klimat och vanmakt - inger jägerhorn (red) (swedish)

MAKT OCH VANMAKTi klimatförhandlingarna

En rapport skriven av Inger Jägerhornpå uppdrag av Föreningen Norden och Global Utmaning

november 2008 • Andra upplagan


Föreningen Norden vill påverka den politiska dagord-ningen för ett stärkt och utvecklat samarbete mellan denordiska länderna. Föreningen Norden arbetar för attutveckla samarbetet i Europa med utgångspunkt i erfaren-heterna av det nordiska samarbetet. Föreningen Norden ären partipolitiskt obunden organisation som bildades 1919,där medlemmarna utgörs av enskilda personer, skolor, bib-liotek och samverkande organisationer. Föreningen harockså en egen folkhögskola, Nordens Biskops-Arnö, lokal-avdelningar i hela Sverige och systerföreningar i samtliganordiska länder och självstyrande områden. För mer infor-mation se www.norden.se.

Global Utmaning vill identifiera, tydliggöra och drivafrågor som är viktiga för det svenska samhället och somaktualiseras av globaliseringen. Global Utmaning arbetarför en fördjupad analys och kommunikation om de utma-ningar som globaliseringen för med sig. Global Utmaningarbetar för att nå ut brett med kunskap om komplexa för-hållanden i ekonomi och samhälle, främst genom samar-bete med andra organisationer. Global Utmaning är enarena för samarbete mellan olika aktörer - företag, fack,forskning, politiker och ideella organisationer - och driverfrågor utan bindning till särskilda intressen eller politisk till-hörighet. För mer information se www.globalutmaning.se.

Tillsammans vill Föreningen Norden och Global Utma-ning sammanlänka det nordiska med det globala. Att detsom sker globalt påverkar vad som sker i de nordiska län-derna står utom allt tvivel. Men det är också vår uppfattningatt vad som sker i Norden, hur de nordiska länderna enskiltoch tillsammans agerar, också kan påverka det globala. Ettförsta steg i vårt samarbete är denna rapport, som handlarom de kommande klimatförhandlingarna i Köpenhamn2009, med utgångspunkt i intervjuer med nitton fram-stående personer inom näringsliv, politik, stat ochorganisationsvärlden. I denna rapport ställer vi oss fråganvilka förutsättningarna är för ett nytt klimatavtal, samt vilkenroll som Norden kan spela i framtagandet av detta.

makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 5

För det första är det omfattningen och allvaret i frågan. ”Busi-ness as usual” riskerar att leda till omfattande katastrofer.

För det andra är klimatfrågan den första genuint gemensammauppgift som människorna på jorden står inför.

För det tredje tvingas dagens beslutsfattare att i sina beslut ochavvägningar ha ännu ofödda generationers intressen för ögonen.

För det fjärde griper klimatfrågan in i alla andra politikområden -den är själva förutsättningen för all annan samhällspolitik.

För det femte kommer de som drabbas mest och först inte attvara desamma som har skapat problemen.

Att hitta fungerande lösningar tillräckligt snabbt är med andra orden gigantisk samhällelig utmaning.

Med denna bakgrund är det självklart att Föreningen Nordenengagerar sig. Vår uppgift är att driva angelägna samhällsfrågor,verka för nordiskt samarbete när det behövs och bidra till ökadmedvetenhet om detta bland medborgarna.

Norden har mycket kvar att göra för att fasa ut sitt beroende avfossila bränslen, inte minst inom transportområdet. I andra avse-enden har vi kommit längre än andra, det gäller energieffektivi-sering och uppvärmning. Vi är också väl fungerande samhällen idemokratisk, social och ekonomisk mening. Detta är viktiga förut-sättningar för att kunna gå före andra länder och axla ett ledar-skap i klimatfrågan.

Det är Europa som genom EU idag driver frågan om lösningar påglobal nivå. I detta arbete kan de nordiska länderna tillsammansutgöra en stark röst, både i utformningen av politiken och somleverantörer av praktiska exempel. Det folkliga stödet och enga-gemanget för denna politik kommer att behövas. Därför har för-eningen Norden och andra folkrörelser en viktig roll att spela.

Detta är en uppdatering av den rapport som utkom i mars 2008.Det nya i denna upplaga är framförallt fem nya intervjuer. Nufinns bland annat alla fem nordiska ministrar med ansvar för kli-matet intervjuade. Föreningen Norden samarbetar med tanke-smedjan Global Utmaning som driver ett stort klimatprojekt åren2008-2009. Mer information om detta projekt kan du läsa om

på sidan 72. Tillsammans kommer Föreningen Norden och Glo-bal Utmaning också att genomföra möten och seminarier omklimatpolitiken. I januari 2009 inleds en studiekampanj tillsam-mans med Studieförbundet Vuxenskolan som siktar till att införFN:s klimatmöte i Köpenhamn i slutet av samma år, engageramedborgarna i de många svåra frågor och avvägningar som poli-tiken står inför. Om denna studiekampanj kan du också läsa merom på sidan 72.

Inger Jägerhorn, som är skriftens författare, har intervjuat 19experter/opinionsbildare från olika sektorer och delar av Norden.De uttrycker starka farhågor för att förhandlingarna inte kommeratt leda till tillräckligt konkreta eller långtgående åtaganden. Allamåste bidra men alla kan inte göra det lika skyndsamt eller påsamma sätt.

Det som inger hopp är att problemet går att lösa. Alternativ tek-nik finns och kostnaderna är ofta blygsamma, särskilt om åtgär-derna sätts in snart; det är många gånger lönsamt att byta tek-nik, även om investeringarna i början kan vara stora.

Nordens regeringar har än så länge inte visat någon större för-måga att axla ett ledarskap i klimatfrågan. De skulle kunna göramycket mer. En jämförelse av de nordiska ländernas klimatmålvisar att dessa visserligen är ambitiösa, men att det fortfarandefinns mycket att önska. En sammanfattning av jämförelsen hittardu på sidorna 68-69. Jämförelsen i sin helhet publiceras påwww.arenanorden.org, som är en debattsida om norden och kli-matpolitiken.

Vi har ställt samman sex förslag till åtgärder som vi önskar att denordiska regeringarna vidtar. På sidorna 70-71 kan du läsa för-slaget och uppmaningen i dess helhet.

Stockholm 2008-11-07,Kristina Persson, ordförande för

Föreningen Norden i Sverige

Klimatfrågan liknar ingen annan politisk eller samhällelig utmaning.


Andra upplagan

Redaktör: Karin Valtersson

Layout: Ramquist & CO

Tryck: Grafiska Punkten, Växjö

Teckningar: Magnus Bard ©.

© Föreningen Norden och Inger Jägerhorn.Stockholm, 2008.

Texten får användas fritt så länge källan uppges och detinte sker i kommersiellt syfte. Detta gäller enbart denskrivna texten och ej illustrationer, foton, grafer etcetera.

ISBN-nummer: ISBN 978-91-9774-811-7

Denna publikation har

tillkommit med stöd från:

Harald Elldins fond

Letterstedtska föreningen

Naturvårdsverket

Nordiska ministerrådet

Förord

makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 76 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna

CONNIE HEDEGAARD, dansk klimat- och energiminister

PAULA LEHTOMÄKI, finsk miljöminister

THÓRUNN SVEINBJARNARDÓTTIR, isländsk miljöminister

ERIK SOLHEIM, norsk miljöminister

ANDREAS CARLGREN, svensk miljöminister

ALLAN LARSSON, tidigare bland annat finansminister, nu rådgivare i klimatfrågorhos EU-kommissionens ordförande

ANDERS WIJKMAN, Europaparlamentariker och specialist på klimatfrågor

ASMUND KRISTOFFERSEN, norsk stortingsledamot och ordförande i NR:sklimatutskott

BJÖRN HÄGGLUND, tidigare vicekoncernchef Stora Enso

BO KJELLÉN, veteranförhandlare i klimatfrågor

CHRISTINA GESTRIN, riksdagsledamot i Finland

GÖRAN PERSSON, tidigare statsminister som lanserade ”det gröna folkhemmet”

JAN-ERIC SUNDGREN, klimatansvarig i Volvos koncernledning

JAN-ERIK ENESTAM, direktör för Nordiska Rådet i Köpenhamn

LENNART DALÉUS, tidigare vd för Greenpeace Norden

ROLF ANNERBERG, generaldirektör i Formas

THOMAS BECKER, chef för danska regeringens ”klimasekretariat”

FRANÇOIS FILLON, fransk premiärminister

MICHAEL ZAMMIT CUTAJAR, Malta, en av ordförandena i huvudförhandlingarnaår 2009

Vår klimatpanel

“Uppdrag Norden” är “Uppdrag Jorden”

Låt oss anta att…

Det önskvärda och det möjliga

MAKT OCH VANMAKT I KLIMATFÖRHANDLINGARNAPå politikernas bord / Inför det okända / Opinionerna /Vänteläge i industrin

FörhandlingarnaRamverket / Förutsättningar och risker / Ledarskap / Fördelning av åtagan-den / Fossilfri framtid / Energislukarna / Transporterna / Försäkring ochfinans / Klimatprotektionism

VerktygslådanKostnader och priser / Marknad och styrmedel / Finansiering / Övervakning

FörhandlingsgeografinDe centrala spelarna:Europeiska Unionen / Norden: Danmark, Finland, Norge,Sverige / USA / Australien / Kina och andra växande ekonomier / Ryssland /OPEC-länderna / Utvecklingsländerna

Nytt tänk

Intervjuerna

Efterord

Appendix 1

Appendix 2

Innehåll78101114

17

22

24

2930676870

Vår klimatpanel313233343536

3940

4245495053565860626465


Uppvaknandet i klimatfrågan går i olika takt i olika länder. Stern-rapporten och Al Gores globala väckelsemöten väckte västvärl-den. Klimatfrågan exploderade i det allmänna medvetandet förbara två år sedan.

För att få en fortsättning på det tämligen tandlösa Kyoto-avtaletsamlades världens länder på Bali i december 2007. Bali ActionPlan slog fast att ett nytt klimatavtal ska vara på plats i december2009 i Köpenhamn.

Det är ett år till dess. Mest illavarslande är att vissa länder nu talarom målsättningar för år 2050. Då är det för sent att stiga tidigtupp.

Pådrivande på Bali var EU. Vid toppmötet våren 2007 beslötregeringscheferna vilka utsläppsmål som EU skulle uppnå 2020 –det som Bali-mötet skulle handla om. Detta beslut användes sompåtryckningsmedel vid Bali-konferensen, främst mot USA. Förstefter Bali presenterade EU-kommissionen bördefördelningeninom EU för att förverkliga toppmötets beslut. Det blev ettramaskri på sina håll. Men strategin var smart. Utan EU hade detinte blivit någon överenskommelse på Bali.

Indirekt kan Norden ta åt sig en del av äran, eller kanske inte helaNorden, men de tre nordiska länder som tillhör EU. Här är det nor-diska dilemmat i ett nötskal. Vi är så lika och ändå så olika –antingen det gäller EU-medlemskap, euro, Nato eller energistruk-tur. Norden har beskyllts för att driva de små stegens fridfullasamarbete, och för att de stora projekten ofta har havererat.Kanske det. Men är det en evig sanning?

Klimathotet skulle för Norden kunna bli en nytändning på sammasätt som det blivit för EU. Det finns knappast en fråga som kundevara mera skräddarsydd för Norden. Dessa små rika länder harökat sitt välstånd (mätt i BNP/capita) och samtidigt sänkt sinaCO2-utsläpp, en häpnadsväckande kombination som får ländersom Japan, Indien, Kina och Sydkorea att imponeras ochförundras.

EU har en liten andel av världens CO2-utsläpp, men förmåddepåverka förhandlingarna i ett kritiskt läge. Kan Norden göra omsamma konststycke? En liten men avgörande faktor kan få klima-tet att plötsligt ”tippa över”. Kanske kan en liten grupp länder påsamma sätt få förhandlingarna att tippa över – i positiv riktning?Det vore i varje fall värt att pröva.

Norden har vissa naturliga trumfkort på hand.

Ett framtidslaboratorium Små öppna ekonomier är beroendeav sin anpassningsförmåga till den globala verkligheten. En sådankultur har lättare att stöda strukturförändringar, gynna innovatio-ner och tänka nytt och sunt. Byggnormer, teknikutveckling ochskatter kan gynna klimatsmarta lösningar.

Målkonfliktenmellan frihandel ochmiljöpolitik är de nordiskaländerna vana att konfrontera. Redan mullrar den energiintensivaindustrin som reser begripliga krav på skydd mot ”klimatdump-ning”. Samtidigt kan ökad protektionism slå hårt mot helavärldshandeln och förgifta förhandlingsklimatet. En nordisk analyskunde beskriva hur en långtgående klimatpolitik som inte raserarfrihandeln kunde se ut.

Långa avstånd, tät befolkning. På de stora avstånden i glesbe-folkade delar av Norden fungerar inte alltid miljövänliga kollektivatransporter. Att fasa ut beroendet av fossila drivmedel är därför ennödvändighet, inte minst för att det beroendet också är en säker-hetsfråga. Å andra sidan klumpar också vår lilla befolkning ihop sigoch urbaniseras liksom resten av världen i rask takt. En tät popu-lation är all lönsam kollektivtrafiks förutsättning. Urbanisering geren enastående möjlighet till nya smarta kollektiva trafiklösningar.Samhällsbyggandet är en nyckelfråga i klimatpolitiken.

Ökad självinsikt. Vi kanske inte alltid är bäst? Man behöver inteuppfinna hjulet på nytt. Världen över finns exempel på intressantklimattänkande. Det går att friskt låna idéer av andra, likaväl somatt själv inspirera inte minst utvecklingsländer som ännu intebyggt fast sig i en föråldrad teknologi.

Medborgarförankringen. Klimatfrågan har stöd i opinionen. Härbehövs inget försiktigt nordiskt tassande. Det går att genomföraen snabbare tidtabell för nedskärningar och att ge opinionenytterligare stimulans, kanske genom tävlingar mellan medbor-gare, byggentreprenörer och kommuner. Agenda 21-konceptetfrån Riokonferensen kunde återupplivas. Det var en framgång iSverige och engagerade människor, framför allt ungdomar, lokalt.

Den unika nordiska allemansrätten är en filosofi som handlarom att nyttja utan att förstöra, att använda naturen men bara

inom uthålliga ramar. Här finns som på en bricka en av de mestprogressiva och klimatsmarta strategier man kan tänka sig.

Uppdrag Norden. En klimatmedveten politiker är en visionär poli-tiker. Det är någon som vet att hon eller han nu står inför sitt för-modligen viktigaste och svåraste politiska uppdrag. UppdragJorden.

ILLUSTRATION: MAGNUS BARD

Världens länder är överens om att jorden tycks gå mot en klimatkatastrof. Det ärdärför de förhandlar. Ett mera närliggande hot är att vi får en förhandlingskatastrof– att vi får ett avtal som inte blir tillräckligt effektivt. Det finns många skäl tilloptimism men en hel del till pessimism. Det kan bli för sent, och för lite.

”Uppdrag Norden” är ”Uppdrag Jorden”


ILLU

STRA

TIO

N:M

AGN

US

BARD

Med inspiration från intervjuerna ställs här det önskvärdamot det möjliga i en lista med kikarsiktet inställt på de när-maste åren. Här listas också utgångspunkter och farhågorinför de kommande förhandlingarna. Sist punktas någraöppna frågor.

ÖNSKETÄNKANDE

Att man kan nå klimatmålen genom frivilliga överens-kommelser, från staters och/eller näringslivets sida.Klart otillräckligt!

Att det går att få globala kvoter för utsläppen som gälleralla länder lika. Önskvärt men inte möjligt!

Att det går att ersätta bindande åtaganden med löften ochatt sikta på år 2050. Nej, det måste vara verifierbaraåtaganden med sikte på 2020 och 2030!

Att USA kommer att acceptera Kyotoprotokollets basår1990 för att mäta sina utsläpp. Osannolikt, även mednya makthavare.

Att tro att tekniska lösningar är tillräckligt för att stoppaklimatförändringarna, så att man inte måste göra såmycket annat. Det måste man, annars blir det inte till-räckligt med tekniska lösningar!

Att det finns en fri lunch för något land i dag. Nej, allamåste satsa!

Att det sluts ett omfattande och bindande globalt avtalmed verifierbara åtaganden. Verklighet och retorikkommer knappast att mötas.

Det önskvärda och det möjliga

På Bali i december 2007 stakade FN:s klimatkonferens ut vägen till ett globalt kli-matavtal i Köpenhamn i december 2009. På drygt ett år ska världens ledare nuröra sig från det önskvärda till det möjliga. De kommer att snubbla över hinder,piskas av opinioner, skrämmas av nya klimatdata och pressas av tidsbrist. Resul-tatet, ett nytt klimatavtal, kommer att avslöja skillnaden mellan retorik och hand-ling. Och till slut kommer klimatförändringarna att avslöja om avtalet är tillräckligtglobalt och tillräckligt effektivt.

Låt oss anta att de försiktigaste prognoserna från FN:s klimatpanel IPCC (IntergovernmentalPanel on Climate Change) slår in. Låt oss anta att temperaturhöjningen på jorden under dettasekel stannar vid två grader vilket börjar verka optimistiskt. Hur oroliga ska vi vara?

Klimatet på jorden har aldrig varit konstant. Det har funnits många istider. Till och med underden korta tid av jordens historia som människor har levt här har klimatet växlat betydligt,påverkat av olika naturkrafter.

Det finns ett starkt samband mellan jordens temperatur och mängden koldioxid (CO2) i atmos-fären. Koldioxid, den dominerande växthusgasen, släpper fram solljuset men förhindrar vär-mestrålningen tillbaka ut i rymden. Ju mera koldioxid desto varmare klimat.

Efter 1800 händer något märkligt – CO2-halten stiger allt brantare. Efter 1970 har den rusatytterligare. Under 650 000 år har koncentrationen av koldioxid aldrig varit så här hög. Nu vän-tas en temperaturstegring på 1,8-4 grader till år 2100 jämfört med 1989-1999. Om ingentinggörs för att stoppa utvecklingen kan temperaturstegringen bli över 6 grader, en katastrof förlivet på jorden som det ser ut i dag. Skillnaden mellan i dag och senaste istid är 4-5 grader.

I sina senaste rapporter har IPCC blivit allt säkrare på sin sak. Klimatpanelen säger nu att detmed 90 procents sannolikhet är människan som är huvudorsak till uppvärmningen efter år1950. Jorden har fått en ny naturkraft – människan.

Elva av de tolv senaste åren har varit de varmaste efter 1850. Under rekordvärmen 1998 beräk-nas minst 35 000 personer ha dött av hettan i Europa. Nyligen konstaterade forskare sombesökte Arktis att en fjärdedel av isen försvunnit på bara det senaste året, andra talar om 33procent.

Låt oss anta att temperaturhöjningen detta sekel blir två grader. Då händer följande:Sverige klarar sig ganska bra – till en början. Sydsverige får ett klimat som liknar Frankrikes.Mellansverige ett som liknar Danmark och Nordtyskland. Norra Sverige ett som liknar det mel-lansvenska. Östersjöns salthalt minskar. En stor del av organismerna som redan har det käm-pigt i det bräckta vattnet, slås ut. Isen på Östersjön försvinner vintertid. Fjällens natur ändraskraftigt. Fjällvandringar blir skogspromenader. Rennäringen får stora svårigheter. När vatten-nivåerna stiger ökar risken för ras och översvämningar i kustnära områden. Många fågelarterförsvinner, andra tillkommer. Lövträden breder ut sig norrut – förutsatt att de hinner och kli-matet inte ändras för snabbt.

För resten av Europa är situationen allvarligare. Sydeuropa blir mer och mer likt en öken.Klimatet påminner om det i Nordafrika med sommartemperaturer över 40 grader. I Nordafrikakan dagstemperaturen stiga till 60 grader.

En del kan tycka att utsikterna för Sverige är tilltalande. Men risken är stor att klimatföränd-ringarna utlöser lokala katastrofsituationer som allvarligt hämmar världsekonomin. Stagna-tion betyder arbetslöshet, stigande fattigdom och social oro. Sveriges ekonomi är intimt sam-manflätad med omvärldens. En ekonomisk nedgång i världen kommer att drabba Sverige all-varligt.

Låt oss anta att det ännu går att göra något!

Låt oss anta att ….•

•

•


Idag vet ingen hur snabbaklimatförändringarna kommeratt vara. I dag vet ingen hurgenomgripande effekterna avdessa kommer att bli…

FARHÅGOR

Att ett avtal fördröjs eller blir så urvattnat så att verklig-heten springer förbi det.

Att klimatprotektionismen blir så stark att frihandelsav-tal murknar inifrån, världshandeln stagnerar och helavärldsekonomin slår back.

Att företagen skrämmer upp folk med arbetslöshet så attopinionstrycket avtar.

Att en stark nedgång i världskonjunkturen bromsar villig-heten att satsa tillräckligt på anpassning inför klimat-förändringarna, på innovationer och på en friare han-del, i stället för att detta ses som en tillväxtmöjlighet.

Att klimatet används som en förevändning för importstoppeller andra handelshinder.

Att avtalet blir för vagt eller för snårigtmed många undan-tag (speciellt för de elintensiva industrierna, stål, alu-minium, bygg och papper), så att det blir svårt attavgränsa och övervaka.

Att alltför många områden dras in i klimatförhandling-arna: villkorat bistånd, demokratifrågor, frihandelsav-tal med mera.

Att det inte blir tillräckligt starka incitament för nödvän-diga strukturförändringar i samhället.

Att klimatet betraktas som en ”sektorsangelägenhet” förmiljöministrar, och klimathänsyn inte integreras i allapolitikområden och samhällssektorer - byggnads-sektorn, transporter, handel m.fl.

ÖPPNA FRÅGOR

Vad händer om avtalet visar sig vara långt ifrån tillräck-ligt (som det första Kyoto-protokollet var)?

Hur ska tillräckliga ekonomiska resurser komma u-län-derna till del? Bistånd eller andel av klimatskatter?

Hur ska avtalen övervakas? Hur ska överträdelserbestraffas?

Vad händer om strukturförändringarna i våra samhällenblir alltför starka, så att social oro blir följden?

Vad händer om klimatförändringarna blir så snabba attanpassningen tar alla resurser och alla krafter ianspråk så att samhället inte dessutom orkar med nöd-vändiga strukturförändringar inför framtiden? Hurska kostnaderna för denna anpassning fördelas mellanländer – de länder som skapat uppvärmningen är intede samma som drabbas hårdast?

12 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna

MÖJLIGT

Att bördorna (nedskärningarna i utsläpp) inte fördelas likamellan länderna, utan blir ”shared but differentiated”.

Att vissa stater/regioner, framför allt EU och USA tillsam-mans, går före i att skapa ett pris på utsläppen och attdominoeffekten drar med sig resten av OECD.

Att EU, USA och Kina kan göra upp om ett litet antalcentrala frågor (CO2-pris, garantier mot ”läckage” frånenergitung industri osv).

Att vissa centrala industrisektorer accepterar ”bench-mar-king” (bästa resultat blir norm) – trots motstånd frånIndien.

Att flera förhandlingsarenor kan och kommer att användas:WTO, UNEP, G8, G12, G20, i viss mån OECD.

Att någon form av globalt avtal till slut nås inom FN:s ram.

Att Världsbanken blir ett viktigt instrument inom den finan-siella sektorn av klimatavtalet (för överföring av tek-nologi till u-länderna).

Att EU:s existerande system och regelverk för utsläpps-handel, monitoring och rapportering kommer att gra-deras upp till ett globalt system.

Att man når en överenskommelse om ”comparability ofefforts”, det vill säga hur man kan jämföra exempelvisåtaganden som Japan gör med åtaganden som Indiengör.

Att u-länderna också måste lägga något på bordet, kanskeåtaganden om hur de kan förbättra sin energisektorgenom att satsa på förnybar energi, effektivisering ochbra samhällsplanering

Att de nordiska länderna lyckas presentera en gemensamklimatstrategi på vissa områden, och framför allt kanvisa vägen när det gäller praktiska tillämpningar.

UTGÅNGSPUNKTER

Nyckelfrågan är att CO2-utsläpp får ett pris i EU och USAsom är tillräckligt högt för att driva på en utvecklingbort från fossila bränslen och mot större energieffekti-visering.

Utan vissa bindande åtaganden från USA och Kina (somtillsammans står för 40 procent av världens utsläpp)blir ett klimatavtal tämligen verkningslöst. Båda har rörtsig i förhandlingarna men har långt kvar, speciellt Kina.

Att någon form av garantier mot ”klimatdumpning” måsteges – vilka, blir en central förhandlingsfråga.

Tungt beroende av fossila bränslen är en säkerhetsrisk.Olje- och gasleveranser har redan används som poli-tiskt påtryckningsmedel. Detta (liksom ett högt olje-pris) kan påskynda övergången till förnybar energi.

Det behöver inte finnas ett samband mellan BNP-tillväxtoch ökad energiförbrukning (Norden har bevisat det!).

De mest framgångsrika och kostnadseffektiva investe-ringarna görs genom energisparande.

Urbaniseringen ger storamöjligheter till klimatsmarta kol-lektivtrafiklösningar.

Kolet går inte att tänka bort. Det finns jättelika kolresur-ser i världen som är relativt lättåtkomliga. Men utsläp-pen måste tas om hand.

Sänkor för att ”begrava” CO2-utsläpp från industrin gårinte att tänka bort för rätt lång tid framåt men är enövergångslösning. Genom sänkor rundar man proble-met att på allvar gå över till förnyelsebar energi.

Kärnkraften går inte att tänka bort men den ses som enövergångslösning av samma skäl som kolkraften. Attgömma undan avfall i stället för att förhindra att detuppstår är inte hållbart i längden.

Bilen går inte att tänka bort men kommer att användas påett annat sätt. Antagligen får vi hybridbilar, som del-vis går på el, förhoppningsvis producerad med förnybarenergi. Etanol kan vara en återvändsgränd. Biodieselhar ännu ingen enhetlig standard.

I dag vet ingen vilka tekniska lösningar som kommer atterbjudas om fem eller tio år.

ILLUSTRATION: MAGNUS BARD


Naturvetenskapliga undersökningar och ekonomiskakalkyler har duggat tätt. De tunga grundstenarna ärrapporterna från FN:s klimatpanel IPCC och NicholasSterns ekonomiska utredning hösten 2006.

I den här rapporten ställs frågan vilka förutsättningarnaär att de 192 länder som nu förbundit sig att förhandlalyckas få ett tillräckligt omfattande och tvingande glo-balt avtal. Var ligger fallgroparna och låsningarna?Kan de nordiska länderna spela en roll? Var möts poli-tik och individ i klimatfrågan?

Det nordiska perspektivet finnsmed av flera skäl, av vilkatvå är centrala. Nästa år står Norden i fokus. Klimat-förhandlingarnas final äger rum i Köpenhamn i decem-ber 2009. Och Sverige har ordförandeskapet i EU undersenare halvåret 2009.Arbetsmetoden har varit att intervjua en klimatpanel

på nitton personer (intervjuerna har skett individuellt)och försöka dra slutsatser av intervjuerna.Intervjuerna drar åt olika håll. Många i panelen

pekar mera på det önskvärda än på det möjliga resul-tatet av klimatförhandlingarna. Det kanske åter-speglar situationen också i förhandlingarna. I ett lägenär man borde samla ihop trådarna börjar de spretamer än någonsin. Därför behövs det en strategi – ochvarför inte en nordisk sådan?Den största globala frågan någonsin har landat på

politikernas bord. Det maktpolitiska spelet har redanbörjat.

Inför det okända- Med klimatet kan man inte förhandla, säger BoKjellén. Man kan inte stoppa klockan eller ta time-outoch återkomma senare.- Ingen politiker med självaktning kan i dag strunta

i klimatfrågan, säger Göran Persson.Tidshorisonten ur politikerperspektiv är ovanligt

lång, IPCC:s rapporter tar sikte på år 2100. Man måste

förhandla utgående från händelser som ännu inteinträffat. Men mycket tyder också på att klimatför-ändringarna kan komma snabbare än beräknat.Västvärldens representanter möter ett pedagogiskt

dilemma vid förhandlingsbordet. I över hundra år hari-länderna framställt sig själva som exempel för denövriga världen. Vi har framstått som överlägsna när detgäller demokrati, samhällsbygge, teknik, välfärd ochekonomisk tillväxt. ”Gör som vi”, har västvärlden sagttill utvecklingsländerna, ”följ i våra fotspår, så går deter väl!”I klimatfrågan är det annat ljud i skällan. ”Gör abso-

lut inte som vi har gjort! Då går det illa för hela vårjord!”Många fruktar att vi står inför en skrämmande och

ohanterlig förändring av vårt sätt att leva. Men det ärjust vår livsstil som är orsak till klimathotet.- Människan har själv blivit en naturkraft, konsta-

terar Bo Kjellén.Lennart Daléus påpekar att anpassning tidigare var

människans överlevnadsstrategi. Nu är den livsfarlig.

Samhället kan ställas inför stora påfrestningar. Politi-kerna kan bli oroliga för att kraftiga sociala och eko-nomiska spänningar ska bli följden av insatserna motklimathotet. Mot det måste ställas att klimatföränd-ringarna i sig kan ha ännu värre konsekvenser.En tänkvärd fråga ställs av Allan Larsson: om vi för

femton år sedan hade fått höra att det skulle införas enny teknik på global nivå, en teknik som skulle möjlig-göra sekundsnabba kontakter över hela jordklotet, somi ett slag skulle leda till nedläggning av fabriker somtillverkade en gammalmodig teknik, göra varje män-niska direkt nåbar var hon än befann sig, revolutionerasättet att bedriva handel på, göra många yrken obso-leta – hade vi då vågat satsa på IT-revolutionen?Förmodligen inte. Den bara kom. Och på femton år

har alla de fruktade konsekvenserna slagit in. Men viöverlevde. Vi lever kanske till och med bättre än tidi-gare. Världen har inte bara anpassat sig. Mycket harförändrats i positiv riktning, nya affärsmöjligheter, nyakontakter och en ny öppenhet har etablerats världenrunt.

”Ländernas möjlighet attagera internationellt är beroende

av gynnsamma politiskabetingelser på hemmaplan.”

(Bo Kjellén)


På politikernas bordJorden har feber säger klimatets väckelsepredikant AlGore. Tunga utredningar säger detsamma, på ett tor-rare menmera exakt sätt. Och världens länder har rea-gerat.Det nuvarande tämligen tandlösa Kyoto-protokollet

löper ut 2012. För att det inte ska uppstå ett glappmåste ett nytt globalt avtal vara på plats senast inomår 2009. Uppmarschen för detta började vid klimat-konferensen på Bali i december 2007.Frågorna är stora och det är lätt att känna vanmakt.

Klimatförändringarna förefaller att gå snabbare änvad vetenskapsmännen hittills har trott. Det är i dagmera realistiskt att tro att det är de dystrare progno-

serna som kan slå in, att temperaturökningen intestannar vid två grader, dels på grund av att utsläppeninte begränsas tillräckligt mycket, dels för att det upp-

står samverkande effekter, ”ras”, som leder till snabbaförändringar. Dramatiska effekter på livet på jordenkan kanske inte undvikas.

”Klimatfrågan ärpolitikens återkomst!”

(Göran Persson)

”Klimatet är för politikerna vadvädret är för allmänheten

– de kommer inte undan det.”(Allan Larsson)

MAKT OCH VANMAKT i klimatförhandlingarna


RamverketEfter många år av förberedelser antog FN år 1992 enramkonvention om klimatförändringar i Rio deJaneiro. I konventionen slog man fast en viktig prin-cip, nämligen att i-länderna, de stora utsläpparna,skulle ta ledningen i kampen mot klimatförändring-arna och dess skadliga effekter.

”Ytterst är det en frågaför statsministrarna.”

(Bo Kjellén)

Efter det var hastigheten inte direkt svindlande. Ettförsta konkret steg för att nå konventionens mål kommed Kyotoprotokollet år 1997 som trädde i kraft 2005och slog fast begränsningar i utsläppen för i-ländernasdel åren 2008-2012.

Genom en dramatisk tångförlossning vid mötet på Bali idecember 2007 såg en ”Bali Action Plan” dagens ljus.Denna färdplan ska följas fram till Köpenhamn. Enkursändring genomfördes. Också utvecklingsländernadras nu in i kraven att minska utsläppen. De ska stö-das med teknologi, finansiering och kapacitetsupp-byggnad.I Danmark förbereder man sig för det mycket

omfångsrika FN-mötet med den anonyma benäm-ningen COP 15 (den femtonde partskonferensen i kli-matkonventionens regi) i december 2009. Minst tjugo-tusen personer väntas delta. Danskarna har kalkylerattidpunkten för sitt värdskap noga. Den centralt place-rade Thomas Becker förklarar:- USA är i nyckelposition. Alla i USA säger att en ny

administration börjar göra politik fem månader eftertillträdet, alltså i juni 2009, fram till december-januari2010. Sedan blir de upptagna med valrörelser. Decem-ber 2009 skulle kunna vara en bra tidpunkt. Det ärmöjligt att vi är för tidigt ute. Men kanske kan vi få ettpolitiskt avtal och kan detaljreglera efteråt.Statsministrarna håller sig tills vidare i bakgrunden

av förhandlingsstrategiska skäl. De kan då gå in i för-handlingarna i ett kritiskt slutskede, menar Becker.

”Sällan har det internationellt funnitsmera press från den allmänna opinionen

och kraftigare politisk vilja.”(Thórunn Sveinbjarnardóttir)

Förutsättningar och riskerI den snårskog av grupper och undergrupper som till-satts för att förbereda ett avtal kan det vara svårt atthålla huvudfrågan i sikte, nämligen vilken åtgärd somär den viktigaste för att begränsa utsläppen. Man tordekunna avgränsa den till en enda faktor, priset på kol-dioxid. Får man ett sådant pris kommer mycket annatförmodligen att ge sig själv.Risken är att förhandlingarna blir så komplicerade

att de blir något av ett självspelande piano. Alltförmånga frågor kan läggas på förhandlingsbordet för attman ska få flera kort att spela med. Det kan bli kopp-lingar till i det här sammanhanget ovidkommande frå-gor som demokrati, mänskliga rättigheter och bistånd.De värsta utsläpparna bland både företag och länderkan kräva olika former av undantag. Alltför mångaundantag innebär gränsdragningsproblem och enkomplicerad övervakning.Farorna med lurpassande, fiffel och ”you first”-men-

taliteten nämns av många i intervjupanelen. AndreasCarlgren pekar på en lurig rubrik i förhandlingsupp-lägget: ”Unintended consequences”, oavsiktliga konse-kvenser. Där gömmer sig till exempel ersättningskravnär länder anser sig drabbas alltför hårt av utsläpps-begränsningar.- Pusselbitarna finns i den akademiska världen och

hos alla förhandlare när vi pratar sinsemellan. Men definns inte på förhandlingsbordet och är ännu inte endel av förhandlingarna, säger Anders Turesson, svenskchefsförhandlare i klimatfrågor, i DN 2007-06-09.Nedgången i ekonomin kan påverka förhandlingarna

negativt. Näringslivet protesterar redan mot extrapålagor. Thomas Becker är rädd för att klimatet blirgisslan nu når vi går in i en kraftig lågkonjunktur. Mende nordiskamiljöministrarna hävdar att omställningaroch ny teknik tvärtom skulle kunna bli ekonomins nyadraglok. Klimathänsyn kanske inte är negativt förtillväxten, säger Nicolas Stern. Det kanske är självatillväxtprojektet.Konkurrensfrågan kommer att bli en nyckelfråga.

Protektionismen sticker upp sitt fula tryne – eller ärklimatprotektionism mera rumsren än andra typer?

Förhandlingarna kommer att beröra både effekterna avredan gjorda utsläpp av växthusgaser och minskningarav de framtida utsläppen. De närmaste tjugu åren kom-mer vi att se delvis irreversibla effekter av utsläpp somredan är gjorda. Skadorna på natur och samhällenmåste minimeras på olika sätt, genom vallar mot över-svämningar, avsaltningsanläggningar för att tillgodosebehovet av dricksvatten, anpassning till nya eko-


OpinionernaSannolikt behövs en positiv allmän opinion för attbedriva framgångsrika förhandlingar, åtminstone i denmer utvecklade delen av världen.Många luftar sin oro för att kraften i opinionstrycket

inte håller i sig (Göran Persson, Lennart Daléus,Asmund Kristoffersen). Andra är mera optimistiska(Anders Wijkman, Allan Larsson, Bo Kjellén). De nor-diska miljöministrarna är beredda på att det blir moti-gare att fatta tuffa politiska beslut.Klimatentusiasmen kan blekna för att ingen orkar

engagera sig så starkt så länge. Finanskrisen sveptebort klimatfrågan från agendan. Vem bryr sig om atttemperaturen stiger när börskurserna rasar?

”Vi upplever att näringslivet och denprivata sektorn ligger steget före

politikerna i kunskapernaom miljön och klimatet.”

(Jan-Eric Sundgren)

Opinionen kan också svänga när åtgärderna börjarsvida (Björn Hägglund, Jan-Erik Enestam). En bredpolitisk konsensus kan ersättas av en polarisering

längs vänster-höger-skalan när de sociala och ekono-miska effekterna börjar bita på individplanet.Industrier kan bli utslagna och arbetslösheten öka (BoKjellén).

Vänteläge i industrinNäringslivet är en mäktig opinionsbildargrupp. En delföretag rustar sig för att försöka förhindra konkurrensfrån länder medmildare eller inga utsläppskrav.Andraupplever sig själva som progressiva i klimatfrågan. Degör något (i motsats till politikerna som bara pratar).Företagsledare tänder inte på förhandlingar, sägerThomas Becker. De har inte tid.Industrin befinner sig i vänteläge. Deras öronbedö-

vande krav på de politiska beslutsfattarna är: Ge ossbesked! Ett vanligt krav är globala regler, som gäller”alla”. Ofta, men inte alltid, innebär ”alla” lika reglerför i-länderna, åtminstone för EU och USA, helst ävenOECD-länderna. Draget till sin spets leder detta tillkrav på skydd för industrin.Företagen påverkas i klimatfrågan av hur kunderna

agerar. Den amerikanska bilindustrin har inte kunnatundgå att märka att japanska tillverkare haft fram-gång med sina miljösatsningar.– Hos konsumenterna börjar medvetenheten sprida

sig. Industrin är inte okänslig för det, konstaterarBjörn Hägglund.

FÖRHANDLINGARNA

MAKT OCH VANMAKT

0

5

10

15

20

25

Globala utsläppsprognoser till 2050(Gigaton CO2-ekvivalenter)

Källa: OECD *Brasilien, Ryssland , Indien, Kina

OECD BRICS* Resten av världen

2005 2030 2050


”På Bali fick vi hål på mytenatt de ekonomiska tillväxtländernaska slippa undan utsläppskraven.”

(Thomas Becker)

Fördelning av åtaganden”Shared but differentiated”. Delademen graderade bör-dor är nyckelord i förhandlingarna. I det ligger att allaländer ska göra något för att minska utsläppen, menatt alla inte behöver göra lika mycket. Det gäller ”bara”att slå fast principerna för denna bördefördelning.Industriländerna måste ge mest.Den gamla beteckningen u-länder är inte längre rele-

vant. Tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien ochIndonesien utvecklas snabbt - dessvärre ofta i ”fel” rikt-ning. De slipper inte undan utsläppskraven, även omde naturligtvis inte kan ta samma siffror som USA(Thomas Becker). Det är länder med stora fattiga folk-lager men också stora fickor av en väldigt förmögenöver- och medelklass som ofta lever långt över väst-världens medelstandard.

”Man håller på att torpedera idénatt använda alternativa bränslen.”

(Göran Persson)

Differentiering blir det också inom i-världen. EU-kom-missionen har föreslagit en fördelning för att uppnå sinmålsättning, där rikare EU-länder mer eller mindrekraftigt måste minska sina utsläpp, medan de fattigaremedlemsländerna tillåts öka sina utsläpp. Resten avvärlden torde följa denna process med intresse. Kan en”EU-light”-lösning vara tänkbar på global nivå?- Det finns starka rättviseskäl som talar för att

utsläppen bör räknas per capita, säger Andreas Carl-gren, men det finns ännu starkare skäl för att inte göradet – då kan inget rädda oss från en klimatkatastrof.OmKina och Indien först ska nå västvärldens utsläpps-nivå per capita har vi alla kvävts för länge sedan.Den rika världen hinner inte trappa ned sina utsläpp

tillräckligt snabbt. Carlgren vill ha konkreta mätbarautsläppsmål och finansiering av åtgärder främst iutvecklingsländer.Deklarationer av goda avsikter, ”aspirational goals”,

duger inte säger våra intervjuade, det måste vara kon-kreta och mätbara minskningar. Och de måste vara

nedbrutna tidsmässigt från 2020 framåt – att sikta på2050 är inte seriöst.

Fossilfri framtidVår användning av fossila bränslen är den ojämförligtstörsta orsaken till de skenande koldioxidutsläppen.Världen kommer aldrig att tackla klimathotet utan enkraftig omställning till förnybara bränslen inomenergiproduktionen. I dag är de fossila bränslena heltdominerande. Göran Persson anser att beroendet avolja är en betydande säkerhetspolitisk risk.Oljepriset har stigit 365 procent på ett årtionde. Det

är inte bara illa. Det bidrar till att driva på omställ-ningen från fossila bränslen. Frågan är bara: omställ-ning till vad?Vår klimatpanel bedömer att världen kommer att

fortsätta använda kol under en lång tid framöver. Detfinns så oerhört mycket kol i världen. Lösningen blirsannolikt att fånga in och separera CO2 ur rökgasernaoch sänka den i sänkor i marken (gamla gruvhål) ellerunder havsbottnen.Och kärnkraften?- De som säger att kärnkraften var en parentes kom-

mer att få rätt. Men vi är inte där ännu, säger FredrikReinfeldt i Veckans Affärer.Björn Hägglund håller med men anser att kärnkraf-

ten i så fall måste göras bättre och att avfallet är ettverkligt allvarligt problem. Vår klimatpanel ser kärn-kraften som en övergångslösning.


system, ersättning för stormfällda skogar och liknande.Mycket måste hanteras nationellt men internationellahjälpinsatser kan behövas. De största skadeförsäk-ringsbolagen har redan börjat höja sina premier.Huvudfrågan blir dock vilka åtgärder sommåste vid-

tas för att omedelbart och kraftigt minska dagensutsläpp, så att deras effekter efter tjugu år inte fort-sätter att ytterligare späda på klimatförändringarna.Åtgärderna betingas av ländernas olika utvecklings-grad, energisystem, samhällsstruktur, antal invånare iförhållande till landets areal och mycket annat. Detmest globala av alla problem måste i många fall lösasgenom nationella åtgärder som knappast kan detalj-regleras i förhandlingarna. Men åtagandena måstegöras på den globala arenan.

Ledarskap- Ett knallhårt ledarskap saknas i klimatfrågan, suckarAnders Wijkman. På Bali var EU dock ledande, ochEU:s hårda press på USA fungerade - det blev till sistför pinsamt att som enda land, och det rikaste i värl-den, fortsätta blockera avtalet.- Det är centralt att EU fortsätter pressa på USA,

understryker Thomas Becker flera gånger.EU har också i praktiken varit föregångare genom

att bygga upp ett system för handel med utsläppsrät-ter, ETS. Den första fasen kritiserades visserligen somtandlös. Men år 2008 har den andra perioden med tuf-fare krav inletts. Modellen fungerar, en övervakandeinstitution har etablerats i Bonn.- Jag gratulerar EU till att vara först, och jag bekla-

gar EU av samma orsak, sade en av världens ledande

energiekonomer, professor Denny Ellerman, på besök iStockholm. Ledaren bildar modell för dem som följerefter. Men att leda är ensamt.

”EU har tagit ledningen i förhandling-arna. Vi har både en historisk plikt ochett nutida krav på oss att göra det.”

(Paula Lehtomäki)

Betydelsen av en centralt placerad stark ledare som tarpersonligt ansvar i processen ska inte underskattas.Tyska förbundskanslern Angela Merkel sågs länge

som klimatets främsta förkämpe och fick både övrigaEU-länder och president Bush att böja sig för hårdareklimatkrav. På senare tid har hon gjort ett blekareintryck, tydligen pressad av tysk industri. Göran Perssontror att klimatfrågan mycket väl kan bli Kinas interna-tionella genombrott som en ny ledarnation i världen.

Stor enighet råder om att USA måste ingå i ett kommandeavtal, och att amerikanerna också måste tillåtas ta täten.- Att tro att det gamla Kyotoupplägget som är

Europainfluerat kommer att fungera rakt av är fel,säger Fredrik Reinfeldt i Veckans Affärer.- USAkommer säkert med på vagnen, men de kanske

vill bygga vagnen själva, säger Björn Hägglund.- OmUSAkör ett eget spår så måste förhandlingarna

i något skede länkas in i den centrala FN-processen,understryker Rolf Annerberg.

0

2

4

6

8

10

1990 2000 2010 2020 2030

Källa: UNDP Human Development Report

Kina

USA

EU

Indien

Ryssland

Japan

Prognos vid ”business as usual”för världens viktigaste utsläppsområden(Mrd ton CO2)

Transporter 13,1 %

Bostäder och kommersiella byggnader 7,9 %

Industri 19,4 %

Energiförsörjning 25,9 %

Jordbruk 13,5 %

Skogsbruk 17,4 %

Avfall och avloppsvatten 2,8 %

Källa: FN:s klimatpanel: Syntesrapport

Världens CO2-utsläpp sektorsvisAv människan förorsakade utsläpp av växthusgaser

MAKT OCH VANMAKTFÖRHANDLINGARNA

20 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 21

portformen. En jämförelse mellan persontransporter iövriga trafikslag kan göras genom att mäta utsläppenav CO2-ekvivalenter (dvs alla växthusgaser omräk-nade) och ange gram per personkilometer. Siffrorna ärdå följande: personbil 86 gr/personkm, långvägsbuss(medelbeläggning) 34 gr/personkm, järnväg (Inter-city)3,4 gr/personkm och flyg (mellanlång sträcka) 209gr/personkm (Källa: Vägverkets transportforsknings-institut). Som synes enorma skillnader!

Försäkring och finansDen finansiella sektorn är exempel på att många bran-scher indirekt påverkas starkt av klimatfrågan. Ban-ker och försäkringsbolag försöker redan nu sätta prispå klimatförändringens effekter. Världens största för-säkringsbolag räknar i sina prognoser in en ökning inaturkatastrofer som förorsakas av klimatföränd-ringar och det har redan satt avtryck i premierna.

"Klimatkrisen är akut och verklig.Den väntar inte på utvecklingen på

Wall Street."(Andreas Carlgren)

KlimatprotektionismHur varors CO2-innehåll ska hanteras i världshandelnär en fråga som ännu inte kommit fram i förhandling-arna med full kraft. Men den energiintensiva industrinmullrar redan i kulisserna.Det protektionistiska kortet spelas redan ut bland

annat av länder som Frankrike och USA, vilket oroarfrihandelsvännerna och omedelbart leder till beskyll-

ningar för imperialism från u-länder. Frankrike har iolika sammanhang fört fram tanken på importavgifterför varor som inte belastas av någon CO2-avgift i sitthemland. Franske premiärministern François Fillonsvarade vid ett besök i Sverige så här på vår fråga:- Man måste alltså i förhandlingarna uppnå ett glo-

balt system – det är helt klart idealet – som tillåter pre-cisa åtaganden och kvoter per industrisektor. Om maninte når dit måste andra länder förstå att man inte kanacceptera import av varor utan att på ett eller annatsätt väga in en CO2-skatt på de utsläpp som de repre-senterar. Enligt dessa linjer kommer vi att förhandla.Jag tror att vår ståndpunkt ligger mycket nära densvenska regeringens.Och mycket riktigt uttalar sig Fredrik Reinfeldt så

här i Veckans affärer:- Det är viktigt att komma ihåg att ju mer av

utsläppsrättshandel och koldioxidskatter vi får, ju mervåra tjänster och varor som blir klimatmärkta, destomer kommer de som står utanför att kunna konkurreraframgångsrikt med att vara miljöbovar. Därför är nyc-keln att få med alla länder i ett avtal.Det låter sig sägas. Men det blir inte ”alla länder”.

Och vad händer då?Också EU-kommissionens ordförande José Manuel

Barroso har talat om att den europeiska industrin medsträngare utsläppskrav inte ska behöva ”lida”. MichaelZammit Cutajar tolkar detta så att Barroso tänker påkonkurrensen från andra i-länder.Med nationella utsläppsmål blir det alltid oklarheter

när en vara passerar en nationsgräns. När Sverige(eller andra länder) redovisar sina CO2-utsläpp tas inteCO2-innehållet i importen med. Den andelen skulle geen helt annan bild av CO2-utsläppen, konstaterarAnders Wijkman.

Medan kärnkraften står för 16 procent av världenselproduktion har el från förnybara energikällor (sol,vind, vatten och biobränsle) redan en andel på 18 pro-cent. Till 2030 är potentialen 30-35 procent om ett tonkoldioxid kostar cirka 350 kronor att släppa ut. Kärn-kraften kan dock väntas öka sin andel av världenselproduktion från dagens 16 procent till 18 procent denärmaste tjugo åren, menar IPCC.

Det är inte bara hur vi producerar energi utan framför allthur vi använder den sommåste förändras. FN:s syntes-rapport hävdar att 60-80 procent av utsläppsminsk-ningarna kan nås inom energiförsörjning och energi-användning samt industriella processer.Man beräknar att ”business as usual” resulterar i 50

procent högre energiförbrukning 2030 än i dag. Avdetta står utvecklingsländerna för 74 procent ochenbart Kina och Indien för 45 procent. Enligt beräk-ningar står fossila bränslen för 84 procent av ökningenmellan 2005 och 2030. Vid ”business as usual” kommerUSA, Kina, Ryssland och Indien att stå för två tredje-delar av CO2-utsläppen i världenmellan 2005 och 2030(IEA). Just nu är det ”business as usual”. Enligt IPCCinnebär det att den globala temperaturen kan stigaöver sex grader, ett skräckscenario.

EnergislukarnaOmsorgen om det egna landets industri ligger traditio-nellt närmare de flesta politikers hjärta än omsorgenom konsumenterna. När den europeiska stålindustrinbörjar kräva undantag från utsläppskraven serMichael Zammit Cutajar det som den globaliseradeekonomins födslovåndor. Frågan är om klimatförhand-larna kan hålla stånd om industrin hotar med ned-läggningar, utflyttningar och ökad arbetslöshet.Det blir egendomligt om just de mest energiintensiva

branscherna beviljas undantag. Det är som att beviljade allra förmögnaste medborgarna speciella skattelätt-nader. Vissa nyckelbranscher måste man särskilt hållaögonen på. De mullrar redan i bakgrunden.Om vi ser på hur utsläppen fördelade sig på olika

sektorer år 2002 får vi följande bild (inom parentes gesökningen per sektor från 2002 års nivå till 2030 vid”business as usual”): kraftindustrin +24 procent (+79),transporter 14 procent (+60), industri 23 procent ellercirka en tredjedel om man räknar med indirektautsläpp (+60), byggnader 8 procent men 21 procent omindirekta utsläpp inkluderas (+ 70), jordbruk och avfall18 procent (+37), skogsbruk 14 procent. (Källa: Vatten-fall.)

Stålindustrin producerar cirka fyra procent av de totalautsläppen av CO2. Byggnadsindustrin beräknas kunnaleverera ett betydande bidrag till minskade utsläpp avväxthusgaser. Denna sektor hade år 2007 passerat tra-fiken som största utsläppsbov i USA. Skogsindustrin hardubbla roller i klimatspelet. Skogen är viktig som CO2-slukare, men stora skogsavverkningar lösgör väldigamängder koldioxid. Den nordiska skogsindustrin liggerlångt framme i energisparande.

”Det är klart att vi måste ändra livsstil!”(Jan-Eric Sundgren)

TransporternaTransporterna är vid sidan av energiproduktion ochindustri en betydande källa för koldioxidutsläpp. Ettomtänkande av stora mått väntar. Här går det inte attsamla in utsläppen och begrava dem i sänkor. Lös-ningarna måste bli en kombination av smartare tra-fiksystem och bränslesnålare fordon med drastisktminskade CO2-utsläpp. Strukturella förändringar itrafiksystemen, ”intermodala lösningar” talar Jan-EricSundgren om. Det betyder synkroniserade system.Att få beslut om vilket bränsle som ska användas i

bilarna framöver är centralt för framtida bilproduk-tion. Etanol kan vara en återvändsgränd om den pro-duceras på fel sätt (skogsskövling) och konkurrerar utmatproduktion. Det bränsle som blivit lidande av eta-nolens starka ställning i Sverige är framför allt biogas,trots att biogas enligt Naturvårdsverket är det klartmest miljövänliga bränsle som finns i dag och minskarCO2-utsläppen med 85 procent jämfört med bensin.Men biogasen är, åtminstone hittills, mycket kostsamatt distribuera.Enligt Jan-Eric Sundgren för bilindustrinmånga dis-

kussioner med oljebolagen om att utvinna drivmedel urförnybar energi. Vår panel tror på elbilar, speciellt ipersonbilstrafiken och helst el producerad med förny-bar energi.Från år 2012 kräver EU kvoterade utsläpp för all

flygtrafik som startar och landar i EU (även utom-europeiska flygbolag). Flygbolagen tvingas köpautsläppsrätter om de inte klarar de nya gränsvärdena.Det blir en mjukstart, men har ändå väckt protesterfrämst i USA, och EU-kraven väntas hårdna.Europa genomkorsas redan av ett allt tätare nät av

supersnabba tåg. Här ligger Sverige och de övriga nor-diska länderna långt efter.Fartyg är den oöverträffat mest klimatvänliga trans-

0

500

1000

1500

2000

2500

Prognos för världens energikällor 2030Vid ”business as usual” är behovet 50 procent högre än i dag

Källa: OECD

Kol Olja Gas Kärnkraft Vattenkraft Biomassa Andra förnybara bränslen

1980 - 2005 2005 - 2030 (prognos)

Miljoner ton

MAKT OCH VANMAKTFÖRHANDLINGARNA


Kostnader och priser”Money talks”. Prisbilden kommer att avgöra om ochhur snabbt en omställning kan ske från fossila bräns-len till förnybar energi. Ett högt oljepris driver framalternativa bränslen, också om de behöver subventio-ner i ett begynnelseskede.Ett högt koldioxidpris är ännu mera centralt, ja den

centrala frågan. Priset sätts vid handeln med utsläpps-rätter av marknaden och den avgörande faktorn blir dåvilken gränsen blir för tillåtna utsläpp, och vad det kos-tar att överskrida den.

”De nordiska länderna kan stå somexempel för andra. ”

(Erik Solheim)

EU:s utsläppshandel kommer sannolikt att bildamodell för en kommande global lösning. Handelnpåbörjades 1 januari 2005 och omfattar cirka 11 500anläggningar inom industri och energiproduktion. Fembörser i Europa handlar med utsläppsrätter (Nordpool,Powernext, ECX, EEX, EXAA). Den andra handels-perioden startar 2008 och omfattar även andra växt-husgaser. Enskilda länder inom unionen kan inkludera

andra branscher som till exempel flyget.Ekonomi är som känt att hushålla med begränsade

resurser. De flesta naturresurser har ett pris, och pri-set stiger när tillgången är begränsad - guld, olja, skog.Vi har levt i en illusion att luften har varit ”obegrän-sad”. Så är det inte längre. De grundläggande ekono-miska lagarna måste nu börja tillämpas i klimatför-handlingarna.- Prissätter man inte miljön, vilar inte systemet på

hållbar grund, säger Fredrik Reinfeldt (VA).

”Var skulle vi stå i Sverigeutan en bensinskatt?”

(Björn Hägglund)

Marknad och styrmedelVilka styrmedel ska man välja? Svaret är sannolikt:alla, och i kombinationmed varandra. Här behövsmeraanalys av hur de olika styrmedlen kan användas ochvilka deras effekter blir.Styrmedlen har olika acceptans i olika politiska kultu-rer. USA kan tänka sig regleringar men är negativ tillökade skatter, som ses som en överföring från den pri-vata sektorn till staten. I Europa använder man gärna

skatter. Men skatter på EU-nivå har aldrig varit ettalternativ trots att det efterlyses av vår klimatpanel.Skälet är att beslut om handel med utsläppsrätter fat-tas med majoritetsregler medan skatter kräver enhäl-lighet inom EU.Vår klimatpanel efterlyser ett slags skatteväxling,

en graderad bilbeskattning som kan subventionera debilar som drar minst (Björn Hägglund, Jan-Erik Ene-stam), och som kan vara progressivt dimensioneradefter utsläppen.AsmundKristoffersen tror attman kanhalvera CO2-utsläppen genom skatte- och avgiftspolitik.

”EU är beredd till teknologiöverföringmen har inga pengar anslagna.”

(Anders Wijkman)

FinansieringÖverföring av teknologi, utbildning och samhälls-planering till u-länderna måste till stor del finansierasav i-länderna. Det kan ske via fondering av delar avinkomsterna från utsläppsrätter, skatter osv. Världs-banken och Internationella valutafonden kan engageras.– De kan göra miljökopplingar till investeringarna,påpekar Rolf Annerberg. Då får man en direkt, stor ochsnabb praktisk effekt. Utvecklingsländerna vill gärnaha ren teknik, bygga institutioner och utbilda folk menkan inte finansiera det. Om man tar ut 15-20 euro/ton

i CO2-skatt ger det 35-40 miljarder euro till regering-arna. Av det kunde till exempel hälften överföras till u-länderna. Thomas Becker tror att detta vore mindreförödmjukande för dessa länder än om pengarna gessom bistånd.

ÖvervakningInternationella institutioner behövs för att övervakaatt det nya klimatavtalets åtaganden följs. Antingenett reformerat FN eller något helt nytt, tror GöranPersson. Thomas Becker anser att de redan existe-rande systemen med EU:s klimatsekretariat i Bonnmycket väl kan användas, och att t ex handeln medutsläppsrätter och systemet för övervakning bara be-höver uppgraderas.De stora växande ekonomierna har inte den institu-

tionella apparaten för att övervaka sina egna utsläpp.Regimerna kanske betraktas med misstro i väst. Syste-men är inte transparenta. Korruptionen kan varaframträdande. Då är det enklare att begränsa kraventill vissa bestämda sektorer som är lättare att över-vaka. Men - ju fler undantag desto svårare övervak-ning.

VERKTYGSLÅDAN

Verktygslådan är i stort sett känd

• Handel med utsläppsrätter (med ett tak för utsläppen). Högre koldioxidpris bedöms vara avgörande för att minskautsläppen (syntesrapporten). Målet måste vara en enhetlig global utsläppshandel. Men det kommer att dröja. Till en börjanblir det sannolikt fråga om regionala områden (Europa, Nordamerika).

• Regleringar (som t ex individuell ransonering av antalet flygresor).

• Lagstiftning (om t ex nya byggstandarder).

• Skatter (även skattelättnader) och avgifter. Internationell skatt på flygbränsle i form av avgift på varje biljett.

• Subventioner (t ex statligt stöd för att introducera ny energi- och koldioxidsnål teknik på marknaden).

• Tullar (med risker för sammanbrott av uppnådda framsteg i den fria världshandeln).

• Satsning på forskning och utveckling av nya tekniska lösningar (energiproduktion, bilbränslen, rening etc). En breduppsättning teknologier finns redan och kan kommersialiseras inom de närmaste årtiondena.

• Satsning på upplysning och information.

• Skogsplantering och bättre skötsel av framför allt tropiska skogar.

• Frivilliga överenskommelser mellan industri och regeringar (tror de flesta inte på).

MAKT OCH VANMAKT

Inrikestransporter 28 %

Utrikestransporter 11 %

Bostäder och service 8 %

Industri (ingår ej i minskningskraven) 28 %

Jordbruk 11 %

Avfallshantering 3 %

Energiförsörjning 12 %

Källa: CDIAC EU-kommissionen

Sveriges utsläpp av växthusgaser 2005


• Europeiska UnionenEU må vara en viktig spelare i förhandlingarna menglobalt är EU en relativt liten utsläppsbov. År 1990(som är basår för utsläppsberäkningarna) var EU:sandel av världens utsläpp 14 procent och den kommertroligen att sjunka.EU:s nedskärningsmodell kallas populärt 20-20-20.

År 2020 ska EU:s energiförbrukning ha minskat med20 procent, 20 procent ska ske via energieffektiviseringoch 20 procent komma från förnybara källor.EU:s utsläppshandel antas bilda modell för en kom-

mande global lösning. Den väntas bidra med upp till 60procent av EU:s minskade CO2-utsläpp. Idén är attsätta en övre gräns för hur mycket tung industri fårsläppa ut och sedan omsätta den tillåtna andelen i kvo-ter (en utsläppsrätt motsvarar ett ton CO2-utsläpp)som företagen får handla med sinsemellan. Avgörandeär förstås att priset på kvoterna är tillräckligt högteftersom det givetvis kommer att vägas mot företagenskostnader för rening.Under den första fasen 2005-2008, som omfattade

cirka 11 500 anläggningar inom industri och ener-giproduktion, var resultaten föga imponerande, fram-för allt för att kvoterna delades ut gratis. Men denandra fasen som inleddes 2008 och omfattar ävenandra växthusgaser är betydligt tuffare.Våren 2007 slog EU:s toppmöte fast nya mål för uni-

onens totala utsläpp. Med dessa i bagaget förhandladeEU på Bali. Den precisa fördelningen mellan med-lemsstaterna kom först i januari 2008 och väckte ettramaskri i synnerhet bland de nya medlemmarna iöstra EU (trots att de tilläts öka sina utsläpp). I hårdaförhandlingar gjordes många men hittills misslyckadeförsök att stoppa EU:s klimat- och energipaket. Dockhar en del eftergifter gjorts som kan urvattna deursprungliga ambitionerna. Avsikten är att kunnaknyta ihop paketet vid toppmötet i december.

• NordenHar de nordiska länderna en möjlighet att i samarbetepåverka klimatförhandlingarna? Kan ”Uppdrag Nor-den” bli ”Uppdrag Jorden”?Skillnaderna i energiprofil mellan länderna är stora.

Danmark går i spetsen när det gäller vindkraft menanvänder också kol och är numera till och med olje-exportör. Finland har en differentierad energiförsörj-ning med vattenkraft, fyra kärnkraftverk och ett femteunder byggnad samt gasimport från Ryssland, menanvänder också torv som energikälla och förlitar sig påkolkraftverk som reservkraft. Norge har vattenkraftoch är en av världens betydande olje- och gasprodu-

center och -exportörer. I Sverige fördelar sig ener-giproduktionen mellan kärnkraft och vattenkraft, menförnybar energi har vuxit kraftigt i betydelse.Den nordiska gemensamma elmarknaden var i tiden

uppmärksammad och världsledande men har nu mins-kat i betydelse.Norden har fått internationellt uppmärksamhet för

att ha lyckats begränsa utsläppen från sin energiför-brukning och ändå bibehålla sin välfärd. Länder somKina, Japan och Sydkorea som vill prioritera tillväxt(underförstått: utan hänsyn till klimatet) har impone-rats av att de nordiska länderna har lyckats begränsautsläppen och ändå bibehålla sin välfärd.Norden kan alltså i praktiken visa att klimathänsyn

inte är negativt för tillväxten.

”Vi i Norden tror att vi har gemensammaintressen. Men det är inte så.”

(Rolf Annerberg)

Små länder kan genom sina exempel i praktisk hand-ling påverka även globalt. Många i vår panel nämnerdet nordiska exemplets makt (Göran Persson, AndersWijkman).Förslag till nordiskt samarbete har lagts fram inom

Nordiska rådet. Nyligen har en s k COP15-grupp till-trätt, som ska arbeta med att identifiera de kommandeförhandlingarnas största problemområden, och arbetaför att hitta en lösning på dessa. Deras arbete bestårinte i att en gemensam nordisk strategi inför förhand-lingarna ska tas fram.I Appendix 1 finns en jämförelse av de nordiska län-

dernas klimatmål.

DanmarkIngenjörsföreningen i Danmark, IDA, har i Energiplan2030 beräknat Danmarks möjligheter att till år 2030sänka utsläppen av CO2 med minst 50 procent ochsamtidigt upprätthålla sin självförsörjning av energisamt fyrdubbla exporten av energiteknik. Alla målsätt-ningar överträffades i scenariot.Enligt IDA kan Danmarks totala energibehov redu-

ceras med 30 procent, fossila bränslen och CO2-utsläp-pen minskas med 60 procent och användningen av kolupphöra nästan helt. I detta scenario svarar vind, vågoch sol för nästan 2/3 av elproduktionen. Ändå kanmanha oförändrad elanvändning i industrin, lika mycketbilåkande somnu och ökad energianvändning inom flyget.

FÖRHANDLINGSGEOGRAFINDe centrala spelarna

0

5

10

15

20

25

Förändring av de nordiska ländernas utsläppProcentuell förändring 1993-2003

Källa: OECD

Danmark Finland Island Norge Sverige

30

Motsvarande tal för EU-15 + 9,0, för USA + 13,7, för Japan +17,0Genomsnittet för OECD är 13,9

G

0

0,1

0,2

0,3

0,4

0,5

Källa: OECD

Danmark Finland Norge Sverige

0,6

Motsvarande tal för EU-15 0,4, för USA 0,6, för Japan 0,2Genomsnittet för OECD:s medlemsstater 11,1

De nordiska ländernas utsläppKg CO2 per BNP i USD 1995

De höga finländskautsläppen kan förklaraspå följande sätt:1) Den elintensiva energin iFinland har inte energieffek-tiverats lika mycket som iövriga Norden. Vid en hög-konjunktur blir skillnadernaextra markanta.

2) Vattenkraften i Finland ärförsumbar jämfört medSverige och Norge. I Finlandär kolkraften reservkraft.

3) Attityderna i Finland tillenergisparande är ännuinte lika progressiva som iövriga Norden.

MAKT OCH VANMAKT


(kärnkraft får inte räknas) ska öka från 40 till 49 pro-cent och de förnybara drivmedlen från dagens 3 till 10procent 2020.Sverige har en klimatstrategi från 2002 och en annan

från 2006. En parlamentarisk klimatberedning fick iuppdrag att våren 2008 lämna ett förslag till en nynationell klimatstrategi. I uppdraget ingick att lämnaförslag till nya mål för utsläpp av växthusgaser till2020 och 2050, åtgärder och styrmedel för att nå målensamt hur de flexibla mekanismerna och upptag av väx-thusgaser i skog och mark kan användas. Förslaget vartänkt att bilda underlag för en klimatpolitisk proposi-tion planerad till hösten 2008. Klimatberedningennådde dock inte enighet, och något datum för den kom-mande propositionen har i skrivande stund icke angetts.Tre huvudområden pekas ut för att nå de svenska

målsättningarna: 1) använda EU:s handelssystem förutsläppsrätter 2) förlita sig på andra EU-gemensammaåtgärder kompletterade med svenska åtgärder, t exhöjd drivmedelsskatt med 75 öre per liter som räknasupp med konsumentprisindex och 3) staten engagerarsig i projekt i utvecklingsländerna för att begränsaderas utsläpp. Då kan utsläppen minska med 17 mil-joner ton per år, omräknat till utsläpp av koldioxid.Huvuddelen, 6-10 miljoner ton, fås från handeln medutsläppsrätter (ETS).Cirka 710 energi- och andra svenska industriföretag

har ingått i den första etappen av ETS. Antalet kom-mer nu att öka. I de flesta fall har det blivit billigareför dem att köpa utsläppsrätter utomlands än att vidtaåtgärder i Sverige. Konjunkturinstitutet anser dettavara det mest kostnadseffektiva sättet att klaraklimatmålet. EUs regler kräver dock att de störstainsatserna görs inom landet.Sverige har redan infört koldioxidskatt och en höj-

ning av bensinskatten är aviserad. År 2003 infördes ettelcertifikatsystem för att driva fram ökad elproduktionfrån förnybara energikällor som vindkraft, solenergi,geotermisk energi, vågkraft, viss vattenkraft och vissabiobränslen.

• USAUSA undertecknade visserligen Kyotoprotokollet, menratificerade det aldrig. ”Kyoto” är nästan ett fult ord i USA.– USA gör som de alltid gör i multilaterala förhand-

lingar. De är med och förhandlar och förhandlar, ochalla ger med sig massor – och sedan skriver USA i allafall inte på, säger Rolf Annerberg.Den amerikanska hållningen var länge segt negativ.

Omsvängningen kom i maj 2007. President George WBush uppmanade då de största utsläpparna i världen

att komma överens om begränsningar för sina växt-husgasutsläpp före slutet av 2008. Stora förhoppningarknöts till valet av ny president i USA. I sitt tal direktpå valnatten nämnde Barack Obama inte klimatet.Tidigare har han dock sagt att kampen mot klimatför-ändringarna är ”en av vår generations största mora-liska utmaningar”. Han har föreslagit investeringar på150 miljarder dollar under tio år för att jämna vägenför biobränslen och förnybar energi. Han har sagt atthan vill förbättra energieffektiviteten 50 procent till år2030, delvis genom att skapa konkurrenskraftiga förut-sättningar för energieffektivt byggande. Han vill ocksåskapa ett globalt energiforum som skulle samla destörsta energikonsumerande länderna för att diskuteramiljöfrågor. Obama har också talat för ökad yrkesut-bildning som hjälper amerikaner att hitta jobb i sekto-rer som är relaterade till ”ren energi”.Däremot har Barack Obama också visat protektio-

nistiska tendenser när det gäller världshandeln. Hanhar understrukit att varje handelsavtal skamötamiljö-och säkerhetskrav som inte bara skyddar amerikanskaarbetare utan också konsumenter. En handelspolitisklinje som kan leda till ökade internationella spänningaroch rentav motverka kampen mot depressionen.Demokraterna fick en kraftig majoritet i senaten. På

demokraternas agenda finns en ambition att minskaberoendet av importerad olja. Lösningen skulle ligga påetanol och alternativ energi men också ett ökat stöd fören begränsad utbyggnad av kärnkraft och ökad olje-borrning. Planer finns för ett system med utsläpp-shandel för att minska utsläppen till 20 procent avnivån jämfört med 1990.På den amerikanska presidentens agenda ligger

många stora frågor: finanskris, hotande arbetslöshet,ett gigantiskt budgetunderskott, krigen i Irak ochAfghanistan. De närliggande bränderna släcker manvanligen först. Det hindrar inte att Obamas administ-ration förmodligen redan före valet börjat förbereda sigpå de globala klimatförhandlingarna. Att komma bortfrån beroendet av importerad olja är både en ekono-misk och säkerhetspolitisk fråga, som kan gynna insat-ser på klimatområdet.Trots Bush negativa hållning till internationella

överenskommelser har det redan hänt en hel del på kli-matområdet i USA. Nya progressiva rörelser börjarofta i stora städer och delstater. Till sist anammas deav den federala regeringen. Kalifornien har gått i spet-sen, och några av de nordöstra delstaterna har klimat-mål som överträffar Kyotoprotokollets. Trehundraamerikanska städer har också ställt upp ambitiösaklimatmål.


De danska klimatmålen finns uppsatta i regeringsför-klaringen.Danskarna är enligt Nordiska ministerrådets enkät

betydligt mera benägna att spara på energi än övriganordbor.

FinlandDen finska klimat- och energistrategin godkändes avregeringen i november 2008. Den siktar på att mötaEU:s fördelningskrav mellan medlemsländerna.Hörnstenar är att förbättra energieffektiviteten ochminska utsläppen. I Finland kommer hälften av utsläp-pen utanför de sektorer som omfattas av utsläppshan-deln, dvs uppvärmning och trafik.Att öka andelen förnybar energi till de 38 procent

som EU föreslår sägs vara ”en enorm utmaning”. Sta-ten ger år 2009 investeringsstöd på sammanlagt 60miljoner euro för investeringar i förnybar energi. En delav pengarna kan användas också för energieffektivi-sering. För att öka användningen av vindkraft tar mani bruk det garantiprissystem som redan finns i mångaandra EU-land.Byggnaders totala energiförbrukning utgör så

mycket som 40 procent av Finlands hela energiför-brukning, och motsvarar 30 procent av växthusgasut-släppen. Därför införs nya byggnormer så att man når30-40 procent lägre energiförbrukning i nya bostäderfram till 2020 och därefter ytterligare en sänkning med20 procent. I det äldre bostadsbeståndet vill manminska uppvärmningen med olja genom att radikaltövergå till fjärrvärme (där f.ö. Finland varit föregång-are). Energiproduktionen står för 2/3 och trafiken för1/6 av utsläppen i Finland. Lågenergiteknik i bygg-branschen beräknas halvera värmekonsumtionen.Vägtullar, trängselavgifter och utsläppsregleradbilskatt ska minska trafikens utsläpp. Finland satsarpå utbyggnad av kärnkraften och likaså på biobränslen.Statens ekonomiska forskningscentral, Vatt, har i en

utredning på uppdrag av handels- och industrimini-steriet spått att 60 000 arbetsplatser i Finland för-

svinner vid en skärpning av utsläppskraven, och attden energiintensiva industrin slutar investera i Finland.Professor Mikko Kara vid statens tekniska forsk-

ningscentral VTT kontrar:- Problemet med nationalekonomiska beräkningar är

att de inte tar de positiva verkningarna i beaktande.På den linjen är också riksdagsledamoten Oras Tynk-kynen (de gröna) som sköter klimatpolitiken vid stats-rådets kansli. Han tror på nya jobb inom många bran-scher och att det går att använda energin effektivareutan att pruta på livskvaliteten.

NorgeNorge har världens kanske mest ambitiösa klimatpro-gram (”koldioxidneutralt”), i skarp kontrast till de olje-producerande OPEC-länderna. De stora nedskärning-arna av utsläppen blir dock möjliga genom att räkna inkoldioxidsänkor. Norge var först ute med att ge bety-dande belopp till nyplantering av skog ibland annatBrasilien och Indonesien. Redan år 2030 ska Norgevara koldioxidneutralt.Den inflytelserika miljöorganisationen Bellona

påstår att Norge har tillräckligt gamla gasfält ochandra reservoarer för att lagra hela Europas koldioxid-utsläpp för 500 år framåt. Norge har världens troligenmest avancerade verksamhet för att återföra CO2 isänkor och har utnyttjat tomma oljekällor i Sleipner-fältet för detta redan något decennium.Norge står bara för två promille av världens utsläpp

av koldioxid. Men räknar man de utsläpp som uppstårnär den exporterade oljan och naturgasen förbränns iimportländerna så svarar Norge för tre procent av värl-dens CO2-utsläpp!

SverigeGöran Persson var antagligen den förste statsministeri världen som vågade formulera en vision om ett fossil-bränslefritt samhälle 2050.Enligt EU-förslaget ska Sverige minska sina utsläpp

med 17 procent till 2020. Andelen förnybar energi

Sveriges elproduktion 2007

Kärnkraft 43,8 % (63,6 TWh)

Vindkraft 1,0 % (1,4 TWh)

Vattenkraft 46,1 % (66,9 TWh)

Övrigt 9,1 % (13,2 TWh)

MAKT OCH VANMAKTFÖRHANDLINGSGEOGRAFIN


Klimatfrågan ryms inte i gamla ramar. Den ställergammalt invant tänkande på huvudet. I dag går natur-vetenskaperna i spetsen för det nya tänkandet. Nu ärdet dags för andra sektorer att följa efter.

Vi behöver en laddning nya definitioner av gamla välkändabegrepp:

Av politik – hur traditionell nationell politik kan fungerainför ett hot som möter alla nationer på jorden.

Av ekonomi – hur man kan prissätta en resurs somingen ”äger”, och som man trodde var gratis och oänd-

lig men som har visat sig vara en knapp resurs, livs-viktig för människans fortbestånd.

Av välfärd – att vi kan leva bra, kanske till och medbättre, utan en konsumtion som brutalt tär på jordensresurser

Och slutligen: en definition av relationen människa-natur, och vad människans roll på jorden egentligenska vara.


NYTT TÄNK

Amerikanerna tror traditionellt mycket på en”technical fix”, att det går att lösa klimathotet genomforskning, innovationer och ny teknik.

• AustralienEn av de stora framgångarna på Bali var att Austra-lien gick med på att specificera och tidsbestämma sinaCO2-utsläpp. Australien är världens största kolexpor-tör. Som kolproducent ligger Australien fyra, efterKina, USA och Indien.Dock räknar Australien med ökad kolexport på 5-8

procent de kommande åren och utgår tydligen från attkol kommer att fortsätta vara ett accepterat bränsleoch att utsläppsfrågan kommer att lösas på teknisk väg(sänkor).

• Kina och andra stora växande ekonomierKina är klimatförhandlingarnas största risk och störstamöjlighet. Kina och Indien är viktigast av alla snabbtväxande jätteländer och kan hjälpa eller stjälpa intebara förhandlingarna utan hela jordens klimat. Kinastår tillsammansmedUSA för nära hälften av världensCO2-utsläpp.Kinesiska regeringens senaste femårsplan innehål-

ler för första gången miljömål: till 2010 ska energikon-sumtionen i förhållande till hela BNP minskas med 20procent och de förorenande utsläppen med 10 procent.Förnybara källor skall stå för 15 procent av Kinasenergibehov senast år 2020.I dag konsumerar Kina en tredjedel så mycket olja

som USA (som bränner en fjärdedel av världens olja).Kina och Indien står för 45 procent av världens kolan-vändning och för fyra femtedelar av en prognosticeradökning under ”business as usual”-scenariot. År 2030kommer Indien och Kina tillsammans att importeralika mycket olja som USA och Japan gör i dag.Varje procents ökning av BNP kräver i Kina 4-5

gånger mera energiförbrukning än motsvarande BNP-ökning i Sverige. Kina blir världens största energi-konsument strax efter 2010. Försäljningen av nya bilarkommer att gå förbi USA 2015, och Kinas behov avtransportbränsle kommer att fyrfaldigas till 2030. Kinaslukar drygt 30 procent av allt stål och kol i världen och25 procent av allt aluminium för att producera fyra pro-cent av världens BNP till marknadspris. (SvD 2007-04-21). Kinas industri är till stora delar ineffektiv ochanvänder mera naturresurser och arbetskraft än tillexempel Japan.Miljöförstörelsen har hunnit i kapp Kina. Landet har

tjugu av världens trettio mest förorenade städer. Gla-ciärerna på Quinhais och Tibets högplatå, källan till

Kinas tre stora floder, krymper med sju procent omåret. Vatten- och luftföroreningarna kostar enligtVärldsbankens beräkningar Kina mellan 5 och 7 pro-cent av landets årliga BNP (enligt Kinas regering 3-5procent). Kina accepterar inte längre utländska inve-steringar som ökar utsläppen.Den kinesiska hållningen hittills har varit att Kina

är ”villigt att acceptera” både finansiellt och teknisktstöd för att förbättra sin energianvändning och skäraned utsläppen, men att detta inte får kopplas tillbestämda utsläppsmål. Kineserna hoppas kunna dranytta av den teknologi för effektivare kolkraftverk somredan finns i västvärlden.Viktigt är att Kina nu erkänner att man är en lika

stor utsläppare av koldioxid som USA och att klimat-förändringarna kan komma att skada den kinesiskaekonomin allvarligt. Men Kina säger samtidigt i enregeringsrapport från oktober 2008 att det inte finnsmycket Kina kan göra för att minska sina utsläpp.

Indien är en av världens snabbast växande ekonomiermed en miljardbefolkning där många fortfarande leveri djup fattigdom. Men det kan delvis inte alls kallas u-land. Ett par hundra miljoner indier lever på ellerbetydligt över västerländsk medelklasstandard. Deindiska förhandlarna talar vältaligt om de fattigabyarna, medan de själva ofta lever i förhållanden somvi i västvärlden skulle uppfatta som lyx.

Brasilien och Indonesien är i nyckelposition när det gäl-ler skogsavverkningen. Deras väldiga skogar harbidragit till att absorbera betydande delar av världenskoldioxidutsläpp. Nu skövlas skogarna. 20 procent avde globala utsläpp som människan orsakar beror påskogsavverkningar. Det är mer än utsläppen av allaflygplan, bilar, båtar och långtradare sammanlagt. IBali togs ett första steg mot att tackla detta problem.I Indonesien kommer 80 procent av utsläppen från

skövlingen av regnskogarna. Marken förstörs vidavverkningarna så att väldiga mängder koldioxid fri-görs. Om skogsavverkningarna medräknas är Indone-sien världens tredje största utsläppsland, efter USAoch Kina.

• RysslandIngen av de intervjuade vågar ha en bestämd åsikt omläget i Ryssland, ännu mindre om landets klimat-politik. Rysslands medverkan möjliggjorde att Kyoto-protokollet kunde träda i kraft, men villkoret var attlandet fick ligga kvar på samma utsläppsnivå. De ryskaolje- och gasresurserna gör att Ryssland ofta är på

samma linje som Saudiarabien.Ryssland upplevs som en oerhört besvärlig samar-

betspartner.- De är opålitliga och fortsätter att säga nej, säger Bo

Kjellén. Och till slut får de sin vilja fram.Asmund Kristoffersen tror att det kunde gå bra om

man tog vara på dialogen med Ryssland och ”slutademed rakethysterin”.Det tycks inte finnas någon koordinerad rysk klimat-

position. Det är respektive förhandlares personligatyckande som gäller.– Det är svårt att veta vad som döljer sig under ytan

där, säger även Andreas Carlgren.Nyligen har dock ryska myndigheter öppnat dörren

för handel med utsläppsrätter. De första projekten därutländska företag investerat i rening av utsläpp i Ryss-land torde godkännas av det ryska handelsministeriet.Den ryska marknaden är enorm för den här typen avutsläppshandel och intresset är stort från utländskaföretags sida.

• OPEC-ländernaLänderna i Mellanöstern har ett enda mål, enligt flerasuppfattning, och det är att förstöra förhandlingarna. Dejättelika oljeinkomsterna kunde användas för att byggaupp en förädlingsindustri och utveckla ny teknologi.Men OPEC-länderna verkar inte mottagliga för ratio-nella argument. En del sker dock utanför förhandlingarna.Opec har understött tanken på en fond för forskning

och utveckling när det gäller uppsamling och placering

av utsläpp i sänkor. Till en sådan fond kunde de olje-producerande länderna bidra med en miljard USD.

• UtvecklingsländernaÄven i klimatförhandlingarna har utvecklingsländernasom enhetlig grupp splittrats, där de starkt växandeekonomierna skiljer ut sig från de fattigare länderna.- Hur ska vi hantera att de fattigare länderna säger

att de måste få lov att göra samma sak som vi har gjort,undrar Asmund Kristoffersen.Det besvarar Jan-Erik Enestam så här:- Kan de verkligen kräva att med dagens teknologi få

upprepa exakt samma misstag som de gamla industri-länderna tidigare har gjort, och som man då inte visstekonsekvenserna av?Göran Persson tycker att dessa länder rimligen bör

ha en stor fördel framför i-länderna som dras med singamla teknik. De kan ju bygga upp något nytt.Länder somMali har mycket land men den är till stor

del ofruktbar. Varför inte tapetsera öknen med solceller?Det står klart att i-världen här måste bereda sig på

att överföra resurser och teknologi till utvecklings-länderna.

"Det måste bli ett högt politiskt pris attblockera ett avtal i Köpenhamn."

(Connie Hedegaard)

MAKT OCH VANMAKTFÖRHANDLINGSGEOGRAFIN


FOTO

:KLA

US

HO

LSTI

NG

Om man för ett år sedan hade sagt till migatt man på Bali i december 2007 skullespika en deadline för ett nytt globaltklimatavtal redan till Köpenhamn i decem-ber 2009, så hade jag sagt nej. Därför vågar

jag också vara optimistisk inför Köpenhamnsmötet.Men jag medger att vägen ser mycket besvärlig ut

och att tiden är kort. Men globalt växer insikten attdetta är ett problem som helt enkelt måste klaras av.Det måste bli ett högt politiskt pris att blockera ettavtal i Köpenhamn.

Vi har diskuterat konkreta frågor; i Bangkok i mars, iBonn i juni och inte minst i Akrah i augusti. Då gjor-des framsteg inom alla svåra byggstenar. Nu blir detett round-table i Poznan runt en ”shared vision” gäl-lande de viktigaste prioriteringarna för olika aktörer.Ett konkret förhandlingsunderlag i Poznan var aldrigplanerat.Det viktigaste är att USA går med på bindande mål

som gäller redan från 2020. Amerikanerna måsteacceptera de vetenskapliga rönen gällande klimatför-ändringarna. Min analys är att man i Kina nu inser attman inte kan ha ekonomisk tillväxt om man inte tarklimatutmaningen på allvar. Kina har hittills inte velatagera internationellt, men jag tror att man av strate-giska skäl börjar förplikta sig att göra det. När USAgörnågot kommer Kina också att göra något.Den sydafrikanska regeringen har lanserat en kli-

matplan som slog fast att i-länderna visserligen måstegöra mest, men att också de stora utvecklingsländernamåste sätta nationella mål. U-länderna kan inte längrehålla ihop som grupp, de finns i så olika kategorier, alltfrån Somalia till Saudiarabien. Fröet till en differenti-ering av G77 gruppen ligger redan i den speciella situ-ation som till exempel små ö-länder, de allra minstutvecklade länderna samt Afrika befinner sig i.En central fråga är hur man kan hjälpa u-länderna

finansiellt med ”adaption” (anpassning) till de föränd-ringar som klimatförändringarna innebär. Det är en

svår och kontroversiell diskussion, men nu diskuterarman i alla fall öppet. Det behövs till exempel en alter-nativ finansiell arkitektur. Procenttänkandet i den exi-sterande u-landshjälpen har inte längre någon trovär-dighet. Innovativa finansiella mekanismer, som gene-rerar pengar på en stadig bas, måste skapas. Det finnsmånga idéer - en fast avgift på skeppsfart och flygkunde bilda grunden för detta.En ny amerikansk administration kan inse att ett

viktigtmedel för att undgå en stor recession är att satsapå green-tech jobb, förnybar energi och leveranssäker-het. Jag tror att USA kommer att se detta som ett sättatt finna långsiktigt hållbara lösningar på den ekono-miska krisen.

Orkar människor hålla intresset uppe när finanskrisensuger åt sig allt intresse? Det är min prioritet nummerett. Jag anser att jag har det politiska uppdraget attförklara att vi helt enkelt måste finna mer resurs-effektiva metoder att leva på jorden. Jag ärberedd att också ta en del beslut som inte ärpopulära och då försöka kommunicera detvetande som finns till mina väljare.

Connie Hedegaard,dansk klimat- och energiminister.Intervju 2008-10-28

Amerikanerna måste acceptera devetenskapliga rönen gällande

klimatförändringarna.

”

”

ConnieHedegaard

Nitton personer har intervjuats i denna rapport. Dessa intervjuer bildar underlagför de sammanfattningar och kommentarer som görs i första delen av rapporten. Härtalar politiker, förhandlare samt företrädare för näringsliv och frivilligorganisationer.

Fem nya intervjuer har tillkommit i detta nytryck av rapporten. Nu finns samtliganordiska ministrar med ansvar för klimatet med, och den tidigare intervjun medsvenske ministern Andreas Carlgren har kompletterats. Dessutom ingår en ny intervjumed en finländsk riksdagsledamot, Christina Gestrin.

Någon enhetlig linje var svår att spåra bland de tidigare gjorda intervjuerna. Någraär pessimister, andra optimister. Ibland är det förutsättningslöst och djärvt, iblandfärgat av den egna sektorns synpunkter och värderingar. Annorlunda är det med denordiska ministrarna. Om också det nordiska samarbetet inför Köpenhamn ännu ärtrevande och informellt, så är ministrarna nästan osannolikt samstämda i sina yttran-den.

Det här anser de nordiska ministrarna:- Finanskris och depression kan utnyttjas som draglok för en ny grön ekonomi(med gröna jobb och grön teknologi). Några talar vackert om ”en ny värld”.

- I klimatförhandlingarna är ”trekanten” EU-USA-Kina helt central. Utan dem – ingetavtal. Och så gäller det att bryta upp den numera mycket heterogena gruppen avutvecklingsländer (G77) och få de expanderande ekonomierna att ta sitt ansvar.

- Det behövs ett stadigt flöde av finansiering till u-länderna, för ny teknologi och föranpassning till klimatförändringarna. Ministrarna har många idéer varifrån pengarnaska komma. Men vilka internationella institutioner som behövs för att sköta detta ärännu mycket oklart.

- Ministrarna säger att det ”måste” bli ett klimatavtal i Köpenhamn, men tror att detkan bli ett basavtal, dock ratificeringsbart, som kan utfyllas senare, kanske under detföljande halvåret.

- Alla tror, eller hoppas åtminstone, att de själva ska våga ta impopulära politiskaklimatbeslut om det blir nödvändigt.

De nordiska länderna har tillsatt en arbetsgrupp, COP15-gruppen, inför Köpenhamns-mötet. De nordiska chefsförhandlarna stämmer av positionerna vid informella träffar.

INTERVJUER


FOTO

:JO

HAN

NES

JAN

SSO

N/N

ORD

EN.O

RG

Vi måste helt enkelt klara att få ettavtal i Köpenhamn. Vi måste hålla oss tillplan A (och det finns verkligen ingen planB!). Vi har aldrig tidigare i internationellaunderhandlingar varit i ett liknande läge.

Sällan har det internationellt funnits mera press frånden allmänna opinionen och kraftigare politisk vilja.Det vore förstås lättare att föra förhandlingarna

framåt om vi redan hade en amerikansk administra-tion som skulle bestå några år framåt. Men vi hoppaspå en konstruktiv hälsning från den nye amerikanskepresidenten. Kina har redan börjat förbereda sig. EUkänner det politiska ansvaret att upprätthålla sittledarskap.

De nordiska ländernas roll är mycket större än vad vårstorlek ger vid handen. Norden samarbetar informellt,vi stämmer alltid av med varandra och talar med enröst. Vi kanske borde formalisera det, det skulle stärkavår röst. Men det händer att vi liksom fyller ut varand-ras meningar. Det är mera troligt än inte, att vi får ennordisk dimension i klimatförhandlingarna.”Differentiated but common responsibility” (ett

diversifierat men gemensamt ansvar) är lösenordet

som bäst beskriver den idé som driver förhandlingarna.För att nå dit måste vi lösa svåra teknikaliteter. Kanvi använda de finansiella institutioner som redan finnsbättre än hittills? Möjligen.Vi väntar på en diger isländsk rapport från veten-

skapsmän som samtidigt beräknar kostnaderna förolika åtgärder, som ger oss bas för en mera detaljeradhandlingsplan fram till 2050, där 2020 väl blir denförsta milstolpen. Vi har hittills bara en långtidsplantill år 2050 med reducering av våra utsläpp med 50-75procent, ett slags mini-IPCC-rapport.Vi har tre stora utsläppare: storindustrin, bilparken

och skeppsfarten. Vi måste som Eftaland börja imple-mentera EU:s regler för utsläppshandeln. Det gör viinte i dag (i motsats till Norge). Indirekt måste vi väga

Thórunn SveinbjarnardóttirThórunn Sveinbjarnardóttir,isländsk miljöminister.Intervju 2008-10-29

Vi har tre stora utsläppare:storindustrin, bilparken och

skeppsfarten.

”

Att vi får till stånd ett tillräckligt globaltoch effektivt klimatavtal är för mig sna-rare en övertygelse än en realistiskbedömning. En sak som onekligen försvå-rar det hela är den globala finanskrisen,

som ökar frestelsen att lägga åt sidan mera långfris-tiga utmaningar. Men jag tror ändå att vi får ett avtali Köpenhamn.Redan i Bali beslöts att avtalet ska innehålla bin-

dande utfästelser om nedskärningar av utsläppen somgår att mäta, verifiera och kontrollera. Den viktigaprincipen för ett Köpenhamnsavtal är naturligtvis attalla deltar. U-ländernas deltagandemåste begränsa sigtill den del där deras utsläpp har utvecklats till vårnivå. Den gamla klassificeringen där alla utvecklings-länder klumpas ihop, är inte längre aktuell. Kina kaninte placeras i samma grupp som Bangladesh. Då blirdet inget avtal.

Förhandlingarna kompliceras av att man diskuterarbåde historiska utsläpp och kommande utsläpp. Kinaär nu största utsläppare. Men historiskt är det USAochvi i den industrialiserade världen som har varit värst.Det finns stora förväntningar på att USA:s nye presi-dent Barack Obama ska inta en helt annorlunda håll-ning än Bush i klimatfrågan. Men det är klart att maninte uppnår verkliga resultat om inte de största utsläp-parländerna i världen deltar.Globalt är kärnfrågan den, att utvecklingsländerna

har rätt att utvecklas. Men vi måste tillsammans meddem finna vägar som belastar miljön betydligt mindreän vad vi själva har gjort och gör. För att detta ska varamöjligt måste u-länderna få tillgång till ny teknologi.Det och finansieringen är centrala frågor.

EU har tagit ledningen i förhandlingarna. Vi harbåde en historisk plikt och ett nutida krav på oss attgöra det. Någon måste göra det. Och klimatföränd-ringarna är ett resultat av våra utsläpp sedan 1700-talet. Alla väntar emellertid att USA nu intar en heltannorlunda hållning.I Köpenhamn borde man få till stånd de mest cen-

trala politiska riktlinjerna i det nya klimatavtalet. Tek-niska fortsättningsförhandlingar kommer säkert attåterstå.

Min åsikt är att EU inte ska skriva under vilket avtal somhelst. EU måste eftersträva ett avtal som har ett äktainflytande på klimatet. Vad gör vi med ett tomt avtal,ett nollavtal? Ingenting! Det måste bli reellt täckandeoch tillräckligt ambitiöst.Klimatsmarta teknologier finns, men är inte ekono-

miskt lönsamma. Koldioxiden måste få ett pris så attmarknaden drar fram ny teknologi. Att förbruka natur-resurser måste kosta. Om vi fortsätter utgå ifrån attdet är gratis så har vi ingen hållbar utveckling. I värld-sekonomin har ibland kapitalet varit den knapparesursen, ibland know-how, nu är det naturresurserna.Man försöker skapa globala eller möjligen regionala

mekanismer för utsläppshandel. Vi har försökt inten-sifiera det nordiska samarbetet. De nordliga områdenahar ju sina speciella problem. Vi samarbetar på arbets-gruppsnivå. Kanske vi kan ”facilitera” i vissa kritiskaögonblick och stöda Danmark.Klimathotet kommer att gripa in i människors liv.

Det räcker inte att byta till förnybar energi. Alla män-

Paula LehtomäkiPaula Lehtomäki,finländsk miljöminister.Intervju 2008-10-28

Globalt är kärnfrågan den, attutvecklingsländerna har rätt att

utvecklas.

”

niskor måste faktiskt ändra livsstil. Att spara energi ären nyckelfråga. Vi försöker konkretisera klimatfarorna,utan att peka ut syndabockar. Om alla gör små ingreppså blir det totalt sett stora resultat. Annars måste vi endag vidta stora förändringar.I regeringens nationella klimat- och energistrategi

stöder vi energisparande genom att ge bidrag till detta,

utfärdar strängare energinormer för alla nybyggen ochtredubblar nästan bidragen till energieffektiviserandeombyggnader.Jag är inte rädd för svåra eller besvär-

liga beslut. Man är inte med i politikenför att fatta lätta beslut. ”

FOTO

:LEH

TIKU

VAO

Y/ST

ATSR

ÅDET

SKA

NSL

I


INTERVJUER


Jag tror chansen att nå ett avtal i Köpen-hamn är högst realistisk, även om ettavtal där helt säkert kräver utfyllnad påmånga områden. Om ”trekanten”, de tre

viktiga aktörerna EU (där Norge kan räknas in), USAoch Kina, går ihop blir det en tillräcklig kritisk massa.Förhandlingarna måste lyftas upp på regerings-

chefsnivå, och där måste ”trekanten” vara med. Stats-ministrarna kanske inte sitter och förhandlar men jagtror de kommer till Köpenhamn och skapar energi ochkraft i förhandlingarna. En serie möten i andra forakanske behövs, men huvudförhandlingarna måste för-siggå inom ramen för FN.

Hittills har det varit förpostfäktningar. Men för-handlingarnamåste starta senast i januari. USAmåstegå in och ta ledningen och göra egna klara förpliktel-ser. Kanske inte exakt samma som EU, kanske intejuridiskt bindande eftersom USA har andra juridiskaformer än vad Europa har. Men i vilket fall som helst

behövs en klar politisk förpliktelse från USA:s sida.Det är inte möjligt att lösa detta utan tillräcklig

finansiering för till exempel klimatanpassning och reg-nskogsskydd. Pengarna måste komma från koldioxid-marknaden för att skapa tillräckligt stora belopp. Tvåprocent av kvoterna för CO2-utsläpp som auktionerasut skulle ge gigantiska belopp. Norge har fört framdetta förslag internationellt. Vi tror inte att någotannat förslag vill skapa tillräckligt stora belopp än enform av automatisk finansiering.Vilken internationell finansiell institution som i

praktiken ska sköta detta är inte alls klart. Men det ärganska klart att länder som Kina och Indien inte kom-mer att acceptera någon institution där de inte är medoch beslutar.

De nordiska länderna kan stå som exempel för andra. Mendet har större effekt om detta förs fram av andra än vi

Erik SolheimErik Solheim, norsk miljöminister.Intervju 2008-10-28

Två idéer har dominerat världen totaltde sista årtiondena och är nu lagda i

grus genom finanskrisen.

”

FOTO

:VIC

TOR

BRO

TT

Köpenhamnsmötet måste vara den slut-liga stationen för ett effektivt globaltklimatavtal. Det kommer att innebäramycket starka förändringar för alla delta-

gande länder. Mellanstationen i Poznan i december2008 ser jag som viktig för att upprätthålla de höga för-väntningarna inför Köpenhamn.Det kommer att finnas starka nordiska förslag i för-

handlingarna, bland annat när det gäller finansiering.Den pågående finanskrisen får inte stoppa upp ambi-tionerna. Klimatkrisen är akut och verklig. Den väntarinte på utvecklingen på Wall Street. Tvärtom kan upp-skjutna klimatåtgärder leda till att de ekonomiska pro-blemen fördjupas.Finansieringsfrågan är viktig. Miljöministrar och

finansministrar har ofta olika uppfattning. Det blirnödvändigt med en anpassningsfond och tillräckligtstora insatser för teknologiöverföring till u-länderna.Vi har redan (norskfinansierade) pilotprojekt mot

avskogning i till exempel Brasilien. En del av intäk-terna från auktioneringen av utsläppsrätter ska gå tilldetta.Fallgropar i förhandlingar finns alltid. I klimatför-

handlingarna kan de ligga under rubriken ”Uninten-

AndreasCarlgrenAndreas Carlgren, svensk miljöminister.Presskonferens i samband med Klimatforum 2007-11-21 och isamband med Nordiska rådets 60:e session 2008-10-28.

”

själva – till exempel frivilligorganisationer och aktivis-ter. Norge tar initiativ på fyra områden där vi anser ossha speciell kompetens: finansiering av skydd av regns-kog, skeppsfart, sänkor för koldioxidutsläpp ochArktis.Två idéer har dominerat världen totalt de sista

årtiondena och är nu lagda i grus genom finanskrisen.Den ena är att USAkan styra världen ensam, den andraär att marknaden fixar allt själv, något som inte längrehar någon tilltro. Nu kan det ske enorma förändringar.Samma sak kan förstås hända i klimatkrisen som i

finanskrisen – när det inte finns någon återvändo såkan ofattbart stora resurser mobiliseras. Aldrig har detfunnits lika stora förutsättningar som nu för globaltsamarbete. När en politisk ledning backas upp av

befolkningen så finns det inga gränser för vad man kanuträtta.Det internationella förhandlingsklimatet har blivit

bättre trots allt. Med Obama kommer situationen attförbättras i ett ögonblick. Men det är en lång lång vägoch en kort kort tid till ett klimatavtal och utan politiskvilja på toppnivå är det omöjligt att klara det.Det farligamed klimatkrisen är att den kommer smy-

gande, men den börjar ju nu bli synlig på många stäl-len med upprepade stormar osv och den allmännaopinionen blir påmind om den. Jag hop-pas jag själv som politiker vågar ta ocksåimpopulära beslut. ”

in EU:s åtgärder i en komplicerad mix. Vår energi- ochindustristruktur skiljer sig väldigt mycket från allaandras, så vi måste finna vår egen väg.Just nu dominerar finanskrisen totalt vårt samhälle.

En begriplig mänsklig reaktion är att man inte orkarmed mer än en kris i taget. Vi försöker vara positiva ochse hur vi kan arbeta oss igenom detta. Man talar till ochmed poetiskt om ”ett nytt Island”. Jag ser många möj-ligheter – en grön ekonomi, nya gröna jobb. Vi har för-berett ett lagförslag som i grunden revolutionerarbeskattningen av bilar och energi. Om vi inom några årkunde ändra vår bilpark till elektriska plug-in-bilar

eller hybridbilar skulle det vara mycket fördelaktigtbåde för konsumenten och miljön. Just nu är vi över-belastade med andra frågor, men förhoppningsvis får vien ny lag på plats före Köpenhamnmötet.Många har levt ett gott liv på Island de senaste åren

– dock långt ifrån alla. Men nu måste vi hitta ett mil-jövänligt sätt att leva, att producera mindre avfall,använda mindre energi, sätta andrasaker i centrum än jakten efter världs-liga ting – detta diskuterar islänning-arna just nu. ”

FOTO

:TO

REBER

NTS

EN


har varit oväsen kring detta, men jag tycker ändå detlandat rätt väl. Vi får se hur det spelas fram till EU:stoppmöte i sommar.Det är möjligt att vi i klimatförhandlingarna landar

i ett flexibelt arrangemang, med utsläppen nedbrutnai sektorer. Vid Berkely har man visat hur man kanbryta ned målsättningarna i bostäder, industri ochtransporter. Ett sådant sektorsarrangemang liggerockså i den europeiska målsättningen. Om Europainför klimatrestriktioner för aluminium- och stål-importen till Europa är det en stark påtryckning påUSA. Barrosos utgångspunkt är rimlig och kan skapadynamik i förhandlingarna.Det finns egentligen tre alternativ. Antingen inför

man en global CO2-skatt. Eller så får vi en klimat-protektionism.Eller ocksåaccepterarmanCO2-dumpning.Hur man sedan får med Kina och Indien är en annan

sak. För Kina, som har såmycket kolreserver och knap-past kan hindras använda dem, är CO2-lagring väldigtviktigt.

Ser man lite bakåt har det skett en dramatisk förändringi synsättet kring klimathotet. Våren 2006 skulle kom-missionen lägga fram en grönbok om energi i ljuset avRysslands stopp av gasleveranserna till Ukraina. För

Barroso handlade mycket om tillväxt. Jag hävdade dåatt vi kan tillföra tillväxtperspektivet ny kraft genomatt koppla ihop det med energifrågan. Ju snabbare viavvecklar gammal och inför ny teknologi, desto merfrämjar vi tillväxten och samtidigt också miljön och kli-matet.Rapporten skrevs om med dessa utgångspunkter och

“Security of supply” blev ”Sustainable, competitivesystems”. Bara ett år senare var klimatet den stora frå-gan. Utvecklingen har gått snabbt. Barroso kom in ikommissionen år 2004 och ägnade sig då främst åt eko-nomin. Nu vill han vara champion i klimatfrågan!

EU:s informella toppmöte i Hampton Court 2005, efterfolkomröstningarna som förkastat det nya unionsför-draget, gick ut på att samlas kring framtidsfrågorna.Men klimatfrågan fanns över huvud taget inte med

bland framtidsfrågorna i slutdokumentet!Väldigt många faktorer har sammanfallit, klimat-

rapporterna från FN under våren 2007 och Sterns rap-port hösten 2006 betydde oerhört mycket. Säkerhets-aspekterna och kostnaderna vid klimatförändringarkom i fokus.Näringslivet började se att det inte finns någon fri

lunch. Hittills hade alla ansett att det är handling somkostar pengar, medan passivitet är gratis.

Det är ingen tvekan om att EU är ledande i klimatfrågan.Våren 2007 strax före toppmötet sydde man ihop enbindande ensidig utfästelse om 20 procent mindreutsläpp till 2020 (och en höjning till 30 procent omandra kom med).USAs nye president Barack Obama ska från början

av 2009 och fram till Köpenhamn få fart på sin nyaadministration när det gäller klimatförhandlingarna.Och det vid sidan av enmycket diger agenda över andrastora problem. Det krävs också två tredjedels majoriteti senaten för att godkänna ett avtal. Det är lätt attkänna en viss oro för tempot och kraften i det ameri-kanska agerandet.Det finns många aktörer i USA, både industri och

delstater agerar. Världens största detaljhandelskedjaWal-Mart har insett att det helt enkelt är väldigt lön-samt att vara klimatvänlig. Jätteföretaget General

FOTO

:KEN

NET

RUO

NA

EU:s strategi inför Balimötet var att hållaen mycket hög ambitionsnivå och varapådrivande - utan att i det läget ännu hagjort situationen skarp för medlems-länderna. Man ville undvika ett upp-

slitande internt gräl om bördorfördelning inför Bali-mötet. Där skulle man visa upp en stor sammanhållning.Strategin fungerade. Hela år 2007 var en framgång

för EU i att flytta fram positionerna, från G8-mötet

fram till Bali.USA gjorde motstånd på Bali, in i det sista. Möjligt-

vis var det ett spel för gallerierna inrikespolitiskt. Närså Japan gjorde gemensam sak med EU och antogbindande åtaganden för 2020 uppstod en dynamik i för-handlingarna som var helt avgörande.

Sedan, i januari 2008, var det dags för nästa test - att fåEU:s medlemsländer att anta de skarpa förslagen. Det

Allan LarssonAllan Larsson, medlem av en tiomannagrupp rådgivare i klimat- och energifrågortill EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Tidigare finansminister,generaldirektör för AMS, styrelseordförande i Sveriges Television, nuvarandestyrelseordförande vid Lunds universitet.Intervjuer 2007-09-12 och 2008-01-26.

Det är möjligt att vi i klimatför-handlingarna landar i ett flexibeltarrangemang, med utsläppen

nedbrutna i sektorer.

”

ded consequences” (oförutsedda konsekvenser avklimatpolitiken). Bakom det döljer sig frågan om penga-kompensation till exempel för minskade oljeintäkter.

En gemensam vision, ”shared vision”, är ett kodordför en gemensam FN-process men hur formuleras den?Den borde innefatta minst en halvering till 2050.Ståndpunkterna bland länderna skiftar mycket. Med

USAhar vi kontakter påmånga nivåer och där har USAgett entydiga signaler om att man vill bidra. Redan pre-sident Bush tog initiativ till ett toppmöte med världens20 största ekonomier i november 2008. Den nyvaldepresidenten BarackObama väntar vi ossmycket av. Detfår dock inte bli en parallell process utan måste länkasin i FN-systemet.

Kanske finns möjliga lösningar i diskussionerna mellanUSA och Kina. Där kan en begränsad krets länderkanske vara ett bra forum. När det gäller Ryssland ärdet svårt att veta vad som döljer sig under ytan där.Indien säger: ”vi är beredda när vi når upp till genom-snittet för de industrialiserade länderna”. Men dåkunde Sverige med samma argumentation säga att vikunde öka våra utsläpp!Det är visserligen moraliskt riktigt att tala om per

capita-utsläpp men det är inte säkert att det är vägenut. För Kinas och Indiens del måste man fråga hursnabbt växande ekonomier kan ge sina bidrag. Syd-afrika talar om ”åtgärder för hållbar utveckling”. Detär oklart vad de menar. Möjligen är det mätbara bidragmot stöd för tekniköverföring.Det finns alltid luckor i klimatbestämmelserna. Vi

överväger vägledning för företag och enskilda, som skamotverka ”klimatskojeriet”, där vissaländer redan är i gång (Storbritannien,Norge, Tyskland). ”

Det är visserligen moraliskt riktigtatt tala om per capita-utsläpp men detär inte säkert att det är vägen ut.


Det första och största problemet med attfå ett tillräckligt bra och tillräckligt glo-balt avtal 2009 är att tiden är kort. Detandra problemet är att få med USApå ettmeningsfullt sätt. Om inte USA är med

blir det svårt med Kina och Indien. En viss tillförsiktkan man ha efter Bali och kanske med en ny presidenti USA. Men även med Barack Obama är det svårt atttänka sig att USA år 2009 är färdigt att skriva på enförbindelse för en 30 procents reduktion till år 2020.USA har ju i själva verket ökat sina utsläpp med 20procent sedan 1990.Det tredje problemet är u-länderna. Trycket från u-

landssidan är stort. Man vill ha så ren teknik som möj-ligt, bygga institutioner och utbilda folkmen inte finan-siera detta själv. EU är beredd på teknologiöverföringmen har inga pengar anslagna. Enbart i Kina beräk-nar man att det ska byggas 20 mrd kubikmeter nyabostäder till år 2020. Om detta görs på fel sätt kommerutsläppen att stiga tilll 6-7 miljarder ton CO2. Då blirdet katastrof.

Jag är djupt djupt besviken och bedrövad över oförmåganhos de flesta att förstå vad en exponentiell tillväxt inne-bär.Vi behöver ett ”crash program” säger USA, med en

massiv överföring av energirådgivare. Vimåste designahelt nya transportsystem.Jag är också orolig för att man ensidigt stirrar på

klimatfrågan och att ekosystemen parallellt utsätts föralltför stort tryck. Det tekniska samarbetet är kopplattill lindrigare villkor, som i sin tur kopplas till anpass-ning.Vi måste demonstrera i praktiken hur vi kan hjälpa

till. Forska mera, integrera åtgärderna i fattig-domsstrategier. Hur stimulerar man dem som huggerned tropiska skogar att tänka om?Ett knallhårt ledarskap skulle behövas men saknas

i klimatfrågan. Ökad tillväxt och konsumtion löser inteproblemen. I alla varor som vi importerar borde CO2-faktorn finnas med som en ”inbäddad” kostnad. Vi tän-ker alltför mycket på klimatfrågan ur produktionssyn-vinkel och alltför lite på konsumtionssynpunkten.Överföring av teknik till u-länder kan delvis finansi-

eras av pengar från utsläppshandel. Omman tar ut 15-20 euro/ton i CO2-skatt, ger det 35-40 miljarder euro

till regeringarna, av vilka till exempel hälften kundeöverföras till u-länderna. En viss procent på auktions-priserna på utsläppsrätter är en annan väg.Eventuellt kan man tänka sig skatt på all oljehandel

eller på alla flygresor i världen - alternativt ökabiståndet med 0,1 procent (men det funkar ju inte hel-ler i dag).Det förekommer parallella spår i förhandlings-

processen (Tony Blair och George W Bush har bådatagit initiativ) men de måste länkas in i FN-processen,


FOTO

:EU

ROPA

PARL

AMEN

TET

Electrics har sin ”ecovision”.Sedan har vi Kina och Indien, som kanske först vill

ha tillväxt. Kan man ha det utan att förstöra klimatet?Kan man visa för dem att klimathänsyn inte är nega-tivt för tillväxten utan, som Stern säger, själva tillväxt-projektet? Kommer de att se att det lönar sig attanvända ny teknologi så de kan fortsätta att växa?Ryssland skrev på Kyoto men fick ligga kvar på

samma nivå och har ju sina energiresurser.Inför det kommande klimatavtalet måste EU gå före.

Vi måste göra det trovärdigt att det inte är en belast-ning eller en börda att minska utsläppen, utan att visnabbar på en process där ny teknologi är en tillväxt-faktor. En del ser det som en kapitalförstörning. Menvilken kapitalförstöring skall man välja? Vi måste gå inför förnybar energi genom att ändra förhållandet mel-lan det gamla och det nya.

Gör tankeexperimentet att vi för 20-25 år sedan hade sagtsamma sak om IT-revolutionen: hur ska vi fördela bör-dorna inför den? Vilka gjorda investeringar blir obso-leta? Vilka yrken kommer att dö ut? Hur ska vi se tillatt vi så länge som möjligt kan utnyttja den gamla tek-niken (gamla skrivmaskiner som omedelbart blevolönsamma och måste skrotas)? Hur ska de fattigaländerna slippa att utnyttja den nya tekniken? Det ärprecis en parallell!Målenmåste nås genom “Targets, trading, technology

and transfer”. Utan de två första får man aldrig igenomdet tredje. Targets = målsättningen. Trading = handelmed utsläpp (det smidigaste systemet). Transfer = över-föring av ny teknologi till utvecklingsländerna. Allainstrument måste användas, skatter, forskning, upp-handling av teknologi osv.

Utvecklingsländerna kanske inte klarar anpassningensjälva. Där kommer biståndsfrågorna in. Jag ställermig frågan: när så här mycket händer vid entemperaturökning på 0,7 grader (som vi nu har haft),hur mycket mer skall inte klimatet förändras om detblir 2 grader, vilket vi i bästa fall kan hoppas på?

Sahara flyttar norrut. Människor från Medelhavetkommer upp till Norden under sommaren.

Det är politiskt komplicerat att garantera en utvecklinglångt fram i tiden med ett kort mandat. Hur kan manpedagogiskt förklara detta? Hoppfullt är att det på korttid rört på sig så mycket. Nu värker det igenom i pro-cesser, som till exempel i det internationella försäk-ringssystemet. Reinfeldt kom till makten utan att tyckaatt klimatet var viktigt. Nu måste han profilera sig här.Klimatpolitik är för politikerna vad vädret är för all-mänheten – de kommer inte undan det. Barroso harockså gått den vägen, det visar kraften i detta.Klimatfrågan är EUs tredje stora språng (efter själva

grundandet och Jacques Delors inre marknad). EU haralltid drivits framåt och kittats ihop av ett yttre hot.Först var det världskriget, sedan det kalla kriget, ochnu är klimathotet det nya kittet. EU:s budget är ocksåavgörande. Mycket är bundet och strategierna måstehänga ihop. Det är kanske lättare att ställa om jord-brukspolitiken nu med Sarkozy som fransk presidentoch Frankrike som ordförandeland första halvåret2009.

Orkar människor fortsätta? Jag tror det, klimatföränd-ringarna blir ett synligt faktum och då kan man intestrunta i det.Sverige har ordförandeskapet i EU under senare

halvåret 2009. Samtidigt byts kommissionen ut, dennya utfrågas av parlamentet. Det innebär ny ordfö-rande i kommissionen och ny utrikespolitisk företrä-dare, samt ny ordförande i ministerrådet. Plus att par-lamentets talman skall utses. Det här kommer att dramycket av uppmärksamheten inom EU.Ordförandeskapet 2001 var för svenskarna en upp-

visning i vad man kunde göra. Nu blir det inte sammauppvisning. Man får hålla mer än en boll i luften.Klimatfrågan har sin egen process och logik.Förutsättningarna för ett avtal är komplicerade - pro-

blemet är gemensamt men lösningarna måste varalokala/nationella/regionala, ända ned på individplanet.Nu gäller det en ny dimension: människa och natur ochlångsiktiga livsvillkor.

Mycket kan hända före december 2009.

Vi måste göra det trovärdigt attdet inte är en belastning eller en

börda att minska utsläppen, utan attvi snabbar på en process där nyteknologi är en tillväxtfaktor. Anders Wijkman, Europaparlamentari-

ker, medlem av klimatberedningen.Intervju 2008-01-07

De nordiska länderna kunde,antingen som grupp eller inom EU,

hjälpa Kina att se till att transporternablir klimat- och miljömässigt hållbara.

Anders Wijkman

INTERVJUER

”

”


(rening av kolkraftverk i Kina, till exempel). De skainte behöva ta den långa vägen på femtio år för attnå dit, utan de måste kunna ”kutte en sving” (ta engenväg).I finansieringen hoppas jag att FN kan spela en

viktig roll, i kombination med olika finansiella institu-tioner som fås på plats. Tills vidare finns mycket litenvilja att använda pengar på detta. Omsorgen omkonkurrenskraften står i vägen.

Vi i Norden måste visa exempel på god vilja inför det nyaavtalet, genom att ställa strängare krav på oss själva.Vi måste också erbjuda vår teknologi, och inte bara iaffärssyfte.Däremot tror jag inte att någon norsk eller nordisk

politiker har mod att på fullt allvar och helt öppet gåut och lova att nu blir det lite tuffare för väljarna - litekallare inomhus och lite färre flygresor!När norska budgeten behandlades i Stortinget hös-

ten 2007 var det inte tal om några nedskärningar Detmesta gick inte på miljöns premisser. Mycket tydertvärtom på större förbrukning, både offentligt och pri-vat. Vi har ett långvarigt arbete framför oss.Men jag är inte bara pessimist. Nordiska rådets

miljöpris gick till en kommun i Danmark som har visatatt om man är systematisk så kan man på det lokalaplanet göra viktiga saker för att spara miljön. De harreducerat CO2-utsläppen med över 50 procent.

Jag tror att man kan nå en femtioprocentig reduktion avCO2, genom skatte- och avgiftspolitik. Men vi klararinte att reglera folks lust att använda pengar. Det krävsmorötter. Det är produktionen som måste bli mer mil-jövänlig. Och det finns ingen chans att införa transna-tionella skatter.Vi har i Norge infört strängare regim än i EU när det

gäller handeln med utsläppsrätter, som ju Norge del-tar i. Olika norska företag vill alltid ha undantag frånCO2-betalningar, därför att de är rädda att mista kon-kurrenskraft. ”Vi flyttar utomlands”, säger de. Svaretär att i Norge har vi så stora utsläpp att alla måstebidra till att få ner dem. Oljeindustrin i Norge är dockden mest miljövänliga i världen, delvis för att den beta-lar en god del för sina utsläpp. Men totalt har vi störreutsläpp än många europeiska länder.Vi vill ha sektorsvisa begränsningar, då blir kraven

tydligare, inte bara ord. I den politiska miljön förs enkonkret debatt om detta.Kvothandeln har dock inte fungerat. Priset på

utsläppsrätterna har varit alltför låga. Det måste kostamycket pengar att förorena, antingen det gäller dig

eller mig eller industrin. Det är sorgligt att inte EUprövar strängare regimer.Norge har redan en nationell CO2-avgift, den norska

oljeindustrin betalar mycket för utsläppen. Och detmåste kosta mycket!Att ta hand om rökgaserna och skilja CO2 från dem

och deponera dem i sänkor är en viktig del i den norskaklimatstrategin. Vi måste satsa tungt på teknologiskalösningar. Norge har kapacitet och erfarenhet när detgäller sänkor (tio års erfarenhet på Sleipnerfältet). Detförs en diskussion om ifall det är en säker metod. Menjag tror inte vi har något val - vi måste utnyttja möj-ligheten till deponering.Staten är beredd. Men inom EU diskuteras om detta

är subsidiering eller inte. Det känns otroligt trist. Olje-industrin är både problemet och lösningen på proble-met.

Inom NGO-sektorn har Bellona fått hög trovärdighet, ävenom de ibland gör sig större än de är och ger intryck avatt de har lösningen på alla teknologiska spörsmål. Dettror jag ju inte. Men de har argumenterat väl och leda-ren Fredric Hauge är viceordförande i EU-gruppen fördeponering av CO2 - ganska unikt för en NGO-representant från ett icke-EU-land!Även om Bellona är extremt PR-kåta så spelar de en

roll, det gör de. Jag har varit med Fredric Hauge ochBellona t ex i Sellafield, och slogs av den respekt hanblir bemött av också i England. I Ryssland fick jag höraatt vi i Norge hade varit eländiga miljöpolitiker om viinte hade haft en miljöorganisation som flåsar oss inacken varenda dag!

Om jag skall göra en realistisk bedömning för utsikternaför ett starkt klimatavtal i Köpenhamn vill jag varaoptimist. Jag tror på argumentets kraft i den diskus-sion som nu förs i hela världen. Vi har en historiskchans att få med världen på en förståelse för att FN:s


vilket Tony Blair signalerade. Bushs möte sommaren2007 resulterade dock i vissa analysgrupper som kanfå betydelse.Frågan kvarstår dock vem den ledare är som skall

driva klimatfrågan. Just nu finns bara EU. Men detkan förändras, ganska snabbt. EU-kommissionen ärväldigt teknokratisk. Där är man okänslig för den psy-kologiska kontakten med u-länderna. När man under-sökte vilka biobränslen som kan accepteras eller ej ochställde upp kriterier för detta, hade man överhuvudta-get ingen dialog med de centrala länderna som Malay-sia och Indonesien.

När det gäller det politiska ledarskapet är jag inte opti-mistisk. Franske presidenten Sarkozy är en opportu-nist. Gordon Brown är ointresserad. Tysklands för-bundskansler Angela Merkel har bleknat. Japan ärstort och viktigt, har en del intressant teknologi menär ett frågetecken, och följer förmodligen USA. Indienligger lågt. I Kina förefaller det att finnas ett medve-tande hos ledarskapet.Strukturerna måste ändras på ett konkret sätt. Det

behövs nya byggnormer och nya transportsystem! Härkan vi spara 60-70 procent av utsläppen.Det blir säkert ett avtal 2009 och med 60 procents

säkerhet får vi utsläppsbegränsningar som är faktiskaoch bindande för i-länderna. För u-länderna kommerdet att se ut på ett annat sätt, med tillräckligt mycketmorötter. Något på skogssidan måste fås till stånd.Restriktioner för sjöfart och flyg måste ingå.Om detta inte uppnås, måste det finnas en Plan B.

Det ser man ännu inte skymten av. Plan B kunde inne-bära att vissa länder går före, och kopplas till delar avnäringslivet.Om man bara är inriktad på att minska klimat-

påverkan kommer energiföretagen med stor sannolik-het försöka få accept för mera användning av kol medlöften om lagring i sänkor, samt för mera kärnkraft.Därför måste vi ha ett vidare perspektiv, att få ettmiljömässigt hållbart system. Annars får vi både enklimat- och en ekosystemkris.Norden är ett tillräckligt stort område för att kunna

ta ett kraftfullt initiativ för t ex tekniksamarbete.Norge har stora resurser för att finansiera ett sådant.De nordiska länderna kunde, antingensom grupp eller inom EU, hjälpa Kinaatt se till att transporterna blir klimat-och miljömässigt hållbara.

FOTO

:MAG

NU

SFR

ÖD

EBER

G,N

ORD

EN.O

RG

Klimatdiskussionen är ett maktspel påhög politisk nivå.Utvecklingsländerna är vårt dåliga

samvete. De ställer oss inför en mycketstarkare utmaning nu än kanske någonsin tidigare.Detta är något man genast möter i förhandlingarna om

klimatet. Det nya avtalet måste innefatta strängarekrav på oss själva men också omfatta utvecklings-länderna.Hur ska vi hantera att u-länderna säger att de måste

få lov att göra samma sak som vi har gjort? Detenklaste svaret är: vi måste erbjuda vår teknologi

Asmund Kristoffersen, medlem av norska Stortinget,ordförande i Nordiska rådets miljö- och naturresurs-utskott. Varit saksansvarig i Stortinget för norsklagstiftning när det gäller Kyoto-implementering.Intervju 2007-10-30

Däremot tror jag inte att någonnorsk eller nordisk politiker har modatt på fullt allvar och helt öppet gå utoch lova att nu blir det lite tuffare förväljarna - lite kallare inomhus och

lite färre flygresor!

INTERVJUER

Asmund Kristoffersen”

”


klarades att man var inställd på att börja arbeta förmiljön. Och Kinas kongress har en fruktansvärd makt.Flyget verkar inte ha kommit så långt. Kanske man

måste hitta mycket mer radikala lösningar. Det fannsju luftskepp och sådant förr. Kanske skulle man skjutaupp luftfarkoster och sedan segla med dem! Men inteens flygplanen ligger längre och cirklar femtio minuterrunt flygplatsen utan försöker komma ned direkt.Oljeindustrin är inte osårbar. De vill ju inte att olje-

priset skall gå upp till 200 dollar. Omställnings-mekanismerna är ganska kraftfulla nu. Oljan kan bliobsolet. Det blir dessutom en ökad knapphet på olja.Jag antar att det inte är mest högvärdigt att elda uppoljan. Det måste ju hända radikala saker med oljeprisetlångt innan oljan tar slut, därför att det kommer inmera högvärdiga användningsområden för oljan.Branschvisa åtgärder är tänkbara om de drabbar

hela branschen, så att det inte blir en konkurrensför-del att vara miljöovänlig. Inom skogsindustrin finnsåtminstone europeiska och amerikanska bransch-organisationer som kunde vara samordnare. Man är

ganska aktiv inom World Business Forum for Sustai-nable Development, ett organ som också kunde använ-das i detta sammanhang. Jag tror att det är viktigt attindustrin blir uppmärksam på att frågan på lång siktär ett existentiellt hot.För skogsindustrin är klimatfrågan en styrkefaktor.

Men skogsindustrin har också mycket att tänka på.Skogen tar hand om CO2, skog används som alterna-tivt bränsle, och skogsindustrin är stor energislukare iprocesserna.Jag tror det vore bra om man kunde flytta bränsle-

tillverkningen längre fram i kedjan. Det är fånigt attenergi och vätskekartong tävlar om samma ved. Sedanskall man återvinna vätskekartongen med matrester,plast och papper. Ju längre man dröjer med att brännaupp en produkt, desto längre tid är kolet bundet. Detfrigörs ju först när det brinner. Det bästa vore att byggatimmerhus av allt virke, som sedan står i hundratalsår, med kolet bundet. Men även för papperskonsumtio-nen gäller att ju längre pappret är i cirkulation, desto

längre ligger kolet bundet. Man vinner på att flytta för-bränningen eller förgasningen framåt i tiden. Fortfa-rande går fruktansvärtmycket till soptippen - rivnings-virke, förpackningar osv. Det finns mycket att funderapå när det gäller vettig pappersinsamling. Transpor-ternas koldioxiduttag är inte med i kalkylen förpappersinsamlingen. Kanske skulle man transporteraavfallspappret kortare sträckor och elda med tidningari stället för med massaved.I Europa hårdnar konkurrensen om vedråvaran. Det

kan motverka mitt scenario, att få in råvaran tilll hög-förädling först, skapa produkter med relativt lång livs-längd och sedan vara så klimatsmart det går när mantar hand om produkten i slutändan. Då har de gjort avmed medparten av sitt värde på resan.Gödslingen är skogens miljöproblem. Skogsdöden

finns kvar, men uppfattas kanske inte som så allvarlig.Svavelfrågan är löst, kväveproblemet finns kvar(kanske var det överdrivet), ännu kalkar man försu-rade sjöar. Vi har en fortgående förändring av naturenför att landet gödslas. Men om vi hanterade skogensom fiskare hanterar haven, så skulle vi hamna ifängelse.Vi får allt tydligare målkonflikter. Ung nyplanterad

skog som växer fort, är effektivare i klimathänseendeän gammal urskog, den tar upp mera koldioxid. Pro-duktionen av etanol drar ju mot en ökad markanvänd-ning för skogens del. Oljekommissionen kunde tänkasig gödsling och GMO för att få fram mera bränsle.Skogsindustrin jobbar mycket med problemet kring

biologisk mångfald. Klimatfrågan borde kunna få denstatusen ganska enkelt, som det känns idag. Det gällerju också bilindustrin, kanske får man med husupp-värmning också. Frågan är om man får det därhän attdet biter ordentligt.Kvartalsekonomin har blivit lite av en slogan. Skogs-

industrins stora problem är att vi varit lite för lång-siktiga. Bolagen har fått stryk på börsen av alla exper-ter. Då får man svårare att få fram kapital för nöd-vändiga investeringar. Företagen kan inte agera hursom helst. Lönsamheten i verksamheten måste vara såstor att man har rätt att existera i framtiden. Annarsblir man utbytt.Inom skogsindustrin är ett modernt massabruk

redanmer eller mindre självförsörjande på energi. Mendet finns mycket annat att göra. All spillvärme måsteutnyttjas för uppvärmning, även den som kommer uravloppsrör, ett område som ännu är jungfruligt. Sålänge en skorsten ryker är det i princip fel. Sedan ver-kar det ju urfånigt att värma upp Östersjön med kärn-kraft.


klimatrapporter skall tas på allvar och är riktiga. Jaghoppas att snöbollen börjar rulla och att EU kan få medregimen i USA - det är ju ohyggligt viktigt! Och om vitar vara på dialogen med Ryssland och slutar medrakethysterin kan det gå bra.

Jag tror att människor är lika kloka i Indien och Kinasom här. Men vi i västvärlden måstevara ännu tydligare med det vi gör. Vimåste visa världen att vi inte barapratar.

FOTO

:SCAN

PIX

Klimatfrågan kanman se som ett special-fall, om än mycket stort, av resursfrågan.Den stora globala frågan är vårt resurs-uttag. När jag föddes fanns 2 miljarder

människor, nu är det 6,7 miljarder. Varje människakonsumerarmer av planeten jordens resurser. Ommanlägger befolkningskurvan ovanpå temperaturkurvanskulle den stämma ganska bra. Det är kanske folk-ökningen som är orsaken och temperaturen som äreffekten!Miljöproblemets alla olika aspekter är egentligen

resultat av resursuttaget, transformationen av resurs-erna och produkter som uppstår efter transformatio-nen: föroreningar, spill etc. En hållbar utvecklingmåste bygga på att ta ut mindre resurser per person,att återanvända dem mer och att röra sig mot mindreskadliga och rikligt förekommande resurser.Vatten är en ödesfråga för framtiden. Kina har redan

problem med färskt drickbart vatten. En del av kriseni Mellanöstern har att göra med detta. Vi måste dels fåstopp på temperaturökningen, dels anpassa oss.

Företagen har växt över alla gränser. Politikernas infly-tande på företagen har blivit mer begränsad. Det har

definitivt skett en maktförskjutning och industrin harblivit en stark maktspelare. Var ligger motkrafterna?WTO gör vissa saker. NGO:s kan lokalt ha viss effekt.Men miljöorganisationerna har ännu inte nått sammastatus som Röda Korset och Rädda Barnen. FN är väl-digt svagt i de här frågorna.

Men politikerna är ibland mera konservativa än industrin,se på USA. De stora företagen har visat sig mer pro-gressiva i miljöfrågan än presidenten.Hos allmänheten/konsumenterna börjar ju med-

vetandet sprida sig. Industrin är inte okänslig för det.Bilindustrin utvecklar ny teknik. Jag vet inte hurmycket kinesiska biltillverkare tar hänsyn till all-männa opinionen. Men vid senaste partikongress för-

Björn HägglundBjörn Hägglund, nyligen pensioneradvicekoncernchef för Stora Enso (tidi-gare koncernchef för Stora).Intervju 2007-09-13 Branschvisa åtgärder är tänkbara

om de drabbar hela branschen, såatt det inte blir en konkurrensfördel

att vara miljöovänlig.

INTERVJUER

”

”


I bränslefrågan tror jag ändå att man måste ty sig tillkärnkraft för att klara av det. Det är annars svårt atttänka sig att man får koldioxiden i balans och att folkfortfarande kan leva på vettig nivå på hela jorden. Menkärnkraften måste göras bättre. Det verkligt allvarligaproblemet är avfallsproblemet. Ändå är kärnkraften endel av lösningen. Man kommer ändå att få jobba somen bäver för att ställa om hela bilparken och flyget ochhela transportsektorn. Utmaningen är så gigantiskändå.Säkerhetsaspekten vet jag inte vad man skall göra

med. Men om mänskligheten har detta gigantiska pro-blem, klimathotet, gemensamt, och somliga stater sam-tidigt fortsätter att utveckla atombomber - ja, är manpå den nivån, då får man inte vara med (skratt)!

I vilken process som koldioxid produceras varierarenormt mellan varje land. Man kan tycka att klimat-frågans jättespelare är USA och Kina. Men i Londonhar i stort sett varje hus sin egen lilla gasboiler. Helasystemet måste vara kolossalt ineffektivt.

Det finns fruktansvärt mycket att göra. Vi är oändligt långtifrån en uthållig energiförbrukning.Vi måste framför allt finna lösningar på klimat-

frågan som gör att 9-10 miljarder människor kan levaett någorlunda drägligt liv. Man kan inte söka lösning-arna bakåt i tiden, i någon häst- och vagnstruktur. Vibehöver framåtsyftande lösningar, där tekniken tas itjänst. Klimatet är gemensamt problem för alla, menmåste i slutändan återföras på den enskilde.Hur åstadkoms detta? Det är här politik och sam-

hälle kommer in. Politikernamåste göra om det globalasystemet till något som träffar den enskilde. Och detbehövs en världsorganisation, om den får något attsäga till om. FN-systemet finns ju. Och för att få före-tagen att fungera och jobba åt rätt håll, inte bara i kon-ferensrummen, så måste ett behov skapas hos konsu-menterna (t ex att konsumera mindre energi). Allmän-nyttan skall transformeras till egennytta.Det behövs politiska åtgärder också nationellt. Var

skulle vi stå i Sverige utan en bensinskatt? Det skulle

inte gå åt en deciliter etanol i det här landet utanpolitik. Blir hemmaopinionerna starka nog är detkanske bästa vägen att gå. Höja bensinskatter, reglerajordbrukets vattenanvändning, teknikutveckling. Detfinns massor som måste göras. Det finns ingen anled-ning att en bil för persontransport skulle dra mer äntvå deciliter bränsle, och det finns sådana bilar. Det gårsäkert att göra dieselhybrider som drar lika lite.Ta hundra spänn litern för bensinen! (Jag skulle inte

vilja vara den som lansera ett sådant förslag). Men i entransformationsprocess kunde man till exempel skattaut de bilar som drar mest mycket hårdare, och användade pengarna till att subventionera de bilar som drarminst. Eller kanske restitution på bensinskatten föralla som drarmindre än en halv liter. Man kommer interunt det. Ved som bränsle skulle ju inte heller ha enchans utan oljeskatt.

Opinioner påverkar politikerna. Den här frågan är juegentligen tacksam - så fort det blåser eller regnar litemer, så tänker man ”Jävla Bush”.Det råkar bara vara så att samma människor vill ha

stabilitet i klimatet, köpa bra grejor och ha fina pen-sioner. Det hänger inte riktigt ihop. Därför tror jag inteatt det här går utan ganska kraftiga politiska styr-medel. Och dåmåste man ha en opinion bakom sig. Denskapas just nu. Kanske kan den knäckas av en låg-konjunktur. Men kanske inte ändå. Om New Orleanssvämmar över en gång till så sitter frågan där även ivärldens lågkonjunktur.Det stora ansvaret i klimatfrågan är enormt och det

är kollektivt. Ytterst är det mänskligheten som måsteta ansvar för sin framtid. Men detta måste manifeste-ras på något sätt. Och det är detta man har det poli-tiska systemen till.Än så länge känner kanske den genomsnittliga

världsmedborgaren inte att klimathotet är så allvarligtatt han är villig att ge upp väsentliga delar av sin stan-dard. Men egentligen är det ju inte att ge upp sin stan-dard att ha en bil som drar 0,2 liter istället för 2 liter bränsle. Men förstmåste basala behov tillfredsställas.Och nyckeln sitter i det politiska

systemet.

FOTO

:JER

KER

LOKR

ANTZ

,AZO

TE

Vad som kan göras internationellt berori hög utsträckning på ”enabling condi-tions”, gynnsamma politiska betingelserpå hemmaplan. Man kan inte visa poli-

tisk vilja om man inte har väljarnas stöd. Utgångs-punkterna för förhandlingarna är följande:

1) Vi har ett allmänt hot som vi själva har skapat och sominte är bundet till någon enskild stat. Vi är på sammasida allihop. Vi kan förhandla om klimatet men inte för-handla med klimatet. Ingen finns på andra sidan.

2) Det handlar om långa tidsperspektiv. Statsmän kantänka i långa perspektiv (när det gäller råvaror etc)men här är de extremt långa. Målsättningar för 2050verkar långt, men är inte det. Den infrastruktur vi byg-ger nu kommer att finnas då.Samtidigt är det orättvist mot politiker att säga att

de inte ser längre än till nästa val. Det finns också enskillnad mellan vad som är viktigt och vad som ärbrådskande. Det händer ständigt oväntade saker sompolitiker måste ta ställning till.

3) Analysen kräver mycket av dem som skall hålla på meddetta. Den traditionella säkerhetspolitiken handlar omkända problem, men här (om man skall vara effektiv)är det flera aspekter av samhällslivet som måste tas in(sociala aspekter osv). Det kräver mycket av dem somskall utöva beslutsfattandet.

Naturvetenskaperna har i stort sett drivit utvecklingeni klimatfrågan, när det gäller ozonskiktet, luftföro-

reningarna med mera. Däremot har samhällsveten-skaperna inte alls hängt med. Stern-rapporten varviktig. Men det finns nya utmaningar för forskningen,inte bara inom ekonomi utan också inom sociologi,socialpsykologi, etc.Det civila samhället har en stor roll. Alla människor

berörs så nära. Åtgärderna i den här frågan har störreeffekt påmänniskorna än vanlig utrikespolitik. Det härgår direkt in själva hjärtat på hur vi lever i fråga omenergi och transporter. Därför har NGO:s spelat en vik-tig roll och tagits in i FN-systemet i klimatfrågan.Det finns naturligtvis ännu tvivlare till klimathotet.

Men en aspekt i motståndarnas argumentering har jagaldrig förstått: det är klart att det finns naturliga vari-ationer i klimatet - men gör det saken bättre om manovanpå detta lägger en mänsklig påverkan? Det finnsockså något slags kolartro på att människans inverkanskulle ”kompenseras”, att den inte spelar någon roll.

Förändringen i klimatet är oroväckande. Den oro man kanha är snabba systemkollapser. Därför är informationensom kommer nu om isarna i Arktis viktig. Den gerockså problematiken i blixtbelysning. Men några jub-lar. Då kan man exploatera nya oljeresurser!Men människan påverkar också de ekonomiska och

sociala systemen. Ytterst är det en fråga om hållbarutveckling, och det är en fråga på högsta politisk nivå,en fråga för statsministrarna.Klimathotet är alltså en politisk fråga, men också en

fråga om att vi ännu inte riktigt förstår till fullo vadsom behöver göras. Vissa saker är enkla - en heltutsläppsfri bil t ex. Det måste vara målet, därför att

Bo KjellénBo Kjellén, veteranförhandlare i klimat-frågor, ordförande för de globala öken-förhandlingarna redan vid den förstaklimatkonferensen i Rio 1992.Intervju 2007-09-11

Det råkar bara vara så att sammamänniskor vill ha stabilitet i klimatet,köpa bra grejor och ha fina pensioner.

Det hänger inte riktigt ihop.

INTERVJUER

”

”


Företagen har också ändrat uppfattning. Här kommerockså in frågan om konkurrenskraft, plus att ameri-kanska industrin vill vara med och handla medutsläppsrätter. De amerikanska bilproducenterna harinte kunnat undgå att notera att japanska bilar harhaft framgång med sina miljösatsningar.Vår linje var att anse att så länge Bush var kvar

kunde man inte tänka sig att få någon rörelse i USA.Där har bedömningen ändrat sig något. Situationenmed en ny president kan tänkas innebära en mycketmer radikal linje, en amerikansk politik som kanskemer konkret vill påverka Kyoto 2, än vad man på euro-peisk sida tycker är bra. Vi har vant oss vid att ledaprocessen.

Ett antal länder faller utanför definitionen i- och u-land:Kina, Indien, Indonesien, Thailand, Brasilien. Det är”emerging economies”, ett stort antal länder medmodern industri. Inom 77-gruppen finns i dag störreförståelse för att acceptera någon form av differentie-ring. Gruppen är främst ett förhandlingsverktyg, menolikheterna är stora mellan Kina och Tchad, eller mel-lan Burkina Faso och Brasilien.Också nya aktörer har kommit in. Det är länder som

man tidigare inte hade med, ofta små länder, t ex desmå ö-länderna som riskerar att hamna under havs-ytan.Det blir intressant att se vad som kommer att hända

i Kina och Indien. Var och en av dem har i dag en störrebefolkning än vad hela världen hade år 1800. Där boröver 35 procent av världens totala befolkning.Kanske man måste inse att dessa stora länder måste

göra reella förändringar, inte bara hävda att ”vi måstei första hand bekämpa fattigdomen”. Deras ekonomi äri vissa avseenden på samma nivå som dagens industri-länder. De talar gärna om sina låga per capita-utsläpp,men medelklassen där, som är flera hundra miljoner,lever på samma sätt som vi. Deras egna förhandlaretillhör detta skikt. Det här är för dem också ett socialtproblem.Det finns väldigt många fattiga människor i Asien,

men den stora skillnaden ligger i Afrika som kontinent.Just där finns samtidigt en stor känslighet för klimat-förändringar. Vi kan få ett system med läckage, så attde stora företagen i Kina flyttar till Afrika.Idealet är en bred ”Coalition of the Willing”, och att

också Kina och Indien ställer upp. Men medan manmåste ha samma typ av åtaganden för USAoch Europa,så kan man inte tänka sig att Kina och Indien har det.Man diskuterar nu om det finns andra vägar, till exem-pel ”intensity targets”, eller att man knyter målsätt-

ningar till den ekonomiska utvecklingen, accepterarregler för att införa energieffektivisering, inför stan-dards osv.Det är möjligt att dessa länder måste komma med

frivilligt och att deras åtaganden kanske inte blir före-nade med sanktioner. Men deras mål måste vara kvan-tifierade och verifierbara. Kommunikén från Apec-toppmötet i Australien talar bara om ”aspirationalgoals”. Det räcker inte. Det måste finnas ett störretryck - om det sedan leder till sanktioner eller inte.Det här går inte av sig självt. Man tar ett steg i taget.

Det är möjligt att det går för långsamt. Alla inser attefter 2012måste det vara enmera differentierad regim.Man har ett Kyoto 2 för industriländerna. Man harnågon typ av verifierbara åtaganden för de stora u-länderna (medverkan i handel osv). Sedan har mannågon form av överenskommelse om insatser föranpassning, t ex i ett särskilt protokoll. Det är ett avskälen till att man behöver någon typ av finansierings-system.Vi har redan klimatförändringar. Anpassningsåtgär-

der blir absolut nödvändiga. I Sverige är vårt dricks-vatten väldigt bra, men översvämningar kan påverkadricksvattentäkter. Också andra system som dam-marna i norra Sverige som är över hundra år gamla kanpåverkas.

Anpassningen i u-länder kan betyda liv eller död för befolk-ningen. Då blir det också ett säkerhetsproblem förEuropa, med miljöflyktingar. Kanske man kundekoppla biståndet till en del länder med nya stora svå-righeter. Clean Development Mechanism gör det möj-ligt att sälja/köpa utsläppsrätter genom att göra pro-jekt i u-länder. Avgiften för detta går in i en anpass-ningsfond. Om nya medel kunde skapas t ex genom eninternationell flygskatt så har man mycket mer flexi-bilitet. Då är det ingen som kan identifiera pengarnasom ”sina”. Man får en bra global reglering. Det är inteönsketänkande. Vi har en intressant utveckling fram-för oss när det gäller hur det internationella handels-systemet fungerar.Ett konkret mål är att en viss andel av energi-

produktionen skall vara förnybar energi (som vi beslu-tat i EU).OECD har haft en hel del inflytande på ekonomisk

politik, inte för att de kräver bindande åtaganden, utanför att de hänger ut regeringar som inte för en bra poli-tik, vilket sedan diskuteras i medlemsländerna. Detger en transparens i systemet.Mycket beror på om nya katastrofer inträffar. De är

svåra att riktigt knyta till klimatförändringar, forskarna


man inte kan tänka bort bilen, eller för den delen vissaandra inslag i vårt liv. Kanske vi i framtiden får se attfolk inte vill ha bil lika mycket hos oss. Men då har viändå kvar Kina och Indien. En av få saker som var bramed kommunismen i Sovjetunionen var att man gjordenågot fint av kollektivtrafiken (Moskvas tunnelbana!).Men vi måste också få fram drivmedel som inte ärfossilbränslebaserat. Om man efter 2020 bara får sälja

miljöbilar, då ställer industrin om sig. Tyvärr kommerdetta att ta lång tid. Och den gamla bilparken finnskvar i alla fall.Jag tror man kommer att göra en del misstag på

vägen. Etanolen reser fler problem än den löser. Dess-utom leder det till konkurrens om jorden, mark-användningen. Det kräver också energi att ta fram eta-nol. Jag tror mer på effektiva elbilar, som kan laddasupp genom att man sticker in en kontakt på natten.Vätgasen har också en framtid. Men det förutsätter attman kan producera el på tillfredsställande sätt.När det gäller flyget har jag aldrig förstått varför

man inte kan ha en internationell skatt på flygbränsle.Flyget är i nyckelposition. Ta en avgift på 3-4 dollar perbiljett, det skulle ge en massa pengar med vilka mankunde bygga upp de fonder som behövs för att stödjaanpassningsåtgärder i riktigt fattiga u-länder. Detkommer att behövas. En av de centrala frågorna äranpassningen till klimatförändringarna.Det finns länder med väldiga ytor. Mali är fyra

gånger så stort som Sverige, med en yta som inte gåratt använda till någonting. Skulle man inte kunnaanlägga jättelika solkraftsanläggningar i sådana län-der? Tekniken finns på sätt och vis redan. Det är natur-ligtvis stora investeringar, men vilket pris sätter manpå klimatet?

Ytterst bygger framgång i bekämpningen av klimathotetpå individens ställningstagande. Och individen harnaturligtvis ett ansvar. Men enligt min uppfattning

finns det klara gränser för vadman kan begära avmän-niskor. Jag tycker inte om individuellt skuldbeläg-gande. Priset är avgörande. I rätt utsträckning kanman också göra det så att folk tjänar på det. Men attsäga till människor att de inte ska åka lågprisflyg ärsvårt. I stället måste man få stöd för myndighets-åtgärder av olika slag (skatter, regleringar). Om bensi-nen kostar 25 kronor litern så kan bara de rika åka bil.Kanske någon form av reglering är bättre. Under krigs-åren införde man ransoneringar av det skälet och detaccepterades allmänt. Kanske kan man införa regler-ingar som säger att vi bara får åka på semesterresa tillAsien en gång var femte år?Först måste regeringen bygga ett ramverk med

grundläggande regler. Sedan har regionala och lokalamyndigheter en viktig roll i att bygga upp infrastruk-turen, där är kommunerna viktiga. På 1990-talet fannsden lokala Agenda 21, där kommunerna satsademycket. Många ungdomar engagerades i nätverk, ochblev Agenda 21-koordinatörer. Något liknande kundetänkas igen.Det som man gör nationellt med stöd av opinionen

skall sedan spelas ut när man diskuterar internatio-nella avtal. Om det finns en intern opinion som stöderåtgärderna (som vi haft i Sverige under lång tid), dåkan man agera med större kraft internationellt. Ochhar större garantier för att besluten inte bara ratifice-ras utan också genomförs.Alla länder har inte vår form av demokrati. Ett slags

upplyst despoti tror jag inte ger tillräckligt stöd, insat-serna kommer att saboteras. Förutsättningar för för-ändring kräver att människor tar ställning och harkunskaper.USA:s position är naturligtvis väldigt central. De har

dessutom ökat sina utsläpp kraftigt från 1990. Allautsläpp som tar det året som basår blir svåra att för-handla om.Med Barack Obama som president är Bush-erans negativa inställning till multilaterala förhand-lingar över. Det är inte heller tänkbart att USAsom har25 procent av utsläppen inte skulle varamed på sammasätt som de andra industriländerna.Nu har situationen i kongressen ändrats en del, och

de amerikanska attityderna har gått en lång väg.Ibland har man en känsla av att det finns starkare opi-nionstryck i USA än i Europa att vidta åtgärder. Kali-fornien är en av världens största ekonomier, och en delav de nordöstra delstaterna har faktiskt antagitKyotomålen. Detta är den största och mest expansivadelen av den amerikanska ekonomin. Dessutomhar cirka trehundra städer ställt upp ambitiösamiljömål.

Jag tror man kommer att göra endel misstag på vägen. Etanolen reserfler problem än den löser. Dessutomleder det till konkurrens om jorden,

markanvändningen.

INTERVJUER


sering skulle innebära förstörelse av alla gamla vikto-rianska hus. Det blev ett ramaskri!Fram till 1940-talet byggde man skafferier hos oss i

alla hus. Nio månader av året behöver man nästan intekylskåp i ett klimat som vårt.

I Brasilien organiserade miljöministern företag förfolk som samlade saker på soptipparna, de blev an-ställda och fick uniformer och klarade sig bra.Om man i USA höll husen två grader kallare på vin-

tern och varmare på sommaren så skulle USA nästanklara sina problem, de har så oerhört mycket att skärai. Den nya amerikanska administrationen kan nästan

plocka åtgärderna som mogna frukter.Klimatfrågan är en del av en ännu större fråga, män-

niskans påverkan på det naturliga systemet. Männi-skan har själv blivit en naturkraft. ”Antropocene era”talar några om som en ny geologisk epok. Men sam-tidigt är vi som individer oerhört svaga. Vi sticker infingret i känsliga och stora system och om de börjargå fel genom vårt förvållande så är det möjligt att viinte klarar det.Men man måste vara funktionell

optimist.


är försiktiga. Men på bara några år har intresset explo-derat på toppmöten med presidenter och stats-ministrar. De är själva lite skakade och man ser detsom en stor framtidsfråga. Man kan hoppas att det gårframåt, men går det tillräckligt fort? EU har satt ettbra exempel med minus 20 procent till 2020. Det är liteskakigt om man klarar det, EU med 27 länder är enstor grupp.Man behövde 50 länder som ratificerade det nu gäl-

lande Kyoto-protokollet, och dessutom skulle deindustriländer som var med representera 55 procent avalla utsläpp av CO2 1990. Amerikanerna trodde att omde sa nej så blev det ingenting. Eftersom USA repre-senterade 35 procent så var marginalen bara 10 pro-cent. Det räckte inte med EU. Japan fick vi med. MenRyssland hade oerhört stora utsläpp 1990 (17 procent).Enligt min uppfattning var det helt avgörande attRyssland kom med.Ryssland kommer nog att klara Kyoto 1 för de fick

bara stabilisering, ingen sänkning. Men de är opålit-liga och fortsätter att säga nej. Och till slut får de sinvilja fram. Nu är de i gång och använder samma reso-nemang som amerikanerna. Amerikanerna ville inte tanågot som kunde ge intryck av att man inte trodde påatt den amerikanska ekonomin skulle börja växa igen(1992 var det ju dåligt). Ryssland är nu en viktig pro-ducent av olja och gas, där ligger de ofta på samma linjesom Saudiarabien. Så det är mycket som kombineratgör Ryssland till en oerhört besvärlig förhandlings-partner.Att begrava koldioxid i stor skala är kineserna intres-

serade av. I Kina och Indien kan man inte tänka bortkolet. Det är också svårt att tänka bort kärnkraften.Norrmännen har redan använt tekniken med kolsän-kor i Atlanten. Vattenfall har också undersökt tekni-ken. Kanske blir det för dyrt. Cost-benefit-analy-sen beror också på vad man har för andra kostnader,var oljepriset ligger eller var CO2-priset kommer attligga.

Olika styrmedel är olika accepterade i olika politiska kul-turer. I Europa använder man skatter (svensk miljö-skatt har varit ganska framgångsrik), i USA kan mantänka sig regleringar men inte skatter. I Washingtonhade man en regel om att man måste vara minst trepersoner i en bil i rusningstid annars togs bilen urtrafik på motorvägen.Nästan alla europeiska ekonomier är präglade av

den skandinaviska socialdemokratin, en marknads-ekonomi med sociala dimensioner. I stigande gradbehöver man nu också miljöskäl. I en marknads-

ekonomi kan man inte på förhand se vilken effekt olikaingrepp kommer att ha.Hittills har vi i Sverige haft ganska små motsätt-

ningar mellan blocken i miljöpolitiken. Men kommerman till djupare ingrepp så uppstår sociala och ekono-miska motsättningar. Därför måste alla de insatsersom görs uppfattas som rimliga och rättvisa. Det härställer väldiga krav, inte minst på medierna, däropinionstrycket skapas. Det är möjligt att intressetbland allmänheten minskar, men jag skulle tro att deglobala överlevnadsfrågorna kommer att ligga kvar. Viligger på en stigande kurva. Ju mer människor vet,desto mer intresserade blir de.Sedan har man då hela den stora teknologibiten. Hur

kan man åstadkomma att det internationella finansi-ella systemet genererar tillräckligt mycket och snabbtnya teknologiska lösningar som delvis förändrar, delvisförenklar svårigheterna? Jag tror inte på sensationella”quick fixes”. Men det kommer att hända saker underde närmaste trettio åren som radikalt förändrar förut-sättningarna. För trettio år sedan kunde ingen förutseatt alla skulle sitta vid sina datorer.

Vi har haft tre industriella revolutioner. Den första varkring 1800 med ångmaskinen och järnvägen, baseradpå kol. Den andra, hundra år senare, var också knutentill energifrågan, då introducerades elen, och då komockså oljan.Då kan man ju tänka sig att datorerna är den tredje

industriella revolutionen, som kan generera kraftfullaförändringar på industrisidan, som vi ännu inte kän-ner till. Solenergi, kanskemer användning av vågkraft.Kanske kan man kombinera dessa system på ett sättså att de blir mycket effektivare än vad vi kan föreställaoss i dag.Jag tror att man måste tro att det kan finnas forsk-

ning bortom hörnet som vi inte vet något om i dag ochkan förändra mycket. Men man kan inte sitta och väljavinnare i förväg i forskningen.

De stora vinsterna står att göra i form av effektivisering. IEngland ser man mycket på byggnaderna. Effektivi-

FOTO

:JO

HAN

NES

JAN

SSO

N/N

ORD

EN.O

RG

De nordiska länderna kan absolut bidra tillett nytt klimatavtal, även om det är enkomplikation att några hör till EU ochandra inte. Island och Norge hänger dockmed i vad som sker på EU-nivå. Ett nor-

diskt ”brand” är miljöteknologi och -kunnande. Vårasamhällen är små och smidiga och kan snabbareanpassa sig till nya situationer.Inom forskning och utveckling kan Norden gå in för

större samordning. Våra länder är små. Det borde fin-nas nordiska kluster inom miljöteknologi för t exgemensamma leveranser, där både staten och privataföretag samarbetar på de stora globala marknaderna.Finanskrisen har lett till att man inom EU diskute-

rar mildare krav. Det är farligt. Jag fick en tankestäl-lare när jag var med i den arktiska parlamentariker-konferensen. Där bor människor som redan nu upp-lever förändringen. Men deras röster lyssnar ingen på.Det gäller för politikerna att stålsätta sig, inte pruta

på klimatmålen och hänvisa till finanskrisen, utanhitta vägar när det gäller att lösa frågorna. Det finnsmöjligheter att bygga ett nytt grönare samhälle, ettsom bygger på förnybar energi. Allt handlar om hur och

vad man producerar. Det kan också föra med sig väl-stånd att skapa ett annat slags arbetsplatser och ettannat slags samhälle, som inte behöver bli sämre.I Finland är vi inte så i förgrunden som vi tror. En

färsk utredning säger att vi de facto har sackat efter.Vi har inte själva implementerat den nyaste tekniken.Alla företag behöver en hemmamarknad som referens,där saker testas.

Christina GestrinChristina Gestrin,finländsk riksdagsledamot.

”

Hittills har vi i Sverige haftganska små motsättningar mellan

blocken i miljöpolitiken. Men kommerman till djupare ingrepp så uppstår

sociala och ekonomiska motsättningar.

INTERVJUER

”


FOTO

:JKL

Kärnkraften och den långa debatten kring den harvarit problematisk och bromsat upp intresset att inve-stera i ny teknologi, och i ökad effektivitet och energi-sparande. Kärnkraften är inte en global lösning. Denbidrar inte till växthuseffekten men problemen är fort-farande inte lösta. Det är också lite farligt hoppas påsänkor för att lagra koldioxid. Enligt Fortum finns dekanske först i praktiken om 20-30 år.

Lågenergibyggande har stor potential. Man kan krävafjärrvärme i alla nya bostadsområden. Om ett höghusbyggs som lågenergihus så kan man spara upp till 70procent av energiförbrukningen (i Helsingforsregionenbyggs kanske trettontusen bostäder om året!). Offent-liga upphandlingar borde gå in för strängare miljö-

kriterier både för tjänster och varor.Politikerna måste medvetet gå in för att styra sam-

hället och det behöver inte innebära så hemskt mycketför vanliga människor. Det påverkar förstås produktersom kommer ut på marknaden, men så skapas också enhemmamarknad.

För återvinning av avfall och energimärkning av produk-ter har det kommit bra krav från EU. Jag gjorde en lag-motion om att förbjuda användning av traditionellaglödlampor med tre års övergångstid, som väckteenormt uppseende. Om man i Finland övergick till låg-energilampor skulle man spara energi motsvarandeuppvärmningen av 50 000 villor! I Finland går 18 pro-cent av energin i hemmen till belysning (40 procent tilluppvärmning, resten till hushållsmaskiner).Nu är klimatfrågan i högsta grad politik. Politiker-

nas uppgift är att erbjuda möjligheter att leva så miljö-vänligt som möjligt. Om det inte finnsmöjligheter att kunna göra miljövänligaval, leder det till fruktansvärd frustrationhos väljarna.

Finanskrisen har lett till att maninom EU diskuterar mildare krav.

Det är farligt.

som en väldig framgång för att de länderna inte självaskulle drabbas. Det är naturligtvis en helt huvudlöshållning. Vi kommer aldrig att klara detta om inte detunga växande ekonomierna i tid anpassar sitt bete-ende. Indien, Kina, Ryssland, Brasilien och Sydafrikamåste vara med. De har nyckelrollen. Nu lämpas dethela över på Europa och USA, Japan och Kanada.

Hur växer politiska rörelser fram? Som svar på problemi människors vardag. Och vad talar alla om - jo vädret!När människor inser att vädret också är ett politisktproblem, då skapas ett opinionstryck.Dessutom kan två andra omständigheter komma att

driva på processen. Det är en fullständigt orimlig ordningsom västvärlden och de växande ekonomierna har för-satt sig i. Det finns en grovt underskattad säker-hetspolitisk risk i att göra sig så totalt beroende av fos-sila bränslen. Det räcker med ett dramatiskt politisktattentat i Saudiarabien och hela västvärldens ekonomiknockas. Kan vi ha det så? Det räcker med att vi får enutveckling i Ryssland som är av det slaget att man blirmer glad i idén att använda gasleveranser som påtryck-ning inte bara mot Ukraina och Georgien, utan kanskemot andra kunder. Kan vi ha det så? Den frågan kankomma att ställas fortare än vi tror.Den andra underskattade dimensionen är själva pri-

set. Jag tycker man ska vara glad över ett oljepris på100 dollar fatet. Ett fallande oljepris nu skulle vara väl-digt svårbemästrat ur klimatperspektiv. Oljeprospek-teringen har nått toppen och i kombination med oro iproducentländerna ger det stigande priser, skador påekonomin och anledning att söka ett oberoende frånolja och gas.Det är inget hokuspokus som behövs för att trassla

sig ur beroendet av fossila bränslen. Det svåra kommeratt vara transportsektorn. Uppvärmning av bostäder,industrin osv - det tror jag vi kommer att klara. Mentransportsektorn är ju helt baserad på fossila bränslen.Hela världsekonomins blodomlopp, transporterna, ärfossilbaserat. Det finns teknik men det ska till en oer-hörd investeringsvolym. I andel av BNP är det ändårimliga tal, 3-4 procent av globalt BNP. Det kommer attgå i ett läge när människor förstår att vi inte kan fort-sätta på samma sätt.Sternrapporten visade att det är möjligt. Så fruk-

tansvärt skrämmande var inte den ekonomiska sidan.Men man måste göra det i tid. Väntar man för längeblir det fruktansvärda kostnader.

Jag känner oro efter Bali. Nu pustar världen ut och tardet kanske lugnt till 2009. Men om några länder har

kunnat visa att här ligger förbaskat intressanta affä-rer, ett framtidsprojekt, jobb, högteknologi, att det ärmodernt, smart, ungt, i framkant - om några har visatdet 2009, vilket jag hoppas ska vara möjligt - då trorjag att de internationella regelverken bara faller påplats av sig självt.Det här kan ju vara världens chans för FN-systemet.

Institutionerna i världskrigets spår har kommit tillvägs ände. Dagens säkerhetsråd är inte lämpat atthantera den största säkerhetspolitiska utmaningen vihar - klimatförändringen. Detta kommer att driva framnästa generations multilaterala system. Om det integår att reformera FN, så måste vi ha en annan instanssom vilar på internationell rätt och som kan ta beslut

och följa upp beslut. Det är en dramatisk situation fördet multilaterala systemet. Klimatfrågan kommer atthandla om bördefördelning internationellt. Och dåmåste de sitta runt bordet som företräder de flesta runtjordklotet, och inte de som råkade vara på rätt sida1945.Vi ser ett paradigmskifte. USA har varit så domine-

rande, men utmanas nu av andra stater. Man behöverinte vara marxist för att förstå sambandet mellan eko-nomi och politik och opinionsbildning. Var formas denya normer som kommer att styra den nya världsord-ning som växer fram? Ja, inte är det i Västeuropa ellerpå den amerikanska östkusten. Det kan vara världenschans. Men det kan också bli väldigt svårt och kon-fliktfyllt.Det skulle inte alls förvåna mig om klimatförhand-

lingarna blir Kinas och Indiens avgörande internatio-nella genombrott. Det är ett sätt för dem att politiskthantera en besvärlig situation - att själva vara med ochstyra. Amerikanerna har inte trovärdighet i den härfrågan internationellt. Men med en ny regim iWashington, så kan USA mycket väl komma tillbaka.Och EU är, även om Europas relativa betydelse mins-kar, ändå en viktig aktör.Jag vet precis vad kineserna drömmer om - samma

”Göran PerssonGöran Persson, tidigare statsminister.Den första statsminister som vågat haen vision om ett fossilfritt samhälle.Intervju 2008-01-08

Det som kommer att driva fram en regiminternationellt är en folkopinion som viännu inte har sett. När det gäller Bali-överläggningarna gick det ännu ingenchockvåg över världen. I bästa fall var

Bali starten på början av slutfasen.Jag tror att man tyvärr måste uppleva dramatiska

väderhändelser i världen för att det äkta trycket skaskapas. När det skapas kan det gå väldigt fort. Iindiska och sydafrikanska tidningar betraktades Bali

”

Jag tror att man tyvärr måsteuppleva dramatiska väderhändelseri världen för att det äkta trycket skaskapas. När det skapas kan det gå

väldigt fort.


sak som vi i Sverige för femtio år sedan. Det är baradet att de inte kan ha samma bil som vi hade.

Om man nu ser vilka klimatinstrumenten är - skatter,statsbidrag, investeringsprogram, projektstöd, forsk-ning - ska allt in i ett ramverk som är beslutat politiskt,antingen nationellt eller internationellt. Det finnsingen politiker som inte kommer att ha ett program fördetta. Det kommer att begås misstag, självklart. Mendet kommer också att ske mycket som är bra, och detkommer att gå fort. Vi har haft en trettioårsperiod avliberalisering. Och det har varit en väldig framgång påmånga sätt. Klimatfrågan är politikens återkomst!Den politiska opportunismen finns alltid där. Ta

bensinskatten i vårt land och svängarna kring den. Enpolitiker är alltid i viss mening populist. Populära pro-jekt nu kommer nog snarare att handla inte om skat-tesänkningar eller subsidier utan om fantasifulla pro-jekt att hitta alternativ till olja och spara energi. Engod populist driver inte bensinskattesänkningar i dag.Vad det handlar om är överföringen av ny teknik till

u-länderna. Då blir det här på riktigt. Det måste bliFN-systemet. Det måste bli Världsbanken, som ju desista tio åren gått från klarhet till klarhet. Det är jufråga om enmassiv överföring av resurser. Jag ser dockinte konstruktionen framför mig.Ska vi vara så bekymrade för u-länderna? De kan ju

bygga upp något nytt. Rimligen borde det ju ge dem enstor fördel framom de gamla i-länderna som dras medsin gamla teknik och måste byta och ersätta sådantsom inte är avskrivet.De fattigaste länderna blir inte problemet utan de

som ligger i mitten, de nya ekonomiska jättarna, därmånga lever på samma nivå som i väst och som redanhar system uppbyggda. Länder som Kina och Indienhar en energiförsörjning som bygger på brunkol. De ärinte fattiga, de borde klara omställningen själva. Därkommer matchen!Jag föreställer mig att en vara som skall in i inter-

nationell handel ska belastas i sitt ursprungsland med

en CO2-avgift. Det här är en jättenöt att knäcka. Regi-men för detta finns inte. Men det måste kunna regle-ras i internationella avtal. Alla måste göra klimat-skadlig produktion lite dyrare. Men internationellahandelsförhandlingar är fortfarande på väg åt andrahållet.Klimatförändringen kan göra livsmedelsförsörj-

ningen dramatisk. Konkurrensen om mark blir tuff atthantera. Jordbrukets avfall är en jättestor oanvändenergiresurs.

Politik funkar ju ofta så, att det som man inte väntar sigska inträffa, det inträffar. Alla har förberett sig på detförväntade. Det skapar motkrafter och något annatkommer.De nordiska länderna kan absolut ta initiativ, fram-

för allt genom att GÖRA saker. Att utveckla programoch politik för en omställning och visa hur det går attleva ett gott liv ändå.Det är inget hokuspokus, vardagliga investeringar i

enkla saker som att byta kol mot flis. Vi borde kunnavisa att man kan få ut mycket mycket mer ur mycketmycket mindre. Fortfarande slösar vi ohyggligt medenergi. Ingen tycks vara på allvar intresserad av attfundera över smartare sätt. Det finns en risk, rebound-effekten: om det till följd av sparande blir ett överskott(av energi) så tar man omedelbart i anspråk den förnågot nytt.

Allt vi har lärt oss om bensinmotorns effektivitet på 1950-talet har vi tagit ut i starkare, inte i mer bränslesnålamotorer. Men jag är ganska övertygad om att bilen iframtiden kommer att gå på el, om elen produceras påett klokt sätt. Elen är en överlägsen energibärare, ochtyst! Man har inte råd att hålla fast vid det gamla.Det vore väldigt roligt - ur svenskt perspektiv - att

visa att det går. Vi är en av de ekonomier i världen somär mest beroende av bilproduktion. Vi är också på såsätt extremt oljeberoende. Lyckas vi inte utveckla enmotor som är hållbar, då är hela vår ekonomiska rygg-rad knäckt. Vi måste få fram motorer som kan rulla på0,25, kanske inte ens på bensin eller diesel utan någotannat - el! Det finns ju. Att vara först måste vara enfördel.Man håller på att torpedera hela idén att producera

alternativa bränslen, som om de från dag ett skullekunna vara konkurrenskraftiga med sådant som harproducerats i hundra år. Märkligt att man köper ettsådant resonemang.Jag är inte rädd för den nya tekniken, jag är rädd för

den gamla.

I Norden kommer inte en ökad energiproduktion att varavår huvudsakliga inriktning. Det blir att byta till håll-bara system och att dessutom använda dem på ettsmartare sätt. Hus skall till exempel inte tillförasnågon extern energi alls, de ska kunna värmas medhjälp av de människor som finns i husen och den belys-ning och de elapparater som används.I våra utvecklade ekonomier i Norden borde vi ha en

handlingsplan som visar att man inte använder pro-

duktiv åkermark till något annat än odling. Asfalteraden - det är vad man gör! Det händer också i Kina. Komihåg att vi i Norden inte ens behöver konstbevattna.Jag är optimist. Det måste man vara.

Det är inte värdigt människan att geupp, som Alva Myrdal sa.

Det skulle inte alls förvånamig om klimatförhandlingarnablir Kinas och Indiens avgörandeinternationella genombrott.

INTERVJUER

”Vi försöker ha mycket kontakt med poli-tikerna i klimatfrågan. Ibland kontaktarde oss, oftare är det vi som tar kontakt.Det är ett givande och tagande, det kanbli kompromissande när det gäller

lagstiftning, standardisering, normer osv. Vi har väl-digt mycket regleringar i den här branschen.Vi har inget emot vare sig lagstiftning eller regle-

ringar under förutsättning att det ges en rimlig imple-mentationstid. Och att inte varje land driver sin egensärlösning utan reglerna är så harmoniserade sommöj-ligt - det vill säga gäller åtminstone för hela EU ochhelst för USA också.I USA är regleringen tuffare än i Europa. Vi har 30

procent av vår försäljning i USA, så vi pratar ocksåmedamerikanska politiker. Vi har märkt en klar förändringoch beredvillighet att föra diskussioner i Departmentof Energy. De satsar oerhört mycket pengar på forsk-ning, mycket mer än Europa.Femtio procent av vår omsättning är i Europa, enextremt viktig marknad. Frankrike är det enskildaland vi säljer mest till, främst för att vi äger 100 pro-cent av Renault Trucks. Och det är en större efterfrå-gan på biodiesel i Frankrike än i Sverige. FoU är ocksåmycket intressant för fransmännen och här för vi dis-kussioner med myndigheterna.

När det gäller harmonisering är det Europanivån visträvar efter. Europa plus Ryssland - även omRysslandkommer lite efter. Och en nära dialog med USA. Det ären tillräckligt stor marknad för oss.I Kina händer saker när det gäller emissionslagstift-

ningen för bussar, där väljer man den europeiska stan-darden.

CO2-frågan anser vi vara extremt viktig. Vi behöver politi-kernas hjälp och vill ha en dialog med dem på månganivåer. Jag vet inte vad Fredrik Reinfeldt menar närhan säger att industrin spelar ett ”svartepetterspel”.För vår del ägnar vi oss inte åt sådant. Vi försöker kon-centrera oss på vad vi kan göra. Vår VD Leif Johans-son satt ju med i oljekommissionen och nu i hållbar-hetskommissionen.Klart att detta är lobbyverksamhet! Men inte i bety-

delsen ”vi vill inte, vi kan inte, det går inte”. Vi försö-

Jan-Eric SundgrenJan-Eric Sundgren, direktör ansvarig för miljö- och klimatfrågor i Volvo Lastvag-nars koncernledning.Intervju 2007-12-02

I Kina händer saker när detgäller emissionslagstiftningenför bussar, där väljer man den

europeiska standarden.

”


ker vara mera proaktiva och ha egna förslag på rand-villkor. Vi tror på snabbhet i beslutsprocessen och påatt man åtminstone i Europa, säg på EU-nivå, kommertill konsensus. Vi deltar också i branschorganisationer,framför allt i europeiska och nationella.

När man ska introducera ny teknik är en rimlig imple-menteringstid viktigt. Det innebär att man samtidigtockså kan bygga enmarknad. (Sundgren ritar upp figurmed demonstrationsfas - uppphandlingfas - tjäna-pengar-fas).Det blir hög kostnad vid låg produktion under

demonstrationstiden, sedan sjunker kostnaden när detfinns en marknad. Vi måste så snabbt som möjligt nåen nivå där man kan tjäna lite pengar.Vid upphandlingen måste man ha ett samarbete med

kunden. Statens energimyndighet kan hjälpa till. Manmåste skapa marknad, och upphandling av nya inno-vationer kan hjälpa oss att komma dit. Det gäller attkunna börja massproducera mycket närmare demons-trationsfasen.Man kan inte direkt subsidiera, på sikt stör det ju

marknaden. Men intelligent upphandling av innova-tioner är möjligt. I Sverige har man tillämpat det tidi-gare, om än inte med miljöförtecken (exempel AXE-växlarna, X-2000-tågen).

Vi har nu fem-sex olika hybrider för lastbilar. Till våren2008 kommer ett antal sopbilar och till hösten bussarsom säljs framför allt till London. För att etablera enmarknad kan man göra som Ken Livingstone, f d bor-gmästaren i London gör. ”Röde Ken” säger: Det fårkosta en del pengar men 2012 vill jag ha ned koldioxid-halten från bussarna i London City med 35 procent,genom hybridteknologi. Det är jättetufft. Han börjarmed att upphandla en flotta av bussar, naturligtvis tillhögre pris, men det tar han. Där lägger han alltså sub-sidier under en kort övergångsperiod. Volvo levererarsex bussar till London som tar en del, och vi en annandel av kostnaden.Vi försöker att inte prata utan gör ett antal events

för att visa att vi menar allvar. Senast presenterade vilastbilar med alternativa bränslen (sju olika bränslen,de mest gångbara). Vi kan gå in i produktion relativtsnart, men inte innan vi vet att det finns en marknad.Vår signal är att det måste till beslut om bränslena.Det måste innefatta villkoren för bränslen, miljöcerti-fiering, standardisering och typgodkännande av moto-rer som går på olika bränslen (de kan t ex släppa utmer kväveoxider under vissa betingelser).Oljan kommer att stiga i pris. Efterfrågan kommer

alltid att vara större än utbudet, redan på grund avökningen av bilparken. Vi närmar oss dessutom toppenav oljeproduktionen. Det kommer att finnas mindreolja framöver. En viktig del i vår bransch är energi-effektivisering.Man kan inte minska oljeberoendet i bilindustrin

speciellt mycket Det är fråga om små steg. De senaste30 åren har bensinförbrukningen minskat 1-1,5 pro-cent per år med vanlig teknik. Vi är övertygade om attel blir en allt viktigare energibärare. Vi får personbilarmed plugin-hybrider. Och för tunga fordon en kombi-nation av förbränningsmotor och el.Vi har kunder som är professionella, de köper inte

lastbilar för att det är trevligt att åka eller för att fraktasig själva från en punkt till en annan. De köper last-bilar för att själva kunna tjäna pengar. Även ommångaåkare struntar i miljöfrågan så struntar de inte i bräns-leförbrukningen. Varje procent minskad bränsleför-brukning slår direkt i deras bokslut.

FOTO

:JAN

-OLO

FYX

ELL

Vi för mycket diskussion med oljebolagen kring för-nyelsebar energi. Oljeindustrin har tekniken för upp-skalning. De har den tekniska kunskapen för att börjamed nya typer av bioraffinaderier. BP har alltid varitlångt framme, liksom Shell. Vi kommer aldrig själva attha ambitionen att bli bränsleleverantör men vi vill attdet finns bränslen av en annan typ. Vi är inte så pes-simistiska när det gäller biobränslen. De kan utvinnasur alger, bakterier osv så att man inte får konkurrensmed matproduktion.Man får inte låta det goda bli det bästas fiende. Eta-

nol från vete och majs är inte bra, det behövs ocksåenergi för att destillera fram det. Då är det tveksamt.Det brasilianska sockerröret är produktionsmässigtbra, men det kommer inte att räcka till. Det är förståsinte heller bra om man avverkar alltför mycket regn-skog för att odla sockerrör.

Inom branschen finns många olika åsikter, i södra Europaandra än i Tyskland. I många fall är vi eniga, t ex omlångsiktiga spelregler. I dag tvivlar ingen på behovetatt minska CO2-utsläppen och andra emissioner(kemiska substanser och partiklar). Ingen tvivlar påatt det finns behov av ändrade strukturer eller behovav lagstiftning.Oenigheten ligger i detaljerna. Och om vilka samtal

man ska föra med politikerna. Gröna bilister talar omtåg kontra lastbilar. Vi anser att vi behöver effektivi-sera hela transportsystemet och få bättre intermodalatransporter. Det innebär att man utnyttjar trans-portslagens komplementaritet. Systemen måste passaihop (tåg och lastbil eller lastbil och fartyg), med effek-tiv omlastning och anpassad produktionsapparat.Många inom branschen förespråkar utsläppsrätter

men inte alla. Vi tror att utsläppsrätter är ett brasystem, om man löser teknikaliteten t ex med vem somska betala (personbilsförarna till exempel). Men det ärsvårt att tänka sig att man inte tar till skatte-instrumentet. För politiker är det ett enkelt och attrak-tivt instrument.Målet bör vara ett globalt system för utsläppsrätter

som omfattar alla delar av samhället, men sannoliktfår vi se flera parallella system för olika branscher. Etthandelssystem skulle kunna hantera många knäck-frågor. Men det blir säkert konflikter. Auktionering ärväl på sikt det enda framkomliga.

Det är klart att vi måste ändra livsstil! Vi kanske inte skaköra mindre bil men på ett annorlunda sätt. Idag ärkortdistansresor i stor majoritet. Vi måste gå över tillen annan teknologi. På sikt kommer också det person-

liga resandet in i bilden. Många har inte förstått hurmycket 120 gram CO2 per km är - det är ganskamycket. Bilens utsläpp kan man dessutom inte samlain och gömma i sänkor som utsläppen från industrin.NGO:s har vi en del kontakter med. Dom tar vanli-

gen initiativet. Vi har också själva kontaktat t ex FN-organ som WWF och UNIP. Med WWF diskuterar vihur vi kan bidra på kollektivtrafiksidan, framför allt iväxande ekonomier. Kollektivtrafiken kommer att öka.Vi driver hårt en effektivare användning av kollektiv-system. Systemet Bus Rapid Transit med stora bussarpå specifika linjer (typ stomlinjer), som vi har levere-rat till Brasilien och Bogota, ger förutsättningar för kol-lektivtrafik med stor turtäthet och till rimliga kostna-der. Det är hyfsat flexibelt genom separata vägar ochfiler, och miljövänligt genom alternativa bränslen ellerhybrider. Man kan få ner utsläppen per person-kilo-meter väldigt väldigt mycket.En av lösningarna heter hybridteknologi. Stads-

transporter stannar ofta, bromsar ofta (ta tillvarabromsenergin!), kräver tystare fordon med mindreutsläpp. Elmotorerna är just tysta.

Medierna har påstått att Leif Johansson inte vill ha kärn-kraft. Det har vi aldrig sagt. ”Vi vill se mer av för-nyelsebar energi i de länder i världen där vi är verk-samma”, sa han. ”Vi vill se mer av energi som genere-rar så lite CO2 som möjligt”.Därför har Volvo slutit ett treårigt samarbetsavtal

med Vattenfall när det gäller leverans av el, handelmed utsläppsrätter och energieffektivisering för vårsvenska del. På den sista punkten hjälper Vattenfalloss med att nå vårt mål att reducera energiförbruk-ningen i vår produktion. Vårt mål är att uppnå en fem-tioprocents reducering av utsläppen från 2003 till 2008.Vi kommer att nå det, inom vissa delar, inte inom alla(t ex där vi gjuter motorblock) med ETD-deklarerad el.Under en treårsperiod levererar Vattenfall el från

förnyelsebara källor. Vi kommer att testa om systemethar effekt på Vattenfalls totala produktion, t ex el frånvindkraft. Det mesta blir el från vattenkraft. I det sam-manhanget har vi sagt nej till kärnkraft. Nu är 35 pro-cent av den el vi köper 2008 från kärnkraftsel. Vi villpusha för mer vindkraft.Volvos affärsidé är att tillhandahålla effektiva kom-

mersiella transportlösningar - inte att göra bilar ellerbussar! Vi tror själva att vi kan bidra tilllösningen. Så länge vi har produktion avvaror så behöver vi produkter som fraktarvarorna.

Klart att detta är lobbyverksamhet!Men inte i betydelsen ”vi vill inte,vi kan inte, det går inte”. Vi försöker

vara mera proaktiva.

INTERVJUER

”


FOTO

:MAG

NU

SFR

ÖD

ERBER

G,N

ORD

EN.O

RG

också ligga i att nedsmutsning och föroreningar meroch mer blir ett reellt hot mot folkhälsan. Redan accep-terar Kina inga utländska investeringar som ökarutsläppen.

Det finns en grupp länder, de oljeproducerande i Mellan-östern, med Saudiarabien i spetsen, som säger nej tillallt. Men jag har hört att också Saudiarabien nu harvaknat. Och jag förstår inte varför de inte användersina enorma överskott till att utveckla till exempel stor-skalig solenergi.EU är en liten faktor. I dag är EU:s andel cirka 14

procent av de globala utsläppen. Om EU når utsläpps-målen 2020 sjunker andelen till nära 10 procent. EUmåste se till att de stora utsläpparna kommer tillinsikt.Men det finns tryck också från andra sidan. Speciellt

de nordiska länderna skall utnyttja sin situation intebara i EU utan också bilateralt.

De nordiska länderna är samhällsekonomiskt intres-santa genom vad de redan gjort - utan att det skadatekonomin. Här finns också nya miljöteknikföretag somär pionjärer. Men det behövs också en kritisk gransk-ning till exempel av Sveriges biobränslepolitik, somverkar vara en återvändsgränd. Kanske det till ochmed är bättre med ytterligare utveckling av konven-tionell teknik som bensin och diesel.I World Economic Forums mätningar har Finland

redan flera år varit nummer ett i hållbar utveckling. INorden har vi visat att ekonomisk tillväxt och exploa-teringen av naturresurser inte behöver växa parallellt- det är ett historiskt genombrott.Industrin har också vaknat. Väldigt många ameri-

kanska företagsledare inser att det inte finns någonåtervändo. De smartaste sadlar om eftersom de ser attdet öppnar nya affärsmöjligheter.

En stor potential tror jag finns i att omvandla avfall ochrester till energi. Det blir en win-win-situation.Hoppet står till konsumenterna, att de skall köpaklimatsmarta varor. Det tar tid att påverka männi-

skors köpbeteende. Det gäller också att vara brutaltuppriktig mot sig själv: vill jag sänka inomhustempe-raturen till 18 grader eller lägre? Är jag beredd att pro-menera och cykla i stället för att åka bil? Vill jagminska mina flygresor? Väljer jag lokalt produceraderåvaror?En annan fråga är vilka styrmedel som skall använ-

das. EU har utvecklat en innovation, en marknad förutsläppsrätter. Det kan vara det effektivaste sättet attsprida ny teknologi. EU har det enda globala systemetför detta.Det räcker inte med nationella skatter och regler-

ingar. EU:s politik måste integrereras i nationell poli-tik. När det gäller s k miljöskatter skulle EU vinna påen harmonisering.En graderad bilbeskattning är nödvändig. Om skat-

ten dimensioneras efter utsläppen, progressivt, så hardet effekt. En snabbare omsättning av bilparken ökarBNP.Man talar mycket om restriktioner, begränsningar.

En positiv åtgärd vore att öka skogsplanteringen - härkunde de nordiska länderna gå i bräschen. Biståndetkan öronmärkas för miljömässiga åtgärder. Det blir felom de länder som idkar skogsskövling även är mot-tagare av bistånd.

Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok ”Alla dessa dagar”: Närekonomin kräver politiska beslut är det alltid för tidigtför politikerna. När de politiska besluten sedan fattasär det alltid för sent för ekonomin. Samma kan mansäga om klimatet.Politiker tänker alltid på omval. De

gröna partiernas historiska betydelseligger i att de har drivit klimat- ochmiljöfrågorna konsekvent genom allavalrörelser.

Klimatfrågan är politisk och har helatiden varit politisk. Det avgörandegenombrottet, då den politiska nivån påklimatfrågan höjdes från att ha varit

”mest för entusiaster” till stats- och finansminister-nivån, kom med Nicolas Sterns rapport. ”Money talks”!Jag var ordförande för EU:s miljöministrar när man

i Nairobi i november 2006 lyckades spika att 2009 vardet sista år då en post-Kyoto-överenskommelse måstenås. Och det har hänt väldigt mycket positivt sedandess.Bekymret är USA. I början spelade USA i motstån-

darlägret. I Nairobi var amerikanerna tysta, medankineser och saudier opponerade sig.Många hoppas nu att det ska bli bättre när USA har

fått en ny demokratisk president, Barack Obama.Redan kan man också där se en massa positiva utveck-lingstrender.USA har ratificerat FN-konventionen, men inte bun-

dit sig för obligatoriska utsläppsnedskärningar. Ominte USA går före är det inte troligt att Kina, Indienoch Brasilien antar ett klimatavtal. Ändå borde möj-ligheterna till nedskärningar också där vara stora. Jagär lite kluven inför att säga det, men i ett land medKinas politiska system borde möjligheterna att kom-mendera fram nedskärningar vara stora.

En annan låsning i förhandlingarna kan bli lurpassandet:”You first!”I Nairobi tog Ryssland initiativet att utreda möjlig-

heten att frivilligt ansluta sig senare. Det var natur-ligtvis ett bättre alternativ än att inte alls få med vissa

länder.Inom frivilligorganisationerna är det lite störande

att det finns så lite pragmatism och så fruktansvärtmycket hårda positioner. Det bästa får inte bli detgodas fiende.Om en sådan grupp länder kan komma överens om

faktiska minskningar måste det ses som ett stortframsteg. Det betyder inte att man ska låta bli att efter-sträva globala avtal.

Det kinesiska motståndet kanske minskar. Menännu är det jättestort. Dessutom kopplar de klimat-frågan till ”intellectual property rights”. Med Kinabehövs avancerad diplomati.I per capita-diskussionen finns en intellektuell oär-

lighet. Vill Kina verkligen tillåta och kräva att manmed dagens teknologi upprepar exakt samma misstagsom de gamla industriländerna tidigare har gjort, ochsom man inte då visste konsekvenserna av?Ny teknologi kan hjälpa emerging economies att slå inpå helt nya bättre vägar. Hoppet för Kinas del kan

Jan-ErikEnestamJan-Erik Enestam, direktör för Nordiskarådet i Köpenhamn, tidigare finländskmiljöminister.Intervjuer 2007-10-22 och 2007-10-30

Vill Kina verkligen tillåta ochkräva att man med dagens teknologiupprepar exakt samma misstag somde gamla industriländerna tidigare hargjort, och som man inte då visste

konsekvenserna av?

INTERVJUER

” De gröna partiernas historiskabetydelse ligger i att de har drivit

klimat- och miljöfrågorna konsekventgenom alla valrörelser.

”


FOTO

:(C)G

REEN

PEAC

E/JO

HAN

NA

HAN

NO

Politiker avskyr situationer där man måste kommamed förslag som förändrar nuvarande livsstil. Jagerkänner att jag dricker Coca Cola och flyger. Men omman kan flyga Italien t/r för trehundra kronor såskickar man en helt fel signal. Det måste bli stopp pådet, sannolikt genom ekonomiska styrmedel, men möj-ligen också förbudsvägen eller lagstiftningsvägen elleren kombination. Säg att flygplatserna inte får stöttaRyanair ekonomiskt. Om regeringen vill ta tag i klimat-frågan så är det första man måste få stopp på det häm-ningslösa flygandet. Jag har inte lösningen, jag serbara problemet.Ett sovjetiskt system är inte heller kul. Jag tycker

att ekonomiska styrmedel är mest attraktivt. Men detbildas ju t ex inga nationalparker med ekonomiskastyrmedel, de måste inrättas med hjälp av lagstiftning.

När jag sitter här och dricker Vitel eller Evion och flaskanär prismässigt överkomlig - då är något fel. CO2-skattför transporten genom Europa ger ju ett annat pris. Ivarje vara måste koldioxiden få ett pris. Men det fårman inte igenom 2009.Lösningarna måste vara olika landvis. Energi-

mixarna är olika redan inom Norden. Norge ett över-skott på vattenkraft, Finland har kärnkraft och torv,Danmark eldar med kol och har vindkraft.I förhandlingarna måste man undvika att ha flera

spår. Allt måste ske inom samma ram och jag tror attFN måste vara det centrala systemet. Om USA hittaregna vägar är det inte bra. Men verkligheten har för-ändrats, även USAhar förändrats. När katastrofer ochannat med större skäl kan hänföras till klimatföränd-ringarna (IPCC har sagt att detta inte längre är natur-liga svängningar) då börjar man tänka annorlundaäven i USA. Det kan komma väldigt snabbt.Bert Bolin har sagt att i de stora systemen kan det

finnas synergieffekter som kan slå igenom med för-ödande effekt. Ökad uv-strålning, tillförsel av växt-näring, med mera - allt kan plötsligt välta som ettisberg, vi kanske tappar kontrollen och kan inte ensgöra en bedömning.

Se hur 11 november 2001 ändrade hela den amerikanskavärldsbilden (även om klimatfrågan inte kan jämförasmed det)! Saker kan ske med väldig kraft. USA ochkanske Kina kan få kraftfulla ambitioner när det gäl-ler introduktion av biobränslen.Förhandlingarna som sådana är inriktade på att

begränsa utsläppen men i själva förhandlingarna blirdet fråga om ”procentexercis”. Där kan NGO:s pushanivåerna. När regeringarna säger hur man ska gå tillväga kan vi ha synpunkter på att vissa varianter av

utsläppsrätter inte fungerar, eller att vissa skatter intefungerar, eller att etanol från Brasilien inte är så bra.

Inom Greenpeace har vi alltid strategin att lyfta uppexemplen för att belysa helheten. Vi måste bromsaanvändningen av alla fossila bränslen. Om Vattenfallsäger att de har kolkraftverk med nollutsläpp ochanvänder det som alibi för att bygga ännu fler kolkraft-verk i Tyskland så är det inte sant. Tekniken att pumpaner CO2 är dessutom outvecklad. Om vi kan avslöja detså kanske de måste stoppa verksamheten.OK/Q8 tar in så kallad miljödiesel från Brasilien och

Malaysia baserad på palmolja. Vi kan visa att dettamiljömässigt inte är bra. Vi kör vår egen oberoendelinje. Många andra NGO:s har svårt att organisera sigsom vi eftersom de tar emot pengar från staten.

Vi är oroliga för fyra fallgropar. Först: man har ännu intefunnit de effektiva instrumenten. Den så kallade ”miljö-rabatten” på nya bilar i Sverige på tiotusen kronor upp-fattar jag som ett slag i luften. Man var i god tro ochtrodde att det skulle fungera.För det andra: man fifflar. Säger en massa fina saker,

men kanske köper in CO2-belastade varor.För det tredje: de lösningar som utkristalliseras kan

bli oerhört destruktiva för miljön. Dit räknar jag kärn-kraft, GMO, utbyggnad av Vindelälven osv. Klimatho-tet får inte bli miljöns fiende.Det fjärde vi är oroliga för är en backlash. Man kan

inte hålla en fråga på topp så som klimatet har varitnu ett år eller så. Al Gore kan inte vara hjälte dygnetrunt. Björn Lomborg och andra i Danmark som miss-tror utredningarna kan småningom ta över i debatten.Vi är på väg in i en miljökris, säger folk. Det är inte

sant. Krisen är redan här. Mina barn kan inte längrefiska i samma lilla sjö där jag fiskade. I Australien ärbarnen ute maximum ungefär en timme per dag.Kemikalier ger allergier. Den som plockar och ätersvamp i Gävleområdet i dag är inte riktigt klok. Vi ärredan berövade en mängd miljöupplevelser. Vi har fåtthetta i Sydeuropa och ökenspridningen tilltar.Människor anpassar sig. Tidigare var

anpassning en överlevnadsstrategi. Nuär den livsfarlig.

Jag ser det som självklart att man iNorden/EU kommer att lyckas få strängabegränsningar för klimatpåverkandeverksamhet. Allt annat vore politisktsjälvmord. Politikerna kan fortsätta

”luras” men jag tror att den tiden är förbi i klimat-frågan. Människor, media, inte minst NGO i stil medden jag företräder, kan mycket mera och kan genom-skåda bluffar. Det finns bättre kontrollkompetensnuförtiden. Ett klimatavtal 2009 i Köpenhamn kom-mer att granskas sakkunnigt.Säkert fortsätter man att söka kryphål men de kom-

mer att upptäckas. Utsläppsrätter kan förvridas inomEuropa. På det globala planet tror jag trenden är likar-tad. Det kommer ofrånkomligt att bli en utveckling iandra länder som kommer att kosta ökade utsläpp.I den heliga klimatförändringens skugga kommer

många andra frågor att misshandlas. Det kan bli likailla. Redan i Köpenhamn kommer man att tala omkärnkraftens renässans. Man kommer att tala ommera GMO (genmodifierade organismer) och flerbiobränslen. Och biobränslen kan skapas på ett ohåll-bart sätt. ”Miljödiesel” som baseras på palmolja frånMalaysia och Indonesien är illa för både klimatet ochdjurvärlden. Klimathotet kan kamouflera mindre trev-liga åtgärder.Omman i Sverige gör etanol av svenskt bioavfall från

skogsindustrin, då har vi en väg framåt. Men biobräns-len från palmoljeplantager eller av sockerrör frånBrasilien som odlas där regnskogar avverkats är intehållbart. Den totala miljöbelastningen måste in i bilden.Man måste åstadkomma instrument som minskar

användningen av fossila bränslen, antingen via ekono-miska styrmedel eller via lagstiftning.

Det som oroar är att energiindustrin är sig lik. Vattenfallhar börjat lansera ”den koldioxidfria kolkraften”. Detbetyder att man bygger en pilotanläggning i Tysklanddär man avskiljer CO2 och stoppar ner koldioxiden i

gamla håligheter i marken, ungefär som med kärn-kraftsavfallet. Och så talar man om nollutsläpp! Manborde kalla det för sitt rätta namn. Vid förbrännings-ögonblicket släpps tio procent ut, men redan det ärmycket, miljontals ton.

Det är farligt att tro på en ”technical fix” och sedan sägahurra, nu kan vi elda hur mycket som helst! Avskilj-ning kommer att vara ett stort argument. Enligt mittsätt att se är det inte hållbart. Men det blir säkertcentralt i Köpenhamnsförhandlingarna.Tyvärr tror jag inte att vi kan klara oss utan fossila

bränslen. Vi måste räkna in kol som en stor framtidaenergikälla. Det finns massor av kol. Men med ny tek-nik kan det gå.

Lennart DaléusLennart Daléus, f d vd för GreenpeaceNorden.Intervju 2007-09-17

Politiker avskyr situationer därman måste komma med förslagsom förändrar nuvarande livsstil.

Jag erkänner att jag dricker Coca Colaoch flyger. Men om man kan flygaItalien t/r för trehundra kronor såskickar man en helt fel signal.

INTERVJUER

”

”


FOTO

:ÅKE

SAN

DST

RÖM

Svårast är att veta vad som händer iAsien i länder medkraftig ekonomisk tillväxt. I Kina framför allt, menockså Indien, Sydkorea, Thailand. Retoriken har änd-rats, man är intresserad. Men det är svårt att tro attde kinesiska ledarna skulle säga till sin befolkning: vihar haft en fantastisk ekonomisk tillväxt men nu är detslut. Det blir inga fler bilar. Det är svårt att betvingakapitalismen genom förbud.

Indien är ett viktigt land - kapitalistiskt, men en demo-krati med stor tillväxt, en högutbildad medelklass ochpressfrihet. Brasilien är ett annat viktigt demokratisktland, och där huggs skogarna ned vilket ju påverkarklimatet. Afrika kan ha betydelse och vi kan få ekolo-giska flyktingar därifrån. Hela Mellanösternkonfliktenär ju egentligen en vattenkonflikt.Västvärlden kan inte hävda att man har rätt att

släppa ut två, tre eller tio gånger mer koldioxid än u-länderna. Men Kinas utsläpp är en av de största ris-kerna för klimatet. De tekniska lösningarna räckerinte. Kineserna kan ju köpa den nya tekniken (men jagvet inte om det finns miljöbilar i Kina). Möjligt är ändåatt förhållandet till omvärlden har en betydelse. Ävende kinesiska vetenskapliga rådgivarna måste förklaraför makthavarna att det här är ett problem. De har juandra problem också, inte minst fruktansvärda lokalamiljöproblem - stora floder som exploateras i gigantiskaprojekt.Saudiarabien och andra oljeländer har alltid varit

destruktiva i varenda klimatförhandling. Också USAhar ett intresse av att oljan fortsätter flöda.

Inom ett regelverk måste varje land få välja hur det gör.Men regelverket måste vara stabilt i den meningen attman vet vad man mäter. Man ska inte komma undangenom att byta år, mätmetod eller något annat.I Doha-rundan fanns en idé att koppla ihop handel

och miljö men till och med miljörörelsen inser numeraatt det inte funkar. Det kan också ses som imperialismom man går för långt. När vi talar om hållbar utveck-ling misstänker många att det är någon ny form av pro-tektionism bakom.Att koppla ihop klimatfrågorna med handelspolitik

tror jag inte går. Det är för stora ekonomiska intresseninkopplade. Enda möjligheten är nog att EU tjatarvidare, och säger att det här går att göra. Men EU hartyvärr en massa andra kontroversiella frågor i relatio-nerna med både Ryssland och Kina. Klimatfrågan ärinte den enda.Så länge frågan ligger hos miljöministrarna är det

svårt. Titta på den svenska miljöministern - han

bestämmer inte över skattepolitiken, det gör finansmi-nistern. Han bestämmer inte över jordbruket, det görjordbruksministern. Han bestämmer inte över energi-politiken, det gör energiministern. Han har väldigtbegränsat inflytande över forskningen. Han får försökaövertala sina kollegor. Alla miljöministrar och -kom-missionärer hamnar alltid i konflikt med sina kollegor.

Det enda internationella forum som finns är klimatkon-ventionen och FN. Klimatfrågan kan förstås drivasöverallt. Men G8-mötena har ju förvandlats till storajippon, ett jättestort resande teatersällskap meddemonstrationer osv, medan agendan har krympt. Omman kunde göra något seriöst inom G8, så hade man julöst problemen. OECD är bra som think-tank, produ-cent av analyser och kan binda ihop klimatfrågan medandra politikområden. Men organisationen är inte ope-rativ politiskt.Många andra aktörer kan vara viktiga: Världs-

banken och Internationella valutafonden. De kan görakopplingar till investeringarna. Europeiska invester-ingsbanken har redan börjat kräva att man tar miljö-hänsyn inför investeringsbeslut. Det är viktigt. Mankan villkora pengarna med klimathänsyn, liksom manredan gjort med mänskliga rättigheter.Det kan ha stor praktiskt inverkan - direkt och

snabbt. Det finns heller inget motstånd, utan närmasten entusiasm att göra något.De ekonomiska instituten är överlag positiva medan

de politiska makthavarna är försiktiga. De senare föl-jer kanske den regel som en centerpartistisk riksdags-man en gång avslöjade för mig, att det inte bara är enpolitikers möjlighet utan även hans skyldighet att ivissa lägen bortse från fakta.Men Europa har rört på sig. Jag tror också att res-

ten av världen gör det. Det kommer bara att ta tid. Ochju längre man väntar desto dyrare blir det.

Man måste hålla emot pessimismen, annars blir man van-sinnig. Det värsta är att även om man förstår, så görman ingenting. Det var mycket enklare med ozonhålet.Med svavelutsläppen såg man hur skogarna dog ochslutade med utsläppen. Ozonfrågan liknar klimat-frågan, den är global. Företag kunde ställa om och göranågot annat. Klimatfrågan är mera komplicerad, poli-tiskt och tekniskt. Det är en global poli-tisk fråga.

I klimatavseende kan man dela in värl-den i goda och onda. De goda är EU,Norge, kanske Schweiz. Bland de ondafinns desamma som alltid: oljeproducen-terna (Saudiarabien), Kina och förstås

USA. Intressant är att Ryssland till slut gick med påatt ratificera det första Kyotoprotokollet. Men tänkerRyssland seriöst göra det som står i avtalet? Det kanman diskutera. Kyoto var en del i ett paket med WTO-medlemskap mm. Ryssland är ett speciellt samhälle,med mycket långt kvar till vad vi menar med demo-krati. Demokrati uppfattas där nästan som ett fult ord,liktydigt med oligarker som roffar åt sig.Kyoto 1 är ännu inte genomfört, och det är osäkert

om det genomförs (till exempel i Ryssland) om man ärpessimistisk. USA har fått en ny president och kon-gressens båda kamrar fick också en demokratisk majo-ritet. Det kan innebära ett nytt läge. Men jag tror inteatt USA går med i ett Kyotoavtal. Däremot kan maninte utesluta att USA ändå kommer att göra något.USA handlar som de alltid gör i multilaterala för-

handlingar. De är med och förhandlar och förhandlar,och alla ger med sig massor - och sedan skriver USA ialla fall inte på. Det gäller inte bara Kyoto, USA haraldrig trott på multilateralt samarbete, lika litet somandra stora länder. Bara vi små länder gillar det.Däremot kan amerikanerna göra en massa saker,

även om de inte ratificerar.Federalt brukar man lösa alla problem genom enorm

satsning på forskning - det har man redan gjort medbränsleceller osv. Man är mycket mera beredd att ge sigpå teknisk utveckling än att ge sig på mänskligt bete-ende. Men jag är skeptisk till att man federalt kansamla sig till en klimatpolitik. Däremot finns det pro-

gressiva delstater.Om händelser som översvämningarna i New Orleans

blir vardagsmat väcker det kanske de amerikanskapolitikerna till samhällsplaneringsåtgärder. Mendärifrån till att minska utsläppen är steget långt.

I Europa har Sternrapporten haft betydelse. När den komlades det i en ny växel. Men det finns också dolda agen-dor. Engelsmännen måste göra något åt sitt kärn-kraftsprogram, reaktorerna börjar bli gamla. Då kanen sådan här rapport användas för att bygga ny kärn-kraft.I Europa har frågan verkligen kommit upp på dagord-

ningen. Det har i stort sett varit möjligt att få igenomvad som helst. EU kommer att gå i spetsen i klimat-frågan.Men de nordiska länderna fungerar inte ihop. Den

danska klimatpolitiken under Svend Aukens tid inne-bar ständiga överbud, en ren populism. Den finska varraka motsatsen. Vi står någonstans mittemellan. OchNorge är oljeproducent. Så vi har inga gemensammaintressen. Vi tror att vi har det, men det är inte så.I Nordeuropa har vi lovat mest. Men det har varit

bara ord. Ingen vet hur det ska göras. Inom EU harman sagt: vi ska gå före. Alla EU-länder är faktiskt med.

Rolf AnnerbergRolf Annerberg, generaldirektör på Formas, tidigarestatssekreterare i miljödepartementet, generaldirektörpå Naturvårdsverket och kabinettschef hos miljökom-missionär Margot Wallström vid EU-kommissionen iBryssel.Intervju 2007-09-04

Att koppla ihop klimatfrågornamed handelspolitik tror jag inte går.

Det är för stora ekonomiskaintressen inkopplade.

INTERVJUER

”

”


industrier. Dessa tre industrier kunde man kanske för-handla om också med Indien och Brasilien, och kanskeockså i EU. Det är möjligt att en sektorslösning kanskapa ett indirekt pris på CO2.

Nyckeln till att förhandlingarna ska lyckas är att det kom-mer ett globalt pris på CO2, det är jag helt övertygadom. Detmåste löna sig att låta bli att förorena. Detmaninte använder själv kanman sälja till någon annan sombehöver förorena för sin produktion. Först då blir deten märkbar utsläppsreduktion.Jag tror inte på frivilliga åtgärder enbart, inte på att

industrin själv kommer att göra något eller att mankan tvinga någon, men man kunde ta de största för-oreningskällorna och lägga ett tak och säga: går ni överdetta så får ni betala, går ni under så får ni rätt attsälja till någon annan, och det kan ni göra fritt på enfri marknad. Taket ska sättas så lågt, som man nu göri EU i second commitment period. I EU fungerar det.Nu är vi inne i 2008 och det blir redan ganska svårt förindustrin att uppfylla kraven. Auktion eller inte, det ären akademisk diskussion som man kan hålla på med iall oändlighet. Det viktiga är att man sätter ett tak.Alla måste acceptera det och därmåste man använda

det protektionistiska argumentet. Om ni vill fortsättakonkurrera på lika villkor med vår aluminiumindustrieller våra stålverk då får ni påta er samma förpliktel-ser. Vi kan inte längre acceptera att ni kanmiljödumpa.Vår industri påläggs höga krav och ni måste ha sammakrav på en global marknad. Våra väljare accepterarinte att ni dumpar priserna och att våra industri-arbetsplatser flyttar ut till Kina och Indien. Om inte nitar betalt så tar vi betalt. Då blir det tullar och vi fårinkomsterna.Det argumentet är klart kontroversiellt - imperia-

lism och kolonialism är motbeskyllningarna. Man kanha mycket sympati för det, men vi måste vara prag-matiska. Om vi ska ha med den skeptiska sidan avvästländerna, då är detta priset. Du har en historiskberättelse om orättfärdigheter som västerlandet begåtti u-länderna. Men denna generations västerländskaväljare bryr sig inte om vad deras föräldrar och far-föräldrar gjorde mot u-länderna - de känner sig intetyngda av det.Importstopp är den riktigt ömma punktenmot rikare

u-länder. Om de förstår att det här kommer att kostanär det gäller frihandeln, då lyssnar de. Det enda sät-tet för ett land att gömma sig undan alla krav är attvara riktigt fattigt. Men så fort ett land får ett visst väl-stånd så kommer kraven. Det är en utvecklingsfråga.För internationell övervakning m m finns redan ett

sekretariat för monitoring och nationell rapportering iBonn (för de länder som har påtagit sig förpliktelser).Systemet ska utvecklasmen det som finns fungerar för-vånansvärt bra och det är kopplat till internationellrätt. Det kommer att utvecklas till en stor internatio-nell institution som godkänner och övervakar utsläpp.Man måste bara gradera upp systemet.

Jag är mycket bekymrad över att biståndstänkandet hål-ler på att smyga sig in också i klimatförhandlingarna.Det gör det bara omöjligt att nå resultat. Biståndetsuppbyggnad är i grunden osunt. Vi ser på u-ländernasom biståndsklienter och snedvrider deras egnamarknadsfunktioner. (Klart att vi också har syndatmot frihandeln och inte öppnat våra marknader). Detär bättre att man tar ut en andel (som man gör medadaptionsfonden) och sätter in den i en fond som u-ländernas egna anonyma pengar.EU-medborgarnas utsläpp är drastiskt på väg ner.

Per capita-resonemanget har ingen framtid. Manmåste fråga: hur stor produktionskapacitet har varjesvensk i jämförelse med varje indier? Man kanske kan

koppla utsläppen till BNP eller produktivitetsindex.Massor av ny teknik finns i dag men den ska löna sig.

Affärslivet är i nyckelställning. Företagen är egentli-gen mycket progressiva, som General Electrics. Men dekräver att vi ska ge ramar och att de skall gälla alla.Företagsledare tänder inte på förhandlingar, det tar

tid. Fixa det här, säger domDe nordiska länderna träffas på nordiska möten. Vi

koordinerar synpunkter mycket ofta. Vi är oeniga baramarginellt.Det finns en fara i förhandlingarna.

Klimatet blir gisslan om konjunkturenviker.

Danmark står värd för Cop15 (den fem-tonde partkonferensen i klimatkonven-tionens regi). Beslutet om detta togs imars 2007 i FN.Värdskapet för konferensen har vi

organiserat i fyra ministerier.Statsministeriet har den koordinerande rollen.

Klima- og Energiministeriet har ansvaret för förhand-lingarna. Vi är inte ordförandeland utan värdland ochvår Klima- og Energiminister är cop-president.Utrikesministeriet ansvarar för all logistik för dekanske 20 000 personer som vi väntar ska komma hit,hur de transporteras, inkvarteras osv. (Om vi lyckas roavtalet i land, och om USA:s president kommer, då kandet bli många fler.) I Rio var det 22 000, på Bali 20 000.Økonomiministeriet ansvar för ”branding of Denmark”.Vi ser naturligtvis möjligheten att utnyttja detta somen tillväxtpotential, till exempel för turism och danskteknologi.Vi övervägde noga lämpligaste tidpunkt. USA är ju i

nyckelposition. Alla vi har pratat med i USA säger atten ny administration gör politik fem månader efter detden är på plats, alltså i juni 2009, fram till december-januari 2010. Sedan börjar de förbereda midterm elec-tions, och 2011 och 2012 är de upptagna av att bli åter-valda. Vi vill ogärna ha ett värdskap där valrörelsentar över i senaten och kongressen. År 2009 är antagli-gen det möjliga året.Det är möjligt att vi är för tidigt ute. Om man lyckas

få ett avtal kan statsministrarna komma in och skrivaunder. Omman inte lyckas, så kanske statsministrarnavill komma in just därför.

Viktigt på Bali var att vi fick hål på myten om att inte deväxande u-länderna (med stora fickor av över- ochmedelklass som är väldigt förmögna och lever långtöver västvärldens standard) ska slippa undan burdensharing. Man kan aldrig komma fram till att Indien ska

ta samma siffra som USAmen man erkände att någon-ting ska de också göra. Deras utgångspunkt är att viförsöker vara protektionister. Det behövs en pedago-gisk politisk förklaringsberättelse, om att våra väljareinte kan acceptera att alla länder inte deltar.Den andra positiva punkten på Bali var att USA flyt-

tade sig, under press. EU:s strategi för USA i klimat-frågan fungerade. Den pressen måste fortsätta.Vi gör något i EU. EU:s kvothandelssystem är

mycket restriktivt. Vi kommer att nå 8 procents minsk-ning till 2012.

Negativt på Bali var att oljeländerna trots allt hade såstort inflytande som de hade. De länderna har ett endamål och det är att försena hela förhandlingen. De sersin livsnerv undermineras och de är inte mottagliga förrationella argument. Inte ens USA kan påverka dem.Kanske EU kunde förklara för oljeländerna på högstanivå att deras destruktivitet kommer att ha ett poli-tiskt pris vid något tillfälle.Det är oklart hur långt ned man kan komma på

detaljnivå i förhandlingarna. Länderna är så olika.Något slags utvidgning av ett globalt kvothandels-system måste man sikta på. Det kan och bör varasektorsbundet.Någon nationell utsläppssiffra för Kina tror jag inte

på - men däremot att de skulle acceptera en siffra föraluminiumindustrin, en för cementindustrin ochkanske en för stålindustrin, om vi tar CO2-tunga

Thomas BeckerThomas Becker, chef för internationella avdelningenvid Danmarks miljödepartement, ”Klimasekretariatet”.Intervju 2008-01-15

Det är oklart hur långt ned man kankomma på detaljnivå i förhandlingarna.

Länderna är så olika.

INTERVJUER

”Importstopp är den riktigt ömma

punkten mot rikare u-länder. Om deförstår att det här kommer att kosta

när det gäller frihandeln, dålyssnar de.

”


FOTO

:SER

VICE

PHO

TOG

RAPH

IQU

ED

UPR

EMIE

RM

INIS

TRE.

(C)

DAV

IDM

END

IBO

URE

-SE

RVIC

EPH

OTO

DE

MAT

IGN

ON

INTERVJUER

Frankrike vill se konkreta resultat närdet gäller CO2-utsläppen. För att sådanaresultat ska kunna uppnås måste viinföra ett kvotsystem som inte bara är

ett system med nationella kvoter utan europeiska kvo-ter som omfattar olika industrisektorer och yrkesom-råden och med möjlighet till handel med dessa kvoter.Det är lätt att förstå att detta system inte kan

fungera om det inte på ett eller annat sätt beaktarimporten. Om inte, kommer Europa att fylla sina åta-ganden när det gäller begränsningar av CO2-utsläpp,men får samtidigt bära bördan av ett handikapp förkonkurrenskraften, som kan stå oss mycket dyrt.Manmåste alltså i förhandlingarna uppnå ett globalt

system - det är helt klart idealet - som tillåter precisa

åtaganden och kvoter per industrisektor. Om man intenår dit måste andra länder förstå att man inte kanacceptera import av varor utan att på ett eller annatsätt väga in en CO2-skatt på de utsläpp som de repre-senterar. Enligt dessa linjer kommer vi att förhandla.Jag tror att vår ståndpunkt ligger mycket nära densvenska regeringens.För övrigt har vi i Frankrike antagit en plan med ett

visst antal ambitiösa sifferfästa mål för utvecklingenav förnybar energi. Vi har slagit fast en tidtabell förinvesteringar i fastighetsbeståndet för att minskaCO2-utsläppen. Vi håller på med ett arbete för att lan-sera ett systemmed bilbeskattning, där bilar med storaCO2-utsläpp bestraffas med en avgift medan bilar somsläpper ut mindre koldioxid får en bonus.Vi är verkligen engagerade i detta

arbete och vi väntar oss mycket av enstark och enig europeisk ståndpunkt såatt förhandlingarna om ett avtal påglobal nivå ska kunna avancerasnabbt.

François FillonFrançois Fillon, fransk premiärminister.Intervju 2007-11-23

Man måste alltså i förhandlingarnauppnå ett globalt system (…) som

tillåter precisa åtaganden och kvoter. ”” Ett nytt begrepp används nu i förhand-

lingarna - ”comparability of efforts”. Härska man kunna mäta de ansträngningarsom görs av Japan för att motverkaklimatförändringarna med dem som görs

av exempelvis Indien.Begreppet fanns redan i de konklusioner som EU:s

regeringar gjorde förra året. Det togs upp i Bali medreferens till de olika utgångspunkterna, ländernasolika transport- och samhällsstruktur osv.Man kan inte vänta att Kina och Indien ska kunna

acceptera nationella utsläppsmål. De har inte tillräck-ligt tillförlitlig statistik - det gäller ännu mera Ryss-land. Det måste bli sektorsvisa lösningar.Man kan inte ha globala kvoter för utsläppen. Det

vore önskvärt men det är inte möjligt.Man diskuterar mycket någon typ av ”bench-

marking” i olika sektorer, sektorer som då är konkur-rensutsatta globalt. Det här ser nu ut att vara en fram-komlig väg. Det finns ett större motstånd från Indien.Kina kanske är berett att acceptera detta.OPEC-länderna är ständiga nej-sägare men vad de

säger vid förhandlingsbordet (där de är mycket defen-siva) och utanför det skiljer sig en smula.Vad u-länderna är beredda att lägga på bordet är en

viktig fråga, kanske förslag om hur de ska förbättra sinenergisektor. Det är i varje fall viktigt med verifikation.Någon “cap” tror jag inte på för deras del.De flesta förhandlarna verkar nu sikta på önskvärda

mål för år 2050. Det är inte acceptabelt. Då har deflesta förhandlarna ännu inte fötts!

Risken för klimatprotektionism finns alltid, som en ny vin-kel i den protektionistiska synen på världsekonomin.På samma sätt har det funnits en frestelse att resamurar under hänvisning till olika arbetsförhållanden.Detta är födslovåndor i en global ekonomi där ojämlik-het fortfarande råder. Nu försöker man motverka detta

under rubriken ”long-term cooperative action” i för-handlingarna.När Barroso hänvisade till att den europeiska

industrin inte ska behöva lida av att ”alla” inte harsamma standards så tolkar jag honom så, att han tän-ker på andra i-länder.Det ska vara ”fair”. Och jag använder ordet fair i

betydelsen ”political judgement”.Slutligen: Det finns en dålig korrelation mellan å ena

sidan i-länder som har de största utsläppen och destörsta resurserna att stoppa dem och samtidigt är desom kan tjäna mest på klimatförändringarna, och åandra sidan de länder som drabbas hår-dast och samtidigt inte har resurser attpåverka klimatförändringarna.

Michael Zammit Cutajar, MaltaMichael Zammit Cutajar, Malta.En av huvudförhandlarna i klimatför-handlingarna år 2009.Intervju 2008-02-06

De flesta förhandlarna verkarnu sikta på önskvärda mål för år 2050.

Det är inte acceptabelt.

”

”


Internationellt samarbete bygger på förtroende. Utandet får vi inget globalt klimatavtal. Har det internatio-nella förhandlingsklimatet försämrats eller förbättratsi skuggan av en global finanskris, ett krig i Georgien,en ny amerikansk president?Också om vi i början av finanskrisen hösten 2008

såg nationalistiska reflexer och soloutspel, så är detinte otänkbart att den serie globala samtal som krisentill sist utlöste var ett slags hårdgnuggning inför han-teringen av klimatkrisen.Det globala inbördes beroendet kom att framstå i

blixtbelysning. Imponerande enkelt visade det sig varaför staterna att hosta fram hundratals miljarder dollarför att rädda banker – när klimatkrisen (än så länge,får man väl tillägga) skulle kräva betydligt lägre beloppför förändringsarbete och anpassning till redan inträf-fade förändringar.Optimister siar om att det går att komma ur låg-

konjunkturen genom en koppling mellan finans- ochklimatkris och en omläggning till en ”grönare” eko-nomi. Ideologiskt färgade kommentarer om kapitalis-mens undergång saknas inte heller. Från näringslivetshåll är det förvånansvärt tyst, kanske är man skakadav krossade drömmar om oändlig och kraftig ekono-misk tillväxt i en ekonomi fri från statlig inblandning.”Trekanten” USA-Kina-EU framstår allt mer som för-

handlingarnas kritiska massa. Avgrunderna mellandessa tre har krympt betydligt. USA:s nye presidentBarack Obama fick ärva en tung säck, inte bara medproblem utan också med förväntningar. Han har tyd-ligt stött ett multilateralt samarbete, som nu framstårsom en lösning också på USA:s problem - naturligtvismed den klassiska övertygelsen att sådant samarbeteska ledas av USA.Kina förbereder sig tydligen på att spela en aktiv roll

i Köpenhamn och mycket tyder på att man är bereddatt gå längre än tidigare. Ett tecken är att Kina nu krä-ver att rika länder ska bidra med en procent av sinbruttonationalprodukt för att fattiga länder ska kunnabekämpa klimatförändringen. Andra tvivlar på

”procentmål”, som i biståndssammanhang har förloratsin trovärdighet.EU:s tidigare ledarroll kanske minskar i betydelse,

men när 27 länder samarbetar kring världens mestambitiösa klimatmål ger det ett moraliskt övertag somkan få effekt, i kombination med EU:s tillgång till ana-lytisk kapacitet och de kanske skickligaste förhand-larna.Mera skäl till oro finns det när man tittar på själva

förhandlingarna. De förs inom fyra områden (mitiga-tion, adaptation, financing, technological transfer).Man tycks sitta fast i stereotypa mönster från gamlaförhandlingsrundor. Man talar om vad som är möjligt,inte vad som är nödvändigt. Förpostfäktningarna hardragit ut på tiden. Metoden har kanske ändå sina för-delar. Den användes till exempel när EU skulle ta framen text till ett nytt fördrag (Lissabonfördraget). Manhöll högnivåseminarier – på samma sätt som mangjort i klimatförhandlingarna – där alla aggressioneroch all misstro fick luftas – och när det var gjort varman mogen att gå in på de egentliga sakfrågorna.Det finns ingen plan B, i samma ögonblick skulle för-

handlingarna falla samman. Mentalt tycks dockmångaställa in sig på att det kanske inte blir någon bra över-enskommelse i Köpenhamn, utan i bästa fall ett rati-ficeringsbart basdokument, som kräver fortsattadetaljförhandlingar. Det finns också tankar på mycketenkla och mycket billiga åtgärder som hastigt kundefå ner utsläppen i en betydande omfattning långt före2020. Dessa ”lågt hängande frukter” kunde plockasmed en snabb tidtabell.Men varken världssamfundet eller klimatet tål ett

fiasko.

STOCKHOLM 2008-11-08INGER JÄGERHORN

Det nya förhandlingsklimatet

EFTERORD


SVERIGE

Effektmål Utsläppen ska stabiliseras på en nivå som integer skadliga effekter på människor och djur.

Temperaturmål Högst +2 graderKoncentrationsmål 450 ppm CO2 *Utsläppsmål Utsläpp av växthusgaser:

2008-2012: - 4% jmf 19902020: -38% jmf 1990 **2050: -75-90% jmf 1990 **2100: ”nära noll” **Regeringen hänvisar i övrigt till denproposition som kommer hösten/vintern 2008.

Aktivitetsmål Exempel:• 49% förnybar energi 2020 enl EU• + 17 TWh förnybar el 2016• 4 TWh el från vindkraft 2010• 10 TWh el från vindkraft 2015• -20% energianvändning i bebyggelse 2020• -50% energianvändning i bebyggelse 2050

Politisk vision Sverige ska vara en ledande internationell före-bild för ett modernt samhälle, som är miljöan-passat och byggt på hållbara resurser.

* 2008 års klimatberedning har föreslagit att målet sänks till 400 ppm.** Förslag från klimatberedningen.

Hösten/vintern 2008 lämnar Sveriges regering en kli-matpolitisk proposition. Den parlamentariska klimat-beredningen, som lämnade sin rapport tidigare i år, harbland annat föreslagit att koncentrationsmålet sänksfrån 450 ppm till 400 ppm CO2. Klimatberedningenhar också sagt att utsläppen bör minska med 38% till2020. Enligt EU-kommissionens förslag till fördelningför att uppnå målet om 20% förnybar energi år 2020 såska andelen förnybar energi i Sverige öka till 49% (år2006 var andelen 43%).

ISLAND

Effektmål Att förhindra de värsta effekterna av mänskligtorsakade klimatförändringar, som skulle kunnafå oförutsägbara konsekvenser för miljön ochlevnadsförhållanden i många delar av världen.

Temperaturmål SaknasKoncentrationsmål SaknasUtsläppsmål Utsläpp av växthusgaser:

2008-2012: max +10% jmf 19902050: -50-75% jmf 1990

Aktivitetsmål Exempel:• -25% organiskt avfall i hushåll 2009• -50% organiskt avfall i hushåll 2013

Politisk vision Island ska tillhöra föregångsländerna när detgäller att minska växthusgaser globalt.

Island använder geometrisk teknik för att utvinnajordvärme, som betraktas som en förnybar energikälla.All elektricitet och 90% av all uppvärmning utvinnsmed hjälp av geometrisk teknik. Island har därför lågakoldioxidutsläpp per invånare och därmed också rela-tivt liten potential för inhemska minskningar. Reger-ingen har dock som ambition att öka användning avförnybara energikällor ytterligare. Några konkretaaktivitetsmål har ännu ej presenterats. 2009 väntas enså kallad Master Plan där mer konkreta målsättningarkan komma att ingå.Mot bakgrund av de inhemska förnybara energikäl-

lorna argumenterar Island för att det är effektivt i ettklimatperspektiv att förlägga energikrävande industri,till exempel aluminiumtillverkning, till Island. Det varockså ett av skälen till att landet lyckades driva ige-nom en särskild klausul vid de internationella klimat-förhandlingarna i Marrakech år 2001. Klausulen gersmå ekonomier möjlighet att driva utvecklingsprojektsom bidrar med stor miljöpåverkan, genom att utsläp-pen inte inkluderas i landets statistik för de totalaemissionerna. Islands tillåts därför öka sina utsläppmed 10% år 2008-2012.

Sammanställning av klimatpolitiska mål i Norden

DANMARK

Effektmål Danmark ska bli helt fritt från fossila bränslen.Temperaturmål SaknasKoncentrationsmål SaknasUtsläppsmål Utsläpp av växthusgaser:

2008-2012: -21% jmf 19902050: Saknas. Men den klimatpolitiskakommissionen har som direktiv att utgå från EU:sambition att minska utsläppen 60-80% till 2050.

Aktivitetsmål Exempel:• 30% av energin förnybar 2025• -2% energiförbrukning 2011 jmf 2006• -4% energiförbrukning 2020 jmf 2006

Politisk vision ”Det danska exemplet” vill visa att det genomaktiva energipolitiska satsningar är möjligt medekonomisk tillväxt samtidigt som fossila bränslenminskar och miljön skyddas. Danmark ska spelaen global roll på klimatområdet.

Danmark ska göra den procentuellt största minsk-ningen av utsläpp av växthusgaser bland EU-länderna.Detta beror på att basåret 1990 var ett ofördelaktigt årför Danmark. Danmarks export och import av el varie-rar från år till och år, och 1990 importerades el från dennordiska marknaden. Detta har varit en pågåendedebatt i Danmark, där frågan ibland kallas ”basårs-problematiken”. Den europeiska miljöbyrån räknar medatt Danmark blir ett av tre EU-15-länder som inte nårsina utsläppsmål 2008-2012. Danmark har svarat medatt sätta upp ännu ambitiösare mål: år 2025 ska 30% avenergin vara förnybar. I dag kommer cirka 15% av ener-gin från förnybara källor.

FINLAND

Effektmål Klimatförändringarna ska stävjas.Temperaturmål Högst + 2 graderKoncentrationsmål SaknasUtsläppsmål Utsläpp av växthusgaser:

2008-2012: 0% jmf 1990Aktivitetsmål Exempel:

• Cirka en tredjedel av energin förnybar 2020• 30-40% lägre energiförbrukning i nybyggdabostäder• 20% energieffektivisering 2020 *

Politisk vision Finland ska på egen hand och tillsammans medövriga EU ta på sig ett tungt ansvar för klimatför-ändringarna. Finland ska bli ett ekologiskt,ekonomiskt och socialt uthålligt samhälle, med lågkolförbrukning.

* Finland hänvisar till EU:s överenskommelse.

Finland har nyligen antagit en ny klimatstrategi. Denfinländska regeringen har tidigare uttalat att Finlandhar sommål att ”i en betydande omfattning öka använd-ningen av förnybara energikällor från den nuvarandenivån på ca 25 procent”. Man slår nu fast att målet äratt 38% av energin ska komma från förnybara källor2020. Det är också det mål som EU-kommissionenföreslagit. För perioden 2008-2012 ska utsläppen avväxthusgaser stabiliseras på 1990 års nivå.

NORGE

Effektmål Koncentrationen av klimatgaser ska stabiliseras påen nivå som förhindrar farlig påverkan på klimat-systemet av människan.

Temperaturmål Högst +2 graderKoncentrationsmål SaknasUtsläppsmål Utsläpp av växthusgaser:

2008-2012: -10% jmf 19902020: -30% jmf 1990 = 13-16 Mton CO2e2050: -100%

Aktivitetsmål Exempel:• 5% av bilarna biodrivna 2009• 7% av bilarna biodrivna 2010• +12 TWh förnybar energi 2010 jmf 2001

Politisk vision Norge ska vara ett föregångsland i klimatpolitikenmed världens mest ambitiösa klimatmål.

Den norska regeringen har ej angett något koncentra-tionsmål, men i den senaste propositionen ”Norskklimatpolitikk” och i andra dokument refereras till EU:smål om 450 ppm. Målet att vara hundraprocentigt kol-dioxidneutralt år 2050 betyder inte att de egna utsläp-pen ska vara noll. Inhemska utsläpp ska ”neutraliseras”genom exempelvis reduktioner i andra länder.

Sammanställning: David Hulth Wallgren

Fotnot: De nordiska EU-länderna förhåller sig till EU:smål om en maximal temperaturhöjning på 2 grader. Detär dock bara Sverige som uttryckligen anger detta someget mål. De aktivitetsmål som beskrivs här utesluterinte att de finns fler mål som inte framkommit i genom-gången.

Källor: Endast officiella dokument ligger till grund förgenomgången. Dessa inkluderar propositioner, strategi-dokument inom klimat- och energi samt informa-tionsmaterial.

Klimatförändringar är en högt prioriterad fråga i alla de nordiska länderna. De politiska visionerna ärambitiösa och Kyotoprotokollets målsättningar tas på allvar. En genomgång visar dock att det råderstora variationer mellan ländernas konkreta klimatmål. Det gäller bland annat de mer specifika aktivi-tetsmålen. Skillnaderna måste ses mot bakgrund av nationella förutsättningar. Samtidigt – ellerkanske just därför – behövs tydlighet i de övergripande målen. Bland annat i synen på koncentratio-nen av koldioxid i atmosfären. Länderna (bortsett från Norge) hänvisar ofta till EU:s mål, men ävenhär saknas tydlighet när det gäller exakt hur det enskilda landet förhåller sig till särskilda mål.

APPENDIX 1


Föreningarna Nordens uppgift är att driva frågor avgemensamt nordiskt intresse och att engagera med-borgarna i dessa. Klimatförändringarna kommer attdrabba alla länder och påverka alla samhällen utanundantag, om än på olika sätt.Vi tror att de lösningar som Norden kan erbjuda för

att stoppa den globala uppvärmningen har stora möj-ligheter att bli inspiration och exempel för världen iövrigt. Vi tror att ett starkt nordiskt engagemang kanvitalisera de globala förhandlingarna om insatser sättsin vid rätt tidpunkt. Vi tror på en nordisk klimatstra-tegi.Vid olika opinionsundersökningar som har gjorts

under de senaste åren framkommer med all tydlighetatt Nordens befolkning förväntar sig att de nordiskapolitikerna påtar sig ett aktivt och samordnat ledar-skap i klimatfrågan.Föreningarna Norden uppmanar därför de nordiska

regeringarna att vidta följande åtgärder:

1. Formulera en nordisk strategi för hur globala förhand-lingslösningar ska utformas, och verka inom EU så att FN:sklimatkonferens i Köpenhamn blir en framgång.

Med tanke på att närmare tvåhundra länder skagenomföra sina ratificeringsprocesser sedan det nyaavtalet undertecknats, måste ett globalt klimatavtalovillkorligen komma till stånd senast i Köpenhamn idecember 2009.

Världens länder enades på Bali i december 2007 omatt världens samtliga länder måste samarbeta för attstoppa uppvärmningen, om än på olika sätt och eftervars och ens förmåga. I en tillämpad form kommer ettglobalt avtal ytterst att vila på nationella och lokalalösningar. Det är här som Norden genom sin politiskatradition och sin tradition av medborgarengagemangkan vara föregångare.Det säger sig självt att förhandlingsmaskineriet blir

enormt när över 190 nationer ska komma överens. EUhar hittills haft en central roll som pådrivare i klimat-förhandlingarna. Utan EU hade mötet på Bali kollap-sat. EU:s åtaganden är de mest ambitiösa för någonländergrupp i världen – men fördelningen av åtagan-dena mellan EU-länderna är ännu inte klar. Hårda för-handlingar kan förutses. De tre nordiska EU-medlem-marna - Danmark, Finland och Sverige - kan aktivtbidra till att de förs i hamn.En förhandlingssituation där alla länder försöker

komma undan med så låg ambitionsnivå som möjligtvore inte bara kontraproduktiv utan katastrofal. Enstor utmaning är alltså att inte hemfalla åt internatio-nella förhandlingars sedvanliga framkompromissade”minsta gemensamma nämnare”. Också här kan ochmåste Norden vara föregångare i fråga omnytänkande.Vi föreslår därför att de nordiska regeringarna utser

en gemensam nordisk talesman för att driva vissanyckelfrågor.

2. Påskynda de nordiska ländernas egen omställning medsikte på att till 2020 ha uppnått en kraftig minskning av CO2-utsläppen. I samband med detta bör en nordisk handlings-plan utarbetas där regeringarna på ett trovärdigt sätt visaratt en kraftig minskning kan nås. Målsättningarnamåste varakonkreta, tidsbundna och verifierbara. Allmänna löften är idetta skede av föga värde.

Energiförbrukning och valet av energislag för trans-porter, uppvärmning m.m. är de helt dominerandeorsakerna till den globala uppvärmningen. De nor-diska ländernas energiprofiler skiljer sig frånvarandra. Men det hindrar inte att målen kan varagemensamma. Det avgörande är att politiken ärsamordnad, så att ett klimatsmart beslut inom en poli-tikersektor inte motverkas av beslut inom en annansektor.Inför en omställningsprocess räknarman gärna fram

kostnaderna, ofta i avskräckande syfte. Klimatåtgär-derna kan förefalla kräva mycket stora ekonomiskasatsningar. Den uppoffringen är emellertid ringa jäm-fört med vad ett misslyckande med att hejda upp-värmningen skulle kunna innebära. Dessutom innebärden globala uppvärmningen i dag en betydlig säker-hetspolitisk risk. Rimligtvis borde då en del av värl-dens betydligt större försvarsbudgetar kunna omförde-las till klimatsatsningar.I många kalkyler stirrar man sig blind på kostnads-

sidan, och bortser från de positiva ekonomiska verk-ningarna. Men redan har många företag lyckats sänkasin energiförbrukning, kanske mindre för att rädda detglobala klimatet än av rent ekonomiska skäl. Resulta-tet är ändå ett bättre klimat till lägre kostnader! I deflesta fall tenderar den mest kostnadseffektiva ener-giinvesteringen vara att spara energi.De nordiska länderna har kunnat visa att ökad

tillväxt inte måste innebära ökad energiförbrukning.

En uppmaning till de nordiska regeringarna

3. Satsa betydande resurser på forskning, utveckling och inno-vationer i samverkan.

I klimatfrågan ligger naturvetenskaperna långt föreandra vetenskaper. Teknisk forskning och utvecklingtilldrar sig stort intresse och får ofta stora resurser, inteminst därför att många tror att tekniska innovationerkommer att lösa klimatproblemen, kanske också för attmånga företag har börjat upptäcka nya attraktivaaffärsmöjligheter och ser att det ligger en stor konkur-rensfördel i att vara först. Däremot ligger andra forsk-ningsområden långt efter och tänkandet är ofta låst igamla mallar, inte minst inom samhällsvetenskaperna.Också i fråga om forskning har de nordiska länderna

sina specialiteter. De nordiska länderna satsar dockrelativt lite på forskning och utveckling kring hållbaraklimatlösningar i förhållande till andra jämförbara län-der. Inom mindre kapitalkrävande forskningsområdensom ekonomisk och social forskning kan också små län-der, som de nordiska, komma med nyskapande bidrag.Vi anser att betydande resurser bör avsättas i de nor-

diska länderna för forskning och omställning kring håll-bara klimatlösningar.

4. Verka genom folkbildning och dialog för att medvetande-göra nordborna på bred bas om omställningsbehoven och tatillvara människors kreativitet och förmåga att ta ansvar.

Den folkliga förankringen är de nordiska ländernasparadgren. I våra demokratiska länder är väljarnas stödför den förda politiken en ryggrad och en nödvändighet.Det borgar i sista hand för en effektiv implementeringav politiska beslut.Klimatfrågan har dominerat medierapporteringen

under lång tid och skapat ett positivt opinionstryck. Mendet finns risk för att intresset mattas av, och att andrafrågor tar över agendan i vår informationsintensiva kul-tur. Genom att fördjupa och bredda allmänhetens kun-skaper och visa på sambanden mellan vad den enskildamänniskan kan göra och vilka klimateffekter de poli-tiska besluten avser att ha, kan förståelse skapas ocksåför impopulära åtgärder. För politikerna är det viktigtatt upprätthålla en dialog med sina väljare om detta ochatt göra det över parti- och klassgränser.Agenda 21-konceptet från Riokonferensen engagerade

många unga i aktivt arbete för miljön. Den modellen börkunna återuppväckas och fungera också i klimatarbetet.Det nordiska samhällsbygget vilar på upplysta, kun-

niga och medvetna medborgare. Folkbildning i bredbetydelse är en stark nordisk tradition. Vi har redaninlett ett arbete med att tillsammansmed studieförbundoch andra organisationer vidga klimatkunskaperna hos

en bred allmänhet. Vi vill fortsätta med detta arbete påett långsiktigt och kraftfullt sätt och vi uppmanar denordiska regeringarna att ge stöd till ett ökat folkbild-ningsarbete i klimatfrågan.

5. Rikta nordiska bistånds- och forskningsinsatser till deproblem som klimatuppvärmningen skapar i fattiga länder

De fattigaste länderna har inte bidragit till den pågå-ende globala uppvärmningen men kommer att drabbashårdast av klimatförändringarna. De behöver bådekapital och tekniskt bistånd för att komma på rätt spåri energiförbrukningen. De är dessutom inte alltid låstaav gamla klimatfarliga strukturer utan kan satsa rättfrån början. Norden har sedan länge haft en tradition avgemensamt biståndsarbete. En stor del av klimatmålenberäknas kunna nås genom insatser i utvecklingsländer.Detta samarbete bör intensifieras och utföras i linje medFN:s handlingsplaner.Nordiska Afrikainstitutet kan tilldelas resurser för

forskning inom detta område. Nordic DevelopmentFund är redan inriktad på att ge mjuka lån till klimat-smarta energilösningar i de fattigaste länderna och kanytterligare renodla denna profil.Ett samarbetemed näringslivet på temat ”Forestry for

sustainable development” bör snarast inledas.

6. Etablera ett nordiskt klimatsekretariat med hög kompetensoch resurser som kan samordna och driva arbetet vidare.

Vägen till ett klimatsmart samhälle kommer att kan-tas av misstag, felinvesteringar och felprioriteringar. Urdenna kreativitet kommer dock framtidens idéer att sål-las fram. De nordiska regeringarna bör därför etableraett nordiskt klimatsekretariat för att samla och utvär-dera hållbara idéer och för att skapa ett samarbete inomNorden för att sprida och implementera dessa.Vi har med tillfredställelse noterat att Nordiska

ministerrådet har tillsatt en nordisk COP-15 grupp medsyfte att medverka till ett ur nordiskt perspektiv gottresultat vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn idecember 2009. Klimatfrågan kommer dock inte, oavsettförhandlingsresultatet, att vara avklarad vid utgångenav nästa år. Det är snarare tvärtom. Det är efter möteti Köpenhamn som det stora arbetet börjar. Den erfaren-het och kompetens som den nordiska COP-15 gruppen,eller andra nordiska arbetsgrupper, upparbetar införklimatförhandlingarnamåste tillvara tas. Detta kan skei ett nordiskt klimatsekretariat som kraftfullt arbetarvidare med klimatfrågan.

Antagen av Föreningarna Nordens Förbund den 26 oktober 2008

APPENDIX 2


Föreningen Nordens klimatprojekt genomförs i samarbetemed Studieförbundet Vuxenskolan och Global Utmaning.Finansiellt stöd har erhållits av Nordiska ministerrådet, HaraldElldins fond, Letterstedtska föreningen och Naturvårdsverket.

För mer information om projektet Norden och framtidensklimat se www.norden.se eller www.arenanorden.org(fr o m 30 nov).

Föreningen Nordensklimatsatsning går in ien ny fas inför 2009

Föreningen Norden har till-sammans med Studieför-bundet Vuxenskolan tagit framtvå studiecirklar om Nordenoch klimatet. Den första cirkelnbehandlar klimatförändringarur ett globalt, nordiskt ochlokalt perspektiv. Den andracirkeln behandlar klimatpolitiki Norden och vägen till ett nyttklimatavtal i Köpenhamn.Båda cirklarna sträcker sig över4 träffar, och materialet tillvarje träff är 6-8 sidor långt.Materialet hämtas hem viawebben till varje cirkel. Studie-cirklarna kan även genom-föras som e-kurser.

Den 30 november är det ett år kvar till FN:s storaklimatmöte i Köpenhamn, där ambitionen är attbesluta om ett nytt klimatavtal som ska ersättaKyotoprotokollet. Med ett år kvar till Köpen-hamn ökar Föreningen Norden satsningen i pro-jektet Norden och framtidens klimat.

Nya studiecirklar om klimatförändringaroch klimatpolitik

Den 30 november ser en nyhemsida ljuset!På www.arenanorden.orgblandas analyser av klimat-politik ur ett nordiskt perspektivmed studiematerial, debatter,bloggar, e-kurser mm.

Ett nytt forum för nor-disk analys och debatt

Global Utmaning ären oberoende

tankesmedja ochmötesplats.

Under 2008-2009 genomför Global Utmaning ett

klimatprojekt. Syftet är att bredda och fördjupa diskus-

sionerna om en effektiv klimatpolitik på global nivå. Vår

målsättning är att bidra till att bilda opinion för de beslut

som politikerna snart måste fatta samt engagera fler i

debatten inför Sveriges ordförandeskap i EU hösten

2009 och klimatmötet i Köpenhamn i december

samma år.

Via seminarier, rapporter och i samar-bete med studieförbund, sprider vi kun-skap och skapar dialog om de globalautmaningar som Sverige står inför.

Under hösten 2008 och våren 2009publicerar Global Utmaning 6-7underrapporter och en slutrapport:

• EU som klimataktör – belyser vad som ärpå gång inom klimatfrågan i EU

• Insikter och dilemman i klimatfrågan – deträcker inte med att skära ner utsläppen avkoldioxid; vi måste också börja ta bort denkoldioxid vi redan har släppt ut och tabeslut om att sluta utvinna fossilt kol

• Kina - medspelare eller motspelare iklimatkampen?

• Hur ser morgondagens transporter ut i ettfossilfritt samhälle?

• Klimatpolitik och konkurrensförmåga• Jord- och Skogsbruk - Hur kan de areella

näringarna bidra till klimatfrågans lösning?• Etiska aspekter på klimatfrågan• Sammanfattande rapport

Under 2008 publicerarFöreningen Norden engranskning av de nordiskaländernas klimatpolitiskamål, skriven av David HulthWallgren. Ett utdrag urdenna granskning kan duläsa på sidan 68-69.

De nordiska klimat-politiska målengranskas

www.globalutmaning.se

INGER JÄGERHORNInger Jägerhorn är författare till denna rap-port. Hon är journalist och civilekonomoch har arbetat vid Dagens Nyheter somledarskribent, Europakorrespondent ochutrikeschef. Tidigare var Inger bland annatbiträdande chefredaktör vid Hufvudstads-bladet i Helsingfors och informationschefvid Nordiska ministerrådet i Oslo och Nor-diska rådet i Stockholm. Inger svararensam för innehållet i rapporten.

Arbetet med rapporten har stötts aven referensgrupp:

Kristina Persson är f d vice riksbankschefoch landshövding. Hon har ett förflutet ifackföreningsrörelsen, som riksdagsleda-mot och EU-parlamentariker. Kristina är ini-tiativtagare till Global Utmaning. Hon ärordförande i Föreningen Norden samtGlobal Utmaning och för närvarande djuptengagerad i utvecklingen av båda organi-sationerna.

Måns Lönnroth är f d VD Mistra och f dstatssekreterare. Han är nu styrelseleda-mot i Global Utmaning, International Insti-tute for Sustainable Development ochVolvo Research and Educational Founda-tions. Han är docent i teknik och social för-ändring, Linköpings Universitet. Måns harföljt klimatfrågan av och till sedan 1975.

Peter Kleen är handelspolitisk konsult ochvar under åren 1992-2004 generaldirek-tör på Kommerskollegium. Han ärmedlem av Utrikespolitiska Samfundetoch är Senior Fellow vid European Centrefor International Political Economy i Brys-sel. Peter har gett ut och bidragit i olikapublikationer om handelspolitik och globa-lisering.

www.globalutmaning.se • www.norden.se • www.arenanorden.org

”Den största globala frågan

någonsin har landat på politikernas

bord. Det maktpolitiska spelet

har redan börjat. ”

(Inger Jägerhorn, författare till Makt och Vanmakti klimatförhandlingarna)

På FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 måste värl-den enas om ett nytt klimatavtal, som ska ersätta det utgåendeKyotoprotokollet. Det här är en uppdaterad version av den rapportsom gavs ut i mars 2008, och som handlar om den korta tidenoch den långa vägen dit; om vilka åtgärder som är nödvändiga föratt dels hantera de klimatförändringar som redan ägt rum, delsbromsa de framtida klimatförändringarna. Sedan mars 2008 harvärlden drabbats av en våldsam finanskris och USA har valt en nypresident. Samtidigt har väldigt lite hänt när det gäller själva för-handlingarna; vägen till ett nytt klimatavtal är lika lång som då,med den skillnaden att tiden nu är ännu knappare.

De 15 intervjuerna i den första upplagan av rapporten har blivit till19. Nu finns till exempel intervjuer med samtliga nordiska minist-rar med ansvar för klimatet. Ministrarna tror alla på ett nytt klimat-avtal i Köpenhamn, i någon form. Men tittar man på de andraintervjuerna, utkristalliseras en bild som är allt annat än hoppfull –alla är överens om att något, helst ganska mycket, måste göras -men hur och av vem råder det delade meningar om. Politiker,tjänstemän, näringslivsföreträdare svävar alla i ett gränslandmellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt och i ett lägenär man borde samla ihop trådarna spretar de mer än någonsin.

Därför behövs det en strategi. Varför inte en nordisk sådan?Med denna rapport vill Föreningen Norden och Global Utmaninglyfta vikten av ett folkligt engagemang i klimatfrågan och i dehårda klimatförhandlingar som stundar. Här finns också en ena-stående möjlighet för de nordiska länderna att samarbeta och attvitalisera det nordiska samarbetet.

klimat och vanmakt - inger jägerhorn (red) (swedish)

Documents