korsväg 2 2016

2 Korsväg 2|2016

Box 11937404 39 Göteborgwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare:Per [email protected] 30 09

Redaktör:Lasse [email protected] 30 31070-633 12 87

Övrig redaktion: Anna CösterTomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv

Grafisk form:Lasse Bengtsson

Tryck:Sandstens Tryckeri AB,Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtro-endevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild:Kristin Lidell

intro | Lasse Bengtsson

KorsvägK

Ett enda brödMåltid delad med alla – temat för detta nummer har vi lånat

från psalmen Vi reser ett tecken (398). Texten fortsätter: Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar ska

falla. Psalmen gjorde ett alldeles särskild intryck på mig när vi sjöng den vid en mässa på Saligprisningarnas berg under en pilgrimsresa till Israel/Palestina. Psalmen knöt samman det hopp vi har i Kristus med hoppet om fred – då murarna ska falla. Också i detta land.

Måltiden är viktig för oss alla. Rent fysiologiskt för att vår kropp ska få energi och näringsämnen, men också som en grund för att bygga gemenskap, i familjen och med vänner – och med främlingen. I detta nummer vill vi knyta samman dessa aspekter av måltiden med mysteriet i förvandlat bröd och vin. För de hör samman.

När Jesus instiftade nattvarden gjorde han det i en judisk miljö, där sabbatsmåltiden på fredagskvällen var något av veckans cent-rum. Det är en tradition som levt vidare bland det judiska folket som spritts över världen. Ariella Lindström håller traditionen levande. ”En fest mitt i vardagen”, säger hon om sabbatsmåltiden.

Soppkök har blivit en regelbunden aktivitet i många församling-ar. Inte för att i första hand stilla kroppens hunger, utan lika mycket för att bryta ensamhet och få bjuda på gemenskap kring borden. Så sker i Skällinge på den halländska landsbygden. En möjlighet att träffas där avstånden är långa.

Stjärnkockar är på modet, och floden av nya kokböcker tycks ald-rig sina. Kocken Richard Halleröd har fått många utmärkelser, han poängterar att ett gott värdskap är lika viktigt som det som serveras på tallrikarna.

Det är inte alla förunnat att få äta sig mätta. Ännu en gång drab-bas Etiopien av en förödande torka i klimatförändringarnas spår. Orden ”ett enda bröd, en enda mänsklighet” utmanar oss. Lyssnar vi på ropen om bröd – och rättvisa?

Med detta nummer av Korsväg tackar redaktören för sig. 84 nummer har det hunnit bli sedan jag tog över för 16 år sedan. Som pensionär heter det ju att man får ”njuta sitt otium”. Begreppet otium stod i romarriket för frihet från plikter och uppbundenhet; ett ideal-tillstånd som möjliggjorde bildning, konstnärskap och njutning – alltså sysselsättningar utan materiell vinning som mål.

Visst låter det skönt! Men kanske kommer jag tillbaka som skribent.

Korsväg 2|2016 3

innehåll

Ledare: Tacksägelsens jubelSamling kring soppan i SkällingeGunilla Hallonsten: Bröd eller stenarKocken som satsar på det goda värdskapetAnna Braw: Där samtalet sprudlarPå Helsjön lagas mat med omsorgMartin Lind: Måltiden binder oss sammanSabbaten bjuder till fest mitt i vardagenLisa Förare Winbladh: Drömmen om jättegottTeologi: Till ingen nytta men till liv och salighetVad tänker en organist om nattvardspsalmerna?Bibelstudium: Bibeltexter fyllda av matVegetarianer vill ära Guds skapelseMat och dryck gör mer än mättarVem äter vad? Guide till en multireligiös middagKyrkfika öppnar för gemenskap

Tema | Måltid delad med alla

3004.06.14.20.28.30.36.38.44.46.50.52.58.60.64.66.

14

06

När vi väljer att dela med oss av våra tillgångar och kunska-per, förändrar vi maktbalansen från ojämlik till jämlik. Vi får dela med oss av det vi har – så att fler människor kan leva ett värdigt liv. Ett liv där mat för dagen är en självklarhet för alla, skriver Gunilla Hallonsten, policychef för Svenska kyrkans internationella arbete.Just nu är torkan och den därpå följande svälten akut i Etiopien. Svenska kyrkan finns där för att hjälpa.

4 Korsväg 2|2016

ledare | + Per Eckerdal

Tacksägelsens jubel

Häromdagen kom det ett mail från

dottern till en gammal god vän. Vi har bott långt ifrån varandra

och det har gått år mel-lan tillfällen då vi har

kunnat träffas. I mailet stod att min vän efter en kort sjukdom hastigt och oväntat avlidit.

De flesta av oss har nog varit med om liknande situationer när tankar och planer på ett ”sedan”, då man ska hinna mötas och umgås, plötsligt och obönhörligt är överspelade. Det finns inte längre ett sedan när jag kan få träffa min vän och byta tankar om livet. Tiden när det var möjligt är pas-serad, och det som är ogjort blir aldrig gjort. Medan jag var upptagen av annat har tiden gått och stängt dörren efter sig.

Lärdomen är ständigt att det gäller att ta vara på de tillfällen vi får. Detta är också ett ofta återkommande tema i Bibeln. Ibland liknas det med en in-bjudan till måltid eller till bröllopsfest, som i Matteusevangeliets 25 kapitel. Där är bröllopsfesten en bild för livet i dess fulla mening i den himmelska gemenskapen med Gud. Redan här och nu ger Kristus oss en inbjudan till måltid vid nattvardsbordet. Det är en inbjudan som möter oss konkret i församlingens gudstjänstliv och där

livets ”måste bara göra” byts mot ”får lov att bara vara”.

Måltid: Jesus gav sina apostlar och sin kyrka nattvardens måltid den första Skärtorsdagskvällen. Det märkliga är att i modern tid har vi i Svenska kyrkan i en mening på nytt fått ta emot nattvardsmåltidens gåva. För drygt hundra år sedan var nattvardsfirandet nämligen mer eller mindre obefintligt i stora delar av Svenska kyrkan. Många församlingar firade bara nattvard i samband med konfirmandernas första nattvardsgång, alltså högst en gång om året. Men sedan dess har en nattvardsväckelse skett, och idag firas det mässa både på söndagar och under veckan. Det är som om vi gjort en nyupptäckt att vi ska ta vara på de tillfällen då vi bjuds till måltid av Kristus. Denna nattvardsväckelse är en stor glädje.

Överlämna oss: Det är inte bara brödet och vinet som bärs fram vid nattvards-firandet. Vi får också överlämna oss själva i den konkreta symbolik det är när vi reser oss och går fram till målti-den. Liksom Gud gör under med brö-det och vinet som bärs fram kan Gud göra under i våra liv när vi frambär dem. Det är liksom när krukmakaren formar lerklumpen till underbara former på drejskivan.

Korsväg 2|2016 5

Förlåten gemenskap: Nattvarden är ett synbart tecken på att Gud genom Kristus är försonad med oss och att vår gemenskap med Gud är återupprättad. Vi kan andas ut. Vi får dela bordsge-menskap med Gud! Tydligare kan det inte bli. Genom Kristus är vi förlåtna och inget står längre emellan oss och Gud. I denna förlåtna gemenskap får också alla våra tillkortakommanden inneslutas när det gäller att använda livets utmätta tid på rätt sätt.

Ett mönster för livet: Nattvarden ger gemenskap inte bara med Kristus utan också med hans folk genom alla tider. Brödet delas med alla och räcker till alla. I den meningen är sakramentet också ett mönster för hur skapelsens resurser skulle kunna delas om viljan fanns.

Eukaristi: När vi bjuds till bordsge-menskap med Kristus är det ett sam-manhang där tiden, till skillnad från annars, inte går ifrån oss utan kommer

till oss. Framtiden kommer till oss när vår utmätta livstid möter evigheten, som är den himmelska frånvaron av tid. I ett darrande ögonblick möts jor-dens tickande klockor och Guds him-melska ”bara vara” där dörrar öppnas, inte stängs. I det darrande ögonblicket förstår vi varför nattvarden sedan kyr-kans första tid har kallats eukaristi, tacksägelse.

Mässa, som vi idag ofta säger när vi menar nattvardsmåltid, är ett ord som hänger ihop med hur prästen långt tillbaka avslutade nattvardsfirandet med att säga: ”Ite missa est”. Med de orden sändes församlingen ut i världen och vardagslivet. Tacksägelsens jubel, eukaristin, får följ oss ut från bordets gemenskap för att på nytt möta de tillfällen som vi bör ta till vara. Det är där tillsammans med alla människor av god vilja vi får arbeta för att sprida nattvardens mönster, så att ”måltiden räcker för alla”.

+Per Eckerdal

Bild

: Ew

a Al

mqv

ist/IK

ON

6 Korsväg 2|20166 Korsväg 2|2016

Korsväg 2|2016 7

Samlingkring soppan

i Skällinge Korsväg 2|2016 7

8 Korsväg 2|2016

Britt-Marie Johansson rör i de ångande grytorna i Skällinge församlingshems kök och smakar av Nikkaluoktasop-

pan med soja, peppar och en rejäl nypa kärlek.Bakom ryggen på henne ilar Marita Klasson,

Ulrica Andersson, Fiona Lyngfelt och Britt-Marie Josefsson mellan kaffebryggaren, skär-maskinen och tallriksskåpen.

Uppemot 80 hungriga ortsbor ska utspisas med soppa, hembakt bröd, kaffe och kaka inom den närmaste timmen, så det gäller att ligga i. Men det är värt besväret, därom är

damerna överens. Att vara frivillig i köket ger nämligen mer än det tar.

– Vi har så väldigt roligt! Jag har inte ångrat en sekund att jag sa ja när diakonen frågade om jag inte kunde vara med, säger Ulrica An-dersson.

– Sorlet från gästerna, när de sitter och pra-tar med varandra, är underbart att lyssna på. Vi människor behöver ju varandra, säger vo-lontärkollegan Fiona Lyngfelt.

Fiona kommer ursprungligen från Skott-land men har bott i många år i Skällinge. När

hon gick i pension från arbe-tet som undersköterska på Varbergs sjukhus i fjol, ville hon fortsätta göra en insats. Att valet föll just på sopplun-cherna i församlingshemmet var ingen slump.

– Jag ville göra något som lockar ut människor ur deras hem så att de kommer ut och träffas. Där jag kommer ifrån

– Människorna här har bra koll på varandra, men längre avstånd än i stan. Många sitter ensamma. Så soppkök behövs även på landsbygden!När diakon Inger Bengtsson började i Himledalens för-samling fick hon ett viktigt uppdrag: att hålla i de välbe-sökta soppluncherna.

Diakonen Ingers uppgift är att hälsa välkommen och ta emot gästerna men också att hjälpa volontärerna i köket med kringarrangemangen. Britt-Marie Johansson är en av dem.

Korsväg 2|2016 9

Grytgemenskap. Marita Andersson, Britt-Marie Johansson och Britt-Marie Josefsson kan konstatera att soppan smakar bra – i dag också.

Järngänget. Britt-Marie Johansson, Marita Klasson, Fiona Lyngfelt, Britt-Marie Josefsson och Ulrica Andersson lägger upp kärleksmums. Tillsammans med Märit Bengtsson, som är frånvarande den här tisdagen, utgör de den trogna skara som varannan vecka utspisar uppemot åttio församlingsbor med soppa och kaffe på maten.

10 Korsväg 2|2016

umgås man mer ute på det viset, säger Fiona.Att det sociala är det viktigaste med sopp-

luncherna skriver Britt-Marie Josefsson under på.

– Visst, gästerna säger alltid att soppan är god. Men jag tror att det viktigaste är att de här luncherna blir en ljuspunkt i tillvaron för ensamma äldre, säger hon.

Så är det även för Britt-Marie Josefsson själv.

– Kyrkan gör väldigt mycket här i Skällinge. Jag är sjukpensionär och skulle inte komma ut mer än att jag går ut med hunden annars. Jag flyttade hit för några år sedan, och det var ju inte direkt så att folk kom och knackade på dörren.

– Ska man lära känna människor får man söka sig till det som finns. När jag kom sa folk att det skulle bli väldigt svårt att komma in i gemenskapen här, men så var det inte alls. Jag har lärt känna fler och fler och hittat en väldigt fin gemenskap.

Någon uppoffring känns bakandet, matlagningen, disken och alla tim-marna på ett hårt golv definitivt inte som.

– Inte med tanke på den tacksam-het man får tillbaka! När vi är klara och sitter i köket och pustar ut bru-kar gästerna ta en sväng därom och tacka för allt. Då känner man sig lite viktig, säger Britt-Marie.

Så blir hon avbruten av sin nam-ne, som lämnat den puttrande sop-pan på spisen en stund.

– Kan du göra 175 plättar att ha med till nästa gång? undrar ”che-fen”.

Kyrkans räksoppa10 portioner.

½ kg morötterSmör att fräsa morötterna i2 askar räkost5 dl creme fraiche500 gram räkor4 fiskbuljongtärningarDill2 liter vatten5 msk vetemjölSvartpeppar

Grovriv morötter och fräs med smör och mjöl. Späd med vatten och tillsätt buljong-tärningarna. Smaka av med svartpeppar och låt puttra en stund. Tillsätt ost och creme fraiche och låt puttra ytterligare en stund. Tillsätt räkor och dill. Värm soppan men se till att den inte kokar. Servera och njut!

– Jadå, jag har ju plättjärnet efter min mor-mor. Då blir det ärtsoppa nästa gång!

Varannan tisdag från januari till och med maj och från september till början av decem-ber hålls grytorna kokande. Sopporna växlar enligt ett rullande schema med bland annat gulasch, potatis- och purjolök och en extra uppskattad räksoppa.

Verksamheten är inne på tolfte året och all-tid välbesökt. De flesta som kommer är äldre. Men ibland dyker det upp lunchgäster med arbetsplatsen i Skällinge och oftast kommer några föräldralediga ortsbor med sina barn

också.

Korsväg 2|2016 11

Släcker törsten. Margit Johnsson och Majvor Adolfsson åker gärna från Rolfstorp för den goda sop-pan och samvarons skull.

Farmor Ingrid Svensson håller koll på Vidar, som är en av de yngre besö-karna.

12 Korsväg 2|2016

– Det är roligt när man ser rollatorer och barnvag-nar radas upp här utanför, konstaterar Fiona.

Klockan 12.15 är det samling. En lång kö med människor från hela den stora, hopslagna försam-lingen ringlar mot pianot där kantorn Bittan Six-tensson tagit plats och där diakonen Inger Bengtsson tar i hand och byter ett par ord med var och en. Sedan gäller det att hitta en plats vid långborden innan det är dags att gemensamt sjunga bordsbönen ”Glädjens Herre” tills det lekamliga tar över.

En av alla förväntansfulla matgäster är Hans Thorbjörnsson från Liagärde. Grannen Ebbe Karlsson har fiskat upp honom, så att han har fått skjuts halvmilen genom skogen till byn. Det är sällan de båda grannarna missar en sopplunch i församlingshemmet.

– Jag kommer för att äta mat. Den är mycket godare än den jag får hemma för den får jag laga själv, säger Hans med ett pillemariskt leende.

Bordsgrannen Alva Jo-hansson håller med om att det är en extra poäng med att slippa laga mat de tisdagar kyrkan serverar soppa.

Vid ett annat bord sitter fyra damer från en motsatt ände av församlingen och låter sig väl smaka. Stina Flink, Marianne Lars-son, Margit Johansson

och Majvor Adolfsson bor grannar i servicelägen-heterna i Rolfstorp och brukar också samåka till sopplunchen.

– Det är ju så underbara soppor de lagar! Och så är det roligt att komma ut lite, säger 94-åriga Stina.

Inger Bengtsson, diako-nen, upplever också de två komponenterna som lika

viktiga: den goda maten och det goda mötet.– Att få sätta sig vid dukat bord och dela en

gemensam måltid är något särskilt. Många av dem som kommer hit är ensamstående äldre som äter sina måltider ensamma till vardags, säger Inger.

Hon har vikarierat i Himledalens försam-ling i några månader efter att mestadels ha ar-betat i stan tidigare.

– Den föreställning jag hade när jag bör-jade här var att man bryr sig mer om varan-

dra på landsbygden. Den föreställningen tycker jag att jag har fått bekräftad. Men man bor på längre av-stånd och ses kanske inte så ofta. Som med annan diakoni är tanken bakom soppluncherna att skapa mötesplatser.

Inger Bengtssons mål är att alla som har besökt lun-chen ska känna att de har blivit sedda. Visst servar hon emellanåt damerna i köket med att leverera kaf-fepaket eller fixar en vår-utflykt som församlingens

Korsväg 2|2016 13

tack för väl utförd kökstjänst – men det allra viktigaste är just detta.

– Jag brukar sätta mig på en ledig stol, så får man se vad som kommer upp. Det blir sällan några djupare samtal utan handlar mer om vardagliga saker som sjukdomar och barn-barn.

Och det är gott så, tycker Inger. Lite ögon-kontakt, ett skratt, att få berätta något ur sitt liv och att få lyssna till en annan människas tankar. Allt tack vare ett gäng frivilliga damer i pensionsåldern, som troget ställer upp med

bakning och matlagning.– Hela konceptet bygger på att det finns

människor som kvinnorna i köket här. Det är ett jättearbete de gör, säger Inger samtidigt som Ulrica, Marita, Fiona och de båda Britt-Marierna äntligen får sätta sig ner med varsin tallrik i köket, sparka av sig skorna och smaka på sin mustiga Nikkaluoktasoppa.

Text: Karin HylanderBilder: Christel Lind

14 Korsväg 2|2016

teologi & praktik | Gunilla Hallonsten

Bröd eller stenarUnder de år jag levde och

arbetade i södra Afrika fick mina barn ibland följa med

mig till de olika hemsjukvårdsgrupper, grupper med föräldralösa barn eller församlingar som jag arbetade tillsam-mans med.

Jag har ett starkt minne från när jag kör genom eMbalenhle, ett township öster om Johannesburg stort som Gö-teborg, och vi kör genom den del som endast har plåtskjul.

Människor lever sina liv där, det är barn överallt och mina barn Fredrika och Vendela, som är 9 och 7 år, har varit med mig på ett hospice och ett dagcenter. Vendela sitter med näsan tryckt mot bilrutan och säger: Kan vi bli så här fattiga mamma? Kan vi det? Jag tror inte det, svarar jag. Det hugger till i magen och jag vill skydda och trösta henne från de känslor och den rädsla som finns i frågan. Fredrika fortsätter: Varför kan inte vi det? Och varför skulle det inte kunna hända oss att vi fick leva så här?

Frågan från mina egna barn om varför inte vi kan bli så fattiga kommer tillbaka till mig flera år senare genom en erfarenhet från Namibia. Där är drygt 40 procent undernärda och vart fjärde barn under fem år är hämmat i sin utveckling.

Vid ett möte med kvinnliga le-dare i en by på den torra landsbygden berättar dessa starka kvinnor om den utbredda hungern. Kex, frukt och

vatten hämtas från bilen och delas med kvinnorna i gruppen. Vid sidan av den egna hungern vet dessa kvinnor vem i grannskapet som är hungrig, vilka familjer som inget har och vilka barn som inte fått mat idag.

Vi har kunskap om att undernäring är ett av de största hoten mot barns liv. Det är med stor ödmjukhet man som besökare inser både vilken solidaritet och vilka frestelser som lever jämsides. Hunger är detsamma som undernä-ring när en människa under en längre tid inte får tillräckligt med mat för att täcka kroppens energibehov, 1900 kalorier för en vuxen per dag.

Kvinnorna tar emot kex, håller kvar det i handen, sneglar på det med jämna mellanrum. Någon kan till slut inte motstå utan äter sitt kex medan någon annan väljer att inte äta det utan spa-rar det i handen. Valet är att äta själv för att dämpa den egna hungern eller att ge till sina barn eller sin granne när hon kommer hem. Ett kex, ett bröd. Hunger.

Erfarenheten framkallar bilden av nattvardsgemenskapen. Brödet vi delar vid måltiden och hur Jesus säger: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta (Joh 6:35).

Det är en både konkret och sym-bolisk betydelse där den sistnämnda pekar bortom det som är föremålet för symbolen, nämligen gemenskap och

Korsväg 2|2016 15

Sahara med sonen Ahmed vid hälsokliniken Gaertu i Afar-regionen, där Svenska kyrkans lokala partner har matutdelning.

16 Korsväg 2|2016

solidariskt delande – grundläggande i förståelsen att vara kyrka.

Gemenskapen kring måltiden är centrum i vår tro. Vi delar Kristi kropp i mässan, ett enda bröd – en enda mänsklighet. Dessutom ber alla kristna över hela världen Vår Fader med en uttrycklig önskan att förse oss med det bröd vi behöver. Att dela bröd och att i ord och handling verka för att alla människor ska kunna leva ett värdigt liv utan hunger, har från första stund varit en del av kyrkans väsen och funktion.

Vår kyrka har en avgörande roll i att visa vägen mot en värld där alla får ta del av Guds skapelse. Jag känner stolt-het över att tillhöra en kyrka som vill göra skillnad, och som gör gemensam sak med andra kyrkor och trosbase-rade organisationer i ett unikt globalt nätverk av kyrkor och organisationer som vi samarbetar med. Jag vet att tillsammans kan vi förändra.

Vi stödjer människor som lever i fat-tigdom och utsatthet, så att de också ska ha kunskap om sina rättigheter och kunna kräva tillgång till utbild-ning och försörjning. Vi ser till att fler människor får möjlighet att påverka sin situation – så att de själva kan skapa sig en hållbar försörjning.

När vi väljer att dela med oss av våra tillgångar och kunskaper, förändrar vi maktbalansen från ojämlik till jämlik. Vi får dela med oss av det vi har – så att fler människor kan leva ett värdigt liv. Ett liv där mat för dagen är en själv-klarhet för alla.

Så förändras min förståelse ytterli-gare genom en resa i mars i år till nord-östra Etiopien, till Afar på landsbyg-den, där människor svälter. Vi möter undernärda kvinnor och barn och ser svårt undernärda barn väljas bort av sjukhuspersonal för att ingen hjälp finns att få just i den stunden. Situatio-nen är desperat och det är mer än jag kan omfatta eller förstå i den stunden.

På sjukhuset i Aysita visar det sig att sjukhuspersonalen samlar ihop pengar för att kunna köpa mjölkersättning till de mest undernärda barnen. De står inte ut med att se dem dö. Vid kliniker-na måste de svårast undernärda väljas bort till förmån för de barn som är undernärda. Mer än två miljoner barn i Etiopien är just nu svårt undernärda.

Vi har kunskap om att svält är när undernäringen blir så stor att den är direkt livshotande. Vi har kunskap om att barn som under längre tid inte får tillräckligt med mat eller en varierad och näringsrik kost kan få kroniska skador på hjärna och lever. Vad bety-der det för oss i världen här och nu? Betyder det något för oss i världen alls egentligen? Vad händer när 6 miljoner barn i Etiopien somnar hungriga?

Kvinnorna och barnen är förvånans-värt tysta för att vara så många. De är svaga, matta, och deras kroppar som är inlindade i vackra färggranna tyger är oerhört tunna och bräckliga. Inte många som orkar höja blicken eller tala ens med läkaren när han under-söker barnen för att avgöra om de är undernärda eller svårt undernärda.

Korsväg 2|2016 17

Förlorar vi förståelsen av att de som hungrar och törstar är människor som vi? Kan jag ta in vad torka är? Blir det så hotfullt att jag inte orkar ta in att barn idag dör av brist på vatten och mat? Kan jag identifiera mig med dessa kvinnor och deras barn eller tror jag inte att detta skulle kunna vara jag? Vad händer egentligen i mötet med den som inte längre kan vara subjekt i sitt eget liv eftersom det som är förutsätt-ningen för liv, eller som bidrar till att livet kan levas, inte finns att tillgå?

Det är över 40 grader varmt. Svetten rinner över hela kroppen. Jag måste av och till stå i solen för här finns ingen-ting som ger skugga såvida jag inte trängs med kvinnor och barn på en liten yta under det lilla tak som sticker

Kvinnor som samlats vid hälsokliniken Gaertu i Afar-regionen, där Svenska kyrkans lokala partner har matutdelning.

Mamma Mudina Alci med barnen Mohamed och Ebrahim på hälsokliniken Gaertu i Afar-regionen.

18 Korsväg 2|2016

ut runtomkring klinikens hus. Vi har rest några timmar för att

komma fram hit och varit här en längre stund. Ändå, jag är inte hungrig för jag känner en stor klump av sorg i halsen över det jag i den stunden bevittnar. Här finns ingenting av mat eller vatten.Byäldsten Ali Mohammad som jag talar med säger, att här kan varken djur eller växter eller männ-iskor leva längre. Här kan endast stenarna leva.

Jag är precis som alla andra enormt törstig. Men här finns inget vatten för de människor jag är tillsammans med. Jag själv har en flaska vatten i bilen och jag kan inte förmå mig att hämta den för att dricka.

Situationen med torka som jag bevitt-nat och beskriver från östra och södra Afrika är orsakad av klimatföränd-ringar som de som drabbas överhu-vudtaget inte bidragit till. I just detta ögonblick pågår en tyst långsam död för miljoner människor på grund av brist på mat och vatten.

Mer och mer tänker jag på hunger och svält som våld. Lidandet uppfat-tar jag som våld mot våra medmän-niskor. Lidande som dödar. Hur kan jag förmå mig själv, och även dig som inte sett eller luktat eller rört vid eller hört dessa människor som hungrar och törstar, att göra skillnad? Att göra något åt att det är så här? Att vi engagerar oss för en rättvis värld och bidra ekonomiskt för att Svenska kyrkans internationella arbete ska kunna utföra humanitära och långsik-

tiga insatser för att människor ska få bli subjekt igen i sina liv? Att få lov att överleva. Att barn får lov att överleva utan bestående skador på grund av undernäring.

Hur kan vi tänka ”måltid delad med alla” (Sv ps 398)? Vi, du och jag, är ju inbegripna i den bilden. En måltid delad av alla, dvs alla vi som har mat och vatten.

Det finns mat till oss alla. Samtidigt är det ett faktum att 795 miljoner människor idag inte har tillräckligt att äta. Men orsaken är inte matbrist. Vi vet att det finns tillräckligt med resurser för att alla människor ska kunna äta sig mätta – även barn, även kvinnor. Orsaken är en ojämn fördel-ning av jordens resurser. Så enkelt och så svårt på en och samma gång.

De resurser vi som mänsklighet fått att tillsammans dela på kan räcka till alla, om vi gör det solidariskt och klokt. I biblisk mening är detta att ta vårt förvaltarskap på allvar. Och i världslig mening är det att verka för en rättvis ekonomisk fördelningspolitik. Vi vill detta och vi tror att förändringen är inom räckhåll.

Globaliseringen och klimatutma-ningarna har uppenbarat för oss hur vi människor hör samman och är bero-ende av varandra. Ingen kan längre ställa sig utanför och hävda att mitt liv och min tillgång till mat och rent vatten är oberoende av andras. Maten i våra butiker är odlad och producerad av människor som liksom du och jag

» Att dela bröd och att i ord och handling verka för att alla människor ska kunna leva ett värdigt liv utan hunger, har från första stund varit en del av kyrkans väsen och funktion.

Korsväg 2|2016 19

vill att våra barn ska få äta sig mätta på en nyttig och näringsrik kost.

Vattnet i våra kranar kan tidigare ha bevattnat en risodling i Asien, frukt-odlingar i Sydamerika eller helt enkelt varit dopvatten åt ett barn i Syrien, eller till kyrkkaffet i församlingarna i Göteborgs stift.

Rättvisa är vad Gud vill och kräver av oss. I andra Korintierbrevet, kapitel 8, vädjar Paulus om solidaritet för att kärleken skall bli synlig. Och vi får inte tappa hoppet, vi kan förändra världen!

I alla kulturer och religioner finns en tradition av solidaritet. Att dela med sig till den som inget har är ett av de främsta kännetecknen på att Guds rike börjar ta form. Och gång på gång blir jag påmind om vilken oerhörd kraft vi tillsammans utgör, hur vi tillsammans kan göra skillnad – både individuellt och som kollektiv.

Frågan kvarstår. Kan vi i Sverige bli lika fattiga? Svaret är givetvis ett

ja, även om det idag känns långsökt. Men kanske är vi redan fattiga i en mer andlig mening om vi inte utnyttjar den förmåga till inlevelse vi har och omsätter den i konkret delande. Så låt oss leva orden i tackbönen då vi ber om ”ett enda bröd och en enda mänsklig-het”!

”Jesus, livets Gud, vi tackar dig för att du håller oss levande genom den mat du ger oss, och vi ber dig att välsigna den mat som nu står på vårt bord.” (Bordsbön från Etiopien.)

Text & bilder: Gunilla Hallonsten

Gunilla Hallonsten är policychef för Svenska kyrkans internationella arbete. Hon har tidigare varit missionär i Swazi-land/Sydafrika.

Näringslösning och ett måttband för att mäta undernäring.

20 Korsväg 2|2016

Kocken somvill satsa på detgoda värdskapet– Välkomna. Får jag bjuda på något? Vill ni ta för er av frukostbuffén, eller vill ni bara ha en kopp kaffe?Det goda värdskapet har gått som en röd tråd i Richard Halleröds liv.

20 Korsväg 2|2016

Korsväg 2|2016 21 Korsväg 2|2016 21

22 Korsväg 2|2016

Richard Halleröd är en av Västsveriges mest välrenommerade kockar med ut-märkelser och beröm. Det som burit

honom dit är en kärlek till kokkonsten, till bra råvaror, till stolthet över det svenska köket, till medvetenhet om hållbarhet och rättvise-märkt.

Vi möttes redan på 90-talet när han och kollegan Erik Florén kom upp till TV 4 Fyr-stad (där jag arbetade) och ville göra matlag-ning i TV. De hade då medverkat i radio några år och ville pröva att gå vidare. Det här var en tid innan matlagningsprogrammen sväm-made över i tv-rutan.

Nu driver Richard krogen Albert samt Nova Mat och Möten i Trollhättan tillsam-mans med kollegor. Albert, Svanenmärkta finkrogen med utmärkelser från White Gui-de. Nova, som inbjuder till stora evenemang på det expansiva Innovatumområdet där 1800-talets industrihistoria möter 2000-ta-lets teknikutveckling.

Den goda måltiden har blivit som ett evangeli-um för Richard. Det började redan hemmavid i Lysekil, när han växte upp med en mamma som var hemma, som alltid lagade god mat.

– Det luktade alltid gott hemma, spännande lukter från köket, doften av nygräddade bul-lar, minns Richard.

Hela familjen samlades runt ett stort bord, alla hade sina givna platser.

– Jag såg alltid fram mot att slå mig ner, äta mammas mat. Det var familjens gemensamma stund, vi pratade om hur dagen hade varit. Det är klart att det ibland också var tillrättavis-ningar för något som hänt, men för det mesta var det en väldigt fin stund, en gemenskap.

Säsongerna var tydliga då på 60-talet, man åt det som säsongen tillät. Möjligtvis kunde det serveras ärtor på burk till söndagen. För Richards del har det också varit viktigt att ha

fått växa upp vid kusten. Ofta kom pappa el-ler morfar hem med nydörjad makrill, man fiskade krabba och hummer.

– Jag lärde mig tidigt hur färsk fisk ska sma-ka och tillagas, det är något jag har haft god nytta av under åren.

Egentligen var det meningen att Richard skul-le gå i pappans fotspår och bli ingenjör, efter-som han alltid varit tekniskt intresserad.

– Men i nian fick jag göra prao på pub Lokus i Lysekil. Det var ju inte någon speciellt flott restaurang, jag fick vända lövbiff på stekhäl-len och göra bearnaisesås på färdiga pellets!

– Men jag blev alldeles tagen av känslan i restaurangköket, tempot, intensiteten, pulsen, hur det kom in beställningar på ny mat hela tiden. Jag var femton år och kände att det här vill jag bli, jag vill börja på restaurangskolan i Göteborg.

Richards pappa tyckte det var en bra idé, att det skulle vara nyttigt för Richard att flytta till Göteborg.

– Men mamma grät!

Restaurangskolan i Göteborg gav eleverna djupa kunskaper. De fick göra allt från grun-den. Fanns det lamm på menyn, så fick de hela lamm att lära sig stycka. De fick lära sig att kalkylera, att räkna på menyer, matsalsar-bete.

– Men det var en hård hierarki i branschen förr med en militärisk disciplin, som ibland urartade till ren pennalism, berättar Richard. Ofta var det stora motsättningar mellan kö-ket och serveringspersonalen. Numera är det mycket bättre. Att fackföreningarna kommit in på krogarna har spelat stor roll, det har bli-vit mer reglerade arbetsplatser.

Efter skolan fick Richard jobb i Åre och sen i Luleå. 1983 startade vännen Erik Florén Ronnums Herrgård i Vargön och erbjöd Ric-

Korsväg 2|2016 23

hard att bli en ung delägare, 25 år gammal. År 2000 var det så dags för satsningen på Albert Kök, Hotell och Konferens.

Men varför vurmar han så för måltiden, har han inte tröttnat på att servera mat till gäster?

– Nej, att få bjuda till en måltid är det bästa som finns. Det är något positivt med en mål-tid, den är alltid förknippad med en förvän-tan.

– Måltiden har också ofta ett rituellt drag över sig, det kan vara viktigt att komma ihåg. Hur man uppför sig kring bordet. Det är så mycket vi tar för givet. När vi sedan får ut-ländska gäster blir det så uppenbart att vi har en gemensam uppförandekod, som vi inte ens reflekterar över.

– Det här märks ofta när vi har haft inter-nationella gäster, något vi ju har fått stor vana av genom åren. Med våra europeiska gäster är det mesta sig likt, vi har samma måltidskultur i basen.

Men när vi får asiatiska besök, då blir det speciellt. Japaner och kineser exempelvis har en helt annan grund i sin måltid, i innehållet, i

sättet att äta och också hur man beter sig runt bordet.

Alberts har haft otaliga middagar för kinesiska gäster genom Nevs många affärskontakter, men även under Saab-tiden och med andra fö-retags kontakter ute i världen.

– Då finns det ibland en väldig strikt hierar-ki runt bordet, berättar Richard. Kommer en delegation från Kina med tio personer, är det chefen för kineserna som håller i taktpinnen. När han äter, äter de andra, och när han läg-ger ifrån sig besticken, så lägger de andra ifrån sig besticken. När han dricker, då dricker de andra. Så har jag förstått det – och det känns ju väldigt ovanligt för oss.

– En del av de här erfarenheterna var nästan lite chockartade till en början. Vi är inte vana vid att folk spottar på golvet, om man fått ett fiskben i munnen, eller smaskar högljutt med munnen öppen. Detta bottnar naturligtvis i olika kulturer, och det kan vara svårt att för-stå.

Om du tänker över tid, under alla år du har

24 Korsväg 2|2016

arbetat, hur ser du på det rituella draget i mål-tiden?

– För tjugo år sedan var det lite märkvär-digt att gå på restaurang, och tittar man på de fina franska krogarna, så var det väldigt uppsträckt och stramt. Man vågade ju knappt nysa, och det var fem personer som servade runt bordet, men det var egentligen ingen glädje. Det skulle bara vara märkvärdigt.

– Nu är det mycket mer avslappnat, till och med på de franska stjärnkrogarna.

– Idag är restauranggästen mycket mer kun-nig. Man kan mycket om drycker och om rå-varor, frågar varifrån råvarorna kommer, och många är även måna om ett närodlat perspek-tiv. Det är bra och viktigt, med ett bra miljö-tänk, att man tänker rättvisemärkt.

– Något annat som förändrats är alla ”mat-avvikelser”. Det har exploderat. Förr fanns

några som var allergiska, eller människor med diabetes, och behövde beställa specialkost, men idag är det en uppsjö av önskemål. Man uppger att man äter olika dieter som LCHF, eller att gästen är vegan, eller vegetarian. Och det måste ju vi på krogen svara upp till.

– En intressant jämförelse var när vi för någ-ra veckor sedan hade ett stort event med 800 gäster, uteslutande kvinnor. Då serverade vi en 6-rätters middag. Av de 800 gästerna hade 200 det jag kallar för matavvikelser.

– När vi veckan efter serverade 600 män, hade vi bara fem avvikelser.

Om du lyfter över perspektivet till måltiden hemma, tycker du att också det har föränd-rats.

– Jag tror det har skett en stor förändring i hemmen. Vissa dagar lagar man bra mat

hemma, men vissa dagar äter man ute. Vi går ju otroligt mycket mer på restaurang än vi gjorde förr, det har ju ökat enormt.

Men i denna vår stressade tid är det kanske oundvikligt att kvällsmaten för de heltids-arbetande föräldrarna kan bli pulverpotatismos och färdig-lagade köttbullar och inte din mammas vällagade middag. Om man då ändå skulle lyck-as med att låta söndagen bli gemensam, med en vällagad måltid, vad tror du det skulle betyda?

– Jag tror ju mycket på att man kan använda helgen till att umgås och att laga mat tillsammans. Och att man

Korsväg 2|2016 25

då också kan laga mat för veckan. För mig är detta en filosofi och kanske en ro-mantiserad bild av hur det skulle kunna vara.

Hur viktig är måltidsge-menskapen

– Den är mycket viktiga-re än man kanske förstår. Jag tror faktiskt att man skulle kunna påverka då-liga tendenser i samhället med att ha en sam-lande måltid hemma hos familjen. En måltids-gemenskap där man gör den lustfylld, inte så regelstyrt eller ett förhör om hur dagen har va-rit. Något att se fram emot. Där har vi vuxna ett stort ansvar att skapa detta.

Den kristna nattvarden, måltiden som är en symbol för delandet , hur tänker du kring det?

– Spännande, det är en trend med delande nu. Man pratar om sharing, om family table. Framförallt i storstäder, men det kommer allt mer. Man bygger ett stort bord i mitten av res-taurangen och gästen placeras ihop med an-dra människor. Det serveras kanske en stor bit kött och en mängd olika tillbehör i mitten, och så delar man maten. Detta kan man verk-ligen associera till nattvarden, som ju är ett delande.

Det finns ju också restauranger där kanske alla beställer in olika smårätter och man har en lång gemensam disk, där de olika smårätterna ställs. Och så får man smaka av varandra.

– Det här tycker jag blir en form av ritual och en symbolhandling, att dela. På ett sätt en ganska intim upplevelse för personerna som deltar. Den öppnar upp för en gemenskap.

– Den sortens delande måltid kan man ju också ha hemma en vanlig tisdagkväll, där

några också vill förhöja stunden med ett glas vin. Måltiden blir ett viktigt brott i den inrutade varda-gen, och det är viktigt att också få känna det i veck-an och inte bara till helgen.

Om man tänker på brödundret, med 5 000 män och den lille pojkens fem fiskar och två bröd.

Kan du dra några paralleller till det?– Då tänker jag på den resurskloka trenden

vi haft med oss nu i många år. Det finns till och med en krog i Stockholm som heter From nose to tail. Man tar in hela djuret till köket och sen serverar man från det djuret tills det är slut, och då har man verkligen använt allt. Ett kreativt, spännande sätt att jobba på.

I köket puttrar samtidigt en jättegryta med all-sköns innehåll, blast, blad, tomat, överblivna detaljer från något djur. Det ser märkligt ut, men doften är ljuvlig. När allt puttrat färdigt blir det en fond som kan vara till grund till många rätter.

– Varför har vi tagit bort bladen runt blomkå-len och kastat på komposten? undrar Richard. Istället för att äta dem? De är jättegoda, till ex-empel friterade. Eller så kan man baka blomkå-len hel i sex timmar i ugnen på långsam värme och stycka den i klyftor som man äter rakt av med roten och allt. Det är jättegott.

– Idag är det på det sättet att vi jobbar, is-tället för som på 80-talet när vi skulle lägga några importerade haricots verts och sparris i en liten pyramid på tallriken. Då var det ett otroligt svinn, men vi funderade inte så myck-et över det.

Du har ju varit med i många sammanhang

26 Korsväg 2|2016

där måltiden blir en del i en annan slags rit som vid lanseringen av en ny Saab.

– En billansering är ett stort event. Då strömmar det folk till Trollhättan under 6–8 veckors tid från hela världen. Och vi här på Alberts har nya gäster varje kväll, som kan-ske kommer från helt olika ställen. Då ser man hur viktig måltiden är, att samlas på kvällen för en gemensam måltid. Och företagsled-ningen satsar väldigt mycket på att också mål-tiden ska vara en bra upplevelse.

Måltiden ska då verkligen representera det svenska skafferiet och den svenska gastrono-min. Maten fick förstärka Saabs varumärke.

– När vi var ute på bilmässorna var det sam-ma sak, det svenska varumärket Saab skulle förstärkas av den svenska gastronomin. Vi försökte hela tiden anpassa oss efter Saabs satsningar. Hade de biopower i sina bilar, bi-lar som gick på etanol, då försökte vi jobba ännu mer med gröna produkter, miljövänligt, verkligen tänka på vilka produkter vi tog ner.

Vi känner ju ganska lätt igen till exempel det italienska köket med lite parmesan, prosci-utto, brochetta. Är det samma sak med det svenska, att man lätt känner igen det?

– Vi har ju förstås bjudit på otroligt många rätter. Men när man vill markera att detta är skandinaviskt, då är det ganska enkelt : någ-ra av våra hårdostar, vårt knäckebröd, våra gravningar, lite sill, kanske några viltproduk-ter. Så har du ganska snabbt fått en känsla från den här delen av världen.

– Men sen är det kanske framförallt sättet som vi idag lagar maten om man jämför med många andra länder. Vi jobbar på ett sätt som är konstnärligt, estetiskt, genomtänkt.

Men viktigast av allt är ändå det goda värd-skapet. Att bli bra bemött. Det är det man

minns. Väggen på Alberts med alla kända filmskådespelares varma tack vittnar om det. Eller som Richards berättelse från Portugal, när han och Erik var på jakt efter de grillade, saltade sardinerna Portugal är känt för. Men ingenstans i hamnkvarteren hittade de någon krog som serverade detta. Till slut gick de in i en tobaksaffär och frågade.

– Här kan ni få det, sa tobakshandlaren.– Men det är ju en tobaksaffär?– Inga problem, sa han.Han gick bakom disken, kom tillbaka med

ett litet uppfällbart campingbord, satte upp det tillsammans med stolar inne i affären. Så ropade han på sin fru som gav sig iväg och kom tillbaka med en kasse färska sardiner. Han tände en grill ute på gatan och började grilla. Han ställde fram vin åt oss, lite ostar, lite bröd och så småningom också de grillade sardinerna.

– Det blev ju nästan en religös upplevelse för oss med denna gästfrihet, detta värdskap och stolthet över sina traditioner.

Det påminner mig om ett besök i Afrika, i Kenya, långt ut på landsbygden där det var extremt fattigt. Men vi blev ändå inbjudna i hyddan för att åtminstone få varsitt ägg, för att dela en måltid.

Stunder man aldrig glömmer.

Har den mest traditionella riten av alla, cere-monin vid minnesstunden efter begravningen ändrats?

– Det är väl den måltiden som förändrats minst. Väldigt ofta är det en smörgåstårta, en landgång eller fläskfile. I de här sammanhang-et får det inte vara för mycket nytänkande, för trendigt utan människor vill ha det traditio-nellt. Det finns en slags trygghet i det.

Men i takt med generationsbyten, så för-

» Det blev ju nästan en religös upplevelse för oss med denna gästfrihet, detta värdskap och stolthet över sina traditioner.

Korsväg 2|2016 27

ändras också detta. Numera vill man allt of-tare göra både begravningen och minnesstun-den mycket mer personlig för den person som gått bort. För oss blir en större utmaning att skapa en måltid som knyter an till den bort-gångne. Det handlar om dukning, om var de vill sitta, vad de vill äta. Många vill skräddar-sy hela sammanhanget.

Nu har vi pratat måltid, men om jag säger fasta har du något att säga?

– Det har jag ingen erfarenhet av, säger Ric-hard med ett skratt. Nej det har jag aldrig pro-vat! Mer än ofrivilligt någon halv dag eller så när jag jobbat för mycket. Fasta har ju liksom inget med krogen att göra…

Du har ett trettioårigt perspektiv på mat och måltid, det har förstås hänt mycket. När vi gjorde TV-program för 15–20 år sedan bad du mig hålla upp ett salladsblad och frågade vad det var. Sallad, svarar jag. Det är ruccola-sallad, sade du. Det var helt nytt för mig och för tittarna!

Idag är mataffärerna överfulla med råva-ror vi aldrig hade sett för 15 år sedan. Idag är mycket så självklart att vi glömt bort hur exotiskt vi tyckte det var första gången man kunde köpa färsk mango i Ica- affären.

Richard berättar avslutningsvis om Leif Man-nerström och Krister Svantesson. När de drev krogen Johanna i Göteborg i slutet på 70-ta-let, var det helt revolutionerande. De jobbade med det nyfranska köket och det var helt nytt i Sverige. Deras grönsakshandlare hade till uppgift att ta hem nya råvaror.

– En dag ringde han och sa att han fått en låda omogna citroner. De är alldeles gröna och små, de verkar komma från Lima. De åkte ner, tittade och funderade – och kom till slut

på att det är ju lime. Det var alltså helt nytt då, ingen i Sverige hade troligen sett något lik-nande!

– Som jämförelse köper restaurangen Sture-hof i Stockholm i dag in limefrukter bara till sin bar för tre miljoner kronor om året!

Text: Agneta RiddarBilder: PeO Nilsson

28 Korsväg 2|2016

Krönika | Anna Braw

Där samtalen sprudlarEn söndagseftermiddag tar jag en

buss från Kalmar och kliver av vid en Lidl-butik som ser väldigt

ensam ut. Först tror jag att jag har missförstått vägbeskrivningen, men så får jag syn på en skylt, och så en till. Några minuter senare är jag framme vid den lilla restaurangen på Mölls-torps camping.

Anja, som har bjudit dit mig, har berättat lite i förväg. När campingen fylldes med nyanlända hösten 2014 ville hon och några andra ölänningar göra något. ”Vi tyckte, och tycker fort-farande, att det här att mötas över en kopp kaffe och en kaka är så avslapp-nande”, skriver hon.

Många av dem som kom då tyckte om att baka, och söndagseftermid-dagarna fylldes av dofter och smaker från olika delar av världen – inte minst en ukrainsk konditor satte sin prägel på fikandet. Några få svenskar kom flitigt.

På våren tömdes campingen inför den svenska semestern, och de som hade bott där under vintern spreds över Sverige.

I slutet av sommaren kom den nya vågen. Anja beskriver det som en helt annan stämning, ”mer apokalyptisk”. Det syntes att de som kom hade haft en svår resa. De var många. De ville gärna söndagsfika, men bakandet i de små campingstugornas kök kom inte igång, och Anja och hennes volontärvänner ordnade köpekakor. Nu fanns det plötsligt många fler svenska volontä-rer, 30–40 personer, som gärna ville

vara med och lära ut svenska. Samma plats, samma idé, nya förutsättningar.

Utanför restaurangen hänger en gul postlåda, stängd för säsongen, och en liten brevlåda med etiketten ”Mölls-torps asylboende”. Några barn leker på minigolfbanan, vuxna och barn rör sig in och ut, och jag hittar Anja direkt men kan inte prata med henne, för hon går igenom alla pojkfotbollslagens träningsscheman och fotbollsplanernas geografi med en mamma vars fyra poj-kar gärna vill komma med någonstans.

En liten stund senare sitter jag hemma hos Farah och hennes familj och äter pannkaksrullar med bananfyllning och rivna pistagenötter i campingstu-gans soffa. Hon berättar om vilken tur de hade på vägen mellan Turkiet och Grekland, för havet var alldeles lugnt den dagen. Det som var besvär-ligt var att inte kunna amma sonen, som var ett par månader gammal då – flytvästen var ju i vägen. Och så var gummibåten så överfylld. Männen satt runtom hela kanten med ryggarna mot vattnet. Kvinnor och barn satt nere på båtens botten och såg ingenting.

– Men Ungern var mycket värre, säger Farah.

Hennes pojke har lärt sig att krypa och gå i Möllstorp och är mycket in-tresserad av bananpannkakorna.

Medan hon berättar kommer gran-nar från två olika hus med varsitt fat – en sallad och ett slags råa järpar utan kött.

– Vi delar med oss till varandra när vi gör något, säger Farah.

Korsväg 2|2016 29

På våra fikastunder är alla med i en gemenskap, och vid borden sprudlar samtalen.

»

Anna Braw är förläg-gare på Verbum. Hon har arbetat på förlag sedan 2001 och bland annat varit redaktör för böckerna i Kyrkkaffe-serien.

Där samtalen sprudlarSöndagsfikat på Möllstorps camping

uppstod när några ölänningar ville göra något. På liknande sätt har det uppstått öppet hus, pimpelfiskekurs, språkcaféer och annat på många håll. Senast i måndags var jag i en kyrka i Arboga där ett ekumeniskt språkcafé tar emot 70–100 deltagare varje vecka.

Det skulle inte förvåna mig alls om det visar sig att Korsväg-läsare vet mycket om sådana här gemenskapsbyggande initiativ. Inte heller om det visar sig att Korsväg-läsare är mycket engagerade i dem, både i församlingar och i helt andra sammanhang.

Och det är klart att det kan gå från glad förundran till alldeles för inten-sivt till tungt på sina ställen. Uttryck som andrum, gå på knäna, åter-hämtningsbehov och överbelastning hamnar på tungspetsen och kanske också djupt i hjärtat. En trött försam-lingspedagog berättade i mars för mig om ett överfyllt förråd med osorterade vinterkläder som inte hade gått åt. ”Vad ska vi göra?” sa hon, och alla förslag till lösningar verkade omöjliga. Det är inte så konstigt att det kan bli på det viset.

Men är det inte just nu som vi allihop har fått chansen att uppleva vad det innebär att alla är välkomna? Inte att allt blir lätt, men att alternativet inte finns. Att var och en är viktig? Inte att alla blir spontanbästisar, men att vi ska älska varandra. Att måltiden verkligen var tänkt att delas med alla? Inte så att det alltid går jämnt upp, men

därför att allt annat vore otänkbart. Att vi, precis som Britt i Arboga sa till mig, får så otroligt mycket mer tillbaka än vad vi kan ge?

”På våra fikastunder är alla med i en gemenskap”, skriver Anja till mig, ”och vid borden sprudlar samtalen. I början handlade det mycket om flykten, om oron och om rädslan för framtiden. Alla samtal skedde på engelska eller via appar. Nu växlar samtalen mellan vardagliga ting. Vi pratar om barnens skola, om fritidsaktiviteter och allt mellan himmel och jord.

Och det roligaste av allt: nu är många av diskussionerna helt på svenska. Många får undervisning av frivilliga lärare, en del har fått praktik-platser, barnen går i skolan och många deltar i de olika aktiviteterna som anordnas som integrationsprojekt runt om i regionen. Medmänskligheten är en folkrörelse. Det är så fantastiskt att se.”

Anna Braw

30 Korsväg 2|201630 Korsväg 2|2016

Korsväg 2|2016 31

På Helsjönlagas mat

med omsorg Korsväg 2|2016 31

32 Korsväg 2|2016

Vad är Helsjöns hjärta? Det vackra ka-pellet med Kristuskrucifixet och den fridfulla stämningen, förstås. Men

när man stiger in genom dubbeldörrarna un-der skylten ”Helsjöns kök och matsalar” för-står man att det finns ett hjärta till på skolan.

Där inne har musikstuderande Felicia Nils-son, Oliver Stenström, Dennis Olsson, Elias Svensson och Gustav Ottosson just slagit sig ner kring ett runt bord för att äta middagen. Så kallas den måltid som serveras mitt på dagen och som de studerandepå folkhögskolan delar med personal, kurs- och konferensdeltagare och lunchgäster utifrån. Detta för att skapa möjlighet till gränsöverskridande möten.

Just i dag serveras lax och som dessert en kaffekaka med härligt seg kolasås.

– Det här slår ju en vanlig bamba med häst-längder, säger Oliver.

Vännerna håller med om att maten är vällagad och fräsch – men ibland lite underlig.

– Man brukar få mat som man aldrig har sett tidigare. De blandar i kon-stiga saker, säger Gustav.

Är det positivt eller ne-gativt?

– Positivt! I alla fall när det smakar gott...

Även den helt vegeta-riska middagen, som ser-veras varannan vecka, är uppskattad.

– Jag hade aldrig valt att äta vegetariskt annars. Det

Potatisen och den vällagade laxen har fått sällskap av en årstidsanpassad rotfruktssalsa med sting.(Om)tankarna kring maten på stiftets folkhögskola varken börjar eller slutar på tallriken.

är ett bra sätt att testa nya grejer. Och så har de alltid jättegod efterrätt de dagarna, säger Felicia.

Kökspersonalens lilla lockbete är en medveten strategi. Folkbildningstanken finns där även när det gäller maten.

– Vi vill ju att de som går här ska lära sig att äta bra. Att vanlig mat är bra mat och hur man kan göra den ännu bättre, säger köksche-fen Ann-Marie Hjortzberg-Nordlund.

– De studerande står ofta på gränsen mel-lan att ha bott hemma och att skaffa en egen lägenhet. Vi hoppas på att väcka tankar som de kan ta med sig när de ska bo själva sen, sä-ger kokerskan Anneli Struxsjö, som är den som har gjort veckans matsedel med allt från traditionell husmanskost till mer exotiska och kryddstarka rätter.

– Ja, vi matar dem med miljötänk och vik-ten av att äta varierat så att de ska ha det i bak-huvudet när de väljer vad de ska fylla den egna matkassen med sedan, säger Ann-Marie.

Att få in miljötänket i varje del av hanteringen är vik-tigt. Råvarorna ska vara så årstidsanpassade och ekolo-giskt och rättvist framtagna som möjligt. Inget ska gå till spillo – rester tas tillvara och alla delar på ett djur ska användas så det står ofta långkok på menyn.

Helsjöns kök är Krav-certifierat på lägsta nivån

Korsväg 2|2016 33

(minst 25 procent av det som serveras är Krav-märkt) men snart uppe på nästa nivå (50 pro-cent). Kaffe, te, kakao och bananer är dessut-om Rättvise-märkta.

Dessutom köper man så mycket råvaror man kan lokalt.

– Att arbeta med fint kött är viktigt, så vi köper Krav-märkt kött från en bonde i Vallda, bara ett par mil bort, säger Ann-Marie.

– Och så köper vi en låda champinjoner från Björketorp varje vecka, säger Anneli.

Svampen hamnar ofta i en krämig röra på sal-ladsbordet, som till skillnad från på många andra ställen innehåller många blandade sal-lader.

– Första och andra dagen kan man som matgäst gilla att plocka ihop sin egen sallad men på den tredje och fjärde upptäcker man

att det ofta blir samma kombination varje dag. Så de egenkomponerade salladerna är ett led i att öka grönsaksätandet. Nu har vi ökat på med varma grönsaker också, säger Ann-Marie.

– Oftast wokar vi två sorter och i vår har vi lagt till linser också, berättar Anneli.

Att alla som vill får prova på att äta vegeta-riskt ett par veckor utan att för den skull vara vegetarianer ”på riktigt” är en annan del i strävan att minska köttkonsumtionen.

Om något år kanske det även kan bjudas på hemodlat på Helsjön. Våren 2017 startar nämligen kursen ”Skapelsekärlek och odlar-

Gustav Ottosson, Felicia Nilsson, Oliver Stenström, Dennis Olsson och Elias Svensson på Musiklinjen laddar upp inför eftermiddagen. Middagen är dagens viktigaste måltid, konstaterar Oliver. ”Det är då jag äter mest. De serverar alltid väldigt god mat på lunchen.

34 Korsväg 2|2016

glädje” i samarbete med Göteborgs och Lunds stift. Deltagarna kommer bland annat att få odla miljövänliga altarblommor och lära sig att skapa trädgårdar för meditation, bön och Gudsmöten. Men också att förvalta skapelsen genom att odla ekologiska grönsaker.

– Det är en del av vår dröm om en miljövän-lig skola med kretslopp och närproducerade råvaror, säger Karin Hugert, som ansvarar för den nya utbildningen.

– För kökets del kommer det förhoppnings-vis innebära att vi kan krydda med örter som odlats här, sä-ger Ann-Marie Hjortszberg-Nordlund.

För tre år sedan resulterade miljöengagemanget och mattänket på folkhögskolan i en bok: Mat med omtanke – Gemenskap kring bordet på Helsjön.

Förutom ett sextiotal re-cept på Helsjön-klassiker som grötbullar, mangokyckling och hasselnötsbiffar delar kökspersonalen med sig av sina tankar kring hur matlag-ning kan vara en del i arbetet för en bättre värld.

– Det var tal om att göra en bok i minst tio år innan det blev av efter att vi inspirerats av Åh Stiftsgårds häfte Åh så

gott, berättar kokerskan Karin Ivarsson Sten-ström.

Hon fick ett styvt jobb tillsammans med Anneli att omarbeta recepten på rätter som vanligt-vis lagas för ett hundratal ätande till att lagas för två till åtta personer. Dessutom gällde det att göra beskrivningarna så okomplicerade att boken skulle bli mer än en hyllvärmare eller ”coffee table book”. Såhär i efterhand kan Ka-rin konstatera att det var värt besväret.

– Det är väldigt roligt när man förstår att folk verkligen använder boken. Alla verkar ha fått sina favoriter. Till exempel har "Gästabudssop-pan" blivit en specialitet vid soppluncher i Kungsäters för-samlingshem, säger hon.

Boken säljs, förutom på skolan, på nätet och på bok-bord runtom i olika försam-lingar och har blivit en succé. I höstas hade de första tusen exemplaren sålt slut och ett nytryck på lika många böcker gjordes.

Text: Karin HylanderBilder: Christel Lind

Kökschefen Ann-Marie Hjortzberg-Nordlund är märk-bart stolt över sin personal. ”De är duktiga och brinner verkligen för att förmedla att mat är mer än kött och potatis!”

”Vi ville visa att det inte behöver vara krångligt med bra mat. Många av recepten går att variera med till exempel kyckling, fisk, kassler eller quorn”, säger Karin Ivarsson Stenström, som var med och gjorde Helsjöns egen kokbok.

Korsväg 2|2016 35

Jari Jokela och Mikael Johansson från Horreds Bil & Maskin är lunchgäster på Helsjön varje dag. ”Bäst är det när de serverar kött, potatis och sås. Men fisk är också gott. Ja, egentligen är allting här bra” säger Jari.

”När människor inte har tid för långkok i vardagen är det vår uppgift i storköken att bevara husmanskosten. Man får mycket på köpet – som årstidsanpassningen. Det var ju så de jobbade förr”, säger vice kökschef Anneli Struxsjö.

36 Korsväg 2|2016

Krönika | Martin Lind

Spaghetti med köttfärssås lär vara en av de mest omtyckta varmrätterna i vårt land för närvarande. Åtskilliga

som ivrigt äter denna rätt tänker knappast på rättens italienska ursprung. Denna maträtt är idag så svensk den bara kan bli. Maten har en gränsöverskridande funktion.

Även de som föredrar en restriktiv invand-ring och helst ser att flyktingarna stannar i andra länder brukar friskt äta spaghetti med köttfärssås och för den delen kebab, pizza, hamburgare med mera – allt resultat av mat-invandring. Det finns skäl att uppmärk-samma matens och måltidens självklara roll som markör för samhörighet över gränser. Vi uppskattar andra kulturer och traditioner vid matbordet även när vi ibland har svårt för dem i den allmänna politiken.

Måltiden hjälper oss att se livet som det är. Det är inte bara så enkelt, att alla människor regelbundet äter för att överleva. Det är också så att vi påverkar varandra och i måltiden därför oftast omedvetet går in i en livets samhörighet. Måltiden binder oss samman, markerar att vi hör ihop.

Samhörighet är ett viktigt ord i kristen tradition, kanske viktigare idag än på länge. I en av Svenska kyrkans nattvardsliturgier sjunger prästen:

”Ty därtill har du skapat oss och därför gav du oss livet, att vi skulle höra samman med dig och vara ditt folk på jorden.”

Vi alla som tillhör Jesu vänner är också samhöriga med alla människor som Gud har skapat. Vi alla hör ihop. Måltiden påminner om det.

Jesu vänner konstituerar kyrkan. Men kyrkan är inte självändamål. Kyrkan har

grundats för att vara Guds stora fredsprojekt, Guds instrument att ena alla människor. Därför är kyrkans enhet fundamental. Det är ingen bisak, ingen extra attraktiv addition att också arbeta för kyrkans enhet. De kristnas enhet är fundamental. De kristnas enhet vittnar om att alla människor i grunden hör samman med Gud, som Guds medarbetare, som Guds folk.

Måltiden hjälper oss att komma ihåg allt detta. Tydligast i den heliga måltiden. Egentli-gen är alla måltider heliga i kristen tradition. Därför finns tidigt en bön i samband med alla måltider, tyst eller uttalad. Grundtemat i den kristna bordsbönen är tacksamhet. Vi tackar för att Gud ger. Allt vi äter och dricker är Guds gåvor till oss. Vi tar emot och vi fortsät-ter att leva.

Varje måltid är därför helig. Den är en orsak att rikta vår tacksamhet till Gud. Alla måltider påminner Jesu vänner om den heliga måltiden, den vi kallar eukaristin eller natt-varden. Där tar vi inte bara emot föda och dryck för att överleva. Där tar vi emot livet självt.

När den som delar ut nattvardens gåvor säger ”Kristi kropp för dig utgiven”, så får vi beskedet att Livet ges oss. Jesus Kristus är Livet självt. I nattvardens gåvor ges oss Livet, i en mening får vi det Liv som Gud en gång gett. Nu får vi det på nytt, det liv som Gud vill vi skall leva.

Vi tar emot vårt eget liv. Det är en gammal tanke, som återfinns hos de äldsta kristna.

I den heliga måltiden äter vi alltid tillsam-mans, aldrig ensamma. Måltiden förutsätter ett delande. Brödet som bryts i mässan binder

Måltiden binder oss samman

Korsväg 2|2016 37

När vi äter tillsammans bygger vi vår gemensamma framtid. När vi äter tillsammans förs vi närmare livet självt.

»

oss samman. Vi tillhör det brustna brödets vänner. Livet självt bär skörhetens karak-tär, det brustna finns inne i livet. Det finns i Jesus och i hans lidande och död. Det finns i våra misslyckanden, våra fumlanden, våra spruckna och sköra relationer. Det sanna livet så som vi känner det i berättelserna om Jesus är det brustna livet.

Och just i sin brustenhet vinner livet kraft. Det finns inget alternativ att lyfta från brus-tenheten till betong och cement. Skörheten är livets kännetecken.

Nu är livet självt brustet av flera orsaker. En av dessa kan vi beskriva som en ständig upp-maning att dela. Livet förtvinas, försvinner om det kapslas in, låses in. Måltiden påmin-ner om det. Det är i gemenskapen, i delandet av dryck och föda, som livet växer. Där möter vi varandra som medvandrare, som medmän-niskor med oersättligt värde.

En enda måltid i delande borde vara nog för oss att inse vikten av att alltid dela; alltid se människor i nöd och våga ge. Det egendom-liga är ju att så fort vi ger något till någon som behöver, växer vi själva. Vi kunde tänka tvärtom. När vi ger förlorar vi pengar, egen-dom och tillhörighet. Men i realiteten är det tvärtom. När vi ger till någon som behöver vår gåva, växer vi, kommer vi närmare målti-dens delande, närmare livet självt.

Detta är nu inte ett naivt samhällspolitiskt program. Kristen tro erbjuder inga politiska lösningar på svåra problem. Varken politiska eller personliga. Kristen tro erbjuder en till-lit till Guds närvaro mitt i livet, i det svarta och i sprudlande glädje. Kristen tro ger en utmaning, en uppmaning att ständigt leva för andra, att oavbrutet söka möjligheter till

empati och kärlek. Men kristen tro ger oss inga patentlösningar på livets problem.

I historien har detta ofta misstolkats. Man har menat att den kristna tron ger en helhets-lösning. Blir du kristen får du allt, har det hetat. Det är sant i en mening. Blir du kristen får du på nytt och på nytt ta emot livet – mer kan du inte få. Men du får inte problemlös-ningar, politiska program eller slutledningar av svåra naturvetenskapliga eller tekniska frågeställningar.

När vi äter tillsammans befäster vi vår samhö-righet – med varandra och med alla männ-iskor. När vi äter tillsammans tar vi emot en samhörighet med hela mänskligheten, ja med hela skapelsen. Det är därför viktigt att vi lär oss mer om närodlat och närproduce-rat. Hela vår framtid är beroende av ett ökat medvetande om bland annat det vi äter. Mer vegetariskt, mindre rött kött – vi känner till programmet.

När vi äter tillsammans bygger vi vår ge-mensamma framtid. När vi äter tillsammans förs vi närmare livet självt.

Martin Lind

Martin Lind är biskop em i Linköpings stift (1995-2011), sedan 2014 biskop i Lutheran Church in Great Britain. Han är ledamot i Gastronomiska sällskapet.

38 Korsväg 2|2016

Matbordet dominerar där det står lite på snedden i familjen Lindströms vardagsrum på sjätte våningen i den

moderna lägenheten på Eriksberg. Det är du-kat med vackert porslin på en vit glansig duk med gyllene silkesbroderier: ”Till ära av sab-bat och helg”. I mitten står brödfatet, täckt av en duk med samma budskap. Vinglasen är utställda och vinflaskan står vid bordets ena ände. Här ligger också en liten bok som innehåller böner och sånger. Allt är redo för att välkomna de gäster som ska fira judisk sab-batsafton, eller shabbat, som Ariella säger.

Tidigare var det alltid hela familjen. Nu har de vuxna barnen sina egna liv och är inte lika frekvent närvarande vid sabbatsmåltiden. Ofta är det vänner, av alla sorter och religiösa bakgrunder. Någon gång bara Ariella och hennes man Lasse. Men sabbatsafton med måltiden är inget man kan hoppa över.

Idag är det sista pesachhelgen, slutet av pås-ken, och väninnan Laila Karhu är gäst vid bordet. Ariella ska berätta för oss om den måltid som har en mer än 3000 år lång histo-ria och som binder samman det judiska folket världen över. En måltid full av symboler men

Det är fredag. Bordet är dukat och allt är redo. Ljusen kan tändas – exakt vid solens nedgång, möjligen några minuter före men absolut inte efter. På frågan vad sabbatsmåltiden betyder för Ariella Lindström är svaret: – Festligt! Ja, en fest mitt i vardagen!

Sabbatenbjuder tillfest mitti vardagen

Korsväg 2|2016 39

40 Korsväg 2|2016

som genom sin förmåga att anpassa sig lyckats överleva in i sina olika moderna om-givningar.

– Det går inte att fråga vad som krävs för att fira sabbat och ha sabbatsmåltid. Istället handlar det om vad jag kräver av mig själv. Vilka delar som är betydelsefulla för mig och vilka jag inte håller lika hårt på, säger Ariella.

För henne är att hålla kosher en sådan viktig sak. Det innebär att hon under inga omstän-digheter blandar mjölk och kött när hon lagar mat och äter. Hon visar i sitt kök att hon har en besticklåda med knivar och gafflar för kött-mat och en annan för mjölkmat. Likadant är det med porslin, grytor och köksredskap. Det kan låta krångligt för den utomstående men är en helt naturlig sak för familjen Lindström och dem som umgås i hemmet.

– När min son var i tonåren och hade kom-pisar här kunde de vifta med köttbesticken när de skulle äta nåt med mjölk – bara för att retas. Det visste precis vad som gällde, säger Ariella och ler åt minnet.

Hon är beredd att göra umbäranden i form av mera arbete och högre kostnader för att enbart äta koshermat.

– För jag är övertygad om att jag fått betala ett än högre pris om jag brutit mot kosherre-geln. Att inte äta räkor och sådant som inte är kosher ger mig frid. Det är inget som kommer utifrån utan från mitt hjärta, säger hon med en gest mot bröstet.

Kosher, som allt annat i de judiska levnads-reglerna, har sin grund i lagen, Moseböck-erna. Här står det i tredje Moseboken, kapitel 11, vilka djur man får äta, de flesta fiskar och

fåglar samt djur som idisslar och har klövar som är tude-lade, alltså bland annat ko, kalv, lamm och vilt men inte gris eller häst.

Men det kött hon äter får heller inte vara slaktat hur som helst. Det måste göras av en judisk man som är specialut-bildade på judiska slaktregler. Många är rabbiner till yrket.

– Han får inte darra och har en kniv som är så vass att det räcker med ett stick i kropps-pulsådern, så dör djuret med en gång. Det sker samtidigt som han läser en välsignelse, förkla-rar Ariella.

Hon jämför med när man som människa blir väldigt skadad och smärtan infinner sig först en stund senare.

– När smärtan kommer är djuret redan dött och plågas inte.

Köttet ska sedan ligga i kallt vatten i en halv-timme. Därefter lägger man det på en trä-bräda med hål och strör på grovsalt och låter det stå en hel timma. Kornen i det grova saltet suger ur blodet. Eftersom blodet hör samman med själen måste det tas bort före tillagning-en.

– Sen sköljer vi den stackars köttbiten tre gånger innan vi kokar den, säger Ariella och reser sig och går bort till frysen. Hon tar ut en påse med frysta kycklingdelar, ett kosher-halvfabrikat där hela reningsproceduren re-dan är genomförd.

– Det är bara att tillaga, säger hon glatt och tillägger:

– Fast vi får förstås inte steka i smör eller göra sås på grädde, eftersom det innehåller mjölk. Men det finns andra alternativ.

Det färdiga kosherköttet kan man köpa i en

Korsväg 2|2016 41

speciell affär på Guldheden som har öppet ett par timmar i veckan. Men det går också att få tag på i vissa storköp.

Det flätade sabbatsbrödet, challa, som har en sådan central plats på bordet, går också att köpa i ett bageri, om man inte har tid att baka själv.

– Men det får förstås inte vara mjölkprodukter i degen om det ska vara kosher, för att man ska kunna äta det även till kött, betonar Ariella.

Hon beklagar att hon på grund av att judarna just nu firar sin påsk inte kan bjuda på det flätade brödet. Istället ligger det en hög med matses, ett torrt bröd som påminner om tunn-bröd, under brödfatets duk. Ett osyrat bröd, alltså ojäst. Som allt annat har det en historia.

– Israels barn skulle lämna Egypten, det var inte det lättaste. När de äntligen kom iväg gick det så fort att de inte hann jäsa brödet. Regeln om det osyrade brödet är till för att vi ska komma ihåg det, i varje generation ska vi minnas att vårt folk var slavar. Det är inte bara på påsken, varje dag i olika böner tackar vi för att Gud hjälpte oss den gången i Egypten när vi hade det så be-svärligt, förklarar Ariella.

Idag är det inte så svårt att följa kosherregler när man äter ute. Lättast är att säga att man är vegetarian, Det går att beställa fisk och vege-tariskt.

Och när vi kommer till efterrätten serverar Ariella glass gjord på tofu – helt mjölkfri. Det är alltså möjligt att äta glass även om man ätit kött till huvudrätten.

– Där ser du, jag lider verk-

ligen inte. Tvärtom, jag älskar mat och många gånger är jag tacksam över att jag håller kos-her för annars skulle jag kanske frossa i lever-pastej, sylta och pressylta.

Ariella skrattar ett av sina smittande skratt. Men det är inte bara själva innehållet i mål-

tiden som är reglerat. I skapelseberättelsen står det att Gud skapade världen på sex da-gar. Men på den sjunde vilade han. Det är så viktigt att det står redan i första Mosebokens andra kapitel, till och med före tio Guds bud, poängterar Ariella.

Även om hon inte i övrigt fullt ut håller sab-batsbudet, planerar hon därför sabbatsmål-tiden så att hon kan helga sabbaten med att inte laga mat. Hon har inhandlat en särskild ”sabbatsgryta”, där hon lagar chamin. Ordet betyder varmt på hebreiska, och i grytan kan finnas potatis, ris, kött, ägg med skal som kan hållas varmt i 24-25 timmar, det vill säga det dygn sabbaten varar. Hon sätter på grytans el vid sabbatens inträde och den får sedan stå

42 Korsväg 2|2016

på under hela sabbaten. Elektricitet likställs med eld som är förbjudet att tända under sab-baten. Hon visar grytan för väninnan Laila som beundrar och säger att hon själv ska köpa en sådan vid nästa Israelbesök.

– Folk kommer hela tiden på nya uppfin-ningar som förenklar livet för oss, ler Ariella.

Allt måste planeras så att det är klart exakt vid solnedgången på fredagen. Det finns hjälpme-del för att hålla reda på tidpunkten vid olika årstider. Ariella hämtar en kalender, utgiven av en judisk organisation. Här står att solen denna fredag går ner och sabbaten börjar 20.37 i Göteborg.

– Då måste sabbatsljusen vara tända, eftersom vi ju inte får använda eld under själva sabbaten. Vi brukar tända ett ljus för varje familjemedlem, säger Ariella och visar på ett avlångt, blåmönst-rat fat med plats för värmeljus – ett för henne, maken, dottern, sonen och lilla barnbarnet. Och så ett för varje gäst vid bordet.

Måltiden börjar med att vinet välsignas. Ariella öppnar den lilla boken med sånger och böner, läser välsignelsen, öppnar flaskan med koshervin, som egentligen är druvsaft, och häller i glasen.

– Mazal tov! Säger hon, höjer glaset och nickar mot oss alla, inklusive Lasse som just kommit in efter att hämtat barnbarnet från förskolan. Tvååringen pladdrar glatt med sin mormor på hebreiska, där hon sitter i sin barnstol.

Innan brödet avtäcks tvättar Ariella hän-derna och läser en tvagningsbön. Täcket ska skydda brödet från att bli förolämpat när mål-tiden inled med att vinet välsignas, berättar Ariella. Nu välsignas även brödet.

– Brödet är ju i vanliga fall vår huvudrätt, förklarar hon och öppnar sedan en kartong med osyrat bröd, matsa, som hon dagen före fått av sin vän Lea.

– Gud är god, utropar hon. Nu kan ni få smaka på det här fantastiska brödet som är handgjort i New York, säger hon och bryter bitar av ett ganska mörkgräddat knaprigt bröd.

– Det här äter de som är de mest strikta! Under middagen sjunger man tillsammans

och avslutar med ett tack för maten, i form av ännu en bön.

Sabbatsmåltiden är något Ariella haft med sig genom hela livet. Även kosherreglerna har följt henne sen uppväxten. Att i vardagen, i olika omgivningar och situationer, hålla på dem tycker hon inte alls är svårt. Hon jämför det med att köra bil.

– Du tycker först att det är så svårt att hålla reda på händer och fötter. Men rätt som det är kör du utan att du ens tänker på hur du gör.

Men det är klart att hon kan hamna i kniviga situationer då vänner bjuder på mat. De flesta satsar på fisk. Men en gång hade någon kommit på att överraska med kalkon. De tänkte inte på att fågeln inte var kosherslaktad.

Korsväg 2|2016 43

– Då åt jag på ett diplomatiskt sätt allt an-nat på tallriken så att de inte märkte att jag inte ätit av köttet. Mina vänner hade en god vilja och jag ville såklart inte såra dem, säger Ariella och fortsätter:

– Men om jag skulle komma i en situation där det inte finns något annat att äta och jag måste äta mat som inte är kosher för att klara mig, då skulle jag göra det. Judendomen har en regel: Livet framför allt!

Hon är strikt när det gäller maten. Men det innebär inte att hon är lika renlärig på andra områden. Hon måste ta båt och buss för att komma till synagogan, fastän sabbatsreglerna påbjuder att man ska gå till fots och inte an-vända fordon.

– Men jag tar bara med mig busskortet och nycklar. Det är för att jag inte ska frestas att handla något på vägen, säger hon och tillägger:

– Jag vet att det är fel enligt halacha, ju-dendomens regler för livsvandringen. Men jag personligen har gjort det valet eftersom jag inte vill hamna utanför samhället och för hemfridens skull. Jag är helt öppen med att jag har mina begränsningar.

Det är något hon kommit underfund med, en sorts inre kamp hon fört om hur långt hon kan gå. Var och en måste själv skapa sig sina gränser. Det som leder till samvetskval försö-ker hon undvika. Det gör att hon tittar på tv på sabbaten, trots att man inte ska använda elektricitet, men aldrig exempelvis skulle tvät-ta och stryka.

– Det handlar inte om att det är svårare att följa regler för att vi är en minoritet i Sverige. Jag har en bror som är väldigt strikt och sys-kon som inte är det, alla bor i Israel. Tvärtom kan det ju vara så att man blir ännu mer noga med religiösa regler när man bor utanför – för att hålla ihop som folk. Det finns judar som aldrig bott i Israel och som är väldigt strikta.

Men det viktigaste är att ha respekt för var-andras olikheter, menar Ariella. Vid sab-batsmåltiden hemma hos Lindströms samlas många olika nationaliteter och religioner. Hon visar den lilla avlånga kapseln som sitter uppspikat vid varje dörrpost i lägenheten, som en sorts ”välkommen hit”-symbol.

– Det är en mezuza som innehåller vår tros-bekännelse. Den är nedtecknad för hand, tra-ditionellt av en judisk man. Just den här vid ytterdörren är det en kvinna som skrivit och det är en kristen man som spikat upp den. Det är så jag vill ha det, avslutar Ariella med stolt-het i rösten.

Text: Katarina S HallingbergBilder: Kristin Lidell

PS. Vill du läsa mer om judendomen och judiska traditioner kan du läsa Ariella Lindströms bok När Gud blundar. Gloria förlag 2013

44 Korsväg 2|2016

Krönika | Lisa Förare Winbladh

Jag och min kollega Malin Sand-ström fick i uppdrag att skriva en bok om matens kemi. Det kan låta torrt och tråkigt, men det är det

inte. I själva verket kom boken att handla om ditt, mitt och andra män-niskors absoluta favoritämne. Nämli-gen oss själva. För när vi skrivit boken stod det helt klart för oss att varje människa lever i ett unikt smakuniver-sum och genom att utforska och förstå sitt eget blir det också lättare att förstå andras.

Människoarten har vissa medfödda preferenser, flera av dem nödvändiga för vår överlevnad. Vi dras mot det söta, det salta och kanske också till den senast upptäckta grundsmaken umami. Längtan efter det söta driver oss mot det energirika, de allra mog-naste frukterna. En helt naturlig drift som i ett modernt överflödssamhälle kan göra oss sjuka. Inte för att det är fel på vår moral, eller våra kroppar utan för att de är illa anpassade till modernt liv.

Men varför uppfattar vi mat så olika? Hade det inte gett en bättre samman-hållning om vi delade ett gemensamt smakuniversum? Låt oss titta på beskan, det är den grundsmak som är mest komplex. Vi har minst 50 olika sorters receptorer som kan registrera beska, och hur de fungerar är väldigt individuellt. Dessutom har vi olika antal av receptorerna.

Egentligen är besk smak ingen inneboende egenskap hos en växt. Det är människan som har större

chans att överleva om hon uppfattar giftiga ämnen som obehagliga, det vill säga beska. Skälet till att vi har så många olika receptorer för beska är att gifter kan se ut på så många olika vis. Eftersom det finns en fördel att ha säkerhetsmarginaler reagerar vi även på ämnen som liknar gifterna kemiskt.

Vissa människor är väldigt känsliga mot beska och undviker svart kaffe, grapefrukt, selleri och kanske till och med broccoli. Exakt vad man avskyr beror på hur individens uppsättning och antal receptorer ser ut. De riktigt känsliga personerna brukar kallas supersmakare. Deras varningsklockor ringer högre och oftare än andras. Och egentligen är det ofta falsklarm. Andra ätare är okänsligare. De kan äta lite vad som helst. Det fina är att för att en stor grupp ska klara sig behövs båda sorterna: de försiktiga supersmakarna som överlever när de andra festar på flugsvamp och stormhatt – och de djärva lågsmakarna som hella tiden förflyttar gränserna för vad som är ätligt och vidgar matvärlden.

Det enklaste sättet att göra maten mindre besk och njutbar för alla är att tillaga den. Då bryts gifter och andra beska ämnen ner och maten blir sötare och mer lättsmält. Att salta på den häver en stor del av beskan. Det är en liten del av hemligheten varför matlagning för människor närmare varandra – maten blir god för fler och fler råvaror blir ätliga så att fler kan mättas.

Först på 2000-talet erkändes umami

Drömmen om jättegott

Korsväg 2|2016 45

Jag säger inte att en ökad kunskap om matens kemi kommer att leda till världsfred, men i bland känns det så.

»som den femte grundsmaken eftersom forskare hittade umamireceptorer. Umami kan beskrivas som smaken av protein, och det receptorerna främst reagerar på är ämnet glutaminsyra som är mest känt i form av livsmedels-tillsatsen natriumglutamat. Umami är inte bara en smak i sig, den förstärker även aromen hos många andra råva-ror, lite som en transistor. Umamiäm-nen finns naturligt i många livsmedel och när råvaror torkas, fermenteras el-ler lagras ökar halten av umamiämnen dramatiskt. Tänk på soltorkad tomat, lufttorkad skinka och sojasås.

Det fina med kunskapen om umami är att olika matkulturers mest bisarra uttryck plötsligt blir självklara. En norrlänning som ler vid pysandet när en surströmmingsburk öppnas. En fransos som lystet vecklar upp pappret från sin mögliga roquefort. En kines som kärleksfullt knackar bort skalet av te, salt och basisk lera kring sitt svartnade tusenåriga ägg. Alla är de ute efter exakt samma sak: en högtids-stund med umami.

Visst är det så att doften på dessa umamitunga delikatesser avskräcker. Forskning visar att en viktig del av vår matupplevelse skapas av våra mentala smaklökar. De förutfattade meningar och mer eller mindre medvetna min-nen som doft, smak och konsistens väcker. Doften av nygräddade kanel-bullar är inte bara löften om jättegott, de kan vara ekon av trygga stunder i barndomen. Doften av åldrad mat känns däremot långt från trygg. Första

gången du träffade en ädelost ryggade du säkert tillbaka instinktivt. Men de flesta av oss lär oss att älska doften när vi njutit av den underbart söta, umamitunga och salta smaken. Med försiktiga steg och kunskap om umami i bagaget är det spännande och roligt att närma sig andra kulturers märk-ligaste mat. Jag har kommit så långt att min mun vattnas när jag känner en flaska välstinkande fisksås öppnas. Kroppen har lärt sig att det snart ska vankas umami.

Försvinner förtrollningen när maten förklaras på molekylär nivå? Bara om du frivilligt ger upp din förundran, i stället kan du låta den förflyttas till människan. För visst är det märkligt och underbart att vi människor, trots våra olikheter, ändå är ganska överens om vad som är jättegott? Och även när vi inte är överens kan kunskapen om matens kemi och hur våra smakuniver-sum fungerar göra att vi har lättare att förstå varandra. Jag säger inte att en ökad kunskap om matens kemi kom-mer att leda till världsfred, men i bland känns det så.

Lisa Förare Winbladh

Lisa Förare Winbladh är journalist, bloggare och mat-skribent. Hon har bl a skrivit boken Matmolekyler – kokbok för nyfikna. Bi

ld: L

inus

Mey

er

46 Korsväg 2|2016

Vilken nytta har detta ätande och drickande? Den frågan ställer Martin Luther om natt-varden i Lilla katekesen. Och han svarar att nattvarden ger syndernas förlåtelse, liv och salighet.

En bild av detta finns i filmen Babet-tes gästabud. Den bygger på en bok av Karen Blixen, och handlar om en ung,

fransk, kvinna som kommer till en liten by i Norge en stormig natt i slutet av 1800-talet. Babette har förlorat allt hon äger i oroligheter-na i Frankrike, hon flyr och söker skydd i den lilla byn hos två fromma prästdöttrar, där hon får arbete som systrarnas hushållerska. Hon försöker så gott det går att anpassa sig och få en plats i det strängt religiösa sammanhanget, men hon blir ändå en främling på olika sätt.

En dag efter många år får Babette nyheten om att hon vunnit en stor summa pengar och alla i byn tror att hon skall ge sig av och blir upprörda. Men hon ber de båda systrarna om tillåtelse att arrangera en riktig fransk fest-

måltid; ett överdådigt gästabud. Vid festen dyker en gammal man upp. När

han var ung hade han varit i byn och varit för-älskad i en av de kvinnor som är huvudperso-ner.Nu kommer han tillbaka till festen, Babet-tes gästabud. Där håller han ett tal och ger sin syn på livet. Han säger:

”Vi människor är kortsynta. Vi vet väl, att det finns nåd i universum. Men i vår mänsk-liga kortsynthet föreställer vi oss ändå den gudomliga nåden ändlig. Men det ögonblick kommer, när våra ögon öppnas och vi förstår att nåden är oändlig. Den kräver ingenting av oss annat än att vi skall förvänta den i till-lit och erkänna den i tacksamhet. Den ställer inga krav och utväljer ingen enskild ibland oss, den deklarerar allmän amnesti.”

Babettes gästabud kan sägas vara ett svar på Martin Luthers fråga vad det är för nytta med ätandet och drickandet. Det är egentligen ingen nytta alls med det. Men i måltiden, så som den är beskaffad i nattvarden, finns en

teologi | Anna Cöster

Till ingen nytta– men till förlåtelse, liv och salighet

Korsväg 2|2016 47

omvandlande kraft, såsom kärlekens kraft av naturen är omvandlande.

Den omvandlande kraften finns i orden ”för dig utgiven” och ”för dig utgjutet”. Tillsam-mans med det kroppsliga ätandet och drick-andet är de orden huvudsaken i nattvardens måltid och den som litar på dem har vad de säger, nämligen syndernas förlåtelse, liv och salighet. ”Den kräver ingenting av oss annat än att vi skall förvänta den i tillit och erkänna den i tacksamhet.”

Det centrala ekumeniska dokumentet Bap-tism, Eucharist, Ministry (BEM) har arbetats fram inom Kyrkornas världsråd och Faith and Order-kommissionen under 1900-talet. Pro-cessen och dokumentet innehåller de gemen-samma linjer som de kristna kyrkorna inom Kyrkornas världsråd kan se utifrån att också ha olika perspektiv och uppfattningar när det gäller dop, nattvard och ämbete. BEM- eller Limadokumentet, som det som kommit att kallas, lyfter fram att nattvarden är en gåva från Kristus. Det är också så Paulus uttrycker det i 1 Kor 11.

Det är genom att vara en gåva som natt-varden är en helig handling, ett sakrament, och de två sakrament som uttrycker Jesu död och uppståndelse i vår tro är dopet och natt-varden. Dopet som sker en enda gång medan nattvarden är upprepningens handling som uttrycker den ständigt pågående gåvan av liv i död.

Genom att vara en gåva och en upprepning-ens handling är nattvarden ett gästabud. Den är ett skeende där livet och världen alltid går under och dör, men också uppstår, förvand-las, och genom det blir till mening. På det sättet är nattvarden inte endast för oss som individer, utan också en omvandlande världs-

händelse som också hela treenigheten är invol-verad i.

BEM-dokumentet lyfter fram att aspekter i nattvarden bland annat är att vara en tack-samhetshandling och gudsrikets måltid. Guds nåd blir synlig överallt i världen där människ-or arbetar för rättvisa, kärlek och fred. Sam-ma värld är också närvarande i nattvarden och nattvarden är också den fest där kyrkan tackar för Guds nåd och kärlek och tecknen på det.

Kyrkan talar i nattvarden å hela skapelsens vägnar och blir också ett tecken på vad världen en gång skall bli. BEM-dokumentet betonar också att i den mån vi som kristna inte kan förenas i full gemenskap kring sam-ma bord för att äta samma bröd och dricka ur samma bägare, blir vårt missionsuppdrag försvagat. Ett missionsuppdrag som handlar om att tacka för Guds gåva och leva av den omvandlingen, både som individ och gemen-skap. Just vår kyrkas öppna nattvardsbord är utifrån det något att vara stolta över, samtidigt inget att ta för givet, och alltid något värt att reflektera över om och hur vi förval-tar.

Nattvarden är helt och hållet Guds gåva. Där-med för den in både tid och rum i en ny verk-lighet, det som BEM-dokumentet uttrycker som aspekten Gudsrikets måltid.

Den katolske teologen William Cavan-augh går så långt som att se nattvarden som en politisk vision. Han menar att nattvarden är det drama som frigör världen från myten om staten som frälsare. Den moderna staten utgår från att både individens benägenhet till våldsamhet och vinning för egen skull, samt irrationella och kraftfulla uttryck som reli-

» Han menar därför att nattvarden som ett omvandlande drama fungerar som en motpolitik till globalisering och konsumism.

48 Korsväg 2|2016

gionen, behöver ha gränser. Det allmänna gemensamma behöver skyddas genom staten, och det ingår också i statens ansvar att sätta gränser också för religionens kraft. Det har gjort religion och kyrka till något individuellt och privat.

Eftersom kyrkan mer eller mindre accep-terat myten om staten som det offentliga och religion som det privata, har visionen om tro som en politisk kraft försvunnit, menar Ca-vanaugh. Som en följd av det finns också my-ten om civilsamhället som ett fritt och öppet rum, men den roll religionen får är också att vara något privat, möjligen med funktionen att utgöra moraliska riktlinjer för hur indivi-den ska agera offentligt. Globaliseringen är en förstärkning av staten, där alla skenbart är lika, men som därför också skapar stora skill-nader mellan till exempel rika och fattiga.

Kyrkan får i relationen till myten om staten som frälsare egentligen inte den politiska kraft den skulle kunna ha, menar Cavanaugh. Han menar därför att nattvarden som ett omvand-lande drama kan fungera som en motpolitik till globalisering och konsumism. I nattvarden omskapas världen på nytt i en särskild kropp; Kristi kropp, som är en kropp med universella anspråk. Genom att skapelsen och världen är indragna i nattvarden och därmed i Kristi kropp, innebär det på samma gång en vision om universell gemenskap och en omvandling av t ex privatisering, säger Cavanaugh. Han menar att nattvardens betydelse bryter in i det homogena, såsom nationalstaten och mark-naden, och blir en närvarande och evig kraft på samma gång, som gör att kyrkan inte kan rymma den privatiserade, individualiserade, opolitiska sfär som den har blivit tilldelad. Då tappar den sin verkliga relevans i världen.

Utifrån vår kyrkas tro och lära är nattvarden en gåva som förlåtelse för bortvändhet från Gud, liv och salighet. Som för mannen i Babettes gästabud:

”Det ögonblick kommer, när våra ögon öppnas och vi förstår att nåden är oändlig. Den kräver ingenting av oss annat än att vi skall förvänta den i tillit och erkänna den i tacksamhet”.

Svaret på Luthers retoriska fråga vad det är för nytta med ätandet och drickandet i natt-varden finns inbyggt i nattvarden själv. Till skillnad från vårt vanliga nyttotänkande som utgår från vinst, resultat och styrka, både när det gäller individ och gemenskap, har nattvar-den ingen annan nytta än kärlekens ärende; förlåtelse, liv och salighet.

Men om nattvarden är en upprepningens handling av kärlekens - eller nådens - omvand-lande kraft för individen och världen, kan vi antagligen inte göra något annat än att ta emot Guds närvaro så för att leva i världen.

Anna Cöster

LitteraturWilliam T. Cavanaugh, Theopolitical Imagination - Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. T & T Clark 2002.William T. Cavanaugh, Som om allt förvandlats - Eko-logi, ekonomi och eukaristi. Tro & Liv Skriftserie, THS, Marcus Förlag 2016.Dop, nattvard, ämbete - Grunddokument för samtal om kyrkans enhet. (Officiell text från Faith and Order den så kallade Lima-texten 1982.) Sveriges kristna råds skriftserie nr 20.Martin Luther, Lilla katekesen.

Korsväg 2|2016 49

50 Korsväg 2|2016

Listan över nattvardspsalmer är lång. Som spridda sädeskornen, Vi reser ett tecken, Vi bär så

många med oss, När vi delar det bröd, Vi till ditt altarbord bär fram…

En titt i Den svenska psalmboken med tillägg ger tjugofyra stycken sor-terade under rubriken "Nattvarden". Men det finns förstås fler och andra sätt att sortera.

Många av oss gudstjänstbesökare har dessutom våra alldeles egna favo-riter bland nattvardspsalmerna. Och som Jonas Jonson konstaterar i sin artikel om nattvardens psalmer i Ver-bums Dagboken med kyrkoalmanacka 2015–16 sjunger vi inte bara tyska koraler eller engelska hymner längre, utan vi förundras tillsammans med kristna på Filippinerna över det stora mysteriet (psalm 726) och öppnar våra hjärtan för Gud tillsammans med trossyskon i Panama (psalm 729) och delar alldeles självklart sångerna från kommuniteten Taize i Frankrike när vi sjunger Ät mitt bröd (psalm 727).

De berättar alla om en flertusenårig rit för att fira människans frälsning och befrielse. Det är en fest mitt i livet och mitt i världen.

Men vad tänker en organist om nattvardspsalmerna och hur går det till när man väljer? Korsväg haffar två organister på Hisingen i Göteborg och glatt och raskt får svar på fem snabba.

Texter: Beata Åhrman Ekh

Jens Claesson, organist i Tuve-Säve församling Hur går det vanligtvis till när man ska välja nattvards-psalmer?

– Arbetsgången att välja psalmer är lite olika beroende på vad vi menar med nattvardspsalmer. Talar vi om själva tillredelsepsalmen, alltså den psalm i högmässan som omedelbart föregår själva måltiden och som också kall-las offertoriepsalmen? Eller pratar vi om de psalmer och sånger som vi sjunger under själva kommunionen? Menar vi tillredelsepsalmen väljer präst och musiker tillsammans. Sjunger vi under nattvarden är det i allmänhet musikern som väljer själv. Vilken roll har/spelar musiken och sången i måltidssam-manhanget tycker du?

– För mig personligen är de liturgiska sångerna Helig och O Guds Lamm viktigast. De hjälper mig att hitta min plats i den stora berättelsen. Under själva utdelandet föredrar jag tystnad eller möjligen instrumentalmusik – det ger mest fokus på själva mottagandet. Vad betyder nattvardspsalmerna för dig?

– Jag vet inte om det är någon skillnad mot andra psal-

Bild: Jennifer Karlberg

Vad tänker en organistom nattvardspsalmerna?

Hallå där!

Korsväg 2|2016 51

Elisabeth Levinsson, organist i Backa församling. Hur går det vanligtvis till när man ska välja natt-vardspsalmer?

– Tjänstgörande präst och kyrkomusiker för en dialog. Man kompletterar varandra. Ibland behöver musikern lång framförhållning eftersom man kanske har med kör eller instrumentalister, och då kan det vara så att musikern styr lite mer vad som ska sjungas.

– Det är också viktigt att ta vara på önskemål från gudstjänstdeltagare. Just nattvardspsalmen skulle t ex kunna vara en återkommande psalm, av pedago-giska skäl, eftersom den inte nödvändigtvis behöver vara direkt knuten till dagens tema. Vilken roll har/spelar musiken och sången i mål-tids sammanhanget tycker du?

– Musiken eller sången får inte bli ett “störnings-moment”, utan ska förstås hjälpa mig att be, eller inspirera till lovsång. Vad betyder nattvardspsalmerna för dig?

– Jag tycker bäst om de nattvardspsalmer som är skrivna som böner. Jag blir samlad inför kommu-nionen. Ser du något mönster vad gäller nattvardspsal-merna? Är det skillnad mellan äldre och nyare?

– Psalmtexten speglar den tid den är skriven under, men annars kan psalmernas karaktär skifta en hel del oavsett tid. Har du någon favorit? Vilken i så fall och varför?

– Psalmboken innehåller många fina nattvards-psalmer, men psalm 395 Tyst, likt dagg som faller är en personlig favorit. Där tycker jag att text och melodi är som hand i handske.

mer. Det som är äkta och genuint berör. Ser du något mönster vad gäller nattvardspsal-merna? Är det skillnad mellan äldre och nyare?

– En del av nattvardspsalmerna känns så föråld-rade att de knappast är användbara. Men i nyare nattvardssånger händer att Jesu mänsklighet och lidande inte riktigt kommer med. Har du någon favorit? Vilken i så fall och varför?

– Tack och lov finns det flera som är bra. Bland de nyare psalmerna, till exempel psalm 728 Nu, o Gud har stunden kommit. Men ska jag bara lyfta fram en, får det bli psalm 394 Kläd dig, själ, i högtidskläder som är full av innehåll, ett näringsrikt livsmedel. Den dansanta melodin förmedlar en så fin glädje dessutom.

Bild: Privat

52 Korsväg 2|2016

Bibelns texter är fyllda av mat, det som är ätbart och av måltider. I ljuset av evangeliet är måltiden knuten till

generositet, som i löftet om ett land som flyter av mjölk och honung (2 och 3 Moseboken), delande och gästfrihet (Hebr 13:2), nytt liv (Luk 8:55) och kraft att möta framtiden (1 Kungaboken 19:8). Men berättelserna och texterna om mat och måltiden berör också ut-anförskap och ensamhet, det problematiska som orättvis fördelning av maten, för mycket drickande (1 Kor 11), eller för lite ätande (1 Kungaboken 19:7).

Redan i berättelsen om skapelsen finns kun-skapens frukt som en frestelse för människan och en risk att ta för sig av. I spänningen mellan det som är gott för människan och det som är en fara för henne, finns det också där-för ett återkommande drag i centrala berät-telser om måltid. Det är draget att Gud är den som ger alla det de behöver trots människans egen svårighet att fördela, dela och lita på att Gud ger åt var och en och att måltiden är för alla.

I andra Mosebok 16:11-18 berättas om folket som vandrar genom öknen, från slaveri mot befrielse. De är så nära att tappa tro och hopp. Men där i öknen ger Gud alla vad de behöver. När daggen som fallit på marken hade torkat fanns något torrt och frasigt på marken som gick att äta; manna har vi kommit att kalla det. Och några samlar mer och andra mindre, så som människan alltid gjort i världen vad gäller det som går att äta. Men när de mätte hade alla fått vad de behövde.

I evangelierna finns berättelsen om brödet och fiskarna, i Johannesevangeliet i kapitel 6:1-15. Det är en berättelse om hur undrens tid inte är förbi trots att människan inte litar på att brödet skall räcka åt alla utan mest tänker på sig själv. Barnets perspektiv bryter

in i den vuxna beräknande människans bristande tro på att resurserna skall räcka till alla, och bröd och fisk räcker till alla. Och när vi slarvar med fördelningen av brödet samlar Gud det överblivna i korgar så att inget skall slarvas bort.

Evangeliernas berättelse om Jesu sista måltid tillsammans med lärjungarna sätts i den tidiga kyrkans sammanhang i 1 Korinthi-erbrevet 11:23-25. I den sista måltiden med lärjungarna före påsken hade Jesus knutit Guds befrielse från folkets slaveri i Egypten till sig själv.

I salen på övre våningen i Jerusalem och situationen vi berättar om varje gång vi firar nattvard ges bröd och vin till alla. Från att måltiden var för de som hade gemenskap i erfarenheten av befrielsen, knyts den till att alla är där, Tomas som tvivlade på Jesu upp-ståndelse, Petrus, som sviker sina ideal, och förnekar, Jakob och Johannes som bråkade om vem som skulle få den finaste platsen i Gud rike. Judas som svek och förrådde. Ingen av dem visas bort. I Första Korinthierbrevet 11:23-25 försöker Paulus påminna om att måltiden är för alla, något som församlingen i Korinth glömt bort. De delar upp sig i grup-per, låter någon vara hungrig, medan någon annan dricker alldeles för mycket. Men mål-tiden är för alla. Guds löfte är ett motstånd till utanförskap, orättvisor, och till att bara se om sitt eget hus.

Titta närmare påLåt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar vidare med texterna utifrån temat ”måltid”. Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre: Andra Moseboken 16:11-20 Johannesevangeliet 6:1-15 Första Korinthierbrevet 11:17-34

Bibelns texter fyllda av matbibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Korsväg 2|2016 53

Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt till-sammans. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp ord, begrepp, namn och geografiska platser med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. Vad är till exempel ett omermått? Vad är manna? Var ligger Tiberiassjön? När ni har koll på ord, begrepp och platser försök sedan att besvara frågan: Vad handlar tex-terna om? Vad betyder mat och måltid för dig och vilken betydelse har maten och måltiden i de olika berättelserna tycker du? Försök att med några egna ord återberätta berättelsen.

Är ni flera återberätta med fördel genom en ”runda”, gå laget runt så att alla ges möjlighet att berätta vad de ”hör” i texten. Vilka tankar väcker bibeltexterna hos dig? Vad är svårt att ta till sig och vad är lätt?

Fundera över I de olika berättelserna har maten och målti-derna både konkret och symbolisk betydelse. Vad är det som kännetecknar måltiden och vilken funktion och betydelse får maten tycker du? På vilket sätt hänger de ihop? Hur ska det räcka åt så många? Vad gör det för skillnad? Är det ens någon idé? undrar lär-jungarna i berättelsen om brödundret och det går att känna igen uppgivenheten. Vilka olika utmaningar vad gäller mat och måltiden ställs Moses och folket inför ute i öknen, lärjung-arna vid Galileiska sjön och församlingen i Korinth inför? Identifiera och lyft fram konkreta exempel på vad som kännetecknar de olika utma-ningarna i just de här berättelserna. Ändras utmaningarna och uttrycken under berät-telsernas gång? Vad är det folket, lärjungarna och församlingen i Korinth behöver för att hantera utmaningarna? Skiljer det sig åt? På vilket sätt i så fall?

Fundera en stund över dina egna och andra människors erfarenhet av mat och måltid. Vad ser du/ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och de tre berät-telserna om Mose och hans folk ute i öknen, om lärjungarna vid Galileiska sjön (när fem kornbröd och två fiskar blir mat åt femtusen) och berättelsen om församlingen i Korinth? Vad delar du gärna med dig av till någon an-nan? Vad vill du helst inte dela med dig av?

Politiska visioner för samhället och världen är något bra. Men ibland kan drömmen bli en mardröm om systemet blir viktigare än indi-viden eller målet viktigare än medlen. Oavsett vilket dör varje dag tiotusentals människor i världen på grund av svält, sjukdomar och fel kost. Om man tänker att för var och en som dör finns det minst tio som sörjer – familj, släktingar och vänner – betyder det att hund-ratusentals människor drabbas varje dag. Om du utifrån de tre bibelberättelserna skulle identifiera företeelser som skulle kunna bidra till en mat- eller måltidsteologi som var med och förändrade världen hur skulle den se ut?

På vilket sätt visar sig Gud i de här tre berät-telserna? Är Gud närvarande? Frånvarande? Handlande? På vilka sätt? Vilken roll har andra människor i berättelserna?

Bibeln är färdigskriven. Men Guds handlan-de och relation fortsätter. Ditt och mitt liv är berättelser om hur Gud fortsätter handla och skapa tro. Se om du/ni kan hjälpa varandra att hitta paralleller i dessa texter till idag i världen och i ditt eget liv. Brödet (kärleken) och vinet (glädjen) kan ses som symboler för människans grundläggande behov. Det vi inte kan leva utan. Vad känner du inför en sådan koppling?

54 Korsväg 2|2016

Det vi gör och tänker syns i språket. Varför låter till exempel den amerikanske politikern Donald Trump som en tioåring?

Frågan ställdes av programledaren Jes-sika Gedin i SVT:s litteraturmagasin Babel i slutet av april, och frågan är

naturligtvis högaktuell. I valkampanjandets USA synas nämligen kandidaterna i söm-marna även språkligt. En studie gjord av the Language Technologies Institute vid Carnegie Mellon University visar att demokrater res-pektive republikaner använder ord på olika sätt. Enligt studien använder republikanerna mer substantiv i sina tal, medan demokra-terna använder adjektiv.

Varför då? Chefredaktören för Språktid-ningen Patrik Hadenius svarar att substantiv kan ses som mer statiska, de beskriver ett tillstånd och det kan sägas vara mer konser-vativt. Medan adjektiv å andra sidan beskri-ver något som är rörligt och som kan ändras på som till exempel ”glad gladare gladast” eller ”röd rödare rödast” och kan sägas vara mer progressivt.

Ja, med hjälp av språket skapar vi verk-lighet. Och ord är makt. Det begrep redan Martin Luther. Övergången till lutherdom på 1500-talet medförde att svenskan fick ersätta latinet i kyrkans verksamhet och i gudstjänsten. Bibeln översattes till svenska, psalmböcker skrevs på svenska och genom boktryckarkonsten kunde tryckta skrifter spridas på ett annat sätt än tidigare.

Ändå. När vi i kyrkan talar eller benämner saker använder vi många gånger ord som har sitt ursprung i grekiska och latin. Det gäller även de ord vi i kyrkan använder när vi äter och dricker tillsammans. Vad säger det om oss? Något viktigt om kyrkans ursprung och

tradition? Eller även något mer? Nu när Korsvägs tema är Måltid delad med

alla har vi skapat en ordlista med utgångspunkt i temat för att ge stöd, befästa och fördjupa förståelsen. På så sätt kan den kanske ge verktyg att bättre hantera den verklighet vi står i.

Språket hänger ju inte bara ihop med hur vi tänker. Ordförrådet har också betydelse för hur vi får ett ord med i laget. Ord kan vara roliga, vackra och engagerande. De kan vara enkla, tydliga och sakliga. Ibland besvärliga, avancerade och ointressanta. Oavsett är ord och begrepp viktiga för att kunna bygga kun-skap och förstå sammanhang.

Orden ger oss möjlighet att upptäcka nya dimensioner och förmåga att ringa in det vi vill säga. Orden hjälper oss att vara nyanse-rade och exakta, men i värsta fall stänger de ute. Ord är makt.

Beata Åhrman Ekh

Liten ordlistaadmission Den del av förberedelserna för nattvard där prästen med orden ”Kom! Nu är allting tillrett” bjuder in församlingen till nattvard.altarbrun Ordet brun har samma betydelse som bryn, det vill säga kant. Altarbrun är den broderade bård som hänger från altarskivans framkant och faller ner över antependiet och döljer dess fäste vid altarbordet. altarduk Tyget som läggs på altaret. Dukarna är en symbol för Kristi svepning. De två undre skall vara av grövre, vitt linne och den övre av finare linne. antependium Av lat. ante ’framför’ och pendere ’hänga’. Antependiet är det tygstycke som används för att täcka och pryda altaret. brutet duklag ”Brutet duklag” eller ”obrutet duklag” avser själva tillvägagångssättet vid natt-vardsutdelandet. Praktiseras brutet duklag betyder det att nattvardens avslutande ord (”ni har nu tagit

Vill du ha ett ord med i laget?

Korsväg 2|2016 55

emot…”) läses separat efter varje duklag. Vid obru-tet får hela församlingen ta emot bröd och vin och därefter tillsägs alla på samma gång ”vi har nu tagit emot…” innan tackbönen.bröd De synliga elementen i nattvarden är bröd och vin. Brödet (kärleken) och vinet (glädjen) kan ses som symboler för människans grundläggande behov. Läran säger att Kristus verkligen är närvarande i brö-det och vinet sedan de konsekrerats (se under ”K” nedan) eller helgats i samband med nattvardsbönen. corporale (lat. corpus, kropp) är en mindre linneduk som läggs på altaret under nattvardselementen. Corporalet visar på de gåvor som avskiljs för att delas ut under nattvardsmåltiden.ekoblomster Blommorna vi placerar på altaret är ett liturgiskt uttryck för hela skapelsens upprättelse, de berättar om skapelsens skönhet och rikedom och hur Gud skänker oss liv och glädje. Ekoblomster är ett sätt att komma igång med ett ekologiskt solida-riskt altare och fråga varifrån kommer blommorna, vinet och oblaterna?epikles Av grek. epiklesis ’åkallan’, ’anropande’. Nedkallandet av den Helige Ande vid nattvardsfiran-det för att förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod. Epiklesen är en väsentlig del av särskilt liturgin inom den östliga kyrkan.eukaristi Grek. eucharistia, betyder tacksägelse eller tacksägelsemåltid, dvs. är det grekiska ordet för nattvard. Nattvardens kärna kan inte förstås med förnuftet. Den kan ändå mottas med tacksägelse. Därför kallas nattvarden också för eukaristi, d.v.s. tacksägelsemåltid. eukaristibönen Nattvardsbönen (se ”N” nedan)hostia lat. offer. Hostia är den vanliga beteckningen för nattvardsbrödet i den romersk-katolska kyrkan. I Svenska kyrkan används vanligen ordet oblat. I många frikyrkosamfund firar man nattvard med vanligt bröd eller sockerkaka, och då kallar man det helt enkelt för nattvardsbröd eller bröd.inkarnation lat. förköttsligande. Inkarnation är ett

begrepp som används i synnerhet inom religions-vetenskapen om det gudomligas framträdande i konkret gestalt. Inom kristendomen beteckningen för Guds födelse till världen. instiftelseord Instiftelseorden är berättelsen och löftet från Kristus om närvaro mitt ibland oss när brödet bryts och vinet delas. Närvaron är en del av nattvardens mysterium som vi inte kan greppa fullt ut. Men genom närvaron följer att vi får del av försoningens hemlighet – att det Kristus gjort för oss genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse blir något Kristus gör för oss ännu idag. Instiftelseorden bygger på de ord som Jesus uttalade till sina lärjungar på skärtorsdagen före sin korsfästelse och uppståndelse. ”Den natt då Han blev förrådd, tog Han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade…”. intinktion Bruket att vid mottagande av nattvar-den, i stället för att dricka av den gemensamma kalken, doppa nattvardsbrödet i vinet.kalk Den bägare/det kärl ur vilket vinet utdelas vid nattvarden. kommunikant Av lat. communicans, av communico, göra gemensamt, låta få del i, få del av, meddela. Kommunikant är den som deltar i nattvarden – natt-vardsgästen.kommunion Av lat. communio, gemenskap, delaktig-het. Kommunion är namnet på nattvardsgången, eftersom den, enligt kyrkans lära, gör nattvardsgästen (kommunikanten) delaktig av Kristi lekamen och blod.konsekration Av lat. consecrare, inviga, förheliga. Den tekniska termen för när brödet och vinet välsig-nas i samband med nattvarden. konsubstantiation Martin Luther och den protestantiska kyrkan lär att brödet i och med konsekrationen är både bröd och Kristi kropp. I Svenska kyrkan tror vi alltså inte att förvandlingen gör att brödets väsen försvinner – det är på samma gång Kristi kropp och vanligt bröd. (jfr transsubstantiation, se nedan)mässkrud Den klädnad bland kyrkotextilierna som

Vill du ha ett ord med i laget?

56 Korsväg 2|2016

prästen endast använder i processioner och under själva nattvardsgången (utdelning av vin och bröd). De förvaras ofta liggande i särskilda skrudskåp. Textilerna far illa av den tidigare vanliga hängande förvaringen.nattvard En kärlekens och gemenskapens måltid. Nattvarden är vid sidan av dopet det ena av den lutherska kyrkans två sakrament. Nattvarden är syndaförlåtelsens, försoningens och återlösningens måltid. Nattvarden föregriper den himmelska fest-måltiden - den stora nattvarden i himlen tillsammans med Kristus.nattvardsbön Den eukaristiska bönen är natt-vardsbönen som innehåller bl.a. nattvardens instif-telseord (1 Kor 11:23b-25) och läses alltid och lyder till exempel: ”Lovad vare du, himmelens och jordens Herre, som förbarmat dig över oss och utgivit din ende Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Vi tackar dig för den frälsning du berett oss genom Jesus Kristus. Sänd din Ande i våra hjärtan…” osv. nattvardshandlingen Inleds med att bröd och vin dukas upp. I kyrkohandboken 1986 kallas detta Tillredelsen, och består av offertoriepsalm och en bön som kan bes om kollekten bärs fram här. nattvardskärl Kallas de kärl som används för förvaring, presentation och servering av brödet och vinet vid nattvarden (se kalk, oblatask och paten) oblater Benämningen på de tunna vita kakor av osyrat bröd, präglade med korset eller andra kristna symboler, som utdelades vid nattvarden, av lat. obla-tum, som betyder det offrade. (jfr hostia, ovan)oblatask Brödet, som kallas oblat, förvaras i pro-testantiska kyrkor i en oblatask (ett skrin med lock).offertorium Av latin offero, bära fram, eller offergåvornas tillredelse, är ett begrepp inom liturgivetenskapen, som avser den del i mässan där mässans bröd och vin tillreds. Offertoriet föregår själva offerhandlingen under den eukaristiska bönen och prästens kommunion. Sången eller psalmen som sjungs under tiden benämns också den offertorium. I Svenska kyrkan använder vi också benämningen tillredelsepsalm.palla Den kvadratiska och linneklädda pappskiva

som används som lock över kalken. patén Av lat. patena tallrik, patén är fatet för brödet i nattvarden.prefationen Lovprisnings- och tackbönen, som sker i form av en dialog mellan präst och församling och som inleder nattvardsfirandet i mässan. ”P: Her-ren vare med er… ”osv. Därefter följer den egentliga prefationen, som varierar under kyrkoåret. Den avslutas med en inledning till Sanctus/"Helig", till ex-empel Därför vill vi med Dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa Ditt namn och tillbedjande sjunga: Dessa eller liknande ord följs direkt av Sanctus/Helig.realpresens Kristi verkliga närvaro i nattvarden, som sker genom den heliga Anden, kallas inom den lutherska kyrkan för realpresens (lat. Realis praesen-tia). I nattvarden är det alltså fråga om ett möte med Gud som reellt närvarande. sanctus Sanctus betyder helig på latin och är mäss-sans stora lovsång som bekänner att Gud är helig och att Kristus kommer i Guds namn. När församlingen sjunger ”Helig helig helig…” är det en gemenskap (grek. Koinonia) mellan Kristus, ”den kämpande kyr-kan” (de nu levande kristna) och den ”triumferande kyrkan” (de heliga som redan nått målet). transsubstantiation Enligt katolsk lära förvandlas brödet och vinet till Kristi kropp och blod när prästen uttalar instiftelseorden vid nattvarden. Då upphör brödets och vinets väsen att vara just bröd och vin och övergår till att vara endast Kristi kropp och blod. åminnelse Åminnelse är ett försök att benämna hur det som Jesus gjorde ’då’ (genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse) blir något Kristus gör för oss idag. Ordet åminnelse är alltså ett försök att benämna en del av nattvardens mysterium som vi inte kan greppa fullt ut – hur vi får del av försoningens hemlighet (befrielse, förlåtelse, hopp och mod idag). Åminnelse handlar alltså om mer än att minnas, komma ihåg eller att påminnas om. Åminnelse är en gåva som ges till oss i nutid. En kärleksgåva från Kristus, given av nåd, utan krav på motprestation.

Korsväg 2|2016 57

58 Korsväg 2|2016

Vegetarian som en konsekvens av sin kristna tro? I föreningen Vildåsnan vill man vara just det.– Vi vill visa barmhärtighet också mot dju-ren, säger en av de aktiva i Vildåsnan, Anna Jagell.– Och i Edens lustgård var man faktiskt veganer.

De flesta i Sverige är överens om att köttkonsumtionen bör minska, både av hälso- och klimatskäl. Ändå har

svenskens konsumtion ökat under en lång rad av år, även om trenden brutits de senaste två åren. 1999 åt svensken totalt 74 kilo kött, 2014 hade det ökat till 87,5 kilo. Prognosen för 2015 anger 87,3, enligt Jordbruksverket.

Kanske ett litet men viktigt trendbrott. An-talet vegetarianer ökar också.

Men så här års när grillarna glöder under sommarkvällarna är det svårt att tro det – både köttbitarna och grillarna blir allt större på många altaner.

I Vildåsnan har man ännu ett skäl att avstå från köttet. Av barmhärtighet mot djuren. Att

vara vegetarian är ett sätt att ära Guds ska-pelse och att återspegla Guds kärlek i världen, menar man.

En av de aktiva i föreningen är Anna Jagell, präst i Biskopsgården sedan några månader och boende i Hammarkullen. Vegetarian har hon varit i 20 år.

– Jag är uppvuxen med en hälsokostmam-ma som lagade mycket vegetariskt, kött och fisk åt vi bara till fest. I skolan åt jag alltid ve-getariskt.

Föreningen Vildåsnan bildades 2006 och har i dag omkring 120 medlemmar, huvudsakligen kring Stockholm, Göteborg och Lund.

Varför en förening?– Vi var flera som vill se vegetarianism som

en logisk slutsats av en kristen livsstil. Ändå är det svårt att prata om det i olika kristna ge-menskaper. Det är känsligt och laddat. Kan-ske kan det förväxlas med gärningslära.

Att det är känsligt sätter sina spår. När fören-ingen hade årsmöte i Lund tidigare i år, var en programpunkt ”ickevåldsövningar på temat att uttrycka sina åsikter på ett kärleksfullt sätt och skapa dialog med människor med en an-nan kosthållning”.

Varför är det känsligt? Är det lätt att upp-fattas som moralist om man är vegetarian, som att man är en bättre människa?

– Ja, det är svårt, det blir lätt tvärstopp… Vi övade oss i att tala kärleksfullt med köttätare. De känner ju lätt att vi fördömer deras livsstil, men vi vill undvika moralism. Jag kallar mig vegan-wannabee, jag lyckas inte alltid hålla den linjen, men jag vill ändå hålla fast vid det som ett ideal. Så är det hela tiden i våra liv. Det är svårt att leva, vi får leva med den dubbel-heten.

Vegetarianer som villära Guds skapelse

Korsväg 2|2016 59

fortsätta att betas för att den biolo-giska mångfal-den ska kunna leva vidare.

– Häst kan man ju ha för nöjes skull… Och tycker man att artrikedomen är viktig, så får man vara beredd att betala för det. Har man re-spekt för djuren, får man respekt också för miljön.

Text & bild: Lasse Bengtsson

Det sägs ju ofta att vi i Sverige har en bra djurhållning, åtminstone bättre än många an-dra. Är det ett hållbart argument?

– Nej, det har vi inte, det visar ju alla avslö-janden som kommit. Många jägare är kritiska till djurhållning men äter viltkött. Men att avsluta ett liv är alltid våld, älgen vill ju leva vidare.

– Är jag vegetarian av miljöskäl, är det po-sitivt varje gång jag väljer bort kött. Om jag är det av omsorg om djuren, gör det ont varje gång jag äter kött.

Bibeln då?– Vi tar vår utgångspunkt i skapelseberättel-

sen, människan var tänkt att vara vegan från början. Och många religioner har en längtan tillbaka till paradiset, det gäller både judendo-men och islam. Islam talar om att visa barm-härtighet mot djuren.

Vi vet inte mycket om Jesu kosthållning, men han åt i alla fall fisk och traditionell ju-disk påskmåltid. Men han undervisade aldrig om det. Hur ser ni på det?

– Vi ser Jesu förhållningssätt som ett före-döme, hans gränsöverskridande kärlek och barmhärtighet, den vill vi visa också mot dju-ren. Viktigast är ickevåldsprincipen, den vill vi leva enligt på alla sätt.

Att föda upp djur för att döda dem är alltså ett klart brott mot en sådan princip.

– Måltiden är en viktig del av våra liv, och då är det viktigt att leva i Jesu efterföljd också då.

Är då all djurhållning förkastlig?– Nej, vi har ju hund hemma, och det är

klart att det är för min egen skull jag har den. Samtidigt är det viktigt att lära känna andra arter för att kunna känna respekt för dem.

Många naturvänner vill att betesmarker ska

Fakta/ Fler blir vegetarianer Vegan eller vegetarian? Skillnaden är att ve-ganen inte äter något alls som kommer från djurriket medan vegetarianen äter sådant som inte innebär att djuret dödas, exempel-vis ägg och mjölkprodukter.

Var tionde svensk har helt gått över till en vegetarisk kost, enligt en undersökning som Demoskop har gjort på uppdrag av organisa-tionen Djurens Rätt. 6 procent av de 1 000 personer som tillfrågats i undersökningen uppger att de är vegetarianer, och 4 procent är veganer. Det är totalt en ökning med fyra procentenheter jämfört med en undersök-ning som organisationen gjorde 2009. Då svarade fyra procent att de var vegetarianer och två procent att de var veganer.

Miljön, den egna hälsan och djurens rättig-heter är de starkaste argumenten till att det blir mer grönt på tallriken, enligt undersök-ningen.

Källa: Djurens Rätt/Demoskop (TT)

Svenska kyrkans unga tog för ett par år sedan fram en Vegetarisk kokbok tillsam-mans med Vildåsnan.

"Vem gav vildåsnan hennes frihet,vem löste henne från repen?"

Job 39:8

60 Korsväg 2|2016

De flesta religioner har lagar om vad man kan äta och inte äta. Mat före-kommer nästan alltid vid religiösa fes-

ter och högtider. Den är ofta symbolisk och en central del av tron och riten.

Professorn i religionshistoria är rakt på sak. Vi måste äta när vi är hungriga. Vi måste dricka när vi är törstiga. Vi måste ha sex för att fortplanta oss och överleva som art. Om vi inte äter, dricker, håller oss varma och har sex kommer vi att dö. Så är det bara. Det är ett faktum. Han ser glad ut. Orden kommer uppfriskande fort.

– Mat och sexualitet är grundläggande för vår fortlevnad. Och vi måste se till att vi for-mas så att vi överlever. Därför blir detta med regler kring vad vi får äta och inte äta viktigt i livet. Matregler ger både identitet och väg-ledning för överlevnad. Det handlar om att vi är sociala varelser i grund och botten och behöver fungera tillsammans och också mar-kera oss gentemot andra. Det som håller oss vid liv och markerar vår identitet bestäms som ”rent”.

Han använder inte den psykologiska för-klaringsmodellen med Maslows behovstrap-pa men tankegångarna är bekanta. Mat och

Mat och dryck gör mer än mättar

sexualitet är grundläggande behov som måste tillfredsställas för att vi som individer, och människan som art, ska överleva. Men alla som lever vet att även värdighet och menings-fullhet är viktiga komponenter.

Människan både påverkar och påverkas ideologiskt av andliga och religiösa motiv också. Som individer kan vi viljemässigt av-stå ifrån och överleva utan viss mat och vissa sexuella handlingar. Det finns exempel på det både idag och historiskt. Varför vi väljer att äta och dricka vissa saker hellre än andra handlar alltså också om mer än rena biologis-ka och fysiologiska orsaker.

– Det finns definitivt ett maktperspektiv här som vi måste förhålla oss till. Det är viktigt att både våga se och kritiskt granska, säger han. Både inom oss själva och i den yttre miljön.

Stämningen är lättsam. Han har lätt till skratt bakom den korrekta ytan och de gråa hårstrå-na. Gestikulerar då och då. Det är förmiddag. Och han är grymt fokuserad. Hans arbets-rum ligger i en av de magnifika tegelvillorna som är placerade på höjden alldeles närmast bakom Götaplatsen i Göteborg. Där bakom konstmuseet, stadsteatern och konserthuset,

Att äta tillsammans och dela en måltid är en viktig del av troendes gemenskap. Men vad är vitsen? Varför spelar detta med mat och ätande så himla stor roll egentligen? Korsväg träffar Henrik Bogdan, professor i religionskun-skap med inriktning mot religionshistoria, för att få svar.

Korsväg 2|2016 61

i området med villor som en gång i tiden var avsedda för Göteborgs mer burgna perso-ner, men som från 1950-talet fått nytt innehåll och nu rym-mer universitetslokaler, kon-tor och skolor, ligger delar av Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.

Institutionen nås via sling-rande gator och gångvägar med naturstens-trappor. Längst Bengt Lidnersgata pågår gatuarbeten. I det öronbedövande oväsendet försöker jag begripa mig på porttelefonen. Inget händer. En av hans kollegor kommer passande nog till undsättning och är på väg in. I samma stund som jag kliver över tröskeln kommer professorn i religionshistoria ner för trappan och till mötes.

Han har ett kreativt och öppet förhållande till religiöst material. Ser det komplexa och hur föreställningarna är insatta i en ständigt pågå-ende process. Regler kring mat och ätande är en social uppfinning menar han. Mat är nöd-vändigt för vår överlevnad och vårt närings-intag påverkar hälsan. Och oavsett vår sexu-ella läggning eller könsidentitet är lust och tillfredsställelse något som skapar livskvalitet och gör oss glada och vår förmåga att känna och leva ut vår mänskliga lust gör att vi mår bättre generellt.

– Men jag tror att vi som människor behö-ver större incitament och förankring än bara orden ”det är inte bra” respektive ”det är bra” för vår överlevnad. Men det är svårt att veta vad som kommer först, vad som är hönan och vad som är ägget. Och det är kanske inte så intressant egentligen? Den viktigaste frågan är

snarare vem som bestämmer vad som är bra och inte bra.

Som alla sociala uppfinningar har matregler en historia som är kopplad till makt. Därför är idén om maktstrukturer ett viktigt begrepp att lyfta in, menar han. Regler kring mat och ätande ger vissa fördelar på andra människors bekostnad. Precis som de regler som också omgärdar sexualiteten. Man använder makt för att bevara den sociala ordning som före-språkas.

– Det gäller att vara medveten om att det som sägs vara naturligt eller bättre styrs av maktordningar. För det kan egentligen vara på ett helt annat sätt.

– Sedan kan man kanske inte säga att det är så beräknande att det sitter religiösa ledare och medvetet tänker hur de ska kontrollera människor. Det är snarare en process som det tar hundratals år att utveckla. Måltider äts. Högtider firas. Men matregler och religiösa högtider ser inte likadana ut för alla och i alla tider. Det behöver vi påminna oss om.

Han välkomnar och ler stort. Byggarbetsplats-ljuden är som bortblåsta när ytterdörren i trä glider igen. Det ligger ett lugn i luften. Han leder rutinerat upp för trapporna med panel längst väggarna och vidare till det lilla pen-

62 Korsväg 2|2016

tryt. Han erbjuder kaffe och passar på att fylla på sin egen kopp. Han rör sig smidigt vidare upp genom huset. Förbi en och annan forskare som hejar över dataskärmarna, och vidare till det vackraste rummet av alla. Ja, det är san-nerligen ett rum för en professor. Han skrat-tar. Solen lyser in genom de smäckra spröjsade fönstren.

Jag slår mig ned i en av de bekväma stolarna framför bokhyllorna, och han gör detsamma. Allright. Jag skulle ha intervjuat honom för en vecka sedan men det har varit några turer och han har fått rycka in i annat. Nu säger han ja-jamän. Är redo. Det märks att han är på hem-maplan.

Som religionsvetare är han väldigt försik-tig med att tala om vad som är kärnan, eller den sanna tolkningen av en religion, religiös strömning eller tradition och dess syn på mat och ätande. Begrepp som rituell renhet och ri-tuell orenhet, halal, haram och kosher är ut-tryck för olika kulturella och religiösa vanor.

– Det är alldeles tokigt att tro att bara för att man säger sig tillhöra en viss religiös iden-titet skulle man följa ett visst regelverk kring mat och sex. Det vi kan se är att det finns en mängd varianter av religiösa traditioner. Vi kan studera människor som identifiera sig med en tradition och se att det finns en stor bredd.

Men generellt kan man säga att detta med matregler har två sidor.

– Att religiösa traditioner har varit noga med att sätta upp ramar för vad som är kor-rekt handlar å ena sidan om att matreglerna formar och markerar identiteten. Å den andra sidan har matföreskrifterna en praktisk hygie-nisk funktion. Det handlar om sunt förnuft. Att inte bli sjuk och om vad som är bra för

människan att äta. Det blir kodifierat genom religiösa regler.

– Det praktiska för överlevnaden ges en reli-giös legitimering. Det är till exempel inte smart att äta griskött i varma länder. Du blir lätt sjuk av det. I mellanöstern är griskött rituellt orent. Det ser vi i både judendom och islam.

Att klassificera mat som rent och orent är grundläggande för religiösa traditioner.

– Det indiska dharmasystemet är till exem-pel mer fokuserat på rent och orent än många andra. Hela samhällsordningen bygger på en tanke om rituell renhet, som styr varje män-niskas plikter och förutsättningar. Högst upp finns brahmanerna, prästerskapet. De ska i så stor utsträckning som möjligt hålla sig ifrån det som uppfattas som orent. Ju lägre ner i samhällsordningen, desto mer rituellt orent blir det. Längst ned finns de kastlösa som får syssla med allt det som uppfattas som orent. Slakta djur och bränna lik och tömma avlopp.

– Om man också ser på människor som konverterar, eller anammar en ny livsstil, då kan vi konstatera att maten blir oerhört viktig för att markera både för sig själv men också för sin omgivning. Så var det på 60, 70 och 80-talen när någon gick in i det vi kallar Hare Krishna rörelsen eller ISKCON (The Inter-national Society for Krishna Consciousness), som den egentligen heter.

– Då var det ett stort statement att med hjälp av maten markera att man hade valt en annan livsstil, en annan religion.

Han ser paralleller idag med dieter och coach-ingkulturen, där maten också är oerhört vik-tig som identitetsmarkör både för sig själv och för andra. Själv saknar han hipsterskägg, od-lar inte egna grönsaker och äter mer än gärna

» Det gäller att vara medveten om att det som sägs vara naturligt eller bättre styrs av maktordningar.

Korsväg 2|2016 63

en blodig biff. Men parallellt med småbarns-liv och karriär på universitet var professorn i religionshistoria under sju år i allsvenskan som domare. Men nu har han slutat. Varför då? Tröttnade han på regler?

– Nej, säger han och skrattar högt, det cita-tet får du inte.

– Men utan regler kan man inte spela fot-boll. Det hade varit kaos. Och på samma sätt är det med religiösa traditioner. Kan man ha en religiös tradition utan någon form av reg-ler? Utan någon form av föreställningar om vad som är rätt och fel? Jag tror inte det, sva-rar han sig själv.

Religionen berättar hur världen har tillkom-mit, och vart vi är på väg. Den beskriver män-niskans roll och vad syftet är med att vi finns här på jorden. Den säger hur vi ska bete oss gentemot andra människor och gentemot oss själva. Reglerna skapar ordning i en annars väldigt kaotisk tillvaro.

– För att kunna skapa det goda livet sätter vi det ofta i motsatsförhållande till något annat. Genom religionshistorien ser vi beskyllningar

Henrik Bogdan… 43 år, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göte-borgs universitet. Hans främsta forskningsområden är väster-ländsk esoterism, nya religiösa rörelser och slutna sällskap. Han doktorerade år 2003 med avhandlingen From Darkness to Light. Western Esoteric Rituals of Initiation. Han är författare till Western Esotericism and Rituals of Initiation (State University of New

riktade mot judar under andra världskriget att ”de rostar och äter barn”, och under 1700-ta-let och framåt vandringssägner som säger att anledningen till att frimurarna har barnhus är att de äter barn.

– Det borde påminna oss. Göra oss lite aler-ta och vaksamma, anser han.

Insikten om att det vi stoppar i oss eller inte, inte alls är självklart, utan istället är en uppsättning identiteter, relationer och vär-deringar som uppstått till följd av bestämda sociala, historiska och kulturella betingelser är viktig. Beroende på hur sammanhanget ser ut kan mat och ätande var exkluderande eller inkluderande. Mat och ätande synliggör makt och identitet. Mat och ätande och dess högti-der och ritualer synliggör rasism, alkohol- och matmissbruk och utanförskap. Men också det motsatta.

– Mat och ätande är en spännande påmin-nelse om att det finns fler verkligheter än en.

Text & bild: Beata Åhrman Ekh

York Press, 2007). Bland mycket annat är han också redaktör för bokserien ‘Oxford Studies in Western Esotericism’ (Oxford Univer-sity Press). Han äter gärna mycket gril-lat, gärna blodig biff trots att det inte är politiskt korrekt Han har inga matfobier eller rädslor eller något han inte tycker om utan äter i princip allt.

64 Korsväg 2|2016

Får det lov att vara en tallrik stekt fläsk med löksås och potatis? Eller kanske en hamburgare med bröd och ost och

en Coca-Cola? Nej, vill du vara på den säkra sidan är det bättre att bjuda på en kantarell-toast istället. Det är en vegetarisk rätt som kan ätas av de flesta. Men inte gärna av en del hinduer som av princip inte äter svamp. Det är viktigt att poängtera att skillnader mellan lära och liv är stor i alla grupper – men när du bjuder på mat är dessa riktlinjer en bra bas.

Den judiska gästenJudar som följer koscherföreskrifterna äter

alla former av vegetabilisk mat .Kosher betyder lämplig eller passande. När

man talar om mat som är kosher betyder det att den går att äta i enlighet med judisk lag.

Alla levande djur delas in i två grupper: tame, orena och tahor, rena. Nöt, lamm och fågel är tahor. Hästar, grisar och rovdjur är tame. Fiskar med fjäll och fenor är tillåtna. Ål och skaldjur är förbjudna.

Men det räcker inte att äta rätt slags kött. Det måste ha slaktats på rätt sätt, av en shechita, en utbildad judisk slaktare. Slakt-snittet ska läggas så det blir maximal blodav-rinning. I Sverige är sådan slakt förbjuden. Men kosherkött går att köpa i särskilda butiker som importerar det.

En annan viktig matlag innebär att du inte får blanda kött- och mjölkmat. Ingen pizza eller lasagne med kött och ost alltså, eller köttbullar med gräddsås. Se också upp så att inte matbrödet innehåller mjölk.

Alkohol finns det däremot inga restrik-tioner emot, det finns både kosherviner och kosherwhisky.

Flera gånger om året fastar judar och avstår både mat och dryck till exempel på Yom Kippur, försoningsdagen. Bjud inte judiska vänner på fest då.

Den kristna gästenDe flesta kristna äter i princip vad som helst

under stora delar av året.Under vissa perioder under året fastar

framförallt ortodoxa och katolska kristna, bland annat under fastetiden före påsken.

Många katoliker och ortodoxa fastar varje fredag. I regel avstår man från kött-och mjölkprodukter och äter vegetarisk kost dessa dagar.

Olika regler gäller så det är bäst att fråga sina gäster innan man gör menyn.

Den hinduiska gästenGrönsaker, baljväxter och frukt är huvud-

ingredienser i den hinduiska kosten.Många föredrar en strikt vegankost, men

det finns också hinduer som använder mjölk-produkter, men inte så ofta ägg, fågel och fisk.

Det finns hinduer som äter kött, precis som det finns personer som är judar, kristna och muslimer som inte ålägger sig några mat-restriktioner.

Hinduer röker och dricker ogärna, liksom buddhister och sikher eftersom det är viktigt att vårda den kropp man fått i detta livet.

En del hinduer kan fasta under olika perio-der.

Den muslimska gästenEn troende muslim får inte äta fläskkött.

Fläsk är alltid haram, vilket betyder förbju-det, liksom rovdjur. Se upp så du inte bjuder på fläsk i form av blandfärs, pizza, pyttipanna eller godis med gelatin.

Det kött man äter skall vara slaktat på ett särskilt sätt. Det kallas halal, som betyder tillåtet, och innebär att djuret slaktas under bön i Allahs namn vänt mot Mecka av en imam. Halalkött går att köpa i vissa butiker och i en del moskebutiker.

En rättroende muslim dricker inte hel-

Vem äter vad?Korsväg guidar till multireligiös middag

Korsväg 2|2016 65

3 länktips med anknytning till temat...

Sensus studieförbund har bland annat gett ut materialet Gud har 99 namn och Världens kurs. Till materialet Världens kurs hör även en receptsamling med klimatsmarta, säsongsbase-rade recept. www.sensus.se/Var-pedagogik/Studiematerial/

Hallbarhet-och-global-utveckling/Hallbar-kurs/

Vad säger lagstiftningen om vår mat? På livsmedelsverkets hemsida kan du hitta mycket om matvanor, hälsa och miljö; om livsmedel och innehåll och om produktion handel och kontroll. Och inte minst vad lagstiftningen säger om vår mat och den lagstiftning som styr över maten. Numera är nästan alla regler om livsmedel utar-betade inom EU, och gäller för hela EU. I Sverige gäller även den svenska livsmedelslagen, den svenska livsmedelsförordningen och Livsmedels-

verkets föreskrifter med mera. www.livsmedelsverket.se/om-oss/lagstiftning1/

lagar-om-livsmedel/

Äter du för mycket? För lite? Har du testat alla dieter som finns? Längtar du efter ett mer hållbart sätt att förhålla dig till maten? Då kanske Sensus föreläsningen ”ATT ÄTA - mindfulness för kropp och knopp” är något för dig. Sensus studieförbund har tillsammans med Frisk & Fri - Riksföreningen mot ätstörningar tagit fram ett verktyg som baseras på minfulness som ger dig ett hållbart och tryggt förhållande till mat, ätande och din kropp. www.sensus.se/Var-pedagogik/Studiematerial/

Hallbarhet-och-global-utveckling/att-ata---mindful-ness-for-kropp-och-knopp/’

ler alkohol i någon form. Se upp med finare fruktdesserter och vissa bakverk.

Under den stora fastemånaden, Ramadan, kan man bara bjuda en muslimsk vän på mat före gryningen eller efter solens nedgång då hen fastar hela dagen och varken äter eller dricker något. Men en sen ramadanmiddag är dock alltid välkommen.

Den buddhistiska gästenMånga buddhister är vegetarianer eftersom

den viktigaste levnadsregeln är att inte döda något levande.

Vissa buddhister är rena vegetarianer, andra äter mjölkprodukter, vissa äter också kött. Se upp med buljonger, färdiglagad mat, godis och fetter av olika slag. Kakor och tår-tor bör för säkerhets skull vara utan ägg.

I reglerna ingår att inte berusa sig, vilket

gör att vissa buddhister är helnykterister, medan andra kan ta ett glas vin eller öl, men inte mer. Ibland tolkas också kaffe och te som droger.

Många buddhister följer Buddhans anvis-ning att följa ”medelvägen”, d v s att inte vara extrem, utan äta det som världen bjuder.

Den sikhiska gästenVegetarisk kost för hela slanten är det som

gäller för troende sikher. Vissa sikher äter kött, men bara om det inte

är slaktat på muslimskt vis, dvs halalkött.Man använder inga som helst droger,

varken tobak eller snus. Bjud därför på te och inte på kaffe.

Källa: Gud har 99 namn, Sensus studieförbund

66 Korsväg 2|2016

Det är söndagen den 1 maj och jag åker till ett soligt Kållered söder om Göte-borg. Längst in i ett lugnt villaområ-

de, bland gröna häckar och nymålade villafa-sader hittar jag Apelgårdens kyrka. Jag är här för att besöka församlingens kyrkkaffe där jag har fått höra att ett litet glatt gäng fikar ef-ter gudstjänsten varje söndag. Tjänstgörande präst för dagen, Annika Pettersson, möter mig i entrén med ett varmt leende och visar mig in i församlingshemmets kök där fikaförberedel-serna är i full gång. Där får jag stifta bekant-skap med Helena, Carin och Sergol.

Dessa tre damer har varit på plats sedan ti-dig morgon och har redan hunnit lägga upp olika sorters bröd, pålägg och grönsaker på uppläggningsfat. I den ljusa församlingssalen är det uppdukat med koppar och assietter av det klassiska märket Rörstrand Sierra. Det är den serien med vit bas och två bruna ränder som är vanligt förekommande i församlings-hemmen runt omkring i landet.

Helena är i full färd med att brygga kaffe. Sack-éus Kyrkkaffe är det som används. Det slam-ras och stökas överallt och alla har sina upp-gifter. Hela tiden rusar människor in och ut ur köket. Någon vill ha en kopp kaffe. En annan undrar var prästen är. I rummet bredvid hör vi dagens sångsolist värma upp.

– Ja här är det verkligen liv och rörelse! Vi är ett gäng glada damer och de flesta av oss är inte så unga längre, vi brukar hjälpa till med förberedelserna inför söndagens fika, berättar Helena och skrattar.

– I veckan innan hör Agneta (diakonen i för-samlingen) av sig och frågar om man vill hjäl-pa till med söndagens fika, har man då bara möjlighet och orkar så brukar man ställa upp, fortsätter Carin.

Just denna söndag bjuds det på en matigare fika. Och till efterrätt blir det blåbärspaj med vaniljsås.

– Igår hade vi en retreatliknande dag i för-samlingshemmet och vi fick en del rester över. Därför finns det mycket att välja på idag, be-rättar Annika.

Totalt brukar mellan 20–30 personer fika tillsammans efter söndagens gudstjänst eller mässa, och då utgör personalen och de ideella ett drygt tiotal utav dem.

– Idag blir vi nog färre med tanke på det fina vädret. Och så är det ju 1:a maj, säger Helena.

Det är ofta samma grupp av människor som kommer på kyrkkaffet. Oftast är det de något äldre medlemmarna som kommer men ibland, om det är konfirmandverksamhet eller liknan-de igång, är också ungdomarna på plats.

– Vi vill gärna ha in de unga i den här ge-menskapen. Vi har duktiga pedagoger och yngre präster som är jätteduktiga med ung-domar så det kan nog ändras en del nu, säger Helena hoppfullt och ler.

– Fikat kostar 25 kronor, men för barn och unga är det gratis, lägger hon till.

När alla bestyr är färdiga sätter sig många av de som på något sätt tjänstgör under sönda-gen ner kring fikabordet och tar en kopp kaf-fe. Jag upplever det som en värdefull stund då stöket lägger sig, lugnet infinner sig och alla landar tillsammans inför gudstjänsten.

Efter en fin gudstjänst är vi tretton personer som träffas i församlingssalen. Vi sjunger bordsbönen Glädjens Herre innan vi allihop tränger ihop oss runt ett och samma bord. Vi skickar bröd, pålägg och smörpaket högt och lågt mellan varandra och det pratas vitt och brett om kyrkliga frågor, familjer och var-dagsbestyr.

Kyrkfika öppnarför gemenskap

Korsväg 2|2016 67

En man vid bordet har en stor samling grammofonskivor hemma, som han ivrigt vill visa bilder på. En kvinna vill berätta för mig om hur det kom sig att hon bosatte sig i just Kållered. Jag hamnar bredvid Maj, en dam som även hon brukar vara med och hjälpa till med förberedelserna inför fikat. – Det är här-lig stämning här och jag tror att kyrkkaffet är viktigt för gemenskapen i församlingen, säger hon.

De övriga damerna runt omkring mig nickar och stämmer in. – Ja, vi pratar om allt mellan himmel och jord här.

– Ta den sista biten blåbärs-tårta nu! säger Helena och ler mot mig.

Det blir under förmiddagen tydligt för mig att kyrkkaffet i Apelgårdens kyrka inte bara handlar om själva fikat i sig utan om samvaro och gemen-skap. Att få prata om något man funderat över i dagens predikan eller bara ventilera något man tänkt på under veckan.

Och de frivilliga damerna som förberett da-gens fika ser också ett mervärde i att få ställa upp och hjälpa till i församlingens verksam-het. Det är en välkomnande atmosfär fylld av många skratt men också allvar, kantad av mycket omsorg.

Jag går därifrån, mätt och glad efter fina möten med härligt glada fikaentusiaster.

Text & bilder: Kristin Älöv

68 Korsväg 2|2016

1685 Första registrerade kaffeimporten till Sverige. Ett halvt kilo lossas i Göteborgs hamn, kaffet är tänkt som medicin. 1687 Kaffe dyker upp som medicinskt preparat i de svenska apotekens listor.Mitten av 1800-talet Ordet ”kaffebröd” dyker upp i svenskan.1924 Första skriftliga belägget för ordet ”kyrkkaffe” i Svenska Dagbladet.Mellankrigstid Frälsningsarmén säljer kaffe från egna odlingar till kårmedlemmar. Leveranserna skickas ut med tåg tillsammans med Stridsropet. Detta är ett av Sveriges tidigaste exempel på import av rättvist producerade varor.1930-tal Ordet ”kyrkkaffe” förekommer i skrift, men fortfa-rande med citattecken om, vilket kan tyda på att skribenten/skribenterna inte riktigt ser det som ett ”riktigt” ord.1945 Receptboken Gott bröd och nya kakor kommer ut som en del i Husmoderns bibliotek och innehåller – kriget är ju slut – ett vetebröd i långpanna med inte mindre 525 gram smör och 575 gram socker. Det kallas Kyrkkaffekaka.1976 Sackeus startas av Diakonia, Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen. Syfte: att genom handel med små pro-ducenter i utvecklingsländer förbättra levnadsvillkoren för människor i tredje världen.1983 Kaffeodlande bönder i Oaxaca i Mexiko går samman och bildar kooperativet UCIRI, på svenska ungefär ”indianernas union i regionen Istmo”.1997 Varumärket Kyrkkaffe skapas i samarbete mellan Svenska Kyrkans Miljövärn och Sackeus och förses med den alldeles nya produktcertifieringen Rättvisemärkt. Det får dessutom KRAV-märket. UCIRI är kaffeleverantör. Målet med varumärket är att stärka en mer hållbar konsumtion inom Sveriges församlingar.2001 UCIRI är Sackeus huvudleverantör av råkaffe och blir tillsammans med Bergman & Bergstrand Kaf-ferosteri och Svenska Kyrkans Förvaltning AB delägare i Sackeus.2007 Sackeus Kyrkkaffe finns nu i närmare tusen församlingar runt om i landet. Under året dricks nästan 5 750 000 koppar svenskt Kyrkkaffe.2009 Kyrka för Rättvisemärkt lanseras i Sverige. 2010 Rättvisemärkt byter namn till Fairtrade.2013 Sackeus utökar Kyrkkaffe-sortimentet med en mörkrost-variant.

Källa: www.libris.se

Kaffets svenska historiaKyrkkaffe i Sverige sedan 1924Samling efter gudstjänsten. Prat och gemenskap.Och så kaffe och kaka.

Vi känner alla till det, kaf-fet är en del av vår kyrko-historia. I min barndoms

EFS-kapell bryggdes kaffet i stora gula emaljerade kaffekannor med en kran på sidan för avtappning. Och till kaffet skulle det serveras vetebröd. Inga nyttigheter.

Någon gång under 60- eller 70-tal gick det upp för många att kaffet producerades under min-dre bra förhållanden – svältlöner och utsatthet när kaffepriset dök på världsmarknaden.

Svaret på upptäkten blev Sacke-us och så småningom varumärket "Kyrkkaffe", ett kaffe som man kunde dricka med gott samvete. Både rättvise- och Krav-märkt. Odlarna får rimligt betalt och slipper spruta med gifter.

I dag är kaffet en succé. Uppåt sex miljoner koppar "Kyrkkaffe" serveras varje år. Och alla stora kaffeleverantörer har följt efter med fairtrade- och eko-märkt kaffe...

Lasse Bengtsson

Korsväg 2|2016 69

I en viss ålder börjar nog de flesta fundera över sin uppväxt, varför det blev som det blev, och hur jag kan hitta tillbaka till det som var bra i allt jag bröt med i tonåren. Precis där är Jacob Langvik i boken 96 lampor.

Jacob Langvik återger samtal med sex personer som alla delar hans erfarenhet av att ha varit väldigt involverad i (frikyrkligt) församlingsliv under tonår-en för att sedan lämna det helt och hållet. Alla är nu i 30-årsåldern, och försöker göra sig en bild av hur det mest naturliga blev att lämna det sammanhang som hade varit centrum i livet under uppväxten.

De konkreta församlingserfarenheterna kan jag inte riktigt relatera till utifrån min egen uppväxt, men fenomenet och mekanismerna är bekanta. När man är ”på toppen av pubertetsberget” handlar allt om känslor. Och i ett sammanhang där gemenskapen, gudstjänsten och tron hakas upp på känslor är det inte konstigt att det uppstår en tomhet, när tonårstiden ersätts av en reflekterande studenttid.

Jakob Langvik vill inte längre kalla sig kristen, men det tror jag mer hänger på hans definition av kristna än att han inte längre tror. En bild är till exempel att alla intervjuade säger att de fortfarande ber, och mellan raderna märks det att författaren har hittat något att ersätta uppväxtens kyrka med. Något som har längre hållbarhet än en bra show och gott fika.

Två saker stannar kvar efter läsningen: Dels en sorg över all vilsenhet som speglas, en vilsenhet inte trots utan på grund av ett starkt församlingsengage-mang. Dels en övertygelse av att vi måste hjälpas åt att ge utrymme för reflektion över hur vi gestaltar kyrka och kristen tro. Och att den reflektionen kanske är speciellt viktig i tonåren.

Tomas Pettersson

Är det så att kyrkan behöver sina ”vintrar” – tider då klima-tet blir bistert och snålblåsten tilltar? Joel Halldorf tycker precis så. ”Kyrkan behöver sina vintrar. De skärper vår blick för det nödvändiga och tvingar oss mot detta livgivande centrum. I överflödets tid finns många distraktioner. Vi blir så lätt upptagna av oss själva, våra tillgångar och vår status”, skriver han.

Joel Halldorf är numera en välkänd teolog och samhällsdebattör, med vass penna nagelfar han kyrkan och samtiden i vår postsekulära tid. Ett antal krönikor, essäer och debattartiklar som tidigare publicerats i Dagen, DN, Expressen med flera tid-ningar finns nu samlade i Kyrkan på torget – Offentlig teologi i en postsekulär tid. De är ordnade tematiskt under tre rubriker: politik, kultur, kyrka.

Någon skarp åtskillnad är det inte, de tre hänger samman. Kyrkan, eller vårt andliga liv, är inte något som levs åtskilt från samhälle och kultur, allt hänger samman. Det är i samhället vi lever kyrka. Att kyrkan ska ha en politisk röst ser han som självklart, ”den tro som är grunden för vår identitet måste vara grunden för vår politik”, skriver han och fort-sätter: ”Vi är vad vi gör, kyrkan tar gestalt genom sina praktiker.”

Det är en radikal och befriande läsning. Som kristna har vi ett uppdrag, en sändning att ta på allvar, något som är viktigt att påpeka i vår tid med stora flyktingströmmar, stängda gränser och tillta-gande främlingsfientlighet.

Kyrkan får inte hamna i fällan att bli en underdå-nig terapeut för en krisande samtid, i stället behöver vi hjälp att känna igen nöden – och agera. Då kan det komma en vår också i kyrkan, när vi överger inkröktheten och bekvämligheten och upptäcker ett livgivande centrum, menar Halldorf.

Jag kan bara hålla med.Lasse Bengtsson

nya böcker

96 lamporJakob LangvikArgument

Engagemangsom skaparvilsenhet

Kyrkan på torgetJoel HalldorfArgument

En kyrkasom lever i sin praktik

70 Korsväg 2|2016

Den som är intresserad av själavård blir nog nyfiken på en bok som denna. Att få ta del av två erfarna själavårdares erfarenheter och även blicka in i deras egna personliga kriser i och utanför tjänsten är ovanligt. Och det är en ovanligt ärlig bok.

Så långt är allt gott och väl. Men man får nog ha ett intresse utöver det vanliga för att orka igenom sida upp och sida ner av staplat material. Tyvärr skymmer formen sikten för innehållet. Texten, vars original är danska, består av namnet på den som talar och kortare eller längre stycken av citat. Det känns som ett oredigerat samtal som blir hackigt att följa, trots det intressanta innehållet. Journalisten Eva Jörgensens inskjutna frågor hjälper tyvärr inte läsaren framåt.

Inga bilder, sammanhållande kommentarer eller framlyfta citat lättar upp textmassan, och det är synd – för sjukhusprästen Preben Kok och fängel-seprästen Bjarne Lenau Henriksen har verkligen mycket att dela med sig av.

Boken tar upp frågor som ”Varför händer detta mig?”, ”Vad gör jag med min sorg?” och ”Finns det hopp för mig?” Bokens mest intressanta avsnitt handlar om ett så nött och genomanalyserat ämne som kärlek. De lyckas hitta nya infallsvinkar och samtalet blir levande.

En tanke: Tänk om vi istället fått följa Prebens och Bjarnes utbyte som en mer flytande brevväxling. Det finns ju flera lyckade exempel på detta – som Martin Lönnebos och Tomas Sjödins Väder, vind och livets allvar.

Inger Bengtsson

nya böcker

Levande tillsammans med KristusMartin ModéusArtos

Att delaJesulängtan

HjälpPreben Kok, Bjarne Lenau Henriksen, Eva JørgensenArgument

Oredigeratsamtal svårt att följa

Det är insidan som räknas. Men utsidan är ju inte oviktig. Martin Modéus herdabrev till Linköpings stift är layoutad som en färgglad barnbok. (Gjord av Tomas Einarsson och Maria Mannberg). Säkert är det ingen tillfällighet, då Modéus skriver i sitt förord att hans perspektiv vill vara barn och ungas.

Bokens titel är Levande tillsammans med Kristus, det bibelord Modéus valt som valspråk; Ef 2:5.

Bokens första halva innehåller fördjupande kapitel som utgår från att Gud älskar sin skapelse och att det är människans kallelse att dela den kärleken. Att följa Jesus är att samlas kring hoppets tecken och hjälpas åt att vara kyrka. Genom hela boken är ordet tillsammans det som förmedlas. Att vara människor, mänsklighet och kyrka är att finnas i relation och att vara just ”levande tillsammans med Kristus”.

Bokens andra halva är en slags pastoral strategi. Modéus skriver att begreppet levande församlingar kan ses som en vision, och de sju rörelser han sedan lyfter fram är tänkta att fungera som strategi för visionen.

I anslutning till varje kapitel finns föredömligt tydliga och enkla samtalsfrågor som gör att boken sannolikt kan användas i församlingarna. Däremot har Modéus en tendens som visat sig även tidigare att vilja få med väldigt mycket i en och samma bok. Kapitlen rymmer ibland onödigt många exempel, termer och metaforer. För att inte tala om figurer, något som kanhända kommer från akademiens sätt att försöka ge mer tyngd åt teori. Men det må vara ursäktat när det centrala ärendet Modéus vill förmedla ändå framgår; att dela Jesu längtan efter Guds rike måste vara en av de mest centrala frågorna för en människa som vill vara kristen, och som kyrka är vi en del av den längtan.

Anna Cöster

Korsväg 2|2016 71

på gång

Kyrkan i världenMänniskor på flykt18-20/10, Helsjöns

FolkhögskolaVilka möter vi, hur möter vi och hur organiserar vi oss? Kurs för dem som är ansva-riga för församlingens arbete med/för Människor på flykt. Vänder sig till präster, diako-ner, församlingspedagoger, frivilliga med samordnings-ansvar.Kontakt: [email protected]

Psykosocialt stöd till människor på flykt27-29/9, Åh StiftsgårdKurs i psykosocialt arbete i förhållande till människor på flykt. Vänder sig till samordnare i församlingens flyktingarbete, människor som jobbar gentemotAsyl- och transitboenden, HVB-hem för ensamkom-mande.Kontakt: [email protected]

Tala väl om varandra 2016-20171-2/10, 10-11/12, 11/3 2017, 13/5 2017 samt resa till England 19 -23 /1 2017Välkommen till en kurs som utbildar dialogaktörer att ge kunskap och inspiration till hela pastoratet för att driva interreligiösa frågor och verksamheter. Kontakt: [email protected]

72 Korsväg 2|2016

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till:Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 GöteborgMejl: [email protected]

POSTTIDNING B

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nyaadressen på baksidan

ps | Agneta Riddar

Ty du är med mig...En måltid på en pilgrimsvandring kräver

omsorg och eftertanke. Hur mycket behöver jag äta om jag ska vandra hela

dagen, kanske två mil?Jag börjar duka upp min måltid vid frukost-

bordet, för att ha koll på vad jag behöver. En dubbelsmörgås, med skinka, ost och sal-

ladsblad, det kommer att smaka gott. Men jag ska ju vandra hela dagen, så det är nog bäst att göra två. Ägg är perfekt, det har ju sin egen för-packning. Kaviar är ett måste. Och kaffe. Det brukar smaka himmelskt gott med en bulle till kaffet när man rastar.

Frukt? Gott som mellanmål. Två äpplen blir väl bra. En banan? Kanske en morot eller två? En vattenflaska. Eller behövs två?

Jag provpackar ryggsäcken. Lägger ned regnkläder, en extra tröja, sittunderlag, ka-mera och så matsäcken. Men så tung rygg-säcken blev!

Tänker på ett av nyckelorden för pilgrimer - enkelhet. Hans-Erik Lindström skriver - så lite man egentligen behöver för att leva ett gott liv. Att skala av sig onödig packning gör det lite lättare att gå, att bekymra sig mindre över det man inte har och underlättar livet i vardagen.

Ett ägg väger bara 60 gram. Men kaviaren väger 210 gram! Det får bli salt istället. Två smörgåsar, 250 gram. Äpplet, 185 gram. Vat-tenflaska, 715 gram. Kaffetermosen får stanna hemma.

Första dagen ska vi vandra från Grinneröd till Hjärtum. Väl förbi Backamo går vägarna in i skogarna. Det susar i trädkronorna, en fågel ro-par, ibland skymtar vi en glittrande vattenspegel.

Första längre rasten blir vid Södra fjället.

Solen skiner på oss när vi slår oss ned i gräset, på stolar och bänkar och förstutrappen intill de röda stugorna. Dags för vår första måltid. Det ska bli gott!

Döm om min förvåning när min ryggsäck inte innehåller den noga vägda, avvägda mat-säcken! Den blev kvar hemma. Så snopet.

Men mina medvandrare, Urban och Annika från Vargön delar vänligt med sig av sin matiga, goda potatissallad. De hade gjort extra mycket sallad - någon kanske hade glömt matsäck, hade de tänkt! Omtänksamt.

Ett verkligt delande av måltid.Nästa dag en ny måltid. Långt inne i skogen

norr om Hjärtum går vi förbi en järnålders-gravplats. Mjukt inbäddad i grönskan ligger kullarna.

Där får vi dela en annan slags måltid. Vi slår oss ner i utkanten. Stefan, som är präst, plockar fram det medhavda ”sockentyget”, en liten ask, linneduk, utsökt välformad kalk och paten i silver och dukar upp en måltid för oss.

När vi sitter där i gläntan tänker vi på män-niskorna som levde här i skogarna för 2000 år sedan. Vi tänker också på människor som liksom vi firar mässa djupt inne i skogen, människor som kanske förföljs för sin tros skull och som måste träffas i hemlighet ute i skogen. Och vi tänker på orden i pilgrimsmässan vi nyss varit med om:

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg.

korsväg 2 2016

Documents