Kaktusen som leder till Gud A V A N D E R S H A A G

E N S E R U T S O M E N G R Ö N M O R O T D Å D E N

sticker upp sitt huvud ur sanden vid Rio Grande i Mexiko,

kaktusarten peyote. Men förtär man den blir man hög. Och

den har givit upphov till en egen religion — peyotekulten — och en

egen kyrka för indianer: Native American Church, NAC.

"Gud gav Jesus till den vite mannen. Den röde mannen gav

han Peyoten." Så tror man i denna kyrka. En höstnatt fick jag

vara med på ett av deras möten.

Det var gamle Arthur, en återställd alkoholist, som stod som

värd för den nattens möte, för att ge styrka åt honom och hans

familj. Mötesplats: tipin utanför byn Hominy i norra Oklaho-

ma, Osageindianernas land.

Skymning. Mitt i tipin flammade elden, som sammanbinder

himmel och jord. Öppningen i öster var stängd. Bakom altaret i

väster satt den ålderstigne "prästen" - the roadman, "vägman-

nen" - och ledde ceremonin. Den täta röken gjorde att jag mer

hörde än såg den vänligt plirande mannen. Han klargjorde ce-

remonins innebörd för oss 25, varav två kvinnor, som satt på fil-

tar i en cirkel runt elden. Om och om igen betonade han att

ritualen skulle fortsätta till gryningen. Och att alla regler måste

hållas. Gång på gång påpekade han:

— Alla de här sakerna är till för er välsignelse. Använd detta

tillfälle. Ta för er, sa han, och pekade på tingen, som låg framför

honom på altaret.

Hans fingrar nuddade den fjäderprydda ledarstaven framför

honom; därefter trumman, kalebassrasslan och paketet med to-

bak. Sedan sträckte han ut fingret mot altarets centrum: den

övre delen av en peyotekaktus - en peyoteknapp, som det kal-

D

las. Den gröna grytan till vänster därom innehöll ett te bryggt

på peyote. Till höger stod en kristallskål fylld med torkad och

pulveriserad peyote blandad med vatten. Där stannade hans

hand. Det var dags för nattvard.

— Bered nu peyoten, sa han till sin högra bisittare. Peyoten är

vårt bröd och vin. Det är Kristi kropp.

Små bollar av blandningen i skålen rullades. Andäktig tyst-

nad. Bollarna lades på en sådan där billig serveringsbricka som

man kan köpa på Åhléns. Brickan sändes runt.

Kladdiga klumpar. Försiktigt och misstänksamt tog jag små

tuggor. Bittrare än malört. En kvinna kräktes. Det gjorde inte

jag, men jag hade en tom kaffeburk i beredskap.

Det var dags för begynnelsesången. Kalebassrasslan och le-

darstaven skickades medsols till den förste i cirkeln som kunde

de traderade peyotesångerna. Det var Arthur. Också trumman,

gjord av en stor urholkad kalebass och delvis fylld med vatten,

lämnade altaret. Den trumkunnige Steve satte sig till höger om

sångaren; vände på trumman för att blöta trumskinnet och bör-

jade bänka frenetiskt.

Arthur sjöng fyra sånger. Om skymningen, om peyoten, om

Jesus, sjöng han på osage och på comanchespråk. Sedan lämna-

de han över staven till nästa sångare i cirkeln. Och trumspelaren

följde med. Proceduren upprepades natten igenom.

Drogen började långsamt verka. Först bara ett illamående;

sedan en lätt berusning. Större var effekten när jag slöt ögonen.

Trumpinnens entoniga dunkande mot det våta trumskinnet

omvandlades till mångfärgade prickar som studsade i kosmos.

Likt en schaman kunde jag segla iväg över smaragdgröna ängar

och azurblå hav. Men jag var inte där för att njuta. Vi var där för

att be; be för oss själva, för andra, för världen. Det gjorde väg-

mannen klart för oss.

Kände man behov av att lätta på sitt hjärta och få hjälp i sin

bön av vägmannen, kunde man be bisittaren rulla en korsfor-

mad cigarett av tobak och majsblad. Sedan fick man ställa sig

framför elden och altaret och tala ut. Cigarretten tändes på el-

den och röktes puffande av vägmannen - schamanen - som

med rökens hjälp sände sin bön upp till Herren.

- De vita använder tobaken för sin njutnings skull. Det är

fel. Det får man bara igen. Våra förfäder sa att man bara ska

använda tobaken i ett heligt syfte, som ett sakrament, för att få

kontakt med Gud.

Också peyoten är ett sakrament. Det berättade delawarein-

dianen Billy Skye för mig före mötet, då han invigde mig i cere-

monins mysterier.

- En indian skulle aldrig komma på tanken att använda den

utanför den heliga ritualen. Peyoten är en gåva. Den helar och

hjälper oss att tänka och handla rätt. Men bara om man använ-

der den rituellt.

Peyoten är inte ens till för att ge visioner. Att söka visioner är

annars något fundamentalt i indianska religioner.

- Det finns indianstammar nere i Mexiko som använder

peyoten för att få visioner, sa Billy Skye. Men strävar man efter

en uppenbarelse måste man vara säker på att den är äkta - inte

bara en hallucination!

Äkta och heligt kändes det då comancheindianen Tom bikta-

de sitt kluvna sinne. Dagen innan hade varit en stor och ljus

dag. Hans dotter hade gift sig med en apache. Men nästan en-

sam bland de många bröllopsgästerna bar han på hemligheten

att äktenskapet skulle bli barnlöst, hans dotter var inte frukt-

sam.

— Hjälp min dotter att finna en väg; hjälp mig att finna en

väg, genom detta svåra liv, o allsmäktige Herre!

Hans tårar blev mina och hela församlingen försjönk i inten-

siv bön. Jag gled in i ett slags vaket drömtillstånd där jag tyckte

jag fick kontakt med dem jag älskar, och som jag visste behövde

stöd. Varje tanke skapade livliga bilder. Vissa var mörka, andra

ljusa, beroende på vad jag tänkte på och hur jag kände. Gudom-

lig nåd kom till mig.

Midnattssången sjöngs då natten var som tätast. Eftersom

den heliga örnen dricker vatten då, fick också vi vatten. Utanför

glimmade tusentals stjärnor på en klar himmel. Några koyoter

gläfste ute på prärien. Det upptäckte jag då naturen tvingade

mig ut.

Man kunde inte gå ut när som helst. Det gällde att passa på

under de pauser som uppstod efter varje sångrundas fullbordan.

När något heligt föremål lämnat altaret bildades det en kraft-

linje mellan föremålet och altaret. Den linjen fick man inte

överskrida — en linje som jag tyckte mig kunna se under ruset.

När vi lämnat midnatt bakom oss kändes det som om magin

började släppa. Kanske det berodde på att jag inte var nog flitig

med att dricka från grytan med peyote-te; kanske det berodde

på att andra drack för mycket.

Framemot småtimmarna började jag upptäcka att den unge

Dave, och några andra, var där i ett mindre sakralt syfte – de gillade

berusningen. Kopp efter kopp med te hävde de i sig.

Och försvann allt oftare ut i natten utan att vara särskilt noga

med reglerna. De mer seriösa i samlingen höll god min. Eller

skämtade med fyllbultarna. Det var i alla fall bättre att de fick

tag i peyote än alkohol - en drog som är förbjuden bland peyo-

tister - tycktes de mena.

När gryningen kom gick alla ut och hälsade solen. En del

med vördnad. Andra tände en cigg, kopplade av och pratade om

dittan och dattan. Alla var på gott humör.

Efter värdfamiljens frukost, bestående av majs, frukt och

kött, offrad till Gud och peyoten, var jag tvungen att ge mig av.

Jag fick mängder av välsignelser och gåvor. Samt en förmaning:

- Skriv nu om dina upplevelser så att ditt folk förstår något

av vårt sätt att tänka och leva.

Jag vidrörde peyoteknappen på altaret och tänkte: Det blir

nog omöjligt.

" A L K O H O L V Å R T P R O B L E M " Användandet av peyote i USA är strängt reglerat och bara lagligt

för medlemmar i Native American Church, med undantag för

några delstater där det förbjudits helt. Oreglerad är däremot

hanteringen av alkohol - och den tar kål på fler indianer än

något annat. Det berättar delawareindianen Billy Skye, peyotist

och socionom med alkohol- och narkotikafrågor som speciali-

tet. Han pekar på en skrämmande statistik som visar att det ge-

nomsnittliga dödstalet med alkohol som orsak är sex gånger

högre bland indianer än rikssnittet i USA.

— Det finns flera orsaker till varför vi super ihjäl oss, varför vi

råkar ut för olyckor eller slår ihjäl fruar och barn under alkoholens

inflytande. Vi har ingen historisk vana att hantera spriten, vi

är överlag fattigare, kanske vi tål den sämre. Men den viktigaste

orsaken är inte fysisk, den är själslig!

Indianerna har inte bara decimerats numerärt, utan även

psykiskt och kulturellt, sedan de vitas ankomst. Han kallar det

folkmord. Detta folkmord är ett kollektivt trauma för ur-

sprungsbefolkningen, som bara kan helas med själslig behand-

ling.

—På det yttre planet måste vi få de rättigheter som USA:s

regering lovat oss i århundraden. Nu får vi inte ens bestämma

själva över de få tillgångar vi fått genom olika avtal. Regeringen

tror att vi inte kan sköta dem på grund av vårt utbredda alkohol-

missbruk!

—På det inre planet måste vi gå tillbaka till våra rötter. Hitta

tillbaka till vår egen kultur och religion.

I sitt arbete som alkohol- och narkotikaterapeut blandar Billy

Skye AA:s metoder, som han menar har sin grund i indianernas

traditioner, och ännu äldre metoder såsom det indianska re-

ningsbadet, Sweatlodge, samt örtbrygder. Vad det är för örter

han ger vill han dock inte tala om. Det lovade han att hålla hem-

ligt för alla utomstående då han fick kunskapen om örternas

verkningar från "de gamle".