krigsbarn

Världshistoriens största barnförflyttning Natalie Suonsyrjä

1

Världshistoriens största barnförflyttning

Inledning

Mitt intresse för Världshistoriens största barntransport väcktes under 2007. Det var

aktuellt i media med finska krigsbarn (ca 80000 flyttades från vinter/fortsättnings-

krigets Finland till det övriga Skandinavien, ca 70000 till Sverige). Maj 2007 avtäcktes

en staty över krigsbarn i Haparanda under närvaro av den finska presidenten Tarja

Halonen och den svenske kungen Carl den XVI.

Under 2007 var även filmen ”Det bästa av mödrarna” (regi Klas Härö efter en roman

av Heikki Hietamies) aktuell i de svenska biograferna. Filmen beskriver hur ett

krigsbarn tvångsflyttats undan pågående kriget och hans svårigheter att börja till

exempel skolgången i den svenska skolan eftersom han bara kunde tre ord svenska ”Jag

heter Eero”. Han blev mobbad i skolan.

Eero deltar i sin skånska fostermammans begravning som närmare 70-åring och vid

återkomsten hem till Finland ställer han frågan ”Varför lämnade du mig” till sin åldriga

mamma utan att få svar. Jag frågade spontant efter filmen (som även visades på TV)

”Varför lämnade mödrarna sina barn?”

Ämnet krigsbarn är känsligt i Finland även i dagsläget. Först efter Annu Edvadsens

roman ”Det får inte hända igen” (1977) (se litteraturlista) blev det egentlig diskussion i

ämnet, först i Sverige senare i Finland.

En klassisk tegelsten i bokformat (1987) om finsk historia ”Suomen historian pikku

jättiläinen” (’Allt om finsk historia) nämner ingenting om barnförflyttningarna. Ofta är

krigsbarn nämnda under Finländare i Sverige som handlar om finsk invandring till

Sverige. Först på 90-talet bildades krigsbarnsföreningar i Finland (den första 1991) och

i Sverige. I Sverige berättar man mera öppet om finska krigsbarn.

Min pappa jobbar som journalist och har bevakat bland annat krigsbarnsevenemang i

Sverige så frågorna har varit aktuella hemma. Han har tillsammans med Irja Olsson

(författaren till ”Soldatens dotter”) vid diskussioner givit olika synfallsvinklar i ämnet.

Irja Olsson, Gävle, journalist och författare n berättar i boken om sin och sina systrars

tid som krigsbarn.

Syfte och begränsningar

Det är väldigt tidskrävande att forska i ämnet utanför den praktiska redovisningen över

hur transporterna gick till även om de finns rätt mycket dokumenterat (se bilaga:

litteratur). Dokumenten är oftast personliga minnen blandade med bitar av fakta. Vissa

avhandlingar finns att tillgå. Bland dem lite annorlunda projekt är Kaija Olaussons B-

uppsats på nätet där hon ställer den provocerande frågan. Blev mödrarna manipulerade?

http://www.x.se/c67j

Även Suvi Virkamäkis uppsats: ”Att få ett gott hem”

http://www.migrationinstitute.fi/pdf/webreports7.pdf ger ett brett perspektiv på

krigsbarnsadoptioner med bakgrundsfakta till barnförflyttningarna.


http://www.migrationinstitute.fi/pdf/webreports7.pdf


2


Barnen kom med båt eller tåg (över Haparanda) med risk för ryska flygplansangrepp

(tåg). Resan tog två veckor med stopp vid många stationer som var samlingsplatser för

avgående barn. Ubåtsattacker (sjövägen Åbo Stockholm) förekom. Med på resan fanns

lottor och sjukvårdspersonal. Barnen hade en lapp runt halsen där det stod namn,

födelsetid och ort samt ett identifikationsnummer.

Metod

Jag har valt litteraturstudier i ämnet utöver kontakterna med journalisterna nämnda

tidigare. Jag har även fått hjälp vid översättningen av finsk facklitteratur i ämnet av de

båda finsktalande journalisterna. I dagsläget finns, såvitt jag vet, ingen forskning i

varför mödrarna lämnade sina barn till främmande människor i en annan stat med helt

annat språk. Det finns mycket mixad skönlitteratur i ämnet (personliga minnen med

faktaredovisning) men flera vetenskapliga undersökningar tar bara upp en del av ämnet.

Någon bred allmän beskrivning av krigsbarn finns inte och kan knappast bli heller efter

det handlar om 70000 olika individuella öden till Sverige.

Historisk barnförflyttning

Barntransporterna kan kortfattat beskrivas på följande sätt (finsk arbetsmaterial från

Olavi Suonsyrjä):

Finska statens mål för barnförflyttningarna finns dokumenterade för fortsättningskriget.

Under vinterkriget gick allt väldigt snabbt. Barnen måste fort bort från Finland. I krigets

början förekom terrorbombningar mot civilbefolkning långt in i Finland. Initiativet att

flytta barn till Sverige kom från Sverige. Under mellanfredstiden skickades även barn

med dålig hälsa, undernäring eller dylikt till Sverige. Många barn skickades nu andra

gången till ett främmande land. Dock hade Finland under sommaren 1941 (när

fortsättningskriget började) brist på transportmedel för barnförflyttningarna.

I Sverige var Finland i människornas hjärtan. Under parollen ”Finlands sak är vår”

arrangerades välgörenhetstillställningar med penninginsamling till Finland.

Verkställande direktören för Fredrika Bremer förbundet, Hannah Rydh var orolig hur

det skulle gå för de finska barnen, Hon samlade flera kvinnoorganisationer till ett möte

och på så sättet bildades Centrala Finlandshjälpen. Organisationen var aktiv vid

mottagandet av finska krigsbarn. De flesta barnen var inplacerade hos en fosterfamilj

när tåget anlände på perrongen någonstans i Sverige.

Initiativtagaren till barnförflyttningarna efter vinterkrigets kom från politiskt håll i

Sverige. Utrikesminister Rickard Sandlers hustru Maja Sandler tillsammans med

Hannah Rydh väckte frågan och de var de två som reste till Finland och lyckades

övertala Fagerholm, dåvarande socialminister i Finland att starta överföringen av finska

barn till Sverige.


3


Det hade under vinterkriget bildats en organisation i Finland, Barnförflyttnings-

kommitte. I kommittens protokoll (den 3. september 1941) dokumenteras de grupper

som kan komma i fråga om förflyttning till Sverige.

Första gruppen var Barn till karelska föräldrar. Finland hade återerövrat Karelen som

förlorades under vinterkriget, Mammorna behövdes för att det civila livet skulle fungera

(jobba i fabriker, dvs sköta allt som männen, nu vid fronten, gjorde). Då kunde man inte

ha barnen hemma och ingen kommunal barnomsorg fanns den tiden.

Grupp nummer två i prioriteringslistan var de barn vilkas hem hade förstörts i

bombningarna.

Som trea kom barn till krigsinvalider och som

fjärde grupp barn till de stupade under förutsättning att dessa familjer var utan

ekonomiskt stöd.

Man kan säga att beslutet att förflytta barn var tänkt som en kortvarig lösning, max ett

halvårs vistelse i Sverige. Barnens liv sparades och deras hälsa förbättrades under

vistelsen i Sverige. Först tillämpades kriterierna ovan men senare kunde alla familjer

som ville skicka sina barn (mellan två och fjorton år) till Sverige.

För en fjärdedel av barn noterades ingen förklaring till transporten (än att pappan var

vid fronten och föräldrarna ville skicka barnen i väg).

Dock var föräldrarna tvingade att lämna en förbindelse att man inte lämnar sina barn i

Sverige. Barnförflyttningarna blev en trend i Finland. Det bildades en

propagandamyndighet som basunerade ut hur viktigt det var att barnen bytte miljö och

därigenom kom bort från krigets fasor. Det även förekom kritik om det lämpliga att

skilja barn från sin mamma men en censurlag stiftades som förbjöd all kritik i januari

1942. Myndigheterna menade barnens bästa. Man hade ingen sakkunskap, till exempel

barnpsykologer med erfarenhet från krig men man tänkte, tyckte man, på barnens bästa.

Finska riksdagen diskuterade under 1942 en motion från högern om transporterna var

lämpliga. Motionen krävde att det nordiska samarbetsavtalet från 1931 skulle sägas upp

eftersom adoptionerna av krigsbarn i Sverige skedde helt enligt svensk lagstiftning med

bara rätt till remissvar från Finland. Denna motion var politisk. Högern hade kontakter

med Tyskland. Finska officerare utbildades i Tyskland. Finland ville lämna det nordiska

samarbetet. Behandlingen av denna motion i riksdagen medförde att all barnförflyttning

dirigerades vid finska utrikesministeriet och kontrollen blev hårdare.

Socialministern i Finland (1943) Karl-Erik Fagerholm betonade det personliga ansvar

som föräldrarna skulle ha. Han sade i riksdagen: Det är liksom en hederssak att också återföra dem till Finland, så att inte några tusen eller några

hundraden tappas bort på vägen

Antalet barn som förflyttades (80000 varav 70000 till Sverige) motsvarar antalet födda

under 1939.

Under vinterkriget fick barnens mamma följa med i transporten. På detta sätt kom ca

9000 barn, 3000 mödrar och gamlingar till Sverige . Kvar i Sverige efter vinterkriget

blev ca 900 barn.


4


Under fortsättningskriget fick inte mödrarna följa med. Under 1941 och 1943

transporterades 22000 barn till Sverige. Huvudkriteriet var att familjerna var fattiga och

hade det för övrigt svårt. Under 1944 och 1946 fick 26000 barn förflyttas och orsaken

var främst kriget.

Barnförflyttningskommitten beviljade 49000 transporter varav sjuka barn ca 5000.

Transporten med efterföljande vård i Sverige var ofta livräddande (främst då undan

tuberkulos, en fruktad lungsjukdom).

Via privatpersoner förflyttades ca 15000 barn, De flesta till Sverige men även till Norge

(100 barn) och till Danmark (4700). Barn skickades även till Tyskland och USA.

Chefen för Barnförflyttningskommitten under 1941 och 1948 var Elsa Bruun. Hennes

namn nämns ofta i dokumenten.

Historieforskare har betecknat barnförflyttningarna som en tidsbomb som utlöstes efter

krigets slut. Kriget blev längre än man hade planerat. Barnens vistelse i Sverige blev för

lång och banden till hemmet i Finland blev svagare. Att ta hem barnet från Sverige var

svårare än man hade anat. Barnen hade till exempel börjat i den svenska skolan och

tappat bort sitt tidigare modersmål, finska språket. Kulturkollision var ett faktum. Det

var främst arbetarklassens barn som hade skickats till Sverige. Där placerades barnen

ofta hos tjänstemannafamiljer eller direktörsfamiljer. Barnen var vana att får bra mat,

var välnärda och hade fina kläder. I många familjer vid återkomsten till Finland var det

ont om mat för dagen, barnen fick gå i begagnade, oftast ärvda, kläder, fick gå flera

kilometer till skolan. Hade ingen cykel som i Sverige. Inte undra på att de flesta

längtade tillbaka till Sverige.

Vilka problem hade de återvändande krigsbarnen rent juridiskt? Detta fick en kommitte

som uppdrag 1946 från socialministeriet i Finland. En hetsig debatt utbröt i finska

riksdagen om krigsbarnen 1950. Socialdemokraterna ställdes till ansvar (av

kommunisterna) för att alla krigsbarn inte kom tillbaka till Finland. Vad som är

förvånande att man inte lät riksdagen besluta om barntransporterna utan dessa ägde rum

under ledning av de organisationer som beskrivits ovan.

Barnförflyttningskommitten gjorde 1945 en undersökning bland familjerna med

krigsbarn i Helsingfors. 60 procent av familjerna ville att deras barn skulle stanna i

Sverige. På så sättet betonade man befrielse från ekonomisk ansvar för barnuppfostran.

Barnförflyttningskommitten var envis för att få tillbaka alla krigsbarn och sökte aktivt

nya fosterföräldrar till de barn vars föräldrar inte ville ha sina barn hem till sig.

Ingen hänsyn togs till barnens känslor. Till exempel att vistelsen i Sverige blivit

långvarig. Barnspsykiatertjänster fanns inte. De ledande medicinprofessorerna

bagatelliserade barnens känslor. De flesta av krigsbarnen har upplevt vistelsen i Sverige

som positiv. I många fall har kontakten varit god mellan finska biologiska fördrar och

svenska fosterföräldrar. Några enstaka misslyckanden har blivit beskrivna i media och

gett därmed en missvisande bild som inte går att generalisera.

På köpet fick föräldrarna betala för att deras barn transporterades från Sverige tillbaka

till Finland. Priset var i genomsnitt 1000 mark. En arbetarlön den tiden var 10-15 mark


5


om dagen. Således behövs en fyramånaderslön för att få sitt barn tillbaka. En för ofta

tung utgift för familjen som hade det knapert.

Först 65 år efter vinterkrigets slut (2005) började man prata mera allmänt i Finland om

hur krigsbarnen psykiskt påverkades av en lång frånvaro ifrån föräldrarna. Vid

krigslutet 1945 fanns det 30000 krigsänkor (vars make hade stupad i kriget) och 50000

barn som förlorat sin far. Författaren Timo Manni betecknade krigsbarn i sin bok

”Sotaorvot kertovat” (Krigets faderslösa berättar) som krigsfångar. Med detta menade

författaren att krigsbarnen fångades av sin fars öde. Barnen måste få reda på vad som

hade hänt med fadern vid fronten. Man började även spåra sina fosterföräldrar i Sverige.

Man åberopar i debatten i Finland en engelsk undersökning om barnen som flyttades

undan bombningarna av London till landsorten utanför London. Det visade att de barn,

som stannade med familjen i krigets London var mentalt stabilare än barnen som

flyttades till förortena.

I Sverige kom 1977 ut en bok ”Det får inte hända igen” skriven av Anu Edvardson från

Bjursås. Översättningen av bokens titel till finska Sotalapset (=Krigsbarn) vållade

debatt. Kritikerna undrade över varför man inte kunde översätta titeln direkt.

Barnförflyttning på liknande sätt har skett tidigare. Sverige och USA har tagit emot barn

från krigshärjade områden sedan 1919. Detta har varit i mindre omfattning.

Under 60- och 70-talen vid den stora invandringsvågen av arbetare till Sverige kom

många krigsbarn tillbaka.

Spontana frågor

Man kan ju ställa många spontana frågor med anknytning till ämnet.

Varför var Sverige det bästa mottagarlandet? Officiellt sades det i Finland att man vill

bevara den finska rasen om Ryssland eventuellt skulle ockupera och införliva landet i en

sovjetrepublik. Irja Olsson avvisar dock detta som spekulation. En motfråga: Ligger det

inte lite Hitler-tänkande i det? Finland var ju vapenbroder med Hitler Tyskland i kriget

mot Ryssland. Kanske tänkte man på den renrasiga vita rasen? Sverige hade ju

relationer med Tyskland efter att ha tillåtit den s.k transittrafiken (transport av tyska

soldater till Norge via det neutrala Sverige). I fredsvillkoren 1945 för Finland tvingades

tyskarna i norra Finland med våld bort från landet med hjälp av tidigare vapenbrodern,

dvs Finland. Detta medförde igen barntransporter under ett år till Sverige, men nu –

undan tyskarna!

I stora tidningsrubriker har det skrivits om att krigsbarn blev mentala vrak i Sverige

eftersom de inte fick kärlek och riktig barndom i Sverige, katastrofala siffror om

självmorden bland krigsbarnen??? Samtidigt skriver en annan tidning i stil med att

bland finska krigsbarn finns framgångsrika företagsledare som lever lyckligt i Sverige.

Vad ska man tro på?


6


Mora tidning 2002.05.13:

Risto - finskt krigsbarn i Sverige Risto Louko kom till Mora som finskt krigsbarn i april för 60 år sedan. Han var sex år gammal. .

Tillsammans med många andra finska krigsbarn delar Risto den svåra upplevelsen av att i mycket unga

år skiljas från sin mor (fadern hade dött tidigare i kriget), komma till ett land där han inte förstod

språket, skiljas från sina yngre syskon och till råga på allt inte ens förstå varför allt detta hände.

Båten, som utgick från Åbo, hette Nordstjernan. Ristos mamma hade lovat att följa med till Sverige, en

vit lögn för att överhuvudtaget få barnen att gå ombord.

När barnen frågade efter mamma, ljög lottorna som var med på båten och sade att "hon kommer

senare" för att lugna dem.

- Jag tyckte att mamma svek mig då, säger Risto.

Dagen därpå körde militär barnen i lastbilskonvoj via Torsby i Värmland till Mora.

- Där satt jag vid järnvägsstationen mellan mina syskon. Vi kunde bara finska och förstod inte ett ord

av vad som sades. Inga tolkar fanns. Folk gick förbi och tittade på oss som om det vore en

hundutställning.

Hur har ditt liv påverkats av dina upplevelser som krigsbarn?

- Hela min barndom kändes det som om ingen tyckte om mig för min egen skull, att alla ville bli av

med mig. Det sitter i mig än i dag det där att jag inte finner ro någonstans

Grundsunda tidning: Lokaltidningen i Husum, julnummer 1999 ESKO

Han kom som krigsbarn år 1942 från vårt östra grannland till Bjurholm i norra Ångermanland. Där i

Agnäs har han rotat sig och även om han nu tagit plats som ny projektledare i Grundsunda Framtids-

Grupp.

Esko Matkaselkä, 62, är en trygg och erfaren projektledare som även har mångårig erfarenhet som

egenföretagare och företagsledare. Sedan han lämnat skolan och militärlivet bakom sig var han polis

mellan åren 1959 och 1971

Till de framgångsrika krigsbarnen hör Toini Gustafsson-Rönnlund, född 1938. Hon är

den enda svenska kvinna, som vunnit mer än ett guld i vinterOS (guld 5 och 10 km

1968). Dock betraktar den svenska idrottspressen likaså idrottshistoriken henne som en

infödd svenska. Hennes ursprung nämns aldrig inte ens när hon fick Svenska dagbladets

bragdmedalj! En bisak i sammanhanget men bevis på den svenska avundsjukan?

Varför skickades inte barnen till finska landsorten bort från frontlinjens krig? Dock

måste man konstatera (vilket framgår av ovanstående film) att det var tjänstemännen

som rätt ofta bestämde eller tvingade barnet bort från hemmet med olika typ av mutor,

till exempel familjen fick mera mat. Sverige låg bra till hos de beslutande. Kaija

Olaussons uppsats ger stöd åt denna vinkling.

Varför var tystnaden enorm från barnens mammor? Ingen har officiellt förklarat sitt

beteende att lämna ifrån sig barnet till helt främmande människor. Jag bara frågar:

Skämdes mammorna över ditt beslut att skicka eget barn till det okända eller var

ekonomin riktlinje. Familjerna fick förmåner om de skickade sina barn till Sverige:

större ransoner av livsmedel till exempel.

Först på 1990-talet efter Sovjetstatens upplösning har kommit fram illråd begångna av

ryska partisaner (små gerillagrupper) mot civilbefolkning vid norra Finlands östra gräns.

Dessa partisaner dödade urskiljningslöst vid sina attacker alla civila i gränstrakterna,

även spädbarn. Samtidigt betraktades dessa partisaner i Ryssland som stora

fosterländska hjältar. Att baktala dessa var ett brott.

Att prata officiellt om dess mördare skulle störa relationerna mellan Finland och Sovjet

konstaterar Veikko Erkkila sin bok Det nedtystade kriget.


7


I boken (s. 103) finns en faksimalkopia av Norrbottens-Kuriren (440720-sida 3)

En rubrik: Ryska partisanplågan i norra Finland. Bestialiska grymmdåd mot

civilbefolkningen. 11 kvinnor och barn återfunna dödade med nackskott och knivhugg….

Erkkila har på sidan 104 exempel på rubriker som finns i NSD (Norrländska

socialdemokraten, sida 10, samma dag).

Fasansfulla partisandåd i nordöstra Finland. Kvinnor och barn dödas, byarna måste evakueras

Bredvid artikeln i NSD finns en bild med texten Segersalut i Moskva. Man kan ju undra

vad som firas? Men i det här fallet firade man Sovjetsegern över nazi-Tyskland.

Detta kan vara stöd till överflyttningen eftersom barnen bevisligen inte heller var säkra

på den finska landsbygden.

Av dessa 70000 svenska krigsbarn blev största delen flyttade tillbaka till Finland för att

sedan under fortsättningskriget återigen skickas till Sverige. Sammanlagt blev 5400

krigsbarn definitivt kvar i Sverige, dock de flesta med någon form av kontakt med sina

biologiska föräldrar. Forskarna är dock inte eniga om antalet kvarvarande krigsbarn i

Sverige. Vissa uppskattar antalet till 15000. Svårigheter finns i den svenska

folkbokföringen. Man vara mantalskriven (folkbokförd) här i Sverige för att kunna

räknas som boende i landet. Detta betyder att långt fler invandrare r än det som finns i

officiell statistik finns i landet. Många av dessa krigsbarn hade flyttat tillbaka till

Finland kommit igen till Sverige under 60- resp 70-talet i samband med den stora finska

invandringen till Sverige, då Sverige hade skriande behov av arbetskraft.

Numera kan krigsbarnen bosatta i Sverige få tillbaka sitt finska medborgarskap gratis,

de övriga (före dessa finska medborgare) får betala 240 euros. Detta kan enligt min

mening vara bevis på den finska statens dåliga samvete kring frågorna med

krigsbarnen?

Syftet med detta arbete är att titta på de bakomliggande orsakerna till varför man

skickade finska krigsbarn till Sverige under finska vinterkriget och fortsättningskriget

och då har man ofta följande frågeställningar:

Varför beslutade man att flytta finska barn till Sverige? Förslaget kom från Sverige till

en privat organisation i Finland som fick statens (finska socialministeriets)

godkännande

Vilka var det som beslutade och tog hand om förflyttningen av de finska barnen?

Hur såg själva förflyttningen ut och hur mottogs de finska barnen i Sverige? Dessa

frågor har jag försökt svara ovan.

Tillägg till diskussionen varför familjerna gick med på att skicka sina barn till Sverige

efter fortsättningskriget var bl.a att Finlands riksdag förbjöd all kritik av

barnförflyttningarna. Kritik fanns men det tystnades snabbt och resorna till Sverige

beskrevs sedan närmast enbart positiva termer.

Kritiken fanns även i Sverige. T.ex Socialstyrelsen skrev 1944 efter att ha granskat

barnhemmen att "Hellre baracker till Finland än flera finska barn till Sverige .


8


Med vinterkriget avser man här krig Finland Ryssland från den 30 november till den 13

mars 1940. Ryska bombplan började fälla bomber över Helsingfors den 30 november

1939 efter att påstått att ryska gränsposteringar vid Mainila by hade blivit beskjutna av

finsk militär, vilket rent praktiskt var en omöjlighet på grund av för långa avstånd.

Vapenvila trädde i kraft den 13 mars 1940. Fortsättningskriget pågick under tiden

sommaren 1941 till september 1944.

Kriget i Lappland började därefter (fösa bort tyskarna från Finland efter krav från

krigsvinnaren Sovjet) till april 1945. Tiden från vinterkrigets slut till fortsättningskrigets

början kallas i Finland för mellanfredstid.

Litteratur

Elin Innala: Finska krigsbarn, C-uppsats Luleå tekniska universitet, avdelning för

samhällsvetenskap

Veikko Erkkila: Det nedtystade kriget.

Timo Manni: Sotaorvot kertovat (Krigets faderslösa berättar)

Suomen historian pikku jättiläinen (”Allt om finsk historia”) – uppslagsverk

Den bästa av mödrarna (regi Klas Härö efter en roman av Heikki Hietamies) –film

Irja Olsson: Soldatens dotter, även med personliga kommentarer till denna uppsats samt

Anteckningar från Olavi Suonsyrjä

På nätet:

http://terve.rossi.se/4b1305e5-81ec-4eb1-afb2-538edd14546b-29.html om

barntransporter

http://terve.rossi.se/index.html allmänt om krigsbarn

http://terve.rossi.se/dbdd263f-9459-4a17-96f4-01bdf758ae99-29.html Finland i krig

http://terve.rossi.se/e89f74c6-11d1-4c29-98ee-693579d68b2f-29.html finska krigsbarn i

Norden

Kaija Olaussons B-uppsats på nätet ”Blev mödrarna manipulerade”?


Suvi Virkamäkis D-uppsats: ”Att få ett gott hem”

http://www.migrationinstitute.fi/pdf/webreports7.pdf Finns i migrationsinstitutets (Åbo)

skriftserie

Lillemor Lagnebro : Finska krigsbarn Umeå 1994 (doktorsavhandling )

Pertti Kavén 70 000 små öden Helsingfors 1985 (skriver doktorsavhandling i ämnet)

Heikki Salminen licentiatavhandlig 2001 Turun yliopisto (Åbo universitet)

Anu (Edvarsen) Liikkanen ”Sotalapset” ,Lappu kaulassa (”Det får inte hända igen")

1977

Några böcker om krigsbarn http://immi.se/alfa/bibliografi_krigsbarn-sept_2007.pdf

http://terve.rossi.se/4b1305e5-81ec-4eb1-afb2-538edd14546b-29.html

http://terve.rossi.se/index.html

http://terve.rossi.se/dbdd263f-9459-4a17-96f4-01bdf758ae99-29.html

http://terve.rossi.se/e89f74c6-11d1-4c29-98ee-693579d68b2f-29.html


http://www.migrationinstitute.fi/pdf/webreports7.pdf

http://immi.se/alfa/bibliografi_krigsbarn-sept_2007.pdf

krigsbarn

Documents