Poetiska förskjutningar – Ann Jäderlund och

Tomas Tranströmer i remix. - en undersökning av två poeters estetik och poetiska världar

Mattias Segerlund

C-uppsats, Skapande svenska 15 hp

Litteraturvetenskap

Institutionen för kultur- och medievetenskaper

Umeå Universitet

Handledare: Anders Persson

  2  

Abstract

Den här uppsatsen har som syfte att genom ett litterärt experiment undersöka vad som händer

om man försöker skriva Tomas Tranströmers dikter som Ann Jäderlund och vice versa med

fokus på den poetiska bilden och diktsubjektet. Uppsatsen innehåller en kort genomgång av

den svenska modernistiska och postmodernistiska poesin, en presentation av det poetiska

bildspråket generellt och hos respektive undersökt författarskap. Det litterära experimentet

utgår från två av författarnas senare verk. I experimentet försöker uppsatsförfattaren finna

dikternas grundton och behålla den i översättningen till den andre författarens stil. I

diskussionen lyfts problemet med att de båda poeterna har olika utgångspunkter i hur de vill

nå läsaren och svårigheten i att fånga andemeningen i dikten genom ett annat språk än det

ursprungligt avsedda. Författaren anser sig lyckats bättre med att behålla grundtonen när

Tranströmers dikt ska bli jäderlundsk och en orsak till detta kan vara att det för att göra

Jäderlunds dikter mer tranströmerska blir nödvändigt att lägga till så mycket innehåll som

från början ej fanns där.

Title in english

Poetic shiftings – Ann Jäderlund and Tomas Tranströmer remixed.

  3  

Disposition 1. Inledning 4

1.1 Syfte 4

1.2 Frågeställningar 5

1.3 Material 5

2. Bakgrund 7

2.1 Den svenska modernistisk poesin 7

2.2 Den svenska postmoderna poesin 8

3. Den poetiska bildspråket 8

3.1 Ann Jäderlund 9

3.2 Ann Jäderlunds bilder 10

3.3 Tomas Tranströmer 13

3.4 Tomas Tranströmers bilder 13

4. Experiment 15

4.1 Introduktion till experimentet Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund 15

4.2 Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund 18

4.3 Diskussion 20

4.4 Introduktion till experimentet Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer 22

4.5 Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer 24

4.6 Diskussion 26

5. Avslutande diskussion 28

Litteraturlista 30

Bilaga 1: Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer, resterande experimenttexter. 32

  4  

1. Inledning

Tomas Tranströmer är en av den svenska modernismens stora portalfigurer och räknas till 50-

talisterna, då han debuterade 1954 med 17 dikter.1 Hans poesi präglas av ett sökande efter

bilden som kan beskriva den verklighet som finns där, men som kan vara svår att förnimma,

en slags förhöjning av verkligheten2. Ann Jäderlund kom å sin sida att stå som portalfigur för

den postmoderna poesin under 1980-talet och hennes andra diktsamling Som en gång varit

äng3 gav upphov till en infekterad debatt som hade sin utgångspunkt i en recension av en

manlig kritiker som kritiserade Ann Jäderlund för att skriva en sluten och svår poesi4. Sedan

dess har hennes ställning inom svensk lyrik befästs och hon är idag en av vår tids viktigaste

lyriker.

Mitt intresse för just dessa två författarskap går tillbaka till när jag läste till skrivarpedagog på

Sörängens folkhögskola 2008/2009. Det fanns mycket tid till läsning och jag föresatte mig att

läsa Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996,5 en läsning som fortfarande sysselsätter

mig. Vad som fångade mitt intresse var hans fantastiska bildspråk och hur han kunde vidga

upplevelsen av tillvaron. När jag var som mest uppe i min Tranströmervurm fick jag tag i Ann

Jäderlunds Dikter 1984-2000,6 och fick upp ögonen för ett helt annat sätt att förmedla vad jag

upplevde som besläktade känslor och tillstånd. Jäderlunds text upplevde jag som mer drömsk

och vag, associativ och berörande på ett undermedvetet plan. Tranströmers text å andra sidan

träffade mig rakt framifrån. Alltsedan denna parallella läsning har de två författarskapen levt

med mig som existentiella ledsagare. Jag är därför nyfiken på att dyka djupare ner i deras

respektive bildvärldar och undersöka vad som händer om man experimenterar med att blanda

deras stilar med varandra.

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att genom ett litterärt experiment undersöka vad som händer om man

försöker luckra upp och anlägga en mer Jäderlundsk och postmodern ton på den tydliga och

klara stil som Tranströmer formulerat samt vad som händer om man på ett Tranströmerskt sätt

                                                                                                               

1  Tomas Tranströmer, 17 dikter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1954) 2 Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Den svenska litteraturen III: Från modernism till massmedial marknad. Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999) s.369 3  Ann Jäderlund, Som en gång varit äng, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1988) 4  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137, hämtad 20160509. 5 Tomas Tranströmer, Samlade dikter 1954-1996, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2008) 6 Ann Jäderlund, Dikter 1984-2000, MånPocket (Stockholm, 2002)  

  5  

försöker tydliggöra och göra en mer modernistisk version av den stil som utmärker Jäderlund.

De aspekter av författarnas stilar jag främst vill undersöka är den poetiska bilden och

diktsubjektet samt att jag avser undersöka vad som händer med respektive författares

grundton när deras dikt överförs till en annan författares stil.7

1.2 Frågeställningar

1. Vad händer med grundtonen i texten när jag omvandlar en Tranströmersk dikt till en

Jäderlundsk och vice versa?

2. Vad händer med det ursprungliga bildspråket när dikten överförs till den andre författarens

stil?

3. På vilket sätt påverkas diktsubjektet i de tänkta experimenten?

1.3 Material och avgränsningar

Som avgränsning har jag valt att koncentrera undersökningen kring dikter från två av de båda

författarnas senare verk. I Tomas Tranströmers fall diktsamlingen Sorgegondolen8 från 1996

och mer specifikt dikten ”Sorgegondol nr.2”.9 Sorgegondolen kom att bli Tranströmers näst

sista diktsamling och den belönades bland annat med Augustpriset.10 I Ann Jäderlunds fall har

jag valt att utgå från diktsamlingen Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten

över sig i alla sina dagar11 från 2009. I samlingen har författaren uppgett att hon ”försökt

bearbeta en stark skuldkänsla över att jag gör så lite åt allt våld i världen”.12 För

avgränsningens skull har jag valt ut en svit av dikter ur samlingen som inleds med raderna:

”Men om jag fylls med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med mod.”13 (förf.

kursivering). För att närma mig den stil och metod som konstituerar dessa samlingar har

också läsningar av författarnas tidigare verk varit nödvändiga. Även avhandlingar, essäer och

uppsatser om författarnas poesi har använts för att fördjupa förståelsen av deras respektive

författarstil. I Ann Jäderlunds fall finns mycket lite skrivet om hennes senare poesi, varför de                                                                                                                

7Jag vill här lägga in en notering att Jäderlund ibland arbetar med relativt tydliga bilder samt att Tranströmer ibland arbetar med mindre tydliga bilder och att ingetdera av dessa författarskap är homogena. Det går att hitta exempel där dessa författare gör liknande “experiment” själva. Den här undersökningen kommer dock att se till huvuddragen i deras stil, utifrån utvalda delar av författarskapet. 8Tomas Tranströmer, Sorgegondolen, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1996) 9  Tomas Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, Bonnier pocket (Stockholm, 2012) s.348. 10  http://www.augustpriset.se/bidrag/sorgegondolen 11Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2009)  12 http://www.svd.se/det-ar-svart-att-vara-manniska, hämtat 20151215. 13Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.119  

  6  

flesta källorna kring hennes dikter rör de tidigare samlingarna. För en förståelse för vad som

kännetecknar den moderna och den postmoderna svenska poesin har framför allt

standardverken Litteraturens historia i Sverige,14 Den svenska litteraturen,15 samt Nordisk

kvinnolitteraturhistoria16 använts.

Anledningen att jag valt just dessa verk att utgå ifrån bygger främst på personligt tycke för

dem och att jag finner det intressant att dyka ner i senare delen av ett författarskap för att det

då går att jämföra och spegla materialet i författarens tidigare verk. I uppsatsen kommer

denna spegling inte att synas i någon avgörande utsträckning, men för experimenten har det

varit bra att kunna använda hela författarkapet som klangbotten.

Något kort om uppsatsens disposition för att förtydliga vad jag avser göra: Först kommer en

kort bakgrund (2) av den svenska modernistiska (2.1) och postmodernistiska (2.2) poesin. Jag

har av utrymmesskäl valt att inte gå djupare in i modernism och postmodernism generellt utan

hållit mig till svensk lyrik. Syftet är att läsaren ska få en kort inblick ur vilken tradition de

olika poeterna är sprungna. Sedan följer en introduktion till den poetiska bildspråket (3) och

efter en kort presentation av de båda författarna (3.1, 3.3) följer en både teoretisk och

personlig läsning av respektive författares stil (3.2, 3.4). I denna presentation beskrivs

översiktligt de båda författarnas bildspråk och även kort deras förhållande till diktsubjektet

eller jaget. Denna del av uppsatsen avser att ge en teoretisk bakgrund till att genomföra och

diskutera experimenten. När den teoretiska bakgrunden är presenterad återstår så

experimentdelen (4) av uppsatsen. Innan varje experiment har jag försökt att beskriva vad det

är jag avser göra i experimentet (4.1, 4.4) för att efter själva experimentet (4.2, 4.5) diskutera

hur experimentet faktiskt gick (4.3, 4.6). Till sist följer en avslutande diskussion för att sy

ihop de intryck och lärdomar jag gjort under uppsatsens gång (5).

                                                                                                               14 Bernt Olsson, Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, Studentlitteratur (Lund, 2013), 15 Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Den svenska litteraturen III: Från modernism till massmedial marknad. Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999) 16 Elisabeth Möller Jensen, Eva Hettner Aurelius, Ann-Marie Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, På jorden: 1960-1990, Wiken (Höganäs, 1997)  

  7  

2. Bakgrund

2.1 Den svenska modernistiska poesin

För att en litterär period ska kunna få kallas just period menar Bergsten17 att den behöver ha

uttömt sin produktiva kraft och upphört ha en dominerande inverkan på det aktuella litterära

klimatet. Under 1900-talet är modernismen den enda strömning som uppfyller detta krav.

Modernismen kan sägas definieras utifrån det som var nytt inom konst och kultur under de

första decennierna av 1900-talet. Modernismen har i sig själv flera ”under–ismer” t.ex.

dadaism, expressionism, futurism m.fl. Den modernistiska stilen präglas av ett bejakande av

det subjektiva, det intuitiva skapandet och dolda strukturer.18 I Sverige publicerades

modernistiska diktsamlingar redan på 1910-talet, där framträdande verk var Pär Lagerkvists

Ångest (1913) och Edith Södergrans debutsamling Dikter (1916). På den tiden var dock den

modernistiska dikten marginell och undanskymd. Framträdande röster i Svenska Akademien

såg mycket strängt ner på denna nya lyriska form. Karlfeldt menade bland annat att “formella

experiment är ett symtom på inre, andligt och kulturellt förfall”.19 Under 10-20 talen

dominerade de borgerliga intimisterna som ville framhäva idyllen, med landskapsbilder,

naturmålningar målade i ord på fläckfri vers avsedd för recitation och sång. En modernistisk

rörelse var dock under framväxande och på 20- och 30-talet omskapade bland annat Karin

Boye sin poetiska stil mot ett mer modernistiskt uttryck. Hon var också en av portalfigurerna

för tidskriften Spektrum som hade en viss betydelse för den svenska modernismen. I den

tidsskriften som utkom mellan 1931-33 ville man på psykoanalytisk grund skapa ett

personligt och hemlighetsfullt symbolspråk som skulle utforska djupet av själen. 1931

skanderade Artur Lundqvist ”Frihet åt poesin” och 30-talet kom att bli ett årtionde då

modernisterna försökte ta sig in i den litterära offentligheten, även om de inte riktigit bröt

igenom hos kritiker, förlag och läsare.20 Det är fyrtiotalet som räknas som modernismens

slutgiltiga genombrott, med ett språkrör i form av tidsskriften 40-tal. I en tid då de stora

idéströmningarna, såsom marxismen, kristendomen, psykoanalysen och den borgerliga

humanismen inte levde upp till sina stora ord, skapades en ny generation som såg med misstro

mot alla stora helhetslösningar.21 Under 1950-talet debuterar så en av författarna som är

föremål för denna uppsats intresse, Tomas Tranströmer. Hans debut får stor genomslagskraft

och utmärks av en nästan total frånvaro av ordet ”jag”. Med detta grepp sällar han sig till sina                                                                                                                17 Staffan Bergsten, Lars Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, Studentlitteratur (Lund, 2014) s.75. 18 Ibid., s.78. 19 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.23. 20 Ibid., s.47.  21Ibid., s.221.  

  8  

generationskamrater av vilka många spelar just med anonymitet och maskspel, med ett kliv

ner från den högstämda jagframställan som präglat modernismen fram till då.22

2.2 Den svenska postmodernistiska poesin

Det råder oenighet om postmodernismen ska kunna kategoriseras som en fristående litterär

period eller om den är en intimt sammankopplad utveckling av modernismen. De stora

berättelserna och anspråk på sanning, som finns inom modernismen, förkastas av

postmodernisterna. De förnekar att man kan säga något med säkerhet och ifrågasätter

sanningsbegreppet. Den postmoderna konsten springer ur en uppfattning att tron på förnuft,

framsteg och övergripande mening inte är giltig.23 I linje med att begrepp som sanning och

verklighet blir svåranvända i det postmoderna tänkandet, präglas den poesi som växer fram i

Sverige under 1980-talet av att ”jaget” blir mindre tydligt och självklart.24 Ett utmärkande

drag för de kvinnliga poeter som trädde fram under 1980-talet, och som ses som

förgrundsfigurer för den poesi som kommit att kategoriseras som postmodernistisk, är att de

förkastade modernismens sökande efter ett autentiskt jag. Dessa poeter föresatte sig snarare

att undersöka glappet mellan språk och värld samt att de försökte nå en mer direkt sinnlig

upplevelse med sin poesi, snarare än att ha ett intellektuellt, distanserat tilltal. De tre poeter

som under 80-talet sågs som frontlinjen för den postmoderna poetiska strömningen i Sverige

var Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Frostenson debuterade redan

1978, Jäderlund 1984 och Lillpers 1982.25 Sedan detta skifte i den svenska lyriken har den

postmoderna traditionen fått fäste och många efterföljare.

3. Det poetiska bildspråket

Elleström26 talar om bildspråket som en gestaltning vårt medvetande gör av språkliga

framställningar och beskrivningar. Utifrån det perspektivet kan bildspråket både vara konkret,

att vi ser en stol för vårt inre när någon säger stol, och abstrakt, t.ex. ”mörkret inom oss”. I det

senare fallet vet vi på ett ungefär vad det innebär att ha ett mörker inom sig men vi vet också

att det inte syftar på ett konkret, faktiskt mörker. Poetiska bilder används för att förskjuta och

utvidga, de förtätar, förvandlar och skapar ny mening.27 Lyriken kan ses som ett typ av text

                                                                                                               

22Ibid., s.342. 23 Bergsten, Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, s.77. 24 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV. s.479. 25 Ibid., s.478 26 Lars Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, Studentlitteratur (Lund, 2009) s.80. 27 Ibid., s.80.

  9  

som innehåller en hög grad av bildspråk. En vanlig typ av poetisk bild är metaforen.

Metaforer kan ha många olika former och vara mer eller mindre tydliga och uttalade. En

metafor kan innehålla både sakled och bildled, där sakled är det som avses och bildled är vad

den liknas vid.28 Som exempel kan vi ta de två första versraderna ur Tranströmers dikt ”Djupt

i Europa” från samlingen För levande och döda:29 ”Jag mörka skrov flytande mellan två

slussportar/vilar i sängen på hotellet medan staden omkring vaknar.”30 Här liknar författaren

sig själv vid ett mörkt skrov som flyter mellan två slussportar. Det är uppenbart i dikten vad

metaforen syftar på, sakledet är ”jag” och bildledet är det ”mörka skrov”. De språkliga och

syntaktiska egenskaperna i texten visar tydligt vad metaforen är. En metafor kan också ha

endast bildled, vilket läsaren då behöver tolka för att själv se sakledet och ge mening till

dikten.31 Exempelvis den sista dikten i första delen av sviten ”Silvermyntet finner ändå ingen”

från samlingen Snart går jag i sommaren ut32 av Ann Jäderlund: ”Märker du månens

spene/Märker dig månens strålar/Ett spänne kan dölja spenen/Du har kanske ingen oval”,33

Flera av dessa ord måste ses som metaforer eller omskrivningar för något annat än dess

konkreta betydelse för att dikten ska bli meningsfull. Det blir dock upp till läsaren att

undersöka vad t.ex. spännet eller spenen representerar. Ett syfte med den här uppsatsen är att

undersöka vad som händer med grundtonen i en dikt när den översätts till en annan författares

stil. En stor fråga är ju då vad en dikts grundton är? Utan att ge mig i kast med ett alltför

långrandigt och abstrakt resonemang menar jag med grundton det tilltal dikten har, vad dikten

förmedlar för känsla genom dels språket i sig och dels genom språkets konkreta betydelse

3.1 Ann Jäderlund

Ann Jäderlund (1955-) är en svensk poet, barnboksförfattare, översättare och dramatiker,

bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1985 med diktsamlingen Vimpelstaden,34 fick sitt

genombrott med uppföljaren Som en gång varit äng35 och har sedan dess släppt ett tiotal

diktsamlingar samt två barnböcker. Hennes förra diktsamling Vad hjälper det en människa om

hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar36 utkom 2009. Under våren 2016 utkom

                                                                                                               28 Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, s.81. 29 Tomas Tranströmer, För levande och döda, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1989) 30 Tomas Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, Bonnier pocket (Stockholm, 2012) s.324. 31 Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, s.81. 32 Ann Jäderlund, Snart går jag i sommaren ut, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1990) 33 Jäderlund, Dikter 1984-2000, s.229. 34  Ann Jäderlund, Vimpelstaden, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1985) 35 Ann Jäderlund, Som en gång varit äng, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1988)  36  Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar,  

  10  

hennes senaste bok d j u p a k ä r l e k i n g e n.37 Hon fick 2012 mycket uppmärksamhet och

positiv kritik för sin egenartade översättning av Emily Dickinsons dikter i boken Gång på

gång är skogarna rosa.38

Redan tidigt i sitt författarskap bidrog Ann Jäderlund med att sätta en ny ton i den

svenskspråkiga poesin. Sedan dess har hon kommit att etablera sig som en av landets mest

respekterade och hyllade lyriker. Tillsammans med bland annat Katarina Frostenson och

Birgitta Lillpers stod Ann Jäderlund för en formförnyelse som starkt präglade 80-talets

kulturdiskurs.39 Hennes poesi gav också upphov till en del kritik, främst av manliga

recensenter, som hade svårt att närma sig hennes bildspråk.40 Den så kallade Ann Jäderlund-

debatten, som blossade upp efter en kritisk recension av hennes andra diktsamling Som en

gång varit äng 1988, signerad Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet, blev en av de största

kulturbråken under det hösten 1988 och vintern 1989. Kanske främst handlade debatten om

den ”manliga” kontra ”kvinnliga” läsningen av Ann Jäderlund, och om en sådan läsning ens

finns. Den berörde också i samband med det en diskussion som varit framträdande i samtalet

kring svensk lyrik sedan modernismens intåg, nämligen frågan om poesins begriplighet. En

skiljelinje mellan modern och postmodern poesi har ibland dragits upp för att beskriva denna

konflikt i diskussionen.41 Denna gränsdragning beskrivs tydligare i uppsatsens avsnitt om

svensk postmodernistisk poesi (2.2).

3.2 Ann Jäderlunds bilder

Ann Jäderlunds tidiga poetiska stil präglas av en mångtydighet och ett symboltyngt språk där

blommor, kroppsdelar, man, kvinna, jag, du, inte har entydiga positioner eller betydelser.42

Genom att använda sig av ett romantiskt och barockt bildspråk skapar hon en tungt lastad

symbolvärld som används för att skildra det inre skeende som diktjaget upplever.43 Även rytm

och olika typer av rimstrukturer används i flera samlingar. Dessa grepp låter ordens betydelse

både förstärkas och samtidigt lossna från sin konkreta betydelse. Från och med tredje

                                                                                                               37 Ann Jäderlund, d j u p a k ä r l e k i n g e n, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2016) 38  Emily Dickinson, Gång på gång är skogarna rosa: dikter av Emily Dickinson, i översättning av Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2012) 39 Olsson, Algulin, Litteraturens historia i Sverige, s.574.  40Åsa Beckman, Jag själv ett hus av ljus: tio kvinnliga poeter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2002) s.73  41 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137, hämtad 20160509 42 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, s.484. 43 Beckman, Jag själv ett hus av ljus, s.73-74

  11  

diktsamlingen Snart går jag i sommaren ut44 börjar hon experimentera mer uttalat med

rytmer, både jambiska och trokéiska strofer förekommer. Ofta blandas olika rytmer i en och

samma dikt. En samling där rytmen kanske är som mest genomgående är mörker mörka mörkt

kristaller45 där själva titeln också är genomgående trokéisk. I samma diktsamling börjar

Jäderlund också använda sig av en mer uppbruten syntax, där upprepning, rim och rytm

ibland styckar upp meningarna. Användningen av en uppbruten syntax förekommer även i

hennes senare samlingar under 2000-talet.

Det har skrivits att flera av de kvinnliga 1980-talslyrikerna, dit Jäderlund räknas, strävar efter

att språket ska nå direkt in till känslorna och förbi den intellektuella analys som blockerar

dem.46 Jag har själv en aning om att dessa avsikter inte alltid är uttalade och att Jäderlund

främst skrivit det hon velat förmedla på det sätt hon tycker passat budskapet bäst. Det

beräknande och intellektuella är jag tveksam till om det finns där i den utsträckning som

ibland hävdas. Hon har själv sagt att hon inte tänker så mycket när hon skriver, men att hon

däremot känner47. Litteraturkritikern Åsa Beckman hävdar att Ann Jäderlunds samlingar kan

läsas som ett långsamt upprättande av ett funktionellt språk.48 Hon hänvisar till Barthes som

sagt att upprepandet av samma ord och samma ljud, är ett sätt att förlora sig i det. Till slut nås

ett tillstånd där det betecknade inte länge har någon särskild betydelse och ordens ljudliga och

sinnliga sidor kan framträda, något som i många fall stämmer väl in på Ann Jäderlunds metod

under 1980- och 90-talet. Bergsten menar att sinnena når en förståelse av dikten långt innan

förnuftet gör det, genom att uppfatta klangerna och bilderna i texten.49 Det är den intuitiva

förståelsen som står främst och förståndet kommer i andra hand.

Min egen tolkning efter att ha läst och läst om de författare som hölls fram som de

postmodernistiska svenska lyrikerna under 80-talet, var att de skrev fram en erfarenhet som

inte tidigare fanns benämnd på det sättet och som kanske inte heller fått benämnas i den

offentliga diskursen. Frågan en sådan lyriker måste ställa sig är hur den ska formulera det som

ännu inte formulerats. Resultatet talar för att det tycks som om det konventionella (lyriska)

                                                                                                               

44Jäderlund, Snart går jag i sommaren ut. 45 Ann Jäderlund, mörker mörka mörkt kristaller, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1994) 46 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV. s.479. 47 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2938&grupp=21081&artikel=5106772, hämtad 20160509. 48 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, s.485. 49 Staffan Bergsten, Klang och åter: tre röster i samtida svensk kvinnolyrik, FIB:s lyrikklubb (Stockholm, 1997) s.129.

  12  

språket inte konstruerats för att kunna beskriva dessa erfarenheter och därför måste språket i

någon form dekonstrueras för att kunna göra erfarenheterna synliga. Den postmodernistiska

dekonstruktionen av språket är i den här meningen inte ett poetiskt grepp för sakens skull,

utan en poetisk nödvändighet. I sin analys av tre samtidiga kvinnliga författarskap där

Jäderlund ingår tar Ebba Witt-Brattström hjälp av Julia Kristevas analys av möjligheten till en

kvinnlig röst i en mansdominerad kultur.50 Kristeva uppmanar till en ”mer flexibel och mer fri

diskurs”51 som kan benämna olika erfarenheter som kvinnor bär och känner, snarare än att

fastna under tyngden av det offer som det sociala kontraktet ålägger dem. Hon menar vidare

att kvinnorna måste avsäga sig de fasta roller den patriarkala kulturen tilldelar dem och

”istället framhålla vad som i varje ögonblick förblir otillfredsställt, förtryckt, nytt, excentriskt,

obegripligt, störande för etablissemanget och för dess samförstånd”.52 Witt-Brattström menar

att Jäderlund ”betonar lyssnandet inåt mot den kvinnliga erfarenheter och avvisar den

manliga, kontrollerande blicken”.53 Hon menar vidare att en metod som blir nödvändig för att

beskriva de erfarenheter som Jäderlund vill förmedla är att förhålla sig till befintliga

kulturella verk och nöta ner och pröva redan kända klichéer och falska betydelser och på så

sätt skapa ny mening.54 I sina tidiga samlingar tar Ann Jäderlund avstånd från det autentiska

diktjaget och i dikten blir det oklart vem som är man, kvinna, offer, förövare, passiv och

aktiv.55 Hon blandar olika referenser, förvanskade citat och hänvisningar och luckrar på så

sätt upp föreställningar om autenticitet och originalitet. I Jäderlunds avståndstagande från det

autentiska jaget finns paradoxalt nog också ett starkt jag som gör sig till härskare över andras

texter och över språket i sig.56

De tidiga modernisterna i tidsskriften Spektrum var tydligt influerade av psykoanalysen och

dess tro på det undermedvetna.57 Även den metod som Ann Jäderlund använder sig av i sitt

tidiga och även senare författarskap har psykoanalytiska ingångar.58 En reflektion jag själv

gjort är att hon snarare än att beskriva ett faktiskt yttre skeende eller konkret beskriva ett inre

                                                                                                               50 Ebba Witt-Brattström, Ur könets mörker etc: litteraturanalyser 1983-1993, Norstedt förlag (Stockholm, 2003) 51Ibid., s.175. 52Ibid., s.190. 53 Ibid., s.191.  54 Ibid., s.191. 55Beckman, Jag själv ett hus av ljus, s.78.  56Lena Malmberg, Från Orfeus till Eurydike: en rörelse i samtida svensk lyrik, Ellerströms förlag (Lund, 2000) s.84. 57 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.38. 58 Witt-Brattström, Ur könets mörker 1983-1993, s.175.

  13  

skeende, frammanar en undermedveten känsla för det hon vill förmedla, genom exempelvis

översvallande bilder, upprepningar, rytm och metaforer. Det handlar inte om att läsarna

nödvändigtvis ska förstå vad hon försöker säga, utan det handlar om att de ska få en

förnimmelse eller en känsla av den erfarenhet hon vill beskriva. I analytiska termer skulle

man kunna säga att det material som ska komma fram ännu inte har sublimerats in i ett

koherent narrativ om personens erfarenheter, utan fortsatt behöver hållas på ett symboliskt

plan.

3.3 Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer (1931-2015) var en svensk poet och psykolog, född och uppvuxen i

Stockholm dit han flyttade tillbaka under senare delen av sitt liv. Under ca 35 år var han

bosatt i Västerås, där han bland annat har en plats uppkallad efter sig framför stadsbiblioteket.

Han debuterade 1954 med diktsamlingen 17 dikter och gav ut elva diktsamlingar och en

självbiografisk prosabok. Hans sista diktsamling Den stora gåtan59 utkom 2004 och består till

största del av haikudikter. Tranströmer tillhörde den konstellation av poeter som kommit att

kallas 50-talisterna. Något som är utmärkande för Tranströmers författarskap är den stora

spridning hans poesi fått runt om i världen. År 2011 fanns hans dikter översatta till 54 språk.60

Samma år tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: “för att han i förtätade,

genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.61 Han reste flera gånger på

uppläsningsturnéer i USA och mottog priser och gjorde uppläsningar runt om i Europa och

övriga världen. Hans diktkonst har blivit föremål för flera avhandlingar, essäsamlingar och

seminarier.62 Hösten 2015 utkom boken I arbetets utkanter som är en samling texter,

diktutkast, intervjuer, brev och fotografier från hans långa liv och författarskap.63 Boken

tillkom i samarbete mellan Tomas, hans hustru Monika och redaktören Magnus Halldin, men

Tomas Tranströmer hann gå bort innan boken färdigställdes.

3.4 Tomas Tranströmers bilder

I debuten 17 dikter ligger den stil Tomas Tranströmer kommer att följa genom hela sitt

författarskap relativt klar. Han blandar fri vers med olika, ofta antika, versmått. Han blandar

                                                                                                               

59  Tomas Tranströmer, Den stora gåtan, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2004). 60 http://www.svd.se/transtromer-nu-pa-54-sprak, hämtat 20151124.

61 Tomas Tranströmer, I arbetets utkanter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2015), s.213.  62 Lennart Karlström, Tomas Tranströmer: en bibliografi, Carlsson (Stockholm, 2015) 63 Tranströmer, I arbetets utkanter.

  14  

längre och kortare dikter och samtliga dikter har titel. Vad som är kanske mest

anmärkningsvärt är hur Tranströmers bildspråk och användning av snillrika och tydliga

metaforer redan i debuten är väl utvecklad, vilket mer utförligt beskrivs i biografin Tomas

Tranströmer, ett diktarporträtt.64 Därmed inte sagt att det inte föreligger någon utveckling

under författarskapet. Jaget som är i det närmast frånvarande i den första samlingen får större

plats längre fram i författarskapet. Men även om själva ordet jag inte är tydligt framträdande

finns det alltid en betraktare som ger röst åt bilderna, i vilket det döljer sig ett tydligt jag.

Läsaren förstår vem det är som talar till dem. I långdikten Östersjöar65 experimenterar

Tranströmer med en biografiskt anstruken släktkrönika. Han skriver prosadikter och i de två

sista samlingarna haiku. Förutom att han använder sig av en del antika versmått och haiku,

där det finns tydliga avgränsningar för antal stavelser och/eller hur dessa ska betonas har inte

rytm och rimstrukturer någon framträdande roll i hans poesi. Det är språkets innehåll som är

det primära. Tranströmers språk sjunger inte, det talar med en allvarlig och förtrolig stämma.

Har man någon gång hört författaren själv läsa upp sina dikter, vilket rekommenderas, är det

svårt att i efterhand tänka sig dikterna läsas på något annat sätt. I viss mån använder han

radbrytningar och indrag för att förstärka vissa meningar. Oftast är dikterna uppdelade i

strofer om två till sex rader, även om han experimenterar med prosadikter och längre strofer.

Interpunktioner används också för att betona och förstärka diktens innehåll. Men

genomgående håller sig Tranströmer till de regler och föreskrifter som språket och dess

grammatik har satt upp.

Tranströmer framhåller själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar

av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär”.66 Hans

bildspråk präglas starkt av en verklighetsnära beskrivning som inte avviker från det som är

möjligt att föreställa sig. Det är framför allt ett blottande och förhöjande av verkligheten som

Tranströmer sysslar med, snarare än ett förvrängande eller beslöjande.67 Bilderna är ibland

hisnande, med sammankopplingar mellan till synes disparata ämnen som förstärker varandra.

Ofta finns i hans dikter ett tätt meningsskapande och det är inte för intet som en studie i hans

senare poesi är döpt till Koncentrationens konst.68 En av Schiölers utgångspunkter i studien är

                                                                                                               64 Staffan Bergsten, Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2011) 65 Tomas Tranströmer, Östersjöar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1974)  66 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.365. 67 Ibid., s.369. 68 Nicklas Schiöler, Koncentrationens konst: Tomas Tranströmers senare poesi, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999)  

  15  

Tranströmers förmåga att förmedla stora existentiella skeenden i få, förtätade rader. Han

beskriver hur en eller flera olika bilder och utsagor kan förmedlas i en enda diktrad utan att

grammatik och meningsuppbyggnad förvanskas. Bilderna och satserna läggs i lager på

varandra snarare än narrativt efter varandra. Genom de överlappande bildkompositionerna

kopplas olika betydelser samman och ger en upplevelse av sammanhang mellan annars till

synes separata bilder.69

4. Experimenten

I mitt första experiment: 4.1, har jag låtit Tomas Tranströmers dikt ”Sorgegondol nr. 2” från

diktsamlingen Sorgegondolen möta min tolkning av Ann Jäderlunds senare poetiska stil. Min

inspiration kommer från hela hennes författarskap men fokuserar främst på diktsamlingarna

från 2000-talet. I mitt andra experiment har jag låtit Ann Jäderlunds diktsvit ”Men om jag fylls

med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med mod” från diktsamlingen Vad

hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar möta min

tolkning av Tomas Tranströmers poetiska stil. I Tranströmers fall har jag inte gjort något

tydlig avgränsning om vilken del i hans författarskap jag tar min inspiration ifrån. I själva

uppsatsen har jag valt att ta med de tre första och de tre sista diktbearbetningarna i sviten.

Detta för att få en balans i uppsatsen då experimentet som utgår från Ann Jäderlunds dikter är

mycket mer omfattande än det som utgår från Tomas Tranströmers dikt. Resterande

diktbearbetningar återfinns i Bilaga 1.

4.1 Introduktion till experimentet Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund

I sin avhandling diskuterar Nicklas Schiöler dikten ”Sorgegondol nr 2” som ligger till grund

för ett av denna uppsats experiment. Dikten är uppdelad i åtta avdelningar där fem utspelas på

1880-talet i Venedig och tre vid tillkomsten av dikten, kring 1990. Jämfört med majoriteten

av Tranströmers dikter är den förhållandevis lång. De fem historiska delarna i dikten (I, II, IV,

V, VII) är prosaiska och beskrivande medan de tre nutida (III, VI, VIII) är koncentrerade och

drömska. Schiöler beskriver i sin analys olika tematiska förbindelselänkar och skiljelinjer

mellan de samtida och historiska avdelningarna. En exempel på en förbindelselänk är

dödstemat i de historiska avdelningarna som kan kopplas samman med den personaltomma

sjukhusmiljön i den nutida avdelning III. Ett annat tema som återkommer är maskerna, som

både återfinns i den historiska avdelningen IV och i den nutida sista avdelningen VIII. Med

                                                                                                               

69  Ibid., s.179.  

  16  

dessa anknytningspunkter mellan nu och då skapas bildliga kopplingar som binder samman

dikten.70 Metoden att blanda bilder och scener från olika tider, personer och skeenden för att

skapa en helhet som säger något mer än de enskilda bilderna är inte ovanlig hos Tranströmer.

Framför allt i hans längre dikter, men också i många kortare förekommer ofta flera parallella

spår som återkommer och befruktar varandra (exempelvis ”Guldstekel”71 m.fl.).

Tranströmers dikt om Frans Liszt och Richard Wagner tar ett historiskt avstamp i ett besök

som Liszt gjorde hos sin dotter Cosima, tillika Wagners fru. Kort efter besöket avled Wagner

och Liszt skrev till följd av detta två musikstycken rubricerade ”Sorgegondol”. Dessa

faktauppgifter finns beskrivna i en fotnot till dikten som ger läsaren en förklaring till diktens

avsikt och ursprung. Fotnoten är en accentuering av Tranströmers metod, att han utgår från

egna eller dokumenterade händelser och erfarenheter och översätter dem till ett poetiskt språk.

Därutöver kopplar han också samman historiska händelser med egna erfarenheter för att

förhöja eller sätta nytt ljus på de olika skeendena. I min bearbetning av diktsviten har jag valt

att behålla den biografiska bakgrunden i de historiska avdelningarna. Dock utan fotnot då

kopplingen mellan den faktiska händelsen och dikten, utifrån min förståelse, inte tillmäts

samma betydelse i Jäderlunds författarskap. Eller snarare, att den kopplingen ska bli tydlig för

läsaren tillmäts inte samma betydelse.

Det jag har tagit fasta på tematiskt från ursprungsdikten är den ödesmättade stämningen.

Några av bilderna som rör sig genom dikten är vatten, tyngd, gondolen, döden, drömmen.

Dessa teman har använts, men lossats från sina ursprungliga betydelser. Genom att tillföra

rytm och upprepningar i vissa delar av dikten har jag försökt skapa en invaggad känsla för

bilden snarare än en konkret betydelse. Exempelvis i första delen finns flera begrepp som kan

associeras till kyla: natten, vit, köld, trött. Samtidigt finns det en rörelse genom uttryck som:

tunga meteorit, gondolen, tur retur, genom. Således vill stycket förmedla en kall rörelse.

Gondolen som lastas sakta för att ta liket ner i underjorden. Samma tematiska betydelse som

även förekommer i ursprungsdikten, men med andra medel.

Språkligt har jag valt att bryta upp Tranströmers regelbundna syntax till förmån för ett mer

ljudligt språk där det viktiga inte endast är meningens faktiska innehåll utan också hur den

uppfattas visuellt, tonalt och klangmässigt. Ett exempel på hur Tranströmer skriver är som

                                                                                                               70 Ibid., s.178-179. 71  Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, s.338.  

  17  

följer: ”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång./Vi stod under ett träd och kände

tiden sjunka och sjunka.”72 Meningarna är hela och varje mening rymmer en egen bild. I Ann

Jäderlunds fall kan det snarare ofta se ut såhär: ”Ett växande. Och rinnande. Som/själen.

Mineraliskt.”73 Här är meningarna upphuggna och rymmer i sig bara ett fåtal ord som

sammanlänkas associativt med varandra. Däremot finns en rytm i hur hon valt att sätta punkt,

i de enstaviga första orden i de tre första meningarna och så vidare. I en inte obetydlig del av

dikterna i samlingen Vad hjälper det en människa… förekommer en radbrytning som faller

inåt mot vänstermarginalen (se exempel nedan). Också detta har jag tillfogat några av

avdelningarna i mitt diktexperiment.

Ljus på dess inre hånade. Långa kala middagstimme. Ljus på dess kala bård. Ljus ljus och ensam klagan74

När det kommer till diktjaget, eller kanske bättre uttryckt, diktsubjektet, har jag valt att ha

med alla namnen ur ursprungsdikten, dvs. förklara vilka personer dikten rör sig kring. Dock

återkommer få referenser och antydningar om vem som är i fokus i de olika styckena. Min

uppfattning är att det i Ann Jäderlunds dikter inte alltid är viktigt vem som är subjekt och vem

som är objekt. Eller snarare, att det är inte viktigt att det alltid framgår. Förskjutningar av

dessa positioner är en del av den poetiska metoden. Som i exemplet nedan där det finns ett jag

som blir vinkad till någon, oklart vem, som flyger bort. Sedan kommer ett du in i sista

meningen och det är oklart om det är duet som vinkat jaget till sig eller om det rör sig om

någon annan. Så arbetar Ann Jäderlund ofta, med antydningar till relationer som inte

nödvändigtvis uttalas.

Vinkar mig till sig och flyger bort. Flyger med sin oro. Av längtan för varje steg. Himlen i den djupa luften: D u k o m m e r a t t v a r a d ö d s å l ä n g e75

                                                                                                               72 Ibid., s.100. 73Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.105. 74Ibid., s.40.  75 Ibid., s.59.

  18  

Jag valde att namnge Cosima i inledningen av dikten istället för att, som i Tranströmers dikt,

namnge henne i fotnoten. Att Wagner i min version tillhör Cosima, men att det är Wagner

som associeras med faderns tunga meteorit är ett sätt att ombetona de inbördes relationer som

förekommer i dikten. Syftet är att omkasta subjekts och objektspositionerna, i Ann Jäderlunds

anda.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att konstatera att jag har använt mig av den för

Jäderlund signifikativa kursiveringen, som hon brukat i sina senare samlingar. Genom

kursiveringen ökar betoningen på varje enskilt ord, varje ord får en vikt.76 För att öka

osäkerheten i vissa delar av dikten har jag även valt att göra om vissa bilder till frågor. I

exempelvis Vad hjälper det en människa… använder Jäderlund frågan för att skapa en

laddning i vissa meningar, då själva meningen osäkras och blir mer av en undersökning än ett

konstaterande. Frågorna är också ett sätt att sträcka ut en hand till läsaren och förmedla att

författaren inte heller är riktigt säker på hur det egentligen ligger till (Jämför Göran Sonnevi

som i exempelvis Bok utan namn77 ofta svarar på de frågor han ställer). Jag har också valt att

behålla diktens själva disposition med de åtta avdelningarna, för att dikten skulle bli

någorlunda igenkännlig, även om Ann Jäderlund inte jobbar med avdelningar i enskilda dikter

på det sättet i någon större utsträckning.

4.2 Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund

Sorgegondol nr 2

I

C a n a l G r a n d e C o s i m a s W a g n e r

f a d e r n s tunga m e t e o r i t.

Gondolen lastas sakta natten

Två retur tur en enkel vit. Havets gröna köld en vit.

Vita flagg ett ansikte?

Ansiktets vita köld.

II

Grimasen plötslig i draget, palatsets marmor.

                                                                                                               76 http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/andreas-brunner-laser-ann-jaderlund/ hämtad 20160330. 77 Göran Sonnevi, Bok utan namn, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2010)

  19  

Draget vitt. Sopgondolens stilla åra.

Har han skrivit ner ackorden? Meteoriter tunga

för tunga för att få vila? Tunga nog att sjunka

genom framtiden? Ner till brunskjortornas år?

Kurar i gondolens stenar. Tunga

stenar framtidsdjup.

III

Mot en dröm n i t t o n h u n d r a n i t t i o.

Oron för Litauens oro och drömmen.

Ett sjukhus där alla var patienter? Ingen personal?

Hela meningar ur den nyfödda flickans mun.

IV

Djupet prövar och förkastar masker.

Djupet vill inte visa sitt ansikte.

Endast denna mask åt Liszt.

Endast Wagners mask är ny

.

V

Kan ingen möta vid stationen? H a n b ä r

s i n v ä s k a s j ä l v. I snö och sol, hans egen

väska.

S å f ö r s v i n n e r e n f a r m i t t i e t t u p p d r a g. En bris

ljum och vit

Tvåtusen vita brev om året

Tung och enkel svart gondol.

VI

Åter en dröm n i t t o n h u n d r a n i t t i o

Alla tjugo mil förgäves. Stora

sparvar höns och sången. Sångens

  20  

lock för örats lock. Tangenter enkla över träet.

I sitt stumma spel tangenter

Kan ni höra vad som

ljuder? Ni som bor i

enkla rum.

VII

Havspedalen ner i gröna havet.

Gröna hav en kväll som denna. Genom golvet

med pedalen. Äntligen ett hav. A f t o n v a c k r a d j u p.

Du är god. Enkel tung svart gondol.

Har klaveret tigit innan

lyssnat?

VIII

Så försent till skolan läran.

Alla vita masker där.

Vem läraren är

kan ingen säga?

4.3 Diskussion

I det här experimentet har jag således försökt omvandla en dikt av Tomas Tranströmer så att

den skulle kunna passera som en dikt av Ann Jäderlund. Jag ville bland annat undersöka om

det gick att göra detta och samtidigt bevara grundtonen i den ursprungliga dikten. I dikten har

jag, som tidigare nämnts, försökt lösa upp Tranströmers tydliga bilder till förmån för ett

vagare bildspråk. För att behålla grundtonen har jag istället laddat vissa ord och fraser genom

upprepningar och rytmiseringar, exempelvis i slutet av avdelning II, ”Kurar i gondolens

stenar. Tunga/stenar framtidsdjup.” Båda meningarna innehåller ordet stenar och är skrivna i

trokéisk rytm. Mitt mål har varit att nå Ann Jäderlunds smygande intuitiva sätt att nå läsarens

inre genom att osäkra orden och släppa dem från sina betydelser. Exempelvis har jag skrivit,

”A f t o n v a c k r a d j u p” i avdelning VII. De tre orden hör ihop genom att de är placerade

i samma mening, men afton och djup har egentligen ingen självklar semantisk koppling till

varandra. Kopplingen om hur afton och djup hänger samman och vad vackra som ligger

emellan dem egentligen syftar på måste läsaren göra själv. Jag menar att det är denna

  21  

osäkerhet om den egentliga syftningen som skapar spänning och dynamik i meningen. I en

Tranströmerdikt hade vi vetat exakt vad som syftade på vad och vilka ord som hörde ihop

med varandra. Istället för osäkerheten jobbar han med en precis säkerhet. Men är det då

möjligt att dikten kan nå samma betydelsemässiga och tonala slutpunkt? Ja och nej skulle jag

vilja säga. Min egen läsning av bearbetningen är såklart subjektiv och utgår från mig själv

som upphovsperson. Men jag tycker själv att jag nått en liknande känslomässig klangbotten

när jag skrev och nu när jag läser dikten som när jag läser Tranströmers ursprungsdikt.

Blandningen mellan verklighet och dröm finns fortfarande där. Den historiska kopplingen

finns kvar och en stor del av bildspråket har återanvänts och förvanskats. I min version

tvingas läsaren dock koppla bort intellektet för att istället fokusera på ljudlighet, associativa

samband mellan symboler och hur dessa två komponenter hänger samman. Svaret på min

första frågeställning i det här experimentet är således i min mening ett ja! Nu är det upp till

läsaren att avgöra om det ligger något i det eller inte.

Vad gäller subjekten i originaldikten finns det en tydlig åtskillnad mellan diktens historiska

och de nutida avdelningarna. I de historiska avdelningarna är det Wagner och Liszt som står i

fokus, med Cosima som någon slags skugga och i de nutida avdelningarna finns ett mer

tydligt diktjag, som tänks vara författaren själv. När jag skrev experimentet hade jag inte det

nutida diktjaget så mycket i tankarna. Jag märker i min efterläsning av dikten att jaget finns

där, men inte uttalat. Det antyds att det är en dröm i två avdelningar, men vem drömmer? Det

finns också ett subjekt som ställer frågor, men frågor ställs i både de historiska och nutida

avdelningarna. Således är det diktsubjektet inte tydligare i de nutida avdelningarna eller

begränsas till det. Ett mer tydligt val, var som jag nämnt, att nämna Cosima i inledningen. Det

är hon som sätter avstamp för hela dikten, vilket hon på något sätt gör även i originaldikten,

då hon för Wagner och Liszt samman genom deras svärfar/svärson –relation. Jag upplever att

åtskillnaden mellan de historiska och nutida avdelningarna i mitt experiment blir mindre

tydlig. Schiöler diskuterar att det finns tematiska kopplingar i originaldikten mellan de nutida

och historiska avdelningarna.78 I mitt experiment markerar jag att det är nittonhundranittio i

två fall av tre (vilket även gäller i originaldikten), men i övrigt finns det få saker som talar om

i vilken tid man befinner sig i. Således förstärks den jäderlundska metoden att låta läsaren ta

större ansvar för att se och läsa in ett sammanhang i dikten. Den frågande hållningen finns

exempelvis närvarande i både de historiska och nutida avdelningarna. På så sätt är det inte

                                                                                                               78 Schiöler, Koncentrationens konst: Tomas Tranströmers senare poesi, s.178.

  22  

nödvändigt så att det är en skillnad i vem som talar i de olika tidsepokerna. Vem är det som

ställer frågorna och vilka är ni som frågorna ställs till?

4.4 Introduktion till experimentet Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer

Den svit av dikter jag valt som utgångspunkt för experimentet börjar med ett uppslag där

raderna Men om jag fylls med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med

mod.79 finns placerade i det nedre högra hörnet av den högra sidan. I diktsamlingen Vad

hjälper det en människa… använder Ann Jäderlund flera olika metoder för att markera

avdelningar och sviter i samlingen. Det kan vara att hon förstorar texten i inledningen av en

avdelning, rubriker på enskilda dikter och blanka sidor. Det finns dock inte alltid någon tydlig

hänvisning i samlingen till att dessa brott i texten faktiskt betyder att dikterna som följer

tillhör någon sammansatt svit eller att de på annat sätt hör ihop. Således är avgränsningen i

samlingen för detta experiment en konstruerad sådan. Jag kallar det en svit av dikter, men det

är inte säkert att Ann Jäderlund betraktar dem så. Man kan därför säga att jag valt att i mitt

experiment utgå från dikterna mellan sidorna 121-136 i diktsamlingen. Jag valde denna

avgränsning främst för att få en tydlighet för mig själv och för att få en uppsättning dikter att

utgå ifrån.

Min metod för att göra Jäderlund mer tranströmersk har framför allt gått ut på att hänga upp

Jäderlunds ofta abstrakta bilder på konkreta händelser, miljöer och att etablera metaforer med

både bildled och sakled. Detta har inneburit att jag har varit tvungen att lägga till mycket text

till dikterna. Därutöver har det varit nödvändigt att försöka tolka in och analysera en möjlig

(något mer konkret) betydelse i ursprungsdikten för att sedan skapa bilder att hänga upp den

kring. Det är inte nödvändigtvis en korrekt tolkning jag varit ute efter, utan en tolkning som

kan behålla något av den känsla ursprungsdikten förmedlar till mig som läsare. Ett tydligt

exempel där jag tagit mig stora friheter är i dikten som jag döpt till ”Vår börda”, där jag

skapat ett diktsubjekt i form av en gammal KGB-tjänsteman i Tartu, Estland, som sjunger i en

stor kör på ett körfält. Tranströmer utgick ofta från historiska händelser, egna erfarenheter och

upplevelser i sina dikter. I det här fallet utgick jag från ett besök jag gjort vid körfälten i Tartu

för att med stadens historia som botten försöka frammana en liknande känsla som den

ursprungliga Jäderlund-dikten gett mig. KGB-tjänstemannen är dock helt fiktiv.

                                                                                                               

79  Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.119.  

  23  

En annan viktig del i experimentet har varit att skapa ett definierat och tydligt jag i dikterna.

Även om Tranströmer tidigt i sitt författarskap ofta undvek själva ordet jag, finns det alltid ett

tydligt jag i botten av dikterna. Läsaren vet alltid vem som talar och till vem. För att göra

detta har subjekt i flera av dikterna behövt konstruera ett diktsubjekt, ge dikten någon som

står i centrum för den. Ibland är jaget mer genomgripande närvarande, ibland finns jaget som

en enstaka hänvisning, som i dikten ”Krysantemer”, där jaget nämns en gång.

Efter att ha skrivit dikterna mer utifrån en intuitiv känsla för Tranströmers språk har jag gått

tillbaka till dem och jämfört uttryck jag skrivit med språket i Tranströmers dikter för att se om

han skulle kunna tänkas formulera sig så. Om jag inte känt igen mina egna formuleringar i

hans språk har jag försökt anpassa dikten för att likna honom mer. Jag har valt att i de flesta

dikterna utgå från strofer med två till sex versrader, då Tranströmers dikter ofta är upplagda

på det sättet. I det här experimentet har jag tagit inspiration från olika delar av hans

författarskap men däremot finns det många av Tranströmers stilgrepp som jag inte använt mig

av, som långdikter och prosadikter. Jag har gjort mina tolkningar utifrån det dikturval jag

experimenterat med och typografin har fått anpassas något därefter. Alla dikter förutom

haikudikten har därutöver fått titlar, då Tranströmer som regel betitlade sina dikter. Ann

Jäderlund betitlar sina dikter mer sporadiskt i sitt senare författarskap.

För att konkretisera Jäderlunds bilder har jag återfört en mer sammanhållen syntax. Som

tidigare beskrivits skriver Tranströmer i princip alltid fullständiga meningar som ofta

innehåller egna bilder och innebörder eller är del av en prosaisk framställan. Exempelvis går

det att läsa följande i dikten ”Landskap med solar” ur Sorgegondolen: ”Solen glider fram

bakom husväggen/ställer sig mitt i gatan/och andas på oss/med sin röda blåst”.80 Det är en

lång mening över fyra versrader, med bisatser och flera invävda bilder. Ann Jäderlunds metod

är mer spretig, där meningarna ibland är hela och har en tydlig innebörd, men ofta också

avbrutna, korta och abstrakta. Till exempel kan man i Vad hjälper det en människa… läsa

följande: ”Sova för sista gången. Kala fläckar/av hud mimosa. Simmande/tvålljus under.

Nagelvitan ensam/mot. Flingor av tvål mimosa./Från det sista värmande badet.”.81 I dikten

styckas vissa meningar upp och en mening kan sträcka sig mot nästa för att i den inte bli

besvarad. Dikten avslutas dock med en fullständig mening som för att summera dikten och

                                                                                                               

80  Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, s.352. 81 Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.39.  

  24  

öppna läsningen en aning, om än inte helt. Så jobbar Jäderlund, med små precisa antydningar

som ger läsaren något att utgå ifrån utan att dikten förlorar sin mystik.

4.5 Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer

Svaret s.121

En natt då sömnen skingrats med skymningsskuggorna

måste jag intala mig själv att modet ska stanna kvar.

Ögonen torra,

fnöske som inte antänder vetandets ljus.

En vagn stod och väntande. Jag klev på och när

den körde iväg drogs min blick ner mot vagnens knarrande hjul.

En fråga slog upp som ett moln av grus och damm från vägen.

Hade jag svaret? Jag såg, hörde, uttalade och tänkte det.

Jag uppfylldes och längst in i min själ hördes sången.

Det finns inget riktigt djup i det onda.

Krysantemer s.122

Krysantemernas bara ögon lyser från rabatterna på kyrkogården.

Koltrasten tar höjd och ingenting tar emot

om den faller.

Den arma fågelkroppen. Som om den redan vore uppäten

av ett okänt rovdjur. Jag kan plötsligt inte lämna den

med blicken. Kan inte blunda.

Under oss borrar maskarna sina gångar.

Genom gravarna och trädens rötter.

Plötsligt lugn s.123

Ett plötsligt lugn sänker sig.

Som när hissen når botten av gruvschaktet

och arbetspasset kan börja.

  25  

Jag befinner mig

mitt i ett hemligt tillstånd.

En serie retningar som avlöser varandra.

När det första tvivlet kommer,

kommer alla tvivel.

Malmtåget som ständigt kopplar

på nya svarta vagnar.

I en ständig vibration

- en drömmens rörelse.

Vår börda s.134

På körfältets stora scen står den gamle KGB-tjänstemannen

förklädd till tjänstgöring hos en ny dirigent. En gång

ledde han esterna ut ur staden. Klagosångerna kom

att hålla honom vaken i ett märkligt rus. Våren är tidig i Tartu.

Tänk om vi även i vår glädje för över det onda till vår nästa.

Utan vår vetskap.

Det är omöjligt att ta reda på hur det onda transporteras!

Han bär ovetskapen i sitt bröst. I körens stigande

mummel innan tonerna renodlas till sång.

Tungviktare s. 135

I ett av idrottens svagaste ögonblick

tar Mike Tyson, tungviktsboxningens Akilles,

sats med en vänsterkrok och faller in i famnen

på sin motståndare Holyfield.

Vad kan han ha tänkt den bråkdelen av en sekund,

som de omfamnar varandra, innan han biter

av honom en del av örat?

  26  

Att få tag i en annan människas kropp och med

sina tänder avlägsna den. Säger det något om oss alla?

Att vi bär det stora rovdjuret i ett slakt koppel vid vår sida,

bakom eller framför. I ett ryck, som en pil, kan det

skjuta iväg och lämna oss kvar med ansvaret.

Utan mål s.136

En orolig natt i skärgårdens tjänst.

Oförklarliga ljud sipprar upp som havsvatten.

Ön är en flotte, som driver utan mål i Östersjön.

Vad gör vinden med luften?

Från alla håll trycker den husets sidor

ända in i den vakna drömmen

In genom medvetandets ögla

och skingrar timmarna från sina fästen.

På morgonen syns få tecken av stormen.

En uppslagen bok på farstutrappen.

Två tomma sidor. Drömmens epilog.

4.6 Diskussion

När jag jobbade med experimenten började jag med att översätta ”Sorgegondol nr.2” till

jäderlundska. Trots att det krävde en hel del tankemöda och omläsningar av hennes verk

upplevde jag det som en relativt intuitiv och lustfylld process. När jag kom till att översätta

Jäderlunds dikter till tranströmerska krävdes plötsligt ett helt annat fokus och återkommande

tvivel, omskrivningar och rannsakningar. Att fylla ut så mycket utöver den ursprungliga

dikten har inneburit ett vågspel då jag skrivit i ständig oro för att helt missa målet med vad

Jäderlund försöker frammana. Min upplevelse har varit att jaget i Jäderlunds dikter ofta talar

med/mot sig själv, att det för ett resonemang som läsaren får betrakta, men som inte alltid bryr

sig om läsarens blick. Tranströmer däremot har en tydlig kommunikativ ambition i sina

dikter. Han vill fånga den händelse han varit med om eller upplevelse han haft och dela den

med läsaren. Jag menar med detta inte att Jäderlund inte vill kommunicera, men hennes dikter

bjuder in läsaren försiktigare. Hennes jag vänder sig utåt mer indirekt. Så en metod att göra

  27  

hennes dikter mer tranströmerska har varit att helt enkelt vända fokus mer utåt mot läsaren

genom att ge läsaren verktyg att placera dikten i ett sammanhang för att sedan kunna ta till sig

budskapet. Exempelvis i första experimentdikten ”Svaret” där läsaren får följa jaget genom en

serie händelser på ett kronologiskt och tydligt sätt. Detta går tvärt emot Jäderlund som skriver

fram ett budskap som läsaren får relatera till ett sammanhang. I originaldikten går det t.ex. att

läsa, ”Liksom/den som kör i en vagn kan se ner på vagnens hjul och fråga sig:/Och om/jag då

kan svara. Med synen hörseln”82 och så vidare. I min omskrivning har jag försökt att

konkretisera både situationen med vagnsfärden och frågan som ställs kontra svaret på den. I

Jäderlunds dikt får vi egentligen aldrig veta vad frågan är, bara en förhoppning om att kunna

svara. Att det inte finns tydliga sammanhang stämmer dock inte i allt eller ens nästan allt

Jäderlund skriver, då hennes texter ofta är fyllda av referenser och hänvisningar till andra

verk.83 Jag har dock, inser jag, inte själv jobbat med just den refererande metoden. Kanske har

det faktum att texten i sig refererar så tydligt till ett annat verk, nämligen Tranströmers

ursprungsdikt, gjort att andra referenser och antydningar har känts svåra att få med.

En annan aspekt av konkretiseringen av den poetiska bilden har varit att vissa mångtydigheter

försvinner. Ann Jäderlund kan genom sina upprepningar av ord och löst sammanhållna

meningar och bilder låta läsaren få se samma ord bära olika betydelser genom en dikt. Samma

ord kan också i sig själv bära många betydelser vilket gör att dikterna blir tredimensionella.

Du kan som läsare välja att träda in i dikten från flera olika håll och se olika sidor av den. Jag

upplever inte Tranströmers dikter på samma sätt. Deras djup finns snarare i det klarlagda och

den existentiella tyngd det innebär att se något skarpare än vanligtvis. Jag har alltså blivit

tvungen att försöka klarlägga Ann Jäderlunds dikt, vilket betyder att plocka bort vissa

dimensioner för att istället förstärka andra. Ett exempel är ordet bara i originaldikten betitlad

De som dör sugs direkt in i luften,84 men som i mitt experiment har fått den lite rakare titeln

Krysantemer. Ordet återkommer fem gånger i originaldikten och betydelserna skiftar mellan

något bart, som i något avklätt, obetäckt och bara som i endast. Kanske finns även fler

betydelser som inte jag ser. Dessutom är det inte alltid tydligt i vilken betydelse ordet faktiskt

står, utan det går att läsa det utifrån båda tolkningarna. I mitt experiment finns ordet endast

med en gång och då i betydelsen obetäckt.

                                                                                                               

82  Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.121. 83 Bergsten, Klang och åter: tre röster i samtida svensk kvinnolyrik, s.151-168. 84  Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar s.122.  

  28  

Den stora utmaningen med arbetet att göra Jäderlunds bilder mer direkta har varit att hitta den

exakthet som Tranströmer gjort sig känd för. Det är som om inga tvetydigheter får finnas från

författarens (i det här fallet min) sida. Utifrån de uttalanden Tranströmer själv gjort kring sin

skrivprocess tycks det som att hans dikter ofta har en starkt konkret förankring i en upplevelse

poeten haft. Att göra samma sak i det här experimentet har varit mycket svårt då jag har en

förlaga att förhålla mig till. Jag har inte kunnat ta mig hur stora friheter som helst när det

kommer till att skapa egna betydelser och har därför inte kunnat vara lika personlig som

någon av författarna. Jag har ändå tagit mig enormt stora friheter med ursprungsmaterialet och

associerat så fritt jag vågat för att skapa ett modernistiskt skelett kring Jäderlunds organiska

språk. I skrivprocessen har jag försökt skapa mig egna inre bilder av dikten, utifrån minnen

och erfarenheter, för att på så sätt skapa en autenticitet i dem. Det blir således en samverkan

mellan Jäderlunds ursprungliga budskap, inspirationen från Tranströmer och mina egna

erfarenheter. Sammantaget ett sammelsurium av röster och infall som tillsammans ska bilda

en dikt. Att behålla någon slags kärna från ursprungsdikten har inte varit lätt och jag vet inte

egentligen hur det har gått. Kanske finns det jäderlundska inte i den direkta igenkännligheten

av hennes dikt utan faktiskt i själva den refererande metoden. I min tolkning finns spår av

Ann Jäderlund precis som det i många av hennes dikter finns spår av andra författares och

konstnärers verk. Kanske önskar Jäderlund när hon använder sig av en annan persons verk

som utgångspunkt för en dikt fånga den grundton som hon upplever i det verket. Om jag

lyckats med det i det här experimentet ställer jag mig tveksam till.

5. Avslutande diskussion

En av de största utmaningarna med att överföra Tranströmer till Jäderlund och vice versa, var

att behålla grundbetydelsen i dikten men samtidigt ändra hela sättet som dikten ska läsas. Min

egen analys av skillnaden mellan de två författarskapen bygger mycket på deras skilda

metoder för att nå läsaren. Tranströmer beskriver med en nästan utomjordisk exakthet

skeenden och händelser, så att vi kan ta till oss aspekter av verkligheten, som annars inte varit

synliga för oss. Jäderlund uppnår hos läsaren en liknande effekt, men genom att med

upprepningar, språkliga förskjutningar, betydelseglidningar och till synes abstrakta

antydningar, passera intellektet och få orden att gå direkt in i en känslomässig, ibland rent

kroppslig, förnimmelse. Resultatet är lika omtumlande i båda fallen, men att omvandla det

ena till det andra gav mig gråa hår och jag är fortfarande mycket osäker på om detta är

möjligt. Jag har valt att i den mån det gått förankra Jäderlunds dikter i det konkreta och

  29  

upplöst det biografiska, historiska, i Tranströmers dikt. Blir det då ens samma dikt? Nej! Men

de bär i någon mån spår av varandra. Något som jag lade märke till under experimenterandet

var att jag också försökta anlägga den andre författarens temperament i dikterna. Även i de

mörkaste Jäderlunddikterna, och de är verkligen mörka, sipprade hopp in när jag förde över

dem till Tranströmers stil. Även Tranströmer har mörker i sin poesi, men jag uppfattar att det i

grunden finns en hoppfull människosyn och livssyn som sipprar igenom. Den har även sipprat

igenom i experimentet, vilket ytterligare har gjort att betydelsen förskjutits. Går det verkligen

att fånga en författares ton, eller är det något som ligger bortom orden? Som är en del av den

större strömningen författaren verkar utifrån och som i så mån är tids och kontextbunden?

Och vad händer när en författares stil ska förmedla en annan författares budskap? Är det t.ex.

Ann Jäderlunds röst som ska tala genom typiskt tranströmerska formuleringar? På den senare

fråga har jag inget svar, men experimenten har fått mig in på många tankegångar kring vad

som faktiskt karaktäriserar en författares stil, ton och röst.

En ständig balansgång har varit att undvika att mina tolkningar blir ytliga imitationer av

författarens stil. Att inte använda ett grepp som författaren ofta återkommer till, bara för att,

utan att ha en förankring i vad dikten faktiskt vill säga. Jag har velat vara så sann det går mot

den poetiska metoden och mot den tänkta läsupplevelsen. Inte heller detta har alltid lyckats.

Det finns delar av mitt experiment där jag är rädd att det blivit just ytliga imitationer, men där

jag inte hittat någon annan möjlig väg ut. Möjligheterna för hur experimenten skulle kunna

utformas öppnar sig i valv bakom valv oändligt. Jag har bara kikat in i katedralen, ödmjukt

böjt mitt huvud och tagen backat ut på den soldränkta piazzan.85

                                                                                                               

85  För förklaring till referensen med ”valv bakom valv oändligt” etc., var vänlig se dikten ”Romanska bågar” ur samlingen, För levande och döda, av Tomas Tranströmer, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1989). Dikten återfinns på s.331 i Samlade dikter och prosa 1954-2004.  

  30  

Litteraturlista

Augustpriset, http://www.augustpriset.se/bidrag/sorgegondolen,  (läst 2016-01-20).  

Beckman, Åsa, Jag själv ett hus av ljus: tio kvinnliga poeter, Albert Bonniers förlag

(Stockholm, 2002)

Bergsten, Staffan, Elleström, Lars, Litteraturhistoriens grundbegrepp, Studentlitteratur (Lund

2014).

Bergsten, Staffan, Klang och åter: tre röster i samtida svensk kvinnolyrik, FIB:s lyrikklubb

(Stockholm1997)

Bergsten, Staffan, Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt, Albert Bonniers förlag (Stockholm,

2011)

Brunner,  Andreas,  http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/andreas-brunner-laser-ann-

jaderlund/, hämtad 20160330.

Dickinson, Emily, Gång på gång är skogarna rosa: dikter av Emily Dickinson, i översättning

av Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2012)

Eggehorn, Ylva, mfl., Tomas Tranströmer Poesifestivalen i Nässjö, (1997)

Elleström, Lars, Lyrikanalys: en introduktion, Studentlitteratur (Lund, 2009)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137, (läst 20160509).

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2938&grupp=21081&artikel=5106772

, (läst 2016-05-09).

Jäderlund, Ann, Dikter 1984-2000, MånPocket (Stockholm, 2002)

Jäderlund, Ann, d j u p a k ä r l e k i n g e n, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2016)

Jäderlund, Ann, mörker mörka mörkt kristaller, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1994)

Jäderlund, Ann, Snart går jag i sommaren ut, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1990)

Jäderlund, Ann, Som en gång varit äng, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1988)

Jäderlund, Ann , Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina

dagar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2009).

Jäderlund, Ann, Vimpelstaden, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1985)

Karlström, Lennart, Tomas Tranströmer: en bibliografi, Carlsson (Stockholm, 2015)

Leonards, Jenny, ”Det är svårt att vara människa”, Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/det-

ar-svart-att-vara-manniska, (läst 20151215).

Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Den svenska litteraturen III: Från modernism till

massmedial marknad. Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999)

Malmberg, Lena, Från Orfeus till Eurydike: en rörelse i samtida svensk lyrik, Ellerströms

förlag (Lund, 2000)

  31  

Möller Jensen, Elisabeth, Hättner Aurelius, Eva, Mai, Ann-Marie, Nordisk

kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, På jorden: 1960-1990, Wiken (Höganäs, 1997)

Neuman,  Ricki,  ”Tranströmer  nu  på  54  språk”,  Svenska  Dagbladet,  

http://www.svd.se/transtromer-nu-pa-54-sprak, (läst 2015-11-24).

Olsson, Bernt, Algulin, Ingemar, Litteraturens historia i Sverige, Studentlitteratur (Lund,

2013)

Schiöler, Nicklas, Koncentrationens konst: Tomas Tranströmers senare poesi, Albert

Bonniers förlag (Stockholm, 1999)

Sonnevi, Göran, Bok utan namn, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2012)

Tranströmer, Tomas, 17 dikter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1954)

Tranströmer, Tomas, Den stora gåtan, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2004)

Tranströmer, Tomas, För levande och döda, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1989)

Tranströmer, Tomas, I arbetets utkanter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2015)

Tranströmer, Tomas, Sorgegondolen, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1996)

Tranströmer, Tomas, Samlade dikter 1954-1996, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2008)

Tranströmer, Tomas, Samlade dikter och prosa 1954-2004, Bonnier pocket (Stockholm,

2012)

Tranströmer, Tomas, Östersjöar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1974)

Witt-Brattström, Ebba, Ur könets mörker etc.: litteraturanalyser 1983-1993, Norstedt förlag

(Stockholm, 2003)

  32  

Bilaga 1

Tryck s.124

Själen är ensam med sina tårar.

Vi höljer vår smärta och över våra ögon

stelnar en hinna som när som helst kan

avslöja oss.

En avlägsen pianoslinga ljuder

eller är det från rummet intill? Omöjligt att avgöra!

Fjärdedelarna hörs tydligt. Åttondelarna och dess

små återklanger hörs svagare och hela tiden är sanningen lämnad

som ett kvävt utropstecken.

En låga som inte brinner. En spritlåga.

Den sprakar inte men trycker sig tungsint upp,

letar sig genom hjärnan och ristar sitt ärr.

Syns nästan inte för någon eller för något.

Nästan över s.125

Jaget är mindre än ett korn. Omgivet

av den stora grå massan som vältrar

sig i det vi tror är vi.

Så lite vet vi, jag, om detta korn.

Vår upplysta värld är i ständig

skymning på jagets kontinent.

Men något säger mig att ett

meddelande kommer när det är

nästan över.

Minne av en bortgången s. 126

  33  

Kvällen kommer och skymningen

suddar ut alla former. Horisonten

löses upp som en snöflinga i handen.

Minnet efter den nyligt bortgångne

är plötsligt överväldigande och söker sig genom kroppen

likt någon som förgäves letar sin biografi i raderna av böcker på

det kungliga biblioteket.

Rad efter rad, överallt strömmar

otåliga fingrar över bokryggarna.

När en människa dör, lossnar alla

hennes händelser och kvar

blir denna svindel i oss som

hoppas att vi ännu lever.

Solförmörkelse s.127

Under vissa dagar, ett nästan arktiskt mörker.

Ögonen undrar var solen är och förnuftet

kan inte säga dem det.

Det är det andra mörkret, försöker jag.

När det är såhär, går allt mycket långsamt.

Som att sitta fast med ett flödande

konstgjort sken, riktat mot ansiktet.

Det är öronbedövande, det hörs

ingenting.

Fängelse s.128

En val har oförklarligt strandats

vid kusten. Känner den vågorna? Vad känner

den när vågorna slår mot dess kropp?

  34  

Vi kastar oss själva ner i den stora avgrunden.

Ser blint neråt, gripna av olikheten med våra likar.

Istället för att enas om att klättra sätter vi

ett insegel över avgrundens öppning.

Inseglet är graverat med förnuftets hånfulla

analyser och svar. Därunder förtorkar och krymper kvinnan,

barnet, mannen, ängeln och den onde som

är oss alla.

En gammal vän s.129

En gammal vän sträcker ut sin hand

över sjukhussängens kant och talar svagt

talar med en röst som slipats ner av vågorna

till en slät viskning.

Han till sjukdomen och till det dödliga.

“Varför måste sjukdom finnas?

Om man kunde vara frisk, skulle man vara det!

Om man kunde vara glad, skulle något annat

än glädje finnas?”

En hemlighet stryker i hörnen.

Lämnar handen hängande.

s.130

Det finns en gåta.

Den överskrids inte av

Natt, dag, stjärna, jord

Aprilmorgon s.131

Aprilmorgon och färgernas ljus

som de är här i världen.

  35  

Ditt goda ansikte lyses upp där du ligger

och är här i världen.

Fast allt jag behöver veta står skrivet i det

förstår jag så lite.

Vidgas av okunskapen.

Ansiktet med sina erfarenheter

plundrar mig på allt annat

än det ansiktet säger.

Ögonlock s.132

Döden kommer och tar oss med,

precis som vi är. I våra för stora kostymer,

bakom våra bredbrättade hattar.

Vill den ha oss precis så? Vill den vara det vi är?

Döden syns inte men alla har sett den

för sitt inre öga och föreställt sig dess ansikte.

Vi klamrar oss alltjämt fast vid våra ting.

Vid maskinen Livets grovkorniga grus.

Blundar alltjämt med ögon målade

på våra ögonlock.

Processioner s.133

Dagarna innan processionen blir andetagen

mer och mer försiktiga.

Så vaknar vi inte till slut.

En människa övergår till minne.

I ett slag renskrivs boken, förlängs

och blir tätare. Biografins förvanskning

blir det enda att klamra sig fast vid.

  36  

Man täcker igen hålen av småsinthet och grälsjuka,

rättar till våra kläder. Vita som grädde

minns man våra själar.

________________