Jessica Schiefauers Pojkarna ur ett genusperspektiv-

Hur genus problematiseras och diskuteras i en ungdomsbok

Jessica Schiefauers Boys from a gender perspective

How gender is problematized and discussed in a young adult

Romyna Olea Torres

Esetisk-filosofiska fackulteten

Litteraturvetenskap

Litteraturvetenskap 3: 15 hp

Handledare: Heléne Blomqvist

Examinator: Sofia Wijkmark

Termin: HT 2013

Sammanfattning

I den här uppsatsen har jag analyserat Jessica Schiefauers ungdomsbok Pojkarna ur ett

genusperspektiv. När man talar om genus avser man det sociala könet samt föreställningar

om manligt och kvinnligt. Jag diskuterar och problematiserar de dominerande föreställningar

som framställs och bekräftas i romanen, och detta görs genom att fyra huvudrubriker

diskuteras. Med den här analysen vill jag öka genusmedvetenheten samt visa hur man genom

litteraturanalys och litteraturdiskussion kan närma sig genusdebatten i skolorna. Jag har

huvudsakligen utgått från Yvonne Hirdmans teori om genuskontraktet samt tagit stöd i Berit

Ås lista över härskartekniker. I den här analysen blir det tydligt att pojkar och flickor bemöts

olika, både vad gäller från vuxna och ungdomar. I romanen är pojkarna vana att använda

flickor efter eget behag och flickorna får lära sig att tolerera det, och samhället accepterar att

det är så här. Det framkommer också att flickorna tar en underordnad plats gentemot pojkarna

och detta görs omedvetet och av ren vana. Det framgår också att flickor är tvungna att

socialiseras in i en roll som de egentligen inte vill ta på sig. Det märks även vad som händer

med de personer som vägrar infinna sig i ”genusnormativiteten”. Jag analyserar även flickors

begränsningar och pojkars möjligheter, och slår fast att man måste ha ett visst kön för att

kunna göra vissa saker.

Abstract

In this essay, I have analyzed Jessica Schiefauers youth book Pojkarna (translated: ´Boys´)

from a gender perspective. When we talk about gender we talk about the social gender and on

notions of masculinity and femininity. I discuss and problematize the dominant notions

obtained and confirmed in the book, and this is done by discussing four main headings. With

this analysis, I want to increase gender awareness and demonstrate how we through literature

analysis and literature discussion can approach the gender debate in schools. I have mainly

based the analysis on Yvonne Hirdman 's theory of “gender contract” and have found support

in Berit Ås list of assertiveness techniques. In this analysis it becomes clear that boys and

girls are treated differently, both in terms of adults and adolescents. In the book, the boys are

used to using the girls at their discretion and the girls have to learn to tolerate it, and society

accepts it is this way. It also appears that the girls are taking a subordinate position in relation

to the boys and this is done unconsciously and out of habit. It also shows that girls have to be

socialized into a role that they do not really want to take. It can also be seen what happens to

those who refuses to accept the "normativity of gender ". In this essay I also analyze girls'

limitations ' and boys' facilities, and states that you have to have a specific gender in order to

do certain things.

Innehållsförteckning

Inledning ................................................................................................................................... 1

Genusteori ................................................................................................................................. 3

Ungdomsromanen Pojkarna .................................................................................................... 6

Recensioner ............................................................................................................................... 7

Tidigare analyser av romanen ................................................................................................ 8

Analys ........................................................................................................................................ 8

Hur flickor och pojkar bemöts ...................................................................................... 10

Flickors begränsningar och pojkars möjligheter ........................................................ 13

Flickornas och pojkarnas egenskaper .......................................................................... 16

Queer................................................................................................................................ 21

Genus i dagens samhälle .................................................................................................... 27

Att öka genusmedvetenheten i samhället ......................................................................... 28

Litteraturförteckning ............................................................................................................ 29

1

Inledning Genusforskningen har sin bakgrund i feministisk kritik av ojämlika maktförhållanden mellan

könen. Men med namnskiftet till genus handlar forskningen även om föreställningen av både

manligt och kvinnligt. Judith Butler, amerikansk professor i litteraturvetenskap, skiljer på

biologiskt kön och genus (Nordenstam, 2005, s. 128). Genus är det som brukar kallas för

socialt kön. Det handlar om de förväntningar och föreställningar som både individer och

samhälle har på hur människor bör vara och bete sig utifrån sitt biologiska kön. Det kända

citatet ” [m]an föds inte till kvinna, man blir det” (De Beauvoir 2002, s.325) kommer från

Simone De Beauvoir, filosof och en av de ” [v]iktigaste företrädarna” för den franska

varianten av existentialismen (ne.se). Helena Josefsson har skrivit boken Genus-hur påverkar

det dig? (2007) och där skriver hon att det är många som anser att flickor och pojkar har

samma möjligheter i dagens samhälle men poängterar att faktum är att det finns en hel del

som påverkar och begränsar våra möjligheter (Josefsson 2007, s. 5). Hon skriver vidare att vi

utgår från manligt och kvinnligt när vi organiserar samhället, vad gäller företag, skolor och

politiska system (Josefsson 2007, s. 15). I den här uppsatsen har jag valt att analysera en

ungdomsbok ur ett genusperspektiv just för att diskutera och problematisera dessa skillnader.

Jag har som exempel valt en samtida skönlitterär bok, Pojkarna (2011) skriven av Jessica

Schiefauer. Jag diskuterar och problematiserar de dominerande föreställningar som framställs

och bekräftas i romanen. Jag vill visa hur man genom litteraturanalys och litteraturdiskussion

kan närma sig genusdebatten i skolorna och förhoppningsvis öka genusmedvetenheten. Jag

vill påvisa hur man genom analys av ungdomsromaner kan få syn på hur genus framställs i

samhället och på så sätt möjligen kunna medverka till en större genusmedvetenhet. Jag menar

att med litteraturanalys och litteraturdiskussion kan eleverna bli mer kritiskt medvetna om i

hur hög grad våra genusföreställningar styrs av sociala och kulturella normer som är mer eller

mindre omedvetna. I svenskämnets syfte framgår det att eleverna i mötet med olika typer av

texter skall ” [g]es förutsättningar att utveckla den egna identiteten och sin förståelse för

omvärlden” (Lgr 11). Jag menar att med de föreställningar som finns om hur de olika könen

”bör” vara skapar gränser för utvecklingen av den egna identiteten. Föreställningarna om hur

de olika könen bör vara, och vilka kommer till uttryck i de litterära texterna, kan tänkas

spegla en hel del av de uppfattningar som går att finna i samhället just vid den period då

boken är skriven.

Mitt syfte mynnar ut i dessa frågor:

2

1. Vilka dominerande föreställningar om kvinnligt och manligt framställs och bekräftas i

ungdomsboken? Hur problematiseras och diskuteras de?

2. Hur kan man med hjälp av litteraturanalys och litteraturdiskussion behandla frågor om

genus i skolan?

Uppsatsen har sin utgångspunkt i litteratursociologi, så till vida att litteratursociologin

avgränsas som ” [e]tt ´systematiskt studium av litteraturen som socialt fenomen och som

system och institution i samhället´ ” (Svejdedal 2012, s. 74). Svejdedal skriver att man

regelmässigt analyserar de relationer som finns mellan samhället och skönlitteraturen

(Svedjedal 2012, s. 78). Med den här metoden analyserar man texterna ”med särskild hänsyn

till hur samhällsstrukturerna framträder” (Furuland 2012, s. 18). Framförallt har den

litteratursociologiska forskningen intresserat sig för litteraturen som ”skapare av samhälleliga

identiteter”, och enligt Svedjedal sker detta ideligen utifrån perspektiven ”klass, genus eller

etnicitet”. (Svedjedal 2012, s. 78) I boken Textens mening och makt (2005) framgår det även

att den här metoden kan användas som ett hjälpverktyg för att klarlägga samt ”studera

samhällsvetenskapliga problem” (Bergström och Boréus 2005, s. 12), och i den här

uppsatsens fall är det hur genusordningen framställs samt diskuteras och problematiseras i

den valda ungdomsboken.

Bergström & Boréus (2000) skriver att för att få en betydande textanalys krävs en intressant

fråga, men det krävs även ett tillvägagångssätt för att besvara den (Bergström och Boréus

2000, s. 35). I sin tur skriver Anders Palm (2002) att när man tolkar innebär det att ”man

förmedlar mening till någon annan för att de ska få större förståelse” (Palm 2002, s. 190).

Texter speglar och kan påverka samhället, men det är även tvärtom, att samhället kan påverka

texter (Bergström och Boréus 2000 s. 22). Bergström & Boréus anser att texter reflekterar

”medvetna och omedvetna föreställningar som människorna i texternas tillkomstmiljöer

hyser” (Bergström och Boréus s. 15). Linda Adamsson och Annika Lindgren skriver i sin

uppsats att med den här metoden kan man därmed urskilja vilka normer som är dominerande

i skönlitteraturen och i samhället (Adamsson och Lindgren 2008, s. 10). Syftet med studien är

att ur ett genusteoretiskt perspektiv analysera hur genusordningen framställs och diskuteras i

den valda skönlitterära ungdomsboken. Här utgår studien från Yvonne Hirdmans genusteori

om isärhållandets och hierarkins princip. Genusordningen myntades av historikern och

genusforskaren Hirdman. Med Hirdmans genuskontrakt kan man tala om gränserna för

kvinnans möjligheter (Hirdman 2012, s. 464). Jag kommer även att utgå från Berit Ås som

3

var professor i socialpsykologi. Jag använder mig av Ås lista över härskartekniker. För att

komma djupare in under textens ytskikt kommer jag även att använda narratologins redskap.

Vad dessa teorier innebär återkommer jag till, dels under teoridelen samt att teorierna vävs in

i analysen.

Materialet som uppsatsen utgår från är en samtida skönlitterär ungdomsbok, Jessica

Shiefauers Pojkarna (2011), vilken vann Augustpriset för bästa svenska barn- och

ungdomsbok samma år som den utgavs. Genom att välja en roman som är skriven i nutid kan

man se vilka föreställningar om kvinnligt och manligt som bekräftas och problematiseras i

romanen samt troligtvis se vilka föreställningar som är aktuella för vårt samhälle idag.

Uppsatsen gör inga anspråk på att vara generaliserbar utan vill endast uttala sig om just den

roman som har analyserats. Genom att endast analysera ett verk blir analysen mer grundlig.

Även om det framhävs att uppsatsen inte gör anspråk på att vara generaliserbar menar jag att

den är av vikt då man har utgått från en barn- och ungdomsbok och på så sätt får man en

inblick i vilka föreställningar om manligt och kvinnligt som förmedlas.

Med min studie vill jag inte slå fast textens mening, utan snarare, som Anders Palm uttrycker

det, ”pröva möjliga betydelseperspektiv” (Palm 2002, s. 194). Rosenblatt skriver att ”en

roman eller en dikt eller ett skådespel förblir bara bläckfläckar på papper tills en läsare

förvandlar dem till en rad meningsfulla symboler.” (Rosenblatt 2002, s. 35) Vidare skriver

hon att det är lätt att se hur den som läser ” börjar bygga på tidigare livs- och

språkerfarenheter när han söker dra fram en mening ur de tryckta orden.” (Rosenblatt 2002 s,

36) Varje individ har sitt bagage och sina värderingar och närmar sig texter med vissa

förväntningar och tolkar texterna utifrån sina tidigare erfarenheter, likaså jag. Min avsikt är

att min tolkning ska nå fram till en förståelse som delas i respekt med andra, och som Palm

skriver att det blir tal om intersubjektivitet i ett forskarsamhälle, den accepteras och anses

vara väsentlig och tänkvärd (Palm 2002, s. 194).

Genusteori Genusordning, eller könsmaktsordning, är ett begrepp som används inom genusforskningen,

och som myntades av historikern och genusforskaren Yvonne Hirdman på 1980-talet. Enligt

Hirdman skapar och upprätthåller varje samhälle ett ordningssystem där kvinnor och män

hänföres olika uppgifter, roller och positioner. Hirdman skriver om tre grundläggande

4

principer för hur man skapar osynliga regler, normer och förväntningar om manligt och

kvinnligt i vårt samhälle:

1. Kvinnor och män hålls isär.

2. Det manliga värderas högre än det kvinnliga.

3. Alla är med och skapar genusordningen.

(Hirdman 2012, s.459)

Med den första punkten menas ”isärhållandet” eller som Hirdman även kallar ”dikotomin”

(Hirdman 2012, s.459); att kvinnligt och manligt inte bör blandas, utan att de bör hållas isär.

Med den andra punkten menas hierarkin eller det manligas norm, att det är mannen som utgör

normen för det mänskliga och kvinnan som är det avvikande (Hirdman 2012, s. 459). Med

den sista punkten menar Hirdman att alla är med och skapar genusordningen, både kvinnor

och män, och oftast sker det helt vanemässigt. Det upplevs som "normalt" för oss att det ska

vara så (Hirdman 2012, s.463).

Berit Ås var professor i socialpsykologi vid Oslo universitet. Härskartekniker som innefattar

maktförhållanden mellan kvinnor och män har Ås formulerat, detta gjorde hon i slutet av 70-

talet. Dessa härskartekniker tas till när en person eller grupp vill slå vakt om sin överordnade

position. Från början var det fem tekniker, men efterhand har ytterligare två tillkommit. De

härskartekniker Ås skriver om är:

1. Osynliggörande.

2. Förlöjligande

3. Undanhållande av information

4. Damned if you do and damned if you don´t eller Hur du än gör så gör du fel! (även

kallad dubbelbestraffning)

5. Skam- och skuldbeläggning

6. Objektifiering av kvinnor

7. Våld mot kvinnor

(Lönnroth s.12f)

Ami Lönnroth har skrivit boken Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås (2008),

där har Lönnroth exemplifierat alla härskartekniker utifrån ett samtal hon hade med Ås när

några kvinnliga universitetslärare träffades. Här förklaras teknikerna utifrån Ås ord och

förklaras på följande sätt;

5

Osynliggörande. Hon förklarar det som att under ett möte är det en kvinna som är mest aktiv

med att komma med förslag, medan övriga i sammanträdet sitter tysta. Efter 20 minuter

upprepar en av männen ett av kvinnans förslag, och mannen får gehör av de andra och de

tycker att hans förslag låter bra (Lönnroth 2008, s. 13). Man har osynliggjort kvinnan och

låtsats som att hon inte varit närvarande under mötet. Nästa teknik som förklaras är

förlöjligande. Författaren skriver att ” [v]id ett politiskt nomineringsmöte skickas en karikatyr

runt av en medelålders kvinnlig kandidat. Naken. Fniss i bänkarna. Hon blir inte nominerad.”

(Lönnroth 2008, s.13). Den tredje härskartekniken är undanhållande av information, vilken

Lönnroth förklarar på följande sätt:

Ett självupplevt exempel: jag är enda kvinnliga journalist i en redaktion som är på en

tvådagarskonferens för att diskutera vår dåliga arbetsmiljö. Den drivande bakom att

konferensen kommit till är jag själv i egenskap av facklig förtroendekvinna. Efter en

dags ihärdigt manglande föreslår konferensledaren: ´nu går vi och badar bastu´. Döm

om mina manliga kamraters förvåning när jag hänger med i bastun. Därmed elimineras

möjligheterna till off-the-record-snack, det vill säga undanhållande av information

(Lönnroth 2008, s.14).

Vidare skriver Lönnroth om Damned if you do and damned if don´t, även kallad för

dubbelbestraffning och det är det begreppet jag kommer att använda i min analys. Lönnroth

beskriver; ”-När jag var partiledare för SV fick jag ibland höra att jag var slavdrivare när jag

drev igenom beslut raskt och bestämt. Min efterträdare fick höra att han var stark och

beslutsfähig när han gjorde samma sak.” Lönnroth fortsätter berätta vidare om vad Ås

uttryckte: “Hur jag än gjorde, gjorde jag fel.”(Lönnroth 2008, s.15). Den femte

härskartekniken är Skam- och skuldbeläggning. Denna har mycket gemensamt med

föregående härskarteknik och följande scenario målas upp: En ensamstående mamma är på

ett möte i skolan eftersom hennes son har problem i skolan. De på skolan undrar hur mycket

mamman egentligen jobbar och anser att hon bör vara hemma mer för att hjälpa sin son med

läxorna. Samtidigt som chefen på mammans jobb uttrycker att det vore bra om hon kunde

jobba över då det behövs. Hur hon än gör blir det fel och hon känner skuld och skambeläggs.

Den nästsista härskartekniken är objektifiering. Lönnroth skriver: ”exempel på hur

manssamhället gör kvinnor till objekt och motarbetar dem som subjekt […] (Lönnroth 2008,

s.16). Den sista tekniken är Våld mot kvinnor. Om den skriver författaren så här: ”Min

förhoppning är att om man kan medvetandegöra kvinnor om de andra härskarteknikerna så

kan de få större självrespekt och kanske bli i stånd att avvärja de hårdare metoderna att

förtrycka kvinnor (Lönnroth 2008, s.17). Jag kommer inte att använda samtliga men de jag

använder utvecklar jag under analysen.

6

Ungdomsromanen Pojkarna Kim, som också är romanens berättare, och hennes två vänner, Momo och Bella, har fyllt 14

år och går som alla andra ungdomar i skolan. Kim berättar om relationen mellan pojkarna och

flickorna i skolan. Man får läsa om hur pojkarna förnedrar flickorna i skolan genom verbala

och fysiska handlingar. De tre flickorna håller sig mest för sig själva och de tillbringar en stor

del av sin fritid i Bellas växthus. Växthuset är deras ”frizon” (Schiefauer 2011, s.19)1. Där

har de olika maskerader och vill gärna vara utklädd till något som inte redan finns, för annars

måste de passa in i förutbestämda mallar. Kim vägrar att göra det. Hon drömmer om att hitta

ett blixtlås i huden för att kunna kliva ur den. En kväll när flickorna har maskeradkväll

dricker de nektar ur en av Bellas växter. Det visar sig vara en magisk växt och alla tre

flickorna förvandlas till pojkar. På dagarna är de flickor, på kvällarna förvandlas de till pojkar

när de dricker nektar ur den magiska växten. De får uppleva hur det är att vara de som har

makten. En kväll träffar de ett gäng killar och Kim stiftar en ny bekantskap med killen Tony.

Tony är ”tuff” och kriminell. Tony och Kim utför kriminella handlingar tillsammans och Kim

får en kick av att utföra dessa. Hon känner sig attraherad av Tony och blir dessutom kär i

honom. Detta gör att hon blir ännu mer fäst vid livet som kille eftersom det är enda sättet för

henne att umgås med Tony. En kväll gör hon ett försök att närma sig Tony med flickkroppen

Kim, men han är inte intresserad. En kväll ser Kim när Tony våldtar en tjej, Kim går fram till

Tony och börjar sparka honom tills det rinner blod ur mungiporna och han ligger livlös.

Momo ser detta och springer efter Kim men Kim väljer att springa långt ut i skogen. Väl när

Kim kommer hem till sitt radhus vaknar hon av att hon hör någonting, och till slut ser hon hur

Momo sätter eld på växthuset. Efter den här händelsen kan inte Kim se någon annan utväg än

att ge sig av. Hon lämnar ett brev till sina föräldrar och därefter avskärmar hon sig från alla.

Kim bryter sig sedan in i övergivna hus eller sommarhus och flyttar kontinuerligt. I vuxen

ålder skickar Kim en ljusblå blomma till namnet på gatan där Bella haft sitt växthus. Bella

ringer Kim och ber henne komma, Bella säger att hon är skyldig dem det. Kim återvänder till

sina forna vänner och de tar på sig sina gamla maskeradkläder och umgås hela natten. På

morgonen ser Kim sig omkring i Bellas lägenhet och ser massvis med böcker, en hel del

uppslagna böcker samt att Bella har börjat plantera något. Man kan ana att Bella har planterat

en magisk växt. Romanen avslutas med att det kring Bellas hårburr fladdrar en sky av

1 Hädanefter kommer endast sidnummer att anges inom parentes när jag refererar till primärkällan Jessica Schifauer 2011.

7

fjärilsvingar och Bella uttrycker följande till Kim; ”Kom. Hon väntar på oss.” Man anar att

”hon” är den magiska blomman.

Recensioner

Inför den här studien har jag även läst olika recensioner om Pojkarna för att få en uppfattning

om hur romanen har uppfattats och mottagits av läsarna. På baksidan av romanen beskrivs

den med bland annat orden ”uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap”. Av de

recensionerna jag har funnit kan jag dra slutsatsen att Pojkarna har lästs och tolkats på flera

olika sätt. Pojkarna vann Augustpriset för bästa ungdomsbok 2011 med motiveringen ”med

vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet” (Nordquist 2012). Sanne Näsling (2011)

har skrivit en recension om Pojkarna i Dagens Nyheter. Där konstaterar hon att flickorna

förnedras ”av pojkarnas ´händer som trots allt var varma mot kroppen.´ ” (Näsling

2011). Näsling skriver att Schiefauer med sådana formuleringar sätter ”fingret på

patriarkatets förödmjukelser; de svider i flickkroppen”. I en recension som skrivits i

Litteraturmagazinet, skrivs det att romanen handlar om ”begär som trotsar gränser och

vänskap som förstörs.” (Lönnlöv 2012) Dessutom poängterar Lönnlöv svårigheten för

flickorna att någonsin passa in. Även Sofie Nordquist (2012) skriver i Litteraturmagazinet,

och hon skriver att hon tycker att romanen är alldeles för stereotyp:

Däremot är den alldeles för stereotyp för att vinna ett nutida pris! Flickorna är objekt i

killarnas ögon, och de gör inget motstånd alls när killarnas händer börjar fladdra över

flickornas kroppar. Det finns väldigt lite av jämställdhet och god självkänsla hos

flickorna, och det tycker jag känns tråkigt. Det blir rentav tråkigt och gammalmodigt

att läsa (Nordquist 2012).

En recensent skriver en möjlig förklaring till varför det på baksidan av romanen inte skrivs ut

vad den egentligen handlar om: ”Ibland ignoreras det uppenbara normbrottet för att passa in i

mainstream-media” och menar att med beskrivningen som finns på baksidan framgår det inte

tydligt vad romanen handlar om i själva verket (Summanen 2013). Många av recensenterna

nämner begreppet ”queer”, och Summanen är en av dem: ”En härligt queer bok som skildrar

en ung transperson och hens vänner” (Summanen 2013). Läsandet av recensionerna har

genererat till nya angreppssätt samt till en djupare analys. Uppfattningen anses även vara

viktig för den som läser uppsatsen, för att få ett intryck om inte hur enbart jag har uppfattat

Pojkarna, utan även hur andra har tolkat romanen.

8

Tidigare analyser av romanen Eftersom romanen är relativt ny har jag inte kunnat finna någon tidigare forskning om

romanen. Jag har däremot funnit två kandidatuppsatser om Pojkarna. En student på Lund

universitet, Emma Severinsson, har skrivit en uppsats om Pojkarna. Hon konstaterar att

kroppen är central i romanen då den ses till en ”begränsning, en möjlighet och en utmaning

mot rådande normer.” (Severinsson 2012, s. 25) Severinsson (2012) diskuterar att

flickkroppen ses som en begränsning, maktlöshet och något negativt. Medan pojkkroppen är

full av möjligheter (Severinsson 2012 s. 25). Hon skriver vidare att ”Pojkkroppen erbjuder

även en frihet från de objektifierade blickarna som flickkroppen ständigt utsätts för.” Vidare

problematiserar hon den manliga blicken. Blicken ses också som ett hinder då Tony inte ser

Kim som ”åtråvärd” i sin flickkropp utan avvisar henne. Ingen av kropparna är dugliga för att

passa Tony, då den heteronormativa ordningen störs av ett homosexuellt begär och Tony inte

vill utmana denna.” (Severinsson 2012, s.25). Rebecca Pier, också student på Lunds

universitet, har även hon skrivit en uppsats, ”Dagflickan och nattpojken”. Där skriver hon att

”som läsare får man uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka.” (Pier, 2013, s.

22). Pier skriver i sin avslutning att ”Flickorna går från att känna sig oviktiga till att vara

intressanta när de förvandlas (Pier s.22). I sin uppsats konstaterar hon att livet blir enklare för

flickorna när de är pojkar eftersom de slipper sexismen, de får respekt samt att de får röra sig

fritt. Pier anser att alla karaktärerna i romanen följer normen av vad maskulinitet och

femininitet är (Pier, s.22). Hon hänvisar vidare till John Stephens schema om maskulinitet

och femininitet i litteratur där 20 av 30 ord passar in på karaktärerna i romanen. Några av

orden från Stephens schema är våldsam kontra ej våldsam, stark kontra vacker, tuff kontra

eftergiven. Detta schema går att finna som bilaga till hennes uppsats. Pier skriver vidare att

Kim utvecklas under romanens gång: ” från att tycka att rollen som flicka är usel, till att vara

pojke är det bästa som hänt henne på länge, till att hon till sist är ganska nöjd med sitt liv som

flicka och den gemenskap hon ingår i.” (Pier 2013, s.22).

Analys

Helena Josefsson skriver att många tror att det inte spelar någon större roll om man är tjej

eller kille i Sverige idag, men hon slår hål på det påståendet (Josefsson 2007, s. 5). Josefsson

skriver att faktum är att det finns en hel del som påverkar och begränsar våra möjligheter.

Tron om att tjejer och killar i Sverige har ungefär samma möjlighet att bete sig som de vill,

till exempel vad gäller att visa känslor och att välja utseende och kläder stämmer inte alls

9

(Josefsson 2007, s. 5). Helen Schmidl (2005) skriver att forskaren R. W Connells har

beskrivit skillnaderna mellan könen så här:

Kvinnor antas ha en uppsättning egenskaper, män en annan. Kvinnor antas vara

vårdande, lättpåverkade, pratsamma, emotionella, intuitiva och sexuellt lojala; män

antas vara aggressiva, orubbliga, fåordiga, rationella, analytiska och promiskuösa.

(Schmidl 2005, s. 286).

I den här analysen kommer jag att lyfta och problematisera några av dessa egenskaper. Mitt

syfte har varit att analysera de dominerande föreställningar om kvinnligt och manligt som

framställs och bekräftas i ungdomsboken och jag har utgått från hur flickor och pojkar

bemöts, flickors begränsningar och pojkars möjligheter, flickornas och pojkarnas egenskaper

och till sist queer. Men för att komma dit har jag först undersökt hur romanen är uppbyggd

för att analysera hur detta kan ha påverkat mig som läsare. Pojkarna har en

cirkelkomposition. Den börjar med slutet, och när romanen lider mot sitt slut tar Kim vid där

historien började och berättar vidare därifrån. Med hjälp av tillbakablickar, så kallade

analepser, fylls luckorna. Tillbakablickarna kommer i kronologisk ordning bortsett från att

Kim ibland återgår och berättar ur ett perspektiv då hon är vuxen. Berättaren i Pojkarna är

homodiegetisk med en extern fokalisation, det vill säga att berättaren Kim befinner sig inne i

berättelsen, och skeendet uppfattas från den position där Kim är då hon berättar (Holmberg

och Ohlsson 2010, s. 75). Kim berättar om sitt tonårsliv i vuxen ålder, det vill säga att Kim

ser tillbaka på sitt liv och historien berättas i dåtid. När man skriver på det här sättet är det lätt

att sympatisera med den som berättar. Med detta berättargrepp skapas en närhet till berättaren

men distans till de andra (Nordenstam 2010, s. 126). Med en homodiegetisk berättare ges ett

intryck av autenticitet men händelserna har troligtvis färgats av Kims intryck. Berättaren ger

utförliga kommentarer som hon har värderat och påbjuder hur läsaren ska uppfatta

händelserna (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 71). Det här skrivsättet kan affektera och väcker

troligtvis mycket känslor hos läsaren, vilket det även har gjort hos mig. Ytterligare ett

perspektiv som är viktig att ta upp är hur jag diskuterar fiktionen som gestaltas i boken som

en direkt beskrivning av hur samhället är. Bo Jansson har skrivit boken Episkt dubbelspel

(2006), där skriver han om faktionsberättelser i bland annat litteratur. Fakta är en utsago om

verkligheten medan fiktion inte gör anspråk på att vara sann, utan det är en uppmaning om

förhållningssätt om att man tillfälligt godtar fantasin (Jansson 2006, s.18). Faktion, å andra

sidan, är både fakta och fiktion, men Jansson poängterar att detta inte kan ske samtidigt.

Precis som han förklarar bilden på ”ankharen” som är på omslaget på hans bok - att antingen

ser man en hare, eller också en anka på bilden, detta beroendes på hur man väljer att fokusera

10

på bilden. Mitt förhållningssätt till samhället som gestaltas i romanen är att vissa händelser i

romanen kan säkerligen ske i vårt samhälle, och har troligtvis också gjort, men det är inte

allas bild av hur det faktiskt ser ut i samhället. Romanen läser jag som en rekonstruktion av

händelserna så som Kim ser på det, och här är det viktigt att poängtera att alla uppfattar

situationer olika. Därför varierar mitt förhållningssätt mellan fakta och fiktion när jag har läst

romanen Pojkarna.

Hur flickor och pojkar bemöts

Kim berättar om maktspelet mellan killar och tjejer, som är väldigt synligt i skolan:

Det hände hela tiden. Några pojkar går förbi några flickor och strax innan de är i

jämnhöjd med varandra sätter en av pojkarna sin underarm framför gylfen och låter den

sprätta upp som en ståkuk ut från skrevet. Han spänner armen, knyter näven, härmar

ljud han hört i filmerna han sett tillsammans med andra pojkar. En annan pojke

uppmärksammar hans gest, bidrar med att trycka in tungan i kindens insida upprepade

gånger. Sedan stämmer de upp i ett unisont ylande, öser hela repertoaren av köttiga

porrfilmsrepliker över flickorna. Det finns bara ett sätt att bemöta dem: hålla munnen

stängd, hålla ryggen rak, hålla masken intakt fastän alla de där orden och gesterna bet

sig fast under skinnet varje gång (s. 22).

Schiefauer inleder sin roman med är att skriva att den inte är till för vem som helst. Utan den

är till för de som kan se (s.9). För de som kan se maktspelet som finns mellan flickor och

pojkar, mellan kvinnor och män i dagens samhälle. Hirdman skriver om det så kallade

genuskontraktet. Genuskontraktet beskrivs av Hirdman som ett osynligt kontrakt som finns

mellan kvinnor och män. Hirdman belyser det faktum att det inte handlar om ett kontrakt där

två jämlikar ingår, utan hon förklarar att det är frågan om ett kontrakt som är ”uppdraget av

den part som definierar den andra.” (Hirdman 2012, s. 462). Genuskontrakten finns på tre

olika nivåer. Jürgen Habermas delar in dessa tre nivåer i:

1. Kulturell överlagring. Föreställningar som finns om hur relationen mellan

”man” och ”kvinna” bör vara.

2. Social integration. Arbetsfördelningen mellan könen. Här kommer jag att

diskutera rollfördelningen mellan könen i skola och samhälle.

3. Socialisering. Där socialiseringen ses som den direkta inlärningen. Exempelvis

”inte ska du gråta som pojke”.

(Hirdman 2012, s. 461ff)

Hirdman menar att när man använder genuskontraktet som redskap kan man beskriva

gränserna för kvinnors möjligheter (Hirdman 2012, s. 463). Genuskontraktet är utfört i detalj,

allt vad gäller uppförande och utseende (Hirdman s. 463) vilket jag kommer att återkomma

11

till under analysens gång. Detta genuskontrakt gestaltas väldigt tydligt i Pojkarna. I romanen

skildras vad som i skolan och det svenska samhället är ett ”acceptabelt” uppförande av killar,

och hur killarna ser på tjejerna som underordnade:

Om du klarade av att hålla munnen hela tiden, om du höll blicken stadigt riktad i

marken medan de undersökte dig med händer och tunga, då fick du till slut en hård

knuff i bröstet och en spottloska framför fötterna. Innan de vände och gick väste de att

vi var äckliga, att vi var fulfittor, att vi var så djävla vidriga att ingen kille någonsin

skulle vilja knulla oss om han så fick betalt för det (s. 23).

De Beauvoir skriver att ”De [kvinnorna] är integrerade i det kollektiv som styrs av männen

och de intar där en underordnad plats.” (De Beauvoir 2002, s. 698) Här blir flickornas

underordnade plats väldigt tydlig. Kim beskriver hur pojkarna brukar sträcka ut tungorna mot

dem samtidigt som tungspetsen ”spelade över” deras kinder. Hon fortsätter med att berätta

om hur pojkhänderna gled uppför deras lår samtidigt som pojkarna viskade med tillgjorda

falska röster ”skorrande” kärleksrepliker (s. 23). Man får tidigt veta att Kim och hennes

vänner vägrar att finna sig i de förutbestämda förväntningar och föreställningar som både

individer och samhälle har på hur människor bör vara och bete sig utifrån sitt biologiska kön.

Vi gick som stora irriterade djur genom våra föräldrars hus, skrek efter något som

kunde stilla de underliga svallningarna, men vart vi än såg fann vi bara de

förutbestämda Kvinnomallarna. (s. 21).

När Kim berättar om en idrottslektion får man veta att de spelade brännboll, enligt pojkarnas

önskemål (s. 42). Kim beskriver hur pojkarna i klassen iakttog flickorna, hur de följde

flickornas minsta rörelse och de tog varje tillfälle i akt för att kunna flina och kommentera det

flickorna gjorde (s. 42).

Jag stod med armarna i kors och blinkade inte ens när läraren skrek att jag väl kunde

satsa lite, för lagets skull. Bellas bröst gungade när hon rörde sig, ingen T-shirt i

världen var stor nog att hålla dem osynliga och när hon sprang, när hon tog fart och

verkligen försökte satsa lite, för lagets skull, då hördes genast busvisslingar och

applåder från pojkarna [---].-Kom hit baby, kom hit så får jag känna på dem! (s. 42).

På grund av pojkarnas beteende ville inte flickorna använda sina starka ben för att springa (s.

42), istället ville de göra sig så osynliga som möjligt, för att slippa bli sedda som objekt. Sär

Lönnroth förklarar det med ”exempel på hur manssamhället gör kvinnor till objekt och

motarbetar dem som subjekt” (Lönnroth 2008, s.16). Flickorna får en bestraffning, den så

kallade dubbelbestraffningen, vilket är en annan härskarteknik som försiggår och Ås förklarar

den på följande sätt att när ”[d]et är fel både det kvinnor gör och inte gör (Ås, s. 9):

12

Läraren stod där med sin visselpipa. Han hörde och såg alltihop men han rörde inte en

min [---].Läraren gestikulerade åt Momo och mig [Kim] att plocka med oss slagträn

och koner och bära bort dem till materialförrådet. Det var en sorts bestraffning. Den

som inte ansträngt sig tillräckligt blev tvungna att plocka undan. Alla kunde se vem

han valde ut och det var meningen, man skulle känna sig utpekad (s. 43).

Dubbelbestraffningen är att det inte spelar någon roll vilket av alternativen flickorna väljer,

eftersom de blir bestraffade oavsett, och vad de än väljer att göra blir det fel (Lönnroth 2008,

s.13). Antingen blir de bestraffade av pojkarna genom nedvärderande kommentarer och

handlingar, eller så blir de utpekade och bestraffade av läraren. Bella fick sin bestraffning av

pojkarna, förutom den bestraffningen hon fick under lektionen fick hon ytterligare en.

Följande handling utspelar sig på väg till omklädningsrummet, efter ovannämnda

idrottslektion:

Jag hörde inte vad de [pojkarna] sa, jag hörde bara tonfallen, hur de talade till henne

[Bella] med mjuka falska röster. Och de släppte in henne i klungan, de lät henne gå

flera steg fram mot dörren innan de började ta på henne, tryckte sina kroppar nära,

lirkade in händerna under tröjan och skulle känna och Bella vred sig, drog sig ur deras

grepp, men pojkarna släppte inte taget om hennes kläder. De drog och krängde och till

sist höll de T-shirten och sportbehån som segertroféer i luften, svingade tyget över

huvudet, skrattade, pekade (s. 44).

Här framkommer det hur pojkar är vana att använda flickor efter eget behag. I romanen ges

pojkar den här rättigheten, av både samhälle och skola, att få göra vad de vill med flickor.

Rättigheten ges genom att vuxenvärlden inte reagerar, och ibland att de till och med ursäktar

pojkars beteende. Det handlar om en slags rättighet som pojkar har. Den här rättigheten är

Kim också medveten om:

Jag ville le tillbaka, jag ville nicka tröstande, säga ”Jag vet, så djävla töntiga, du ska

inte bry dig om dem”. Men jag kunde inte le, jag kunde inte nicka för jag visste att det

inte var barnsligheter, tvärtom. Pojkarna var alltför vana [min kursivering] att kunna

göra som de ville med oss (s. 43).

Som det tidigare har kommenterats är flickorna vana att ta sin underordnade plats. Det sker

”naturligt” att det är så det ska och bör vara. Hirdmans teori om genuskontraktet och hierarki,

innebär just att mannen är överordnad kvinnan och därför står som norm för vad som anses

naturligt samtidigt som kvinnan bedöms som den avvikande. Det anses naturligt att pojkar

agerar på det här sättet, och både pojkar, män, flickor och kvinnor är med och accepterar det.

Genuskontraktet är alla med och gör, män som kvinnor.

Flickorna i romanen brukar ha maskerader. Vid ett tillfälle hade Momo sytt kläder till

maskeraden. Kim berättar för läsarna att under tiden Momo hade mätt deras kroppar

bestämde de att ingen av flickorna skulle föreställa något som redan fanns. De ville inte

13

föreställa något som redan fanns för då ”skulle ju allting vara bestämt: replikerna skulle redan

finnas, rörelserna, minerna, attityderna, det skulle inte bli som vi ville.” (s. 34). Flickorna vill

helt enkelt inte placeras i normen som råder i samhället, de vill inte ”passa in”, de vill inte

skriva på det så kallade genuskontraktet. De vägrar acceptera de tre punkter Hirdman talar

om, den kulturella överlagringen, den sociala integrationen och socialiseringen (Hirdman

2012, s. 462).

Flickors begränsningar och pojkars möjligheter

Kim berättar att hon och hennes kompisar Momo och Bella vägrar växa upp, ”Vi gömde oss i

växthuset för att slippa bli vuxna.” (s. 20) eftersom de var rädda för vad som skulle hända, av

den orsaken att de associerade vuxenlivet med att det då blir, vad de upplever som,

acceptabelt för pojkar att ta på flickorna:

Vi höll oss undan våra jämnåriga, vi aktade oss noga för att lyssna till hormonernas

sång i blodet för vi anade att de kunde övermanna oss när som helst, utan vårt

medgivande. Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur

sängen och veta att barnlekarna måste överges. Vi skulle se oss omkring, se hur andra

gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna

tog på oss med sina händer (s. 20).

Den snedvridna kulturella överlagringen flickorna har upplevt har satt sina spår hos dem. Det

är så här flickorna ser på relationen mellan ”man” och ”kvinna”, och det är så här de tror att

det skall vara, att man som vuxen till slut tolererar att män tar på kvinnor med sina händer.

Att Schiefauer använder just ordet tolerera är nog inte någon tillfällighet. Ordet tolerera

säger att flickor är tvungna att socialiseras in i en roll som de egentligen inte vill ta på sig,

men med tiden lär de sig att tolerera det. Detta vägrar Kim. Kim associerar vuxenlivet med att

tolerera, och hennes desperation och panik framgår tydligt under det stycket när Kim får sin

menstruation.

Jag hukade på det svala plastgolvet, kupade handen mellan benen. En lång brunsvart

slemsträng, den klibbade mellan mina fingrar som simhud. Jag tog en bit toalettpapper,

torkade hårt, gnuggade mellan benen. Pappret blev fullt av rostfärgade klumpar. Ett

trögflytande, oundvikligt tidstecken (s. 139).

Menstruationen förknippar hon med vuxenlivet och som att menstruationen är det

”oundvikliga tidstecknet”. Kim flyr barfota över asfalten efter den händelsen. Hon springer

med händerna tryckta mot magen och ”tårarna svämmade över” (s. 140). Kim springer till

Bellas växthus, trots att Bella har förbjudit henne att ta mer nektar eftersom växten håller på

att ruttna. Då får man verkligen se Kims desperation när hon uttrycker ”förlåt mig, förlåt mig

detta men jag kan inte leva annars” (s. 140). Därefter beskriver hon hur hon ”sjönk ner på

14

huk, lade mina pojkhänder kring huvudet, vaggade kroppen fram och tillbaka.” (s. 140).

Morgonen är kommen, den morgonen då Kim vet att hon måste ge upp lekarna och börja

göra som alla andra, och börja tolerera. En befogad fråga Hirdman ställer sig är hur kvinnor,

generellt sett, har ett lägre socialt värde än män, både historiskt och geografiskt sett (Hirdman

2012, s. 455). Hirdman skriver vidare att man inte föds till man eller kvinna, utan att man

skapas till någotdera. Vidare refererar hon till De Beauvoir, att man inte kan vara en A (man)

utan att förtrycka en B (kvinna) (Hirdman 2012 s. 461), vilket framgår tydligt i Pojkarna.

Hirdman skriver att genussystemet är en ordningsstruktur av kön. Hirdman talar om

genussystemets logiker där den första logiken är dikotomin. Dikotomin förklaras som

”isärhållandets tabu: manligt och kvinnligt bör inte blandas.” (Hirdman 2012 s. 459). Den

andra logiken förklaras som hierarkin, och där är det mannen som är normen. Hirdman

skriver att ”Det är män som är människor, därmed utgör de normen för det normala och det

allmängiltiga” (Hirdman 2012, s. 459).

I boken Modig och stark- eller ligga lågt har pojken i bilderböckerna Malla och Benny

analyserats, och där framgår det att pojken Benny både rör sig snabbare och längre ut i

världen än vad flickan gör, vilket även är tydligt i Pojkarna. Vidare skriver Kåreland att just

att pojkarnas större rörelsefrihet är något som många forskare har kommit fram till när de har

presenterat pojkars beteende (Kåreland 2005, s. 40). Även Maria Nikolajeva, som var

professor i litteraturvetenskap och är även känd expert på barnlitteratur, ansluter sig till denna

teori. Hon skriver att det maskulina rummet är utomhus medan det feminina är inomhus; det

maskulina handlingsfältet är borta från hemmet medan den feminina sfären är hemma

(Nikolajeva 2003, s.64) Här blir den rörelsefriheten påtaglig:

TRE POJKAR GICK genom staden. Det var sommarlovets allra första vecka. Nedför

avenyerna gick vi, över de stenlagda torgen. Vi gick genom nattmörka alléer, på

grusgångar mellan parkernas gräsmattor. Det myllrade av pojkar (s. 66).

Det myllrade av pojkar på natten, och det är en aspekt som är intressant att belysa under det

här avsnittet ”Flickors begränsningar och pojkars möjligheter”. Vad som är intressant att

diskutera är om flickorna är medvetna om pojkkroppens möjligheter och flickkroppens

begränsningar. En trolig anledning till varför flickorna vill bli pojkar är makten som kommer

med pojkkroppen. Även att Kim får umgås med folk som inte skulle titta åt Kims håll i

vanliga fall. Vid ett tillfälle uttrycker Kim att Tony testade henne och att hon ”dög” (s. 89).

Varför älskade jag den där blicken? Vad fick mig att längta så blossande hett efter att

den [blicken] skulle falla på mig? Kanske för att ingen annan någonsin sett på mig så.

15

Det sporrade mig. Jag visste att jag var tvungen att överträffa mig själv för att få ha

honom kvar (s. 89).

En av anledningarna till att Kim vill vara pojke är just för den bekräftelsen hon får som pojke,

vilket hon inte tycks få i sin flickkropp. Framförallt är pojkkroppen även hennes tillgång till

att umgås med Tony. De andra flickorna tycker att det är roligt till en början, de tar det som

en lek, ännu en maskerad. Momo själv uttrycker följande då Bella inte vill följa med:

Hon slog ut med armen och lade den kring Bellas axlar, skrattade mjukt och smittande.

”Ta det inte så allvarligt”, sa hon, ”det är ju en lek, Ett strövtåg, en Utflykt. Vi är de tre

Musketörerna, har du glömt det? Vi är Spioner på Uppdrag i Fiendens läger, vi är […].

(s. 77).

För Momo var pojkkvällarna som ”en enda stor, upplyst teaterscen” (s. 86) och hon brukade

öva in sina pojkrepliker. Men för Kim blir det något annat, och det slutar även annorlunda för

Kim. För Kim är det ingen roll hon agerar, hon vill vara rollen. När de andra flickorna

tröttnar på pojklivet kan Kim kan inte förstå att de kan välja att vara flickor. Det uttrycker

hon till Bella i följande citat:

- Det räcker nu, Kim. Jag orkar inte med det här mer.

Jag såg på hennes ansikte, de mjuka brösten under T-shirten. Hon var på väg att bli

kvinna, hon skulle växa och leva i sin kvinnokropp. Att hon kunde välja det! Jag

kunde inte begripa det. Hon såg på mig, höjde ögonbrynen. - Hörde du vad jag sa?

Jag knöt nävarna, kände naglarna tränga in i handflatorna.

- Du slänger bort dit liv, Bella.

Hon fnös.

- Jag? Är det jag som…

Men jag lät henne inte prata färdigt. Jag for upp, överröstade henne:

- Har du glömt hur det var, hur de gör mot sådana som oss? Har du glömt det? För

det kommer aldrig, aldrig att bli annorlunda, oavsett hur gamla vi blir. Inte om man

ser ut så här. Jag slog ut med armarna, tog in min flickkropp med båda händerna.

(s. 142ff).

Kim väljer att vara pojke av många anledningar. Som pojke behöver hon inte tolerera att

någon tar på henne. Hon vill vara pojke för att slippa bli behandlad som flickor/kvinnor blir

behandlade. Ännu en anledning är att på grund av bekräftelsen hon får från Tony, eftersom

blickarna från Tony gör henne ”så hopplöst lycklig” (s. 94). Dessutom lockar äventyren på

nätterna, vilket hon aldrig hade kunnat ta del av med sin flickkropp.

När man talar om flickors begränsningar och pojkars möjligheter är det även intressant att

lyfta den manliga dominansen som blir tydligare på kvällen/nätterna då den är ”myllrade av

pojkar” (s.66). Anledningen till att det myllrar av pojkar är antagligen för att det kan vara

farligt för flickor att vara ute, eftersom pojkarna kan vara farliga. Pojkarna kan givetvis även

vara farliga för varandra men en aspekt som är värd att belysa är att det antagligen är mer

16

”okej” för pojkar att vara ute om natten. Den bestämda uppdelningen i kön/genus är starkt

kopplad till flickkroppens begränsning och pojkkroppens möjlighet. I följande citat kan man

se hur tydligt det är att man måste ha ett visst kön för att kunna göra vissa saker:

Jag satt i mitt flickrum. Bredvid sängen stod en spegel och varje gång jag fick syn på

mitt ansikte undrade jag ett ögonblick vem hon var, den där bleka flickan, innan jag

mindes att hon var jag. Utanför spann mopedpojkarna cirklar i gruset och jag tänkte att

det var någon sorts besvärjelse, en ritual som de utförde kväll efter kväll. För att hålla

något borta eller locka något till sig, vilket visste jag inte. Men jag visste att pojken i

mitt flickrum ville ut till dem. Han ville dra på sig kängorna och köra ner händerna i

byxfickorna, han ville hälsa dem med en nick och stå tillsammans med dem i gruset.

Men i spegeln fanns ett flickansikte, och hon glodde dumt och oförmöget på mig varje

gång jag mötte hennes blick (s. 97).

Med flickkroppen innebär det begränsningar medan det medför möjligheter för Kim med

pojkkroppen, och detta lockar henne. Vid ett tillfälle har Tony med sig en pistol som han

skjuter på burkar med. Kim beskriver hur det ringer i hennes öron efter att Tony skjutit tre

skott. När Tony räcker över pistolen till Kim vill hon trycka av, samtidigt som hon inte vill (s.

107).

Allt som skett, allt jag gjort under nätterna med Tony, det hade varit en vild lek. Min

pojkkropp hade dittills känts odödlig, [min kursivering] som en superhjältedräkt som

tillät mig att göra omöjliga saker (s. 107).

Det som lockar henne till pojklivet kan också vara odödligheten hon känner.

Flickornas och pojkarnas egenskaper

Nikolajeva skriver att det finns både öppna och slutna karaktärer. Med öppna karaktärer

tillåts läsaren att gå utanför texten för att bilda en uppfattning av karaktärerna, och detta gör

man med hjälp av läsarens egna erfarenheter, medan slutna karaktärer innebär att det står

uttryckligen i boken hur man ska uppfatta karaktärerna (Nikolajeva 1998 s. 62). I boken

Epikanalys (2010) beskrivs dessa karaktärstyper med direkt karaktärisering och indirekt

karaktärisering (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 62). Direkt karaktärisering innebär att

”berättaren eller någon annan i klartext redogör för karaktärens egenskaper.” (Holmberg och

Ohlsson s.62) I Epikanalys poängteras det att med denna typ av karaktär har man som läsare

fog att fundera över berättarens trovärdighet, det skrivs vidare att ”[f]ör att man ska skall

godta sådana exempel på direkt karaktärisering måste källan vara den mest auktoritativa i

texten.” (Holmberg och Ohlsson 2010, s.62). Med indirekt karaktärisering överlåts större

ansvar ”på läsarens medskapande förmåga.” (Holmberg och Ohlsson 2010, s.62).

Fortsättningsvis skrivs det att ”utgångspunkten i sammanhanget är att alla element i texten

kan bidra till vår förståelse och beskrivning av en karaktär, av dess inre som är det som står i

17

centrum för vårt intresse.” (Holmberg och Ohlsson, 2010, s. 62). Den indirekta

karaktäriseringen kan jämföras med Nikolajevas öppna karaktär. Holmberg & Ohlsson

skriver att en av karaktärsindikatorerna kan vara replikerna (Holmberg och Ohlsson 2010, s.

62). Vissa egenskaper kan tillskrivas till de olika karaktärerna med hjälp av det Kim berättar,

medan andra egenskaper tillskrivs dem genom att man går utanför texten. Bella beskrivs som

fräknig med små röda fläckar på kinderna. Hon går inåt med tårna, stammar och har nära till

tunghäfta i skolan (s. 13). Med denna beskrivning drar man slutsatsen att Bella är osäker och

är antagligen ingen ”populär” tjej. Men Kim berättar att de blir olika personer när de är i

växthuset och när de är i skolan.

Även Bella blev en annan därinne. Hennes blick var lugn och knivskarp, rörelserna var

exakta och säkra. I skolan var hon en ganska tjock flicka med rött hår och fräknar, en

flicka som helst satt tyst och osynlig (s. 19).

Det som är tänkvärt är att Bella beskrivs som två olika personer, beroende på om hon

befinner sig i skolan eller i växthuset. Vad är det som gör henne osäker i skolan? Under en

händelse i romanen blir man varse flickornas rädsla för pojkarnas beteende. Det är när

flickorna är pojkar och träffar Tony och hans kompisar för första gången. Tony närmar sig

dem för att presentera sig. När det blir Bellas tur blir hon alldeles stum:

Men Bella satt stum med blicken i gräset. Tony höjde sina ögonbryn, därunder

hårdnade ögonen. Jag grep blint i luften. Det gula neonnamnet slingrade sig högt uppe

på husfasaden och jag sträckte mig efter det, tog ner det från skyn och gav det till

Bella. – Det är Mack. Jag knuffade henne på armen, tvingade henne att lyfta huvudet

och se på Tony. Hennes ögon var matta av rädsla. Hon ville väja för hans blick, hon

väntade sig att den skulle glida över hennes runda bröst och att orden skulle börja

strömma ur orden på honom, vassa giftiga ord som fastnade i hennes vita hud (s. 68).

Här menar jag att det blir tydligt hur pojkarnas maktspel mot flickorna påverkar dem.

Pojkarna hämmar dem med sitt beteende. Det som är intressant att se är hur Kim framställs

när hon sedan är pojke: ”JAG SPRANG NEDFÖR gatan i natten. Mina ben var gjorda av

kraft och fart och styrka”. (s. 53). Flickorna beskrivs som svaga och sårbara medan pojkarna

är de starka, känslokalla, hårda och aggressiva:

Men ibland brast det. Då väste vi åt pojkarna, Momo, Bella och jag. Vi väste åt dem att

de skulle lämna oss ifred, försökte rycka oss loss från deras grepp, spottade i deras

ansikte och försökte komma åt att knäa dem. Men de var ju så hopplöst, orättvist,

obegripligt mycket starkare. De skrattade åt oss då, tog tag om våra handleder och log

åt våra små knuta nävar. Det var de och bara de som hade rätt att bestämma när leken

var över (s. 24).

18

Dessa egenskaper är i enlighet med Nikolajevas stereotypschema. Nikolajeva har tagit fram

ett schema över stereotypa egenskaper hos både kvinnor och män. Med hjälp av detta

stereotypschema som verktyg kan man se hur framställningen av kvinnliga och manliga

karaktärer medverkar till att ”göra” genus (Nikolajeva 1998, s.64).

Män/pojkar Kvinnor/flickor

starka vackra

våldsamma aggressionshämmade

känslokalla/hårda emotionella/milda

aggressiva lydiga

tävlande självuppoffrande

rovgiriga omtänksamma, omsorgsfulla

skyddande sårbara

självständiga beroende

aktiva passiva

analyserande syntetiserande

tänker kvantitativt tänker kvalitativt

rationella intuitiva

(Nikolajeva 1998, s.65)

Nikolajeva skriver att de olika egenskaperna görs ännu tydligare i barnböcker (Nikolajeva

1998, s.55) I modern litteratur står dessa egenskaper oftast inte uttalat, i jämförelse med äldre

litteratur. (Nikolajeva 1998, s. 65). Även när Tony beskrivs är han en stark, våldsam och tuff

individ. ”Han sträckte fram handen, slöt sina grova fingrar kring hennes [Bellas] jordsmutsiga

och jag såg hur hans axelmuskler rörde sig under jackan när de hälsade.” (s. 68). Även om

pojkkroppen vanligtvis är starkare än flickkroppen, av naturliga skäl om man ser till

muskelmassa, så anser jag att Tony beskrivs som stereotypt pojkig. Kontrasterna till hur

flickorna agerar när de är flickor och när de är pojkar är påtaglig, det är intressant att se hur

de anammar genuskontraktet beroende på vilket kön de är för tillfället. När flickorna träffar

Tony för första gången när de är pojkar får Bella inte fram något namn, därför ger Kim henne

ett namn. Bella är arg på Kim för det, och egentligen vill Kim lägga handen på Bellas arm när

hon inser att Bella är arg, men förstår att hon inte kan göra det:

Jag ville lägga handen på hennes arm, förklara varför jag gjort som jag gjort, men så

fick jag syn på mina egna fingrar. De var grova och seniga och verkade inte alls passa

för att röra vid någon. Min hand blev liggande i mitt eget knä, blicken letade sig ut

genom fönstret. – Sitt inte med bärsen i knäet. De blir varma och äckliga (s. 78).

19

Detta är precis i enlighet med Hirdman som belyser hur kvinnor sedan urminnes tider har

framställts som omhändertagande, att de har varit hemma och tagit hand om barnen och

hemmet medan männen skulle vara ute i strid, och även Nikolajeva som skriver att män är,

eller framställs som, känslokalla och hårda, medan flickor är emotionella och milda

(Nikolajeva 1998, s. 65). Även Nordenstam skriver att kvinnlighet har förknippats med

känslosamhet, intuition och kropp (Nordenstam 2005, s. 129). Här kan man även se

Hirdmans socialisering i genuskontraktet. Där socialiseringen ses som den direkta

inlärningen, i det här fallet att om man är kille är det inte ”okej” att vara omhändertagande.

Ännu ett exempel där socialiseringen är märkbar är i följande citat när Momo sade med sin

pojkröst att det var så ”djävla skönt att plugget var slut och det var en sådan uppenbart

konstruerad pojkreplik att vi brast i skratt alla tre” (s. 66). Hirdman skriver att de historiska

samt geografiska föreställningarna om vad ”man” och ”kvinna” är, är de mest grundläggande

och kraftigaste sociala och kulturella ”gemensamhetsgods” som finns i varje anpassat

samhälle (Hirdman 2012, s. 461). I genuskontraktet finns det konkreta föreställningar om hur

kvinnor och män ska vara, och där ingår även språket: hur de får prata och vilka ord man får

använda (Hirdman 2012, s. 463). Denna socialisering och dess stora makt över individer

gestaltas på ett tydligt och övertygande sätt i romanen. Inte heller när Kim är pojke kan hon

göra som hon vill. Det är alltså inte bara flickor som begränsas av genuskontraktet.

I romanen framgår just att kvinnor är lydiga medan män är aggressiva, precis som Nikolajeva

skriver i sitt stereotypschema, Kim lyder Tonys minsta vink:

Jag visste att Tony förväntade sig att jag skulle gå efter honom. [---].Det var något i

hans rörelse, någon slags bestämdhet som jag lärt mig att mig att känna igen (s. 104ff).

Även i följande citat blir Kims lydnad och underordnade plats påtaglig:

Jag var inte beredd. Den hårda stöten kom från ingenstans. Jag tumlade bakåt mot

husväggen och Tony var över mig. Ett hårt tag i mina jackslag, andedräkten och

röklukten överallt omkring mig. Den stora kroppen som en mur och mina revben

pressades samman. Han borrade in knytnäven i min mage och jag tappade luften. Hans

röst var ett morrande i mitt öra: -om larmet går är de här på trettio sekunder. Jag skiter i

dig om du åker fast [---]. Jag visste att jag borde bli rädd. Jag borde slita mig loss och

springa tillbaka till min egen värld, till radhuset och trädgårdarna och mina föräldrars

sovande andetag. Men jag stod kvar (s. 83ff).

Det som är intressant är att se hur flickorna tar sin underordnande plats även när de är pojkar,

vilket blir tydligt i följande citat:

20

Tony klev in i mörkret. Höken stannade, gjorde ett kast med huvudet och lät oss förstå

att vi [Kim, Bella och Momo när de är pojkar] skulle gå före honom. - Ni håller käft.

Som vanligt var det inget hot, ingen tillsägelse. Det var ett faktum, något vi fick veta

om oss själva i händelse att vi inte redan kände till det (s. 80).

Hirdman förklarar att vi alla är med och skapar genusordningen, och av den anledningen tar

flickorna sin underordnade plats. Oftast görs detta helt omedvetet. Det upplevs som "normalt"

för oss att det ska vara så. Flickorna är vana att ta den platsen. En aspekt som är värd att

belysa i samband med de två ovanstående citaten är att Kim verkar acceptera våld, och tycka

att det är ”okej”, så länge det inte finns ”girighet i hans händer, ingen falsk mjukhet i rösten,

inget habegär i ögonen”. Detta uttrycker Kim strax efter den hårda stöten från Tony:

Jag såg rakt in i Tonys ögon och inuti mig började ett träd att växa: en tjock stam som

ett lod genom min nyfunna kropp och hjärtat slutade tvärt att banka. Det enda som

fanns i världen var han och jag, våra kroppar hårt tryckta mot varandra, låsta i ett

järngrepp. Det värkte i magen. Hans knytnäve skulle lämna ett fult blåmärke efter sig

och i nacken skar jackkragen in. Jag kände hur där blev ett ilsket svidande rött streck.

Men det var allt. Det fanns ingen girighet […].” (s. 84).

Sig själv beskriver Kim på följande sätt: ”Och jag, jag var en tunn, sorglig sak med taniga

ben och för stort huvud. Min hud blommade upp i eksem så fort den kom i kontakt med något

okänt.” (s. 19) Med denna information får vi veta att Kim inte är särskilt attraktiv, vilket

enligt Nikolajeva (1998) ofta flickor framställs som. Pier konstaterar i sin uppsats att samtliga

karaktärerna följer normen av vad maskulinitet och femininitet är, det anser inte jag (Pier

2013, s.33). Det ingår i rollen att Kim ska vara missanpassad, dessutom kan man dra

slutsatsen att de tre flickorna inte är särskilt stereotypa. När andra flickor beskrivs framställer

Kim dem som ”rådjursflickor” (s. 99). Hon förklarar dem på följande sätt:

Två rådjursflickor var det. De hade långa ben och tunna halsar, ögonlock som var tunga

av smink. En av dem lutade sig fram mot Tony, ställde sig på knän och knogar som en

hund. Hennes lösa tröja föll ner över axeln och hans blick [min kursivering] gled över

det han såg (s. 100).

Det här är Kims bild av hur flickor gör. Här genomsyras åsikter och påbjuder läsaren hur

”rådjursflickan” ska uppfattas. Här anser jag att Kim, såsom berättare, själv använder sig av

en av härskarteknikerna: Förlöjligande (Lönnroth 2008, s.13f). I broschyren De 5

härskarteknikerna skriver Ås att förlöjligande även kan vara när kvinnor liknas vid djur (Ås,

s.5). Hon använder förlöjligande genom att på ett manipulativt sätt framställa någon person

som löjlig ”ställde sig på knän och knogar som en hund”. Flickan förlöjligas på grund av att

hon ”gör sig till” för Tony. Flickor använder sin kropp och tolererar att pojkar tar på dem för

att få något i utbyte:

21

Det var trångt. En av flickorna satt precis vid kanten och Höken satt intill henne. Han

höll en arm om hennes midja. Hon lät honom ha handen där, men jag såg i hennes ögon

att hon inte tyckte om det., att hon bara lät honom för att han skulle fortsätta att dela sin

flaska med henne (s. 103).

I det här fallet tillåts Höken att ha sin arm runt hennes midja bara för att hon ska få sprit. Ofta

ursäktas pojkars beteende just på grund av att flickor beter sig på det viset som flickorna gör i

ovanstående citat. Som det redan har konstaterats så beskrivs inte Momo, Bella och Kim som

särskilt stereotypa, medan ”rådjursflickorna” är den typ av flickor som Kim inte vill bli, för

dessa tjejer har ”skrivit på” genuskontraktet. Eftersom Kim i egenskap av berättare har makt

att styra läsaren är risken stor att hennes nedlåtande syn på ”rådjursflickor” anammas av

läsaren.

De egenskaper Tony har och som tilltalar Kim är att han inte tittar på flickor som andra

pojkar i romanen gör. En av de härskartekniker Ås talar om är osynliggörande.

Osynliggörande handlar om att visa att man är betydelselös. När man osynliggör en person

känner hen sig oviktig, värdelös samt at det gör personen osäker. I blockcitatet ovanför kan

man läsa hur Tony tittade på hur flickans lösa tröja föll ner över axeln, att han tittade på

henne men att han sedan tittade bort. Kim beskriver hur han ignorerade henne, att han inte

brydde sig om att hon sträckte ut sin vita hals bara för att han skulle se (s. 100) och det är det

här jag menar tilltalar Kim. När Kim får höra av Höken, Tonys kompis, om en tjej som Tony

hade ”knullat” tror hon inte på det:

Det handlade om Tony, om en tjej han hade knullat. Hon hade stönat som en

porrstjärna, skrikit och velat ha satsen i munnen. Och Tony hade sprutat henne i

ansiktet och sedan, när han dragit på sig byxorna, hade han tagit upp en hundring och

kletat fast den i sperman på hennes kind. ”Här har du din djävla hora”, hade han sagt,

och sedan hade han gått. [---] Jag försökte föreställa mig hur det hade sett ut. Tony

med en flicka, hur han fiskade upp sedeln ur fickan och smäckte fast den på den kletiga

kinden. Men det gick inte, jag kunde inte få någon bild. Jag kunde inte se honom göra

det. Det verkade så olikt honom, så utstuderat, överdrivet. Tony behövde inte göra en

sådan sak för att tillintetgöra en annan människa, det räckte att han såg på en med den

där stålblicken han hade. Nej, det Höken hade berättat var en lögn (s. 125).

Även här framgår det att Tony har ett speciellt sätt att se på tjejer, Tony får sin makt från

tjejer genom att osynliggöra dem. Hans blick gör det.

Queer

Man kan inte analysera Pojkarna utan att gå in på ämnet Queer. Queer är ett begrepp som

kan tyckas svårdefinierat men det beskrivs som en teori om normalitet och sexualitet

(Ambjörnsson 2006, s. 8). Om man slår upp ordet i Nationalencyklopedin får man följande

22

förklaring: ”queer [kwiə] (engelska, 'konstig', 'excentrisk', 'homosexuell'), brett begrepp som

kan ha flera betydelser, men som i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Det kan

innebära en önskan att i sin identitet inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva

definiera sig. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer.”(ne.se) Enligt

rfsl.se kan en person kalla sig queer om den inte känner sig hemma i de ”konventionella

sexuella läggningarna homosexuell, bisexuell eller heterosexuell, antingen av anledningen att

en känner sig som något annat eller att en inte vill gå med på att det bara finns två kön, så

som orden homosexuell, bisexuell och heterosexuell antyder.”(rfsl.se). De personer som

kallas queer bryter mot heteronormen men de tycker inte att det finns någon anledning att

sätta en detaljerad etikett på sig själv gällande sin sexuella läggning (rfsl.se). Nordenstam

skriver att Ninni Holmqvists novell ”Kostym” (1995) kan läsas med utgångspunkt i de

klassiska dikotomierna manligt-kvinnligt (Nordenstam 2010, s. 129). Allt är uppdelat i genus

och är genusfördelad in i minsta detalj. I novellen finner man en jag-berättare men man får

aldrig veta om det är en man eller kvinna. Jagberättaren beskriver bland annat att i

hotellrummet hen befinner sig i finns det en tvål för män, och en för kvinnor. Schampo för

män och en för kvinnor. Jagberättaren fortsätter:” tar jag damdeodorant i ena armhålan och

herrdeodorant i den andra” (Holmqvist 1995, s. 65). Det Nordenstam diskuterar i den här

analysen är att man inte behöver vara ”antingen-eller”, alltså att man antingen är ”stark eller

svag, modig eller rädd, homo eller hetero, barn eller vuxen, kvinna eller man.” (Nordenstam

2010, ss. 135ff), utan att man faktiskt kan vara ”både-och”. Precis det som Kim verkar vilja

vara. Namnet Kim är könsneutralt och kan implicera både-och, både pojkar och flickor kan

heta det. Redan från början är det tvetydigt om det är en flicka eller pojke det handlar om. I

baksidan av romanen framgår det inte om Kim är flicka eller pojke, inte heller i inledningen

får man klarhet. Det finns även fler ”både-och” inslag i Pojkarna. Kim är attraherad av Tony,

hon till och med säger att hon aldrig har älskat någon så mycket (s. 111) och hon drömmer

om hans kropp. Men en kväll har hon sex med Momo när Momo är flicka och Kim själv är i

sin pojkkropp (s. 138). Kim är inte ”antingen-eller”, antingen hetero- eller homosexuell, eller

antingen pojke eller flicka. Snarare ”både-och”, eller om man vill tolka det som ingetdera.

I början av romanen har de tre flickorna något gemensamt: de är missanpassade, men de har

varandra. Eftersom romanen är berättad ur Kims perspektiv kommer vi endast åt hennes

tankar, men man kan ana att de andra två flickorna känner detsamma som Kim gör gällande

att inte vilja växa upp och passa i Kvinnomallarna. Även om Kim inte känner tillhörighet till

flickor generellt har hon sina vänner och växthuset som är deras frizon. Men den kvällen då

23

flickorna går till parken, som flickor, ser hon en ny sida hos Momo och Bella när de går och

sätter sig bredvid några pojkar.

Jag minns inte vad de talade om. Men jag minns Momos självklara skratt mot himlen,

hur hon lät sin kropp mjukna och formas när pojkarna sneglade på den, hur hon log

mot den solbrände pojken som räckte henne cigaretten. Det rörde sig så underligt i mig

när jag såg det. Äckel kände jag, och kanske avundsjuka. Bella satt tyst, blygheten ville

inte släppa taget men hennes ögon var öppna och nyfikna. Hon sökte de tafatta

pojkarnas blickar och när hon fann dem slog hon ner ögonfransarna, log ett blygt

leende ner mot marken (s. 99).

Det är härefter som Kim ”förlorar” sig helt till Tony och pojklivet. Hon drar sig ifrån Bella

och Momo och blir nästan som besatt av att få ta nektar ur Bellas magiska blomma, trots att

Bella gör otaliga försök att hålla Kim borta från blomman då blomman håller på att ruttna

bort. Kim själv har tankar på hur det hade varit om hon istället hade suttit kvar den dagen

med Bella och Momo:

Många gånger har jag undrat hur det hade blivit om jag suttit kvar. Om jag suttit kvar

med Bella och Momo och de andra, eller om jag hade gått därifrån, om jag hade

mumlat något och sedan bara rest mig och gått. Men jag gick fram till Tony och

frågade om han hade eld (s. 100).

Dels drar hon sig från flickorna eftersom hon inser att de inte alls är lika, eftersom Kim anser

att det är äckligt när flickor ”gör sig till” för pojkar. Kim beskriver även att när hon ställer sig

upp för att gå till Tony märker inte de andra flickorna något, eftersom ”de var upptagna med

att bli sedda” (s. 99). Distansen mellan flickorna och Kim blir tydlig en kväll när Kim

somnade tidigt men vaknade av att hon hörde ljud som kom från Bellas och Momos

maskerad. När Kim närmar sig för att kika vad de gör ser hon Bella spegla sig:

Bella höll upp en spegel framför ansiktet och gjorde spegelminer åt sig själv: kråmade,

flirtade, kurtiserade den målade flickan hon såg (s. 128ff).

Här menar jag att Kim inser hur olik hon är flickorna. Hon ser vart de är på väg. De är på väg

dit. Till kvinnomallarna.

Deras röster kom flygande som gnistor mot mig: tillgjorda, förtjusta.[---]Jag såg deras

målade ansikten, den oöverstigliga gränsen mellan dem och mig, och sorgen kom

vällande. Lekarna, våra lekar, våra kroppar som en enhet tillsammans. Det var förlorat,

jag hade avsagt mig det. Det värkte i mig, kroppen molade plötsligt efter gemenskapen

där på andra sidan, men att bära ett sådant ansikte, att bli, att vara – den leken kunde

jag aldrig leka. Jag kunde aldrig följa dem dit de var på väg (s. 129).

24

Jag anser att Kim drar sig mer till Tony och pojklivet efter att hon inser att med sin flickkropp

har hon ingen chans hos Tony. När hon närmade sig honom och frågade efter eld skedde

detta:

Men när jag såg min spegelbild i hans pupiller, när jag såg vad han såg! I Tonys ögon

var min flickkropp något vämjeligt, ett stycke härsket kött som inte ens dög att kasta

till korparna i trädet. Han räckte inte fram sin tändare. Hans ansikte drogs ihop i en

grimas och han gjorde ingenting för att dölja det. Han ville att jag skulle se. Han höll

fast min blick för att hans äckel säkert skulle hinna rinna in i mig, så att jag aldrig

skulle glömma hur oduglig och meningslös jag var för honom. Sedan vände han bort

huvudet. Jag blev stående ett ögonblick innan jag kom mig för att vända dem ryggen (s.

100ff).

När Kim kommer hem ligger hon i sitt flickrum, då beskriver Kim hur det flimrar till: ”Tony

såg på mig, jag bar min pojkkropp. Han såg mig på mig, och det var allt. Det fanns inget

annat i blicken” (s. 101). Kim är nöjd över att bli sedd av Tony, eller kanske av någon över

huvud taget, och det blir hon i sin pojkkropp. I början av romanen benämns ”pojkkropp”,

”flickkropp”, ”flickrum” ofta, som om att Kim famlar efter sätt att kunna sätta en definition

på allt (s. 134). Men efter kommande citat verkar Kim ha hamnat i en kris och det är efter det

här som Kim närmar sig queerbegreppet ännu mer. Efter en incident ute i skogen mellan

Tony och Kim (när Kim är pojke) slutar Tony att titta på Kim på det sättet hon verkligen

tyckte om. Det är efter att Kim och Tony sprang i skogen och deras fötter trasslade in sig i

varandras och Tony hamnade ovanför Kim med benen om varsin sida av Kims:

Hans händer låsta kring mina handleder och hans hårda kuk mot mitt lår. Tony var en

tryckande tyngd över min kropp, han höll fast mig mot mossan. Jag såg förvåningen i

hans ögon. Han visste att jag kände. Någonting pumpade i hans kuk, och han visste att

jag kände det. [---] Tony for upp som om att han bränt sig, fumlade med luvtröjan som

vridit sig om i bröstkorgen. I hans ansikte lyste en underlig skräck (s. 132)

Efter detta tog Tony den blicken som en gång i tiden hade gjort henne så lycklig. Efter

nämnda incident berättar Kim att hon började falla sönder: ”Ja, Tony tog sin blick ifrån mig

och utan den började jag att falla sönder” (s. 133). Även Momo inser att Kim börjar falla

sönder och uttrycker följande till Kim ”-Du skrämmer mig, Kim. Du är på väg att bli, jag vet

inte, något halvt, något trasigt” (s. 136) Och det är väl så Kim känner sig, som något halvt,

varken det ena eller det andra, precis det queer står för. Här berättar Kim själv om något som

kan uppfattas som att hon upplever sig själv som något mittemellan, något halvt:

I mitt huvud rörde sig minnesbilderna: Tony och jag i bilens garageutrymme, hans

ansikte intill min hand, hans andetag mot min hud. Han slår upp ögonen, han ser ner i

ett ansikte, in i ett par ögon. Ansiktet är en flickas. Men ögonen är mina (s. 144).

25

Detta uttrycker Kim efter att hon inser att livet hon har levt på senare tid lider mot sitt slut.

Bella har precis berättat för Kim att hon har talat med botanikinstitutet och att de kommer och

hämtar den magiska växten ”inom kort” (s. 143).

Att analysera Tony ur queerperspektivet är också intressant. I citatet ovanför där Tony ligger

ovanpå Kim är det uppenbart att han känner sig attraherad av Kim i hennes pojkkropp. Jag

har tidigare konstaterat att Tony framställs som stereotypt manlig och det verkar även vara så

han vill uppfattas av omgivningen. Eftersom romanen är berättad ur Kims perspektiv får vi

aldrig ta del av Tonys tankar och känslor, utan vi får bara reda på hans agerande utefter Kims

upplevelser. Jag har tidigare poängterat att detta skrivsätt genererar till att det skapas en

närhet till berättaren men distans till de andra (Nordenstam 2010, s. 126), och här blir det

tydligt. Men av tolkningen av dessa verkar även Tony vara ”både- och” i sin sexualitet, även

om han möjligen aldrig skulle ge efter för de känslorna just för att han följer

stereotypschemat till största del, och följer därmed genusnormativiteten. Här ansluter jag mig

till Severinssons argument att eftersom den heteronormativa ordningen störs av ett

homosexuellt begär vill inte Tony utmana den (Severinsson 2012, s.25). Tony har inte

kommit till den punkten att han inte vill definiera sig i något av könen, snarare att han vill

definiera sig som man, och därför skulle jag inte kalla Tony för queer.

Om vi återgår till Kim förstärker det här citatet från Kim queer-resonemanget ”JAG

STANNADE I flickrummet några nätter. När skymningen kom slet och drog det i kroppen

men jag visste inte vart jag skulle gå. Det verkade inte finnas en enda kropp kvar som passade

mig.” (s. 139). Även här är begreppet queer väldigt tydligt i Pojkarna, detta när Kim står och

speglar sig i vuxen ålder:

Jag ser mig själv alldeles tydligt. Armarna är långa, händerna grova. Kroppen har

knappt något underhudsfett, musklerna ligger som knutor under skinnet. Bröstet är

nästan helt platt, bröstvårtorna är mörka och styva i kylan. Bakom nyckelbenen sjunker

huden in i två gropar och upp ur dem växer halsen, med blå buktande ådror. Som att

minnet av pojken finns kvar i kroppen, som att kvinnans framväxt kommit av sig,

stannat av. Det finns en pojke där i spegelbilden och han är tanigt outvecklad, barnsligt

hårlös. Kvinnan ligger som en flor över honom, skyddar honom med sitt hölje. En

människa [min kursivering] är det (s. 186ff).

Kim vägrar passa in i kvinnomallarna som fjortonåring, och även som vuxen, egentligen

vägrar hon att passa in i någon mall över huvud taget. Med ovanstående citat blir det tydligt

att det är så Kim vill ses: som en människa helt enkelt, inte som ett kön. Hirdman talar om

dikotomin som innebär att manligt och kvinnligt hålls isär. Kvinnans och mannens

26

egenskaper hålls isär. Man kan finna denna ”isärhållandets lag” överallt (Hirdman 2012, s.

460). Lagen finns både i fysisk och psykisk ordning, där det psykiska ses som egenskaper och

det fysiska kopplas ihop med platser. Hirdman skriver ”isärhållningens grunduttryck finns i

arbetsdelningen mellan könen och i föreställningar om det manliga och kvinnliga” (Hirdman

2012, s. 460). Även andra ansluter sig till denna teori, som Butler, som har nämnts tidigare att

även hon skiljer på biologiskt kön (kön) och genus (socialt kön) (Nordenstam, 2005, s. 128).

Det biologiska könet utgår från kroppen medan det sociala könet bildas ur hur människor

formas utifrån uppfostran, samhället och rådande normer. Härifrån skapas föreställningar och

förväntningar på hur män och kvinnor ska vara och se ut. Dessa innebär att vara man och

kvinna (Ambjörnsson 2004, s. 12). Detta är Hirdman också inne på, och förklarar att dessa

elementära mönster är starkt sammanflätade och fungerar ”förstärkande, legitimerande,

dialektiskt: sort 1 gör sak 1 på plats 1; sort 2 gör sak 2 på plats 2” (Hirdman 2012, s. 460).

Kim vägrar finna sig i denna lag, Kim vet redan i tidig ålder att hon inte kommer att

identifiera sig genom orientering i världen efter de specifika platser, sysslor och sorter som

anses vara ”hongenus” (Hirdman 2012, s. 460).

Som det har skrivits tidigare är inte Kim bekväm i sin kropp som flicka: ”Min kropp satt på

mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade …” (s. 19). Men det är

precis som att hon vid vuxenålder har insett vad det är hon vill, hon vill inte vara pojke heller.

Hon vill ses som en människa. Hon beskriver en återkommande dröm hon har som tonåring,

där hon kunde hitta en dragkedja på lårets innersida och kan kliva ur sin kropp.

Jag berättade om drömmen för Bella en gång, när hon höll på att gallra i den röda

rabatten. Jag satt på huk bredvid och räckte henne lukespaden och lilla krattan och jag

berättade precis hur det kändes, hur huden lossnade och föll av mig. Bella hade

jordfläckar i ansiktet, ett litet grässtrå satt fast i hårfästet och hennes ögon var alldeles

allvarliga när hon lyssnade. Hon sade ingenting, men jag visste att hon förstod (s. 20).

Kim påpekar att hon känner att något är skevt hos henne:

Jag sade ingenting om det men ibland blev jag så fruktansvärt avundsjuk på Momo och

Bella. De hade sina intressen, men jag hade ingenting. Förutom dem hade jag

ingenting, bara den där stora tomheten jag bar på, den där känslan av att något var skevt

[min kursivering] längst inuti mig (s. 30).

Kim berättar att liksom hon är Bella också skev, men det är på ett annorlunda sätt (s.99). Det

man kan ställa sig frågande till är om Kim känner att hennes skevhet (s.30) syns på henne,

och hon tror att alla andra också ser det, och det är därför hon känner sig uttittad. För det går

inte att undgå att Kim tycks känna att hela världen tittar på henne:

27

Jag gick i min flickkropp genom staden och blickarna omkring mig brände djupa

kratrar i min hud. Jag blev sedd av människor, av barn och hundar. I deras pupiller

speglades jag och reflektionen därinne i ögonmörkret var mig fullkomligt främmande

(s. 98).

Eller om det är som Kim berättar tidigt i romanen, att pojkarnas ord och gester har bitit sig

fast under skinnet (s.22). Pojkarnas ord går inte att undgå.

Genus i dagens samhälle Jessica Schiefauer inleder Pojkarna med dessa ord:

JAG HAR EN historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är

en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och

betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men

om dina ögon är öppna ska du lyssna noga (s. 9).

Här vill jag diskutera vems värderingar det egentligen är som framkommer i romanen, om det

är karaktärens eller författarens. Det som är intressant med dessa ord är att man egentligen inte

vet om dessa ord kommer från författaren Jessica Schiefauer eller om det är karaktären Kim

som uttrycker dem. I Epikanalys skrivs det att man inte får förväxla berättaren med den

biografiske författaren (Holmberg och Ohlsson 2010, s. 72). ” [A]tt sätta likhetstecken mellan

berättaren och den verklige författaren ter sig lika orimligt i de fall då berättandet sker i jagform

och då denna jagberättare inte bär den verklige författarens namn.” (Holmberg och Ohlsson s.

72) Eftersom det inte finns fler indikationer på att författaren och karaktären Kim skulle vara

samma person väljer jag att inte sätta likhetstecken mellan författaren och berättaren, utan utgår

från att det är karaktären Kims värderingar vi får ta del av.

I den här undersökningen har jag tagit till mig av karaktären Kims uppmaning och vågat lyfta

förstoringsglaset till ögat och verkligen se hur genus ”görs” i den här romanen. Josefssons

påstående om att de som anser att pojkar och flickor har samma möjligheter i samhället har

fel kan även jag ansluta mig till (Josefssone 2007, s. 5). I romanen får vi ta del av

förväntningar och föreställningar som både individer har på hur människor bör vara och bete

sig utifrån sitt biologiska kön. De Beauvoirs kända citat passar väl in i Pojkarna: ”man föds

inte till kvinna, man blir det” (De Beauvoir 2002, s.325). Det är viktigt att öka

genusmedvetenheten i samhället. Sexismen som råder i det moderna Sverige som gestaltas i

Pojkarna går inte att undkomma. Sexismen ligger aktuell i vår tid och romanen speglar

därmed hur delar av vårt samhälle ser ut idag. Om man har de senaste tidens

uppmärksammade fall i åtanke, där dagens rättsväsendes syn på flickor/kvinnor på senare tid

har blivit kritiserat. Bland annat på grund av friandet av sex ungdomar som stod åtalade för

28

gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka (dn.se 2013) samt när Hovrätten sänkte skadeståndet

gällande spridning av en samlagsfilm. En ex-pojkvän hade lagt ut en sexfilm på porrsajter

utan den medverkande flickans medvetande, varken vare sig att han hade filmat sexakten, än

mindre att den låg på två porrsajter. Hovrätten motiverade sin dom genom att hävda ”att med

tiden har det blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende

sina sexuella vanor” (domstol.se 2013). Det är precis som Kim beskriver det, pojkar är

”vana” att bete sig så här, och samhället ursäktar dem, alltså är det vi som ursäktar dem. I

stora delar av dagens samhälle är det accepterat för pojkar att bete sig på det viset som de gör

i Pojkarna. Därav uppmanar romanen att man verkligen måste kunna se, och våga ta upp

förstoringsglaset till ögat för att se det som händer i Pojkarna, och i samhället. Genom att öka

genusmedvetenheten i samhället blir man mer uppmärksam på vad som egentligen händer.

Att pojkars beteende många gånger ursäktas är inte bara pojkars/männens fel, utan det är

även kvinnor som går med på det. För att det ska bli någon skillnad börjar förändringen hos

var och en, och detta genom att bli medveten om att problemet existerar, samt att kvinnor blir

medvetna om att de inte alls måste lära sig att tolerera.

Att öka genusmedvetenheten i samhället

Rosenblatt skriver att varje individ har värderingar och tidigare erfarenheter som påverkar hur

man närmar sig texter och hur man tolkar dem. Attityder framkallas av olika texter. Texter

som handlar om relationer mellan män och kvinnor är en sådan typ av text. Det som sker när

ungdomar läser litterära texter med sådana relationer som finns mellan kvinnor och män i

Pojkarna, är att de kan få en uppfattning för hur de socialt ska anpassa sig till samhället

(Rosenblatt, 2002, s.36). Gunilla Molloy, som är docent i svenska med didaktisk inriktning,

poängterar vikten av att prata om texter tillsammans i klassen: ”Samtalet som förs i

klassrummet om varför det ser ut som det gör är det absolut viktigaste.” (Hellerstedt, 2010) I

artikeln ”Läsningen är bara halva jobbet” framgår även att ”eleverna får höra hur andra

uppfattat samma text är viktigt, eftersom de då kan förstå att olika erfarenheter och tolkningar

kan tillåtas existera sida vid sida i en demokrati. De upptäcker också att åsikter och

värderingar kan omprövas med hjälp av varandra, förklarar Molloy” (Hellerstedt, 2010). Med

den här metoden hävdar jag att eleverna ges förutsättning att utveckla den egna identiteten

samt utveckla sin förståelse för andra, vilket är ett av målen i läroplanen för grundskolan (Lgr

11). Jag anser att om man diskuterar de huvudrubriker jag har valt att analysera i den här

uppsatsen, som är:

1. Hur bemöts flickorna och pojkarna i romanen

29

2. Hur är flickornas begränsningar och pojkarnas möjligheter i romanen?

3. Hur är flickornas egenskaper kontra pojkarnas?

4. Diskutera begreppet queer – finns det inslag av queer i Pojkarna? Vilka?

5. Hur ser genus ut i dagens samhälle?

kan man öppna upp för genusdebatt i skolorna, och verkligen se och öka genusmedvetenheten

och att eleverna ser i hur hög grad våra genusföreställningar styrs av kulturella och sociala

normer som är mer eller mindre omedvetna.

Genom att tillsammans med elever bedriva textanalys med hjälp av genusteoretiska redskap

kan man öka medvetenheten och förhoppningsvis tänja på de gränser som eleverna utvecklas

inom. Genom att i litteratursamtal diskutera och problematisera genusnormativitet och

genuskontrakt så som dessa gestaltas litterärt kan man befordra en kritisk reflexion kring

genusfrågor samtidigt som man utvecklar elevernas litterära kompetens.

Litteraturförteckning Primärlitteratur:

Schiefauer, Jessica, 2011, Pojkarna. Stockholm, Bonnier Carlsen.

Sekundärlitteratur:

Adamsson, Linda och Lindgren, Annika, 2008, ”Ordning och reda i genusordningen?- En

analys av fyra skönlitterära böcker.” Södertörns högskola.

Ambjörnsson, Fanny, 2006, Vad är queer, Stockholm, Natur och Kultur.

Arping, Åsa, & Nordenstam, Anna, 2005, Feministiska litteraturanalyser 1972-2002, Lund,

Studentlitteratur.

Bergström, Göran & Kristina Boréus, 2000, Textens mening och makt, metodbok i

samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, Lund, Studentlitteratur.

De Beauvoir, Simone, 2002, Det andra könet, Stockholm, Nordstedts förlag.

Furuland, Lars, 1997, Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle. Furuland, Lars

& Svedjedal, Johan (red). ”Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess

forskningsfält.” Lund, Studentlitteratur.

Furuland, Lars, 2012, Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle. Furuland, Lars

& Svedjedal, Johan (red.)”Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess

forskningsfält.” Lund, Studentlitteratur.

30

Hirdman, Yvonne 2012, Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, (red.) Litteratursociologi. Texter

om litteratur och samhälle.”Genussystemet – reflektioner kring kvinnors sociala

underordning.” Lund, Studentlitteratur.

Holmberg, Claes-Göran & Ohlsson, Anders, 2010, Epikanalys. En introduktion. Lund,

Studentlitteratur.

Holmqvist, Ninni, 1995. ”Kostym”, Kostym, Stockholm, Nordstedts

Jansson, Bo, 2006 Episkt dubbelspel. Om faktionsberättelser i film, litteratur och tv. Uppsala,

Hallgren & Fallgren Studieförlag AB.

Josefsson, Helena, 2007, Genus – hur påverkar det dig? Stockholm, Natur och Kultur.

Kåreland, Lena, 2005, Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och

förskola. Kåreland, Lena (red.) ”Frihet eller närhet? Om Benny och Malla”. Stockholm,

Natur och Kultur.

Langås, Unni, 2005, Feministiska litteraturanalyser 1972-2002. Arping, Åsa, & Nordenstam,

Anna,(red.) ”Könets dilemma. Feminism och litteraturforskning.” Lund, Studentlitteratur.

Larsson, Lisbeth, 1998, Litteraturvetenskap – en inledning. Bergsten, Staffan red.

”Feministisk litteraturkritik i förvandling.” Lund, Studentlitteratur.

Lönnroth, Ami, 2008, Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås. Stockholm,

Ordfront.

Nikolajeva, Maria, 1998, Barnbokens byggklossar, Lund, Studentlitteratur.

Nikolajeva, Maria, 2008, ”Det självutlämnande jaget. Den fiktiva dagboken i barn- och

ungdomslitteratur” Barnlitteraturanalyser. Maria Andersson & Elina Druker (red.) Lund,

Studentlitteratur.

Nikolajeva, Maria ”Tidskrift för Litteraturvetenskap” Crossvokalisering och subjektivitet:

Den performativa rösten i litteraturen nr 1-2 2003, s.53-77

Nordenstam, Anna. 2010, ”Tar på mig kavajen”, Genusvetenskapliga litteraturanalyser.

Nordenstam, A & Arping Å (red.). Lund, Studentlitteratur.

Palm, Anders, 2002, Litteraturvetenskap – en inledning. red. Bergsten, Staffan. ”Att tolka

texten.” Lund, Studentlitteratur.

31

Pier, Rebecca, 2013, ”Dagflickan och dagpojken - Genusperspektiv i Jessica Schiefauers

roman Pojkarna”. Lund Universitet.

Rosenblatt, Louise, M, 2002, Litteraturläsning som utforskning och upptäcktsresa, Lund,

Studentlitteratur

Schmidl, Helene, 2005, Modig och stark – eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola

och förskola. Kåreland, Lena (red.) ”<<It takes two to tango>> - om Per Nilssons Hjärtans

fröjd.” Stockholm, Natur och Kultur.

Severinsson, Emma, 2012, ”En människa är det – En queeranalys av Jessica Schiefauers

Pojkarna.” Lund Universitet.

Svedjedal, Johan, 2012, Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle. Furuland,

Lars & Svedjedal, Johan, (red). ”Det litteratursociologiska perspektivet.” Lund,

Studentlitteratur.

Thurén, Britt-Marie, 2003, Genusforskning. Frågor, villkor, utmaningar. Stockholm,

Vetenskapsrådet.

Williams, Anna, 2005, Feministiska litteraturanalyser 1972-2002. Arping, Åsa, &

Nordenstam, Anna (red.) ”Den kluvna litteraturhistorien.” Lund, Studentlitteratur.

Ås, Berit, De fem härskarteknikerna, Stockholm, Riksorganisationen för kvinnojourer och

tjejjourer i Sverige (Roks)

Elektroniska källor (URL)

Brå. ”våldtäkt och sexualbrott” < http://www.bra.se/bra/brott--statistik/valdtakt-och-

sexualbrott.html > (läst 2013-12-09)

Hellerstedt, Linus (2010-09-22) Lärarnas nyheter ”Gunilla Molloy. Läsningen är bara halva

jobbet”. <http://www.lararnasnyheter.se/alfa/2010/09/22/lasningen-ar-bara-halva-jobbet>

(Läst 2013-12-23)

Larsson, Annika (2010) ”Stå emot härskartekniker”

<http://www.lararnasnyheter.se/forskolan/2010/11/10/sta-emot-harskartekniker>

Lönnlöv, Sebastian (2012) ”Bokrecension Pojkarna”

<http://www.litteraturmagazinet.se/jessica-schiefauer/pojkarna/recension/sebastian-nilsson-

lindberg> (läst 2013-12-09)

Ne.se. uppslagsord ”genusteori” <http://www.ne.se/genusteori> (läst 2013-10-30)

Ne.se uppslagsord ”Simone De Beauvoir” <http://www.ne.se/simone-de-beauvoir> (läst

2014-01-19)

32

Nordquist, Sofie (2012-04-14) Litteraturmagazinet ”bokrecension Pojkarna”

<http://www.litteraturmagazinet.se/jessica-schiefauer/pojkarna/recension/leva-som-en-

pojke> (läst 2013-12-09).

Näsling, Sanne. (2011-08-29) ”Bokrecension Pojkarna”.

<http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jessica-schiefauer-pojkarna/> (Läst 2013-12-28)

Rfsl.se.”Lathund Queer” <http://www.rfsl.se/public/lathund_queer.pdf> (Läst 2013-12-12)

Skolverket. ”grundskolans läroplan i svenska” <http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-

och kurser/grundskoleutbildning/grundskola/svenska> (läst 2013-11-28)

Summanen, Edward (2012) Transformering.se ”bokrecension pojkarna”.

<http://www.transformering.se/transblggen/om-boken-%E2%80%9Dpojkarna%E2%80%9D-

av-jessica-schiefauer> (Läst 2013-12-15)

Säll, Anton. ”Tonårspojkar frias från gruppvåldtäkt” <http://www.dn.se/sthlm/tonarspojkar-

frias-fran-gruppvaldtakt/> (läst 2013-12-17)

Sveriges domstolar. ”Angående dom i uppmärksammat skadeståndsmål”

<http://domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Pressrum/Nyheter-och-

pressmeddelanden/Angaende-dom-i-uppmärksammat-skadestandsmal/> (Läst 2013-10-27)

Videoupptagning

De fem härskarteknikerna – en teori om maktens språk, (+studiehäfte) Brodén-Filipsson,

Anette, Sverige, 1992.