landmiljöer i kust och skärgård isbn: 91-620-5482-1 · 2016-06-07 · många naturtyper är...

Landmiljöer ikust och skärgård

Huvudförfattare:

Tommy Lennartsson

Kristoffer Stighäll

Redaktörer:

Göran Blom & Krister Mild, Naturvårdsverket

NATURVÅRDSVERKET

2005

Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99

E-post: [email protected] Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma

Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: [email protected]

Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se

ISBN 91-620-5482-1 ISSN 0282-7298

© Naturvårdsverket 2005

Tryck: CM-Gruppen Layout: Göran Blom, Naturvårdsverket

Omslagets framsida: Blommande gökblomster på skärgårdsö. Bråviken, Östergötlands län. Foto: Bengt Ekman/ naturfotograferna

N A T U R V Å R D S V E R K E T R a p p o r t 5 4 8 2 • L a n d m i l j ö e r i

k u s t o c h s k ä r g å r d

3

FörordSveriges kust är 700 mil lång. Ingen kuststräcka är den andra lik. För oss är våra kuster och skärgårdar en självklar tillgång men vid en internationell jämförelse framstår Sveriges kust- och skärgårdslandskap som unika, med få motsvarigheter i världen. Skärgården längs svenska Östersjökusten och vidare över till Finland utgör världens största sammanhängande skärgårdsområde. Den stora spännvidden av ekosystem och biotoper ger förutsättningar för en artrikedom, såväl i vatten som på land, som få andra landskapstyper kan uppvisa. Kust- och skärgårdsområden är en begränsad resurs som på många håll är utsatt för ett starkt exploateringstryck vilket är ett hot mot både kultur- och naturvärden.

Denna rapport är en kunskapssammanställning om kust- och skärgårdsspecifika landmiljöer, deras naturvärden och behov av skydd och skötsel. Huvudsyftet med rapporten är att förbättra underlaget för urval, skydd och skötsel av svenska kust- och skärgårdsbiotoper och den biologiska mångfald som finns där. Rapportens redovisningar av naturvärden, värdekriterier och åtgärdsbehov kan användas som underlag för regional inventering och planering av bevarande- och skötselåtgärder i kust- och skärgårdsområden, men också som beslutsunderlag för skydd och skötsel av enskilda objekt eller mindre områden. Rapporten kan även användas för att precisera såväl skogsbrukets naturvårdshänsyn som inriktningen på jordbrukets miljöstöd vid våra kuster och i skärgårdar.

Rapporten kan ses som ett kunskapsuppbyggande bidrag till genomförandet av miljökvalitetsmålet Hav i Balans samt levande kust och skärgård. Enligt miljö-kvalitetsmålet skall kust och skärgård ha en hög grad av biologisk mångfald, upp-levelsevärden samt natur- och kulturvärden, samt att särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar. Dessutom föreslås i delmål 1 att ”senast år 2010 skall minst 70% av kust- och skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd” och i delmål 2 att ”Riksantikvarie-ämbetet senast 2005 skall ha tagit fram en strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv och odlingslandskap kan bevaras och brukas”.

Texten är huvudsakligen framtagen av Tommy Lennartsson, SLU/Upplands-stiftelsen och Kristoffer Stighäll, biolog Norrtälje. Krister Mild, Naturvårdsverket och Anders Arnell, tidigare Naturvårdsverket, har också bidragit med text. ArtDatabanken, olika länsstyrelser och ett antal privatpersoner med specialiserad art- och lokalkunskap har bidragit med uppgifter. Vi tackar alla de som bidragit med underlag. Ett särskilt tack riktas till Björn Cederberg, Björn Carlberg, Åke Widgren, Magnus Wadstein och Bengt Landström. Rapporten är faktagranskad och redigerad av Göran Blom och Krister Mild, landmiljöenheten, Naturvårdsverket.

Stockholm maj 2005

Björn Risinger Direktör Naturresursavdelningen



4



5

InnehållFörord 3Innehåll 5Inledning 6

Vad är skärgård och varför är den värdefull? 8Historisk utveckling av naturskydd i skärgård 9Avgränsningar och definitioner 11

Regioner 13Förutsättningar 28Biotopbeskrivningar

Öppna kustklippor 36 Storblockiga stränder, kala kustklippor och skär 38 Erosionsbranter i berg 41 Erosionsbranter i lösmaterial 43 Öppna sanddyner 45 Öppen strand på sand eller grus 49 Strandbuskmarker 54 Successionskärr vid landhöjningskust 57 Hällkar 61 Övriga myrbiotoper 63 Havsstrandäng 65 Torr-frisk slåtter- eller betesmark 72 Trädbärande hagmarker 76 Skogsbetesmark 80 Trädbärande slåttermark (Löväng) 82 Sand- och åstallskog 84 Lövdominerad sandskog 89 Talldominerad hällmarksskog 93 Ekdominerad hällmarksskog 98 Brantskog dominerad av barr- och triviallövträd (Brantblandskog) 102 Brantskog dominerad av asp 106 Brantskog dominerad av ädellövträd 109 Strandalskog 113 Lövsumpskog 118 Deltaskog och svämskog 122 Barrsumpskog 127 Kustnära björk- och rönnskog 129 Kustnära björkskog på torv 133 Avenbokskog 136 Bokdominerad skog 138 Ek-bok-björkskog 139 Ekskog av ristyp 140 Ek-/hasseldominerad lund 141 Blandädellövlund 145 Gråalraviner 147 Kustgranskog 148 Annan grandominerad skog 152 Annan talldominerad skog 154 Kalktallskog 155

Referenser 157



6

InledningKuster och skärgårdar fick tidigt uppmärksamhet i det svenska naturvårdsarbetet. Det tidiga friluftslivet och den gryende turismen kring förra sekelskiftet riktade sig i hög grad mot våra skärgårdar. Gradvis skärpta bestämmelser om strandskydd och tidiga naturreservat på 1950–70-talen hade sin grund i ett ökande tryck från fritids-bebyggelse framförallt längs kuster och i skärgårdar. Sju av Sveriges national-parker är belägna i eller nära kust och skärgård: Haparanda skärgård, Skuleskogen, Ängsö, Tyresta, Gotska Sandön, Blå Jungfrun och Stenshuvud.

Utmärkande för kust- och skärgårdsmiljöer är i korthet: speciella geologiska förutsättningar, i synnerhet den påtagliga anpassade arternaturliga störningar orsakade av närheten till havet, t.ex. vattenståndsvariationer och hårda vindar en naturligt småskalig biotopmosaik och förekomst av vegetationssuccessioner från hav till barrskog en mångfald av skogsbiotoper på öar, i många fall av naturskogskaraktär med lång trädkontinuitet långvarig kulturpåverkan, ofta med början redan då öarna/kusten steg ur havetett småbrutet landskap med grund i en historisk markanvändning med många små kustjordbruk vars påverkan omfattat flertalet biotoper

Praktiskt taget all mark i kust och skärgård har brukats av människan vilket starkt präglat ekosystemen. Skogsbete har t.ex. förekommit över stora arealer i förhållan-devis sen tid. Inte desto mindre finns stora värden knutna till naturskogselement, eftersom påverkan varit småskalig. Mer storskaligt skogsbruk nådde dock ut i

Gräsö skärgård, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/ Länsstyrelsen Uppsala län.



7

skärgårdarna framförallt i 1980-talets högkonjunktur, vilket föranledde ett behov av ökad satsning på reservatsskydd för kust- och skärgårdsskogar. I ”Naturvårds-plan för Sverige” (1991) lyftes sålunda kust- och skärgårdsskogarna fram som en viktig objekttyp för 1990-talets säkerställandearbete. I planen påtalas bl.a. behovet av förbättrade föreskrifter för många befintliga reservat för att ge ett bättre skydd mot skogsbruk samt att den regionala fördelningen av reservaten behöver utjämnas.

Någon samlad central eller regional satsning på inventering av landets skärgårdsnatur eller på att skydda denna natur har dock egentligen aldrig skett. Skärgårdarna har endast utgjort en del av de riksomfattande inventeringarna av ängs- och hagmarker, urskogar (mycket begränsat), våtmarker (i viss mån) och nyckelbiotoper. Säkerställandet av objekt har huvudsakligen skett från fall till fall. Samtidigt har skärgårdarna avfolkats och drabbats av allt mer utpräglad glesbygds-problematik. Eftersom brukandet utgör en förutsättning för vissa naturvärden i kust och skärgård finns här delvis gemensamma intressen mellan naturvård och regionalpolitik.

Under 1990-talet har skärgårdsfrågor i hela sin bredd uppmärksammats av regering och myndigheter. På uppdrag av regeringen redovisade miljövårds-beredningen 1996 betänkandet “Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden”. Därefter gav regeringen i december 1997 skärgårdslänen i uppdrag att utarbeta regionala miljö- och hushållningsprogram för skärgårdsområdena. Resultaten av regeringsuppdragen till länsstyrelserna redovisades i december 1999.

Parallellt med regeringsuppdragen hade Naturvårdsverket startat ”Utredning med handlingsprogram och åtgärder för bevarande och vård av de svenska skärgårdarnas terrestra och marina miljöer”. Denna utredning, kallad ”Skärgård 2000”, har avkastat flera underlagsrapporter samt en bevarandestrategi (”Kust- och skärgårdsområden i Sverige – Bevarandestrategi”. Naturvårdsverket 2000, rapport 5116). Inom ramen för naturvårdsverkets arbete med skydd av skogsekosystem har vidare flera projekt initierats för att ta fram förfinade kriterier och strategier för skydd och vård av olika typer av skogsobjekt. Ett sådant projekt kring kust- och skärgårdsskogar startades 1996 och utgjorde också en del av Naturvårdsverkets redovisning 1999-06-30 av regeringens uppdrag (M 98/3991/4) att utarbeta kunskapsöversikt, förslag till kriterier m.m. för arbetet med skydd av skogsmark.

Denna rapport utgörs till väsentlig del av såväl den förstnämnda utredningen, som av projektet om kust- och skärgårdsskogar. Vid tiden för de två uppdragens slutförande beslöt Naturvårdsverket att presentera resultaten i en samlad rapport. Här presenteras nu resultatet av koncentrerade studier av såväl representativa som unika terrestra biotoper och arter i kust och skärgård. Detta kommer att öka förutsättningarna för ett mer systematiskt säkerställande av de biologiska värdena utefter landets kust och skärgård och därtill ge underlag för mer preciserat hänsynstagande i bl.a. jord- och skogsbruk samt för utvärdering och översyn av befintliga naturreservat.



8

Vad är skärgård och varför är den värdefull?Ordet skärgård används både för en ögrupp eller samling öar och skär med mellan-liggande vatten, t.ex. St. Nassa skärgård, och för hela kustområden, såsom i Stockholms skärgård.

Nationalencyklopedin beskriver skärgård som ett ”kustområde med talrika öar, holmar, skär, kobbar och grynnor. En skärgård är vanligen bildad i hårda bergarter som gnejser och graniter. Skärgårdskusten är en primär kust, som inte nämnvärt påverkats av vågor och strömmar. Undantag finns dock, t.ex. tombolon på Bohus Malmön och öarna av sand och klappersten i Luleå skärgård. Skärgårdar är främst begränsade till områden som varit täckta av inlandsisar och nu har landhöjning. De har relativt liten utbredning, koncentrerad till Skandinaviska halvön och Finland, Skottland, n.ö. Canada och s. Chile. Bland berömda skärgårdar i Norden märks Stockholms, Åbos och Ålands skärgårdar samt skärgårdarna i Östergötland, Blekinge och Bohuslän” (Nationalencyklopedin, 1995, bd. 16).

Av ovanstående framgår att Sveriges skärgårdar är av internationellt intresse. Flera egenskaper hos de svenska och finska skärgårdarna är ovanliga eller unika i ett internationellt perspektiv. Ingen skärgård i världen är så stor som den svenska och finländska övärlden utanför Uppland, Södermanland, Åland och s.v. Finland. Till denna region får också räknas skärgårdarna i Östergötland och n. Småland. Utöver de ovan nämnda skärgårdsregionerna kan framhållas Norrbottens starkt landhöjningspräglade skärgård samt Höga kusten, som är av internationellt geolo-giskt intresse och världsarvsområde. Variationerna är stora mellan Norrbottens låga öar, Ångermanlands skogiga och höga kust, den småbrutna urbergspräglade karaktären hos Stockholms och Östergötlands skärgårdar, Blekinges ljusa och lummiga ädellövskogsmiljöer och Bohusläns karga kust med oceaniskt präglade randlövskogar innanför skärgården.

Många naturtyper är gemensamma för skärgårdarna och de kuster som ligger innanför. Även kuststräckor utan skärgård hyser vissa specifika biotoper. Syftet med denna rapport är därför att försöka peka ut de terrestra naturtyper som före-kommer såväl vid kuster som i skärgårdar, med tonvikt på det som är särskilt kust- och skärgårdsspecifikt.

Nyckelord när det gäller kust- och skärgårdsmiljöernas naturvärden är helhets-miljöer och mosaikaspekter. Naturvärdena förekommer ofta i sammansatta ekosystem med grunda bottnar, strandbiotoper, våtmarker, hävdade miljöer och småskaligt kulturpåverkade skogar med naturskogselement. Andelen övergångs-zoner eller ekotoner är hög. De riksobjekt för naturvård som finns i skärgården har ofta stor utbredning, eftersom det vanligen är just helheten som är mest värdefull. Till detta kommer kusternas och skärgårdarnas utpräglade värden för friluftsliv och kulturmiljövård.

Inte desto mindre finns det många värdefulla enskilda kust- och skärgårds-miljöer. Flera sådana finns t.ex. med i bilaga 1 till EU:s habitatdirektiv. Särskilt kust- och skärgårdsspecifika är flera olika typer av strandängar och sanddyns-biotoper samt några speciella naturtyper för Östersjön, t.ex. ”Skär och små öar i Östersjön”, vilka kommit med i habitatdirektivet som ett resultat av svensk-finska förslag. Ytterligare ett sådant exempel är ”Naturliga primärskogar i landhöjnings-



9

kust”. Vidare finns ett stort antal mer generellt förekommande naturtyper i direktivet som även är viktiga i kust och skärgård, t.ex. lövängar, rikkärr, ädellövskogar och betade skogar.

Många arter, såväl rödlistade som vanligare, har sin huvudsakliga svenska utbredning i kust- och skärgårdsområden. Det gäller inte minst häckande fågelarter som storskarv, grågås, gravand, ejder, svärta, småskrake, havsörn, större strandpipare, rödspov, rödbena, roskarl, kustlabb, silltrut, gråtrut, havstrut, tretåig mås, skräntärna, fisktärna, silvertärna, kentsk tärna, småtärna, sillgrissla, tordmule, tobisgrissla, skärpiplärka, och höksångare. För skräntärnan är den svenska och finska populationen i Östersjön den största och viktigaste i Europa.

Svenska kuster och skärgårdar utgör livsviktiga flyttningsvägar för Europas fågelfauna. Ett stort antal nordliga häckfåglar tar sig under våren från Finland över till den svenska kusten eller når kusten under hösten via de norrländska älvarna. Strand- och strandängsfåglar som gäss, änder och vadare är välkända exempel men kustbiotoperna utnyttjas också av stora mängder sträckande tättingar. Särskilt lövrika strandskogar och strandbuskmarker kan vissa dagar under sträcksäsongerna digna av trastar och andra småfåglar. Vintertid är vissa avsnitt av våra sydliga kust- och skärgårdsområden av internationell betydelse för visa änder, exempelvis för övervintrande alfågel.

Även flyttande fladdermöss nyttjar i stor utsträckning kustbiotoperna. Särskilt lövrika strandskogar och öppna högörtsängar utanför dessa är viktiga födosöks-miljöer för fladdermöss. Exempel på rödlistade arter som flyttar längs kusterna är fransfladdermus, stor fladdermus, dammfladdermus och trollfladdermus.

Historisk utveckling av naturskydd i skärgårdÄven om människan under ”alla tider” starkt påverkat skärgårdens natur och nyttjat dess naturresurser, uppfattades detta inte som något större problem när natur-skyddet började växa fram i Sverige kring förra sekelskiftet. Det var först genom fritidsbebyggelsens expansion utefter landets stränder från 1950-talet (1920–30-talen i Stockholmsområdet) som ett påtagligt problem uppmärksammades. Stränder och attraktiva närområden utefter kuster, som tidigare varit allemansrättsligt tillgängliga för bad och friluftsliv, började i allt högre grad blockeras av fritids-bebyggelse. Naturskyddets och friluftslivets företrädare tillhörde dem som tidigt reagerade mot detta. Problemet ledde till att Sverige fick en strandlag (1952) för reglering av bebyggelse och vissa anläggningar vid stränder. Lagstiftningen har sedan skärpts i flera etapper.

Exploateringen utefter stränder var endast ett av flera naturvårdsproblem som blev allt tydligare under 1950- och 60-talen. Det gällde konsekvenser av vissa ”rationella” former av skogsbruk och jordbruk som bl.a. drabbade kust och skärgårdar. Det omfattade täktverksamhet såväl på land som i vatten, liksom reglering av vattendrag och sjöar, dikning, anläggning av småbåtshamnar och kraftiga ingrepp i landskapet till följd av omfattande expansion av vägnätet m.m.

De negativa konsekvenserna som följde på denna utveckling påvisade behovet av en skärpt naturvårdslagstiftning och större statligt ansvar för bevarandet av natur. En utredning med uppdrag att utreda bl.a. dessa frågor tillsattes 1960. Den



10

presenterade sitt resultat i betänkandet ”Naturen och samhället” 1962. Utrednin-gens förslag ledde bl.a. till att staten tog ett övergripande ansvar för naturvården i landet. Statens naturvårdsnämnd inrättades 1963 och utvidgades till Statens naturvårdsverk 1967, med centralt ansvar för naturvård och miljöskydd. Läns-styrelserna fick det statliga regionala ansvaret.

Vidare ledde utredningens förslag till en starkt förbättrad naturvårdslagstift-ning, 1964 års naturvårdslag. Statliga medel anslogs till inköp eller intrångs-ersättning för säkerställande av mark. Parallellt med en successiv förstärkning av såväl naturvårdslagstiftningen som de statliga medlen för naturskydd har det kommit en rad nya eller förstärkta styrmedel för bevarande av naturens värden, för hänsyn till natur och miljö i areella näringar och vid bebyggelse, vägbyggande och andra former av utnyttjanden av naturresurser. Härtill har sektorsansvaret blivit allt mer uttalat liksom kommunernas lokala ansvar för natur och miljö. Internationella konventioner och överenskommelser liksom EU:s direktiv är också viktiga nya styrmedel för en allt bättre natur- och miljövård i landet.

Hur har då de successivt ökade resurserna för naturvård använts inom kust- och skärgårdsområdena för att skydda värdefulla områden och för att tackla de problem som finns?

Från mitten av 1960-talet och i början av 1970-talet användes en stor del av de för naturvård avsatta statliga medlen till att skydda skärgårdsavsnitt som var akut hotade genom planer på bebyggelseexploatering. Det primära var då att köpa in mark eller lösa in den s.k. glesbebyggelserätten och därigenom förhindra ny bebyggelse såväl inom som utanför strandskyddsområden och därefter bilda natur-reservat. Ett av de tidigaste och mest betydelsefulla exemplen på detta var när Naturvårdsverket köpte in den vidsträckta skärgården Bullerö i Stockholms län. Vid inlösen av bebyggelserätten avsattes i många fall naturreservat utan annan reglering av markägarens nyttjanderätt än just bebyggelse. Under denna period var naturvårdsarbetet i skärgården starkt inriktat mot att bevara områden som var värdefulla för friluftslivet. Kunskapen om de samlade värdena för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård var bristfälliga men vid denna tid påbörjades olika former av regionala naturinventeringar i flera län.

Genom riksplanearbetet på 1970-talet kom stora delar av skärgårdarna att klassificeras och avgränsas som riksintressen för naturvård och friluftsliv. Kunskapen från detta arbete och från länsinventeringarna kunde läggas till grund för ett bredare inriktat säkerställandearbete med beslut om ett stort antal natur-reservat och naturvårdsområden under 1970- och 1980-talen. Föreskrifter och skötselplaner fick nu mer långtgående regleringar av markanvändning och annat nyttjande. Arbetet med reservatsbildning underlättades av att glesbebyggelserätten avskaffades 1974.

Hoten mot marint värdefulla och känsliga miljöer började uppmärksammas mot slutet av 1970-talet. En första kunskapssammanställning med utvärdering och förslag till marina reservat gjordes såväl nationellt (1980) som i ett nordiskt samarbete (1984). Det första marina naturreservatet i Sverige blev Gullmaren som beslutades 1983.



11

Naturinventeringar av olika slag har naturligtvis genomförts även i kust- och skärgårdsområden. Riksomfattande inventeringar som våtmarks- och nyckel-biotopsinventeringarna har erbjudit speciella problem i skärgårdarna, bl.a. till följd av höga kostnader för fältinventering. Vidare är många inventeringsunderlag för-åldrade idag och omfattar inte alltid för naturvården intressanta organismgrupper.

Många av skärgårdens naturvärden är skötselberoende och den kanske största utmaningen för naturvården är hur en framtida skötsel skall klaras.

Avgränsningar och definitioner Rapporten har utformats för att vara operativ och tillämpbar i naturvårdsarbetet. Därför har biotoperna inte delats upp mer än vad som ansetts nödvändigt för tillämpning inom naturvårdsarbetet. Likartade biotoper har slagits samman om de har likartade skydds- eller skötselbehov men delats upp om de måste behandlas olika för att naturvärdena skall bevaras.

Syftet med rapporten är att lyfta fram naturvärden i skärgårdspräglade kuster, som varit försummade i det systematiska naturvårdsarbetet. Öland och Gotland har inte ingått i arbetet då andra strategiprojekt, kring t.ex. kalkskogar och betade skogar, täcker behovet av utvecklade naturvårdsstrategier för dessa öar. Öland och Gotland omfattas inte av regeringsuppdraget om levande skärgård och deras kustnära natur är väl dokumenterad i andra sammanhang. Dessutom skulle den rikliga mängden av artuppgifter från öarna riskera att dominera materialet. Detta hindrar inte att biotopuppgifter och slutsatser i rapporten i viss mån kan tillämpas på Öland och Gotland, t.ex. avseende strandängar, kalkskogar och dynområden.

Begreppet biotop används i rapporten i betydelsen naturtyp och objekt i betydelsen en viss plats, t.ex. ett bestånd, en lokal för en art eller ett skyddsvärt naturområde. En viss biotop förekommer således i många olika objekt, samtidigt som ett (större) objekt kan bestå av flera biotoper.

Skärgården delas ofta upp i tre zoner, som är mest utpräglade i djupa skärgårdsområden som Stockholms skärgård (här enligt Kihlblom 1991):

Innerskärgården, som domineras av stora öar och ofta långgrunda vikar. Mellanskärgården, med stora fjärdar omväxlande med gyttringar av små, mellanstora och enstaka större öar. Ytterskärgården, dominerad av små vegetationsfattiga holmar och mer eller mindre kalspolade kobbar och skär.

Hela Sveriges kuststräcka med utanför liggande skärgårdar har beaktats i rapporten. Biotoper som är unika för kust och skärgård, starkt präglade av närheten till kusten eller som har tydligt avvikande karaktär vid kusten jämfört med inlandet har givits mer noggranna beskrivningar under avsnittet biotopbeskrivningar.Naturtyper som är allmänt förekommande vid kusten men inte skiljer sig från motsvarande miljöer i inlandet har antingen utelämnats (t.ex. alvarmarker) eller är mer summariskt beskrivna än övriga biotoper.

Med kust menas som regel endast sträckan allra närmast kustbandet. I vissa regioner görs nedslag något längre in i landet, så t.ex. i Höga kusten, vars särprägel normalt anses sträcka sig ungefär in till E4:ans nuvarande dragning.



12

Kihlblom (1991) definierar skärgårdsskog som skogsmark inom 500 m från strand på öar och fastland. Med denna definition finns enligt riksskogstaxeringen ca 450 000 ha skärgårdsskog, vilket är ca 2 % av Sveriges skogsareal. I riksskogs-taxeringens siffra inkluderas även Vänerns kuststräcka vilken inte är medtagen i denna rapport. Kust- och skärgårdsmiljöer i insjöar behandlas överhuvudtaget inte i rapporten, bl.a. eftersom dessa inte ingått i de nämnda regeringsuppdragen. Djupare havsvikar som Bråviken, Gullmaren och Ångermanfjorden är däremot en del av kusten och omfattas i princip av rapporten.



13

RegionerDetta avsnitt ger en kortfattad beskrivning av de svenska kust- och skärgårds-regionerna. Regionindelningen som används här följer i stort sett Nordiska ministerrådets (NMR 1994) regiongränser med hänvisning även till Kustbiotoper i Norden (Nordiska ministerrådet, NMR, 2001).

BOTTENVIKENS OCH N. KVARKENS SKÄRGÅRD OCH KUSTSLÄTTER Ingår i region 29 (”Kustslätter och dalar med finsediment kring norra Bottenviken” med två underregioner: 29a, södra delen, från Nordmaling till Piteå och 29b, norra delen, från Piteå till finska gränsen) enligt NMR (1994) och i region 1 (”Bottenviken”) enligt NMR (2001).

Den norra delen (29b) utgörs av Norrbottens skärgård och flikiga kust. Skärgården består av ca 1 500 låga, huvudsakligen skogklädda öar.

Den södra delen (29a) har något gynnsammare klimat och längre vegetations-period än den norra. Den består av en vid moränkustslätt med omväxlande klipp-, grus-, sand- och klapperstensstränder. Talrika drumliner skjuter ut som låga morän-uddar och öar i nord-sydlig riktning. Holmöarna är den enda egentliga ytterskär-gården och består av drygt 200 öar och skär i en grund skärgård med ett rikt fågelliv.

Kusten i denna region är långgrund och mestadels flikig, delvis med en skärgård uppbyggd av lösmaterial, framförallt morän. Slättkaraktären är mest uttalad i norr mot finska gränsen samt i söder, medan området däremellan består av vågig bergkullterräng som från inlandet här når kusten. Landhöjningen är omkring

Brändöskärets fiskeläge. Luleå skärgård, Norrbottens län. Foto: Hasse Schröder, Naturbild.



14

en meter per 100 år (8–12 mm per år). Speciella moränformer som drumliner och DeGeer-moräner är vanliga, bl.a. i Kvarken (29a).

Huvuddelen av kustområdet är skogbeväxt och inte uppodlat, fr.a. många av öarna. Jordbruksbygden är koncentrerad till älvdalarna, s.k. ladriken, där de gamla ängsladorna är karaktäristiska. Någorlunda kustnära exempel på särskilt värdefulla odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) av denna typ är Röbäcksslätten vid Umeå och Avan-Unbyn vid Luleälven. På Hindersön i Luleå skärgård finns Sveriges nordligaste skärgårdsjordbruk.

Den yttersta kust- och skärgårdszonen har nyligen höjts ur havet och har därför inte nyttjats i det gamla bondesamhället. I många fall har den också undgått sentida skogsbruk. I zonen innanför har marken däremot i stor utsträckning tagits i anspråk allteftersom den stigit ur havet. Skogsbruk har en lång historia i regionen. Rekogni-tionsskogar, dvs. kronoskogar som mot avgift uppläts för de järnbruk som under 1600–1800-talen anlades längs norrlandskusten, fanns bl.a. på Rånön och Bergön i Kalix skärgård. Sågverksindustrin och vedhandeln med städerna etablerades på 1700–1800-talen men ett areellt omfattande skogsbruk påbörjades egentligen inte förrän vid mitten av 1900-talet. Under senare decenniers skogsbruk har ofta tall planterats på tidigare typiska kustgranskogsmarker.

BOTTENHAVSKUSTEN Ingår i region 27 och 28 (”Skogslandskapet norr om Norrlandsgränsen” respektive ”Sydligt boreala kuperade områden”) enligt NMR (1994) och i region 3 (”Bottenhavet”) enligt NMR (2001).

Skuleskogens nationalpark. Höga Kusten, Västernorrlands län. Foto: Jan Schützer/N - Naturfotograferna.



15

Två underregioner kan urskiljas. Höga kusten inklusive norra Medelpad (28a) samt Södra norrlandskusten, dvs. södra Medelpad, Hälsingland och norra Gästrikland (NMR region 27, utom sydligaste delen).

Höga kusten präglas av 200–300 m höga kustberg där den mer storkuperade norrlandsterrängen når Östersjön. Högsvedjeberget, 349 m.ö.h. utgör svensk kusts högsta punkt och Mjältön, 236 m.ö.h. är Sveriges högsta ö. På flera håll, exempel-vis kring Nordingrå, stupar bergen brant i havet. Diabasklippor är vanliga. Kusten är flikig med mycket långa fjärdar men är öfattig, med endast ca 75 öar. Flera av öarna, exempelvis Ulvöarna, är stora och har ett gammalt kulturlandskap. Det inre av fjärdarna, liksom älvmynningarna, har sand- och lersediment och i övrigt är morän- och klapperstensstrand vanlig. Dyner förekommer på vissa öar, främst på utsidan. Indalsälvens delta är landets mest omfattande deltaområde. Höga kusten är sedan år 2000 av UNESCO utsett till världsarv, främst av geologiska skäl.

Södra Norrlandskusten är en småkuperad klipp- och moränkust med rikligt inslag av klapperstensstränder. Kusten blir gradvis flackare söderut. Kuststräckan innehåller mest sura bergarter men kalk förekommer lokalt, exempelvis på Alnön.

Kustlinjen vid Bottenhavet är till stora delar flikig med ett glest band av större och mindre öar. På flacka kuststräckor är landhöjningen påtaglig. Liksom i den nordliga regionen är jordbruksbygden mest utbredd kring älvarna, med stora sparsamt bebyggda områden däremellan. Utpekade områden (Naturvårdsverket 1997) med särskilt värdefullt, ålderdomligt och mosaikartat odlingslandskap finns vid Alnön-Tynderö-Söråker (Sundsvall-Timrå) samt vid Omne-Kåsta (Kramfors).

Järnbruk anlades från slutet av 1600-talet och under 1700- och 1800-talen längs hela norrlandskusten. I brukens närhet står idag första generationen skog efter tämligen omfattande avverkningar fram till början av 1900-talet. Påverkan på skogarna ökade förstås ytterligare efter sågverksindustrins genombrott på 1850-talet och massaindustrins expansion i början av 1900-talet. Särskilt Västernorrlands län blev tidigt ett centrum för dessa båda industrigrenar. Kustskogarna där och i angränsande regioner tömdes under denna tid på det mesta av sitt virke.

GÄVLEBUKTEN OCH NORRA ROSLAGEN Ingår i sydligaste delen av region 27 (”Skogslandskapet norr om norrlands-gränsen”) samt i region 26 (”Skogslandskapet omedelbart söder om norrlands-gränsen”) enligt NMR (1994) och i region 3 (”Bottenhavet”) och till mindre del region 4 (”Åland, Skärgårdshavet och Stockholms skärgård”) enligt NMR (2001).

Region 26 når kusten endast i Norduppland och kring Gävle. Kuststräckan är en flack moränkust som endast i södra delen har nämnvärda

inslag av fast berg. Hela området karaktäriseras av en omfattande förekomst av kalk, vilket skiljer den från andra kuststräckor norrut och söderut. Det ger ibland vegetationen en karaktär som påminner om förhållandena på Öland och Gotland. Kalken förekommer som löst material i moränen. Den härstammar från Gävle-sandstenen som går i dagen på Limön i Gävlebukten. På flera platser når rullstens-åsar och sandrika områden Östersjön. Regionen utgör den norra gränsen för det mellansvenska skärgårdsområdet. Skärgården är smal men örik, med mestadels obebodda skogklädda öar. Mer omfattande skärgård och större öar finns utanför



16

Gräsö. Landhöjningen är drygt en halv meter per hundra år, vilket i hög grad påverkar den flacka kusten.

Större delen av området har stigit ur havet under sen järnålder och medeltid och landet har tagits i anspråk för jordbruk och betesdrift allteftersom det danats. Utpekade områden med särskilt värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns på Hållnäshalvön och i Lövstabukten (Tierp) samt vid Kallrigafjärden och på Söderön och Gräsö (Östhammar).

Flertalet öar har ingått i skärgårdsjordbrukens utmarksbeten, med endast en ringa eller ingen förekomst av skog. Sedan sent 1800-tal har betet upphört och öarna i stor utsträckning lämnats orörda, varför många öar och kuststräckor idag har barrdominerad naturskog.

ÖSTERSJÖNS KUST OCH SKÄRGÅRDARIngår i region 25 (”Östersjöns kust och skärgårdar samt Åland”) enligt NMR (1994) och i region 4 och 6 (”Åland, Skärgårdshavet och Stockholms skärgård” respektive ”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).

NMR (1994) tar upp tre underregioner men i denna rapport betraktas emellertid hela region 25 som ett och samma kust- och skärgårdsområde.

Kusten är till största delen sprickdalsterräng med mycket berg i dagen och finsediment i dalgångarna. Utanför kustlinjen utbreder sig en vidsträckt skärgård som når sin största omfattning, med som mest åtta mils bredd, i Stockholms skärgård med ca 30 000 öar. Stockholms och Roslagens skärgård ingår i samma underregion som Åland. De yttre delarna av Stockholms skärgård har dock mer samband med Åbolands skärgård. Detta finländsk-svenska skärgårdsområde är det största i världen. Inåt landet övergår kustnaturen gradvis i Mälaren. Skärgården

Flack landhöjningskust i norra Roslagen och kring Gävlebukten. Ängsskär-Bondskäret, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/Länsstyrelsen Uppsala län.



17

glesnar söderut utanför Östergötland (S:t Anna och Gryts skärgårdar) samtidigt som kustlinjen bryts upp av flera mil långa vikar som Bråviken, Slätbaken och Valdemarsviken. Norra Smålands kust med Tjusts och Misterhults skärgårdar är än mer präglad av långa vikar, t.ex. Syrsan, Gamlebyviken och Verkebäcksviken. Dessa delar upp fastlandet i långsmala tungor, vilket vanligen medför en kustprägel långt in i landet.

Skärgården i denna del av Sverige har under 1600–1800-talen tidvis varit relativt tätt befolkad. Roslagens invånare har, via Åland, haft en nära kontakt med den finländska skärgårdsbefolkningen. Såväl kusten som skärgården har haft ett omfattande jordbrukslandskap, även långt ut i havsbandet. På många öar har aktivt jordbruk idag upphört och hela skärgården präglas därför starkt av igenväxning. Utpekade områden med värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns i Ängsö nationalpark (Norrtälje), Svartsjöområdet (Värmdö), Tullgarn-Mörkö (Södertälje), Horsvik och Skebol-området (Nyköping) samt på Björkö, Smågdö, Sladö och Äskeskär (Västervik). Dessa landskap representerar bl.a. karaktäristiska mosaikartade skärgårdsjordbruk och ädellövskogsrik herrgårdsmiljö.

De flesta öar har nyttjats för bete, husbehovshuggning samt produktion av brännved för avsalu till den tätbefolkade Stockholmsregionen. Möjligheten att transportera ved och virke med båtar har inneburit att veduttaget pågått under betydligt längre tid i skärgården än på fastlandet. Även gruvdrift, huvudsakligen under 1600-talet, krävde stora mängder ved. Virke och ved till Stockholm fick under vissa perioder hämtas från Åland, vilket tyder på lokal skogsbrist.

Delar av den vidsträckta Stockholms Skärgård. Rödlöga, Stockholms län. Foto: Hasse Schröder, Naturbild.



18

ÖLAND OCH GOTLAND Ingår i region 14 (”Öland och Gotland”) enligt NMR (1994) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).

Båda öarna karaktäriseras av kambrosiluriska sedimentbergarter, huvudsak-ligen kalksten. Undantagen är Blå Jungfrun väster om Öland och Gotska sandön norr om Gottland som också räknas till denna region. Gotska Sandön i norr är helt uppbyggd av sand medan Blå Jungfrun reser sig som en mäktig granitkupol mitt i Kalmarsund. Öland och Gotland utgörs av låga och flacka platåer med högsta punkten 57 respektive 81 m.ö.h. Båda öarna har legat under högsta kustlinjen. Jordtäcket är normalt tunt. Stora arealer kalt berg (bl.a. alvarmarker) men likaså moränleror förekommer.

Vintrarna är relativt milda och somrarna varma, medan årsnederbörden är låg, i vissa områden ned till 400 mm/år. Den låga nederbörden och berggrundens egenskaper ger upphov till en mycket omfattande sommartorka. Större vattendrag saknas pga. kalkstenens genomsläpplighet och den flacka topografin. Lokalt förekommer därför underjordiska dräneringslopp och karstbildningar.

Båda öarna karaktäriseras av kalkgynnad eller kalkbunden vegetation men stora skillnader finns (se nedan). Eftersom flera av Ölands och Gotlands kust-habitat, med sin särpräglade och artrika flora och fauna, inte finns medtagna i denna rapports biotopbeskrivningar – av skäl som beskrivs under avsnittet Avgränsningar och definitioner – ges nedan en lite fylligare beskrivning av öarnas naturförhållanden än för övriga kust- och skärgårdsregioner.

ÖlandÖlands landformer är direkt knutna till de sedimentära bergartslagren från kambrium och ordovicium. Öland utgörs därför av en lång, låg och flack platå som sluttar svagt åt öster och åt norr. Den Öländska klinten, huvudsakligen kalkstens-klint, finns längs västra kuststräckan norr om Borgholm och vidare norr ut till Byrum. Längst södra ostkusten löper en flack strandslätt. Norr om Kapelludden blir kustkonturen uppflikad med morän. Vid Böda, längst upp på nordligaste delen av Öland finns ett större sammanhängande sandområde med dyner. Välutbildade klapperstensfält finns i Bruddesta, Byrum och i Byxelkroksområdet. Det mest kända klapperområdet är Neptuni åkrar norr om Byxelkrok. Raukar förekommer vid Byrums Sandvik. Längs kusten på östra sidan samt på södra Öland är komplex av strandvallar framträdande. Dessa svallades fram i samband med att ön höjde sig över vattenytan under Östersjöns olika utvecklingsstadier efter den senaste istiden. Jordlagren har spolats bort från stora delar av ön med alvarmark som följd. Särskilt stora och sammanhängande är dessa ytor på södra delen av ön, där Stora Alvaret utbreder sig. Kustlinjen saknar vikar och uddar utom längs delar av östkusten samt Bödabukten och Grankullavik längst i norr.

Ölands ålderdomliga kulturlandskap präglas sedan årtusenden av människan och hennes betesdjur. De öländska radbyarna skingrades inte av de olika skiftes-reformerna under 1800-talet, vilka annars drabbade bybebyggelsen i stora delar av övriga Sverige. Radbyarna tillsammans med de betade alvaren, sjömarkerna och sjöängarna, stengärdena, en riklig förekomst av fornlämningar, samt en rik flora



19

och fågelfauna har bidragit till att stora delar av Ölands kuster tillhör våra mest värdefulla odlingslandskap. De internationellt unika natur och kulturvärdena har medfört att Öland söder om Mittlandsskogen upptagits på Världsarvslistan som Södra Ölands Odlingslandskap, som ett led i att skydda jordens mest värdefulla kultur- och naturhistoriska miljöer.

Öland är ett av Sveriges artrikaste landskap. Här finns t.ex. över 1 000 kärl-växtarter och mer än 390 fågelarter har påträffats. Kusterna på södra delen av ön karaktäriseras av, jordbruksmark och betade strandängar, endast på några ställen når alvarmark kusten – medan kusten längs de nordliga två tredjedelarna domineras av ädellövskogar (inklusive ett mindre antal hävdade lövängar), ängsartad tallskog, igenväxande buskmarker, samt mindre områden med alvar, strandängar och jordbruksmark. Såväl växt- som insektslivet präglas av kalkrikedomen och de varma, torra somrarna. Hävdens påverkan på habitaten och artrikedomen är slående. När betestrycket minskar och förbuskningen startat har detta omedelbart kunnat utläsas i form av en utarmad flora och ett snabbt minskande bestånd av häckande vadararter.

Mittlandsskogen är Nordeuropas största sammanhängande lövskog. Den har bildats av äldre betesmarker och lövängar som nu bildar täta ädellövskogar av exempelvis ask, avenbok, ek, hassel och lundalm. Här finns rika förekomster av bl.a. hotade skalbaggar, groddjur och fåglar. Buskmarker med björnbär, slån och olika rosarter är karaktäristiska för många områden.

Strandängarna med sin långa beteskontinuitet hyser en rik flora av bl.a. orkidéer och andra kalkgynnade kärlväxter, samt ett rikt fågelliv. De hävdade

Utsikt norrut från Långe Jan över Sandvik och delar av Schäferiängarna. Ottenby, Ölands södra udde, Kalmar län. Foto: Klas Rune/N - Naturfotograferna.



20

strandängar som vid sidan av den odlade jorden sträcker sig ned mot havet på östra Öland kallas för sjömarker och sjöängar. Den kalkrika och bördiga marken jämte den långvariga och omfattande hävden har gett upphov till en artrik växtlighet och en rik fågelfauna. Liknande strandängar finns även på Gotland samt i Estland och Litauen. Men Ölands nästan 10 000 ha strandäng utgör en mycket stor del av Östersjöns totala strandängsareal. Ölands strandängar är av internationell betydelse som rastlokal för flyttfåglar men är också mycket viktig för häckande sjöfåglar och vadare. I årtusenden har dessa marker nyttjats för bete eller slåtter och kvarvarande sjömarkern och sjöängar nyttjas fortfarande som betesmark. För att bibehålla det öppna landskapet behövs ett levande lantbruk med djurhållning.

GotlandGotlands berggrundsförhållanden ger ön en för Sverige unik topografi. Öns platå-artade yta är flack och ligger mestadels under 30 m.ö.h. Den gotländska silurkusten sluttar svagt åt sydost. Västra kusten är därför ofta en hög och mäktig klintkust som stupar brant i havet, medan östra halvan huvudsakligen utgörs av flack och flikig moränkust omväxlande med sandstränder. Kustklinter finns dock även i öster och i söder. Sandstränder finns även längs västra kuststräckan och på Fårö. Sanddyner förekommer bl.a. på Fårö och Gotska Sandön. Erosionen och vittringen har på många ställen skulpterat fram välutbildade raukar av hård revkalksten, men även grottor i de branta klintarna, ofta högt över stranden. Strandvallar från olika stadier i Östersjöns historia utgör ofta tydliga drag i kustlandskapet.

Gotland har ett rikt och särpräglat kustnära kulturlandskap. Till skillnad från Öland har Gotland aldrig haft någon egentlig bybebyggelse. De helåkersbygder

Välutbildade klinter med ädellövskog i brantfoten. Stora Karlsö. Lilla Karlsö i bakgrunden. Gotlands län. Foto: Jan Schützer/N - Naturfotograferna.



21

som idag har ersatt det äldre jordbrukslandskapet sammanfaller med märgel-förekomsterna runt Roma och Hemse på södra och mellersta Gotland. På många håll i åkerbygdernas utkanter och längs kusterna har dock de ålderdomliga dragen i markanvändningen konserverats, exempelvis i form av beten i kalkbarrskogar, på torrängar och strandängar, samt genom skötsel av ett mindre antal lövängar. Men på det hela taget har det gamla, småskaliga och mångskiftande kulturlandskapet ersatts av mer likformig natur över stora ytor. Alvaren och strandängarna förbuskas och växer igen, lövängarna övergår i lövlundar, och ensartade barrskogar vinner terräng på bekostnad av lövskog och äng.

Stora delar av kusten, framförallt på öns norra halva, är skogsklädd och huvudsakligen i form av hällmarkstallskog samt hedartad tall- och granskog. Tidigare betades skogarna och rester av sådana betespräglade kalkbarrskogar med en särpräglad insektsfauna finns fortfarande på många håll. Den lövskog som tidigare fanns på ön har oftast odlats upp. Förr var hävdade lövängar mycket vanliga (även i kustnära lägen), idag finns ett hundratal sådana s.k. ängen kvar, ofta i form av s.k. prästängen nära kyrkorna. Många ängen har genom utebliven hävd återgått till ädellövlundar, men de kvarvarande hävdas på uråldrigt sätt med bl.a. fagning, gallring och lövtäkt. Ängenas rika flora, inte minst mångfalden orkidéer, är välkänd. Torrängar med sin artrika flora är ett karaktäristiskt inslag i landskaps-bilden och inte minst längst kusterna.

Alvarmarken har en betydligt blygsammare utbredning än på Öland, men når kusten på flera ställen. Mer än två tredjedelar av öns myrmarker har utdikats och odlats upp, men några stora agmyrar finns fortfarande kvar, liksom ett större antal källkärr. De kvarvarande myrarna har ofta en rik flora. Öns stränder (klippstränder, sandstränder, stenstränder) och inte minst de betade strandängarna, bjuder ofta på såväl ett rikt fågelliv som åtskilligt av botaniskt intresse. På Stora och Lilla Karlsö finns Sveriges enda riktiga fågelberg med tusenhövdade kolonier av sillgrisslor, tordmular och måsfåglar. Längs Gotlands kuster finns många kärlväxter och insekter som saknas, eller numera är mycket sällsynta, i resten av Sverige. Exempelvis finns i Gotska Sandöns tallskogar mer än 850 skalbaggsarter, varav sju saknas i övriga Norden.

KALMARKUSTENIngår i region 12 (”Sydöstra Smålands skogs- och sjörika slättområden”) enligt NMR (1994) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).

Regionen omfattar kuststräckan i mellersta och södra Kalmar län samt nordöstra Blekinge. Den indelas av NMR (1994) i två underregioner men i denna rapport görs inte denna uppdelning.

Större delen av fastlandskusten vid Kalmarsund är flack med kalkrika grusstränder och tämligen få och låga öar i en smal och gles skärgård. I den norra delen är kusten högre, örikare och klippigare eftersom berggrunden utgörs av urberg. Kuststräckan är mycket torr sommartid på grund av låg nederbörd.

Landhöjningen är knappt märkbar. I kuststräckan finns ett utpräglat gammalt kulturlandskap. Vidsträckta och ofta något steniga havsstrandängar är vanliga. Jordbrukslandskapet i sydöstra Smålands



22

slättbygd brukar räknas till samma region som södra Öland. Längs kusten ligger en rad områden som pekats ut som särskilt värdefulla odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997). Dessa områden representerar bl.a. herrgårdslandskap (t.ex. Kråkerum i Mönsterås kommun och Värnanäs i Torsås) och mer bybetonad bebyggelse (exempelvis Påbonäs i Torsås). På flera ställen når betade ekhagar kusten, exempelvis vid Björnö (Kalmar).

Såväl skogs- som jordbrukslandskapet är rikt på ädellövträd, inte minst i anslutning till herrgårdarna. Det kustnära skogslandskapet har nyttjats under lång tid i bondesamhället men hela området tycks ha haft en trädkontinuitet. Regionens insektsfauna, främst den som är knuten till ek, saknar motstycke i landet.

BLEKINGEKUSTEN Ingår i NMR:s region 9 (”Blekinges sprickdalsterräng och ekskogsområde”) och i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).

Blekinges kust är en granit- och gnejskust med rikligt med kustklippor. Utanför kusten finns Sveriges sydligaste skärgård, en relativt smal skärgård med ca 1 000 öar. Skärgården är som bredast vid Karlskrona, där några stora öar avskärmar breda inre fjärdar. Öster om Karlshamn är kusten djupt flikig. Under 1800-talet pågick omfattande stenbrytning på främst de större öarna.

Såväl skärgården som fastlandsdelen av Blekinges kust har under lång tid varit starkt kulturpräglad. Området har haft en omfattande by- och torpbebyggelse ända ut i skärgården. Stora delar av Blekinges östra kust och Karlskrona skärgård är utpekade som särskilt värdefulla odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997).

Flack kust i ”Region Kalmar”. Kristianopel, Blekinge län. Foto: Svenska Aero-bilder AB.



23

Områdena omfattar både kustnära herrgårds- och bondebygd samt rena skärgårds-jordbruk. Naturliga kustlövskogar, herrgårdslandskap och igenväxande betes-marker gör sammantaget Blekingekusten mycket lövrik.

Kusten och skärgården karakteriseras idag på många håll av igenväxande lövskogsdominerade utmarker där ekskog ofta går ända ut till klippstränderna. Variationen är dock stor mellan olika kustavsnitt och öar beroende på lokala skillnader i brukandet. De ädellövskogar som innehåller jätteträd (grövre än en meter i diameter på det smalaste stället under brösthöjd) av ek finns främst i anslutning till herrgårdsmiljöer och har i huvudsak skapats genom igenväxning av tidigare öppna ekhagar eller glesa betade ekskogar. Under den danska tiden (före 1658) skeppades stora mängder brännved från Blekinge till övriga Danmark vilket, tillsammans med avverkning av skeppsvirke, bidrog till att avskoga kustzonen.

SKÅNEKUSTENKustavsnitt av regionerna 7 (”Skånes sediment- och horstområden samt Bornholm”) och 6m (”Den skånska sydvästslätten”) samt ett par små avsnitt av region 8 (”Nordöst-Skånes skogslandskap”) NMR (1994). Ingår i region 6 (”Egentliga Östersjön”) enligt NMR (2001).

NMR:s region 6 omfattar stora delar av södra och östra Danmark och indelas i en mängd underregioner, varav den sydvästskånska avgränsas mot norr av gränsen för fennoskandiska urbergarter, ungefär i höjd med Hallandsåsen och Söderåsen.

Skärgården söder om Karlskrona. Blekinge län. Fotograf: Svenska Aero-bilder AB.



24

Region 7 sträcker sig i ett långsmalt band från norra Jylland till Bornholm och omfattar förutom de skånska delarna även Listerlandet i Blekinge. Skånekusten karakteriseras dels av öppna långgrunda stränder, som exempelvis runt Falsterbohalvön, dels av branta klintkuster med upp till 70 m höga branter, som t.ex. Kullahalvön. De långgrunda stränderna är mest sandstränder med en omfattande sandvandring, exempelvis i Hanöbukten och vid Falsterbonäset. Stranddyner finns på många håll. Vid Åhusbukten finns landets största aktiva dynområde, här och där med inslag av sandtallskog.

På många håll går åkermarken ända ut till strandzonen men det är också vanligt med betesmarker eller tidigare betade marker. Skånekusten har till skillnad från övriga Sverige en liten landsänkning. På grund av denna får stränderna på många håll ett erosionshak som avgränsar den vattenpåverkade zonen från betesmarken. Egentliga strandängar med fuktighetszonering är därför mycket ovanliga. Flera kustområden är utpekade som särskilt intressanta odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997). Några exempel är Östersjökusten (Kristianstad, bondebygd), sandstäppsområden i Simrishamns kommun, strandängar och naturbetesmarker vid Foteviken och Skanörs ljung (Vellinge) samt det ålderdomliga jordbrukslandskapet på Ven (Landskrona).

Klintkusterna är mest utpräglade där horstarna, dvs. urbergsryggarna, Hallandsåsen och Kullaberg når havet. En speciell biotop utgör de höga erosionsbranter som bildas där tjocka lager av moränlera når kusten. En annan särpräglad och hotad biotop är sandstäppen, som finns lokalt i östra Skåne. Skånekusten är längs långa sträckor uppbruten av bebyggelse.

Kustnära skog i större bestånd är ovanlig, med undantag för dels de nämnda områdena med sandtallskog och dels lövskogsområden på Kullen och där moränen når kusten kring Stenshuvud. I dessa områden bildar brynlövskogar skogsgräns mot havet.

Sandstrand och planterad tallskog på sand. Hanöbukten, Skåne län. Foto: Patrik Olofsson/N - Naturfotograferna.



25

SÖDRA HALLANDSKUSTEN Ingår i region 10 (”Södra Hallands kustland”) enligt NMR (1994) och i region 7 (”Öresund, Isefjorden, Bälthavet, Kattegatt”) enligt NMR (2001).

Hallandskusten är tämligen flack, mestadels en sand- och finsedimentslätt genomskuren av de halländska åarnas dalgångar. Kring Ätran finns system av ändmoräner. Långa sträckor med betade strandängar omväxlar med områden med sanddyner, vilka exempelvis i Tylö- och Laholmsbukterna blir uppemot 10 m höga. Sveriges högsta sanddyn – 36 m – finns i Haverdals naturreservat mellan Halmstad och Falkenberg. Skogslösa dynområdena har tidigare sträckt sig längre in från kusten och under flera hundra år var sandflykten ett stort problem för kustbönderna i södra Halland. Numera är sanddynerna innanför kusten normalt skogsklädda. År 1819 omfattade flygsandfälten i Halland drygt 4 000 ha. Sedan slutet av 1800-talet har sandfälten stabiliserats genom trädplanteringar.

Norr om Varberg upp till regiongränsen finns en smal skärgård. Hallandskusten är till stor del uppodlad. Betesmarker når kusten längs långa

sträckor. I vikar med sand och slam finns vidsträckta strandängar men vanligen är betesmarkerna, precis som i Skåne, avskiljda från vattnet genom ett hak. Stora

Betesmarker, havsstrandängar och grunda vikar. Fyrstrandsfjorden sedd från naturreservatet Gamla Varberg. Hallands län. Foto: Patrik Leonardsson/N - Naturfotograferna.



26

områden med kusthällmark och ljunghed fanns tidigare längs kusten. En del finns bevarade i naturreservat men flertalet har sedan sekelskiftet till största delen skogsplanterats eller bebyggts. Utpekade områden med intressant odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns idag vid Halmstad (Laxvik-Hagön med bl.a. ljunghed) och Varberg (de betespräglade Vendelsöarna).

VÄSTKUSTEN Ingår i region 15 och 18 (”Ljungheds- och kustskogsområden längs svenska västkusten och norska sydkusten” respektive ” Den sydöstnorska och bohuslänska kustregionen”) enligt NMR (1994) och i region 11 (”Skagerrak”) enligt NMR (2001).

Västkusten har här indelats i två regioner. Södra västkusten ingår i NMR:s (1977) underregion 15d (”Norra Hallands och södra Bohusläns kust- och skärgårdsområde”). Norra västkusten ingår i NMR (1994) region 18.

Södra västkusten är ett djupt flikigt fjordlandskap, som präglas av stora

Kala kustklippor, rika finsediment i dalgångarna och magra betesmarker är typiskt för många kustområden i Bohuslän. Veddö naturreservat, Västra Götalands län. Foto: Jan Grahn/N - Naturfotograferna.



27

kontraster mellan karg klippkust och rika finsediment i vikar och dalgångar. Ädellövskog förekommer relativt rikligt.

Norra västkusten har en jämnare kustlinje i en bergig sprickdalsterräng med små förekomster av ädellövskog.

Förutom de stora öarna, som Orust och Tjörn, finns i regionen en utspridd skärgård med ca 3 000 öar. Kuststräckan har under lång tid avskogats genom avverkning och bete. Hällmarker och tunna jordlager bidrog till dålig återväxt. Med tiden skapades vidsträckta ljunghedar, både på hällmark och på morän. Längs de långa vikarna finns vidsträckta betesmarker som ofta övergår i havsstrandäng av västkusttyp och längre ut marskland. Utpekade områden med särskilt värdefullt odlingslandskap (Naturvårdsverket 1997) finns på flera ställen längs kusten, längs södra västkusten exempelvis vid Kungsbacka (Tjolöholms herrgårdsmiljö), Kungälv (kustnära betesmarker, Ödsmåls kile) samt på Tjörn. Längs norra väst-kusten finns utpekade områden t.ex. vid Sotenäs (bergiga utmarksbeten, Ramsviks-landet) och Tanum (ålderdomligt kustjordbruk, Lindön-Kalvön). De tidigare talrika ljunghedarna finns idag huvudsakligen kvar i naturreservat, exempelvis på Onsala-halvön, men har i övrig till stor del försvunnit genom exploatering och beskogning.

Fortfarande är andelen skog på västkusten lägre än i landet som helhet. Den mest påtagliga förändringen under 1900-talet är skogens ökade utbredning. Ljung-heden har till stor del trädplanterats, al- och annan lövskog har brett ut sig på gammal fuktig slåttermark och ekskogen har expanderat i zonen mellan åker och hällmarker. I regionen finns idag rikligt med lövrika brynskogar av olika slag. Tall och bergek bildar ofta skogsgräns mot havet.



28

Förutsättningar Svenska kust- och skärgårdsbiotopers karaktär bestäms av en kombination av småskaliga och storskaliga faktorer. Småskaliga är bl.a. ekologiska processer och lokal topografi, geologi och markanvändningshistoria. Till de storskaliga hör bl.a. klimat, övergripande topografi och geologi samt havsvattnets salthalt. Flera av dessa faktorer samverkar till att ge kust- och skärgårdsbiotoper kvaliteter som skiljer dem från liknande miljöer i inlandet. Dessa faktorer är nödvändiga att känna till för att kunna arbeta med art- och biotopbevarande i svenska kuster och skärgårdar.

Naturliga förutsättningarKLIMATTemperaturSkärgårdens temperatur präglas av havets värmemagasinerande verkan, som ger varma och utdragna höstar och sena vårar. Det maritima klimatet avspeglas i de naturgeografiska regionerna, som sträcker sig norrut längs kusterna. Under den isfria perioden jämnar vattnet också ut temperaturvariationer inom och mellan dygnen. När vattnet väl värmts upp är exempelvis kalla sommarnätter mer ovanliga vid kusten än i inlandet, något som bl.a. har betydelse för förekomsten av natt-flygande fjärilar.

En viktig aspekt på temperatur är att antalet soltimmar sommartid är betydligt högre vid kusten än i inlandet. Solinstrålning ger den lokala uppvärmning som är så viktig för bl.a. många insekter.

Nederbörd och fuktighetSoltimmarna hänger samman med vädret och i många skärgårdsregioner är det karaktäristiskt med låg nederbörd och försommartorka. På grund av den sena våren är dock försommartorkan mindre utpräglad i mellan- och ytterskärgården. I innerskärgård och kustland kan torrperioder ha stor inverkan på vegetationen, i synnerhet där jordlagret är tunt.

Fuktighet kommer inte bara som regn – även fuktig luft, dimma och nattdagg kan ha stor betydelse för exempelvis mossor och lavar. Även de torraste kusthäll-marker kan nattetid drypa av dagg. I kustens sönderblåsta skogar når sådan fuktighet långt in i bestånden. Nordvända branter blir särskilt fuktiga eftersom de är mindre solexponerade. Uttorkningskänsliga arter kan därför förekomma långt ut i havsbandet, t.ex. silverlav och jättelav.

Stora snömängder i kombination med hård vind gör snöbrott till en påtaglig störningsfaktor främst i Bottenviken. Där kan det lokalt uppstå en mycket rik tillgång på grova högstubbar, av framförallt gran, till följd av blötsnöns påverkan.



29

GEOLOGI OCH TOPOGRAFI Jordmån och processer Skärgårdarna är starkt präglade av inlandsisen. De utgör unga landskap som stigit ur havet efter isens reträtt. Sådana kusttrakter är starkt påverkade av ursvallning, vilket skapat ett landskap med omväxlande renspolade berg, lager av ursvallad morän och ansamlingar av sand och finsediment. Mer eller mindre ursvallad morän är helt dominerande bland de lösa avlagringarna. I vissa skärgårdsområden är moränen så mäktig att den helt bygger upp öarna. Avlagringar avsatta i rinnande vatten finns i större omfattning endast i Luleå och Haparanda skärgård som till stora delar byggts upp av älvtransporterad sand. Andra exempel på mer omfattande avlagringar i rinnande vatten är det föränderliga landskapet i Umeälvens delta. Vindsediment i form av dynområden finns här och där, fr.a. längs kusterna i de sydligaste landskapen.

Större torvmarker är relativt ovanliga vid kusten men i exempelvis västkustens klippterräng finns rikligt med småmyrar och gölkärr. På ostkusten är myrar ovanliga dels för de inte hunnit bildats, dels för att öarnas avvattningsområden är små och nederbörden låg. I dessa områden saknas därför ofta rörligt markvatten, medan det är betydligt vanligare i sluttningarna mot västkustens fjordar.

Genom vågor och strömmar svallas de finare partiklarna ur strandzonens marker och ibland kan vidsträckta block- eller klapperstensfält bildas. Detta är särskilt tydligt vid landhöjningskuster, där nya blockfält ständigt kan svallas fram. Även fasta kustklippor eroderas, vilket är tydligast där landhöjningen är liten, så att vattnet kan nöta under lång tid, exempelvis vid Skånes horstar. Det ursvallade finmaterialet transporteras kortare eller längre sträckor och deponeras i vikar, sänkor och på revlar.

Markförhållandena i skärgården kan vara mycket växlande över små ytor. De nämnda processerna skapar ofta extrema skillnader i jordtäckets tjocklek. Ren-spolade klippor och ursvallade blockmarker omväxlar med bördiga sedimentjordar. Vid landhöjningskusten har de ursvallade jordarna ännu inte täckts med organisk jord och kusten karaktäriseras därför av skarpa kontraster mellan ursvallad jord och deponerat finmaterial.

MOSAIK AV NATURTYPER Ett utmärkande drag för kust- och skärgårdsmiljöer är flikigheten och den mosaik-artade förekomsten av olika biotoper både i stor och i liten skala. Såväl naturliga förutsättningar och processer som långvarig kulturpåverkan bidrar till mosaik-karaktären.

Det finns alltid en utpräglad zonering av vegetation och livsmiljöer, dels från stranden och inåt land, dels på öar med ökande avstånd från land. I landhöjnings-områden pågår därtill en vegetationssuccession. Kustområdenas topografi skapar dessutom en stor rikedom på naturliga kantzoner eller bryn med havsvikar, stränder, klippor, hällmarker, åker, äng, skogar, våtmarker och småvatten, ofta i en småskalig blandning. Kustskogarna utgör Sveriges längsta sammanhängande bryn-zoner, där särskilda ekologiska förhållanden skapas av att brynen är slingrande och sönderblåsta. I södra och västra Sverige utgörs brynskogarna ofta av ädellövskog,



30

medan tall, gran och är vanligast i Mellansverige och längs norrlandskusten. Betydelsen av solexponerade träd diskuteras i flera av biotopbeskrivningarna.

Den småskaliga mosaiken skapar unika förutsättningar för arter som behöver flera biotoper inom nära räckhåll under sin livscykel eller under olika årstider. Småskaligheten ger också möjlighet för mindre rörliga organismer att hitta till samt flytta runt mellan olika successionsbiotoper.

LANDHÖJNINGENNär isen dragit sig undan låg stora delar av nuvarande markområden under vatten. Högsta kustlinjen ligger från ca 50 m.ö.h. i Skåne till 285 m.ö.h. vid Höga kusten. Landhöjningen pågår fortfarande och är kraftigast i Bottenviken med i medeltal ca 9 mm per år. Den avtar söderut för att i södra Skåne övergå till en svag landsänk-ning, kring 1 mm per år. Landhöjningens effekter blir mest påtagliga där kusten är flack, exempelvis i Norduppland, Kvarkenregionen och Norrbottens skärgård. Landhöjning förekommer också i andra delar av världen som varit nedpressade av inlandsis, exempelvis i östra Kanada.

SuccessionsbiotoperPå landhöjningsmark finns närmast havet en öppen zon, som utsätts för upprepad störning från vatten och is. Störningen har liknande effekt som slåtter och bete och landhöjningskustens stränder är ofta en slags naturliga ängsmarker. Under tidigare slåtter- och beteshävd kunde de vidgas till breda strandängar. Eftersom vågorna inte får nöta länge på samma strandlinje vid landhöjningskusten, bildas aldrig det karaktäristiska hak som annars finns vid de flesta av jordens kuster. De öppna strandängarna övergår därför utan avbrott i fastmark.

Ovanför den öppna zonen bildar alar och havtorn den yttersta zonen av ved-växter. Lövskogen i den yttre zonen är tålig mot vind, vågor, isskjutning och översvämningar. Andra trädslag som inte tål dessa förhållanden hålls borta men ersätter brynskogen längre upp på land. Landhöjningsskogen övergår successivt i normal fastmarksskog. Hela denna gradient ”vandrar nedåt” i takt med landhöj-ningen. Den ständiga förnyelsen skapar ett kontinuerligt flöde av död ved i exponerade brynmiljöer, vilket ger sällsynt goda förutsättningar för vedlevande arter.

Vissa faktorer kan dock hindra skogens invandring på den nydanade marken, exempelvis strandängsbete, klippor eller våtmarker. Våtmarkerna genomgår en ständig succession, från grunda havsvikar via s.k. flador eller glosjöar till avsnörda gölar och småsjöar och vidare mot myrmarker, vassdominerade våtmarker eller sumpskogar.

Nya jordarNär landet stiger ur havet sjunker successivt grundvattennivån och näringstill-gången minskar. Vegetationen övergår från rik lundflora till ris- och lågörts-vegetation. I landhöjningsområden är marken ännu ung och varken urlakning eller försurning har hunnit särskilt långt. Bland annat kalkrikedomen är därför högre i många skärgårdsområden vilket bl.a. märks på den kalkgynnade floran.



31

De nya jordarna är kraftigt buffrade, vilket är en viktig faktor för exempelvis landmollusker och kärlväxter. Mycket tyder på att försurningskänsliga landsnäckor klarar sig bättre i strandnära områden som buffras av baskatjoner från havet jämfört med områden längre inåt land. Exempelvis tycks smalgrynsnäckan ha försvunnit från högre liggande områden i Blekinge medan den finns kvar intill stränderna.

VINDENS VERKNINGARVinden präglar naturen i skärgårdsområdena, främst i ytterskärgården och längs exponerade kuster. Vinden är en av de viktigaste störningsfaktorerna i kust och skärgård och har många olika effekter.

Sönderblåsning Sönderblåsning påverkar alla kustnära skogsbiotoper. Kraftiga stormar kan på kort tid skapa stora mängder död ved något som numera är sällsynt i inlandet. Vindens påverkan på kust- och skärgårdsskogen gör att bestånden blir höjdskiktade, med lågvuxna träd längst ut och successivt högre träd inåt land. Detta ger utpräglat djupa och luckiga bryn, där exponerade miljöer finns även långt in i brynen. Brynen kan ibland utvecklas till nästan trädfria luckiga buskmarker. Dessa är ofta örtrika och en mycket viktig biotop för de många organismer som behöver halv-öppen mark, samtidigt som de missgynnas av både igenväxning och alltför hårt bete.

Störningen ger bestånden en småskalig successionsdynamik, vilket bl.a. ger en hög lövandel, olikåldrighet och luckighet. Särskilt luckigheten är betydelsefull, eftersom den skapar örtrika, solvarma miljöer, av stor betydelse för exempelvis insekter. En viktig effekt av vinden är att igenväxningen efter upphörd hävd går långsammare i exponerade miljöer vid kusten än i inlandet. Detta gör att många hävdberoende arter, exempelvis bland fjärilarna, har kunnat hålla sig kvar i kust- och skärgårdsområden, där flera arter numera har sina starkaste fästen.

Vinterförhållanden Vinden har även en indirekt effekt på floran och faunan på öppna hällmarker, genom att snön blåser av. Det skapas naturtyper som har stora likheter med fjällhed, inte bara utseendemässigt utan även artmässigt. Längs kusterna förekommer flera alpina element just i skärgårdens mest vindutsatta delar, exempelvis arter som stentagel, hjälmmossa och rostlummermossa.

SaltstänkVattnets saltinnehåll är en faktor som påverkar kustmiljöerna till skillnad från de stora insjöarnas skärgårdsområden. Saltstänk påverkar strandnära miljöer och vindexponerade delar av träd, klippor m.m., framförallt på västkusten, där påver-kan kan skönjas flera kilometer inåt land. Planterade granskogar i Halland har haft problem att överleva då de fått saltskador på barren när de nått vindutsatt höjd i 30–40-årsåldern. Skogar av tall, ek, asp m.m. som växer naturligt längs västkusten tål sin karga miljö, men även här bidrar saltet till att öka mängden död ved i



32

skogsbestånden. Framför allt brukar det efter varje vinter finnas en stor mängd döda klenare grenar och toppar.

De saltmättade vindarna gör att vegetationen längst ut i havsbandet kan ha svårt att få fäste och endast specialiserade arter klarar sig i längden. Fuktighet och salt i kombination skapar speciella lavmiljöer på kustklippor. En särskilt värdefull typ är s.k. fågeltoppar, klippor gödslade av fåglars spillning.

Mineraler i saltstänket, fr.a. magnesium, bidrar till att öka buffringskapaciteten. Tydligast är detta i jordmånen (se avsnitt Nya jordar) men det kan antas att liknande påverkan finns på trädstammar, klippväggar etc., vilket har betydelse för bl.a. lav- och mossfloran. Ett exempel på saltets betydelse är att högmossar och andra våtmarker, som brukar vara extremt fattiga på elektrolyter, kan uppvisa rikkärrstendenser när de ligger vid kusten.

VÅGOR, IS OCH ÖVERSVÄMNINGEn viktig skillnad mellan kusten och de stora insjöarna är att kusten har en naturlig vattenföring. Vågor och is påverkar zonen närmast vattnet på flera sätt.

Som tidigare nämnts hålls träd och buskar tillbaka i en mer eller mindre bred zon mot vattnet. Isen skadar då och då träden närmast innanför den öppna zonen, vilket skapar en bård av tåliga träd med exempelvis al, Salix (kan skjuta nya stubbskott) eller tall (tålig mot stamskador). Genom störningarna skapas och underhålls i denna bård en kontinuerlig tillgång på död ved. Vissa vedsubstrat är mycket specifika för kusten, t.ex. barkflängda alstammar som skadats av is, ett substrat som gynnar bl.a. alpraktbaggen.

Strandnära skogar längs norrlandskusten, t.ex. kring älvarnas mynningar och i albårderna på landhöjningsstränderna, är naturligt nog särskilt utsatta för isskador. Dessa kan verka på olika sätt, t.ex. genom fastfrysning vid högvatten eller genom stötskador från stora tunga isflak som transporteras längs älvarna. Buskar som frusit fast i isen kan ryckas upp eller slitas av då vattennivåerna stiger på våren.

Sverige saknar i stort sett tidvatten men vattenståndet kan ändå variera mer än en meter, beroende på vindar och lufttryck. Snabba fluktuationer är särskilt vanliga i Östersjön. I synnerhet i norra Sverige har också snösmältningen betydelse för vattenståndet kring älvmynningarna. Vattenståndsvariationerna märks mest i flacka kusttrakter, där strandnära områden regelbundet översvämmas. Översvämningarna bidrar till att fördröja successioner från lövskog till granskog, eftersom granen hämmas av översvämning. På havsstrandängar, en biotop som i sig gynnas av återkommande översvämningar, kan salthaltigt vatten bli stående i sänkor och bilda i s.k. saltskonor (eller saltfrätor) där endast mycket salttåliga växter klarar sig.

Ansamlingen av lösa växtdelar, tång, trädstammar och allsköns skräp vid högvattenlinjen, den s.k. driftvallen, ger en speciell miljö för bl.a. svampar och insekter. Zonen med salthaltig jord har en unik markfauna med bl.a. ett antal specifika jordlöpare och kortvingar.



33

Markanvändningshistoria Människan har varit närvarande i skärgårdarna ända sedan öarna steg ur havet. Vattenvägarna var under mycket lång tid de främsta färdlederna och skärgårdar som idag uppfattas som otillgängliga var förr betydligt lättare att färdas i än det vägfattiga inlandet. I vissa avseenden skiljer sig markutnyttjandet i skärgården från det i inlandet.

Eftersom havet erbjudit ett kompletterande näringsfång har skärgårdsjord-bruken kunnat vara mindre än gårdar utan havskontakt. Skärgårdsbönderna behövde själva inte producera allt livsmedel eftersom fångad fisk kunde säljas och möjliggöra köp av andra livsmedel. På vissa skärgårdsöar användes exempelvis inte kreatursgödseln på vanligt sätt för spannmålsproduktion, utan för höproduktion eftersom det var lättare att köpa och frakta spannmål än hö.

De små gårdarna har å andra sidan krävt att all tillgänglig mark tagits i anspråk. Sammantaget innebär det att människans areella utnyttjande av landskapet i kuster och skärgårdar varit mer omfattande än på de flesta andra håll.

Människorna i skärgården påverkade öarnas skogar hårt, genom exempelvis vedhuggning och skogsbete. I vissa fall tycks öarna varit mycket kala, medan andra öar har haft en träd- eller till och med beståndskontinuitet. Under andra världs-kriget bedrevs kolning på många öar och då gjordes kraftiga avverkningar, särskilt i innerskärgården och på de gamla, igenvuxna ängsmarkerna. Många öar har å andra sidan haft tämligen orörd skog under 1900-talet, sedan jordbrukets utnytt-jande minskat. Delvis beror det på att öarna varit svårtillgänga men ytterligare en bidragande orsak är säkert att öarna tidigare varit så avskogade att det är först nu som de börjar bära avverkningsmogen skog.



34

BiotopbeskrivningarDet finns ingen absolut sanning för vad som är kustspecifika biotoper eller inte. Vi har i denna rapport valt att dela in de beskrivna biotoperna i tre huvudgrupper enligt tabellen nedan. Biotoper som är unika för kust och skärgård, starkt präglade av närheten till kusten eller som har tydligt avvikande karaktär vid kusten jämfört med inlandet har givits mer noggranna beskrivningar, artuppgifter och är vanligen avbildade med ett eller flera foton. För alla kustspecifika biotoper finns dessutom en liten tabell med hänvisning till motsvarande eller liknande typer i andra indelningssystem (Natura 2000, Vegetationstyper i Norden, Kustbiotoper i Norden samt Sydsvenska lövskogar). Observera att graden av överensstämmelse mellan dessa indelningssystem varierar och att uppgifterna ska ses som en fingervisning.

Biotoper som är allmänt förekommande vid kusten men inte skiljer sig från motsvarande miljöer i inlandet har antingen utelämnats (t.ex. alvarmarker) eller är mer summariskt beskrivna än övriga biotoper. Vanligen saknar dessa regional indelning, artuppgifter, värdekriterier och biotopfoton.

Om naturtyperna är kustspecifika eller ej framgår dessutom dels i den löpande texten för varje biotop och dels i tabellen på nästa sida där de kustspecifika biotoperna fetmarkerats samt försetts med symbolen .



Öppna biotoper, ej hävdbetingade Öppna kustklippor sid 36Vegetationsfattiga berg-,

klipp-, eller klapperstensstränder Storblockiga stränder kala kustklippor och skär sid 38

Erosionsbranter i berg sid 41Klintkust i berg, morän eller moränlera Erosionsbranter i lösmaterial sid 43

Öppna sanddyner sid 45Öppen strand på sand eller grus sid 49Öppna eller buskbeväxta

torra strandbiotoper Strandbuskmarker sid 54Successionskärr vid landhöjningskust sid 57Hällkar sid 61Kustnära myrar och fuktängar

Övriga myrbiotoper sid 63Hävdbetingade biotoper

Havsstrandäng sid 65Öppen eller buskbeväxt betes- eller slåttermark Torr-frisk slåtter- eller betesmark sid 72

Trädbärande hagmarker sid 76 Skogsbetesmark sid 80Trädbärande betes- och

slåttermarker Trädbärande slåttermark (Löväng) sid 82

Skogsbiotoper Sand- och åstallskog sid 84

På sand Lövdominerad sandskog sid 89 Talldominerad hällmarksskog sid 93

På hällmark eller liknande Ekdominerad hällmarksskog sid 98 Brantskog dominerad av barr- och triviallövträd (Brantblandskog) sid 102

Brantskog dominerad av asp sid 106I bergbranter och blockmarker

Brantskog dominerad av ädellövträd sid 109 Strandskogar Strandalskog sid 113

Lövsumpskog sid 118 Deltaskog och svämskog sid 122 Sumpskogar

Barrsumpskog sid 127 Kustnära björk- och rönnskog sid 129 Kustnära björkskog på torv sid 133 Avenbokskog sid 136

Bokdominerad skog sid 138 Ek-bok-björkskog sid 139 Ekskog av ristyp sid 140

Ek-/hasseldominerad lund sid 141Blandädellövlund sid 145Gråalraviner sid 147Kustgranskog sid 148

Annan grandominerad skog sid 152 Annan talldominerad skog sid 154

Övriga skogsbiotoper

Kalktallskog sid 155



36

ÖPPNA KUSTKLIPPOR

Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden

Sydsv. lövskogar

1230, 8210, 8220, 8230, 8310, 8330

4111, 711, 712, 713 78619 -

Allmän beskrivningÖppna kustberg förekommer i mer utsatta lägen än de skogklädda branterna. Vanligen är de också lägre än skogsbiotoperna, vilket gör dem mer påverkade av vågor och saltstänk. De övre delarna av erosionsbranter i berg (sid 41) är ofta av typen öppna kustklippor. Skogklädda branter förekommer ofta i mosaik med kala klippor.

Örtrika exponerade klippor i horstberg. Kullaberg, Skåne län. Foto: Tommy Lennartsson.



37

Närmast vattnet saknar klipporna i stort sett högre vegetation. Högre upp före-kommer växtlighet i skrevor och sprickor och längst från vattnet kan enstaka buskar få fäste. Vegetationen skiljer sig mellan basiska och sura bergarter, både vad gäller kärlväxter och kryptogamer.

Kala berg som stupar ned i vatten är mycket ovanligt i inlandet. Kustbergen är dessutom alltid mycket mer renspolade och vegetationsfattiga vid kusten än i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av vågor i den nedre delen av klipporna och av vind och saltstänk i de övre delarna. Biotopen är mycket solexponerad även om sådan exponering varierar med väderstrecket. Luftfuktigheten är generellt hög.

Regionala skillnaderEftersom biotopen kräver kraftig exponering för att inte bli skogbeväxt är den vanligast på västkusten.

Naturvärden och arter Exponerade, närmast vegetationslösa klippor, antingen utsatta för vind och saltstänk eller för vågor. Mossor: *strandplanmossa, *strandkalkmossa, *kustkrusmossa (på silikatklippor på västkusten). Hot: inga kända. Gräs- och örtvegetation på exponerade, saltpåverkade klipphyllor, ofta näringsrik jord men ibland torr och mager jord. Mollusker: *ribbcylindersnäcka, hedcylindersnäcka. Växtätande insekter: fjärilarna Abrostola asclepiadis (på tulkört), Cucullia asteris (på strandaster).Kärlväxter: *prickstarr, *engelsk fetknopp, *hjorttunga. Hot: inga kända. Biotopen som helhet.Vertebrater: *pilgrimsfalk, tornfalk. Hot: ett högt besökstryck kan lokalt vara ett hot mot häckande fåglar men biotopen hotas knappast på annat sätt.

Åtgärdsbehov Inget.

Värdekriterier Översilning, hög luftfuktighet, basisk bergart, hög höjd, rovfågelhäckningar.



38

STRÄNDER MED STEN OCH BLOCK, KALA KUSTKLIPPOR OCH SKÄR


Sydsv. lövskogar

1170, 1220, 1620 411 78618, 7817, 78117, 7826, 78215, 78314,

78413, 78513

27

Allmän beskrivningTill biotopen räknas lägre kustklippor (dvs. ej branter som i föregående biotop), hällar och steniga till grov-blockiga stränder som hålls vegetationsfattiga genom vågor, salt och vind. Där biotopen är belägen på fast-landet eller på större öar utgör den vanligen en be-gränsad zon mellan havet och skogen. Där den före-kommer längre ut i skärgår-den kan hela öar och skär vara trädfria.

Kärlväxter förekommer i skrevor och sänkor där grus eller finmaterial ansam-lats, eller i fickor mellan stenarna, exempelvis på klapperstensstrand. Vegeta-tionen varierar med berg-grunden.

Biotopen förekommer vid de större insjöarna men utgörs där ofta av en betyd-ligt smalare zon och saknar saltpåverkan.

Ekologiska processer och påverkanBiotopen präglas av kraftig exponering för vågor, salt-stänk, vind och ofta is. Skrevor och skyddade partier påverkas ofta av hög näringsrikedom och ansamling av driftmaterial. Biotopen är vanlig i landhöjningsområden och då sker en kontinuerlig etablering av växter, följd av igenväxningssuccession. På fastlandet går successionen hela vägen till skog. På

Kala kustklippor. Bohuskust, Västra Götalands län. Foto: Tommy Lennartsson.

Stenig strand som övergår i grova block och uppspruckna klipphällar. Lygna, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.



39

små öar och skär stannar den ofta vid buskvegetation, dvs. strandbuskmarker(sid 54).

Näringsrikedomen i skrevorna och mellan stenarna är ofta hög, genom ansam-lingen av driftmaterial. Detta ger upphov till örtrik vegetation. På moränöarnas grovblockiga delar, där sådana skrevor sällan uppkommer, blir vegetationen fattigare. Vissa klippor, s.k. fågeltoppar, är kraftigt gödselpåverkade från fågelspillning.

Regionala skillnaderKala klippor och skär är mycket vanliga längs västkusten och förekommer där ända in mot fastlandet. I de omfattande skärgårdarna i Östersjön är öarna ofta betydligt mer skyddade och biotopen finns därför främst längre ut i mellan- och ytterskär-gården.

På Öland och Gotland är biotopen vanlig och vegetationen på de flata kalk-klipporna blir ofta särpräglad.

Naturvärden och arter Kala klippor, grova block etc., omväxlande med skrevor med rik örtvegetation. Klipporna är ibland fågelgödslade. Solexponerad miljö, som samtidigt är utsatt för blåst och tidvis för översvämning och stormvågor. Lavar: *silverlav, bl.a. på fågelgödslade toppar. Hot: oljeutsläpp.Driftmaterial på klippor. se öppen strand på sand eller grus (sid 49).Hot: inga.Biotopen som helhet.Vertebrater: *tobisgrissla, *skräntärna, *roskarl, *labb, *silltrut, *svärta.Hot: båtturism kan vara ett hot mot häckfågelfaunan i välbesökta skärgårdsavsnitt. Minken är ett stort hot mot fågelfaunan i många skärgårdar. Övergödningen i exempelvis Östersjön påverkar flera av ovanstående fågelarter negativt, troligen främst pga. ett förändrat näringsunderlag. Ilandflutet skräp är ett problem längs många kuststräcker.

För naturvärden knutna till skärens buskvegetation, se strandbuskmarker (sid 54).

Åtgärdsbehov Turismens inverkan på häckfågelfaunan bör kontinuerligt följas och åtgärdas eftersom besökstrycket varierar och både turismen och fåglarna kan välja olika områden olika år.

Minken bör hållas efter i så många viktiga skärgårdsavsnitt som möjligt, genom kontinuerlig och långsiktig fångst. Dessa minkfria kustavsnitt måste vara tillräckligt stora för att inte omedelbart återkoloniseras av mink från intilliggande områden.



40

Mängden ilandflutet skräp, avfall och diverse bråte är vid vissa kustavsnitt omfattande. I avvaktan på internationella åtgärder för att minska nedskräpningens omfattning, behöver ilandflutet skräp omhändertas i vissa områden – åtminstone i reservat och nationalparker.

Värdekriterier Variationsrikedom i skrevor och klippor, kalkbergrund, skalgrusdepåer, många närliggande objekt, fågelkolonier.



41

EROSIONSBRANTER I BERG


Sydsv. lövskogar

8110, 8120 1251a, 7141, 7142, 7143

- -

Allmän beskrivningEn klint är en kustbrant vars nedre del undermineras av vågorna så att ras uppstår. Det nedrasade materialet bearbetas av vågorna och fördelas över en grund strand-zon, som blir allt bredare i takt med att branten eroderas bort. Ofta urskiljs två typer: variant i kalksten respektive variant i annan bergart, vanligen silikaturberg.

I den lättvittrade kalkstenen på Öland och Gotland uppstår lätt erosionsbranter. Hårdare bergarter kan bilda klintkust om stenen är uppsprucken och om havet får tillräckligt lång tid på sig, dvs. i områden utan landhöjning. Erosionsbranter av denna andra typ finns främst där södra Sveriges urbergshorstar når havet.

Närmast vattnet finns block- och stenstränder, s.k. malar, ibland med så grova block att fortsatt erosion hindras. Denna zon saknar i stort sett högre vegetation men längre upp i erosions-branterna finns vegetation överallt där den får fäste. Buskar kan förekomma i någorlunda skyddade lägen men högre träd är ovanliga. Vegetationen skiljer sig mellan basiska och sura bergarter både vad gäller kärlväxter och kryptogamer.

Erosionsbranter i berg saknar motsvarighet i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Erosionsbranterna präglas av vågsvall i de nedre delarna, saltstänk och solexpone-ring högre upp. Ras är inte särskilt vanliga i erosionsbranter i berg, men i exempel-vis kalkstensbranter sker vittring och en viss sönderfrysning. Exponering, vittring, hög luftfuktighet och en viss omrörning genom ras skapar förutsättningar för en artrik kärlväxtflora där finmaterial ansamlas, samt ofta en intressant kryptogam-flora på stenytorna.

Branterna eroderar inte likformigt utan – beroende på de ingående bergarternas olika hårdhet, sprickbildningar eller ojämnheter berggrunden – bildar strandklyftor, tunnlar, grottor och fristående pelare (raukar).

Erosionsbrant i urberg med raukar. Hovs Hallar, Skåne län. Foto: Ulf Holmstedt, Megapix.



42

Kustbranter av detta slag ligger nästan undantagslöst i jordbrukslandskapet och har traditionellt haft betesmark i anslutning till branterna. Betesmarkerna var öppna eller glest buskbeväxta, vilket avsevärt utökade arealen solexponerade hak, branter och vittringsytor. När betesmarkerna idag växer igen trängs branternas arter tillbaka till zonen närmast havet där biotopen hålls öppen av vindens inverkan.

Regionala skillnaderSom nämnts finns erosionsbranter i berg bara i kustavsnitt utan landhöjning. På Ölands västkust finns lägre klintkuster medan Gotland har mäktigare branter, exempelvis på Karlsöarna. På både Öland och Gotland finns fossila erosionsbranter en bit in från kusten. Dessa utgörs idag delvis av brantskog dominerad av ädellövskog (sid 109).

Välkända erosionsbranter i hårdare bergarter är Kullaberg och Hovs Hallar i Skåne. I båda drivs erosionen av en svag landsänkning i kombination med uppsprucket berg. Klintkuster förekommer i övrigt främst söderut i Europa, fr.a. där kusterna inte blev renskrapade under istiden. I sådana områden kan erosionen gräva ur grottor, något som är ytterst ovanligt i Sverige.

Naturvärden och arter Klippor och klippspringor, vanligen exponerade men ibland i skuggigt läge i skrevor och grottor, ofta påverkade av saltstänk. Kärlväxter: *glansbräken. Mossor: *broddnäbbmossa (skuggiga skrevor, Kullaberg), *vimpelmossa (Gotland, på kalkrik översilad sten helt nära stänkzonen). Hot: inga.Gräs- och örtvegetation på exponerade, saltpåverkade klipphyllor, ofta med näringsrik jord men ibland torr och mager. Växtätande insekter: *sidenglänsande lövmätare (i klippbranter vid Kullaberg i Skåne), fjärilen Cucullia asteris (på strandaster). Mollusker: *ribbcylindersnäcka, hedcylindersnäcka. Kärlväxter: *vårvial.Hot: klättring kan möjligen vara ett hot mot arter med små förekomster på enstaka klipphyllor samt för klipphäckande rovfåglar. Biotopen som helhet.Vertebrater: *pilgrimsfalk, sillgrissla, tordmule, *tobisgrissla, *roskarl.

I övrigt har erosionsbranter av detta slag i viss mån samma naturvärden som hällmarker och branter.

Åtgärdsbehov Troligen inga vad gäller själva branterna. Däremot bör områden närmast ovanför branterna uppmärksammas vid restaurering och skötsel, eftersom bl.a. igenväxning kan innebära att mängden karaktäristiska livsmiljöer avsevärt reduceras.

Värdekriterier Kalk eller annan basisk bergart, örtrika klipphyllor, aktiva erosionsprocesser.



43

EROSIONSBRANTER I LÖSMATERIAL


Sydsv. lövskogar

8210, 8220 711, 712, 713 - -

Allmän beskrivningErosionsbranter i sandig moränlera förekommer vid Skånekusten, främst vid Kåse-berga och Ålabodarna samt de s.k. backafallen på Ven. Biotopen finns också på danska sidan, exempelvis vid Möns klint och på Nekselö. Branterna uppkommer där tjocka jordlager når havet och eroderas till sluttningar eller branter med djupa raviner. Marken är därför störd av ständiga ras. Markfuktigheten varierar kraftigt och källflöden förekommer ofta i de nedre delarna av branter och raviner. Vegetationen är varierad. Ursprungligen har branterna varit öppna med en rik betespräglad ört-flora men med upphörd hävd har biotopen förbuskats. I vissa raviner förekommer lövskog.

Vid Ålabodarna finns även konstgjorda branter i anslutning till gammal tegelproduktion och dessa har till stor del fått samma artupp-sättning som de naturliga branterna.

Nipor, dvs. erosionsbranter längs vattendrag, är en liknande naturtyp men nipor vid kusten skiljer sig inte nämnvärt från mot-svarande biotop i inlandet.

Biotopen har liten utbredning i landet men är utomordentligt artrik och hyser många plats- och biotop-specifika arter. De havseroderade branterna saknar motsvarighet i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av ständig erosion, direkt genom regn- och ytvatten uppifrån och indirekt genom vågor som underminerar branternas nedre del, och som därmed orsakar ras högre upp. Denna vågerosion drivs ytterst av landsänkningen i sydligaste Sverige. Vind- och solexponering samt saltstänk, är andra viktiga ekologiska faktorer.

Biotopen torde överallt ha en lång historia som betesmarker och på många håll märks en kraftig igenväxningssuccession när hävden upphört eller försvagats. Vid

Välbetad erosionsbrant med sandblottor och ras där tjocka lager med lösa jordarter når havet. Kåseberga, Skåne län. Foto: Lars Jarnemo/N - Naturfotograferna.



44

Kåseberga anses igenväxningen även ha accelererat genom att kaninpopulationen minskat. Främmande buskarter som liguster bidrar till igenväxningen.

Minskat kreaturstramp och igenväxning har sammantaget medfört att erosionen och andelen bar jord minskat. Det i sin tur har medfört att lågväxta örter minskat och att vegetationen blivit så hög att de specifika småmiljöerna blivit betydligt mer beskuggade.

Regionala skillnaderEgentliga erosionsbranter i lösmateriel finns bara i sydligaste Sverige. Erosion kan dock givetvis förekomma i mindre skala längs alla våra kuster. Särskilt i områden med sanddyner och deltaskogar kan låga erosionshak vara vanliga.

Naturvärden och arter Störd, vegetationsfattig, kalkhaltig lerig mark i vind- och solexponerade branter. Marklevande insekter: jordlöparna *Clivina collaris, *Dyschiriusangustatus, *D. intermedius, D. laevigatus och *Bembidion stepehnsigrävande jordlöpare av släktet Bledius.Kärlväxter: *raggarv, *klintsnyltrot. Mossor: *smal toffelmossa, *sydlig toffelmossa (båda med sina enda svenska förekomster i Backafallen på Ven). Hot: igenväxning och stabilisering av branterna genom upphört bete. Artrik, varierad solexponerad vegetation i erosionsbranter. Växtätande insekter: hakmalar av släktet Sophronia (på exempelvis fältmalört), gulgrå lövmätare (på måra och timjan), prydlig lövmätare (på kungsmynta och röllika) spetsviveln Apion penetrans (på väddklint), viveln Tanymecus palliatus (på tistlar).Hot: som ovan. Kalkhaltiga källflöden i raviner och sluttningar, mer eller mindre beskuggade.Kärlväxter: *jättefräken.Marklevande insekter: droppbaggen Limnichus pygmaeus.Hot: som ovan även om ravinmiljöernas arter torde vara något mindre beroende av solexponering.

Åtgärdsbehov Flera inventeringar har nyligen gjorts av erosionsbranternas vegetation och igen-växning. Såväl dessa som erfarenheter från exempelvis entomologer påvisar ett igenväxningsproblem. Det finns därför ett stort behov av ett samlat åtgärdsprogram för biotopen, som hör till de mest artrika och särpräglade av våra kustbiotoper.

Värdekriterier Aktiva erosionsprocesser, källflöden, solexponerad mark, hävd.



45

ÖPPNA SANDDYNER


Sydsv. lövskogar

2110, 2120, 2130, 2140, 2170, 2190,

2320

4121, 4131, 4141, 4142, 4143

- -

Allmän beskrivningSanddyner har bildats under vindens inverkan. Dynsanden i levande dynfält är mer eller mindre rörlig, vilket skapar en dynamisk mosaik av olika vegetationstyper. I regel avtar sandens rörlighet ju längre in från stranden man kommer och dynerna övergår oftast inåt land i tallskog, ekkrattskog eller betad dynhed. Hela områden med levande dyner är relativt ovanligt i Sverige, men är en mycket karaktäristisk biotop längs Europas atlantkust. De största levande dynfälten förekommer i Skåne, Halland och på Gotland. Däremot förekommer en viss småskalig dynamik i de flesta dynfält, om inte annat där dynerna övergår i sandstrand.

Såväl betade som obetade dyner ingår i biotopen. Vegetationen varierar med dynernas ålder samt sandens fuktighet och innehåll av kalk.

Sanddyner finns även i inlandet men är där nästan undantagslöst skogbeväxta och fixerade. De större inlandssandfälten brukar därför betecknas som fossila.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av vind som flyttar sanden och av olika successionsprocesser som binder sanden och förändrar dynernas vegetation och markförhållanden. I levande

Sanddyner. Laholmsbukten, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



46

dynområden finns en kraftig dynamik där nya dyner bildas och dynsänkor grävs ur av vinden. Dynsänkorna urholkas ibland ner till grundvattennivån så att fuktängs-vegetation uppkommer. I vissa fall kan torvbildning förekomma i blöta dynsänkor. Nya s.k. vita dyner åldras till ”grå dyner” om sanden binds av vegetation. De får ett urlakat ytskikt där så småningom mossor och lavar får fäste. Grå dyner övergår i sin tur i rishedar och slutligen skog. På motsvarande sätt kan dynsänkor åldras genom att pionjärvegetationen ersätts av en sluten risvegetation och så småningom buskar och fuktig skog. På Fårö på Gotland har dynvåtmarkerna utvecklats till alkärr.

Traditionellt bete motverkade successionen och betade dynfält hade därför rörlig sand långt inåt land. I vissa områden har dynfälten varit så kraftigt betade att en omfattande sandflykt uppstod. Dynerna blev låga genom att sanden blåste in mot land. Idag finns således färre levande dynområden än tidigare då betesdjur hindrade dynvegetationen från att bli heltäckande och då plantering med sand-bindande vegetation inte förekom. Detta gäller både i större skala (fixering av hela dynfält) och i liten skala (andelen rörliga dyner, sandblottor etc. är idag mycket mer begränsad inom varje dynfält). I många dynområden utgörs den viktigaste störningen idag av badturismen och av kaniners grävande.

Dynsänkor med bar sand eller lågväxt vegetation har blivit mycket ovanliga genom att de efter betets upphörande växer igen mycket snabbare än de hinner nybildas. I vissa kustnära sandområden har störning vidmakthållits genom att de används eller har använts som militära övningsområden. Även arealen dyner utan trädskikt har minskat på grund av omfattande planteringsprogram för att binda dynerna.

Sanddyner med en mosaik av dynrygg, rörlig sand och en liten dynsänka med fuktheds-vegetation. Laholmsbukten, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



47

Motorn till de aktiva dynprocesserna är ytterst den storskaliga vatten- och vind-transporten av sand längs kusten. På objektnivå ger detta storskaliga flöde både tillförsel och borttransport av sand. När dynerna binds minskar sandtransporten generellt, vilket innebär att bortförseln av sand från de få aktiva dynerna inte längre kompenseras av tillförsel. Flera av de aktiva dynfälten, exempelvis Sandhammaren i Skåne, har minskat kraftigt i omfång de senaste åren delvis på grund av detta. Även uppförande av vågbrytare på vissa känsliga platser kan hindra sandtrans-porten. Vissa av våra dynområden ligger där stora rullstensåsar når kusten eller når upp över havsytans nivå.

Regionala skillnaderSanddyner följer i stort sett utbredningen av sandtallskog (sid 84). Biotopen är således till största delen knuten till Halland, Skåne, Öland och Gotland samt nordligaste Bottenviken. Välkända dynfält är Åhusbukten, Sandhammaren, Hanöbukten och Vombsänkan (i Skåne), Laholmsbukten (Halland), Byrum (Öland) samt Fårös och Gotska Sandöns dynfält på Gotland. Längs väst- och ostkusten är sanddyner mycket ovanliga och rörlig sand finns sällan annat än som smala strandhak i direkt anslutning till sandstränder. I nordligaste Bottenviken finns vidsträckta sandområden som här och var har rörlig sand. Ett exempel är Haparanda Sandskär.

På fixerade, beskogade dyner längs Norrlands- och ostkusten växer vanligen tallskog, medan dyner på sydkusten kan koloniseras av lågväxande lövskog (exempelvis av björk-ekkrattyp) om igenväxningssuccessionen sker naturligt. Södra Sveriges dyner är dock i stor omfattning planterade med barrträd, inte sällan bergtall.

Naturvärden och arter Varma exponerade torra sandmiljöer i form av dynsluttningar och sandblottorVärmekrävande insekter, många grävande, vissa gödselberoende, se sandtallskog (sid 84).Vertebrater: *sandödla.Marksvampar: dyntrattskivling (växer tillsammans med backtimjan), *sålljordstjärna (på torra platser), *dynskål, *dynstinksvamp, *dynspröding (alla tre tillsammans med strandråg och sandrör). Kärlväxter: *hedblomster. Hot: upphört bete och aktiv plantering av sandbindande gräs och träd, vilket orsakar en stabilisering av sanden som minskar andelen levande dyner och sandblottor och förhindrar den naturliga dynamiken. Dessutom blir följden av igenväxningen ett kallare och skuggigare mikroklimat. Fuktig sand i dynsänkor, så småningom med allt tätare vegetation och ansamling av förna. I vissa fall kan grund- eller regnvatten orsaka kortvariga översvämningar. Marklevande insekter: jordlöparna Masorens wetterhalli, Cymindis macularis, Harpalus servus, H. neglectus, bladhorningen Aegialia



48

spissipes, *tvåfläckig snabbagge.Växtätande/nektarsökande insekter: *svartfläckig blåvinge, sandvideglasvinge, gulfläckig björnspinnare Kärlväxter: *knutört, *huvudtåg. Vertebrater: *grönfläckig padda, *stinkpadda. Marklevande mossor: kustbryum, havsbryum, sandbronia. Hot: som ovan. Exponerad vegetation på sand. Växtätande insekter: Vivlarna Tychius schneideri (på getväppling), *Gronops lunatus (på spärgel), Bagous curtus (på mandelblomma), *Ceutorhynchus cruciger, *C. javeti (båda på hundtunga etc.). Hot: som ovan. Biotopen som helhet.Vertebrater: *fältpiplärka.

Åtgärdsbehov Såväl levande som fixerade dynområden bör inventeras och naturvärdesbedömas i ett särskilt program. Vissa län, t.ex. Halland, har redan påbörjat detta. Naturvär-denas långsiktiga utveckling bör bedömas utifrån dynernas morfologi och rörlighet. Dyner med höga naturvärden och dåliga framtidsutsikter bör bli föremål för särskilda åtgärder med syfte att restaurera dynernas naturliga dynamik, åtminstone i vissa kritiska delar av dynområdena. Sådana åtgärder måste innefatta avlägsnande av planterad busk-/trädvegetation samt invasiva arter som t.ex. vresros, samt bör i möjligaste mån knytas till traditionella störningsfaktorer, främst bete. Även viss kanalisering av turism måste beaktas. Genom att samla restaureringsinsatser i ett särskilt program, kan naturvärden vägas mot andra intressen, främst badturism och eventuella problem med rörlig sand.

Bete i sandiga miljöer bör uppmuntras, dels generellt genom att biotoperna uppmärksammas i miljöersättningsprogrammen, dels specifikt genom särskilda informations- och stödmedel till sandmarker.

Värdekriterier Rörliga dyner, fuktiga dynsänkor, vattensamlingar, stor areal, kalk, örtrikedom och soliga sandblottor (i fixerade dyner).



49

ÖPPEN STRAND PÅ SAND ELLER GRUS


Sydsv. lövskogar

1210, 1220, 1610 4112, 4113, 4213, 4214, 4215

7837, 7847, 7857, 78616, 78617, 78618,

78720

-

Allmän beskrivningMed sand och grus avses här sådan kornstorlek som dels har viss rörlighet i strand-linjen, dels kan bli vegetationstäckt. När materialet blir så grovt att vegetationen bara förekommer i fickor mellan stenarna, räknas biotopen till stränder med sten och block (sid 38). Gränsen skiljer sig således från den geologiska definitionen av sten (20–200 mm materialstorlek).

Två typer kan urskiljas: variant på sand respektive variant på grus. Sandsträn-der skiljer sig från föregående biotop (öppna sanddyner, sid 45) genom att stränderna är smalare och inte bildar dyner. Rörlig sand kan dock blåsa ihop till låga vallar i strandens övre del. Även sandrevlar inräknas i denna variant. Inte sällan ligger sandstränder av detta slag i anslutning till gamla dynfält som nu är fixerade, exempelvis med sandtallskog. Riktigt stora, långsträckta sandstränder förekommer nästan enbart i anslutning till sådana större sandområden. Små sand-stränder kan bildas i lagom skyddade lägen där sand från exempelvis ursvallad morän deponerats.

Grusstränder har samma huvudsakliga utseende som sandstranden men skiljer sig genom det grövre materialet, som bl.a. gör marken torrare och mer stabil mot vågor och vind. Till biotopen räknas också stränder på grövre material, men inte så

Grusstrand med stora tångvallar. Skälderviken, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



50

grovt material att vegetationen blir sparsam och koncentrerad till fickor mellan stenarna (se stränder med sten och block, sid 38). Sand kan förekomma närmast vattnet.

Längs våra moränkuster uppträder de olika varianterna ofta omväxlande med varandra som en effekt av ursvallning och transport av finmaterial från grus-stränder till sandstränder. Biotopen som helhet förekommer ofta tillsammans med strandbuskmarker (sid 54) och innanför dessa strandalskog (sid 113).

Typen av sand och grus varierar från ren kvartssand till nästan ren kalkstens- eller skalgrussand.

Strandens nedre del är bar med en gradvis ökande vegetationstäckning från medelvattenlinjen och uppåt. Vid högvattenlinjen finns ofta ett hak och ovanför detta en zon med heltäckande markvegetation, eventuellt med enstaka buskar. Ibland kan denna zon vara bredare, exempelvis där skalgrusfickor sträcker sig ett stycke upp från stranden.

I långrunda vikar och stränder blandas ofta sanden upp med ett tunt lager gyttja och dy, huvudsakligen nedanför medelvattenlinjen. Vid lågvatten blottas detta organiska material ovanför lägsta lågvattenlinjen.

Till biotopen räknas här hela zonen från lägsta lågvattenlinje till och med den öppna zonen ovanför högvattenlinjen. Även betade exempel på denna biotop förs av praktiska skäl hit.

Sand- och grusstränder vid havet skiljer sig från motsvarande stränder i större insjöar genom bl.a.:

Kraftigare påverkan från vågor och is. Kraftigare vindpåverkan, vilket skapar en bredare trädfri zon ovanför högvattenlinjen. SaltpåverkanKraftig påverkan av driftmaterial.Förekomster av skalgrus.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av vågor, is och vind som håller den nedersta zonen vegetations-fri och en zon högre upp trädfri. I zonen däremellan skapar vågorna ett hak. Ursvallning av grövre material är en karaktäristisk, och på landhöjningskust ständigt pågående, process. Viss sandflykt kan förekomma i anslutning till hög-vattenshaket.

Driftmaterial ansamlas främst i högvattenlinjen men efter stormar även högre upp på land och tillfälligt på sanden närmare vattnet. I driftvallarna utbildas en karaktäristisk flora av salttåliga kväveälskande arter, som inte förekommer på insjöarnas stränder. Driftmaterialet erbjuder även föda och fuktiga småmiljöer för många marklevande vertebrater.

Den trädlösa zonen ovanför högvattenlinjen kan ibland påverkas av successionsprocesser efter upphört bete. Vanligen innebär det att zonen blir smalare, vegetationen mer hedartad (med ljung), att buskar breder ut sig samt att eventuella bryn ovanför sandstranden tätnar. På landhöjningskust pågår en ständig succession i riktning mot havet.



51

Långa varierade sandstränder med sandrevlar, laguner, tångbankar och andra typer av drift-material, avsättning av slam i skyddade lägen och låg växtlighet i de sandpartier som för tillfället är mest skyddade och minst rörliga. Det är huvudsakligen den vattentransporterade sanden som driver de aktiva strandbildningsprocesserna längst detta kustavsnitt. Sandstränderna och de vid lågvatten blottlagda grundbottnarna är mycket viktiga rastplatser för änder, gäss, vadare och måsfåglar. Måkläppen, Falsterbo, Skåne län. Foto: Lars Bygdemark, Naturbild.

I de fall biotopen är betad hålls träd och buskar borta även längre upp från vattnet. Karaktäristiska kustnära betesmarker av denna typ kan förekomma på ren sand eller på skalgrus.

Regionala skillnaderSandstränder förekommer längs alla våra kuster. I klipp- och moränskärgårdar är sandstränderna oftast små, medan större sandstränder finns i anslutning till dyn-områden och områden med sandtallskog, samt där rullstensåsar når Östersjön.

Grus- och stenstränder är vanliga i hela kustområdet och varierar främst med avseende på strandmaterialets ursprung. Som nämnts är moränstränder den vanligaste platsen för biotopen. Strandmaterialet kan också komma från erosions-branter i lösmaterial (sid 43) eller på Öland och Gotland från vittrad kalksten.



52

Naturvärden och arter Växelfuktig, saltpåverkad mark med sand eller grus och med eller utan sparsam vegetation. I högvattenshaket är miljön ofta varm och exponerad.Mossor: *strandkalkmossa (i grusvariant). Kärlväxter: *sandmålla, *bågstarr, *martorn, *portlakmålla (alla på sand), strandbeta, ostronört (på grus). Hot: för kraftigt tramp och nötning på stränder som nyttjas av badturismen. Utsläpp av olja och andra kemikalier. Örtrik, solexponerad mark och vegetation på sand eller grus, ovanför själva stranden. Betad eller obetad.Mollusker: *ribbcylindersnäcka, *hedcylindersnäcka, *tandpuppsnäcka. Växtätande insekter: se föregående biotop för arter på sand. Vivlarna *Ceutorhynchus griseus (på strandkål), Hylobius transversovittatus (på fackelblomster), spetsviveln *Nanophyes circumscriptus (på fackelblomster), bladloppan *Psylliodes isatidis (på vejde).Marklevande och grävande evertebrater: strandklokrypare. Se vidare sandtallskog, sid 84. Kärlväxter: vittåtel, *strandvedel, strimklöver, sandmalört, *kustgentiana (samtliga betesberoende), knippnejlika, *bottenviksmalört. Hot: lokalt kan kraftigt tramp och nötning vara ett hot där biotopen nyttjas som badstrand. Igenväxning efter upphört bete. Driftmaterial på sand.Kärlväxter: *engelsk skörbjuggsört. Hot: som ovan. Dessutom skulle inblandningen av föroreningar i vallarna samt lokalt städning av badstränder kunna vara ett hot, men omfattningen av denna påverkan är dåligt känd. Biotopen som helhet:Vertebrater: *mindre strandpipare, *småtärna, *skräntärna, *roskarl. Särskilt långgrunda stränder med inslag av gyttja, dy och tångbankar är en mycket viktig biotop för rastande änder, måsfåglar, vadare och många tättingar.Hot: Nedskräpning.

Åtgärdsbehov Bete i sand- och strandmiljöer bör generellt stödjas. I fallet sandstränder gäller det särskilt där kalkinnehållet är högt eller där skalgrusdepositioner finns i anslutning till stranden.

Omfattningen av, och eventuella problem med, insamling av tång bör under-sökas, och insamling och bortförande av tång bör lokalt begränsas eller helt upp-höra, åtminstone i vissa naturreservat och nationalparker.

Mängden skräp som flyter iland är vid vissa kustavsnitt omfattande, särskilt längs västkusten och västra Skånes kust. I avvaktan på internationella åtgärder för att minska nedskräpningens omfattning, behöver ilandflutet skräp omhändertas i vissa områden – åtminstone i reservat och nationalparker.



53

Röjning av vresros kan vara befogad i särskilt värdefulla områden där denna invasiva art visat sig vara ett problem.

Stränder på grus är tämligen vanliga och varianten som sådan är inte hotad. Däremot kan stränder lokalt hotas av olika slag av exploatering.

Värdekriterier Väl utbildat strandhak, bred öppen, örtrik zon ovanför haket, kalkrik mark, skalgrusdepositioner i anslutning till stranden, stora driftvallar, gyttjiga/dyiga partier, bete samt bäckutflöden.



54

STRANDBUSKMARKER


Sydsv. lövskogar

1610 - - -

Allmän beskrivningBiotopen utgörs ofta av en buskbe-växt zon av varierande bredd på stenig eller grusig mark mellan den öppna stranden och den egentliga strandskogen. Den förekommer också ofta på öar i en viss grad av exponering, dvs. mitt emellan skyddade lägen med skog och helt exponerade och nästan kala områ-den. På sådana öar, liksom på ur-svallade rullstensåsar och torra klapperstensfält, kan zonen breda ut sig till att täcka hela uddar och öar. Även mer omfattande buskmarker på hällar kan räknas till biotopen.

Buskskiktet utgörs av exempelvis en, havtorn, rosor, pors, skogstry, måbär, olvon, hägg eller buskformig al, björk eller tall.

Buskmarker kan visserligen förekomma som igenväxningsfas i inlandet men stabila (eller landhöj-ningsbetingade) buskmarker som täcker större områden finns bara vid kusten.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av vind, saltstänk och ibland torra markförhållanden som

motverkar etablering av träd. Ofta är biotopen även betingad av landhöjning och då sker en kontinuerlig upptorkning och igenväxning, som på sikt ger skog i skyddade lägen. På många håll märks också tydlig igenväxning med träd efter upphört bete och den buskbeväxta zonen kan då förväntas bli betydligt smalare.

Miljön i sin helhet är kraftigt solexponerad och i gläntor bland buskarna kan mycket varma förhållanden uppkomma. Örtrikedomen är tämligen hög, även om stora partier kan bestå av täta busksnår med mycket lite undervegetation.

Havtornssnår på landhöjningskust. Forsmark, Uppsala län. Foto: Göran Hansson/N - Naturfotograferna.



55

Regionala skillnaderSmala strandbuskmarker är vanliga i hela kustområdet i anslutning till grus- och stenstränder, utom i alltför exponerade lägen. Där de mellansvenska rullstensåsarna når havet kan biotopen breda ut sig till stora arealer. Biotopen är också vanlig på öar i mellanskärgården längs ostkusten. Vid utsatta kustavsnitt i norra Bottenviken och på västkusten kan strandbuskmarker vara en huvudbiotop även på de innersta öarna.

Naturvärden och arter Snår i solexponerad miljö av t.ex. havtorn, pors, rosor och buskformig al, björk och tall. Växtätande insekter: *trylobmätare, *prydlig vårgråvecklare, trysäckmal (alla på try), *måbärknoppmal, *olvonvårvecklare, *mörk rosenvecklare, *plommonlavmal, havtornmal (båda på havtorn), häggvårvecklare. Hot: i vissa objekt kan upphört bete vara ett hot.Örtrika solexponerade gläntor, särskilt uttalat på kalkrik mark. Växtätande insekter: strandveronikablomvecklare, strandveronikefjädermott, *strandveronikemal, sköldbaggen *Cassida vibex, stor klintsäckmal (båda på rödklint), flera rödlistade fjärilar och skalbaggar på krissla.Hot: i vissa objekt kan upphört bete vara ett hot. Biotopen som helhet.Vertebrater: *höksångare. Områden med rikligt med bärproducerande buskar kan dra till sig stora mängder tättingar under höstflytten.

Öppen örtrik strandzon med strandbuskmarker. Fågelsundet, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.



56

Åtgärdsbehov Röjning av vresros kan vara en befogad åtgärd, särskilt i naturreservat eller

särskilt hotade och värdefulla områden där denna invasiva art visat sig vara ett problem. I övrigt vanligen inga åtgärdsbehov.

Värdekriterier Stora objekt, död ved av de ovan nämnda buskarna, luckor och gläntor, stabila objekt (ej betingade av igenväxning efter upphört bete) samt örtrikedom.



57

SUCCESSIONSKÄRR VID LANDHÖJNINGSKUST


Sydsv. lövskogar

7230 34 - -

Allmän beskrivningSuccessionskärr uppkommer när långgrunda vikar och avsnörda vikar i landhöj-ningstrakter så småningom torkar upp och övergår från brackvattenvegetation till kärr- eller fuktängsvegetation. Två typer kan urskiljas: strandkärrvariant i lång-grunda vikar (bild sid 57) respektive glokärrvariant (bild sid 60).

Strandkärren är svagt sluttande öppna våtmarker med en gradient i fuktighet från de torraste, högst belägna, delarna till de lägst belägna och blötaste delarna. Ofta har den nedre delen kontakt med stranden. De övre delarna övergår successivt i sumpskog där igenväxningssuccessionen pågått längre.

Glokärren (kallas även gölkärr) utgörs av större, mer eller mindre avsnörda sänkor som under lång tid bibehåller en vattenspegel även efter att kontakten med havet brutits. De sluttar inte som strandkärren, utan vattnet blir stående i dem på grund av en tröskel mot havet. Gölarna kan variera i storlek från några meter i diameter till att vara smärre sjöar. Avsnörningsprocessen innebär att en grund vik med tröskel (flada), snörs av till en gloflada, som ännu har direkt kontakt med havet. När den

Landhöjningsbetingat strandkärr runt en långsmal vik i förgrunden. I bakgrunden till höger en gloflada. Örskär. Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/ Länsstyrelsen Uppsala län.



58

avsnörda vikens vattenyta höjts över havets nivå så att havsvatten bara tillfälligt strömmar in, har en glo bildats. I glon sker sedan en igenväxningssuccession mot olika slags kärrvegetation.

Vattensamlingar på klippstränder behandlas under hällkar (sid 61). Glokärren växer successivt igen, antingen med vass eller högstarrsvegetation eller från kanterna med gungflyn. Vissa glokärr i nära kontakt med havet växer igen särskilt snabbt genom att driftmaterial sköljs in i gloarna och bidrar till torvbildningen. Det är dessa igenväxande våtmarksbiotoper som utgör de egentliga glokärren.

Båda typerna varierar starkt, främst med avseende på pH-värde och typ av torv-bildning. I områden med högt kalkinnehåll bildas extremrikkärr och kalkfuktängar. Biotoperna saknar motsvarighet i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av landhöjning (upptorkning och igenväxningssuccession) och rika, ännu ej urlakade jordar, ibland med kalk. I glokärren finns också karaktäris-tiska mosaiker av våtmark, vass och öppna vattenspeglar. Biotoperna är ofta små men ännu ej igenväxta, vilket ger ett mycket gynnsamt mikroklimat både i vatten-samlingar och i de terrestra småmiljöerna. Solinstrålningen är hög pga. sönder-blåsning av omkringliggande skog och genom bryneffekter. De skogstyper som tar över när landhöjningskärren torkar upp, är vanligen lövsumpskogar av successionstyp. Ofta märks en tydlig igenväxning efter upphört bete eller slåtter.

Moränmark i landhöjningskust. Glokärret (t.h.) har bildats när en grund vik snörts av från havet genom landhöjningen. Havsvatten strömmar in i glon endast vid kraftig vågverkan. Forsmark, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.



59

Regionala skillnaderLandhöjningsbetingade successionskärr finns bara från Norrlandskusten och till de norra delarna av Stockholms skärgård. Biotopen är vanligast i flacka områden men kan även förekomma i mer kuperade kustavsnitt, i de innersta delarna av vikar. Successionskärr med högt kalkinnehåll finns främst runt Gävlebuktens södra delar.

Naturvärden och arter Mark och vegetation i kärr eller fuktäng, med välbuffrad, ofta kalkhaltig jord. Varmt mikroklimat. Mollusker: kalkkärrsgrynsnäcka, smalgrynsnäcka. Marklevande insekter: kortvingen Bledius limnicola.Marksvampar: sumpåkerskivling (i rikkärr), myrmurkling (främst längs västerbottenkusten).Växtätande fjärilar: gnidmalar (Prochoreutis spp.) på frossört, krisslestjälkvecklare, allmänt krisslefjädermott, krisslekorgmal på krissla. Hot: dränering, muddring av båtrännor i grunda vikar (se åtgärdsbehov nedan).Gloar, mer eller mindre igenväxta med Sphagnum-gungfly, vass eller annan vegetation. Vanligen har gloarna varmt mikroklimat och högt pH-värde.Vertebrater: *gölgroda. Svampar: sumpäggsvamp. Mossor: käppkrokmossa. Kärlväxter: *gulyxne. Hot: som ovan.

Igenväxande gloflada som relativt nyligen avsnörts från havet. Kallrigafjärden, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.



60

Åtgärdsbehov Biotopen hotas främst av ändrade hydrologiska förhållanden. Gloar och småsjöar har ofta dikats ut och hotas ibland av rensning av gamla handgrävda diken. Det är mycket angeläget med en särskild informationsinsats för att klargöra regelverket kring markavvattning, rensning och skyddsdikning.

Ett allvarligt problem i många trakter (exempelvis grunda moränskärgårdar längs Norrlands- och Nordupplandskusten) är muddring av båtrännor i grunda vikar och genom sund. Sådan muddring innebär inte sällan sänkning av framtida hydrologiska trösklar, vilket medför att nybildningen av flador, strand- och glokärr minskar. I vissa delar av Roslagen och Norduppland är förmodligen en stor andel av vikarna dränerade ”i förtid” på detta sätt, vilket påtagligt kommer att påverka kustens framtida förekomst av sjöar och våtmarker. Detta problem måste uppmärk-sammas i lagstiftningen och vid behov föranleda ändringar. Vidare bör särskilda inventeringsprogram utformas, som kartlägger viktigare tröskelsänkningar i aktuella områden. Permanent- och fritidsbebyggelsens behov av båtrännor bör anges i särskilda planer, såväl regionalt som lokalt, och dessa planer i kombination med kunskap om tröskelsänkningar och naturvärden, bör ligga till grund för ett särskilt åtgärdsprogram. Ett sådant åtgärdsprogram bör omfatta återställning av viktigare trösklar samt utreda möjligheterna till att anlägga gemensamma hamnar utanför känsliga vikar istället för i dessa.

I vissa gloar som växer igen efter upphörd hävd eller vid förändrade hydro-logiska förhållanden är skötsel- eller restaureringsåtgärder nödvändiga. Dessa åtgärder görs för att förlänga glokärrsfasen med öppen vattenyta, för att kompen-sera för den förväntade framtida förlusten av kärr i de ”dränerade” vikarna, eller som en riktad insats för artbevarande – vilket i flera fall gjorts för att gynna exempelvis gölgroda vid Upplandskusten.

Värdekriterier Vattensamlingar, högt pH-värde, rikkärr eller kalkfuktäng, stora objekt, många objekt intill varandra samt bäckutflöden.



61

HÄLLKAR


Sydsv. lövskogar

1620 - 78111, 78211 -

Allmän beskrivningHällkar är karaktäristiska för låga klippkuster, såväl vid Östersjön som vid Väster-havet. De är större eller mindre skrevor som huvudsakligen bevattnas av neder-börden. Strandnära hällkar fylls då och då av saltvatten från stormvågor eller extremt högvatten och i dessa blir salthalten ofta hög genom avdunstning.

Hällkar som genom landhöjning förlorat kontakten med havet växer så småningom igen. I större kar blir slutstadiet ofta en liten tallmosse, i östra Sverige med ett fältskikt av skvattram och odon. De olika igenväxningsstadierna (bild sid 56), liksom den slutliga våtmarken, liknar ibland glokärr (sid 57).

Det är hällkarens våtmarks- och strandmiljöer som behandlas här, inte själva vattnet i hällkaren.

Hällkar finns sällsynt även vid våra större insjöar. Hällkaren ligger där vanligare mycket närmare vattnet och saknar saltpåverkan. Eftersom inte land-höjningen förändrar förhållandet mellan sjöytan och hällkaret förekommer där ingen igenväxningssuccession.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av fluktuerande vattenstånd, vanligen hög solinstrålning och ibland av högt innehåll av salt och näringsämnen, det senare genom fågelspillning. I landhöjningstrakter präglas många hällkar dessutom av igenväxning. De olika processerna gör att hällkaren kan vara mycket gynnsamma miljöer för groddjur och

Hällkar. Rörö, Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Ola Jennersten/N - Naturfotograferna.



62

evertebrater. Igenväxningen kan följa olika förlopp och påminner om igenväx-ningen av gölar. Ofta börjar igenväxningen med flytande vit- eller brunmossor.

Regionala skillnaderIgenväxande, landhöjningsbetingade hällkar finns från Norrlandskusten till norra Stockholms skärgård. Havsvattenpåverkade hällkar är vanligast längs västkustens exponerade klippstränder, men å andra sidan är hällkar med kärrvegetation ovanligare där. På Öland och Gotland är hällkar mycket sällsynta. De ger normalt inte upphov till våtmarksvegetation eftersom de är alltför grunda och torkar upp.

Naturvärden och arter Vegetation i kanten av isolerade kar med starkt fluktuerande, neder-bördsbetingat vattenstånd. Ofta en viss salthalt och hög temperatur. Kärlväxter: strandförgätmigej. Vattenskalbaggar: vattenbaggen Laccobius decorus.Vertebrater: *stinkpadda, *gölgroda (på en del öar och större skär i nordöstra Uppland), *större vattensalamander. Hot: möjligen kan försurning eller övergödning vara ett problem i områden med höga svavel- eller kvävehalter i nederbörden.

Åtgärdsbehov Inga.

Värdekriterier Högt pH-värde, flytande vegetation och varierad kantvegetation. Igenväxnings-succession i större hällkar.

Hällkar som genom igenväxning övergått till fattigkärr. Gräsö skärgård, Uppsala län. Fotograf: Tommy Lennartsson



63

ÖVRIGA MYRBIOTOPER Allmän beskrivningBiotopgruppen innefattar skogskärr, öppen mosse, blandmyr och öppet kärr.Öppna myrbiotoper saknar sluten träd- eller buskvegetation till följd av hög mark-fuktighet, ofta i kombination med näringsfattiga förhållanden. Ett visst inslag av buskar och lågväxta träd finns oftast och om inslaget är tillräckligt stort kan våt-marken kallas skogskärr. Skogskärren har alltså ett visst träd- eller buskskikt men inte så tätt som sumpskogens. Markblötan i myrarna gör att organiskt material inte bryts ner fullständigt utan bildar lager av torv av olika slag. Myrar brukar indelas i två huvudtyper med utgångspunkt från hur de får sitt vatten. Mossar har så tjocka torvlager att ytan förlorat kontakten med mark- och grundvatten. De bevattnas därför främst av nederbörden. Kärr bevattnas även av grund-, yt- eller sjövatten. Kärren har därför högre halt av näringsämnen i vattnet. Blandmyrar har inslag av både mosse och kärr. Kärr med högt pH-värde brukar betecknas rikkärr.

Olika typer beskrivs i bl.a. NMR (1994) och i Naturvårdsverkets myrskydds-plan (Naturvårdsverket 1994). Kustnära myrar av dessa typer skiljer sig inte nämnvärt från dem i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Olika processer i myrarnas ekologi skildras bl.a. i Sjörs (1971).

Särskilt i södra och mellersta Sverige har myrar historiskt nyttjats till slåtter och bete, både i inlandet och vid kusten. På flera håll, t.ex. längs kusten i Nord-uppland, var slåttermyrarna så viktiga att de var byns samfällda egendom långt in på 1900-talet. I regel var det de näringsrikare kärren som slogs men, särskilt i Norrland, även magra mossar och blandmyrar. Successionen efter sådan upphörd hävd har av forskare uppmärksammats relativt lite jämfört med annan myrekologi. Klart är att en igenväxning med buskar pågår i många myrar men det är svårt att avgöra om den beror på upphörd hävd, ökat nedfall av luftburet kväve eller har andra orsaker.

En stor andel av myrarna, fr.a. i södra och mellersta Sverige, är påverkade av markavvattning, reglering av sjöar och vattendrag etc. En mindre del av denna påverkan är av gammalt dato, från bergsbruk och flottning, medan den mest omfattande markavvattningen förekom under 1900-talets andra hälft. Dränering påverkar myrarna på flera sätt. Först genom upptorkning och igenväxning, senare genom återförsumpning när torven börjar brytas ner så att markytan sjunker närmare grundvattennivån och när dikena förlorar effekt.

NaturvärdenMyrarnas naturvärden har behandlats i en särskild myrskyddsplan (Naturvårdsverket 1994).

Ett stort antal arter förekommer enbart i våtmarker och därtill ofta bara i vissa typer av våtmarker. Ett exempel är mollusker, vars viktigaste landmiljö utgörs av rikkärr, en arealmässigt mycket begränsad naturtyp. Även om många av våt-markens arter är tämligen vanliga i Sverige, är de oftast ovanliga i ett europeiskt



64

perspektiv. Exempelvis är arter som kallgräs och storsileshår rödlistade i många Europeiska länder

Våtmarker kan i många avseenden betraktas som en övergång (ekoton) mellan land och vatten. För många våtmarkstyper gäller det i bokstavlig mening, t.ex. strandnära våtmarker, myrkanter, laggkärr och surdråg. Även i själva våtmarken finns mängder av ekotoner i liten skala, t.ex. runt och på socklar, trädbaser, stenar och tuvor samt runt höljor och vattensamlingar. Dessa mikrobiotoper samlar arter både från land- och vattenmiljöer, speciellt bland evertebraterna.

Runt öppna våtmarker finns också ekotoner mellan skog och öppen mark. De utgör tillsammans med strandbryn våra äldsta brynmiljöer. Brynen är förmodligen en ursprunglig miljö för många arter som senare kunnat kolonisera andra hävdade biotoper i jordbrukslandskapet. Ett exempel är ved- eller trädlevande kryptogamer som kräver god ljustillgång. Flera kärlväxter är ljuskrävande men samtidigt betes-känsliga och förekommer därför främst i bryn.

Ekotonaspekten är beroende av att såväl våtmarkens struktur som hydrologi hålls intakt. Den hotas därför av såväl skogsbruk som hydrologiska förändringar. Ett särskilt stort problem är reglering av sjöar och vattendrag, som starkt påverkar de ursprungliga översvämningszonerna. Vattenreglering har fått som effekt att sådana växelfuktiga ekotoner reducerats kraftigt.

Hävdade myrar är, precis som annan hävdad mark, beroende av fortsatt eller återupptagen skötsel för att naturvärdena skall bestå.

Åtgärdsbehov Med tanke på myrbiotopernas höga naturvärden och med vetskap om hur mycket som redan försvunnit av dessa biotoper genom markavvattning och regleringar, finns det starka skäl för att idag förhindra markavvattning (inklusive dikesrensning och skyddsdikning) i odränerade objekt eller objekt som funktionellt sett har intakt hydrologi.

Vissa särskilt artrika och hotade myrbiotoper bör restaureras. Det gäller bl.a. rikkärr. Restaurering kan exempelvis göras i samband med att vattendomar omprövas. Det gäller både regleringar av vattendrag och större dikningsföretag.

Även om markavvattning inte är tillåten i syd- och mellansverige, sker i praktiken en avsevärd avvattning i samband med dikesrensning. Regelverket runt rensning, skyddsdikning och markavvattning är tämligen tydligt formulerat för att skydda våtmarker, men tillämpas inte alltid konsekvent. För att klargöra detta behövs därför en särskild informationssatsning. Det behöver också utarbetas metoder som tillåter underhåll av vissa dikessystem utan att intilliggande värdefulla våtmarker påverkas negativt. Sådana metoder kan innefatta exempelvis kulverte-ring genom känsliga områden.



65

HAVSSTRANDÄNG


Sydsv. lövskogar

1310, 1330, 1630 422, 424, 425, 4231, 4233, 4252, 4253

7835, 7845, 7855, 78614, 78615, 78616, 78718, 78721, 78x4

-

Allmän beskrivningHavsstrandängar finns i flacka kustavsnitt som är tillräckligt skyddade för att marken skall bli vegetationstäckt. Havsstrandängen finns inom den zon som regelbundet översvämmas av havsvatten, och där vegetationen hålls låg genom regelbunden slåtter eller bete eller naturlig nötning genom vågor och is. Längs flacka kuster vid Öresund och på västkusten förekommer s.k. marskland. Det är en naturligt öppen strandängstyp med blöta och lösa sediment som bildas genom att fint material avsätts i skyddade lägen i områden utan landhöjning. Alla typer av strandängar har vanligen hävdats, och flertalet havsstrandängar växer igen då hävden upphör.

Vegetationen skiljer mellan hävdade och naturligt öppna typer, men varierar också med jordmån och salthalt. I Bottenviken är inslaget av salttåliga växter mycket lågt. Längs fuktighetsgradienten från vattnet och uppåt urskiljer man vegetationszonerna vattenstrand, nedre landstrand, övre landstrand och strandnära område. Inom varje zon utbildas karaktäristiska vegetationstyper. På västkusten, med högre salthalt, domineras vattenstranden ofta av styv glasört medan bladvass, havssäv och blåsäv är vanligare i Östersjön. Västkusttypens nedre landstrand domineras av revigt saltgräs – östersjötypen av krypven och agnsäv.

Betad havsstrandäng med zonerad vegetation och saltskonor (nedre högra hörnet). Ledskär, Lövstabukten, Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB. Upphovsrätt: Upplandsstiftelsen/Länsstyrelsen Uppsala län.



66

Havsstrandängar har behandlats utförligt i en volym i serien ”skötsel av naturtyper” (Johansson m.fl. 1986).

Biotopen saknar motsvarighet i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas vanligen av bete (eller annan hävd), påverkan av salt, vågor, is och vind, över-svämningar samt den ovan nämnda fuktighets-gradienten från vattnet och inåt stranden. För flertalet objekt är hävden är den avgörande faktorn som gör att strandängsvegetationen kan breda ut sig dels längre upp från vattnet, dels i sådana lägen där strandängen annars skulle växa igen. I landhöjningsområden hindrar hävden skogens vandring ut mot vattnet och strand-ängarna (särskilt landstrandvegetationen) blir därför med tiden allt bredare.

Generellt har havsstrandängarnas jordmån låg vattengenomsläpplighet vilket skapar en fukt-ängsvegetation. I sänkor i havsstrandängen kan saltvatten bli stående vilket orsakar saltackumu-lering som dödar grässvålen. Sådana s.k. salt-skonor eller saltfrätor domineras i stället av

Fuktig betad havsstrandäng som utåt övergår i marskland. Skillnaden i vegetation mellan den betade och obetade delen framgår tydligt. Tjolöholm, Kungsbackafjorden, Hallands län. Foto: Patrik Leonardsson/N - Naturfotograferna.

Saltskona (saltfräta) på havsstrandäng vid västkusten. Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



67

särskilt salttåliga växter. Kreaturstramp bidrar till att saltskonor bildas. Om betet upphör växer flertalet havsstrandängar igen. Successionen efter

upphörd hävd är mer eller mindre märkbar beroende på hur lång tid som förflutit sedan marken senast hävdats. Havsstrandängen förlorar mycket av sin karaktär redan efter fem till tio år efter upphört bete. Successionen består dels av förskjut-ningar av vegetationszonerna ut mot vattenlinjen, dels av en allmän igenväxning med högväxt vegetation. Igenväxningen inleds ofta med vass samt högväxta gräs och örter, och på landstrandens övre delar ansamlas stora mängder gräsförna. Åtminstone de övre delarna förbuskas och övergår så småningom vanligen till skog.

Naturligt betestryck av gäss kan många gånger vara påtagligt på blöta, lösa jordar där boskap sällan betar, men kreatursbete behövs i regel för att skapa den öppna biotop som attraherar gässen.

I flacka områden som är tillräckligt skyddade för att bli vegetationstäckta, men som samtidigt nöts av kraftiga isskjutningar vintertid, kan naturligt öppna strand-ängar förekomma. Ibland kan is frysa fast i vegetationen och slita loss stora flak vid högre vattenstånd.

Historiskt har många havsstrandängar varit slåttermark, medan eventuell hävd idag nästan uteslutande sker genom bete. Hur denna förändring i hävden har påverkat strandängens naturvärden är dåligt känt. En tydlig förändring sedan ängsepoken är att många havsstrandängar fått en bård med vass i vattnet, utanför den zon som betas. En annan viktig skillnad, exempelvis för växtätande insekter samt nektar- och pollensamlare, är att den tidigare ostörda försommarperioden numera saknas pga. betet.

Även på havsstrandängar som förblir öppna även efter upphörd hävd förändras ofta sammansättningen av arter hos växter, insekter och fåglar när vegetationen av örter och gräs blir högre och tätare. Även om successionen till synes går långsamt kan påverkan på fr.a. hävdberoende arter vara mycket kraftig. Exempelvis minskar antalet häckande vadare normalt mycket snabbt vid upphörd hävd, även på havsstrandängar som förblir naturligt öppna.

På strandängar i norra och mellersta Östersjön är landhöjningen en viktig faktor som på flacka stränder danar åtskilliga meter ny mark varje årtionde. I sådana områden sker en kontinuerlig upptorkning av strandängens högre delar och dessa omvandlas successivt – om de hävdas – till betesmark av torr-frisk typ. I landsänk-ningsområden i södra Sverige motverkas vegetationszoneringen av ett hak ovanför den vegetationsfattiga sandstranden.

Vid flacka kuster utan landhöjning kan s.k. marskland bildas på skyddade strandavsnitt utanför strandängens fasta delar. Det lösa översta markskiktet består av organiska eller oorganiska sediment som avsätts vid högvatten men som kontinuerligt rörs om av vågor och översvämningar. Sådan påverkan är kraftigast i områden med en landsänkning som håller jämna steg med sedimentationen. Slammet saknar normalt vegetation pga. att det omfördelas genom vågornas påverkan, men kan ibland bindas av salttålig vegetation och så småningom byggas upp till torrare mark. Sådana lager av s.k. marsktorv består av blandningar av sand, lerslam, växtdelar och annat organiskt finmaterial. Även marskland förblir ofta



68

öppet även efter upphörd hävd, genom markblöta, avsättning av sediment samt störning (vågor, is vind) av markskiktet.

Deponering av tång och annat driftmaterial är en typisk påverkan på flacka havsstrandängar. Driftvallarna flyttas ofta runt vid översvämningar men ansamlas så småningom vid högvattenlinjen.

Regionala skillnaderSkillnader beroende på salthalt har berörts ovan. De största hävdade strand-

ängarna finns längs de flacka strandområdena i Östersjön, inklusive Öland och Gotland. Stora hävdade strandängsområden finns även på syd- och sydvästkusten, även om många betade havsstränder här saknar strandängszonering genom att landsänkningen bildar ett hak. Flera karaktäristiska strandängsväxter har sin nordgräns i norra Roslagen. Bottenvikens strandängar har ett intressant inslag av ishavsväxter.

Marskland och liknande gyttjiga, naturligt öppna, strandängar finns främst vid sydkusten, t.ex. i Öresund, och lokalt i skyddade lägen längs västkusten (exempel-vis i Hallands och Bohusläns kilvikar). Betydligt större områden av denna typ finns annars vid Vadehavet, d.v.s. längs södra Jyllands, nordvästra Tysklands och Neder-ländernas kuster.

Naturligt öppna strandängar på fastare mark finns längs mycket exponerade kustavsnitt med tunna jordlager, t.ex. på västkusten, Öland och Gotland. Smalare strandängsremsor kan även hållas naturligt öppna från Norduppland och vidare längs Norrlandskusten där isskjutningen är kraftig. Strandängar vid Östersjöns landhöjningskuster växer annars vanligen snabbt igen efter upphörd hävd.

Naturvärden och arter Kortbetad exponerad, fuktig och salt mark med tämligen hög diversitet i fältskiktet. Tidvis översvämmad mark som ofta har trampskador från betesdjuren. Marklevande insekter: kortvingarna Bledius diota, B. tricornis, *B.furcatus, jordlöparna Bembidion minimum och Dyschirius chalceus.Växtätande insekter: vivlarna Smicornyx reichi (på Arun på ostkusten) och *Trichosiroculus thalhammeri (på gulkämpar på västkusten), jungfrulinpraktmal, sältingblomvecklare, havssältingsmåstävmal, gulkämpesmåstävmal, motfläckdystermal (på Potentilla).Kärlväxter: *dvärglåsbräken, *saltstarr, *marrisp, *smal käringtand, liten kärrmaskros. Mossor: *lutande strandtuss (på västkusten), *trubblansmossa (på kalkrik, lerig strandäng vid ostkusten). Svampar: kärrjordtunga.Hot: upphört bete. Saltbemängd, vegetationsfattig mark i saltskonor.Marklevande insekter: kortvingarna Bledius diota, B. tricornis, *B.furcatus, Jordlöparna Bembidion minimum och Dyschirius chalceus.



69

Kärlväxter: *saltmålla (i strandängens grässvål som gränsar mot skonan). Hot: som ovan. Lös, gyttjig, blöt mark (marskland eller blöt havsstrandäng), tidvis under salt- eller brackvatten, med ojämn vegetationstäckning. Marklevande insekter: jordlöparna *Agonum marginatum och Dyschirius chalceus, kortvingarna Bledius diota, B. tricornis och *B. furcatus.Kärlväxter: ävjepilört, nordslamkrypa (båda främst runt Bottenviken), *ishavshästsvans.Hot: oljeutsläpp och liknande. I vissa havsvikar kan kvävenivåerna bli tämligen höga, främst genom näringsläckage från jordbruket. Detta torde påverka även havsstrandängarna.Tidvis översvämmad fastare mark (naturligt öppen) med varierad vegetation av exempelvis rödsvingel, salttåg eller norrlandsstarr.Kärlväxter: *strandstarr, *strandviva, *marrisp. Växtätande insekter: sältingblomvecklare, havssältingsmåstävmal, gulkämpesmåstävmal, motfläckdystermal (på Potentilla). Hot: oljeutsläpp och liknande. Driftvallar på blöt eller torrare strandäng. Vid Västerhavet och Östersjön främst med tång, vid Bottenviken med strandvegetation och sjösäv. Marklevande insekter: Jordlöparen Pogonus luridipennis.Kärlväxter: *dansk iris.Hot: oljeutsläpp och liknande. Biotopen som helhet.Vertebrater: *skärfläcka, *sydlig kärrsnäppa, *rödspov, *småtärna, *skedand, *årta, *stjärtand, *sydlig gulärla. Betad strandäng är en viktig rastbiotop för bl.a. svanar, gäss, änder, vadare och måsfåglar.

Havsstrandäng av östersjötyp där landhöjningen är tydligt åskådliggjord genom vegetationens zonering. Ledskär, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.



70

Hot: upphörd hävd. Upphörd slåtter eller för lågt betestryck i vattenlinjen som orsakar att vass breder ut sig är ett hot mot rastande och häckande vadare. Längs vissa kustavsnitt är ilandflutet skräp ett problem.

Åtgärdsbehov Hävdade havsstrandängar är uppmärksammade i Naturvårdsverkets ängs- och hagmarksinventering och även väl representerade i miljöersättningsprogrammet. I många fall är dock objekten små och det är angeläget att restaurera och återuppta hävd även i andra värdefulla eller strategiskt belägna objekt. Arealen hävdad havs-strandäng behöver allmänt öka kraftigt genom restaurering för ett långsiktigt bevarande av ett stort antal hävdgynnade arter. Resultaten av restaurering och återupptagen hävd av havsstrandängar är mycket goda. Antalet hävdgynnade och lättspridda växter och insekter ökar vanligen snabbt efter sådana åtgärder. Detsamma gäller antalet häckande vadare och rastande fåglar generellt.

Vidmakthållen hävd är högprioriterat på välhävdade strandängar. Slåtter eller annan mekanisk bekämpning av den vass som växer utanför den betade zonen behöver återupptas i många av de mest värdefulla objekten.

Liksom för andra f.d. slåttermarker bör man om möjligt tillämpa, samt utvärdera effekten av ett sent betespåsläpp på någon del av strandängen för att gynna reproduktionen av växter och växtätande insekter, samt för att minska trampskadorna på markhäckande fåglars bon. Det finns exempelvis från Gotland, indikationer på att hårt försommarbete missgynnar strandängsfåglar genom betes-

Marskland som uppåt land övergår i en gyttjig, delvis ohävdad, strandäng. Även utan hävd kan vissa blöta strandängar förbli öppna genom vattnets och isens inverkan, även om vege-tationen och artsammansättningen blir annorlunda än vid bete. För att gynna hävdberoende strandängsflora och öka antalet häckande vadare behöver dock strandängen betas. Fiskebäckskil, Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Tommy Lennartsson.



71

djurens tramp. Vid en utvärdering av sent betespåsläpp måste man ställa detta i relation till risken att betesdjuren inte hinner beta av området tillräckligt väl innan vintern, vilket riskerar missgynna exempelvis häckande vadare under kommande säsonger. Kontroll av avbetning i strandängar bör göras på våren, eftersom förna och kvarstående vegetation i viss utsträckning förs bort av vatten under vintern. Slåtter bör också prövas i vissa objekt för att möjliggöra en utvärdering av olika hävdregimers påverkan på strandängarnas naturvärden. Det är t.ex. känt att slåtter gynnar vissa häckande vadare som exempelvis rödspov och brushane.

Havsstrandängar hotas på flera håll av vindkraftverk, utfyllnad för vägdragning etc. I områden där detta förekommer, behövs en inventering och naturvärdesbe-dömning av strandängar och andra strandbiotoper, för att användas som planerings-underlag.

Nedskräpning, i form av ilandflutet avfall och diverse bråte är lokalt av stor omfattning, exempelvis längs västkusten och västra Skånes kust. I avvaktan på internationella åtgärder för att minska nedskräpningens omfattning, behöver iland-flutet skräp omhändertas i vissa områden – åtminstone i reservat och national-parker. Städning av havsstrandängar bör helst ske i februari till mars för att minimera störningen på fågellivet.

Värdekriterier Storlek (både bredd och längd är viktiga), välutvecklade vegetationszoner, salt-skonor, vattensamlingar, störda partier utan (eller med gles) vegetation, vatten-strand utan vass, bäckutflöden samt hävdkontinuitet.



72

TORR-FRISK SLÅTTER- ELLER BETESMARK Allmän beskrivningBiotopen utgörs av betesmark med större eller mindre inslag av buskar. Enstaka träd kan finnas. Grässvålen är välutvecklad och ofta mycket artrik. Även busk-skiktet kan ibland vara mycket varierat.

Biotopen förekommer både vid kusten och i inlandet och skiljer sig inte nämnvärt mellan de två områdena.

Olika typer behandlas ingående i Naturvårdsverkets handbok för inventering av ängs- och hagmarker (Naturvårdsverket 1987) och i Vegetationstyper i Norden (NMR 1994). Av alla olika typer av betesmarker, förekommer sandstäppenmycket begränsat i landet, främst i kustnära områden i östra Skåne. Övriga torra-friska slåtter- eller betesmarker utgör en mycket heterogen grupp, exempelvis torr sandig enbuskmark, kalkgräsmark, stagghed och ljunghed. Sådana biotoper har förekommit i alla delar av Sverige där jordbruk bedrivits även om ljungheden, särskilt hällmarksljunghed, är vanligast i kustnära områden på västkusten. En

Hällmarksljunghed. Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Bo Brännhage/N - Naturfotograferna.



73

tämligen kustspecifik typ med liten geografisk utbredning är torr kalkrik betes-mark på skalgrus. En annan typ av betesmark som främst förekommer kustnära är alvarmark, huvudsakligen på Öland och Gotland.

Ekologiska processer och påverkan Slåtter- och betesmarkernas ekologi behandlas utförligt i bl.a. flera volymer i serien ”skötsel av naturtyper” (Ekstam m.fl. 1988 och 1996, Alexandersson 1986). Sand-stäppens ekologi behandlas i ett särskilt åtgärdsprogram för sandstäpp (Naturvårds-verket 1994).

Biotoperna i biotopgruppen som helhet präglas framför allt av bete eller slåtter som skadar växterna, håller vegetationen låg, motverkar ansamling av förna samt för bort näring. Slåtter skiljer sig från bete genom bl.a. den ostörda försommar-perioden, en mer koncentrerad, generell och förutsägbar skada av växtligheten samt spridning av frön och liknande genom hötransporter. I många torrare betesmarker är torkstress en påtaglig naturlig störningsfaktor.

En stor andel av dagens betesmarker är inägomark med ett förflutet som slåttermark med efterbete under hösten. Traditionella betesmarker var av olika slag, av vilka många är nästan försvunna i dagens landskap. Även många inslag i det traditionella betet är ovanliga idag, exempelvis sent bete i marker i åkergärden. Den traditionella hävden av sandstäpp omfattade en regelbunden grund omrörning av sandjordens översta skikt. I skötseln av ljunghed ingick regelbunden bränning för att hålla tillbaka ljungen och få den att skjuta späda skott.

Kustnära ljunghed på skalgrus. Ramsvikslandet, Bohuslän, Västra Götalands län. Foto: Tommy Lennartsson.



74

Vissa sandstäppslokaler, exempelvis Haväng på Österlen, är kustnära och når på flera platser havet, medan andra ligger längre in i landet. I de kustnära sand-stäppsobjekten, liksom i kustnära betesmarker över huvud taget, finns en viss salt- och vindpåverkan. Biotoperna i denna grupp kan dock inte sägas vara påtagligt präglade av närheten till havet.

När hävden upphör i slåtter- eller betesmarker, kan de under en tid ha kvar större delen av sin artuppsättning. Igenväxningen med hög vegetation och så småningom buskar och träd går i regel rätt snabbt söderut i landet, medan Norrlands torrare gräsmarker kan ha kvar sina naturvärden under betydligt längre tid.

NaturvärdenNaturvärdena i sandstäpp och övriga öppna, torra-friska slåtter- eller betesmarker behandlas i tidigare nämnda referenser.

I korthet skapar hävden förhållanden där ingen hög- eller snabbväxande växtart kan dominera över de andra. Orsakerna är främst bortförseln av näring samt den regelbundna störningen av vegetationen. Därtill motverkas förnaansamling och grässvålen trampskadas vilket förbättrar möjligheterna för nya plantor att etablera sig. Detta gynnar ytterligare konkurrenssvaga arter samt ett- och tvååriga arter som måste etablera sig från frö regelbundet. I sandstäppen hölls vegetationen dessutom artrik genom den störning som regelbundet inträffade då marken traditionellt harvades.

Resultatet av hävden blir en artrik vegetation med flera specialiserade arter. Vegetationen är i sin tur basen för en artrik växt-, pollen- eller nektarätande everte-bratfauna och alla de predatorer och parasitoider som lever på dessa insekter och andra evertebrater. Den lågvuxna vegetationen, här och där med jordblottor och trampskador, ger en solvarm miljö gynnsam för många marklevande och grävande evertebrater. Såväl floran som den lägre faunan är slutligen födobas för högre djur, exempelvis insekts- och fröätande fåglar.

Genom den ostörda försommarperioden är slåttermarkerna särskilt gynnsamma för växtätare samt pollen- och nektarsamlare.

Upphörd hävd motverkar alla de faktorer och processer som nämns ovan och som är avgörande för betesmarkens artrikedom.

Åtgärdsbehov Den absolut viktigaste åtgärden är att fortsätta hävden i befintliga objekt. Till stor del kan detta åstadkommas genom jordbrukets miljöersättningsprogram. Nästan lika viktigt som att fortsätta pågående hävd är att återuppta hävden i slåtter- eller betesmarker som ännu har kvar större delen av sin artuppsättning. En stor andel av våra populationer av rödlistade hävdberoende arter förekommer i sådana ohävdade objekt. Det är även nödvändigt att förstärka små objekt genom restaurering och att skapa tillräcklig areal hävdade gräsmarker på landskapsnivå. Särskilt värdefullt är det att återskapa större sammanhängande områden. Träd, buskar och smärre skogs-partier måste också få förekomma i betesmarken. För vissa arter, exempelvis törnskata och höksångare, är partier med tätare buskage i välhävdad betesmark



75

nödvändiga. Det är därför nödvändigt att reglerna för miljöersättningar tolkas så att denna typ av ohävdade partier kan rymmas inom miljöersättningsprogrammet. I igenväxande betesmarker finns ett stort antal restpopulationer av hävdberoende, långlivade gräsmarksarter vilka – om de försvinner – kan förväntas förlänga rödlistorna avsevärt.

Det är nödvändigt att i naturvård, styrmedelsanvändning och allmän jordbruks-politik uppmärksamma att de mest värdefulla gräsmarkerna i hög grad finns där jordbrukets bärkraft är som sämst. Denna motsättning måste överbryggas om de skötselberoende naturvärdena skall bli kvar i kust- och skärgårdsområden och i landets mest värdefulla jordbruksområden över huvud taget.

Skötselmetoderna för gräsmarker skulle behöva förbättras så att skötseln blir så bra som möjligt för biologisk mångfald i de få kvarvarande objekten. I princip bör man hitta metoder som fungerar bra i dagens jordbruk samtidigt som de uppfyller de hävdberoende arternas krav. Vissa komponenter som fanns i den traditionella hävden saknas i dagens hävd. Vissa av dessa kan antas vara helt nödvändiga för biologisk mångfald och måste därför återinföras eller imiteras. Exempel kan vara fröspridning med hö inom och mellan gräsmarker samt den ostörda försommar-period som slåttern skapade.



76

TRÄDBÄRANDE HAGMARKERAllmän beskrivningTrädbärande hagmark utgörs oftast av betad inägomark med enstaka eller glest stående träd, vanligen lövträd. Genom att träden står glest och exponerat får de typisk hagmarksform med bred, lågt ansatt krona, grova grenar och grov, kort stam. De flesta lövträd kan utveckla denna form och det gäller även lågväxta arter som apel, hagtorn, rönn etc. Även barrträd blir mer vidkroniga i öppet läge och särskilt tallen kan ha ett karaktäristiskt hagmarksutseende. Inte sällan har lämpliga trädslag i hagmarken traditionellt hamlats för lövfoder, såväl på inägo- som på utmark.

Ofta förekommer ett visst inslag av buskar som en, hassel, slån, rosor, viden etc. De kan finnas antingen i form av gamla hagmarksbuskar, som under lång tid funnits i betesmarken, eller som resultat av en periods igenväxning. Även inslag av yngre träd kan finnas efter tidigare igenväxningsperioder. Dessa igenväxnings-buskar och -träd får ofta hagmarksform under förutsättning att de får växa upp tillräckligt öppet.

Beroende på andelen öppna partier finns större eller mindre ytor med välut-vecklad grässvål.

Biotopen finns både vid kusten och i inlandet och skiljer sig inte nämnvärt mellan de två områdena. Möjligen kan sägas att gränsen mellan trädbärande hagmark och betad skog oftare är mer flytande i skärgårdsområdena.

Olika typer behandlas i ”Handbok för inventering av ängs- och hagmarker” (Naturvårdsverket 1987), såsom ekhage, björkhage, blandlövhage och tallhage. Gränsen mot biotoperna ekdominerad hällmarksskog och skogsbetesmark kan ibland vara oskarp, men i allmänhet har hagmarkerna lägre krontäckning än skogsbetet och rikare jordmån än hällmarksekskogen.

Ekologiska processer och påverkan De trädbärande hagmarkernas ekologi har inte behandlats samlat. Däremot finns flera lättillgängliga skrifter om hagmarksträd, exempelvis "Träd i odlingsland-skapet” (Jordbruksverket 1994), "Ekjättar" (Hultengren m.fl. 1997), ”Läderbaggen – ekologi och skötsel av livsmiljön” (Naturvårdsverket 1999), ”Hamling och lövtäkt” (Jordbruksverket och Skogsstyrelsen 2001) och ”Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden” (Jordbruksverket 1998).

Biotopgruppen som helhet präglas av bete och de speciella processer i träd- och buskskikt som är karaktäristiska för solexponerade miljöer. Betet hindrar igen-växning och påverkar grässvålen på samma sätt som i öppna betesmarker. Under träden blir grässvålen dock mindre artrik och mer eller mindre upplöst på grund av skugga och lövförna. Denna mosaik av grässvål och lövförnarik mark är viktig för biotopens artuppsättning.

De viktigaste biotopprocesserna är emellertid knutna till träd- och buskskiktet. De innefattar fr.a. uppkomsten av grovbarkiga träd och död ved av olika slag. Den döda veden kan grovt delas upp i yttre ved (döda och döende grenar, stambleckor m.m.) och inre ved (röta i stamhåligheter). Innanröta kan med tiden ge upphov till karaktäristiska hålträd där vedrester, spillning och rester av insekter m.m. bildar så kallad mulm. Mulmen är i sig livsmiljö för en hel näringsväv av specialiserade



77

organismer. Glest stående hagmarksträd blir inte bara grövre än i skogsmiljö utan också äldre. Mulmträd och hålträd över huvud taget bildas nästan bara av hag-marksträd som växer på bredden i stället för på höjden och där stamtillväxten under lång tid kan hålla jämna steg med innanrötan. Hålträden erbjuder därigenom ett kontinuerligt flöde av inre ved under mycket lång tid. Detta är utan tvivel en anledning till exempelvis ekens utomordentligt rika fauna av vedinsekter. Även grova grenar bidrar till detta flöde genom att de dör under lång tid. Skogsträd producerar död ved under en mycket kortare tidsperiod, i princip bara i samband med att de dör.

Den solöppna miljön blir örtrik och med ett varmt mikroklimat för mark-, träd- och vedlevande arter. I många lägen, särskilt i närheten av sjöar och vattendrag, kan miljön dessutom bli tämligen fuktig genom att fuktig luft, regn och nattdagg kan nå in till trädstammarna.

Trädbärande hagmarker har, tillsammans med lövängar, normalt en mycket lång trädkontinuitet. På många håll i södra Sverige är det antagligen dessa biotoper som står för huvuddelen av kontinuitetsbestånden. Många av de idag betade hag-markerna har ett förflutet som slåttermark och har ofta kvar gamla hamlade träd.

Om betet upphör växer biotopen igen till löv- eller blandskog. I norra Sverige blir slutstadiet oftast en barrdominerad skog medan många produktiva marker längre söderut tycks kunna förbli lövdominerade. Igenväxningsstadierna utgör ofta värdefulla lundbiotoper (se ädellövlundar, sid 145). Om gamla hagmarksträd ännu finns kvar i den igenväxande biotopen brukar emellertid listorna över naturvårds-intressanta arter domineras av hålträdsarter, vilkas livsmiljö således troligen är hävdberoende. Hur snabbt igenväxningen går beror bl.a. på markens fuktighet och produktivitet. De gamla hagmarksträden konkurreras snabbt ut i uppväxande löv- eller barrskog. I hagmarksträdens kronor dör grenarna undan för undan nedifrån i takt med att de nya träden växer upp.

NaturvärdenBetad trädbärande hagmark har en mycket välutvecklad träd- och vedlevande flora och fauna av det slag som beskrivits för ekdominerad hällmarksskog (sid 98). Särskilt vedinsekter och epifytiska lavar är mycket talrika. Till trädens och vedens höga biodiversitet bidrar bl.a. trädens grova dimensioner, diversitet av vedsubstrat, höga ålder och den solvarma miljön. Vidare har många bestånd troligen en mycket lång trädkontinuitet. Även skogsträd som asp och björk blir ofta knotigare och mer grovbarkiga i öppna lägen vilket gör att deras artuppsättning kan skilja sig från de skogsväxande trädens.

Betet skapar dessutom förutsättningar för en mycket artrik flora och fauna knuten till marken och örtvegetationen, av det slag som beskrivits för öppnaslåtter- och betesmarker (sid 65 och 72). Sammantaget gör kombinationen av exponerade gammelträd och betad grässvål att de trädbärande betesmarkerna blir en av landets artrikaste naturtyper med ett stort antal rödlistade arter. Artrikedomen är störst i beteshagar med ädellövträd.

Biotopens allmänna struktur, med hålträd, död ved, örtrikedom och glest trädskikt, är gynnsam för flera fågelarter och fladdermöss.



78

Åtgärdsbehov Gamla grova hagmarksträd hör till Sveriges artrikaste och mest hotade ”biotoper”. Sådana träd har minskat mycket kraftigt till följd av skogsbruk och upphört bete/-igenväxning under 1900-talet. Deras flora och fauna kan betraktas som den sista resten av en ytterst rik biologisk mångfald, i många avseenden med ett ursprung i bronsålderns värmetidsskogar. En stor andel av landets grova hagmarksträd står i igenväxningsmarker vilket dels innebär att träden själva skuggas ut och dör, dels att mikroklimatet troligen blir för kallt och skuggigt för delar av dess flora och fauna.

En avsevärd andel av de värdefulla träden är ännu vid liv men står i igenväxande miljöer. Att röja fram dessa träd innan det är för sent hör till de mest akuta naturvårdsåtgärderna. Restaurering av trädbärande hagmark med ädellövträd är antagligen den enskilda naturvårdsåtgärd som har störst positiv inverkan på röd-listade arter. Arter beroende av hagmarksträden är redan kraftigt tillbakaträngda till små och fragmenterade förekomster. För att bevara arterna krävs därför att flertalet

Kustnära hagmarksek. Blekinge län. Foto: Axel Ljungqvist/N - Naturfotograferna.



79

av dessa miljöers skötsel optimeras för att öka möjligheterna för de mest hotade arterna att överleva på lång sikt. Dessutom kan biotoperna behöva områdes-skyddas.

Erfarenheterna har visat att restaurering av trädbärande betesmarker alltför ofta blir schablonmässigt genomförd, så att viktiga kvaliteter röjs bort. Åtgärderna är inte sällan föranledda av alltför översiktliga åtgärdsplaner för betesmarker i miljö-ersättningsprogrammet. Förutom friställning av gamla hagmarksträd finns det överhuvudtaget få generella rekommendationer som går att tillämpa i igenväxande betesmarker med artrikt träd- och buskskikt. Betydligt större resurser behövs för rådgivning och utstämpling i fält, baserat på kunskap om olika organismgruppers krav. Igenväxande hagmarker är i många fall de sista utposterna för det gamla utmarkslandskapets arter och därför måste man, åtminstone i en övergångsfas, acceptera ett kanske otraditionellt högt inslag av träd och buskar när markerna restaureras.

Föryngringsåtgärder måste snarast sättas in för att i möjligaste mån undvika ett katastrofalt kontinuitetsbrott. Sådana åtgärder kan innefatta särskild information om framröjning av potentiella hagmarksträd samt stöd till plantering. Det bör noteras att trädbärande hagmarker bara i undantagsfall kan föryngras inom befintlig hagmark. Oftast blir beståndet alltför tätt om en ny generation träd släpps upp mellan de gamla. Detta gör att betet och grässvålen försämras, miljön blir skuggigare och de nya träden blir av högstammig skogstyp snarare än vidkronig hagmarkstyp. Det är främst i kanter och bryn som nya hagmarksträd kan utvecklas men i övrigt bör föryngringen göras strax intill hagmarken, eventuellt på åkermark.

Trädbärande hagmarker har inte fångats in särskilt väl av ängs- och hagmarks-inventeringen och om de är av igenväxande typ inte heller av senare inventeringar. En särskild uppföljande inventering är därför önskvärd. En sådan kan inriktas på att hitta alla objekt med hagmarksträd och huvuddelen av de enskilda träd som före-kommer spridda i landskapet. Det är angeläget att inte bara inventera enskilda träd utan att hänsyn också tas till deras helhetsmiljöer, för att kunna åstadkomma lämpliga skötselområden. Inventeringen bör huvudsakligen bygga på kvalitets-kriterier snarare än dimensionskriterier. I vissa län är en sådan kartläggning redan långt kommen, även om kusttrakterna hittills behandlats mindre ingående än motsvarande inlandsområden.

Gamla hagmarksträd är föremål för ett Åtgärdsprogram för särskilt skydds-värda träd i kulturlandskapet.



80

SKOGSBETESMARKAllmän beskrivningSkogsbetesmark är betad trädbeväxt f.d. utmark av olika slag. Den har vanligen ett tätare och mer varierat trädskikt, med ett högre inslag av barrträd än egentlig träd-bärande hagmark. Skogen är luckig, ofta gles, och med större eller mindre löv-inslag. I betad barrskog blir örtinslaget större än i obetad skog och marksvamp-floran avsevärt annorlunda. Skogsbetesmark har tidigare varit synnerligen utbredd i alla bebodda delar av landet men är idag en mycket ovanlig naturtyp. Särskilt i trakter med omfattande torp- eller fäbodsväsende har skogsbete i kombination med husbehovshuggning haft en kraftigt utglesande effekt på skogslandskapet.

Biotopen förekommer både vid kusten och i inlandet och välskötta objekt uppvisar inga nämnvärda skillnader mellan de två områdena. Däremot går igen-växningen efter upphört bete betydligt långsammare i exponerade lägen vid kusten, vilket gör att de karaktäristiska skogsbetesarterna vid kusten kan finnas kvar under lång tid efter att betet upphört. Över huvud taget finns skogsbeteskaraktären fort-farande kvar i större omfattning vid kusten än i inlandet, vilket torde bero på en kombination av exponering, mager mark och att skogsbetet fortsatte relativt länge i många skärgårdsområden. Kusten har således mycket större arealer tidigare betad skog som ännu har kvar hävdberoende naturvärden. Även sådana igenväxande f.d. skogsbeten med hävdberoende arter bör räknas till skogsbeten i inventeringar och rapporter.

Igenväxande skogsbeten kan i vissa fall vara mycket luckiga, med buskar snarare än träd.

Någon särskild indelning av olika typer av skogsbeten har inte gjorts i denna rapport. Biotopen brukar ofta beskrivas utifrån skogstypen. Detta kan vara till-räckligt där betestrycket är måttligt men i många skogsbeten är skogen så omformad att den ur en ekologisk synvinkel har små likheter med obetad skog.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av bete vilket, tillsammans med olika slags husbehovshuggning, försvårar föryngringen av träd. Traditionellt måste det ha varit en nödvändighet att hålla skogen gles så att grästillväxten blev så bra som möjligt för betesdjuren. Betade skogar är därför vanligen glesa eller luckiga med ett mer artrikt fältskikt och ett större inslag av ljuskrävande lövträd jämfört med obetade skogar. Äldre överståndare blir ofta vidkroniga och grovgreniga. Under förutsättning att skogen är tillräckligt gles kan uppsättningen av arter på ved och gamla träd för flertalet trädslag vara tydligt avvikande mot vad som är normalt i obetad skog. På flera håll i skärgården fanns hamlade lövträd, fr.a. ask och björk, i utmarken vilket innebär att skogen runt de hamlade träden var mycket gles.

Enbart bete kan aldrig skapa en gles skog men bidrar till att hålla tillbaka igenväxningen när skogen väl glesats ut av någon annan störningsfaktor, exempelvis genom avverkning eller plockhuggning.



81

NaturvärdenNaturvärden i skogsbeten har uppmärksammats mycket lite i Sverige, inte minst i förhållande till biotopens mycket omfattande historiska utbredning i Sverige. Biotopen har behandlats översiktligt i bl.a. Anderson m.fl. (1993)

I korthet får den glesa, solvarma skogsbetesmarken liknande naturvärden som sand- och åstallskog, talldominerad hällmarksskog och ekdomineradhällmarksskog. Det rör sig således om naturvärden knutna till den öppna, luckiga, solvarma miljön såsom värmekrävande ved- och markinsekter; dynglevande insekter; epifyter, insekter och vedsvampar på lövträd; marksvampar och ljus-krävande kärlväxter samt de insekter som lever på dessa. Det glesa trädskiktet i de traditionella skogsbetena har en dubbel effekt. Dels gynnas särskilda substrat, exempelvis vidkroniga, grovgreniga träd, hagmarksbuskar och lågträd, ett örtrikt fältskikt eller solexponerad, sandig mark. Dels gynnar den värmekrävande arter i sig, främst bland insekterna. Spåren efter skogsbetesmarkens arter finns ännu kvar i många obetade nutida bestånd: tallar gulkådiga av reliktbockens aktiviteter, kläck-hål av praktbaggar, spillning av brun guldbagge i gamla lövträd, restpopulationer av långlivade ljuskrävande kärlväxter etc.

Trampet från betesdjuren har föreslagits gynna många marksvampar och mark-levande insekter och missgynna det tjocka mosstäcke som annars är vanligt i Sveriges barrdominerade skogar. Många kärlväxter skulle inte utan tramp kunna etablera sig från frö i barrskogens mossmatta. Bete på lätta jordar gynnar bl.a. grävande insekter, främst bland steklar och dyngbaggar.

Åtgärdsbehov Åtgärdsbehovet för betad skog berörs under sand- och åstallskog (sid 84), tall-dominerad hällmarksskog (sid 93) och ekdominerad hällmarksskog (sid 98). Där nämns bl.a. att naturvärden och naturvårdsproblem i f.d. betad skog måste uppmärksammas i mycket större omfattning än vad som sker idag, i synnerhet i skärgårdsområdena.

Skogsbetesmark är en heterogen biotopgrupp. Det är önskvärt att undersöka dels vilka typer av skogsbeten som ännu finns kvar, dels vilka typer som har så höga hävdberoende naturvärden att de måste prioriteras i naturvårdsarbetet. Det är ingen tvekan om att skogsbetesmarkens försvinnande har haft mycket stora konsekvenser för landets biologiska mångfald.

Skogsbetena bör beskrivas utifrån sina arter. Hittills har fokus ofta legat på kärlväxter och marksvampar medan de ljuskrävande naturvärdesarterna knutna till träd och ved vanligen glömts bort. Resultatet har blivit att många av dagens aktiva skogsbeten är betydligt mer slutna än de traditionellt var.



82

TRÄDBÄRANDE SLÅTTERMARK (LÖVÄNG) Allmän beskrivningLövängar är träd- och buskbärande slåttermarker, där foder tas dels i form av hö, dels som lövfoder från hamlade träd och lågkapade buskar. Hamlingen ger dess-utom en röjgödslingseffekt, som kommer markvegetationen tillgodo. Praktiskt taget alla lövträd har hamlats traditionellt men vissa trädslag tål hamlingen bättre än andra. Lövängen domineras därför vanligen av dessa trädslag. I södra Sverige var ask och lind vanliga hamlingsträd, norrut och i många skärgårdar främst björk.

Den typiska lövängen har en mycket varierad krontäckning. Öppna ytor, eventuellt med enstaka träd, omväxlar med tätare dungar. Biotopen förekommer både vid kusten och i inlandet och uppvisar inga nämnvärda skillnader mellan de två områdena. Olika typer behandlas i bl.a. Naturvårdsverkets handbok för inven-tering av ängs- och hagmarker (Naturvårdsverket 1987).

Ekologiska processer och påverkan Lövängens ekologi och skötsel behandlas i bl.a. Ekstam (1988), Sjörs (1971) och Slotte (1999).

Biotopen präglas av slåtter med efterbete, hamling (eller lågkapning av t.ex. hassel) och solexponering. De ekologiska effekterna av bete och solexponering har diskuterats under föregående biotop. Hamling bidrar ytterligare till ökad solexpo-nering och kan dessutom förlänga trädens livslängd avsevärt. Röjgödslingseffekten i samband med hamling och röjning av buskar gör att grässvålen generellt kan vara något mer näringsrik än i beteshagarna. Å andra sidan är slåtter med efterbete en hävdform som gynnar en utomordentligt rik flora och fauna. Dessutom gör hamling och fagning (hopräfsning och bränning av löv och kvistar på våren) det möjligt för grässvålen att nå längre in under träden än vad som är fallet i betesmarker.

På samma sätt som i trädbärande betesmarker skapas ett varmt mikroklimat som gynnar mark-, träd- och vedlevande arter. I närheten av sjöar och vattendrag, kan miljön dessutom bli tämligen fuktig, genom att fuktig luft, regn och nattdagg når in till trädstammarna.

Träden blir, liksom i betesmarkerna, grova med stamhåligheter och mulm. Lövängar torde, tillsammans med trädbärande hagmarker, ha en mycket lång trädkontinuitet. På många håll i södra Sverige är det antagligen dessa biotoper som står för huvuddelen av kontinuitetsbestånden.

Om hävden upphör växer biotopen igen på samma sätt som trädbärande hag-marker. Därtill växer de hamlade kronorna ut till flerstammiga kandelabrar. Under förutsättning att sådana kronor hinner bildas, tycks hamlade träd klara igenväxning bättre än vidkroniga hagmarksträd.

NaturvärdenI princip får lövängar liknande naturvärden som trädbärande hagmark (sid 76), dvs. en mycket hög artdiversitet knuten till träd, ved och mark. Ängar ligger ofta på friskare mark än betesmarkerna vilket gör att arter med högre fuktighetskrav är vanligare. Slåttern har selekterat för tidig blomning hos flera kärlväxter och dessa tidiga former är på kraftig tillbakagång. Unikt för lövängar är att antalet grov-



83

barkiga, solexponerade stammar per ytenhet är större än i någon annan biotop – vilket beror på att de beskurna kronorna inte skuggar, trots att stammarna står tätt. Unikt för biotopen är även en hög täthet av gamla grova träd i kombination med en tät grässvål. Att inte grässvålen under träden upplöses av lövförna, som i flertalet andra trädbärande biotoper, är en effekt av lövtäkten och fagningen.

Åtgärdsbehov Åtgärdsbehovet är huvudsakligen det samma som för trädbärande hagmarker(sid 76) samt öppna slåtter- och betesmarker (sid 65).



84

SAND- OCH ÅSTALLSKOG


Sydsv. lövskogar

1610, 2180, 4030, 9060

211x 78112, 78116, 7829, 78310, 78412, 78512

-

Allmän beskrivningKustnära sandtallskogar finns i trakter med sandfält, sandstränder och dyner. Planterad tallskog finns på både fuktiga och torra sandområden. Naturlig sandtall-skog förekommer däremot främst i torra miljöer, och ersätts på fuktiga sand av lövdominerad skog (se lövdominerad sandskog, sid 89). Åstallskog liknar sand-tallskogen men saknar i regel rörlig sand. Inslaget av lövträd och gran ökar vanligen längre från stranden och tallarna övergår samtidigt från en knotig strand-typ till mer rakväxta träd. I vissa fall, särskilt i områden med uttalad landhöjning, kan sandtallskogen kransas av tämligen breda zoner med havtornssnår. På enstaka håll, särskilt på mer isolerade öar, finns ibland rester av naturskog med inslag av flerhundraåriga träd och rikligt med död ved i form av torrakor och lågor.

I Skåne och Halland kan skogstypen på sina håll ha ett tämligen högt inslag av krattek och den har där ofta artrikare örtflora. Sådana varianter får i många avseenden drag av ekdominerad hällmarksskog. Skog på ursvallat rullstens-material liknar ofta mer hällmarkstallskogen. Kustnära sandtallskog med höga naturvärden är ovanlig i Sverige.

Tallskog på sand är vanligast vid kusten på fossila dynfält och vissa typer av åsmaterial. Äkta sandtallskog kräver dock rörlig sand och återfinns därför enbart i

Sandtallskog med rörlig sand. Åhusbukten, Skåne län. Foto: Tommy Lennartsson.



85

anslutning till levande sanddyner. Åstallskogen är vanlig i inlandet. Där sand- och åstallskog förekommer vid kusten skiljer den sig från motsvarande inlandsbiotoper genom bl.a.:

Förekomsten av rörlig sand. Tydligare vindpåverkan, vilket bl.a. skapar större mängder död ved. Mer exponerade miljöer genom bryneffekter mot vattnet. Ofta högre medelålder.

Ekologiska processer och påverkan Sandtallskog präglas av vind och salt, de finaste bestånden även av rörlig sand och det varma lokalklimat som sandområden vanligen uppvisar. Kombinationen av vind och träd med dåligt rotfäste i den lösa jorden ger systemet en hög grad av dynamik. Luckigheten med solexponering och bryneffekterna mot vattnet gynnar uppkomsten av grovgreniga träd, vilket i sin tur ytterligare bidrar till produktionen av död ved. Produktiviteten och vedproduktionen är relativt låg men kontinuiteten av död ved kan vara mycket god såvida inte bestånden är alltför påverkade av plockhuggning och skogsbruk.

Skogstypen kan vara brandpräglad, särskilt i Norrland och på åsar. I södra Sverige är den ofta betespräglad och har därtill nyttjats till husbehovshuggning av ved och byggnadsvirke. I vissa trakter har en rätt omfattande tjärbränning före-kommit. Såväl brand som bete och plockhuggning har bidragit till att skapa luckiga bestånd med ett varmt mikroklimat. De flesta tallinsekter är mycket gynnade av sol och värme och de glesa sandtallskogarna utgör därför ofta ett optimalt habitat för

Dynamiken i sandtallskogen åskådliggörs här av en ny generation tallskog som ersätter den tidigare skogen som dödats av den rörliga sanden. Stora mängder död tallved har skapats under denna process. Arnagrop, Gotska Sandön, Gotlands län. Foto: Hans Nelsäter, Windh.



86

dessa arter. De flesta sandtallskogar genomgår idag en igenväxningsfas, pga. upphävda störningsregimer, där de ljusexponerade miljöerna trängs ut till den yttersta brynzonen mot vattnet. Själva marken präglas av sandens rörlighet, vilken i idealfallet skapar en finskalig mosaik av blottor och översandning. Denna påverkan märks främst i den yttersta zonen men har tidigare förekommit längre in i bestånden genom brand och betesnötning.

Fortfarande förekommer ljunghedspartier på en del platser i anslutning till sandtallskogar. I ljunghedarna samt i solexponerad sand, bryn och gläntor i tall-bestånden finns en rad värmegynnade och specialiserade insekter.

Naturvärden och arter Död och döende ved samt gamla, ofta senvuxna träd, främst av tall. Veden förekommer i form av grova grenar, toppar och stammar, är solexponerad och ibland delvis begravd i sand. Vedinsekter, vanligen värmekrävande: *barrpraktbagge, *åttafläckig praktbagge, *jättepraktbagge, *taggbock, *reliktbock, *kantad kulhalsbock, *tallfjällknäppare, *barkpraktbagge, *svenskt jordfly. Vedsvampar: tallticka, grovticka. Lavar: *dvärgbägarlav (Norrland), liten spiklav, *kortskaftad ärgspik, talltagel (Norrland).Hot: igenväxning efter upphörd brand- och betespåverkan är förmodligen ett allvarligt problem som både minskar vedproduktionen och nödvändig solvärme. Vedhuggning, t.ex. i friluftsområden. Skogsbruk bedrivs vanligen inte ända ut till stranden men är vanligt längre in i bestånden.Varma exponerade sandmiljöer, i form av sandblottor eller örtrika hed- eller brynbiotoper med något gles vegetation. Tidigare vanligen hävdade miljöer.Grävande insekter, vissa gödselberoende: *läppstekel, dyngbaggar ur släktena Ontophagus och Aphodius (många rödlistade). Växtätande/nektarsökande insekter: fjärilarna *svartfläckig högstjärt, *järneksnabbvinge, *brunvattrad gördelmätare (samtliga främst i Skåne). Vertebrater: *sandödla.Marksvampar: *gul flugsvamp, *jättemusseron (västkusten). Kärlväxter: *praktnejlika (Skåne och Halland). Hot: upphört bete orsakar en stabilisering av sanden, som minskar andelen sandblottor. Dessutom ger igenväxningen ett kallare och skuggigare mikroklimat och en artfattigare örtflora. På vissa badstränder kan friluftslivets tramp och liknande i de få kvarvarande sandblottorna vara en alltför kraftig lokal störning. Den får motsatt effekt jämfört med den störning betet orsakar, eftersom betesdjuren främst rör sig på ytor som inte är sandblottor. För sandstäpp gäller särskilda naturvårdsproblem som finns redovisade i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för denna biotop.



87

Biotopen som helhet:Vertebrater: *gulhämpling (Skåne), *spillkråka, *nattskärra. Kärlväxter: *ryl.

Regionala skillnaderKustnära sandtallskog är tämligen ovanlig utanför sydkusten.

Norrlandskusten och ostkusten Sandtallskog förekommer framför allt på södra ostkusten men enstaka bestånd finns även längre norrut, t.ex. på Utö i Stockholms skärgård och i Haparanda skär-gård. Biotopen är överallt ovanlig. Den finns vid sandstränder och på mer utbredda sandfält. Merparten av dessa skogar har under lång tid varit utsatta för skogsbruk och arealen bestånd av naturskogskaraktär är liten. Inom vissa militära skydds-områden (t.ex. Utö skjutfält i Sörmland och Marma skjutfält i Uppland) med regelbundna störningar, finns solexponerade sandområden där många sand- och värmekrävande insekter fortfarande har livskraftiga populationer. Tallskogen i dessa områden är sällan riktigt gammal men kan ändå ha en lång kontinuitet och därmed en rik vedlevande fauna och flora. Sandön vid Luleå har på senare tid uppmärksammats för sin mycket artrika och säregna skalbaggsfauna.

VästkustenYtterst sparsam skogstyp i hela regionen. Den utgörs så gott som alltid av unga bestånd.

SydkustenEn stor del av sandtallskogen är planterad på gamla flygsandsfält. Det första som planterades var Ängelholms sandfält. Skogarna räknas som skyddsskogar enligt 15§ skogsvårdslagen (SFS 1979:429), dvs. skog som planterats till skydd mot sand- eller jordflykt. Flera av dessa tallskogar är numera naturreservat och många innehåller äldre skog som utvecklat strukturer typiska för naturlig sandtallskog. Inom regionen finns också flera naturliga objekt som kan antas ha lång tallkonti-nuitet. På många håll, exempelvis i sandområdena söder om Åhus, märks en pågående igenväxning efter upphört bete, och det är endast den yttre zonen i dessa områden som idag har rörlig sand.

Öland och GotlandI Böda kronopark på norra Öland har tidigare funnits en omfattande sandtallskog. Idag återstår endast smala partier längst ut i strandzonen, medan huvuddelen av sandområdena stabiliserats. I Gotska sandöns sandtallskogar finns landets rikaste insektsfauna.

Åtgärdsbehov De mest värdefulla objekten behöver säkerställas genom områdesskydd. För att i övrigt säkerställa tillgången på död ved och lämpliga förhållanden i övrigt behövs dessutom skötselåtgärder. Exempel på sådana åtgärder är återupptaget bete i objekt



88

som är tydligt betespräglade eller där viktiga naturvärden hotas av igenväxning och bindning av sanden. Naturvårdsbränning kan övervägas i vissa objekt, liksom riktade röjningsåtgärder.Skogsbete i sandtallskog behöver uppmuntras, särskilt där det kan kombineras med bete av andra sandiga, öppna betesmarker, exempelvis ljunghed eller sandstäpp. Miljöstödsreglerna måste vid behov modifieras för att åstadkomma detta. Dess-utom bör bete i sandiga miljöer överallt bli föremål för särskilda restaurerings-insatser.

På platser där badturism kan tänkas vara ett problem för marklevande och grävande sandinsekter måste behovet av åtgärder undersökas. Sådana åtgärder skulle bl.a. kunna omfatta ett roterande system av avstängda, särskilt värdefulla ytor.

I militära skyddsområden med denna biotop bör skötselplaner upprättas för att säkerställa naturvärdena.

Ovanstående åtgärder kan exempelvis knytas till ett särskilt inventerings- och åtgärdsprogram för sandtallskogar.

Värdekriterier Gamla och senvuxna träd, grovgreniga träd, lågor, högstubbar och annan död ved samt gulkådiga tallstammar, samtliga helst i solexponerat läge. Brandspår kan indikera träd- och störningskontinuitet och luckighet kan tyda på beteskontinuitet. Tallticka är en viktig nyckelart i alla tallbiotoper. Viktiga kriterier är inslag av exponerade och störda sandytor, solexponerade bryn, sandblottor inne i bestånden samt förekomst av rörlig sand. Detta gäller även bete eller tydliga betesspår samt luckor och andra solexponerade örtrika miljöer (t.ex. ljunghedspartier).



89

LÖVDOMINERAD SANDSKOG


Sydsv. lövskogar

2180, 2190 4143 78112, 78310, 78617 -

Allmän beskrivningOm sandområden får koloniseras av skog på naturlig väg uppkommer oftast tall-skog på torr mark och lövdominerad skog på fuktigare mark. I södra Sverige skulle troligen även många torra sandområden ha lövskog med t.ex. ek och björk, om de inte tallplanterats. En typisk växtplats för lövskog på sand är fuktiga sänkor innanför sanddynsområden. Naturlig kolonisation av sandområden har dock varit mycket ovanlig i Sverige och sandlövskogen är därför, liksom naturlig sandtall-skog, mycket ovanlig. Sandområden som naturligt skulle hysa sandlövskog har trängts tillbaka både av barrplantering och dränering för åkerbruk. Sandlövskogen förekommer oftast i små bestånd. Längre inåt land kan bestånden ibland vara större.

Lövskog på sand domineras oftast av klibbal eller glasbjörk med inslag av ek (fr.a. i Halland och södra Skåne), ask och asp samt (i norra Sverige) rönn och sälg. Längre inåt land kan bestånden innehålla en del gran. Ibland finns vattensamlingar som ofta torkar ut. Runt större vattensamlingar (i gamla dynvåtmarker) bildar träden ibland socklar och skogstypen övergår där ofta i alkärr. Bestånd nära stranden är kraftigt vindpåverkade, med låga, buskliknande träd längst ut som ger lä åt successivt allt högre träd inåt land. Markvegetationen är frodig men ofta

Lövdominerad pionjärskog i f.d. dynsänka. Haverdal, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



90

tämligen artfattig. I dynsänkor finns vanligen rester av den fukthedsvegetation som föregick lövskogen.

Naturlig lövskog på sand är en tämligen okänd biotop, främst genom sin sällsynthet, men också genom att många bestånd har en kort historia efter betes- och planteringsepokerna.

Där sandlövskog förekommer vid kusten skiljer den sig från motsvarande inlandsbiotoper genom bl.a.:

Förekomsten av rörlig sand i anslutning till bestånden. Mycket kraftigare vindpåverkan, vilket bl.a. skapar större mängder död ved.Mer exponerade miljöer genom bryneffekter mot vattnet. Högre medelålder i många bestånd.

Ekologiska processer och påverkan Lövskog på sand präglas av vindpåverkan, tämligen hög produktion samt ofta succession. Alla dessa faktorer bidrar till en hög och snabb produktion av död ved. Ibland förekommer rörlig sand som blåser in i bestånden från öppna dyner utanför och därmed ytterligare bidrar till att skapa döda grenar och stammar. Vedproduk-tionen gynnas också av att lövträden, särskilt al, är spröda och lätt skadas av vind. I riktigt vindutsatta lägen kan bara sådana trädslag klara sig som tål ständig sönder-blåsning av kronan. Träden kan bli grova vid basen men är ofta lågväxta. Ibland kan hela bestånd, främst av björk, dö av vind eller sanddrift, vilket skapar mass-förekomster av ved.

Successionen kan antingen vara igenväxning från tidigare öppen mark eller succession där pionjärträd ersätts. På enstaka torrare platser kan sanddrift före-

Sandlövskog som koloniserat en dynsänka innanför den rörliga sanddynen. Haverdal, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.



91

komma inne i bestånden. Vanligen växer dock sandlövskogen på så fuktig mark att sanden är bunden. I vissa sandlövskogar, främst sådana med ek, kan varma bryn bildas, medan andra typer kan vara mycket mörka genom ett tätt krontak som mot havet sänker sig nästan ner till marknivå. Sådana bestånd är för mörka för att ett buskskikt under krontaket skall kunna bildas.

I vissa glesare lövskogar på sand syns spår av tidigare bete.

Naturvärden och arter Riktigt blöta lövskogar på sand har i princip samma naturvärden och arter som alkärr. Här redovisas naturvärden och arter i torrare typer.

Död lövved i olika nedbrytningsstadier, mestadels skuggigt, men ofta i stor mängd. Vedinsekter: *alpraktbagge, *albrunbagge, *enbandad brunbagge, *stekelbock. Hot: Inga, så länge inget skogsbruk bedrivs. Frisk till fuktig mark, fr.a. i skugga: Kärlväxter: grönpyrola, grönkulla, nästrot, korallrot, skogsknipprot. Svampar: *lömsk flugsvamp, *alflugsvamp, *scharlakansröd vårskål, alsopp, gulfotshätta. Mossor: västlig hakmossa, mörk husmossa, blek stjärnmossa. Hot: Inga, så länge inget skogsbruk bedrivs. Grovbarkiga lövträd i skuggigt läge: Lavar: *almlav, havstulpanlav, kattfotslav. Hot: Inga, så länge inget skogsbruk bedrivs. Varma, exponerade sandmiljöer, i form av sandblottor eller örtrika hed- eller brynbiotoper med något gles vegetation. Se sandtallskog,sid 84.Biotopen som helhet:Vertebrater: *mindre hackspett, *mindre flugsnappare, stjärtmes.

Regionala skillnader

Syd- och västkusten Här finns det mesta av Sveriges sandlövskog. Till skillnad från i andra delar av landet ingår en större eller mindre andel ek. Detta är särskilt tydligt i t.ex. Sand-hammarens naturreservat. Vanligen utgörs bestånden av relativt ung skog och inslaget av gamla, grova träd är alltid sparsamt. I Hallands dynområden finns typiska sandlövskogar i dynsänkor, exempelvis i Haverdals naturreservat.

OstkustenEnstaka förekomster finns längs kusten, men ofta en bit inåt land. Exempel är Gotska Sandön, Norduppland och Bottenvikens skärgårdar. I Nordermorarna på Fårö finns ett omfattande system av alkärr och sumpskogar i gamla dynvåtmarker. Norrut blir ofta gränsen mellan björkskog på sand och björkskog på (tunn) torv otydlig.



92

Åtgärdsbehov Säkerställande av de mest värdefulla objekten, för att säkra tillgången på död ved och lämpliga förhållanden i övrigt. Detta kan omfatta återupptaget bete i objekt som är tydligt betespräglade eller där viktiga naturvärden hotas av igenväxning och bindning av sanden.

Värdekriterier Gamla och senvuxna träd, grovgreniga träd, lågor, högstubbar och annan död ved. Inslag av exponerade och störda sandytor, solexponerade bryn, sandblottor inne i bestånden samt förekomst av rörlig sand. Bete eller tydliga betesspår, samt luckor och andra solexponerade örtrika miljöer. Vattensamlingar och kärr.



93

TALLDOMINERAD HÄLLMARKSSKOG


Sydsv. lövskogar

1620, 8220, 8230 711 7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215, 78314, 78413, 78513

27

Allmän beskrivningBiotopen är en av de mest karakteristiska biotoperna i många skärgårdsområden. Den är vanlig på kustklippor och öar med berg i dagen och den bildar där ofta skogsgräns mot havet längs Sveriges kuster. Hällmarkstallskogen är lågproduktiv och luckig, med vindpinade och lågvuxna träd men ofta med inslag av rikare växtlighet i terrängsvackor. Trots att träden på hällarna är småvuxna kan de vara mycket gamla. Skogstypen förekommer även på vissa klapperstensfält och kan då få en välutvecklad risvegetation. Ibland kan vindpinad tallskog nå förvånansvärt långt ut i exponerade lägen på s.k. skatuddar.

Vegetationen är ofta komplex med omväxlande ris- eller lavbeväxta hällar och sänkor med rik blandskog, mossevegetation eller t.o.m. små vattensamlingar. I de

Ljungen blommar i hällmarkstallskogen. Västra Götalands län. Foto: Jan Grahn/N - Naturfotograferna.



94

yttersta delarna kan klipporna vara tämligen nakna. Skogstypen förekommer ofta tillsammans med eller övergår i brantskog. Hällmarksskog är vanligen impediment. Ett tämligen stort graninslag är vanligt, ofta i form av krypgranar. Lövandelen varierar starkt men är ofta högst i exponerade partier, exempelvis där hällmarks-skogen övergår i branter. Ofta är lövträden av krattkaraktär och vanliga trädslag är björk, rönn, asp och ek. I en del fall är inslaget av lågväxt ek, asp och andra lövträd så stort att hällmarksskogen närmast blir en blandskog. Även om artsammansätt-ningen skiljer sig mellan lövrika och talldominerade hällmarksskogar, är de två varianternas bevarandeproblematik likartad och de har därför inte särskiljts i denna rapport.

Hällmarksskog i kust och skärgård skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.: Bestånden förekommer tätare och bildar ofta sammanhängande kustbälten av hällmarker. Större vindpåverkan och därigenom snabbare bildningstakt av död ved samt långsammare igenväxning efter upphört bete eller brand. Mer exponerade miljöer genom bryneffekter på kustklippor. Ofta betydligt mindre skogsbrukspåverkan under de senaste 50–100 åren, särskilt på de yttersta tallklädda öarna.

Ekologiska processer och påverkan Hällmarksskog är en naturligt öppen och huvudsakligen stabil tallskogstyp. Den präglas av torka och solexponering. I exponerade lägen formas hällmarksskogen dessutom av vind och salt som glesar ur bestånden och skapar en kraftig höjd-skiktning. Höjdskiktningen innebär att solexponeringen sommartid når långt in i bestånden. Särskilt gäller det exponering av grenar och stammar en bit upp i träden. Störningsfaktorerna i kombination med solexponeringen skapar rikligt med expo-nerad död ved, i form av omkullblåsta träd samt levande grovgreniga träd med vind- och torkskador. Överhuvudtaget är variationen av olika sorters ved tämligen hög, särskilt när det gäller exponerings- och nedbrytningstyper. Även om produkti-viteten och den totala bildningen av död ved är låg, medför det torra lokalklimatet i kombination med senvuxen ved att substratet bryts ned långsamt. Hällmarksskogen har därför ofta en god vedkontinuitet, under förutsättning att avverkning och plock-huggning inte varit alltför omfattande. Brandpåverkan är ibland tydlig, särskilt på fastlandet och i de nordliga skärgårdarna.

Hällmarksskogen är ofta utsatt för plockhuggning, där de grövsta tallarna och torrträden tas bort. Sådan plock- och husbehovshuggning kan ha en mycket stor negativ påverkan, eftersom dessa träd ofta utgör de mest värdefulla naturvårds-träden. I närheten av odlingsbygd har hällmarksskogen ofta ingått i skogsbeten och inte sällan finns inslag av gamla hagmarksträd. I svackorna, som tidigare vanligen hållits trädlösa för betets skull, växer exempelvis ek eller hamlade träd av ask, oxel eller björk. Både plockhuggning, brand och bete har bidragit till luckigheten och därmed till ett varmt lokalklimat. På betespräglade öar och nära bebyggelse där störningsregimen upphört, påverkas hällmarksskogen ibland av igenväxning med gran och lövträd. Detta är mest påtagligt i områden där hällmarker omväxlar med



95

terrängsvackor med djupare och bördigare jordlager. När svackorna växer igen minskar solexponeringen av såväl markskikt som trädstammar.

Naturvärden och arter Död och döende ved av olika trädslag och typer, fr.a. i varmt och exponerat läge, men även i skuggiga skrevor insprängda i hällmarken. Några särskilt viktiga typer är: döda och döende, stående och liggande tallar; solexponerade kådtallar; tork- eller vinddödade eller döende grenar och toppar av tall, gran och lövträd; knotiga senväxta lövträd, exempelvis av asp och ek, med stamhåligheter och döda grenar; barkskavda rotben av tall ovanpå klipporna, samt död och döende grovbarkig solexponerad gran.Värmekrävande ved- och barkinsekter: *skrovlig flatbagge, *åttafläckig praktbagge, *barrpraktbagge, *taggbock, *reliktbock (alla på tall), *bronspraktbagge (gran och tall), *granbarkgnagare, *bronshjon, *grönhjon (alla på gran). Se i övrigt brantskog (sid 102) och brantskog dominerad av asp (sid 106). Lavar: *dvärgbägarlav (Norrland), liten spiklav, *kortskaftad ärgspik. Vedsvampar: *laxticka, tallticka, grovticka. Hot: skogsbruk och plockhuggning av vindfällda träd. Igenväxning av solöppna miljöer, pga. upphörd brand/betespåverkan. Minskad lövandel pga. igenväxning. Gamla grova tallar, eventuellt brunrötade av tallticka. Hålträdsinsekter: röd kamklobagge, *ädelguldbagge.

Kustnära hällmarkstallskog med död ved i form av nedblåsta tallar. Gävleborgs län. Foto: Tommy Lennartsson.



96

Vertebrater: *fiskgjuse, *havsörn (båda kräver grov tall som boträd). Hot: avverkning och, för vedinsekter, minskad exponering pga. igenväxning. Varma smågläntor med örter och ris, både torra växtplatser och fuktigare skrevor med t.ex. odon. Växtätande insekter: *mottmätare, *skuggmätare (båda i öppna ljungytor i hällmarksskog med björk), fjärilarna *finsk gullrisfrövecklare, *tvärstreckat mottfly. Hot: igenväxning av solöppna miljöer, pga. upphörd brand/betespåverkan. Minskad lövandel pga. igenväxning. Biotopen som helhet.Vertebrater: *nattskärra, *hasselsnok. Mossor: blåmossa (stora kuddar direkt på hällarna, ofta där det sipprar fram lite vatten eller i nordsluttningar).

Regionala skillnaderKustnära hällmarksskog finns bara där renspolade bergområden når kusten. I söder ersätts den till stor del av ekdominerad hällmarksskog.

Norrlandskusten Hällmarkstallskogen förekommer bland annat vid några av de utskjutande och mest exponerade uddarna. I mer höglänta och bergbundna partier, exempelvis ute på Holmöarna, kan den täcka stora arealer. Andelen riktigt gamla träd, äldre än 250 år, är dock mycket låg. I anslutning till vissa klapperstensfält, exempelvis Romelsön, finns naturskogsartade tallbestånd med mycket död ved som liknar hällmarkstall-skogen.

I Ångermanland och Medelpad är hällmarker och hällmarkstallskog särskilt vanlig, exempelvis i högt belägna områden vid Höga kusten, i det norra kustav-snittet kring Grundsunda samt på uddarna nordost om Sundsvall. Speciellt kring Höga kustens utbredda klapperstensfält finns mindre partier med tall och enstaka aspar, med karaktär av hällmarkstallskog. Bland klapperstenarna blir ibland tallarna mycket gamla och grova och inslaget av död ved är stort.

OstkustenEn mycket karaktäristisk och betydelsefull skogstyp i hela kustregionen, både på hällmarker och på klapperstensfält. Åldern och mängden död ved varierar stort mellan olika bestånd och områden. Detsamma gäller förekomsten av t.ex. rödlistade vedinsekter, vilket antagligen indikerar skillnader i trädkontinuitet.

VästkustenEn av regionens mest typiska kustnära skogstyper i bergig terräng. Inom regionen har flera krävande vedskalbaggsarter starka fästen.



97

Öland och GotlandPå Gotland finns bestånd med hällmarkstallskog på kalk (kalktallskog) men bestånden är sällan särskilt kustnära.

Åtgärdsbehov Många hällmarksskogar är utpekade som nyckelbiotoper och det är angeläget att områdesskydda så stor andel av dessa som möjligt. Åtskilliga mycket värdefulla bestånd har dock inte uppmärksammats som nyckelbiotoper. Detta beror främst på att substratmängderna är låga i denna lågproduktiva skog, men också pga. att substratkontinuiteten (som ofta är lång) inte uppmärksammats tillräckligt. I mer brukade hällmarksskogar är dessutom naturvärdena främst knutna till de få äldre träden och torrträden som fått stå kvar. Många kustnära områden och öar har inte heller inventerats. Det är angeläget att kännedomen om värdefulla hällmarksskogar vid kusten förbättras, exempelvis genom nya inventeringar i dåligt kända områden.

Genom informationsinsatser om skogstypernas naturvärden bör åtskilligt fri-villigt sparande kunna åstadkommas, inte minst då det ofta rör sig om lågproduk-tiva bestånd. Det är av särskild vikt att äldre, grova träd och torrträd undantas från skogsbruk och husbehovshuggning.

Många objekt är så små att det på sikt finns risk för bruten substratkontinuitet och det är därför viktigt att kombinera nyckelbiotoperna med varandra och med förstärkningszoner för att åstadkomma större objekt. En kombination av biotop-skydd och naturreservat kan därför vara lämpligt.

För att finna landskapsavsnitt med större täthet av värdefulla hällmarksobjekt och hällmarkssubstrat behöver regionala inventeringar genomföras.

Hällmarksskog ingår också i flera reservat. Eftersom tallskogen på hällmarken huvudsakligen är stabil är det främst i skogen av ristyp, i de bördigare svackorna, som skötseln i förekommande fall bör ses över. Skötselbehovet bör anpassas till en eventuell tidigare huggnings-, brand- eller beteshistorik, och hänsyn även tas till nuvarande grad av igenväxning. I partier av hällmarksskogen kan det därför finnas behov av röjningsinsatser, liksom naturvårdsbränning och återupptaget bete.

Värdekriterier Gamla och senvuxna, grovgreniga och gärna solexponerade träd, kådtallar, lågor, torrakor och högstubbar. Stor mängd av dessa element indikerar frånvaro av plock-huggning. Kläckhål av praktbaggar. Branter, bete eller tydliga betesspår höjer värdet om det medför förekomst av öppna gläntor och grovgreniga träd långt in i bestånden. Större öppna eller halvöppna fläckar med ört- eller risvegetation. Brand-spår och träd med stambleckor. Tallticka är en viktig nyckelart i alla tallbiotoper. Hålträd. Lågor i skrevor och på övriga skuggiga platser. Förekomst av gamla aspar och sälgar, högstubbar av asp, hålträd, inslag av lövkrattskog, gamla hagmarksträd eller grupper av ädellövträd. Landskapsavsnitt med stora arealer tämligen samman-hängande hällmarksskog bör prioriteras.



98

EKDOMINERAD HÄLLMARKSSKOG


Sydsv. lövskogar

1230, 1620, 8220, 9070, 9190,

2231, 2232 7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215,

78314, 78413, 78513, 78619

20

Allmän beskrivningBestånd som domineras av ek eller bergek är lokalt vanliga på kustklippor i södra och västra Sverige, både på fastlandet och på stora och medelstora öar. I exempel-vis Blekinge och Bohuslän bildar denna skogstyp på många håll skogsgräns mot havet. Ofta finns ett avsevärt inslag av björk och bok, ett varierande antal tallar och, i svackor och skrevor, ask, alm eller klibbal. Murgröna och kaprifol kan vara vanliga inom sina respektive utbredningsområden. Skogstypen övergår ofta i brantskog dominerad av ädellövträd (sid 109) och även gränsen mot trädbär-ande hagmark (sid 76) är ofta oskarp. Även om många bestånd är igenväx-ningsskog på gammal betesmark, tycks skogstypen ofta vara tämligen stabil. I de bördigare terrängsvackorna mellan hällarna finns ofta ett varierande inslag av gamla hagmarksträd.

Ekdominerad hällmarksskog i kust och skärgård skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.:

Kraftig vindpåverkan och magra ståndorter som skapar krattliknande skog, dvs. snårskog, buskskog, med en tydlig höjdskiktning från stranden och inåt i bestånden. Kustnära ekdominerade hällmarksskogar har därför ofta högre andel död ved och kraftigare solinstrålning än inlandsbestånd. Högre luftfuktighet genom kustdimma som bl.a. skapar särskilt goda förutsättningar för lavfloran.

Ekologiska processer och påverkan Skogstypen präglas av vind, torka, kraftig daggbildning och periodvis dimma, en kraftig variation i jordtäckets tjocklek samt oftast av igenväxningssuccession. Detta skapar god tillgång på död ädellövved, ofta med en stor variation i exponering. I svackor mellan hällarna finns ofta nedsvallad jord som ger förutsättningar för en-staka grövre träd av bl.a. ek och tall. Ekarna utvecklar härvid ofta spärrgreniga kronor av liknande slag som hagmarksträd. Som en rest från en tidigare betesepok finns ibland enstaka gamla och grova hagmarksträd i svackorna. Ett grovgrenigt, stamrötat träd av hagmarkstyp kan tillhandahålla ett kontinuerligt flöde av ved under en stor del av sin livstid, till skillnad från klenare träd som vanligen produ-cerar biologiskt värdefull ved enbart under några få år under det att trädet dör.

Hagmarksträden (inklusive tall) producerar ved på många olika sätt: i stammen (som rötas från mitten och utåt), i grova grenar (som dör gradvis under lång tid), i klena grenar (som dör snabbt genom vind- och snöskador och genom självgallring i kronan) samt i grenbrott när grova, horisontella grenar bryts. I krattskog före-kommer inga grövre dimensioner död ved men å andra sidan bildas död ved



99

kontinuerligt i grenar och stammar. Karaktäristiskt för ekdominerad skog på hällmarker är att stammar, grenar och blad ofta förekommer alldeles intill klipp-väggar, vilket ger ett särskilt varmt mikroklimat.

Vissa bestånd är impediment utan påtagliga spår efter äldre markanvändning. Flertalet har dock ingått i inägomark eller utmarksbeten. Det tidigare betet har ofta vidmakthållit en mycket gles eller luckig miljö med exponerade grovgreniga hag-marksträd och här kan finnas en mycket lång (solexponerad) träd- och vedkonti-nuitet. Plockhuggning av ved har varit och är fortfarande vanlig.

Regionala skillnaderEkdominerad hällmarksskog finns inom hela ekens utbredningsområde, dvs. från Svealand och söderut. I de norra delarna av området är det dock vanligare att hällmarkstallskogen bildar skogsgräns mot havet.

OstkustenHällmarksekskog finns i södra Uppland, Södermanland och fr.a. Östergötland. Den har nästan överallt en beteshistoria och har därför de flesta naturvärden gemen-samma med de beteshagar som finns längre in i landet. I områden där ekhagarna har kontakt med kustekskogen (t.ex. i delar av Östergötland) finns en särskilt skyddsvärd insektsfauna med bl.a. läderbagge.

Sydsverige och västkustenHällmarksekskog är en karakteristisk skogstyp på bergiga sluttningar i de delar av regionen som har berg i dagen.

Ekdominerad hällmarksskog. Stenshuvud, Skåne län. Foto: Kristoffer Stighäll.



100

Naturvärden och arter Död ved i olika dimensioner och nedbrytningsstadier. Hålträd av fr.a. ek och bok men även andra lövträd. På höjdryggar och i bryn oftast exponerad ved. I kanter och sänkor ved i skuggiga miljöer. Ibland skog av krattkaraktär, ofta med stammar, grenar och blad i varmt läge nära klippväggar. Vedinsekter: *tvåfläckig praktbagge, *rödhjon, *ekoxe (alla på ek), *bokoxe (främst på bok), Hålträdsinsekter: *ädelguldbagge, *brun guldbagge, *gulbent kamklobagge, större kamklobagge, rödrockar (flera rödlistade). Vedsvampar: *ekskinn (främst västkusten), tallticka, *blekticka.Vertebrater: *skogsduva (använder grova hålträd för häckning). Hot: skogsbruk och plockhuggning i mer produktiva delar men knappast i branterna eller den mest strandnära zonen. Igenväxning efter tidigare utmarksbete innebär att andelen solvarma miljöer minskar och koncen-treras till de magraste delarna. Samtidigt innebär igenväxningen ofta att miljön blir torrare, genom att regn och dagg inte når marken eller träd-stammarna. Eventuella gamla hagmarksträd skuggas ut och dör, vilket i en relativt kortvarig övergångsfas kan ge ökade mängder död ved i form av grova grenar och stammar. Stammar av gamla grovbarkiga och grovgreniga träd av ek och andra ädellövträd som växt upp i exponerade lägen. Epifytiska lavar: *gammelekslav, *grå skärelav, *skärelav, *blyertslav (på exponerade ekar i områden med hög luftfuktighet). Dessutom minst ett 25-tal andra rödlistade lavar på grova ädellövträd, exempelvis gamla hagmarksträd, i öppet eller halvöppet läge. Hot: Igenväxning, se ovan. Igenväxningen innebär också att föryngringen av knotiga träd med lågt ansatt krona minskar, eftersom unga träd kommer att växa upp i slutna bestånd. Örtrika, torra klippängsfragment i luckor och brynzoner. Växtätande insekter: *apollofjäril, *bastardpärlemorfjäril, *kaprifolguldmal (på markkrypande kaprifol), *brun ekvårvecklare, *grått ekbladmott, *kretsfly, fjärilen *Acrobasis tumidana.Hot: igenväxning, vilken innebär dels att örtfloran utarmas, dels att miljön blir kallare och skuggigare.

Åtgärdsbehov Skogstypen är i viss utsträckning utpekad som nyckelbiotop och det är angeläget att objekten områdesskyddas på lämpligt sätt. De ekdominerade hällmarks-skogarnas betydelse som värdekärnor bör dessutom ofta förstärkas genom att omgivande skog restaureras och skyddas. Därvid bör så stora sammanhängande områden som möjligt eftersträvas. Många plockhuggna eller lågproduktiva objekt har inte uppmärksammats i inventeringar pga. låga substratmängder men det bör betonas att substratkontinuiteten är ett mycket viktigare kriterium (se även brantskog dominerad av ädellövträd, sid 109). Många kustnära områden och öar



101

har inte heller inventerats. Det är angeläget att kunskapen om värdefulla hällmarks-skogar vid kusten förbättras, exempelvis genom regionala inventeringar.

Skogstypen ingår också i flera reservat. Skötseln av dessa bör i förekommande fall ses över för att anpassas till en eventuell tidigare huggnings- och beteshistorik, och särskild hänsyn behöver tas till nuvarande grad av igenväxning. Det finns ofta ett behov av röjningsinsatser och återupptaget bete. Inte minst bör bete i ekdomi-nerad hällmarksskog uppmuntras, liksom i andra viktiga gamla utmarksbiotoper.

I den mån objektet innehåller gamla hagmarksträd, har kvar värdefulla hävd-gynnade strukturer, hotad flora eller fauna knuten till hagmarksträd eller särskilt hävdberoende arter behöver vanligen riktade åtgärder sättas in. Viktigast är att optimera skötseln av grova hagmarksträd och att säkerställa föryngring av ädellöv-träd för att undvika kontinuitetsbrott. Detta beskrivs närmare under trädbärandehagmarker (sid 76).

Värdekriterier Gamla senväxta, grovgreniga och gärna solexponerade träd. Äldre hagmarksträd av flertalet trädslag, särskilt av grova dimensioner och med mulmfyllda stamhålig-heter. Vidare solexponerade lågor, torrträd, högstubbar liksom örtrika klippgläntor, branter och blocksamlingar. Betade och gamla bestånd bör särskilt uppmärk-sammas, liksom områden med stor areal och god föryngring.



102

BRANTSKOG DOMINERAD AV BARR- OCH TRIVIALLÖVTRÄD (BRANTBLANDSKOG)


Sydsv. lövskogar

8220, 8230 5211, 711, 713 - 3

Här urskiljs tre typer av brantskog: blandskog med huvudsakligen barr- och trivial-lövträd, aspdominerad (sid 106) samt ädellövdominerad (sid 109). Typerna går i hög grad i varandra, särskilt i Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar samt på västkusten. Beroende på om ädellövträdsinslag förekommer eller ej, är naturvärdena dock så pass olika att en uppdelning kan motiveras. Till brantskog räknas både skog på krönet, i själva branten och i rasmarkerna nedanför. Brantskogen övergår uppåt vanligen utan skarp gräns i skog av hällmarkstyp.

Allmän beskrivningGles skog i branter, block-marker och i viss mån ras-branter (Höga kusten) av varierandesammansättning.Barrträden dominerar men det finns normalt ett stort lövinslag, av asp, björk, rönn och ibland ädellövträd. Ofta är det motiverat att tala om brantblandskog. Träden växer i skrevor och fickor med djupare jordlager och skogen blir därför påtagligt luckig och ofta gles, inte sällan med mindre än 30 % krontäckning.

Väderstrecket är av stor betydelse och syd- och öst-vända branter kan vara av s.k. sydväxtkaraktär, med sydliga inslag i artsamman-sättningen. Sådana före-kommer främst vid Höga kusten. Berggrunden och jordmånen i de mer artrika brantbergen är basisk, ofta

Örtrika partier i brantskog dominerad av barrträd. Barstaön, Höga kusten, Västernorrlands län. Foto: Kristoffer Stighäll.



103

kalkhaltig och luftfuktigheten är vanligen hög. Branterna som behandlas här är kustnära, även om de inte behöver stupa direkt i vattnet.

Gles brantblandskog i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.:

Högre luftfuktighet, dagg och dimma från havet. Ofta intensiv solexponering ända ner till brantens nedersta delar. Särskilt tydlig sydväxtkaraktär, orsakad av solexponeringen och havets utjämnande effekt på temperaturen. Kraftig vindpåverkan

Ekologiska processer och påverkan Gles brantblandskog präglas av vindpåverkan, torka, stor variation i jordtäckets tjocklek, vertikala eller starkt sluttande växtplatser samt extrema exponerings-förhållanden, beroende på brantens väderstreck. I vissa branter med ”spröda” bergarter, t.ex. Höga kustens doleritberg, kan ras vara en påtaglig faktor. De olika störningarna skapar en kontinuerlig tillgång på död ved av flera slag men ofta av rätt klena dimensioner. Brantskogens arter utnyttjar vanligen även substrat i hällmarksskog omedelbart ovanför branten och i vissa fall skog i blockmarken nedanför. Dessa förstärkningszoner är viktiga för att åstadkomma tillräcklig mängd substrat, grövre dimensioner etc., för att långsiktigt tillgodose många av brantskogsarternas krav på livsmiljön.

Brantskogar är naturligt lövbärande, oftast solvarma miljöer, som ofta har längre lövträdskontinuitet än successionsskogar och många hagmarksskogar. Lövskogar i branter är ofta relativt stabila miljöer särskilt där ras, markrörelser eller vindförhållandena missgynnar gran. Även om trädens dimensioner är små och substratmängderna är låga, är brantskogarna genom sin kontinuitet ofta mycket artrika. Kontinuiteten förstärks av att brantskogarna i stor utsträckning undgått skogsbruk, plockhuggning och bete. Till artrikedomen bidrar också en mycket småskalig biotopvariation.

Regionala skillnaderBrantblandskogen finns där någorlunda höga, renspolade bergområden når kusten. I områden med lägre hällmarker övergår hällmarksskogen mer eller mindre direkt i havet.

Norrlandskusten Som nämnts förekommer brantblandskogen främst vid Höga kusten. Den tillhör de artrikaste biotoperna på dessa breddgrader, med en större andel sydliga inslag än någon annan naturtyp i regionen. I denna miljö växer ett varierande antal ädellöv-träd, som lönn, lind och hassel, i blandskogen. I särskilt artrika branter är vegeta-tionen därför ibland lundartad. Kryptogamfloran är bristfälligt känd men bl.a. finns i ett av regionens brantberg en utpostlokal för jättelav.



104

OstkustenÄven i denna region, från Stockholms skärgård och söderut, finns både syd- och nordväxtberg men branterna är lägre, klimatet mildare och skillnaderna i växtlighet mellan syd- och nordväxtberg är därför inte lika dramatiska som vid Höga kusten. Inslaget av ädellöv ökar söderut och biotopen övergår därmed alltmer i brantskogdominerad av ädellövträd.

SydkustenBlekingekustens bergområden är oftast så låga att hällmarkerna når kusten utan några uttalade brantbiotoper. Där branter finns växer nästan alltid, liksom i Skåne, brantskog dominerad av ädellövträd.

VästkustenBrantblandskog är vanlig i denna region genom den storkuperade terrängen. Flertalet har ett högt ädellövinslag. Skogklädda branter når dock inte särskilt långt ut i kustbandet, utan är vanligast innanför kusten.

Naturvärden och arter Död ved av olika träd och buskar, i varma lägen, främst i form av döda eller försvagade kvarsittande grenar, toppar, stamdelar och rotben. Se även hällmarkstallskog (sid 93).Vedinsekter: sälggetingbock, prydnadsbock, svartbrun brunbagge, *gulröd smalhalsbock. Om lämpliga tallsubstrat förekommer finns ofta hällmarkstallskogens arter.Vedsvampar: vintertagging. Hot: uppväxande skuggande skog nedanför lägre branter som inte stupar direkt i vattnet. Vedplockning i branter och hyllor som ofta besöks av friluftslivet.Örtrika, torra klippängsfragment på hyllor och i skrevor, ofta med mullrik varm jord. Växtätande insekter: *apollofjäril, *fetörtsblåvinge, *blekgult lavfly, *kungsmyntefjädermott. Kärlväxter: idegran, bergviol. Vertebrater: *sandödla, *hasselsnok. Hot: inga kända. Olika typer av klippväggar, med en stor variation i exponering, bergart, fuktighet etc. Mollusker: smalgrynsnäcka, *tandpuppsnäcka, *ribbcylindersnäcka. Mossor: fågelfotsmossa (varma klippväggar på västkusten), kustgrimmia (dito upp till Uppland). Lavar: *kustskinnlav (exponerade översilade silikatklippor), *stiftbroklav (kustnära nordbranter). *jättelav (en utpostlokal vid Höga kusten). Hot: klättring kan lokalt vara ett hot mot t.ex. häckande rovfåglar (se nedan).



105

Lundvegetation, ofta i smärre fragment med ädellövträd. Kärlväxter: tandrot, underviol, vårärt, myskmåra, myskmadra, lundarv, lövbinda, smånunneört, skogsknipprot, hässleklocka, lundelm, olvon (samtliga utgör sydliga arter i Norrlandskustens sydväxtberg).Lavar: lunglav. Biotopen som helhet.Vertebrater: gråspett, *berguv, *pilgrimsfalk.

Åtgärdsbehov Brantskog är en relativt stabil biotop som genom topografin sällan påverkas kraftigt av markanvändning. Däremot kan skogsmarken omedelbart ovanför branten påverkas av skogsbruk och fritidseldning vilket på flera håll har orsakat allvarliga kontinuitetsbrott i flödet av död ved. På de lågproduktiva hällarna är substratmängderna låga vilket gör dem känsliga även för måttlig plockhuggning. På samma sätt kan skogsbruk i skogen nedanför branten påverka brantskogen negativ. En uppväxande planterad barrskog kan exempelvis skugga delar brant-skogen och försämra levnadsvillkoren för exempelvis vedlevande insekter beroende av solbelyst död ved. Det är därför nödvändigt att se brantskog och omgivande skog som en helhet i naturvårdsarbetet. Kända lokaler med värdefull brantskog bör ses över med avseende på eventuellt säkerställande av förstärknings-skog, såväl ovanför som nedanför branterna. Vid säkerställandearbete kan dessutom ”naturvårdshuggning” av eventuell planterad skog nedanför branten behöva utföras för att återskapa mer naturskogsliknande strukturer/förhållanden.

Även klättring och annat friluftsliv bör ses över i dessa objekt och vid behov kanaliseras.

Värdekriterier Senväxta eller grövre träd, stort lövinslag, inslag av ädellöv och hassel, solexpone-rade högstubbar och torrträd. Lodytor, sipperytor, helst på basiska/kalkrika berg-väggar, mossblock och grova block, rik förekomst av örtrika hyllor och skrevor. Boplatser för berguv och pilgrimsfalk eller risbon av andra rovfåglar. Förekomst av närbelägen skog med naturskogskvaliteter.



106

BRANTSKOG DOMINERAD AV ASP


Sydsv. lövskogar

1230, 1610, 8220 4111, 711, 714 78619, 78412, 78512 -

Allmän beskrivningDenna variant av brantskog karaktäriseras av asp i bestånd eller grupper i slutt-ningar, branter, klapperstensfält och blockmarker. Brantaspskog är senväxt skog, där träden med jämna mellanrum skadas av sommartorka, medan blockmarkens aspskog kan vara tämligen produktiv. Den senare typen kan exempelvis före-komma på blockiga moränöar. Gemensamt för de två växtplatserna är dock att asparna ofta är knotiga och greniga samt att inslaget av död aspved är högt. I blockmarker kan inslaget av sälg och rönn ofta vara stort.

Riktigt stora bestånd av aspdominerad skog är mycket ovanliga i skärgårdarna men kan förekomma på klapperstensfält, exempelvis vid Höga kusten, samt som igenväxningssuccession på öar som tidigare betats. Särskilt där aspskogen före-kommer i skyddade men samtidigt solexponerade lägen bildas viktiga miljöer för vedinsekter.

Aspskog i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer sig från inlandsbestånd bland annat genom:

Högre luftfuktighet. Salt- och vindpåverkan. Ofta mycket kraftig solexponering i branter.

Brantskog dominerad av asp. Höga kusten, Västernorrlands län. Foto: Tommy Lennartsson.



107

Aspskog i kustnära miljöer kan vara mer stabil än i inlandet, främst beroende på att vindförhållandena ofta missgynnar gran.

Ekologiska processer och påverkan Aspskogen präglas av kraftig dynamik i föryngring, trädslagsblandning och nybildning av död ved, främst genom vindpåverkan och varierande markfuktighet. Aspens förmåga att skjuta rotskott gynnar den i konkurrensen med gran på mark med dåligt rotfäste och ojämna fuktighetsförhållanden. Barrträdsinslaget kan variera över tiden men ett ökande graninslag behöver inte alltid betyda att aspen kommer att konkurreras ut. På vissa öar kan man finna sönderblåsta asp- och granbestånd där vindpåverkan på sikt gynnar aspen. Aspsubstratet i branter och blockmarker är ofta av två olika slag: dels grova träd, ofta i skuggiga lägen på mer produktiv mark, dels klenare, knotiga träd, ibland av krattkaraktär i exponerade näringsfattiga lägen.

Aspskog i branter och blockmarker kan vara tämligen stabil, även om många bestånd på blockmark utan tvivel är av successionskaraktär, efter bete, brand eller avverkning. Aspen är ett karaktärsträd i många typer av successioner, exempelvis lövbrännor, och aspen som livsmiljö måste därför ofta betraktas ur ett landskaps-perspektiv.

Regionala skillnaderBrantskog dominerad av asp är vanligast längst Norrlandskusten och i Upplands och Stockholms kustområden. Längre söderut blir inslaget av ädellövträd högre och biotopen övergår därmed i brantskog dominerad av ädellövträd. På vissa håll, t.ex. i Uppland, är aspskog av olika typer särskilt artrik och där kan även kustaspskogen förväntas ha särskilt höga naturvärden.

Naturvärden och arter Död ved av asp och sälg i olika exponeringar, i form av högstubbar, lågor samt storm- och torkskadade grenar, toppar och stammar. Vedinsekter: *grön aspvedbock, aspsplintgnagaren *Ptilinus fuscus,barkskinnbaggen *Mezira tremulae, aspbarkborren *Xyleboruscryptographus, *asppraktbagge, *liten träfjäril, *gulröd smalhalsbock. *silverfläckig smalpraktbagge (på sälg), halvknäpparen *Microrhagus lepidus (på diverse lövträd). Vedsvampar: *veckticka, *kandelabersvamp, barkticka, rävticka, koralltaggsvamp. Vertebrater: *mindre hackspett, gråspett (främst längs Ångermanlandskusten). Mollusker: strimmig spolsnäcka. Hot: uppväxande skuggande skog nedanför lägre branter som inte stupar direkt i vattnet. Vedplockning i vissa branter och hyllor med stort besökstryck. Grovbarkiga aspar i öppet läge.Epifytiska lavar: småflikig brosklav, *liten aspgelélav (Norrbottens



108

skärgård), *aspgelélav, *stiftgelélav, *vulkanlav, skinnlav, njurlavar av släktet Nephroma.Vedsvampar: *stor aspticka. Hot: som ovan. Olika typer av klippväggar och stora block med en stor variation i exponering, bergart, fuktighet etc. Branter och block: se huvudtypen av brantskog dominerad av barr- och triviallövträd (sid 102). Hot: Slutavverkning eller kraftig gallring som ger uttorkningseffekter.

Åtgärdsbehov Aspskog i branter, se brantskog dominerad av barr- och triviallövträd.

Många blockrika aspbiotoper är utpekade som nyckelbiotoper och det är givet-vis angeläget att säkerställa dessa på lämpligt sätt, vilket oftast kräver förstärk-ningsområden. Hur stora dessa arealer utvecklingsmark behöver vara måste bestämmas av kärnområdets storlek och förväntade framtida kontinuitet. Om kärn-områdena ligger i branter behövs ofta förstärkningsområden såväl ovanför som nedanför branten.

Aspsubstratet är sällan särskilt ymnigt förekommande annat än i mycket små bestånd och aspens arter är därför beroende av en kontinuerlig tillgång på substrat inom ett landskapsavsnitt. Det är därför viktigt att se över möjligheterna att slå samman små nyckelbiotoper, kombinera nyckelbiotoper med reservat, att skydda flera närliggande småobjekt samt att låta aspsuccessioner efter slutavverkning växa upp och åldras.

Kustnära aspbiotoper som förefaller vara stabila bör ägnas särskild uppmärk-samhet. Dessutom kan de förväntas ha en längre kontinuitet än rena successions-aspskogar.

Värdekriterier Knotiga eller döende aspar och andra lövträd. Stor förekomst av död ved. Fuktiga lågor, döda och döende exponerade träd och högstubbar. Grov sälg och hålträd. Rik påväxt av blad- och busklavar, träd med många hackmärken efter hackspettar. Sipperytor på basiska bergarter.



109

BRANTSKOG DOMINERAD AV ÄDELLÖVTRÄD


Sydsv. lövskogar

1620, 8210, 9020, 9130, 9180

2233, 2234, 2235, 2236, 712

7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215, 78314, 78413, 78513

1, 6, 13, 18

Allmän beskrivningHalvöppen (i branter) eller mer sluten (i blockig mark nedanför branter) ädellövrik skog. Trädslagssammansättningen varierar men ofta finns ett stort inslag av ek, ask, alm, lind, hassel och lönn. Mullrik jord med lundvegetation förekommer i skuggi-gare partier mellan och på blocken. Miljön i branten är exponerad och nedanför branten vanligen skuggig och fuktig men det är i båda fallen stor skillnad mellan nord- och sydbranter. Skogstypen är mycket sparsamt förekommande, särskilt lundartade brantfotsbestånd.

Där biotopen förekommer i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:

Högre luftfuktighet. Saltpåverkan och kraftigare vindpåverkan. Välutvecklade och skiktade bryn där bestånden gränsar mot vattnet.

Ekologiska processer och påverkan Ädellövdominerad brant- och blockskog präglas vanligen av torka (i branten), vind-, vatten- och saltpåverkan samt en stor variation i markens beskaffenhet, både vad gäller jordmån, jorddjup och fuktighet. Även om skogstypen ovanför och nedanför branten kan ha påverkats av såväl bete som husbehovshuggning, har den sällan varit hårt nyttjad och ofta kan både träd- och beståndskontinuitet finnas. Brantfoten är ofta mycket produktiv varför självgallrad och vindskadad ved

Ädellövskog i brantfoten. Stora Karlsö, Gotlands län. Foto: Jan Schützer/N - Naturfotograferna.



110

förekommer kontinuerligt och ofta i tämligen stor mängd, även om dimensionerna vanligen är klena. Solinstrålningen är mycket hög i branten och tämligen låg nedanför, med undantag för brynzonen.

Regionala skillnaderBrantskog dominerad av ädellövträd finns bara i södra Sverige.

OstkustenBrantskog dominerad av ädellövträd finns i anslutning till de större förkastnings-zonerna men är överallt en mycket ovanlig skogstyp. Oftast är enbart branten ädellövdominerad, medan brantfoten är av barr- och triviallövtyp.

SydkustenStörre branter och blocksluttningar är mycket ovanliga i regionen. Skogstypen förekommer i stället sällsynt som små bestånd i trånga dalar och nedanför häll-marker med hällmarksekskog i Blekinge samt i östra och nordvästra Skånes högsta kustområden, där skuggig blockskog omväxlar med smärre partier av exponerade, framskjutande branter. De enda större förekomsterna i Skåne finns på Stenshuvud samt på Kullaberg. Även i mindre branta sluttningar mot havet, exempelvis på Listers huvud i Blekinge, kan man finna liknande blockrik ädellövskog. Sydväst-sveriges branter har tidigare varit öppna utmarker men igenväxningen har här sällan hunnit längre än till buskmark.

Brantskog med ädellövträd. Skåne län Foto: Tommy Lennartsson.



111

Öland och GotlandBrantskog dominerad av ädellövträd är en karaktäristisk skogstyp nedanför kalk-stensbranter, främst på Gotland och Stora Karlsö men även på enstaka ställen nedanför Landborgen på Öland. De utgörs av gamla erosionsbranter, bildade när havet stod högre än idag och saknar i stort sett träd i själva branterna.

VästkustenBrantblandskog är förhållandevis vanlig i denna region genom den storkuperade terrängen. Skogklädda branter går dock inte särskilt långt ut i kustbandet, utan är vanligast ett stycke in från kusten.

Naturvärden och arter Död ved av olika lövträd, dels i lundmiljö vid brantfoten, dels i starkt exponerade lägen i branten. Veden förekommer som självgallrade stammar och lågor, nedblåsta grenar och toppar samt storm- och torkskadade träd.Vedinsekter: *asksmalpraktbagge, *fläckig lindbock (båda i skuggigare lägen). I exponerade lägen: se ekdominerad hällmarksskog (sid 98).Vedsvampar: *stenticka. *nyponskinn (på döda grenar av rosväxter). Hot: gallring och plockhuggning. Lövrik mulljord och lundvegetation mellan och på block, inte sällan med kalkinslag.Växtätande insekter: *springkornfältmätare, *nätådrig parkmätare, *oren malmätare. *lindmalmätare, *vit lavmätare, *poppelbuskfly, (alla tre främst i Bohuslän). Mollusker: *smalgrynsnäcka. Kärlväxter: *strävlosta, *norskoxel, desmeknopp, tandrot, myskmadra, vätteros, vårärt, springkorn, hässleklocka.Mossor: mörk husmossa. Hot: vissa objekt kan vara mycket utsatta för kvävenedfall, vilket har visats påverka vegetationen, även om inga utvärderingar av effekterna på rödlistade arter är gjorda. I övrigt knappast några hot så länge skogen är intakt.Örtrika, torra klippängsfragment på hyllor och i skrevor, ofta med mullrik varm jord. Växtätande insekter: *fetörtsblåvinge, *blekgult lavfly, *kungsmyntefjädermott. Vertebrater: *sandödla, *hasselsnok. Hot: inga kända. Olika typer av exponerade eller beskuggade klippväggar och block,med en stor variation i bergart, fuktighet etc. Kärlväxter: *hjorttunga. Stenlevande lavar: *jättelav, *örtlav, *västlig njurlav, *blylav (alla på klippväggar skuggade av ädellövträd i kustnära områden). Epifytiska lavar: *skärelav, *grå skärelav (på ek).



112

Mossor: *fågelfotsmossa, *dvärgsprötmossa (mycket skuggigt mellan stenblock och i skrevor), baronmossor, fällmossa, trubbfjädermossa, grov fjädermossa, platt fjädermossa, porellor, guldlocksmossa, kalkkrusmossa. Mollusker: se brantskog dominerad av barr- och triviallövträd(sid 102).Hot: åtgärder i trädskiktet som orsakar plötsliga exponeringsförändringar. Gamla lövträd.Lavar: lunglav, *ädellav, njurlavar, gulpudrad spiklav, slanklav, rikfruktig blemlav. Svampar: lönnticka. Biotopen som helhet.Vertebrater: *mindre hackspett.

Åtgärdsbehov Skogstypen är i viss utsträckning utpekad som nyckelbiotop och det är angeläget att säkerställa objekten på lämpligt sätt. Därvid bör så stora sammanhängande områden som möjligt eftersträvas, vilket innebär att långa förkastningsbranter och långsmala branta fjärdar får hög prioritet. Många lågproduktiva partier har inte uppmärksammats i inventeringar pga. låga substratmängder men det bör betonas att substratkontinuiteten är ett mycket viktigare kriterium i dessa lågproduktiva biotoper (se även hällmarksskogar, sid 92). Brantskogarnas betydelse som värdekärnor bör förstärkas genom att omgivande skog restaureras och skyddas.

Värdekriterier Gamla, senväxta och grova träd, liksom grövre död ved indikerar kontinuitet och utgör särskilt värdefulla substrat. Hydrologiska företeelser som bäckar och källor. Måttligt exponerade bergväggar och lodytor med sippervatten. Kalksten eller annan basisk bergart. Grova block nedanför branten. Rik kärlväxtflora och kraftigt jordlager ovanpå blocken indikerar beståndskontinuitet. Örtrikedom i branten.



113

STRANDALSKOG


Sydsv. lövskogar

9030 2241, 2242 - 32, 35

Allmän beskrivningStrandalskog bildar skogsgräns mot havet längs en stor del av våra kuster. I norr dominerar gråal, i söder klibbal. Den är karaktäristisk på friska och fuktiga finsedi-ment eller moränjordar i eller strax innanför områden som regelbundet störs av vågor, vind, isskjutning eller översvämningar. Blötare typer behandlas under löv-sumpskog. Skogstypen förekommer antingen i långa sammanhängande band på morän- eller finjordskust eller mer begränsat i sänkor insprängda i klippkust. Den kan även bilda skogsgräns mot havet i fuktiga sänkor som avsnörts av exempelvis låga stranddyner. Särskilt vanlig är strandalskog i landhöjningspräglad skärgård och kust. Ofta är albårderna smala, bara några meter breda, men kan i gengäld följa långa strandsträckor. Albårdernas bredd beror bland annat på strän-dernas sluttning och exponering. I långgrunda skyddade vikar kan strandalskogen breda ut sig och bilda tämligen stora och breda bestånd.

Markvegetationen är ofta frodig och varierar beroende på jordmån. I gråalskogen är den ofta av lågörttyp men de nordliga grå-albårderna kan också ha en för regionen ovanligt rik och lund-artad vegetation. Inslag av sälg, jolster, grönvide, glasbjörk, hägg och rönn är här vanliga. Rönn kan även bilda rena bestånd i en del strandpartier i norr. I södra Sveriges klibbalskogar är inslaget av ask ofta stort.

Orörda albårder på landhöj-ningsmark är ofta att betrakta som urskog, då alarna är den första generationen skog på det nya land som bildas. Sådana bestånd har också lång kontinuitet genom att skogsgränsen kontinuerligt vandrat utåt, även om alskogen oftast ersätts av grandominerad skog. I jordbruksbygderna har Strandalskog. Sandika, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.



114

strandzonen tidigare i stor utsträckning hållits öppen genom slåtter, bete och vedhuggning. Även där är dagens alskog ofta den första generationens skog på den igenväxande marken men här saknas vanligen kontinuitet.


Ofta tydlig landhöjningsprägel, dvs. ständig succession. Salt- och ispåverkan samt kraftigare vindpåverkan. Ofta med exponerade bryn mot havet. Påverkan av driftmaterial. Stora bestånd, om än ofta smala och utspridda.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av fuktig, näringsrik mark, ständig störning från vatten, vind och is, exponerad brynkaraktär samt ofta landhöjning. Störningarna hindrar barrskogen från att ta över och skapar ett kontinuerligt flöde av död alved i olika exponerings-förhållanden. Ofta är mängden exponerad alved mycket större än i alsumpskogar i inlandet. Alved bryts ned förhållandevis snabbt. Den totala mängden ved är sällan särskilt hög men alens växtsätt, med stubbskott och kort livslängd för varje stam, bidrar till ett kontinuerligt vedflöde. Strandalskog kan dock innehålla en ovanligt hög andel långlivad ved i form av delvis döda alstammar med hård ved. Dessa är ofta skapade av isskjutning som orsakat isbleckor på stammarna.

Översvämningar, rörligt grundvatten, saltvattenpåverkan, ansamling av drift-material, ibland kalkrikedom samt alens kvävefixering skapar en speciell vegetation av högörts- eller lundtyp med rik evertebratfauna.

I områden med landhöjning pågår en ständig succession i strandalskogen I Bottenhavet och Bottenviken är landhöjningen 8–12 mm per år. I princip består sådana albårder av ett bryn med yngre al, en varierad zon med gammal al innanför brynet samt en mer eller mindre bred zon med gamla döende alsocklar där barr-

Strandalskog längs Bottenhavets strand. Ofta bildar en bård av alskog skogsgräns mot havet. Västerbottens län. Foto: Sven Halling, Naturbild.



115

skogen alltmer tar över. Alsocklarnas storlek är ett bra mått på trädens ålder och beståndets kontinuitet. I landhöjningsbestånd pågår en ständig självgallring, t.ex. av klen al och ask, i de yttre delarna samt gradvis avdöende av grova lövträd i de inre delarna.

Många bestånd av södra Sveriges strandalskog har tidigare varit betesmarker eller slagna strandängar. Därför är många av bestånden förhållandevis unga. Smärre partier med längre kontinuitet förekommer ofta på öar och i svårtillgängliga områden.

Regionala skillnaderStrandalskog finns i hela Sverige där tillräckligt näringsrika och djupa jordmåner når kusten.

Norrlandskusten Gråalbårder utgör en stor del av regionens kuststrandskogar. Biotopen har ibland lundartad vegetation med sydliga inslag, t.ex. lundelm. Särskilt vid Sundsvallskusten är andelen örtrik lövstrandskog stor, med t.ex. hägg, vinbär och måbär i buskskiktet. Vanligast är dock att gråalskogen har lågörtsvegetation med t.ex. åkerbär, klot- och vitpyrola. Från Höga kusten och söderut blir inslaget av klibbal allt större.

Ostkusten och västkustenStrandalskog är vanligast långt från byarnas inägomarker, särskilt vid ostkustens flacka landhöjningsområden med finsediment och morän. Bestånden utgörs där av långsträckta men tämligen smala bårder. I områden med berg i dagen (som dominerar på västkusten) blir bestånden mindre och mer isolerade. För båda kusterna gäller att breda bestånd på finsediment nästan alltid är igenväxningsskog på gammal strandäng. Inslaget av ask kan vara stort. Ostkustens skogar, särskilt i norra Östersjön, är mer präglade av landhöjningens effekter än de på västkusten.

Strandalskog. Stora Fjäderägg, Västerbottens län.Foto: Jörgen Wiklund.



116

SydkustenStrandalskog är ovanlig i regionen och skogsgränsen mot havet utgörs vanligen av andra lövskogstyper eller saknas helt.

Naturvärden och arter Död alved av olika slag, från stående, solexponerad, ofta hård ved, till liggande brunrötade stammar och grenar i fuktigt läge. Vedinsekter: *alpraktbagge, *stekelbock, *orange rödrock, *svartfläckad rödrock. *albrunbagge, *trefläckig brunbagge (båda på alticka), halvknäpparen *Xylophilus corticalis.Vedsvampar: alpluggskivling (översvämningspåverkad alskog), *aldyna. Hot: gallring och plockhuggning i samband med skogsbruk i zonen innanför. Ofta huggs och gallras i strandalskogens inre del där den grövsta veden finns. Avverkning och vedhuggning i områden med fritidsbebyggelse. På många håll är igenväxning efter upphörd hävd ett hot. Gamla albryn skuggas då ut av ung al, björk och Salix innan nya bryn hinner bildas eller av fastmarksskog när torrare betesmarker växer igen.Övrig död ved, av fr.a. björk och olika Salix-arter.Vedinsekter: *robust trägnagare. Vedsvampar: *rosenporing, *sydlig anisticka, *sälgtagging, *tandknotterskinn. Hot: som ovan. Trädstammar i varierande exponering av al och andra lövräd. Epifytiska lavar: *finflikig brosklav, (gamla gråal- och rönnstammar vid Bottenviken). Mossor: blåmossa, *bågpraktmossa. Hot: som ovan. Lundvegetation på fuktig, näringsrik, störd mark med alsocklar, ofta med ett stort inslag av driftmaterial. Växtätande eller nektarsökande insekter: sköldbaggarna *Cassidamurraea och *Cassida ferruginea (båda på krissla), *stormhattshumla. Mollusker: *slätspolsnäcka, *långtandad spolsnäcka. Kärlväxter: *lundkardborre, smånunneört, desmeknopp, gullpudra, *skuggviol, stormhatt (Norrlandskusten), murgröna, korallrot, spindelblomster, fågelstarr (främst de inre delarna av bestånden, där alskogen övergår i granskog). Marksvampar: alsopp, *scharlakansvårskål, *alflugsvamp, liten stinksvamp. Hot: skogsbruk är vanligt i de inre delarna, mot fastmarken. Igenväxning i tidigare hävdpåverkade områden som ännu rymmer betesgynnade växter. Återupptaget hårt bete i områden med beteskänsliga växter som hyser en rik insektsfauna (t.ex. krissla). Oljeutsläpp.



117

Biotopen som helhet.Vertebrater: *mindre hackspett, *mindre flugsnappare. Viktig rastplats för födosökande flyttfåglar. Mosaiken av öppna kulturmarker, igenväxningsmarker och strandskog hyser en mycket artrik flora och fauna. Bland annat finns den starkt hotade *mnemosynefjärilen i dessa miljöer.

Åtgärdsbehov Strandalskog bör generellt undantas från skogsbruk, vilket numera vanligen är praxis inom skogsbruket. Det är dock rätt vanligt att albårdernas innersta del avverkas, vilket innebär att alskogens sista successionsstadium slås ut och den intressanta övergångszonen mot fastmark exponeras. Det är också vanligt att hela alsocklar gallras, vilket har starkt negativ påverkan på flödet av död ved. Det behövs därför särskild information till enskilda markägare och bolag om skogs-typens naturvärden och vad som krävs för att bevara dessa (se även lövsumpskog,sid 118). Informationen kan med fördel riktas även till fritidsboende.

Särskilt stora förekomster av strandalskog eller särskilt värdefulla kustmosaiker bör utpekas och säkerställas med områdesskydd.

Värdekriterier Bestånd med lång kontinuitet (grova alsocklar, träd i flera generationer och grov ved) samt stora bestånd eller många närliggande bestånd är särskilt värdefulla. Exponerad ved, både hård och rötad. Kläckhål av alpraktbagge. Förekomst av alticka. Bäckflöden, källor och dråg. Ask- eller aspinslag. Välutvecklad bryn-vegetation utanför och lövrik naturskog innanför. Artrik lundflora och drift-material.



118

LÖVSUMPSKOG


Sydsv. lövskogar

9030, 9080, 91E0 2234, 224 7819, 7828 31

Allmän beskrivningStrandnära lövdominerad sumpskog med al, ask, Salix och ibland asp förekommer i de inre delarna av flacka vikar med blöta finsediment eller i svackor strax innanför stranden (se även strandalskog, sid 113, samt deltaskog och svämskog, sid 122). I en del fall har sumpskogen kontakt med havsvattnet. Den kustnära sumpskogen förekommer vanligen i blöta partier insprängda i strandalskog och påverkas ofta av landhöjningen. Vattensamlingar är vanliga och i blöta bestånd med lång kontinuitet bildar särskilt alarna socklar. Ofta betraktas alkärr som en egen biotop men behandlas här tillsammans med övriga lövsumpskogar. Lövkärr med ett tätt träd-skikt är oftast en yngre succession medan äldre bestånd normalt är glesare och luckigare.

Markvegetationen varierar beroende på vattenregim och jordmån Av särskild betydelse är vattengenomströmning, typen av torvbildning samt jordmånens näringshalt och pH-värde.

I rikare områden med rörligt markvatten utvecklas ofta en artrik flora. Ibland har vegetationen rikkärrskaraktär, ibland högörtskaraktär.

Alsumpskog. Tjockö, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.



119


Ofta tydlig landhöjningsprägel, dvs. ständig succession. Salt- och ispåverkan samt kraftigare vindpåverkan. Högre markfuktighet – även små objekt kan vara mycket blöta under en stor del av året.Påverkan av driftmaterial. Ofta exponerad brynkaraktär i de yttre delarna av bestånden. Markavvattning förekommer mer sällan än i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av blöt, näringsrik mark, vindpåverkan, ofta en ständig eller regelbunden havsvattenpåverkan, samt störning från is och driftmaterial. Land-höjningspåverkan är vanlig och då pågår en ständig succession med självgallring av klen al och ask (de yttre delarna) och gradvis avdöende av grova lövträd (de inre delarna). Bestånden har ofta exponerad brynkaraktär. Mycket ofta befinner sig bestånden i en tydlig igenväxningssuccession efter upphörd hävd. I sådana fall förekommer ofta en kraftig självgallring av klen och medelgrov al och ask. Alen har en hög och jämn produktion av död ved, eftersom de enskilda stammarna är kortlivade. De störningar som nämnts ovan innebär att de strandnära klibbalkärren blir särskilt rika på ved. Å andra sidan bryts liggande ved snabbt ner i den blöta miljön och vedens livslängd är därför kortare än i strandalskog på fastmark.

I klibbalkärr bildar träden med tiden höga socklar. En hel del gran och tall kan förekomma på socklarna men konkurrerar inte ut lövträden. Under torra somrar kan ibland gran etablera sig även mellan socklarna men dessa blir sällan långlivade i blöta kärr.

Stabiliteten hos lövdominerade sumpskogar har diskuterats eftersom lövträdens rotskott kan ha svårt att överleva i den skuggiga miljön under ett högt och tätt krontak. Det har därför föreslagits att alkärr med stora socklar är skapade av skott-skogsbruk, där upprepad avverkning startar om stubbskottsbildningen från alla socklar samtidigt (Drakenberg m.fl. 1991). Det är dock dåligt känt vad som egentligen händer med lövkärr som lämnas för fri utveckling. Mycket tyder på att det med tiden uppkommer en viss luckighet så att stubbskott kan utvecklas. I Uppland förekommer exempelvis lövkärr med mycket gamla, upp till 350-åriga, martallar på socklarna vilket indikerar lång kontinuitet utan avverkning.

Översvämningar, saltvattenpåverkan och ansamling av driftmaterial kan skapa högörtskärr med en stor andel blottad, gyttjig jord.

I områden med landhöjning sker en successiv upptorkning av kärren, vilken leder till nedbrytning av lövkärrstorven och därmed ibland en viss återförsump-ning. Successionen i trädskiktet försiggår i övrigt enligt samma mönster som beskrivits för strandalskogar (sid 114).

Regionala skillnaderLövsumpskog finns i samma regioner som strandalskog men på blötare mark.



120

Norrlandskusten De vanligaste trädslagen är gråal, glasbjörk och sälg. Från Höga kusten och söderut finns också rena klibbalkärr. I vissa delar av regionen, främst vid Höga kusten och i det södra kustavsnittet, är inslaget av kalk och kalkkrävande arter påtagligt. I otillgängliga och glest befolkade områden kan lövkärren vara primär landhöjnings-skog, dvs. den första generationen skog på den nya marken.

Ostkusten och sydkustenRiktigt välutvecklade lövkärr är ovanliga på öarna men förekommer spritt på fast-landet vid kusten. De flesta bestånd är relativt unga och utgör en successionsfas på tidigare slåttermark. På några platser i Sydsverige med en mosaik av skog, igen-växningsmark, hagar och småkärr förekommer den sällsynta långbensgrodan.

VästkustenStörre, välutvecklade kustnära lövkärr är ovanliga i regionen eftersom kusten ofta är exponerad, brant och klippig. I de inre delarna av västkustens långsmala kilvikar kan dock välutvecklade bestånd finnas.

Öland och GotlandBiotopen är ovanlig eftersom Ölands och Gotlands jämna kustlinjer inte är tillräckligt skyddade. Ett undantag finns vid Beijershamn på Öland, där blöta finsedimentjordar skapats genom sedimentation bakom den kilometerlånga piren. De objekt som finns är alla starkt havsvattenpåverkade.

Naturvärden och arter Död ved av främst al och ask. Veden förekommer t.ex. i form av blöta, ibland vattendränkta stammar och grenar, stående kraftigt rötade grova stammar och stubbar, samt hårda exponerade stammar. Här upptas arter knutna till fuktig ved. (För övriga vedsubstrat se strandalskog, sid 113, och deltaskog, sid 122). Vedinsekter: brunbaggar (släktet Abdera varav flera rödlistade).Vedsvampar: *dallerskål, *skinntagging, *finporing. Vedlevande mossor: *platt spretmossa, *alsidenmossa, rörsvepemossa, stubbspretmossa, långfliksmossa, flagellkvastmossa, terpentinmossa, *vedsäckmossa. Hot: avverkning, gallring och plockhuggning, ofta i samband med skogsbruk på fastmarken innanför. Markavvattning i kärr som släppt kontakten med havet eller markavvattning genom muddring i grunda vikar (muddringsproblemet diskuteras närmare under gölkärr, sid 57). Trädstammar av främst al och ask. Mest i skuggigt, fuktigt läge men i brynen exponerat. Epifytiska lavar och mossor: *hållav, *parkhättemossa (på ask), *aspfjädermossa, kattfotslav, gammelgranlav, lunglav, tjärfläck, glansfläck, havstulpanlav. Hot: som ovan.



121

Blöt högörtskärrvegetation med socklar, vattensamlingar och bar gyttjig jord, ibland saltvattenpåverkad och då med inslag av driftmaterial.Kärlväxter: *knottblomster, rankstarr, missne, dvärghäxört, gullpudra (samtliga är sydliga inslag i lövkärr längs Norrlandskusten), lundarv, smånunneört. Marksvampar: alsopp.Markmossor: *grön sköldmossa, *bågpraktmossa, *sumpkrypmossa, *Brynia (alla på tidvis dränkt mark eller murket trä), *dunmossa, källpraktmossa, källgräsmossa, *skirmossa (alla på översilad mark). Hot: som ovan. Oljeutsläpp. Biotopen som helhet.Vertebrater: *mindre hackspett, järpe.Mossor: blåmossa, västlig hakmossa.

Åtgärdsbehov Lövsumpskog är i stor utsträckning utpekad som nyckelbiotop och det är angeläget att dessa lämnas för fri utveckling eller vid behov sköts för att bibehålla eller utveckla naturvärden, t.ex. om framtida studier visar att al inte kan föryngra sig i vissa slutna bestånd. Sådana åtgärder bör dock anstå tills sådana studier genom-förts. Under inga omständigheter bör al huggas så att bara yngre stammar finns kvar, eftersom produktionen av död ved då upphör. I landhöjningsobjekt måste framtida succession beaktas vid säkerställande. Flertalet åtgärder torde kunna åstadkommas genom en särskild informationssatsning till markägare om skogs-typens naturvärden och vad som krävs för att bevara dessa. Särskilt naturvärdena i övergångszonen mellan sumpskog och fastmark bör framhållas i sådan informa-tion, eftersom denna del av sumpskogen ofta är utsatt för skogsbruksåtgärder.

Tillstånd för markavvattning bör inte ges för aldominerad sumpskog. I vissa län förekommer markavvattning av alkärr och andra sumpskogar i form av dikes-rensning och fördjupning av gamla, ofta handgrävda, diken. Det är mycket ange-läget med en särskild informationsinsats för att klargöra regelverket kring mark-avvattning, dikesrensning och skyddsdikning.

Problemen med muddring längs kusten måste ses över, se gölkärr (sid 57).Lövkärr med lång kontinuitet och hög artrikedom är särskilt viktiga att få med i

säkerställandearbetet. De utgör unika värdekärnor för en biotopgrupp som annars till stor del består av unga bestånd, uppkomna efter upphörd hävd.

Värdekriterier Hydrologisk kontinuitet och beståndskontinuitet. Båda funktionerna kan i viss mån spåras i sockelbildningens omfattning. För yngre bestånd är kontakt med intil-liggande äldre bestånd en viktig faktor. Inslag av beskuggade äldre sälgar och aspar i kärrkanterna. Stora alsocklar, vattendränkta lågor och rikligt med död ved. Gamla träd, högstubbar, bohål, grövre träd av ask och andra trädslag, samt torrträd. Rikligt med alticka. Artrik kärlväxtflora med rikkärrsarter. Vattensamlingar, havskontakt, bäckutflöden och driftmaterial.



122

DELTASKOG OCH SVÄMSKOG


Sydsv. lövskogar

1130, 9030, 91F0 224 78113, 78212, 78311, 7849, 7859

30

Allmän beskrivningDeltaskog och svämskog består av variationsrika lövskogar, främst i anslutning till älvarnas och de större vattendragens deltaområden. Det vanligaste underlaget är finsediment eller sand, som transporterats med vattendraget och deponerats på stränder och revlar. Träd- och buskskiktet kan vara mycket varierat men domineras ofta av gråal eller klibbal samt glasbjörk och ett mer eller mindre stort inslag av olika Salix-arter och hägg. I norrländska deltaskogar är trädslagsblandningen ofta väsentligt större än i gråalsbårderna i dessa områden.

I stora deltan kan skogstypen täcka hela öar, system av öar samt avsevärda strandzoner. Deltaskogen kan således utgöra ovanligt stora koncentrerade löv-förekomster i landskapet. Deltaskogar är yngre – ibland första generationens skogar – än skogen på öar innanför själva deltaområdet som kan innehålla mer sekundära trädslag som gran.

Vanligtvis ingår flera naturtyper i anslutning till deltan. I de flesta deltan finns ett stort inslag av igenväxande slåttermarker och deltaskogen är i sådana fall av successionskaraktär.

Uppströms det egentliga sedimentationsdeltat kan översvämningspåverkad

Deltaskog dominerad av björk, sälg, al och rönn. Umeälvens delta, Västerbottens län. Foto: Anders Enetjärn.



123

svämskog förekomma. Kraftiga vattenståndsfluktuationer håller här tillbaka gran och buskvegetation så att varierade, ofta glesa lövskogar uppkommer. Den huvudsakliga skillnaden mellan deltaskog och svämskog är att den förra har mycket större deposition av finsediment. Svämskogarna i exempelvis nedre Dalälven är till stor del uppbyggda kring moränöar med viss avlagring av finsediment, medan rena deltaskogar helt är uppbyggda av finsediment som transporterats dit av älvarna. Deltaskogar är mer utsatta för erosion och det bildas hela tiden nya öar, vilket inte behöver vara fallet i svämskogarna, om öarna består av morän.

Förutom vid kusten förekommer deltaskog där stora vattendrag mynnar i sjöar eller där åar och älvar vidgar sig och vattenhastigheten därmed avtar. Där delta-skogen förekommer vid kusten skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:

• Vanligen större områden samt mer uttalad sedimentation och omflyttning av material, som en följd av att vattendraget är större vid mynningen än högre upp.

• Kraftigare påverkan av is, både havsis och is som kommer med vattendraget.

• Vanligen större variation i vattenflödet. • Betydligt kraftigare vindpåverkan, särskilt i deltats yttre delar. • Vanligen en mer uttalad brynkaraktär.• Landhöjning i norra och mellersta Sverige.

Ekologiska processer och påverkan Deltaskogen präglas av sedimentation, omflyttning av jord, kraftiga vattenstånds-fluktuationer och mer eller mindre uttalad påverkan från vind och is. I svämskogen

Deltaskog på ön St. Tuvan. Umeälvens delta, Västerbottens län. Foto: Jörgen Wiklund.



124

förekommer samma processer, med undantag för att sedimentationen är mycket mindre. Processerna skapar dynamiska förhållanden där särskilt kolonisationen på nya sediment eller på kraftigt störd mark är karaktäristisk. Det skapas en mosaik-artad miljö, ofta med öppna, örtrika zoner mellan vattnet och skogen.

Där landhöjning förekommer finns en långsammare succession där hela delta-området successivt torkar upp. I de yttre delarna är bryn- och vindkaraktären påtaglig. Även ispåverkan kan vara kraftig i de yttre delarna och längs vatten-dragets huvudfåra. Sammantaget ger alla dessa processer en hög produktion av död lövved i mycket varierande fuktighets- och ljusförhållanden. Översvämmad ved är ett särskilt karaktäristiskt substrat. Luftfuktigheten är överallt hög. Vedproduk-tionen är i regel kontinuerlig. Dessutom kan tillfälliga särskilt höga vedförekomster uppkomma genom lokala katastrofartade händelser, exempelvis isskjutning, över-svämning eller storm.

Vattenståndsfluktuationer gör även att gran och tall i nederkanterna av höjd-ryggar regelmässigt dör och så småningom faller ut i fuktig mark.

I svämskogarna, dvs. översvämningspåverkade fastmarksskogar i anslutning till vattendragen, hålls ofta barrträden, särskilt granen, tillbaka av översväm-ningarna. Detta gynnar särskilt ek, ask, klibbal, asp, hägg och tall som bättre tål översvämningarna. I vissa fall kan all buskföryngring hållas tillbaka så kraftigt att luckiga, hagmarksliknande miljöer uppkommer.

På tidigare slåttermarker, i form av älvängar och strandängar, pågår en igen-växningssuccession. Under förutsättning att fuktigheten och störningarna är tillräckliga torde i många fall sådana marker utvecklas till lövbärande biotoper.

Regionala skillnader

Norrlandskusten Landets största kustdelta är Indalsälvens delta i Medelpad. Även om stora delar av deltat är kraftigt påverkat av olika exploateringar, finns här inslag av så gott som opåverkad pionjärlövskog. Samma typ av deltaskog, fast i mindre omfattning, finns vid flera av regionens älvar och åar. En bit in från mynningarna skär flera av dessa vattendrag igenom tjocka lager av finsediment varvid de typiska niporna uppstår. Den sällsynta mandelpilen förekommer i denna biotop.

Umeälvens delta är ett annat stort kustdelta vid norrlandkusten. Skogarna är här stora och sammanhängande och har vuxit längre än Indalsälvens deltaskogar som mest består av buskmarker och ung, lågvuxen lövskog. Bitvis finns pionjärlövskog men stora ytor är påverkade av skogsbruk och planterad granskog.

Södra SverigeI södra Sverige finns det nästan inga större vattendrag med stor sedimenttransport varför deltaskogar är mycket ovanliga. Nästan enda undantaget är Dalälven, men på grund av vattenregleringar så sker knappt någon sedimentation längre. Däremot finns det äldre avlagringar en bit uppströms i stora fjärdar. I t.ex. Båtfors natur-reservat, uppströms Älvkarleby, grenar sig älven i en mängd fåror genom ett blockrikt moränryggsområde. Vid extrema högvatten vår och höst kan detta



125

område bli kraftigt översvämmat och det har resulterat i några av landets största svämskogar.

Naturvärden och arter Död ved av klibbal, gråal, ask, björk, asp, hägg och Salix i olika exponerings- och fuktighetsförhållanden. De flesta av dessa vedsubstrat har behandlats under föregående lövträdsrika skogstyper. Här behandlas bara den särskilt våta, tidvis dränkta och överslammade veden. Vedinsekter: *urskogsblomfluga, *lövträdsblomfluga. Vedsvampar: * sälgtagging, *tandknotterskinn, *strandgröppa. Alla på död ved som regelbundet vattendränks. (Se även strandalskog, sid 113). Vedlevande mossor: *timmerskapania. Hot: främsta hotet är regleringar som förändrar vattendragens vattenregim. De blötare delarna utsätts sällan för skogsbruk men på fastmarksryggar, större öar och i upptorkande successionsmark kan avverkning och gallring vara omfattande. Hålträd och gamla träd av ek och vissa andra lövträd av mer eller mindre uttalad hagmarkstyp (i svämskogar). Se under rubriken Naturvärden och arter (sid 100) i ekdominerad hällmarkskog.Mossor: *hårklomossa, *svämmossa (båda på trädbaser eller stenblock i svämskog en bit upp från kusten). Hot: vattenregleringar som förändrar översvämningsfrekvensen, vilket oftast leder till igenväxning med gran eller asp. Dagens skogsbruk tar i regel hänsyn till gammelträd av ek och andra lövträd men tidigare skogsbruk har i många fall förtätat bestånden genom plantering och andra produktionsinriktade åtgärder. Lågor av gran och tall i fuktiga lägen. Vedinsekter: *svartoxe (i rödmurkna lågor). Vedsvampar: *finporing. Hot: skogsbruk som inte tar tillräcklig hänsyn till övergångszonen mellan fastmark och fuktig mark. Vattenregleringar enligt vad som beskrivits ovan.Blöta gyttje-, sand- och grusbankar med varierande vegetationstäckning i söt- eller brackvatten, påverkade av rinnande vatten, vågor, översvämning och is. Marklevande insekter: *älvsandjägare.Marklevande mossor: *kurragömmamossa (ettårig art på bar jord). Hot: Vattenregleringar.Högörtsvegetation på fuktig till blöt, tidvis översvämmad mark. Växtätande insekter: *gulryggad fältmätare, *nätådrig parkmätare (båda på springkorn). Hot: vattenregleringar.Biotopen som helhet.Vertebrater: gråspett, *vitryggig hackspett, *mindre hackspett. Hot: skogsbruk.



126

Åtgärdsbehov Delta- och svämskogens ekosystem är starkt beroende av naturligt fluktuerande vattenföring. I reglerade älvar och åar är vattenregimen inte längre naturlig. Det vanligaste problemet är uteblivna högvattenflöden nedströms regleringsdammarna. I svämskogen leder det till igenväxning med barrträd, fr.a. gran. I blötare deltaskog minskar den naturliga dynamiken vid uteblivna översvämningar och därmed minskar inslaget av tidiga successionsstadier. Vattenregleringars inverkan på terrestra ekosystem nedströms dammarna är dåligt uppmärksammade. Även i nyligen beslutade vattendomar har uppenbara negativa effekter förbisetts. En särskild utredning bör genomföras för att utvärdera dessa negativa effekter på deltaskogar och svämskogar vid kuster och längre uppströms. Utredningen bör även ta fram förslag till hur vattendomar kan utformas vid omprövning för att minimera regleringens negativa effekter i sådana biotoper.

Värdekriterier Död ved, trädslagsblandning, förekomst av gamla ädellövträd och hålträd, naturlig dynamik i erosion och sedimentation, naturlig vattenföring, grova lågor i över-svämningszonen.

Våröversvämmade lövlågor utgör värdefulla substrat för många krävande insekter. Den mindre hackspetten kan räknas som en mycket god indikatorart för de mest värdefulla deltaskogarna.



127

BARRSUMPSKOGAllmän beskrivningI kust- och skärgårdsregionerna är sumpskogar av tall, eller blandskogar av tall och gran, vanligast. Rena gransumpskogar är förhållandevis fåtaliga. Ofta urskiljs en talldominerad respektive en grandominerad typ.

Talldominerade sumpskogar finns vid kusten oftast i sänkor mellan hällar. Vegetationen är oftast skvattramdominerad utom i Sydsverige och på västkusten. I områden med rörligt markvatten kan tallsumpskog också finnas på mycket tunna torvlager som är betydligt näringsrikare än normalt. Markvegetationen kan då domineras av t.ex. klotstarr eller slidstarr. Biotopen har mycket stor spridning i kust och skärgård. Den talldominerade sumpskogen är ofta betydligt mer vindpå-verkad vid kusten men är ändå så lik tallsumpskog i inlandet att den inte skiljts ut som en specifik kustbiotop i denna rapport.

Grandominerade sumpskogar bildas mest på flacka öar, där vatten ansamlas i sänkor och låglänta partier. De utgörs ofta av rätt heterogena miljöer. Sump-skogarna är i flera regioner tydligt kalkpåverkade. Där grundvattnet är ytligt och rörligt, speciellt i nedre delarna av sluttningar, tenderar markerna att vara särskilt näringsrika och produktiva. I öppnare partier med källpåverkan och ytligt mark-vatten finns ofta en artrik och typisk mossflora och inslaget av orkidéer kan vara stort. Vegetationen i denna skogstyp liknar till viss del den i granskog av örttyp. Andelen grandominerad sumpskog är generellt mycket liten i kust- och skärgårds-regionerna, jämfört med inlandet. Eftersom bestånden inte är särskilt stormfasta finns de ofta en bit in från stranden samt i skyddade lägen. Där biotopen före-kommer i kust- och skärgårdsmiljöer skiljer den sig visserligen ofta från inlands-biotoper genom bl.a. högre luftfuktighet, kustdimma, som bland annat skapar goda förutsättningar för lavfloran, men har pga. den ringa förekomsten inte skiljts ut som en specifik kustbiotop i denna rapport

Ekologiska processer och påverkan Talldominerade sumpskogar präglas av blöt, oftast näringsfattig mark, solexpo-nering och vindpåverkan. Biotopen är i opåverkat tillstånd stabil. Produktionen av död ved är i opåverkade bestånd kontinuerlig, även om det sällan blir några grövre dimensioner. Väl utvecklade bestånd är ofta glesa och de äldre träden solexpo-nerade. Större tallsumpskogar är ofta kraftigt påverkade av dikning vilket inneburit påtagligt förändrade markförhållanden. Sådana skogar befinner sig därför i succession med invandring av gran samt en kraftigt ökad tillväxt hos träden.

Grandominerade sumpskogar kan variera en hel del men präglas ofta av hög markfuktighet och produktivitet samt, vid kusten, vindpåverkan. Bestånden finns ofta en bit in från stranden och i skyddade lägen. Stormar och ett dåligt rotfäste skapar en stor rikedom på granlågor och annan död ved. I landhöjningsområden kan gransumpskogarna utgöra sena successioner av tidigare lövdominerade skogar. I sådana fall kan inslaget av gamla lövträd och död lövved vara betydande. Liggande ved bryts snabbt ner i den blöta miljön. I äldre bestånd uppstår ofta luckor och gläntor.



128

NaturvärdenTallsumpskogens naturvärden är huvudsakligen lavar, vedsvampar och vedinsekter knutna till död och döende ved. Gramsumpskogens värden är huvudsakligen mossor, vedsvampar och lavar knutna till död granved. Kalkpåverkade gransump-skogar har ofta en karaktäristisk rikkärrsflora.

Åtgärdsbehov Större opåverkade tallsumpskogar är ovanliga längs kusten men förekomsten är dåligt känd. Den ringa arealen i många bestånd gör dem mindre intressanta från skogsbrukssynpunkt. Bestånden drabbas ändå hårt av skogsbruket genom att avverkning ofta sker inpå beståndsgränsen. Detta gör dels att tallkärrens rikaste delar – i fastmarksgränsen – ofta avverkas och körs sönder, dels att kvarvarande bestånd i brist på skyddszoner drabbas av sönderblåsning och plötslig solexpo-nering. Större opåverkade tallsumpskogar är mycket ovanliga och behöver kart-läggas. I en del kust och skärgårdsområden ingår tallsumpskogar som en viktig del i skogs- och myrmosaiker och bör skyddas genom reservatsbildning.

Gransumpskogar är i stor utsträckning nyckelbiotoper och det är angeläget att dessa lämnas för fri utveckling. Naturvärdena i övergångszonen mellan sumpskog och fastmark bör framhållas i information till markägare och beaktas vid arbete med biotopskydd av naturvårdsavtal i dessa miljöer.

Tillstånd till markavvattning av opåverkade tallsumpskogar eller gransump-skogar med höga naturvärden bör inte ges. I vissa län förekommer markavvattning i form av rensning och fördjupning av gamla, ofta handgrävda, diken. Det är mycket angeläget med en särskild informationsinsats för att klargöra regelverket kring markavvattning, dikesrensning och skyddsdikning.



129

KUSTNÄRA BJÖRK- OCH RÖNNSKOG


Sydsv. lövskogar

9030 2215 7819, 7828 27

Björkdominerade bestånd kan bilda skogsgräns mot havet i exponerade lägen, särskilt i de yttre delarna av Norrlandskustens och ostkustens skärgårdar. Skogs-typen kallas ofta maritim björkskog (se Naturvårdsverkets rapport 4873 ”Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad?”, samt rapport 5081 ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker” för en över-sikt). Till skillnad mot de flesta andra lövskogar så långt norrut är den maritima björkskogen många gånger en stabil, naturligt uppkommen typ som inte nödvän-digtvis har haft någon markanvändning. Här har urskiljts två varianter: Kustnära björk- och rönnskog, som främst utgörs av björkdominerad strandskog på fastmark, samt kustnära björkskog på torv. De naturvärden som är knutna till björken är ungefär de samma för de två varianterna, men deras dynamik skiljer sig åt, liksom deras historia samt inslaget av andra trädslag.

Allmän beskrivningGlesa björk- och rönnbestånd, vanligen på steniga och rätt magra jordar i exponerade lägen. De mest karakteristiska björk- och rönnskogarna är tämligen glesa exponerade bestånd, ofta på steniga moränryggar med rished som under-vegetation. Ibland förekommer smala bårder med strandalskog utanför. Rönnen sprids lätt av fåglar även till avlägsna skär och är ibland det enda trädslaget i ytterskärgården.

Björkdominerade strandskogar (glas- eller vårtbjörk, beroende på markfuktig-het) finns fr.a. i Kvarkenområdet, där de förekommer omedelbart ovanför albården. Biotopen påminner ofta om fjällbjörkskog och kallas ofta, tillsammans med björk-skog på torv (sid 133), för maritim björkskog. Gamla träd och död ved före-kommer relativt rikligt. De frodigaste skogarna är lundartade, men på något högre partier dominerar blåbärstyp med inslag av gran.

Biotopen förekommer inte i inlandet, även om vissa åsryggar (ofta igenväxande efter skogsbete eller avverkning) kan ha rönnbestånd som påminner om dem i skärgården.

Ekologiska processer och påverkan Gles kustnära björk- och rönnskog präglas av vind, solexponering, hårda vinter-förhållanden samt ofta torkstress sommartid. Förhållandena hindrar granetablering och skapar ett kontinuerligt flöde av död lövved. Både björk och rönn blåser sönder i dessa miljöer, men kan bilda nya stammar som stubbskott; det är detta som får den att likna fjällbjörkskog (i fjällen skadas stammarna av snö och förr av stubb-skottsbruk). Ofta dödas trädens toppar i stort antal av särskilt hårda stormar eller vinterförhållanden, vilket skapar en rik men tillfällig tillgång på exponerad ved. Veden i biotopen är av olika typer och exponeringsförhållanden, men det



130

vanligaste är tämligen exponerade döda, klena stammar och grenar som står kvar i stubbskottsbuketterna.

Biotopen är således betingad av exponerade växtplatser, men kräver samtidigt djupare jordar än hällmarksskogen. Den finns därför främst i de yttre delarna av moränskärgårdar, på exponerade åsöar och riktigt exponerade ås- och moränuddar, samt ibland i morän- eller klapperstensfickor på de yttre öarna. Längre in i skär-gården är vanligen vindexponeringen för svag för att hålla undan gran och tall. Man kan dock hitta biotopen på öar nära gamla skärgårdshemman, där den är skapad av skottskogsbruk. Genom regelbunden tuktning skapades flerstammiga björkbuketter på samma sätt som i naturligt störda bestånd i exponerade lägen.

I områden med landhöjning är björk- och rönnskogen ett naturligt successions-stadium i exponerade lägen. I vissa trakter har biotopen ingått i utmarksbeten, och där kan viss igenväxning och graninvandring märkas, även om förändringarna ofta sker sakta pga. beståndens exponerade läge. I gamla skottskogar på rikare mark märks vanligen en kraftig igenväxning, främst av löv, men med tiden även av gran och tall.

Regionala skillnaderBjörk- och rönndominerad skog finns på torrare och magrare jordar än strandal-skogen men rikare jordmåner än hällmarksskogar. Biotopen finns bara där

Kustnära björkskog på moränjord. Holmöarna, Västerbottens län Foto: Anders Enetjärn.



131

lämplig jordmån förekommer i tillräckligt exponerade lägen, vanligen i den yttre skärgården. Den saknas därför längs södra ostkusten samt på sydkusten

Norrlandskusten Biotopen förekommer rikligt bl.a. i Holmöarnas södra delar, delar av Kronörens-Drivörens naturreservat och Skeppsviks skärgård.

OstkustenBiotopen förekommer fr.a. i trakter med moränkust. Oftare här än längs norrlands-kusten har bestånden en beteshistorik. Insektsfaunan på både rönn och björk blir rikare söderut i landet, även om bestånden vanligen växer alltför exponerat för att få en rik fauna. Tillsammans med björkskog på torv är biotopen en av de mer karaktäristiska i de yttre delarna av ostkustens skärgårdar och vanligen den skogs-typ som når längst ut. Biotopen är vanlig även på Åland och i Åbolands skärgård.

Naturvärden och arter Död ved av främst björk och rönn, vanligen exponerad och i form av döda (ofta stående) stammar och grenar, ofta med fnösk- eller björkticka. Speciellt i träd som rötats av eldticka finns en rik skalbaggsfauna. I skyddade lägen även ved av al och ask. Lavar: lunglav, *finflikig brosklav. Många vedinsekter lever i denna typ av substrat men generellt sett saknas inventeringar i lövskogen och kunskapen om dess naturvärden är begränsade. Det kan dock antas att de kärva lägena långt ut i skärgården vanligen är rätt artfattiga.Vedinsekter: *stekelbock (på björk), *spindelbock, smalpraktbaggar, urskogsbarkskinnbagge, *jättesvampmal. Vedsvampar: *finporing, *rynkmussling, koralltaggsvamp. Hot: avverkning och gallring. På vissa håll är graninvandring efter upphörd hävd ett hot för biotopens långsiktiga överlevnad. Rönnar i exponerat läge. Rönnen har i norrländska kustområden knappast några rödlistade arter men är genom sin bär- och nektarproduktion viktig för rastande flyttfåglar och insekter. Hot: möjligen kan igenväxning efter upphörd hävd på sikt skugga ut rönnarna i vissa lägen. Omväxlande lund- och gläntvegetation i björkdominerad skog på fuktig, tämligen näringsrik landhöjningsmark. Ofta finns inslag av driftmaterial. Kärlväxter: *ryssnarv. Hot: sannolikt en rätt stabil miljö, så länge strandskogen är intakt. I tidigare hävdpåverkade områden kan dock igenväxning bli ett problem på sikt.Varma smågläntor med örter och ris, både torra växtplatser och fuktigare skrevor med t.ex. odon. Samma arter som för talldomineradhällmarksskog (sid 93).



132

Åtgärdsbehov Biotopen är ytterst sällan påverkad av skogsbruk men vedtäkt kan lokalt vara omfattande på öar med omfattande friluftsliv eller fritidsboende. I den mån detta utgör ett hot bör informationsinsatser räcka långt.

Liksom för många andra biotoper i skärgårdarnas yttre delar är den björk-dominerade skogens naturvärden dåligt kända. Kunskapen skulle kunna ökas genom ett särskilt inventeringsprogram riktat mot dessa skogstyper längs svenska kuster. En sådan undersökning kan föranleda att särskilt värdefulla förekomster med björk- och rönndominerad strandskog utpekas och skyddas genom områdes-skydd.

Värdekriterier Stora, olikåldriga bestånd. Grov död ved med fnöskticka eller andra vedsvampar. Bestånd i mer solvarma, lägen närmare fastlandet kan antas vara artrikare, dels genom att de är mer skyddade, dels genom närheten till andra björkbiotoper. Örtrika gläntor. Förekomst av frodiga lundartade partier.



133

KUSTNÄRA BJÖRKSKOG PÅ TORV


Sydsv. lövskogar

9030 2215 7819, 7828 27

Allmän beskrivningEn fuktigare variant av exponerad, björkdominerad strandskog i skärgårdens yttre delar. Denna skogstyp, tillsammans med kustnära björk- och rönnskog, kallas ofta maritim lövskog eller maritim björkskog (för en översikt se: ”Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad?” Naturvårdsverkets rapport 4873, samt ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker”. Natur-vårdsverkets rapport 5081). Kustnära björkskog på torv växer på magra torvjordar, antingen i sänkor på bergiga öar eller i låglänta områden på landhöjningsmark. Den senare typen förekommer främst längs norra norrlandskusten, där torvlager bildas pga. hög humiditet och långsam nedbrytning. Torvlagren är ofta grunda och unga. Även torvlager i djupare sänkor är vanligare norrut. Söderut i landet på bördigare jordar ersätts skogstypen ofta av skog dominerad av klibbal.

Glasbjörk dominerar trädskiktet men tall, gran och grupper av al och asp förekommer ofta. I de frodigaste och mest skyddade partierna växer ibland även en del ask. Gråvide och brakved finns ofta medan fältskiktet domineras av t.ex. skvattram, odon, kråkbär, lingon, hjortron, kråkklöver och hönsbär. I partier med kalk kan en utomordentligt frodig lundvegetation uppstå, med ormbunkar och högörter. Eftersom biotopen ofta är en igenväxningsskog efter tidigare hävd finns det ibland kvar öppna partier med starrvegetation. Dessa kan ibland bibehållas under lång tid i blöta partier men växer annars vanligen igen med videkratt.

Kustnära björkskog på fickor av torvjord mellan de kala hällarna. Kustnära björkskog på torv kallas ofta, tillsammans med kustnära björk- och rönnskog, för maritim lövskog. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.



134

Kustnära björkskog på torv. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.

På torvmarker i inlandet är det vanligen tall som dominerar trädskiktet medan björken främst förekommer på näringsrikare jordar, exempelvis tidigare fuktängar. I de fall björkskog utbildas i inlandet är den alltid mycket mindre vind- och solexponerad än den maritima björkskogen.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av vind, hårda vinterförhåll-anden och hög markfuktighet på torvjordar, i flacka landhöjningsområden därtill av succession. Störningarna och markförhållandena förhindrar granetablering och skapar ett kontinuerligt flöde av död lövved av olika typer och i olika expone-ringsförhållanden. Det är främst i skärgårdarnas yttre delar samt i Bottenviken som väderexpone-ringen är tillräckligt stor för att skogstypen skall kunna bildas och bibehållas.

Biotopen förekommer också längre in i skär-gården, som ett mer eller mindre successions-betonat stadium efter upphört bete eller slåtter. Där biotopen uppkommit efter upphörd hävd sker under vissa tidsperioder självgallring som ger en tillfälligt förhöjd vedproduktion. Självgallring förekommer också där biotopen är landhöjningsbetingad. I successionen föregås björken vanligen av videkratt, främst gråvide.

Den kustnära björkskogen på torv förekommer ibland, som här, i en aspdominerad variant. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.



135

Björkskog på torv förekommer inte längst ut mot vattnet på landhöjningsmark eftersom torvlager inte hunnit byggas upp. I själva brynzonen dominerar i stället al och olika Salix-arter.

Regionala skillnader Björkskog på torv förekommer främst i Östersjöns norra delar där kusten är till-räcklig flack och nedbrytningen av organiskt material tillräckligt långsamt för att skapa stora områden med torvbildning. I landets mer kuperade kustområden före-kommer skogstypen därför bara som små fickor. I områden med mer näringsrika torvjordar, exempelvis vid upplands- och smålandskusten, ersätts björkskogen vanligen av al- och askdominerad skog.

Naturvärden och arter Död ved av främst björk, ofta i exponerat och samtidigt fuktigt läge. Biotopens vedlevande flora och fauna är dåligt känd men är antagligen tämligen artfattig (se kustnära björk- och rönnskog, sid 129). Hot: lågvuxna bestånd i skärgårdens yttre delar torde sällan påverkas av skogsbruk men i mer produktiva bestånd (fr.a. på gamla slåtterängar) förekommer ofta gallring och ibland slutavverkning. Frodig högörtsvegetation i skyddade sänkor, ibland med inslag av driftmaterial. Kärlväxter: storrams, tandrot, ramslök, sankt pers nycklar, *lundkardborre, *idegran. Mollusker: inga svenska uppgifter men rik molluskfauna enligt finska undersökningar (Valovirta 1984). Mossor: blåmossa, vågig sidenmossa, västlig hakmossa och stor revmossa finns sällsynt. Hot: sannolikt en rätt stabil miljö så länge den inte är alltför påverkad av skogsbruk eller markavvattning. I tidigare hävdpåverkade områden är björkskogen av successionskaraktär och där kan naturvärden knutna till björken hotas av igenväxning av andra trädslag.

Åtgärdsbehov Större, lättillgängliga och mer produktiva bestånd längre in i skärgården (ofta på gammal slåtter- eller betesmark) är ofta kraftigt påverkade av avverkning och gallring. Särskilt värdefulla bestånd bör identifieras och säkerställas genom områdesskydd. I vissa bestånd bör bete och/eller röjning av vissa inväxande trädslag övervägas.

Värdekriterier Hydrologisk kontinuitet och beståndskontinuitet. För yngre bestånd är kontakt med äldre, intilliggande bestånd viktig. Inslag av äldre sälgar och aspar. Inslag av stora alsocklar. Vattensamlingar med vattendränkta lågor. Stort inslag av död ved. Luckor med starr- eller videkrattvegetation. Artrik kärlväxtflora. Bäckutflöden. Driftmaterial.



136

AVENBOKSKOG


Sydsv. lövskogar

9160, 9170 2224, 2232 - 7

Allmän beskrivningAvenbokskog utgörs av bestånd där avenbok dominerar men där det kan finnas ett mer eller mindre stort inslag av bok, ek, lind och lönn. Det är en värmekrävande skogstyp som i Sverige förekommer på grönstensbergrund eller kalksten på mull-rika brunjordar men ibland även på hällar och i branter. En speciell kusttyp är avenbokskog på s.k. gleyjord, en blöt jordmån som är rödstrimmig av utfällt järn. De flesta bestånd är små men i några fall förekommer större sammanhängande avenbokskogar.

Vegetationen är lund- eller hedartad. I kustnära bestånd finns ofta ett stort inslag av murgröna, hassel och vildkaprifol. Typiska arter i fältskiktet är sydliga arter som buskstjärn-blomma, gulplister och lundslok. Avenbokskogen är i de flesta fall en succes-sionsskog efter upphörd hävd av naturliga foder-marker och kan ibland vara planterad. Ofta finns rest-populationer av hävd-gynnade kärlväxter.

Där biotopen före-kommer i kust- och skär-gårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:

Mer utpräglade brynmiljöer Kraftigare vindpåverkanHögre stabilitet, skogstypen anses vara stabil i branta sluttingar på Bornholm (Danmarks natur 1975) och det kan möjligen gälla även för en del svenska kustförekomster.

Förekomster på gleyjord anses vanligen vara kustspecifika.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas idag framför allt av succession (efter upphörd slåtter eller bete) men även av vind- och brynpåverkan samt, i torra lägen, torkstress liknande den i

Avenbokskog. Fältskiktet domineras här av gräset lundslok. Stenshuvuds nationalpark, Skåne län. Foto: Klas Rune/N - Naturfotograferna.



137

brantskogar. Detta skapar en del död ved, uppkommen genom självgallring eller störning, ofta i varma lägen. Markvegetationen befinner sig i de flesta bestånd i ett sent stadium av igenväxning efter upphörd hävd.

Regionala skillnaderAvenbok finns enbart i sydligaste Sverige till i höjd med mellersta Öland.

SydkustenAvenboken har sin största utbredning i landet i kustregionen i Blekinge. Här finns några av landets största avenbokbestånd, t.ex. på Listershuvud och Hanö. I Stens-huvuds nationalpark i Skåne finns en annan känd avenbokskog.

Naturvärden och arter Stammar och död ved av avenbok, antingen i varma, soliga lägen (ibland av kratttyp) i sluttningar och branter eller i mer skuggiga lägen i igenväxande bestånd och lundmiljöer. Vedinsekter: *avenboksplintborre, *olivgrön praktbagge. Vedsvampar: *brunluddig roting (på trädbaser och rötter), *gulgrå sotdyna, *rosenporing (på undersidan av grova lågor). Hot: skogstypen utsätts sällan för skogsbruk och hoten torde därför vara små. Mullrik mark i lundmiljö.Kärlväxter: myskmadra, murgröna, lundslok, buskstjärnblomma, gulplister.Marksvampar: *cinnoberspindling, liten stinksvamp, *igelkottröksvamp, *rutkremla, *avenbokriska. Hot: skogstypen utsätts sällan för skogsbruk och hoten torde därför vara små. Värden knutna till inslag av gamla bokar.Lavar: *rosa lundlav, *bokvårtlav, *mångfruktig blemlav. I övrigt har biotopen många naturvärden gemensamma med ekdominerad hällmarksskog och i vissa fall med gles brantskogdominerad av ädelövträd.

Åtgärdsbehov En avsevärd andel av bestånden är redan områdesskyddade men skogstypen kan lämpligen behandlas i samband med att ekdominerad hällmarksskog ses över. På så sätt kan man få ett mer samlat grepp över biotopens stabilitet, behov av hävd etc. i Sverige.

Värdekriterier Död ved, gamla träd och hålträd av avenbok och andra lövträd. Tätare dungar med vegetationsfattig mark, solöppna sluttningar, kratträd.



138

BOKDOMINERAD SKOG Allmän beskrivningBokskogar finns av olika typer, alla dominerade av bok, men i övrigt med inslag av ek, lönn, ask, björk och ibland alm, avenbok och bergek. Buskskikt saknas ofta men fältskiktet kan vara välutvecklat. Beroende på marktäckets tjocklek och fuktighet delas bokskogarna in i två huvudtyper efter fältskiktets utseende. I bok-skog av ristyp (även kallad hedbokskog) består fältskiktet av risvegetation med blåbär, kruståtel och vårfryle. I bokskog av lågörttyp är markfloran mer örtrik än i ristypen och särskilt påtaglig är mängden vårblommande örter, exempelvis sippor. I lågörttypen kan floran innehålla arter som gulplister, myskmadra, lundslok eller lundarv. Lagret av boklöv är ofta betydligt tjockare i de torrare bokskogarna av ristyp än i de örtrika.

På näringsrikare marker kan boken bli mycket storväxt, vilket innebär att stora mängder död ved bildas när träden dör. I gamla bokskogar av ristyp finns en rik marksvampflora och knotiga bokar kan ha en rik lavflora. Generellt är naturskogs-artade bestånd av bokskog bland de mest värdefulla skogsmiljöerna i södra Sverige.

Bokskog är typisk för gamla betade utmarker i södra Sverige. På västkusten finns boken naturligt huvudsakligen söder om mellersta Bohuslän, och på ostkusten söder om mellersta Småland. Kustnära bestånd skiljer sig föga från de i inlandet, med undantag för att de är mer utsatta för vindpåverkan.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av igenväxningssuccession pga. upphörd hävd men även av vind och brynpåverkan samt i en del torra lägen torkstress. Detta kan i mer opåverkade bestånd resultera i att död ved bildas. I de flesta fall har bokskogarna legat på betade utmarker. Huvuddelen är påverkade av skogsbruk i någon form.

NaturvärdenLundvegetation på näringsrik mark. Gamla bokar och andra ädellövträd, död ved och döende träd. Stenar, block och branter.

Åtgärdsbehov Bokskogar bör urskiljas vid lövskogsinventeringar och de bäst utvecklade skyddas i naturreservat.



139

EK-BOK-BJÖRKSKOG Allmän beskrivningEk-bok-björkskogar är en framträdande skogstyp i Blekinges kust och skärgård. De utgörs av tidigare mer öppna marker med hagmarksträd som nu är under igenväx-ning. Bestånden domineras av ek, bok och björk, men den inbördes fördelningen av dessa trädslag varierar kraftigt mellan olika bestånd. I fuktpartier tillkommer klibbal och ibland ask. Buskskiktet hyser ofta slån, hagtorn, björnbär och nypon medan fältskiktet generellt är fattigt. I denna skogstyp finns ofta vidkroniga bokar av hagmarkstyp. Ek och björk har svårt att föryngra sig i slutna bestånd varför många bestånd är under igenväxning med bok och gran. Flertalet bestånd har övergått i slutna bokskogar genom skogsbruksåtgärder där ek och björk gallrats bort.

Ekologiska processer och påverkan Skogstypen präglas av vind, torka, en kraftig variation i marktäckets tjocklek samt av igenväxningssuccession. Detta skapar ofta god tillgång på död lövved med stor variation i exponering. Bestånden förekommer ibland intill hällar och klippor, vilket kan ge ett särskilt varmt mikroklimat. Skogstypen bildas normalt genom succession av halvöppna, tidigare betade hagmarker på gamla utmarker.

NaturvärdenMulmträd samt död och döende ved av ädellövträd. Gamla grova träd. Lundvegeta-tion på fuktig till frisk näringsrik mark.

Åtgärdsbehov För att vidmakthålla denna skogstyp är röjning och gallring nödvändigt. Behovet av bete bör uppmärksammas och stödjas. Gamla, grova ädellövträd (främst ek och bok) behöver karteras och gynnas med hjälp av skötsel/frihuggning. Äldre bestånd av denna typ bör skyddas genom reservatsbildning.



140

EKSKOG AV RISTYPAllmän beskrivningBiotopen förekommer på magra och torra jordmåner samt nedanför hällmarker och kallas ofta hedekskog. Denna skogstyp är särskilt utbredd i sydvästra Sverige, men finns i ekens hela utbredningsområde. Dessa marker har i äldre tider varit betes-mark eller mager slåttermark. Kontinuiteten är sällan särskilt lång, då bestånden uppkommit på gamla hedar som vuxit igen. Flertalet av hedekskogarna är igen-växningssuccessioner efter 1600-, 1700- och 1800-talens stora skövlingar av ekskog och efter upphört bete.

En stor del av signal- och rödlistearterna i dessa miljöer är idag mer eller mindre nära förknippade med bergväggar eller till den jordmån som skapas av de lättvittrade bergarterna i branterna. Det bör dock poängteras att lövbestånden i dessa sluttningar är nödvändiga för att bibehålla rådande mikroklimat och därmed också den rika kärlväxt- och kryptogamfloran. Även om inte trädskiktet idag innehåller så många sällsynta arter, kommer artrikedomen att öka med ökande ålder. Lövvårtbitaren, som är värmeälskande, finns i denna miljö.

Ekologiska processer och påverkan Skogstypen präglas av vind, torka, en kraftig variation i marktäckets tjocklek samt i vissa fall av igenväxningssuccession. Detta skapar ofta god tillgång på död lövved, med stor variation i exponering. Bestånden förekommer ibland intill hällar och klippor, vilket kan ge ett särskilt varmt mikroklimat. Biotopen utgörs vanligen av successionsskog på halvöppna, tidigare betade, hagmarker på gamla utmarker.

NaturvärdenBergväggar och lättvittrade bergarter i branter. Lövbestånd som vidmakthåller mikroklimatet i dessa branter. Lövträdskikt med solinstrålning och luckighet. Gamla träd, död ved och döende träd.

Åtgärdsbehov Gamla, grova ädellövträd (främst ek) behöver karteras och gynnas med hjälp av skötsel. Bete i denna skogstyp bör uppmärksammas och stödjas. Äldre bestånd behöver ibland skyddas genom reservatsbildning.



141

EK-/HASSELDOMINERAD LUND


Sydsv. lövskogar

9160 2232(a) - 19

Lundar förekommer spritt efter en stor del av södra och mellersta Sveriges kuster. Beroende på bl.a. skillnader i klimat, geografiskt läge och jordmån skiljer sig lundarna en hel del från varandra, inte minst med avseende på trädslagsbland-ningen. Dessa skillnader medför att exempelvis insektsfaunan, lav- och vedsvamp-floran samt lundfloran i de olika lundtyperna också skiljer sig sinsemellan, även om historiken många gånger är snarlik. De olika lundtyperna är här sammanslagna till två huvudtyper: Ek-/hasseldominerade lundar (nedan) respektive blandädel-lövlundar (sid 145). För en mer detaljerad indelning, se Naturvårdsverkets rapport nr 5081 ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker”.

Allmän beskrivning Ek-/hasseldominerade lund utgörs av två snarlika varianter, dels de med ett stort antal gamla ekar, dels lundar där hassel dominerar. Indelningen är inte alltid tydlig eftersom de två varianterna ofta går i varandra – det är exempelvis vanligt att hassel dominerar i buskskitet under äldre ekar. Lundar med ekar och/eller hassel är en ganska framträdande lundtyp i flera kust- och skärgårdsregioner efter Östersjön. Typen avser lundar på djupa, mullrika marker som har varit slutna under lång tid.

Hassellund. Uppsala län. Foto: Göran Hansson/N - Naturfotograferna.



142

De flesta ekar yngre än 100 år visar inga tecken på att ha vuxit upp i glesa hagmarksbestånd. Äldre ekar är däremot oftast av hagmarkstyp med spärrgrenig eller hamlingspräglad krona, vilket visar att biotoperna har ett förflutet som trädbärande hagmark eller löväng.

I denna rapport skiljs en lund från en igenväxt äng/hage genom att hävdens upphörande ligger långt tillbaka i tiden, ibland uppemot 100 år eller mer. Under-vegetationen tillhör den s.k. lundfloran och består inte av hagmarksväxter. Biotopen som sådan är på många ställen idag relativt stabil, särskilt där jordarna är kraftigt kalkpåverkade. Här har granar svårare att få fotfäste (t.ex. många lundar i Blekinge, Östergötland och Sörmland), men inslaget av ek och hassel kan på sikt minska och istället växer ask, lind, bok, asp och björk in i lundarna.

Mer eller mindre rena hassellundar (hässlen) är särskilt utbredda på kalk- och mullrika jordar i flacka områden, särskilt på öar i innerskärgården.

Lundar med riktigt gamla och grova ekar är mycket ovanliga i kust- och skärgårdsområden.

Kustnära ek-/hasselbestånd skiljer sig föga från de i inlandet när det gäller trädslagssammansättning och strukturer, men behandlas i denna rapport som kustspecifik eftersom de kustnära lundarna vanligen är mer artrika och hyser en mer krävande flora och fauna än motsvarande inlandsbestånd i samma geografiska område.

Ekologiska processer och påverkan Flertalet bestånd har långt tillbaka varit slåttermarker. En period av bete har förekommit på de flesta marker. Många bestånd har mycket lång trädkontinuitet, särskilt av ek.

Ofta har den långa tiden av slutenhet inneburit att många hävdberoende arter, inte minst bland kärlväxterna, försvunnit och istället ofta ersatts av en beteskänslig lundflora. I bestånd där träden har stor åldersspridning och där det finns inslag av riktigt gamla träd, luckor och solexponerade stammar finns en artrik kryptogam-flora med en del mycket krävande och sällsynta arter. Den flora och fauna (se nedan) som är knuten till riktigt gamla träd, jätteträd (grövre än en meter i diameter på det smalaste stället under brösthöjd) och inte minst spärrgreniga äldre hag-marksekar missgynnas om lundarna slutit sig så mycket att dessa träd konkurrerats ut och dött.

Regionala skillnader Södra ostkusten Typen finns i hela regionen men ekinslaget ökar i söder. Lundfloran tycks artrikare i norr medan lav- och vedsvampfloran ofta är något rikare i söder.

SydsverigeEn vanlig lundtyp i delar av kust- och skärgårdsregionen. Många bestånd har mycket lång trädkontinuitet av ek.



143

Norra västkusten Biotopen täcker endast en liten areal i västra Sverige.

Naturvärden och arterJätteträd (se definition ovan). På gamla ekar och grov bark, samt marken runt/under ekarna återfinns flera krävande arter.Fåglar: *skogsduva. Skalbaggar: *brun guldbagge, *ekoxe, *bokoxe, *brunoxe, *rödrockar (flera arter), *kamklobaggar (flera arter), *brunbaggar (flera arter), *sexfläckig blombock m.fl. Rätvingar: *lövvårtbitare. Lavar: *skärelav, *grå skärelav, *stiftklotterlav, *gammelekslav, *gulpudrad spiklav, *silverlav, *ekspik. Vedsvampar: *saffransticka, *tårticka, *oxtungsvamp, *blekticka, *brödmärgsticka, *korallticka. Marksvampar: *igelkottsröksvamp, *lömsk flugsvamp, *liten stinksvamp, *gulfotshätta, *grå kantarell, *rutkremla, *lundvaxskivling, *kremlevaxskivling, *cinnoberspindling, *scharlakansvårskål. Mollusker: vitglanssnäcka. För en mer utförlig beskrivning, se Naturvårdsverkets rapport nr 5081. Lundfloran är ofta välutvecklad och vissa arter kan bilda stora bestånd. Kärlväxter: desmeknopp, tandrot, murgröna, vätteros, vårärt, låsbräken (i väutvecklade lundmiljöer), lundskafting, myska, lundelm, lundslok, skogsbingel, nässelklocka, underviol, tvåblad. Mossor: fällmossa, krusulota, baronmossor, platt fjädermossa, grov fjädermossa, kruskalkmossa, guldlocksmossa. Lavar: stor rostfläck, lunglav. Mark- och vedsvampar: liksvamp, rutskinn, rostticka, kremlevaxskivling. Hässlen.Vedsvampar: hasselticka. Kalkrik mark. Här finns ibland värmekrävande marksvampar knutna till främst ek. Marksvampar: *bronssopp, *sommarsopp, *bleksopp, *rotsopp. Dessa svampar föredrar halvöppna förhållanden eller gläntor i skog.

Åtgärdsbehov Många lundmiljöer med ädellövträd har höga skyddsvärden och bör ges hög prioritet i bevarandearbetet. Eftersom flertalet av dagens lundar uppkommit genom en igenväxning som ligger långt tillbaka i tiden, ibland uppemot 100 år eller mer, har ofta merparten av hagmarkens flora försvunnit och istället ersatts av en vårblommande lundflora. I det stadiet är lunden ofta relativt stabil, särskilt på kalkrika jordar. Bestånden utvecklas mot tillstånd av intern dynamik. Stabiliteten, den slutna lundkaraktären och en ofta beteskänslig lundflora medför att skötseln i många objekt kan inskränkas till röjning av eventuell inväxande gran. På sikt kan



144

det dock ske en succession där inslaget av ek och hassel minskar när andra lövträd växer in i lundmiljön. Detta bör beaktas i reservatets skötselplan. I vissa objekt behöver därför behovet av att röja undan även andra trädslag än gran utredas.

Även för många arter som är knutna till gamla grova ädellövträd (inklusive hagmarksträd), lågor och torrträd anses det idag ofta att fri utveckling med naturlig intern störningsdynamik och eventuell röjning av inväxande gran är tillräckligt för en långsiktigt gynnsam bevarandestatus. Om så verkligen är fallet behöver dock utredas vidare.

Om det däremot finns ett rikligt inslag av gamla spärrkroniga ekar, andra gamla ädellövträd av hagmarkstyp, mulmträd eller hamlade träd måste det beslutas vilka naturvärden som skall prioriteras. Om de hävdberoende naturvärdena finns kvar och prioriteras behöver ofta omedelbara riktade röjningsinsatser sättas in för att träden och en eventuell förekomst av arter knutna till denna typ av hagmarksträd skall kunna räddas. I reservat med ädellövlundar behöver därför skötselbehovet i förekommande fall ses över för att hantera bevarandet av sådana jätteträd och dess följearter. För att undvika framtida kontinuitetsbrott måste även föryngringen av exempelvis ek beaktas i skötselplanen. Se trädbärande hagmark (sid 76) för en mer utförlig diskussion.

Värdekriterier Välutvecklad lundkaraktär med rik örtflora. Värdefulla element är jätteträd (se definition ovan), jättelågor, gamla träd, döda träd, nedfallna grova grenar, torrträd och högstubbar. Välutvecklade brynmiljöer intill bestånden. Rösen och bergskravel innebär ofta ytor med äldre hasselbestånd. Objekt med jätteträd (se definition ovan) är särskilt värdefulla. Hässlen med lång kontinuitet och skyddat läge kan innehålla en krävande och sällsynt svampflora och bör i så fall särskilt uppmärksammas.



145

BLANDÄDELLÖVLUND


Sydsv. lövskogar

9020, 9180 2236 - 18

Allmän beskrivning Lundmiljöer i områden med fuktiga mull- och kalkrika jordar kännetecknas av en stor trädslagsblandning. På fuktigare marker dominerar oftast ask, ibland med stort inslag av klibbal. På friska marker kan alm vara det vanligaste trädslaget. Även lind och ibland ek kan dominera men ofta förekommer då även lönn, björk och asp. Barrinslag av varierande utsträckning, framför allt av gran, förekommer i många bestånd. I buskskiktet finns ofta hassel.

Till skillnad från bestånd i inlandet är förekomster med riktigt gamla och grova träd mycket ovanliga i kust- och skärgårdsområden. I bestånd där träden har stor åldersspridning och där det finns inslag av riktigt gamla träd, luckor och solexpo-nerade stammar, återfinns en artrik kryptogamflora med en del mycket sällsynta arter. Kustnära bestånd, särskilt på kalkrika jordar, är ofta mer artrika och särpräglade än de i inlandet, vilket är skälet till att biotopen i denna rapport anses vara kustspecifik.

Ekologiska processer och påverkan Så gott som alla bestånd har tidigare varit inägor, främst slåttermark. Ofta är dessa bestånd utvecklade runt impediment i de tidigare slåttermarkerna. Andra bestånd, t.ex. på öar, har tidigare varit betesmarker. Även här är bestånden vanligen utvecklade kring steniga avsnitt. Vissa bestånd kan ha sitt ursprung i parker runt gods och större gårdar.

Regionala skillnader Södra ostkusten Asklundar förekommer längs hela kuststräckan. Ibland är alm det dominerande trädslaget. Ofta kan inslaget av gran vara stort. Där träden i dessa bestånd har stor ålderspridning, med inslag av riktigt gamla träd, luckor och solexponerade stammar, återfinns en mycket artrik kryptogamflora med en del sällsynta arter. Lundar som ingår i beteshagar och som betas extensivt, eller där betesdjur tillfälligt passerar, återfinns en artrik och säregen svampflora. Kärlväxterna tillhör huvud-sakligen den normala lundfloran och marken kan täckas av t.ex. skogsbingel, ramslök eller myska. I flera fall ingår även lundgräs. Lundtypen är ingenstans vanlig. Den förekommer ibland i anslutning till större gårdar och gods.

Norra västkusten Bestånden återfinns ofta i anslutning till någon klippbrant. I många fall finns då förutsättningar för en artrik moss- och lavflora på lodytorna. Generellt sett har alla lodytor med skyddande lövmiljöer nedanför, förutsättningar att hysa sällsynta kryptogamer.



146

SydsverigeFörekommer spritt i regionen på leriga och näringsrika marker samt på grönstens-marker, men har en liten utbredning. Ofta är markerna blockrika. Flera av regionens lundmiljöer utgörs åtminstone delvis av denna typ. Ofta utgörs fältskiktet av en artrik lundflora med arterna vårärt, blåsippa, gulsippa, tandrot och trolldruva.

Naturvärden och arterLundvegetation på näringsrika jordar, ibland kalkrika. Lundfloran i flera områden av denna skogstyp tillhör landets artrikaste. Kärlväxter: *luktsmåborre, *vippärt, *lundviol, *idegran, *lundkardborre, *strävlosta, tandrot, gullpudra, murgröna, desmeknopp, vätteros, vårärt, ramslök, hässleklocka, sankt pers nycklar, lundskafting, lundslok, sloknunneört, myska, lundelm, skogsbingel, nässelklocka, lundarv, storrams, strutbräken, trolldruva, långsvingel, stor häxört, skärmstarr, lundbräsma. Mossor: *aspfjädermossa, baronmossor, platt fjädermossa, kruskalkmossa, fällmossa, porellor, stor ärgmossa, blek stjärnmossa, stubbspretmossa, trubbfjädermossa, guldlocksmossa. Marksvampar: *hasselnagelskivling, *olivbrunskivling, *gulfotshätta, *liten stinksvamp, *lundvaxskivling, *alsopp, *igelkottsröksvamp, *grå kantarell, *brödmusseron, liksvamp. Gamla ädellövträd, stor åldersspridning i beståndet, luckor och solexponerade stammar. Insekter: se Ek-/hasseldominerad lund (ovan). Lavar: *klosterlav, *stiftklotterlav, blekspikar (varav flera rödlistade), *mussellav, *rosa lundlav, *blek kraterlav, *almlav, *jaguarfläck, lunglav, gulpudrad spiklav, slanklav. Död och döende ved av främst lövträd. Vedsvampar: *fläckticka, *oxtungsvamp, *pälsticka.

Åtgärdsbehov Som ek-/hasseldominerad lund (sid 141).

Värdekriterier Välutvecklad lundkaraktär med rik örtflora. Andra viktiga element är jätteträd, gammelträd, högstubbar, mulmträd, lövlågor, fuktiga lågor och torrträd. Grova block, klippbranter/lodytor, bryn samt källor och bäckar.



147

GRÅALRAVINER Allmän beskrivningKustnära lövskogsbeväxta raviner i lösa jordar, med gråal som dominerande trädslag. Skogstypen liknar i viss mån strandalskogarna men i det mer skyddade läget i ravinerna får träden ofta grövre dimensioner. Inslaget av död och döende ved kan vara mycket stort, ofta även i första generationens gråalsbestånd. I flera fall är underlaget tydligt kalkpåverkat och ibland förekommer källflöden eller öppningar med småkärr i anslutning till lövbestånden. I skyddade lägen och i opåverkade områden finns ofta en särpräglad och sällsynt svamp- och kärlväxtflora med sydliga inslag.

Lövskogsbeväxta raviner finns främst längs å- och älvdalar i inlandet men kustnära, gråaldominerade bestånd förekommer bl.a. vid Höga kusten. Kustnära bestånd skiljer sig inte nämnvärt från gråalraviner i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Biotopen präglas av hög produktion på skuggig, fuktig, näringsrik mark, vilken skapar stora mängder död ved genom självgallring och intern beståndsdynamik. En förutsättning för biotopen är att vattendrag skär genom tillräckligt djupa, lösa jordlager.

Bäckarna har ofta ett kort lopp eftersom de avvattnar vanligen tjärnar och mynnar i havet, och är sällan mer än en meter breda – vilket innebär att själva trädridån ofta blir relativt smal. Bäckfåran är så gott som alltid skyddad från solen vilket medför att vattnet är svalt och att den terrestra biotopen därför vanligen är sval och fuktig. Det är vanligt att vattendraget periodvis torrläggs. I en del fall kan skogstypen utgöras av successionsstadier av gråal från tidigare öppen mark i uppodlade raviner.

NaturvärdenNaturvärdena är i första hand knutna till död ved (vedsvampar och vedinsekter), mark (mollusker och marksvampar) och vegetation (växtätande insekter och deras värdväxter) i lundmiljö. Artuppsättningen har ofta en sydlig prägel. Vedproduk-tionen är vanligen hög och kontinuerlig även om dimensionerna är klena. Ett viktigt vedsubstrat är rötade stammar och grenar som ligger halvt begravda i myllan.

Biotopen utgör viktiga kärnområden för lövskogsarter i skogslandskapet, särskilt där naturtypen förstärks med annan lövrik skog, t.ex. brand- och hygges-successioner. Även där biotopen förekommer i mosaik med jordbruksmark är den mycket värdefull genom de ved- och örtrika brynen.

Åtgärdsbehov Lövskogsbeväxta raviner är vanligtvis nyckelbiotoper. Det är angeläget att dessa lämnas för fri utveckling i så stor utsträckning som möjligt och att deras potential som spridningskärnor utnyttjas genom att de förstärks med annan lövrik skog. I de fall då vattenföringen reglerats så att gran börjat vandra in behöver vattenregimen återställas och gran huggas ur.



148

KUSTGRANSKOG


Sydsv. lövskogar

9010, 9030 212 - -

Allmän beskrivning Kustens och skärgårdens granskogar skiljer sig vanligen inte så mycket från inlandsbestånd att de behöver urskiljas som en specifik kustbiotop (se annangrandominerad skog, sid 152). Undantaget är de exponerade, kortvuxna och vindpinade granskogar i luckiga bestånd, med mer eller mindre hög andel död ved, som växer på öar i vissa regioner och lokalt även längs kusten. Utseendet hos dessa exponerade kustgranskogar skiljer sig ofta tydligt från vanlig granskog och påminner snarast om höjdlägesskog och en del fjällnära skogar. I vissa fall kan stormar ha fällt ansenliga mängder träd. Biotopen kan täcka hela öar (vanligast i Västerbotten och Norrbotten) eller vara utbredd som en mer eller mindre bred zon längs kusten eller längs öarnas exponerade delar. På större öar, och i de fall biotopen förekommer längs kusten, övergår kustgranskogen ofta gradvis inåt land i vanlig granskog som inte skiljer sig från motsvarande inlandsbiotop. Kustgran-skogarna följer ofta direkt efter albården i landhöjningssuccessionen.

Kustgranskogens hänglavsflora är ofta rikare än i många inlandsbestånd – men trots skillnader i utseende och ekologiska processer så skiljer sig naturvärdena i övrigt i kustgranskogarna längs ostkusten samt södra och mellersta norrlandskusten

Kustgranskogen följer ofta direkt efter albården i landhöjningssuccessionen. Kluntarna, Luleå skärgård, Norrbottens län. Foto: Jan Henriksson.



149

ofta inte nämnvärt från inlandets granskogar i motsvarande regioner. Det finns dock ett undantag, nämligen kustgranskog på öar i Bottenviken, där träden domineras av s.k. altaigran och vanlig gran. Dessa kustgranskogar har ofta en rik flora och fauna av sällsynta och krävande arter.

Altaigranen anses utgöra en egen underart (obovata). Dessa granar är smalare och dess kottar har rundade fjäll. Den är ingenstans vanlig, och numera tycks de största förekomsterna av altaigran finnas i Norrbottens skärgård där den före-kommer i bestånd tillsammans med vanlig gran. Altaigran förekommer endast i mindre antal i Norrbottens kustnära delar och rikliga förekomster finns huvud-sakligen på de mellersta och yttre öarna. I övrigt förekommer altaigranskog i ett bälte från finska gränsen och in i Norrbottens inland. I altaigranskogen finns ofta rikligt med död ved. Skogen är vanligen av ristyp och på vissa öar kan det finnas ett relativt stort inslag av tall.

Till skillnad från skog i andra delar av Norrbotten finns det i skärgården fort-farande betydande arealer kustgranskog som inte påverkats av trakthyggesbruk.

Ekologiska processer och påverkan Kustgranskogar präglas av vind- och bryneffekter, och är ofta betydligt mer sönderblåsta än granskog i inlandet. Dessa störningar skapar stora mängder död ved, fr.a. i form av döda och döende toppar och grova grenar, högstubbar och lågor. Veden förekommer i både skuggiga och exponerade lägen. Exponerad ved är ovanligt rikligt förekommande i sönderblåsta och brynrika bestånd. Vidare präglas kustgranskog mer av solexponering, barkborreangrepp samt viss sommartorka jämfört med inlandsbestånd av gran. Den växer dessutom i ett klimat med relativt

Kustgranskog – luckig och närmast lik fjällnära granskog. Stor-Räbben, Piteå skärgård, Norrbottens län. Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.



150

kalla och blåsiga vintrar men varma höstar genom havets temperaturreglerande effekt.

I områden med kraftig landhöjning, framförallt längs Norrlandskusten söderut till norra Uppland, har kustgranskogen andra ekologiska förutsättningar jämfört med granbestånd i inlandet i samma regioner, genom att den:

Växer på relativt nyligen svallad mark, inte på äldre moränmark med kontinuitet på platsen. Flyttar på sig ut på ny mark i takt med landhöjningen.

På otillgängliga öar kan bestånden av kustgranskog vara av naturskogskaraktär, medan de på andra öar påverkats kraftigt av utmarksbete, vedhuggning och kolning. I gamla skogsbetesmarker är granarna ofta tydligt spärrgreniga.

Det är inte känt vilka ekologiska faktorer som medverkar till att kustgranskogen i Norrbottens mellersta och yttre skärgård har en så rik förekomst av rödlistade arter. Såvida inte själva förekomsten av altaigran är av betydelse för den rika faunan och floran, förefaller det troligast att det är dessa öars högre andel naturskog, längre beståndskontinuitet och högre andel död ved än i flertalet övriga svenska kustgranskogar, i kombinationen med områdets nordostliga läge, som främst påverkar artförekomsten.

Regionala skillnader Norrlandskusten Kustgranskogen är väl spridd från Norrbottens skärgård ned längs Norrlandskusten till Höga Kusten i Västernorrlands län. Den förekommer fläckvis i Gävleborgs län, dels i norra länsdelen runt Hornslandet, dels i söder på vissa öar utanför Gävle. Kustgranskog med bestånd av altaigran förekommer bara i Norrbottens skärgård söderut till i höjd med Piteå.

OstkustenBiotopen är relativt väl spridd längs norra Upplands kuster och skärgård, söderut till Singö i Uppsala län. Därutöver fläckvis i mellanskärgårdens yttre delar i Stockholms, Sörmlands och Östergötlands län.

Naturvärden och arter Död granved i form av lågor, högstubbar och liknande, med varierande exponering men ofta i lägen med hög luftfuktighet. Vedinsekter: *större granbock (Norrbotten). Vedsvampar: *gränsticka, *harticka, *rosenticka, *ostticka, *rynkskinn, *lappticka (Norrbotten), *blackticka, *finporing (Norrbotten), *gammelgranskål, *doftskinn, *stjärntagging, granticka, kötticka, blodticka, trådticka. Hot: skogsbruk och plockhuggning samt vedplockning på vissa öar som besöks flitigt av friluftslivet.



151

Gamla senväxta granar.Ofta finns en välutvecklad hänglavsflora: garnlav, *violettgrå tagellav. Hot: som ovan. Mark med lågörtsvegetation, ibland av sumpskogskaraktär och ofta kraftigt påverkad av fuktiga havsvindar. Kärlväxter: spindelblomster, korallrot, knärot, grönpyrola. HOT: som ovan. Gamla lövträd, främst asp och sälg.Lavar: lunglav, *aspgelélav och andra gelélavar. HOT: som ovan. Biotopen som helhet.Vertebrater: *tretåig hackspett.

Åtgärdsbehov Förekomsten av kustgranskog behöver kartläggas och de mest värdefulla biotoperna bör områdesskyddas, inte minst orörda bestånd i Norrbottens skärgård. Bestånden bör lämnas för fri utveckling, den naturliga dynamiken medför att det sker en naturlig föryngring i luckor och gläntor.

Värdekriterier Stor mängd död ved i form av lågor i olika nedbrytningsstadier och torrträd. Lågor med basala stambrott, olikåldriga och luckiga trädbestånd, inslag av asp, gråal, rönn, sälg och gammal tall. Förekomst av sumppartier, bäckar, dråg och källor. Spår efter födosök av tretåig hackspett (”ringade” granar).



152

ANNAN GRANDOMINERAD SKOGDen barrdominerade skog som inte beskrivits under de kustspecifika typerna (häll-markstallskog, sid 93, sand- och åstallskog, sid 84 respektive kustgranskog,sid 148), undantaget barrsumpskogar, utgörs främst av en blandning av tall och gran på friska och torra moränmarker. Merparten av dessa tall- och granskogar kommer, om de inte utsätts för olika störningar, successivt att bli alltmer gran-dominerade. Med tanke på att det regionvis finns mer eller mindre ensartade barrmiljöer med antingen tall eller gran, beskrivs dessa var för sig. Artinnehåll och ekologi skiljer sig dessutom en del. Många gånger kan det emellertid vara svårt att dra gränsen mellan de båda skogstyperna och de övergår med tiden i varandra, bl.a. beroende på skogsbruk samt naturliga störningar såsom brand, torka och vindpåverkan.

Allmän beskrivning Granskog är en mycket vanlig skogstyp längs en stor del av landets kuster. Den finns dels i form av vanlig så kallad blåbärsgranskog medan den på en del närings-rika marker representeras av högproduktiva örtgranskogar.

I vissa fall utgör skogstypen en sen succession av tidigare lövdominerade lundmiljöer där granen nu helt dominerar. Vegetationen liknar då till viss del den i lundmiljöer och örtrikedomen är ofta stor. Inslaget av olika orkidéer kan vara betydande. Dessa granskogar finns i trakter med kalkhaltig berggrund eller där det finns kalkrika jordar. Berggrunden består antingen av basiska vulkaniter (grön-stenar) eller urkalksten.

Eftersom skogarna på öarna har nyttjats intensivt saknas i flertalet fall t.ex. kontinuitetsberoende arter. Skogarnas strukturer och tillgången på element, t.ex. torrträd och ansamlingar av lågor, innebär emellertid att många områden har god potential att utvecklas mot artrika naturskogar – såvida inte invandringen av arter försvåras av att skogsbestånden ligger alltför isolerade på öar.

Ekologiska processer och påverkan Den nästan alltid intensiva äldre markanvändningen i skärgården i form av tidigare utmarksbete, vedhuggning och kolutvinning präglar fortfarande många öar och kustområden. Ofta syns spåren efter de tidigare glesa, betespåverkade skogarna genom att skogen fortfarande har ett förhållandevis stort inslag av spärrgreniga träd. Även i de mest naturskogslika objekten hittas spår efter dessa epoker. I mer otillgängliga delar av skärgården är dock andelen äldre granskog relativt stor.

Naturvärden och arterI naturskogsartade bestånd med skoglig kontinuitet finns ofta en artrik flora och fauna. På död ved och döende träd finns ofta sällsynta och krävande vedinsekter och vedsvampar. Flera arter hackspettar födosöker på denna typ av substrat. På gamla grova träd växer ofta epifytiska lavar. Gamla grova träd är också ofta viktiga för olika hålhäckande fåglar, och flera arter stora rovfåglar behöver gammal grov tall för sina stora och tunga risbon. På näringsrika, friska till fuktiga, marker, vid källflöden och där lövinslaget ökar finns ofta en rik kärlväxtflora, många arter



153

mark- och vedsvampar samt mossor. I områden med kalkhällar eller kalkrika jordar finns ibland sällsynta kalkgynnade kärlväxter.

Åtgärdsbehov Många kustbarrskogar är rika på substrat och har därigenom tydlig naturskogs-karaktär. Bland dessa är det särskilt viktigt att hitta och skydda bestånd som faktiskt har kontinuitet, något som vanligen märks på avsevärt längre listor över krävande skogsarter.

Kalkrika granskogar, liksom kalkbarrskogar generellt, har i många fall en uppenbar beståndskontinuitet och har vid närmare studier ofta visat sig hysa en säregen svampflora. Det är angeläget att kalkrika barrskogar eftersöks och i betydligt högre grad än idag prioriteras i skogsskyddsarbetet.

Värdekriterier Viktiga element är luckor/gläntor, trädbaser i fuktiga och skyddade lägen, död ved i form av lågor, stående träd samt högstubbar, naturliga stubbar. Skog med stor åldersspridning, sumppartier, gamla träd, högstubbar, luckighet, rik förekomst av hänglavar, flerskiktad skog, inslag av asp, rönn, sälg (och i södra Sverige ädellöv-träd), mossblock, inslag av äldre tallöverståndare, nordsluttningar mot strand, lodytor, stående döda granar och granhögstubbar samt torrträd. Hydrologiskt orörda objekt där naturliga bäckar, källor eller små kärr, särskilt de på kalkrik mark, är särskilt värdefulla. Vattensamlingar, död ved och tjocka barrmattor under gamla granar är andra viktiga värdeelement.



154

ANNAN TALLDOMINERAD SKOG Allmän beskrivning Tallskog växer vanligen på torr mark utefter en stor del av landets kust och på en del av de högre öarna (se även hällmarkstallskog, sid 93, och kalktallskog,sid 155). Ofta växer tallskogen på morän och drabbas mer eller mindre regelbundet av sommartorka. Typen är vanligen inte stabil utan övergår successivt i mer gran-dominerad skog. Förutom lingon ingår blåbär, ljung och renlavar i vegetationen. Endast mindre områden med ursprunglig och opåverkad naturskog av denna typ finns kvar i skärgårdsområdena, exempelvis i längs Norrlandskusten, södra ostkusten och norra västkusten. Många av dagens barrblandskogar och gran-dominerade skogar har tidigare varit tallskog. Detta syns i form av tallöverståndare i de nuvarande bestånden.

Ekologiska processer och påverkan Tallskogen präglas ofta av torka, solexponering och i exponerade lägen dessutom av vind och salt som ofta bidrar till att bestånden blir relativt glesa och höjd-skiktade. Brandpåverkan är ibland tydlig, särskilt på fastlandet. Skogarna nyttjades tidigare för bete och vedtäkt och hölls på så sätt öppna. I takt med en mer extensiv markanvändning har gran numera vandrat in i många områden.

Naturvärden och arterDenna biotop har en ved och trädlevande flora och fauna som i mycket liknar den som beskrivits under hällmarkstallskog (sid 93). På sandigare mark återfinns delar av den flora och fauna som beskrivs under sand- och åstallskog (sid 84).

Åtgärdsbehov För att långsiktigt säkra talldominansen behövs någon form av störning eller skötsel. I väl avgränsade objekt är naturvårdsbränning en lämplig föryngrings- och skötselåtgärd.

Värdekriterier Viktiga element är gamla och grova träd med kraftiga grenverk, lågor, högstubbar, gammeltallar (helst i solexponerat läge), blockansamlingar, brandstubbar, träd med brandlyror, hålträd, solexponerad död ved, kådtallar med mycket flyghål, boträd och torrakor.



155

KALKTALLSKOGAllmän beskrivningKalktallskog omfattar ett brett spektrum av vegetationstyper och vanligen räknas kalkpräglade tallskogar på alla torra jordarter dit. Kalktallskog på sand behandlas i denna rapport under sand- och åstallskog (sid 84). Kalktallskogar i rasbranter (exempelvis Höga Kustens doleritbranter) behandlas under brantskog dominerad av barr- och triviallövträd (sid 102). Resterande kalktallskog, på hällar med grunt jordlager, behandlas här. Se även hällmarkstallskog (sid 93).

Den typiska kalktallskogen finns på kalkrik berggrund med tunna jordlager. Den är talldominerad och har artrik (om än gles) örtvegetation, omväxlande med lav- eller rished där jordtäcket är riktigt tunt. I sänkor med djupare jordtäcke över-går biotopen i örtrika blandskogar, ofta med stort inslag av gran. Ibland är kalkpå-verkan mycket otydlig och kalktallskogen påminner då om vanlig hällmarkstall-skog. Eftersom kalkhällarna inte släpper igenom vatten förutom i sprickor finns ofta fuktsänkor med rikkärrsvegetation i bestånden. I sluttningar, särskilt i norra Sverige, kan hela bestånd ibland präglas av översilande ytvatten. På Öland och Gotland kan kalktallskog på hällar övergå utan skarp gräns i alvarvegetation. Ofta har den luckiga kalktallskogen ett rätt stort inslag av lövträd och, i synnerhet, en rik diversitet av buskar. Ibland kan kalktallskog utbildas även på sura bergarter, om berggrunden är täckt av ett tunt lager torr kalkhaltig morän (t.ex. i Norduppland), sand eller skalgrus (fragment i Bohuslän, större förekomster finns på norska sidan gränsen).

Kalktallskog är vanlig på Gotland men i övrigt sällsynt. Några kustnära bestånd finns på Öland (på kalksten) och i Upplands och Sörmlands skärgård (på urkalksten eller kalkhaltig morän). De nordligaste kustnära förekomsterna av kalktallskog finns vid Höga Kusten och på finska sidan av Torneälvens mynning.

Kustnära kalktallskogar skiljer sig inte nämnvärt från kalktallskogar i inlandet.

Ekologiska processer och påverkan Kalktallskog präglas av den kalkhaltiga jordarten, av torka och i viss mån av dåligt rotfäste för träden. Det sistnämnda innebär att en avsevärd andel av träden blåser omkull när de nått viss storlek. Dessa faktorer medför att kalktallskogen blir luckig, med många solvarma, örtrika småmiljöer, särskilt där inslaget av hällmarker är stort. Den kalkrika marken gör att öppna ytor i skogen ofta har en artrik örtflora. Även om mängden död ved sällan är stor i kalktallskogen rör det sig ofta om värdefulla vedsubstrat genom det varma läget.

Nästan alla kalktallskogar har ingått i utmarksbeten och många är starkt påverkade av ved- och virkeshuggning, tjärbränning m.m. Efter upphört bete präglas bestånden idag av igenväxning med bl.a. gran och ung tall. På många håll har skogen varit, och är fortfarande, mycket gles. Till skillnad från flertalet av inlandets kalktallskogar tycks beståndskontinuiteten ha bibehållits i många områden i kustregionen. Däremot är kontinuiteten av lågor ofta bruten vid kusten och i skärgården vilket ofta resulterat i en artfattigare flora och fauna knuten till död ved än vad som är fallet i inlandet. Mer produktiva typer av kalktallskog nyttjas vanligen för skogsbruk.



156

NaturvärdenKalktallskogens naturvärden är i första hand knutna till örtrikedomen i varma och soliga småmiljöer. Floran skapar förutsättningar för en mycket rik fauna av växt-ätande insekter, särskilt bland stor- och småfjärilar, vivlar och bladbaggar. Exempelvis har Gotlands och Upplands örtrika kalkmarker en mycket artrik småfjärilsfauna. Kalktallskogen hör till de biotoper som har kvar mest naturvärden från skogsbetesepoken, genom att den växer igen förhållandevis långsamt och genom att markförhållandena håller liv i hävdgynnade växtpopulationer långt efter det att betet upphört.

Ett annat viktigt naturvärde utgörs av kalktallskogens fuktiga partier. Den rikkärrsliknande miljön är viktig för exempelvis ett antal mollusker.

I den mån biotopen undgått skogsbruk och lågorna lämnats kan den ha höga värden knutna till solexponerad tallved (se sandtallskog, sid 84, och hällmarks-tallskog, sid 93).

Åtgärdsbehov Precis som för sandtallskog och hällmarkstallskog är en avsevärd del av natur-värdena knutna till den öppna, solvarma och ofta betade miljön. Förtätning och igenväxning är därför allvarliga hot och det är mycket angeläget att se över behovet av återupptagen hävd eller andra metoder för att vidmakthålla glesheten i bestånden.

Där kalktallskog och liknande gamla utmarksbeten idag hävdas är betestrycket ofta för hårt ur växternas och de växtätande organismernas synvinkel. Dels är betet troligen intensivare idag än i de gamla skogsbetena genom att djuren idag är fler och större. Dessutom betar djuren idag på mindre ytor som därtill ofta har ett tätare trädskikt än förr och därigenom mindre bete. Vidare har de örtrika miljöerna idag trängts undan till mycket begränsade fragment, vilket innebär att när sådana frag-ment betas har beteskänsliga arter små möjligheter att komma undan. De fragment som fortfarande finns kvar av skogsbeten behöver hävdas. Betestrycket behöver dock anpassas så att det betesgynnade fältskiktet har möjlighet att återhämta sig. Det är angeläget att uppmärksamma detta i de åtgärdsplaner för skötsel och restaurering som görs för betesmarker och vid behov modifiera reglerna för miljöersättning så att svagt bete eller enstaka år utan bete uppmuntras.

Värdefulla bestånd samt bestånd med god potential att bli luckiga naturskogar bör identifieras och områdesskyddas. Skötselplanerna måste beakta naturtypens behov av hävd.



157

ReferenserAlexandersson, H. m.fl. 1986. Stränder vid fågelsjöar: om fuktängar, mader och vassar i odlingslandskapet. Skötsel av naturtyper. LT:s förlag, Statens naturvårdsverk.

Andersson, L., Appelqvist, T., Bengtsson, O., Nitare, J, & Wadstein, M, 1993. Betespräglad äldre bondeskog från naturvårdssynpunkt. – Skogsstyrelsen rapport 7, 1993.

Danmarks natur. Nörrevang, A. (red) 1979-82. Köbenhavn, Politikens forlag.

Drakenberg, B. m.fl. 1991. Lövskogens naturvärden. Statens naturvårdsverk.

Ekstam, U m.fl. 1996. Äldre fodermarker. Skötsel av naturtyper Naturvårdsveket förlag.

Ekstam, U. m.fl. 1988. Ängar: om naturliga slåttermarker i odlingslandskapet Skötsel av naturtyper. LT:s förlag.

Emmelin, L. 1984. Kulturlandskap och samhällsplanering; Nordiska ministerrådet.

Frisén, R. 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige: bevarandestrategi. Naturvårdsverket rapport 5116.

Hultengren, S., Pleijel, H. Holmer, M. 1997. Ekjättar – historia, naturvärden och vård. Naturcentrum.

Johansson, O., Ekstam, U. & Forshed, N. 1986. Havsstrandängar. Skötsel av naturtyper. LT, Naturvårdsverket, cop.

Jordbruksverket & Skogsstyrelsen 2001. Hamling och lövtäkt.

Jordbruksverket 1994. Träd i odlingslandskapet.

Jordbruksverket 1998. Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden.

Kihlblom, D. 1991. Skärgårdsskog: ekologi och skötsel. Skogsstyrelsen.

Nationalencyklopedin 1995. Band 16.

Naturvårdsverket 1998. Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad? Rapport 4873.

Naturvårdsverket 2000. Sydsvenska lövskogar och andra trädbärande marker; kriterier för naturvärdering, skydd och skötsel. Rapport 5081.

Naturvårdsverket 2001. Åtgärdsprogram för läderbagge Osmoderma eremita.

Naturvårdsverket 2004. Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet.



158

Nordiska Ministerrådet 1994 (Påhlsson, L. red.). Vegetationstyper i Norden. Tema Nord 1994:665.

Nordiska ministerrådet 2001. Kustbiotoper i Norden. Hotade och representativa biotoper. TemaNord 2001:536.

Rülcker, C., Angelstam, P. och Rosenberg, P. 1994. Ekologi i skoglig planering. Skogforsk Redogörelse nr 8.

Sjörs, H. 1971. Ekologisk botanik.

Slotte, H. 1999. Lövtäkt i Sverige 1850-1950. Agrarhistoria 2:1-248. Uppsala.

Statens naturvårdsverk 1987. Inventering av ängs- och hagmarker: handbok.

Statens naturvårdsverk 1991. Naturvårdsplan för Sverige: en strategi för säkerställandearbetet.

Statens naturvårdsverk 1994. Myrskyddsplan för Sverige.

Statens naturvårdsverk 1994. Åtgärdsprogram för sandstäpp.

Svensson, L. 1996. Biologisk mångfald i skogslandskapet, Naturvårdsverket Rapport 4644.

Valovirta I. 1984. Freshwater pearl mussel. Suomen Luonto 43 (1) : 64–67.

Westerberg, S. 1989. Skärgårdsgruppens inventering av öar i Luleå skärgård 1989. Luleå Skärgårdsgrupp.


Westerberg, S. 1995a. Skärgårdsgruppens naturinventering i Luleå skärgård 1994. Luleå Skärgårdsgrupp.

Westerberg, S. 1995b. Hindersön. Luleå Skärgårdsgrupp.

Westerberg, S. 1996. Junkön. Luleå Skärgårdsgrupp.



landmiljöer i kust och skärgård isbn: 91-620-5482-1 · 2016-06-07 · många naturtyper är...

Documents