Minnen från mitt 78-åriga liv

Jag sitter vid min dator och tänker minnas mer om mitt liv i ord och bilder. Mitt tidigaste minne är när jag gav mig ut på en gräsåker. Gräsen var högre än jag. Blev rädd att komma bort. Ropade på Mamma som kom och hämtade mig.

Vi var 11 barn. Jag var det tionde. Min tidigaste syssla när jag lagt fler år bakom var att bära in ved i köket. Vi eldade ved i köksspisen och det fanns också en vattencistern där vattnet värmdes när vi eldade. Mina äldre systrar sa ofta. Gå ut i vedbon och hämta ved Tord-Inge. Det var den första order jag fick i mitt liv och glömmer aldrig. Jag var stolt över att kunna göra nytta. Det har sedan suttit i hela mitt 78-åriga liv.

Mamma och Pappa, Vårt hus på Riset och pojkarna och flickorna i vår 11 barns familj

En berättelse om barn- och ungdom i familjen Oskarsson

Jag har blivit 77 år. I min dator finns minnen från de åren. Jag vill berätta lite fritt ur hjärtat om barn och ungdomstid i mitt liv. Från 1934 till 2011. 1934 fanns redan 9 barn i familjen. Jag blev det tionde och fick en trygg och fin barndom där hemma på Risa som vi sa. Min yngsta bror Jan-Olov,

som föddes 1937, och hans dotter Ann bidrar med sina minnen som framgår nedan.

Byn hette Riset. Mamma Märta född Söderberg och pappa Oskar Eriksson var så rejäla människor. Jag älskade dem. Mamma födde 11 barn mellan åren 1913 och 1937. Elva barn utan att någon gång vara in på något sjukhus.

Pappa Oskar var född i Orsa 1887. I ungdomen kolare, skogsarbetare och flottare i Dan Anderssons omsjungna finnskogar, rekryt vid Dalregementet i Falun, och ganska snart därefter rallare på Inlandsbanan. Han sökte sig norrut via järnväg. Inte så att han åkte på den utan var med och byggde den. Jan berättar att han var med på bygget av järnvägen från Orsa till Häggenås. Pappa kunde lite stolt berätta att han tillhört det gäng, om vilket järnvägsgeneralen sa i tacktal när järnvägsbygget nått Östersund:" Ge mig svenska rallare och jag ska bygga järnväg till helvetet."

När han passerade Östersund1908 -1909 träffade han Mor Märta. Oskar fortsatte på järnvägsbygget till Häggenås men kunde inte glömma den vackra flicka han träffat i Östersund, så han vände tillbaka till Östersund och friade till Märta. De återvände till Hångsta för att presentera Oskar för Märtas Mor Marta och Far Anders. I Hångsta föddes också vår äldsta syster Ingrid 1913. Märta och Oskar återvände ytterligare något år till Östersund. Vår broder Ivan föddes där 1915.

Det var stor oro i världen. Första Världskriget började under sommaren 1914. Striderna upphörde i slutet av 1918. Märtas mor Marta och Far Anders ville att Oskar och Märta skulle komma hem och de åkte tillbaka till Hångsta.

Industrisamhället Ljungaverk var byggt mellan 1907 och 1911. En fabrik för att tillverka kisel och fosfat. Det byggdes också en järnväg mellan Ljungaverk och Johannisberg. Där fick Oskar anställning som boss.

Då anställningen var klar köpte de en tomt i byn Riset eller Risa som vi sa. Där fanns tillgång till jordbruksmark. De byggde ett tvåvåningshus med ladugård för djur och hö och en källare för förvaring av potatis och

grönsaker. I husets kammare föddes alla barnen mellan 1917 och 1937 med hjälp av en barnmorska. Det var 6 pojkar och 5 flickor.

Unga mor Märta var vacker som en vårmorgon skrev jag i dagboken. Det ser man på korten. Redan när hon var 18 föddes Ingrid. Oskar och Märta hade ett fruktsamt och lyckligt äktenskap. Han jobbade på fabriken och järnvägen och hon skötte korna i lagården, hönsen i hönshuset och grisen i svinstian bakom höboden.

Mamma var född i Hångsta. Familjen, föräldrarna Anders och Marta och tre barn, Inga, Olle och Märta - min mor - levde som de flesta på den tiden i dessa trakter på jord och skog. Det lilla huset finns faktiskt kvar- bredvid färghandeln i Hångsta. Ett litet småbruk. Jag fattar inte hur man kunde livnära sig men anspråken var naturligtvis ljusår från dagens.

En fantastisk historia brukade Mamma berätta. Till hemmanet hörde en bit av Ljungaforsen, där Fosfatbolaget skulle bygga kraftverk och anlägga kemisk fabrik. Man kunde inte transportera elkraften långa vägar på den tiden och måste därför lägga fabriken där kraftverket byggdes. Bolaget måste köpa fallrätt av fastighetsägarna och det gällde att pressa priserna.

En son till fabriksanläggaren var notarie vid Medelpads västra domsaga. Han hade faderns uppdrag att inköpa Hångstaforsarna. Morfar blev erbjuden 500 kr för fallrätten. Läget var sånt att Mormor måste skriva på. Hon använde bomärke. Ett stort M som stod för Marta. Om jag förstått rätt hade min mormor inte undfägnats skolgång i sån omfattning att hon fått lära sig skriva. Men dum var hon inte och inte heller undfallande. Det blir inget bomärke om jag inte får det dubbla, 1000 kr! sa hon till notarien.

Notarien var elegant klädd. Mamma minns särskilt hans vita handskar som togs av på ett nästan rituellt sätt. Uppträdde som myndighet. Hotade med med ting i Hammar om Marta inte skrev på. Hon vek sig inte. Hon fick sina 1000 kr.

Ivar Carlsson hette notarien. Med förhandlingshjälp av en distriktsveterinär Reinhold Ekvall köpte han hösten 1907 och våren 1908 stränderna vid

vattenfallen samt all rätt till grund, vatten och fiske, mark för tillopps- och avloppskanaler för kraftstation, industriella verk och arbetarbostäder för ca 400 000 kr. Det var omkring två hela byalag med omkring 150 jordägare. Det var ju ett helt annat penningvärde på den tiden men medge att det var tufft av Marta att kräva fördubbling av köpeskillingen.

Det lilla jag vet om mormor och morfar är vad Mamma berättade. Några episoder återkom. Författaren Gustav Hedenvind Eriksson bodde hos Mormor och Morfar 1911, då han var i Ljungafors, som det hette på den tiden. Han satt i ett rum i ett litet hus på gården och skrev. När andra ungdomar drog iväg på dans satt han och skrev, sa Mamma.

Av Hedenvinds egna minnen i boken Med rallarkärra mot dikten framgår att han var lagbas i Ljungafors och hade 22 man att ordna för. Han skriver – Nu var jag lagbas och hade tjugutvå man att ordna för. Så kom en dag ytterligare två män för vilka jag måste ut och ordna skaffa husrum, kom så till en gård – den låg helt nära älven (detta var vid Ljungafors), steg så in i förstugan och såg mig om. Dörren till finrummet stod öppen. Där inne stökade husmodern och dottern (vår mor) med något. Jag hälsade, steg in och blev bjuden att sitta ned, men greps av förundran över tavelväggen.Där hängde nämligen en rad reproduktioner av förnämliga konstverk och jag tänkte: Den pågående propagandan

Om konsten åt folket har verkligen slagit an. Men där hängde en rad av stora män i glad och ram, alltifrån Karl Marx till Hjalmar Branting och Hinke Bergegren. Alltså var det ett radikalt hem.

Jag har även Örjan Lindbergers bok om Hedenvind. Av den kan man dra slutsatsen att Hedenvind kanske satt och skrev på de små skisser, som han publicerade i järnvägsmännens tidning Signalen 1912. Då hade han lyckats få sina två första romaner publicerade. Ur en fallen skog 1910 och Branden 1911.

Det finns en intressant parallell mellan Pappas och Hedenvinds arbetsliv. Även Hedenvind var med och byggde järnväg mellan Orsa och Sveg. Medelförtjänsten var 1906 kr 3:21 per man och dag, medan den samtidigt vid SJ:s dubbelspårsarbete mellan Uppsala och Stockholm uppgick till kr 5:02.

När arbetsledningen värvade arbetskraft, lämnades inga upplysningar om löneförhållandena. Följden kunde bli den, som omtalas i en artikel i Arbetarbladet 17.10.1906 av rallarnas förtroendeman F. Aarnseth: Det kom ett rallarlag vandrade efter linjen från Orsa. Det är på våren, de har gått 70 km i djup, smältande snö. När de kommer fram föreläggs de kontrakt, som stadgar alltför låga löner. De har att välja på att skriva under eller att traska tillbaka 70 km och komma ner till Orsa med förbrukade reskassor, utan möjlighet att fara vidare och söka jobb någon annan stans. Och så skriver de på. Detta berättar Örjan Lindberger. Senare organiserade sig arbetarna och kunde bättre ta vara på sin rätt.

Mamma berättade ofta om de samvetskval hon känt när Mormor avlidit. Mormor hade då varit änka några år. När de tittade i hennes börs fanns där inte en nickel. Hade hennes död påskyndats av umbäranden? Sedan de sålt till bolaget fanns väl inte så mycket kvar av det gamla småbruket och i varje fall kunde nog inte gamla Marta tillgodogöra sig så mycket.

Egendomslösa som saknade eller hade ont om kontanter hade det svårt. Jag minns själv fattigdomen i hem där det inte fanns pengar och inget att hämta från eget jordbruk, stort eller litet. Backstugesittarna, som man sa. Man kan lätt föreställa sig att gamla änkor hade särskilt besvärligt.

Fabrikens etablering innebar att försörjningsmöjligheterna i bygden ökade dramatiskt men det gällde bara män och de skulle vara särdeles friska och starka. 12 timmars skift hörde till det vanliga och på söndagarna hade vissa arbetare (kalkbrännarna) på sin lott att göra dubbelskift, d v s dygnet runt. Så småningom förbättrades villkoren. Jag har berättat om arbetarnas kamp för bättre förhållanden i en liten krönika, som skrevs på beställning av Svenska Fabriksarbetarförbundets AVD 87 i Ljungaverk. Det var 1956, då avdelningen firade 40-årsjubiléum.

Pappas Orsa hade vi inte så mycket kontakt med. Det kom ett telegram från Pappas bror Manne när Farmor avlidit. "Mor död, Manne", stod det, kort som det skulle vara i telegram. För första gången såg jag Oskar Konstantin fälla en tår.

Pappas släkt var som sagt småbrukare och skogsarbetare. Och några kom att tillhöra backstugesittarna, som inte hade försörjning från vare sig småbruk eller skog.

Det var före välfärden. Pappa berättade att de hade en faster som var blind. För att hon skulle få försörjning drog Manne och Pappa henne runt i byarna på en kärra för att hon skulle få del av böndernas eventuella känsla för välgörenhet. Pappa var som sagts född 87. Kanske det var runt sekelskiftet, som Pappa ägnade sig åt att hjälpa den blinda fastern på tiggarstråk. En hård tid men det jag minns och hört övertygar mig om att det fanns hos fattigt folk känsla för att dela tunga bördor.

Före mig hade 9 barn fötts i familjen. När jag föddes var min äldsta syster Ingrid 21 år och min äldsta bror Ivan 19 år. Efter dem hade barn fötts vartannat år, 5 flickor och 5 pojkar mig inräknat. Jan-Olof sjätte sonen och sista barnet föddes 1937. Då var alltså Pappa 50 år och Mamma 42 år. Det kan inte ha varit lätt att skaffa mat och pengar till denna stora familj.

Vårt hem låg i den del av Ljungaverk som har bynamnet Riset. Småbruket bestod av några hektar egen och arrenderad jord. Vi hade några kor - som mest 3 men vanligast 2 - höns och gris till julen. Ingen häst eller traktor. Behövdes häst fick vi leja. Annars var det ett självhushåll. Kretsloppet var nära på fullständigt. Skörden gav foder till djur och människor. På dyngkasen samlades allt organiskt som inte gick till grisen och när det var så dags kördes det mesta ut på åkrarna och gav näring till nya skördar.

Trädgårdslandet gav de grönsaker vi behövde. Till fastigheten hörde andel i ett skogsskifte som var väldigt smalt. Om jag minns rätt bara ett 50-tal meter. Däremot var det oerhört långt. Det rörde sig om någon mil. Hemskogen, alltså den del som låg nära byn, kom vi åt och den del av skiftet, som låg längst bort likaså, tack vare skogsbilväg, men mellanskogen var det svårt för att inte säga omöjligt att bruka. Gällde kanske särskilt oss. Vi hade ju inte häst. Alltnog - skogen gav ved och bräder till husbehov. Någon gång kunde timmer säljas också.

Blåbär och hallon plockades tidigt och senare också lingon -ofta i stora mängder. Lingonsylten skulle räcka hela året till bl a kornmjölsgröten, som oftast åts som kvällsmål, och pannkaka och plättar, som var "livrätt" mitt på dagen. I skolan fick vi ingen mat på den tiden. Lingona kunde plockas tills snön kom.

Vi fiskade öring i Granån med vanligt metspö och utsättningsspö och den som hade kastspö kunde få harr i Ljungan. "Proffsen" fiskade med fluga. När så småningom äldre bröder och mågar i huset kom hem med bil utsträcktes fiskresorna till olika sjöar och vattendrag i både Sverige och Norge. Jag själv hängde med någorlunda så länge det handlade om Granån. För de vidare fiskeutflykterna kom jag att sakna både tid och intresse.

Svampen förstod vi oss inte på men korna åt den som var ätlig. Så småningom lärde vi oss urskilja champinjon, som fanns i hagar och skogspartier, där hästar gått.

Småbruket räckte inte till för försörjningen. Pappa jobbade både inne på fabriken och på industrispåret till Johannisberg. På kvällar och ljusa försommarnätter arbetade han på småbruket. Vi barn hjälpte till efter förmåga. Det föranledde en hel del stridigheter eftersom både lust och förmåga var konjunkturbetonad. Allmänt gällde dock att vi måste vara med och kämpa för brödfödan.

Grabbarna jobbade av och till på fabriken - före studier och på lov men bara en blev kvar där. Det var Ivan, som hamnade där som ingenjör. Mina systrar fick i regel börja som hembiträden. Jag kan inte påstå att några idéer om jämställdhet mellan pojkar och flickor hade fått genomslag. Snarare var vi kvar i tänkandet från 30-talet, då diskussionen kunde handla om att fruarna - med hänsyn till arbetslösheten - inte skulle tillåtas arbeta på fabriken. En fru, som arbetade, tog kanske jobbet från mannen i någon familj.

Men kvinnornas frigörelse började så smått och mina systrar sökte sig fram i livet via vård- och köksarbete och bildade familjer av varierande storlekar. Men för att uttrycka det bildlikt: När Pappa och grabbarna satt i kammarn och diskuterade mer avancerad utbildning var tjejerna inne i köket och hjälpte Mamma med middagsmaten.

Småskola - Folkskola

En regnig höstdag skrivs jag in i småskolan. Det var min första stora upplevelse av livet utanför mitt hem. Jag håller min mors hand hårt när vi går in genom skolans grindar. I korridoren är det fullt med mammor och andra barn, som är lika blyga och rädda som jag. Vi tittar nyfiket på varann. Jag lägger märke till en liten flicka klädd i rött. Tycker hon är kolossalt söt. Snart kommer en lärarinna och kallar in oss i skolsalen. Stämningen är andäktig när vi första gången kommer in i det rum, som skulle bli vårt klassrum för år framåt. Lärarinnan hälsar på var och en av oss. Hon ler med hela ansiktet men vi är rädda ändå efter alla historier, som de äldre syskonen ljugit i oss. Bland annat skulle man få stryk om man hade dåliga tänder. Jag hade inte släppt alla fula mjölktänder då.

Resten av dagen går jag omkring och tänker på att det ska bli roligt att börja skolan. Förväntningarna är stora när jag går till skolan dagen därpå. Har en ryggsäck med bänkpapper och en del andra småsaker, som det sagts till om. Jag var inte ensam hemifrån. Två av mina syskon går i skolan sen tidigare. Gertrud i sjätte och Hans-Gösta i tredjeklass. Det är massor

av barn på skolgården. Jag håller mig i nära Hans-Gösta. Så ringer skolklockan på väggen. Vi går in och i korridoren bli vi tillsagda att ställa upp oss på led. Den lilla flickan i rött står bakom mig. Jag gör allt för att hon ska lägga märke till mig. Så marscherar vi in. Jag får en bänk längst ner vid dörren och till min glädje blir flickan i rött placerad mitt emot mig i den andra bänkraden. Vi kom aldrig närmare varann än skolbarn gör när de står i kö och sitter ihop för att det ska tas skolkort. Ändå kom hon att betyda en del för min skoltid. Hon var nämligen mycket duktig och jag skulle vara minst lika duktig och helst slå henne t ex i provräkning. Ingen tvekan om att vi tävlade om vem som skulle vara bäst i klassen. Jag minns det där tävlandet med visst obehag. Jag drogs med och det har naturligtvis blivit så många gånger senare i livet. Roligast tycker jag dock det varit när jag tillsammans med andra kunnat göra något bra. Har föredragit samarbetet - lagjobbet. Så blev t ex i SSU, i politiken när jag jobbar på länsstyrelse och i kommun. Det är inte tävlandet, som är viktigast för framgång i livet, det är förmågan att kunna samarbeta.

Ljungaverks Folkskola låg i ett stort vinkelbyggt hus med skolsalar och lägenheter till lärarna. Det fanns trädgårdsland där vi fick lära oss odla grönt. Eftersom det inte fanns någon kyrka i Ljungaverk hölls gudstjänsterna i folkskolan om söndagarna. Det handlade för övrigt mycket om Gud och Jesus i skolan. Min folkskola var mycket kristet religiös. Ingen tänkte så mycket på det. Det skulle vara så. Jag har dock inte kunnat finna att det ledde till omfattande religiositet i vuxenlivet. Därvidlag var baptister och pingstvänner mer krävande. Jag gick för övrigt i söndagskola i baptistkapellet. Det låg nära vårt hem.

I skolan hade jag Karl Landerhjelm som lärare de flesta åren. Han dog tragiskt nog under min skoltid. Jag hade oerhörd respekt för honom. Han var en mångkulturellt intresserad människa. Litteratur, konst, musik, frimärken, visor till luta, fiske, resor och säkert mycket mer, som jag inte kommer på. Jag minns hans personliga framtoning. Det var den vanliga för män med status i samhället på den tiden. Ganska stor mage, som doldes av en väst. Bar alltid kostym med väst och jag har minne av att färgen var mörkt grön. I västen låg den obligatoriska rovan med guldkedja. Blicken var barsk och han kunde bli rejält förbannad om vi gjorde något jäkelskap. Hade haft spanskan efter första världskriget och var aldrig riktigt frisk. Han var beundransvärd för sitt engagemang trots sjukdomar. Han tålde inte att höra ordet tidsfördriv. Det fanns en tidning som hette så också. Tiden var för dyrbar för att fördrivas. Den skall utnyttjas till max med utvecklande sysselsättningar. Det finns hur mycket som helst att ägna intresse åt, menade han. Försökte uppmuntra oss att ta tag i livet, fånga dagarna. Jag lärde mig mycket av Kalle L. Engagemanget. Att leva är kul. Gör något bra av livet.

Som Seneca säger:" Vi har inte för lite tid oss tillmätt men vi slösar för mycket med den. Livet är tillräckligt långt, och även för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd. Men om den får flyta hän i vällevnad och slarv, om den inte används för något förnuftigt ändamål, då märker man en gång, när den obevekliga timmen slår, att den tid, vars förrinnande man ej la märke till, nu är och förblir förfluten."

I skolan fick vi förstås rita och måla. Jag var ingen höjdare på det men fantasin fick lite utlopp som i denna bild av ett cirkussällskap på våg till Johannisbergs idrottsplats där de brukade framträda.

På Risa kunde ungarna leka obehindrat. Det fanns obegränsade ytor att röra sig på. Det kom ungar från både byn och Ljungaverk. Vi ordnade sommarfester vid tuben med bolagets midsommarfest och höstfesten i Johannisberg, som förebilder. Någon gång varje sommar kom tivoli och cirkus till Ljungaverk och Johannisberg. Då var det spännande. Höstfesterna på fotbollsplanen i Johannisberg var den årstidens höjdpunkt. Det fanns ett märkligt sug i den ljumma kolmörka höstkvällen. Det var mystik och äventyr och berusning. Ibland var det slagsmål men det var vanligare med kärlek och vänskap. Många fick ihop det och fick följa någon hem. Säkert fick dessa höstfester livslånga konsekvenser i många fall. Man följdes åt även resten av livet.

Men i Ljungaverk stod fotbollen över allt annat. Där gällde något liknade ett talesätt i gamla Rom, där man sa att leva är inte nödvändigt men att segla. I Ljungaverk var fotboll snudd på det viktigaste. Fotbollslaget som man led och gladdes med hette Ljunga IF. Fotbollen innebar lagarbete. Man kan tala om solidaritet. Arbetarnas sport. Och fotbollen användes i solidaritetsarbetet. I dagboken den 17 maj 1945 har jag antecknat att det var fotboll för Norge och i juni samma år var det finska laget Björneborg på besök.

Ingen visste vad TV var men det var billigt att gå på bio. Jag gick ofta. Såg filmer som Rännstensungar, Fia Jansson från Söder, Ali Baba och de 40 rövarna, Folket i Simlångsdalen. Om den sistnämnda skrev jag: En av de bästa filmer jag sett. Filmen är gjord efter Fredrik Ströms roman med samma namn. Men de mest spännande filmerna var barnförbjudna. Att smita in på någon av dem var en av de främsta bravaderna. Då handlade det om Revansch i Burma och liknande krigsfilmer. Handlingen var ungefär

densamma i alla. En amerikansk patrull har kommit långt in på japansk ockuperat område och är jäkligt illa ute. Strax innan de ska gå under till sista man gör någon av de hjältemodigaste den avgörande insatsen för att uppehålla fienden och i allra sista momangen hörs något från luften och snart fylls duken av luftarmadorna, som släpper ner fallskärmsjägare som bisvärmar till tonerna av Elgars Pomp and circumstance.

Studieintresse var stort. De tappraste läste på korrespondens. ”Han har Hermods i blicken", sa man.

På 40-talet kom samrealskolan till Ånge. För den som ville bli verkmästare eller ingenjörer fanns fackskolor. Många for till STI i Stockholm och tekniska skolan i Katrineholm. Min bror Tore gick på STI. Ivan for ända till Katrineholm.

Ivan hade till att börja med ingen lust att gå i skola. Han försökte smita från fortsättningsskolan när han var i tonåren. Då stack han till skogs och högg kastved - klenvirke, som höggs och las i res. Kastveden användes såvitt jag minns både till kolning och vid fabriken i Ljungaverk. Ivan brydde sig inte om att infinna sig när fortsättningsskolan början. Den var dock obligatorisk. Ivan, som var tjurigheten personifierad, vägrade att lämna kastvedhuggningen självmant. Det lär ha slutat med att fjärdingsman hämtade honom och det sägs att han var barfota, när han kördes till skolan.

Min bror Hans-Gösta gick i Sundsvalls Fackskola. Innan han kom så långt hade han i mycket unga år genomlidit ett svårt diskbråck, som den skicklige ortopedkirurgen Nils Lindström vid Vanföre i Härnösand måste operera. Hans- Gösta var duktig skidåkare och sångare, var i topp vid Flugan final med Siv Malmqvist. Men han blev inte schlagersångare. Senare kämpade han framgångsrikt vidare. Fullföljde sin ingenjörsexamen och blev mycket framgångsrik företagare. Men sången och musiken har följt honom genom livet. Gitarren har inte hängts undan. Han är proffsig i sitt gitarrspel och sjunger med känsla för takt och melodi.

Carl-Gustav tog realexamen i Ånge och kom sedan in på konstfackskolan, där han utbildade sig till teckningslärare. Nu är han tragiskt nog borta. Dog i ALS på Nobeldagen 1994. Fick inte så många år efter pensioneringen att utöva sitt konstnärskap. Han höll en stram stil i sin konst. Det är snöklädda granar i en välgallrad skog. Stramt och enkelt. En grågrön färgton. Det är en norrlänning med känsla för det karga som målat Jag gillar hans tavlor. Det strama, enkla, karga inger ro.

C G kom med konsten och sången och gitarren till vårt hem. Det var ju så enkelt: I dala, i dalaskog, i dala i skog, G-D7,G-D7,G-D7. Mamma brukade

tala om att vår Morfar Anders också var en god sångare. C G blev den av oss, som skolade sig i sång. Sjöng i kör och på bröllop och begravningar. Som vid Pappas begravning, då han sjöng Panis Angelicus av Cesar Franck och Guds lov i naturen av Beethoven. Vi andra och särskilt jag blev kvar någonstans i dalaskogen med den lite enklare sången och de enklare ackorden.

Jag Tord fick gå läroverk i Sundsvall. Sedan lärde jag mycket på I 5:s fältjägarregemente om vad livet kräver. Jag kom in dit som en hösäck, hade dålig kondis. Efter 15 månader var det slutprov. Springa mot Krokom, ro på Storsjön och springa tillbaka till I 5. När jag kom fram frågade jag var alla andra var. Bakom dig sa löjtnanten. Gissa om jag blev stolt. Resten av mitt liv är i korthet, Skolombudsman i SSU samtidigt som Olof Palme var studieombudsman, tog emot flyktingar från Budapest efter Sovjets invasion och hjälpte dem att få jobb i Stockholm, juristexamen i Stockholm, tingsmeritering i Västerås, jobb på länsstyrelsen i Östersund och Härnösand, ordförande för försäkringskassan i Västernorrland i 32 år, kommunalråd och överförmyndare i Härnösand, har sjungit i körer sedan studietiden.

Jan-Olof som fortfarande är aktiv berättar: Jag Jan-Olov Oscarsson föddes söndagen den 17 januari 1937 klockan 5 i salen hemma hos min mor och far på Risa som yngst i barnaskaran

Blev uppfostrad av mor och far och alla äldre syskon. Vid 5 års ålder är mitt första svaga minne att jag en sommarkväll följde med korna efter vattentuben (som gick till kraftverket för att förse fabriken och samhället med el) Sedan minns jag inte mer förrän syskon hittade mig sovande under ett träd

Vi var väl lite busiga som alla barn men om vi var stygga mot mor så fick vi en utskällning av far och en gång blev han så arg att han kastade kaffe koppen i köksmuren så det small då var det att lägga benen på ryggen och springa ut tills han lugnat ner sig

Mat var vi aldrig utan men om någon klagade på maten så var det bara att bli utan Jag har aldrig ätit salt sill så när det serverades så blev jag utan då fick jag gå ut och blev utan mat

Vi fick tidigt lära oss att ta ansvar och arbeta för födan bland annat fick jag följa med far till skogen för att hämta mer ved till värmen Då kälken var lastad sa far att nu tar du tömmarna och smackar på märren så sitter jag bak Hur det gick Jo jag kom hem utan några missöden men min vana

trogen så hade jag somnat när vi kom ner från berget och ut på vägen men märren hittade hem själv+

Jag gick sex år i skolan på Ljungaverk 1994 -1950 Då vissa barn besked om att få vidare utbildning via Hångsta Realskola i fyra år Det var där som jag byggde upp en stark kondition eftersom jag hade 6,8 km till skolan medan de elever som bodde över 7 km fick skolskjuts Det betydde att jag i åtta terminer cyklade på barmark och skidor på vintern det var långa backar så konditionen var stark

Fotbollen blev tidigt min vän Och jag sov med bollen och hade den alltid på pakethållaren och i flera år tränade jag mot ladugårdsväggen Jag blev riktigt vän med bollen och därför fick jag 1949 15 år gammal börja som högerytter i Ljunga verk. Året efter anställdes Mattias Tott från Ungern som tränare Han var vänsterytter i Ungerska landslaget vid OS i l London 1948 Han lotsade oss till division 2 Norrland Näst högsta serien i fotboll Där var vi i två år och när Mattias skulle flytta till Växjö Kom han hem till oss och frågade pappa om jag fick följa med honom dit Pappa sa att han ska utbilda sig och på den tiden fanns det inte en chans att protestera så där slutade min fotbollskarriär

Efter examen vid Stockholms tekniska institut kom jag att göra lumpen i Östersund. Där Inträffade en olycka på inskjutningsbana med k- pist en av mina bästa vänner hade av okänd anledning inte säkrat K pisten utan när vi sprang fram för att lägga oss i skjut ställning slog kolven tillbaks och skottet gick rätt genom halsen Alla övningar avbröts och jag fick pension i två veckor för förlusten av en ungdomsvän

Under min tid som militär träffade jag Inger på Runeborg dansställe på höger sida om Frösöbron Efter några år på Sundsvalls byggnadskontor och Orre & kompani fick jag förflyttning till Orrjes i Östersund 1965 gifte vi oss i gamla kyrkan och om jag minns rätt bodde vi i morfars lägenhetshus på Mariavägen Innan vi flyttade till Torlandsgatan 18 där barnen föddes.

Via Orrje & kompani projekterade jag Steckenjockvägen 1961 NJA 80 Luleå 1963 Grundarbeten till nuvarande Huddinge Sjukhus 1964 Det enda som aldrig blev klart var NJA 80 en bortglömd miljard satsning som aldrig blev av att bygga världens modernaste stålverk vilket sannolikt har påverkat svenskt stål negativt.

Kommunernas förtroendemän skötte alla affärer med högst tre tjänstemän anställda. Exempelvis när jag byggde Duved ritade jag planer och fasader med vatten och avlopp och fick bygglov på två dagar Va killen Bagge i Viken godkände va upplägget på kvällen på morgonen lämnade jag in

underlaget på kvällen kom byggledaren ut efter ett möte och sa sätt igång och bygg när du vill

Jag hade den underbaraste tid under er uppväxt och er skidkarriär då det började med att vi satte Roger i skidskola med Roine Lang som skidlärare Efter några dagar rekommenderade han oss att låta Roger börja i ÖSK Det var näst fotbollen för mig det bästa tid jag haft med många fina minnen från er uppväxt

Vad beträffar er uppväxt så fick jag klart för mig era speciella intressen när vi en gång åkte till Åre och du satt i baksätet och läste Maria satt och tittade på landskapet och sa titta pappa vad fint det är och då förstod jag vad mina flickor hade för intressen Du har läst och jobbat intensivt och jag vill att du skall se till att får ett jobb där du känner glädje att gå till jobbet Det är en förutsättning för ett bra liv Det är det jag känner att mitt liv har varit och är lika under bart idag Maria och Fredrik är ett par som älskar sitt jobb säkert på grund av den särart som konsten är Det känns i luften

Slutligen kan ingen klandra varken din Mor eller mig för att vi inte tagit ansvar för våra barn misshandla er jag minns att du var lite envis och när jag var hemma och ville att ni skulle städa era rum då blev det lite trubbel Det enda jag ville var ju att avlasta er mors slit Nu vet ni varför när ni blivit äldre

Att ni fått en bra uppväxt hoppas jag att ni tycker och din mor och jag grälade aldrig med varann det var kärlek under hela våra 28 år tillsammans Ni bör veta att jag klandrar aldrig din mor för att hon ville skilja sig Det tog 10 år med Kalle som partner innan skilsmässan Detta beroende på att jag ville att Roger du och Maria skulle få uppleva en mor och far till starten av ert vuxna liv Jag beklagar detta men för mig är det ett misslyckande eftersom jag från barnsben fick min tro och att ett äktenskap är heligt och för resten av livet Jag tänker på detta mer nu när dina och dina syskons barn skall behöva uppleva sin farfar och morfar i skilda världar Det är bara din faster Gertrud och jag av mina syskon som inte klarat av att hålla äktenskapets heligt och ingen av oss har klarat av att skaffa en ny kvinna även om vi försökt

Själv är jag en envis figur som aldrig ger mig vad jag än gör Snäll och godtrogen Kan väl erkänna att jag utan vetskap nog har varit en stressad människa under förvärvslivet Långa arbetsdagar har jag alltid haft och tagit stort ansvar för mina anställda och har alltid varit den sista som lämnat en arbetsplats Det blev långa arbetsdagar särskilt som personalchef för 70 man vid uppförandet av Åre kabinbana 1975- 1976 och Tärna Fjällby 1987 -1993 upprättande av 7 stycken 8 lägenhetshus (bostadsrätter för Fritid )12 -14 timmars arbetsdag var inte ovanligt men

att jag skulle få fem blodproppar 1993 tog det lång tid att fatta men jag har minnesluckor under detta år

Vid ett möte med min läkare Lena Leander Öhman och Siv Wik på försäkringskassan i Östersund fick jag beskedet att jag skulle få halv sjukpension Då kom tårarna men jag förstod allvaret när Lena sa Det är bara att välja rullstol eller ta den tiden att träna upp din kropp på Det började med promenader på 200 -300m och under åren har det blivit många mil med spring i benen och skidåkning Belöningen kom när jag 2003 och 2004 åkte öppna spåret Sälen Mora.

Vad jag lärt mig under åren är att eftersom kroppen är motorn i vårt liv måste vi vårda den inte misshandla den Det är jag övertygad om som har gått igenom ekluten.

Så berättar Jan. Han började på tekniska läroverket i Härnösand och fullföljde sina ingenjörsstudier vid STI i Stockholm- samma skola som Tore gått på. Sedan följde ett rikt liv i bl.a. eget företag. Jag har alltid haft nära kontakt med Janne. Nu skriver vi 2011 och ska träffas i Östersund. Vi ser fram emot det.

Jag sökte mig också studier i Stockholm. I Sundsvall kände man sig ibland som en surströmming i en parfymaffär. Minns lärare, som i alla år utbildat ungar från mer välartikulerade hemmiljöer. De var på något självklart sätt predestinerade till kvalificerade och välavlönade jobb Man såg helt enkelt med viss misstro på arbetarungar, som försökte klättra i samhället. "Ljungaverksengelskan" accepterades inte s a s.

Folkhumorn var obarmhärtig mot dessa som kämpade tappert för att trots knagglig grundutbildning klara ingenjörsutbildning. De kallades 25-öresingenjörer. För en tid sedan hörde jag i radion att industrin vill ha tillbaka 25-öresingenjörerna.

Våra systrar Ingrid, Ingegerd, Mait, Kerstin, Gertrud sökte andre jobb och utbildningar än vi killar. Jag har alltid stått dem nära. Bott hos flera av dem sommartider som barn. Kanske det handlade om att avlasta mor Märta. Från dessa somrar har jag fina minnen. Det var alltid spännande och minnesrikt att komma till Ingrid och Erik, Mait och Bengt, Kerstin och Olle och Gertrud och Elis. De fick, trots tidvis hårda tider, rika liv i egen familj och i yrkesliv.

Andra Världskriget

Andra världskriget satte på många sätt prägel på min barndom. Ljungaverk var krigsindustri. Därför var militär förlagda dit under hela

kriget. Baptistkyrkan blev militärförläggning. Nere vid Ljungaforsens utlopp, som kallades Karelska Näset, var luftvärn uppställt.

Vattentuben från Johannisberg till kraftverket i Ljungaverk bevakades av patrullerande vakter med stora schäfrar. Vi var tvungen att ha passersedlar för att komma in i kohagen, som låg nära tuben. Hundarna var vi livrädda för. Min syster Gertrud blev biten. Sen dess undviker jag att gå nära stora hundar.

På Riset, nära vårt hem, grävde militär ned sig i ett skyddsvärn när tyskarna angripit Norge. Det är alltså dagarna efter 9 april 1940. Jag var på mitt sjätte levnadsår. I dessa dagar läser man om tyska planer att anfalla Sverige 1943. Anfallet skulle riktas mot Östersund och Sundsvall. De skulle ha kommit där våra landsstormare hade grävt ned sig. Vår räddning var att det gick så dåligt på östfronten att planerna fick skrinläggas. Det är kanske så att vi slapp kriget tack vare ryssarna.

Jag började skriva dagbok i februari 1945. I den hittar jag namn som Risto Jokisipilä. Det minner om de finska krigsbarnen. Sörhångsta f d skola var förläggning. Dit fick man inte gå, men man hörde talas om mycket som vittnade om den tragiska bakgrunden till deras vistelse i Sverige.

Risto var krigsbarn hos Landerhjelms, lärarfamiljen, som Carl- Gustav gifte in sig i.

Tore blev furir på A4. Jäsiken va stilig han var när han satt till häst i uniform med blankpolerade stövlar och elegant skärmmössa. Det var dramatiskt när han varit hem och skulle åka tillbaka till värmlandsskogarna. Då följde vi med till station och tog ett känslosamt farväl för vi var ju rädda att det skulle bli krig.

Flyglarmet gick ibland. Det var inte bara övning. Plan från främmande land flög över Ljungaverk ett antal gånger under kriget. När den ångestmättade signalen ljöd blev vi riktigt rädda. Vi såg luftvärnets varningsgranater krevera intill planen.

Men Sveriges långa fred kunde bevaras trots att världskriget var så skrämmande nära.

I min dagbok från 1945 står lakoniskt:" måndagen den 7 april - dagen då det blev fred i Europa efter sex års krig. Kapitulationen erbjöds kl 02.41 fransk tid. Jag hjälpte till hemma på eftermiddagen."

Var det då inga glädjeyttringar efter detta historiska meddelande? Min minnesbild är denna: Det var eftermiddag. Antar alltså att med 02.41 menas 14.41. Pappa och jag, som dragit iväg och nästan blivit 11 år, vårstädar. Solen värmer och det börjar bli spirande grönt runt vårt hus. Vi krattar löv och bränner. Jag håller just på med att kratta ihop de sista skrumpna höstlöven utanför kammarfönstret, som står öppet för att vi ska kunna höra radion därinne. Pappa väntade nog att något skulle hända.

Plötsligt hör jag hallåmannen meddela: Nu kommer en extra nyhetsutsändning från TT. Jag ropar på Pappa. Han tittar på klockan. Lägger ner grepen och kommer halvspringande. Representanter för den tyska krigsmakten kapitulerade i dag utan villkor till general Montgomery! – Pappa lutar sig tankfull mot fönsterbrädan och går efter en stund tillbaka till sin grep. Han låter löven falla av och går mot redskapsboden. Han säger: Nu gör vi kväll Tord Inge.

Livet tog ny fart denna vår. Jag gick i skolan. Ibland skrev jag i dagboken. Tisdagen den 8 maj har jag noterat: "Kerstin kom hem. Jag sålde FIB. Fyra blev skyldig 30 öre, det var Tolin, Ljusberg, G Nordin och Anna Karlsson. Ros blev skyldig 10 öre. Förtjänsten var 2.79."

DAGBOKEN

Jag har haft pippi på att skriva dagbok nästan sen jag lärde mig skriva ner ord. Jag vet på klockslaget när hur en skoldag såg ut t ex den 6 februari 1945, när jag var 10 år:"Kl 7, steg opp ur sängen och klädde på mig. Kl 8, åt frukost och for på posten. Kl 9, började lektioner med historia. Kl 10, hade rast. På rasten klättrade jag i träden. Kl 11, hade rast, klättrade i träden. Kl 12,hade middagsrast, fick sill och potatis. Kl 13, började lektion med Natur. Blev varnad att inte klättra i träden. Kl 14 rast. Kl 15, slutade skolan, for ut och sålde fib. Höll på i 2 timmar, förtjänade 1 kr. 1 skyldig. Kl 18, slutade sälja fib för dagen, kom hem och läste läxa och åt middag. Kl 19, läste böcker och läxa. Kl 20, tvättade mig och lade mig."

Jag hade en fin barndom i ombonad om än vinterkarg miljö stor del av året. Mina dagar följde de rutiner skola, hem och kamratliv och egna behov krävde. Jag hade med mig hemifrån att man skulle uppträda så att

dom inte behövde skämmas för en. När pojkgängen på Ljungaverk drog iväg för att stjäla rovor och äpplen kändes det svårt i bland. Skulle man vara med eller gå hem? Den som drog sig undan var feg. Jag klarade nog inte avvägningen mellan hänsyn till kamraterna och kraven hemifrån perfekt alla gånger. Har varit feg av naturen och det har jag haft viss glädje av i livet. Jag kunde inte med att göra Mamma ledsen. Det var värre än risken att få stryk av Pappa. Det senare hände aldrig. Någon örfil gjorde jag mig väl förtjänt av någon gång. Om man visade otacksamhet för något som köpts åt en kunde Pappa bli ursinnig. I det gamla rallarmaneret (?) ingick att göra liksom en liten krigsdans och slå ihop klackarna när ilskan rann på. Såna gånger brukade Pappa gå ut på myren bakom lagårn efteråt och vara borta tills adrenalinet lagt sig.

Är det bra att vara feg. Det beror på vad man menar. Min körskollärare sa till mig: Kör passivt. Gå undan om det är säkrast så. Det gäller även i vissa andra situationer än när man kör bil.

Någon gång bröts dagarnas jämna gång med uppstigning 7 och nattning kl 8 på kvällen. Jag hade halsfluss i många omgångar. Halsmandlarna proppade igen halsen och jag var ibland så sjuk att jag trodde jag skulle dö. Det blev bättre sedan mandlarna tagits bort. Det var smärtsamt men sedan dess har jag klarat mig från sjukdomsperioder av det slag som jag hade som barn. Har haft förmånen av god hälsa i mina 60 år. Antalet dagar jag varit sjukskriven kan räknas på ena handen fingrar. Från jobben har jag aldrig varit sjukledig. Hade en virussjukdom 1966 när jag gick skattekursen i Stockholm och ytterligare en för en jul häromåret men det var under tid som jag ändå skulle vara ledig.

En dag som pojk i 10-11 års-åldern gick det åt helsike riktigt på blankisen på väg från posten till Landerhjelm, skollärarn, med Dagens Nyheter. Dagboken berättar: "Det var regnigt och halkigt. Jag klädde på mig och cyklade mot posten. När jag hunnit en bit slirar jag på isen och föll omkull. Men jag slog mig inte så mycket då. En bit bortanför ramlade jag åter omkull. Denna gång lite hårdare. Men det var på hemvägen stora skrällen kommer. Kommer bara ihåg att jag körde förbi en liten flicka. När jag vaknade låg jag i en arbetarbarack. Man hade burit mig dit innan de fraktade mig till lasarettet. Ont i huvudet hade jag alldeles fruktansvärt. På vägen ner till lasarettet kräktes jag och det var nog bra. På lasarettet sydde de ihop såret i huvudet. Sedan röntgade de mig, då fick jag ligga i olika ställningar. Därefter tog de mig till badet och sedan åkte jag ner i en sal. Fyra dagar därefter, på en lördag kom Mamma och hälsade på mig.

Hon hade mycke med sig. Hon lovade att komma och hämta mig när jag blev frisk."

Och både Mamma och Pappa kom. Märta och Oskar. Gud vad jag kände för dem. De var de bästa vännerna och de var förebilderna som gav kämpalusten. Det gällde och vara duktig, inte i första hand för att man skulle bli nåt stort utan för att - om vi gjort vårt bästa kunde vi vara glada tillsammans därhemma.

SOMMAR

Sommar betyder arbete på ett småbruk. Vi hjälpte naturligtvis till. Ingen jobbade heltid i det arbetet. Förutsättningen var att vi hjälptes åt på vår fritid - kvällar, helger och lov. Visst kunde det hända att någon hetsade en av de andra - att alla inte alltid var lika upplagda - men jag minns ändå sommarkvällarna där ute på åkrarna med glädje. Vi avslutade med kvällsdopp vid Sågtjärn om det var hyfsat väder.

På Midsommar var det fest - då som nu. Bolaget bjöd på midsommarfest på idrottsplatsen, som låg där Folkets Hus nu är byggt. Då såg man byggmästar Rydström gå omkring där myndigt och se till att allt var ordnat. Bolaget bjöd alla på svagdricka. Läskedrycker var snudd på lyxvara när jag var liten. Det var inte att tänka på att köpa så mycket av den varan, även om det tillverkades på bryggeriet i Johannisberg. Under krigstiden var sockret dessutom ransonerat, vilket naturligtvis utgjorde en avgörande begränsningsfaktor. Än idag associerar jag till midsommar när jag känner smaken av svagdricka.

Jag var aldrig på någon sommarkoloni. De yngsta bröderna i den stora familjen fick i stället vara vissa sommarveckor hos sina äldre systrar. Det innebar att vi kunde vara hos Ingrid i Sillre, hos Mait i Nordanede eller hos Ingegerd på Hundberget eller i Midskogsforsen.

Ingrid gifte sig med Erik. De kämpade tillsammans under ett långt liv i affär - Konsum och eget - och drev en period tvättinrättningen i Ljungaverk. Maits Bengt blev först duktig snickare och kämpade sig sedan fram till en ingenjörsexamen. Var som ingenjör anställd till pensioneringen

vid Ljungans Regleringsförening, som såg till att kraftverksmagasinen anlades och vidmakthölls. Verner och Ingegerd flyttade hela sitt yrkesverksamma liv mellan kraftverksbyggen. Det började vid Grönsta - de bodde i en anläggarby på Hundberget - sen bar det i väg till Midskogsforsen. Jag vet inte om de också var på fler platser. Sista anhalten var Forsmo. Där bodde de längsta tiden. Hos dessa mina systrar och svågrar var jag i olika omgångar under somrarna.

Min barn- och ungdom sammanfaller med kraftverksbyggnadsepoken och jag kom i nära kontakt med den, främst genom vistelserna hos Verner och Ingegerd. Lite senare var jag dessutom med en sommar och satte ut dämningsgränserna i skogsrågångar runt Haverns stränder. Havern ligger i Haverö socken. Jag var pinnpojke d v s jag höll mätpinnen. Det var en grannlaga uppgift. Utsättaren skrek och skällde som bara fan om man råkade luta pinnen en aning.

Tänka sig - det tillhör ett av de barndomsminnen som präglats djupast i mitt medvetande, att jag blev så förtvivlad första gången Mamma lämnade mig hos Ingrid i Sillre. Jag kunde inte förstå att hon tog sparken och for hem utan mig. Jag sprang efter henne som jag minns någon kilometer.

Sen blev det en vana och vistelserna hos systrarna innebar upplevelser som jag minns med glädje. Dom måste ha varit väldigt snälla mot mig.Jag minns inte att någon gick bröstgänges eller. bryskt fram emot mig Och som jag varit inne på tidigare hade jag nog redan då utvecklat min benägenhet - av självbevarelsedrift - att undvika beteenden, som innebar att jag provocerade omgivningen.

Jag har gjort dagboksanteckningar från den tiden också. De handlar mycket om fiske, bad och läsning. Det regnade mycket i det norrländska inlandet. Då satt jag inne och läste. Kommer ihåg att jag läste äventyrsromaner av Övre Richter Frich. Tidigt kom jag att fascineras av lite mer avancerad litteratur. Michail Sjolochovs Stilla flyter Don i fem delar har jag tydlig minnesbild av. Jag tror inte att det bara var för att romanen var så omfattande. Det är en dramatisk och känsloladdad krönika. Jag led och gladdes med Sjolochovs kosacker. Det var Mait som hade Sjolochovs böcker i sin bokhylla.

Men det är förstås från Riset jag har de flesta sommarminnena. Det gamla ordspråket gällde: Borta bra men hemma bäst.Min bror Hans-Gösta kände ännu mer än jag för det. En gång när han och jag skulle fara till Mait och Bengt i Nordanede hände följande: Vi åkte tåg till Torpshammar. Därifrån gick buss till Nordanede. Vi skulle alltså stiga av tåget och byta till buss. Hans-Gösta ångrade hela projektet när vi kom till Torpshammar. Längtan hem blev för stor; till Riset, Mamma och Pappa och bond-Kalles hingst, som han älskade att köra. Han gick över till andra perrongen och tog tåget hem. Jag fick åka ensam med bussen till Nordanede.

Vårt hem låg ganska långt från landsvägen. En kärrväg med djupa hjulspår var vår förbindelseled fram till landsvägen. När vi skulle ner till Ljungaverks samhälle kunde vi gå och cykla på en stig och bitvis kärrväg längs vattentuben. På vintern kunde det vara kärvt att ta sig fram men på sommaren var det inga problem. Sommartid hade vi tillgång till allt som kunde göra tillvaron skön. Trädgård med björkberså. Smultronsställen och blomsterängar. Granån, som vi badade och fiskade i. Jag minns den underbart friska doften när vårfloden störtade fram. När vintern definitivt släppt sitt grepp.

Sommaren 1945 fyllde Mamma 50. Det kan jag berätta om. Men först lite om mig själv.

12 juni var det examen i skolan. Jag blev premierad. Har inte noterat vad jag fick. Dagen efter examen följde jag med flytten till fäboden i Långmarken. Såvitt jag minns var inte våra djur med till fäboden. Jag följde nog med för att det var spännande. Annars hjälpte jag till hemma varje dag. Vissa dagar sålde jag FIB. Den 17 juni fyllde jag 11 år. Fick två kronor. En utan Gutten och en utav Lulle, står det i dagboken. Det var min bror Carl-Gustav, som kallades Gutten och Bodil hans fru hette aldrig annat än Lulle på den tiden.

Den 30 juni - en lördag - cyklar jag till moster Inga i Rogstamon i Fränsta för att hämta grädde till Mammas födelsedagstårta. Det var en strålande sommardag. Det är nog ett par mil att cykla fram och tillbaka. Jag hinner se mycket och minns så väl. Det var första fredssommaren. Biltrafiken var inte omfattande. Det var dessutom lördag. Inte mycket störde där jag trampade mig fram. Försommaren är på väg att övergå i högsommar. Sommarens fåglar konserterar. Jag kunde då även höra syrsor. Dikesrenarna prunkar av blommor. Färgerna och dofterna och fågelsången

ger outplånliga intryck. Jag är i paradiset. Och jag är glad som aldrig förr, det ska ju bli födelsedagsfest för Mamma.

Jag kommer fram till Mon. Knackar på och blir ombedd att komma in. Där inne sitter Moster Ingas man Johan i en gungstol och det första jag hör är hans uppmaning:" Stäng dörrn pojk det drar.” Till saken hör att det var nog 30 grader varmt ute. Johan var ålderssenil. Jag fick min grädde och cyklade hem. Har inget minne av att jag stannade länge även om jag säkert blev vänligt mottagen trots den bryska uppmaningen, när jag trädde in i stugan.

På söndan - den 1 juli har jag skrivit mer än vanligt i dagboken: Mamma fyllde 50 år. Det var kalas hemma. På morgonen klockan fem uppvaktade vi barn henne och gav henne ett guldhalsband, en minnespärm och några andra småsaker.

1948 LASARETT OCH STORPOLITIK

Mellan den 22 februari och 6 mars 1948 ligger jag på Sundsvalls lasarett för att få bot för en lymfkörtelinflammation. Att bli sjuk och hamna på lasarettet är inget positivt. Det vore abnormt att påstå något sådant. Det hindrar inte att det blev en minnesrik upplevelse. Det var svårt att skiljas från kamraterna på avd 5 sal 6 när jag blev frisk. Vi barn i Ljungaverk kunde vanligtvis inte räkna med att få åka längre än till Sundsvall och det var alltid spännande. Jag hade en klasskamrat, som när hon skulle skriva om sitt roligaste sommarminne berättade engagerat om hur hon hade brutit armen, fick åka till lasarettet i Sundsvall och dessutom åka rulltrappa på EPA. Det var det roligaste hon upplevt den sommaren.

Politiken kom tidigt in i mitt liv. Andra världskriget och dess följder medförde att de internationella händelserna till att börja med engagerade mer än de nationella. Just när jag låg på lasarettet i februari- mars har jag tydligen haft tid att tänka. Fjortonåringen har vidlyftiga funderingar. De är intressanta som vittnesbörd om hur man tänkte på den tiden. I sal 6 låg förutom jag ytterligare 10. Det var vuxna män med undantag av en pojk, som vara bara 8 år. Det var bl a ett par som jobbade vid SJ, en chaufför och flera skogsarbetare. Jag kan tänka mig att vi pratade mycket om händelserna i världen. Det jag skrivit i dagboken har förmodligen inspirerats av diskussioner i sjuksalen.

Året är 1948.Den 25 februari kom det uppskakande budet om det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Det var således samtidigt, som jag låg på lasarettet. Kommunisternas framfart förskräckte, liksom 1939 då Sovjet anföll Finland. Samma år beslutar amerikanska kongressen om ett program för ekonomisk återhämtning i Europa den s.k. Marshallplanen. Det skulle ske genom samarbete mellan de europeiska staterna och ekonomiskt stöd från Förenta Staterna.

Mina funderingar kan tyckas lite barnsligt töntiga men jag var som sagt bara fjorton år: Kommunisterna söker genom olika metoder få så många länder som möjligt på sin sida Meningen är naturligtvis att få större makt och inflytande. USA å sin sida vill försvara sina intressen i Europa och tillse att kommunisterna inte får för stor makt. Därför vill de också få så många europeiska stater som möjligt på sin sida och understödja och samla dessa. Bägge dessa länders handlingssätt är begripligt men jag anser att USA:s metoder är bättre och humanare. Kommunisterna tar ingen hänsyn alls när de gör en stat kommunistisk. Om förhållandena i ett land är dåligt blir det ännu sämre när kommunisterna kommer. USA däremot gör ju så mycket som möjligt för att förbättra förhållandena både politiskt och socialt.

Jag fortsätter i dagboken att spekulera i att kommunisterna ändå skulle kunna vara att föredra i länder där nöden och förtrycket är som störst. Utifrån vad som hänt i Europa där USA kommer med pengar för att hjälpa och kommunisterna tar över makten genom statskupper har jag dock tydligen skippat sådana tankar och noterar:

Om kommunisterna fortsätter som hittills med mer eller mindre skumma metoder för att få ett flertal av Europas mindre stater under sitt välde måste det bli krig.

Jag noterar att det är inbördeskrig i Kina. Säger att kommunismen i dess rätt form vore lämplig för att hjälpa Kina upp ur sin nöd men tycker inte att kommunisterna ska få ta över Kina för med ett kommunistiskt Kina ökar kommunisternas makt fruktansvärt och vilka önskar en kommunistisk värld. Åtminstone om man tänker bruka makten som man gör i Ryssland kan det inte vara många.

Finland har vi också pratat om i sjuksalen. Det förstår man vid en koll i historian om vad som hände vårt östra grannland detta år. Den 27 februari

1948 fick president Paasikivi ett brev från Stalin med förslag om att Finland skulle sluta en försvarspakt med rådsrepubliken Sovjetunionen. Jag säger i dagboken att jag inte vet vad en sådan pakt skulle innebära för Finland men är rädd för krig om Finland säger nej och står ensam. Men om man bildade union mellan de nordiska länderna och denna union sedan ställde sig neutral skulle det vara till stort gagn för fredssäkerheten. Om man sedan kunde utan några som helst våldsmetoder få med flera europeiska nationer vore det naturligtvis mycket bra. Nyttan med denna (neutrala) union är att det skulle gå bättre att medla mellan kommunister och socialdemokrater. Dessutom skulle Ryssarna känna sig säkrare om majoriteten av Europas stater vore neutrala. Då säger man. De flesta av Europas nationer kan ej klara sig själva och USA skulle inte bistå med några medel om man gick ur västblocket.

Jag slutar mina spekulationer utifrån 1948 års dramatiska händelser med att dra slutsatsen: Hjälper USA Europas nationer endast för att dessa sedan skall sluta sig till dem så är deras hjälp ett politiskt schackdrag, något som i allra högsta grad osäkrar freden.

Det är den s.k. tredje ståndpunkten jag är inne på. Man skulle varken vara borgare- kapitalist och USA-frälst eller Kommunist och ryssälskare utan socialdemokrat och neutral.

SAMREALSKOLAN

Jag började i Ånge samrealskola på hösten 1947. Klassen hette 1 B. Det var 17 flickor och 15 pojkar i klass. Flickan i rött var bland de 17. Nu konkurrerade vi inte längre. Jag vet inte vad det blev av henne. Men bästa barndomskamrat Tord Eje Westin gick i samma klass. Jag har bara träffat enstaka senare i livet. Jag tog heller aldrig realexamen utan gick över till latingymnasiet efter tre år i realskolan.

Tisdagen den 27 april 1948 var en dag som alla andra, har jag skrivit i dagboken. Upp klocka halv sju och i väg till station i Johannisberg. 20 minuters tågresa till Ånge, där skolan låg. Jag tycker skolan är som ett ekorrhjul. Lektion och rast, lektion och rast. Fotboll mot 1 A är välkommet avbrott i klassrumssittandet. Vi kan spela tills det inte finns tillstymmelse till ork kvar. Men glädjen blir inte långvarig denna tisdag. Jag är trots allt för dåligt tränad och får kramp. Det är bara att lämna plan. Sånt minns man länge.

På eftermiddagen är det tåg tillbaka och där hemma väntar städnings- och trädgårdsarbete. Det är mycket som ska görs på småbruket så här års. Efter att ha fått lite krubb ger jag mig i väg tillsammans med Hans-Gösta, Jan- Olof och Mait. Vi arbetar till halv nio på kvällen. Klockan har blivit 10 när jag sätter mig med dagboken. Egentligen skulle jag läsa läxa. Men jag har ju hela morgonen, tågresan och middagsrasten att läsa på. Och förresten var det inte så diger läxa.

Torsdag den vecka tycker jag är lyckad för mig. Jag får långfrågor i både biologi och kristendom och klarar dem bra. På vägen från tåget går jag in i Robert Olssons skoaffär och lånar hem ett par skor. Jag har ännu inte bestämt om jag skall ha dem. Efter hemkomsten hämtar jag kläder på tvättinrättningen och läxläsningen är också skött så jag tror att de blir nöjda uppe på skolan i morgon.

Tvättningen av kläder skedde i min barndom vid Granån länge. På vinter högg man upp en vak i isen. Gissa om det var slitsamt och ljusår från dagens bekväma hantering. Vid den tid jag nu talar om hade vi börjat använda tvättinrättningen på Ljungaverk, som min syster Ingrid och hennes Erik drev. Jag är dock osäker på när de tog över den.

KYLA

I mina gammpapper hittar jag en autentisk skildring av hur det kändes att stiga upp och cykla tre kilometer till tåget, när det var 30 grader kallt:

Den sista drömbilden försvann som i dimma. Den unkna sängkammarluften skärs av en uppstigningsbefallning. Det är morgon, han ska opp, klä på sig och ta sig till skolan - allt i en väldig fart. Önskar inget högre än att få ligga och dra sig - åtminstone till kvart över sju. Drar täcket över huvudet. Varmt och härligt i sängen. Snart är han åter borta från medvetande om den kalla verkligheten.

Den uppenbaras snart av modern: Ja tänker du hinna nu får du allt stiga upp för klockan är tie i sju. Med påtvingad beslutsamhet kastar han av sig täcket och vältrar benen över sängkanten och sliter åt sig strumpor, byxor

och skjorta. Snart är han på språng mot köket med tröjan i ena handen och pjäxorna i den andra. Har du gjort mackorna frågar han modern. Ja, men hur har du tänkt dej att hinna nu, säger hon. Så sa hon varje morgon fast han hade inte kommit för sent till tåget en enda gång, trots att han alltid var lika sen.

Du kan inte tvätta dig nu för det är nästan 30 grader kallt, säger hon. Inte så kallt som i går då, svarar han. Det känns som en lättnad att slippa tvätta sig, en besvärlighet mindre. Med kepsen djupt neddragen över öronen och portföljen i ena näven kastar han sig ut i kölden. Den sköljer över honom som en skopa kallvatten redan i farstun. Han störtar mot boden. Svårt att lirka ut cykeln. Boden är full med cyklar, sparkar och klädkorgar. Kylan gör att cykeln är oerhört tungtrampad. Och det känns som om någon sticker nålar i ansiktet. Han måste cykla fort men efter en kilometer känner han att ena kinden håller på att förfrysas så han saktar farten. Fortsätter att trampa på medan han gnider kinden. Det smäller som gevärsskott i träden.

Han kommer fram till anhalten denna morgon också. Men där finns ingen värme. Det är lika kallt inne i den lilla kuren, som ute. Han går in ändå. En flicka går fram och tillbaka i kuren. Försöker hålla stånd mot kylan. Hon ska också till skolan. De är nästa de enda som åker från anhalten på morgonen. Ibland åker arbetare med. Man har börjat bygga kraftverk vid Ljungans övriga forsar. Dom brukar jämra sig och undra om det skulle bli några arbetare kvar, nu när alla ongar ska gå i skola.

Några börjar i samrealskolan men slutar efter ett eller två år. Det kan hända att läslusten minskar och vantrivseln ökar men många har inte pengar till vad det kostar - resor, mat, böcker mm. Måste försöka tjäna några kronor i stället - söka sig något arbete.

KONFIRMATION

1948 konfirmerades jag. Minns inte att det var något djupare engagemang. En rent konventionell historia. Kan inte påstå att vi ägnade religionen någon större uppmärksamhet därhemma. Mamma sympatiserade lite med baptisterna och det hände inte så sällan att jag följde med henne till baptistkyrkan och senare även svenska kyrkan. Det

dröjde dock till 50-talet innan Torps församling byggde kyrka i Ljungaverk. Dessförinnan brukade det vara gudstjänst i folkskolan.

Mitt förhållande till religionen har växlat under åren från visst deltagande till total passivitet. Jag har ingen känsla för dogmerna men uppskattar berättelserna i bibeln och sångerna. Ett oskattbart kulturarv. Jag menar naturligtvis också att det finns kloka tankar i bibeln. Samtidigt finns sådant som man måste läsa med insikten att det är värderingarna i ett samhälle för tusentals år sedan som speglas.

Ny kostym spelade säkert stor roll när jag gick och läste för att klara frågorna från prästen. Den 7 maj köps min kostym. Det skrev jag förstås om: Mamma och jag har varit och väljt ut en konfirmationskostym åt mig idag. Vi bestämde oss för en mörkblå, som betingade ett pris av 125 Fick den dock, tack vare mammas prutteknik för 120

Ljungaverks SDUKDe första decennierna av 1900-talet

NybyggarsamhälletI nybyggarsamhället Ljungaverk bodde ca 1000 människor när Stockholms Superfosfats Fabriks AB startade driften 1912. Dessförinnan var denna del av Torps socken glest befolkad jord- och skogsbygd. Folkrörelser i form av frireligiösa församlingar och nykterhetsrörelser med anor från 1800-talet hade anhängare i trakten, där huvudort var stationssamhället Johannisberg.

ArbetarrörelsenArbetarrörelsen kom med fabriksbygget till bygden. Det fanns många anledningar för arbetarna att organisera sig. Bostadsförhållandena var under all kritik. Arbetet i fabriken oerhört krävande. 12 timmars skift hörde till det vanliga och på söndagarna hade vissa arbetare (kalkbrännarna) dubbelskift d.v.s. dygnet runt.

I början dominerade den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Första försöket att organisera arbetarna i LO: s Grov- och fabriksarbetareförbundet gjordes den 17 oktober 1912. C. A. Svensson, Sundsvall, som gjort en enorm pionjärinsats för att organisera arbetarna i Sundsvallstrakten, medverkade. Men det var inte självklart att bilda en LO-fackförening. Av de närvarande röstade 15 för LO och 6 för syndikalisterna. Vid starten hade fackföreningen blygsamma 18 medlemmar. Ledande företrädare var L. P. Larsson. Det gick trögt för föreningen och det kom stilleståndsperioder. Arbetsgivaren ville inte teckna avtal utan skriva kontrakt med varje arbetare.

Först den 14 juli 1916 kunde avd. 87 av Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet bildas och den kom sedan att representera arbetarna genom decennierna.

Kooperationen hade året innan (1915) kommit igång med 118 medlemmar.

Den 15 januari 1915 träffades intresserade i Johannisberg för att bilda en arbetarekommun. Där medverkade Mauritz (även kallad Moje) Westberg en av de ledande i arbetarrörelsen i Medelpad som också blev redaktör för Nya Samhället.

SDUK1916 kontaktade Oskar Öhman, också han välkänd politiker från Sundsvall, ungdom i orten för att bilda en ungdomsklubb. I stället blev det en fackförening det året men 1917 kom Öhman tillbaka och bildade en ungdomsklubb som kallade sig Ljungaverks SDUK. Klubbens aktiva startade Ljungaverks amatörer. Den levde kvar längre än själva klubben. Skådespelare av proffsklass var en kille från ”Götet” Gustaf Gröndahl. Han spelade huvudroller och regisserade. 1917 spelade man träffande nog en pjäs som hette ”Krig”. Lustspelet Jan-Anders, Lars Anders och deras barn blev en storsuccé som framfördes även på andra platser i Medelpad.

Olle Malm som var både ordförande och kassör i SDUK blev inkallad till överingenjör Rodling på förhör och fick besked att ”kommunistledare” inte var önskvärda innanför fabriksgrindarna. En förman som själv hade en grabb med i klubben hjälpte dock Olle Malm så han fick behålla anställningen.

Först 1926 bildades den ungdomsklubb som kom att finnas kvar under kommande decennier.Första mötet hölls fredagen den 28 maj 1926 i Ljungaverks Folkets park enligt affisch. Alla intresserade inbjöds. Första protokollet är daterat den 2 juni. Hilding Edström hälsade välkommen och Frans Andersson utsågs till mötesledare. 7 närvarande bildade klubben och kunde notera 9 inträdesanmälningar som skulle behandlas på nästa möte. Till interimsstyrelse valdes Karl Vedholm, Karl Våhlin och Frans Andersson.

Efter två kvartal hade klubben över 100 medlemmar. Sedan kom medlemstalet att variera mellan 100 och 200 med en topp på 231 medlemmar 1939. Under en tid fanns också en dotterklubb i Johannisberg. 1944 hade de båda klubbarna tillsammans 257 medlemmar.

LokalUnder första åren var lokalfrågan svår. På sommaren hade man dansbanan i Folkets Park. En tid höll klubben till i Kafé Granådalen även kallad Skogshyddan. Den s-k. teaterpaviljongen och arbetarmässen var stängda för socialistyngel som dåvarande platschef kallade SSU-arna. En mer permanent lösning medverkade klubbisterna till när Ljungaverks

Södra Folkets Hus-förening bildades. Första styrelsen kom att till tre femtedelar bestå av klubbister. Klubbisterna gjorde omfattande frivilliga insatser i klädloger etc. men också genom att bygga bilväg till Parkudden.

Senare när både nytt Folkets Hus och Kyrka skulle byggas drev klubben att man skulle samsas om gemensamma lokaler.

200 mötenUnder de första 25 åren hade klubben 200 protokollförda möten. Vid varje möte medverkade någon med anförande. Ämnesvalet är brett. I första hand politiska frågor i arbetarrörelsen och anföranden om rörelsens företrädare men också berättelser från resor i andra länder och anföranden om bland annat idrotten, ungdomsfylleriet, kooperationen, skolan, ungdomens sexualproblem, att spara i livförsäkring, modern konst, FN-organet Unesco etc.

Ordföranden i klubbenEnligt statistik upprättad av Åke Larsson var följande ordförande i klubben under åren 1926-1951. K. Vedholm, K, Våhlin, H. Modén, K. Lindgren, S. Sundin, S, Nykvist, H. Eriksson, H. Ellström, S. Sundin, H. Holmgren, I. Oskarsson, B. Vallman, T. Berglund, S. Eriksson, Å. Larsson, H. Johansson, K. Johansson, A. Nordlund, I. Lindgren, O. Åkerberg, P. Ljusberg, S. Israelsson, K. J. Jonsson, S. G. Andersson, B. Jonsson.

Många är värda omnämnanden för hängivna insatser i Ljungaverks SDUK under lång tid. Två som jag hade täta kontakter med under min tid i SSU och även därefter är Åke Larsson och Sune Israelsson.

Åke LarssonÅke Larsson gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK - inte minst för att dokumentera SDUK Ljungverk. Mycket av ovanstående har jag hämtat från hans skrift till klubbens 25-årsjubileum och en del från min krönika till fackföreningens 40 årsjubileum 1956. Åke var mycket idérik och ambitiös. Han var krävande när det gällde att det skulle vara kvalité i det som skrevs och talades och att god kultur skulle ha en plats i verksamheten. Han var mycket respekterad och ett föredöme för många av oss.

Sune IsraelssonJag har intervjuat Sune Israelsson som gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK från 1945 och många år framåt. Vi yngre minns honom som den som ingen annan kunde inspirera oss för de idéer som socialdemokratin stod för. Hans resa i livet från tiden i SSU är rätt typisk för många ljungaverksungdomar

Sitt intresse för klubben och politik fick han från fadern som var kassör i Arbetarkommunen. Vidare sände Avd 87 honom till en ungdomskurs som Grov och Fabriks hade på Bommersvik. Han fick goda kontakter med förbundets studiesekreterare Lennart Vallstrand, som var ett stort stöd för honom. Därefter följde studiecirklar i förenings- och

organisationskunskap. I klubbverksamheten fick han lära sig att organisera och samarbeta - och inte minst lyssna och leda kamrater som var verksamma i klubbens arbete. Detta gav en insikt om att det fodrades vidareutbildning. Han såg Åke Larsson och Lennart Valstrand som goda idésprutor. Avd.87 gav honom också goda möjligheter till utveckling bl.a. ett stipendium för att gå på Brunnsviks Folkhögskola.

Sune fick sitt första jobb på Konsum och kom sedan till smältverkets kolmontering. Det var svart och hett som i helvetet enligt Sune och han lyckades få förflyttning till verkstadens plåtslageri. Där arbetade han tillsammans med Plåtkalle som gav honom en gedigen utbildning till plåtslagare. Han fick jobb hos Smith & Olsson i Sundsvall med plåttäckning i samband restaurering av Kyrkan.

Sune genomgick sedan teknikerutbildning och fick jobb som ingenjör i Vattenfall. Dessförinnan hade han också jobbat i Eskilstuna som verkmästare vid ASEA företaget Lusth & Rosen. Där började en ny period i hans föreningsliv. Han engagerades i TCO organisationen SALF (Arbetsledarförbundet numera Ledarna).

I Vattenfall placerades han i Storuman som planeringsansvarig för verkstaden och senare verkstadschef för hela verkstadsrörelsen. I Storuman utsågs han till ordförande för Övre Umeälvens arbetsledare.

Efter ett antal år i Storuman erbjöds han befattningen som verkstadschef för verkstäderna i Messaurebygget med mer än 800 man anställda. När byggnadsverksamheten var avslutad i Messaure flyttade han till Seitevare och fick där uppdraget att organisera och bygga upp verkstädernas organisation och verksamhet. Vid denna tid erbjöds han och accepterade anställning i SALF.

Därefter tog den fackliga verksamheten helt över. Sune började som branchombudsman och efter åtta år som Förhandlingschef avgick han med pension. I arbetet i SALF ingick en omfattade verksamhet i TCO. Han deltog i en rad större utredningar och fick Regeringens uppdrag att ingå som ledamot i Arbetsdomstolen.

Alla de anställningar och uppdrag Sune haft under sitt liv hade enligt honom i mycket stor utsträckning sin grund i SSU och ungdomsklubben i Ljungaverk. 

AmatörteaternAmatörteatern var viktig inte bara för att ha kul på modern svenska utan för att lära sig agera. Klubben rekvirerade rollhäften och de mest intresserade bildade eget amatörteatersällskap. Dagen före nyårsafton 1926 uppförde klubbens amatörer ett teaterstycke som belönades med kraftiga applåder.1927 bildade amatörerna eget sällskap. Revymakaren Valter Vik träder in på scenen. Inom klubben fortsattes amatörteatertraditionen i klubbgängen

som följde klubben under alla åren och svarade bl.a. för nyårsrevyer i Ljungaverks Folkets Hus.

BildningssträvandenBildningssträvanden var en viktig del i klubbens verksamhet. Klubben anslöt sig till Medelpads folkhögskoleförening. Ett exempel på aktivitet var den kurs i välskrivning som ordnades två timmar varje lördagseftermiddag under ledning av Levi Johansson. Klubben var drivande bakom bildandet av en lokalavdelning av ABF som sedan kom att svara för ett välordnat folkbibliotek. Många minns en stämningsfull Dan Andersson afton med sång, musik och deklamation. Folkets hus scenen hade byggts om till en kolarkoja och rektor Lindeborg från Sundsvall medverkade med deklamation och ett inspirerande föredrag om poeten.

Klubbar på varje ortKlubbarna i Stöde, Torpshammar, Fränsta och Ljungaverk samarbetade i en krets som kallades Mellersta kretsen. Under åren 1938 – 1944 fanns också en klubb i Johannisberg. Klubben var också representerad på kongresser och i distriktsverksamheten.

Stora samhällsproblem på klubbens möten

Stora samhällsproblem präglade klubbens arbete under dessa decennier.

Arbetslösheten på 20-talet med kulmen i början av 30-talet. Arbetslös ungdom var hänvisad till vad som faktiskt kallades arbetsläger i Sörhångsta skola 1935. Klubben inbjöd hela lägret till underhållningsaftnar.

Kampen mot fylleri, hembränning och olaga sprithantering. Flera klubbledare var organiserade nykterister och man strävade efter att vi varje tillfälle främja nykterhet.

Försvarsfrågan. Där var klubben i opposition mot partiet och gick så långt på ett möte att man krävde att Per Albin Hansson och Bernhard Eriksson skulle lämna sina uppdrag i partiet. Senare backade klubben från detta ställningstagande och de som krävt Per Albins huvud på ett fat uteslöts för kommunistiskt förehavande. Året är 1927 och vad som hänt kan ses som en efterdyning till partisplittringen 1917.

Människan och arbetet. En konferens på detta tema den 9 mars 1950 med bred representation från klubb, fack och företagsledning finns väl dokumenterad.

Internationell solidaritetDen internationella solidariteten fanns med i klubbens verksamhet. 1926 deltog klubben i insamling till strejkande gruvarbetare i England. På 30-talet bildades en lokal Spanienkommitté och klubben var med i insamling av både kläder och pengar. När Finland överfallits av store grannen i öst var klubben med på nationsinsamling och i lokal kommitté för hjälpen till Finland tillsammans med andra organisationer i Torps kommun.

Två klubbister gick med i svenska frivilligkåren Kalle Persson och Clas Edström. En stor del av Ljungaverksborna tog ett stämningsfullt avsked vid järnvägsstation. De kom lyckligtvis tillbaka välbehållna. Klubben deltog också på flera sätt i hjälpen till det ockuperade Norge.

Arbetarungdomens gymnasiumFöre 1950 gick de flesta arbetarungdomarna ut i livet med bara folkskola och fortsättningsskola i slöjd. SSU-klubben blev en möjlighet för arbetareungdomen att utveckla olika färdigheter. Att kunna tala och skriva var viktigt var viktigt i kampen för demokrati och rimliga förhållanden men också för att kunna läsa vidare. Det var lärorikt att skriva protokoll och referat och att spela amatörteater var viktigt för få bort scenskräcken när det gällde att uppträda inför andra och att föra klubbens talan. Åke Larsson beskrev träffande klubben som arbetareungdomens gymnasium.

Tord OscarssonHärnösand

Söndag den 30 oktober 2011

Innan jag stänger denna berättelse om Märta och Oskars barn några ord om läget denna vackra höstdag. Vi kan inte göra mycket åt tidens gång och hur länge vi får leva.

Av de 11 barnen finns två kvar. Tord och Jan Olov. Jag bor i Härnösand. Jaqnne i Östersund. Dit kom min far Oskar när de byggt färdigt Inlandsbanan från Orsa. Lilibet och jag hälsade på i Östersund.20- 22 oktober. Gertrud låg på lungkliniken på Östersunds sjukhus. Om och när hon kan komma hem fick vi inte veta något om. Hans-Gösta bor sedan Eivor avlidit och huset sålts i ett äldreboende i Brunflo. Hans Gösta är snyggt klädd och ser hyfsat frisk ut. Han ger dock uttryck för förtvivlan när det gäller hans situation. Kan inte se rummet på äldreboendet som sitt hem. Hans och Eivors hus är dock sålt Nu har vi tagit avsked av både Hans-Gösta och Gertrud.

Vi kan vara glada och stolta i vår familj över att barn och barnbarn fått utbildning och bra jobb. Med tanke på att det i generationen före oss var sällsynt och i stort sett uteslutet med avancerad utbildning har det sena 1900-talet inneburit stora förbättringar. Akademisk utbildning som var

förbehållen barn med rika föräldrar står öppen för alla. Ännu en bit in på 1960-talet fanns dock inte möjligheter till studielån/bidrag.

Nu har vi barn och barnbarn som fått avancerad utbildning och bra jobb. Jag vill avsluta med dikten I rörelse av Karin Boye. Den speglar en minnesbild jag har från prat i syskonkretsen inför att vi skulle uti världen. Vi sa oss också att oändligt var det stora äventyr vi strävade mot.

Karin Boye I rörelse

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag fick tidigt en kamrat som hette Eje Westin. Vi bodde nära en å som hette Granån. Där fiskade vi öring. Vi använde träklykor med rev och mask på. Vi tryckte ner klykan i marken. Satte ut dem på kvällen. Så träffades vi på morgonen och vittjade. Fick ofta öring, som det fanns gott om i ån. Och gick hem till våra Mammor och gladde dem.

Jag har fått leva ett rikt liv. Vi hade grannar som vi umgicks med. Flodbergs, som hade jordbruk nära oss. Viktigt för oss var att de hade en häst. Vi fick hjälp ibland. Hästar fanns också hos Karlssons eller Bond Kalle som blev namn som var lättast att minnas. Andra grannar var Landerhjelms och Fankvists.

Farbror Sundberg som bodde i en skogsdunge några 100 meter ifrån oss besökte vi pojkar ofta. Han är 70 år och änkeman. Han bor i en liten rödmålad stuga. Han är gästvänlig och pratsam. Tycker om att någon kommer och hälsar på. Berättar om sitt långa och händelserika liv. Berättar om hur det är att vara timmerhuggare, kolare, flottare, sjöman, jordbrukare, rallare, snickare. Alla dessa yrken har han prövat på. Nu på gamla dar försörjer han sig hjälpligt som snickare.

Det var gudstjänst i skolan på söndagar och där träffades många i byn. Dit gick även Sundberg. Vi hade ingen kyrka i Ljungaverk då men ett baptistkapell. Mamma brukade gå dit och jag följde med och gick i söndagsskola där. Brukar säga i dag, då dagens extremister, som kallas Sverigedemokrater motsätter sig att det kommer invandrare till vårt land, att jag lärde mig som barn att vi människor på denna jord har samma människovärde. Jag hatar dessa rasister på samma sätt som jag hatade nazister.

Jag fick vänja mig vid det. Finsk ryska kriget utbröt 1939. Det kom många finska flyktingar till Ljungaverk. De fick bo i Sörhångsta skola, som inte längre användes

Under det andra världskriget var Karelen återigen skådeplats för våldsamma strider. I samband med den sovjetiska invasionen av Finland 1939 utropade Stalin den Demokratiska Republiken Finland som var en sovjettrogen regim under ledning av den finska kommunisten Otto Ville Kuusinen. Terijokiregeringen (efter staden Terijoki i Karelen) skulle styra Finland efter den förväntade sovjetiska segern. Men Rysslands totala seger över Finland lyckades inte. Därför upplöstes Terijokiregeringen den 12 mars 1940.

När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare fick förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den resulterande sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näststörsta stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal (nedre loppet) som kopplar ihop centrala Finland till Finska viken, tillgång till fiskevattnen i Ladoga samt gjorde en åttondel av landets invånare till flyktingar utan chans att återvända. Under fortsättningskriget ockuperade finländarna återigen de överlåtna

områdena och största delen av östra Karelen och höll området i tre år. Efter att Finland ingått ett nytt vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen specificerades de nya gränserna vid förhandlingarna i Paris 1947.

Jag kom att bli kamrat med en flykting i min ålder som hette Risto Josipilä. Det lärde mig att vi människor får lära oss mycket i livet genom att umgås. Jag har efter den tiden insett att vi måste acceptera att det kommer flyktingar hit från länder i krig.

Jag fick inspiration som barn att gå vidare i livet. Vi läste om samhällsfrågor i När Var Hur. Jag inspirerades att skriva dagböcker som jag har kvar än. Berättade om den bygd jag växte upp i. Mellan Ljungan dalgång och Nord Hälsinglands bebyggda trakter sträcker sig ett stort skogsområde. Här och där ligger sjöar. På stränderna finns små byar. Det är intressant att iaktta hur dessa byar utvecklas. Där bodde många. Tidigare var det ovanligt att några bilvägar ledde fram till dessa byar. När vägar byggts flyttade folk ifrån byarna.

Strax norr om hälsingegränsen låg Karpåsen. Jag säger låg för nu är byn ett minne blott. Fem gårdar fanns där när den var som störst men där de låg på sluttningen av Karpåsen finns nu spirande ungskog. Bara lämningar av eldstäderna förråder var husen stått.

I byn florerade en tid tillverkning av falska mynt. Ett stycke nedanför där byn låg kan man än i dag se resterna av falskmyntarverkstaden som försåg hela byn med pengar. Ledare för det skumma företaget var Lasse Olsson eller Falskmynta-Lasse som han också kallades. Han ägde ingen av gårdarna utan bodde som dräng hos en av byns bönder.

Jag började tidigt sälja Folket i Bilds böcker i gårdarna i byn Riset, När jag kom in i stugorna fick jag veta att den enda bok de hade var psalmboken och bibeln. Det var böcker av Wilhelm Moberg, Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson m.fl. diktare och författare jag sålde.

Det känns märkligt att ha fått leva frisk i 78 år. Jag har varit aktiv hela tiden. Är nu ordförande i den samfällighet med 50 hus som heter Domaren. Jag sjunger i Stämbandet som förut hette Ramsås Låteri.

I min barn- och ungdom övertygades jag om att vi har samma människovärde. Nazisternas framfart i Europa och inte minst i Danmark och Norge kändes omänskligt och förskräckligt. Jag tänker på det när jag nu som 78-åring läser rashetsande artiklar av Sverigedemokraterna.

Nu sitter jag i vårt hus på Spjutgatan 42. Första vardagen efter jul 2012. Tänk att få sitta här frisk och kry. Det snökaos vi haft har gjort en paus. En blek december sol lyser mot fönstren i längan mitt emot.

Folkskolan minns jag med glädje. Karl Landerhjelm var en barsk men trevlig lärare. Han var idealist. Livet är så trelivligt som du gör det till. Han samlade frimärken. Det var krigstid och många frimärken från Tyskland hade krigsmotiv. Jag började också samla och har i det frimärksalbum jag ännu har kvar från krigstiden frimärken från Stortyskland, som det hette då.

Jag hade börjat skriva dagbok som ung grabb på Risa som vi sa. En skoldag 1945 beskrev jag så här. Steg upp och klädde mig klocka 7. Åt frukost och åkte till posten och hämtade Dagens nyheter till Landerhjelm. Lektionerna började kl.9 med historia. På rasterna klättrade jag i träden men blev varnad att inte göra det. Efter skoldagen for jag ut och sålde FIB. Höll på i 2 timmar och tjänade 1 kr. En blev skyldig. Kvällarna läste jag läxor och böcker. Åt middag, tvättade mig och lade mig.

En morgon cyklade jag omkull och fick hjärnskakning. Det blev taxifärd till Sundsvalls Sjukhus. Där blev jag en vecka. Mamma och Pappa kom och hälsade på.

Nu är mitt liv till största del bakom mig. När jag i nutiden ser att partier med invandrafientliga mål blir allt större tänker jag på nazistpartierna. Jag fick i julklapp Ingrid Carlbergs berättelse om Raoul Wallenberg. När förintelsen kom till Ungern diskuterades en amerikansk-svensk räddningsaktion för de sista resterna av Europas judiska befolkning. Svenska regeringen skulle skicka någon. En serie tillfälligheter gjorde att man utsåg Raoul Wallenberg. Ett halvår senare hade tusentals ungerska judar den unge svensken att tacka för sitt liv. I januari 1945 gick Raoul Wallenberg frivilligt till mötes i ett utbombat Budapest. Han skulle aldrig mer komma tillbaka till Sverige.

Idag har jag skrivit en blogg om hur arbetare behandlades förr och hur invandrade skogsplanterare behandlas i dag.

Hör hur skogsplanterare från andra länder behandlas. Även svenska arbetare har fått kämpa för sin rätt.

AUGUST PALMNär jag hör hur personer från andra länder som kommit hit för att plantera skog behandlas erinrar jag mig vad jag fick veta när jag skrev sågverksarbetarnas och socialdemokraternas historia i Västernorrland.

Industriverksamhet i större omfattning kom till Västernorrland på 1600-talet då järnbruk placerades där det fanns gott om skogtill träkol. Sedan

kom sågverken och den förädlingsindustri som nu är en avlandets viktigaste exportnäringar. Ett stort genombrott kom med lagen omaktiebolag i mitten på 1800-talet som gav nya möjligheter att skaffariskkapital

Med sågverksindustrins utveckling i aktiebolagsform följde också att vi fick ett arbetarproletariat. Järnbrukens patriarkaliska ägare ersattes av förvaltare med mer eller mindre anonyma aktieägare.

Lönerna var låga och missnöjet grodde. 1873 strejkadearbetare i Norrbotten mot svältlöner. Man tror att det var den första strejken. Den fick efterföljare i Gävle och Ådalen 1875 och den mest omfattande och omskrivna 1879 i Sundsvall.

Sundsvallsstrejken började med spontan arbetsnedläggelse vid Heffners sågverk. Fackföreningar fanns inte. Lönerna hade sänkts med omkring enfemtedel. Strejken spred sig. 6000 vid 21 sågverk strejkade efter tre dagar. Magistraten i Sundsvall vädjade om hjälp hos landshövding Curry Treffenberg. Strejken var ett brott som skulle bestraffas. Militär grupperades runt Skarpskyttelägret där de strejkande samlats.

Domstol upprättades på lägret och dömde några av arbetarna – en satt i fängelse några månader. Strejkande hotadesmed vräkning från bostäder och hade inte något att leva av. Sågarna behövde dock arbetarna och de flesta fick efter en tid återgå på grund av särskild ”nåd” från arbetsgivarna.

Under 1880-talet kom gesäller som under vandringar i Europa kommit i kontakt med radikala idéer. De blev drivkrafter i kampen för att få bilda fackföreningar. Med början vid sågverken bildades under 1880-talet många fackföreningar. Arbetsgivarna motsatte sig föreningsrätten med full styrka. Den kamp detta föranledde skulle vara värd sig egen historia. Viktigast är dock maträtten att organisera sig i långa loppet inte kunde tas ifrån arbetarna.

6 november, 1881 höll August Palm det första socialistiskaanförandet i Sverige. På hotell Stockholm i Malmö talade han under rubriken: Vad vilja socialdemokraterna?

1 oktober, 1884 kom August Palm till Sundsvall. Han talademärkligt nog i Läroverket. Efter ytterligare ett par möten stängdes dock allaportar för agitatorn och han fick hålla sina möten utomhus. Han kom på en ny turné i juli 1886 och talade på fler platser i Sundsvall, Härnösand och Ådalen. Dåtidens arbetstider avspeglas i mötestiderna. I Härnösand talade han en fredag och lördag kl. 9 på kvällen i slutet på juli 1886.

August Palms agitation gick hem hos arbetare som tröttnat på orättvisorna. Det gällde lön att kunna leva på men också rätt att rösta och 8timmars arbetsdag. Att rösta var förbehållet kapitalägare och arbetstiderna vadlång in på 1900-talet fjärran från målet 8 timmars arbetsdag.

Fackföreningarna insåg att de måste bilda ett parti för att få inflytande över politiken. Därför bildade de 1889 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Frågan om allmän rösträtt stod i förstarummet och blev en symbol för att partiet ville arbeta demokratiskt. Förändringar skulle ske gradvis, genom reformer.

Partiet hade vid sin start 3149 medlemmar. Medlemskap i partiet sågs inte med blida ögon och fick arbetsgivaren reda på att man var aktiv i facket eller socialdemokratin kunde man bli av med jobbet. Ofta svartlistades den som fått sparken så att ingen annan skulle anställa honom.

Socialdemokratiska Arbetarekommuner bildades för att ”sammansluta fackliga och politiska föreningar” med start i Sundsvall 1897. Under därpå följande år bildades arbetarekommuner runt om i länet så att under en20-årsperiod var partiet representerat i nästa alla socknar.

Som en tidning för arbetarklassen i Norrland kom Nya Samhället (senare Dagbladet) ut med sitt första nummer 20 april, 1900. Arbetarrörelsen i Ångermanland kom dock att känna behov av egen tidning i kampen för arbetarnas livsvillkor och startade Nya Norrland med 104 kr som startkapital. Första numret kom ut 5 december, 1907.

Hårda föreningsrättsstrider rasade under åren kring förra sekelskiftet. I april 1899 slog sågverksägarna i Sundsvall till med lockout vid alla sågverk där det fanns fackföreningar. De krävde utträde urfackföreningarna. När striden avblåstes efter par månader stod arbetarna som förlorare. De måste förbinda sig att gå ur facket för att få återgå i arbete- LO köpte en gård på Alnö för de familjer som vräkts.

S i Västernorrland firar 100-årsjubileum 2005 av den anledningen att den första partiorganisationen på regional nivå bildades1905. Sundsvalls arbetarekommun och Nya Samhället inbjöd organisationer i Medelpad, Ångermanland och norra Hälsingland till en konferens på Sundsvalls Teater 9 juli, 1905. Många kom och man bildade ”Mellersta Norrlands distrikt af Sveriges Socialdemokratiska arbetarparti”. Nya Samhället skulle vara partiorgan för hela distriktet.

VU i nya distriktet blev J A Henriksson, ordförande, Olle Svensson, sekreterare och August Svensson, kassör. 1906 beslutades att distriktets verksamhetsområde skulle vara Västernorrland och delar av norra Hälsingland.

Partidistriktets uppgift blev att bilda fler organisationer och stärka partiet inför kommande utmaningar. Inte minst storstrejken 1909innebar stora utmaningar.

1910 bröt sig Ångermanland ur det nya distriktet och bildade ett eget partidistrikt. Det blev en lång skilsmässa men återföreningen kom nä rdistrikten gick samman igen 1991.

1889, beslutade den socialistiska internationalens kongress att göra 1 maj till arbetarnas internationella demonstrationsdag och dagen harblivit en stor samlingsdag för arbetarklassen i Sverige och världen över. Långt senare, år 1938, blev första maj officiellt erkänd som allmän helgdag.

År 1896 fick socialdemokraterna sin första representant i riksdagen, Hjalmar Branting. Han kom in i riksdagen med stöd från vissa liberala kretsar i Stockholm. År 1908 blev han socialdemokraternas förste kongressvalde partiordförande. Den 10 mars 1920 bildade han den förstasocialdemokratiska regeringen.

År 1898 bildades landsorganisationen, LO. Fackföreningsrörelsen hade nått en sådan storlek att det var dags att skapa ett samarbetsforum.

Under 1900-talets början kunde enbart finansiellt starkapersoner rösta. Därför blev kravet om lika rösträtt partiets första och viktigaste krav under de första åren. Efter hård kamp och många kompromissergenomfördes en rösträttsreform 1909 som innebar lika rösträtt för alla mänoberoende av inkomst. 1911 hölls första andrakammarvalet efterrösträttsreformen. Det blev ett stort framgångsval för S.

Nu är det lördagen den 26 januari 2013.

Jag sitter vid min dator och tänker skriva om mitt liv och historia nu i livets aftonrodnad är mitt stora nöje.

Måndag den 28 januari 2013

Jag har varit ner i Prismagaraget och sett till att bilen blivit snöfri. Nu sitter jag här och fortsätter min livsberättelse. Jag tänker mycket på detta att Palmemordet åter är aktuellt.

I går söndag den 27 januari var det förintelsens minnesdag. När jag läser stockholmstidningar erinras jag om detta när jag läser nya uppgifter om mordet på Olof Palme.

Inga-Britt Ahlenius skriver på DN Debatt att eventuell koppling till Palmemordet måste utredas. Sverige måste kartlägga hemliga motståndsrörelsen" Två forskare ställer sig frågan om statsminister Olof Palme kan ha mördats av den hemliga Stay Behind-armén.

I Sverige organiserades ett Stay-Behind-nätverk av den hemliga underrättelseorganisationen Grupp B, som var en föregångare till IB. Nätverket var mest aktivt under 1950- och 1960-talen och omfattade 3-4 000 personer, främst på landsbygden.De rekryterade personerna kontrollerades av SÄPO och många fick utbildning i gerillakrigföring i England och USA. Dagens Nyheter publicerade artiklar om nätverket under 1990 och TV4-programmet Kalla Fakta har sänt intervjuer med medlemmar i nätverket.

Inga-Britt Ahlenius, som var med och granskade utredningen av Palmemordet, skriver att det är angeläget att Sverige kartlägger den hemliga nätverket.

Existensen av hemliga motståndsrörelser avslöjades i Italien 1990. Hemliga arméer, i nära samarbete med amerikanska säkerhetstjänsten CIA, hade upprättats i alla Natoländer och senare visade det sig att de även fanns i de neutrala länderna, Sverige inkluderat. Upptäckten av nätverket väckte starka reaktioner i Europaparlamentet och i en resolution år 1990 krävde parlamentet en fullständig utredning av de hemliga organisationerna och eventuella utbrytargrupper. Utredningar gjordes i bland annat Tyskland, Belgien och Schweiz – men frågan utreddes aldrig i Sverige.

"Anmärkningsvärt nog", skriver Inga-Britt Ahlenius: "Sverige måste kartlägga hemliga motståndsrörelsen och att eventuell koppling till Palmemordet utreds

Två forskare ställer sig frågan om statsminister Olof Palme kan ha mördats av den hemliga Stay Behind-armén.Inga-Britt Ahlenius, anser det är angeläget att Sverige kartlägger det hemliga nätverket.

Existensen av hemliga motståndsrörelser avslöjades i Italien 1990. Hemliga arméer, i nära samarbete med amerikanska säkerhetstjänsten CIA, hade upprättats i alla Natoländer och senare visade det sig att de även fanns i de neutrala länderna, Sverige inkluderat.Utreddes aldrig i Sverige

Upptäckten av nätverket väckte starka reaktioner i Europaparlamentet och i en resolution år 1990 krävde parlamentet en fullständig utredning av de hemliga organisationerna och eventuella utbrytargrupper. Utredningar gjordes i bland annat Tyskland, Belgien och Schweiz – men frågan utreddes aldrig i Sverige.

"Anmärkningsvärt nog", anser Inga-Britt Ahlenius. Hon skriver att forskarna Daniele Ganser, historiker vid universitet i Basel och Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet, har behandlat Stay behindrörelsen i Sverige."Kartläggning angelägen"

I en artikel om genomgången ställer de också frågan ”Var Stay behind-armén involverad i mordet på Olof Palme?”.

Motivet skulle kunna ligga i Palmes arbete för bland annat internationell nedrustning, menar Inga-Britt Ahlenius. Hon deltog i den kommission som granskade utredningen av mordet på Olof Palme och tidigare bland annat varit chef för FN:s interna revision och tycker att frågan måste utredas.

"Det är nu angeläget att regering och riksdag snarast tar initiativ till en sådan för att kartlägga nätverkets omfattning, karaktär, struktur och finansiering", skriver hon.

Hon skriver att forskarna Daniele Ganser, historiker vid universitet i Basel och Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet, har behandlat Stay behind-rörelsen i Sverige.

"Kartläggning är angelägen. I en artikel om genomgången ställer de också frågan ”Var Stay behind-armén involverad i mordet på Olof Palme?” Motivet skulle kunna ligga i Palmes arbete för bland annat internationell nedrustning, menar Inga-Britt Ahlenius.

Hon deltog i den kommission som granskade utredningen av mordet på Olof Palme och tidigare bland annat varit chef för FN:s interna revision och tycker att frågan måste utredas. "Det är nu angeläget att regering och riksdag snarast tar initiativ till en sådan för att kartlägga nätverkets omfattning, karaktär, struktur och finansiering", skriver hon.

Bo Holmberg

I går avslutades arbetet med ett första avsnitt av det som ska bli en bok om Bo Holmberg och hans liv med Margareta och Anna. Anna Lindh fick ett tragiskt slut och det är mycket sannolikt att Bo också tappade orken och livsviljan efter det fruktansärda mordet.

Jag är glad att ha fått förtroendet att hålla i jobbet med att berätta om Bo, Margareta och Anna.

Vi minns Bo Holmberg

En sammanfattning: Bo Lindor Holmberg, född 17 november 1942 i Härnösand, död 10 februari 2010 i Stockholm, var en svensk politiker (socialdemokrat) och ämbetsman. Han var son till reparatören Hans-Bertil Holmberg och affärsbiträdet Linnéa Holmberg, född Höglund. Han gifte sig första gången 1968 med Margareta Sjölund och andra gången 1991 med statsrådet Anna Lindh; han hade barn i båda äktenskapen.

Efter avslutad folkhögskola tog Holmberg socionomexamen 1968 och var därefter skolassistent, planeringssekreterare och politisk sekreterare. Han blev socialdemokratisk distriktsordförande i Ångermanland och ledamot av partistyrelsen 1978. Holmberg satt i kommunfullmäktige i Härnösand 1971–1976, var ledamot av kommunstyrelsen där 1974–1976 samt ledamot av personalnämnden 1976 och av socialnämnden 1969–1973.

Holmberg var landstingsråd i Västernorrlands län 1976–1982. Efter riksdagsvalet 1982 utnämndes han till kommunminister – en post som den 1 januari 1983 bytte namn till civilminister. Han kvarstod på denna post till den 4 oktober 1988. Han blev riksdagsledamot 1985, invald för Västernorrlands läns valkrets.

Som minister med ansvar för mycket av kommunernas verksamhet hade Holmberg en positiv inställning till lokala lösningar och decentralisering, vilket skilde sig från socialdemokraternas inställning under 1970-talet. Han förespråkade bland annat offentliga tjänster i kooperativ form. Att han fick lämna regeringen 1988 har satts i sammanhang med att han fortsatte att motsätta sig privatiseringar.

Efter att ha lämnat regeringen fortsatte han som riksdagsledamot, där han framför allt var aktiv i Socialutskottet, dess ordförande 1991–1994 och dess vice ordförande 1988–1991 samt 1994–1996. Han var dessutom ledamot av krigsdelegationen, och även ordförande i psykiatriutredningen i början på 1990-talet.

Därefter var han landshövding i Södermanlands län 1996–2005 och sedan generaldirektör i regeringskansliet 2005–2007. Holmberg är gravsatt på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors

Bo Holmberg kom efter sin socionomexamen till Härnösand. Där blev han snabbt en mycket uppskattad politiker. Kreativitet, beslutsförmåga och handlingskraft förenat med stor förmåga att leda samtal i viktiga frågor blev han snabbt känd för. Vad krävs för att utveckla vår kommun, vårt län? I de samtal jag deltog i kom vi snabbt fram till vilken väg vi skulle ta.

Jag träffade honom redan första gången han kom till Härnösand. Vi åkte runt och kollade var han kunde bo. De bodde i lägenhet och kedjehus nära Murberget först. Det slutade med att de med hjälp av hantverkare, vänner, släkt byggde ett vackert hus på Sehlstedtsvägen mycket nära det radhus jag och min familj bodde i. Där bodde Bo under 70-talet med sin första hustru Margareta. De hade tre barn Ann och tvillingarna Johan och Olof. Det fanns en brunn på tomten. Bo hade vissa hälsobesvär som krävde rent vatten och det fixades tack vare brunnen.

Bo föddes den 17 november 1942 i Sandviken i Kramfors kommun. Han var son till reparatören Hans Bertil Holmberg och affärsbiträdet Linnea Holmberg, född Höglund.

Ulf Wiklund som var skolkamrat med Bo i Sandviken Kramfors berättar:

Bosse var en ordinär elev som var speciellt intresserad av musik, idrott, kristendom och historia. Det var ämnen som han var speciellt intresserad av.

Bandy, skidor och fotboll var det som upptog det mesta av fritiden. Ordnade egna tävlingar med priser. Hoppa på timmerbuntarna nere vid fabriken och att fiska var också några av aktiviteterna. Engagerad i nykterorden IOGT 1009 Friskt Mod som han var ordförande i under några år.

Bosse spelade trumpet och det blev han bra på. Hans idoler var Harry James och Ernie Englund. Bosse spelade ofta Gotländsk sommarnatt som var Ernies stora hit.

Bosse gillade utmaningar så han sökte och fick göra sin värnplikt som fältjägare i Östersund på I 5. Under den tiden fick ha ryggproblem och måste börja äta värktabletter. Han insåg att han inte kunde fortsätta med detta med tanke på alla konsekvenser. Bosse läste en hel del om alt. Medicin och av det kom intresset för Österåsens hälsohem.

Bosse hade en bra uppväxt i en mycket fin familj. Han tillbringade sommarlovet ofta hos sin mormor men även på kollo. Familjen Holmberg (Hans- Bertil, Linnea och brodern Lars) var i ”tiden” och hade radions P2, skivspelare och moped före de flesta ”på bruket” i Sandviken, Kramfors, som var uppväxtorten.

Efter avslutad folkskola fick Bosse arbete på Kramfors stads kontor. Fick intresse att studera vidare och började på Hola Folkhögskola och fortsatte sedan nere i Finspång dit också Margareta hans blivande fru flyttade så att de kunde vara tillsammans.

Stockholm blev sedan studieorten med adress Polhemsgatan på Kungsholmen.

Under arbetet på kontoret i Kramfors fick Bosse av en tillfällighet reda på att hans pappa Hans Bertil inte var hans biologiske far. Bosse tog kontakt med sin biologiske far, som bodde i Stockholm under studietiden där, men han var inte intresserad av ett sammanträffande.

Bosse och Margareta Sjölund gifte sig 1968 och fick tre barn. Ann är den äldste och sedan föddes tvillingarna Johan och Olof.

Bosse var en mycket glad och trevlig person som hade ett härligt skratt, som smittade av sig.

Åren 1969-1976 hade Bo kommunala uppdrag i Härnösand. 1969-1973 ledamot i socialnämnden 1971- 76 kommunfullmäktige 1974 -76 kommunstyrelsen, 1976 personalnämnden.

1978 blev Bo ordförande Ångemanlands partidistrikt. Det slogs senare ihop med Medelpads distrikt till Västernorrlands partidisrikt. Samma år 1978 invaldes Bo som ledamot i partistyrelsen.

Han var landstingsråd i Västernorrland 1976-1982.

Efter riksdagsvalet 1982 utnämndes han till kommunminister, 1983 byttes namn på posten till civilminister. Bo var kvar på denna post som civilminister.

Olof Palme och Bo Holmberg

Som minister med ansvar för mycket av kommunernas verksamhet hade han en positiv inställning till decentralisering och lokala lösningar. Förespråkade offentliga tjänster i kooperativ form. Att han lämnade regeringen 1988 har satts i samband med att han motsatte sig privatiseringar.

Efter att ha lämnat regeringen fortsatte han som riksdagsledamot. Var vice ordförande i socialutskottet 1988 – 1991 samt 1994 -1996, ordförande 1991-1994. Han var även ledamot i krigsdelegationen och ordförande i psykiatridelegationen i början på 1990-talet.

Därefter var han landshövding i Södermanlands län 1996-2005 samt generaldirektör i regeringskansliet 2055-2007.

Bo avled den 10 februari 2010 i Stockholm och ligger begravd på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors.

Christina Doctare skrev i minnesruna.

Så långt en levnadsbeskrivning.

I Henrik Bergrens bok Underbara dagar framför oss. I sin biografi över Olof Palme skriver han på sidan 614 om Bo Holmberg: Stora förhoppningar knöts till Bo Holmberg, ett ungt löfte från Norrland som ivrade för decentralisering och kooperativ självförvaltning. Tanken var att han skulle hitta lösningar på det stigande missnöjet med centralbyråkratin.

Vi har nu ett par decennier av centralisering bakom oss. Frågorna om privatisering och inriktning på decentralisering och lokala lösningar är alltjämt aktuella.

Inte minst diskuteras privatisering till aktiebolag. Kent Werne som studerat detta särskilt skriver: Den som vill begripa hur vård och skola förändras, måste lära sig nya termer. Som private equity, riskkapital. Landets största privata vårdgivare är Carema, och bolagets historia visar att något

dramatiskt har hänt inom välfärden. Från det att Carema startade 1996 har omsättningen rusat, från 42 till 5 400 miljoner kronor. 2005 blev det köpt av ett brittiskt riskkapitalbolag för knappt 1,9 miljarder kronor. I våras kom nästa affär. Nu var det Triton, också ett riskkapitalbolag, som betalade 8,3 miljarder för Carema.

Jag lärde känna Bo Holmberg som en mycket handlingskraftig och klok politiker. När jag nu talar med många som jag träffar i vår stad tar de ofta upp vad de läst om vanvård av äldre och skatteflykt som följd av privatisering av skolor och äldrevård. Lärarnas Riksförbund kräver nu att regeringen sätter stopp för att ägare och riskkapitalbolag för ut pengar ur friskolebolag. Skattepengarna till den svenska skolan måste gå till undervisning, elever och lärare, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

Det känns bra att erinra om att Bo Holmbergs idéer blir aktuella i nutid. Jag och många andra minns honom med värme.

Bo Holmberg och landshövding Bertil Löfberg gjorde en stor insats i Västernorrland genom att sammankalla både länets kommunalråd och riksdagsledamöter till regelbundna möten för att diskutera viktiga utvecklingsfrågor i länet.

19 68 års val var Tage Erlanders sista

I september 1969 meddelade statsminister Tage Erlander sin avgång. Han var 68 år och hade varit socialdemokratisk partiordförande och statsminister i rak följd under 23 år. Den 1 oktober samma år valdes inte helt oväntat Olof Palme som efterträdare till de båda posterna.

Olof Palme blir ny partiordförande 1969. Gratuleras av Aina och Tage Erlander.

’Foto: Scanpix Aina och Tage Erlander gratulerar den nya partiordföranden.

Olof Palme anställdes 1953 som Erlanders sekreterare och han blev en mycket nära och viktigt medarbetare för Erlander. Palme blev kommunikationsminister 1965 och utbildningsminster 1967.

Och starkare blev de av att de hade en fortsättning. Talen mot apartheiden följdes av praktiskt stöd till Nelson Mandela och ANC. Med tydliga ställningstaganden mot Israels ockupation av Palestina kom även stöd till PLO. Avskyn mot stormakternas förödande egenintresse följdes av fördömanden som genljöd över världen.

Bo Holmbergs SSU-tid

Bo började i SSU. Det stämmer väl med minnet av Bo att bekräfta hans inriktning enligt texten i broschyren. Ulandsproblemen, jämlikheten, tryggheten viktigaste frågorna. Problemen löser sig inte själv. Och vi kan inte lita på näringslivet. Det fodras samhällsinsatser.

Bo och jag Tord gick till val 1968 med ”vind i argumenten”. Vi markerade att det handlade om ARBETE-TRYGGHET-UTVECKLING. Vi sa i valdebatten att hade ett starkt i ett allvarligt spel och uppmanande väljarna att satsa rätt – välja socialdemokraterna.

Bo var SSU-distriktets ordförande. Det var då två relativt unga socialdemokrater som kämpade för att komma in i kommunfullmäktige i Härnösand 1968. Valet blev en stor seger för S som fick 49,57 procent. M fick 13,42, C 20,67,Fp 10,81 och Vpk 3,17.

Vilket lyft för Bosse?

Det var rubriken i Nya Norrland den 6 oktober 1982 när Bo blivit utnämnd till Civilminister. När han steg av planet på Midlanda mötte TV, radio och ett pressuppbåd samt hustrun Margareta med stora kramen.

Pressen tyckte att Olof Palme gjort ett bra val. Det var första gången Norrland blev representerad efter Gösta Skoglunds dagar. Man tyckte Norrland och Ådalen att anledning var glada över att ha fått säte och stämma i regeringen

Ragnar Larsson och Yngve Stridh lyfter den nyblivne kommunministern från planet på Arlanda. Fru Margareta ser med glädje på att Bo kommit hem. Pressen tyckte att Olof Palme gjort ett bra val. Det var första gången Norrland blev representerad efter Gösta Skoglunds dagar. Man tyckte Norrland och Ådalen att anledning var glada över att ha fått säte och stämma i regeringen

Det var rubriken i Nya Norrland den 6 oktober 1982 när Bo blivit utnämnd till Civilminister. När han steg av planet på Midlanda mötte TV, radio och ett pressuppbåd samt hustrun Margareta med stora kramen.

Bo från Dynäs blev Civilminister. Här sitter han i småskolan – längs ned vänster och drömmer kanske om en ljus framtid och 1982 fick han en utnämning som få norrländska unga förunnats.

Statsrådet Bo Holmberg höll ett anförande vid Statskontorets konferens i Stockholms Folkets Hus den 15 december 1982.

Bo sade inledningsvis: Med glädje ser jag statskontorets och Försvarets rationaliseringsinstituts initiativ till dagens konferens om ” Den offentliga sektorn – ett effektivt stöd för näringslivet”. Här ryms både aktuella frågor och mer djupgående frågeställningar som måste finna sina lösningar under 1980-talet.

Han fortsatte: För en tid sedan samtalade jag med en gammal man om hans liv. Vad hade han lärt sig av sitt mångåriga samhällsarbete? Vilken var hans viktigaste iakttagelse? Jo, sade han, det är att ha en grundsyn och ett engagemang.

Med hänsyn till de problem Sverige står inför känns det angeläget att lyfta fram den gamle mannens erfarenhet. Grundsynen behövs, inte bara i tider av tillväxt utan kanske än mer när det blåser ekonomisk motvind. Engagemanget är också omistligt när krafttag krävs för svåra prioriteringsbeslut och nödvändig omfördelning av verksamhet.

Samhällsdebatten och diskussionen om den svenska ekonomin har länge haft en pessimistisk grundton. Men pessimisternas budskap får inte bli nationens rättesnöre. I stället behövs optimism. Med långsiktiga mål, vida horisonter och ständig framflyttning av positioner blir villigheten till

förändringar större. Människor mobiliseras då för insatser i näringsliv och samhälle – trots en ekonomi i kris.

Inte sedan 1930-talet har vårt land stått inför större ekonomiska problem. Tecknen härpå är besvärande finansiella problem för den offentliga sektorn, den alltför höga arbetslösheten, de sjunkande industriinvesteringarna, det väldiga underskottet i statsbudgeten och de starkt stegrade statsskuldräntorna.

Problemen i den svenska ekonomin är inte enbart inhemska. Vårt beroende av omvärlden är stort. Varje internationell utblick visar att flertalet industri länder brottas med likartade problem.

Den stadigt växande arbetslösheten i den industrialiserade världen är en oroande hotbild. I Västeuropa har arbetslösheten drivit miljoner människor till hopplöshet. I spåren följer andra samhällsproblem – växande drogmissbruk, utslagning av ungdomar och växande motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. I förlängningen framtonar demokratiproblemet, dvs. människors ifrågasättande av det demokratiska samhällets förmåga att lösa problemen.

Den industrialiserade världen ekonomisk situation förklaras av inte av brist på arbetsuppgifter eller bris på kapital. Många ledande industri länder – med USA i spetsen – driver en restriktiv ekonomisk politik. Samtidigt har marknadsekonomin under senare år funnit det mer lönsamt att prioritera kortsiktiga vinstintressen. Detta i stället för att skapa produktiva och bestående arbetstillfällen.

Vidare vidtas drastiska ingrepp mot den offentliga sektorn. Därmed har tillståndet i industriländerna ytterligare förvärrats – social och ekonomiskt.

Ekonomiska strapatser i omvärlden och kriser i den svenska ekonomin påverkar självfallet förutsättningarna för vår offentliga sektor. Frågeställningarna handlar inte enbart om tillväxttakten och följderna för sysselsättningen. Diskussionen måste också – enligt min mening – handla om innehållet i den offentliga sektorn. Ty, vi kan bara motivera en stark offentlig sektor om den motsvarar förväntningarna från både smala och breda medborgargrupper.

En utgångspunkt är att den offentliga behöver en balanserad tillväxt. Detta främst pga. behoven från växande andel äldre och för barnens goda uppväxtförhållanden.

En annan viktig utgångspunkt är att de viktigaste sociala behoven klaras mest rättvist och fördelningspolitiskt riktigt genom stat, landsting och kommuner. Undersökning efter undersökning har visat på samma sak: Det är de svagaste grupperna i vårt samhälle som nästan alltid får de största problemen när det sociala trygghetssystemet undergrävs.

De människor som är i verkligt behov av den offentliga sektorn verksamhet är många gånger inte i den situationen att de har möjlighet att ackordera om priset på den tjänst de behöver. En hjärtsjuk människa frågar inte i första hand efter priset på hjärtoperationen. Han eller hon frågar i stället efter var man kan få snabb och effektiv hjälp. Och den hjälpen ska man få.

Den ekonomiska krisen framtvingar hårda prioriteringar och ställer fram effektivitets- och rationaliseringskraven i hela samhällsförvaltningen. På sida den statliga sidan har kraven på tvåprocentiga nedskärningar enligt den s.k. osthyvelsprincipen haft ojämna resultat. Kraven har visat att det gick att öka effektiviteten. Men ”tvåprocentarna” har för några också betytt så djupgående indragningar att föga eller inget återstår. Andra metoder krävs under 1980-talet.

I samtal med företrädare för näringslivet har jag ofta förklarat att det mått som industrin använder för att mäta produktiviteten Inte kan översättas på den offentliga sektorn.

Men hur mäter man detta inom sjukvården eller inom skolan?

Tro bara inte att översättningsproblemen är enkla. Låt mig bara ta ett exempel. Blir det en effektivare och rationellare utbildning – om lärarna undervisar fler elever samtidigt? Eller är det så undervisningen kvalitet blir lidande. Blir hemhjälpen effektivare om hemsamariten enbart ägnar sig åt städning och inköp åt äldre? Eller är det så att människovården blir lidande? Blir hemhjälpen effektivare om hemsamariten enbart ägnar sig åt städning och inköp åt äldre? Eller är det så att människovården blir lidande? Blir det effektivare om vi har fler barn per barnskötare inom barnomsorgen? Eller är det så att barnomsorgens kvalitet försämras så att våra barn drabbas?

Jag har ofta pekat på svårigheterna att tillämpa verksamhetsmått för den offentliga sektorn. Ändå efterfrågas sådana mått inför de beslut som ska fattas om den offentliga sektorn inför resten av 1980 talet. Alla, även näringslivet är välkomna att delta i den diskussionen.

Situationen inom den svenska ekonomin är sådan att det kommer att krävs både prioriteringar och omprövningar mellan myndigheter. Verksamhet kan bli föremål för nedläggning för att ge plats åt annan utveckling. Detta för att klara det viktigaste – nämligen det sociala trygghetsystemet.

Uppföljningen av budget, utformning av mått på verksamheten och samordning mellan myndigheterna är några frågeställningar som den kärva ekonomin tvingar fram. Detta gäller alla tre nivåer inom den offentliga sektorn: stad, landsting och kommuner.

Ansvariga politiker måste mot den bakgrunden ställa större kvalitetskrav på underlaget för sitt beslutsfattande. Men det underlag som vi behöver

måste brytas ned till de effektivitetsbegrepp som är folkstyrelsens speciella. Att göra sådana underlag kräver tillgång de politiska målen.

Detta skärper de politiska målen på alla nivåer. Det skärper också kraven på den politiska debatten i partier, organisationer och media.

Jag vill understryka detta. Effektivitet i samhällsförvaltningen kan aldrig frikopplas från folkstyrets mål och allmänhetens engagemang och vilja.

I januari 1983 bildas det nya civildepartementet, ett departement för hela den offentliga sektorn inom regeringskansliet. Till departementets arbetsuppgifter hör således frågor om tillväxt, innehåll, sysselsättning och rationalisering inom den offentliga sektorn.

Men här finns också mer djupgående frågeställningar: Byggde vi det starka samhället – och fick minskat personligt ansvar, för mycket byråkrati och för lite serviceanda gentemot allmänheten?

Detta är medvetet tillspetsade frågor. Syftet är att frågorna skall fånga upp den kritiska samhällsdebatten om förhållandet mellan individ och kollektiv.

I debatten har det påtalats att den offentliga sektorns tillväxt efter andra världskriget har resulterat i att många aktiviteter som tidigare utförts av enskilda eller inom organisationer har förts över till den offentliga sektorn. Byråkratin växte och med den även risken för okänslighet för människors synpunkter. Det personliga ansvaret fick stå tillbaka för krav mot samhället. Delaktigheten i samhällsbygget försvagades.

Följdfrågor blir bl.a. är den är den offentliga sektorn överdimensionerad eller är verksamheten felorganiserad? Med fog kan man hävda att den offentliga sektorn ännu brister inom vissa områden, bl.a. äldreomsorg och äldrevård. Därför bör diskussioner inriktas mot verksamhetens organisation. Det gäller att tillgodo människors berättigade krav på deltagande i service och styrelsearbete.

Högerkrafterna säger – Individ eller kollektiv, antingen eller, välj! Detta är en politisk konstruktion. Det gäller inte att välja - utan att förena. Vi behöver både individ och kollektiv. På grund av brister i den offentliga sektorn kan vi utdöma samhället och demokratin.

Jag träffar många ungdomar som säger: Vi får leva med mörka hotbilder – kärnvapenkrig, miljöförstöring, ostyrd teknik, byråkrati, arbetslöshet, narkotikaproblem och utslagning. Då borde även jag få ställa krav på min framtid, men kan jag delta i samhällsbyggandet.

Ytterst handlar dessa frågor återigen om vår demokrati- människors möjligheter att bygga samhället. Inte minst de demokratiska organens roll och uppgifter i vårt samhälle. I flera avseenden delar vi dessa problem med andra länder i västvärlden.

Demokratiproblemet är för oss alla en verklig utmaning. Delaktigheten i samhällsbyggandet måste gälla alla politiskt engagerade och intresserade medborgare. Men delaktigheten måste också gälla ”brukarna” eleverna i skolan, patienterna i sjukvården och kunden i postkön.

Det ligger i sakens natur att en effektivt bedriven verksamhet inom den offentliga sektorn har bättre möjligheter att motsvara de krav som ställs från medborgarnas sida. Frågor om omfattning och innehåll i den offentliga sektorn – kan därför inte behandlas fristående från demokratifrågorna.

Hur är det då med serviceinriktning och servicenivå inom den offentliga sektorn?

Dagssituationen kännetecknas av för mycket onödigt krångel, för lite serviceanda och en historisk tradition som - lite tillspetsat- kan beskrivas så att människor anpassats till organisationen och inte tvärtom.

Två exempel från äldrevården och skolan belyser detta.

1. I fattigsamhället tog bönderna hand om de medellösa i livets slutskede. Detta förhållande avlöstes av fattigstugorna och sedan kom ålderdomshemmen.

År 1948/49 var det lydnadsplikt på ålderdomshemmen. De gamla hade inte heller rösträtt – enbart därför att de vistades på ”hemmet”. Hittills har sjukhem byggts, som en spegelbild av akutsjukhusen. Och utan att klara integriteten, den egna hemmiljön, de egna möblerna m.m. Omedvetet lever således förlegade attityder vidare. De finns kvar i dagens vård och omsorger. De negativa exemplen är alltför många.

Eleverna i skolan får lära sig att gå igenom livet med ansvar och delaktighet. Den lärdomen förmedlas i en bok, genom en overheadbild eller på svarta tavlan. I stället borde eleverna få reparera trasigt material i skolan under vaktmästarens ledning och hjälpa yngre kamrater tillrätta.

En sådan delaktighet skapar medansvar. En del av utslagningen i skolan och i ungdomsåren, som regeringen har börjat ta itu med, kan hänga samman med bristande delaktighet för unga människor.

Där till kan läggas följande iakttagelse: När det går snett i hemmet tillkallas en expert. När eleven fåt problem i skolan tillkallas experter. När det gått snett på arbetsplatsen kommer också experter och ”tar över”.

Detta är ingen kritik mot experter eller yrkesgrupper. Det är en kritisk bild av den offentliga sektorn – det passiviserade personliga ansvaret och gemenskapen.

Samhället måste grundas på delaktighet och ansvar – bland ungdomar, barn m.fl. Detta leder fram till en diskussion om ändringar i samhällets organisationer och arbetsformer. Inom vården och omsorgen t ex för många platser på institutioner till följd av gamla synsätt. Nu vet vi att det finns mänskligare och för samhället billigare alternativ. Tillsyn och vård i hemmet, förebyggande insatser mm. Sådana förändringar stämmer också med människors önskemål och ger en bättre samhällsekonomi.

I takt med nämnda förändringar och bättre serviceinriktning inom den offentliga sektorn kommer privatiseringsivrarnas anspråk att framstå som alltmer orealistiska. Privatisering bortser från alla individers bästa. Det leder till orättvisor, ojämlikhet och ökar motsättningarna i samhället. Det vore illa för vårt land om ett sådant budskap vann gehör.

Samhällsekonomiskt är det t ex knappast någon vinst att föra över sjukvården från den offentliga sektorn till den privata sektorn. Läkare och sjuksköterskor ska ha betalat även om sjukvården bedrivs i privat regi. I USA, där en stor del av sjukvården bedrivs i privat regi, är sjukvårdskostnaderna totalt något högre än i Sverige. En svensk medicinsk professor har gett uttryck till mig att sjukvården i USA och Sverige är likvärdiga.

Men samtidigt säger professorn: Sjukvården i USA kännetecknas av ojämlikhet där den som har råd att betala också kan skaffa sig den bättre sjukvården. Gemene man i USA får dock nöja sig med sämre sjukvård än gemene man i Sverige.

Behovet av samverkan mellan olika intressenter i det svenska samhället är under 80-talet särskilt angeläget mot bakgrund av landets ekonomiska situation. Tidigare kunde man möjligen fungera utan kontakter mellan intressenter. Detta gick när tillväxte var hygglig och problemen förhållandevis små.

I dag är läget ett annat. De lika sektorerna i samhällsekonomi är starkt beroende av varandra och vad som händer i en sektor griper djupt tag i en annan sektor.

Låt mig belysa detta med några sifferexempel. Den offentliga sektorn har stor betydelse för sysselsättning och produktion även inom den privata sektorn. Stat, landsting och kommuner köpte varor och tjänster för 72 miljarder kronor under 1980 – från det privata näringslivet. Utgiftsmultiplikatorn kan beräknas till 1,3. Det betyder att varje offentlig utgift om 1 miljard kronor medför en ökning i produktionen med 1,3 miljarder. En nedskärning det offentliga har naturligtvis motsvarande krympande effekt.

Dessa fakta är naturligtvis en av utgångspunkterna för omläggningen av regeringens ekonomiska politik. Genom offensiva och framtidsinriktade stimulerar investeringar inom den offentliga sektorn det privata näringslivet.

Till de offensiva satsningarna hör den s.k. infrastrukturen, t ex kommunikationer och transportväsende. Den offentliga sektorns beställningar och samverkan med näringslivet kring avancerade produkter inom kommunikationsområdet, miljöområdet, energiområdet mm kan kanske också ge direkta konkurrensfördelar för den svenska industrin.

Andra positiva följdeffekter för näringslivet att tjänster med anknytning till den offentliga sektorn – kan exporteras. Hit hör t ex administrativa system inom sjukvård, tele och förvaltning.

I alla dessa för näringslivet viktiga frågor finns ett behov av nära samverkan mellan staten, landstingen och kommunerna. Det hör till civildepartementets uppgifter att också främja en sådan samverkan.

Mot bakgrund av det nära och ömsesidiga beroende som kännetecknar den offentliga och offentliga sektorn av samhällsekonomin är det ibland påfrestande att lyssna till den svävande kritiken mot den offentliga sektorns roll i samhällsekonomin. Ibland har man en känsla av att kritikerna inte riktigt vet på vilket ben de skall stå.

Låt mig ta bara ett exempel från miljö- och energipolitikens område. Flertalet av de företrädare för det privata näringslivet som jag har pratat med tycker det är utmärkt att regeringen nu tar ordentliga initiativ inom energi politikens område. Initiativ som innebär en värdefull stimulans för svensk industri samtidigt som vi minskar vårt oljeberoende.

Men måste miljökraven vara så stränga, måste kraven på rening av kolkraftverken vara så hårda undrar man ibland från industrins sida.

Svaret är givet: Ja kraven måste vara stränga. Regeringen kommer knappast att medverka till att släppa dessa krav. Samtidigt som vi nu bygger upp en ny energiteknik måste vi ta till vara möjligheterna att långsiktigt tillförsäkra oss själva och våra barn en trygg och säker livsmiljö. Näringslivet bör därför i stället se miljökraven som en stimulans. Den offentliga sektorns upphandling ger chans att utveckla svensk miljöteknik. Dagens svenska krav kan vara morgondagens exportvaror.

Sådana konstateranden kommer självfallet inte att förhindra regeringen ifrån att lyssna noga till kritik mot att lagar och förordningar förs fram på laglig grund. Ibland kan man behöva rensa upp i en snårskog för att ge ljus och luft åt nya träd att växa. ’

Till sistDet nya civildepartementets tillkomsthistoria skall ses mot bakgrund av landets ekonomiska situation och djupgående strömningar i tiden. För 1980-talets verklighet kräver en väl fungerande offentlig sektor, men med delvis nya ansatser.

I detta ligger många positiva utmaningar. Det handlar om en starkt uttalad ambition att förena kollektiv omsorg med individuell delaktighet och demokrati.Det handlar om sysselsättningen.

Civildepartementets organisation byggs upp och inriktas på de frågeställningar som jag redovisat. Jag vill också stimulera forsknings och utvecklingsarbetet. Ett samlat grepp mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna ger nödvändig styrka i den kärva ekonomin.

Jag menar också att de olika förvaltningsfrågorna hos staten måste hållas samman. Personalpolitiken behöver av med viktigare förvaltningsfrågor, t ex organisation, datorisering och decentralisering.

Jag anser det också viktigt att driva decentraliseringen vidare. Det innebär att– föra frågor från staten till landsting och kommuner– föra frågor från regeringen till lägre nivåer– föra frågor från central myndighet till regional eller lokal nivå– undanröja onödiga detaljanvisningar

I förändringsarbetet intar ni som på denna konferens representerar den offentliga sektorn en betydelsefull roll. Det gäller både i fråga om utformningen av bättre beslutsunderlag, förändringen av attityder, en bättre serviceanda gentemot allmänheten och svåra avvägningar i verksamheten.

Den offentliga sektorn står för grundläggande delar av vårt trygghetssystem och betydande och betydande tillskott i den för människorna och samhället avgörande frågan – sysselsättningen. Detta i kombination med ett förändringsarbete som sätter människor i centrum – blir en huvuduppgift i 80-talets förändringsarbete.

Bo och Anna gifter sig

Landshövdingen Bo HolmbergBerättat av Leif Byman som var länsråd i Sörmland under senare delen av Bosses ämbetstid

Mina år som länsråd i Sörmland kom att föra mig i omedelbar närhet av en oerhört dramatisk och omtumlande händelse och då tänker jag naturligtvis på mordet på Anna Lindh. Anna tittade ofta upp på länsstyrelsen i Nyköping, ibland för att be Bosse ta hem grejer som hon handlat eller bara för att ta en fika. Hon kom med åren av många i personalen att upplevas som "en i gänget". Mer om denna tragiska händelse nedan.

Det var år 1996 som Bo Holmberg tillträdde ämbetet som landshövding i Södermanlands län. Med pojkarna i skolåldern passade det familjen alldeles utmärkt att landshövdingens tjänstebostad i Nyköping är en helt vanlig, om än mycket rymlig villa. Residenset vid Stora Torget hade inte alls varit någon barnvänlig bostad och det var en gång i tiden Mats Lemne som såg till att en ”villa på stan” införskaffades som tjänstebostad åt landshövdingen. Han var den tidens yngsta landshövding och hade, liksom Bo Holmberg hemmaboende barn när han flyttade till Nyköping och landshövdingejobbet.

När Bo Holmberg kom till sitt nya län präglades det av kris och arbetslöshet. Flera stora företagsnedläggelser hade ägt rum. Med stark dominans av traditionell tillverkningsindustri var Sörmland svårt drabbat av strukturomvandlingen. Bo Holmberg kom att betyda mycket för den vändning av utvecklingen som man vartefter lyckades åstadkomma under hans ämbetstid. Snart efter sitt tillträde tog han initiativ till en länsövergripande krishantering under vinjetten ”Samling Sörmland”. Den samlade verkligen hela länet, både kommuner, landsting, näringsliv och organisationer. T o m kyrkan var med och spelade en deltagande roll, vilket gladde den gamle kyrkoministern!

Bland de många starka sidor som Bo hade fanns ju en fenomenal förmåga att bygga nätverk och relationer och att kommunicera budskap på ett lättfattligt och medryckande sätt. Den talangen kom här verkligen till pass. Bo och Anna fick snabbt ett stort nätverk i sitt nya län och bland alla dessa människor också många som kom att bli högst personliga vänner. De trivdes i Nyköping och med tio mil motorväg till Stockholm och bra tågförbindelser så fungerade det alldeles utmärkt också för hustru Anna att sköta sitt statsrådsjobb med Nyköping som bostadsort.

Som den samarbetsmänniska Bo var tog han också snabbt kontakt med sina länsgrannar och kollegor i Mälardalen och etablerade ett nära och fruktbart samarbete med dessa kring olika utvecklingsfrågor. Med länschefen i Östergötland, den färgstarke Björn Eriksson fick Bo ett mycket gott samarbete och i förgrunden för deras gemensamma intresse fanns bland annat ”Ostlänken”, en snabbjärnväg Stockholm – Linköping via Nyköping. En annan infrastrukturfråga som nästan bokstavligen fick luft under vingarna under Bo:s ämbetstid var utvecklingen av Skavsta

flygplats i Nyköping. Den gick från att vara en liten lokal flygplats med högst blygsam trafik till att bli en av landets absolut största efter Arlanda med direktflyg till ett trettiotal utländska destinationer och ett par miljoner resenärer varje år. Flygplatsfrågan i Nyköping var ständigt aktuell på länsstyrelsens dagordning och den driftiga kvinna som basade för flygplatsen hade i landshövdingen ena sina största supportrar!

Besvärligheterna kring länets utveckling gällde större delen av Sörmland. Både den största kommunen, Eskilstuna och kommunerna Katrineholm, Flen och Vingåker hade drabbats av flera motgångar och mellan de tre sistnämnda etablerades ett särskilt samarbete under vinjetten KFV-regionen i slutet av 90-talet. T o m utsåg regeringen, f ö på Bo Holmbergs initiativ en särskild statlig förhandlingsman som för regeringens räkning skulle medverka i krishanteringen. Till den uppgiften anlitades ingen mindre än den förre industriministern, Thage G. Peterson. Han gjorde ett uppskattat arbete i länet, vilket Bo gav uttryck för vid förhandlingsmannens avrapportering av arbetet på länsstyrelsen. Bo gav där prov på sitt välkända skämtlynne:

Det här har Du gjort så bra, Thage att Du skulle kunna få anställning här på länsstyrelsen! Thage G Peterson var inte odelat förtjust över skämtet, vilket hans minspel gjorde tydligt!

Samarbetet över länsgränserna gick i alla riktningar och här lades nog grunden till den mycket positiva inställning till Stockholmsregionen som alltjämt finns i Sörmland. Man ser sig som del i denna och när dåvarande kommunalrådet i Eskilstuna, Hans Ekström på en företagarträff fick den raka frågan vilken som var den viktigaste infrastrukturfrågan för kommunen så blev svaret, till frågeställarens häpnad; getingmidjan i Stockholm!

Det var i mycket hög grad Bosses förtjänst att den sortens tänkande hade slagit rot i länet och den var en attitydvändning av högst imponerande slag. Tidigare hade man i Sörmland brukat tala om stockholmarna – nollåttorna - som länets extramåsar som mest kom och skränade och skräpade ner!

Ett initiativ från Bo Holmberg var en gemensam framtidsstudie för mälarlänen som visade på den stora expansion som väntade under de närmaste decennierna. Ytterligare 800 000 människor kunde förväntas bo i de fem mälarlänen fram emot 2030. Hur skulle den expansionen mötas vad gällde bostäder, kommunikationer och levnadsbetingelser i största allmänhet för ”det goda livet”? Det perspektivet kom att stå i förgrunden för Bo:s länsarbete och just vinjetten ”det goda livet i Sörmland” blev något av en signatur för honom. Med den framtidsbilden på väggen, framburen av Bo:s visionära talang så växte en helt annan mental klangbotten fram i länet än de undergångsstämningar som han mötte vid tillträdet. Alla såg möjligheterna istället för att bara tyngas av dagens och gårdagens bekymmer. Väldigt mycket kraft lades också på

samhällsplanering och bostadsfrågor från landshövding och länsstyrelse. I ett vackert och naturskönt län som Sörmland fanns naturligtvis goda möjligheter att skapa attraktiva boendemiljöer och dessa möjligheter ville Bo utveckla. Begreppet ”attraktionsplanering” myntades inom länsstyrelsen som lite av en motpol mot den förhärskande synen på länsstyrelsens roll som bromskloss och restriktionsbyggare! Konferenser anordnades för att inspirera både kommuner och byggbransch att ta vara på möjligheterna och bli varse den ljusande framtiden. ”Alla kommer inte att kunna bo i Stockholms innerstad” brukade Bo påminna om. Landets duktigaste forskare inom samhällsplanering och bostäder engagerades i arbetet. Mungiporna började alltmer gå upp mot öronen på sörmlänningarna!

Samarbetet med Stockholmsregionen hade i hög grad också ett fokus på bioteknik och i det sammanhanget fanns även Uppsala med. Sörmland hade i Strängnäs en läkemedelsfabrik som f ö en gång ägdes av Reefat El Sayed men som nu tillhörde den amerikanska läkemedelskoncernen Pfizer. När den amerikanska koncernledningen skulle besluta om en större nyetablering i Europa så var Strängnäs ett av alternativen tillsammans med ett par orter i andra europeiska länder. Strängnäs vann den matchen och utslagsgivande blev bl. a den goda samhällsservicen och samarbetet med grannlänen. Den framgången stärkte i allra högsta grad tilltron till det samarbetsbudskap som Bo ständigt återkom till. Den stärkte också förståelsen för att sådana faktorer som skola och barnomsorg blir betydelsefullt när företag ska välja var man vill etablera sig. Särskilt för ett globalt företag med medarbetare som ska lockas att flytta in från andra länder blir förutsättningarna för hela familjen och inte minst för barnen väldigt viktigt.

Det idoga arbetet med länsutvecklingen bars hela tiden upp av den sociala talang som var en del av Bo:s personlighet. Återkommande bjöd han in till trevliga fester på residenset och med på dessa var alltid hustru Anna i en värdinneroll som nog inte alla kanske förväntade sig att landets utrikesminister skulle ge sig tid till. Men så var det. Och tillställningarna präglades av uppsluppenhet, skratt och musik! Bo hade ju i unga år blåst trumpet hemma i Kramfors och hans håg till jazzmusiken var alltjämt levande. Residensets festlokaler var i vardagslag arbetslokaler för länsstyrelsens personal. Salongerna där middagarna avhölls tjänade som arbetsrum och fikalokaler. När det vankades fest så rullades skrivbord och hurtsar undan. Datorer och pennor ersattes med finporslin och matsilver! Ifråga om yteffektivitet fanns ingen länsstyrelse i landet som slog Nyköping.Fritiden i Sörmland tillbringade Bo och Anna gärna i fritidshuset i Klastorp utanför Katrineholm. En mycket rofylld miljö där Bo och pojkarna David och Filip gärna rodde ut på den sjö som fanns invid stugan för att dra upp storgäddan. Det lyckades förvånansvärt ofta! Bo var nämligen inte direkt nån mulle-typ med flink hantering av metmask och gäddrag.

Den 10 september 2003 blev en alldeles förfärlig dag i familjens och Sveriges liv. Jag var i Malmö för möte med styrelsen för Sveriges Turistråd

där jag var ledamot. På sena eftermiddagen berättade nyheterna om en knivattack mot utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i centrala Stockholm. Hon var skuren i armen sades det och förd till Karolinska sjukhuset. Jag ringde Bo direkt efter mötets slut som berättade att det inte bara var armen men att det inte var någon fara för livet. Vi bestämde att ha en ny telefonkontakt tidigt påföljande morgon och vid sjutiden på morgonen ringde jag upp Bo på nytt.Hej! Hur är det med Anna?Hon är död. Hon avled tidigt i morse.

Sedan jag hämtat mig från det fullkomligt chockartade beskedet pratade vi helt kort om vad som nu måste göras. Bo berättade att statsministern skulle ha en presskonferens kl 9 och jag tillhölls att innan dess inte yppa något till någon. Bo måste hinna hem till pojkarna i Nyköping innan presskonferensen och innan dess fick inget komma ut. Bo bad mig också att genast bege mig hem till Nyköping och kalla samman all personal på länsstyrelsen samt naturligtvis att ta över ansvaret för myndigheten en tid framåt.

Efter en snabb hotellfrukost begav jag mig ut till Sturup för att ta första plan hem. Klockan var någon minut i nio när jag kom ut i avgångshallen. Där fanns en TV-apparat som inte var påslagen. Jag visste ju vad som väntade och knäppte igång den. Precis när den gick igång aviserades en extrasändning från rapport och därefter kom statsministern i bild. Det kanske hundratalet resenärer som fanns i hallen fokuserade naturligtvis Tv:n. När statsministern meddelade det tragiska slutet blev reaktionen oerhörd. En ung kvinna satte sig och grät hejdlöst. Herrar stod med portföljen i ena handen och tårnäsduken i den andra. Folk som inte kände varandra började samtala. En kollektiv sorg hade på några sekunder förvandlat en kal och gråtrist avgångshall med tysta människor till en plats präglad av mänsklig värme och gemenskap. Man sökte stöd och tröst hos den som stod närmast. Den hos oss djupt rotade instinkten att inte gråta offentligt var i ett slag som bortblåst. Mycket speciellt och nästan surrealistisk att uppleva denna starka känsloyttring från så många i något så kalt, kallt och opersonligt som en avgångshall på en flygplats.

När jag direkt efter landning på Arlanda slog igång telefonen fanns Anders Sundström i mobilsvaret. Han undrade om det fanns någon i familjens närhet som kunde stötta Bo och pojkarna. Jodå, jag visste att en mycket nära vän till familjen redan fanns hos dem. Taxiresan från Arlanda till Nyköping blev sedan en resa genom ett landskap som vittnade om sorg. Minsta företag som bara hade en flaggstång utanför entrén flaggade halv stång. Jag hade bett kanslichefen att flagga på länsstyrelsen och att kalla samman all personal till kl. 13. Många på länsstyrelsen kände som sagt Anna personligen.

Det var en djupt bedrövad personal som mötte mig på länsstyrelsen. Många grät. Alla visste vilken betydelse Anna hade haft för familjen och framför allt för pojkarna. Hon hade örnkoll på deras vardag. Läxor, kläder, gympapåsen, fotbollsträningen. Spelade ingen roll var på jordklotet hon

fanns. Hemmet och pojkarna fanns alltid på hennes göralista. Hur skulle det gå nu?

Veckorna som följde var tunga. Bo var ändå förvånansvärt stark. Begravningarna, både den officiella i Stockholms Stadshus och den privata i Ersta kyrka genomlevde Bo och familjen på ett sätt som väckte sympati och respekt. Långt ifrån alla skulle ha stått upprätt i den situationen.

Inte så många veckor efter begravningen var Bo tillbaka på jobbet. Jag hade sagt att han naturligtvis skulle ta den ledighet som han kände att han behövde. Det var ju också en myckenhet av praktiska frågor som behövde få sin lösning för att vardagen nu skulle fungera utan Anna. Husfrun ”Maggan” blev ett stort stöd, inte minst för pojkarna. Eftersom en hel del representation ägde rum i tjänstevillan så var husfrun ofta där och var därför lite av en ”extra” familjemedlem. Det var väldigt lyckosamt i den här situationen, särskilt som hon var den mjuka och omtänksamma person som nu kom så väl till pass.

Vartefter fann vardagen sina former. Vänner i Nyköping liksom Annas släktingar utgjorde ett gott stöd i vardagen. Uppbackningen från de närmaste medarbetarna på länsstyrelsen blev också större än vanligt naturligtvis. Alla var besjälade av att hjälpa till i en svår stund så att situationen skulle klaras, både för Bo och för den myndighet han var chef för. Bo hade när detta inträffade knappt två år kvar av sitt förordnande som landshövding. Tillräckligt lång tid för att livet måste ges en fungerande struktur. Och vardagen var ingalunda fri från ”normala” bekymmer som pockade på landshövdingens engagemang. T ex kom länets anrika regemente, P 10 i Strängnäs att hamna på nedläggningslistan inför försvarsbeslutet 2004. Bo engagerade sig starkt för att förbandet skulle bevaras. Paradargumentet var att vi inte kan ha en huvudstadsregion utan ett pansarförband. Det hade nämligen ingen annan huvudstadsregion i Europa, Albaniens Tirana inräknat, brukade Bo påpeka! Men det bet inte utan bara några veckor före Bo:s avtackning rullades regementsfanan ihop.

När Bo blev ensam med barnen mötte han ett stort stöd från alla möjliga håll i länet. Kommuner, näringsliv, enskilda personer, alla brydde sig och månade om att visa stöd. Det bidrog starkt till att Bo kom igen och fullföljde sin ämbetsperiod på i stort sett samma sätt som han jobbat tidigare. Han förblev en oförtröttlig inspiratör och pådrivare ända till sin mycket välbesökta avskedsmottagning den 21 juni 2005, en dag då solen lyste över den leende Sörmlandsbygden med huvudpersonen på ett gott och glatt humör. Dagen till ära hade länsmuseet lånat ut sin gamla landshövdingeuniform som Bo drog på sig och iförd denna skjutsades han med häst och vagn genom Nyköpings gator för att vinka avsked till länsborna! Han bjöd alltid på sig själv och han levde bland sina länsbor även den allra sista dagen i ämbetet. Bo förtjänar ett gott eftermäle för sin uppskattade hövdingegärning i Sörmland. När länets historia skrivs så kommer han att finnas bland de länschefer som gjorde skillnadLandshövdingen

År 1996 tillträdde Bo Holmberg ämbetet som landshövding i Södermanlands län. Med pojkarna i skolåldern passade det familjen alldeles utmärkt att landshövdingens tjänstebostad i Nyköping är en helt vanlig, om än mycket rymlig villa. Residenset vid Stora Torget hade inte alls varit någon barnvänlig bostad och det var en gång i tiden Mats Lemne som såg till att en ”villa på stan” införskaffades som tjänstebostad åt landshövdingen. Han var den tidens yngsta landshövding och hade, liksom Bo Holmberg hemmaboende barn när han flyttade till Nyköping och landshövdingejobbet.

När Bo Holmberg kom till sitt nya län präglades det av kris och arbetslöshet. Flera stora företagsnedläggelser hade ägt rum. Med stark dominans av traditionell tillverkningsindustri var Sörmland svårt drabbat av strukturomvandlingen. Bo Holmberg kom att betyda mycket för den vändning av utvecklingen som man vartefter lyckades åstadkomma under hans ämbetstid. Snart efter sitt tillträde tog han initiativ till en länsövergripande krishantering under vinjetten ”Samling Sörmland”. Den samlade verkligen hela länet, både kommuner, landsting, näringsliv och organisationer. T o m kyrkan var med och spelade en deltagande roll, vilket säkert gladde den gamle kyrkoministern!

Bland de många starka sidor som Bo hade fanns ju en fenomenal förmåga att bygga nätverk och relationer och att kommunicera budskap på ett lättfattligt och medryckande sätt. Den talangen kom här verkligen till pass. Bo och Anna fick snabbt ett stort nätverk i sitt nya län och bland alla dessa människor också många som kom att bli högst personliga vänner. De trivdes i Nyköping och med tio mil motorväg till Stockholm och bra tågförbindelser så fungerade det alldeles utmärkt också för hustru Anna att sköta sitt statsrådsjobb med Nyköping som bostadsort.

Som den samarbetsmänniska som Bo var tog han också snabbt kontakt med sina länsgrannar och kollegor i Mälardalen och etablerade ett nära och fruktbart samarbete med dessa kring olika utvecklingsfrågor. Med länschefen i Östergötland, den färgstarke Björn Eriksson fick Bo ett mycket gott samarbete och i förgrunden för deras gemensamma intresse fanns bland annat ”Ostlänken”, en snabbjärnväg Stockholm – Linköping via Nyköping. En annan infrastrukturfråga som nästan bokstavligen fick luft under vingarna under Bo:s ämbetstid var utvecklingen av Skavsta flygplats i Nyköping. Den gick från att vara en liten lokal flygplats med högst blygsam trafik till att bli en av landets absolut största efter Arlanda med direktflyg till ett tretiotal utländska destinationer och ett par miljoner resenärer varje år. Flygplatsfrågan i Nyköping var ständigt aktuell på länsstyrelsens dagordning och den driftiga kvinna som basade för flygplatsen hade i landshövdingen ena sina största supportrar!

Besvärligheterna kring länets utveckling gällde större delen av Sörmland. Både den största kommunen, Eskilstuna och kommunerna Katrineholm, Flen och Vingåker hade drabbats av flera motgångar och mellan de tre sistnämnda etablerades ett särskilt samarbete under vinjetten KFV-

regionen i slutet av 90-talet. T o m utsåg regeringen, på Bo Holmbergs initiativ en särskild statlig förhandlingsman som för regeringens räkning skulle medverka i krishanteringen. Till den uppgiften anlitades ingen mindre än den förre industriministern, Thage G. Peterson. Han gjorde ett uppskattat arbete i länet, vilket Bo gav uttryck för vid en avrapportering på länsstyrelsen där landshövdingens gav prov på sitt välkända skämtlynne:Det här har Du gjort så bra, Thage att Du skulle kunna få anställning här på länsstyrelsen! Det var inte svårt att utläsa av minspelet hos Thage G punkt (som han kallades) att han inte var odelat road av landshövdingens skämt!

Samarbetet över länsgränserna gick i alla riktningar och här lades nog grunden till den mycket positiva inställning till Stockholmsregionen som alltjämt finns i Sörmland. Man ser sig som del i denna och när dåvarande kommunalrådet i Eskilstuna, Hans Ekström på en företagarträff fick den raka frågan vilken som var den viktigaste infrastrukturfrågan för kommunen så blev svaret, till frågeställarens häpnad; getingmidjan i Stockholm!

Det var i mycket hög grad Bosses förtjänst att den sortens tänkande hade slagit rot i länet och den var en attitydvändning av högst imponerande slag. Tidigare hade man i Sörmland brukat tala om stockholmarna – nollåttorna - som länets extramåsar som mest kom och skränade och skräpade ner!

Ett initiativ från Bo Holmberg var en gemensam framtidsstudie för mälarlänen som visade på den stora expansion som väntade under de närmaste decennierna. Ytterligare 800 000 människor kunde förväntas bo i de fem mälarlänen fram emot 2030. Hur skulle den expansionen mötas vad gällde bostäder, kommunikationer och levnadsbetingelser i största allmänhet för ”det goda livet”? Det perspektivet kom att stå i förgrunden för Bo:s länsarbete och just vinjetten ”det goda livet i Sörmland” blev något av en signatur för honom. Med den framtidsbilden på väggen, framburen av Bo:s visionära talang så växte en helt annan mental klangbotten fram i länet än de undergångsstämningar som han mötte vid tillträdet. Alla såg möjligheterna istället för att bara tyngas av dagens och gårdagens bekymmer. Väldigt mycket kraft lades också på samhällsplanering och bostadsfrågor från landshövding och länsstyrelse. I ett vackert och naturskönt län som Sörmland fanns naturligtvis goda möjligheter att skapa attraktiva boendemiljöer och dessa möjligheter ville Bo utveckla. Begreppet ”attraktionsplanering” myntades inom länsstyrelsen som lite av en motpol mot den förhärskande synen på länsstyrelsens roll som bromskloss och restriktionsbyggare! Konferenser anordnades för att inspirera både kommuner och byggbransch att ta vara på möjligheterna och bli varse den ljusande framtiden. ”Alla kommer inte att kunna bo i Stockholms innerstad” brukade Bo påminna om. Landets duktigaste forskare inom samhällsplanering och bostäder engagerades i arbetet. Mungiporna började alltmer gå upp mot öronen på sörmlänningarna!

Samarbetet med Stockholmsregionen hade i hög grad också ett fokus på bioteknik och i det sammanhanget fanns även Uppsala med. Sörmland hade i Strängnäs en läkemedelsfabrik som f ö en gång ägdes av Reefat El Sayed men som nu tillhörde den amerikanska läkemedelskoncernen Pfizer. När den amerikanska koncernledningen skulle besluta om en större nyetablering i Europa så var Strängnäs ett av alternativen tillsammans med ett par orter i andra europeiska länder. Strängnäs vann den matchen och utslagsgivande blev bl. a den goda samhällsservicen och samarbetet med grannlänen. Den framgången stärkte i allra högsta grad tilltron till det samarbetsbudskap som Bo ständigt återkom till. Den stärkte också förståelsen för att sådana faktorer som skola och barnomsorg blir betydelsefullt när företag ska välja var man vill etablera sig. Särskilt för ett globalt företag med medarbetare som ska lockas att flytta in från andra länder blir förutsättningarna för hela familjen och inte minst för barnen väldigt viktigt.

Det idoga arbetet med länsutvecklingen bars hela tiden upp av den sociala talang som var en del av Bo:s personlighet. Återkommande bjöd han in till trevliga fester på residenset och med på dessa var alltid hustru Anna i en värdinneroll som nog inte alla kanske förväntade sig att landets utrikesminister skulle ge sig tid till. Men så var det. Och tillställningarna präglades av uppsluppenhet, skratt och musik!Bo hade ju i unga år blåst trumpet hemma i Kramfors och hans håg till jazzmusiken var alltjämt levande. Residensets festlokaler var i vardagslag arbetslokaler för länsstyrelsens personal. Salongerna där middagarna avhölls tjänade som arbetsrum och fikalokaler. När det vankades fest så rullades skrivbord och hurtsar undan. Datorer och pennor ersattes med finporslin och matsilver! Ifråga om yteffektivitet fanns ingen länsstyrelse i landet som slog Nyköping.Fritiden i Sörmland tillbringade Bo och Anna gärna i fritidshuset i Klastorp utanför Katrineholm. En mycket rofylld miljö där Bo och pojkarna David och Filip gärna rodde ut på den sjö som fanns invid stugan för att dra upp storgäddan. Det lyckades förvånansvärt ofta! Bo var nämligen inte direkt nån mulle-typ med flink hantering av metmask och gäddrag.

Den 10 september 2003 blev en alldeles förfärlig dag i familjens och Sveriges liv. Jag var i Malmö för möte med styrelsen för Sveriges Turistråd där jag var ledamot. På sena eftermiddagen berättade nyheterna om en knivattack mot utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i centrala Stockholm. Hon var skuren i armen sades det och förd till Karolinska sjukhuset. Jag ringde Bo direkt efter mötets slut som berättade att det inte bara var armen men att det inte var någon fara för livet. Vi bestämde att ha en ny telefonkontakt tidigt påföljande morgon och vid sjutiden på morgonen ringde jag upp Bo på nytt.Hej! Hur är det med Anna?Hon är död. Hon avled tidigt i morse.

Sedan jag hämtat mig från det fullkomligt chockartade beskedet pratade vi helt kort om vad som nu måste göras. Bo berättade att statsministern

skulle ha en presskonferens kl 9 och jag tillhölls att innan dess inte yppa något till någon. Bo måste hinna hem till pojkarna i Nyköping innan presskonferensen och innan dess fick inget komma ut. Bo bad mig också att genast bege mig hem till Nyköping och kalla samman all personal på länsstyrelsen samt naturligtvis att ta över ansvaret för myndigheten en tid framåt.

Efter en snabb hotellfrukost begav jag mig ut till Sturup för att ta första plan hem. Klockan var någon minut i nio när jag kom ut i avgångshallen. Där fanns en TV-apparat som inte var påslagen. Jag visste ju vad som väntade och knäppte igång den. Precis när den gick igång aviserades en extrasändning från rapport och därefter kom statsministern i bild. Det kanske hundratalet resenärer som fanns i hallen fokuserade naturligtvis Tv:n. När statsministern meddelade det tragiska slutet blev reaktionen oerhörd. En ung kvinna satte sig och grät hejdlöst. Herrar stod med portföljen i ena handen och tårnäsduken i den andra. Folk som inte kände varandra började samtala. En kollektiv sorg hade på några sekunder förvandlat en kal och gråtrist avgångshall med tysta människor till en plats präglad av mänsklig värme och gemenskap. Man sökte stöd och tröst hos den som stod närmast. Den djupt rotade instinkten att inte gråta offentligt var i ett slag som bortblåst. Mycket speciellt och nästan surrealistisk att uppleva denna starka känsloyttring från så många i något så kalt, kallt och opersonligt som en avgångshall på en flygplats.

När jag direkt efter landning på Arlanda slog igång telefonen fanns Anders Sundström i mobilsvaret. Han undrade om det fanns någon i familjens närhet som kunde stötta Bo och pojkarna. Jodå, jag visste att en mycket nära vän till familjen redan fanns hos dem. Taxiresan från Arlanda till Nyköping blev sedan en resa genom ett landskap som vittnade om sorg. Minsta företag som bara hade en flaggstång utanför entrén flaggade halv stång. Jag hade bett kanslichefen att flagga på länsstyrelsen och att kalla samman all personal till kl. 13. Många på länsstyrelsen kände Anna personligen. Hon brukade ofta titta upp, ibland för att lämna sådant som Bo skulle ta med hem när hon varit på stan och handlat. Andra gånger bara för att ta en kopp fika på väg mellan tåget och bostaden. Länsstyrelsen i Nyköping ligger precis i stråket mellan landshövdingevillan och resecentrum.

Det var en djupt bedrövad personal som mötte mig på länsstyrelsen. Många grät. Alla visste vilken betydelse Anna hade haft för familjen och framför allt för pojkarna. Hon hade örnkoll på deras vardag. Läxor, kläder, gympapåsen, fotbollsträningen. Spelade ingen roll var på jordklotet hon fanns. Hemmet och pojkarna fanns alltid på hennes åtgärdslista. Hur skulle det gå nu?

Veckorna som följde var tunga. Bo var ändå förvånansvärt stark. Begravningarna, både den officiella i Stockholms Stadshus och den privata i Ersta kyrka genomlevde Bo och familjen på ett sätt som väckte sympati och respekt. Långt ifrån alla skulle ha stått upprätt i den situationen.

Inte så många veckor efter begravningen var Bo tillbaka på jobbet. Jag hade sagt att han naturligtvis skulle ta den ledighet som han kände att han behövde. Det var ju också en myckenhet av praktiska frågor som behövde få sin lösning för att vardagen nu skulle fungera utan Anna. Husfrun ”Maggan” blev ett stort stöd, inte minst för pojkarna. Eftersom en hel del representation också ägde rum i tjänstevillan så var husfrun ofta där och var därför lite av en ”extra” familjemedlem. Det var väldigt lyckosamt i den här situationen, särskilt som hon var den mjuka och omtänksamma person som nu kom särskilt väl till pass.

Vartefter fann vardagen sina former. Vänner i Nyköping liksom Annas släktingar utgjorde ett gott stöd i vardagen. Uppbackningen från de närmaste medarbetarna på länsstyrelsen blev också större än vanligt naturligtvis. Alla var besjälade av att hjälpa till i en svår stund så att situationen skulle klaras, både för Bo och för den myndighet han var chef för. Bo hade när detta inträffade knappt två år kvar av sitt förordnande som landshövding. Tillräckligt lång tid för att livet måste ges en fungerande struktur. Och vardagen var ingalunda fri från ”normala” bekymmer som pockade på landshövdingens engagemang. T ex kom länets anrika regemente, P 10 i Strängnäs att hamna på nedläggningslistan inför försvarsbeslutet 2004. Bo engagerade sig starkt för att förbandet skulle bevaras. Paradargumentet var att huvudstadsregionen behöver ett pansarförband. Det hade nämligen i stort sett alla huvudstadsregioner i Europa, t o m Albaniens Tirana påpekade han! Men det bet inte utan bara några veckor före Bo:s avtackning rullades regementsfanan ihop.

När Bo blev ensam med barnen mötte han ett stort stöd från alla möjliga håll i länet. Kommuner, näringsliv, enskilda personer, alla brydde sig och månade om att visa stöd. Det bidrog starkt till att Bo kom igen och fullföljde sin ämbetsperiod på i stort sett samma sätt som han jobbat tidigare. Han förblev en oförtröttlig inspiratör och pådrivare ända till sin mycket välbesökta avskedsmottagning den 21 juni 2005, en dag då solen lyste över den leende Sörmlands bygd med huvudpersonen på ett gott och glatt humör. Dagen till ära hade länsmuseet lånat ut sin gamla landshövdingeuniform som Bo drog på sig och iförd denna skjutsades han med häst och vagn genom Nyköpings gator för att vinka avsked till länsborna! Han bjöd alltid på sig själv och han levde bland sina länsbor även den allra sista dagen i ämbetet. Bo förtjänar ett gott eftermäle för sin uppskattade hövdingegärning i Sörmland. När länets historia skrivs så kommer han att finnas bland länschefer som gjorde skillnad.

Jag har noterat i mina dagböcker minnen från samarbetet med Bo.

Söndag 23 oktober 1983 noterar jag. Fredag och lördag hade vi kommun- och landstingsrådsträff på OK Motorhotell. Bo höll i mötet med sedvanligt

engagemang. Nu har han gett sig fan på att avbykråtisera förvaltningssverige och öka demokratin.

Tack vare Bo har vi ryckt åt oss initiativet i dessa frågor Han är så enveten att han troligen kommer att nå konkreta resultat. Jag tog upp på en chefsträff efter hemkomsten att förenkla rutiner och handläggningsmönster. Här finns möjlighet att både öka servicen och spara pengar.

Söndagen sen 13 november 1983 ringer Bo och vill att jag ska komma ner för att diskutera Murberget.

Murberget Länsmuseet Västernorrland består av ett vanligt museum och ett friluftsmuseum som tar upp livet i mellersta Norrland under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det är landets näst största friluftsmuseum och i området firas traditionellt midsommar med flera aktiviteter. Museet skapades av Theodor Hellman, som under decennier samlande både byggnader och föremål med anknytning till mellersta Norrland.

Lördagen den 19 november 1983

Ytterligare en vecka går mot sitt slut. Livet är en dröm – brukar det heta i visor. Nog känns det overkligt ibland, som när jag besökte Bosse Holmberg på Civildepartementet. Fick tillträde via uniformerade vakter. Men sen var det samma gamla Bosse. Lite trött, kanske bekymrad men ändå humorfrisk i sitt agerande. Sekreterare Inga-Lill – en äldre dam som pysslade om Bosse – hans telefon, papper, blommor, hotellbeställningar, resor – allt med moderlig omsorg.

Raineraffären särskilt dagens händelser med bl.a. ett konstitutionellt angrepp på Olof Palme i DN bekymrade Bosse. Palme var den oersättliga klippan i regeringen enligt Bosse. Honom kan vi inte mista, sa han bestämt.

I dag har utvecklingen i affären fortsatt. Rainer avsade sig posten som justitieråd redan i går. Palme och Rainer var överens om detta.

Mitt samtal med Bosse handlade inte bara om Rainer. Vi pratade om kommunens möjligheter att klara en utbyggnad av Murbergets Museum. Vi kom överens om att någon från landstinget och kommunen ska träffa företrädare för utbildningsdepartementet och Bosse för att diskutera finansieringsmöjligheter.

När Bo avlidit skrev Aftonbladet: Bo Holmberg har avlidit

Ett år efter Annas död. Ett berg av blommor täcker graven på Katarina kyrkogård i Stockholm. Foto: GUNNAR SEIJBOLD Bo Holmberg:

 Bo Holmberg föddes 1942 i Härnösand och har en lång karriär inom Socialdemokraterna bakom sig. Han var bland annat landstingsråd för Västernorrlands län åren 1976–1982. Han var kommunminister i den dåvarande socialdemokratiska regeringen 1982 och civilminister 1983–1988. Efter att ha lämnat regeringen fortsatte han som riksdagsledamot för Västernorrland fram till 1996, då han blev landshövding för Sörmland. Han slutade som landshövding 2005. Bo Holmberg var i början av 1990-talet ordförande i den stora psykiatriutredning som tillsattes efter larmrapporter om patienter som lämnats åt sitt öde när mentalsjukhusen lades ner på 1980-talet. Utredning bekräftade anhörigas och patienters bild av svår kris i psykiatrin med stora brister i vården och boende.

(TT)”Han dog lugnt och stilla i sitt hem”

Bo Holmberg, före detta statsråd och landshövding i Södermanland och änkling efter mördade utrikesministern Anna Lindh, har avlidit.Han dog i går i sitt hem.– Självklart är det en helvetessituation. De här barnen har förlorat båda sina föräldrar alldeles för tidigt, säger Anna Lindhs pappa Staffan.

Bo Holmberg blev 67 år gammal och han och Anna Lindh lämnar två söner efter sig, 19 och 16 år gamla.– Han dog lugnt och stilla i sitt hem i går. Det är så sorgligt att Bosse är borta, säger Eva Franchell, vän till familjen och före detta pressekreterare till Anna Lindh.

"Helvetessituation"Alla Bo Holmbergs anhöriga är underrättade om vad som hänt.– Annas syster tar hand om barnen. De är samlade hemma hos henne och får stöd. Barnen har förtroende för både henne och hennes man, säger Staffan Lindh, pappa till Anna Lindh.– Självklart är det en helvetessituation. De här barnen har förlorat båda sina föräldrar alldeles för tidigt.Bo Holmberg var socionom och socialdemokrat.Efter arbetet som landshövding i Södermanland anställdes han som generaldirektör i Regeringskansliet.

Knivmördades på NKBo Holmberg och Anna Lindh träffades när hon var SSU-ordförande och han civilminister. De gifte sig 1991 och hann vara gifta i 13 år innan Anna Lindh mördades den 10 september 2003 på varuhuset NK i Stockholm.I en intervju med Aftonbladet, fem år efter att hustrun mördats, berättade Holmberg vad han saknade med henne.– Våra intensiva pratstunder när vi lagade mat, vi pratade politik. Om vem som sa vad och om det var rätt eller fel ... Vi sladdrade och munhöggs på det där positiva sättet. Grälade gjorde vi sällan, vi var inte lagda åt det hållet."Sörja inför öppen ridå"Thorbjörn Larsson, präst och vän till familjen, säger att han kommer att minnas Bo som en humoristisk person med stora ambitioner.När Anna Lindh dog tvingades Bo Holmberg att sörja i offentlighetens ljus.– Han fick hantera sin sorg och smärta inför öppen ridå. Det är nog inte många som skulle klarat det, men han gjorde det, säger Larsson.Carina Bergfeldt Linda Hjertén

Vår familj Lilibet och Tord Oscarsson och familjen Bo och Margareta Holmberg bodde grannar nära Murberget i Härnösand.

Vi hade många gemensamma upplevelser på jularna och vid resor till anhöriga i Norrland. Jag var då kommunalråd i Härnösand och min fru arbetade på Folkhögskolan.

Bo Holmberg hade humor och förmåga att inspirera oss andra. Jag beundrade hans handlingskraft som landstingsrådet tillsammans med Erik Kalte.

Bo påminde mig om Olof Palme som jag samarbetat med på 1950-talet. Snabbtänkt och kreativ. Jag inspirerades av båda dessa till att se de stora linjerna i utvecklingen. Undvika att gräva ner mig i vardagliga bekymmer. Vi hade en högertidning som hade gräsliga ledare varje dag med angrepp på alla politiker inom socialdemokratin.

Jag hade samtal med en god vän Erik Fichtelius far Figge Fichtelius, läkare och vetenskapsman. Vi träffades på badhuset i Härnösand och han hade en klokskap som jag beundrade. En dag sa han till mig. Tänk på att se varje dag som ett litet liv. Du vaknar och börjar den dagen - en liten del av livet. Förstör inte dagen med att hela tiden gå och bekymra dig för morgondagen. Gör som romarna: Carpe Diem. Fånga dagen.

Det känns så rätt i detta turbulenta liv att koncentrera sig på varje dag. Jag är inne i en ålder då många goda vänner utöver Olov, Anna och Bo inte finns. Men jag har förmånen att få glädjas varje dag jag vaknar pigg. Fånga den!

Under julen 2012 visades dokumentär filmen om Olof Palme. Jag tänkte givetvis på Bo när jag såg filmen på Saga biografen i Härnösand. Vår duktiga ekonom i S Magdalena Andersson talade sakligt och klokt i samband med filmen. Jag kände Olof efter att ha jobbat nära honom på partihögkvarteret ett par år på 50-talet. Nu kan jag inte med ord beskriva min saknad av mina bästa partivänner.

Olof och Anna Lindh som blev brutalt mördade och Bo som avled 2010. Det är noterbart att S är det enda parti i modern tid som fått sina ledare mördade.

Österåsens Hälsohem

Bo var den som agerade för att Österåsens hälsohem skulle drivas som ett landstingsägt hälsohem. Bo Holmberg var drivande i arbetet att förvandla Österåsen till ett hälsohem för kropp och själ.

Anläggningen uppfördes ursprungligen som så kallat jubileumssanatorium med anledning av Oscar II:s 25-årsjubileum som regent. Österåsens sanatorium öppnades 1901, och byggnaderna ritades av arkitekten Fredrik Liljekvists.

Österåsen var ett sanatorium fram till 1960, då det i likhet med övriga sanatorier i landet lades ner eftersom lungsjukvården avvecklades.

Därefter fungerade det som konvalescenthem för allergiker, reumatiker och astmatiker.

Genom åren var många kända författare, konstnärer och musiker patienter på Österåsen, vilket ofta påverkade deras skapande verksamhet tack vare den kulturellt mycket stimulerande miljön som skapades av sjukhusets överläkare Helge Dahlstedt.

Sedan 1982 finns Österåsens hälsohem i det gamla sanatoriet, som ägs och drivs av Landstinget i Västernorrland.

Leif Byman vill tillägga att Bosse också var kyrkominister? Det här var ju innan kyrkan skildes från staten så kyrkofrågorna tog rätt mycket av hans uppmärksamhet. Alla biskopsutnämningar hade han hand om. Dessutom var ju Bosse väldigt intresserade av existentiella frågor och frågor rörande etik och kring sådant hade han mickel kontakter med kyrka och prästerskap

Vi söker nu kontakt med alla som har minnen av Bo. Hittills har kontaktkretsen bestått av förre kanslichefen i kommunen Bengt Lindstedt, Rolf Andersson, Sören Häggroth som jobbade med Bo i departementet och f.d. Länsrådet Leif Byman.

Tord Oscarsson

Jag känner inspiration att kämpa vidare i den anda jag lärde mig av Olof Palme, Bo Holmberg, Anna Lindh och andra i ledningen för S centralt och lokalt. Jag blir alltmer övertygad om att M nu tappat geisten och samarbetspartierna har tappat nästan alla väljare.Vi har mycket goda chanser att klara valet 2014. Ja Berättelser från min skoltid

Vi besöker Höga Kusten bron och jag står på balkongen till

Restaurangen och pratar i telefon med någon. Fotot har tagits av Bo Erlandsson. Bo och Elvy besökte oss.

Om en sommar 1949 vid Holmsjön, Medelpads största sjö. 12.9.1949Utefter dess stränder har jag hela sommaren varit pinnpojke åt en som skulle mäta upp rågångar.

Holmsjön ligger 242 m över havet. Omkretsen är ca 12 mil. Sjön har vikar och fjärdar åt alla håll. De största är Rotnäsfjärden i sydost, Boviksfjärden och Bysjön i norr samt Lastarfjärden i väster.

Holmsjön stränder består mestadels myrar med endast enstaka förkrympta träd. Längre inåt land på den torra marken påträffar vi vackra tallmoar. De når ända fram till vattnet vid vissa ställen. Juånäset, Vassnäs och Holmsnäset heter de största näsen i Holmsjön.

Bebyggelsen är störst på sydsidan av älven där allmänna landsvägen går fram. Där ligger byarna Rotnäset, Nybo, Sandbo och Vikarbodarna. Vi Bysjön ligger Byberget, en liten vid med namn efter berget där den ligger.

Befolkningen i byarna lever för det mesta på jordbruk och skogsarbete. Längst i öster når Holmsjön stationssamhället som träffande nog heter Östavall. Ett stationssamhälle. Där finn en damm mellan Holmsjön och Ljungan. Östavall har också ett impregnerings verk. Man ser till att stolpar inte ruttnar.

Sportstugor finns vid alla sjöar – särskilt vid Holmsjön. Några ser ut som stora sommarvillor, som man knappast kan kalla för sportstugor. Det finns många sportstugor där beror naturligtvis på att sjön är vacker, fiskrik och lättillgänglig för semestrande människor. Jag kommer att längta tillbaka till denna vackra trakt.

En kväll vid radioapparaten8.9.1949Min bror och jag har en egen liten radio. Den är nästan alltid på om kvällarna om jag inte har någon läxa som kräver särskild koncentration. Det finns både bra, skapliga och urusla program i radion. Här om en kväll då det var skapligt.

Vid sextiden slog jag på radion. Grammofonmusik skulle roa åhörarna. Första halvtimmen spelades klassisk musik. Jag sänkte ljudet. Hade då inte insett den klassiska musikens förmåga att inspirera. Vid halvsjutiden kom mer vanlig musik. Då dök också min bror upp. Jag lade läxläsningen åt sidan. Först i den jazziga delen av programmet kom ett par amerikanska schlagers. Vi slog takten med blyertspennorna. Sedan följde ett par svenska låtar av samma slag. Vi märkte tydlig skillnad mellan jazz här hemma och i USA. Så slutade hela programmet med en svensk militärmarsch.

Sedan följde TT. Skruvade ner ljudet. Lyssnade när något intresserade. Det talades om devalvering. Väderrapporten var ingen höjdare – kyla och blåst. Vi var inne i september och då kommer väder som kräver bra kläder.

Nästa programpunkt var ett framförande av Ulf Peder Olrogs nyaste visor. Han har snabbt blivit populär för sina klämmiga visor. Nu sjunger han om hur Rosenblom kommer till Sundsvall och av någon anledning hamnar i rådhusfinkan. Där diktar han om den medelpadska naturen i refrängen om borgmästaren och borgmästarinnan i Sundsvall. Han vill beveka stadens myndigheter.

Kl 20 kommer ett program av allvarligare slag. En pjäs av Upton Sinclair om: ”Allmänheten får bereda sig på det värsta”.

Upton Sinclair var en aktiv man även inom politik. ”Det som bar mig till socialismen var, mer än något, kristenheten”, skrev Sinclair i ett senare skede av sitt liv. Han såg i mångt upp till ”snickarrebellen, de fattiga och armodigas vän”. 1905 grundade Sinclair och Jack London, båda huserande i Princeton, NJ, föreningen the Intercollegiate Socialist Society. I 1906 års delstatsval kandiderade Sinclair utan större framgång till kongressen från New Jersey. Han kandiderade som politisk dissident, allmän visionär och en den sociala rättvisans korsriddare snarare än som renlärig marxist. ”Hans radikalism är äldre än Marx” skrev journalisten John Chamberlain. ”Hans är den radikalism av 1700-talet, som har sin bottnar i tron på alla människors suveränitet.”

Pjäsen handlade om en amerikansk familj och deras upplevelser under ett atomkrig. Det är under orosfyllda tider. En dag när familjen sitter i en restaurang och äter kommer ett meddelande att ett atommoln som åstadkommer väldiga flodvågor som slår in över Manhattan. Inom kort är hela USA uppfyllt av sådana moln som genom sin radioaktiva strålning sprider död och förintelse. Befolkningen måste fly ut på landsbygden och ta jordgrottor m.m. i besittning som bostäder. Den familj jag talade om inledningsvis hamnade i en jordgrotta långt ifrån New York. Där hade bara att vänta på undergång. De radioaktiva strålarna bryter igenom allt. Inget kan skydda dem.

Efter denna dramatiska avslutning på kvällen lägger jag mig.

Något om en upptäcktsresande och vad han uträttat7.11.1949De sista två seklen har upptäcktsresande utforskat trakter, som sällan eller aldrig besökts. Vetenskapligt intresse och en viss ärelystnad var sannolikt drivkrafter för dem. Jag ska berätta om Adolf Fredrik Nordenskiöld, som upptäckte nordostpassagen. Son till friherren och borgmästaren Nils Gustav Nordenskiöld. Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, var en finlandssvensk friherre, kommendör av

Nordstjärneorden, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag. Adolf Erik växte upp på sin faders gods Frugård i Mänsälä socken i Nyland. Han var redan som liten intresserad av resor och äventyr. Han fick tidigt kunskaper i naturvetenskap genomuniversitetsstudier. Hans karriär i Finland blev kortvarig. Han var politiskt intresserad i radikal riktning. I ett tal råkade han stöta sig med de ryska myndigheterna och blev utvisad. Så kom Nordenskiöld till Sverige 1858 och blev professor och intendent vid naturhistoriska universitetet i Stockholm. Där med började hans bana som upptäcktsresande.

1861 var han med i en svensk polarexpedition. Den skulle göra geologiska undersökningar och geografiska ortsbestämningar på Spetsbergen. Nordenskiöld var närmaste man till expeditionens chef Torell.

Redan från början fick de känna klimatproblemen. En våldsam storm svepte fram över Ishavet. De lyckades till slut komma fram till Spetsbergen. Där blev dock fartygen infrusna. En missräkning för både Torell och Nordenskiöld. Under tiden man arbetade med att få loss fartygen, lär de utforska Spetsbergens nordost land. Två vittomfattande exkursioner hans man göra innan fartygen gick att få loss. Då gällde att rädda sig hem innan isen fångade dem i ännu ett järngrepp.

Tre år senare gjorde ännu en expedition till Spetsbergen, som Nordenskiöld själv blev chef för. Expeditionen blev en fortsättning på den förra. De gjorde om en del gradmätningar på en del platser som inte medhanns förra gången. Denna gång var det rena tursen att Nordenskiöld och hans närmaste män kom tillbaka från Ishavet. En dag när de var ute i en öppen båt fastnade denna i drivisen. Med uppbjudande av alla sina krafter orkade de få upp båten på ett isflak. Sedan fann de en vråk med öppet vatten och satte ned båten igen. När de kommit femtio meter därifrån, fick de se, hur väldiga isflak rände ihop just på den plats, där de befunnit sig. Under tiden för båda dessa expeditioner hade Nordenskiöld tillträtt tre nya befattningar. Sedan 1861 var han ledamot av vetenskapsakademin. Han var också lärare i kemi vid Krigshögskolan och dessutom chef för Riksmuseets mineralogiska avdelning.

Han var därför strängt upptagen men hans tankar kretsade ändå kring en ny expedition. Den kom till stånd och slutfördes till full belåtenhet. Från Spetsbergen försökte han komma så långt norrut som möjligt och efter hårda strapatser nåddes latitud 8´ 42´ vilket var nytt rekord. På hemvägen gjordes en del avvikelser från rätta kursen för att Nordenskiöld och hans stab av vetenskapspersoner skulle kunna utöka sina geologiska samlingar. Men de försökte också komma längre norrut. Det misslyckades totalt. De höll på att bli kvar i isen. Ännu en gång gjorde Nordenskiöld ett att från Spetsbergen komma fram till Nordpolen. Det var 1872 och denna gång blev expeditionen kvar i Ishavet ett helt år. De var tvungna att övervintra. Nordpolen nåddes inte men expeditionens vetenskapliga resultat var inte att klaga på.

Efter dessa expeditioner mot Nordpolen började Nordenskiöld finna sin egen väg, åt nordost, mot Rysslands och Sibiriens nordkuster. Han ville göra en expedition så långt österut som möjligt – bortom ön Novaja Zemlja. Många tvivlade när han la upp sina planer men gav inte upp dem. Ett bevis på hans energi är, att expeditionen låg färdig för avfärd en månad efter det planeringen började. Man nådde efter en ganska lättvindig färd den sibiriska floden Jenisejs mynning. Där återvände expeditionen utom Nordenskiöld och hans närmaste män. De tog en mindre båt och seglade uppför floden. Denna resa blev lyckad och mycket givande. De fann många intressanta växter och mindre djur mm och utökade sitt sökande. Dessutom sammanträffade de med samojeder. De enda som bebyggt dessa trakter. Efter avslutad resa på floden gick färden vidare över Ryssland och hem. Nordenskiöld hade nu visat att det fanns möjligheter till sjöförbindelse mellan Sibirien och Europa.

Så var tiden inne för den expedition som skulle föra Nordenskiölds namn till historien, nämligen Vegaexpedition, då nordostpassagen upptäcktes. Expeditionen förbereddes mycket noggrant. Medel ställdes till förfogande av en rysk köpman Alexander Sibiriakoff och konung Oscar samt grosshandlare Oscar Dickson Göteborg. Dickson hade även bekostat de flesta av Nordenskiölds tidigare expeditioner. Inte mindre än fyra fartyg utrustades, nämligen Vega, Lena, Fraser och Express. Vega blev chefsfartyg. Befälhavare blev löjtnanten vid svenska flottan Louis Palander. Den vetenskapliga staben bestod av botanikern Kjellman, geologen Stuxberg, Skeppsläkaren Almqvist m.fl. skickliga mätningsspecialister. Besättningen utgjorde av 18 man och 3 fångstmän.

Den 22 juni 1878 lättade Vega ankar och ångade ut ur Karlskrona hamn. Färden gick utan intermezzon runt hela Norge, över Barents hav och vidare in i Kara havet. Mätningar och lodningar företogs hela tiden med mycket goda resultat. Då och då gjordes strandhugg för att man skulle få sammanträffa med samojeder för byteshandel.

Den 19 augusti gles Vega och Lena in i en liten av Kap Tscheljuskin, den gamla världens nordligaste udde. De andra fartygen hade lämnat expeditionen vid Jenisej för att fortsätta uppför floden och hemföra sädeslaster till Europa. Efter Kap Tscheljuskin började svårigheter för expeditionen. Trots dimma, is och navigeringssvårigheter på grund av otillförlitliga kartor gick det ändå framåt. Den 27 augusti bestämde man att Lena skulle återvända till Sverige med post. Vega skulle ensam kämpa sig fram. Man hade inte tid att göra vetenskapliga undersökningar. Det gällde att nå Berings sund, innan fartyget fastnade i isen med påföljd att de måste övervintra. De fick foga sig i det oundvikliga. Utan arbete blev ingen. Undersökningar av all de slag skulle göras. Vetenskapsmännen sysslade med studier och författarskap. Under övervintringen sammanträffade de även med Tschuktscher, dessa trakters enda inbyggare. Så fortskred vintern under ständig kyla. Temperaturen var stundom nere i – 46 grader. När våren nalkades, började hoppet om befrielse från ”is fängelset” vakna hos expeditions medlemmar. Men det dröjde till den 18 juli, innan Vega kunde lätta ankar. Då det skedde jublade

Nordenskiöld och hans män. På förmiddagen den 20 juli befann de sig mitt i det sund, som förenar Norra Ishavet med Stilla Oceanen. Alla greps av det stora ögonblick, då de såg den svenska flaggan höjas till masttoppen och hörde den svenska saluten. Hemfärden sedan blev ett fullständigt triumftåg. Otaliga var de hyllningar, som Nordenskiölds män överhopades med. Vegas färd genom Stockholms skärgård den 24 april 1880 blev höjdpunkten av alla hyllningar. Flaggprydda båtar med hurrande människor följde fartyget ända till Stockholm, där konung Oscar välkomnade och tackade dem.

De närmaste åren arbetade Nordenskiöld med vetenskapligt författarskap. Men han gjorde ännu en expedition 1883.Den ställdes till Grönland, där han tillsammans med två av sina närmaste män försökte komma så långt in i det istäckta landet som möjligt. De nådde 68´32´ nordlig bredd och 42´ 52´ västlig longitud. Denna expedition blev Nordenskiölds sista. Han köpte en liten egendom Dalbyö sydväst om Trosa. Där kunde han arbeta ostörd.

På natten mellan den 12-13 augusti 1901 avled Nordenskiöld. Döden kom oväntat. Dagarna innan var han lika frisk som någonsin. Nordenskiöld hör till de män som gett mest glans åt det svenska namnet i utlandet. I honom hade Sverige en av världshistoriens största upptäcktsresande.

Källa: Malte Hollertz: Nordvästpassagens upptäckare.

Min hobby2.12. 1949Jag skulle vilja se den pojke eller flicka som inte har en eller flera hobbys på fritiden. En del bygger modellflygplan, andra samlar frimärken eller välgörenhetsmärken, tändsticksetiketter o.s.v. Jag har samlat märken men inte byggt modellflygplan. Där brister intresset. Min tidigaste samlariver gällde tog sig uttryck i kartongfyllor med seriebilder, som klippt ur tidningar. Så kom scharlakansfeber till mitt hem en sommar och hela härligheten åkte ut i spisen. Papperet ansågs smittbärande. Då grät sjuåringen. Som tröst fick jag en hel cigarrask full med frimärken av min äldre bror. Och seriebilderna var glömda. Sedan under folkskoletiden var min hobby att samla frimärken. När jag fick tillfälle bekanta mig med böckerna i det lilla folkskolebiblioteket sista åren i folkskolan undanträngdes frimärkssamlandet av läsning av böcker och att samla böcker. Det blev min stora hobby. Jag har ett hundratal böcker. Det mesta är böcker från Folket i Bild, som jag sålde i Ljungaverk. Författarna heter bl.a. Ivar Lo Johansson, Bernhard Nord, Jan Fridegård, Allan Eriksson m.fl. Dessutom fanns reseskildringar av Sten Bergman. Och pojkböcker! Böcker om de odödliga hjältarna Buffalo Bill, Hjortdödaren, Simon Kent, den starke Jethro Juggens, Robinsson Kruse m.fl. Till mina bästa pojkböcker räknar jag en bok av Bertil Cleve om två svenska flygares insatser i finska vinterkriget 1940. De blev min ungdoms hjältar liksom Alexander Dumas tre musketörer, Myladys son och Vicomte de Bragelonne. En serie med nio böcker, som jag räknar till rariteterna i min lilla boksamling. Två böcker jag

fick som premium i skolan såg jag också som rariteter. Det var Karolinerna av Verner von Heidenstam och en bok populärvetenskap som hette Vet Du. Sist men inte minst ska jag nämna A E Nordenmarks Världsrymdens under, ett digert men intressant verk om populärastronomi. Den blev min på ett säreget och billigt sätt vid en auktion i en gammal gård intill vårt hem. När nästan allt hade sålts, kom auktionsförrättaren fram med en kasse böcker. Vad bjuds för kassen med böcker, hojtade han. Folk hade förmodligen slut på pengar för slutet på det hela blev att jag fick kassen för 25 öre. Inuti kassen tillsammans med detektivmagasin mm. fanns Världsrymdens under ganska välbehållen.

Samlingen har vuxit till mycket sakta. De flesta böcker har jag fått på födelsedagar, namnsdagar och till jular. Ibland har fickpengar gått till böcker. Så ska jag nämna vilka böcker jag helst läser. Först - kärleksromaner som det allt för mycket joll i läser jag inte. Där utöver läser jag det mesta. Har förstås mina älsklingsförfattare. Bland utländska författare ryssen Sjolochov. Han roman Stilla flyter Don fängslar mig. I Sverige Jan Fridegård och Nils Ferlin.

Så långt mina hobbyn. När jag blir stor – vad jag än blir. Intresset för böcker överger mig nog aldrig. Spökladan19.11.1950Att blicka tillbaka på sitt liv är ungefär som att läsa en bok med nästan helt och hållet utplånad text. Synlig bara på vissa ställen. För att få sammanhang måste man lägga till eller anta hur det kunnat vara. Vissa minen är inpräntade. Det behövde inte vara någon märkvärdig händelse för att man i tidiga år skulle bli djupt rörd av sorg, överväldigad av glädje eller tjusad av spänning.

Inte långt från vårt hem fanns en gammal fallfärdig lada som vi kallade spökladan. Den hade länge stått oanvänd. Då den inte stod i vägen för något hade ägaren inte brytt sig om att riva den. Vi småsyskon var mycket rädda för ladan. Torde inte närma oss den, där den stod i Moss skrud och i vår fantasi full av mystiska saker och spöken. En dag kom min två år yngre bror Jan och jag överens om att så fort som möjligt göra en expedition till spökladan. Vi pratade länge om vad som kunde hända. I vår livliga fantasi såg vi spöken i vita skynken med väldiga gripklor. Vi kom överens om att riskerna skulle tas. I skymningen samma kväll gav vi oss ut på vår riskfyllda expediten. Jag hade en meterlång knallpåk i nävarna och jan hade sin nya stenslunga och fickorna fulla med sten. Så utrustade tog vi vägen över nåra lägdar bort till en skogsdunge , i vars bortre ända spökladan låg. Vi smög oss försiktigt vidare. Det dröjde inte länge innan förrän vi fick syn på ladan. Jag gick med först och gav tecken åt Jan att kasta sig ner på marken. Gömde mig själv bakom träd. Vi var djupt gripna av stundens allvar och hjärta slog hastigare än vanligt. Vi höll öronen på helspänn för att kunna uppfatta eventuella ljud. Bara vindens prassel i bladen och susning i trädtopparna hördes men så småningom inbillade vi oss att det var något som lät inne i ladan.

Jan skakade av rädsla. Jag tog ett stadigare tag om påken och uppfylldes av mod fast jag vara lika rädd själv. Började åla mot ladan och gjorde ett tecken med handen till Jan. Vänta – stönade Jan. Gjorde samma tecken med handen och fortsatte ålningen. Snart var jag framme vid ladan ena hörn med Jan när bakom mig. Han lagt en sten på slunga och höll den spänd med skakande hand. Så ålade vi oss fram till porten. Länge låg vi och funderade om vi skulle rusa upp och slå upp porten. Då nös Jan och det blev liksom ett tecken. Vi rusade och slängde upp porten. Mycket andfådda och med höjda vapen, stod vi där och stirrade in i ladan, som var så tom som den kunde bli. I hörnen och upp vid takåsarna var det spindelnät, och på golvet låg spindelnät som hölls på att multna.

På väg mot hemmet och kvällsgröten gick två nedslagna gossar efter en föga resultatgivande expedition.

Vad isländska sagor berättar om islänningarna. 9.2. 1950Den fornisländska litteraturen når sin höjdpunkt i sagorna. Handlingarna i dessa utspelas i allmänhet under 900-talet fram till 1000-talets mitt. Uppteckningarna skedde inte förrän på 1200-talet av författare som t.ex. Snorre Sturlasson. Sagorna är av tre olika slag: Person- och släktsagot, konungasagor och forntidssagor. Nials saga är den mest berömda av alla. Den del av sagan som handlar om Nial och hans söner ska jag ägna några ord. Det finns en avdelning i sagan, där Gunnar på Lidarende är huvudperson. Sanningshalten anses mycket stor.

Nial bodde på Bergtorsvall. Jag ser att namnet också stavas Njal. Han var rik och hade ett vackert utseende om än alldeles skägglös. Lagklokara än någon annan och med en mängd goda egenskaper, som särskilt framhålles i sagan. Hustrun Bergtora var en pålitlig men något hårdsint kvinna. Hon och Nial hade sex barn – tre söner och tre döttrar. Sönerna hette Skarpheden, Grim och Helge. Sas vara starka och kloka – lugna och vapenskickliga. Skarpheden ansågs över måttan vapenskicklig och kunde simma som en säl. Grim hade svart hår och hade mer attraktivt utseende än Skarpheden.

Ett år var Grim och Helge ute och seglade. I en skottländsk fjord blev de överfallna av vikingar. Det såg illa ut men efter en kom ett skepp in i fjorden. I fören stod en man, iklädd silvertröja och en glänsande silverhjälm på huvudet. Det var Kåre Sölmundsson. Han hjälpte Grim och Helge att besegra vikingarna i en kort, het strid. Sedan följde han dem tillbaka till Island. Han blev väl mottagen av Nial. Inom kort gifte sig Kåre med Nials dotter Helga och de bosatte sig på Bergtorsvall.

På Sävafjället inte långt från Bergtorsvall bodde Flose Tordsson. Han var nära släkt med en kvinna som hette Hildegun. Hon gifte sig med Höskuld, en man, vars far Skarpheden en gång råkat dräpa. Förlikning hade dock ingåtts och Höskuld varit som en fosterfar åt Nial.

När Höskuld och Hildegun hade gift sig lyckade dock en illslug man baktala Höskuld hos Nials söner. Det slutade med att de dräpte Höskuld. Det fick tråkiga följder. Hildegun försökte få Flose att hämnas Höskuld men Flose ville ha saken uppgjord i godo om möjligt.

När sommaren kom togs saken upp på tinget. Sex män på sex män på vardera sida sattes att döma i målet. Nial ville ha förlikning. Nials söner dömdes att böta en stor summa pengar. När summan samlats ihop, blev det emellertid en tvist mellan Flose och Skarpheden. Flose sparkade slutligen till penninghögen och sade sig inte vilja ha en enda liten penning därav. Nial anade nu stora och många tråkigheter.

Kort efter händelsen träffade Flose samman med Sigfus söner, som var farbröder till den mördade Höskuld och en hop andra män, tillsammans hundra stycken. Man kom överens om att att alla Nials söner skulle dräpas på hösten när höskörden var bärgad.

Någon månad senare kom det bud till Bergtorsvall, att en hop män var på väg dit. Alla Nials trettio män stod ute på gården när Flose, Sigfus söner och de andra männen nalkades i en tyst sluten hop, De anfallande tvekade dock när de såg försvarsstyrkan samlad till strid. Nial valde dock att hans män skulle dra sig tillbaka in i huset. Det skulle gå bättre att ta emot de anfallande där. Nu tvekade Flose och hans män inte längre. De slog en kedja runt huset så att ingen skulle slippa ut. Det blev strid. En av Floses tappraste män föll. Då beslut Flose att sätta eld på huset. Nial bad om förlikning men Flose slog dövörat till. Kvinnor, barn och tjänstefolk tilläts lämna huset. Även Nial och Bergtora skulle få gå. Nial sa då att han inte kunde hämnas sina söner och därför ville han dö med dem. När Bergtora ombads lämna det brinnande huset sade hon: Som ung hade hon givits åt Nial och då lovat att följa honom i allt. Med dottersonen Tord, som inte heller ville lämna huset, mellan sig gick Nial och Bergtora döden till mötes i en säng.

Helge försökte ta sig ut ur huset med en kvinnokappa över axlarna men blev upptäckt och dödad av Flose. Under tiden fortsatte striden. Kåre, Skarpheden och Grim försvarade sig tappert. De kastade eldbränder och spjut på angriparna. Spjuten grep de i luften. Kåre lyckades med brinnande kläder ta sig ut ur huset. Han sprang till en bäck och släckte elden. På så sätt klarade han sig men Skarpheden och Grim gick döden till mötes i den brinnande byggnaden.

Flose och hans män stannade tills huset brunnit ner. Då kom en man med buset att Kåre levde. Hans hår och kläder hade varit brända och svärdet hade blånat. ” Dock ska jag härda det i morgon i mordbrännares blod.

Tiden gick och Kåre hämnades Nial och hans söner. På tinget blev mordbrännarna landsförvisade för livstid eller visst antal år. Kåre blev en högt ärad man och räknades som den störste på Island.

De gamla islänningarna var fysiskt starka – härdade genom hårda strider. Att leva med heder var också något man höll mycket på. Nial sa ju att han inte kunde leva om han inte kunde hämnas sina söner. Kvinnorna framhålls som härdade till sinnet, pålitliga och kloka.

Jag avslutar med en redovisning av Njals saga hämtad från Wikipedia.

Njáls saga, (isl. Brennu-Njáls saga, "Brand-Njáls saga") är den längsta och mest kända av islänningasagorna. Den utspelar sig på södra Island, i området Rangárvellir, under åren 950-1015.Njáls saga är, liksom andra stora islänningasagor, indelad i delar med olika titelpersoner. De tre första delarna är ganska korta och uppfattas snarast som en prolog. De beskriver tre struliga äktenskap.

Den fjärde och längsta delen handlar om Gunnar på Hlidarende, som är Njáls bäste vän och en hjälte som det är tänkt att man skall sympatisera med. Han hjälper sin mors kusin Unn med ett ärende på tinget och drar ut på vikingafärd, och sedan åker han hem och gifter sig med Hallgerd Hoskuldsdotter. Väl hemma får han många fiender utan egen förskyllan, främst genom Hallgerds och Mård Valgardssons försorg. Det slutar med att han blir dömd fredlös och dödad av ett stort uppbåd av fiender, och att hans son Hogne tillsammans med Skarphedin Njálsson dödar en del av hans fiender som hämnd.

Den femte delen handlar om Njáls söner. Två av dem har rest utomlands och blir fängslade av en norsk jarl för att Gunnars farbror Traen har räddat skurken Viga-Hrapp från honom. Sedan när de kommer hem vill de att Traen skall betala ett skadestånd till dem för det, men han vägrar och folket på hans gård förolämpar dem. Det blir en fejd för det och Skarphedin dödar Traen. Sedan blir det en förlikning mellan familjerna och Njál tar Traens son Hoskuld till fosterson.

Den onde skurken Mård Valgardsson lurar Njáls söner att döda sin fosterbror Hoskuld Hvitanäsgode, varefter dennes släktingar bränner Njáls gård Bergtorshval så att han, hans söner, hans hustru Bergtora och hans lille dotterson dör. Njáls svärson Kare Solmundsson överlever och svär på att hämnas.

I den sjätte och sista delen drar Kare och mordbrännarna omkring och ömsom slåss och ömsom flyr från varandra. Här har författaren infogat lilla Brianssagan, ett alster av keltoskandinavisk sagoskrivning med ämne från Clontarfslaget ("Briansslaget") på Irland den 23 april 1014, där somliga av Njáls banemän fann döden. På slutet försonas Kare med en av sina fiender efter att båda har varit ute på varsin pilgrimsfärd.

I hela Njáls saga finns en tendens att uppehålla sig mycket vid vad som händer på tinget. Författaren tycks vara intresserad av juridik. I den femte delen finns det infogat ett kapitel som handlar om hur Island kristnades.

Mordbranden på Bergtorshval

Mordbranden på Bergtorshval ska ha ägt rum de 23 augusti år 1011. Gården Bergtorshval (isl. Bergþórshvoll) existerar än idag och ligger på Islands sydkust. Arkeologer har företagit utgrävningar där 1883, 1885, 1927-28, 1931 och 1950-52, senaste gången under ledning av arkeologen Kristján Eldjárn, senare Islands president. Sammanlagt har man funnit resterna efter ca 50 hus från olika tidsperioder. Man har funnit rester efter en brand i ett fähus och några andra byggnader från omkring år 1100. Men man har inte funnit några arkeologiska bevis på att en mordbrand ägt rum år 1011.

Tillkomst och manuskript

Sagan skrevs under 1200-talets sista decennier. Den finns bevarad i ett flertal pergamentshandskrifter. Det äldsta av dem är Reykjarbók (AM 468 qu.), från tidigt 1300-tal, som alla utgåvor till största delen byggs på. Av den förlorade Gullskinna finns pappersavskrifter. Andra handskrifter är Kálfalækjarbók (AM 133 fol.), Gráskinna (Gl. kgl. saml. 2870 qu.), Möðruvallabók (AM 132 fol.), Skafinskinna (Gl. kgl. saml. 2868 qu.), Sveinsbók (Gl. kgl. saml. 2869 qu.), Oddabók (AM 466 qu.) och Bæjarbók (AM 309 qu.). Sagan trycktes först i Köpenhamn år 1772.

Norges förening med Sverige18.3.1950

En stor svaghet hoss mänskligheten är svårigheten att nå enighet. Att detta har haft de mest tråkiga följder ger historien många bevis på. Ibland har oenigheten lett till krig, ibland har man enats om fredlig lösning men alltid har oenigheten lett till problem nationer har splittrats på grund av oenighet.Sveriges och Norges historia ger också bevis på att två länder som det knappast borde råda några större motsättningar emellan ej kunnat vara förenade på grund av oenighet och bristande förståelse för varandras intressen.

I freden vid Kiel 1814 bestämdes det, att Danmark skulle avträda Norge till Sverige och som ersättning få svenska Pommern. Norge skulle på så sätt bli ett plåster på det sår som förlusten av Finland betytt för Sverige. Stort fel med detta var att norrmännen inte själva fick vara med och bestämma. Norge hade vid denna vuxit till sig och en självständighetskänsla har brett ut sig i landet.Nu är säkert att norrmännens aldrig hade gått med på en union om det fått göra sin röst hörd.Det hade varit det bästa.

Det visade sig att norrmännen inte frivilligt ville sluta förbund med Sverige.1814 samlades i Eidsvold nära Oslo Norges ledande män md en dansk prins, Kristian Fredrik i spetsen.

Där antogs grundlagen – gundloven med regler om hur Norge skulle styras som ett självstämdigt konungarike med Kristian Frdrik som som konung.Han skulle ha makten tillsammans med Stortinget, som var en

folkrepresentation. Denna utveckling sågs inte med blida ögon i Sverige. Karl Johan trodde, att Sveriges prestige i världen skulle återupprättas om Norge blev svenskt.Han utrustade en här och tågade över gränsen till Norge. Någon strid blev det inte. Norge kunde inte bjuda på något motstånd utan måste underkasta sig. Vid fördraget i Moss avsade sig Kristian Fredrik kronan. Så kom riksakten till den undertecknades av riksdagen i Sverige och Stortinget i Norge. Där bestämdes vilka rättigheter och skyldigheter de båda länderna skulle ha. Sveriges konung skulle regera även över Norge. Stortinget skulle bestå. Försvaret skulle vara gemensamt, liksom utrikespolitiken, men ingen norrman fick vara utrikesminister.Vidare skulle en svensk sitta i Kristiania som överståthållare över Norge.

H C Andersen – Hans liv och diktning14.4.1950

En intresant författare har i de flesta fall en intressant levnadshistoria. Den som verkligen har något att säga männiksor har varit med om mycket själv. Har prövat på många sidor av livet. Världslitteraturen har många sådana författare t.ex. Fjodor Dostojevskij, Jack London och före båda dessa dansken Hans Christian Andersen, sagodiktaren med en av de märkligaste karriärer någon kunnat uppvisa.

Han födde den 2 april 1805 i Odense på Fyn.Födelsehemmet, ett litet korsvirkeshus i Munkmöllerstaede, finns ännu bevarat.I hemmet rådde djup fattigdom, men dess miljö var i grunden ändå gynnsam för Hans Christian.

Fadern var en sjuklig skomakare. Intellektuellt intresserad och intelligent. Modern var en enkel allmogekvinna.Farfadern gick sinnesjuk omkring på Odenses gator. De enda man känner till i mödernesläktet var nersjunkna i Köpenhamns undre värld som alkoholister och prostituerade. Även Hans Christian blev med tiden alkoholist.Kallade sig själv för sumpplantan, kärrväxten.

Som liten var H C mycket för sig själv.Fysiskt svag och kunde inte delta i kamraters vilda lekar.När han var 11 dog fadern.Uppfostran blev bristfällig.Gick en tid i fattigskolan, läste ivrigt skönlitteratur och var mycket intresserad av teater,k

Politiken och partierna i Sverige 1950.12.9.1950

Liksom i alla demokratiska länder finns flera partier. De representerar samhällsgrupper med gemensam eller likartad politisk åskådning och ofta likartad social ställning. Ändå är de flesta partier ändå representerade i nästan alla samhällsgrupper.

Vid höstens val ska folket välja representanter i kommun - eller stadsfullmäktige samt landsting. Över hela Sverige bedrivs en intensiv

kampanj med olika medel. Affischering, där partierna kommit överens om att bara använda 4 olika slags affischer. Flygblad, diskussionsmöten, valfilmer och radiodebatter och radioprogram där partiledarna får svara på frågor från motståndarpartierna.

Tidningarna har stor betydelse. De är språkrör för visst parti. Kritiken av motståndarpartierna och deras politik är intensiv.

Hembesök och personliga möten med väljarna kräver valarbetare med förmåga att övertyga.

Det internationella läget.15.10.1950Endast fem år efter ett av historiens största krig- det andra världskriget står vi inför en ny kraftmätning som troligen skulle bli mer omfattande ännu mer fruktansvärd än den nyligen avslutade. Öst med Sovjetunionen i spetsen och Väst – USA med Västeuropa har konkurrerande imperialistiska intressen. Sovjet för sitt kalla krig som i Korea övergått i fullt krig.

Koreakriget - en väpnad konflikt på Koreahalvön pågick från 25 juni 1950 och avslutades med vapenstillestånd från den 27 juli 1953. Konflikten pågår tekniskt sett fortfarande i dag. En fredsdeklaration skrevs under i Pyongyang den 4 oktober 2007, med målet att ersätta vapenstilleståndet med ett permanent fredsavtal.

Före det formella krigsutbrottet ägde ett stort antal militära konfrontationer rum. Kriget började med att Nordkorea angrep söder om den 38:e breddgraden. Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 27 juni en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Sovjetunionen bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet och kunde därför inte lägga in sitt veto. FN-styrkor ledda av USA gick in på Sydkoreas sida, medan Nordkorea senare mottog hjälp från Kina. Kriget övergick snart i ett dödläge. Tre år senare enades parterna om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd som råder än i dag (2011).

De mänskliga förlusterna i kriget var stora: Sydkorea förlorade cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Mer om Koreakriget en berättelse längre ner.

Efter Koreakriget fortsatte det kalla kriget med ständigt ökad intensitet.

FN är ett viktigt organ för fredlig samvaro. Har stort stöd i den allmänna opinionen bland världens fria folk, vars mening kan uttryckas med de ord Albert Einstein fällde” 1945 stod den ryske och amerikanske soldaten vid Elbe och var de bästa vänner. De har lika lite något emot varandra nu fast de dragit sig tillbaka till Volga respektive Mississippi.

Det glömmer jag aldrig 16.12.1951

Jag ska berätta om vad fem pojkar i Ljungaverk i åldern 10-15 år kunde ha för sig. Jag var yngst. Vi brukade alltid vara tillsammans och söka äventyr. Våra hem låg i Ljungaverks industrisamhälle. Vi sökte oss till samhällets utkanter. Vi längtade efter att det skulle hända något ovanligt och spännande. Och vi bönhördes. Men de var något så grymt som att ett stort tvåvåningshus brann. Det kunde inte räddas. Uppståndelsen var enorm när lågorna slog upp emot skyn. En brandman störtade heroiskt in i lågorna för att rädda ett litet barn.

Strax norr om industrisamhället ligger ett högt berg - Getberget. Dit begav vi oss ofta. Det ser ut som de flesta berg i våra trakter. Mot norr skogklädda sluttningar och mot söder branta stup. Vi drog i väg en söndagsförmiddag i juli i strålande väder, när solen gassade och naturen sjöd av liv. Efter bergstrippen skulle vi gå till älven och bada. Det tog trekvart att komma upp. Från ett klippsprång på högsta toppen kunde vi mer se mer än en mil av Ljungadalen. Raskt nedanför oss låg Ljungaverksfabriken med häftig rök. Där är dalgången bredast

Utanför samhället såg vi röda bondgårdar och åkrar i olika färgskiftningar ligga som rutorna på ett schackbräde. Bilarna föreföll gå så sakta. Det kändes som att vi hade ett leksaksland framför oss. Så var det dags att gå ner från berget. Vi valde då en väg vi aldrig valt förut. Vi försökte klättra ner för ett par av stupen på bergets västra sida. Adolf, näst äldst i gruppen kom på idén. Vansinnigt utan tvivel men när Adolf hade sagt det, så ville ingen säga emot. Då skulle man kallas feg och det var det sist man ville bli kallad. Adolf började klättringen. Han var den tappre ledaren. Vi andra var rädda. Inte minst jag. Efter Adolf började de två närmaste i hans ålder börja klättra. Så kom turen till de två yngsta, jag och en pojke som hette Vidar. Vi sa inget. Så rädda vi var då har vi aldrig varit, varken förr eller senare. Händerna griper krampaktigt tag i ojämnheterna i klipporna. Fötterna trevade efter små klipputsprång. Till en början vågade jag inte titta ner. Men – så hör jag ett brak och håller själv på att tappa taget i ren förskräckelse. Jag griper tag med fingrarna så att de blir alldeles vita.

Jag tittat ner. Adolf och de två andra pojkarna hade redan nått den första avsatsen. En hade tydligen ramlat för han stod och gned knäet. Jag visste inte hur jag skulle våga fortsätta. Snett ovanför mig hade jag Vidar. Han hasade försiktigt. Nu började de ropa nerifrån. Sju meter hade jag kvar. Dödsrädd gjorde jag ett par tappra försök och lyckades komma ett par meter till. Ca fem meter kvar. Jag hasade vidare och de tre sista metrarna ramlade jag utför. Snart var vi i alla fall välbehållna på första avsatsen. Men sedan visade det sig att ingen – inte ens tappre Adolf – vågade fortsätta. Nästa stup var större och hade inte så många klipputsprång som det första. Vi blev faktiskt kvar där.

Sent på kvällen drogs vi upp av några äldre med rep. Adolf och vi andra blev till åtlöje. Nu senare kan jag inte annat än skratta åt det hela, men glömmer det gör jag aldrig.

Aldrig mer krig – Varför?

24.2.1950Krig betyder i vår tid oändligt mycket mer än någonsin. I äldre tider rekryterades yrkessoldater - legosoldater. Och folket fick betala skatt för dem. Sverige förde i krigen t.ex. på Gustav den II Adolfs tid det 30-åriga i främmande land. Karl den 12 härjade i Ryssland tills han fick sitt Poltava. Industrialiseringen och teknikens revolutionerande framsteg ändrade krigens karaktär. Det totala kriget möjliggjordes. Det innebar att alla innevånare i krigförande länderna berördes. Vid mobiliseringen utsågs soldater med uppgifter i kriget. Samhällsorganisationen blir en krigsapparat. Men krigstekniken har gjort det möjligt att slå sönder hela denna apparat. Också det näringsliv som ger människor jobb och försörjning. Följden blir kaos och svält. Kultur som byggts upp under generationer raseras. Familjebanden slås sönder. Brottsligheten ökar. Nutida krig är svåra att begränsa. Drar fram som en väldig brand och förstör allt i sin väg.

Två världskrig har visat de fruktansvärda konsekvenserna av totalt krig. Nu 1950 lever miljoner på svältgränsen och under svåra förhållanden i allt som krävs för ett bra liv. Samhällsorganisationen vacklar inför svårigheterna och ytterlighetsrörelser växer sig starka genom att utnyttja det missnöje, som alltid blir följden av onormala förhållanden. Ett enormt återuppbyggnadsarbete krävs. Men än är det inte fred på jorden. Sovjetunionen och USA kapprustar. Det är viktigare med kärnvapen, kanoner och vapen till alla miljoner i krigstjänst än bröd till dem som svälter. Det är inte svårt förutsäga konsekvenserna av ett kommande totalt krig. För möjlighet att återvinna vad som förlorades under världskrigen. Ingen makt i ett kommande krig kan utgå med någon verklig seger. Krig skulle inte löna sig ens för segraren. Det borde vara skäl för avspänning. Att förena alla att nå det stora målet

Alla folks Frihet Hela Världens fred.

Han som gick köksvägen29.3.1950 När bilförsäljaren Klas Henning vid sjutiden en vanlig onsdagseftermiddag tog emot 10 000 kr av en bilköpare, var han olyckligtvis inte den ende som myste vid tanken att äga pengarna. Pengarna överlämnades i Hennings vardagsrum. Därifrån ledde en dörr ut i en tambur. Därifrån kunde man komma ut på en balkong. Tamburen var ett idealiskt gömställe för den som ville spionera. Det tyckte Lasse Hell, dynamiten kallad, som satt hopkrupen med örat till nyckelhålet. Där hörde han att Henning tänkte lägga pengarna i vardagsrummets skrivbordslåda tills han kunde komma iväg till banken med dem. Efter en lång stunds väntan kunde Dynamiten ta sig obemärkt ut på balkongen och därifrån klättra längs stuprännan ner på marken.

I ett lite kyffe till rum i stadens slumkvarter satt tre grabbar i 20-årsåldern och spelade kort. Pengarna började sina så det förekom inga sedlar. Två av grabbarna var tämligen storväxta boxartyper. Den tredje var snarast småväxt, intellektuell typ.

Det hördes steg utanför. En av boxartyperna, som kallades Slaktarn, gläntade på dörren. In kom Dynamiten. Nu vankas storkovan sa han ivrigt. Fram kvickt med vad du har att säga sa Slaktarn. Ingen hets, det här måste man ta försiktigt och jag vet inte hur det är beställt med skickligheten, svarade Dynamiten och spände blicken i småväxte intellektuelle typen. Han hette Reinhold Törn och nykomling i det celebra sällskapet.

Han sa aldrig mer än han var absolut tvungen till. Jag tror inte jag bryr mig, sa han nu.Är du rädd frågade Dynamiten. Ja kanske sa Törn, utan att låta sig bekommas av den andres spydighet. Ja, huvudsaken är att du håller klykan stängd lika mycket i fortsättningen annars går det dig illa, sa Dynamiten hotande.

Utan att svar tog Törn mössan och gick. Knappt hade han kommit utanför dörren, förrän Dynamiten började delge de andra sina planer.

Vid 3-tiden då staden sov som djupast gick ligan till verket. Det gällde att obemärkt ta sig upp i sovrummet och oskadliggöra Henning och makan. Inga andra uppehöll sig i villan. Ligan hade masker för ansiktet – inte visa ansiktssignalement. Det gick bra ända tills de hade nått hallen i övervåningen. Då hördes ett kvinnoskrik. Det var fru Henning som hade vaknat. Ligan kastade sig in i sovrummet och övermannade Henning och hans fru. De bands fast vid sängarna, så att de inte kunde röra sig. Skrika kunde de inte heller för de stoppas näsdukar i munnen på dem.

Sedan kunde ostört gå till verket. Rev åt sig en mängd mindre värdesaker. Till sist var det viktigaste kvar. Pengarna i skrivbordet. Slaktarn vaktade, medan Dynamiten och den tredje hjälptes åt att få upp lådan, som Dynamiten påstod att pengarna låg i. Dynamiten rev ut en massa papper men- han svor till – de hade öppnat fel låda. De började bryta upp en annan låda och även den började ge med sig då ---- alla tre blev stående orörliga – ljudet av steg hördes tydligt. I nästa ögonblick kastade sig alla tre mot balkongdörren.

En mindre, mörk man, klädd i svart överrock med uppfälld krage, svart hatt, liten mustasch på överläppen gick in i vardagsrummet lagom för att se Dynamiten från balkongen. Mannen gick fram till skrivbordslådan, som ligan nära på fått upp. Med ett ryck fick han upp den. I den låg sedelbunten. Stoppade den lugnt på sig. Gick ut samma väg han kom. Några sekunder senare tog han av sig överrocken och hatten och hängde tillbaka dem i herr Hennings garderob. Sedan tog han på sig en mer sliten hatt och promenerade ut genom köksdörren. Det var en belåten Reinhold Törn som gick hem och lade sig.

Vad vi pratar om 15.5.1951

När vi unga i det tjugonde århundradets mitt möts i samtal är två ämnen vanligast. Idrott och sådant som har att göra med det motsatta könet. Skrivningar och annat, som berör skolarbetet tas ofta upp. Politiskt intresserade vill jämföra sina åsikter med andra. Samma med litterärt intresserade. Vad tycker vi om nyutkomna böcker. Själv sålde jag Fib folkböcker innan jag kom till Läroverket. Där lärde jag mycket av Jan Fridegård, Wilhelm Moberg m.fl. när det gäller att skriva kort och tydligt. För att andra ska vilja läsa måste man kunna engagera.

Jag mötte en kamrat från min hemtrakt. Han rasade mot en företeelse som dykt upp. Han avsåg protestsköldar mot dubbla fordonsskatten. Först i protesten går ägare av dollargrin som kostar 10 – 2000 kr på möten och ivrar för ökade anslag till försvaret.

Sedan går de på protestmöten och gastar mot den dubbla fordonsskatten, som ska bidra till att täcka de ökade utgifterna. Jag höll med.

Efter en stunds diskussion i denna fråga var vi överens om att det fanns invändningar att göra mot metoden att ut pengar genom dubbel fordonsskatt. Det drabbar Norrland värst, där stora avstånd gör privatbilen absolut till en nödvändighet, som även mindre bemedlade måste ha tillgång till. Min kamrat var temperamentsfull med stort intresse för politik. Han tyckte finansminister Sköld var oförståndig, när han splittrade regeringen genom att framföra förslaget om besparing med 650 000 kr på fria resor för mindre bemedlade husmödrar med barn. Det gjorde socialminister Möllers avgång aktuell. Jag förstår honom – att han inte vill nagga sin egen

statsmannagärning i kanten.

Koreakriget5.10.1950Koreakriget har varit aktuellt nu i snart 1 år. Diskussionen har rasat om detta hopplösa krig. Man rasade mot Nordkorea som anföll och Kina som intervenerade. Här är en ganska fullödig beskrivning av Koreakriget.Koreakriget var en väpnad konflikt om Korea 1950–53. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 fastställdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska resp. amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea). Det kalla krigets spänningar och motsättningarna i Korea bildar bakgrunden till det krig som utbröt genom att nordkoreanska trupper 25 juni 1950 gick till anfall över 38:e

breddgraden. USA:s president Truman såg detta som ett hot från det sovjetdominerade kommunistiska blocket mot den fria världen, ett test av västs motståndsvilja, och var fast besluten att med militära medel stoppa angreppet. Han förmådde FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som stämplade Nordkorea som angripare och uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Resolutionen kunde antas därför att Sovjetunionen vid denna tid bojkottade säkerhetsrådets sammanträden i protest mot att Taiwan (Formosa) innehade Kinas plats i FN; Sovjet kunde således inte lägga in sitt veto. Truman utnämnde general Douglas Mac Arthur till överbefälhavare för FN-styrkorna.Både Syd- och Nordkorea var auktoritära stater, men Kim Il Sungs stalinistiska regim i Nordkorea var bättre organiserad för krig än Syngman Rhees Sydkorea. De första tre månaderna innebar en oavlåtlig reträtt för FN-sidan ända tills man endast hade kvar ett brohuvud kring staden Pusan på halvöns tå. Sedan förstärkningar anlänt inledde Mac Arthur en motoffensiv, som bland annat bestod av en briljant genomförd amfibieoperation vid staden Inchon på den koreanska västkusten. Den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang föll den 20 oktober och offensiven förde FN-styrkorna ända fram till den manchuriska (kinesiska) gränsen vid Yalufloden.Mac Arthur såväl som den amerikanska ledningen såg nu inte endast ett befriande av Sydkorea utan ett förenat Korea under västlig kontroll som liggande inom räckhåll. Man hade emellertid förbisett att en sådan lösning var oacceptabel för Kina. I slutet av november gick en kinesisk armé på 200 000 man över Yalufloden och ingrep i kriget. Amerikanerna blev totalt överraskade. En kinesisk blixtoffensiv drev FN-styrkorna tillbaka över 38:e breddgraden. Den sydkoreanska huvudstaden Seoul bytte innehavare för tredje gången under kriget.Efter hårda strider kunde en motoffensiv sättas in, som ledde till att Seoul kunde återtas. Överbefälhavare på FN-sidan var nu general Matthew Ridgway sedan MacArthur i april 1951 avskedats av president Truman för ordervägran. Det stod klart att det låg utom möjligheternas gräns för USA och dess allierade att erövra Nordkorea, som nu hade tillgång till vapen från Sovjetunionen och manskap från Kina. Man vågade inte – som general MacArthur velat – gå över Yalufloden eller bomba kinesiska industrianläggningar och installationer i Manchuriet, eftersom man räknade med att detta skulle kunna leda till sovjetisk intervention och ett storkrig. Fronten låstes fast vid 38:e breddgraden.Försök att få till stånd förhandlingar för att få slut på kriget inleddes i januari 1951, men först i juni samma år kom sådana igång. Krigshandlingar fortgick i begränsad skala parallellt med förhandlingarna. Dessa visade sig bli utomordentligt segslitna, och de pågående striderna med ständiga förluster gjorde att den amerikanska opinionen ställde sig alltmera negativ till kriget. Det dröjde emellertid ända till juli 1953 innan ett vapenstillestånd kunde undertecknas. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna. Antalet dödsoffer i samband med kriget har beräknats till 5 miljoner.

Så långt om Koreakriget som var på allas läppar runt 1950. Det är lätt att erkänna att det finns trevligare samtalsämnen än den alltid lite trista och svåra politiken. Inom litteraturen inleds ett nytt årtionde nu. Man väntar med spänning vad det ska bära med sig. Må det inte bli samma svarta syn på livet och framtiden som kännetecknat 40-talets litteratur. Vi går med en ljus årstid. Sinnena blir lite lättare, samtalstonen vänligare och mer förhoppningsfull.

På rasterna diskuteras hur sommarferierna bäst ska tas tillvara. Den ferie tid vi nu unnas efter en lång mörk vinters pluggande.

Italiens och Frankrikes näringsliv. En jämförelse 19.2.1952Studerar man Italiens och Frankrikes näringsliv så slår det en genast hur mycket sämre förutsättningar den italienska har i jämförelse med det franska. Ytligt sett finns det väl inte något land i Europa med så goda naturliga förutsättningar som Frankrike att klara folkförsörjningen och vara konkurrenskraftig på världsmarknaden. Frankrike har den bördigaste jorden väster om Ukraina och i hela landet är nederbörden fullt tillräcklig för jordbrukets behov. Frankrike har tre av våra förnämsta kulturväxter: vete, vinrankor och sockerbetor. I Lorraine i Frankrike finns vidare en av världens största järnmalmsfyndigheter.

Landet har också en omfattande stenkolsproduktion. Den täcker visserligen inte på långt när landets hela behov. Närheten till kolbod nr 1, England, och tillgång till vattenkraft i stor omfattning gör förutsättningarna för en omfattande industri stora. Vid den tid denna uppsats skrev hade Frankrike även tillgång till stora råvarukällor i sina kolonier.

I Italien finns en del järnmalmförekomster men det är ont om drivmedel, kolfyndigheterna är små. Ändå producerar Italien mycket stål. I fråga om livsmedelsförsörjning har Italien sämre förutsättningar än Frankrike. Jorden i Italien är inte lika bördig som i Frankrike med undantag av några få områden och nederbörden räcker inte till överallt. Mest betyder att odlingsbara marken är så mycket mindre än i Frankrike och så många fler ska leva av dess avkastning. Livsmedelsbristen i Italien är därför skrikande stor. Näringslivet kan inte bereda arbete åt alla på grund av brist på kapital, drivkraft och råvaror. Galghumoristerna i Italien säger: Endast i två avseende är italienarna självförsörjande, dels när det behövs hampa för att hänga sig i och marmor att göra gravsten av.

Läroverkens morgonböner – inlägg i en debatt8.9.1951Vi uppsatsskrivare har inbjudits till debatt om morgonbönerna. Ändringar har gjorts med dåligt resultat. I Eskilstuna är morgonbönerna frivilliga. Att obligatoriska morgonböner ifrågasätts tyder på att en ändring är på plats. Vad vet vi om hur eleverna uppfattar morgonbönerna. Det är naturligtvis individuellt. Redan i trappan till morgonbönssalen märker man slentrian – ointresse. Man väntar att skocken ska börja röra på sig. Så kommer man in på sina decimetrar på planklängorna i bönsalen. Efter flera stränga blickar

från estraden blir det tyst. Så börjar rektor förmana. Felparkering av cyklar, tuggummituggning, oförmåga att vara tyst eller något annat aktuellt. Inget som väcker elevens intresse. Så psalmsång. De flesta elever sjunger inte – har ingen psalmbok med sig. Så kort anförande med försök till djupa tankar som de flesta elever knappast uppfattar. Nog har man haft sina religiösa funderingar men ingen övertygelse och ingen gudsföreställning. Kort bön och psalmsång avslutar.

Morgonbönerna uppfattas inte av eleverna värdigt det kulturarv kristendomen är. Det krävs en mer öppen odogmatisk förkunnelse. Skolan ska förmedla insikter – åsikterna måste individen själv få skapa. Det kräver att de obligatoriska morgonbönerna slopas.I stället bör kristendomsundervisningen i skolan vara konfessionslös. Kristen förkunnelse är en uppgift för kyrkor och kristna organisationer. Med en sådan ordning får varje individ möjlighet att göra sitt val

För sent15.10. 1951Erik Hjelm färdades med tåg. Fördrev tiden med att studera de andra i kupén. Ett sätt att få restiden att gå fortare men idag var det få resande och det lilla roliga tog snabbt slut. Träbänkarna och urusla fjädringen innebar att man rätt som det var befann sig en bit upp i luften. Det gör sitt för att skrämma bort folk, tänkte han.

Erik kom från staden och jobbet. Skulle hem och hälsa på över helgen. Det var glädjetillfället nummer 1 i tillvaron. Få träffa kompisarna därhemma. Äta hemma och slippa restaurangmaten.

Han fortsatte meditera och kom at tänka på Marie. Butiksflickan, som han träffat för ett halvår sedan och sällskapat med. Inte första förälskelsen med den senaste. Hade lovat komma förra helgen men då att det inte blivit av. Får väl köra med en nödlögn. Vad såg han hos Marie. Kompisar sa – vilken skaplig brud och beskrev det med något som i deras ögon var fulländat. Marie var kolossalt snäll och väldigt rejäl – en ordinär tjej. Jag ska ringa Marie så snart jag kommer hem tänkte Erik, när han gick på gatan mot hemmet. Just då får Erik se något, som kom honom att förstå – liksom höra en röst skrika: Det är för sent! På en tvärgata såg han Marie komma med en annan. En annan, en annan dundrade det i huvudet på Erik. Han hajade till och stannade. Fortsatte gatan fram. Kände sig djupt förnedrad. Mammas mat smakade ingenting och kamraterna ville han inte träffa.

För sent ska syndaren vakna, ekade det i Eriks skalle.

Vad min boksamling berättar om mina intressen21.11.1951Säkert har många känt som jag att en bok väcker något visst hos en. Det märkte jag redan när jag var liten. Läste ”Pojkarnas Flygbok”, som kom varje jul och var sedan i ett par veckors tid förvissad att jag skulle bli flygare. Fick vidare i min hand en skildring om en ung officers äventyr i

finska vinterkriget. Läste skildringen både en och två gånger. Efter det fick jag för mig att en gång skulle bli officer och så småningom stiga i graderna till general drömde man om. Den förvissningen höll sig i länge. Under flera månader gällde att läsa böcker om krig. När krigsböckerna började tryta tog jag till soldatinstruktioner. Såna fanns det uppsjö av hemma efter de äldre brödernas militärtjänst.

Böckernas förmåga att väcka intresse upplevde jag länge och än i dag. Efter att ha läst Dickens Oliver Twist fortsatte jag läsa allt av Dickens jag kunde komma över.Jag har läst böckerna i min samling både en och två gånger. Sitter framför bokhyllan och plockar bland mina dyrgripare. Stöter på stycken jag friskar upp. Som t.ex. Mr. Max försvarstal för sin klient, den för mord anklagade Bigger Thomas i Richard Wrights roman ” Son av sitt land”. Har läst talet så många gånger att jag kan det utantill. Därför om jag väljer den juridiska banan(vilket jag gjorde anm.6/9 2011) kan jag med fog hänvisa till min läsning av Wright. Mina böcker visar att jag redan under skoltiden intresserade mig för politik. Den politiska litteraturen har blivit omfattande i mitt bibliotek.

1900-talet reste sig arbetarklassen som jag tillhörde och fick fast mark under fötterna. Jag har senare i livet skrivit om Västernorrlands S under 100 år.

Mitt intresse för böcker är stort. Utan dem skulle livet kännas tomt.

Varifrån nutidens svenska ungdom i regel hämtar sina ideal. 5.4.1952Omedelbart efter en barnafödsel märker man instinktiva försök från barnet att göra som andra. Modern står över vaggan och ler åt barnet. Snart kommer det hon väntat på; barnet ler tillbaka. Successivt lär sig barnet att säga Mamma och Pappa, att krypa, att sitta, att gå. Och allt tycks ske efter de äldres förebild. Att göra som andra. Och så tankar, önskningar. Så skulle jag också vilja göra. Varifrån kommer idealen. Intryck från dem som står nära. Så småningom blir man varse vad som sker omvärlden. Pappa lyssnade tidigt på kvällen på nyheter från Sverige och Världen i radion. Där lyssnade också jag om krig i omvärlden. Finska vinterkriget var det första. Till en skola i vår bygd komma finska skolbarn som flytt från Karelen och andra delar som ryssarna ockuperat.Andra världskrig gav vetskap om fruktansvärda händelser. Svårt att tala om ideal. Vi hörde tyska flygplan i luften ovanför Ljungaverk.

Det gick en vattentub mellan Johannisberg och Kraftverket i Ljungan nedanför superfosfatfabriken. Där tillverkades råvara till sprängämnen. En krigsindustri. Området runt tuben var avspärrat. Där brukade vi valla våra kor. Nu fick vi ha passersedel för att komma in på betesmarken.

Det kom en tid efter kriget då jag kan tala om att framtidsideal vaknade. Jag och pojkar i byn skaffade böcker om teknik. Det var drömmar om en ny tid. Jag fick också i julklapp en bok om demokrati. Alf Ross: Varför

demokrati. Han skrev när det råder demokrati sitter man i sammanträdesrum och pratar för att komma överens – slåss inte på gatorna. Gud vad jag tänkt på detta många gånger i mitt liv. Inte minst i dessa dagar när människor slåss för demokrati i Libyen, Egypten, Syrien m.fl. som styrts av diktaturregimer.

Minnesrunor31.3.1953Barndomsintryck.” Vid femton års ålder blev stugan mig trång, där jag bodde med moder min. Liksom Geijer var jag femton år, när jag lämnade mitt föräldrahem. Om det var en viking som gav sig iväg får vara osagt. Självbedömningar kan lätt missuppfattas. Ytligt sett var en Mammas gosse, som inte behövt svälta, frysa eller gå sämre klädd än andra, trots att hemmet var fattigt och familjen jättestor med föräldrarna och 11 barn. Minns väl den där sensommardagen, då jag skulle till stan – Sundsvall dit jag varit flera gånger. Sjukhuset och EPA låg där. Jag cyklade omkull när jag varit och hämtat tidningen till Skolläraren Landerhjelm. Fick hjärnskakning och ca en vecka på sjukhuset. Där tog också doktor Lipschutz bort mina halsmandlar. Tack vare detta har jag sällan varit förkyld under min 77-åriga levnad.

Mina barndomsminnen har satt sina spår var sig de varit vackra eller dramatiska, handlat om oförstånd och olyckor. En annan pojke straffades för en äppelstöld jag begått. Då förstod jag att det finns sådant man aldrig kan få förlåtelse för.

Nära vårt hem – i skogsbrynet några 100 meter från vårt hus bodde den gamla fina snickaren Sundberg. Han var handikappad så att han bara hade ett öga. I vår skola var det gudstjänst på söndagarna. Dit kom Sundberg. Jag upplevde honom som en klok, snäll gammal man.

Men jag var då med i ett gäng tanklösa pojkspolingar. En mörk höstkväll var vi inne i Sundbergs trädgård. Till tanklösheten hörde att vi kallade Sundberg stjärnkikaren för att han ständigt gick med huvudet tillbakalutat och man såg ett svart hål där högra skulle sitta. Hans odlingar ramponerades av pojkspolingarna. Man kan inte trösta pojkar som vuxit till män och jag tänker att man inte heller trösta män som inte längre finns. Det blev en svår läxa för hela gänget, som inte vågade visa sig på byn på ett tag. De blev i alla fall snälla och hjälpsamma Mammas pojkar i flera dar.

Den första kontakten med döden hade jag en vårvinterdag. Vi är 4 pojkar, som åker skridskor på Granåns is. Plötsligt spricker isen upp runt om oss. Vi flyr skräckslaget.3 kommer upp på fast mark men den fjärde blir kvar i vattnet och drunknar. Jag kan ännu höra hans skrik, innan han försvinner i djupet. En händelse som för alltid – i alla situationer – får mig att hävda hur värdefullt ett människoliv är.

Hemma fanns det ett par kor, som jag ofta vallade. Jag minns varma, ljuvliga sommardagar. Många ljusa minnen. Ute på betesvallarna fick

fantasin fritt utlopp. Korna fick i fantasin vara bufflar, elefanter och stridsvagnar. En gång tänkte man korna som hästar men om man försökte rida på dem gick det illa. Ett sådant äventyr ledde till ett par veckors lasarettsvistelse. Det var som att komma in i en ny värld. En störtsjö av nya intryck. Alla goda människor som omgav mig där och även senare har övertygat mig om att tro på godheten. Den tron hade jag när jag tog steget ut ur barndomen och jag hoppas få behålla den livet ut.

Jag ligger och vilar på lunchen. I bokhyllan invid sängen står tidningar, som vi skrev och gav ut under gymnasietiden. De påminner om en ungdom som jag sa farväl till för snart 50 år sedan.

Jag sitter nu vid den moderna tidens uppfinning- dator. Den underlättar skrivandet enormt.

Nu känner jag för att berätta om min tid i livet. Att vara ett av 11 barn i föräldrahemmet i byn Riset utanför Ljungaverk var en upplevelse jag aldrig glömmer. Ett mycket positivt och viktigt minne. Född 1934. Det var nära krigsår. Jag var 5 år när Sovjet anföll Finland.

Finska vinterkriget (finska: talvisota, ryska: Зимняя война) utkämpades sedan Sovjetunionen 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra vissa landavträdelser. Namnet på kriget kommer av att det utkämpades i vintermiljö, där soldaternas vintervana och utrustning var av avgörande betydelse.Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmätts någonsin, det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen på 20 till 40 minusgrader, vid vissa tillfällen var den så låg som 50 minusgrader.

Vinterkriget 1939–40 fick också namnet "ärans vinter". I oktober 1939 krävde Sovjetunionen av Finland dels att få byta till sig vissa öar i Finska viken och områden på Karelska näset och vid Petsamo mot områden i Östkarelen, dels att få hyra Hangöudd som flottbas. Sedan förhandlingarna om dessa krav strandat angrep Sovjetunionen Finland 30 november 1939. I Finland bildades då en samlingsregering med Risto Ryti som statsminister. Den ville återuppta förhandlingarna, men sovjetregeringen erkände inte längre den lagliga finländska regeringen utan en marionettregering som den själv hade utsett och som leddes av den finländskfödde kommunisten O.V. Kuusinen. Nationernas förbund fördömde anfallet, uteslöt Sovjetunionen ur organisationen och uppmanade medlemsstaterna att ge Finland materiell hjälp. Sverige förklarade sig inte neutralt utan blev icke-krigförande.

Det finländska försvaret leddes av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Huvudangreppet kom på Karelska näset. I mitten av december hejdades det vid en linje av bunkrar och fältbefästningar, Mannerheimlinjen. I Ladogakarelen n. om Ladoga och längs ödemarksgränsen norrut anföll sovjetiska trupper med starkare förband än väntat och trängde ganska

långt in i landet. I antal och materiel var de mycket överlägsna försvararna, men de var helt bundna vid vägarna och inte rustade och tränade för vinterkrig i skog och mark. Därför kunde finländarna skära av deras förbindelser bakåt, anfalla dem från sidorna och splittra deras förband i mindre grupper, som nedkämpades en efter en. Detta var den berömda mottitaktiken (jfr motti). Tack vare den vann finländarna nu en rad förintande segrar, bl.a. vid Tolvajärvi och Ägläjärvi norr om Ladoga och vid Suomussalmi och Raate i Finlands "midja". I Lappland nådde sovjettrupperna halvvägs till svenska gränsen men drevs tillbaka mot Salla. Petsamoområdet besattes av Sovjetunionen. Vid årsskiftet var det direkta hotet mot Finland avvärjt, och under januari rådde ett visst lugn vid fronten.

I de övriga nordiska länderna organiserades en omfattande humanitär hjälpverksamhet för Finland, särskilt i Sverige. Efter hand ställdes även stora mängder svensk krigsmateriel till Finlands förfogande, och en svensk frivilligkår organiserades. Också bland västmakterna uppstod en stark opinion för hjälp till Finland, även militär sådan. Sverige och Norge medgav genomtransport av krigsmateriel och frivilliga. I slutet av januari fanns planer på att sända även reguljära fransk–brittiska trupper till Finland över Narvik genom Norge och Sverige. Vid det laget hade sovjetregeringen hunnit ompröva sin hållning till den finländska regeringen. Den 29 januari 1940 meddelade den via Stockholm att den kunde låta regeringen Kuusinen falla och förhandla med Finlands lagliga regering men att kraven nu skulle bli hårdare än förut. Den 1 februari gick sovjetarmén till offensiv på Karelska näset med stor övermakt. I mitten av februari vacklade försvaret vid Summa och Lähde s.ö. om Viborg, och finländarna måste dra sig tillbaka på hela södra delen av fronten. I slutet av februari sattes Svenska frivilligkåren in på Sallafronten, och de avlösta finländska förbanden överfördes till Viborg. P.g.a. den starka kölden kunde sovjettrupperna anfalla över sjöarnas och Viborgska vikens is, och snart blev läget kritiskt.

De villkor som Sovjetunionen nu ställde var sådana att Finland i det längsta klamrade sig fast vid hoppet om militär hjälp utifrån. Det fanns även en viss opinion i Sverige för ett direkt deltagande i kriget. Vid månadsskiftet februari–mars blev det emellertid klart dels att Sverige inte skulle skicka reguljära trupper till Finland, dels att västmaktshjälpen var otillräcklig och att varken Sverige eller Norge skulle ge västmaktstrupperna tillstånd till genommarsch. I båda länderna misstänkte man nämligen på goda grunder att det verkliga syftet med aktionen inte var att bistå Finland utan att besätta de lappländska malmfälten och göra Norden till krigsskådeplats i stormaktskriget. Under dessa förhållanden beslöt finländarna att acceptera fred på Sovjetunionens villkor. Den 6–7 mars flög en finländsk delegation, ledd av statsminister Ryti, via Stockholm till Moskva. Den 12 mars undertecknades fredsavtalet, och 13 mars upphörde striderna. Viborg var då ännu i finländska händer. Finland avträdde sydöstra delen av landet med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala, ett område öster om Salla samt sin del av Fiskarhalvön vid Petsamo. Hangö hyrdes ut till flottbas på 30 år.

Nästan alla de 430 000 invånarna i de avträdda områdena flydde till områden väster om den nya gränsen. Kriget hade kostat Finland 22 451 döda, 1 406 saknade och 45 384 sårade. De sovjetiska förlusterna var med säkerhet mångdubbelt större. Fångsiffrorna var mycket låga, ca 700 finländska och ca 5 600 sovjetiska soldater.

Det kom finska pojkar och flickor som flyktingar till Ljungaverk. Till Sörhångsta f.d. skola men även privata familjer. Jag blev vän med pojke som hette Risto Jokisipilä. Det är ett fint minne. Vi fann när vi pratade att vissa svenska och finska ord liknande varandra. Pannkaka hette pannokako om jag minns rätt. Jag blev bekant även med en flicka som hette Ritva.

Kriget fanns även i övrigt inpå knutarna. Ljungaverks fabrik var en krigsindustri på så sätt att man gjorde råvara till ammunition i stället för den normala produktionen av konstgödning.

Nazitysklands överraskande attack mot Norge kom den 9 april 1940. Oslo intogs först

Målet för den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940 var Narvik, den nordnorska hamnen som tack vare Golfströmmen är isfri året runt. Här skeppades det ut järnmalm från de svenska fälten i Lappland och Tyskland behövde råvaror för sin krigsmaskin. Tillförseln måste säkras och som bonus skulle norska hamnar kunna användas som bas för attacker mot brittiska fartyg. Den skandinaviska neutraliteten hängde på en skör tråd, britterna såg inte på den svenska exporten av järnmalm med blida ögon och diskuterade möjligheten att anfalla malmfälten. Samtidigt gjorde tyskarna upp planer för ett snabbt anfall mot Norge, där Danmark skulle besättas av bara farten.

Andra världskriget kom att bli ett krig om råvaror, industrier och produktionsförmåga och det insåg de olika parterna tidigt. Det var det som avgjorde kriget i slutändan och inte något beslut av en general eller så, säger Niklas Zetterling, författare till en lång rad militärhistoriska böcker, bland annat Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940, som han skrev tillsammans med Michael Tamelander.

Temperaturen stiger i februari 1940, när britterna bordade det tyska fartyget Altmark på norskt vatten i jakt på krigsfångar. Den tyska oron för att de norska farlederna var på väg in under brittisk kontroll ökade och Hitler gav klartecken till Operation Weserübung – men man var tvungen att agera snabbt. Avståndet mellan de tyska hamnarna i Nordsjön och Narvik är 2000 kilometer, ungefär 48 timmar på sjön, och för att ta sig dit obemärkt var tyskarna tvungna att utnyttja mörkret. Ju närmare sommaren man kom, desto kortare nätter och mindre chans att lyckas. Planen var våghalsig i sig själv – med hjälp av flyg, flotta och landstridstrupper skulle viktiga städer från Oslo i söder till Narvik i norr attackeras samtidigt.

– Rent militärt var det en milstolpe, just genom att man samordnade sjö-, luft- och landstyrkor i en så stor skala. Det hade inte gjorts tidigare, men det är ju så krigföringen ser ut idag, säger Niklas Zetterling.

Norges försvar – i likhet med Sveriges och Danmarks – var gravt eftersatt jämfört med den tyska rustnings apparaten. Landet hade skonats från Första världskriget och militärerna saknade moderna vapen och erfarenhet. Kustförsvaret utanför Trondheim är ett belysande exempel som Bjørn Bjørnsens beskriver i sin bok Norge 9 april 1940: när soldaterna vid fortet Brettingen väl hade siktat in sina kanoner på de tyska skeppen fungerade inte den elektriska tändningen och när man försökte avfyra dem mekaniskt gick snöret av. Vaktstyrkan som hade hand om det andra batteriet på fortet hade inte blivit väckt i tid och fick bara iväg ett skott efter de tyska båtarna.

Då gick det bättre i Oslofjorden, där överste Birger Eriksen lyckades sänka den moderna tunga kryssaren Blücher. Ett skepp som sjösatts bara två år tidigare betvingades med två kanoner från 1800-talet och torpeder inköpta till det norska försvaret i början av 1900-talet. Eriksens bedrift ledde till att anfallet mot Oslo försenades, vilket i sin tur ledde till att kungahus och regering hann fly staden. För dem som menar att hjältedåd bör följas av lakoniska kommentarer har sänkningen av Blücher blivit en godbit – när kanonerna öppnade eld ska överste Eriksen ha sagt ”Nu blir det antingen medalj eller krigsrätt för min del”. I mörkret kunde det lika gärna ha varit brittiska flottan han sköt på…

En natt av marina strider, förhandlingar mellan tyska sändebud och norska politiker – vilket leder till ett nej till kapitulering – och allt fler kuststäder under tysk kontroll närmar sig sitt slut. Norrmännen gick till sängs som neutrala och vaknade som ockuperade, men ovissheten om vad som höll på att hända var utbredd. En av dem som väckts av flyglarmet var Gunnar Sønsteby, som bodde i en lägenhet i närheten av den klassiska idrottsarenan Bislet.

– På morgonen åkte jag till ett kontor i city där jag träffade mina vänner. Vi bestämde oss för att lämna staden och bege oss till studenthytten i Svartvor, Nordmarka, säger Gunnar Sønsteby.

92-åringen är en levande legend i Norge: under smeknamn och kodbeteckningar som ”Kjakan” och ”Nr 24” var han en central figur i den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten. Han är den mest dekorerade norske medborgaren och har bland annat fått landets högsta utmärkelse, krigskorset med tre svärd. Under krigsåren ledde han motståndsgruppen Oslogjengen, samarbetade med Max Manus – en annan av de norska motståndshjältarna – och utförde attentat mot inkallelsekontor, industrier och militära mål. Men den 9 april 1940 var han en norsk 22-åring bland alla andra, om än mer förberedd på att kriget stod för dörren.

– Jag ingick i en frivilligorganisation knuten till studenterna, vi hade tränat militärt i några månader. När kriget väl bröt ut var vi förberedda och

kunde sätta upp ett kompani frivilliga skidsoldater, säger Gunnar Sønsteby.

Vilket är ditt starkaste minne av den 9 april 1940?

– Vi visste att tyskarna hade intagit Fornebu flygplats och jag räknade med att det skulle ta dem två, tre timmar att komma in till stan. Jag cyklade upp till Karl Johan och såg dem marschera. Det var förfärligt.

Det var inga svårigheter med att lämna Oslo?

– Nej, varken tyskarna eller Nasjonal samling hade hunnit organisera sig vid det laget, säger Gunnar Sønsteby.

Om han är en nationell symbol för det norska motståndet så är Vidkun Quisling en global symbol för förräderi och medlöparskap, ledaren för det marginella partiet Nasjonal samling som tar kaoset under krigsutbrottet som förevändning för att gripa makten i Norge. Medan den norska regeringen under Arbeiderpartiets Johan Nygaardsvold flyr Oslo för att så småningom upprätta en exilregering i London planerar Quisling maktövertagandet från ett rum på Oslohotellet Continental. I takt med att Trondheim, Bergen, Stavanger och Oslo faller placerar han in partikamrater på listan över nya ministrar. Halv åtta på kvällen i norsk radio – ironiskt nog introducerad av Max Bruchs komposition Kol Nidrei opus 47, ett stycke som inspirerats av en judisk bön – meddelar Quisling att regeringen Nygaardsvold har trätt tillbaka och att han är ny regeringschef. Klockan tio upprepas budskapet och ett mörkt dygn i Norges historia går mot sitt slut.

Oslo är intaget. I Stavanger har två tyska bataljoner gått i land. Bergen togs med få tyska förluster. Officeren och Nasjonal samling-medlemmen Konrad Sundlo har lämnat över ansvaret för Narvik till tyskarna, en handling han döms till livstids fängelse för efter kriget (och benådas 1952). Kristiansand och Trondheim är också intagna av tyska trupper. Flygplatserna Sola och Fornebu har fallit.

– Det tyskarna gör är ju helt oväntat, att ta sex hamnar och de viktiga flygfälten på samma gång. De flesta förväntade sig nog en attack på sydkusten och att tyskarna skulle jobba sig norrut, men då hade brittiska styrkor kunnat landsättas i norr och försena allt. Visserligen kunde Norge ha varit betydligt bättre förberett, men den 9 april 1940 är imponerande ur tyskarnas synvinkel, säger Niklas Zetterling.

En militär triumf, alltså. Men Operation Weserübung fick mindre betydelse för den tyska krigsmaskinen än vad Hitler och hans stab hade förutsett. Idén var att säkra leveranserna av järnmalm från Narvik, men striderna i hamnen förstörde så mycket att den inte kom i bruk igen förrän 1941. Under tiden användes hamnen i Luleå, som hade högre kapacitet. Dessutom hann Tyskland erövra Frankrike och Belgien. Tillsammans producerade de två länderna minst 14 miljoner ton järnmalm om året, att

jämföras med de 6 miljoner ton som Sverige exporterade till Tyskland under 1938.

Planerna på att använda den norska kusten för sjökrigsföring gick också i stöpet, eftersom tyskarna i och med erövringen av Frankrike kunde använda den bättre lämpade Biscayakusten.

Frågan är om invasionen av Norge kostade tyskarna mer än den smakade. Förlusten av närmare 4000 soldater är små jämfört med blodigare strider under Andra världskriget, men skeppen som sänktes åderlät den tyska flottan: den tunga kryssaren Blüchers spektakulära öde i Oslofjorden, förlusten av de lätta kryssarna Karlsruhe och Königsberg samt tio jagare.

– Sedan ska man ju inte glömma att Norge skulle försvaras också. Vissa uppgifter säger att så många som 400000 tyska soldater var stationerade i Norge, men det är en överdrift. Men visst gick det åt tyska resurser som ju kanske hade behövts på annat håll, säger Niklas Zetterling.

Andra världskriget kom att prägla den andra hälften av 1900-talet och Norges identitet som ockuperat är en viktig del av landets efterkrigshistoria. Hjemmefrontsmuseet i Oslo, beläget i fästningen Akershus, är populärt och för tre år sedan avtäcktes en staty av Gunnar Sønsteby, också den i Oslo. Sverige lyckades behålla sin neutralitet under Andra världskriget – här har vi debatterat till vilket pris eftergiftspolitiken fördes. Norrmännen har tvingats bearbeta andra minnen från krigsåren och dess efterspel, bland annat övergreppen som begicks mot ”tyskebarnen”, de som föddes med tysk pappa och norsk mamma. Kampen om den svenska järnmalmen kom att påverka hela Skandinavien och 70 år efter krigsutbrottet intresserar ämnet fortfarande. Ett exempel på det är helgens konferens i Edinburgh, Skottland, där just Andra världskrigets betydelse för Skandinavien ska diskuteras av bland andra den svenske författaren Ola Larsmo.

Mina minnen från denna tid är också präglade av kriget. Vi pojkar i familjen låg i ett rum under takåsarna på vinden. Ofta hörde vi flygplan och rusade upp för att kolla. Flyglarmet gick ibland. Det var inte bara övning. Plan från främmande land flög över Ljungaverk ett antal gånger under kriget. När den ångestmättade signalen ljöd blev vi riktigt rädda. Vi såg luftvärnets varningsgranater krevera intill planen.

Ljungaverk var en konstgödnings industri men när kriget kom blev det en krigsindustri, som tillverkade råvara till ammunition. I nutid har vi erfarit att massmördaren Breivik skaffat konstgödning för att göra sprängämnen av.

I Ljungaverk fanns också ett elkraftverk – vattendrivet via en vattentub ovan jord från Johannisberg till Ljungaverk. Vattentuben från Johannisberg till kraftverket i Ljungaverk bevakades av patrullerande vakter med stora schäfrar. Vi var tvungen att ha passersedlar för att komma in i kohagen,

som låg nära tuben. Hundarna var vi livrädda för. Min syster Gertrud blev biten. Sen dess undviker jag att gå nära stora hundar.

En annan åtgärd, som fick oss att känna oss när kriget, var att Ljungandalen var avskuren med skyttegravar, där massor av soldater, var placerade. På Riset, nära vårt hem, grävde militär ned sig i ett skyddsvärn när tyskarna angripit Norge. Det är alltså dagarna efter 9 april 1940. Jag var på mitt sjätte levnadsår. I dessa dagar läser man om tyska planer att anfalla Sverige 1943. Anfallet skulle riktas mot Östersund och Sundsvall. De skulle ha kommit där våra landsstormare hade grävt ned sig. Vår räddning var att det gick så dåligt på östfronten att planerna fick skrinläggas. Det är kanske så att vi slapp kriget tack vare ryssarna. Jag har klistrat in ett reportage om vad skulle hända men som till slut inte visade möjligt.

Tidigare stängda och hemliga krigsarkiv avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget

Så skulle Hitler krossa Sverige

*  Massiva bombanfall mot Stockholm, Malmö och Göteborg. *  En pansarkår mot Sundsvall. *  Fallskärmsjägare över Östersund. *  Infanteri mot Karlstad. *  Intrång vid Haparanda. *  Landstigning i Örnsköldsvik och på Gotland.

Sverige kunde mycket väl ha råkat ut för en tysk invasion. Historikerna har olika uppgifter, men enligt vissa källor var det bara några timmar före utsatt tid – den 1 juli 1943 kl 02.00 – som Hitlers kontraorder anlände.

***** Nu kan du läsa om alla detaljer i anfallsplanen *****En intressant och delvis mycket skrämmande läsning!

Få känner till hur nära det egentligen var.

Svenskt Militärhistorisk Bibliotek (SMB) ger ut en kostnadsfri artikelserie om okända och överraskande händelser under andra världskriget. Artikeln om den tyska invasionsplanen mot Sverige är en av dessa. Anmäl dig till artikelserien nu på en gång – så kan du direkt läsa om Nazi-Tysklands planerade angrepp mot Sverige.

Med bästa hälsningar,

Per-Anders Lundström Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, SMB

PS: Artikelserien är helt kostnadsfri. Du gör inga åtaganden. Det enda du behöver göra är att knappa in ditt förnamn och din mejladress i rutan till höger. Du får då nya artiklar skickade till dig så fort de publiceras. Du avbokar med ett enkelt klick om du vill och jag garanterar att dina kontaktuppgifter stannar hos mig.

Om du vill veta hur det verkligen låg till så tveka inte. Skicka genast efter artikelserien om nyvunna upptäckter och nya fakta om Andra Världskriget. Jag önskar dig trevlig läsning!

Jag värnar din personliga integritet, och garanterar att dina kontaktuppgifter aldrig hamnar i orätta händer. Läs vår privatpolicy för mer detaljer hur vi skyddar dina personliga uppgifter. Du kan förstås avsluta din prenumeration när du vill. Du kan klicka på "avsluta prenumeration"-länken som finns i de mejl du får, eller så kan du kontakta mig direkt eller SMB för att avanmäla dig från artikelserien.

Gör som flera hundra historieintresserade redan har gjort...

Anmäl dig till artikelserien om Andra Världskriget

Utan kostnad. Inga åtaganden.

Du får direkt åtkomst till artikeln om Nazi-Tysklands planerade blixtkrig mot Sverige.

1462334313 krigsmyter1 http://w w w .krigs w 9-h-b-sport 1

name,email w 9 h b sport

Dina uppgifter skyddas av vår privatp olicy och lämnas aldrig ut.

"Artiklarna har ganska lagom mycket information som man hinner läsa när man ändå går igenom e-posten." –Anders Å.

Krigsmyter | Anmäl dig till artikelserien | Kontakta oss | Privatpolicy | Sitemap

Klubben | Medlemsförmåner | Kvalitetsgaranti | Medlemstidningen | Medlemsregler | SMB SMB – Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Telefon: 0411-555 320. Telefax: 0411-555 420. E-post: info@smb.nu

Med detta klipp verifieras att det var nära att Sverige skulle drabbas,

Jag var en liten nyfiken men känslig pojk på den tiden. Jag minns mest lukten av det vi kallade snuskburkar.

Så rullade krigsåren på med fruktansvärda nyheter om stora slag och förluster i antal soldater. Jag satt ofta tillsammans med Pappa och

Skicka till mig

lyssnade på dagsnyheterna vid halvsextiden, då Pappa kommit hem från fabriken. Det som förskräckte mest var de nyheter som kom om judeutrotning. Det har präglat resten av mitt liv på så sätt att jag håller fast vid människors lika värde.

Jag började skriva dagbok i februari 1945. Risto var krigsbarn hos Landerhjelms, lärarfamiljen, som min bror Carl- Gustav gifte in sig i.

Mina äldsta släktingar kom att delta i svenska försvaret. Min bror Tore blev furir på A4. Jäsiken va stilig han var när han satt till häst i uniform med blankpolerade stövlar och elegant skärmmössa. Det var dramatiskt när han varit hem och skulle åka tillbaka till värmlandsskogarna. Då följde vi med till station och tog ett känslosamt farväl för vi var ju rädda att det skulle bli krig.

Men Sveriges långa fred kunde bevaras trots att världskriget var så skrämmande nära.I min dagbok från 1945 står lakoniskt:" måndagen den 7 april - dagen då det blev fred i Europa efter sex års krig. Kapitulationen erbjöds kl 02.41 fransk tid. Jag hjälpte till hemma på eftermiddagen."

Var det då inga glädjeyttringar efter detta historiska meddelande? Min minnesbild är denna: Det var eftermiddag. Antar alltså att med 02.41 menas 14.41. Pappa och jag, som dragit iväg och nästan blivit 11 år, vårstädar. Solen värmer och det börjar bli spirande grönt runt vårt hus. Vi krattar löv och bränner. Jag håller just på med att kratta ihop de sista skrumpna höstlöven utanför kammarfönstret, som står öppet för att vi ska kunna höra radion därinne. Pappa väntade nog att något skulle hända.

Plötsligt hör jag hallåmannen meddela: Nu kommer en extra nyhetsutsändning från TT. Jag ropar på Pappa. Han tittar på klockan. Lägger ner grepen och kommer halvspringande. Representanter för den tyska krigsmakten kapitulerade i dag utan villkor till general Montgomery! – Pappa lutar sig tankfull mot fönsterbrädan och går efter en stund tillbaka till sin grep. Han låter löven falla av och går mot redskapsboden. Han säger: Nu gör vi kväll Tord Inge.