KarlfeldtbladetKarlfeldtbladet2018:2

Min väg till KarlfeldtChrister Åsberg, Karlfeldtpristagare 2018

Karlfeldtbladet Medlemsblad för Karlfeldtsamfundet. Utkommer med två nummer per år.

Redaktör Gunilla Stenman Jacobson, gunilla.stenman.jacobson@gmail.com tel. 018-50 11 23, 070-386 26 16

Redaktionskommitté Lars Falk, Cari Hildebrand, Gunilla Stenman Jacobson, Odd Zschiedrich, Christer Åsberg

Layout Cari Hildebrand

Tryck Wikströms Tryckeri, UppsalaUpplaga 1000 ex. ISSN 0348-1840

Omslagsbild Christer Åsberg, 2018 års Karlfeldtpristagare. Foto: Anders Parrow

Nästa manusstopp 25 marsKarlfeldtbladet nr 2019:1 beräknas utkommai maj. Manusstopp 25 mars.

Bidrag sänds till gunilla.stenman.jacobson@gmail.com ellerGunilla Stenman JacobsonNorra Rudbecksgatan 13 752 36 Uppsala

InnehållOrdföranden har ordet 4Års- och sommarmöte 6

Ett återfunnet Karlfeldtmanuskript 10”Att reda de tankar som växa till sång” 14

Kulturarvet lever! 18Min väg till Karlfeldt 20

Mats Malm på Karlfeldts stol 27Karlfeldt och statsministrarna 28

Årets Karlfeldtmedaljörer 31Karlfeldtsgården Sångs i Sjugare 32

Karlfeldtsgården i Karlbo 34Karlfeldt och Fridegård 36

Karlfeldts diktarjag 38

3628

1014

6

18

KarlfeldtsamfundetKarlfeldtsamfundet bildades 1966. dess syfte är att stimulera intresset förerik axel Karlfeldts diktning och bidratill ökad kunskap om hans verk och liv.samfundet har ca 600 medlemmar ochhåller varje år ett sommarmöte (års -möte) och ett vinter möte. samfundetger ut en årsskrift och ett medlemsblad.

Kontaktperson: Gunbritt berggreninfo@sangs.setel. 070-580 11 95

Medlemsavgift inbetalas till samfundets plusgiro 67 96 73-4 Ordinarie medlem: 240 kr/årfamiljemedlem: 120 kr/årstuderande: 120 kr/år

AdressändringÄrenden som rör medlemskap, adress -ändring och av registrering handhas av:

jørgen straarups:t johannesgatan 4 b753 11 uppsalamedlem@karlfeldt.orgtel. 070-377 23 62

www.karlfeldt.org

Karlfeldtsamfundet inbjuder till

VintermÖte

Lördag 23 februari 2019 kl. 14.00i Börssalen

Källargränd 4 (vid Stortorget), Gamla stan, Stockholm

FÖREDRAG

Bildning, folkbildning och kulturarv i vår tid

– och några tankar om litterära sällskap

Sverker Sörlinidéhistoriker, professor i miljöhistoria

vid KtH och författare

MUSIKFRAMTRÄDANDE

De nya KarlfeldtsångernaAnna Ihlis framträder med vännerna Hanna Enlöf och Anna Ahnlund

förfriskningar serveras i ljusgården i direkt anslutning till börssalen.

fritt inträde!tag gärna med vänner och bekanta!

för den som önskar kan lunch intas i nobel bistro på bottenvåningen i börshuset

med ingång från stortorget.

www.karlfeldt.org

4

ör en del kommer han utför ängarna i sju -gareby, för andra brusar han nog mer likt envinterorgel. för några är han näktergalenkommen i lund medan andra lyss till hans

sång efter skördeanden. någon drömmer om att ilissabon där dansa de samtidigt som andra önskarett strängaspel att ljuvligt leka för alla hjärtan trånan-de och veka.

Vi har alla våra ingångar till stora diktare i formav versrader, metaforer eller ibland hela dikter. förmig var det mormor som blev vägvisare till erik axelKarlfeldt och hans poetiska landskap. Hon hade lyss-nat på honom en gång när han höll tal, berättadehon. stått där i folkmängden och hört den store dik-taren i något sammanhang, för mig oklart vilket.men det var en upplevelse utöver det vanliga, mena-de hon.

mormor tyckte om Karlfeldts språk, hans sätt attuttrycka känslor och stämningar med lekande lättarim och talande bilder. Och hon älskade rytmen ochmusikaliteten, som gjort Karlfeldts poesi så tacksamatt tonsätta. men hon påpekade också att det iblandvar svårt att läsa dikterna när de väl blivit tonsatta.man påverkades för mycket av melodin, som gjordeatt texten kom i skymundan, menade hon.

för mig blev ”intet är som väntanstider, vårflods-veckor, knoppningstider” den dikt som kom att följamig och som gör så fortfarande. inte bara för att denär vacker och sann utan framförallt för att jag upp-lever den så rik. rik på tankar, klokskap och känslor.

detta är första gången jag skriver till er läsare ochmedlemmar som nyligen vald ordförande i samfun-det vid sommarmötet på biskops arnö. jag kännerbåde stolthet och ödmjukhet inför uppdraget. stolt-het, eftersom jag vet hur mycket värdefull forskningom Karlfeldt, som samfundet fokuserat på underårens lopp och vilken entusiasm som genomström-mar samfundet när det gäller att sprida kännedomenom hans verk och gärning. Ödmjukhet, eftersom jagvet vilken kunskap om Karlfeldt som finns i samfun-det bland så många av er och inte minst vilka perso-ner som hållit i klubban innan jag tog vid.

jag tillät mig en enklare presentation vid sommar-mötet men alla var ju inte där, så det kan vara lämp-ligt med några hållplatser under mina gångna sjuttioår. jag föddes i Halmstad och tillhör den generation,

som kallats både propp och köttberg. eller som merete mazzarella beskrivit det något mer drama-tiskt – som en get som passerar genom en boaorm. iHalland och skåne växte jag upp och gick i skola ochkom så småningom till högskola och universitet in-nan jag som lärare och sedan skolledare flyttade tillsmåland och Öland. jag gick långa vägen, som enkollega sa till mig skämtsamt. började som elev ochslutade som skolchef.

för att göra en lång historia något kortare blev jagså småningom ansvarig på Kalmar slott, där uppgif-ten var att levandegöra slottet – men på slottets vill-kor. det blev en balansakt mellan kommunala önsk-ningar och riksantikvarieämbetets och fastighetsver-kets regelverk. efter åtta år där, bland annat undermanifesterandet av Kalmarunionens 600-årsjubileum1997, kom jag till svenska akademien som kansli -ansvarig och senare även verksamhetsansvarig för nobelbiblioteket. jag hann under denna tid tjänstgöraunder fyra ständiga sekreterare, Horace engdahl, Peter englund, tomas riad och sara danius. dettaföranledde en reporter att stillsamt fråga vem somegentligen var mest ständig, sekreterarna eller denkansliansvarige…

som slottschef i Kalmar hade jag haft en del medKungafamiljen att göra. de bodde ju på somrarna pågrannslottet solliden och ibland for de med gästeröver sundet för att visa upp det gamla unionsslottet.det var framförallt så jag lärde känna Kungaparet ochövriga familjen. 2009 utnämnde HmK mig till kam-marherre och 2015 till ceremonimästare och ansvarigför ceremonistatens verksamhet vid hovet. i längdenblev de parallella uppgifterna vid hovet och akademi-en oförenliga på grund av den tid som krävdes föruppdragen, så i maj 2017 avslutade jag mitt arbete vidakademien men är fortfarande kvar vid hovet.

jag hade för övrigt den stora glädjen att tjänstgöra

Odd Zschiedrich

Ordföranden

har ordetF

KARLFELDTBLADET 2018:2

Poesi är som att dansa

då Gunbritt berggren fick motta välförtjänt medaljav Kungen och drottningen i juni 2016 på stock-holms slott medan maken bo stolt såg på. det var ettfint ögonblick och ett varmt tack för en betydandegärning.

et finns flera en gång stora och betydelsefullaförfattarskap, som tyvärr fallit i glömska. detkan bero på att deras poesi eller prosa varitför tidsbunden eller på att den nya tidens frå-

gor inte varit deras. det är ofta sorgligt att konstateraoch beror självfallet inte alltid på den litterära halteneller kvaliteten på deras verk.

Karlfeldtsamfundet är en god garant för att en avvåra stora diktares verk skall leva vidare. låt migerinra om portalparagrafen i stadgarna, där det står:Karlfeldtsamfundet har till syfte att vidmakthålla ochstimulera intresset för erik axel Karlfeldts diktningoch bidra till ökad kunskap om hans verk och liv. detär alls inte omöjligt att Karlfeldt tillhör de klassiskamästare som går mot en renässans, menar inte barajag. Vi har en stor uppgift tillsammans att försökatillgängliggöra och sprida hans verk till de nya gene-rationer som successivt vandrar in i vuxenvärlden.låt oss hoppas att Karlfeldt, som den lyriker och dik-tare han var, även får hjälp av det påstående, somman tillskriver Paul Valéry: prosa är som att gå, poesisom att dansa.

jag ser med tillförsikt fram emot samfundetskommande verksamhet! tack än en gång för det sto-ra förtroendet!

Odd Zschiedrich

D

5

Gåva till samfundetmin allra första uppgi som nyvald ordförande iKarlfeldtsamfundet var att på sommarmötet påbiskops arnö ta emot en gåva från syskonen mikaoch Hans larsson. Gåvan bestod av en hårddiskmed ett rikt innehåll som överlämnades av Hanssom representant för familjen.

i hårddisken kan man botanisera bland hand-lingar, foton, filmer, telegram och mycket annat.materialet har det gemensamt att det på olika sätthar beröring med erik axel och Gerda Karlfeldt,deras liv och deras gärningar. till hårddisken foga -des även en del kompletterande material.

det är extra roligt att som första uppgi få taemot en så värdefull och intressant gåva. som alltidligger det givetvis ett stort arbete bakom, när mate -rialet har överförts till och sammanställts i digitalform. Vi skall på olika sätt försöka låta medlem-marna i samfundet ta del av innehållet och styrel-sen ber att få återkomma till detta. jag tackar än engång givarna å hela samfundets vägnar för den in-spirerande gåvan!

Odd Zschiedrich

Sommarmöte 2019 i RättvikPlanera redan nu in sommarmötetnästa år. Vi möts i Rättvik andra hel-gen i augusti, 9-11 augusti 2019.Mera information kommer i nästanummer av Karlfeldtbladet.

Nya medlemmar i KarlfeldtsamfundetFerm, Olle........................................SollentunaKarlsson, Tomas.................................BrommaLindholm, Gunnar ...............................VansbroNilsson, Gunvor................................SköllerstaOlsson, Vera Maria .........................StockholmStenberg, Anna.....................................GnestaStenman, Patrik.......................................FalunTornefors, Kerstin ............................VallentunaTornefors, Christer...........................VallentunaWaldenström, Elisabet....................StockholmÖstmark, Thomas ..............................Västerås

Vi önskar er varmt välkomna i samfundet!

Mika och Hans Larsson, barnbarn till Karlfeldt.

arlfeldtsamfundet kallade till årsmöte till-lika sommarmöte på biskops arnö. möteti mälarens sköte lyckliggjordes även avsköna augustidagar. några inledande frå-

gor dyker upp: Kvinnor och sång? Och varför ettmöte på biskops arnö? Valet av denna anrika platshade flera kopplingar. en plats med anknytning tillKarlfeldts hustru Gerda, som vuxit upp i trakten.något som präglade mötet, liksom de flesta möteni Karlfeldtsamfundet, är den breda kulturella utblic-ken som bjuds, långt utöver skaldens egen diktning.

Fredagmötet inleddes på sedvanligt sätt med ett varmt väl-kommen till deltagarna från ordföranden Claes-bertil Ytterberg. därefter följde en inledning medföredrag om skrivarsmedjan och den litterära plant-skolan på biskops arnö folkhögskola, en introduk-tion i hur författare kan uppstå. en spännande be-rättelse om hur stöd finns för ambitiösa och förvän-tansfulla nya författare. sara Gordon, författare ochlärare vid biskops arnö författarskola berättade omhur ett strängt urval av elever sker, och en kritiskfärd mot framtidens skrivande kan stödjas. fredagskvällen avslutades med ett musikalisktmöte med gitarristen mats bergström, som ocksåsjälv på ett utomordentligt charmfullt sätt introdu-cerade sin musik. med gitarrens hjälp bjöds på enkulturell resa med anknytning, mer eller mindretill Karlfeldt. Gitarren som ett soloinstrument blevför oss åhörare en stark upplevelse, kanske främstgenom några av mats egna tolkningar. ett largo avbach, som mats spelade vid Olle adolphsons be-gravning gav en aning om var adolphsons egenmusikinspiration kanske fanns. detta med bach -inspiration är knappast unikt, flera kompositörerhar ju betygat sitt beroende! dessutom kunde kända stycken av ulrich neuman, och evert taube

KARLFELDTBLADET 2018:2

K

Kvinnor, sång och Karlfeldt

ÅRS- OCH SOMMARMÖTE 2018 PÅ BISKOPS ARNÖ

Den framstående gitarristen Mats Bergström intro-ducerade charmfullt sin musik.

6

7

avlyssnas. Kopplingen mellan Karlfeldt och taube ficksenare en återkoppling.

Lördag församlingen som infunnit sig till årsmöte fick ta delav en överraskning: en av medlemmarna hade medsig ett nyupptäckt karlfeldtmanuskript som orsakadeviss uppståndelse. lars falk och mika larsson tog sigan uppgiften att granska närmare och återkomma.(läs mer om detta på sidan 10.) Årsmötet öppnades med välkomstord av samfun-dets ordförande Claes-bertil Ytterberg och diktläs-ning av mika larsson (Hjärtstilla). mötet avhölls isedvanlig ordning under ordförandeskap av bo Pet-tersson. till ny ordförande valdes Odd Zschiedrichoch anita Hård af segerstad till ny styrelseledamotpå två år. Årsmötet beslutade även om en höjd med-lemsavgift för 2019. styrelsen 2018-19 består av jørgen straarup, jonKarlfeldt, anita Hård af segerstad, Odd Zschiedrich,Gunilla stenman jacobson, anders back, johannesrudberg, Yngve lennerstrand, Ola nordenfors, stinaOtterberg samt Christer rosen qvist, som är adjunge-rad från Karlfeldtföreningen i folkare (se bild sid. 30). till övriga frågor hörde gåvo- och medaljutdel-ning. först ut var Hans larsson som till samfundetsnye ordförande överlämnade en hårddisk med ett digitalt arkiv med handlingar, foton, och filmer somrör Gerda och erik axel Karlfeldts liv.

Vice ordförande Gunilla stenman jacobson av -tack ade så avgående ordförande Claes-bertil och gaven tillbakablick på åren som gått. Han utnämndes tillhedersmedlem i samfundet och fick resestipendiumför en resa i Karlfeldts anda, samt en litografi av boek föreställande erik axel Karlfeldt i gåva för att min-nas både skalden och samfundet. Och en medalj fäs-tes på hans kavaj. Även Karlfeldtföreningen i Karlbo uppmärksam-made vår avgående ordförande med en gåva över-

Christer Åsberg tog emot Karlfeldtpriset 2018 och höll ett före-drag om sin egen väg till Karlfeldt.

Gunilla Stenman Jacobson gav en in-troduktion till Albertus Pictors måleriinför besöket i Övergrans kyrka. (Foto:Gunilla Stenman Jacobson från Oden-sala kyrka)

Författaren och läraren Sara Gordon berättade omBiskops Arnös författarskola och Aase Fridegårdberättade om sin far, författaren Jan Fridegård,och hans anknytning till Biskops Arnö.

8 KARLFELDTBLADET 2018:2

lämnad av vice ordförande Christer rosenqvist. som sista ordförandehandling fick Claes-bertilmed värmande och berömmande ord av tacksamhetöverlämna en medalj till ebba nordström som i ochmed detta sommarmöte avslutade sin tio år långatjänst som en i duon klubbmästare. Årsmötet avslutades med att mika larssons son,jon Karlfeldt, läste utantill mormors fars dikt sub lunamed en personlig introduktion. Han står som repre-sentant för en ny generation som berörts av erik axel. Vi fick en presentation av jan fridegård, en av deklassiska arbetarförfattarna och en gång en statare ibiskops arnös omgivningar. Hans dotter aase fri-degård gav en djupt personlig och varm skildring avsin far. Hon berättade med inlevelse om pappans de-but med Lars Hård, och hur den i stort sett mottogsav en nästan hånfull kritikerkår, men med ett lysan-de undantag: dåvarande pastorsadjunkten andersfrostenson i Gustav Wasa församling som tvärt omsåg till väsentligheterna och gav en mycket upp-muntrande recension. anders frostenson skullehela livet ha goda kontakter med diktare och arbe-tarförfattare. därefter följde en ny diktsejour med ett Karlfeldsktkvinnoperspektiv i ett samtal om ”nedslag i KarlfeldtsGerdadiktning” mellan Ola nordenfors och Gunnarbirgegård (se sid. 14). den senare svarade också förinlevelse digra uppläsningar av valda dikter. en slut-sats av genomgången av Karlfeldts kvinnodiktningvar givetvis de starka erotiska dragen, med minst sagtmångbottnade kanske var vad Gunnar birgegårdföre slog ”Kvinnan är det starka könet!” för egen delär jag beredd att instämma! så kom vi till en annan av många höjdpunkter un-der dessa dagar: utdelning av samfundets Karlfeldt-pris 2018 till den lärde Christer Åsberg, som mottogdiplomet ur margareta jonths hand. Prismotivering-en löd: ”Christer Åsberg tilldelas Karlfeldtpriset 2018för sina utomordentliga kunskaper om erik axelKarlfeldts liv och verk och för sin unika förmåga attlevandegöra och popularisera dessa. som den ordetsmästare han är, har han under många år inspireratoch berikat Karlfeldtsamfundet genom sina elegantaoch spirituella framställningar.” Christer Åsbeg berättade om sin egen väg tillKarlfeldt – som så ofta för många av oss en väg medbåde starkt emotionella och intellektuella inslag. (läshela anförandet på sid 20). som ordförande i Karl-feldtsamfundet 2001 till 2008, som föredragshållarevid samfundets möten, som medarbetare både i

Karlfeldtbladets redaktion och i dess spalter, samtsamfundets bokutgivning är han väl känd. i dessasammanhang har vi imponerats av de närmast out-tömliga kunskaper om Karlfeldts liv och verk somdemonstrerats tillsammans med en lysande pedago-gisk briljans.

å, lever Karlfeldts sånger och diktning? jo,nog fick vi en minst sagt intressant presen-tation av margareta jonth, som levande-gjorde anna ihlis (för övrigt en kulla från

Västerdalarna) Karlfeldt-tonsättningar för 21:e år-hundradet! anna kunde tyvärr inte deltaga själv,men hennes mycket personliga tolkningar, som åter-finns på både Cd-skiva (Avskedet 1864-2018) och pånätet har sannolikt blivit en väg för nya generationeratt ta del av Karlfeldt, över 90 000 avlyssningar pånätet inom drygt 2 månader! anna känner, som honvittnar om, nära släktskap med de mer existentiella

Jon Karlfeldt, skaldens barnbarnsbarn, represen-terar en ny generation som berörts av Karlfeldt.

Gunilla Stenman Jacobson höll ett tacktal till avgå-ende ordföranden Claes-Bertil Ytterberg.

N

9

dikterna hos Karlfeldt, som exempelvis ”längtan he-ter min arvedel”. Hur var det nu med sången? jodå, den som vanligtutmärkta avslutningsmiddagen bjöd i god traditionellanda på både vin, kvinnor och sång. ja, vinet förståsi måttliga mängder, men sången från samfundets egetsånghäfte leddes av margareta jonth med sedvanligglädje och skönhet! under middagen framförde Claes-bertil Ytterbergsitt tack till samfundet för avskedsgåvorna och föråren som ordförande. därmed blev sommarmötetbåde en punkt och en början. samfundets ordförandeunder tio år tog således avsked som preses, möjligenmed ett visst vemod, men efter ett ytterst fullgott värv.Claes-bertil är med andra ord numera en av landetsfå som kan benämnas som en dubbel emeritus – bis-kop av Västerås stift och ordförande för Karlfeldt-samfundet. att Claes-bertils ordförandegärning full-bordades på ett gammalt biskopssäte rimmar väl med

det Karlfeldtska draget av underfundig humor. Ävenvår nyvalde ordförande Odd Zschiedrich tog till ordaoch tackade för sommarmötet och gav oss en person-lig presentation av sig själv.

Söndagsöndagen blev avslutningens och uppbrottets dagfrån sommarmötet. den inleddes med ett morgon-möte med Gerda Karlfeldt, förmedlat av dotter -dottern mika larsson. ett varmt och kärleksfullt por-trätt av en blygsam men stark kvinna levandegjordes.Gerda var också barnfödd nära biskops arnö underenkla förhållanden, med en stark och varm mor. sommika berättade bars mormor Gerda hela vägen ge-nom livet av en känsla av enkelhet, möjligen av attinte höra till de rätta kretsarna. men hon var ofta denförsta lyssnerskan till erik axels dikter, men kanskeinte den första läsaren. en kunnig introduktion av Gunilla stenmanjacob s on om albertus Pictor och hans måleri undersenmedeltiden i flera kyrkor i östa svealand fick av-sluta mötet på biskops arnö. därefter följde ett besöki närbelägna Övergrans kyrka. således en guidning ivår medeltida illustrationskonst för dåtidens kyrko-menighet, som vi tack och lov fortfarande kan bådenjuta och låta oss inspireras av. som en avslutande kommentar till ett ovanlig brettoch djupt sommarmöte (ja, i hård konkurrens medandra möten) kan en kort dialog med mika larssonom morfar erik axel tjäna. tre olika djupt allmän-mänskliga perspektiv återfann vi hos morfadern: ero-tiken, de existentiella frågorna och humorn. någraunderbara rader till Karlfeldt från beundraren everttaube kan bekräfta de humoristiska dragen: ur Valsi Provence:

Ett fikonträd på slaggströdd ängoch sotarn med sitt loddet minner mig uti Provenceom Karlfeldts heta blod.Det brann där oppi Dalarnasom eldat av bourgogne,själv liknade han karlarnahär sunnanåt – en Dalarnas,en senfödd bondesalarnasMonsieur Bertrand de Born.

Stig MorlingFoto: Jørgen Straarup

Ola Nordenfors och Gunnar Birgegård läste ochsamtalade om Karlfeldts Gerda-dikter.

Karlfeldtsamfundets tre senaste ordföranden: ny-valde Odd Zschiedrich, Christer Åsberg (2001-2008) och Claes-Bertil Ytterberg (2008-2018).

10 KARLFELDTBLADET 2018:2

an kan inte att tänka sig en bättre bör-jan på ett årsmöte än den vi fick på Biskops Arnö. Tio minuter före för-handlingarna tog Elisabet Walden-

ström fram ett manuskript som hon hittat i endiktsamling inköpt på Rönnells antikvariat iStockholm. Ärligt talat väntade jag mig inte myc-ket. Det finns många kopior och avskrifter avKarlfeldts manuskript, men en blick räckte för attövertyga mig om att det här var äkta vara. Karl-feldts hand stil är lätt att känna igen och hanskrev på samma randiga brevpapper som i andramanuskript från tidigt 1900-tal. Manuskriptet innehöll en renskriven dikt och ett första utkasttill ”Dalmarsch” skrivet i hast.

Vi började med att ta en kopia, för tänk ommanuskriptet brunnit upp just när det kommit tillrätta! Jag inledde årsmötet med en kort beskriv-ning av fyndet och satte mig på kvällen för attgranska manuskriptet närmare. Det visade sigvara intressantare än jag vågat hoppas. Nästa dagpresenterade jag mina slutsatser, men ni, alla lä-sare, är välkomna med kommentarer.

Torsten FogelqvistManuskriptet upptäcktes i en utgåva av Fridolinspoesi från 1914 (en sammanslagen utgåva med Fridolins visor och Fridolins lustgård som gavs ut iflera upplagor 1902-1922, red.anm.), som också innehöll ett program från Karlfeldts begravning.Det tyder på att ägaren kände Karlfeldt. Teorin be-kräftades av en anteckning på pärmens insida omatt kommentarerna i boken är skrivna av TorstenFogel qvist. Det handlar om dateringar av olika dik-ter. Karlfeldt brukade ibland notera på manuskrip-ten när en dikt var färdig och Fogelqvist sökte så-dana uppgifter när han skev sin stora bok om Karl-feldt 1940.

Dikterna i manuskriptet finns tryckta i Frido-lins visor (1898). Boken blev Karlfeldts genom-brott hos publiken. Han studerade i Uppsala ochhälsade på hos Fröding för att diskutera sina dik-ter. Karlfeldts manuskript med Frödings anmärk-ningar förvaras på Carolina Rediviva och Fogel -qvist kan ha fått med sig ett blad när han stude-rade samlingen.

Teorin styrks av att bladet hittades i en bok

Ett återfunnet Karlfeldtmanuskript

M

Kan Torsten Fogelqvistha fått med sig manu-skriptet från CarolinaRediviva?

11

med påskriften ”Red af Upsala Nya Tidning”.Boken kommer alltså också från Uppsala. Fogel -qvist reste förmodligen till Uppsala för att studeraKarlfeldts manuskript och stannade vid GamlaTorget för att hälsa på sina kollegor på UpsalaNya Tidning. Där lånade han redaktionens exem-plar av Fridolins poesi för att underlätta sitt ar-bete och både bok och manuskript följde sedanmed till Stockholm, där de blev liggande tills Fogelqvist avled 1941.

Allt detta är en hypotes. Boken kan ha över -tagits av någon Karlfeldt-kännare, som hade ettoriginalmanuskript och glömde det i boken, mendet är mindre sannolikt. Torsten Fogelqvist be undrade Karlfeldt högt och var dessutom enpersonlig vän som vågade fråga om dikternas in-nehåll. Karlfeldt tillägnade Fogelqvist dikten”Dryckes året”, som trycktes i DN i februari 1930.Samma år blev Fogelqvist huvudredaktör för kul-tur och politik i DN.

Fogelqvist fick i uppdrag av Norstedts förlagatt skriva en bok om Karlfeldt. Efter skaldensoväntade död i april 1931 omarbetades boken tillen minnesteckning. Denna volym är enligt minåsikt lättare att ta till sig än det stora verk Fogel qvist skrev ett decennium senare. Fogelqvistefterträdde Karlfeldt i Svenska Akademien ochkände sig naturligtvis förpliktigad att leverera envärdig studie över skalden.

”En studentflamma”Fogelqvist samlade Karlfeldts tal och sena dikter iTankar och tal (1932). Med så många publikatio-ner på gång är det begripligt om ett manuskript för-svann. Fogelqvist nämner inte dikterna i det åter-funna manuskriptet och det är synd. Den färdig-skrivna dikten är nämligen den ursprungliga ochhittills okända versionen av ”En student flamma”.Dikten kom med i de två första upplagorna av Fri-dolins visor men uteslöts sedan och trycktes förstom i Karlfeldts ungdomsdiktning (1934).

Dikten ”En studentflamma” nämns sällan ochär okänd för de flesta. Karlfeldt insåg förmodli-gen att det var misstag att ta in dikten, som enligtmin mening är vackrare i sin ursprungliga versionsom vi kan se. Manuskriptet visar att dikten be-stod av tre strofer, som Karlfeldt senare byggdeut till fem, men något gick förlorat på vägen och han strök senare sin dikt.

Frågan är varför. Fogelqvist avslöjade attKarl feldt reagerade ytterst häftigt när Tor Hed-berg i sin recension av Fridolins visor spårade ett

inflytande från Fröding. Karlfeldt hade tillfälleatt tänka igenom saken men skickade ändå ettobehärskat brev till Hedberg som han ansåg ut-pekat honom som plagiator. Hedberg blev ytterstförvånad, men Karlfeldts känslor var äkta. Kons -ten hade blivit viktig och ett misslyckande varkatastrofalt.

”En studentflamma” är ett sådant misslyck-ande och det blev inte bättre av att Karlfeldtgjorde om Frödings misstag. Fröding skrev tvåodödliga strofer i ”Vackert väder”, men kändesig tvungen att enligt tidens mode tillfoga någrastrofer om en student och hans flamma. Anek-doter av detta slag var vanliga på 1880-talet,men blev ofta en plåga för konstnärerna. Denunge Zorn gjorde många bilder av hundar ochflickor med sorgsen uppsyn innan han fick målasom han ville. ”En studentflamma” visar attKarlfeldt också kunde gå i samma fälla. Den somvill kan nu jämföra den ursprungliga dikten medKarlfeldts version och undersöka om han kundeha gjort på annat sätt.

”Dalmarsch”Det utkast till ”Dalmarsch” som finns i det åter-funna manuskriptet är skrivet med den snabbahandstil Karlfeldt använde när inspirationen flödade. Manuskriptet har överskriften ”Folka-re-stigar”. Karlfeldt använde den i Fridolins visorför att sammanfatta sex dikter, inklusive Dal-marsch, under rubriken ”Från Folkare-stigar”.Karlfeldt nämnde också att Folkare är ett häradi södra Dalarna för att förklara för läsarna varhan hörde hemma.

”Dalmarsch” har blivit en symbol för Dalarna.Dikten brukar sjungas på Västmanlands-Dala nation i Uppsala, men Karlfeldt marscherar intei dikten utan står på gården och ser dalkarlarnavandra hem efter sommarens arbete. Detta ”mas-ränne” till och från Mälardalen har fortsatt ändain i vår tid. Karlfeldt såg det som barn, men min-net blev också en påminnelse om att han själv varen av dem som måste söka arbete i Stockholmoch inte hade något hem att återvända till.

Karlfeldt skrev snabbt när han var i gång ochrytmen varierar i denna version. I utkastet harden andra raden två versfötter: ”Marschen gårtill Tuna / på heden den bruna”, men sedan blevden längre: ”Marschen går till Tuna / på hed ochbackar bruna”. Det gick ännu fortare i femte raden, där rimordet ”spade” dyker upp för tidigt:”Med spade och med / vi draga hem så glade”.

12 KARLFELDTBLADET 2018:2

Dikten tycks ändå ha varit färdig ihuvudet, för det mesta stämmermed den tryckta versionen.

Marschen går till Tuna på heden den bruna. Marschen går till Mora och bergen de blå. Med spade och medvi draga hem så glade till skogarna de stora och kullorna de små.

När en konstnär är på rätt spårbryr han sig sällan om att rätta fel.Karlfeldt gjorde några få ändringari den andra strofen, medan dentredje helt saknar ändringar. Åand ra sidan skev han senare heltom den. I manuskriptet låter tredjestrofen så här:

Och hör I folk i huset tag korken ur kruset låt sorgen gå åt fanders och glädjen dväljas här. Sätt på er största gryta låt smör i gröten flyta, för här är Sjungar Anders och här är Krongårds Per!

Det är åter två takter i andra radenoch Anders rimmar med ”fanders”.Karlfeldt tyckte kanske att det lätkonstlat, för han ändrade senarestrofen:

Du dystre far i huset, hvi står ditt öl i kruset och surnar än och skonas? Låt glädjen dväljas här! Du mor, sätt på din gryta, låt smör i gröten flyta, ty här är Sjungar Jonas, och här är Krongårds Per!

Den fjärde strofen har nästan inga ändringar, menen är viktig. Vandrarna vänder sig till ortens folkmed orden: ”I skördemän på vreten, som bärgenoch arbeten”. I manuskriptet har Karlfeldt ändrat”skördemän” till ”bärgslagsmän”, för det var så-

dana som bodde i Folkärna. Karlfeldt beskriverkyrkorna kring Siljan som ”stå glimmande somliljan / bespeglande sin prakt”, men i trycket valdehan en mer uttrycksfull formulering.

I bergslagsmän på vreten, som sträven och arbeten, gån med dit upp till Siljan i dalemarschens takt!

13

I VINTRAS gick vi in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm. På ett bord låg envacker och lite sliten bok, Fridolins Poesi. Förfat-tare Erik Axel Karlfeldt. Titeln och författarnam-net i rött och svart – fint utsirat. Jag börjadebläddra lite. Med kommentarer av T. Fogelqviststod med blyerts på insidan. Och Upsala Nya tid-ning. Recensionsexemplar? Det fanns också ettfoto av Karlfeldt. En praktupplaga. Förlag varWahlström & Widstrand, utgivningsår 1914.

I mitt arbete som gymnasielärare i svenskafanns Karlfeldt med. Vi brukade läsa och tala omnågra dikter oftast Sång efter skördeanden, Honkommer utför ängarna vid Sjugareby (JungfruMaria) och kanske Vinterorgel. Jag hade ocksåkontakt med Karlfeldt under min uppväxt. Minaföräldrar hade en liten dalagård i Våmhus därsomrarna tillbringades och pappa läste då och dånågon dikt av Karlfeldt – dalmålningarna på rimoch den mäktiga Sub luna minns jag särskilt. Närdet var ”Musik vid Siljan” besökte mina föräld-rar ofta Sånggården. Senare i livet hamnade jagpå sommaren i södra Dalarna, med Karlfeldt -anknytning konstigt nog. Nämligen ett par milfrån Karlfeldtgården i Karlbo.

Boken gavs som en aftongåva till mig och redanpå hemvägen började vi läsa högt för varandra urboken. Flera dikter var kryddade med handskrivnakommentarer. T.ex. Bra – G.F. ”Vacker vers” G.F.”Ett vackert stycke” Gustaf Fröding och olika

datum. Det började bli lite spännande. Hade Gus-taf Fröding läst och kommenterat dikterna och Fogelqvist antecknat hans kommentarer?

Sen blev det än mer spännande. Ur boken föllplötsligt ett hopvikt linjerat ark med handskriventext på båda sidorna. Det var två dikter och vissarader var överstrukna och ändrade. Den ena dik-ten hette Folkare-stigar, där vissa rader var över-strukna och ändrade. Den andra var obearbetadoch utan namn. Senare har jag fått veta att denhade titeln En studentflamma. Vi började långsamtförstå att vi hade två dikter av Karlfeldt framföross – i originalskick, med hans handstil. Hur kun-de detta papper ha hamnat i boken? Och vad skul-le vi göra med det? Det var som att få direkt kon-takt med Erik Axel och också lite overkligt.

Vi läste dikten Folkare-stigar och kände igenErik Axels landskap, Folkärna och Folkarebyg-den. Det blev dikten Dalmarsch. När vi läste deni boken såg vi att vissa ändringar Karlfeldt gjorti den handskrivna dikten ändrats igen i den slut-liga versionen.

Till sommarmötet på Biskops Arnö tog jagmed mig boken och de handskrivna dikterna. Detkändes som att ha med sig en liten hemlig skatt. Det handskrivna dokumentet hör förstås hemmai diktarkivet på KB.

Elisabet Waldenström f. Collste

Gån med och skåden landen, där kyrkorna på stranden stå glimmande som liljan uti sin hvita prakt!

Slutstrofen börjar med orden: ”Se, hagarna sigfärga / till höst vid Brunnbäcks färja”. Det är enexakt bild av landskapet, som Karlfeldt ändrartill det mer uttrycksfulla: ”Se, hagarna sig färga /som eld vid Brunnbäcks färja”. Det är nog detdjärva rimmet på två likalydande ord, ”färga”och ”färja”, som kräver en differentiering byggdpå eld och vatten, men det finns också en djupareinnebörd dold. Tolvmans Axel Eriksson stod i sinbarndom på gården och såg det vandrande följet

passera Dalälven vid Brunnbäcks färja. Hemmetskulle gå förlorat, men på andra sidan väntade enståtlig fest med bröllop och kryckeståt för densom gick med upp till Siljan.

Se, hagarna sig färga som eld vid Brunnbäcks färja, och älv och bäckar rinna med hög och höstlig låt. Inunder mörka skyar vi hälsa våra byar. För oss ska vaxljus brinna, för oss skall föras ståt.

Lars Falk

Så fann vi manuskriptet

Här följer en återgivning av Sommarmötets sam-tal mellan Ola Nordenfors och Gunnar Birgegårdmed nedslag i Karlfeldts Gerda-diktning. Textenär det talade språket och inte ursprungligen av-sedd som en tryckt artikel och dikterna lästes avGunnar Birgegård. Läs dikterna själv varefter dedyker upp i texten!

OLA: Som litteraturvetare är jag impregneradmed att undanhålla mig från biografiska tolk-ningar av dikter. Samtidigt vet jag att några av demest ortodoxa och puristiska av mina lärare somframhöll för oss textens litteracitet, och pekadepå de – då nya – idéerna om dekonstruktion avtexten och att verkligen hitta djupet bakom or-den, inte bara leta efter kopplingar till författa-rens eventuella meningar – just denna del av demest puristiska litteraturtolkarna hade ofta debästa och roligaste anekdoterna om de författaresom de skrev om. Det finns nog hos många av osslitteraturvetare en skamfylld lust till de personligaoch biografiska detaljerna. Vi kommer inte attväja för de biografiska detaljer, men vi kommerockså att försöka vidga perspektivet till en merallmängiltig syn på kärleksdiktningen. En sådandikt som definitivt går att läsa i ett biografisktsammanhang är ”Gökstölden”, som är direkthämtad från Gerdas barndom och den trakt somvi befinner oss i. Den ingår i Fattigmansverser,som också har ytterligare ett par dikter som fun-nit sitt stoff i Gerdas barndomsupplevelser, bl.a.den tragiska händelsen där fem syskon dog. Carin von Sydow, som har skrivit den grundläg-gande boken om Gerda och Erik Axel Karlfeldt,har visat att det finns autentiska detaljer i diktent.ex. namnen på de indelta soldater som förekom-mer i dikten.

”Gökstölden” Flora och Bellona

Vi kommer att ägna en del tid åt de dikter sommer direkt går att hänföra till Gerda Karlfeldt,men vi kommer framför allt att ta upp kärleks-

dikter i ett bredare perspektiv. Den biografiskabakgrunden är det ju dessutom många här somkan betydligt bättre än jag. Kärleksdikterna ärotaliga i Karlfeldts författarskap – det är tveklöstså att skildringarna av kärlek är en drivkraft ihans uttrycksbehov, i hans incitament för skapan-de. Och i flera av dikterna formulerar han samti-digt en paradoxal misstro mot orden, mot språ-kets förmåga att närma sig kärlekens natur.

En dikt som Gerda själv knöt till sin egen per-son är ”Häxorna”. Det är en lång och dunkeldikt i fyra delar. Det är också en problematiskdikt – det är många läsare som har haft påtagligaproblem med att komma till rätta med diktent.ex. Stina Otterberg som är ganska reserverad till

14 KARLFELDTBLADET 2018:2

”Att reda de tankar somväxa till sång”

Omslagsbilden till Carin von Sydows bok ”Jag ville hasagt dig det ömmaste ord” om Erik Axel och GerdaKarlfeldt.

den i sin essäbok. Kopplingen här till Gerda ärdet födelsemärke på skuldran som omnämns i in-ledningen av dikten (det har Gerda själv påpe-kat). Men att läsa dikten uteslutande som om denhandlade om Gerda vore naturligtvis fullständigtmissvisande. En del andra kommentatorer har ve-lat härleda den till den omskakande kärlekshis-torien som Karlfeldt hade med Aagot Lidforss.Men inte heller det är särskilt tillfredsställande.En så mångbottnad, mörk och svårtydd dikt låtersig inte fångas med ett sådant nät. Häxorna harockså uppmanat till läsarter av vitt skilda slag –somliga har i dikten velat se utslag av misogyni,Agneta Pleijel föreslår en alternativ läsning, attdet är ”en förbannelse över den djävulska sexua-liteten per se” och då med medlidande med kvin-nan som fått bära skulden för den genom tiderna.Och Olof Lagercrantz föredrar att fokusera påKarlfeldts dragning till det demoniska i känsloli-vet snarare än att dela upp det på kön.

Häxor förekommer på flera ställen i Karlfeldtsdiktning. En tidig motbild är ”Hos häxan” ur de-butsamlingen som snarare skildrar manlig trolös-het än kvinnlig sexualitet. Fokus här är på denunga kvinnan som vänder sig till häxan för att fåhjälp. Och den som i slutet bestraffas är den svek-fulle mannen.

”Häxorna” Flora och Bellona”Hos häxan” Vildmarks- och kärleksvisor

Så till en dikt som ifrågasätter möjligheten att iord förmedla vad kärlek är.

De tysta sångerna – det här är något som Karl-feldt inte vill att vi ska säga något om. Och sam-tidigt gör han det. Vi ska hålla käften om någotsom vi längtar efter och vill ha. Samtidigt somdiktaren utsäger det omöjliga. Att det inte går attprata om kärlek. Att sådana djupa upplevelserinte riktigt går att förmedla med ord. Det är förmig diktens märkliga utveckling i vårt innersta –att den skapar nya utrymmen för våra möjlighe-ter att tänka. Så kan det vara när vi läser TomasTranströmer, så kan det vara när vi läser Kell-gren, och så kan det definitivt vara när vi läserKarlfeldt.

”De tysta sångerna” Fridolins lustgård

Det talas mycket om att sjunga en sång och envisa som är ett annat ord för diktande. En intres-

sant detalj i ”De tysta sångerna” som belyser detstarka sambandet mellan kvinnan och diktandetär att kvinnans kropp tar gestalt i verstekniskatermer, i jamber och dityramber. Men sångernaär alltså tysta – ”själarna dikta den sång, som li-vet skall sjunga men aldrig förmår att ge röst somden anats en gång”.

GUNNAR: Jag får en litet banal tanke. Handlardet inte ofta om svårigheten, inte att uttrycka kär-leken – det gör han ju – utan att uttrycka kärle-ken till den älskade. Är det inte också en manligklumpeduns svårighet att öppna sig och tala omsin kärlek med sin älskade?

OLA: Nu gör vi ett litet avbrott i Karlfeldtupp -läsandet och gör en jämförelse med andra storakärleksdikter i den svenska litteraturen. Den nyaskapelsen eller Inbillningens värld (Kellgren 1790).När han skriver inbillningens värld så hand lar detinte om påhitt utan det betyder fantasi och vision.Den kallas också Rondo efter att inledningsstro-fen upprepas ett par gånger i dikten. Här hör vibara de första fem stroferna.

”Den nya skapelsen” (Johan Henrik Kellgren)

Kellgren – libertinen och fritänkaren – utgår häralltså från bibliska förebilder. Men det här ärden nya skapelseberättelsen, där allt föds i enblick från den älskade. Kärleken skapar envärld. Så följer ett långt avsnitt där skapelsen sesi hela sin skrämmande och fascinerande vidd(dock fyllt av antiteser). Berg ställs mot djup,ljus mot mörker. Men det är endast kärlekensom kan ge den förmågan att se världen och ska-pelsen: ”O lefvande förstånd af tingen!/ O snil-lets, känslans hemlighet!/Hvem fattade dig,Skönhet? – ingen/ förutan den som älska vet.”De bibelställen som särskilt ekar i Kellgrens diktär förutom Genesis Paulus 1:a brev till korinti-erna, Kärlekens lov: ”Om jag talade både män-niskors och änglars tungomål, men icke hadekärlek, så vore jag allenast en ljudande malm el-ler en klingande cymbal.” Dessutom förekom-mer Uppenbarelsebokens En ny himmel och enny jord och givetvis Höga Visan.

Ett par av Karlfeldts dikter som anger kärlekensom en förutsättning för diktandet är ”Poeten tillsångmön” ur Flora och Bellona och ”Änklingen”ur Hösthorn. ”Poeten till sångmön” är en relativt

15

sen bild, skriven i skuggan av 1:a världskriget ochtill viss grad präglad av uppgivenhet och dyster-het. Men det finns en tro trots allt på diktenskraft – även på ålderns höst. Och dikten kommerfrån sångmön, från ett återupplivande av denkärlek som en gång förenat poet och sångmö.”Änklingen” återvänder på nytt till tankefigurenatt kärleken bäst uttrycks genom tystnad, ty ordblir bara munväder, förfalskar och fördärvarhjärtats tal.

”Poeten till sångmön” Flora och Bellona”Änklingen” Hösthorn

GUNNAR: När jag läser den här dikten tänkerjag mig att det här är en relation i ett sakta förfall.En relation där de glider isär och bilden är så un-derbar med den breda floden som bara blir bre-dare och bredare och slutar i intigheten elleroändligheten. Så kommer Ola och säger att detär inte vilken flod som helst. Det är Lete och detär döden som skiljer dem åt. Ola: Anledningen ärju att dikten heter Änklingen. Jag är inte tvärsä-ker. Min läsning protesterar mot det biografiska.Uppenbarligen var inte Karlfeldt änkling när hanskrev det.

OLA: ”Hur vi blevo till en ifrån två” står det i”Änklingen”. Vi gör ett nytt avbrott och en jäm-förelse med en annan av de stora kärleksdikterna,Erik Lindegrens ”Arioso”. Lars Lönnroth har ien uppsats noterat att modernismens inställningtill kärleken ofta följer två riktningar – en sensu-ell, kroppslig och en mer esoterisk, andlig. Ochatt detta polariseras en bit in på 1900-talet medå ena sidan primitivism (D.H. Lawrence eller iSverige Artur Lundvist ) och å andra sidan hög-andlig erotik (T.S. Eliot). Lönnroth menar att Lin-degren här i ”Arioso” förenar det orgiastiskamed det högandliga. Att kärleken ses som ”entillflykt undan världens elände och trivialitet” –en helig plats eller ett heligt tillstånd. Livet är enökenvandring och kärleken oas.

GUNNAR: Vi får nu ställa om: bilderna är så an-norlunda, metaforerena är inte Karlfeldtska, såvi får ställa om vår tankevärld för att uppfattavad Lindegren talar om.

”Arioso” (Erik Lindegren)

Fantastisk kärleksdikt! Den strävan efter att upp-häva gränserna som kännetecknar Arioso kanföljas på flera nivåer i dikten. Att låta duet ochjaget uppgå i varandra, som man alltså kan hittaen motsvarighet i Änklingen, att förena det fjär-ran med det nära, öknen med havet, himlen medhavet och jorden (också här liksom hos Kellgrenoch Karlfeldt tycks kärleken tvinga fram att ställaupp antiteser mot varandra, att låta motsatsernaförenas). Även språket, orden övergår i varandra– förväxling, förvandling, förblandning, undransunder, förnekat glidande till förseglat vikande,törst blir till tröst. Och den fantastiska samman-ställningen ”brytande havsvåg, roseneld ochsnö”. (Kärleksmetafor som visserligen är moder-nistisk, men också får en att tänka på Petrarcasom ofta har den här sammanställningen av hettaoch kyla för att skildra kärlekens under eller Stag-nelius!)

GUNNAR: Jag känner också att det finns en an-knytning till musiken, både i diktens uppbyggnadoch namn. Lindegren var ju väldigt musikalisktkunnig så när man läser det här så känner man ivissa partier att han egentligen skulle vilja ha ettarioso, alltså musik. Ta det här som du läste ”för-nekat glidande till förseglat vikande”, en typ avvariation som finns också i arior. Det kommerliksom av sig självt som halvsång, men så kanman inte göra när man läser den.

Samma sak med upprepandet av dyningen.Gång på gång på gång. Det återkommer dessu-tom hur hon glider ifrån och kommer tillbaka,kanske inte som en vaggsång, men som musik.

OLA: Det går förstås också att läsa den väldigtkroppsligt, att det är en sexualakt som det hand-lar om. Det är också kopplat till månens genomtiderna mytologiska krafter och fruktbarheten.Lindegren är en oerhört musikalisk diktare. Dik-ten är hämtad ur diktsamlingen Sviter 1947 därdet finns flera dikter som är direkt kopplade tillmusik. Så blev han också en av våra främstalibrettoförfattare. Kopplingen till Arioso att detfinns en sång även här är fullständigt riktig.

Så till en av de oftast citerade kärleksdikternaav Karlfeldt som jag också menar har berörings-punkter med Arioso, nämligen ”Dina ögon äroeldar”. Kärleken som eld är ju en urgammal lit-terär bild från antiken och framåt. Ni hörde dennyss även i Lindegrens dikt. Också antiteserna

16 KARLFELDTBLADET 2018:2

finns i Karlfeldts dikt: brinna-svalna, höst-vår,lust-längtan. Vi kan också notera rörelsen till ochfrån liksom i ”Arioso”. Och kvinnan uppges somförutsättning för diktandet. Om dikten ofta haruppfattats som nästan påfrestande maskulint ori-enterad tycker jag att Anna Ihlis i sin version avden här dikten har en spännande idé när hon ut-formar dikten som en duett mellan man och kvin-na och på så sätt kanske inte utplånar genusper-spektivet, men ändå får en att uppfatta det på ettnytt sätt. Dikten har liksom Kellgrens en klar an-knytning till Bibeln, till Höga Visan, och då skulleockså dialogen mellan man och kvinna som AnnaIhlis använder sig av (som just finns i Höga Vi-san) bli tydligare motiverad.

”Dina ögon äro eldar” Fridolins lustgård

I diskussionen av kärleksbilder hos Karlfeldtkommer man oundvikligen in på de mansbilderoch kvinnobilder (viktigt med plural här!) somfinns i dikterna. Agneta Pleijel, som skrivit myc-ket klokt om Karlfeldts författarskap, ställer uppen konflikt i Karlfeldts mansbilder: karlakarlenställs mot den veke diktaren, drömmaren. Ska-parförmågan tycks kräva tillgång till det kvinnli-

ga. Hon skriver också något som jag uppleversom träffande, att ”Karlfeldts diktning – förutomallt annat – erbjuder ett rikt material för ett stu-dium av mansblivandets villkor under hans tid.Och inte bara i hans epok.”

GUNNAR:Jag tänker också på att när man talarmed folk om Karlfeldt, om mansbilden som hananses förmedla så är det som att man ser bara denäldre Karlfeldt, han som alltid är välskräddad ochsekreterare i Svenska akademien. Den storamängden av kärlekslyrik är skriven när han varen ung man. Han var inte mer än i trettioårsål-dern när han skrev flera av kärleksdikterna somvi talat om. Vi behöver justera tillbaka och tänkapå att han var en ung skald som inte hade belast-ningen av hela det borgerliga paketet som harkommit efteråt.

OLA: ”Du ler”, som Gunnar påpekade, är endikt som vore den skriven långt senare, till Gerda.Men den finns i Fridolins visor från 1898, innanhan hade träffat Gerda. ”Den gråtande bruden”är egentligen hämtad ur Des Knaben Wunder-horn (en samling tyska folkvisor), och här skild-ras äktenskapet som en tvångströja. Karlfeldthade kanske själv ett tag svårt att finna sig i äktenskapsrollen, men här är det alltså kvinnansom står i fokus, det är hon, bruden, som berövassin ”kvinnofrihet med högburet huvud” somEdith Södergran uttryckte det. I dikten heter det”In i häkte skall du gå”.

”Du ler” Fridolins visor”Den gråtande bruden” Hösthorn

Så till sist återvänder vi till en dikt som tvivelsu-tan har mycket med Gerda att göra, ”Vävers-kan”. Men då befinner vi oss inte här i trakternaav Biskops Arnö, utan på Sångs i Sjugare och tid-punkten är långt senare. Det känns inte mer änrätt att Gerda själv får föra ordet i ”Väverskan”.Att Karlfeldt här rent konkret fick inspiration attdikta när han hörde vävstolens dunkande, liteasymmetriska gång har Gerda själv berättat. Vä-vandet – den sysselsättning som sedan Odysséenhar förknippats med kvinnan – blir nu också endirekt konkret förutsättning för skaldandet.

”Väverskan” Hösthorn

17

En ung Gerda Karlfeldt.

18 KARLFELDTBLADET 2018:2

örsta veckan av juni 2018 släpptes anna ihlisCd Avskedet 1864-2018 med egna tonsätt-ningar av Karlfeldtdikter. den hade växt framgradvis under fyra års tid med början i en

uppmaning, eller kanske provokation, från Karlfeldt-samfundets skattmästare anders back till anna ihlis,en musiker i tredje generation efter pappa ingemaroch farfar evert, som båda medverkar, instrumentaltrespektive postumt, på Cdn.

den 1 juni var det premiär vid en konsert i dala-floda, följd av konserter i borlänge, avesta och lek -sand. i dala-floda var initiativtagaren anders backpå plats och överlämnade på Karlfeldtsamfundetsvägnar blommor och lyckönskningar.

så här långt låter det som en mycket lokal historia.avesta i söder, dala-floda i väster och leksand i norr.tog det månne slut här? inte minst var det en frågasom Karlfeldtsamfundets styrelse ställde sig. skulleanna ihlis musik lyfta och ta med sig Karlfeldt i lyftet,och kanske leda till ett förnyat intresse för den 154-åriga poeten?

anna ihlis lyfte! reaktionerna i kultur-sverige påhennes Cd var många och översvallande. anna ihlishade lyckats ta sig förbi standardbilden av Karlfeldtsom aningens gubbsjuk traditionalist och i hans livoch dikt hittat en själsfrände, en person som upplevtsamma saker som anna och som hade gett uttryckför sina upplevelser på ett sådant sätt att hon kundegöra uttrycken till sina egna, i de språk hon behärs-kade, den genomkomponerade musiken och den ut-trycksfulla sången.

dagen efter konserten i leksand (8 juni) hade Da-gens Nyheter en större intervju med henne. i ingres-sen skriver Georg Cederskog: ”anna ihlis har skapattio syrerika sånger av de erik axel Karlfeldt-diktersom hon håller högst. det tog fyra år. först var hon

Kulturarvetlever!

”Anna Ihlis får Karlfeldt att

både sjunga och dansa” (SvD)

F

Foto: Marit Ilis

19

tveksam, sedan fick hon nya insikter om den storvul-na skalden från dalarna.”

anna ihlis säger i intervjun ”…han hade den bacilli sig som så många män med stor makt verkar få. mennär jag förstod att det också fanns en helt annan karaktär inom honom än den uppblåst manliga så togjag det på största allvar att rättfärdiga den poesi somockså fanns inom honom”.

fem dagar senare, den 13 juni, är det dags för Dagens Nyheters skivrecensent martin nyström attströ rosor över Cdn och anna ihlis: ”anna ihlis fårKarlfeldt att både dansa och sjunga”. skivan betygsättsmed en femma (högsta betyg). ”när anna ihlis tolkarerik axel Karlfeldt går hon tätt, tätt inpå orden medsin röst, till och med retas lite, samtidigt som melo-dierna får dem att dansa mer oförutsägbart.”

lagom till midsommar skriver Dagens Nyheterskulturchef björn Wiman en helsida om kulturarv.uppenbart provocerad av försöken från högernatio-nalistisk sida att lägga vantarna på och definiera kul-turarvet ställer sig Wiman frågan var man hittar det.Här, säger han, och pekar med hela handen på annaihlis Cd. i hennes kombination av en äldre text (medde konnotationer som präglar äldre texter) och ettmodernt tonspråk, med hjälp av vilket hon solidari-serar sig med erik axel, hans livsproblem, hans lustoch längtan, och hans konstnärskap, finner man ettexempel på kulturarv. Karlfeldt är inget stängt kapitel,inlåst i sin tids form och uttryckssätt, utan en personsom inspirerar tonkonstnärer. en gång i tiden inspi-rerade han Wilhelm Peterson-berger, i dag inspirerarhan anna ihlis. Kulturarvet lever när en annan tidsuttryck förstås och tolkas på nya sätt. björn Wimantar hjälp av ytterligare en styrelseledamot i Karlfeldt-samfundet, stina Otterberg, då han konstaterar huranna ihlis Cd ger substans åt ett fluffigt begrepp somkulturarv, i ett läge då kulturarvsbegreppet löper riskatt bli ett avslutat, färdigdefinierat koncept à la sd: ”isin fina essäbok Älska, dricka, sjunga, leva, dö från2014 frågar sig litteraturvetaren stina Otterberg omdet över huvud taget är möjligt att läsa Karlfeldt idag. Hennes fråga har denna försommar med efter-tryck besvarats jakande av musikern anna ihlis frånGagnef, som på skivan Avskedet 1864-2018 har tagittio av Karlfeldts dikter rakt in i vår tid. anna ihlistonsättningar ger liv åt det lite oklara begreppet”kultur arvet” – ett ord vars starka laddning i den of-fentliga debatten bara kommer att öka under de när-maste åren.”

den andra stora stockholmstidningen, Svenska

Dagbladet, återger den 4 juni tts korta intervju medanna ihlis. det gör också dalatidningarna. ”förstkände hon motstånd. Hennes bild av Karlfeldt sompompös nationalskald och kvinnokarl skymde poesin… men anna ihlis började läsa på om hans liv …plötsligt såg hon det trasiga och sköra både i Karl-feldts person och dikter.”

Hur är det då med genomslaget. når anna ihlisut? Vem är det som lyssnar på hennes tonsättningaroch tolkningar av eaK? det är frågor som är svåraatt besvara, men man kan starta i ett enkelt kvantita-tivt mått. musikströmningsföretaget spotify (där fö-rövrigt initiativtagaren anders backs son arbetar) an-ger hur många gånger någon har valt att lyssna tillanna ihlis. 2164 gånger i månaden, visar det sig. fö-retagets informationssidor visar ingen informationom när räkningen börjar. en annan uppgift ger vidhanden att den nya Cdn strömmades 40 000 gångerunder de första två månaderna.

Karlfeldtsamfundet har många gånger aktivt med-verkat till tonsättning av Karlfeldtdikter. det har alltidblivit resultat så till vida att noter, lP- eller Cd-skivortillkommit. reaktionen på Avskedet 1864-2018 äremellertid unik. erik axel Karlfeldts dikter har trängtigenom den historiska ramen inom vilken de skrevsoch förmått att inspirera en konstnärlig tvillingsjälmed tonsättningen och sången som primära uttrycks-form. mötet mellan eaK och anna har blivit en sug-gestiv, modern, lödig musik med den tidsöverbryg-gande parallelliteten mellan två människoliv somcentralt tema.

Jørgen Straarup

Omslaget till Anna Ihlis hyllade Karlfeldt-CD. Foto: Marit B Ilis.

lla vägar bär till rom, och många vägar bärtill Karlfeldt. jag vill här i första hand skildramin egen väg till honom, men i och med detbeskriver jag också andra vägar som jag inte

följde, men som jag senare har strövat på, vägar somfört andra läsare till Karlfeldt, kanske just ni som lyss-nar nu, när jag med några få ord vill tacka för denlika oväntade som hedrande utmärkelsen att tilldelasKarlfeldtpriset.

att beskriva närmandet till Karlfeldt i form av envandring är ju som sig bör. Vår diktare var alltid staddpå vandring, inte bara på barriga folkarestigar i ung-domens dagar, i Vildmarks- och kärleksvisor, utan ock-så på diktade vandringsleder i mogen ålder. den sistasamlingen, Hösthorn, inleds med en vandring motdöden då skalden lägger ned sitt instrument ”vid ko-nungens orgelomsusade tron”. Och i samma samlings”Vandring” bjuder han oss, sina läsare, att följa ho-nom antingen ner till ”blomstrande byar” fyllda av”jordisk glädje” eller upp mot ”öde rymd och evighet”längs en dunkel väg under ”valv av gran”. dur ochmoll, eller som i dikten ”flora och bellona” ”det friskaliv” och ”den stilla död” rör sig sida vid sida, ren vidren, på vandrarens väg i Karlfeldts diktning och säkertär det denna kombination av livslust och dödsmed-vetande i förening med det raka tilltalet till läsarensom fått många att välja Karlfeldt som sin diktare ochföljeslagare. men det var inte denna existentiella vägsom blev min väg till Karlfeldt, i brist på förtrogenhetoch livserfarenhet antar jag.

mitt barndomshem var fyllt av böcker, mest medmin fars specialintressen orgelteknik och Chopin. ly-rik var sällsynt men Karlfeldt fanns i en vacker jubi-leumsutgåva som aldrig öppnades men omgavs med

vördnad, ungefär så som bibeln hanterades i de flestasvenska hem vid den här tiden.

Ändå kände jag från barndomsåren Karlfeldt somupphovsman till ordspråk och talesätt. min mor an-vände honom vid skickelsens skiften och i vardagensvarjehanda och det i en utsträckning som jag nu fin-ner alldeles förbluffande: ”intet är som väntanstider”och ”ljuvligheters ljuvlighet och krona” förstås, eller”lilla lättingen min, lilla tättingen min, skall honsova fast klockan går på åtta” (när barnaskaran skulleväckas), ”det står en vagn utan hästar vid porten”(vid oväntat besök från stan), ”det andra f jag lär digär uttytt fjärdingsman” (när byns ordningsmaktskymtade) och, på tal om mansgrisar, en kyrkoherdeeller en storbonde i sockenstämman: ”Han spändesitt bröst, simulerade buk, som fogdar och gelikarhava för bruk” osv., osv. ett vittnesbörd så gott somnågot om Karlfeldts starka genomslag hos det svens-ka folket, inte minst den muntliga väg som alf Hen-rikson beskriver i dikten ”jultidningen”:

O kvällsmörka land där en bildkollektion icke hang i varenda kioskmen en dikt av Karlfeldt slog an en tonsom klingade ända till påsk!

21

AProfessor Christer Åsberg, Karlfeldtsam-fundets ordförande2001-2008, var huvud-sekreterare i Bibelkom-missionen fram till 2001och har bl.a. medverkatsom expert i National-encyklopedin och iStrindbergsutgivningen.Han har skrivit ett flertalartiklar och uppsatserom Erik Axel Karlfeldt.

KarlfeldtMin väg till

av Christer Åsberg

KARLFELDTBLADET 2018:2

Foto: Jonas Palm

långt senare kom jag i kontakt med en annan, livs-kraftig muntlig tradition, elegantare, och retorisk,odlad av bildade män, silverhåriga och silvertungadekarlfeldtianer som Åke synnerström, nils-johanHög lund och Gösta berglund. för dem var Karlfeldtmed sin koncentrerade levnadsvisdom och sina ikoppar ristade aforistiska strofer en svensk Horatius.

Karlfeldt odlade, eller lät bli att undertrycka, enfolklig, ofta enkel, ibland grovkornig och burlesk hu-mor som kom till uttryck i dikter som ”Kyrkherrn inor”, ”fem farliga f”, ”den blodiga sotarn” och ”bu-lan” eller ”till en sekreterare” eller till och med i”Kyrkosångarne”, som en del högbrynta kritiker tyck-te skämde Hösthorns diktare. folklig är också hansförmåga att forma one-liners och talesätt. den egen-skapen bidrog nog till hans popularitet. men det varvarken de horatianska sentenserna eller de folkligthumoristiska talesätten som blev min väg till Karl-feldt. länge var dock ”fem farliga f” Karlfeldt förmig, en dikt som väl numera ingen läser.

jag har inget minne av att vi läste Karlfeldt i gym-nasiet. Kanske nådde vi aldrig fram till 1900-talet, sågick det ofta till i de historiska ämnena i den gamlalärdomsskolan. Och den högbrynta litterära gymna-sieklubben fosterländska förbundet ägnade sig inteåt en provinsiell lantis som Karlfeldt. Vi som börjadefå lyriska intressen vände vår håg till något senareidoler som ekelöf, Gullberg och Vennberg. Och detvar om stagnelius, inte om Karlfeldt, jag skrev ett en-skilt arbete i sista ring.

runt 1960, där vi nu befinner oss, började sven-bertil taube och arrangören och dirigenten ulf björ-lin ge ut en svit grammofonskivor som snabbt ökadeintresset för sång och visor. jag minns särskilt skivor-na med bellman, taube, ferlin och historiska svens-ka folksånger, som jag härmade så gott det nu gick.

jag köpte också Karlfeldt-skivan, av den minns jagbara den schwungfulla inspelningen av Peterson-bergers ”sång efter skördeanden”, men skivan somhelhet bröt inte upp fördomen om Karlfeldt som enröst ur och för det förgångna.

jag var under ett par studentår tämligen aktiv somtrubadur i enkla sammanhang. repertoaren var bell-man, taube och samtida visor. Karlfeldt fanns aldrigmed i bilden. ”Vid färjestaden” var tröttsamt långoch svårbegriplig och melodin gör sig enligt min me-ning bättre till nästa dikt i Ölandssviten, den poetisktverkningsfullare ”arken”. detsamma gällde ”i lissa-bon”. bo sundblads melodi är smittsamt tilltalande,men blir lite tjatig i längden och döljer därigenomscenväxlingarna i visan. den kan dock med fördelanvändas till andra Karlfeldtdikter. det var lite av Vi-sans Vänners lutsång över det hela. jag har senare för-sökt sätta melodier av det slaget till några dikter medväxlande eller ringa framgång.

jag avundas nu sådana som anna ihlis som för-mått uppleva och förmedla den inneboende toneni Karlfeldts diktning, ungefär som han själv försökteuppfatta ”brösttonen” hos de unga poeter som in-bjudits till svenska akademien genom att undan-skymd på en sidoläktare lyssna till dem utan att tittapå skaldefröna. Vi vet ju nu att han ofta hade en me-lodi i huvudet när han skrev, men ingen vet hur demelodierna lät, troligen inte som ”svarta rudolf ”,som vännen robert ”snorken” norrby skrev en sjö-mansvals till. Karlfeldt var inte främmande för folk-liga tongångar, men hans egna inre melodier varnog mera åt spelmanshållet misstänker jag. det voreen angelägen forskningsuppgift att få bättre greppom detta. musiken har senare berikat min upplevel-se av Karlfeldt men musiken blev inte min väg in tillKarlfeldt.

jag var inriktad på att bli lärare i svenska och his-toria, och blev det också, men Karlfeldt var frånva-rande på den litteraturhistoriska institutionen, trotsatt den leddes av Karlfeldtvännen Gunnar tide-ström. Högre seminariet producerade avhandlingarom eliot och mann, italiensk futurism och svenskbarock. en som ivrigt propagerade för Karlfeldt idetta sammanhang var majt bank, men hennes hän-givna entusiasm var så påträngande att den snarastverkade nedkylande och vi uppfattade inte efter för-tjänst de många böcker om Karlfeldt och hans bak-grund som hon försökte pracka på oss. Hon repre-senterade den då misskända biografiska vägen me-dan seminariet satsade på att försöka begripa denpolske fenomenologen och estetikern roman ingar-

KARLFELDTBLADET 2018:222

Litterära sällskap har blivit viktiga

institutioner för att hålla kunskap

och intresse för författarskapen

levande. Och jag vågar säga: Utan

Karlfeldtsamfundets utgivning hade

det inte kommit ut någon Karlfeldt -

litteratur det senaste halvseklet.

dens poetiska skiktteori som var tideströms nyakärlek.

det var vid den här tiden, tidigt 70-tal, som litte-rära sällskap växte upp som svampar ur jorden enfuktig höst. jag var med i ett stort antal, Hjalmarbergmans, birger sjöbergs, frödings, ferlins, albertengströms och alf Henriksons sällskap bland andra,men inte Karlfeldtsamfundet. tvärtom. en sommar-weekend på 70-talet for Kerstin och jag ut till Griss-lehamn för att se på engströms ateljé och sola ochbada. På pensionatet gick jag ner före frukost för attspana och upptäckte där några äldre litteraturhisto-riker som jag kände, sten malmström bl.a., och und-rade vad de gjorde där. förundrad rapporterade jagtill Kerstin: ”jo, dom säger att dom tillhör Karlfeldt-samfundet och ska ha sitt årsmöte här. tänk att detfortfarande finns folk som håller på med den därgamla stöten.”

30 år senare blev jag ordförande i just detta sam-fund och har räknat ut att jag då ägnade ungefär tvåmånader heltid om året åt den gamle stöten och hanssamfund. litterära sällskap har blivit viktiga institu-tioner för att hålla kunskap och intresse för författar-skapen levande. Och jag vågar säga: utan Karlfeldt-samfundets utgivning hade det inte kommit ut någonKarlfeldtlitteratur det senaste halvseklet.

många av sällskapen har ett lokalt ursprung ochdomineras av folk från respektive bygd. Karlfeldt ärju ett riksintresse, men vi får väl erkänna att det finnsnågra kärnområden för rekryteringen, siljansbygden,folkare, med en lokal Karlfeldtförening i avesta,uppsalatrakten och storstockholm medan det ärsvårt att förkunna evangeliet om Karlfeldt norr omÖdmården och söder om Kolmården. det är lätt atthamna i en Karlfeldtgemenskap enbart av lokalhis-toriska skäl. Men det var inte sällskapsvägen som fördemig till Karlfeldt.

et var till föreningen i folkare jag sökte mignär jag förstod att Karlfeldts födelsegård iKarlbo låg på cykelavstånd, bara 3,5 mil,från vårt dåvarande sommarviste i Väster-

färnebo. det blev många turer fram och åter. i tolv-mansgården fäste jag mig särskilt vid det lilla krypinsom påstods vara Karlfeldts studielya som gymnasist.det kände jag igen, jag är själv uppväxt i en bondbynära en större lärdoms- och läroverkstad, jag fylldesav sympati och så hade jag tagit de första stegen inpå vägen till Karlfeldt genom att identifiera mig medhonom. under cykelturerna kunde jag begrunda endel fake news från den folkliga Karlfeldtforskningen.

”den rike ynglingen” som enligt dikten och bibelnhörde hemma på stranden av jordan var enligt dennatradition en välbeställd bonde i Hökmora, och tan-ken, hur absurd den än var, gav mig en extra skjutsvar gång jag passerade Hökmora. sådana uppgifter,inte helt främmande även för mer akademisk Karl-feldtforskning, knöt Karlfeldt och hans dikter närma-re mig själv, vi kan kalla det en identifikationsprocess,som jämnade vägen till Karlfeldt.

dessförinnan hade jag som medlem av bibel-kommissionen varit med om en vallfärd till sångs isamband med ett arbetssammanträde i tällberg.då, 1975-76, visste jag ännu inte vad sångs var förnågot, men jag fick vara med om audiensen hosdoktorinnan Gerda Karlfeldt och kände till min för-våning den undersåtliga respekt som de äldre leda-möterna, Harald riesenfeld, staffan björck och KarlVennberg visade, och jag förstod att den barska da-men var en Very important Person. men till närma-re umgänge med skalden själv ledde inte vallfärden.sångs i sjugare med dess historia, dess planteringar,dess Karlfeldtättlingar och dess generösa värdfolkblev senare en viktig och berikande del av min till-varo. många namn kunde nämnas, men jag uppe-håller mig här enbart vid det tröga föret i portgång-en. jag tror att många har dragits till Karlfeldtsam-fundet och därmed till Karlfeldt genom trädgårdenpå sångs och över huvud taget genom den botanis-ka kunskap och det hortologiska engagemang hosskalden som den vittnar om. för dem är Karlfeldtsvackraste ord inte ”dina ögon äro eldar” eller ”subluna amo” utan dessa:

Jorden har fått sin vintermatkväve, kali, fosfat,vattnet, den bästa gåvankommer från ovan.Svarta, hängande juver strömmen,gömmen oss in i den långa drömmen,hemmets dröm inom port och regel,rasslande rutor och tegel.

Vi har inte haft många skalder som kunnat skriva så-dant. Men det var inte planteringarna som ledde migtill Karlfeldt.

sommarvistet i Västerfärnebo kan vi tacka vän-nerna doris och Gunnar lundh för. de var ju samti-digt aktiva i Karlfeldtsamfundet och de kunde lättvärva oss som medlemmar. det är väl ofta så det gårtill. det är det sociala umgänget, sällskapslivet inomsamfundet. som drar många till Karlfeldt. att träffa

23

D

och umgås två tre dagar med gamla och nya vänner,njuta av mat och musik tillsammans, lyssna till före-drag med eller utan anknytning till Karlfeldt är till-fredsställelse nog. författarskapet blir en senare bo-nushistoria.

men för mig var språket ingångsporten till Karl-feldt. inte just för att det skulle vara speciellt vackertoch virtuost, vilket det ju är, utan för att det är såhantverksmässigt pålitligt och gediget. staffan bergs-ten, tomas tranströmer och jag hade på 70-talet star-tat en kurs i skapande svenska i uppsala och jag un-dervisade i metrik. lite senare var jag mycket aktivsom dagsversförfattare i upsala nya och dn. jag villju inte jämställa sådana aktiviteter med Karlfeldtsdiktning, men de gav anledning att läsa honom ut-ifrån frågan hur han bar sig åt. jag fäste mig vid hurelegant han varierade och slipade på rytmer, formeroch vokalföljder, för att ta ett enkelt exempel från”Psaltare och lyra”:

Snabbt jagar stormen våra årsom skyar över hav.Knappt tändes, år, din blida vår,så bleknar glansen av.

en genomgående trokéisk rytm kan man tycka, tillsman ska läsa högt och finner att de första och tredjeversraderna som för ögat är så lika, måste varieras nå-got, så att inledningsraden får en daktylisk förläng-ning innan trokérna tar vid. frasen ”knappt tändesår” bör alltså läsas trokéiskt, lite snabbare än det dak-tyliska ”snabbt jagar”, märkte jag när jag i all hast mås-te översätta dikten till engelska för vår årsbok 2009och bara fann tvåstaviga ord för ’snabbt’.

man kan också lägga märke till det karlfeldtska favoritadverbet ”knappt”, vi känner det från mångaav hans dikter, ”Häxorna”, ”sjukdom” eller t.ex.”jung-fru maria”, ”knappt gnäggar hagens fåle, knappt brä-ker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar”.det skapar osäkerhet, börjar fålarna gnägga så småtteller tänker de göra det, eller tänker de låta bli? Osä-kerheten ger en rörelse i dikten. ett sådant ’knappt’har jag bara mött hos bellman, t.ex. ep 78.

Han drar sig inte för att bryta av en rytm med av-vikande rytmiska pauser; ibland är det svårt att se hurhan tänkt sig det hela. ”Häxorna iV” har fem sugges-tiva spondéer, ”långt, långt” (3 gånger), ”tungt,tungt” och ”Kom, kom” och, men bara den första avdem får bilda egen rad.

något man lär sig av Karlfeldt är att vara återhåll-sam med rimmen. Karlfeldt har överraskande ofta

ganska enkla rim utom när han vill excellera medkonstlade och ganska tröttsamma inrim. se t.ex. på”Psaltare och lyra” med första strofens manliga rim-följd ”år-hav-vår-av-kos-gav-ros-grav”. Han generasinte heller av att ordet ”år” möter tre gånger i diktensinledning med olika betydelsenyanser. amatören –eller rentav ett känsligt proffs som fröding – skulleha sökt efter synonymer. från andra strofen för hanin kvinnliga radslut och de fyra stroferna har olikaantal versrader. ingen störs väl av dessa oregelbun-denheter, utom möjligen de som fåfängt bad Karlfeldtskriva något andligt som gick att sjunga till en taktfastpsalmmelodi, nathan söderblom t.ex. Karlfeldt kun-de reglerna, inklusive hur man bäst bryter mot dem.

lockas man in i det karlfeldtska språket fångasman snart av de originella bilderna, vi har just möttregnmolnens hängande svarta juver. Välkända är ju”höstmånens röda kastrull” och ”molnets grå madrass”. Kuslig aktualitet en rekordsommar somdenna har hans bild av moder jord i ”den yttersta domen”:

Nu vissnar jordens gamla barmutsugen, saftlös, platt och arm

Kraftfull är i samma dikt maningen till ärkeängelnGabriel att med domedagsbasunen blåsa bort alla folksom vore de dun från ett örngott,

tills rymden ligger öde kvar,ett sprucket, skakat bolstervar

Karlfeldt beskylldes då och då för felaktigheter i sittbildspråk, ofta orättvist. jag har bemött en del sådanabesserwisserkritiker i en uppsats i festskriften till jöran mjöberg, men visst hajar man till ibland som i”Ynglingen till jungfrun”:

24KARLFELDTBLADET 2018:2

Men för mig var språket ingångs-

porten till Karlfeldt. Inte just för att

det skulle vara speciellt vackert

eller virtuost, vilket det ju är, utan

för att det är så hantverksmässigt

pålitligt och gediget.

I dagg och renhet utan sot,av ingen hand berörd,så skall du stå vid mästarns fot,du blåklint i hans skörd.

det är osannolikt att en bondson som Karlfeldt skullese något vackert i ett skördefördärvande ogräs somblåklint, men blåklinten som ungflicksögon hade bli-vit en så stark poetisk konvention att skalden Karl-feldt måste foga sig. Han har dessutom friskrivit sigfrån närsynt kritik i dikten ”Kurbitsmålning”, där höstens och vårens bär och blommor i dalmålarnasanda ogenerat får byta plats beroende på den poetiskaeffekten:

Jag målar en vårmed nypon i snår,jag målar en höstmed sippor på bröst

och därför låter han slånbuskar växa i bergsängs bac-kar bara för att ’månen’ ska få ett lämpligt rim ochdärför kan hans lyra i en dikt felaktigt ”slå klunkensom orren” av det enkla skälet att ”orren” rimmarbättre på ”sporren” än det zoologiskt korrekta ”tjä-dern”. Karlfeldt tog det nog från den skämtsamma si-dan, även i hans allvarliga dikter kan hans skämtlynneskymta fram, och just den här dikten, ”min sångmöär icke av Pinden”, har ett alfred Westlundskt anslagdär den felaktiga fågeln passar in. ”skämt och allvarkunna vid mänsklig verksamhet, även av den vikti-gaste art, gå hand i hand”. det var slutsatsen i Karl-feldts tredjeopposition vid vännen e.n. söderbergsdisputation 1897 och den uppfattningen stod han fastvid livet och författarskapet igenom.

in väg till Karlfeldt, då? man kan välsäga att jag följde arbetslinjen. innan jagens var medlem erbjöds jag att hålla fö-redag över självvalt Karlfeldtämne vid

Vintermötet 1998. jag kunde inte då mycket om hansdikter och beslöt i stället att ta rätt på hur författar-skapet bedömts under 1900-talet. eftersom vi skullehålla till i börshuset i stockholm gav sig titeln till fö-redraget snart: ”Karlfeldt på börsen. Om hausse ochbaisse för hans diktning.” det har ju varit påtagligafluktuationer i värderingen. föredraget, som krävdeganska omfattande inläsning av diktverken, recensio-ner, kulturartiklar, översiktsverk osv., kan läsas påsamfundets hemsida och ska inte repeteras här. jagläste det i förkortad form några år senare på den full-

satta friluftscenen vid tolvmansgården. regnet östener, jag hade ingen ögonkontakt med publiken underden timme det tog, jag såg bara paraplyerna i Karlbo.men alla satt kvar till slutet. ”en fantastisk poet detta,”tänkte jag, ”som har så uthålliga anhängare.”

Vinsten för mig var att jag blev skapligt inläst påKarlfeldt och blev fast. de konstnärliga akademiernastidskrift Artes ville trycka föredraget men tyckte ock-så att jag skulle föreslå en representativ Karlfeldtdiktsom ett slags illustration för alla läsare som inte vissteså mycket om Karlfeldt, som man sade. jag ville inteta någon av de klassiskt vordna dikterna, ”Vinteror-gel”, ”sub luna” utan någon mer okänd, och jag fast-nade för ”augustihymn” ur Flora och Pomona, somvar okänd för mig och som jag tyckte hade en rad ty-piska Karlfeldtdrag, t.ex. en ståtlig rytm och en till enbörjan svårgenomtränglig ordridå:

Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntandö som en lång, högtidlig solnedgång.

det är inte ovanligt att en Karlfeldt-dikt inleds meden kompakt och välklingande fras som denna, somlåter sig avkodas först efter upprepade läsningar meninnan dess bara låter vackert. men i ”augustihymn”finns också omedelbart slagkraftiga bilder där natu-ren personifieras,

Skogen slår upp sin psalmbok och i väntanprövar sin bas till höstens ottesång.

det är alltså sensommarens försiktiga stormbyar sommed sin sångövning ger ett förebud om de mäktigahöststormar som ska komma, då de mjukare tonernafrån ”vårens alla lutor” smälter samman till en enda i”stormens orgelfång”.

typisk för Karlfeldt är den erotisering av naturensom diktarjaget anfäktas av i ”augustihymn”. skogaroch sjöar fylls av kärlekskranka väsen. trots att haniklär sig den åldrande älskarens roll identifierar hansig med ”den längtanssjuke lommen” och ”den äls-kogshete älgen” vars rop inne bland tjärnarna vittnarom att de hoppas på en sista chans, en kärlekslivetsbrittsommar, om man så vill. långt senare blev jag avstina Otterberg upplyst om vilken viktig roll den härdikten spelar i Olof lagercrantz familjehistoria.

jag blev också snart indragen i ett annat arbetskrä-vande företag som tvingade mig till omsorgsfull läs-ning av hela författarskapet, nämligen utgivningen avSamlade dikter. när jag anslöts till utgivningskommit-tén hade man kommit långt men haft för kort tid på

25

M

26 KARLFELDTBLADET 2018:2

sig. den mycket vackra förstautgåvan, som kom ut år2001 var därför behäftad med åtskilliga fel. jag ägnademig som ordförande åt att rätta fel och konsekvens-rätta noter dels till pocketutgåvan 2002, dels till hem-sidan i samarbete med Hans barenthein. Hemsidansdikter är för närvarande den mest tillförlitliga utgå-van av Karlfeldts dikter.

därmed var min väg till Karlfeldt till ända. Genom inläsning från scratch av dikter och forsk-ning hade han blivit min favoritskald. en egenskapförutom de antydda som jag uppskattar är att varjeny läsning av en dikt ger upphov till nya tolkningarpå ett sätt som jag inte upplever när jag läser om an-dra favoriter som fröding, ferlin eller Gullberg. ettexempel: det var först genom lars Gustavssons fö-redrag häromåret som jag fattade att ”i lissabon därdansa de” inte handlar om hur man dansar på detröda slottet i lissabon utan hur man festar i Pill-mans glada hus i munga. det originella med Karl-feldt här är att han börjar med jämförelseledet ochutarbetar det till ett självständigt element innan hanutan något ”liksom” eller ”på samma sätt” går övertill huvudsaken. Han lurar oss läsare kan man säga,men framförallt ger han en högre dignitet åt de kär-leksövningar som ut spelas i munga. Pillman blir enportugisisk matador och västanvinden från salvadorfyller poetens bröst så att han blir en ”högkröntbröllopsälg”.

den här tendensen att lyfta upp köttslig kärlek eller sund erotik till en högre nivå kan man vid för-nyad läsning urskilja även hos den numera missakta-de ”svarta rudolf ” som kurtiserar sin danspartner såeldfängt att inte bara hon, ”den vitröda flickan”, betraktaren och dansbanepubliken och kanske rentav

rudolf själv inbillar sig att denne bogserbåtsskepparei bottenhavet äger sångens eggande erotiska erfaren-heter från alla breddgrader där den svenska handels-flottan haft sina trader. i ett visst ögonblick kan kär-leken för en stund höja sig över det triviala. jag villgärna förstå Karlfeldt så och möter denna vilja tydli-gare uttryckt i den kvinnliga motsvarigheten till”svarta rudolf ”, ”sång med positiv”, tankeväckandenog i Flora och Bellona (ja, redan i Några dikter, 1916)placerad alldeles bredvid ”svarta rudolf ” som ettslags tolkningsnyckel eller låt oss säga feministisktmotgift.

En dam av ädel vandelsom står i tobakshandelhon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs

mörka bod.

i dåtidens cigarrbodar fanns ingen ”dam av ädel van-del”, och ingen sjöman från fjärran Östern gjorde sigförtjänt att kallas ”du stolte man av Kina”, men bådamådde gott av att för en stund inbilla sig att vara det,och den saluförda kärleken blir tack vare ordensmagi en hyllning till den rena kärlek som männi-skorna känner inombords och värjer mot en sjaskigverklighet.

Jag vet hans vissa kosadå aftonen är när;sitt hjärta och sin dosahan till mitt altar bär.

det finns ett humanistiskt-demokratiskt patos hosKarlfeldt vid sidan av alla beundransvärda språkligafinesser och krumbukter:

Så mötas vi bland dosornasom blänka vid din knut,mot aftonen, då rosornaoch lyktorna slå ut.

det var en sådan Karlfeldt, med mänsklig bredd ochhumor, språklig virtuos och hantverkare jag mötte vidvägens slut, il miglior fabbro, ”den överlägsne rim -smeden”, som t.s. eliot med ett dante-citat sade omezra Pound.

tack för ordet och priset.

Christer Åsberg

I dåtidens cigarrbodar fanns ingen

”dam av ädel vandel”, och ingen

sjöman från fjärran östern gjorde

sig förtjänt att kallas ”du stolte

man av Kina”, men båda mådde

gott av att för en stund inbilla sig

att vara det.

27

itteraturvetaren Mats Malm har invalts iSvenska Akademien på stol XI, där han efterträder Klas Östergren, som tidigare iår begärt utträde ur församlingen. Som be-

kant satt Erik Axel Karlfeldt på den stolen åren1904-31. Mats Malm är född 1964 och disputerade1996 vid Göteborgs universitet på en avhandlingom nordisk göticism. Han var gästprofessor vidGoethe-universitetet i Frankfurt am Main 1998-99 innan han blev professor i Göteborg 2004. Därverkar han alltjämt vid Institutionen för litteratur,idéhistoria och religion. Under årens lopp harMats Malm givit ut flera skrifter och vetenskap -liga artiklar framförallt i ämnen som svensk ba-rock, antikens poetik och fornnordisk diktning. Sedan starten 2004 är Mats Malm föreståndareför Litteraturbanken, som tillgängliggör svenskskönlitteratur och andra texter av vikt för att ökaförståelsen av det litterära kulturarvet. Han hardessutom startat Centrum för digital humanioravid Göteborgs universitet och föreningen Digitalhumaniora i Norden. Han är även ledamot av Vitterhetsakademien. Som en sidosyssla har Mats

Malm ägnat sig åt översättning av t.ex. isländskasagor och Snorres Edda (tillsammans med Karl G.Johansson) samt latinska texter. Om sitt förhållande till den tidigare innehava-ren av stolen och ständige sekretetaren i SvenskaAkademien skriver Mats Malm följande: ”Mitt förhållande till Karlfeldt har i hög gradvarit den entusiastiske nöjesläsarens. Därmed varjag också tacksam för ett tidigt samarbete medKarlfeldtsamfundet genom Christer Åsberg, somgjorde att vi kunde tillgängliggöra Samlade dikteri Litteraturbanken. På senare tid har jag möttKarlfeldt på den märkliga omvägen förbi IvarArosenius, som hade inspirerats av Karlfeldts tidiga Dalmålningar men gjorde en helt egen omtolkning av dalmålningsmotivet Ungdoms-kvarnen i Kvarnen 1905. Också Karlfeldt tog uppmotivet bland sina Dalmålningar, men först iHösthorn 1927. Karlfeldts omtolkning, Den un-derbara kvar nen (först tryckt 1919 vad det ver-kar), skruvar åt drömmen att bli ung på nytt påett helt annat sätt än Arosenius, också mycket effektfullt.”

Odd Zschiedrich

Mats Malm på Karlfeldts stol

Foto: Jonas Palm

L

28 KARLFELDTBLADET 2018:2

Karlfeldt och statsministrarna

arlfeldt lär ha sagt att det värsta ögonblic-ket i hans liv var när han måste hälsa Hjal-mar Hammarskjöld välkommen i SvenskaAkademien 1918. Det skedde förmodli-

gen med ett sardoniskt leende. Karlfeldt hade haftstörre sorger än så, men knappast någon meraförödmjukande.

Känslorna var ömsesidiga beroende på attKarlfeldt tjugo år tidigare haft en kärlekshistoriamed Hjalmar Hammarskjölds syster Mina Tisell.För hennes del slutade det med skilsmässa frånMauritz Tisell, som var rektor på folkhögskolani Molkom. Karlfeldt kom dit läsåret 1895-96,men redan i mars 1896 måste han lämna sintjänst. Mina följde honom på tåget, men hennesman hämtades hem henne i Deje.

Karlfeldt sökte förmodligen upp Mina för attgöra rätt för sig, men han blev avvisad av famil-jen. Hjalmar Hammarskjöld skötte sin systersskilsmässa och fick också svara för hennes för-sörjning. Han hade ingenting till övers för Karl-feldt, som blivit känd som skald, men saknadeekonomi och ställning.

Märkligt nog kom Hjalmar Hammarskjöldoch Karlfeldt på helt olika vägar att nå toppen iden tidens samhälle. Hammarskjöld slutade som

landshövding i Uppsala och statsminister, medanKarlfeldt blev berömd som skald och sekreterarei Svenska Akademien. De båda männen hademycket gemensamt, men kunde knappast tala omdet. Hammarskjöld var bara två år äldre än Karl-feldt. Ingen av dem dög till militärtjänst och bådavar kantiga i umgänget och behövde ensamhet.Hammarskjöld lämnade varje år familjen för attfara till Storlien, precis som Karlfeldt brukadegöra. Jordbrukskrisen på 1880-talet drev Karl-feldts far i konkurs 1885. Gården gick förlorad,men samma öde drabbade Hjalmars och Minasfar Knut Hammarskjöld. Han förlorade Väde-rum i Småland 1882 och var tydligen ännu merlättsinnig med andras pengar än Karlfeldts far. Ibåda fallen förskönade släkten det som hänt ochriktade sin bitterhet mot fordringsägarna.

Hjalmar Hammarskjöld tvingades avstå frånstudier i klassiska språk och satsade på den mermatnyttiga juridiken. Till skillnad från Karlfeldtavlade han sina examina i snabb takt och blev

K

Hjalmar Hammarskjöld var statsminister 1914-1917 och efterträddes på posten av Nils Edén1917-1920.

Mina Tisell Hammarskjöld

29

professor i privaträtt i Uppsala 1891. HjalmarHammarskjöld visade sig vara en ypperlig för-handlare och togs snart i anspråk för olika upp-drag. Han vann kungahusets förtroende och för-handlade fram skilsmässan mellan prins Wilhelmoch Maria. Hammarskjöld deltog i förhandling-arna i Karlstad 1905, när Norge och Sverige gickskilda vägar, och undanröjde på så vis en konfliktsom kunnat bli ödesdiger när han var statsminis-ter under kriget.

Karl-Ivar Hildeman har skildrat händelserna iMolkom i sin bok En löskekarl (1977). Där finnsinget porträtt av Mina, men jag fann ett sådant ien släktkrönika om familjen Hammarskjöld re-digerad av Beata Losman, Ur småländska rötter(2005). Beata Losman har också skrivit de avsnittsom handlar om Knut, Hjalmar och Mina Ham-marskjöld. Brevväxlingen säger något om hursläkten såg på Karlfeldt. Mina levde länge ensamefter skilsmässan och Karlfeldt tog hennes död1928 hårt. Han skrev flera dikter till Mina och”Irina” och ”Du ler” trycktes i Fridolins visor1898, samma år som skilsmässan blev klar. IKarlfeldtsamfundets årsbok 2017 visar jag att tvåandra dikter, ”Fru Lena på Trojenborg” och”Lugnet”, förmodligen också handlar om Mina.

Hjalmar Hammarskjöld glömde aldrig enoför rätt och som ledamot i Svenska Akademienkunde han utnyttja sin juridiska sakkunskap tillatt kritisera sekreterarens protokoll så att Karl-feldts knogar vitnade. Karl-Ivar Hildeman be -

rättade dessa detaljer för mig och nämnde att deflesta kom från Anders Österling som eftermånga påstötningar gav honom en intervju. Devandrade utåt Djurgården fördjupade i ett samtalom gamla tider, när Karl-Ivar plötsligt kom på