plantskolors potentiella föroreningsnivå · 2012-06-28 · litteraturstudie med en teoretisk...
TRANSCRIPT
Malin Karlsson
Uppsats för avläggande av naturvetenskaplig kandidatexamen iMiljövetenskap
15 hpInstitutionen för biologi och miljövetenskap
Göteborgs universitetJuni 2012
Plantskolors potentiellaföroreningsnivå
– framtagande av inventeringsmatrisbaserad på en litteraturstudie
Abstract
I Västra Götaland ska branschen plantskolor verksamma 1945 – 1975 inventeras av
länsstyrelsen på uppdrag av Naturvårdsverket. Arbetet ska ske enligt MIFO-metodikens två
faser, 1 och 2. Inventering utförs som ett viktigt arbete mot en giftfri miljö och innebär en
riskklassning och beslut av en branschs aktuella efterbehandlingsbehov. Inom plantskolor är
användningen av kemiska bekämpningsmedel under perioden 1945 - 1975 svår att fastställa.
Lite är känt om vilka medel som användes och i vilka mängder. Därför innebär inventeringen
under fas 1 främst en informationsinsamling för att kunna utföra en första prioritering och
riskklassning, av områden där plantskolor har bedrivits. Detta examensarbete utgör en
litteraturstudie med en teoretisk översikt av appliceringsmetoder i plantskolor samt spridning
och nedbrytning av bekämpningsmedel. Avsaknaden av dokumenterad användning av
bekämpningsmedel i de flesta plantskolor har gjort att uppskattning av preparatens spridning
och nedbrytning enbart kan baseras på omgivningens egenskaper samt generella egenskaper
för bekämpningsmedel. Med utgångspunkt från vad som framkommit genom den teoretiska
översikten och motsvarande teoriavsnitt, om bekämpningsmedel, från Eriksson (2012) har en
inventeringsmatris tagits fram som uppskattar föroreningsnivån och föroreningsnivåns allvar
vid olika plantskolor. Föroreningsnivåns allvar relateras i matrisen till det aktuella områdets
markanvändning och skyddsvärde. Det utförs för att garantera att en plantskola med endast
”måttligt allvar av föroreningsnivån” inte ska utgöra ett riskobjekt för exempelvis närliggande
bostäder. Vissa parametrar i matrisen är specifikt framtagna för Västra Götaland och kan
därför inte tillämpas i andra län. Matrisen representerar de parametrar som tros påverka
föroreningsnivån genom spridning och nedbrytning, vilka har identifierats som växthus och
hotspot som deponier, förråd, komposter och dagvattenbrunnar.
Nyckelord: Plantskolor, MIFO, kemiska bekämpningsmedel, spridningsmetodik, spridning,
nedbrytning, inventeringsmatris
Abstract
Nurseries active between 1945 and 1975 is scheduled to be inventoried by the county
following MIFO-methodology, developed by the Swedish EPA. Investigation is carried out as
an important task for a non-toxic environment, following risk assessments and evaluation of
nurseries remediation needs. In nurseries, the use of pesticides during the period 1945 - 1975
is hard to estimate. Due to the lack of documented pesticide use and in what quantities, the
inventory during Phase 1 is primarily an information gathering in order to perform a first
priority and risk assessment, in the areas where nurseries were operated. This paper provides a
literature review with a theoretical overview of the application methods used in nurseries and
distribution and degradation of pesticides. The estimation of distribution and degradation is
based only on environmental conditions and general properties of pesticides, since there are
no way to establish which specific pesticides that have been used. Using the theory section
and the corresponding theoretical part in Eriksson (2012) an inventory matrix has been
developed which estimates the level and seriousness of contamination, at various nurseries.
The seriousness of contamination is assessed against the current area's land use and
conservation value. It is performed to ensure that a nursery with only "moderately
seriousness" should not pose a risk item to such as nearby residences. Certain parameters of
the matrix are designed particularly for the Västra Götaland area and are therefore not
applicable in other counties. The matrix represents the parameters that are believed to
influence the level of contamination by distribution and degradation, which has been
identified as greenhouses and hotspots including landfills, storage area, compost sites and
surface drains.
Key words: Nurseries, pesticides, MIFO, application methods, transport, degradation, matrix
Förord Detta examensarbete är genomfört på kandidatnivå och omfattar 15 högskolepoäng vid
institutionen biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet. Examensarbetet är utfört på
uppdrag av länsstyrelsen i Västra Götaland. Resultatet från det teoretiska avsnittet har lett
fram till en inventeringsmatris som kan användas under länsstyrelsens arbete med inventering
av plantskolor och som översiktligt uppskattar föroreningsnivån samt föroreningsnivåns
allvar.
Jag vill tacka Värmlands och Stockholms länsstyrelse som bistått med erfarenheter och råd
angående deras inventeringsarbete av plantskolor. Jag vill även tack Uffe Schultz på
länsstyrelsens miljöskyddsenhet i Göteborg för hjälp med information och handledning under
arbetes gång.
Innehållsförteckning:
1. Inledning .................................................................................1
1.2 Definition Plantskola ........................................................................................................ 2 1.3 Bakgrund .......................................................................................................................... 2
1.3.1 Användning av bekämpningsmedel .......................................................................... 2 1.3.2 Plantskolenäringen .................................................................................................... 4 1.3.3 Skogsplantskolor ....................................................................................................... 5
1.3.4 Föroreningsnivå ......................................................................................................... 5
2. Metod ......................................................................................7
3. Resultat Teori .........................................................................8
3.1 Spridningmetodik ............................................................................................................. 8
3.1.1 Besprutning, Bepudring ............................................................................................ 8
3.1.1.1 Handsprutan ....................................................................................................... 8 3.1.1.2 Ryggsprutan ....................................................................................................... 8
3.1.1.3 Pudersprutor ....................................................................................................... 9 3.1.1.4 Kärrsprutor ......................................................................................................... 9 3.1.1.5 Fläktsprutor ........................................................................................................ 9 3.1.1.6 Flygbesprutning ................................................................................................ 10
3.1.1.7 Lantsbruksspruta .............................................................................................. 10 3.1.2 Betning .................................................................................................................... 10
3.1.3 Jorddesinfektion ...................................................................................................... 10 3.1.4 Dimning - Gasning - Rökning ................................................................................. 10 3.1.5 Appliceringsmetoder för skogsplantor .................................................................... 11
3.1.5.1 Manuell doppning ............................................................................................ 11 3.1.5.2 Maskinell doppning .......................................................................................... 11
3.1.5.3 Sprutning i tunnel ............................................................................................. 12 3.1.5.4 Sprutning i plantsängar ..................................................................................... 12
3.2 Kemiska bekämpningsmedels spridning ........................................................................ 12 3.2.1 Spridning av kemiska bekämpningsmedel till miljön ............................................ 12 3.2.2 Faktorer som påverkar transporten .......................................................................... 13
3.2.2.1 Jordmån ............................................................................................................ 13
3.2.2.2 Adsorption ........................................................................................................ 14 3.2.3 Transportvägar ........................................................................................................ 15
3.2.3.1 Vindavdrift ....................................................................................................... 15 3.2.3.2 Ytavrinning ....................................................................................................... 15 3.2.3.3 Utlakning .......................................................................................................... 16
3.2.3.4 Absorption till växter ....................................................................................... 17
3.3 Nedbrytning av kemiska bekämpningsmedel ................................................................ 17
3.3.1 Faktorer som påverkar nedbrytning ........................................................................ 17 3.3.1.1 Klimat ............................................................................................................... 17 3.3.1.2 Odlingsåtgärder ................................................................................................ 18 3.3.1.3 Åldrande ........................................................................................................... 19
3.3.2 Nedbrytningsförfaranden ........................................................................................ 19
3.3.2.1 Kemisk nedbrytning ......................................................................................... 19 3.3.2.2 Fotokemisk nedbrytning ................................................................................... 19 3.3.2.3 Mikrobiell nedbrytning .................................................................................... 20
4. Resultat Inventeringsmatris ..................................................21
4.1 Parametrar ...................................................................................................................... 21
5. Analys ...................................................................................23
5.1 Teoriavsnitt, spridningsmetoder ..................................................................................... 23 5.2 Teoriavsnitt, spridning och nedbrytning ........................................................................ 25
5.3 Skogsplantskolor ............................................................................................................ 25 5.4 Parametrar Inventeringsmatris ....................................................................................... 26
5.4.1 Antal verksamhetsår ................................................................................................ 26 5.4.2 Växthus .................................................................................................................... 27 5.4.3 Friland ..................................................................................................................... 28
5.4.4 Hotspots ................................................................................................................... 29 5.4.5 Växthus grödor ........................................................................................................ 30 5.4.6 Friland grödor .......................................................................................................... 30 5.4.7 Områdets skyddsvärde och markanvändning .......................................................... 31
5.5 Analys av matris ............................................................................................................. 31
5.5.1 Matrisens styrkor ..................................................................................................... 31
5.5.2 Matrisens svagheter ................................................................................................. 32
6. Slutsatser ..............................................................................33
7. Referenslista……………………………………………………34
Bilagor…………………………………………………………… 37 Ordlista……………………………………………………………..41
1
1. Inledning Industrialiseringen av Sverige under mitten av 1800-talet medförde en omfördelning i
produktion och arbetskraft från jordbruk till industrisamhälle. Övergången har resulterat i att
ett stort antal förorenade områden har efterlämnats vid förflyttning och nerläggning av
industrier och verksamheter. Delar av vad som föranlett situationen kan anses vara brist på
lagstiftning och kontrollåtgärder för branscher, samt en övertro på den antropogena
särställningen i naturen. Föroreningsgraden kan i flera områden anses så allvarlig att den kan
leda till skada på människor och miljö. En viktig del i arbetet mot giftfri miljö är att
identifiera dessa områden och genom inventering och riskbedömning besluta om aktuellt
efterbehandlingsbehov (Naturvårdsverket, 2012).
Under 1992 till 1994 utförde Naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelsen en
branschkartläggning av ett 60-tal industribranscher och verksamheter, med förmodan om
behov av efterbehandling. Under kartläggningen delades branscherna in i fyra klasser vilka
representerar mycket liten till mycket stor risk. Placeringen av ett objekt i respektive klass
bygger på hur allvarliga effekter på hälsa och miljö som objektet kan orsaka och
sannolikheten att en sådan situation inträffar. Till grund för kartläggningen låg redan
befintligt material med innehåll av varierande tillförlitlighet. Osäkerheten i materialet medför
att en riskklassning enligt BKL kan vara svårbedömd. Med anledning av att kunskapsläget om
förorenade områdena många gånger är svagt, behövs en komplimenterande och enhetlig
inventering genomföras. Inventeringen ska utföras på länsnivå efter arbete enligt
Naturvårdsverkets MIFO-metodik (Metodik för Inventering av Förorenade Områden).
Branscher placerade i de högre riskklasserna efter BKL prioriteras i länsstyrelsen arbete enligt
MIFO (Naturvårdsverket, 1999).
Inventering enligt MIFO delas upp i två faser, fas 1 och fas 2. Arbetet initieras under fas 1
med orienterande studier av branschobjekt, med utgångspunkt från den tidigare genomförda
BKL. Ytterligare information tillkommer via bland annat arkivstudier, intervjuer och
platsbesök. Fas 1 avslutas genom att branschobjektet bedöms och riskklassas översiktligt efter
föroreningarnas farlighet, föroreningsnivå, spridningsförutsättningar samt områdets känslighet
och skyddsvärde. Resultatet av fas 1 visar vilka objekt som bör prioriteras för vidare
undersökningar. Fas 2 innefattar en översiktlig markteknisk undersökning med provtagning
och analys av områdets föroreningsgrad. Markundersökningen ger en skarpare bild av
föroreningsläget än resultaten från fas 1, risklassningen görs därför om under avslutningen av
fas 2. Den slutliga risklassningen bygger på en samlad bedömning av riskerna för miljö- och
hälsovådliga skador i ett förorenat område (Naturvårdsverket, 1999).
Branschen plantskolor tillhör BKL två och fyra och har i Västra Götalands län, i dagsläget
inte genomgått inventering enligt MIFO. Enligt Naturvårdsverkets riktlinjer ska samtliga
plantskolor som varit verksamma mellan 1945 och 1975 placeras i branschklass 2 och
inventeras. Övriga plantskolor hamnar i BKL 4 som endast innebär en identifiering av
länsstyrelsen (Naturvårdsverket, 2011). Antalet plantskolor som placerats i BKL 2 är stort och
inventering enligt fas 1 av specifika branschobjekt behöver underlättas.
2
Syftet med examensarbetet är samla översiktlig bakgrundsinformation om
plantskolebranschen utifrån vilken branschens potentiella föroreningsnivå kan uppskattas.
Med hjälp av informationen ska en inventeringsmatris upprättas, som kan användas under den
preliminära riskklassningen i fas 1. Matrisen bör syfta till att ge en indikation om
föroreningsnivån för objekt utan att provtagning sker.
Följande frågeställningar beräknas ge indikation om allmänna föroreningsläget.
Vilken spridningsmetodik för kemiska bekämpningsmedel har används i plantskolor
Hur sprids och transporteras kemiska bekämpningsmedel i naturen
Hur sker nedbrytningen av kemiska bekämpningsmedel och vad påverkar
nedbrytningen
Frågeställningarna besvaras genom ett urval, med utgångspunkt att generera en
bakgrundsinformation med koppling till plantskolor och föroreningsnivå. Därför kan inte
svaren på frågeställningarna ses som heltäckande.
Resultaten av frågeställningarna i detta examensarbete ihop med komplimenterande
frågeställningar i Eriksson (2012) tros leda fram till tillräcklig bakgrundsinformation för att en
inventeringsmatris för plantskor i BKL 2 kan upprättas. Matrisen ska anpassas efter MIFO-
metodiken fas 1 och de bedömningsgrunder som tillämpas inom ramarna för den. I
examensarbetet läggs fokus på användningen av kemiska bekämpningsmedel i
plantskolbranschen och på objekt som varit verksamma mellan åren 1945 till 1975. Företag
med både jordbruk och plantskoleverksamhet samt föroreningar relaterade till uppvärmning
och förbränning behandlas således inte här.
1.2 Definition Plantskola
Branschen omfattar verksamheter med uppdragning av plantor (skogs-, frukt-, allé-,
prydnadsplantor) för utplanteringar. I detta arbete innefattas även yrkesmässig odling i
handelsträdgårdar av köksväxter, frukt, bär och prydnadsväxter på friland och växthus, i
benämningen. Plantskolorna kommer att omnämnas som både plantskolor och objekt i det
fortsatta arbetet.
1.3 Bakgrund
1.3.1 Användning av bekämpningsmedel
Växtskydd har förekommit allt sedan människan började bruka jord- och skogsmark. I takt
med samhällsutvecklingen har metoderna för bekämpning av skadegörare förnyats och
förbättrats. Växtskyddet har gått från att vara en primitiv verksamhet med naturgifter som
bekämpningsmetod till dagens storskaliga industri med åtskilliga syntetiska preparat att välja
mellan (Thente, 1978).
Under 1900-talets början fram till 30-talet bedrevs bekämpningen inom plantskolebranschen i
Sverige huvudsakligen manuellt. De medel som användes var i första hand oorganiska
preparat så som arsenik mot insekter samt kvicksilver-, svavel- och kopparföreningar för
bekämpning av svampangrepp (Grönhall, 1976). Betning med kvicksilversalter hade pågått i
mindre skala sedan slutet av 1800-talet. Det var först under 1920- och 30-talet, i samband med
3
att organiska kvicksilvermedel introducerades, som betning fick en mer landsomfattande
utbredning. De preparat som användes var huvudsakligen alkylkvicksilverföreningar där
bland andra metylkvicksilver ingick (SOU 1974:35). Efter krigsutbrottet 1939 förelåg det i
Sverige brist på råvaror inom de flesta sektorer i näringslivet. Gällande bekämpningsmedel
utgjordes den inhemska produktionen 1940 av arsenikpreparat medans de flesta andra medel
importerades som hel- eller halvfabrikat (Tunblad, 1940).
Perioden efter 1945 kännetecknas av en kraftig ökad användning av bekämpningsmedel inom
plantskolebranschen. Mycket på grund av ett stort antal nya preparat av syntetiska kemikalier
och substanser från växtriket, framställts av kemiindustrin. Det var inte bara antalet medel
som ökade utan också funktionsdugligheten av preparaten då tre grundläggande aspekter för
en fortsatt användning upptäcktes. De tillväxtreglerande substanser som förekommer i gröna
växtdelar ledde fram till fenoxisyror. Organiska fosforföreningars biologiska aktivitet
fastställdes och slutligen gjordes upptäckten av kontaktgiftet DDT (Thente, 1978). Av de nya
preparaten tillhörde de allra flesta grupperna klorerade kolväten, organiska fosforföreningar
samt tiokarbamater (Grönhall, 1976). Inom loppet av några år översvämmades marknaden av
nya bekämpningsmedel och i en växtskyddsnotis publicerad av statens Växtskyddsanstalt från
1950 konstateras att: ”Praktiken ej kunnat hålla jämna steg med den teoretiska forskningen.
Knappt har man hunnit tillgodogöra sig resultaten av prövningarna med ett medel, innan ett
nytt pockar på undersökning.” (Tunblad, 1950a, s10). Situationen med en omfattande
spridning med stort antal preparat ledde till ett närmast akut behov av kontrollåtgärder. Först
1953 i oktober trädde en kunglig förordning i kraft om en obligatorisk registrering av
växtskyddsmedel. Registreringen utgjorde emellertid inte några krav på en ekologisk
prövning av preparat men resulterade ändå i en viss upprensning av medel på marknaden
(Grönhall, 1976).
Under 1962 fick Sverige sin första heltäckande bekämpningsmedelslagstiftning,
bekämpningsmedelsförordningen (1962:703). Den beslutande myndigheten giftnämnden
ställde nu mer långgående krav samt utförande av ekologisk undersökning vid godkännande
av preparat (Thente, 1978). Från och med den 1 februari 1966 lämnades inga bifall av
alkylkvicksilverpreparat och i mars 1969 beslutade giftnämnden att förbjuda användning av
ett antal klorerade kolväten, bland andra dieldrin och aldrin. Beslutet medförde även att
användning av DDT-preparat förbjöds under en försöksperiod av två år med start 1 januari
1970, undantaget behandling av barrträdplantor mot snytbagge. Innan försökstiden gick ut
avslogs registreringsansökningar innehållande DDT av giftnämnden, som här med markerar
slutet för användningen av preparaten (SOU 1974:35). 1975 upphör även användningen av
DDT i barrträdplantskolor (SLU, 2012).
1973 ersatte lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973:329) bekämpningsmedels-
förordningen. Den nya lagen var utformad som en ramlag och innebar en skärpt
produktkontroll av varor som kunde tänkas medföra skada på människor och miljö (SOU
1974:35). Kraven på faktaunderlag vid godkännande av ett kemiskt bekämpningsmedel
stärktes och hänsynstagande till hela miljöeffektssidan skulle tillämpas (Thente, 1978).
Statistik från Jordbruksstatistisk årsbok 1980 och produktkontrollbyrån visar att mellan åren
1975 och 1980 minskade andelen av kemiska bekämpningsmedel, försåld mängd handelsvara
och aktiv substans. Då minskningen i respektive grupp följde varandra indikerade den heller
inte på att preparaten blivit mer koncentrerade (SOU 1983:11). Under mitten på 80-talet
beslutades i riksdagen om de så kallade halveringsprogrammen där målet innebar minskade
hälso- och miljörisker med bekämpningsmedel. Ett av delmålen gällde en halvering i
nyttjande av kemiska bekämpningsmedel, räknat i aktiv substans, från medelanvändningen
4
1981-85 fram till 1990. Målet uppfylldes och för att upprätthålla framgångarna har ytterligare
halverings- och handlingsprogram genomförts (Jönsson, 2001, Fogelfors, 1997). I dagsläget
styrs användningen av de kemiska bekämpningsmedlen av miljöbalken kap. 14 med
tillhörande förordning om bekämpningsmedel (1998:947) samt föreskrifter utfärdade av
Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Bekämpningsmedel måste i
dag vara godkända av Kemikalieinspektionen för att få släppas ut på marknaden (Jönsson,
2001).
1.3.2 Plantskolenäringen
Möjligheten till kartläggning av utvecklingen inom plantskolebranschen är begräsad. För
1951 års jordbruksräkning redovisas endast delar av branschen och under 1960-talet
genomfördes ingen likartad utredning. Från 1970-talets början finns branschens storlek
tillgängligt genom SCB:s årliga statistiska undersökning för lantbruksregistret. Uppgifter från
1971 och 1976 beräknas ge information med högst säkerhet. I SCB:s undersökningar finns
bland annat uppgifter om växthusens ålder samt utformning (SOU 1978:51). (uppgifter för
växthusens ålder i Skaraborgslän saknas)
Tabell 1: Åldersfördelning av växthus efter Län i % fördelning, 1976
Län Ålder
Under10 år 10- 20 år Över 20 år
Göteborg, Bohuslän 32 31 37
Älvsborg 38 31 32
Källa: (SOU 1978:51)
Under 1970-talet ökade den samlade växthusarealen i Sverige och uppgick 1976 till ca 430
ha, varav den största delen var försedd med uppvärmning. I växthusen odlades grönsaker av
vilka tomater och slanggurka var vanligt förekommande, även snittblomm- och
krukväxtodling var utbredd. Odlingen på friland för färskvarumarknaden omfattande 11 700
ha och utgjordes främst av äppel-, jordgubbs-, morots-, lök- och kålodlingar (SOU 1978:51).
Tabell 2: Odlingsomfattning länsvis, ha, år 1976
Källa: (SOU 1978:51)
Plantskolor är i allmänhet förlagda på den ur klimatsynpunkt bäst gynnande platsen, zon I och
zon II . Västra Götalands län ingår i både Zon I och II. Lägesplaceringen bestämmer
plantskolans inriktning genom att växtsslagen ställer olika krav på odlingsjord. En mycket
viktig aspekt ur jordsynpunkt är att den innehar egenskapen av att vara väldränerad så att
inget vatten blir stående på jordytan. I de fall en naturligt väldränerad jord saknas utförs en
rördränering för att skapa ultimata förhållanden för produktion. Ytterligare en viktig faktor
för växternas kvalitet är att de ges möjlighet att utveckla ett förgrenat rotsystem, för
Län Växthus Friland
Köksväxt Blommor Frukträd Bärbuskar Jordgubbar Plantskola
Göteborg,
Bohuslän
14 42 9 2 17 13 32
Skaraborg 20 69 11 2 2 49 34
Älvsborg 9 147 8 37 4 191 52
5
ändamålet lämpar sig mullrika lättleror eller sandleror. Samma jordar torkar lätt upp under
våren och är varma vilket underlättar vid en tidig utplantering (Nilsson, 1974).
Storleken på planskolorna i Sverige var oftast av liten och försäljning av produkter skedde
främst till verksamhetsortens detaljhandel och konsumenter. 1976 sålde 1/3 av alla
växthusföretag sina produkter på ovanstående vis. I takt med ökad urbanisering har
växthusmark används till utbyggnad av städer. Flera växthus har därmed rivits för att lämna
plats för stadsutveckling (SOU 1978:51). Inom plantskolebranschen som helhet har
utvecklingen gått mot större odlingsareal med specialisering mot vissa grödor men fördelat på
färre enheter. Antalet minskade enheter leder till att genomsnittsarealen och
genomsnittsproduktionen idag har ökat räknat per företag (SOU 1978:51, Jönsson, 2001).
Tabell 3: Antal företag med odling i växthus, friland och bänkgård, Län, 1970-1975 Län Årtal
1970 1971 1973 1974 1975
Göteborgs och Bohuslän
Växthus 130 156 129 116 115
Bänkgård 60 94 60 50 45
Friland 152 185 174 169 137
Älvsborgs län
Växthus 128 147 139 134 130
Bänkgård 86 107 79 68 68
Friland 138 225 205 206 156
Skaraborgs län
Växthus 120 128 111 98 97
Bänkgård 85 100 58 56 54
Friland 252 266 302 277 224
Källa: (Jordbruksverket, 2008)
1.3.3 Skogsplantskolor
I slutet av 1940-talet odlades barrträdplantor på 320 ha fördelat på 300 plantskolor med en
total produktion om 110 miljoner plantor. Nya plantskolor placerades ofta på grovmo längs
med kusten i svag sydlut. De växtsjukdomar som drabbade plantskolorna bekämpades med ett
flertal kemiska preparat bland annat fenoxisyror. Plantorna doppades även i DDT-preparat så
som Gesarol och Hylobin. I mitten av 1960 hade plastväxthus blivit vanliga och odlingen
skedde i uppgödslad frästorv. Utvecklingen gick därefter mot produktion av täckrotsplantor
och användning av kopparforsmetoden. Plantorna odlades i mindre lådor under ett års tid.
Lådorna var sammansatta i en enhet i lådform som fördes ut direkt till planteringsplatsen,
nästan hela produktionskedjan kunde mekaniseras. Produktion av barrotsplantor upphörde
dock inte inom branschen då stora granplantor i krukor blev för dyra att hantera. 1980 blev
skogsvårdstyrelsen förstatligad och tog över ansvaret för frö- och
skogsplantskoleförsörjningen. Övertaget ledde till att skogsplantskolorna omfördelades till
stora centrala plantskolor och i ett mindre antal enheter. 1990 var skogsplantskolorna stora,
centraliserade och möjliggjorde ett åretruntarbete. Antalet enheter uppgick till 52 med en
produktion om 500 miljoner plantor (Kardell et al., 2004).
1.3.4 Föroreningsnivå
Även om lagstiftning inom bekämpningsmedelssektorn har skärpt användningen och förbjudit
flera bekämpningsmedel, kvarstår problem med persistenta toxiska medel som innan gällande
6
lagstiftning använts i omfattande kvantiteter. Inom plantskolor har bland annat frukt-, bär- och
barrträdsplantor varit föremål för stor besprutning (SOU 1974:35). Många av verksamheterna
var belägna på bördiga regioner, lokaliserade till utkanten av tätortsområden (SOU 1978:51).
I dagsläget leder placeringen till att marken ofta blir föremål för undersökningar vid
projektering av bostäder. Flertalet av plantskolorna är sedan en längre tid nerlagda och relativt
lite är känt om det aktuella föroreningsläget i branschen (Länsstyrelsen Västra Götaland,
2012). Statistik över användningen av bekämpningsmedel inom plantskolebranschen
(trädgårdsnäringen) har publicerats sedan 1979, där siffror från tidigare år baseras på en grov
uppskattning. Materialet statistiken bygger på kan i de flesta fall relateras till större odlingar.
Det är ofta svårt att skilja på var ett specifikt medel hör hemma i statistiken och om de
används inom växtodlingen eller fältmässig trådgårdsodling. Statistiken kan inte heller påvisa
vilka odlingar som har besprutats eller med vilken dos (Jönsson, 2001).
Andelen bekämpningsmedel som används inom trädgårdsnäringen motsvarade drygt 2 %,
2007, av den totala användningen inom jordbruk. Den svenska miljöövervakningen är i
dagsläget främst riktad mot läckage av bekämpningsmedel i från jordbruk. Information om
hur bekämpningsmedel som används inom plantskolor förekommer i miljön är begränsad. I en
studie från 2008 undersöks vilka halter av bekämpningsmedel, från odling på friland och
växthus, som spridits och återfinns i kringliggande vattendrag. Från områden med
växthusproduktion, tidigare betraktade som slutna miljöer, återfanns höga halter av
bekämpningsmedel i vattendrag. Rikvärden överskreds i flera av de prov som samlades in.
Samma preparat som överskreds i vattenproverna påträffades även i överskottsvatten i från
växthusen. Läckage från frilandsodlingar undersöktes samtidigt i studien, resultaten visade att
det i områden med intensiv grönsaksodling fanns förhöjda halter av bekämpningsmedel i
kringliggande vattendrag. Flera substanser som detekterades ingår endast i avregistrerade
bekämpningsmedel som inte längre får brukas (Kreuger et al., 2009). Vid marktekniska
undersökningar, enligt fas 2 MIFO-metodiken i Värmlandslän, konstaterades rester av
bekämpningsmedel vid tidigare verksamma objekt. De preparatrester och
nedbrytningsprodukter som återkom var i första hand DDT/DDD/DDE, pentakloranilin,
diklobenil, BAM, tetradifon, dieldrin, pentaklorbensen, kvintozen. Flera av dessa är
modersubstanser och deras nedbrytningsprodukter. Resterna detekterades i de övre
jordproverna, 0 - 25 cm djup (SGI, 2012). Undersökningar utförda i Helsingfors, Finland vid
nerlagda plantskoleverksamheter visade resthalter av DDT/DDD/DDE, HCB, kvintozen samt
metallerna bly, kvicksilver, zink arsenik och kadmium. Halterna var som högst i ytproverna
och överskred på flera platser både gränsvärden och riktvärden (Fraktman, 2002). I en
riskanalys från 2011 utförd på två finländska skogsplantskolor upptäcktes att
koncentrationerna av DDT/DDD/DDE, dieldrin, lindan överstegs finska riktvärden på
verksamhet 1. På verksamhet 2 upptäckts HCB, pentakloranisol, kvintozen, DDT/DDE/DDD,
terbutylazin, glyfosat med högst värde. I grundvattnet på båda platserna kunde förhöjda halter
av atrazin, hexazinon, and triadimefon påträffas samtidigt som det vid verksamhet 1
detekterades en migration av flera preparat ner mot en närbelägen sjö (Jaana & Satu, 2011).
Vad som kan appliceras från resultaten i ovanstående undersökningar i detta arbete är att de
genomförda undersökningarna visar på existens av ett potentiellt riskobjekt (föroreningskälla)
på platser med tidigare plantskoleverksamhet. Vilket är nödvändigt för länsstyrelsen fortsatta
arbete med riskbedömning.
7
2. Metod Resultaten erhölls genom en översiktlig litteraturstudie inom aktuella frågeställningar (se
avsnitt 1) och plantskolebranschen. Frågeställningarna besvaras med utgångspunkt från att de
ska ge tillräcklig bakgrundsinformation för att en inventeringsmatris ska kunna upprättas och
för att litteraturstudien ska fungera som en bas utifrån vilken informationsläget om branschen
stärks. Därmed kommer inte frågeställningarna ge en heltäckande bild av kemiska
bekämpningsmedels spridningsmetod spridning eller nedbrytning.
Frågeställningen rörande spridningsmetodik ska ge en översiktlig sammanställning av de
spridningsmetoder som används samt under vilka odlingsbetingelser. Utifrån resultatet från
hur kemiska bekämpningsmedel sprids och transporteras i miljön tillsammans med
appliceringsmetod beräknas preparatens förekomst och spridning över objektet uppskattas.
Nedbrytning av kemiska bekämpningsmedel kopplat till odlingsjordens egenskaper samt
inverkan på bekämpningsmedels persistens visar om det föreligger risk för tillförsel av
preparat ut till miljön samt rimligheten i att marken kan vara förorenad.
Utifrån resultatet av frågeställningarna kommer en översiktlig inventeringsmatris sättas upp.
Med hjälp av inventeringsmatrisen kan länsstyrelsen uppskatta föroreningsnivån hos olika
inventeringsobjekt samt allvaret av föroreningsnivån. Naturvårdsverkets MIFO-metodik
kommer att utgöra en grund för framtagande av inventeringsmatrisen. Informationsinsamling
sker genom litteraturstudier samt med hjälp av länsstyrelsens EBH-databas. Under arbetes
gång kommer internkommunikation med miljöskyddsenheter på länsstyrelsen att upprätthållas
för vägledning.
8
3. Resultat Teori Nedan följer en redovisning av de resultat som framkommit under arbetets gång. Svaren
återges under separata avsnitt i likhet med de frågeställningar som presenterats i avsnitt 1.
3.1 Spridningmetodik
Vid alla typer utav odling vare sig de sker på friland eller under glas (växthus) behöver
åtgärder vidtas för att bevara produktionen. Åtgärder syftar till att hindra angrepp och
konkurrens från skadegörare och innebär i första hand förebyggande av sådana. Det är först
när odlingstekniken brister som de kemiska bekämpningsmedlen tillämpas (SOU 1974:35).
Vid användning av kemiska medel ställs krav på lämplig utrustning för spridning av dem.
Vid val av utrustning för besprutning måste hänsyn tas till vilket typ av medel som ska
användas. Gällande bekämpningsmedels beredning avgör tillsatsämnens egenskaper
preparatets formulering. Formuleringen avgör den aktuella spridningstekniken. Exempelvis
ställer en suspension eller emulsion högre krav på omröring och pumpkapacitet än en äkta
lösning (Sundgren, 2005). Den uppnådda bekämpningseffekten beror till viss del på
droppstorleken som avsetts ifrån munstycken och munstycksbrickor. En liten
munstycksöppning och ett högt tryck genererar små droppar som är önskvärt vid besprutning
av bland annat buskar (Sundgren, 2005, Andrén, 1964). En liten droppstorlek ökar
vidhäftning på sprutmålet, men risken för vindavdrift och utebliven selektivitet ökar
samtidigt. Ökad droppstorlek får motsatt effekt samt en minskad verkan hos kontaktgifter
(Sundgren, 2005). Förutom formulering styr nyttogrödors känslighet för bekämpningsmedel
även val och inställning av munstycke och munstycksbrickor. Detta för att undvika
sprutskador på nyttoväxten (Andrén, 1964).
3.1.1 Besprutning, Bepudring
En av föregångarna till den moderna spridningsmetodiken lanserades i samband med
upptäckten av bordeauxmedlet 1885 i Frankrike. Preparatet fick en världsomfattande
användning och året efter konstruerades en av de första sprutorna för distribution av vätskan.
Modellen var av så kallad pedomatisk typ och bestod av en kopparbehållare varifrån vätskan
sprutades ut med hjälp av en bälganordning fastmonterad på besprutarens sko. Redan efter
några år hade den tekniska utvecklingen resulterat i en ryggspruta som antas vara av samma
typ som dagens modeller (Haegermark, 1985).
3.1.1.1 Handsprutan
Handsprutan är liten och smidig att använda. Sprutan är utformad som en tank som fylls till
hälften med vätska. Det övriga utrymmet av behållaren är tänkt att fyllas med komprimerad
luft eller gas. Genom ett handtag kan lufttrycket pumpas upp i behållaren, trycket används
sedan till att pressa ut vätskan genom ett munstycke. Trycket måste åter laddas upp under
användning. När tycket faller påverkas duschkvalité och flödet av medlet (Hagenvall &
Nilsson, 1997). Handsprutor är välanvända inom växthusodling (Löfkvist et al., 2009).
3.1.1.2 Ryggsprutan
Ryggsprutor finns både som motordrivna och med handpump för spridning av
bekämpningsmedel. Vanliga storlekar rymmer mellan 10 och 25 liter. Beroende på
användningsområde kan ryggsprutor, försedda med kolv- eller membranpump vara lämplig.
Kolvpumpar arbetar till ett högre tryck vilket är en förutsättning för en fin duschkvalité och
9
lämpligt vid bekämpning av svamp- och insektsangrepp. För manuella pumpar används ett
handtag för att öka trycket i en tryckkammare i spruttanken. En övertrycksventil på pumpen
förhindrar att ett övertyck uppstår. Till ryggsprutan hör ett munstycke eller en liten sprutbom
med ett mindre antal munstycken fastmonterade. På nya modeller finns droppskydd som
minskar spill av bekämpningsmedel (Hagenvall & Nilsson, 1997).
De första ryggsprutorna som blev vanliga var lufttryckssprutor där inpumpning av luft sätter
hela vätskan under tryck. Vid användning av dessa tidiga modeller förelåg det en
explosionsrisk då sprutorna i regel saknade övertrycksventil. 1947 kom en ny modell in på
den svenska marknaden. Sprutan hade en kolvpump samt övertrycksventil vilket gjorde att
trycket kunde hållas konstant och reglerbart. Modellen minskade inte bara explosionsrisken
utan gav även möjlighet till beräkning av utpumpad vätskemängd. Statens växtskyddsanstalt
rekommenderar spruttypen för lägre kulturväxter samt för besprutning i växthus i en
växtskyddsnotis från 1947 (Tunblad, 1947a).
I slutet av 1950-talet blir den ryggburna koncentratsprutan populär i Sverige. Tekniken
möjliggör en besprutning med mindre vätskemängd per ytenhet då koncentrationen av
bekämpningsmedlet höjs i proportion till minskning av vattenmängd. Medlet sprids när en
luftström slungar ut vätskan ur munstycket. Luftströmmen skapas av en fläkt kopplad till en
mopedmotor. Genom att byta munstycke och behållare på koncentratsprutan kan den istället
användas som ett puderaggregat (Statens Växtskyddsanstalt, 1957).
3.1.1.3 Pudersprutor
Användningen av pudringsmetodik startade vid samma tidpunkt som besprutning med
vätskor. Metoden visade sig ha fler fördelar och var både tidseffektiv och skonsam mot
plantor (Gram et al., 1942). Förutom den ovan nämnda pudersprutan, kom under slutet av
1940-talet ett antal nya pudersprutor ut på marknaden. En skjutbart- och en bärbarmodell.
Konstruktionen var enkel och bestod av en behållare för puderpreparat och en fläkt för
spridning. Puderspridare kommer till användning vid bekämpning av lägre kulturväxter samt
bär- och buskplantor (Tunblad, 1948).
3.1.1.4 Kärrsprutor
Sprutor utav denna typ är monterade på en kärra för att lätt kunna förflyttas mellan olika
platser. En pump, motor och behållare sitter fast på kärran. En slangupprullare gör att
dimensionen på slangen kan vara mycket lång. Modellen finns som både högtryck- samt
lågtrycksspruta och båda är avsedda för användning i växthus (Hagenvall & Nilsson, 1997).
3.1.1.5 Fläktsprutor
Modellen dras med hjälp av en traktor och är konstruerad för att klara besprutning av stora
arealer. Inom fruktodlingen, som kräver stora mängder bekämpningsmedel samt
besprutningsfrekvens, är sprutorna välanvända (Statens Växtskyddsanstalt, 1957, Hagenvall
& Nilsson, 1997). För att en fläktspruta ska fungera optimalt ska luftmängd, luftriktning samt
vätskeflöde anpassas till trädstorlek och trädform. När utseendet på träden förändras ändras
samtidigt förutsättningarna för bekämpningen. När träden är höga och breda krävs det en
kraftig uppåtriktad luftström. För detta är en spruta med axialfläkt optimal, dock så föreligger
det större risk för vindavdrift med denna modell. En axialfläkt är i Sverige ofta utrustad med
en virvelkammarspridare. Storleken på dropparna som produceras från spridaren beror på
vätsketrycket, högre tryck ger mindre droppar. Små droppar kräver att lufthastigheten är hög
för att garantera en maximal avsättning på trädet (Sundgren, 2005).
10
3.1.1.6 Flygbesprutning
Att använda flygbesprutning som spridningsmetodik inom plantskolor är sällsynt
förekommande (SOU 1974:35).
3.1.1.7 Lantsbruksspruta
Sprutan är traktorbogserad och bekämpningsmedel och vatten blandas i en tank. En pump
pumpar vätskan via ledningar till sprutmunstycken. Vätsketrycket påverkar vätskemängden
och droppstorleken. Till lantsbrukssprutan finns flera olika spridare som bestämmer hur
finfördelad besprutningsvätskan blir. Spaltspridaren var länge en av de vanligaste
spridartyperna i Sverige och genererade större droppstorlek. En lantsbruksspruta användes på
friland (Sundgren, 2005).
3.1.2 Betning
Betning är en desinfektionsmetod som används för att förhindra bakterie- och svampangrepp
på fröer samt motverka angrepp från insekter under uppväxten av plantan (Olvång, 2000).
Innan mekaniska betningsmaskiner introducerades på marknaden bestod metoden
huvudsakligen av nedsänkning och omröring av fröer i bekämpningsmedel (Gram et al.,
1942). Två av de första maskinerna som användes var roterande skruvar eller trummor.
Skruvarna hade kapaciteten att arbeta kontinuerligt medan trummor behandlade en sats i taget.
Betningspreparaten som användes i maskinerna var först av typen puderformuleringar.
Medlen gav en jämn fördelning över fröerna men avlägsnades fortare än vid behandling med
flytandepreparat. Puderformuleringarnas nackdel har lett till en övergång mot behandling med
flytandepreparat där dagens teknik möjliggör en jämn fördelning över fröerna (Olvång, 2000).
3.1.3 Jorddesinfektion
Desinfektion av odlingsjord förebygger sjukdomar som annars sprids i jorden mellan plantor
och fröer. Desinfektion kan utföras i form av värmebehandling och genom tillsats av kemiska
bekämpningsmedel. I Sveriges Handelsträgårdsmästareförbunds årsbok från 1949
rekommenderas en desinfektion av jorden minst en gång per år med en variation mellan
värme- och kemiskbehandling. Som behandlingspreparat föreslås klorpikrin vara mest lämpat
(Sandahl, 1949). Vid desinfektion i växthus, under 1950-talet, finns exempel på att ytan delas
in parceller inramad av en jordkant. På parcellen sprids vätskan där den räfsas ner i jordskiktet
och täcks med pressningar för att förhindra avdunstning. För denna typ av behandling krävs
stora volymer av preparatet (Gram et al., 1942, Sandahl, 1949). På grund av flera preparats
flyktighet måste de injiceras i jorden vid desinfektionstillfället, utrustningen som användes
var en motordriven injektor. För att garantera en minsta förlust av preparat vattnades därefter
jorden rikligt. Först efter 2 - 3 veckors luftning kunde jorden åter brukas (Statens
Växtskyddsanstalt, 1957).
Under 1960-talet övergick man vid desinfektionen till att använda andra medel, då behandling
med äldre preparat var tidkrävande och försenade sådd i jorden en längre tid. De nya
preparaten baserades ofta på captan, timram och zineb, vilka enkelt kunde inblandas eller
strös ut över jordytan (Andrén, 1964).
3.1.4 Dimning - Gasning - Rökning
Dimning är vanligt i växthus och lagerlokaler och kan ske med kall- eller varmaggregat. I ett
slutet utrymme blir risken för avdrift minimerad. Minimerad avdrift ger utrymme för att
11
tillämpa en mycket fin duschkvalité vilket leder till att vissa droppar kan betraktas som
aerosoler. Droppar i den storleken ger en ökad täckningsgrad och biologisk effekt men
behöver en högre hastighet för att träffa sprutmålet. Dimning kan nyttjas mot svamp- och
insektsangrepp samt desinfektion. Principen vid kalldimning är att droppbildningen sker vid
munstycket och fördelas över rummet med en fläk. I varmdimning söderdelas preparatet när
det tillförs avgaserna från förbränningsmotorn samt genom avdunstning till följd av den höga
temperaturen (Hagenvall & Nilsson, 1997).
I mitten av 1940-talet introduceras aerosolbomben på den svenska marknaden. Produkten
tillverkas genom att komprimera freongas till vätska i en stålkapsel och däri lösa preparat.
Genom att öppna en ventil på kapseln förgasas vätskan och sprider preparatet till
omgivningen. En produktutveckling av aerosolbomben leder fram till aerocide-metoden.
Preparatet befinner sig i de första modellerna som vätska och sprids mycket finfördelat från
en behållare med hjälp av en kolsyrepatron. Vätskan bildar en dimma som har fördelen att den
fördelar sig jämnt över lokalen (Tunblad, 1947b). På senare modeller utsprids aerosolerna ofta
med en pneumatisk spridare (SOU 1974:35). För rökning av aerosolpreparat framställs käglor
och kanistrar som genom att de antänds utvecklar en rök. Metoden ansågs bekväm och
användes i hög utsträckning av odlare (Tunblad, 1950b).
Innan aerosolpreparaten fick en större utbredning tillämpades mer basala metoder mot
skadegörare. Vanligt var gasning med nikotin, svavel, formalin men även gasning med
cyanväte förekom i växthus och lagringslokaler. I växtsjukdomar från 1942 rekommenderas
att formalin förgasas genom att använda en gryta och ett primuskök. Svavel förgasades genom
att använda generatorer som sublimerar svavlet som därefter sprids genom att
begasningsapparater pumpar luft genom preparatet (Gram et al., 1942).
3.1.5 Appliceringsmetoder för skogsplantor
I Sverige har skyddsbehandling av plantor innan utplantering dominerat sedan början på
1950-talet. Förbrukning av insekticider per planta under 70-talet har redovisats av
Skogsstyrelsen och uppgick till ca 40 mg/planta, beroende på planttyp och behandlingsmetod.
Innan förbudet av DDT 1975, applicerades bekämpningsmedel på plantorna genom doppning
i preparat, manuellt/maskinellt samt besprutning i plantsäng och med tunnelaggregat
(Skogsstyrelsen, 1978). DDT-preparaten kunde användas både som emulsion och
uppslamning. En koncentration på mer än 2-5 % av preparatet var inte nödvändig (SOU
1974:35).
3.1.5.1 Manuell doppning
Enligt domänverket skulle alla barrotsplantor doppas då man ansåg att metoden resulterade i
minst spill (SOU 1974:35). Den manuella doppningen av plantor gav ett effektivt skydd men
ansågs mindre lämplig ur arbetsskyddssynpunkt. Doppningen kunde ske manuellt i stora tråg.
Plantorna buntades ihop och doppades ner ihop (Skogsstyrelsen, 1978).
3.1.5.2 Maskinell doppning
Tekniken för den maskinella doppningen möjliggör att behandlingen kan utföras med mindre
risk för spill. Metodens användningsområde är lämpligast vid en direkt utplantering efter
behandling, då lagring av fuktiga plantor kan ge mögelskador (Skogsstyrelsen, 1978).
12
3.1.5.3 Sprutning i tunnel
Behandlingen sker där plantorna står, i plastlådor och plantsängar. Besprutningsvätskan
hinner därmed torka in innan plantan planteras ut. Utformning av spruttunnel kan ske så att
läckage av bekämpningsmedlet till miljön minskar samt att spillvätska samlas upp. I 1978 års
utredning av snytbaggangrepp konstateras att behandling av täckrotsplantor hittills har skett i
tunnelaggregat (Skogsstyrelsen, 1978).
3.1.5.4 Sprutning i plantsängar
Besprutningen utförs med traktoraggregat. Besprutning utformas med hänsyn till
väderleksförhållanden och körriktningen sker efter hur plantsängarna är placerade. Spillet kan
minskas genom att sprutaggregatet byggs in för att minska vindavdrift och genom
uppsamlingsskålar som samlar in överflödig vätska som hamnar mellan plantraderna
(Skogsstyrelsen, 1978).
3.2 Kemiska bekämpningsmedels spridning
Under 1980-talet hade intresset för bekämpningsmedlens spridning i miljön ökat och man
började fråga sig vart preparaten tog vägen efter besprutning. Läge hade fokus legat på andra
faktorer än just platsen för spridning. Undersökningar visade att man i flera vattendrag och i
grundvattnet fann rester av bekämpningsmedel (SLU, 2010a). Upptäckterna initierade en mer
systematisk provtagning av ytvatten där resultaten visade att fenoxisyror var vanligt
förekommande. Analys av ett stort antal grund- och ytvattenprover under 1988-1989 visade
att vanligast förekommande var fenoxisyror, triaziner och bentazon (Torstensson, 1990).
Problemen med långlivade och bioackumulerande preparat var känt sedan tidigare och
åtgärder mot dem hade vidtagits genom utveckling mot nya preparat. Ersättningsmedlen hade
en högre vattenlöslighet och var mer lättnedbrytbara vilket ökar risken för transport bort från
besprutningspunkten med vattenflöden (SLU, 2010a).
3.2.1 Spridning av kemiska bekämpningsmedel till miljön
Bekämpningsmedel förs ut i naturen genom diffusa läckage och punktutsläpp från exempelvis
plantskolor. Omfattningen av spridningen beror på hur aktiviteterna ser ut före, under och
efter besprutning (Torstensson, 1990). Punktutsläppen har starkast samband med hantering av
bekämpningsmedel. Viktiga faktorer för punktutsläpp är hanteringen av sprututrustning så
som fyllning, sköljning och rengöring. Punktkällor kan leda till omfattande utsläpp av
bekämpningsmedel beroende på platsen för utsläppet. Hantering och utsläpp på hårdgjorda
miljöer exempelvis gårdsplaner gör att risken för spridning uti miljön och framförallt ytvatten
ökar (Löfkvist et al., 2009, Svensson & Löfkvist, 2007).
Spridningen av bekämpningsmedel från spruta till mark sker ofta genom två vägar, avdrift till
jorden vid behandling av växter samt vid sköljning med vatten (regn, vattning) av behandlade
växter (Arias-Estévez et al., 2008). Vid beräkningar utförda på träffsäkerheten har det
uppskattats att endast en väldigt liten andel av bekämpningsmedlet når fram till skadegöraren.
Hastigheten är avgörande för om dropparna når fram till den besprutande grödan (penetration
och retention). Små droppar bromsas snabbt av luftmotstånd och riskerar att följa andra
luftströmmar. Trycket måste vara högt för att grantera att små droppar når sitt mål och får
önskad penetration. När en droppe når ett blad kan den retarderas, rinna av eller splittras. Om
droppen retarderas eller inte beror på både droppen och växtslaget. Droppar med en storlek på
mindre än 0,2 mm retarderas relativt lätt på en gröda. Bekämpningsmedel med låg ytspänning
13
har generellt också lättare för att retarderas . I övrigt har vätskemängden en betydelse för
penetration, retention och täckning av målgrödan. Retention och täckning ökar med mängden
bärvätska, oftast vatten. Om mängden bärvätska blir för stor kommer dock avrinningen öka
och därmed även läckaget av medel till jordlagret (Sundgren, 2005).
3.2.2 Faktorer som påverkar transporten
3.2.2.1 Jordmån
I Sverige varierar sammansättningen av marken med dess geologiska ursprung, klimatzon,
placering i landskapet samt odlingsåtgärder och markbehandling. Jorden skiftar naturligt på
innehåll av humus, lerhalt, pH-värde, struktur och mikrobiell aktivitet. Det är förhållandet
mellan ovanstående faktorer som skapar olika starka förutsättningar för spridning av
bekämpningsmedel. I jordtyper med höga halter av ler- och/eller humuspartiklar hindras
borttransport och bekämpningsmedlen kan brytas ned fort eller fastläggas i markprofilen.
Lätta jordar med låg mikrobiell aktvitet ökar risken för en ytavrinning och utlakning och kan
medföra en föroreningsrisk av grund- och ytvatten (Sundgren, 2005).
Tabell 4: Jorden kan delas in efter vilka spridningsförutsättningar som föreligger. Enligt
Naturvårdsverket ser indelningen ut som följande Spridningsförutsättningar jordtyp
Små Måttliga Stora Mycket stora
Leror utan torrsprickor
Moränleror*
Leriga moräner*
Kompakta torvlager
Ej dränering
Obetydlig lutning av
grundvattenytan
Silt
Mojord*
Sandigsiltig morän
Sandig morän*
Siltmorän
Bland/finkorniga moräner*
Ej dränering
Måttlig lutning av
grundvattenytan
Grova siltjordar
Sand*
Grus
Grusig morän
Grovkornigmorän
Dränering
Högt grundvattenläge
Sand/grusjordar
Skiktad siltjord
Tydligt luftande
grundvattenyta
Hög grundvattenyta
Bruten topografi
* Jordar på vilka plantskoleverksamhet är lämpligt. Källa: (Naturvårdsverket, 1999)
En jordtyps spridningsförutsättningar påverkas av vilket preparat som finns i jorden. En
lerjord kan därför utgöra en högre risk för spridning för starkt adsorberade ämnen än för
lättrörliga preparat. Läckaget av adsorberande preparattyper från strukturerade lerjordar sker
till följd av en snabb transport genom sprickor. På grund av den snabba transporten kan
preparatet spolas förbi det övre marklagret och därigenom undgå mikrobiell nedbrytning eller
fastläggning i markprofilen. Läckage av lättrörliga ämnen är som störst på sandjordar med låg
mullhalt (Johnson & Bramstorp, 2005).
Läckage från lerjordar påverkar i störst utsträckning ytvatten. Läckaget sker genom
drängeringsflöden, då en lerjord många gånger är ogenomsläpplig under rotzonen på grund av
en svagare makroporstruktur. Sandjordar har en bra infiltrationskapacitet under rotzonen som
leder till att läckage av bekämpningsmedel transporteras till grundvattnet (Johnson &
Bramstorp, 2005).
14
3.2.2.2 Adsorption
Bekämpningsmedels transport i jord och från jord till vatten beror på ett komplex samband
mellan fysiska, kemiska och biologiska processer där adsorption – desorption, flyktighet,
kemisk- och biologisk nedbrytning, plantupptag, avrinning och läckage inkluderas.
Betydelsen av respektive faktor varierar med preparatets kemiska egenskaper och jordens
beskaffenhet (Arias-Estévez et al., 2008). Ett preparats rörlighet i mark beskrivs vanligen
genom ett specifik Koc-värde. Adsorptionskonstanten (Koc) är ett mått på ett ämnes
förutsättningar att binda till markpartiklar och ger en indirekt antydan om rörligheten i
markprofilen. DT50-värden anger halveringstid för preparatet i marken samt halveringstid i
vattendrag. En sammanvägning av DT50 i mark och Koc–värden (log 10 DT50 * (4-log10Koc))
ger ett GUS-index som är ett relativ mått på preparatets rörlighet i marken (SLU, 2011).
Tabell 5: Äldre bekämpningsmedel, indelade efter rörlighet i mark
Rörlighet Koc ml/g Bekämpningsmedel
Mycket hög rörlighet O - < 50 TCA
Hög rörlighet 50 - < 150 Atrazin, Tetradifon, Simazin, 2,4-D, Diklorprop,
Måttlig rörlighet 150 -< 500
Diklobenil, Terbutylazin
Låg rörlighet 500 - < 2000 Lindan, Linuron
Mycket låg rörlighet 2000 - < 5000 Kvintozen,
Ingen rörlighet > 5000 DDT, endosulfan, aldrin, dieldrin, hexaklorbensen,
Klorodan,
Källa: (PPDB, 2012)
Adsorption tillsammans med nedbrytning är de två faktorer med tydligast inverkan på ett
bekämpningsmedels rörlighet och transport i markprofilen . Adsorptionen har betydelse för
den advektiva- dispersiva transporten, persistens, transformation och bioackumulation av
bekämpningsmedel (Arias-Estévez et al., 2008). Adsorptionen ökar med andelen potentiella
bindningspunkter till jordpartiklar. Markens innehåll av organiskt material, lera samt Fe-, Al-
och Mn-oxider styr bindningsmöjligheterna (Harrison, 2001). Flera studier på adsorption för
neutrala preparat visar på en nära koppling till halten organiskt material i jorden. Den
molekylära strukturen hos organiskt material har varit viktig för att fastställa adsorptionen av
dessa preparat. Det har visats att neutrala föreningar med störst affinitet för kovalenta
bindningar med humusmaterial innehar likande funktionella grupper som humuspartiklarna
själva (Arias-Estévez et al., 2008).
För bekämpningsmedel som är syror eller baser är det i huvudsak markens pH-värde som
påverkar preparatens kemiska form, laddning och rörlighet (SLU, 2010b). Studier av svaga
organiska syrors kinetik har visat att bentazon och 2,4-D adsorberas av flera olika jordtyper
kort efter applicering men att adsorptionen i stort beror på jordens pH-värde. Kopplingen till
pH-värdet beror på preparatets syra-bas jämvikt samt förändring av laddning och jonstryka i
jorden, tillföljd av förändringar i pH-värde. Adsorberade kemikalier har en reducerad
tillgänglighet för mikroorganismer som begränsar både nedbrytning och transport (Arias-
Estévez et al., 2008). Även om höjning av halten organiskt material ökar möjligheten till
15
mikrobiell nedbrytning i marken så ökar samtidigt bindningsmöjligheterna för preparatet.
Preparat bundna till jordpartiklar får en reducerad biotillgänglighet och studier visar på en
negativ korrelation mellan adsorption och nerbrytning i jord (Ghafoor et al., 2011).
3.2.3 Transportvägar
3.2.3.1 Vindavdrift
Till avdrift räknas de delar av besprutningsvätskan som hamnar utanför den behandlade
målgrödan och fältet. Avdriften kan ske genom vind, vinderosion, avdunstning från plantor
och andra ytor, vilket sker i anslutning till appliceringstillfället eller senare. De
väderleksfaktorer som påverkar är vertikala luftrörelser, vindhastigheten, relativ luftfuktighet
och temperatur. Det är särskilt små droppar som är utsatta för avdrift då de lättare påverkas
av luftströmmar. Avdriften beror till stor del på inställningen av sprututrustningen, vätskans
egenskaper, väderleksförhållanden och tekniken hos besprutaren. Under dåliga betingelser
kan 1/3 av sprutmängden hamna utanför målet. Undersökningar har visat att avdriften minskar
vid förbättring av den tekniska kunskapen samt vid användning av bästa tillgängliga
utrustning och preparat (Teresa et al., 2012).
När bekämpningsmedel har applicerats kan det avdunsta, andelen preparatförlust beror på
klimatförhållanden och vilket preparat som används och kan i värsta fall uppgå till 90 %.
Studier på atrazin har visat att 24 timmar efter spridning har 2 % av dosen avdunstat, lindan
har påvisats än högre förluster. Avdunstningen från plantor beräknas vara större än från mark
och sker inom ett par dagar efter besprutning. Flyktigheten beror på fysikaliska och kemiska
egenskaper hos preparatet och metrologin. Det är främst på norra halvklotet metrologin har en
avgörande roll för koncentrationen av bekämpningsmedel. Bekämpningsmedel i gasfas kan
transporteras över längre sträckor och preparatets halveringstid är av största betydelse för
förflyttningens avstånd. Partiklar av större storlek kan färdas i partikelfasen endast kortare
avstånd innan de sedimenterar (Teresa et al., 2012).
I en amerikansk studie analyseras gas-, partikel- och nederbördsfaser av ett antal persistant
organic pollutants (POPs). Många POPs preparat kan befinna sig i atmosfären under längre
perioder och har en halveringstid på mer än 2 dygn. Beroende på varje enskild förorenings
egenskaper, våt/torrdeposition och vindar kan POPs förflytta sig i miljön under en lång tid.
Resultaten i från studien visar att endosulfan under de platsspecifika betingelserna har en
halveringstid på mellan 11 och 14 år. Klordan uppvisade en halverings tid på 11 år för gasfas,
6 år för partikelfas och 4 år i nederbörd. Resultaten, och det faktum att klordan har varit
förbjudet i USA sedan 1988, gjorde att slutsatsen drogs att preparatet fortfarande tillfördes
atmosfären i från reservoarer skapade från tidigare användning. Lindan uppvisade den
snabbaste halveringstiden med värden på 3-5 år (Teresa et al., 2012).
3.2.3.2 Ytavrinning
Svenska undersökningar har visat att 0,01 – 1 % av andelen bekämpningsmedel som använts i
ett område kan spridas med antingen utlakning eller ytavrinnng. Internationellt har det
påvisats att ytavrinnng som enskild process kan stå för flera procent av förlusterna av
bekämpningsmedel från ett område (SLU, 2010b). Sätt till andel bekämpningsmedel som
spridits är förlusterna små men koncentrationen av preparaten i vatten kan bli direkt skadliga
för akvatiska växter och djur (Tatjana et al., 2012).
16
Ytavrinning uppstår när marken mättas på vatten eller är så hård att vatten inte kan tränga ner
i markprofilen. När regnet rinner av markytan tar det med sig preparat lösta i vatten eller
bundet till jordpartiklar ner i dräneringsbrunnar eller vattendrag (SLU, 2010b). Förlusterna av
preparat bundet till partiklar beräknas vara små, utan förlusterna är som högst vid ytavrinning
av vattenlösliga bekämpningsmedel och preparat med ett Koc <1000 L/kg (Pilar & Beatriz,
2012). Storleken på ytavrinningen beror på bland annat mättad jordtyp, regnmängd, landskap,
brukning av jord samt sluttning av marken (Tatjana et al., 2012). På struktursvaga morän- och
mjälajordar är risken för ytavrinning som störst (SLU, 2010b). Egenskaperna bestämmer
delvis koncentrationen av bekämpningsmedel i närliggande ytvatten. Exempelvis mark som är
belägen på branta ytor är mer utsatt för ytavrinning (Tatjana et al., 2012). I försök med
ogräsmedlet linuron visades att markpartiklar som adsorberat preparat hade förflyttats vid
nederbörd och ansamlats i en låglänt del av fältet. Koncentrationen av linuron på det
avgränsade låga partiet översteg den applicerade (Torstensson, 1988).
För att undvika stillastående ytvatten på mark med dålig permeabilitet utförs dränering.
Dräneringen skapar ett konstgjort flöde ner i markprofilen vilket kan ta med sig
bekämpningsmedel lösta i vatten eller adsorberade till partiklar. Preparaten följer med
drängeringsvattnet i rören belagda i markprofilen, som därmed skapar en diffuskälla till
förorening av angränsande vattendrag. Förluster av bekämpningsmedel har beräknats från
under 0,1 % upp till 1,9 %. Transport på grund av dränering sker även genom makroporer
skapade i rördränerade jordar av strukturerad typ, exempelvis låg-permeabla leror. Strukturen
i marken är då i högre grad mer genomsläpplig och ökar transport och förlust av
bekämpningsmedel genom makroporer (Tatjana et al., 2012).
3.2.3.3 Utlakning
Bekämpningsmedel kan under specifika förhållanden vandra genom markprofilen och ner till
grundvattnet. Föroreningen sker när preparat löst i vatten, som marken inte kan lagra vid regn
eller bevattning, transporteras neråt i marken. Antingen direkt till grundvattnet eller vidare in
dräneringsledningar (SLU, 2010b). Läckage genom markprofilen beräknas vara den
transportmekanism av störst betydelse vid förorening av grundvatten. Studier i både
laboratorier och fält visar att bekämpningsmedels utlakning kontrollers av fysiokemiska och
biologiska egenskaper hos pesticiden och jorden samt tiden för och mängden regn efter
appliceringstillfället. Vid torrt väder efter applicering beräknas 0,1 – 1 % årligen utlakas från
jorden tillskillnad från 5 % om ett så kallat värsta scenario regn inträffar. Naturligt dränerade
jordar löper större risk för att bidra till föroreningsprocessen, bland dem kan nämnas
sandjordar. I ett försök på sandjordar visades att, den inneboende mobiliteten av ett
bekämpningsmedel genom läckage är omvänt relaterad till medlets adsorption till jord. En låg
adsorptionsaffinitet leder till större andel löst bekämpningsmedel i vatten och en fortare
utlakning. Preparat med lägre vattenlöslighet kommer i större utsträckning att stanna kvar i
marken (Jie et al., 2012).
Bekämpningsmedel kan också ta sig ner till grundvattnet genom makroporflöde. Flödet sker
med regnvatten genom sprickor, maskhål och rotkanaler ner till grundvattnet (SLU, 2010b).
Bekämpningsmedel transporteras löst i vattnet eller genom cotransport med kolloidala
partiklar ner förbi den omättade zonen till grundvattnet utan att genomgått kemisk eller
biologisk nedbrytning (SLU, 2010b, Arias-Estévez et al., 2008) Preparat med relativt höga
Koc-värden (> 1000) har återfunnits i grund- och dränagevatten. Förekomsten tros beror på
utlakning på jord med stor permeabel potential, genom transport vid kraftliga regn strax efter
applicering (Arias-Estévez et al., 2008). Även applicering på jordar med låg
adsorptionsförmåga bidrar till spridning av mindre rörliga preparat. Redan vid låga doser kan
17
alla bindningsställen i jorden vara upptagna och bekämpningsmedlet följer vattnet ner i
markprofilen. Preparat som används på grusunderlag (låg halt av organisk kol) för
totalutrotning exempelvis atrazin och simazin kan tränga ner i marken och borttransporteras
(Torstensson, 1988).
3.2.3.4 Absorption till växter
Absorption beskriver upptaget av bekämpningsmedel i en växt. Upptaget beror till viss del på
förhållanden i miljön och de fysiokemiska egenskaperna hos preparatet och jorden. Lågt pH
kan öka upptaget i växterna. En hög affinitet hos bekämpningsmedlet mot jordpartiklarna
leder till att adsorptionen ökar och upptaget i växten minskar. Generellt har hydrofoba
bekämpningsmedel lättare för att tas upp i plantor för bioackumulation (Jie et al., 2012).
3.3 Nedbrytning av kemiska bekämpningsmedel
3.3.1 Faktorer som påverkar nedbrytning
Nedbrytning är fundamental för bekämpningsmedels elimination ur miljön och styrs av både
abiotiska- och biotiska faktorer. Processen följer ofta komplexa vägar, som interaktioner
mellan mikroorganismer, jordegenskaper och det specifika preparatet (Arias-Estévez et al.,
2008). Beroende på de förhållanden som råder i miljön kan varje process svara olika. Detta
leder till att jämförelser av faktorer som påverkar nedbrytning blir komplicerat. Trots
skillnader mellan preparat och sammansättning av jordar finns det dock generella likheter och
karaktäristika i nedbrytningen samt fragmentering av bekämpningsmedel (Tomasz, 2012).
Tabell 6: Generella likheter för nedbrytning av kemiska bekämpningsmedel i jord
Generellt gäller att:
Polära bekämpningsmedel bryts ner fortare än opolära
Bekämpningsmedel som är anjoner bryts ner fortare än katjoner
Aromatiska bekämpningsmedel är mer långlivade än alifatiska
Höjning av temperatur ökar nerbrytningen
Låg fuktighet i jorden ger långsammare nerbrytning och fragmentering
En höjning av pH-värde ger snabbare kemiska processer
En sänkning av pH-värde ger en långsammare nerbrytning
Fe3+ och Cu2+ samt andra metallkatjoner är katalyserare av transformation
Källa: (Tomasz, 2012)
3.3.1.1 Klimat
Områden med en jämn nederbörd och en hög temperatur skapar goda förutsättningar för
snabb nedbrytning. Torka kan tillsammans med värme leda till att nedbrytning avtar då flera
kemiska reaktioner samt mikroorganismer är beroende av vatten. En minskad nedbrytning
över sommarhalvåret kan leda till höga resthalter ansamlas i marken (Torstensson, 1988). För
exempelvis atrazin förlängs nedbrytningshastigheten i torr mark jämförelsevis fuktig (Loh &
Ovuka, 2005). Kraftiga och rikliga nederbördsmängder ökar risken för spridning av preparat
till djupare marklager. Där är den mikrobiella aktiviteten ofta låg vilket leder till längre
18
halveringstider. Studier med preparatet TCA har påvisat en transport ner till djupare
marklager där nedbrytningshastigheten har minskat med ökat djup (Torstensson, 1988).
Finlands miljöcentral har i undersökningar av före detta plantskolor upptäckt klorerade
kolväten (DDT, kvintozen) i markprofilen. Föroreningarna har bevarats i ytjorden i mer än 30
år till följd av ogynnsamma klimatförhållanden så som låga temperaturer och frusen mark
under vinterhalvåret (Fraktman, 2002).
3.3.1.2 Odlingsåtgärder
Nerbrytningshastigheten av bekämpningsmedel påverkas direkt eller indirekt av olika
odlingsåtgärder som vidtas. Främst är det den biologiska nerbrytningen som påverkas.
Åtgärder som är till godo för grödans tillväxt exempelvis jordbearbetning, gödsling, kalkning
och bevattning ökar aktiviteten hos markens mikroorganismer vilket leder till effektiv
nedbrytning (Torstensson, 1988).
Nedbrytningen av kemiska bekämpningsmedel beror delvis på vilket material preparatet
avsätts. Växthus är en artificiellmiljö som förutom grödor innefattar golv av grus, sand,
makadam, betong, och jord; byggnadsmaterial av stål, trä glas, plast och aluminium;
inredning av vävar, stål, trä och plast. Växthusen påverkar också den fysiska miljön genom att
pH, temperatur, fuktighet och andel mikroorganismer ser annorlunda ut från frilandsodling.
Fysiska faktorer kan hindra nedbrytningen av preparaten i växthusmiljöer, vanligtvis påverkas
preparats nedbrytning av bland annat pH-värde. Betong i växthus blöts ner vid vattning och
rengöring och förväntas ha ett pH-värde på mellan 10-13. Bekämpningsmedel som påverkas
negativt av det förhöjda pH-värdet kommer få en förlängd nedbrytningstid. Nedbrytning
genom hydrolys kommer också att påverkas vid spill och läckage av bekämpningsmedel på
blöta betongytor (Löfkvist et al., 2009).
Golvytan i växthus påverkar andelen aktiva mikrobiella organismer i marken. Golvytan består
ofta av sand, grus och hålls samtidigt ren från växter och skadegörare vilket leder till att den
mikrobiella aktiviteten är förmodat låg med en långsammare nedbrytning som resultat
(Löfkvist et al., 2009). Även riktad behandling på dessa typer av ytor har förekommit med
totalutrotningsmedel. Exempelvis har gårds- och grusplaner, gångar mellan växtrader
besprutas för att kontrollera ogrästillväxt och spridning. Vanliga totalutrotningsmedel är
atrazin och simazin, vilka använts i plantskolor och är lättrörliga men svårnedbrytbara.
Atrazin och preparatets nedbrytningsprodukter samt BAM är bekämpningsmedelsrester som
ofta påträffas i vattendrag. I grundvatten har atrazin genomgått endast en obetydlig
nedbrytning efter 96 dagar (Loh & Ovuka, 2005). BAM adsorberar i liten utsträckning till
sediment och når på så sätt ofta grundvatten där föreningen är mycket svårnedbrytbar. BAM
är nedbrytningsprodukt från diklobenil som binds till markpartiklar. Rester av diklobenil kan
finnas kvar i den översta delen av markprofilen under långa tidsperioder. När diklobenil
återfinns i närheten av uppmätta halter av BAM i grundvatten är det rimligt att anta att
nedbrytning av diklobenil pågår och att BAM kommer fortsätta att förorena grundvattnet
(UMEVA, 2011).
Vid jordbearbetning förflyttas preparat runt i marken i både yt- och djupled. I Handbok för
trädgårdsodlare rekommenderas en plöjning av marken ner till ett djup på 25 cm under
höstbearbetningen i plantskolor (Sonesson, 1955). Vid reducerad bearbetning antas andelen
makroporer öka och därmed även utlakningen. Reducerad bearbetning medför även en ökning
av det organiska materialet i ytskiktet som ökar den mikrobiella aktiviteten och därmed
nedbrytningshastigheten (Johnson & Bramstorp, 2005).
19
3.3.1.3 Åldrande
Långsam diffusion i små porer i jordaggregat, hydrofobisk, instängning i nanoporer på
hydrofoba ytor samt irreversibel adsorption till organiskt material har föreslagits som
mekanismer med vilka bekämpningsmedel åldrars. Det finns begränsat med studier och
resultat över hur tiden i jorden påverkar samspelet mellan adsorption och nedbrytning. Ett
bekämpningsmedel kan adsorberas med en varierande styrka beroende på vilken
bindningsplats adsorptionen sker. Därför beror biotillgängligheten även på fördelningen
mellan adsorptionsställen och andelen adsorberad mängd av preparatet. Kinetiskt är
adsorptionen en två-stegsprocess med ett fort första steg följt att ett långsamt andra steg. En
ökning av adsorptionen för åldrande bekämpningsmedel har fastställts för flera klasser av
preparat. Fynden visar att färskt behandlade prov i ”slurry”-förhållanden kan leda till en
överskattning av åldrande preparats mobilitet. Åldrande preparat minskar sin biologiska
tillgänglighet och nedbrytningen avstannar med tiden efter applicering. Vid längre kontakt
mellan preparatet och jorden kommer andelen hårt bundna molekyler öka på bekostnad av
extraherbara enheter. En adsorption in till irreversibla bindningsställen i organiskt material
beräknas vara primär källa till att atrazin ökar sin adsorption till jord under åldrande (Arias-
Estévez et al., 2008).
3.3.2 Nedbrytningsförfaranden
3.3.2.1 Kemisk nedbrytning
I den kemiska nedbrytningen av bekämpningsmedel deltar inga levande organismer.
Hydrolysen är en av de viktigaste reaktionerna som bryter ner preparaten i både vatten och
jord. Förutom rester från grödor och koncentration av bekämpningsmedel påverkar en rad
olika faktorer resultatet av nedbrytningen. Främst påverkar halterna av det organsiska
materialet och lera i marken. Båda materialen skapar förutsättningar för hydrolyser genom att
bidraga med betydande andel ytarea på vilka reaktion kan ske (Bansal, 2012). Den kemiska
nedbrytningen kan påskyndas i vissa fall genom att bekämpningsmedlet adsorberas till
lerpartiklar. Resultaten har visats i försök med triaziner och organiska fosforinsekticider
(Torstensson, 1988). Jordens pH-värde påverkar den hydrolytiska processen av ett preparats
dissipation. Vilken inverkan som jorden pH-värde vidare får beror på om aktuellt
bekämpningsmedel är bas-hydrolyserat eller syre-hydrolyserat. Markens temperatur påverkar
hastigheten av nedbrytningen genom att hydrolysen sker fortare i en varmare jord. Ett
bekämpningsmedels reaktivitet hänger även samman med vilka substituenter som finns på
substratet. Vissa substituenter ersätts lätt genom hydrolys, vilket särskilt gäller för de
substituenter som drar elektrondensiteten bort från substratet (Bansal, 2012). Den kemiska
nedbrytningen leder inte till en fullständig nedbrytning utan nedbrytningssubstanser bildas
som kan vara mer toxiska och långslivade än modersubstansen (Torstensson, 1988).
Klorerade kolväten är till största del motståndskraftiga mot nedbrytning i jord. Deras
persistens beror på låg flyktighet, låg vattenlöslighet och på klor som substituent. Gruppens
höga log Kow- och Koc-värden visar på stor affinitet för adsorption till jord. Speciellt starka
adsorptions egenskaper har HCH preparat. Resultat från studier visar på korrelation mellan
andelen klorerade kolväten och totalhalten organiskt kol i jorden (Tomasz, 2012).
3.3.2.2 Fotokemisk nedbrytning
Fotokemisk nedbrytning sker genom inverkan av solens ultravioletta strålning och är
beroende på instrålningsintensitet, applikationsmål, exponeringstid, bekämpningsmedels
egenskaper, pH-värde, vattendjup och närvaro av joner. Exempelvis ökar den fotokemiska
20
nerbrytningen i jorden med halten av organsikt material som fulvosyra och humussyra.
Bekämpningsmedel som innehåller organiska kromoforer i sin struktur har lätt för att brytas
ner fotokemiskt. Dessa delar av molekylen absorberar energirika fotoner som förändrar
molekylen och bryter ner kromoforen. Bekämpningsmedel utan kromoforer kan brytas ner
genom ljuskänsliga reaktioner förutsatt att preparatet uppvisar sådana egenskaper. Exempelvis
ytaktiva ämnen som används som tillsats i bekämpningsmedelsformulering för att sänka
ytspänningen, ökar preparats ljuskänslighet och därmed nedbrytbarhet (Bansal, 2012).
Förutsättningen för fotokemisk nedbrytning är störst under förhållanden då solstrålningen
direkt träffar molekylerna på markytan, bladytor och i atmosfären. Ett flertal
bekämpningsmedel är kända för att delvis brytas ner genom fotokemiska reaktioner
exempelvis klorerade kolväten, fenoxisyror, triaziner och fenylureaherbicider. Den
fotokemiska nedbrytningen är dock inte fullständig utan nedbrytningsprodukter skapas, ofta
samma föreningar som genreras som mellanled vid andra nedbrytningsprocesser
(Torstensson, 1988).
3.3.2.3 Mikrobiell nedbrytning
Mikroorganismer spelar en avgörande roll för nedbrytning av bekämpningsmedel i naturen.
Bakterier och svampar utgör de viktigaste mikroorganismerna vid biologisk nedbrytning,
där nedbrytningsprocessen av preparat till CO2 och H2O sker genom flera separata steg.
Bakteriell nedbrytning dominerar i jord och vatten med ett pH-värde över 5,5 medan i sura
lokaler domineras nedbrytning av svamporganismer. Nedbrytningsprocessen kan ske genom
absorption av bekämpningsmedlet in i cellmembranet i mikroorganismen. I cellen bryts
preparatet ner till mindre fragment och mineral av enzymer. Nedbrytningsprocessen ser olika
ut beroende på vilken mikroorganism som är verksam och kan ske både anerobt och aerobt.
(Bansal, 2012). Bekämpningsmedel kan i specifika mikroorganismer inducera formation av
enzymer som är essentiella för nedbrytning av preparat. Resultat av studier i laboratorier har
visat att bland andra 2,4-D och MCPA, diklorprop kan fungera som inducerare. I försök i fält
uppvisar MCPA, TCA, 2,4-D, karbaryl, karbofuran likande resultat. Ofta bildas enzymer för
nedbrytning av alla mellansteg i processen. Andelen aktiva mikroorganismer stiger och
hastigheten för nerbrytning ökar samtidigt. Denna adaptation kan kvarstå under en längre
tidsperiod. Det innebär att vid en ny tillförsel av samma bekämpningsmedel i samma lokal
kommer preparatet persistens att förkortas (Torstensson, 1988).
Biologisk nedbrytning medieras även genom cometabolism. Nedbrytningen sker genom att
mikroorganismer och växter utsöndrar nedbrytande enzymer i marken. Enzymerna utsöndras
inte specifikt för bekämpningsmedel men medverkar i nedbrytningsprocessen. Processen
leder inte till adaptation och upprepad besprutning ger inte heller en ökad
nedbrytningshastighet. Denna typ av nedbrytning tros vara den vanligast förekommande.
Hastigheten med vilken preparaten bryts ner beror på mängden energisubstrat. Genom att
mäta produktionen av koldioxid per dygn (biologisk aktivitet) kan ett grovt mått på jordens
cometaboliska nedbrytningsförmåga uppskattas (SLU, 2010b). Distributionen av
mikroorganismer i jorden är inte homogen utan populationer lever i markprofilens ytskikt där
de livnär sig på växtexudat. Bekämpningsmedel bryts därför ofta ner längs med utsöndring av
rotexudatet (Bansal, 2012).
Förutom markens beskaffenhet påverkar bekämpningsmedlens egenskaper den mikrobiella
nedbrytningen. Ett bekämpningsmedels rörlighet påverkar möjligheten till nedbrytning. När
ett preparat har strak affinitet till jorden försvåras nedbrytningen, exempelvis opolära preparat
påverkas i stor utsträckning av halten organiskt material i jorden. Polära vattenslösliga
preparat bryts därför lättare ner liksom anjoner vars bindning till jordpartiklar är svaga.
21
Preparat som är giftiga för mikroorganismer bryts ner långsamt liksom preparat med höga
oxidationstal. Nedbrytning sker fortare i medium där mikrober kan röra sig fritt så som vatten.
Vid vilket vattendjup nedbrytning sker påverkar nedbrytningshastigheten. Olika
mikroorganismer är verksamma vid olika djup och ett ökat djup minskar temperaturen och
den mikrobiella aktiviteten. Vid stigande temperatur minskar adsorptionen och den
mikrobiella aktiviteten ökar vilket medför att nedbrytningshastigheten ökar. Samma ökning i
aktvitet för en höjning av jordens pH-värde och fuktighet med sig (Bansal, 2012).
4. Resultat Inventeringsmatris Inventeringsmatrisen kommer att fokusera på en generell uppskattning av platsens
föroreningsnivå som tillsammans med föroreningars farlighet (F) ger en bedömning av
föroreningsnivåns allvar. För ändamålet har ett antal parametrar valts ut med bakgrund i
teoriavsnittet samt Eriksson (2012) teoriavsnitt och med avseende på att de kan realteras till
föroreningsnivån. Länsstyrelsen kommer efter användning av matrisen gå vidare med hjälp av
MIFO-metodiken för att fastställa objektets risklass i fas 1.
4.1 Parametrar
Nedan presenteras de parametrar som återfinns i matrisen och varför de påverkar
föroreningsnivån hos objektet. För fullständig instruktion och definitioner se analys 5.4 samt
bilaga 2. Parametrar poängsätts efter skalan 1p. = låg 2p. = måttlig 3p. = hög 4p. = mycket
hög föroreningsnivå. För parametrarna Hotspots (Deponi, Förråd, Kompost, Dagvattenbrunn)
och Sluttning (se mark under friland) ges 1 poäng om parametern existerar på objektet i
nutid. Observera att flera alternativ kan väljas under denna parameter. För Bänkfönster
räcker en dokumentering av att det har funnits på objektet för 1 p i matrisen.
Föroreningsnivån bedöms först enskilt för varje parameter, utan att relateras till andra
faktorer. När föroreningsnivån är avgjord multipliceras föroreningsnivån med föroreningarnas
farlighet (F) vilket ger en produkt som skrivs in under kolumnen allvar. Summan av allvar för
alla parametrarna ger en värdering av föroreningsnivåns allvar enligt litet, måttligt, stort och
mycket stort allvar. Sist relateras graden av allvar till markanvändning och skyddsvärde.
Föroreningarnas farlighet har bedömts till att alltid uppskattas vara mycket hög = 4
(Naturvårdsverket, 1999).
Verksamhets år mellan 1945 och 1975 är avgörande för antal år som förorening med
bekämpningsmedel (tillverkade mellan 1945 – 1975) pågått.
Tabell 7: Parametern Antal verksamhetsår mellan 1945 och 1975
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Plantskola Antal verksamhetsår mellan 1945 – 1975 0 – 5 4 1
6 – 15 4 2
16 – 25 4 3
> 25 4 4
Växthusens sammanlagda storlek påverkar föroreningsnivån. Stora arealer kräver stora
mängder bekämpningsmedel och vatten på en koncentrerad yta. De intervall som har valts till
22
att representera liten till mycket stor föroreningsnivå baseras på verksamhetsareal för växthus
i Göteborg & Bohus-, Skaraborg- och Älvsborgslän från 1939. Byggnadens skick i dagsläget
påverkar spridnings- och nedbrytningsförutsättningar för bekämpningsmedelsrester.
Tabell 8: Parametern Växthus
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Plantskola Växthus Areal m2
> 2 000 4 4
1000 – 1999 4 3
300 – 999 4 2
< 299 4 1
Byggnad
Intakt 4 4
Skadat 4 3
Rivet 4 2
Återställd mark 4 1
Frilandets storlek påverkar intensiteten av odling. Stora arealer i matrisen relateras till högre
grad av professionalism och produktionstakt vilket kräver större mängder bekämpningsmedel.
Markens genomsläpplighet styr hur stor andel föroreningar som stannar kvar på objektet och
då indirekt påverkar föroreningsnivån på platsen. Sluttande mark ökar avrinning och kan leda
till preparatkoncentrationer vid markens utplaning.
Tabell 9: Parametern Friland
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Plantskola Friland Areal m2
> 20 000 4 4
10 000 – 19 999 4 3
5 000 – 9 999 4 2
< 5 000 4 1
Markegenskaper
Genomsläppligmark 4 1
Normaltät mark 4 2
Tät mark 4 3
Sluttning 4 1
Hotspots utgör en källa till förhöjd föroreningsnivå. Identifierade hotspots utgörs av följande:
bänkfönster, deponier, komposter, förråd/beredningsrum och dagvattenbrunnar.
Tabell 10: Parametern Hotspots
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Plantskola Hotspots Bänkfönster 4 1
Deponi 4 1
Kompost 4 1
Förråd 4 1
Dagvattenbrunn 4 1
23
Antal behandlingar med bekämpningsmedel i växthus och friland (för friland se
inventeringsmatris, bilaga 1) påverkar föroreningsnivån genom behandlingsfrekvensen.
Behandlingsfrekvensen är skild beroende på odlad gröda.
Tabell 11: Parametern Antal behandlingar i växthus per säsong
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Antal kemiska behandlingar av grödor i växthus (ggr/säsong) 0 – 5 4 1
6 – 11 4 2
12 – 17 4 3
> 17 4 4
Sist summeras alla parmetrarnas produkter som ger en uppskattning av föroreningsnivåns
allvar, enligt nedanstående tabell. För objekt som saknar antingen friland eller växthus
används intervallen ”friland eller växthus har existerat”.
Tabell 12: Uppsatta intervall för föroreningsnivåns allvar
Föroreningsnivåns allvar
Växthus och friland har existerat
Växthus eller friland har existerat
Liten ≤ 58 ≤ 37
Måttlig 59 – 85 38 – 54
Stor 86 – 111 55 – 70
Mycket stor * ≥ 112 ≥ 71
Markanvändning och skyddsvärde relateras kvalitativt till uppskattningen av
föroreningsnivåns allvar. En uppskattning av allvar till liten kan ändå bli betydelsefull i närhet
av en grundvattentäkt eller bostadshus.
Tabell 13: Parametern Föroreningsnivåns betydelse i relation till skyddsvärden och markanvändning
Skyddsvärde Skyddsområde Hög grundvattenyta Närliggande
recipient
Kommentar
Markanvändning Bostäder Skogsområde Industrimark Kommentar
5. Analys 5.1 Teoriavsnitt, spridningsmetoder
Gällande avsnittet om bekämpningsmedels spridningsmetoder uppnåddes inte de
förväntningar som fanns med avseende på materialtillgång. En statistisk sammanställning
över hur vanliga de olika appliceringsmetoderna är, relaterat till varandra, hade varit önskvärt.
Så även en översikt över hur tillgången på utrustning under tidsperioden (1945-1975) såg ut
för plantskolor i länet. Den information som påträffats kan hämtas från trådgårdsräkningen
1972 och visar att det år 1971 fanns 190 st motordrivna bekämpningsmedelssprutor i Västra
24
Götalans län (SCB, 1972). Antalet säger inget om hur dessa är fördelade mellan plantskolorna
i länet eller vilken typ av utrustning det handlar om. Informationen hade kunnat var till hjälp
gällande utvecklingen av utrustning i branschen samt risken för spill på grund av en föråldrad
bekämpningsteknik. Metoder för spridning av kemiska bekämpningsmedel beskrivs dock som
ett ofta försummat område av Lavers (1983). Som då menade att utvecklingen av utrustning
var snabb men dock inte anpassad till dagens mer sofistikerade kemiska behandlingar.
Resonemanget kan tyda på att utvecklingen av ny modern appliceringsmetodik under
tidsperioden inte uppnådde tillräckligt hög kvalitet på bekostnad av ökade risker för spill och
punktutsläpp. Även i Löfkvist et al. (2009) diskuteras bristen på litteratur avseende
appliceringsmetoder för växtskydd .
Resultatet från avsnitt 3.1.1 spridningsmetodik handlar i stora drag om en översiktlig
beskrivning av spridningsmetodik samt att viss typ av utrustning var vanlig under vissa
odlingstekniker. Exempelvis fläktsprutor i fruktodlingar och rygg/handsprutor samt dimning i
växthus. Med hjälp av avsnittet har en grov uppskattning kunnat göras, av om det föreligger
risk till vindavdrift samt avsättning på material tillföljd av droppstorlek och
besprutningstryck. Uppskattningar som dessa har kommit till användning i utformningen av
parametrar i matrisen, exempelvis växthus. Mycket av den utrustning som har använts
rymmer heller inga större mänger besprutningsvätska med undantag för kärr- och
lantbrukssprutan. Eftersom behandlingsarealen i växthus kan vara stora samt att behandling
sker ofta, kan sprutan behövas fyllas på vid upprepade tillfällen. Detta leder till ökad risk för
punktutsläpp genom spill.
Vad beträffar vindavdrift från besprutning med traktordragna aggregat är det svårt att
uppskatta på vilket sätt de bidrar till föroreningsnivån på plantskolor. Vindavdriften från
fläktsprutor använda vid fruktodlingar är konstaterad på grund av riktning av luftströmmen
från sprutan. Vindavdrift skulle kunna leda till att andra delar av plantskolorna, än just
områden avsedda för besprutning kontamineras av bekämpningsmedel. Vindavdriften kan å
andra sidan även leda till att bekämpningsmedlet förs bort från platsen och sedimenterar
utanför objektets gräns. Vindavdriften skulle i sådana fall inte vara aktuell för inventeringen.
Dock går att läsa i den tidigare nämnda snytbaggeutredningen av Skogsstyrelsen (1978) att
det även på delar i en plantskola, där det inte har förekommit hantering eller besprutning med
bekämpningsmedel, har detekterats preparatrester. Detta skulle kunna vara ett resultat av
vindavdrift vid besprutning av plantsängar och frilandsareal, vilket kan leda till att det vid en
inventering går att finna rester av bekämpningsmedel på ett objekts hela yta än endast i
anslutning till friland och växthus.
Under spridningsmetoder 3.1.2 presenteras betning. Hur använd metoden har varit inom
plantskolor är svår att uppskatta. I jordbruket var betningen utbredd och mycket av utsädet
betades fram till slutet av 1960-talet (SOU 1974:35). I vad som finns att läsa i Gram et al,
(1942) växtsjukdomar framkommer att vissa fröer, bland andra tomatfröer, inom trädgård är
känsliga mot betningsmedel och tål ej behandling. Och enligt Franz'en (1997) betas endast en
liten andel köksväxtfrö, framtagna i Sverige. Med anledning av att det är svårt att säga i
vilken utsträckning betning förekom i plantskolor är det svårt att uppskatta hur betningen
skulle kunna påverkas ett objekts föoreningsnivå. Därför har ingen parameter inkluderats i
matrisen som till exempelvis ”plats för behandling av förer genom betning”.
25
5.2 Teoriavsnitt, spridning och nedbrytning
Avsnitt 3.2 och 3.3 ger en översiktlig teknisk bild av spridning och nedbrytning samt de
faktorer som påverkar dessa, exempelvis adsorption och odlingsåtgärder. Med hjälp av denna
information har flera parametrar till matrisen tagits fram, exempelvis identifiering av de
förhållanden som påverkar spridning och nedbrytning i växthus. Samt att marken på vilken
plantskolor ofta placeras innehar förutsättningar för en ökad spridning.
Spridning och nedbrytning av bekämpningsmedel omnämns generellt i avsnittet. Grupper
samt egenskaper av bekämpningsmedel och påverkan från jordegenskaper har beskrivits
istället för endast egenskaper hos specifika preparat. Beskrivningen sker i allmänna termer på
grund av att Naturvårdsverket kategoriserar bekämpningsmedel som en grupp med mycket
hög farlighet och att det samtidigt varit svårt att fastställa vilka preparat som är förekommit på
ett objekt. Detta leder till att det aldrig kan bekräftas eller uteslutas att ett specifikt preparat
har använts, vilket gör att teoriavsnittet inte heller kan beskrivas därefter.
På plantskolor finns områden där det saknas biologisk aktiv mark exempelvis gångar mellan
växtrader och gårdsplaner. Dessa ytor har behandlats med bekämpningsmedel för att hindra
ogräs från att sprida sig till nyttogrodor. Ofta är de medel som använts på dessa områden mer
lättrörliga och återfinns många gånger i vatten. Föroreningar kan därmed finnas i ett objekts
vattendrag eller vatten som används i hushåll. Exempelvis atrazin detekterades i förhöjd halt,
under den finska riskanalysen i en av plantskolornas dricksvatten (Jaana & Satu, 2011).
Likande upptäckter under en inventering av plantskolor i Sverige skulle göra ett objekt mindre
lämpat för bostäder.
Harvning och övrig jordbearbetning påverkar den fotokemiska nedbrytningen på ett friland
genom att preparatrester från jordytan harvas ner i marken där solinstrålning inte når in.
Därmed undgår till viss del preparat en fotokemisk nedbrytning och transporteras samtidigt
längre ned i markprofilen. Under inventeringen av gamla plantskolor i finland har preparat
kunnat undgå nedbrytning i upp till 30-40 år på grund av klimatet (Fraktman, 2002). Eftersom
Sverige har liknande förhållanden är det rimligt att anta att en nedbrytning av
bekämpningsmedel går långsamt även i våra jordar. När nedbrytningen är långsam hinner
preparatresterna i jorden åldras. I undersökningar av åldrande preparat har det visats att ökad
ålder ytterligare förhindrar en nedbrytning. Åldrande är en faktor som inte har inkluderats i
matrisen. Undersökningar talar för att en lång kontakt mellan preparat och jord leder till att
preparaten binder hårdare och minskar sin biotillgänglighet (Arias-Estévez et al., 2008). Det
skulle kunna leda till att mark som blivit förorenad med bekämpningsmedel egentligen har en
lägre föroreningsnivå än vad som tillskrivs objektet i matrisen. Dock är åldrande
preparatspecifikt och kan se olika ut beroende på egenskaper. Istället följer matrisen här
försiktighetsprincipen och antar att en kontaminering som skett längre tillbaka, fortfarande
kan utgöra en risk för människor och miljö.
5.3 Skogsplantskolor
Från början var det tänkt att parametrar för skogsplantskolor skulle inkluderas i matrisen
under ett eget avsnitt i likhet med antal kemiska behandlingar i växthus. Tyvärr har
informationen om denna typ av plantskola inte varit tillräcklig för att parametrar ska kunna
sättas upp utan att osäkerheten blir allt för stor. Ett försök att skilja skogsplantskolor med
olika föroreningsnivå åt gjordes. Upplägget var att odling av barrotsplantor skulle leda till
högre föroreningsnivå än en produktion av täckrotsplantor. Detta grundades på information
om behandlingsmetoderna, doppning och tunnelaggregat. Barrotsplantor ska enligt en
26
utredning från Skogsstyrelsen (1978) doppats i större utsträckning än täckrotsplantor. Med
anledning av detta skulle barrotsplantor kunna förväntas leda till högre risk för förorening, då
dessa plantor innehåller högre halt preparat per planta. Problemet ligger dock i vilket
förhållande planttyperna har odlats till varandra i plantskolor. Täckrotsplantan introducerades
senare än barrotsplantan vilket leder till att plantskolor kan ha ändrat produktionsinriktning
från barrotsplantor till täckrotsplantor under tidsperioden. Att införa en parameter i matrisen
som endast grundar sig på detta antagande leder till att osäkerheten blir för stor, istället kan
informationen i bakgrunds- och teoriavsnittet användas som underlagsmaterial vid en
inventering.
5.4 Parametrar Inventeringsmatris
Enligt MIFO-metodiken ska ett objekts potentiella föroreningars farlighet först fasställas i
inventeringen. Därefter ska man gå vidare med att uppskatta föroreningsnivån utifrån vilka
föroreningar det förekommer vid ett objekt. I MIFO bygger föroreningarnas farlighet och
föroreningsnivån på varandra (Naturvårdsverket, 1999). Därmed blir inventeringen enligt
MIFO komplicerad om det inte går att fastställa vilka föroreningar der rör sig om. I branschen
plantskolor har det förekommit mängder med olika preparat men dokumentation om vilka
som använts vid vilka objekt saknas ofta. Tiden för vilken objekten varit aktiva ligger längre
tillbaka vilket minskar chansen till kontakt med tidigare verksamhetsutövare. Statistik över
försålda mängder bekämpningsmedel finns tillgängligt först från 1979. Statistiken säger inte
något om vilka kvantiteter, på vilka områden, som har besprutats (Jönsson, 2001). Åren för
vilken plantskolan har varit aktiv blir därför avgörande för vilka typer av preparat som funnits
tillgängliga och kan ha använts. En prioritering av objekt vid inventering ska inte enbart
baseras på kunskap om faktisk användning av ett specifikt preparat då det mycket väl kan ha
förekommit flera olika. Då de objekt som ska inventeras har varit verksamma mellan 1945
och 1975 är det istället höst troligt att bekämpningsmedel i någon form har använts inom de
flesta verksamheter och försiktighetsprincipen bör iakttas. Därför har föroreningarnas
farlighet bestämts inneha mycket hög farlighet oavsett preparattyp i enighet med
Naturvårdverket (1999) och inkluderas i matrisen som (F) oavsett bekräftad användning eller
ej.
5.4.1 Antal verksamhetsår
I Göteborg och Bohuslän samt Älvsborg var andelen växthus, äldre än 20 år 1976, 37
respektive 32 procent (för Skaraborgslän saknas motsvarande uppgift) (SOU 1978:51).
Åldersfördelningen visar på att odlingsutrustning är bestående över en längre tidsperiod.
Odling på samma plats under en längre tid kan medföra att jorden i vilka grödorna odlas har
besprutats med hög halt bekämpningsmedel samt en varierande andel preparattyper. Risken
för att punkutsläpp har skett ökar även med tiden. Äldre plantskolor får därför antas vara
förorenade i högre grad än de som varit i bruk under kortare tidsperiod.
Plantskolorna som ska inventeras i fas 1 har varit verksamma någon gång mellan 1945 och
1975. Perioden symboliserar tiden då ökningen av behandling av bekämpningsmedel var som
störst och minst kontrollerad (Thente, 1978). Därmed har olika tidsintervall satts upp för att
skilja objekt med flest antal verksamma år från objekt med minst antal verskamma år, mellan
1945 och 1975. Intervallet 0-5 år har satts med bakgrund i att objekt som endast varit
verksamma några få år i början eller i slutet av tidsperioden ska ges lägst poäng.
27
5.4.2 Växthus
Föroreningar i växthus och i marken under växthuset påverkas av bevattningssystem,
byggnadsmaterial och odlingsytor. I växthussammanhang kan vindavdriften försummas och
fokus kan istället läggas på markytan. Jord- och/eller betonggolv påverkar infiltration,
ytavrinning samt utlakning (Löfkvist et al., 2009).
Växthusproduktion får anses vara en mer intensiv odling jämförelsevis frilandsoling och
kraven på en frisk jord i produktionen ökar därmed. För att möta kravet om en god jordkvalité
tillämpades olika jordförbättringsåtgärder däribland rationell växtföljd (Sandahl, 1954). En
växling mellan olika kulturer i växthus har lett till att flera olika typer av bekämpningsmedel
mot flera olika skadegörare har använts. Risk för förorening av jord med flera olika preparat
föreligger därmed i mark som varit föremål för växthusodlingar.
Vid kemisk desinfektion av växthusen användes ofta desinfektionsmedel av lättnerbrytbara
typer så som väteperoxid och formalin tillsammans med stora mängder vatten under högt
tryck (Statens forurensningtilsyn, 2009). De stora vattenmängderna kan ha fört med sig
desinfektionsmedel ner i markprofilen som därefter kan borttransporterats till närliggande
vattendrag. Även om tidiga desinfektionsmedel i sig inte utgör något miljöhot i dagsläget kan
upplagrade rester av bekämpningsmedel i växthus följa med vattnet vid desinfektion och
rengöring ner i markprofilen och fastläggas eller utlakas. Risken för att det ska finnas
upplagrade rester av bekämpningsmedel i växthus beror till viss del på vilket material och
vilken appliceringsteknik som tillämpats vid besprutningen. I växthus används i regel dimning
och besprutning med hand/ryggsprutor. Eftersom droppstorleken vid både dimning och
sprutning med ryggsprutor är fin har dropparna i regel lätt för retention (avsättas) på
exempelvis växthusets material och inredning. Preparatrester som hamnar på golvytor och i
marken under växthus har i regel lättare att undgå en nedbrytning då materialet marken består
av, inte är biologiskt aktivt.
Beroende på växthusgolvets utformning kan avrinningsvatten bli stående eller infiltreras ner i
marken under växthuset. Eftersom odling i växthus förutsätter en mark som är dränerad
antingen naturligt eller genom rördränering kan det antas att de preparattyper som är
lättrörliga, kan transporterats bort med vatten till närliggande vattendrag eller grundvatten.
Exempelvis triaziner (atrazin och simazin) är lättrörliga men svårnerbrytbara och återfinns
ofta i vattenmiljöer (Loh & Ovuka, 2005) Mindre lättrörliga bekämpningsmedel kan istället
fastläggas i marken under växthuset. I rapporten, förluster av växtskyddsmedel till omgivande
mark och vatten vid användning i svenska växthus, uppvisar odlare ofta osäkerhet kring på
vilket sätt deras äldre växthus är dränerade. Vid tal om en naturlig dränering åsyftas
överflödigt vatten som sjunker ner i markprofilen på naturligt vis (Löfkvist et al., 2009)
Utlakningen till följd av att marken är naturligt genomsläpplig ger högre risk för förorening
av grundvatten (SLU, 2010b). Enligt den norska rapporten, Kartlegging av
plantevernmiddelbruk i veksthus som kan ha forårsaket grunnforurensning, bedöms DDT vara
den huvudsakliga förorenaren av mark i och under växthus. Även endosulfan och dieldrin är
potentiella föreningar som kan återfinnas där. Endosulfans nedbrytningsprodukt, endosulfan-
sulfat, påträffas ofta i vattendrag med närhet till växthusproduktion (Statens
forurensningtilsyn, 2009).
Sammanfattningsvis så finns det överhängande risk att preparat kan transporterats till grund-
och ytvatten i området och/eller fastlagts i marken under växthus. Borttransporten får antas
vara mindre om växthus på inventeringsobjektet har sitt tak kvar, då mindre regnvatten har
passerat genom markprofilen. Därför har växthusets skick i dagsläget inkluderats i matrisen. I
28
växthus som är rivet har materialet som kan innehålla rester från bekämpningsmedel
transporterats bort och regnvatten kan ha sköljt ur marken på preparat. Därmed kan
föroreningsnivån på platsen antas blivit lägre. Skadade växthus placeras mellan intakt och
rivet. Återställd mark beräknas inneha den lägsta föroreningsnivån. Det på grund av att
jordmassor under växthuset har schaktats bort samt ersatts med ny jord och föroreningarna har
i detta fall transporterats bort i från objektet.
Intervall för föroreningsnivå relaterat till växthusens storlek i matrisen baseras på uppgifter
från Göteborg-, Bohus-, Älvsborg- och Skaraborgslän publicerat i svenska trädgårdar från
1939. Boken innehåller uppgifter om plantskolor aktiva under 1939 och vilken storlek
objekten hade på växthusen. Med hjälp av uppgifterna kunde ett medelvärde för 1939
uppskattas samt kompletters med ett medelvärde från 1970 då SCB- statistik finns tillgängligt.
Intervallen baseras på att större växthusarealer kan uppvisa högre föroreningsnivå pågrund av
större arealer medför ökad hantering av bekämpningsmedel, oftare påfyllning och rengöring
som leder till en ökning av riskmoment och spill. Intervallen har valts i förhållande till länets
arealgenomsnitt.
5.4.3 Friland
Precis som med odling i växthus krävs det att marken på friland är dränerad (Nilsson, 1974).
Antingen genom en naturlig dränering eller installation av dräneringsrör. Det skapas därmed
förutsättningar för utlakning och borttransport av bekämpningsmedel som spridits i
odlingslandet. I förhållande till växthus kan odlings på friland beräknas inneha bättre
förutsättningar för nerbrytning av preparat. Marken i frilandsodlingar har högre mikrobiell
aktivitet då matjordslagret är intakt, vilket kan skilja sig i förhållande till växthus. Spridning
av bekämpningsmedel på friland innebär att det efter växtsäsongen har utförts jordbearbetning
på åkern. Jordbearbetning kan leda till en mer homogen spridning av preparat över marken
och är därmed inte koncentrerade till en mindre yta. Beroende på markens lutning och
utlakningskapacitet kan spridningen vara mer eller mindre stor i yt- och djupled. Vid lutning
kan preparatet spridas över större ytled och/eller ansamlas i en del av fältet som får en högre
koncentration. Spridningen i djupled beror förutom markens genomsläpplighet även på
nerharvning av växtmaterial och jordomblandning som uppgår till dryga 20-25 cm . Det är i
detta intervall som bekämpningsmedel med låg rörlighet och hög persistens återfinns.
Resultat från de marktekniska undersökningarna av plantskolor i Värmland visar att i de fall
rester av bekämpningsmedel återfinns är det med störst sannolikhet i det översta 0-25 cm
djupa jordlagret, exempelvis avtog resthalterna av dieldrin med ökat djup vid ett objekt. (SGI,
2012).
Sammanfattningsvis styrs föroreningsnivån på ett friland i matrisen av vilken
genomsläpplighet marken har. En mark med god genomsläpplighet innebär enligt
inventeringsmatrisen att bekämpningsmedel kan transporteras bort och att föroreningsnivån
på objektets mark minskar. Markens genomsläpplighet i matrisen, bedömas bara efter
markens egenskaper så som att vissa jordtyper är mer benägna till utlakning eller
ytvattenavrinning samt adsorberar preparat mer eller mindre hårt. Uppskattningen av
spridningen blir då generell. Hänsyn tas därmed inte till vart föroreningarna tar vägen utanför
objektets gränser i detta avseende. Länsstyrelsen går istället vidare med egna undersökningar
enligt MIFO av områdets spridningsförutsättningar som då relateras till vilken påverkan en
spridning utanför området ger för konsekvenser.
Resonemanget att större frilandsareal innebär högre föroreningsnivå baseras på att stora
arealer kan innebära ökad professionalism vilket ger en hög produktionstakt vilket ökar
29
användningen av bekämpningsmedel. Enligt betänkande SOU 1983:11 (1983), har även
plantskolor med mångåriga plantor högre förbrukning av bekämpningsmedel per m2. I samma
betänkande går även att läsa att i stora jordbruk besprutas åkerarealen i större omfattning än i
mindre. En liknande samband för plantskolors frilands arealer är därför möjligt. Med stora
områden där produktion har förekommit innebär även att en ökad chans till påverkan av
skyddsvärden och chansen till att en känslig markanvändning förekommer i dagläget.
Intervallen baseras på samma källa som växthusen ovan, fast på genomsnittet av frilandsareal
per objekt.
5.4.4 Hotspots
I den norska rapporten, Kartlegging av plantevernmiddelbruk i veksthus som kan ha
forårsaket grunnforurensning, visades att det fanns lokala deponier i närheten av växthusen
(Statens forurensningtilsyn, 2009) I deponierna kan spår av kemikalier återfinnas i blandning
med övrigt avfall från verksamheten. Även i komposter där växtmaterial och överbliven
odlingsjord komposteras finns risken för att bekämpningsmedel återfinns (Jaana & Satu,
2011) Vid nedbrytning i en deponi minskar syreförbrukningen efterhand och miljön blir
anaerob, nedbrytningen av bekämpningsmedel sker därmed olika fort beroende på ämne
(Statens forurensningtilsyn, 2009). Förutom växtföljd skedde även totalutbyten av jordgolvet i
växthusbyggnader för att öka kvaliteten. Vid jordbytet fraktades den gamla jorden ut för att
blandas ner i komposten eller läggas i deponi. Delar av jorden kan även ha sålts och fraktats
bort från plantskolans tomt (Sandahl, 1954). Därmed är det inte säkert att eventuella
föroreningar finns kavar på platsen under växthuset utan kan ligga i deponihögar eller gamla
komposter på fastigheten. Undersökningar gjord på plantor har visat att bekämpningsmedel
kan återfinnas i en plantas hela växtmaterial (blad och stam) fram till försäljning (Löfkvist et
al., 2009) Om växter som har besprutats i stor omfattning, exempelvis krukväxter som har ett
krav på en viss kvalité vid försäljning, komposteras i komposter finns risken att
bekämpningsmedel kan spridas till kringliggande mark och vatten.
Hotspots kan även förkomma utanför förråd och bodar där förvaring av bekämpningsmedel
har skett vilket bekräftas av den finska riskanalysen samt resultat från inventeringen i
Värmlands län (Jaana & Satu, 2011, SGI, 2012). Förråd innebär i likhet med växthus en miljö
som är artificiell och som kan försvåra nedbrytning av preparat genom biologiskt inaktiva
ytor. De medel som detekterades utanför lager enligt den finländska riskanalysen var
DDT/DDD/DDE, HCB, pentakloranisol, kvintozen, glyfosat samt terbutylazin och återfanns
där i högsta detekterad koncentration på området . Övriga möjliga platser för kontaminerad
jord bedöms vara mark i anslutning till platser som kompost och dagvattenbrunn samt
behandlingsplats för plantor (sker främst i skogsplatskolor) och deponiplatser på fastigheten
(Jaana & Satu, 2011). Gällande dagvattenbrunnar är det rimligt att anta att preparat med större
rölighet kan återfinnas. Delar av plantskolor består ofta av genomsläpplig mark (gångar och
gårdsplaner) från vilka överskottsvatten kan ansamlas i en dagvattenbrunn. Med
överskottsvattnet kommer även preparat som spridits på denna typ av mark samt utlakats
genom markprofilen. Flera av de ämnen som har återfunnits är svårröliga och persistenta så en
senare eventuell provtagning i hotspots bör realteras till det översta jordlagret samt sediment.
Bänkfönster har i matrisen kategoriserats som en hotspot. I statistiken över areal bänkfönster
redovisas bänkfönster separerat från växthusareal i statistiska undersökningar medans i
dokumentation över vilka grödor som odlats redovisas bänkfönster sammanslaget med
växthusareal. På grund av detta har inte bänkfönster fått intervall baserat på areal utan
30
placeras istället under hotspot. Faktaunderlaget om odling och bekämpning i bänkfönster har
varit litet vilket leder till att det även är svårt att dra några slutsatser om hur bänkfönster bidrar
till föroreningsnivån på objekt. Samtidigt kan bänkfönster inte ignoreras i matrisen då arealen
kan uppgå till flera 100tals m2. Därför har en kompromiss gjorts där bankfönster placeras som
en hotspot men behöver inte finnas kvar i dagsläget för att räknas med i matrisen, utan det
räcker med en dokumentation att de har funnits på objektet.
Sammanfattningsvis är det viktigt att inkludera möjliga hotspots i matrisen då de påverkar
föroreningsnivån på objektet. En hotspot som finns kvar i dagsläget kan utgöra en källa till
fortsatt förorening och spridning efter att verksamheten har lagt ner. Objekt som innehar
hotspots ska prioriteras i länsstyrelsens arbete och får + 1 p i matrisen för varje hotspot den
innehar.
5.4.5 Växthus- grödor
Beroende på vilka kulturer som odlas i växthuset sker besprutningen olika frekvent. En
frekvent besprutning leder till större mängd använda preparat som kan resultera i högre
föroreningsnivå. En ökad frekvens av besprutning leder även till att antalet riskmoment ökar.
Hanteringen, påfyllning, och rengöring av sprutor sker oftare vilket kan leda till ökad risk för
spill i växthusmiljöer . Vid besprutningen av odlingar i växthus används mycket stora
vattenmänger och ofta handlar det om större mängder per ha än vad som används i
frilandodling. Grödorna sprutas till avrinning d.v.s. grödorna blir mättade med vätskan och
besprutningsvätskan börjar rinna av (Löfkvist et al., 2009). En ökad avrinning medför en ökad
tillförsel av preparat på växthusens inredning och golv. Material som tidigare nämnts
försvårar nedbrytning och kan generera spriding till grund- och ytvatten (växthus som har
återföringssystem för restvatten får antas generera mindre andel spridning av
bekämpningsmedel).
Erfarenheter från andra län visar att det finns begränsat med information att tillgå om vilka
bekämpningsmedel som har använts i plantskolor samt mot vilka grödor. Genom att istället
utgå ifrån kunskapen om vilka grödor som har odlats i respektive plantskola kan grödornas
besprutningsfrekvens översiktligt uppskatta föroreningsnivån.
5.4.6 Friland- grödor
I frukt- och bärodlingar används stora mängder preparat som främst består av fungicider och
insekticider (SOU 1983:11). Spridning i fruktodlingar sker med fläktsprutor ofta med
axialfläkt. Fläkten riktar luftströmmen uppåt vilket ökar risken för vindavdrift och bortförsel
av preparat från målgrödan (Sundgren, 2005). Frukten odlas i rader på anlagda gräsvallar,
mellan trädraderna finns en öppen gata av jord. Den öppna gatan behandlas mot ogrästillväxt
med herbicider (SOU 1983:11). Odling av bär består främst av jordgubbsplantor. Plantorna
behandlades tidigare med DDT-preparat (Borg, 1971) genom bepudring och besprutning med
hjälp av ryggsprutor och bepudringsaggregat. Bepudring under fel väderförhållanden kan leda
till ökad avdrift och kontaminering av andra områden än målgrödan.
Odling av köksväxter på friland behandlas efter vilka kulturer som produceras. Generellt kan
sägas att odling av kålväxter står för den största delen av insekticidanvändningen (SOU
1983:11). Gällande föroreningsnivån på friland tillämpas samma resonemang som för
växthus.
31
Intervallen för antal behandlingar under en säsong i matrisen är lägre än vad som går att få
enligt behandlingsnyckeln för både växthus och friland. Intervallen i behandlingsnyckeln är
baserade på ett medelvärde av antalet behandlingar av olika köksväxter (grödor som avviker
allt för mycket har placerats i en egen kategori, exempelvis gurkor och rosor, för att inte
påverka medelvärdet). Intervallen i matrisen grundar sig istället på behandlingar för enbart
specifika grödor. Intervallen för antal behandlingar i behandlingsnyckeln har satts med
anledning av att plantskolor ofta odlar fler grödor och att antal behandlingar då blir ett
medelvärde för behandlingsfrekvensen av exempelvis alla köksväxter. Intervallen i matrisen
behålls av den anledning att vid en inventering av en plantskola som odlat en gröda i majoritet
och den grödan har ett låg antal behandlingar per säsong kan ett lägre intervall i matrisen
väljas, så inte plantskolan tillskrivs en onödigt hög behandlingsfrekvens. För att se antal
behandlingar för specifika grödor se Eriksson (2012) examensarbete.
5.4.7 Områdets skyddsvärde och markanvändning
Eftersom inventering av förorenade områden bygger på en riskklassning av objekt måste det
finnas ett skyddsobjekt på platsen (Naturvårdsverket, 1999). Därför kan föroreningsnivåns
allvar påverkas av områdets egenskaper. Ett objekt som befinner sig i ett industriområde utan
närliggande bostäder kan få en lägre prioritering och riskklass, även om graden av allvar
bedöms som stor. Detta gäller för att industriområden och avsaknad av bostäder inte värderas
högt som skyddsobjekt. Därmed kan ett objekt med en föroreningsnivå bedömd som måttligt
allvar få en högre risklass av försiktighetsprincip om bostäder och grundvattenuttag finns i
närheten. Att relatera matrisens resultat till skyddsvärde och markanvändningen följer
riktlinjerna för arbete enligt MIFO-metodiken (Naturvårdsverket, 1999).
5.5 Analys av matris
5.5.1 Matrisens styrkor
Länsstyrelsen har i Västra Götaland 300-400 objekt, i branschklass 2 och 4 plantskolor, att
inventera och identifiera. För att inventering ska ske så effektivt som möjligt behöver
objekten skiljas åt i inledningen för att kunna fastställa vilka objekt som ska prioriteras i fas 1
och placeras i de högre riskklasserna. Matrisen gör det enkelt för länsstyrelsen att samla
information om objekten på ett ställe och det ges samtidigt möjlighet till en snabb överblick
av ett objekts föroreningsnivå. Parametrarna har valts på grund av att de alla går att relatera
till de flesta plantskolor i branschen samt att bakgrundinformation om dem ska vara relativt
enkelt att finna.
Erfarenheter från branschen säger att det är svårt att inventera plantskolor efter MIFO-
metodiken. Därför erbjuder matrisen ett enkelt alternativ till en uppskattning av
föreningsnivån och föroreningarnas farlighet utan att identifiera de aktuella
bekämpningsmedlen. I matrisen förutsätts att bekämpningsmedel har använts och att alla
bekämpningsmedel oavsett preparattyp innehar en mycket hög farlighet. Detta leder till att
försiktighetsprincipen medräknas i matrisen och minskar osäkerheten för att plantskolor med
låg eller måttlig föroreningsnivå risklassas fel, på grund av att informationen om
bekämpningsmedelsanvändningen varit felaktig.
Utformningen av matrisen har försökt göras så objektiv som möjligt för att den individuella
bedömningen mellan inventerare inte ska skilja för mycket. Exempelvis så har
föroreningarnas farlighet satts till att alltid uppskattas vara 4 (som motsvarar mycket hög
farlighet) samt att alla parametrar som behandlar föroreningsnivån har ett bestämt värde. En
32
individuell bedömning görs först när föroreningsnivåns allvar relateras till skyddsvärde och
markanvändningen. Dock så har naturvårdsverket riklinjer för vad som ska klassas som
skyddsvärt och vad som innebär känslig markanvändning så det egna tolkningsutrymmet är
därmed även här begränsat.
Matrisen bör inte ses som fulländad utan det finns utrymme till att vidareutveckla den då den
bygger på MIFO-metodiken fas 1, vilken representerar hur arbetet ska utföras och samt efter
Naturvårdsverkets principer då det är den myndighet som finansierar inventeringen. Genom
att låta matrisen uppskatta föroreningarnas farlighet och föroreningsnivå används ett upplägg
som känns igen av länsstyrelsens medarbetare som snabbt kan sätta in i upplägget.
5.5.2 Matrisens svagheter
Det får inte glömmas bort att matrisen endast ger en uppskattning av föroreningsnivån och
allvaret av den. För att ta reda på den faktiska nivån måste en provtagning utföras, detta sker
dock inte i MIFO fas 1 utan först i fas 2. Uppskattningen av föroreningsnivån görs från
parametrar som är framtagna med hjälp av bakgrundsmaterial som kan vara 35 – 65 år
gammalt vilket höjer osäkerheten av källornas tillförlitlighet.
Utöver de hotspots som har räknats in i matrisen har ytterligare en identifierats men
utelämnats i matrisen. Detta rör ”plats för doppning av plantor” i bekämpningsmedel.
Anledningen till parametern inte är inkluderad beror på att den är typisk för skogsplantkolor
och skulle ge ett missvisande resultat för övriga plantskolor, då de aldrig skulle kunna uppnå
maxpoäng i matrisen. Eftersom matrisen i övrigt inte är direkt tillämplig på skogsplantskolor
bör inte heller parametrar som representerar dem finnas med. Vid en eventuell
vidareutveckling av matrisen, för en anpassning till skogsplantskolor, ska denna hotspot
givetvis inkluderas.
En av matrisens svagheter innefattar de intervall som finns uppsatta för växthus och friland
och representerar liten till mycket hög föroreningsnivå. Intervallen bygger på
genomsnittsvärde för areal per enhet och fördelning av enheter i intervallen från år 1939. Att
basera intervallen på ett årtal kan inte anses representativt för hela tidsperioden 1945-1975.
För att minska osäkerheten har arealgenomsnitten från 1939 jämförts med ett genomsnitt från
1970 för att kontrollera att intervallen fortfarande är aktuella. Detta har gjorts med bakgrund i
att branschen under tidsperioden har utvecklats mot färre enheter men fördelade på större
arealer. Tyvärr har utvecklingen av areal per enhet inte kunna följas för varje år under 1945-
1975, då statistik för branschen under denna period inkluderats i jordbruksarealen. Intervallen
är satta för att avgränsa plantskolorna i olika kategorier och säger inget om föroreningsnivån
per m2. Detta lämnar utrymme för att objekt kan tillskrivas en lägre föroreningsnivå på grund
av en felaktig indelning av intervallen. Det arealen representerar är egentligen i vilken
utbredning föroreningarna kan finnas samt att produktionstakten kan varit hög med ökad
användning av bekämpningsmedel som följd.
Intervallen för kategorisering av föroreningsnivåns allvar har satts med hänsyn till att ett
objekt som uppnår en 4 i föroreningsnivå, under alla parametrar, ska placeras i den högsta
kategorin för föroreningsnivåns allvar. Samma princip gäller för objekt som uppnår en 3 i alla
parametrar och att de objekten ska placeras i kategorin stort allvar. Samma resonemang gäller
för objekt med bara 2- och 1:or. Gränserna skapar en viss osäkerhet för att plantskolor ska
hamna på fel nivå. Intervallen har därför testas med objekt från fas 1 i Värmland av hur de
placerar sig i matrisen och därefter har en koll av hur deras riskklass från fas 1
33
överrensstämmer med matrisens uppskattning av föroreningsnivåns allvar. Objekten som
testats har gått att implementera.
Den största svagheten i inventeringen och även matrisen är att spridningen av
bekämpningsmedel är osäker på grund av frånvaro av dokumentering av användning av
specifika preparat. Parametern, markens genomsläpplighet, måste därför bedömas helt efter
markens egenskaper så som att vissa jordtyper är mer benägna till utlakning eller
ytvattenavrinning samt adsorberar preparat mer eller mindre hårt. Uppskattningen av
spridningen blir då generell. Det är här kärnan till matrisens osäkerhet ligger, att den försöker
uppskatta en föroreningsnivå bestående av okänd användning. Detta ställer höga krav på att
rätt parametrar är identifierade och att de både påverkar föroreningsnivån samt är
gemensamma för plantskolor i branschen. Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning
parametrar påverkar föroreningsnivån då varje parameter kan skilja sig åt beroende på ett
objekts förutsättningar. Förutsättningar som varierar med bland annat besprutningspersonal
och växthusbyggnation. Enligt Arias-Estévez et al. (2008) samt Jaana, S. och Satu, J. (2011)
behövs preparatens egenskaper och de områdesspecifika förutsättningarna tas med för att
kunna göra en heltäckande riskanalys över ett objekts föroreningsnivå. Men eftersom MIFO-
metodiken fas 1 endast innebär en preliminär riskklassning utan provtagning, bedöms ändå
matrisen bidraga till en nyansering av plantskolor samt en grov uppskattning av
föroreningsnivå och föroreningsnivåns allvar vid enskilda objekt.
6. Slutsatser
Hotspots, exempelvis deponi, kan fungera som punktkällor från vilka förorening och
spridning av bekämpningsmedel kan förekomma i plantskolor.
Växthus utgör en plats i vilka kemiska bekämpningsmedel kan koncentreras, tillföljd
av växthusets material, appliceringsmetod och sämre nedbrytningsförhållande.
En biologiskt inaktiv och genomsläpplig markprofil under växthus kan leda till
långsam nedbrytning av svårrörliga preparat och spridning av rörliga preparat ut till
miljön.
Det är svårt att fastställa en dokumenterad användning av specifika
bekämpningsmedel på olika plantskoleobjekt samt vilka mängder som använts.
Avsaknaden av dokumenterad användning av kemiska bekämpningsmedel gör att
uppskattning av preparatens spridning, transport och nedbrytning endast kan baseras
på områdets egenskaper och preparats generella egenskaper.
Avsaknad av dokumenterad användning av kemiska bekämpningsmedel resulterar i att
föroreningsnivån i plantskolor blir svår att uppskatta med hjälp av enbart MIFO-
metodiken.
Matrisen utgör ett komplement till MIFO-metodiken och ger en grov uppskattning av
en plantskolas föroreningsnivås allvar, trots avsaknad av dokumentrad
bekämpningsmedelsanvändning.
7. Referenslista ANDRÉN, F. 1964. Kemiska växtskyddsmedel 1964, Borås.
ARIAS-ESTÉVEZ, M., LÓPEZ-PERIAGO, E., MARTÍNEZ-CARBALLO, E., SIMAL-
GÁNDARA, J., MEJUTO, J.-C. & GARCÍA-RÍO, L. 2008. The mobility and
degradation of pesticides in soils and the pollution of groundwater resources.
Agriculture, Ecosystems and Environment, 123, 247-260.
BANSAL, O. 2012. Degradation of Pesticides. In: RATHORE, H. S. & NOLLET, L. M. L.
(eds.) Pesticides: Evaluation of Environmental Pollution. CRC Press.
BORG, Å. 1971. Bekämpningsförsök mot jordgubbsviveln. Växtskyddsnotiser, 35, 9-12.
ERIKSSON, M. 2012. Framtagande av inventeringsmatris för plantskolors potentiella
föroreningsnivå - Baserad på litteraturstudie med fokus på bekämpningsmedel,
Göteborgs universitet.
FOGELFORS, H. 1997. Användning av bekämpningsmedel : klarades halveringsmålen?,
Uppsala, Sveriges lantbruksuniv.
FRAKTMAN, L. 2002. Bekämpningsmedels förekomst och beteende i handelsträdgårdars jord
[Online]. Helsingfors: Miljöcentralen. Available:
http://www.hel.fi/hki/ymk/sv/Kundtj_nst/Publikationer/Publikationer/Publikation_08_
02_sammandrag.
GHAFOOR, A., JARVIS, N. J., THIERFELDER, T. & STENSTRÖM, J. 2011. Measurements
and modeling of pesticide persistence in soil at the catchment scale. The Science of the
total environment, 409, 1900-1908.
GRAM, E., WEBER, A. & HAMMARLUND, C. 1942. Växtsjukdomar : på fruktträd,
bärbuskar, grönsaks- och prydnadväxter, Stockholm, Lindfors.
GRÖNHALL, I. 1976. Statens Växtskyddsanstalt 1932-1976. Växtskyddsnotiser, 40, 5-30.
HAEGERMARK, U. 1985. Bordeauxvätskan 100 år. Växtskyddsnotiser, 49, 110-113.
HAGENVALL, H. & NILSSON, E. 1997. Specialhäfte-teknik 97/98, Jönköping,
Jordbruksverket.
HARRISON, R. M. 2001. Pollution [electronic resource] : causes, effects and control,
Cambridge, Royal Society of Chemistry.
JAANA, S. & SATU, J. 2011. Environmental Risks Caused by Pesticides at Forest Nurseries
in Finland. Human and Ecological Risk Assessment, 17, 431.
JIE, G., YU, W., BIN, G., LEI, W. & HAO, C. 2012. Environmental Fate and Transport of
Pesticides. In: RATHORE, H. S. & NOLLET, L. M. L. (eds.) Pesticides: Evaluation of
Environmental Pollution. CRC Press.
JOHNSON, S. & BRAMSTORP, A. 2005. Diffust bekämpningsmedelsläckage -
kunskapssammanställning. Rapport - HIR Malmöhus. Bjärred.
JORDBRUKSVERKET 2008. Jordbruksverkets statistikdatabas.
JÖNSSON, B. G. 2001. Trädgårdsnäringens växtskyddsförhållanden, Jönköping,
Jordbruksverket.
KARDELL, L., WENNERBERG, A. & SVERIGE, S. 2004. Svenskarna och skogen: D. 2, Från
baggböleri till naturvård, Jönköping, Skogsstyr:s förl.
KREUGER, J., GRAAF, S., PATRING, J. & ADIELSSON, S. 2009. Bekämpningsmedel i
vattendrag från områden med odling av trädgårdsgrödor under 2008 [Elektronisk
resurs], Uppsala, Avdelningen för vattenvårdslära, Sveriges lantbruksuniversitet.
LOH, C. & OVUKA, M. A. 2005. Litteraturstudie av prioriterade ämnen. Göteborg.
LÄNSSTYRELSEN VÄSTRA GÖTALAND 2012. Internkommunikation. EBH-databas.
LÖFKVIST, K., HANSSON, T. & SVENSSON, S. A. 2009. Förluster av växtskyddsmedel till
omgivande mark och vatten vid användning i svenska växthus [Elektronisk resurs] :
en genomgång av möjliga riskmoment = Losses of pesticides to soil and water from
greenhouse uses: an overview of possible risk factors, Alnarp, Jordbruk -
odlingssystem, teknik och produktkvalitet, Sveriges lantbruksuniversitet.
NATURVÅRDSVERKET 1999. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Metodik för inventering
av förorenade områden : vägledning för insamling av underlagsdata [Elektronisk
resurs], Stockholm, Naturvårdsverket.
NATURVÅRDSVERKET. 2011. Branscher inom vilka objekten ska inventeras respektive
endast identifieras i det efterbehandlingsarbete som utförs med bidrag från
Naturvårdsverket [Online]. Naturvårdsverket. Available:
http://www.naturvardsverket.se/upload/07_verksamheter_med_miljopaverkan/Forore
nade-omraden/inventering/Branschlista-2011.pdf.
NATURVÅRDSVERKET. 2012. Förorenade områden [Online]. Naturvårdsverket. Available:
http://www.naturvardsverket.se/Start/Verksamheter-med-miljopaverkan/Fororenade-
omraden/.
NILSSON, G. 1974. Plantskoleskötsel, Stockholm :, LT ;.
OLVÅNG, H. 2000. Utsädesburna sjukdomar på jordbruksväxter och skadedjur som påverkas
genom betning, Jönköping :, Jordbruksverket ;.
PILAR, S.-E. & BEATRIZ, S.-M. 2012. Pesticide Degradation in Water. In: RATHORE, H. S.
& NOLLET, L. M. L. (eds.) Pesticides: Evaluation of Environmental Pollution. CRC
Press.
PPDB 2012. PPDB: Pesticide Properties DataBase.
SANDAHL, B. 1949. Jorddesinfektion. Årsbok / Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Vällingby: Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
SANDAHL, B. 1954. Jorddesinfektion och andra åtgärder för bekämpning av markburna
växtsjukdomar. Årsbok / Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Vällingby:
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
SCB 1972. Trädgårdsräkningen. Stockholm.
SGI 2012. Översiktlig miljöteknisk undersökning vid tio handelsträdgårdar. Linköping.
SKOGSSTYRELSEN 1978. Utredningen om skydd mot insektsskador på skogsplantor.
Stockholm LiberFörlag/Allmänna förl. (distr.).
SLU. 2010a. Bekämpningsmedel i ett historiskt perspektiv [Online]. SLU. Available:
http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/kompetenscentrum-for-kemiska-
bekampningsmedel/information-om-bekampningsmedel-i-miljon1/bekampningsmedel-
i-ett-historiskt-perspektiv/.
SLU. 2010b. Växtskyddsmedlens spridningsvägar [Online]. SLU. Available:
http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/kompetenscentrum-for-kemiska-
bekampningsmedel/information-om-bekampningsmedel-i-miljon1/vaxtskyddsmedlens-
spridningsvagar-i-miljon/.
SLU. 2011. Information (CKB lista rörlighet) [Online]. SLU. Available:
http://www.slu.se/PageFiles/83757/Lista%20r%C3%B6rlighet%20CKB%20maj%202
011v3.xls.
SLU. 2012. Bekämpning av snytbagge - historisk översikt [Online]. SLU. Available:
http://www2.ekol.slu.se/snytbagge/bekampning_historik.php.
SONESSON, N. 1955. Handbok för trädgårdsodlare, Stockholm, Bonnier.
SOU 1974:35 1974. Spridning av kemiska medel: betänkande. Stockholm: Jordbruksdep.
SOU 1978:51 1978. Svensk trädgårdsnäring : produktion, rationalisering, internationella
förhållanden : betänkande, Stockholm, LiberFörlag/Allmänna förl.
SOU 1983:11 1983. Utredningen om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket
m.m, Bekämpning av växtskadegörare och ogräs: betänkande. Stockholm:
Liber/Allmänna förl.
STATENS FORURENSNINGTILSYN 2009. Kartlegging av plantevernmiddelbruk i veksthus
som kan ha forårsaket grunnforurensning TA-2551. Oslo.
STATENS VÄXTSKYDDSANSTALT 1957. Växtskyddet i bilder. Växtskyddsnotiser, 21, 75-99.
SUNDGREN, A. 2005. Säker bekämpning, Stockholm, Natur och kultur/Fakta etc.
SVENSSON, S. A. & LÖFKVIST, K. 2007. Säkrare hantering av bekämpningsmedel i växthus
[Elektronisk resurs] = Safer handling of pesticides in greenhouses, Alnarp, Jordbruk -
odlingssystem, teknik och produktivitet, Sveriges lantbruksuniversitet.
TATJANA, V., SVETLANA, G., MARINA, R. I., NIKOLINA, D. & MILA, L. E. 2012. Pesticide
Residues in Surface Water and Groundwater. In: RATHORE, H. S. & NOLLET, L. M.
L. (eds.) Pesticides: Evaluation of Environmental Pollution. CRC Press.
TERESA, E., AMALIA, M. & JOSÉ, P. 2012. Pesticide Residues in the Atmosphere. In:
RATHORE, H. S. & NOLLET, L. M. L. (eds.) Pesticides: Evaluation of Environmental
Pollution. CRC Press.
THENTE, B. 1978. Användning av kemiska bekämpningsmedel ur produktkontrollsynpunkt.
Växtskyddsnotiser, 42, 27-33.
TOMASZ, T. 2012. Pesticide Residues in the Environment. In: RATHORE, H. S. & NOLLET,
L. M. L. (eds.) Pesticides: Evaluation of Environmental Pollution. CRC Press.
TORSTENSSON, L. 1988. Bekämpningsmedel i den yttre miljön: förekomst, spridning,
effekter : litteraturgenomgång och förslag till forskning, Solna, Naturvårdsverket.
TORSTENSSON, L. 1990. Kemiska bekämpningsmedel - hur transporteras de i miljön? In:
ÅSTRÖM, H. (ed.) Fakta - Mark/Växter. SLU, Konsulentavd./redaktionen
TUNBLAD, B. 1940. Krisen och bekämpningsmedelstillverkningen. Växtskyddsnotiser, 4, 78-
80.
TUNBLAD, B. 1947a. En ny ryggspruta. Växtskyddsnotiser, 11, 13-15.
TUNBLAD, B. 1947b. Aerocide-metoden, en nyhet inom bekämpningstekniken.
Växtskyddsnotiser, 11, 41-43.
TUNBLAD, B. 1948. Nya puderspridare. Växtskyddsnotiser, 12, 27-28.
TUNBLAD, B. 1950a. Några intryck från en internationell växtskyddskonferens.
Växtskyddsnotiser, 14, 10-15.
TUNBLAD, B. 1950b. Var försiktig med azobensolpreparaten. Växtskyddsnotiser, 14, 69-70.
UMEVA. 2011. Sammanfattning BAM [Online]. Umeå: Umeå Vatten och Avfall AB
Available:
http://www.umeva.se/ovrigasidor/omwebbplatsen/sok.4.24173df212e17ac04f0800024
85.html?query=BAM&x=0&y=0.
Inventeringsmatris Länsstyrelsen Västra Götaland Upprättad: 2012-05-30 Sidan 1av 2 Bilaga 1 Objekt: Plantskola BKL 2 Fastighetsbeteckning:
Ifylld av: Datum:
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Antal kemiska behandlingar av grödor i växthus (ggr/säsong) 0 – 5 4 1
6 – 11 4 2
12 – 17 4 3
> 17 4 4
Antal kemiska behandlingar av grödor på friland (ggr/säsong) 0 – 5 4 1
6 – 11 4 2
12 – 17 4 3
> 17 4 4
Summa allvar: _______
Föroreningsnivåns allvar
Växthus och friland har existerat
Växthus eller friland har existerat
Liten ≤ 58 ≤ 37
Måttlig 59 – 85 38 – 54
Stor 86 – 111 55 – 70
Mycket stor * ≥ 112 ≥ 71
*Vid bekräftade mycket stora punktutsläpp/spill och/eller en dokumenterad kraftig
användning av kemiska bekämpningsmedel, uppnår objektet automatiskt en
föroreningsnivå med mycket stort allvar.
Skyddsvärde
Skyddsområde Hög grundvattenyta Närliggande
recipient
Kommentar
Markanvändning
Bostäder Skogsområde Industrimark Kommentar
Slutgiltig bedömning:
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Plantskola Antal verksamhetsår mellan 1945 – 1975
0 – 5 4 1 6 – 15 4 2 16 – 25 4 3 > 25 4 4 Växthus Areal m
2
> 2 000 4 4 1000 – 1999 4 3 300 – 999 4 2 < 300 4 1 Byggnad Intakt 4 4 Skadat 4 3 Rivet 4 2 Återställd mark 4 1 Friland Areal m
2
> 20 000 4 4 10 000 – 19 999 4 3 5 000 – 9 999 4 2 < 5 000 4 1 Markegenskaper Genomsläppligmark 4 1 Normaltät mark 4 2 Tät mark 4 3 Sluttning 4 1 Hotspots Bänkfönster 4 1 Deponi 4 1 Kompost 4 1 Förråd 4 1 Dagvattenbrunn 4 1
Inventeringsmatris Länsstyrelsen Västra Götaland Upprättad: 2012-05-30 Sidan 2 av 2 Bilaga 1 Objekt: Plantskola BKL 2 Fastighetsbeteckning:
Ifylld av: Datum:
Definitioner Växthus
Intakt – Väggar och tak finns kvar. Max ett fåtal skadade fönster.
Skadat – Växthuset finns kvar men det har skadade fönster och väggar
Rivet – Inga väggar och tak finns kvar. Grunden finns kvar, kan vara igenlagd.
Återställd mark – Marken har schaktats ur och återställt med nytt jordlager.
Friland
Genomsläppligmark – Sand, grus, grusig morän, grövre siltjordar
Normaltät mark – Silt- och sandjordar, sandig-siltig morän, sandig morän, siltmorän och
sandmorän
Tät mark – Lera och moränlera
Sluttning – Marken har en synbar sluttning
Hotspots
Bänkfönster – Enkel anordning för odling under glas. Ofta en i hopbyggd låda stående på
markunderlag med ett fönster som lock.
Deponi – Område på plantskolan som har används till bortschaktade jordmassor och avfall
som fortfarande finns kvar på fastigheten.
Kompost – Plats där överblivet trädgårdsmaterial, ogräs och grödor förvaras för
nedbrytning. Komposten ska finnas kvar på fastigheten.
Förråd – Bod/utrymme för beredning och förvaring av bekämpningsmedel. Förrådet ska
finnas kvar på fastigheten.
Dagvattenbrunn – Brunn där avrinning/överskottsvatten från växthus och friland ansamlas.
Brunnen ska finnas kvar på fastigheten.
Skyddsområde
Vattenskyddsområde
Naturreservat, Nationalpark
Definition besprutningsnyckel Växthus
Krukväxter – exempelvis Begonia, Cyklamen, Krysantemum, Pelargon och Poinsettia
Snittblommor – exempelvis Krysantemum, Nejlikor, Tulpan och Snittgrönt
Köksväxter – exempelvis tomat, sallad,
Friland
Köksväxter – exempelvis morötter, lök, kål, rödbetor, ärtor och sallad
Plantskoloealster- exempelvis sticklingar och plantor för vidare kultur, utplanteringsväxter
Bär – exempelvis jordgubbar, vinbär och hallon
Frukt – exempelvis äpple, päron, körsbär och plommon
Behandlingsnyckel Tabell 1: Antal kemiska behandlingar per säsong av grödor i växthus
Krukväxter 9
Snittblomma
exkl. Rosor 10
Köksväxter
exkl. Gurka 13
Gurka o melon 31
Rosor 32
Tabell 2: Antal kemiska behandlingar per säsong av grödor på friland
Köksväxter 8
Plantskolealster 8
Bär 8
Frukt 27
Omvandlingstabell Tabell 3: Omvandlingstabell till m2
1 ar 100 m2
1 tld 5 000 m2
1 ha 10 000 m2
Instruktion för inventeringsmatris Länsstyrelsen
Västra Götaland
Upprättad:
2012-05-30
Sidan 1 av 2 Bilaga 2
Objekt: Plantskola BKL 2
Instruktion för användning av inventeringsmatris Instruktionen tillhör inventeringsmatris för branschen plantskolor BKL 2. Intervallen för
parametrarna växthus och frilandsareal baseras på regionala förhållanden och kan således endast
tillämpas i Västra Götalands län. Vid inventering av objekt i BKL 2 fas 1, kommer
inventeringsmatrisen ge en uppskattning av föroreningsnivå samt allvaret av föroreningsnivån.
Betydelsen av allvaret relateras sist i matrisen till markanvändning och områdets skyddsvärde. Ett
objekt som uppvisar ”måttligt allvar” kan därmed prioriteras i inventering om parametern bostäder
finns inom området. Samtidigt kan en uppskattning om ”föroreningsnivå med stort allvar” ges en lägre
prioritering, om objektet är beläget inom ett industriområde.
Kolumnen föroreningarnas farlighet (F) uppskattas alltid till en 4 = mycket farlig. Detta baseras på att
gruppen bekämpningsmedel enligt naturvårdsverket ska antas ha en mycket hög farlighet oberoende
av preparattyp. När summan för kolumnen allvar räknats samman jämförs detta värde med värdena i
kolumnen ”växthus och friland har existerar” eller ”växthus eller friland har existerat”, i tabellen för
föroreningsnivåns allvar. Den av kolumnerna som används beror på vilken av dessa som objektet
uppfyller. Ett objekt som endast har haft växthus ska alltså endast jämföras med värdena i kolumn två.
Ifyllnaden av matrisen ska i första hand utgå från när plantskolan var som störst. Om denna
information är bristfällig kan annan insamlad information/data användas för att färdigställa ifyllandet
av matrisen.
Parametrar Parametrar poängsätts efter skalan 1 p. = låg 2 p. = måttlig 3p. = hög 4p. = mycket hög
föroreningsnivå. För parametrarna Hotspots (Deponi, Förråd, Kompost, Dagvattenbrunn) och
Sluttning (se mark, under friland) ges 1 poäng om parametern existerar på objektet i nutid. För
Bänkfönster räcker en dokumentering av att det har funnits på objektet för 1 p i matrisen. Observera
att flera än en av parametrarna under hotspot kan fyllas in i matrisen (se exempel).
Exempel: Friland Den inventerade plantskolan har på sitt friland odlat sallad, lök och morötter samt ett fåtal fruktträd.
Med hjälp av behandlingsnyckeln för friland fås det fram att köksväxter i snitt behandlas 8 ggr/säsong
och att fruktträd i snitt behandlas 27 ggr/säsong. Då köksväxterna är det odlingsslag som har
dominerat på plantskolan används detta värde i matrisen. Att använda värdet för behandlingen av
fruktträden skulle ge en skev bild av föroreningsnivån sett till hela plantskolan. Det är dock viktigt att
komma ihåg att fruktträd har behandlats ofta och att området där fruktodlingen lokaliserats kan ha en
hög föroreningsnivå. Vid mätningar under fas 2 rekommenderas att det görs även på fruktodlingens
område.
Värdet för behandlingen av köksväxterna förs in i matrisen och det ger föroreningsnivån 2 = måttlig.
För att få fram Allvar multipliceras föroreningens farlighet (4) med föroreningsnivån (2) vilket ger
produkten 8 som sedan skrivs in i matrisen, se tabell 1.
Tabell 1: Exempel på ifylld parameter (Antal behandlingar av grödor på friland)
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar Antal kemiska behandlingar av grödor på friland (ggr/säsong) 0 – 5
4 1
6 – 11
4 2 8 Morötter, sallad, lök samt fruktträd
12 – 17
4 3
> 17
4 4
Exempel: Hotspots Under hotspots kan fler än ett alternativ kryssas i. Om det har framkommit att det på ett objekt finns
ett förråd, en kompost och en dagvattenbrunn så fylls alla dessa parametrar in i matrisen. Observera att
för följande hotspots deponi, förråd, kompost samt dagvattenbrunn ska parametern fortfarande
existera på objektet i dagsläget. För bänkfönster räcker det att det finns en dokumentation om att det
har funnits på objektet, exempelvis 1950 fanns det 500 m2 på objektet.
Tabell 2: Exempel på ifylld parameter (hotspots)
Parameter (F) Föroreningsnivå Allvar Kommentar
Exempel: Skyddsområden och markanvändning Insamlad information om närliggande skyddsområden och nuvarande markanvändning skrivs in i
denna tabell. Om ett objekt exempelvis har bedömts att få 79 p för ”Allvar” genom användning av
matrisen bedöms detta till måttligt allvar på föroreningsnivån. I direkt närhet till området för
plantskolan finns det dock ett bostadsområde och 350 m bort ligger Göta Älv, se tabell 3. För att detta
ska få betydelse görs en samlad bedömning där dessa faktorer vägs in. I detta fall görs bedömningen
att föroreningsnivåns allvar flyttas upp till stor och bör där med bli prioriterad i den fortsatta
inventeringen.
Tabell 3: Exempel på ifylld tabell för skyddsområden och markanvändning
Skyddsvärde Skyddsområde Hög grundvattenyta Närliggande
recipient
Kommentar
Götaälv, 350 m
Markanvändning Bostäder Skogsområde Industrimark Kommentar
Ja 0-50 m
Hotspots Bänkfönster 4 1 4 1950 fanns 500m
2 bänkfönster.
Deponi 4 1
Kompost 4 1 4
Förråd 4 1 4
Dagvattenbrunn 4 1 4
Ordlista Abiotisk- Icke levande
Advektions - dispersions ekvationen– Beskriver över tiden koncentrationsförändringen av ett
ämne, under ett konstant vattenflöde.
Aerosoler – Små partiklar i blandning som svävar i gas.
Affinitet – En attraktionskraft mellan partiklar.
Barrotsplantor – Planta som levereras med en rot fri från jord
Bioackumulation – Ökad koncentrationen av ett ämne i en organism tillföljd av det bryts ner
långsammare än upptaget av ämnet sker.
Biotisk - Levande
BKL – Branschklass, plantskolor tillhör BKL 2 och 4
Cotransport – Passiv transport av molekyler eller joner över ett biologisk membran i ett visst
förhållande.
Dränering – Bortledande av överskottsvatten i marken
Formulering - Blandning mellan ett bekämpningsmedels aktiva substans och tillsatsämnen.
Beroende på formuleringen kan ett preparat bli flytande eller torrt.
Humus – Mörkfärgad organisk substans som återfinns i torv och jord.
Kemiska bekämpningsmedel – Kemiska medel avsedda för bekämpning av skadedjur,
svampangrepp och ogräs inom jordbruk och trädgård.
Klorerade kolväten – Kolväte där en eller flera väten har ersatts med klor.
Kolleration – Statistisk beroende mellan två storheter
Kolloidal transport – Transport av ett ämne sker med kollida(ämne finfördelat i ett annat
medium) partiklar.
MIFO – Metodik för inventering av Förorenade Områden
Kromoforer - Ljusabsorberande funktionella grupper
Persistens – Mått på hur motståndskraftigt ett ämne är mot nedbrytning
Substituent – En atom/grupp atomer som ersätter ett väte i en kolkedja.
Täckrotsplanta - Planta som odlats fram i plastceller och levereras med roten täckt av jord.