kungen kejsaren tsaren - bokus.com · 2008. 9. 29. · albrecht von hohenzollern, eller kort och...

Catrine Clay

KUNGENKEJSAREN

TSAREN

Översättning Ulf Gyllenhak

Tre kungliga kusinersom sTÖrTade världen i krig

P

Kungen Kejsaren Tsaren titelsido3 3 08-07-02 11.39.36

PrismaBesöksadress: Tryckerigatan 4

Box 2052103 12 Stockholm

www.prismabok.se

Prisma ingår iNorstedts Förlagsgrupp AB,

grundad 1823

© Catrine Clay 2006och Prisma, Stockholm 2008

Originalets titel: King, Kaiser, TsarOriginalförlag: John Murray, a division of Hodder Headline

Översättning: Ulf GyllenhakRedaktör: Ingemar Karlsson

Omslag: Johannes MolinTryckt hos WS Bookwell, Finland 2008

ISBN 978-91-518-5053-5

• 15 •

1

Vilhelms svåra barndom

just före midnatt den 26 januari 1859 fick Victoria, kronprinsessa av Preussen och äldsta dotter till drottning Victoria och prins Albert, värkar i det kungliga palatset [Berliner Schloss] i Berlin. Hon togs om hand av en grupp tyska läkare som leddes av hovläkaren doktor Wegner. Till sin hjälp hade han sir James Clark, drottning Victorias livläkare, och barnmors kan mrs Innocent, som drottningen skickat från England glömsk av den för-bittring detta oundvikligen skulle ge upphov till i Preussen. Fjorton långa timmar senare föddes barnet. Han fick namnet Friedrich Wilhelm Viktor Albrecht von Hohenzollern, eller kort och gott Willy. Under den fjorton timmar långa förlossningen blev det allt tydliga-re att något inte var som det skulle. Klockan tio morgonen därpå till-kallades doktor Éduard Martin, professor i obstetrik vid Berlins univer-sitet, för att bistå doktor Wegner. Sir James Clark hade tagit med sig lite av den nyss upptäckta kloroformen från England, men hade diploma-tiskt nog nöjt sig med att hålla sig i bakgrunden. Efter en invärtes un-dersökning såg sig den uppskrämde doktor Martin tvungen att ge klo-roform och använda förlossningstång för att få ut barnet. Det handlade om en sätesbjudning och man hyste föga hopp eftersom det vid denna tid var sällsynt att barn överlevde sätesbjudningar. Modern var halvdöd av utmattning och smärta. På dagstidningarna i Berlin låg hennes döds-runa klar för publicering. Men till sist, tidigt den eftermiddagen, såg Vil-helm dagens ljus. Han kom ut med rumpan först och hade vänsterarmen böjd i en otäck vinkel runt halsen. Han gav knappast inte ifrån sig några som helst livstecken och hade mängder av blåmärken på kroppen. Dok-tor Martin uppgav senare att han ”mer eller mindre verkade vara död”. Men efter ett antal hårda daskar började Vilhelm till sist andas. Den initiala reaktionen var lättnad. Modern hade överlevt, barnet hade fötts och, sist men inte minst, det var en pojke. När pojken väl tvät-

• 16 •

kungen, kejsaren, tsaren

tats och gjorts i ordning, visades han stolt upp för sina tyska farföräld-rar och tjänstgörande hovfolk. Utanför palatset hade en stor folksamling uppstått som stod och väntade i snön på nyheter. Klockan tre på efter-middagen berättade en salut om 101 skott att deras förhoppningar hade infriats: nu fanns det en son och en arvinge till den preussiska tronen. Sir James Clark sände bud till drottning Victoria och förvissade henne om att allt hade gått bra. ”Prisa Gud för Hans nåd och för att han hjälpt dig genom denna svåra tid!” skrev drottningen den 29 januari från Windsor Castle. ”Min dyrbara älskling, du led mycket mer än vad jag någonsin gjorde … Stackars kära Fritz – som han måste ha lidit med dig! Jag tän-ker på honom och känner med honom. Om jag bara finge se den fantas-tiske lille pojken för ett ögonblick när han ger dig en kyss. Det är svårt, mycket svårt.”

Vicky var sängliggande i en månad. Den 28 februari skrev hon tillba-ka till sin mor: ”Jag är så tacksam, så lycklig, att det är en pojke. Jag läng-tade efter en pojke mer än vad jag kan beskriva, jag önskade mig en poj-ke av hela mitt hjärta och därför förväntade jag mig inte att få någon … Jag känner mig mycket stolt över honom och jag är mycket stolt över att vara mamma.” Drottning Victoria kunde nu rikta sin uppmärksamhet mot mindre tvingande frågor. ”Jag blev chockad över att höra att pojken befriades från sin mössa så tidigt”, skrev hon. ”Jag hoppas emellertid att det bara gäller i barnkammaren för nyfödda ser så förskräckliga ut när de inte har mössa på sig. I barnkammaren är det säkert nyttigt men det är inte vackert.” Vilhelm hade en amma under de första åtta månaderna, medan mrs Innocent hade hand om barnkammaren. ”Bara mellan dig och mig”, anförtrodde Vicky sin mor, ”men jag skulle aldrig i livet ha tillåtit att en tysk barnsköterska tog hand om honom.” Vicky och Fredrik hade gift sig av kärlek, vilket var ovanligt för ett kungligt äktenskap, även om det i deras fall också varit ett ytterst pas-sande parti för bägge familjerna. Det gjorde det möjligt för Vickys för-äldrar, drottning Victoria och prins Albert, att uppfylla en dröm de haft ända sedan de själva gifte sig: att se den engelska modellen för monarkin genomföras runt om i Europa. Den engelska modellen innebar en kon-stitutionell och liberal monarki och varken Victoria eller Albert anfäk-tades av minsta tvivel om att detta var den rätta vägen för att förena Eu-ropa, uppamma fred och hejda revolution och jäsning bland folket. Att vara släkt med flertalet av de övriga monarkerna var visserligen till hjälp, men det bästa sättet att säkra verkligt inflytande var, såsom det alltid hade varit, genom äktenskap. Drottning Victorias brev och dagböcker är fyll-

• 17 •

vilhelms svåra barndom

da av redogörelser för försök att mäkla fram olika äktenskap, både vikti-ga och oviktiga. De oviktiga tilläts grunda sig på rent romantiska motiv, de viktiga förväntades alltid vara i ”vårt” intresse. Om någon av hennes släktingar misstyckte, vilket emellanåt inträffade, bemöttes de med drott-ning Victorias berömda ringaktning. Men av alla de europeiska kronorna var det den preussiska, och seder-mera kejserliga tyska, som betydde mest för Victoria och Albert. När allt kom omkring var de till mer än hälften tyskar själva. Drottning Victorias farmor, morfar och mormor var alla tyskar och Albert hade kommit till England från den lilla och utfattiga tyska staten Coburg 1840 för att gifta sig med den unga drottningen och oinskränkta härskarinnan över värl-dens mäktigaste stat. Vicky, eller Pussy som denna familj som var besatt av smeknamn kal-lade henne, var äldst av nio syskon och fast besluten att hålla fast vid sin framträdande ställning, en målsättning hon tack vare sin intelligens och skönhet lätt klarade av. Det skadade inte att det andra barnet, Bertie, den blivande Edvard VII, betraktades som högst alldaglig och inte uppfatta-des som särskilt klipsk eller äregirig. Vicky hänvisade högdraget till ho-nom som ”pojken”, och pojken fann sig i sin underlägsenhet utan större protester. Hennes far, som inte hade några tyngre officiella förpliktel-ser eftersom hans hustru skötte statsangelägenheterna, tillbringade åtskil-liga timmar med att tala med Vicky, som var hans absoluta favorit. Prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha var allvarsam och högdragen och det fanns ingenting han satte högre värde på än att bilda sin brådmogna dot-ter. Vicky å sin sida var en mycket mottaglig elev som älskade och be-undrade sin far, måhända till överdrift. Från sex års ålder tillbringade Vicky sina morgnar tillsammans med sin guvernant och undervisades i räkning, rättstavning, poesi och historia (i huvudsak kunglig) och på eftermiddagen bestod schemat av geografi, mer historia, bibelkunskap, musik, konst och dans. Hon var enerverande duktig på alla områden. Bertie flyttade snabbt över sin tillgivenhet till sin yngre och trivsamt medelmåttiga syster, Alice. När de stolta föräldrarna log hult mot Pussy, skakade de missbelåtet på huvudet åt Bertie. När det gällde Alfred eller Affie, det fjärde barnet som även han var så föga lovan-de att han ådrog sig föräldrarnas besvikelse, uppfostrades han redan från början till att ta över tronen i Coburg, ”det kära lilla landet” som drott-ning Victoria gärna kallade det. Alfred skulle bli tysk oavsett om han vil-le det eller ej. ”Jag måste genast skriva ner VAD som har hänt – vad jag KÄNNER

• 18 •


och hur tacksam jag är mot Gud för en av de lyckligaste dagarna i mitt liv!” skrev drottning Victoria extatiskt i sin dagbok den 29 september 1855 med hänvisning till den dag då kronprins Fredrik av Preussen kom till Balmoral för att fria till Vicky. Visserligen var Vicky bara femton år, men hon var redan ytterst självsäker, för att inte säga påstridig. Prins Fredrik, eller Fritz, var visserligen så pass snygg att han gick under nam-net ”Siegfried” i sitt hemland, men han var definitivt inte lika intelligent eller beslutsam som sin trolovade. Redan från början gick det rykten om att Fredrik älskade Vicky för mycket, och att hon hade alltför myck-et makt över honom, men Victorias och Alberts dröm om ett ”preus-siskt äktenskap” hade gått i lås. De var upphöjt obekymrade om att den preussiska aristokratin hade blivit förolämpad över vad de i sin tur kalla-de för det ”engelska äktenskapet”, att tsaren av Ryssland var allt annat än nöjd med denna nya allians och att till och med The Times hänvisade till Preussen som den där ”eländiga staten”. Från det ögonblick att trolovningen var ett faktum tillbringade prins Albert två timmar varje kväll med att förbereda sin dotter Vicky för hen-nes framtid som Preussens kronprinsessa och förmedlare av de libera-la idéer som skulle forma det nya Tyskland. Och Vicky, som var snabb i fattningen och övertygad om att fadern inte kunde ha fel, sög villigt i sig kunskapen, ivrig som hon var att snarast möjligt omsätta den i praktiken. Inte desto mindre krävde hennes föräldrar att hon skulle vänta tills hon fyllt arton innan hon gifte sig och kunde ge sig iväg på sitt uppdrag, ett uppdrag som när allt kom omkring inte gick riktigt som planerat. Preussarna förväntade sig att bröllopet skulle hållas i Berlin. Drott-ning Victoria var glad över att kunna anmäla en avvikande åsikt. ”Vad som än må vara praxis för preussiska prinsar”, skrev hon ampert till lord Clarendon, som hade i uppgift att upplysa preussarna om att hans drott-ning ville annorledes, ”är det inte varje dag som en i deras skara gifter sig med den äldsta dottern till drottningen av England. Frågan måste sålun-da betraktas som avgjord och slutdiskuterad.” Paret gifte sig den 25 januari 1858 i Chapel Royal i St James’s Palace. Efter en kort smekmånad på Windsor åkte de iväg till Berlin. ”Min älskade pappa”, skrev Vicky från den kungliga lustjakten Victoria and Albert, under färden över Nord-sjön till Tyskland: ”Smärtan att skiljas ifrån dig i går var större än jag kan beskriva; jag trodde att mitt hjärta skulle brista när du stängde dörren till hytten och var försvunnen … Jag skulle ha velat tacka dig för allt du har gjort för mig, för att du varit så snäll och omtänksam. För all din kär-lek … Det finns ingen på hela jorden som jag står i så djup tacksamhets-

• 19 •


skuld som till dig, kära pappa. Jag ska aldrig glömma de råd som jag haft förmånen att få höra från dig vid olika tidpunkter. Jag vårdar dina ord i mitt hjärta och med Guds hjälp kommer de att påverka hela mitt liv.” Nu när hon var tvungen att skiljas från allt som var välbekant och kärt för henne, kände hon sig förkrossad. Kronprinsens och prinsessans triumfatoriska färd genom norra Tysk-land tog nästan en vecka i anspråk. Överallt skulle det hållas tal, ordnas välkomstmottagningar och galabanketter. Först stannade de till i Köln, därefter i Magdeburg. I Hannover inträffade en olustig episod när Vicky såg att kungen av Hanover oavsiktligt (eller kanske avsiktligt) hade be-ordrat att guldservisen skulle användas till galamiddagen. Drottning Vic-toria hävdade att denna servis tillhörde henne medan kungen, som var hennes kusin, menade tvärtom och de var för ögonblicket invecklade i en juridisk tvist för att avgöra ägandeskapet. Vicky låtsades förståndigt nog som ingenting. Måndagen den 8 februari gjorde de så slutligen sitt stora intåg i Berlin till klämtande kyrkklockor och mullrande kanonsa-lut. I sant välkomnande anda vinkade folkmassorna som kantade trot-toarerna med såväl engelska som preussiska flaggor när galavagnen, som drogs av åtta hästar med spannryttare och förridare, åkte genom Bran-denburger Tor och fortsatte längs Unter den Linden till det kungliga pa-latset. Vicky, som var iförd ett diadem med diamanter, vinkade och log, trots att galavagnen, som i huvudsak var gjord av glas, var iskall och hon bara hade på sig en kort hermelincape över den tunna silkesklänningen. ”Hon darrade från topp till tå”, mindes en tysk hovman, ”och jag hör-de sägas att hon fick ett sammanbrott och började gråta så fort de första hälsningsceremonierna på slottet var avklarade.” Festligheterna pågick i två veckor. Samme hovman avslöjar att det tyska folket var alldeles till sig av lycka över att detta kungliga bröllop var ett giftermål av kärlek. Men den framtida kanslern, Otto von Bismarck, var inte lika glad. Den 8 april 1858 skrev Bismarck till general von Ger-lach, den preussiske delegaten i Frankfurt: ”I ert brev frågar ni mig vad jag tycker om det engelska äktenskapet. Jag måste skilja de två orden åt för att ge er min åsikt. Ordet ’engelsk’ gör mig inte glad, ordet ’äkten-skap’ kan visa sig vara värdefullt, för prinsessan har rykte om sig att vara en både intelligent och modig kvinna. Om prinsessan kan lämna eng-elskan hemma och bli preussiska, då kan hon måhända bli en välsignel-se för landet.” Just det var olyckligtvis exakt vad Vicky inte kunde göra utan att svika sina föräldrars djupaste önskan. Preussen skulle bli eng-elskt, knappast tvärtom.

• 20 •


Samtidigt försökte hon anpassa sig till sitt nya liv och den besynnerliga etiketten vid det preussiska hovet. Allting rapporterades tillbaka i långa brev till hennes mor. Hovet i Berlin var provinsiellt, etiketten stel och gammalmodig; männen var överdrivet militäriska och gick alltid klädda i uniform, kvinnorna var outhärdligt trista eftersom det inte anstod en preussisk kvinna att uttrycka en egen åsikt. Vicky själv hade naturligtvis åsikter om allting och var van vid att ge uttryck för dessa åsikter på ett rättframt vis. Och hon förväntade sig att bli tagen på allvar. Hon lycka-des aldrig tygla denna sin uppriktighet, vilket kanske berodde på att hen-nes bedårade man stödde henne i allt hon företog sig, och hon lyckades aldrig under alla sina år i Preussen uppfatta det som om det vore hen-nes hem. ”Hon var definitivt en liten tyrann”, skrev grevinnan Walburga von Hohenthal, en av hennes hovdamer, ”och med en mindre chevale-resk och hängiven äkta man skulle det lätt ha kunnat uppstå svårighe-ter.” Det dröjde inte länge förrän man började hänvisa till Vicky inte som kron prinsessan av Preussen utan som ”den engelska prinsessan”. Hennes mor underlättade inte situationen. Hon krävde att få brev nästan dagligen och i utbyte skickade hon långa tirader med råd. ”Lova mig på heder och samvete kära du att inte ha det för varmt i dina rum – eller att låta elden komma för nära ansiktet, och också att du ser till så att du får så mycket frisk luft du kan. Jag vet att du är fullt medveten om hur viktigt det är, men du är också många gånger en lat varelse, mitt kära barn, och glömmer gärna att titta på termometern och öppna fönstren.” Hon blev inte alls glad när hon fick höra att Vicky var med barn. Hon tyckte att Vicky vid nitton års ålder var alldeles för ung, och att Fredrik betett sig på ett typiskt manligt och själviskt vis som försatt sin hustru i en sådan situation knappa året efter deras bröllop. ”Vad du säger om hur stolt du känner dig över att få föda en odödlig själ låter mycket vackert, kära du”, skrev hon, ”men det är inte sådana tankar som dyker upp för mitt inre; jag uppfattar snarare att vårt väsen i sådana ögonblick förvand-las till en ko eller en hund.” Några dagar efter att Vilhelm kommit till världen lade barnsköter-skorna märke till att hans vänsterarm hängde slapp och obrukbar längs kroppen. Senare upptäckte man att han inte kunde sitta upp ordentligt. Nackmusklerna och ligamenten hade blivit så svårt skadade av doktor Martins brutala hantering av förlossningstången att Willys huvud hängde åt ena sidan, vilket gjorde att han blev sned i kroppen. Än senare kunde man konstatera att också högra örat och hörseln hade skadats allvarligt. När Vilhelm blev äldre drabbades han av upprepade öroninflamma tioner

• 21 •


med svulster och utsöndringar som påverkade det känsliga innerörat vil-ket, såsom de medicinska experterna varnade familjen för, satt farligt nära hjärnan. Till en början var hans föräldrar inte särskilt oroade. Läkarna föreslog att Vilhelms högerarm skulle lindas vid kroppen för att han skulle an-vända vänsterarmen i stället. När armen inte blev bättre genomgick han en rad behandlingar. Först fick han genomgå djurbad, där den obrukbara armen smetades in med det fortfarande varma blodet efter en nyss dö-dad hare. Därefter utsattes armen för primitiva elchocker. När Vilhelm fyllt fyra år spändes han fast i en maskin av järn en timme varje dag för att han skulle bli rakare i ryggen. Det verkade som om den unge poj-ken fann sig i allt detta med en förbluffande sorglöshet och tålighet, men i sina minnen uttrycker Vilhelm det något annorlunda: ”Läkarvetenska-pen var inte lika utvecklad på den tiden som den är nu”, skrev han. ”Därför utsattes jag för ett antal behandlingar som man i dag inte kan beskriva som något annat än amatörmässiga med det enda resultatet att jag blev svårt torterad.” Den vanföra armen, som så småningom blev ungefär tretton centime-ter kortare än den andra, med en hand som bara var hälften så stor och inte dög mycket till, utsatte Vicky för svåra prövningar. ”ARMEN gör knappt några framsteg alls”, skrev hon till sin far när Vilhelm var ett år. ”Tanken på att han kommer att förbli en krympling plågar mig … Jag längtar efter att få ett barn som är perfekt i alla avseenden som ALLA ANDRA …” Hon anklagade sig för att hon snavat över en stol på ett halt golv i palatset när hon hade varit gravid i femte månaden. Hon bad sina föräldrar att inte berätta för de andra där hemma att Vilhelm hade en vanställd arm. När Vickys nästa barn Charlotte föddes ett och ett halvt år efter Vil-helm, skrev hon känslokallt: ”Hon är 1000 gånger trevligare eftersom hon alltid är snäll och betydligt sötare än han någonsin var och är dub-belt så snabb i fattningen nu jämfört med vad han var när han var dub-belt så gammal … Jag är så stolt över henne och tycker om att visa upp henne, vilket jag aldrig gjorde med honom eftersom han var så smal och blek och kinkig i hennes ålder.” Anledningen till att Vicky inte tyckte att Vilhelm var ”söt” hängde ihop med ”ARMEN”, för i själva verket var det inte alls något fel på hans utseende. Psykologin var inte särskilt väl utvecklad under 1860-talet, och Vil-helm for illa redan från början. Läkarna missade fullständigt det vikti-gaste symptomet av alla: barnets utpräglade rastlöshet och brist på kon-

• 22 •


centration, som blev ett utmärkande drag hos den vuxne mannen och en ständig källa till problem i umgänget med hovfolk och politiska råd-givare. I en senare, postfreudiansk period, skulle Vilhelms besynnerliga beteende kanske ha fått en riktig diagnos, en emotionell störning som krävde varsamt bemötande. Men i stället omgavs han av okunnighet och tomt smicker, vilket bara förvärrade hans tillstånd. Han längtade efter tillgivenhet, vilket var så gott som det enda hans mor tyckte att det kän-des nästan omöjligt att ge honom. Hans far, som inte var lika kompli-cerad som Vicky, vägrade att vidgå att det fanns några problem, och var blint övertygad om att allting skulle lösa sig med tiden. Vid flera tillfällen syntes han bära runt på sitt överaktiva barn i palatset och stolt visa upp honom för de människor som han råkade stöta på. Vilhelms största problem var oundvikligt: Preussens hopp och för-väntningar vilade på hans axlar. Men samtidigt förväntades han uppfyl-la Victorias och Alberts dröm om ett förenat Tyskland som styrdes enligt engelska riktlinjer. Alltså kände sig Vilhelm, den framtida tyske kejsaren, splittrad redan från början: å ena sidan var han preussare, å andra sidan engelsman. Till och med hans namn vittnade om denna klyvning. Frie-drich Vilhelm Viktor Albrecht föddes till denna världen smyckad med namnen efter sin tyske far, tyske farfar, engelska mormor och engelske (om än ursprungligen tyske) morfar, i den ordningen. Om han var Vil-helm i Tyskland, var han alltid William i England. Lyckligtvis fungera-de Willy på bägge språken, även om drottning Victoria envisades med att stava smeknamnet ”Willie”. Den liberala engelska modellen som repre-senterades av hans mor hamnade dagligen i konflikt med det autokratis-ka preussiska systemet som representerades av hans farfar kejsare Vilhelm I och av Bismarck. Och Vilhelm, som var intelligent och äregirig men känslomässigt förvirrad, försökte behaga än den ena sidan, än den and-ra med bara ett säkert utfall: om han gjorde den ena klicken nöjd, stötte han sig med den andra. Sprickan mellan Vicky och Bismarck blev tydlig redan tidigt. Så snart som Vickys svärfar ärvde den preussiska kronan 1861 fanns Bismarck vid hans sida och vägledde honom för att sätta sin egen stämpel på Tyskland. Denna stämpel var utpräglat preussisk – militaristisk, och definitivt inte liberal – och var ödesbestämd att hamna i konflikt med de demokratis-ka krafter som började göra sig gällande i Tyskland som en följd av den snabba industriella expansionen. Den första konfrontationen med riks-dagen inträffade när Vilhelm I lade fram ett förslag om att reformera den preussiska armén, som han avsåg att utöka betydligt. När riksdagen väg-

• 23 •


rade att godkänna de erforderliga medlen, entledigade han sina minist-rar, upplöste riksdagen och kallade hem Bismarck som vid denna tid var preussisk ambassadör i Paris. Bismarck utsågs till ministerpresident, och tillsammans började nu han och kung Vilhelm att förverkliga sin vi-sion om en militaristisk stat som styrdes av en monark som beordrade riksdagen vilka beslut den skulle fatta, och inte tvärtom. Att liberalerna vann mark i riksdagen bekymrade inte Bismarck, järnkanslern. ”Det är inte Preussens liberalism Tyskland söker, utan dess styrka”, sade han i ett tal som nästan verkade skrivet för att förolämpa Vicky. ”De stora ödes-frågorna i vår tid kommer inte att lösas genom tal och majoritetsbeslut, utan genom järn och blod.” Antipatin mellan Vicky och Bismarck ristades i sten ett år senare när Bismarck lagstiftade för att begränsa pressfriheten. Vicky och Fredrik blev förfärade. Vicky, som inte var van vid att hålla tyst, övertygade Fred-rik att fördöma handlingen som författningsvidrig under ett tal han höll i Danzig. Detta utlöste ett häftigt gräl mellan far och son, och resulterade i evig fiendskap mellan Vicky och Bismarck. I sina brev hem till sin mor kallar hon Bismarck för falsk, farlig, principlös och engelskfientlig. I själva verket glömde Bismarck aldrig Danzig och drog igång en hemlig kampanj för att undergräva kronprinsens och prinsessans ställ-ning. Hovmannen som rapporterat om deras bröllop hade ett gott öga till Vicky, men var tvungen att medge att hennes halsstarrighet och bris-tande diplomati hade skapat allvarliga problem. Han kände att Vicky ”idoliserade” sin far och att själva knutpunkten i problematiken låg i de diskussioner hon hade fört med honom innan hon över huvud taget hade satt sin fot i Berlin. ”Dessa diskussioner”, menade han, ”var omdö-meslösa och i vissa fall till förfång för harmonin längre fram … Hennes utbildning hade mätt med preussiska mått i själva verket varit onödigt omfattande för en kvinna.” Vilhelms första minnen av sin egen barndom härrörde från England. ”Mina tidigaste minnen hänger ihop med Osborne på Isle of Wight”, skrev han i sina memoarer, Aus Meinem Leben, som publicerades 1922 när han befann sig i exil i Holland efter första världskriget. ”Jag har ett mycket tydligt minne av min morfar, prinsgemålen Albert, make till drottning Victoria. Han tillbringade en hel del tid med sitt äldsta barn-barn, och tyckte om att sätta mig i en gunga och hjälpa mig att få upp farten … Jag var två och ett halvt år gammal.” Morföräldrarna hade i själva verket träffat Vilhelm för första gången i Coburg föregående som-mar. ”Vilken liten gullunge!” skrev drottning Victoria i sin dagbok.

• 24 •


Den preussiske kronprinsen och hans lilla familj vistades i England tre månader 1861, från juni till augusti. För Vicky var det första gången hon besökte sina föräldrar sedan bröllopet, och det är inte svårt att före-ställa sig hennes glädje. Far och dotter hade gott om tid att knyta an till sina politiska diskussioner och kunde återigen glädja sig åt att de var så överens. När Vicky återvände till Berlin skrev prins Albert till henne och uppmanade henne på en något ovig prosa att fortsätta arbeta på sam-ma förträffliga vis som hittills: ”Måtte ditt liv, som har börjat så vackert, bli än mer storslaget till båtnad för andra och till förnöjelse för dig själv! Sann inre lycka kan endast sökas i ett oförtövat och metodiskt arbe-te som medvetet avser att stå i det godas och meningsfullas tjänst.” Tex-ten är hämtad ur ett brev som lyckönskade henne på tjugoettårsdagen. En månad senare hade prins Albert dött av tyfus efter ett besök hos den oberäknelige Bertie i Cambridge. Vilhelm mindes betydligt mer av sitt nästa besök i England, vilket in-träffade 1863 i samband med hans morbror Berties bröllop i St George’s Chapel, Windsor den 10 mars. Ceremonin var lång för den fyra år gam-le William (som han nu kallades för), där han närvarade iförd komplett skotsk mundering. Trots att han älskade all ståt och musiken, dröjde det inte länge förrän han blev rastlös. När en av hans morbröder blev irri-terad på honom, bet han honom i benet. Drottning Victoria betraktade bröllopsakten i viss avskildhet från den kungliga logen ovanför altaret. För henne hade den egentliga ceremonin redan ägt rum privat föregå-ende dag. ”Åkte tillsammans med Alix, Lenchen [hennes tredje dotter] och Bertie till mausoleet där Vicky och Fredrik anslöt sig. Jag öppnade helgedomen och anförde dem in. Alix, liksom jag, blev djupt rörd. Jag sade: ’Han ger er sin välsignelse’, och förenade Alix och Berties händer. Sedan omfamnade jag dem båda två och kysste dem. Det var ett myck-et gripande ögonblick och vi blev alla djupt påverkade.” Alix var måhän-da inte särskilt intelligent, men hon visste hur hon skulle beveka drott-ning Victorias hjärta. När Vilhelm fyllde sex år skickade drottning Victoria honom en pre-sent i form av ett skrivschatull. ”Det älskade och lovande barnet var av-gudade pappas stora favorit; han var (och är fortfarande är jag överty-gad om) djupt intresserad av honom och av hans fysiska och moraliska välbefinnande”, skrev hon till Vicky. ”Uppfostra honom enkelt och an-språkslöst, inte med den där fruktansvärda preussiska stoltheten och äre-girigheten, som smärtade kära pappa så mycket och som han alltid sade skulle stå i vägen för Preussens möjligheter att bli den ledande kraften

• 25 •


i Tyskland, vilket han så hett åstundade!” Vicky skrev tillbaka om den ”viktiga uppgiften” att sörja för Vilhelms utbildning: ”Min föresats är att få honom att känna sådan stolthet och hängivenhet för sitt land och så-dan kraft att tjäna det, att alla de uppoffringar han kommer att tvingas göra och alla de svårigheter han kommer att möta längs vägen känns lät-ta att bära. Och måtte jag lyckas inskärpa i honom vår brittiska känsla av oavhängighet jämte vårt alldeles speciella engelska sunda förnuft, som är så sällsynt på den här sidan havet.” I september 1866, när Vilhelm var sju, började han undervisas av dok-tor Georg Hinzpeter som hade större inflytande över hans uppfostran än någon annan. Hinzpeter var en 39-årig ungkarl med asketisk kläd-sel och utseende och ytterst spartansk smak. Han var sträng kalvinist och trodde på plikttrogenhet, självuppoffring och värdet av hårt arbete. Han var fullständigt i avsaknad av humor. Den blivande monarken fick inte skämmas bort och måste lära sig att vara pliktuppfyllande och visa självdisciplin. Barnets levnadsregler skulle kännetecknas av enkelhet och stränghet, för förr eller senare skulle han omges av smicker. Detta är en uppfattning som gång på gång dyker upp i den uppfostran och utbild-ning som alla de tre kungliga kusinerna fick, och med facit i hand är det lätt att förstå hur fel denna hållning var, och hur verkningslös den var som försvar mot smickrets frätande makt. Vicky var dessutom fast beslu-ten att tonvikten skulle läggas på att Vilhelm fick en belevad, och inte militär, framtoning. Eller för att uttrycka det på annat vis: att han skulle bli engelsk och inte preussisk. För Vilhelms föräldrar framstod Hinzpeter som det ideala valet. Han var inte adelsman, något som de båda två var mycket nöjda med, utan son till en vanlig läroverkslärare och hade själv varit en vanlig läroverks-lärare innan han anställts av en bekant till kronprinsparet. Kronprinsen och prinsessan var imponerade av hans allvarsamhet och intelligens, ef-tersom Hinzpeter hade en doktorsgrad i filosofi. Hinzpeter själv var må-hända en aning mer äregirig än vad hans ytterst respektfulla uppträdan-de lät antyda. Till Vickys och Fredriks förtjusning verkade han hålla med dem om allting, till och med vad gällde deras egna liberala uppfattning-ar och stora intresse för sociala frågor. De hade blivit alltmer oroliga över Vilhelms rastlöshet och bristande koncentration och därför hoppa-des de att Hinzpeter var rätte mannen att få bukt med denna farliga ten-dens och att han kunde forma deras son till den ansvarsfulle härskare de hoppades att han skulle utvecklas till. Hinzpeter höll självfallet med och tog entusiastiskt itu med uppgiften.

• 26 •


Vilhelms dag började klockan sex på sommaren och klockan sju på vintern och slutade vid sex eller sju på kvällen, beroende på årstiden, med endast två avbrott. Under den första pausen åt man frukost och un-der den andra middag. Ingen av måltiderna varade mer än trekvart. Fru-kosten bestod av vanligt bröd. Ibland kom någon på besök för att dricka te. Vilhelm skulle erbjuda gästen en kaka, men fick inte ta någon själv. Undervisningen bestod av latin, historia, matematik, religion, geogra-fi och senare kompletterades dessa ämnen med grekiska samt engelska för en miss Archer och franska för en madame Darcourt, som senare gif-te sig med doktor Hinzpeter. Av princip gav Hinzpeter aldrig sin elev något beröm. Allting utfördes som en övning i plikttrogenhet. ”Det var svårt för en sjuårig pojke”, skrev Vilhelm. ”Man kan tycka vad man vill om Hinzpeters metod, men personligen är jag övertygad om att lek-tioner som helt saknar glädje bygger på fel psykologisk utgångspunkt.” Hade Vilhelm fått en bättre lärare skulle han kanske ha formats till en intelligent, om än egensinnig härskare. Vilhelm undervisades tillsammans med sin yngre bror Henrik. Sam-tidigt som alla var överens om att Vilhelm var klipsk och utrustad med ett sällsport minne och hade en naturlig fallenhet för språk, var Hen-rik riktigt trög även om han var aldrig så trevlig. Den plikttrogne Hinz-peter försökte så gott han kunde med Henrik, men gav snart upp och koncentrerade sig i stället på sin främste skyddsling, den blivande kejsa-ren. Vilhelm återgäldade Hinzpeters bemödanden med att samvetsgrant ägna sig åt sina studier och arbeta hårt. Han hoppades ständigt att han skulle behaga sin lärare och kanske få lite beröm. Hans favoritämne var historia och då särskilt forntidens och Tysklands historia. Historieböck-erna var fulla av berättelser om hjältar, en lektyr som den handikappade pojken njöt av i fulla drag, inte minst för att flera av dessa män var hans förfäder. Vilhelms favorit var Fredrik den store, som han hänvisade till gång efter annan under sitt liv, i samtal, tal och minnesanteckningar. Men en prins behövde större spännvidd i sin utbildning än blott skolar-bete. Han fick lära sig att dansa, gymnastisera, fäkta, skjuta, simma, ro, seg-la och, vilket var viktigast av allt, att rida. Dessa verksamheter var samtliga förknippade med olika svårigheter för Vilhelm på grund av hans vanföra arm. Alla de ansträngande kroppsövningar han fick ägna sig åt hade rät-tat till hans hållning, men hans arm var fortfarande lika obrukbar. ”Den stackars armen har inte blivit bättre”, skrev Vicky till drottning Victo-ria när Vilhelm var tio år. ”William börjar känna att han är på efterkäl-ken också i jämförelse med betydligt yngre pojkar vad gäller alla kropps-

• 27 •


övningar – han kan inte springa fort eftersom han saknar balans, han kan inte rida, inte klättra, inte skära upp sin mat … Jag undrar om han verk-ligen är tillfreds med situationen. Hans lärare menar att han kommer att känna av det betydligt mer och också bli ledsnare över sakernas tillstånd när han blir äldre och utesluts från allting som andra tycker är roligt, och särskilt med tanke på att han är så stark och livlig och frisk.” De hade uppenbarligen inte vägt in Vilhelms egen karaktärsstyrka och bjudande känsla av vad som krävdes av honom med tanke på hans framtida ställ-ning. När han var fjorton, och med lätthet klarade av alla tentamina som krävdes för att fortsätta läsa på läroverket, kunde han delta i praktiskt ta-get allting som hans klasskamrater företog sig. Det var bara själva ätandet som fortfarande utgjorde ett problem, även om en snillrik manick i form av en kombinerad kniv, gaffel och sked underlättade för honom. En vän, prins Heinrich von Schönburg-Waldenburg, konstaterade att Vilhelm aldrig gjorde någon affär av sitt handikapp utan bara sade: ”På grund av min arm kan jag inte göra det eller det.” Inte heller försökte han dölja armen, bortsett från i offentligheten, när han kanske vek ner sin vänstra ärm i fickan eller valde att vila sin lilla hand på ett svärd eller en sadel. Med tiden lärde sig Vilhelm att behärska alla de olika idrotterna med undantag för ridning. På grund av sin obrukbara arm och bristande ba-lans var det en ren tortyr för honom att rida, och ändå var det en ab-solut nödvändighet att en framtida kejsare skulle kunna rida. Preussens stolthet var armén, som var den största och starkaste armén i Europa. En preussisk armé utan att kejsaren red längst fram vid paraderna, mili-tärmanövrarna och, om nödvändigt, ut i krig, var fullständigt otänkbart. Men nio år gammal kunde Vilhelm fortfarande inte rida, bara sitta på sin ponny och ledas runt. Ingen i det kungliga stallet hade hjärta att tvinga det gråtande barnet att rida utan stöd. Till sist klev Hinzpeter in i hand-lingen. I sina memoarer, som Vilhelm författade när han var nästan sex-tio, mindes den landsflyktige kejsaren fortfarande tydligt den skräck som grep honom och citerade Hinzpeters egen redogörelse: ”Trots alla hans vädjanden och böner och gråtanfall sattes han utan förbarmande tillba-ka upp på hästen varje gång han föll av, tills han slutligen efter flera veck-ors tortyr lyckades hitta balansen.” Till och med Hinzpeter blev rörd och medgav att dessa morgonövningar var rena skräcken för alla inblanda-de. Prins Henrik tog så illa vid sig att han började gråta bara av att tit-ta på. Men Vilhelm visade alltid tacksamhet mot Hinzpeter och menade att han bara gjorde vad som behövde göras. Han tackade honom till och med för hans ingripande.

• 28 •


Det skulle snart visa sig att Vilhelms föräldrar fullständigt hade miss-förstått en avgörande sida i Hinzpeters personlighet. De hade valt honom eftersom han delade deras uppfattning om den uppfostran och utbild-ning som krävdes för en framtida monark och också vad gällde vikten av att införa ett liberalt samhälle i Tyskland där man visade medkänsla för de lägre klassernas sociala problem. Vicky själv tillbringade många tim-mar med olika sorters välgörenhetsarbete inom sjukvård och utbildning, och då särskilt med avseende på kvinnor. Vilhelms föräldrar och Hinzpe-ter var överens att om inte tillräcklig omsorg visades de lägre klasserna, hotades själva grundvalen för samhället. Denna inställning delades ock-så av drottning Victoria, som den 18 december 1867 skrev till Vicky: ”Jag ville kommentera vad du sade om skrankorna mellan hög och låg. Vad du skrev är i huvudsak sant … De högre klasserna – särskilt adeln (själv-fallet med undantag och hedervärda sådana) – är så frivola, njutningslyst-na, hjärtlösa, själviska, omoraliska och hängivna allt vad dobbel heter att man osökt kommer att tänka på (exakt som domprosten i Windsor sade till mig häromkvällen) den franska revolutionen … De lägre klasserna håller på att bli så utbildade, är så intelligenta och har gjort sig så förtjän-ta av sitt bröd och sin välgång – att de inte kan och inte får hållas tillba-ka – och skymfas av de lumpna, okunniga, högvälborna varelserna som lever sina liv bara för att slå ihjäl tiden. De måste varnas och bli rädda för annars kommer ett fruktansvärt sammanbrott att inträffa.” Med det-ta i åtanke, och uppmuntrad av kronprinsen och prinsessan, tog Hinzpe-ter ofta med sig sina två unga adepter på besök i fabriker och verkstäder, där de artigt samtalade med arbetarna. Innan prinsarna gick kom de all-tid ihåg att säga adjö till sina värdar genom att ta av sina mössor, vilket gjorde arbetarna nog så konfysa. Men Hinzpeter var inte liberal. Han hade vigt sitt liv åt att bevara den absoluta, icke konstitutionella monarkin. Den fattiga arbetarklassens si-tuation skulle helt enkelt förbättras enbart för att inte arbetarna skul-le bli ett hot mot systemet. Kronprinsen och prinsessan skulle ha blivit oerhört förvånade om de fått reda på att Hinzpeters stora hjälte hette Bismarck. De anförtrodde sin son åt Hinzpeter tolv timmar om dagen i elva år, och lät honom till och med följa med när de åkte iväg på feri-er. Resultatet blev att Vilhelm helhjärtat kom att dela sin lärares åsikter – oavsett om detta berodde på Hinzpeters kraftfulla inflytande eller om det var ett beslut Vilhelm själv fattade för att det passade hans tempera-ment. Bredvid Fredrik den store återfanns nu två samtida hjältar: hans farfar Vilhelm I av Preussen och Otto von Bismarck.

• 29 •


Bismarck själv förlorade ingen tid att omsätta sina politiska uppfatt-ningar i praktiken. Hans mål var att få Vilhelms farfar, som var kung av Preussen, att bli kejsare över ett förenat Tyskland. Vilhelm I skulle sedan styra som absolut monark och undvika den demokratiska engelska mo-dellen som de bägge betraktade som bräcklig och farlig. Vilhelm I var krigare med enkla vanor och enkla politiska uppfattningar. Han trivdes utmärkt med att låta Bismarck utöva makten bakom tronen och tillämpa sin politik av ”järn och blod” på såväl inrikes som utrikes frågor. Allt som allt startade Bismarck tre krig för att ena Tyskland: det första, med Österrikes hjälp, utkämpades 1864 mot Danmark för att erövra her-tigdömena Schleswig och Holstein, som hade oturen att ligga på grän-sen mellan Tyskland och Danmark. Bismarck var fast besluten att dessa områden skulle föras till Preussen, och så snart som möjligt lät han bygga en kanal genom de två hertigdömena för att upprätta förbindelse mellan Nordsjön och Östersjön. Vilhelm glömde aldrig åsynen av hur soldater-na – tyskar, österrikare och ungrare – marscherade längs Unter den Lin-den i Berlin för att gå ut i kriget. Han var bara fem år gammal när han tittade ner på denna anblick från ett fönster i det kungliga palatset sam-tidigt som hans farfar i överdådig uniform stod på ett podium och in-spekterade soldaterna när de defilerade förbi. Senare skrev han: ”En in-född Berlinbo har självfallet minnen från sin barndom av militär natur.” Ett halvår senare hade Preussen och Österrike vunnit kriget och seger-paraden – som också hölls på Unter den Linden med led efter led av marscherande preussiska soldater, vajande regementsfanor, orkestrar som spelade och vilt hurrande folkmassor – lämnade ett outplånligt avtryck hos Vilhelm, inte minst för att hans egen far var en av de hjältar som nu återvände hem. Men kriget gav upphov till djupa motsättningar med den engelska si-dan av familjen. Drottning Victorias tidiga farhågor om Berties äktenskap med den danska prinsessan Alexandra blev nu en påträngande verklig-het. Alexandras far, som helt nyligen hade uppstigit på den danska tronen som kung Kristian IX, tvingades avträda nästan hälften av sitt kungarike och betala ett kraftigt skadestånd vilket han såsom fattig regent i ett fat-tigt land inte hade råd med. Prinsessan Alexandra förlät aldrig preussarna. Drottning Victoria, som mindes sin älskade Alberts dröm om ett förenat Tyskland, understödde de preussiska anspråken trots att såväl hennes egen son och svärdotter som hennes regering och hennes folk sympatiserade med danskarna. Bertie, som var klämd mellan sköldarna, försökte till en början inta en neutral hållning, men Alexandra var så förtvivlad att han

• 30 •


snart öppet och inte alltid särskilt diskret rackade ner på Preussen. Drott-ning Victoria var inte nöjd. Bertie struntade i vilket och passade också på att anklaga sin syster Vicky för att ha blivit fullblodspreussare. Om det bara hade varit så enkelt. ”Min ställning är inte lätt”, hade Vicky skrivit till Fredrik, som slogs vid fronten. ”Här förebrår man mig för att jag är alltför engelsk, hemma för att jag är alltför preus-sisk. Det verkar inte som om jag kan göra något rätt.” Situationen var inte nämnvärt lättare för Fredrik. Segerparaden längs Unter den Linden väckte en förvirrande blandning av stolthet och smärta till liv inom ho-nom. Folkmassan hyllade honom som sin hjälte, men kriget hade riktats mot ett litet, fattigt och försvarslöst land, och det preussiska anfallet hade skett oprovocerat. ”Jag skäms”, skrev han i sin dagbok. Den 18 december, den dag som hans far kungen hade påbjudit skulle firas som tacksägelse-dag för den preussiska segern, ringde kyrkklockorna i Berlin hela dagen. Men när man den kvällen på galabanketten utbringade en skål för Bis-marck, höjde Fredrik inte glaset. Det var en dåraktigt provokativ hand-ling, och Bismarck lade den väl på minnet. I England var det ingen som uppmärksammade Vickys och Fredriks dilemma, och absolut inte prinsen och prinsessan av Wales som hatade Preussen. Den 21 juni 1865 blev drottning Victoria tvungen att skriva ett smärtsamt brev som svar på Vickys fråga om hon och hennes familj skul-le komma till England under julen. De blev bokstavligen portförbjudna på Windsor det året, och Vicky var till och med tvungen att ansluta sig till uppfattningen att det var för hennes egen skull, eftersom hon ”inte skulle vara lycklig” bland de övriga familjemedlemmarna på Windsor. Sanningen var att drottning Victoria hade ändrat uppfattning vad gällde preussarna, som tycktes ha bestämt sig för att inta en krigisk och aggres-siv hållning i sin utrikespolitik helt till skillnad från vad käre Albert hade förutsett. Stackars Vicky, som hade tubbats in i ett preussiskt äktenskap av sina föräldrar, och nu fick finna sig i att spela rollen som utstött, både hemma i England och i Preussen. Samtidigt planerade Bismarck sitt andra krig i strävandena att förena Tyskland, den här gången mot sin bundsförvant Österrike för att införliva hela Schleswig och Holstein i Preussen, en plan som han hade utarbetat direkt efter att det första kriget hade vunnits. I juli 1866 bröt sjuveckors-kriget ut som tämligen omgående slutade med österrikiskt nederlag. De tyska småstater som hade ställt sig på Österrikes sida visades ingen par-don i enlighet med Bismarcks politik av ”järn och blod”. Frankfurt fick ett dygn på sig att betala 25 miljoner gulden i krigsskadestånd. Den för-

• 31 •


mögne kungen av Hanover (han med guldservisen) förlorade allt och flydde till England. Värst av allt för det engelska kungahuset var det öde som drabbade det lilla storhertigdömet Hessen-Darmstadt. Vickys syster Alice, den tystlåtna, medelmåttiga systern som var Berties favorit, hade gift sig med Ludvig av Hessen-Darmstadt 1862. När kriget bröt ut 1866 skickade de sina två barn, Viktoria och Ella, till England för att de skul-le vara trygga. Barnen togs om hand av sin mormor drottning Victo-ria. Alice väntade parets tredje barn, men hon var fullt upptagen med att hjälpa till att organisera ett sjukhus för de sårade. De österrikiska förlus-terna uppgick till 40 000 döda bara under en dag av det avgörande sla-get vid Königgratz, där kronprins Fredrik ledde de preussiska trupperna. Ludvig var fortfarande bortrest och slogs på den andra sidan när preus-sarna trängde in i Darmstadt, där Alice hjälplöst bevittnade hur soldater-na plundrade och lade beslag på vad helst de ville. Hessen, som redan var fattigt, förvandlades nu till ett konkursbo. Storhertigen Ludvig III fick behålla tronen endast för att hans syster var gift med tsar Alexander II av Ryssland. Att Alices svåger var befälhavare för den preussiska armén bi-drog bara till att göra situationen ännu värre. I England blev såväl drottning Victoria som folkopinionen djupt upp-rörda över att Preussen än en gång tillgripit militära maktmedel. Det var omöjligt för Vicky och Fredrik, som återigen slets mellan de två länder-na och de två kungliga familjerna, att veta vem de skulle vara lojala mot. Under kriget hade Vicky dessutom drabbats av en djup tragedi, som yt-terligare förvärrades av att Fredrik var ute i kriget. Sigismund, deras fjär-de barn som tillika var deras favorit och som gick under smeknamnet Sigi, dog ännu inte två år fyllda efter att ha fått hjärnhinneinflammation. Förloppet var mycket snabbt och Sigi avled inom loppet av några dagar. En förtvivlad Vicky skrev till sin mor: ”Ditt lidande barn vänder sig till dig i sin sorg … Min lilla älskling som nåderikt lånats mig under så kort tid för att vara min stolthet, min glädje, mitt hopp, är borta, borta … Å SOM jag älskade den där lilla varelsen redan från första ögonblicket ef-ter födseln, han var viktigare för mig än sina syskon, han var så ljuv, så kärleksfull, så förståndig och glad.” Vilhelm, Charlotte och Henrik för-mådde aldrig uppväga förlusten av det barn som Vicky kallade sin ”all-deles egna lyckliga hemlighet”. I sina brev hem kallade hon Henrik för ”trist och lat”, Charlotte för ”fet” och Vilhelm för ”högljudd och ohyf-sad”. Inte ens hennes nya barn, Viktoria, förmådde dämpa sorgen. Från den dagen och framgent besökte familjen efter söndagsgudstjänsten all-tid Friedrichskirche och kapellet där Sigi låg begravd.

• 32 •


När det gällde Vilhelm undgick det inte hans ängsliga föräldrar att denna andra preussiska seger hade understrukit pojkens benägenhet att visa stolthet över Preussen, en tendens som ivrigt uppammades av hans farfar. Den 27 januari 1869 firade han sin födelsedag. ”Min tioårsdag var ytterst viktig för mig”, skrev han senare, ”så till vida som att jag denna dag i enlighet med kungahusets tradition skrevs in i den berömda preus-siska armén. Så hände det sig att min farfar tilldelade mig den högsta klassen av Svarta Örnsorden och samtidigt fick jag min uniform från 1. Livregementet till fot. Min far gav orden till min farfar i en guldskål och jag hade redan satt på mig uniformen för att svära Hans Majestät eden.” Samma dag tilläts han följa med sin farfar till exercisplatsen vid Pots-dam, där han inför hela sin familj ställde upp sig på led med sitt rege-mente och övade att marschera för första gången. Han hade problem med att hålla jämna steg och var tvungen att ömsom springa och öm-som hoppa åt sidan för att hitta sin plats i ledet. Det var en rörande an-blick, men alla var inte lika roade. ”Stackars Willy ser ut som en olyck-lig liten apa uppe på en orgel när han är iförd uniform”, skrev Vicky till drottning Victoria. Det verkade som om Bismarck och Vilhelms farfar hade avgått med segern i denna rond. Vilhelm var en riktig Hohenzollern nu, och ingen-ting kunde förändra det. Hans farfar började kräva att han skulle närvara vid exercisövningar och brydde sig inte det minsta om att detta innebar att han fick gå ifrån sina lektioner. Den gamle kungen tyckte inte bara illa om böcker, utan var stolt över denna inställning. Vilhelm I mena-de att man inte behövde böcker för att bli en bra preussisk officer. Det-ta passade Vilhelm alldeles utmärkt, eftersom det gav honom chansen att slippa lektionssalen och i stället få delta i militärparader. Vilhelms för-äldrar var inte lika glada eftersom de ansåg att detta ingick som en del i Bismarcks plan att minska deras inflytande över honom. I samma anda fortsatte Bismarck sin hemliga kampanj för att vända kungen mot sin son kronprinsen. Vid denna tidpunkt kände far och son fortfarande till-givenhet för varandra, trots att de hade föga gemensamt, men Bismarck hade inga större problem med att så misstro hos kungen mot hans son och hans svärdotter, den ”engelska prinsessan”. År 1870 drog Bismarck igång sitt tredje och sista krig för att ena Tysk-land, den här gången mot Frankrike. Fransk-tyska kriget var det utan jämförelse mest omfattande av de tre krigen. Det pågick i nio månader och blev en ytterst blodig historia. Bismarcks mål var att erövra Alsace-Lorraine samt Metz. För Vilhelm var fransk-tyska kriget Preussens stol-

• 33 •


taste stund, en känsla han sedan bar med sig hela livet. Den här gången föregicks segerparaden längs Unter den Linden av en ceremoni i Spe-gelsalen i Versaillespalatset den 18 januari 1871, under vilken hans far-far utnämndes till kejsare Vilhelm I av det nya tyska riket. Den unge och lättpåverkade Vilhelm jublade över att hans farfar nu – liksom hans mor-mor drottning Victoria i England – var härskare över ett stort kejsardö-me. När trupperna återvände till Berlin från Frankrike tilläts han följa med sin far och mor när de red ut för att hälsa dem välkomna. ”Mor var iförd husarregementets uniform. Jag bar naturligtvis min uniform från 1. Livregementet till fot”, mindes han i sina memoarer. ”Folkmassans exta-tiska hurrarop kände inga gränser, soldaterna smyckades med en myck-enhet lagerkransar.” Nu var Tyskland en nation, låt vara under Preussens järnhårda ledning. De därpå följande tjugo åren innebar en period av snabb expansion för det unga riket, som hämtade entusiasm från sin nya identitet och makt, och snart hade det dittillsvarande i huvudsak agrara Tyskland förvandlats till en modern industristat. Det dröjde inte länge förrän man började se sig om i världen efter nya marknader. Ryska diplomater och affärsmän återvände hem från detta dynamiska land och talade med bävan i rösten om vad som höll på att hända. Engelsmännen bibehöll sin högdragna in-ställning, men bevakade noga utvecklingen. Fransmännen, som förned-rats av nederlaget i kriget och förlusten av Alsace-Lorraine, hatade det nya tyska riket med ett galliskt ursinne som svallade högt ända fram till första världskriget.

kungen kejsaren tsaren - bokus.com · 2008. 9. 29. · albrecht von hohenzollern, eller kort och...

Documents