00

Ledare A2 Lobbyn A4, 5Växjö A6–13

Alvesta A14, 15Tingsryd A16Kultur & nöje A17–19

Älmhult B2–5Sverige B6Världen B7

Ekonomi B8Börsen B9Sporten B14–22

Marknaden B22–30Radio & serier B31Tv & film B32–35

Väder & krönika B36Personligt A20–23Kronoberg A24

Del

ASMålAnD

I DAg +19°Del

B

VECKA 38 • 2014 • NR 218 • GRUNDAD 1866 • WWW.SMP.SE HÅLLER DIG STÄNDIGT UPPDATERAD TELEfoN 0470-77 05 00 • PRIS 15 kronor

älMhult Del AlörDAg 20 SepteMBer

WWW.LFKRONOBERG.SE

När det går bra för oss går det bra för våra kunder. Ifjol gjorde vi ett av våra bästa resultat någonsin.

Delad glädje är dubbel glädje.Därför får våra kunder 20 miljoner.

Fo

To: J

oh

An

Ch

RiST

EnSE

n

Fo

To: P

on

TuS

STEn

ERo

S

vågmästare • färdigräknat

folkpartiet • tar enda mandatet

Kryss kan fylla alla SD:s tomma stolar älmhult · b3 SD kan trots allt få fulla stolar i Älmhults fullmäktige. Det står klar sedan personkryssen räknats klart. Därmed stärks rollen som vågmästare.

Bergsjö kryssade sig fram till fullmäktigeälmhult · b3 Folkpartiets Bo Bergsjö krys-sar sig förbi Ingegerd Lennartsson och tar därmed plats i fullmäktige.”Positivt att många tror på en”, säger han.

När strejken i Asa nådde sin kulmen

Meny med allt som jorden ger i höst

reportageserie mat & dryck

i dag med 20 sidor extra helgläsning

lördag

kultur & nöje · a18. Micaela Maurin från Växjö hoppas på en karriär som operasångare. Vid världs-kända guildhall school of music and drama i lon-don tar hon nu ett stort steg mot sin operadröm.

sången är hennes liv

Martin bär på mörka minnen

porträttet

Fo

To: A

nd

Ré L

ARS

Son

Skador i åskans spår slår rekordlänet · a24 Med stor marginal har det under sommaren slagits rekord i Krono bergs län – i åskskador.

Ny generation tar över Arnanäs gårdälmhult · b2 Martin Olsson (bilden) har tillsammans med syskonen Johanna och Rasmus Svensson tagit över driften av Arnanäs gård utanför Virestad.

00

SMÅLANDSPOSTEN • LörDAg 20 SEPTEMbEr 2014 rEDigErAT Av ANDErS TAPOLA

8 lördag porträttet

Foto: André LArsson

00

9SMÅLANDSPOSTEN • LörDAg 20 SEPTEMbEr 2014 rEDigErAT Av ANDErS TAPOLA

Det är inte roligt för Martin Öberg att vara här. Det är inte någon slags trevlig utflykt att lämna Varberg för en dag och åka till barndomsstaden Växjö. Det blir ingen mysig prome-nad i minnenas allé vid Bullerby-hemmet i Åryd. Han kommer aldrig sätta sin fot där igen. Han har sovit dåligt inatt och sambon har tagit ledigt från jobbet för att kunna stötta under bilfärden. Martin klarade inte att åka hit själv. Det var nämligen här det började.

Helt ovetandes om detta visar Växjö upp sin bästa sida med värme och sol och fikande människor vid Växjösjön. Vi väljer en plats inomhus och köper kärleksmums och snicker-skaka. Martin tittar ut mot sjön.

– Det är konstigt vad en plats gör med en. Jag blir alltid vaksam och jag var så nervös för att åka hit. Det är länge sen jag bodde här, men det sitter djupt på något sätt fortfarande. Det var en så hemsk tid i mitt liv.

Han tittar sig omkring i caféet.– Så kommer man hit och så är det

en helt annan stad. Men det är som att man kommer tillbaka till den där rollen som man hade en gång i tiden.Hur var din roll?

– Jag var fel. Jag fick inte vara här. Det var ingen som ville att jag skulle vara här.

Martins liv började i Sri Lanka. Han adopterades som ettåring till Åryd en och en halv mil utanför Växjö. Här fick han en mamma, en pappa och en lillasyster. Bästa vännerna bodde i grannhuset och deras familj blev Martins andra familj.

– Vi åt hos dem och de åt hos oss. Det var verkligen barnen i Bullerbyn. Där var min trygghetszon.

Det var annorlunda i skolan. Värst var det i sjuan när han var tvungen att åka buss in till Växjö varje dag.

– Bussarna var det värsta. När jag kommit fram till skolan började jag direkt oroa mig över hur det skulle vara på vägen hem.

Han blir tyst och tittar ut mot Växjösjön en stund igen utan att se.

– Jag var inte en sådan människa som bara la mig platt vilket gjorde saken värre, tror jag. Det var alltid ”neger, negerboll” och allt det där. Det var 90-tal och mycket hatramsor och vit maktmusik.

Martin blev tidigt utsatt för grov rasistisk mobbning. Även klasskompi-sar som kunde vara schyssta i skolan drogs med i mobbningen som pågick i bussen. De höll fast honom medan andra ritade med tuschpennor.

– Jag vet inte hur många kläder jag slängde på busshållplatsen som de ritat hakkors på på ryggen. Mitt skåp fick målas om flera gånger i sjuan för att det var nerklottrat med rasistiska saker.

Men han berättade aldrig för sina föräldrar. Oavsett hur mycket stryk eller trakasserier han fick. Han vil-le inte oroa dem. Och lärarna, buss-chauffören, vuxna som skulle kunna stoppa det gjorde oftast ingenting.

Han skakar på huvudet.– Det var ju en av grejerna som...Han pausar, tar sats och säger:– Det är ju så konstigt. Det hände

väldigt mycket som de visste om. Det fanns vissa lärare som satte ner foten och de lektionerna var sköna att gå på, men jag visste också vilka lektioner det inte var det.

Vissa lärare tyckte att Martin och hans mobbare skulle ”sluta barnsla sig”.

– Hallå, jag ligger på golvet och någon står på mitt huvud. Det är inte att barnsla sig. Det är trakasserier, det är hot. Det var så uppenbart och det har jag så svårt att förlåta. Hur kan vuxna människor låta sådana saker hända?

Martin var heller inte ensam om sina erfarenheter. De andra adopte-rade fick genomleva samma sak.

– Som adopterad försöker du att inte sticka ut. Om man vill bli en i gruppen med svenskar går man ju inte och umgås med de andra adop-terade. Då skulle jag sticka ut ännu mer.

Martin önskar idag att de hade hål-lit ihop och stöttat varandra, men modet och kraften fanns helt enkelt inte då. Martin som även stack ut för att han hade dyslexi ville bara vara vanlig. Han anade också tidigt att han stack ut av en tredje anledning.

– Det kände jag på skolgården när jag var mindre – tänk om jag är bög också? Nu är jag adopterad, blir retad för att jag är mörk och har dyslexi. Nu kommer jag att bli retad för att jag är homosexuell också!

Han tillägger och skrattar:– Jag har fått hela skiten.Det dröjde tills han var 18 år innan

han började berätta. Det blev inga stora reaktioner, det ifrågasattes ald-rig. Alla tyckte det var okej.

– Medan det här att säga att jag är svensk. Jag har blivit ifrågasatt med ”ja jo, men du är ju faktiskt mörk-hyad, du är ju faktiskt adopterad, du måste känna att dina rötter är någon annanstans.”

– För mig har Sri Lanka alltid varit där jag kommer ifrån, men det är inte där jag är eller den jag är. Jag är den som växer upp här.

– Anpassning är ju något man gör både när man lever i garderoben som homosexuell och när man hela tiden försöker anpassa sig så man är så svensk som möjligt. I båda fallen för-söker man vara någon man inte är. Man blir någon slags parodi.

Även om mobbningen och rasismen var värst på högstadiet för Martin började den långt innan dess. Redan i lågstadiet pratade barnen om var hans föräldrar var just då.

– Det var mycket beskrivande detaljer om olika tortyrsätt som hän-de med mina riktiga föräldrar just då.

De kom på ett sätt att bräcka varan-dra i äcklighet för hur mina föräldrar förmodligen var döda. Det var väl ett sätt att avväpna mig, ett slags makt.

I högstadiet byttes mobbarna ut.– Då handlade det mycket om att

jag var tvungen att lyssna på rasis-tiska låtar och rasistiska skämt och sedan säga att det inte var rasistiskt. Samtidigt fanns ju de där nazistkil-larna och då handlade det mer om våld, jag fick stryk helt enkelt och de spottade på mig och sa att nu skulle jag bli ren.

1996 höll det inte längre. Martins betyg gick i botten och han mådde väldigt dåligt. Han och hans mam-ma flyttade till Varberg och där fick han nya vänner och en ny skola. Livet blev bättre. Sedan har han bli-vit kvar i staden. Det är i Varberg hemkänslan finns.

– Jag tror att jag är en sökare på många sätt, vill uppleva hela tiden, träffa nya människor, åka till nya platser. Samtidigt är jag nog lite rast-lös också.

Rastlösheten tog honom till poli-tiken.

– Det ironiska är att i politiken måste allt hända så långsamt. Men jag tror att politiken har gjort att jag känt att jag ändå är med i det som faktiskt styr vårt dagliga liv.

Han startade sin bana som fritids-politiker i Socialdemokraterna.

– Jag kom in med nya idéer, var kre-ativ och det gick inte. Det var mycket snack, men lite verkstad och jag kän-de inte att socialdemokraterna tog tag i de problem som jag brann mest för, som rasism och homofobi. Därför bytte jag till Miljöpartiet.

Man kan hoppas att mobbningen och rasismen var något Martin fick upp-leva bara som barn. Att flytten till Varberg förändrade allt.

Han berättar om den där dagen för åtta år sedan då en kvinna kallade honom svartskalle.

– Hon kom framspringandes när jag var ute och gick och sa ”att man inte ska få vara ifred för alla svart-skallar som springer omkring. Här går jag och plockar björnbär och så kommer du – hur ska jag kunna känna mig säker?” Jag blev jättepaff och tänkte att det måste ju ha hänt någonting och hon måste ha trott att jag var någon annan.

Martin gick därifrån, men gick till-baks, tog fram mobilen och spelade in samtalet. Han frågade om hon inte ville be om ursäkt. Det ville hon inte. Martin polisanmälde och kvinnan fälldes och fick betala dagsböter.

– Men hon nekade hela tiden och tyckte inte att det var farligt att kalla någon svartskalle och hon sa att hon blev rädd när hon såg mörka män-niskor. Att bara min hudfärg kan skrämma någon så mycket, det är märkligt.

Även på en av Martins tidigare arbetsplatser upplevde han rasism. Dagligen fick han lyssna på prat om

invandringen i personalrummet och samtalstonen blev högre när de upp-täckte att Martin var där.

Med alla historier i ryggen tog Martin det hårt när DN publicera-de en text den 5 juli i år där huvud-budskapet var att rasismen i Sverige minskat.

– Det var genom en enkätunder-sökning som de hävdade att rasis-men har minskat. Frågar du någon om den är rasist säger personen oftast nej. Rasism handlar ju om osynliga ting, lagar och strukturer där en viss kultur eller hudfärg sitter lite över den andra.

Många års frustration av egna upplevelser av rasism kokades ner till en text. SVT Opinion nappade direkt. Sen gick det fort.

– Jag fick över hundra brev skrivna till mig. Många av dem som hörde av sig var adopterade och hos många fanns det här mellanförskapet som jag också känner. Ansedd att varken vara svensk eller något annat. Man klarar av att höra rasistiska saker, men att man hela tiden får känna att man inte är en del av samhället är nog det som tär mest.

Texten slog delningsrekord för SVT Opinions delningsknapp på hemsi-dan.

– Det trodde jag aldrig. Jag hade ingen aning om att den skulle få det genomslaget. Det betydde väldigt mycket för mig.

När Martin var yngre hade han mycket hat mot de människor som gjort honom illa.

– De enda möjliga vägarna var att explodera ut, lämna avtryck, ska-da dem som de skadat mig eller den totala motsatsen. Jag drogs åt det hållet att min existens inte var vik-tig. Det var inte förrän jag var 25 som jag kände att jag fick tillbaka styr-kan och livskraften igen. Jag är lika mycket värd som andra.

Han tror att många andra känner likadant idag. Att en stark ilska kan göra att de inte kan tänka klart.

– Det handlar inte om att man är onda individer som gör onda hand-lingar. Det är människor som är så frustrerade av att inte känna att de har en plats i vår värld.

Martin tror att vi måste byta spår genast om Sverige inte ska explodera.

– Det är viktigt att man gör ett land där alla känner sig hemma. Väljer vi att inte låta vissa människor vara en del av den svenska kulturen kommer det till slut koka hos dem. Det kan leda till otroliga hemskheter i fram-tiden. Och det har jag också känt. Jag har varit så arg, så arg. Varför får jag inte vara en del av Sverige?

Trots allt är Martin optimistisk inför framtiden.

– Jag vet att människor också kan göra väldigt fina grejer mot varan-dra. Jag har sett jättemycket av det. Samtidigt som jag är orolig vet jag att bara man tar tag i det så kan vi göra jättemycket bra för varandra.

AnnASArA DAhlén gotting

Martin kom ut som svenskom martin öbergn Ålder: 31 år. ”Mina vänner säger att jag hade en 30-årskris för jag köpte sportbil och balsam till skägget. Men jag har kom-mit över den!”n Bor: Varberg, uppvuxen i Åryd.n Familj: sambon Mattias och kat-terna Baccara, Zolo och Zindus.n Gör: ”i vår har jag varit på internship på modeföreta-get Stutterheim i Stockholm så nu hoppas jag att jag blir anställd”. n Intressen: Um-gås med vänner och är fritidspoli-tiker i Miljöpartiet. ”Jag är inte så bra på att spela musik, men jag gillar att gå på konserter. Jag brukar säga att nästan all livemu-sik är bra.”n Veckans sound-track: ”Jag har en låt på hjärnan, gus gus med Crossfade. Körde den hela sommaren”.

utanför. Mobbning, rasism, utanförskap. I skolan, på arbetsplatsen och i Varbergs djupaste skogar. Martin Öberg skrev om sitt liv som adopterad i debattartikeln som slog alla läsarrekord.

martin öberg