Kriminologiska institutionen

Klienter eller individer?

En uppsats om gränspolisens arbete med

papperslösa personer.

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2009 Lisa Hallongren och Lena Hamnström

2

Sammanfattning

Syftet med denna uppsats är att belysa gränspolisens arbete med papperslösa personer. Fokus

ligger på polisernas egna berättelser och erfarenheter av svårigheter i arbete med papperslösa

personer. De frågeställningar vi valt att utgå ifrån är:

Upplever gränspolisen att det finns några begränsningar i deras arbete med

papperslösa?

Gör gränspolisens handlingsutrymme det möjligt för dem att ta hänsyn till

individen bakom den ”papperslöse”?

Vi har undersökt detta med hjälp av en kvalitativ metod och har valt att använda oss av semi-

strukturerade intervjuer för att inhämta vårt material.

Vår teoretiska utgångspunkt i arbetet har varit Johanssons teori om gräsrotsbyråkrater. Vi har

genom denna teori kunnat tolka mycket av det intervjuardeltagarna sagt och dragit paralleller

till teorin om gräsrotsbyråkrater. Gräsrotsbyråkraterna gör människorna de möter i sitt arbete

till klienter. Detta är nödvändigt för att de ska kunna ta sig an klienten på ett professionellt sätt

för att ingen organisation klarar av att ta hänsyn till en ”hel” människa som Johansson skriver.

Personerna blir på så sätt avpersonifierade och omvandlade till en klient vars ärende kan

behandlas av organisationen den möter.

Detta har vi kunnat se stämmer in väldigt bra på gränspolisens arbete med papperslösa. Det är

just detta som gränspolisen måste göra med dessa människor, göra de till klienter istället för

människor. Och det är just en känsla av att vara oprofessionell om man tar hänsyn till

individen bakom den här papperslösa personen som intervjuardeltagarna beskriver.

Det är organisationen som gräsrotsbyråkraten arbetar inom som sätter ramarna för vad

byråkraten kan och inte kan göra i sitt arbete. Samtidigt som det är ett möte mellan två

människor så är det också ett möte mellan en organisation och en klient. Personen måste bli

förvandlad till klient för att kunna passa in i ramarna som organisationen sätter upp. Vi har

även kommit fram till att intervjuardeltagarna gör denna omvandling av papperslösa för att de

känner att de måste det. Om de inte gör denna omvandling så kan de inte slutföra sitt jobb.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning............................................................................................................................... 5

1.1 Definition av begreppet papperslös…...……………………………………………… 6

1.2 Syfte…………………………………………………………………………………... 6

1.3 Aktörer……………………………………………………………………………...… 7

1.3.1 Polisens uppdrag………………………………………………………………... 7

1.3.2 Gränspolisens uppdrag………………………………………………………….. 8

1.4 Organisation…………………………………………………………………………... 8

1.5 Ont om tidigare forskning på området……………………………………………...… 9

1.5.1 Presentation av två avhandlingar……………………………………………..... 10

2. Teori..................................................................................................................................... 12

2.1 Gräsrotsbyråkrater en sammanfattning........................................................................ 12

2.1.1 Maktbalansen...................................................................................................... 13

3. Metod................................................................................................................................... 13

3.1. Kvalitativ intervju……............................................................................................... 14

3.1.1 Semi-strukturerad intervju................................................................................... 14

3.1.2 Urval.................................................................................................................... 14

3.1.3 Problematiken med en liten avdelning……………………………………….…15

3.2 Etik............................................................................................................................... 15

3.3 Vår roll som forskare…………………………………………………………………16

3.3.1 Att vara två och vår förförståelse…………........................................................ 16

3.3.2 Var positionerar vi oss?....................................................................................... 17

3.4 Genomförandet av intervjuerna................................................................................... 18

3.4.1 Hur gick intervjuerna till?................................................................................... 18

3.4.2 Reflektioner kring intervjuerna........................................................................... 19

3.5 Validitet och reliabilitet................................................................................................ 19

4. Resultat och analys............................................................................................................. 21

4.1 Synpunkter på de styrande faktorerna i arbetet........................................................... 21

4.1.1 Resultat och analys.............................................................................................. 22

4.1.2 Makten hos gränspolisen..................................................................................... 26

4.2 Individuella tankar och upplevelser kring arbetet........................................................ 27

4.2.1 Resultat och analys.............................................................................................. 27

5. Slutsats och diskussion………………...………………………………………………… 31

5.1 Slutsats………………………………………………………………………………. 31

4

5.1.1 Gräsrotsbyråkrater hos gränspolisen................................................................... 31

5.2 Diskussion…………………………………………………………………………… 32

5.2.1 Diskussion kring synpunkterna på de styrande faktorerna i arbetet.................... 32

5.2.1 Diskussion kring de individuella tankarna och upplevelserna på arbetet........... 34

5.3 Vägen vidare................................................................................................................ 36

6. Litteraturförteckning......................................................................................................... 37

6.1 Böcker.......................................................................................................................... 37

6.2 Länkar.......................................................................................................................... 37

Bilaga 1.................................................................................................................................... 39

5

1. Inledning

”Det här är ju inga kriminella människor, man får inte glömma bort att dom inte är

kriminella dom som är här som är papperslösa. Det är ju människor som söker sig en

framtid. Det är klart att det finns kriminella också som över allt men 99 % är vanliga

människor som vi.” (intervju 4).

En man kommer fram till passkontrollen och tittar lite oförstående på passkontrollanten som

försöker prata med mannen. Mannen bara rycker på axlarna och skakar på huvudet på

passkontrollantens tilltal. Mannen förstår inte ett ord av vad hon säger. Passkontrollanten

försöker på alla språk hon kan kommunicera med mannen men når ingen framgång. Mannen

ser kvinnan ringa på telefonen och kort där efter kommer det fram en man i uniform, en polis,

förstår mannen och tar med honom till ett kontor en bit bort. Polisen tar fram en lista med

hälsningsfraser på olika språk, som de har på kontoret för just fall som detta, och börjar gå

igenom de för att se om mannen reagerar på något språk. Mannen reagerar på en hälsningsfras

och polisen ringer till en tolk förmedling för att få tag på en tolk som förhoppningsvis talar

samma språk som mannen. Samtidigt har annan polispersonal gått igenom flygplanet som de

tror att mannen kommit med och hittat ett sönderrivet pass på toaletten som de tror att mannen

använt för att ta sig till Sverige på. Efter en undersökning av polisens dokumenttekniker så

visar det sig att passet är en förfalskning och då oanvändbart för att identifiera mannen. I

förhöret kan tolken fastställa att de talar samma språk men han vill inte uppge vilket land han

kommer ifrån eller vem han är. Mannen uppger under förhöret att han har för avsikt att stanna

i Sverige.

Ovan nämnda exempel illustrerar ett vanligt förekommande ärende som en gränspolis stöter

på i sitt vardagliga arbete med papperslösa1. Detta är ett fall som det kan väckas många egna

tankar och åsikter kring. Tankar och åsikter som nödvändigtvis inte underlättar för en

gränspolis i sitt arbete utan kanske snarare försvårar det. Hur gör man då när man möter en

person som inte har några papper att uppvisa på vem han/hon är? Eller en person som helt

enkelt inte vill berätta vem han/hon är? Vi vill med detta arbete belysa gränspolisens arbete

med papperslösa. Att genom deras egna erfarenheter och berättelser få en insyn i deras

vardagliga arbete med personer som inte kan eller vill visa vem de är. I så gott som alla

ärenden som gränspolisen handlägger med papperslösa personer så handlar det om människor

1 Se s. 6 för definition.

6

som sökt eller söker asyl. Av alla asylsökande personer migrationsverket registrerat de senaste

åren så är ca 90 procent papperslösa (länk 1: www.migrationsverket.se). Personer som man

inte vet vilka de är. Gränspolisen har mellan 60 och 90 personer sittandes i förvar nästan hela

tiden (intervju 2). Av dessa är nästan alla papperslösa. Personer där det inte går att verkställa

utvisning eftersom man inte vet var de kommer ifrån. När ett ärende har blivit överlämnat till

polisen från migrationsverket för att personen har fått avslag på sin ansökan om att få stanna i

Sverige så börjar gränspolisens arbete med att ta reda på vem den här personen är. Om

gränspolisen inte lyckas ta reda på det så kan de inte ha personen i förvar i all evighet. Utan så

småningom släpps personen ut i samhället. Verkställigheten läggs då på is tills nya uppgifter

framkommer i ärendet, om det någonsin gör det.

1.1 Definition av begreppet papperslös

Vi tänkte börja med att ge en definition av ordet papperslös, så som vi kommer att använda

begreppet i vår text:

Med en person som är papperslös menar vi en person som saknar handlingar som kan påvisa

sin identitet. Som handling räknas bland annat: pass, id-kort, körkort, födelseattest och alla

andra typer av handlingar som man kan använda som hjälp för identifiering av personen.

Papperslösa benämns även som ”identitetslösa”. Vi anser att detta begrepp är svårt att

använda då vi anser att alla människor har en identitet. Detta gör på så vis identitetslös till en

dålig förklaring till det vi menar i vårt arbete. Vi kommer därför fortsättningsvis att hålla oss

till begreppet papperslösa.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att belysa gränspolisens arbete med papperslösa personer. Fokus

ligger på polisernas egna berättelser och erfarenheter av svårigheter i arbete med papperslösa

personer. Vi tror att med detta arbete kunna bidra med mer kunskap inom ämnet och då ur ett

tjänstemannaperspektiv, gränspolisens arbete med papperslösa.

7

De frågeställningar vi valt att utgå ifrån är:

Upplever gränspolisen att det finns några begränsningar i deras arbete med

papperslösa?

Gör gränspolisens handlingsutrymme det möjligt för dem att ta hänsyn till

individen bakom den ”papperslöse”?

1.3 Aktörer

För att förstå gränspolisens arbete kommer vi nedan att beskriva polisens uppdrag och sedan

gränspolisens uppdrag. Gränspolisens uppdrag utgår ifrån polisens (som organisation)

uppdrag vilket även är skälet till varför vi valt att först beskriva polisens uppdrag.

1.3.1 Polisens uppdrag

I polislagen § 2 (2005: B627) står det att polisens uppgifter är att:

Förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.

Övervaka den allmänna ordningen och säkerheten.

Förhindra att störningar uppstår och ingripa när störningar uppstått.

Bedriva spaning och utreda brott som faller under allmänt åtal.

Ge allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp som lämpligen han ges av

polisen.

Samt fullgöra verksamhet som ålagts polisen enligt särskilda bestämmelser.

Detta sammanfattas kort i en av polisen framtagen värdegrund för deras arbete. Polisen ska

öka tryggheten och minska brottsligheten i samhället. Det ska göras genom att förebygga och

upptäcka brott och se till att den som begår brott identifieras och lagförs (länk 2:

www.polisen.se).

8

1.3.2 Gränspolisens uppdrag

I dessa ganska övergripande och heltäckande bestämmelserna om polisen i Sverige så har

gränspolisen hand om kraven för utlänningarnas vistelse i landet. Gränspolisen arbetar

huvudsakligen efter utlänningslagen som är en relativt ny lagstiftning i jämförelse med vissa

andra delar av lagarna i Sveriges Rikes Lag. Sveriges första utlänningslag kom 1927 och

reglerade dels pass, viseringar, uppehålls- och arbetstillstånd samt anmälningsskyldighet och

dels bestämmelser om avvisning, utvisning och förpassning (UtlL, 2006:15). Utlänningslagen,

så som den ser ut i dag, trädde i kraft 31 mars 2006. De inledande bestämmelserna säger:

§1: I denna lag ges regler för utlänningars inresa, utresa, vistelse i Sverige och arbete i

Sverige som anställd samt för rätten till asyl här. I lagen anges också under vilka

förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Lagen ska tillämpas så, att

utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall (…).

Gränspolisens roll i det polisiära fältet är alltså specifikt inriktad på utlänningars rätt att vistas

i och arbeta i Sverige. I deras uppdrag så ingår det att bevaka Sveriges och Schengens gränser.

De kontrollerar bland annat om inresande har giltiga resehandlingar och får vistas i landet,

och spanar efter efterlysta personer. De medverkar även då Migrationsverket fattat beslut om

utvisning av en person men även vid verkställningar av utvisningar efter dom. De som jobbar

med detta kallas verkställare och följer även med den utvisade på resan hem, eller till det

förmodade hemlandet, om de inte har identiteten fastställd eller om personen begått ett brott.

Vidare så samarbetar de med övriga avdelningar inom polisen men också med externa

samarbetsorgan som till exempel Kustbevakningen, Tullverket, Migrationsverket,

Kriminalvården, de polisiära sambandsmännen, utländska polismyndigheter samt

Luftfartsverket, flygbolag och rederier (länk 3: www.polisen.se).

1.4 Organisation

Gränspolisen består av fyra enheter. Dessa är:

Gränskontrollenhet

Utredningsenhet

Ordnings- och säkerhetsenhet

Administrativ enhet

9

Gränskontrollenhet

Gränskontrollenheten består av flygplatssektioner samt en rörlig kontrollenhet2.

Flygplatssektionerna bedriver passkontrollverksamhet på de olika flygplatserna runt om i

Sverige. Den rörliga kontrollenheten arbetar över hela Stockholms län och stöttas av en

transport- och handräckningsgrupp. Den rörliga kontrollsektionen bekämpar illegal migration,

människohandel och annan gränsöverskridande brottslighet. Vid sektionen arbetar både

poliser och civilanställda med specialkompetens med ansvarsområde över hela Stockholms

län.

Utredningsenhet

Utredningsenheterna består av spaningssektioner och utrednings- och verkställighetssektioner.

Spaningssektionerna arbetar med spaning mot grova brott och gör inre kontroller (kontroller

av utlänningar som befinner sig inne i landet och inte vid en gränspassage).

Vid utrednings- och verkställighetssektionerna sköts utredningsarbete och man verkställer

även personer som inte får stanna i Sverige.

Ordnings- och säkerhetsenhet

Ordnings- och säkerhetsavdelningarna arbetar med ordningsrelaterade uppgifter och även

underrättelsebaserat och händelsestyrt arbete på de olika flygplatserna runtom i Sverige.

Fokus ligger på ledning av arbetet i säkerhetskontrollen, stölder, värdehantering samt

trafikövervakning. Dessutom finns beredskap för särskilda händelser.

Administrativ enhet

På de administrativa enheterna så sköts all form av administrativt arbete. Exempelvis

planering, förvaltning etc.

(Länk 4, www.polisen.se)

1.5 Ont om tidigare forskning på området

Vi har sökt efter tidigare forskning om papperslösa och har kommit fram till att det inte finns

någon forskning på området ur ett gränspolisperspektiv. En avhandling som är skriven av

Hydén & Lundberg (2004) tar upp polisens arbete med inre kontroller, polisens kontroll av

människors rätt att vistas i landet. Det finns däremot ganska mycket forskning rörande

2 Än så länge finns det bara en rörlig kontrollenhet och detta är i Stockholm. Men det finns långt framskridna

planer på att starta denna typ av grupp även i södra Sverige.

10

asylsökande personer. De papperslösa personer som gränspolisen arbetar med är till stor del

samma personer som är registrerade som asylsökande hos migrationsverket. Vi började därför

med att försöka hitta någon tidigare forskning genom att söka på forskning som var skriven

om asylsökande personer. Mycket av den forskning som finns om asylsökande handlar om de

asylsökande personernas uppfattningar om asylprocessen och vilka rättigheter de har som

asylsökande i samhället (länk 5). Eftersom detta arbete inte ska beröra asylprocessen har vi

valt att inte gå in djupare på den forskning som hittats. Det finns även mycket forskning som

är gjort på polisens arbete i stort och även om etik i polisarbetet och effektivisering av

praktiskt polisarbete. Som sagt så finns det ganska gott om forskning om asylsökande

personer i olika situationer och på olika typer av polisarbete men vi har inte hittat någon

forskning som rör gränspolisen. Och specifikt inte om gränspolisens arbete med papperslösa.

Då vi i vår studie har vi valt att använda oss av gräsrotsbyråkrater (se vidare beskrivning i

teoridelen) som teori så har vi valt att söka på tidigare forskning som har gräsrotsbyråkrater

som teoretiskt utgångspunkt. Den tidigare forskningen vi valt att titta på är inte nödvändigtvis

knuten till polisen eller polisarbete på något sätt. Utan det kan röra arbete med människor ur

ett gräsrotsbyråkratsperspektiv fast i helt andra miljöer.

1.5.1 Presentation av två avhandlingar

Hydén och Lundberg (2004)– Inre utlänningskontroll

Hydén och Lundberg (2004) vill med sin studie undersöka och visa komplexiteten i

polisarbete med inre utlänningskontroll. Detta genom att diskutera de förväntningar som finns

på poliser och vad detta har för betydelse för de inre utlänningskontrollerna. Hydén och

Lundberg (2004) lägger fokus på inre utlänningskontrollens arbete med att kontrollera

människors rätt att vistas i landet (Hydén och Lundberg, 2004:10–11). Alltså det vardagliga

arbetet dessa poliser gör ute på gatan. Till en början utreder de hur utlänningskontroll ser ut

rent generellt. Detta för att sedan koppla till hur det går till i Sverige. Hydén och Lundberg

(2004) undersöker även hur regelverket ser ut. Hur poliserna verkligen får agera, och kanske

till och med ska agera. Vad säger lagen? (Hydén och Lundberg, 2004:24–26) Avhandlingen tar

upp den konflikt som kan finnas mellan hur de ska agera kontra hur de i slutändan gör.

Avhandlingen handlar även om inre utlänningskontrollen som polisiär organisation. Här

11

diskuteras bl.a. hur och varför diskriminering kan komma i uttryck i polisarbetet. (Hydén och

Lundberg, 2004:24–26).

Hydén och Lundberg kommer fram till att det för polisen (till stor del) handlar det om att

uppnå mål och de strävar hela tiden efter en effektivitet av arbetet. Samt att de använder

lagstiftningen som en form av legitimering till varför de agerar som de gör. Hydén och

Lundberg (2004) anser även att polisens handlingsutrymme ibland blir för stort då poliserna

inte alltid tar sitt ansvar bakom handlingsutrymmet utan snarare använder det som ytterligare

ett sätt att uppnå sina mål (Hydén och Lundberg, 2004:165–168). De beskriver även att de

upplevde att de poliser som de intervjuade i vissa fall kunde leta efter s.k. gråzoner i

lagstiftningen som gjorde att poliserna kunde effektivisera och underlätta sitt arbete.

Gråzonerna beskriver dem som ett utrymme som poliserna skapade för att legitimera de beslut

de valt att ta (Hydén och Lundberg:299-300).

Lisa Westfelt (2008) - migration som straff?

Westfelt (2008) vill i sin avhandling försöka se utvisning på grund av brott ur ett historiskt

perspektiv. Vågskålen som avhandlingen beskriver står mellan den kontrollrelaterade

politiken, Sveriges ointresse av att ha kvar utländska medborgare som har begått brott i landet

och på andra sidan står då den rättighetsrelaterade politiken, intresset att skydda personer som

är på flykt (Westfelt, 2008:11–17). Westfelts (2008) avhandling berör även teorin om

gräsrotsbyråkrater. Hon beskriver gräsrotsbyråkraternas handlingsutrymme som styrande. Då

det handlingsutrymme gräsrotsbyråkraterna ges gör att de beslut de fattar blir styrande vilket

gör att den politiska styrningen går nedifrån och upp istället för uppifrån och ned. Hon

försöker med hjälp av teorin om gräsrotsbyråkrater att tydliggöra det handlingsutrymme som

finns i utvisningsprocessen och maktaspekterna mellan klienterna (de utvisade) och

byråkraterna (beslutsfattarna) (Westfelt, 2008:115–119).

Båda dessa avhandlingar handlar kort och gott om en balans mellan regler och praktik. Det är

just i denna mening som de har anknytning till det vi undersöker. Fokus i vårt arbete kommer

dock inte att hamna på regeldelen utan vi har valt att lägga fokus på de problem

intervjudeltagarna har berättat om. (Värt att poängtera är att dessa texter vi behandlat under

tidigare forskning är avhandlingar och att dessa är skrivna ur ett större perspektiv och under

en längre tid till skillnad från detta examensarbete.)

12

2. Teori

Vi kommer under denna del att beskriva vårt val av teori samt varför vi kommer att använda

oss av den. I vår jakt på tidigare forskning så fann vi att samma teori användes vid flera olika

tillfällen när forskningen rörde sig kring poliser och polisverksamhet. Teorin som flera

relaterade till var Roine Johanssons (1992) teori om gräsrotsbyråkrater. Teorin visar på en

struktur och ett tillvägagångssätt som återfinns främst inom olika typer av myndigheter. När

vi började med analysen av våra intervjuer så framträdde dessa strukturer och

tillvägagångssätt ganska snabbt. Vilket gjorde att vi valde att applicera teorin om

gräsrotsbyråkrater på vårt arbete.

2.1 Gräsrotsbyråkrater en sammanfattning

Termen gräsrotsbyråkrat är en översättning av uttrycket ”street-level bureaucracy” som

introducerades av statsvetaren Michael Lipsky (1980) som arbetade fram en teori om

gräsrotsbyråkrater. Gräsrotsbyråkratens arbetsplats är i den offentliga sektorn. De kommer i

sitt dagliga arbete i kontakt med samhällets medborgare och har i sitt arbete en stor

handlingsfrihet (Johansson, 1992:41). De återfinns inom många olika verksamhetsområden

men många arbetar under likartade villkor. Gräsrotsbyråkraterna gör människorna de möter i

sitt arbete till klienter. Detta är nödvändigt för att de ska kunna ta sig an klienten på ett

professionellt sätt för att ingen organisation klarar av att ta hänsyn till en ”hel” människa som

Johansson skriver (1992:51). Personerna blir på så sätt avpersonifierade och omvandlade till

ett ”fall” eller ett ”ärende”. Det är organisationen som gräsrotsbyråkraten arbetar i som sätter

ramarna för vad byråkraten kan och inte kan göra i sitt arbete. Samtidigt som det är ett möte

mellan två människor så är det också ett möte mellan en organisation och en klient

(Johansson, 1992:51). Personen måste bli förvandlad till klient för att kunna passa in i

ramarna som organisationen sätter upp (Johansson, 1992:37 & 43). Byråkraterna tar således

bara hänsyn till de saker om personen som ramarna för deras arbete kräver (Johansson,

1992:44). Om de skulle behöva ta hänsyn till varje persons individuella egenskaper och behov

så skulle det bli omöjligt för de att sköta sina arbeten. Individerna måste bli omvandlade till

klienter för att kunna bli bearbetad av organisationen. En individ kan vara flera olika klienter.

Varje myndighet som individen besöker gör honom/henne till en klient som passar in i deras

ram. Vilket gör att individen är densamma men klienten ser olika ut beroende på var och i

13

vilket sammanhang personen möter en myndighet (Johansson, 1992:68). Gräsrotsbyråkraterna

är ofta långt ner i hierarkin på sin arbetsplats och är de som är ”brobyggarna” i verksamheten.

Det är de som träffar, tar emot och arbetar med människorna i samhället.

2.1.1 Maktbalansen

Relationen mellan rollen som gräsrotsbyråkrat och rollen som klient kännetecknas främst av

att makt- och beroendeförhållandet de emellan är relativt ojämn. Gräsrotsbyråkraten har den

största delen av makten då det är han som handlägger och ska fatta beslut i klientens ärende.

Klienten blir beroende av att byråkraten gör det han ska och har ingen annan möjlighet att få

det han önskar (i det specifika fallet) än att vänta på att hans ärende ska bli handlagt.

Relationen är också vanligtvis viktigare för klienten då relationen de emellan för

gräsrotsbyråkraten bara är en i mängden medan det för klienten handlar om en unik kontakt.

En annan aspekt som också tydliggör detta ojämna förhållande är att gräsrotsbyråkraten oftast

är på hemmaplan. De möts oftast på byråkratens arbetsplats eller på en plats vald av och på så

sätt bekant för honom. Det är inte heller den första klienten byråkraten möter och har då också

en vana i hur han ska bemöta sina klienter. Exempelvis så kan byråkraten använda sig av ett

”fackspråk” som gör att maktbalansen blir ojämn då han känner till och använder sig av

rådande termer som ofta kan vara främmande för klienten. Detta kan göra att klienten inte

alltid förstår precis vad byråkraten menar (Johansson, 1992:53).

3. Metod

Vi kommer använda oss av en kvalitativ metod för undersökningen av vilken syn gränspolisen

har på papperslösa i sitt arbete. Vi vill få fram deras sätt att se på och arbeta med papperslösa

personer och höra deras åsikter och tankar. Vi har därför valt att intervjua personer som

arbetar med papperslösa inom gränspolisen. Genom att använda en kvalitativ metod så

inriktar vi oss på vad som sägs, vad som inte sägs och på beskrivningar och ordval (Bryman,

2001:249-250).

14

3.1 Kvalitativ intervju

I en kvalitativ intervju så är det intressanta den intervjuades ståndpunkter. Det är okej att den

intervjuade svävar ut i sina svar på frågorna då detta ger kunskap om vad den intervjuade

anser vara viktigt och relevant då intervjuaren gärna i en kvalitativ intervju vill ha så fylliga

svar på sina frågor som möjligt. I den kvalitativa intervjun så har intervjuaren även möjlighet

att gå ifrån sin intervjuguide och ställa uppföljningsfrågor på det intervjupersonen har svarat.

(Bryman, 2001:300).

3.1.1 Semi-strukturerad intervju

Vi har valt att göra semi-strukturerade intervjuer. Vi har utformat en intervjuguide (bilaga 1)

där vi har skrivit vissa övergripande frågor som vi tog med oss till varje intervju och dessa

frågor ställdes till alla intervjudeltagare. Dessa frågor är underställda två ”huvudteman” som

är: strukturella frågor om arbetet och individuella upplevelser av arbetet. Vi hoppas att dessa

frågor ska leda vidare med följdfrågor eller att intervjudeltagaren fortsätter att prata fritt men

ändå inom ramen för frågan. Då vi kommer att ställa samma grundfrågor till alla

intervjudeltagare så hoppas vi sedan kunna jämföra svaren från de olika intervjuerna med

varandra och på så sätt se de olika eller lika tankarna och åsikterna. Intervjudeltagarna

kommer att ha stort utrymme att svara på frågorna på sitt eget sätt. Vi hoppas på detta sätt att

få hög validitet på svaren (Bryman, 2001:301).

3.1.2 Urval

Vi har valt att intervjua sex personer som arbetar inom gränspolisen i Sverige. Dessa personer

arbetar på olika enheter inom gränspolisen. Intervjudeltagarna representerar tre av

gränspolisens fyra olika enheter. Två personer arbetar på en gränskontrollenhet som träffar de

papperslösa personerna precis i början av sitt ärende, två personer arbetar på en

spaningssektion som möter papperslösa personer både i början och mitt i ärendets gång och

två personer arbetar på en utrednings- och verkställighetssektion som handhar ärendena precis

i slutskedet. Vi anser att detta urval är bra då vi på så sätt får intervjuer med personer som

träffar papperslösa personer i sitt arbete men vid olika stadier i ärendehanteringen. Vi anser att

15

då intervjudeltagarna är hemmahörande på de olika avdelningarna så kommer vi få en bra

övergripande bild av gränspolisens syn på papperslösa.

Vi valde att spela in intervjuerna och vi valde att transkribera enbart vissa delar av dessa. Vi

kommer att lyssna igenom intervjuerna ett flertal gånger och välja ut de delar som är relevanta

för vårt arbete och som vi kommer att använda i arbetet. Det är därför mycket viktigt att vi

verkligen lyssnar på intervjuerna flera gånger var och en och även tillsammans, för att

minimera risken att förbise någonting.

3.1.3 Problematiken med en liten avdelning

Vi har valt att inte skriva på vilka avdelningar eller i vilka städer intervjupersonerna arbetar då

det finns relativt få gränspoliser i Sverige och detta kan skapa ett problem med

konfidentialitetskravet. Det skulle kunna bli ett inomgruppsligt dilemma då det med största

sannolikhet kommer att vara känt i respektive grupp vilka som har blivit intervjuade. Alla

intervjudeltagare har varit positivt inställda till intervjuerna och har inte haft någonting emot

att berätta öppet om sitt arbete. Då vi har genomfört alla intervjuer på respektive

intervjudeltagares arbetsplats och detta fullt synligt för de andra på arbetsplatsen så är det

ingen hemlighet vilka som deltagit i studien och detta har inte heller varit något problem för

dem som deltagit. Utan det har varit deras förslag att vi ska komma till deras respektive

arbetsplatser för att genomföra intervjuerna. De flesta av intervjudeltagarna har även sagt

innan intervjun att vi gärna får skriva i arbetet i vilken stad och var de arbetar. Men det

kommer vi inte att göra då detta inte är i linje med forskningsetiska rådet. Vi har däremot valt

i beskrivningen av uttaget att ta med vilka avdelningar vi valt intervjudeltagare ifrån.

3.2 Etik

Vi valde att använda oss av de etiska riktlinjer som finns inom forskning som vetenskapsrådet

har ställt upp. Vi har inför intervjuerna valt att tänka på de fyra riktlinjerna för att vårt arbete

ska vara pålitligt. De fyra riktlinjerna uppsatta av vetenskapsrådet är:

Informationskravet: Vi informerade alla intervjudeltagarna innan intervjuerna om vad vi gör

för studie och att det var helt frivilligt för dem att medverka. Vi förklarade att de när som helst

16

kan avbryta sin medverkan och att intervjuerna kommer att vara helt anonyma och att vi inte

kommer att anteckna deras namn någonstans. Vi förklarade också att om vi använder några

citat som de sagt under intervjun så kommer det inte att framgå från vilken intervjudeltagare

citatet kommit.

Konfidentialitetskravet: Vi är väl medvetna om vår tystnadsplikt och detta var vi tydliga

med att förklara före intervjun för deltagarna. Ingenting som sägs kommer att föras vidare till

obehöriga. Och de inspelade intervjuerna finns bara sparade på ett sådant sätt att det endast

kommer vara vi som intervjuare som har tillgång till intervjuerna.

Samtyckeskravet: Deltagarna har blivit tillfrågade av oss att medverka i undersökningen. De

är införstådda med att deras medverkan är helt frivillig och att de kan avbryta när de önskar.

Vidare har vi förklarat att de har rätt till att självständigt bestämma om, hur länge och på vilka

villkor de ska delta.

Nyttjandekravet: Vi har varit väldigt tydliga med att den information som vi kommer att

samla in eller som intervjuardeltagarna ger oss endast kommer att användas för vårt

forskningsändamål och att det inte kommer att ”lånas ut” till andra som kan vara intresserade.

(Källa: Vetenskapsrådet)

3.3 Vår roll som forskare

I detta avsnitt kommer vi att beröra hur vi som forskare ser på det material vi har, samt hur vi

positionerar oss vetenskapsteoretiskt.

3.3.1 Att vara två och vår förförståelse

Då vi är två som skriver detta arbete gör det även att vi har två förförståelser att utgå ifrån, två

sätt att se på allting. Vilket gör att det blir extra viktigt för oss att bådas åsikter får komma

fram. En av oss har jobbat inom gränspolisen och har därför större förförståelse inom ämnet.

Detta gör att vi kan se på gränspolisens arbete med både nya ögon och inlärda ögon. Det

skapar enligt oss en bra balans och ett ypperligt sätt för oss att få fram så mycket kunskap om

17

ämnet som möjligt. När man är två som skriver ett arbete gäller det att kunna samarbeta,

diskutera och sedan presentera ett resultat som kan avspegla bådas kunskap.

Att vara två som skriver kan ha både sina fördelar och nackdelar. Skrinjar skriver att det finns

en fördel med att vara just två intervjuare då detta kan kännas tryggare för oss (Skrinjar,

2003:130). Vi anser att vara två som intervjuar ger oss en bredare och mer uttömmande

intervju än om det hade varit en intervjuare. Vi har olika bakgrunder och förförståelser inom

ämnet vilket gör att vi kommer att ställa olika typer av frågor. Även detta skriver Skrinjar är

en fördel med att vara två (Skrinjar, 2003:130–131).

Det kan även vara en nackdel att vara två som intervjuar bland annat då makten skulle kunna

ses som ojämnt fördelad. Makten kan bli ojämn i och med att vi är två som intervjuar och bara

en som blir intervjuad. Det skulle kunna resultera i att den som blir intervjuad känner att det

är vi som styr hela intervjun. Det vill säga att den intervjuade känner att den inte kan påverka

situationen, eftersom vi är två som driver samtalet. Skrinjar (1997) beskriver just detta att det

är viktigt att man när man är två intervjuare inte går för starkt på med sina frågor. Så att

intervjuarna förstärker intervjuardeltagarens känsla om underlägsenhet. (Skrinjar, 1997:131).

3.3.2 Var positionerar vi oss kunskapsteoretiskt?

I Kvale och Brinkmann (2009) beskrivs intervjuaren utifrån två olika metaforer, malmletare

eller resenär (2009:64–66). Dessa metaforer skulle då kunna beskriva intervjuarens sätt att

hitta kunskap och vi skulle i vårt arbete beskriva oss som resenärer. I resenärmetaforen

beskrivs intervjuaren som en resenär som gör en resa till ett främmande land och ska

återvända till hemlandet med en berättelse om resan. Intervjuar-resenären samlar in sin

kunskap genom att samtala med människor han/hon stöter på över hela regionen. I dessa

samtal får personen berätta om sina egna historier och erfarenheter. Resenären gör sedan en

tolkning och analysering av detta (Kvale och Brinkmann, 2009:64–66). Vår resa blir då in i

gränspolisens värld där intervjuerna är våra samtal som vi sedan ska göra en ”berättelse” om.

Genom att vi intervjuar olika personer inom olika områden av organisationen övergriper det

hela resans område. Vår roll som resenärer är att vi genom intervjuerna, eller samtalen, samlar

in och får kunskap om ämnet för att sedan, med denna kunskap, ska kunna analysera och nå

fram till ett resultat. Även att få ett svar på de frågeställningar vi presenterade från början.

Detta gör även att vi positionerar oss med en hermeneutisk kunskapsteori (som bakgrund)

18

(Kvale och Brinkmann, 2009:17). Genom vår tolkning av vårt material, intervjuerna, når vi

vår kunskap. Intervjuerna blir grunden till vårt arbete, när vi sedan tolkar dessa får vi vår

kunskap om ämnet. Detta gör att den förförståelse vi har påverkar de tolkningar vi sedan

kommer att göra. Inom hermeneutiken anses det näst intill omöjligt att göra tolkningar av

materialet utan förförståelse (Kvale och Brinkmann, 2009:17). Därför är det viktigt att vi

innan intervjuerna försöker vara väl medvetna om vår förförståelse. Eftersom vi är två som

skriver detta arbete gör det även att vi har olika förförståelser. Till exempel att en av oss

arbetar inom gränspolisen vilket gör att hon har en annan insyn i hur en del av gränspolisens

arbete ser ut. Medan den andra inte alls vet hur organisationen ser ut. Detta ser vi endast som

en möjlighet för att vi då kan se ämnet ur två olika perspektiv. Det gör att vi förhoppningsvis

kan se de svar vi får utifrån intervjuerna på olika sätt. Men i slutändan ändå komma fram till

en och samma sak.

3.4 Genomförandet av intervjuerna

Vi kommer i detta avsnitt att beskriva de intervjuer som vi har gjort och även problematisera

intervjuerna.

3.4.1 Hur gick intervjuerna till?

Våra sex intervjuer har alla ägt rum på respektive intervjudeltagares arbetsplats. Fyra av

intervjuerna ägde rum på respektive intervjudeltagares arbetsrum. En intervju ägde rum i ett

konferensrum och vid en annan så satt vi i en soffgrupp i en passage där det passerade ganska

mycket folk under intervjun. De inspelade intervjuerna varade i allt från 15 minuter till 30

minuter. Vi har båda två varit aktiva i genomförandet av intervjuerna. Det vill säga vi valde

inte att dela upp intervjuerna eller frågorna oss emellan. Vårt mål var att samtalet skulle flyta

på så naturligt som möjligt så vi utgick från vår intervjuguide (bilaga 1) utan att ha någon

bestämd ordning på frågorna innan eller vem som skulle säga vad.

19

3.4.2 Reflektioner kring intervjuerna

För oss var det en självklarhet att vi skulle åka till intervjudeltagarna och att genomföra

intervjuerna. Vi var måna om att de skulle vilja delta i intervjuerna och tänkte att det var

lättare att få de att delta i intervjuerna om vi åkte till de. Men innan första intervjun så

reflekterade vi över att då vi var på deras ”hemmaplan” så kunde maktbalansen bli till deras

fördel. Men eftersom vi var två som intervjuade så tänkte vi att det jämnade ut sig då

intervjudeltagarna kände sig hemma i miljön men vi kände oss trygga i att vara två

intervjuare. Vi upplevde båda två att intervjusituationerna gick bättre än förväntat. Vi har

studerat ihop under en längre tid och på så sätt lärt oss varandras sätt att interagera med andra

människor och vi kunde därför genomföra intervjuerna utan förbestämda regler om vem som

skulle säga vad. Vi kände oss trygga i varandras sällskap vilket gjorde att vi naturligt växlade

mellan vem som ställde frågorna under intervjuerna. Genom att vi kände oss trygga i

intervjusituationerna så upplevde vi även att intervjudeltagarna kände sig trygga, eftersom de

hade lätt att tala fritt och sa vad de tyckte. De resonerade högt med sig själva och kunde ge

exempel utifrån egna erfarenheter och upplevelser. I deras svar så problematiserade de kraven

som de har på sig (förväntningarna) och vad de kan och inte kan göra. Detta tycker vi är en

indikation på att de faktiskt utgick från sig själva och inte att de bara sa det som förväntades

av dem. Vi tog växelvis på oss ledarrollen i samtalet. Vi jobbade med att ha ett bra samspel

som intervjuare och maktbalansen kändes därför väldigt jämn oss emellan.

3.5 Validitet och Reliabilitet

Validiteten och reliabiliteten måste vara stark genom hela forskningsprocessen då detta är

betydande för det resultat vi sedan kommer att presentera. Därför har vi försökt göra så att

hela vårt arbete har detta som en röd tråd och låter validiteten och reliabiliteten genomsyra

hela arbetet för att sedan kunna få fram ett användbart och pålitligt resultat. Det har kommit

upp kritik kring begreppen validitet och reliabilitet och om dessa är väsentliga i kvalitativa

undersökningar. Trots detta har vi valt att använda oss av dessa begrepp samt att använda oss

av Kvales och Brinkmanns (2009) tolkning av dessa ur ett intervjuarperspektiv (Kvale och

Brinkmann, 2009:262–264). Reliabiliteten i vårt arbete är då huruvida de personer vi har

intervjuat väljer att svara, om de vid andra tillfällen och med andra intervjuare skulle använda

sig av samma svar eller inte. Vi ansåg det därför viktigt att vi under intervjuerna inte ställde

20

ledande frågor som direkt skulle ha påverkat svaren. Dock är det viktigt att inte avgränsa sig

för mycket då det kan leda till att man inte får ut något av intervjun, det gäller alltså att hitta

rätt balans (ibid.). Det är också en av orsakerna till varför vi har valt att göra semi-

strukturerade intervjuer. Viktigt i våra intervjuer var att avgöra om det som sägs är utifrån

deltagarens egna resonemang eller vad de förväntas svara. Eftersom vi i vår undersökning har

valt att utgå ifrån deras egna erfarenheter och det de har att säga.

Validiteten är riktigheten, styrkan, i det som undersöks. Validitet är ofta något som forskaren

kan mäta vilket gör att det kan vara svårt att tolka validiteten i en kvalitativ undersökning där

det inte är något som ska mätas. Validiteten mäts därför ofta genom/utifrån frågan: mäter du

det som du tror att du mäter? Validiteten beskrivs även i Kvale och Brinkmann (2009) som en

process som pågår genom hela forskningen (Kvale och Brinkmann, 2009:264–268). Det

gäller alltså att vi under hela undersökningen tänker på validiteten i det vi gör så att det

genomsyrar hela forskningsprocessen. Vi har därför under hela arbetet kontrollerat och

ifrågasatt oss själva för att tolkningarna och resultatet ska bli riktiga. För att visa hur vi har

gjort detta under arbetets gång har vi därför valt att applicera Kvales och Brinkmanns (2009)

validering på sju stadier på vår egen studie (Kvale och Brinkmann, 2009:267).

Tematisering: Hur teoretiska antaganden kopplas till forskningsfrågorna samt hur pass väl

detta görs. Hur väl teorin vi använt oss av (gräsrotsbyråkrater) kopplats till det vi undersöker

och om det ger svar på forskningsfrågorna. Vi beskriver teorin och applicerar sedan den på

undersökningen.

Planering: Hur forskarens intervjudesign och metod passar in på ämnet samt syftet. Vi har

gjort en intervjuguide för att få ut så mycket som möjligt av intervjuerna samt för att kunna

jämföra de svar vi fått. Som vi tidigare sagt har vi därför när vi gjorde intervjuguiden försökt

att inte ställa ledande frågor. Vi använde oss av frågor som vi trodde skulle vara ett sätt att

öppna intervjudeltagarna, så att de delade med sig av sina erfarenheter.

Intervju: Tillförlitligheten hos deltagarna och kvaliteten på intervjuerna. Genom att

intervjuardeltagarna var frivilliga att delta så anser vi att det var större chans att de berättar

utifrån egna erfarenheter och att vi på så sätt får ett tillförlitligt svar, vilket vi tror att vi fick.

Om vi hade upplevt det som att någon intervjusituation gjort att deltagaren kände sig

obekväm i situationen hade vi bortsett från den intervjun. För oss är det väsentligt att våra

observationer, våra intervjuer, ger oss grund till den fråga vi vill undersöka. Även om

intervjuardeltagarnas berättelser ser lika ut oavsett vem det är som intervjuar.

21

Utskrift: Vad som är en valid översättning från muntligt språk till skriftligt. När vi

transkriberat våra intervjuer skriver vi ner exakt det intervjuardeltagaren säger eftersom det är

deras berättelser vi är intresserade av. Vi har som sagt bara valt att transkribera vissa delar av

våra intervjuer.

Analys: Handlar om våra tolkningar av materialet om dessa är logiska utifrån det vi vill

undersöka. Om våra frågeställningar är valida för det vi vill undersöka.

Validering: Hur pass korrekt validiteten är i det man undersöker samt hur forskaren

problematiserar detta. För att göra det lättare för oss själva att undersöka validiteten har vi

som sagt utgått ifrån dessa sju steg. Vi har hela tiden ifrågasatt och kontrollerat materialet och

försökt vara kritiska i vårt arbete.

Rapportering: Hur väl slutrapporten ger en riktig redogörelse för undersökningens resultat.

Hur vi tolkat resultaten i förhållande till vår förförståelse.

(Kvale och Brinkmann, 2009:267)

4. Resultat & Analys

Nedan kommer vi att presentera våra resultat samt analysera dessa. Vi kommer att återkoppla

detta till tidigare forskning och teorin om gräsrotsbyråkrater. När vi tittat på vårt material har

vi gjort det med utgångspunkt i på de två teman som tidigare har beskrivits. Vi har placerat in

resultaten under respektive kategori för att på så sätt tydliggöra resultaten på de två

frågeställningar som arbetet har utgått ifrån. Vi kommer sedan att försöka belysa de tankar

och resultat som har kommit fram samt belysa dessa genom olika citat som är tagna ur de

intervjuer som vi har gjort.

4.1 Synpunkter på de styrande faktorerna i arbetet

De frågor vi har valt att lägga under denna kategori är frågor som rör gränspolisens arbete

med papperslösa av mer praktisk karaktär. Vilka svårigheter eller hinder gränspolisen stöter på

i direktiven de får om hur de ska arbeta med papperslösa personer. (Exempel på

frågeställningar som vi ställt under denna del är: Anser du att det går att göra någonting för

22

att förbättra eller underlätta ditt arbete med papperslösa personer? Kan du ge exempel

(generellt) på hur ditt arbete kan se ut gentemot en papperslös person? Vilka förväntningar

har du på dig i din yrkesroll?3

4.1.1 Resultat & Analys

Intervjudeltagarna har alla uttryckt under intervjuerna att det finns svårigheter i direktiven om

hur de ska arbeta med papperslösa personer. Många har liknande tankar och idéer om var

problemet ligger och vad som skulle kunna göras för att lösa en del av den problematik som

de upplever finns i arbetet med papperslösa personer. De tycker alla att bestämmelserna kring

själva ansökningsförfarandet behöver ändras.

”Det är lagändringar som skulle behövas”

Vi ställde även en fråga om vad de intervjuade tror skulle kunna ändra den rådande

situationen. Alltså om och i så fall hur de tror att deras arbete med papperslösa skulle kunna

underlättas. De anser att det behöver ställas högre krav på dem som söker asyl i Sverige och

att detta ska ske genom en ändring i lagen. En tanke som många av gränspoliserna har uttryckt

är att om man redan från början för att få ansöka om asyl i Sverige måste visa upp en id-

handling eller någonting annat som visar vem man är. Detta för att deras ansökan ska

behandlas. På så sätt menar intervjudeltagarna att alla som söker asyl kan få en bättre och mer

rättvis bedömning av sina asylskäl. Detta upplevde intervjudeltagarna skulle kunna göra att

både antalet papperslösa (eftersom de papperslösa personer som de arbetar med ofta är

asylsökande) minskar och även många av de problem som gränspolisen upplever i sitt arbete

med papperslösa minskar.

”Till exempel att du inte får söka asyl om du inte visar upp en handling”

”Så det skulle vara en fördel om de skulle visa ett papper om vem dom är när dom söker

asyl. Det skulle underlätta för alla”

Här finns alltså en ”konflikt” mellan de ramar som gränspolisen måste röra sig inom och det

som intervjudeltagarna upplever att de faktiskt skulle vilja göra. De lagar och regler som finns

inom organisationen gör att problematiken med papperslösa ibland kan bli större än vad de

3 Se bilaga 1, intervjuguide, för ytterligare exempel.

23

behöver vara. Intervjuardeltagarna upplevde det som att lagarna ibland bestod av många

hinder, om lagarna skulle förbättras så skulle också deras arbete effektiviseras.

”Jag måste ju följa lagar och förordningar. Det finns alltså vissa regler som vi måste följa”

Genom intervjuerna kom det fram att gränspoliserna upplevde det som en svårighet med att

behöva ”släppa ut någon” (intervju 3). Det uppstod en hopplöshet när de tillslut fick ge upp.

Att ”behöva släppa ut en person bara för att vi inte kan ha honom/henne i förvar längre som

okänd” (intervju 2). Det är inte ovanligt att gränspolisen har en människa som sitter i förvar,

då personen inte får stanna i Sverige, men att personen inte hjälper till med att ta reda på vem

han eller hon är. Vanligt är att personen säger att han eller hon inte ”minns” vem den är.

Intervjudeltagarna säger att det i denna typ av situation är lätt att bli frustrerad då de måste

släppa det arbete de har gjort och lägga det till sidan. I ett senare skede kan det bli aktuellt att

återuppta ärendet om situationen skulle förändras. I och med detta dilemma så är det många

arbetstimmar som går till spillo då det är ett krävande detektivarbete att försöka ta reda på

vem en person är som inte är villig att hjälpa till med information eller ger felaktig

information med syfte att vilseleda. Vilket kan vara en av anledningarna till varför

gränspoliserna försöker underlätta arbetet genom att omvandla dessa människor till klienter.

De upplever en tydlig frustration över att behöva släppa vissa människor. Ett sätt som vi tror

hjälper dem själva att bortse från denna frustration är att omvandla individerna till

papperslösa.

”T.ex. vi måste verkställa en utvisningsdom och vi vet inte vilka dem är, ibland utreder vi i

åratal och till sist kan vi inte lyckas i alla fall. Så vi får släppa ut dem i samhället. Då

känner man att det är tungt.”

Det finns en frustration över att inte ”kunna” göra klart sitt arbete. De menar att de vill ju

självklart kunna slutföra det arbete som de har påbörjat. Att försöka klargöra vem personen de

har framför sig är. När de kommer till det läget att de inte kan göra något mer i

utredningsarbetet när alla möjligheter är prövade och omprövade så finns det inget annat val

än att ”släppa ut dessa människor i samhället” (Intervju 4). De menar att detta kan vara

frustrerande dels för att de inte har kunnat ta reda på vem den papperslösa personen är men

också för att de inte kan slutföra sitt arbete. I detta läge så kan inte gränspolisen ha den

papperslösa personen i förvar längre. Och gränspolisen har på så sätt inte kunna slutföra sitt

påbörjade arbete. Återigen upplever de en frustration med arbetet.

”Det är svårt, det svåraste är att man ibland måste man ge sig”

24

En annan svårighet som också framkommer under intervjuerna är att många av de papperslösa

inte talar sanning. Varför de väljer att inte tala sanning är inte helt klart men ett resonemang är

att de tror att de inte ska få stanna i Sverige om de uppger vem de verkligen är. Alltså att de

har större chans att få stanna i Sverige om svenska myndigheter inte kan få reda på vem de

egentligen är. Några intervjudeltagare berättar om olika förhör de har hållit med papperslösa

personer där den papperslösa personen helt klart sitter och hittar på information. Där

gränspolisen bara skriver ner informationen som sägs varken mer eller mindre. De är väl

medvetna om att personen som de har framför sig inte talar sanning, men de menar att det inte

finns någonting de kan göra för att förhindra det. Och här väcks återigen denna konflikt

mellan det man ska göra och det man skulle vilja göra.

”Och så kommer den här som ljuger som inte ska vara här alls. Där kan jag känna att det

är fel. Att den som ljuger klarar sig, får stanna, medan de som talat sanning får åka

tillbaka”

”Men mitt jobb är ju bara att skriva allt som de säger”

Många av dem vi intervjuade hade velat ha direktiv där de kan göra något åt detta.

Intervjuardeltagarna kunde ibland uppleva att de regler som finns idag gör att de som

talar sanning får åka hem medan de som ljuger får stanna. Vilket då betyder att de som

samarbetar med myndigheten på ett sätt straffas för detta. Deltagarna menade på att det

ger en missvisande bild av hur Sverige ska bemöta arbetet med asylsökande människor.

Här tycker vi även att det är gränspolisens handlingsutrymme som de verkar uppleva

som för brett. De beskriver att de inte kan ta hänsyn till individerna men det verkar ändå

finnas ett visst handlingsutrymme eftersom de upplever att direktiven inte räcker till.

Skulle organisationen vara så pass reserverad som de beskriver så finns det inte då ett

handlingsutrymme? Kanske är det så att gränspoliserna inte upptäcker det

hanslingsutrymme dem har. Organisationen är uppbyggd på det sätt att de ska bortse

från individerna och det gör även att de i denna situation bortser från det

handlingsutrymme de har.

Det skulle underlätta arbetet med papperslösa om en gränspolis redan i början kunde kräva

mer av den papperslösa. Att det fanns klara riktlinjer för hur en gränspolis ska gå tillväga i

arbetet med papperslösa och att det inte var riktigt så godtyckligt som en intervjudeltagare

tycker att det är idag. Det finns självklart vissa saker som de gör på samma sätt med alla

25

papperslösa. De ställer samma typ av grundfrågor och de ska fylla i vissa papper och så

vidare. Men det fria utrymmet för en gränspolis arbete med varje papperslös är ganska stort.

Och när de då gång efter gång förhör personer som uppenbarligen inte talar sanning så

uttrycktes en tanke om att det skulle vara bra om det fanns mer struktur i hur de ska arbeta

med en papperslös person.

”Man skulle ha någon mer rak linje över hur man ska arbeta med de här människorna”

Här upplever vi att gränspoliserna hamnar i en problematik som egentligen inte faller under

deras arbetsuppgifter. Det är inte deras uppgift att göra bedömningen vem som får stanna eller

inte, men att denna problematik ändå ofta rör sig i deras tankar. Det den papperslösa personen

säger kommer att spela stor roll för beslutet om denne får stanna i Sverige eller inte.

Intervjuardeltagarna menade då att om man istället skulle få klara direktiv så skulle det både

underlätta deras arbete med papperslösa personer men framför allt kanske göra det mer

rättvist för dem.

Ytterligare en tanke yttras under intervjuerna om vad som faktiskt kan ändras för att förbättra

arbetet med papperslösa personer och det är att samarbetet mellan länderna emellan behöver

bli bättre. De papperslösa personer som dyker upp i Sverige är ofta redan är kända i andra

länder under andra aliasnamn, då det är vanligt att de sökt asyl mer än en gång och då i något

annat europeiskt land. Idag finns ett ganska bra samarbete mellan Schengenländerna emellan.

Men det kan bli bättre. Det finns till exempel en bestämmelse om att alla som söker asyl ska

”daktas”. Det vill säga att det landet personen söker asyl i ska ta personens fingeravtryck och

lägga in i ett speciellt datasystem som alla Schengenländer kommer åt. När en person söker

asyl så ska dess fingeravtryck direkt kontrolleras mot detta system. Om det visar sig att

personen varit i ett annat land tidigare och sökt asyl så tas kontakt med detta land för att

kontrollera statusen på personens asylärende. ”Men vi i Sverige vill ju även veta om personen

som kommer hit som papperslös begått brott i något annat land. De vill ju få fram så mycket

information som det bara går om dessa okända individer. Om länderna då hade ett mer utbrett

samarbete där det på ett enkelt sätt gick att få reda på om en person var straffad, efterlyst, eller

bara känd av polisen i ett annat land så skulle det underlätta utredningen i Sverige avsevärt”

(Intervju 4). Intervjudeltagaren menar alltså att om samarbetet skulle förbättras mellan

länderna så skulle det bli lättare att fastställa en identitet på dessa människor. Det skulle även

göra det lättare att få tag på de riktiga bakomliggande orsakerna, nämligen de som säljer

falska identiteter till folk som endast söker sig till ett bättre liv. Viktigt att poängtera är att de

som söker sig till Sverige har oftast fått direktiv från någon om hur de ska agera när de väl

26

kommer hit, antingen genom att ljuga och inte tala om vem man är eller med falsk identitet.

och det är just dessa människor som man vill åt, inte den ”lilla” individen.

”Ändring, bättre samarbete mellan länderna. Det är de stora bovarna vi vill åt, inte

enskilda individer.”

4.1.2 Makten hos gränspolisen

Teorin om gräsrotsbyråkrater handlar bland annat om maktbalansen mellan gräsrotsbyråkraten

och klienten. Gränspolisens arbete skulle kunna beskrivas ur detta perspektiv att det är en

maktbalans mellan gränspolisen och den papperslöse. När gränspolisen träffar på en

papperslös person exempelvis på en flygplats för inresa, så är det oftast för att denne söker

asyl. Då hålls ett förhör med personen om omständigheterna kring dennes hitkomst för att

sedan lämnas över till Migrationsverket. Personerna tas in till polisens lokaler där ett förhör

hålls kring omständigheterna kring personens ankomst till Sverige och personens bakgrund.

Frågorna som ställs i förhöret ser liknande ut för alla som söker asyl eller har blivit anträffade

utan dokument vid inresa i Sverige. Den papperslösa personen har hamnat hos en myndighet i

ett främmande land. Personen sitter i en situation tillsammans med en myndighetsperson som

den med största sannolikhet inte talar samma språk som. Självklart använder gränspolisen

tolkar men till en början innan ett förhör har börjat så kan den papperslösa inte räkna med att

få en tolk. Här ligger makten helt hos gränspolisen. Den papperslösa personen är i ett

främmande land där det talas ett främmande språk och där personen sannolikt inte några

kunskaper om hur den svenska asylprocessen är uppbyggd (Intervjudeltagare 4). Samma

scenario upprepas när personens ärende sedan har blivit överlämnat till gränspolisen för att

han/hon har fått avslag på sin asylansökan att få stanna i Sverige. Personen blir då kallad till

ett möte och även detta sker oftast på tjänstemannens kontor. Vid det här laget så har den

papperslösa personen antagligen lärt sig lite om hur processen fungerar men är fortfarande

beroende av att myndighetspersonerna handlägger ärendet korrekt. Detta är ytterligare en

problematik i arbetet med papperslösa. Gränspolisen som i detta fall beskrivs som en

gräsrotsbyråkrat har i princip makten på sin sida. Den papperslösa personen hamnar i ett slags

underläge. Vilket vi anser vara ett stort problem då den papperslösa personen på något sätt har

27

hamnat i den situationen att han/hon har kommit till Sverige för att söka hjälp. Vilket vi tror

leder till att den papperslösa personen redan från början känner ett utanförskap4.

4.2 Individuella tankar och upplevelser kring arbetet

De frågor vi har valt att lägga under denna kategori är frågor som rör de individuella

uppfattningarna och tankarna kring deras arbete med papperslösa. Dessa resultat är kopplade

till frågeställningen om hur gränspolisen ser människorna de arbetar med som klienter eller

inte. (Exempel på frågeställningar vi ställt under denna del är: Finns det någon situation som

påverkar dig speciellt i ditt arbete med papperslösa? Finns det någon situation som gör att du

inte kan släppa det du arbetar med, som du tar med dig hem? Upplever du att det finns någon

form av problematik/svårighet kring arbetet med papperslösa?5

4.2.1 Resultat & Analys

Genomgående för alla intervjuer som vi har genomfört är att alla på ett likartat sätt uttrycker

ett klassiskt tänk som finns inom gräsbyråkratin. Att de papperslösa personerna som de möter

i sitt arbete inte får ses som individer utan att de är just papperslösa. De säger att de inte kan

eller får ta hänsyn till individen utan att de måste behandla alla på samma sätt. Vissa tycker att

det är svårt att de inte kan ”se” (intervju 1) till individen och de uttrycker det just som att de

inte ”får” (intervju 1) ta hänsyn för då blir det oprofessionellt.

Sedan fanns det de som inte tyckte att det var något problem att inte se de papperslösa som

individer utan de säger att man måste göra så för att klara av jobbet. De säger alla samma sak:

tycker man att det är svårt att avskärma sig från individerna man möter så ska man kanske

arbeta med någonting annat.

Intervjudeltagarna berättar också att det inte alltid går att vara helt avskärmad från de olika

individerna som faktiska personer utan att de faktiskt känner för sina klienter. De beskriver

det som att de befinner sig i en situation där de inte kan eller får ta hänsyn till vem det är. Men

att det självklart inte går att vara helt avskärmad. En intervjudeltagare tyckte att det försvårar

4 Se slutsats och diskussion för ytterligare diskussion kring teorin.

5 Se bilaga 1, intervjuguide, för ytterligare exempel.

28

arbetet att inte få se sina klienter som individer. Men att det är en tanke som man inte får ha

utan när man börjar tycka någonting så är det bara att bortse från att det, för det hör inte till

arbetet att tänka så.

”Vi får som sagt beslut och ska försöka vara helt avskärmade av att gå in på

personligheten på den person vi möter, det går inte. Ibland kanske man tycker att det är

lite fel beslut som fattades. Man kan ju tycka mer om någon osv. det kan ju hända

givetvis. Det går ju inte helt att avskärma sig till 100 % ”.

För att ”klara av” (intervju 5) sitt arbete var det många av intervjuardeltagarna som

avpersonifierade de människor som de jobbade med, genom att omvandla de till klienter och

ge de namnet papperslösa. Detta för att de uttryckte det som oprofessionellt att ta hänsyn till

vad det var för individ man hade framför sig. Att deras sätt att se på de beslut som är fattade,

eller rättare sagt de beslut som de måste verkställa, är det sätt som man måste använda sig av

för att klara av sitt jobb. Vi uppfattade det även som att många av dem vi pratade med sköt

ifrån sig problemen som kan uppstå med papperslösa personer och dessa människoöden för

att det inte låg i deras händer. Eftersom deras uppgift inte var att fatta besluten så var det inte

heller deras uppgift att tänka på vad som kommer att hända med dem. Vi tror att det är ett sätt

för intervjuardeltagarna att skydda sig själva från att bli berörda och framför allt från att bli

oprofessionella (som de själva uttrycker det).

”Ibland tycker man liksom att de har fattat fel beslut. När en i familjen inte får stanna

kvar och den andra får stanna. Ibland upplevs det som någon form av lotteri”.

”Visst ibland kan man tycka varför just de? Men det får man inte göra, då blir det

oprofessionellt”.

Det som vi tidigare beskrev, att det inte är gränspolisen som fattar besluten om att de här

personerna ska skickas hem, verkar vara ett viktigt resonemang som alla som medverkar i vår

studie uttrycker under intervjuerna. De påpekar att det är viktigt att lita på att det är ”rätt

beslut som är fattat” (intervju 1). Eftersom det inte är deras arbete att fatta besluten, utan

Migrationsverkets, så är det ingenting de ska tänka på i sitt arbete. De uttrycker det som att

det ligger en trygghet i att veta att det är ett beslut som de inte kan påverka för då är det inte

deras ”fel” (intervju 3) att den här personen mår dåligt. Vi upplevde att detta resonemang

användes på lite olika sätt under intervjuerna. Vissa använde det som en del i beskrivningen

av deras arbete ”att vi arbetar med det här och vi måste arbeta så här för att besluten inte är

våra och för att kunna utföra arbetet så måste vi lite på att besluten är rätt” (intervju 3). Medan

vissa använde det för att neutralisera när de tyckte att det var ett jobbigt ärende. Då för att

29

slippa tycka att det var jobbigt, tänka att det ändå inte var deras beslut utan det var utanför

deras makt. Oavsett så användes det för att friskriva sig själv från ansvaret att dessa

papperslösa människor som inte får stanna i Sverige mår dåligt. Gränspolisen utför bara det

uppdrag som har lagts på dem.

”vad som är enkelt för oss, det är att vi vet vår uppgift vi tar inte beslut om vem som får

stanna och inte stanna det är inte vårt jobb utan det tar Migrationsverket hand om. Och

då får man lita på den processen i samhället, att det fungerar. Vi verkställer och då ska vi

verkställa de så pass humanitärt och så schysst som möjligt det är vårt jobb. Det är min

yrkesroll att verkställa den här personen sen behöver jag inte ta ställning till om det är

ett felaktigt beslut som har tagits (…). För gör jag det då får jag problem. Jag måste lita på

de övriga myndigheterna, att de har gjort rätt.”

En intervjudeltagare uttryckte att de såg att de räddade de papperslösa personerna som skulle

verkställas från Sverige. Att man gjorde dessa människor en tjänst genom att ”skicka hem

dem” (intervju 3). Att man räddade dessa människor från ett liv i utanförskap, då de

människor som lever i Sverige med ett avvisningsbeslut på sig får leva utanför samhället. De

måste leva gömda, de kan oftast inte ha riktiga arbeten och barnen kan inte gå i skolan eller på

förskola6. Intervjudeltagaren menade här att de får det bättre om de får komma hem till sitt

hemland för att kunna börja om där. Det finns möjligheter för dem som blir hemskickade att

få bidrag för att starta upp på nytt i sitt hemland. Då dessa personer oftast har sålt allt de äger

för att ta sig därifrån och kommer tillbaka till ingenting. Intervjudeltagaren menar att det finns

hjälp att få när de kommer tillbaka till sitt hemland, hjälp som de inte kan få i Sverige när det

måste leva gömda. Här märks det ganska tydligt att intervjuardeltagaren som beskriver detta

skapar en sorts bild om vad papperslösa personer har för liv. Och att gränspolisen försöker

rättfärdiga för sig själv varför de gör det de gör. Intervjuardeltagaren omvandlar den

papperslösa personen till ett offer, vilket då gör att han/hon skapar ytterligare en sorts klient

av den person som han/hon har framför sig. Detta gör även att gränspolisen i detta fall

omvandlar sin klient till en annan typ av klient, ett offer. Den papperslösa blir då plötsligt ett

offer som de måste rädda. Och gränspolisen blir då en slags hjälte.

”Jag försöker hjälpa dom här människorna, jag känner att jag hjälper dom. Jag tycker inte

att det är något bra liv att leva i ett utanförskap, inte ha något tillstånd och inte ha någon

rättighet. Att leva i tomma intet och vara rädd hela tiden.”

6 Detta är ett exempel som är taget utifrån en av berättelserna under en av intervjuerna.

30

”Det är människor som söker sig en framtid.”

Det fanns en sorts kamp mellan de emotionella tankar som ibland väcks när de i arbetet stöter

på dessa människoöden och deras arbetsuppgift som de upplevde gick ut på att skärma av sig

från dessa tankar. Ibland upplevde de att det kunde kännas skönt att inte behöva tänka på vem

det är de har framför sig men att det även påverkade de i vissa fall. Det blev då tydligt hur de

avskärmar sig och verkligen ser beslut som beslut och inte individen bakom. När de hamnade

i en sådan situation blev det svårt att hantera och de visste plötsligt inte hur de skulle bete sig.

Ofta så slutade det ändå med samma sak dvs. att strunta i den känslan. Det var lättare att hålla

sig till den roll man befinner sig i, i det arbete man gör. Vi märkte framför allt att det blev

svårt i situationer där de hade med barn att göra. Detta återkommer vi till i diskussionen.

”Man sitter i en roll när man jobbar med det jag gör. Jag är likadan mot alla jag förhör så

det spelar ingen roll vad som har hänt osv. Självklart förstår jag att många har varit med

om tråkigheter, så är det ju.”

Vidare uttrycker intervjudeltagaren också att polismyndighetens organisation är uppbyggd på

så sätt att de ska vara avskärmade och inte utgå ifrån individens (som de har framför sig)

erfarenheter för att kunna utföra sitt arbete. Men att intervjudeltagaren inte ser sig själv som

en gräsrotsbyråkrat men att det är ett måste för att kunna klara av arbetet. Det behöver alltså

inte vara så att gränspoliserna själva vill agera på det sätt de gör, men att organisationen ser ut

på det sätt att de måste göra det för att göra sitt jobb.

Även fast de har den tankegången som citatet nedan beskriver så måste de ändå omvandla den

här individen till en klient. Utan att veta vem personen är så ska de skapa en slags förståelse

utifrån egna uppfattningar om vem han/hon är. Detta gör det enklare att förstå varför de följer

de ramar som finns inom organisationen. Det är enklare för gränspolisen att följa ramarna för

organisationen. Att sätta personerna under samma ”fack” och göra de till klienter. För att inte

själva behöva gå in djupare i vad denna människa har varit med om eller varför han/hon

försöker ta sig in i landet med en dold identitet.

”nej det är inte lätt för man vet inte vilken människa man har framför sig, du har ingen

riktig identitet på den här personen. Man vet inte vem människan är, vilket gör det svårt

när man sedan måste skicka hem honom eller henne.”

Citatet innan beskriver väldigt bra det många av de vi intervjuade kände. Denna känsla

av hopplöshet som arbetet kunde ge men att det bara var att strunta i det och göra sitt

jobb. Det var allt de kunde göra.

31

5. Slutsats och diskussion

Vi kommer i detta avsnitt att ytterligare tydliggöra det vi har kommit fram till genom våra

intervjuer. Vi kommer även att föra en diskussion kring arbetet.

5.1 Slutsats

När vi tittade på resultaten för vad gränspoliserna ansåg kunde förändras för att underlätta

deras arbete med papperslösa så såg vi att tre tydliga åtgärder framträdde. Vad gränspolisen

ansåg kunde underlätta deras arbete anser vi även ha en koppling till hur de upplever

begränsningar inom arbetet som är en av våra frågeställningar. Dessa förändringar är

strukturella förändringar för att underlätta deras vardagliga arbete med papperslösa.

Åtgärderna som togs upp var:

En lagändring angående ansökningsförfarandet för att söka asyl

En tydligare arbetsprocess/arbetsbeskrivning

Bättre internationellt samarbete

Vi har fått uppfattningen efter att ha genomfört alla intervjuer att gränspolisens organisation är

den största anledningen till varför gränspoliserna agerar på det sätt de gör, att de omvandlar

dessa människor till klienter. Viktigt att poängtera är att intervjuardeltagarna även visade upp

skiftande åsikter.

Vi har även kunnat tyda de svar vi fått från gränspoliserna och sett att de arbetar utifrån ett

gräsrotsbyråkratiskt sätt. Alltså att de väljer att forma de individer de möter till papperslösa

för att underlätta och möjligen effektivisera sitt arbete.

5.1.1 Gräsrotsbyråkrater hos gränspolisen

Som tidigare har framställts så har vi applicerat gräsrotsbyråkrati som en teori på vårt arbete.

Vi har genom de intervjuer som vi har gjort kunnat tyda att gränspolisen gör följande i sitt

arbete med papperslösa (utifrån ett gräsrotsbyråkratiskt perspektiv):

32

I gränspolisens fall så görs individerna om till klienter som får benämningen ”papperslösa”

för att kunna passa in i ramen för vad en gränspolis kan och ska göra i sitt arbete med just

papperslösa. När gränspolisen träffar på och arbetar med papperslösa personer så måste

personen avpersonifieras för att den över huvud taget ska kunna få sitt ärende behandlat av

gränspolisen. Varje ärende som gränspolisen har med papperslösa är unikt. Det är människor

som arbetar med människor och ingen är den andra lik. Men det finns ett regelverk som ska

följas och detta regelverk är lika för alla personer. Därav att individerna måste formas om till

klienter för att det ska kunna gå att applicera detta regelverk på dem. Men fortfarande så är

det människor som gränspolisen arbetar med och det måste göras vissa individuella

bedömningar. Ärendena som gränspolisen har med papperslösa ser alla olika ut. Många

attribut är detsamma i ärendena men det är individer de arbetar med och ingen är den andra

lik. Detta gör att det är svårt att förminska dessa individer till klienter så att de ska kunna

behandlas under de lagar och regler som finns. Johansson (1992) skriver att det krävs att

byråkraten har improvisationsförmåga och sunt förnuft för att kunna applicera de lagar och

regler som finns på klienten, de behöver därför ett visst mått av handlingsutrymme för att

kunna göra detta (1992:44–45). Ramen för gränspolisens handlingsutrymme sätts dels upp av

de lagar och förordningar som de måste följa och dels av krav från chefer. Inom denna ram

skall gränspolisen utföra eller lösa de arbetsuppgifter som de blivit tilldelade. Här har de en

viss handlingsfrihet att lösa sina uppgifter på vilket sätt de önskar. Vilket gör att gränspolisens

improvisationsförmåga och sunda förnuft sätts på prov.

5.2 Diskussion

I diskussionen kommer vi att på samma sätt som i resultaten och analysen diskutera utifrån de

två huvudteman som vår uppsats behandlar. I första delen kommer de organisatoriska frågorna

diskuteras och i den andra delen kommer de individuella uppfattningarna kring arbetet att

diskuteras.

5.2.1 Diskussion kring synpunkterna på de styrande faktorerna i arbetet

Som vi i slutsatsen beskrev så kunde vi se tre åtgärder som gränspoliserna var eniga om

behövde förändras för att underlätta arbetet med papperslösa. Alla dessa åtgärder är sådant

33

som sätter upp tydligare ramar för gränspolisens arbete med papperslösa och på så sätt

tydliggör vad de ska göra i sitt arbete. Detta är intressant då det bygger på tanken om

gräsrotsbyråkrater inom gränspolisen. Denna vilja att rama in arbetet ännu mer och göra

arbetsbeskrivningarna ännu tydligare ger gränspoliserna en stark koppling till

gräsrotsbyråkratin. De vill att handlingsutrymmet ska stramas åt och bli ännu mindre. Vilket

gör att det blir ännu mindre utrymme för dem att ta hänsyn till individerna som de arbetar

med. Förminskas deras handlingsutrymme så behöver de förminska individerna ännu mer för

att de ska passa in i ramen för deras klienter. Många av intervjudeltagarna ansåg att dessa

förändringar var viktiga för att underlätta deras arbete. Vi tolkar det som att om deras

handlingsutrymme förminskas så minskar också tillfällen då de upplever att deras arbete är

jobbigt. Hur pass strikt gränspolisen har format dessa klienter kommer att påverka hur stor

hänsyn de tar till den papperslösa som individ, vilket medför färre insikter om de svåra

människoödena som de möter. Detta resonemang som de flesta gränspoliser har haft, att det

inte går att se individen bakom, går även att koppla till Hydén och Lundbergs avhandling

(2004). De beskrev att polisernas handlingsutrymme gjorde att mycket av ansvaret låg hos

just poliserna vilket i sin tur ledde till polisens agerande. I vissa fall kunde vi se att

intervjuardeltagarnas svar var att de inte kunde göra så mycket, att det inte fanns något

handlingsutrymme. En tankegång som gick oss emellan efter intervjuerna var att det kan vara

så att gränspoliserna inte är medvetna om deras handlingsutrymme. Att de inte ser deras del

av beslutet. Om de endast ser sin arbetsuppgift som att slutföra de beslut som redan har gjort

är det ganska rimligt att de bortser från den egna påverkan.

Westfelt (2008) berör även detta resonemang kring handlingsutrymme fast ur ett

gräsrotsbyråkratiskt synsätt. Hon menar att det handlingsutrymme som finns gör att makten

ändrar riktning. Istället för att den politiska styrningen går uppifrån och ned, går den istället

tvärtom. För att applicera denna tanke på vårt arbete så skulle det i detta fall vara

gränspoliserna som har handlingsutrymmet och då även makten. Makten ligger hos

gränspoliserna i deras handlingsutrymme med deras arbete med papperslösa. Gränspoliserna

själva kunde beskriva det tvärtom att de får beslut som de sedan ska slutföra. Men om vi

vänder på det hela och ser det ur samma perspektiv som Westfelt (2008) så skulle alltså

gränspolisen ha makten. De har fått ett beslut som de ska slutföra men hur de väljer att göra

detta påverkar beslutet. Det handlingsutrymme gränspolisen har skulle utgör även makten i att

fatta beslut, hur de väljer att gå tillväga i olika situationer i arbetet med papperslösa.

34

Vi har fått uppfattningen efter att ha genomfört alla intervjuer att gränspolisens organisation är

den största anledningen till varför gränspoliserna agerar på det sätt de gör, att de omvandlar

dessa människor till klienter. Trotts detta upplever intervjuardeltagarna att deras riktlinjer är

alltför breda och att om de skulle ha smalare riktlinjer så skulle de inte ha lika stor

problematik med papperslösa som de idag upplever finns. Som tidigare har framgått så har

intervjuardeltagarna uttryckt sig på ett sätt att organisationen inte tillåter de att ha medkänsla

för människorna de möter i sitt arbete. Vi har ibland fått den uppfattningen att

intervjuardeltagarna tycker att det är en negativ del som tillhör arbetet. Men samtidigt så vill

de ha tydligare riktlinjer för hur de ska arbete med papperslösa. Vilket visar på en stor

förvirring som många av gränspoliserna verkade känna.

5.2.2 Diskussion kring de individuella tankarna och upplevelserna om arbetet

Något som framkom väldigt tydligt är att gränspolisen som organisation fungerar som teorin

om gräsrotsbyråkrater beskriver. Som Johansson (1992) beskriver så måste en

gräsrotsbyråkrat agera på detta sätt och inte ta hänsyn till den ”hela” människan för att klara

av sitt jobb (Johansson, 1992:51). Ramen för hur dessa personer ska se ut för att passa in på

organisationen gör alltså att gränspoliserna måste omvandla dessa individer till klienter,

papperslösa, annars kan inte organisationen behandla deras ärenden. De resultat som vi har

fått fram från intervjuerna visar på just detta, att det är organisationen som bestämmer hur

dessa klienter ska se ut för att de ska kunna få sina ärenden behandlade och även passa in i

organisationen. Men en annan tanke som väcktes under arbetets gång var att det kanske är så

att gränspolisen i vissa fall inte alls skapar sin egen bild av klienterna utan att de tar över

dessa från Migrationsverket. När Migrationsverket är klara med den papperslösa/asylsökande

personen så överlämnar de ärendet till gränspolisen som får hela den papperslösa personens

akt med all information som Migrationsverket har fått fram (efter oftast flera år av utredning).

När gränspolisen får detta på sitt bord så har de i princip en färdig klient i den akten.

Problematiken med gränspolisens arbete med papperslösa personer kan vara att det är

Migrationsverkets definition av papperslösa. Att de innan har format dessa klienter, innan

gränspolisen möter personerna. Vilket gör problematiken ännu större. Vi antar att detta skiljer

sig med stor sannolikhet från gränspolis till gränspolis och från fall till fall. Johansson (1992)

beskriver i sin teori om gräsrotsbyråkrater att en individ kan vara olika klienter i olika

situationer (1992:68). Genom Johanssons (1992) sätt att resonera så skapar gränspolisen

35

sannolikt en egen klient som är unik för deras organisation och verksamhet. Och den

papperslösa personen blir på så sätt ännu en sorts klient. Men som vi i början berörde så kan

det även vara så att gränspolisen tar över Migrationsverkets omvandling av dessa människor

till klienter.

Vi har tidigare skrivit om maktförhållandena mellan gränspolis och klient att denna antagligen

är ganska ojämn. Makten hamnar ofta hos gränspolisen då det är de som bestämmer och sitter

med den faktiska makten att skicka hem dessa människor. Men vi vill påstå att det går att se

det på ett annat sätt också. Då vi tycker att vi kan se att i gränspolisens ögon så är det klienten

som har makten i vissa fall. När en gränspolis ska försöka verkställa en person som inte vill

berätta vem den är så kunde gränspolisen i de fallen uppleva att all makt låg hos den

papperslösa. Gränspolisen vet att om de inte kan få den papperslösa okända personen att

samarbeta så är chansen väldigt liten att de kommer att kunna ta reda på vem den här

personen verkligen är och var han ska skickas. De måste försöka få personen att samarbeta.

När de sitter i den situationen tänker vi att de verkligen måste ta hänsyn till individen och inte

försöka se dem som klienter. Det är en individ de vill ha hjälp av och om de fortfarande tänker

som en gräsrotsbyråkrat så kommer de ingenstans. Här blir balansgången verkligen tydlig. För

om de hamnar i detta läge att de måste vädja till klientens goda vilja så måste de ha varit så

pass uppmärksamma under tidigare förhör att de registrerat personens individuella behov och

egenskaper. För att kunna använda det i att försöka få den papperslösa att samarbeta.

Alla intervjuardeltagarna var eniga om att det svåraste med deras arbete var när det var barn

inblandade. Då de ansåg att barnen själva inte hade bestämt över att hamna i den situationen.

Barnen väljer ju inte att ta sig in i landet utan något som visar vilken identitet han/hon har

utan det är oftast föräldrarna som har gjort detta val. Därför ansåg intervjuardeltagarna att de

dras in i någonting som de inte själva har bestämt. De upplever att ingen av de papperslösa

som de mötte i sitt arbete egentligen skulle vilja befinna sig i en situation som kräver en resa

till ett annat land utan identitet och framför allt att de barn de möter absolut inte skulle välja

detta själva. Därför ställs gränspoliserna inför ett dilemma om hur man ska göra med dem

t.ex. när de mötte barn i arbetet. Barnen gjorde att alla vi intervjuade kände en viss medkänsla

och det var på så sätt svårt att veta hur man ska agera i en sådan situation. Och då främst hur

man omvandlar de till klienter, om det överhuvudtaget går.

Hydén och Lundberg (2004) beskriver att poliserna ibland kan bilda gråzoner för att

underlätta sitt eget arbete. Vi upplevde inte detta genom våra intervjuer med gränspolisen. För

36

dem handlade det snarare om att undvika dessa gråzoner och hålla sig till de beslut som dem

uppfattade att de skulle ta. Att undvika att gå in i gråzonerna verkade gränspoliserna uppleva

som en del av det de gör.

5.3 Vägen vidare

En fortsättning eller snarare ett komplement till detta arbete skulle vara att göra samma studie

på migrationsverket för att sedan jämföra resultaten med gränspolisen, då det till stor del är

samma personer/klienter som de arbetar med. Det är migrationsverket som gör det svåra

arbetet i att fatta beslut om vilka som får stanna eller inte. Det skulle vara intressant att se

skillnaderna och likheterna de två myndigheterna emellan. Polisen ska ”bara” skicka hem

personerna eller så lämnar de över ärendet till migrationsverket. Det är på migrationsverket de

stora besluten tas men det är ändå ett samarbete som måste vara bra för att asylprocessen ska

fungera.

Ytterligare en tanke som hos oss har uppkommit vid ett flertal gånger under arbetets gång är

vad som händer med de papperslösa människorna sen? Vad händer när de fått asyl? Och

framför allt vad händer med de personer som det inte går att verkställa till något land för att

man inte vet vilka de är och som till slut blir utsläppta i samhället då de inte kan sitta i förvar i

all evighet?

Ett problem som finns med dem som kommer som papperslösa och som uppger en falsk

identitet är att när de fått asyl, det vill säga ett uppehållstillstånd, så går de till folkbokföringen

och ändrar sitt namn och födelsedatum till (antagligen) deras riktiga identitet. Lagen ser idag

ut på det sätt att det är inte är ett brott att göra på detta sätt. Detta betyder alltså att

asylsökande kan visa upp en falsk identitet och få asyl genom den och sedan, när de väl fått

medborgarskap, kan ändra sina uppgifter till de uppgifter de egentligen har, till sina riktiga

handlingar. De får ingen ny prövning när de nu helt plötsligt är någon annan.

37

6. Litteraturförteckning

6.1 Böcker

Bryman, Alan (2001). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB

Gregow, Torkel (2005). Sveriges Rikes Lag. Polislag. Stockholm: Norstedts Juridik AB

Hydén, Sophie & Lundberg, Anna (2004). Inre utlänningskontroll i Polisarbete: mellan

rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige. Malmö: Malmö University Press

Johansson, Roine (1992). Vid byråkratins gränser. Om handlingsfrihetens organisatoriska

begränsningar i klientrelaterat arbete. Lund: Arkiv förlag

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:

Studentlitteratur

Skrinjar, Monica: ”Forskare eller ’babe’? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer”. I:

Lander, Ingrid, Pettersson, Tove & Tiby Eva (2003). Femininiteter, maskuliniteter och

kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi. Lund: Studentlitteratur

Vetenskapsrådet: Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning (17s.)

Westfelt, Lisa (2008). Migration som straff?: Utvisning på grund av brott 1973-2003 med

fokus på flyktingskydd. Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Wikrén, Gerghard & Sandesjö, Håkan (2006). Utlänningslagen 8:e upplagan. Stockholm:

Norstedts Juridik AB

6.2 Länkar

Länk 1:

http://www.migrationsverket.se/download/18.56e4f4801246221d25680001006/delar_2009

.pdf (2009-11-25)

Länk 2: http://www.polisen.se/PageFiles/0/presentation_st.pdf (polismyndigheten i

Stockholms län - en presentation) (2009-12-02)

38

Länk 3: http://www.polisen.se/Vastra_Gotaland/sv/Om-polisen/lan/VG/op/Polisen-i-Vastra-

Gotalands-lan/Organisation/Lansordningspolisen/Granspolisen/ (2009-12-02)

Länk 4: http://www.polisen.se/Stockholms_lan/Om-polisen/lan/St/op/Polisen-i-Stockholms-

lan/Organisation/Gransen/ (2009-12-02)

Länk 5: http://www.uppsatser.se/om/uppsats+asylsökande/?startrecord=6 (2009-12-17)

39

Bilaga 1

Intervjuguide

Inledning

Etiska rådet – vad som gäller för den vi intervjuar.. frivilligt att medverka samt anonymitet.

Att vi har tystnadsplikt, det som sägs kommer inte att lämna rummet utan avkodning. Osv.

Vad är din yrkesroll? Berätta lite kort om vad du gör…

Hur länge har du arbetat inom gränspolisen?

Styrande faktorer

Anser du att det går att göra någonting för att förbättra eller underlätta ditt arbete med

papperslösa?

Vilka förväntningar har du på dig i din yrkesroll?

Kan du ge ett exempel (generellt) på hur ditt arbete kan se ut gentemot en papperslös person?

Tycker du att du har ett lätt arbete?

Upplever du att det finns någon form av problematik/svårighet kring arbetet med papperslösa?

Individuella tankar

Tycker du att du har ett lätt arbete?

Hur ofta kommer du i kontakt med papperslösa personer i ditt arbete?

Upplever du att du kan hamna i en konflikt (med dig själv) mellan det du kan göra och det du

skulle vilja göra?

Upplever du att det finns någon form av problematik/svårighet kring arbetet med papperslösa?

40

Kan du berätta om ett scenario?

Finns det någon situation som påverkar dig speciellt i ditt arbete? Berätta..

Finns det någon situation som gör att du inte kan släppa det du arbetar med, som du tar med

dig hem?

>Ja. Berätta! Hur?

> Inte problem. Varför? Funkar det precis som med ”vanlig” person?

Hur går man till väga med en person som man inte vet vem det är?

När personen blir släppt, får han bara gå ut då. Fast man fortfarande inte vet vem det

är?