För att hos mina småbarn hugfästa minnet av deras så ovanligt älskvärda moder gör jag härmed en liten minnesteckning över min så outsägligt älskade nu i den eviga vilan ingångna hustru. Om också därvid hennes lidande mest framträder, får dock icke förgätas, att hennes liv var mycket rikt på glädje. Hennes största glädje var att genom sin kärleksrika och självuppoffrande verksamhet kunna glädja andra. Därför fann hon även många glädjekällor just där, varest andra stodo och suckade. Ej underligt då att hon fick en mycket stor vänkrets, hos vilken hennes bortgång väckte djup sorg och saknad.

1Den 3 mars 1876 föddes i Ersnäs by, i Nederluleå landsförsamling, den kvinna, som blev min ungdomsbrud, mitt hems solsken och glädje, nämligen Alma Augusta Ahlman. Hennes föräldrar voro skomakaren Isak Ahlman och hans hustru Lovisa. När Alma var omkring 1 1/2 år for hennes moder för att utbilda sig till barnmorska. Efter sin hemkomst erhöll modern anställning som barnmorska i ovannämnda församling. I ett enkelt, anspråkslöst hem, där syskonkretsen omsider utgjordes av 4 bröder och 2 systrar, växte lilla Alma upp. Alma var den andra i ordningen bland 9 syskon (6 bröder och 3 systrar). Den äldsta var en flicka, som dog när hon var 13 månader gammal. Två av Almas bröder dog när de voro helt små, den ena 20 dagar och den andra 1 dag. Hon fick från sin barndom vänja sig vid ett arbetsamt, enkelt och försakande liv, vilket också efter hennes uppväxtår blev ett väsentligt karaktärsdrag i hennes liv. Så snart hon kunde börja att hjälpa till i hemmet, togs hennes mesta tid i anspråk därför, vadan hennes skolgång blev försummad. Som jag lärde känna och bedöma henne, ägde hon en mycket god begåvning. Hon hade lätt för att uttrycka sig. Hennes stämma var mjuk och klar, språket vårdat. Hennes sångröst var ej stark men mjuk och fyllig. I hela hennes personlighet låg någonting ovanligt sympatiskt. Hennes smärta, spensliga gestalt med det glada ansiktet, den milda ömma blicken ur de klarblå ögonen, hennes enkla flärdfria och tillbakadragna sätt gjorde ett mycket kraftigt och gott intryck. En mycket starkt utpräglad viljekraft ägde hon, vilket gjorde att hon även gick för långt i sin självuppoffrande verksamhet. En synnerligen stark lust för läsning av skönlitteratur m m hade hon, varigenom också hennes kunskapsmått ökades mer och mer. Hennes innanläsningsfärdighet var berömlig. Från Ersnäs flyttade föräldrarna med sin familj till Sågverket Altappen, där modern blev barnmorska. Efter ett års vistelse där, flyttade de till Parsnäs by i Piteå, landsförsamling, där modern erhöll plats som barnmorska. Dottern Alma var väl då vid 14 års ålder. I sistnämnda församling blev hon också konfirmerad. Omkring 16 års ålder vistades hon i Piteå stad 6 månader och lärde sig sy.

2Vid 17 a 18 års ålder följde hon som jungfru med en skollärarfamilj, som flyttade från Porsnäs till Korsnäs (sågverk) i Dalarne. Folkskolläraren hette P A Lindholm. I denna familj tjänade hon utan egentlig lön, vill jag minnas, ett år och fick slita riktigt ont. Frun var grinig och elak av sig. Därifrån kom hon som sköterskebiträde in vid Korsnäs sjukstuga den 1 maj 1895 och var där ett år. Därigenom reste hon på våren 1896 till Stockholm och vistades där en månad för att vinna större kunnighet i att sy. Från Stockholm reste hon till sitt föräldrahem. Länge vistades hon ej där, förrän hon flyttade till Piteå stad, där hon en tid arbetade som sömmerska. Här kom hon också i beröring .med frälsningsarmén, blev väckt (omkring 20 års ålder) och kom till en levande tro på Gud, gick så in i Piteå Stabskår av frälsningsarmén, där hon blev en mycket verksam medlem i nitälskan för Jesu ära och människors frälsning. Hon hade en liten bibel från denna tid (ett nya testamente) vars talrikt understrukna bibelspråk vittnade om att hon läste sin lilla bibel flitigt och älskade bibelordet. Hon fick också inom armen tillfälle att uppöva sig i sång och gitarrmusik. Hennes såväl sång som gitarrmusik var en riktig njutning att höra och vittnade om synnerligen goda anlag. Hennes taktsinne i sång och musik, som i övrigt, var fint utpräglat. Det var naturligt, att en så älskvärd kvinna skulle få flera tillbedjare. En sådan var Frans Strandberg i Piteå, frälsningssoldat därstädes. Denne vann även hennes ja ord, men huru svårt det än var för hennes ädla natur, måste hon dock till slut bryta med hon on, enär det fanns en, som blev henne kärare. Som sjuksköterska tjänstgjorde hon ett helt år vid Piteå stadsförsamlings epidemiska sjukhus, nämligen från 1/9 1897 - 22/9 1898. Sistnämnda år sökte och vann hon inträde som elev vid Stockholms Södra barnbördshus, varifrån hon utexaminerades med högsta betyg den 22 juni 1899. Den 28 september samma år blev hon inför Deputerade av Kongl medicinalstyrelsen godkänd i den instrumentala förlossningskonsten. Samma dag och år erhöll hon också betyg för vaccination.

3Hennes verksamhetsfält som barnmorska och även sjuksköterska blev Haverö. Den 10 oktober 1899 tillträdde hon här sin barnmorskesyssla. Begäran framställdes till mig genom kommunalordföranden, att de skulle få hyra bostad åt henne i den gamla skolan. Detta avböjde jag. Det var märkvärdigt, att hon till slut dock skulle dit såsom min hustru. Bostad, ett rum och kök, hyrdes åt henne hos handlanden J P Persson i Vallen. Utom fritt husrum och vedbrand erhöll hon 350 kronor i årlig lön samt vid varje förlossning 5 kronor av bönder och löntagare, 2 kronor av arbetare och 1 krona och 50 öre av sådana som erhöllo fattigunderstöd. Hennes lön ökades 1901 med 50 kronor, men istället avstod hon ju, sedan hon blev gift, husrum och vedbrand, vadan kommunen hade god vinst på hennes giftermål. Med hennes tillträde till barnmorskesysslan i Haverö började ett nytt och mycket betydelsefullt skede i hennes liv. Det var här som hon utförde sin största livsgärning på jorden. Redan från början av sin vistelse i Haverö vann hon många vänner, och hennes vänkrets ökades hastigt och blev omsider mycket talrik. Hennes ovanliga begåvning för sjuksköterske- och barnmorskekallet blev snart känd och tagen för mycket i anspråk. Många, som genom olyckshändelser, slagsmål o d, fingo stygga, gapande sår på näsa, kinder och ben med flera ställen, vände sig till henne och fingo sina sår renade, hopsydda och ombundna. Några exempel kan ju här anföras. En yngling hade fått sin näsa och munläpp kluven inpå benet. Hon sydde ihop såret och det blev bra. En person hade huggit av sig tummen så att biten hängde endast i skinnet. Alma sydde fast den, och det blev bra. Flera år efter hennes giftermål var det en 80 års gumma, som föll utför en trappa och avbröt sitt ena lårben. Alma tillkallades och rättade till benet, spjälade och förband det. En lång tid skötte hon om det. Gumman blev frisk och går på sitt ben ännu, flera år därefter. Hon brukade dock ofta hänvisa till läkare. Om hennes skicklighet som barnmorska yttrade en läkare, doktor Otterclou, vid början av hennes vistelse i Haverö, att det icke var gott att få tag i en sådan barnmorska. Hon blev även genom samma läkare år 1900 erbjuden en mycket förmånligare plats i Alby stations samhälle mot en årlig lön av 600 kronor. Men det fanns en person, vid vars hjärta hon blivit så fäst, att hon beslöt sig för att stanna kvar. Då begärde hon 50 kronor i löneförhöjning så att lönen med år 1901 blev 400 kronor.

4Själv hade jag år 1900 sökt lärarebefattning med klockare och organistbefattningar i min hemförsamling (Revsund i Jämtland) och uppförts på första förslagsrummet. Men jag undanbad mig prov och alla röster på valdagen därför, att jag av min innerliga kärlek till Alma beslöt att stanna kvar i Haverö. Så länkades ödets kedjor samman. Jag minnes ännu så väll när jag hösten 1899 blev i kammaren hos handlanden J P Persson i Vallen presenterad för henne. 0, vilket skönt intryck jag, genast fick av denna så älskvärda kvinna. Det omdöme, jag vid vårt allra första sammanträffande bildade mig om hennes personliga egenskaper, visade sig under hela vårt äktenskap vara sant. Det första intrycket blev djupare och skönare intill hennes död, då det nådde sin högsta grad av djup och skönhet. Så förenades hösten 1900 våra hjärtan så starkt, att blott döden kunde skilja oss åt. Julaftonen den 24 december 1900 satte vi på oss förlovningsringarna och midsommardagen den 24 juni 1901 vigdes vi i Haverö kyrka av kyrkoherden P J Söderberg. Därmed tog vårt så outsägligt lyckliga äktenskap sin början. Med Alma fick jag ett mycket glatt, trevligt och gästvänligt hem. Men sjukdomen gjorde redan första året av vårt äktenskap sitt insteg i vårt hem, ty jag måste hösten 1901 på grund av neurasteni taga tjänstledighet från skolan. Denna tjänstledighet fortfor med blott någon kort tids tjänstgöring för att ej förlora något pensionsår, i nära två läsår. Men min hälsa återvann jag så småningom. Från och med höstterminen 1903 kunde jag oavbrutet sköta skolan tills vårterminen 1908, då jag på grund aven elakartad halssjukdom (heshet i halsen) måste taga tjänstledighet hela vårterminen nämnda år. På sommaren blev jag alldeles bra i halsen. Under dessa mina sjukdomsdagar fick jag i rikt mått erfara, vilken rikedom jag hade i min Alma såsom sjuksköterska. Hennes blida lugna väsen verkade mycket lugnande på mitt svaga nervsystem. Hon var alltid så hjärtinnerligt god och öm mot mig och rädd för att jag på något sätt skulle skada min hälsa under det hon, sorgligt att säga, glömde bort att vårda sin egen hälsa.

5Den 23 april 1902 blev hon moder till en liten flicka, som i dopet fick namnet Ester Kristina. Den 22 juli 1903 fick hon en liten pojke, som i dopet erhöll namnet John Erik. Den 22 april 1905 ökades familjen med en liten flicka, som i dopet fick namnet Judit Lovisa. Själv bar hon fram alla sina barn till dopet i Haverö kyrka. Huru en sådan kvinna som hon skulle vara såsom moder är mycket lätt att förstå. Hennes outsägligt ömma moderskärlek drev henne ständigt till en innerlig omtanke och omvårdnad för sina små älsklingar. Huru många sömnlösa nätter fick hon icke tillbringa i hemmet vid skötseln av sina små under deras spädaste ålder, under det hon även måste på sina resor vaka många nätter i andras hem! Men ändå var hon glad och nöjd! Sommaren 1904 hade hon den stora glädjen att i sällskap med sin man och sina små, Ester och John, göra en påhälsning i sitt föräldrahem i Porsnäs i Piteå landsförsamling. Detta var ju en stor glädje för henne, ehuru ju resan för barnens skull var mycket tröttsam. Detta blev också hennes sista besök i det för henne så kära föräldrahemmet. Väl längtade hon efter den dag, då hon skulle få göra ett nytt besök där. Den dagen blev dock uppskjuten, tills det blev för sent. Hennes uppbrott från jämmerdalen kom fortare, än någon anat. Vintern 1909 klagade hon över, att det kom blod och var med hennes avföring samt undrades väl, om hon på något sätt blivit smittad av någon farlig sjukdom. Både hon och jag blevo oroliga. Men funno en tröst däri, att hon i augusti samma år skulle vid södra barnbördshuset i Stockholm genomgå repetitionskurs och fick därigenom ett gynnsamt tillfälle att söka läkare. Hon sökte och erhöll 75 kr av landstings bidrag för kursen. Hon reste så till Stockholm och genomgick kursen den 16-31 augusti. Under tiden träffade hon doktor Alin, numera professor vid barnbördshuset. Enligt hans utlåtande bestod det onda i hämorroider, som hon hade i ändtarmsöppningen. Själv kände hon att det var sår längre upp och omtalade det för doktorn. Men han nådde ej till - med fingret troligen - att undersöka detta, ändå yttrade han, att detta även kunde vara hämorroider. Alltnog hördes sjukdomen ej vara något farlig. När hon frågade honom, om en operation var behövlig, svarade han: "Jag skall säga frun, det är icke mycket för". Läkarens utlåtande gjorde, att vi kände oss lugna, ehuru jag ej var riktigt tillfredsställd med doktorns kunde om såret längre upp. Hade han i stället sagt, att det kunde vara farligt, skulle nog både Alma och jag blivit angelägna att få reda på sjukdomen och hon villig att sköta sin hälsa.

6Men nu gick hon på som vanligt och ökade hellre än minskade sitt arbete. Många gånger framhöll jag ju för henne nödvändigheten av att söka vila sig så mycket som möjligt, men det var som om det ej skulle gå hejda henne, ty hennes arbetsiver var för stark. Kanske var det också därför, att hennes arbets- och levnadsdag var kort som hon hade så bråttom. Den variga avföringen med diarré visade sig ibland mer och ibland mindre. Vissa tider tycktes hon ju vara fri från den. Många gånger torde hon nog lida därav utan att beklaga sig för mig. Hon undertryckte nog sitt lidande, vadan jag, som alldeles litade på hennes omdömesförmåga i fråga om bedömandet av sjukdomar, blev mera lugn. Sommaren 1910, när vi gjorde en påhälsning hos min broder Erik i Sunne träffade hon doktor Grewe i Östersund. Hon hade små elaka sår på tungan. Dessa stodo nog i samband med magen, ty då magen var bättre, blev tungan bra. Enligt vad hon strax efteråt sade mig, frågade hon doktor Grewe, om utslagen på tungan voro tuberkler, men han bara flinade åt henne. Detta tolkade vi så, att det icke var något farligt. Vintern och våren 1911 plågades hon mycket av diarré. Då träffade hon två läkare, nämligen doktor Otterclou, när han vid ett tillfälle kom till Vallen, samt därefter doktor Ed lund, som tillfälligtvis var i Viken hos kronojägar Sahlins. Enligt dessa läkares utlåtande hördes det ej heller vara farligt med hennes sjukdom. Jag minns så väl, att hon sade, när hon efter att hava träffat doktor Edlund kom in i salen där hos Sahlins: "Man känner sig genast bättre till mods, när man hör att det ej är något farligt". Doktor Edlund hade dock yttrat, att det kunde bli farligt, vilket hon sade mig strax efteråt. På våren yttrade hon också en gång till mig, att hon kanske ändå skulle begära tjänstledighet. Jag ville då, att hon skulle tala med kommunalordföranden därom, vilket hon också gjorde. Men han hade tyckt, att det skulle vara onödigt, när det var liten tjänstgöring på sommaren. Därmed låto vi det bero. Hon var såsom det tycktes frisk under juli-oktober 1911. Men så kom den kyliga hösten, när sjöarna började frysa. Hon måste företaga flera resor och förkylde sig troligen under en resa till Stensån i november. Hon hade ju ej behövt fara dit, enär det ju låg utom hennes distrikt, men som hon flera gånger förut farit dit, ville hon väl icke heller nu vägra att fara.

7Emellertid fick ju den sjukdom som i hennes kropp hade ett säkert rotfäste, kraftig fart genom. dessa ansträngande resor. Men hon gick på i det längsta. Så sjuk som hon var, gick hon också med på flera syföreningar för Haverö fattiga barn, till vilkas bildande fru Malin Bergman och hon tagit initiativet en kort tid förut. Detta var någonting nytt, som mycket tilltalade hennes för de fattiga så ömmande hjärta. Hon blev som vanligt den styrande och ordnande i dylika företag. Med liv och lust deltog hon däri. Detta arbete omfattades av många med stort intresse. Gamla kläder, tygpackar mm skänktes, och därav gjordes en mängd barnkläder. En sådan syförening samt dagen därpå en syförening för missionen hade hon, strax förrän, hon nedlades på sjuksängen. Hon jämte fru Bergman blev utsedd att till julen fara ut i socken och utdela till de mest behövande familjerna barnkläderna, som blivit gjorda och övriga kläder, som skulle skänkas bort, som de voro. Hon gladde sig däråt. Men det var en annan mycket sorglig resa, som förestod henne. Det var sent på kvällen den 8 december, som hon efter att hava undersökt sin temperatur, vilken var väl 40°, uttalade sina farhågor för blindtarmsinflammation och önskan att få fara till ett lasarett. Hon ville, att jag skulle tillkalla fru Malin Bergman, en mångårig Röda korsets sköterska, för att rådgöra. Detta gjorde jag genast. Hennes man, kassör E Bergman kom även med. Vi beslöto att tidigt på morgonen följande dag resa med henne till Östersunds lasarett, därest vi finge löfte att komma, vilket kassör E Bergman skulle taga reda på och underrätta oss i Ange. Fru Malin Bergman erbjöd sig att följa med. Häst beställdes och allt ordnades för resan. Herr och fru Bergman gingo hem. Sorg och grämelse fyllde mitt hjärta över att jag ej långt förut gripit in och skaffat henne tjänstledighet. Det var först i slutet av november, som jag till kommunalordföranden inlämnade hennes anhållan hos kommunalstämman om hennes tjänstledighet från och med december 1911 till 1 juli 1912. Hon tyckte, då jag läste upp skrivelsen om tjänstledigheten, att tiden var för långt tilltagen. Till vem skulle vi nu vända oss i vår bedrövelse, om icke till Jesus, som är herre över liv och död. Jag föll på knä vid min så outsägligt älskade hustrus säng och vi förenade oss i bön till Gud och överlämnade oss i Guds hand. Så randades lördagsmorgonen den 9 december. Hon tryckte vart och ett av sina små barn till sitt bröst och gav dem alla sin ömma moderskyss och förmaningsord att vara snälla. Därpå bars hon ut och nedbäddades i en släde. Men hennes små älsklingar gråto därinne och ropade "mamma, mamma".

8Nu lämnade hon för alltid det så lyckliga och glada hem, hon själv genom mycket stor arbetsamhet och självuppoffring i brinnande kärlek bildat och vårdat. Resan gick ju jämförelsevis bra. I Ånge blevo vi underrättade om att vi fingo komma till Östersunds lasarett. Från Ånge till Östersund löste vi biljett till andra klass, och hon fick ostörd av resande ligga i en trevlig vagn. på tåget yttrade hon till mig, att hon kände det gått för långt. Hon hade sökt visa sig bättre än hon varit. Men hon tyckte det var, som om alla varit emot henne. Det sätt, varpå hon måste föras från Östersunds central till lasarettet, var långt ifrån tilltalande. Herr Bergman hade ju beställt ambulans. Vi trodde, att häst och vagn skulle vara i beredskap, men i stället kommer en karl med en dragkärra, som bestod av ett par velocipedhjul under en bår med en skynke över. Detta var Östersunds ambulans. På denna måste vi lägga Alma, breda över henne våra filtar och så föra henne sakta framåt i snöigt väder till lasarettet. Det minsta man kan begära, när man anländer med en sjuk till ett lasarett, är ett vänligt mottagande. Men så var ej fallet här. Så snart vi med Alma kommit in i väntrummet, förebrådde mig underläkaren i skarpa eller häftiga ordalag, för att vi icke farit till Sundsvalls lasarett, då vi voro i Änge, trots vi förut fått lov att komma. Detta gjorde han även i Almas närvaro, varför hans beteende var så mycket mera klandervärt... Själv bemötte jag honom vänligt och bad honom vara god och taga emot henne. Hon fördes så bort från rummet under det tårar runno nedför hennes kinder. Jag gick ut i staden för att skaffa mig logi. Efter en god stund återvände jag till lasarettet och fick veta att de fört henne på avdelningen G. Uppkommen dit fick jag höra, att de hade henne i badrummet. Jag tittade in genom dörren till badrummet och såg hennes likbleka ansikte, där hon satt på en bänk. Det såg ut, som hon vore snart färdig att svimma. De skulle kamma henne, vilket väl gått för sig, om hon legat i säng. Hon hade också måst gå till badkaret och kräktes i badet, förmodligen av överansträngning. Tack vare fru Bergmans raska ingripande kom hon snart i säng. Hennes ansikte strålade av glädje, när jag då genast kom in till henne på den stora allmänna salen. Men med en djup suck sade hon: "Vet du Jonas, jag tror, att jag aldrig blir frisk mera". Detta aldrig lade hon mycket stark tonvikt vid. Hon tyckte, underläkaren hade sett så betänksam ut.

9Som jag hörde att ingen operation behövdes, fick jag mera hopp och tröstade henne med att hon skulle väl bli så frisk att hon kunde få komma hem och vara hos oss. Beklagligt nog måste hon även den första dagen gå ut ur salen till avdelningens klosett. Själv såg jag det. Sedan fick hon en klosett till sin säng, men måste själv hjälpa sig till och från densamma, vilket jag hade tillfälle att se, när jag var hos henne. Både den 9 och 10 december var jag hos henne så länge som möjligt. Den senare dagen träffade jag doktor Grewe för att höra, vilka tankar han kunde hysa om min hustru. Jag tackade honom för humaniteten att taga emot henne. Han visade sig vänlig och hördes hoppas, att hon skulle bliva frisk rätt snart. Söndagsaftonen den 11 sade jag min rara hustru ett ömt farväl, tackade även sköterskeeleven och avdelningssköterskan fröken Åsberg, som då yttrade att Alma haft sjukdomen länge och att därest det häftiga diarré ej snart upphörde, kunde det vara tuberkler, "men vi ska hoppas", sade hon. Det vore bättre, att läkare och sköterskor utan omsvep sade sin tanke än att rida på sin käpphäst: "vi ska hoppas". I hopp om att de skulle ordna Almas skötsel till det bästa, undertryckte jag det starka missnöje över hennes mottagning och första vård, vilket bodde i mitt bröst. Fröken Åsberg sade ju också efter sitt yttrande om Almas sjukdom, att de skulle söka göra sitt bästa. Med tunga steg lämnade jag lasarettet och anträdde hemfärden. Efter min hemkomst meddelade mig någon gång då och då med fröken Åsberg om Almas tillstånd, som vanligtvis hördes vara ungefär detsamma. Jag och mina småttingar lågo i bön till Gud om Mammas tillfrisknande. Vi sände henne ofta brev. Själv fick jag några brev från henne. Ett av dessa lyder så: "Mina innerligt kära därhemma! Tack för Edra brev allesamman! Hälsa Edla F och tacka för den vänliga hälsningen! Hon har varit mig en kär vän. Jag vet ej, om jag skall säga, att jag är bättre eller sämre. Det är olika stunder, ibland äro plågorna svåra, och en del gånger är det alldeles lugnt. I går kväll fick jag opium och detta lindrade plågorna. Det är mycket blod i avföringen, och detta mattar mycket. Du får väl ändå hoppas, men jag vill tala om precis som det är, och som jag känner det, så att du må bära glädjen eller sorgen som en man. Jag tycker ej synd om mig själv. Det är värre för Eder, som bli kvar, i fall att jag kommer undan. Vi skola alla skiljas hädan en dag, och då är det ju detsamma, när blott man är lycklig. Jag är nöjd med, vad som sker. Farmor var till mig på måndag, och det var så roligt, så jag kände mig så pigg.

10I dag kommer Brita och kanske Erik. Måste nu sluta. Gud vare med Eder! Hälsa Malin! Hon har skrivit så uppmuntrande till mig. Om jag blir litet starkare, skall jag skriva. Farväl mina kära! Just nu har jag hopp om att bli frisk. Bed utan återvändo! Det känns gott att vara buren på bönens armar. Din Alma Hälsa alla som frågar efter mig! Tack Ester, John och Judit för breven och ritningarna! Det är så roligt att ni vill vara snälla för mammas skull och bedja för mamma, skriv snart! Mamma. Emma är innefattad i detta brev som medlem av familjen." I ett senare brev yttrar hon bland annat att när doktor Grewe efter en vecka, sedan han varit borta tre kvällar å rad, kom upp till henne och undersökte henne, sade han: "Jag satte ej tro till de där 400, men nu ser jag, att frun legat i feber länge". Vid sin ankomst till lasarettet omtalade Alma, att hon hade 400 natten innan hon lämnade sitt hem, men doktorn hade således ej trott på hennes uppgift. Mina anhöriga i Sunne hade stor omsorg om henne och hälsade på henne samt gjorde sig underrättade om hennes skötsel, som var mycket otillfredsställande. Min broder Erik underrättade mig då i telefon, att hon önskade få komma till Sunne, och att de tänkte komma och hämta henne den dagen till sig. Han sade, att hon fick mest sköta sig själv på lasarettet och omnämnde klosetten. Då förstod jag, att hon fortfarande hade fått hjälpa sig själv med klosetten, såsom när jag var där. Jag var mycket tacksam över att hon skulle få komma till Sunne. Jag ringde då på till doktor Grewe och frågade honom huru det stod till med hustru fru Eriksson från Haverövallen. "Det är klent med henne", sade han. Jag sade honom, att jag blivit underrättad om att hon fick mest sköta sig själv. "Ä prat", sade han. Jag vidhöll mitt påstående. "Ä prat", inföll han återigen och att hon den dagen skulle hämtas från lasarettet och föras till min broders hem i Sunne. Han protesterade däremot men måste dock giva med sig. Han uppmanade mig till sist att komma med fakta. Genast efter mitt telefonsamtal underrättade han väl sköterskan Åsberg om min påringning och orsaken därtill. Genast skyndade hon sig till min hustru och talade om min påringning i telefon och sade, att jag varit "brutal i telefon", vilket ju upprörde henne.

11Det var väl hellre doktorn, som var brutal med sitt "ä, prat". Men det dröjde ej länge förrän min broder och syster kommo dit och lugnade henne. Den dagen blev ingen resa av, ty hon ville ej fara och mycket svag var hon. Dagen efter, vill jag minnas, var min syster Brita hos henne. Hennes skötsel blev mycket bättre efter min påringning. Men efter några dagar uttalade hon sin längtan att få komma till Sunne och juldagensafton fördes hon till min broders hem. I en luftig, trevlig kammare i Sunne nya folkskolehus fick hon sin vilostad och en mycket öm, kärleksfull vård. Det var för mig rörande att se och erfara_ med vilken innerlig kärlek hon där omhuldades. Själv uttryckte hon ånyo sin stora tacksamhet till Erik, Brita och min moder därför. Onsdagen den 27 december reste jag till Sunne och var där till den 11 januari 1912. Samma dag, som jag reste dit, avsände jag ett brev till min hustrus moder, barnmorskan Lovisa Ahlman i Piteå, med begäran, att hon så fort som möjligt mot fri resa fram och åter måtte komma och sköta Alma; och till vår glädje kom hon den 1 januari och var där och skötte sin kära dotter till den 24 januari 1912, då hon reste hem. Genast jag kom till Sunne, fick jag ju av Alma själv höra, huru svårt hon haft det på lasarettet i följd av allt för otillräcklig skötsel. Hon hade ju fått sköta sig själv angående klosetten. Men hon ville ej att jag skulle giva doktor Grewe eller sköterskorna någon uppsträckning, utan istället ville hon, att jag vid något tillfälle i staden skulle köpa en bukett av vackra blommor och sända fröken Åsberg från henne. Som doktor Grewe i telefon uppmanat mig, att komma med fakta, så skrev jag ett brev i Sunne och sände honom, satte Haverövallen i underskriften. Brevet var av följande lydelse: "Herr Doktor Grewe, Östersund. Min påringning till Eder i telefon den 21 dennes angående min hustru tycktes komma oförmodat och omotiverat. Jag är nu i tillfälle att närmare redogöra för anledningen till det överraskande telefonsamtalet och anföra några fakta för att min hustru fick mest sköta sig själv samt beder Eder vara god och besvara efterföljande frågor: Redan vid den sjukas intagande på lasarettet förekommo saker, som voro ägnade att framkalla oro både hos den sjuka själv och oss som voro med henne.

12Jag hade ju förut fått löfte om plats, men icke desto mindre började underläkaren i den sjukas närvaro med skarpa ord förebrå mig för att vi ej foro till Sundsvalls lasarett. I badrummet fick den sjuka vara allt för länge och trots sin stora matthet gå till badkaret, där hon kräktes förmodligen av överansträngning. De allt för ofta återkommande avföringarna plågade henne mycket och lindrades ej heller av den omständigheten, att hon första dagen måste gå ut ur salen till avdelningens klosett, där temperaturen var ganska låg. Sedan fick hon visserligen en klosett till sängen men måste fortfarande hjälpa sig själv till och från densamma under det att febern växlade mellan 370 och 400. Då hon bad om hjälp, svarade eleven, att översköterskan ej givit några order därom, varav följde, att den begärda hjälpen uteblev eller också fördröjdes. Patienten lugnades även med att höra eleverna resonera om att ej skämma bort patienterna med mycken uppassning. Efter vårt samtal i telefon begärde Ni väl upplysningar av översköterskan om förhållandet, vilket hade till följd, att denna i sin tur genast skyndade sig till patienten och talade om, att jag varit brutal i telefon, vilket verkade mycket upprörande på den sjuka. Min hustru, som själv även varit sjuksköterska och dessutom är en anspråkslös sanningsälskande kvinna behöver ej misstänkas för överdrivna anspråk beträffande sin skötsel och hennes uppgifter därom, vilka här ovan relaterats böra därför betraktas som fullt sanningsenliga. Anser nu Herr Doktor, att det som passerat under min hustrus vistelse på lasarettet försvarar sin plats under rubriken: omsorgsfull vård? Är antalet sköterskor så otillräckligt att patienterna verkligen måste vårdas på nyssnämnda sätt? (Jag fick ej något svar därpå.) Om så beklagligt är, varför har Ni Herr Doktor ej ofördröjligen underrättat mig om att min hustru ej kunde vara fullt betjänad med den skötsel, hon där hade att påräkna? Under förutsättning, att Ni Herr Doktor, fortast möjligt vill avhjälpa berörda missförhållanden, tar jag mig härmed friheten giva Eder ett råd:

13Besök lasarettet någon gång, då och då, när Ni bestämt vet, att Ni ej är väntad dit! Kanske Ni då skall finna åtskilligt, som behöver påpekas. Mina anmärkningar grunda sig varken på brutalitet eller klandersjuka utan på omsorgen i första rummet för min sjuka hustru och i det andra för lidande medmänniskor som i likhet med mig vädja till Eder hjälp. Haverövallen den 31 december 1911 Vördsamt Jonas Eriksson" Detta brev skrevs och avsändes utan hennes vetskap. Några dagar efteråt läste jag upp för henne i hennes moders närvaro brevet i avskrift, som jag tagit, för att höra om det stämde överens med vad Alma hade att säga om sin lasarettsvård. Blott en punkt därav kunde hon ej erinra sig, nämligen detta: Då hon bad om hjälp, svarade eleven, att översköterskan ej givit några order därom". (Detta torde bero på någon missuppfattning av min syster som berättat det. Det var väl kanske i allmänhet yttrat, att eleven brukade säga så.) I övrigt stämde det. Dessutom berättade hon för mig, att då hon ej längre kunde komma ur sängen på klosetten, måste hon själv sköta sig med ett stickbäcken. Detta måste hon själv sticka under sig och sedan tömma i en större, som stod på en stol intill sängen. på andra sidan sängen stod en kopp eller kanna med vatten. Ur denna måste hon tömma vatten i stickbäckenet, som begagnats, och skölja det samt på nytt tömma det. Så beklaglig hennes skötsel än var. Så hade hon en stor förlåtande kärlek till dem som skött henne. Hon ville dock icke, att jag skulle sända fröken Åsberg den omskrivna blombuketten, sedan hon fick veta min skrivelse till doktor Grewe. Hon sade, att det skulle uppfattas som hån att sedan sända henne blommor. I tidningspressen förbjöd hon mig att skriva om hennes lasarettsvård, vilket jag lovade att ej göra. Hennes sjukdom tycktes under min vistelse i Sunne skrida till förbättring. Det var därför med goda förhoppningar jag den 11 januari sade min outsägligt älskade hustru farväl och reste hem för att den 12 januari börja skolan. De underrättelser, som jag då och då fick från Sunne voro ju hoppingivande.

14Ungefär en vecka förrän Almas moder, reste hem fick jag brev från modem, vari hon uttalar min hustrus och som det tycktes även sin önskan att få komma hem till Haverövallen. Detta måste jag dock med hänsyn till hennes svaga tillstånd bestämt avböja med ett uppmuntrande brev till min Alma, att det för oss skulle bli en högtidsdag få se henne hemma, när hon kunde börja vara uppe. Söndagsaftonen den 23 januari var för mig märkvärdig. Under det jag låg och vilade på divanen i mitt rum - Emma Persson och barnen voro utgångna - var det som om Alma kom till mig. Jag såg henne ej men kände några ljuva, förtjusande fläktar av hennes person komma emot mig. O, vad jag längtade att få sluta henne i min famn, men hon var borta! Jag blev så orolig till sinnes, gick till en granne, skogvaktar Falk, talade om mina oroliga tankar för Alma samt sade, att hon denna afton måste ha tänkt starkt på mig. Falk sade, att jag kunde vara säker därpå. Sade vidare att jag hoppades hon fortfarande vore bättre. Men ingen ro hade jag. Satt, stod och drev i rummet, gick slutligen hem sent på kvällen och lade mig. Då var det, liksom jag skulle se ett blekt ansikte sväva i sängkammaren. Denna söndagsafton var för henne en högtid, när hon första gången på denna jord undfick Herrens Jesu lekamen och blod i nattvarden, som förrättades av kyrkoherden Nils Beskow i Sunne. Förmodligen föll hennes tanke tungt på mig och hemmet vid nyss förutnämnda tillfällen. I anledning härav kan jag också omnämna, att på den tiden hon var min fästmö och bodde hos handlanden J P Persson i Vallen, jag såg henne i dunkla konturer sväva från dörren inåt fönstret i min kammare i gamla skolhuset i Vallen, där jag för tillfället låg och vilade mig på sängen. Vill också minnas att hon hade ett brunt liv, svart förkläde och mörk kjol på sig, den vanliga dräkt, som hon hade. När jag efteråt träffade henne, frågade jag henne, om hon den och den stunden tänkte starkt på mig, och fick så veta att just vid samma tillfälle, som jag såg henne sväva i min kammare, hade hon suttit hemma hos sig och tänkt mycket starkt på mig. Jag omtalade då, att jag samtidigt såg hennes person komma svävande genom min kammare. "Kan jag göra ett sådant intryck, då så är jag nöjd", sade hon. Det var märkvärdigt, att innan hon blev min hustru och innan hon rycktes bort från mig, jag skulle genom dessa förnimmelser eller vad de må kallas få så mäktiga intryck. Det var en mäktig ande som bodde i denna ovanliga kvinna, och därför gjorde hon även ett mäktigt intryck.

15Måndagen den 29 januari blev det klart för mig, varför jag aftonen förut haft så märkvärdiga påminnelser om min Alma. Genom telefon fick jag nämligen veta, att hon var sämre, hennes fötter hade börjat svälla. Denna underrättelse kom som ett åskslag över mig, enär jag ju dittills haft gott hopp. På kvällen reste jag till Sunne. Kom dit tisdagen den 30 kl omkring 2 f.m., således på natten. Hon blev så glad och rörd, när jag kom in till henne, att hon började gråta. Jag lugnade henne med att jag kommit för att vara hos henne, framförde hälsningar till henne från hennes små älsklingar, från kyrkoherden P J Söderberg, vilken också flera gånger förut genom mig sänt henne sin varma hälsning och från flera. (Den 15/12 1911 bad kyrkoherden mig hälsa henne med sången 348:2, 3, som han slagit upp för hennes räkning, vilken hälsning framfördes i brev till henne. Läste även denna sång för henne, när jag kom till Sunne.) Väl kunde jag genast vid mitt inträde i kammaren märka, att min så innerligt hjärtegoda hustru snart skulle tagas från mig. Mera övertygad därom blev jag sedan doktor H J Widell från Östersund samma dag varit dit. Enligt hans yttrande fanns intet hopp. Han trodde, att hon hade tuberkulos i magen. Varför nu först få veta detta? Sedan fick även Alma enligt sin önskan veta doktorns utlåtande, och det tycktes för henne ej vara överraskande, ty hon kände på sig, att det gick till försämring. När jag på mina knän vid hennes säng - vill minnas det var, förrän doktorn varit dit - bad till Gud om hennes tillfrisknande, sade hon: "Ni slits om mig. Gud vill ta mig till sig och ni vill hålla mig kvar." Sedan jag delgivit henne doktorns utlåtande, bad jag henne förlåta mig, att jag ej arbetat på att skilja henne från hennes befattning. Hon såg på mig och sade: "Vad den saken beträffar, så har väl jag lika stor del däri som du." "Vill du lämna mig, Jonas?", frågade hon efter en stund. Jag svarade, att då jag visste, att jag hade henne i himmelen, så var jag nöjd därmed. Efter någon stund sade hon i en hjärtegripande mycket medlidsam ton: "Hur skall det bli med dig, Jonas, och barnen?" Jag sade henne, att hon nu måste lämna mig och barnen. Det skulle nog gå för oss. Det är ju bara en liten tid. "Du får lämna mig och barnen i Jesu händer, och då kan du vara trygg," sade jag. "0, vad jag älskar dig, Jonas! Jag skulle vilja offra allt för dig", sade hon. Jag sade henne att vårt äktenskap varit ett litet paradis. "Luta ditt huvud intill mig på kudden!", sade hon. Jag gjorde så, och då syntes hon så lugn och trygg.

16När jag efter doktorns besök satt vid hennes säng, sade hon också, att hon tyckt sig se sina små barn komma till hennes säng med utsträckta armar och att hon tyckte sig säga till dem: "Kom nu, mina små älsklingar, så får jag sluta Eder i min famn." Jag frågade henne då, om hon önskade se sina små älsklingar, innan hon gick bort. "Ja, jag vill det", var hennes bestämda svar. "Ja, du skall få, se dina små älsklingar. Jag skall gå och ringa på att de ska komma", var mitt svar. Nu gick tåget från Östavall kl 1/2 9 på kvällen. För att hinna från Vallen till Östavall i rätt tid måste man fara vid 5-tiden e.m. Men telefon till Haverövallen öppnades först kl 4 på aftonen. Jag begärde genast att få ett samtal med vår jungfru, mejerskan Emma Persson, och en kvart över 4 slapp jag fram i telefon till Haverövallen med befallning till Emma att genast svepa in barnen i pälsar och ögonblickligen resa till Sunne. Så skedde även. De hunno tåget. Bror Erik mötte dem i Östersund. Samma dags afton, då Emma med småttingarna voro på väg, satt jag vid min outsägligt älskade hustrus säng. Enligt hennes önskan kommo även Erik och Brita in i kammaren. Hon meddelade mig först sin tanke, att Ester skulle få hennes klocka, John och Judit var sin av hennes guldringar. Emma skulle få en bonad med garn, förresten hela tygbiten som hon hade i en byrålåda hemma. Det var mycket tungt vägande och särskilt dyrbara ord, hon denna kväll tisdagen den 30 januari, uttalade under det jag satt och skrev, eftersom hon talade. De voro följande: "Du skall hälsa kyrkoherden obeskrivligt och tala om, att det varit till stor vederkvickelse hans hälsningar, ty jag vet vilket deltagande han haft, och till Söderberg, ty också han har haft deltagande, och tacka honom för hela min tjänstetid (dessa ord gällde kyrkoherden P J Söderberg och kommunalordföranden L S E Söderberg i Haverö). "Också sockenborna. Jag har älskat sockenborna, och jag tackar dem, ty de ha varit vänliga. Jag har försökt så långt som möjligt att verka troget. " Till Haverö fattiga: "Jag har önskat arbeta mer för dem men hoppas, att andra fortsätta!"

17"Haverö kristliga ungdomsförening önskar jag, att den måtte blomstra!" "Hälsa fru Bergman, Perssons, båda Borgs, särskilt fru Falk! Alla i Vallen!" När jag frågade, hur jag skulle frambära hennes hälsning till Vallborna. Jag kunde väl inte gå till dem var och en, sade hon: "Du förstår, de komma väl och beklaga sorgen, och då skall du hälsa dem från mig" Hennes hälsning till sina föräldrar: "Jag är så glad, att de få ha en bekymmersfri ålderdom." Hon hade många gånger varit ängslig, att de skulle vara fattiga, "men nu är jag trygg för det", sade hon. Hon var så glad, att hennes mamma kom hit. "Hon hade slitit så ont för mig", sade hon. "Hälsa och tacka henne!" Hon önskade, att hennes föräldrar mera skulle frukta Gud. "De ha inte så lång tid kvar. De skola inte sörja. Jag ville inte byta med någon", sade hon. Till Simeon och Jenny: "Tacka för allt deltagande! Så skönt det känns att få gå in i himlen!" Till syskonen i Amerika (brevet ställes till Judit): "Jag har älskat dem mycket." Därpå bad hon mig taga fram ett brev, som hon skrivit till sin syster Judit å Östersunds lasarett och läsa upp det, vilket jag gjorde. Detta brev ville hon, att jag skulle sända, vilket jag även gjorde strax efter hennes död. Rörande sin begravning yttrade hon: "I Haverö vill jag bliva begraven och vila i dess kyrkogård". Skall ej ställa till något mycket till begravning. Bjudning: kaffe, dopp, gravölskringlor, konfekt. Vilka som skulle bjudas: Vallborna samt Larssons i Säter. Kläder till barnen vid begravning: "Bli att få något svart tyg och sy till begravning. Köpte några svarta band, som äro hemma i översta byrålådan i salen. Ganska breda." "Vad skall jag säga mer: Här, det finner jag inga ord för. Det var obeskrivligt, att jag fick komma hit. Här har jag haft så gott. Gud skall löna Er (detta gäller hennes vistelse hos mina anhöriga i Sunne).

18Därtill svarade min broder Erik henne, att det var blott en kär plikt, som de fullgjort. Det brev, som hon å Östersunds lasarett skrev till sin syster Judit jämte sina övriga syskon i Amerika var så lydande: "Elskade syster Judit. Blott några rader medan jag orkar. Vi ses aldrig mer här. Tack för allt och förlåt mig allt liksom du vill Gud skall förlåta. Bringa även denna hälsning till mina bröder. Ni ha varit kära för mig allesamman. Det är svårt att slita banden, det är så många, Far och Mor dessa gamla. Hade alltid tänkt att kunna vara dem till nytta på gamla dar men det var ej så Guds vilja. Jag har sökt att göra mitt bästa här i vel men jag ser bara fel och brister, Gud förlåte mig. Må även Frans förlåta mig som jag en gång bringade sorg, han kan nu tacka Gud. Gud är god mot oss meniskors barn. Åkalla mig i nöden så vill jag hjälpa dig och du skall prisa mig. Gott är att ha ett fäste i nödens tid. Det blir så synd om Jonas och barnen. Jonas blir så lätt närvsvag måtte han kunna bära det och bli ett stöd för de små. Jag överlämnar Eder alla i Guds hand och vill möta Eder alla en dag hos Gud. Låt bröderna få del av brevet det gäller Eder alla lika. Hälsa bröderna Pitterne och Keslen o Hilda Sivi och Svermor och svågrar och alla släktingar och vänner. Från syster Alma" Natten mot onsdagen den 31 januari vakade jag själv vid hennes bädd. Jag kunde nu ej längre bedja att få ha henne kvar utan i stället föll jag på mina knän vid hennes säng och bad högt, att när hon skulle sluta sina dagar, hon måtte få roligt somna in, och att det fick ske, närhelst det Gud behagade, blott hon evigt fick vara hans, att Jesus måste komma och bliva henne när och låta henne bliva där Han är. Omkring kl 2 på natten anlände hennes små älsklingar. De skyndade sig alla tre till sin mammas säng. Då runno nog många tårar. "Känner Ni igen mamma?" frågade hon. "Ja, men vad mamma blivit mager!" Stackars mamma, som måst plågas så!" sade de små med tårfyllda ögon. Alla tre klappade och kysste sin rara mamma, togo henne om halsen och bådo: "Förlåt mig mamma!" Ja, nog förlåter jag Eder mina små älsklingar," sade hon.

19När de så en stund samtalat med sin mamma och lämnade hennes säng för att gå in i ett annat rum och lägga sig, sade hon: "0, det är ett stort offer att lämna så små vackra barn!" på morgonen vid 4 a 6 tiden bad hon mig genast kalla in barnen; ty hon tyckte det kändes, som om hon snart skulle dö. Genast väckte jag barnen och de skyndade sig till hennes säng. Hon tryckte då med sina utmärglade armar var och en av sina små älsklingar till sin mun, gav dem sin allra ömmaste moderskyss och sitt avskedsord. Till sin son John sade hon: "Vi få mötas i himmelen. Bliv en snäll pojke!" Till sin dotter Ester sade hon: "Var snäll och kärleksfull mot dina syskon och framför allt: följ Jesus vart det bär!" Till sin dotter Judit sade hon: "Du skall bli en liten Herrens tjänarinna" Därpå lade vi oss i en säng, som stod intill hennes. Här var således hela familjen samlad i förbidan på att en av dess allra bästa stödjepelare, den så innerligt ömma och hjärtegoda modem, snart skulle genom döden ryckas bort ur familjekretsen. Längre fram på morgonen kommo Emma och barnen enligt hennes önskan till hennes säng, och då sade hon till dem, vad hon förut sagt till mig angående minnesgåvorna, nämligen att Ester skulle få hennes klocka, John och Judit var sin av hennes guldringar. Emma bonaden med gam. Hon sade dessutom, att Emma skulle ha haft någonting varaktigare, hon syntes ligga och fundera men kunde ej komma ihåg något - i anledning av detta hennes yttrande fick Emma efter hennes död och begravning av mig och barnen en liten ring, som hon burit på vänstra lillfingret. Den var gjord av hennes mormors guldörhängen. Hon hade under sina flickår fått dem och låtit därav göra en liten ring. När jag och barnen voro vid hennes säng denna morgon, sade hon även: "Jag vet ej vilket är större offer, du eller barnen". "Tror du jag är ett guds barn, Jonas", frågade hon mig. "Ja, det får du vara förvissad om ty Jesu Kristi Guds sons blod renar från alla synder", svarade jag. "Läs om Jesu kärlek!" sade hon, och jag läste Johannes evang 3:16; 14:1-3; Johannes uppenb 7:13-17 samt på en tavla med frälsarens sköna, bedjande bild över hennes säng dessa sköna ord i Johannes evang 17:24: "Fader, jag vill, att" varest jag är, där skola ock de vara med mig, vilka du har givit mig, på det att de må se min härlighet, som du har givit mig. Ty du har älskat mig före världens grundläggning. "

20Då jag frågade henne, om hon trodde, att Jesus snart skulle komma och taga henne till sig, svarade hon: "Jag tror, att Gud skall taga mig till sin himmel." Några bland hennes sista yttranden till mig och barnen voro: "Jag har nu gjort bort mitt, men Ni har kvar Edert". Dagen förut vid ett tillfälle uttryckte hon även sitt bekymmer för att också jag en gång skulle måst plågas, då jag skulle skiljas hädan. "Vi får mötas i himmelen, och så få Ni ett piano å då, så går det väl." Alma och jag hade redan i september 1911 beställt ett piano till mars månad 1912. När bror Erik vid 11 tiden eller däromkring kom in i kammaren, sade hon till honom: "Huru länge, tror du Erik, jag skall ligga så här nu?" Han svarade, att det ej var gott veta men tillade frågande, att hon vore väl nöjd att skiljas hädan?" Ja då", svarade hon eftertryckligt. Därefter klagade hon, att det gjorde så ont i benen. Det syntes på hennes ansiktsuttryck, att det var mycket ont. "0, om du kunde hjälpa mig, Emma!" sade hon. "Ja, om jag bara detta kunde!", sade Emma. Hon, nämligen Alma, ville att vi skulle bedja Brita komma, och hon skyndade sig genast till henne. Nu klagade min hustru över att bröstet var så ont och började yra och tala oredigt. När detta fortgått en stund, föllo hennes ögon igen, och hon andades mycket djupt och tungt. Hon var nog medvetslös då. På detta sätt låg hon omkring 12 timmar, tills hon kl 1.10 på natten mot torsdagen, dvs den 1 februari kl 1.10 f.m., utandades sin sista suck. Emma vakade hos henne denna natt. Hon kallade på mig enligt min önskan, strax innan hon dog. Jag skyndade mig till min så outsägligt älskade hustrus dödsbädd, lutade mig ned över henne, hörde några svaga andedrag, och hon var död. O, min så outsägligt älskade Alma, hon som stått såsom en skyddsängel vid min sida, var hon död, ja, var hon död? l5ver hennes anlete vilade ett stilla och ljuvligt fridens drag. Jesus hade hemförlovat sin kämpande och lidande brud. . Fredagen den 2 februari sveptes hennes stofthydda i vadd och nedlades I i kista. En myrtenkrans, sattes på hennes huvud. Innan kistan bars ut upp på skolhusets vind, avklippte jag lite hår av hennes huvud för att behålla som minne.

21Begravningen i Haverö kyrka bestämdes att ske söndagen den 11 februari strax före gudstjänstens början. Genom sorgbrev utfärdades inbjudan till alla Vallbor, Kvisselbäcksbor, Larssons i Säter m fl att infinna sig i sorgehuset kl 1/2 9 f.m. söndagen den 11 februari. Dessutom sändes sorgbrev till hennes föräldrar och syskon, många släktingar och vänner. (Dödsannonsen infördes i Sundsvalls Posten och Sundsvalls Tidning samt i Norrbottens Posten.) Sorgbrev till flera av hennes släktingar sändes dock först efter hemkomsten, enär jag då fick av min hustrus fader uppgift på deras namn och adresser. Emma med Ester och Judit reste hem från Sunne onsdagen den 7 februari för att ordna till begravningen. Brita, Erik, John och jag reste med liket lördagen den 10 februari. Sent på kvällen anlände vi till vårt hem i Haverövallen, vilket nu från att hava varit så soligt och glatt blivit en sorgens boning. Här möttes jag av mina små gråtande döttrar, av mina sörjande bröder Per och Nils m fl. Många av min avlidna hustrus vänner hade frivilligt hjälpt till att ordna för begravningen. Allt var välordnat. Verandan var dekorerad med granar. Inne i avklädningsrummet fanns flera granar och en mängd dyrbara kransar på väggar och bänkar. Dit in bars kistan och sattes på en katafalk. Söndagen den 11 februari flaggades allmänt på halvstång i Vallen. Men på nya skolgården och där borta i Porsnäs i Piteå var flaggan hissad på halv stång i 3 dagar. Söndagsmorgonen vid 1/2 9 tiden började de ena sorgklädda människorna efter de andra komma till sorgehuset. Själv mötte jag dem, ute på skolgården, bjöd dem välkomna och framförde min hustrus sista hälsning. Det blev mycken gråt. Nu vid hennes begravning visade det sig, vilken sorg och saknad hennes bortgång väckt. Budskapet om hennes död väckte förstämning över hela Haverö socken. Det blev en stor gråtande folkskara vid hennes kista, i vilken hon syntes vila så fridfullt med myrtenkrans på sitt huvud och blomsterprytt bröst, under det rummet var smyckat med en mängd dyrbara kransar och buketter med levande blommor. Till sist lyftes locket upp, några kvinnor sade gråtande: "Det är sista gången vi se Alma", locket sänktes och gömde för alltid bort hennes så kära anletsdrag. På locket och kistan fästes kransarna och blombuketterna. Därpå bars kistan ut och nedsattes på släden, och så sattes det långa liktåget i gång. Närmast liket åkte jag och mina små älsklingar. Vid - kyrkan väntade en stor skara människor.

22Under tonerna aven sorgmarsch (min broder Erik spe lade den söndagen) bars kistan in av 6 karlar och nedsattes vid altarrunden. Efter avsjungande t av svenska ps 452:1 höll kyrkoherden P J Söderberg ett till hjärtat gående griftetal. Utgående från Fil brevets 1:23: "Jag åstundar att bryta upp och vara med Kristus, vilket vore mycket bättre", erinrade talaren om huru det berodde på ens liv, vilken ställning man intage till döden. Den, vilkens liv Kristus är, fruktar ej för döden. Talaren sade att då och då gör döden sin påhälsning bland oss och att denna dag vi voro samlade vid stoftet aven kär vän, vilkens bortgång väckt förstämning i hela vårt samhälle (vill minnas orden föllo ungefär så). Han framhöll, hurusom det kunde tyckas, att hon rycktes bort allt för tidigt, men den som verkat i kärlek som hon har levat länge nog. "Här sitter kanske idag någon, vid vars bädd hon i kritiska ögonblick vakat, eller någon, vars sår hon med skicklig och varsam hand förband", sade talaren (allmänna snyftningar hördes bland den stora folkskaran). Jag hade förut i skrivelse delgivit kyrkoherden hennes avskedshälsningar till Haverö sockenbor, fattiga, kristliga ungdomsförening och bett honom framföra vid begravningen dem vilket han nu gjorde. Talaren sade, att i avskedets gripande ögonblick kom hon också ihåg sockenborna, då hon hälsade, att hon älskade dem, och att hon sökt så långt möjligt varit verka troget. För Haverö fattiga hade hon önskat arbeta mer men hoppades att andra fortsätta, och till Haverö kristliga ungdomsförening hälsade hon, att hon önskade den måtte blomstra. Talaren framhöll även hennes uttalade önskan att bliva begraven i Haverö och få vila i dess kyrkogård. Han sade med eftertryck, att hon länge skulle bevaras i tacksamt minne, icke minst av fattiga och lidande i Haverö, för vilka hennes hjärta så ömmat. Till sörjande make och barn framhöll talaren, att föreningen mellan Herren kunde genom denna skilsmässa bli starkare, och att vi ha förbindelse med våra kära, som gått hädan, genom de minnen, som de lämnat efter sig. Talaren sade vidare, att hon till sina barn i avskedets stund lämnat minnen för livet. Sitt tal slöt han så: "Herren gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn!" Detta var det huvudsakliga av griftetalet. Därpå invigdes min älskades stofthydda till sitt sista vilorum vid samma altarrund, där hon som strålande brud för över 10 1/2 år sedan sammanvigdes med mig, sin då så lyckliga och glada man nu så djupt sörjande brudgum.

23Så avsjöngs svenska ps 452:2, varefter kistan under en sorgmarsch toner bars ut och nedsänktes i en med barr klädd grav å gamla kyrkogården norr om kyrkan. Flera kransar, blombuketter och blommor nedsläpptes i graven. Det var en ovanligt rik blomstergärd, som ägnats henne, som var en så stor blomstervän. Graven fylldes till stor del av kransar och blommor. Hon, min älskade, blev kan man säga begraven i kransar och blommor. Flera kvinnor sjöngo tillsamman vid graven sångerna 415 och 370 i Sions toner, under det den stora folkskaran stod där andäktigt och hörde på. Där voro många tårfyllda ögon, men för mig som med mina tre små älsklingar vid min sida stod vid gravens brädd och såg på den rikt blomsterprydda kistan, var sorgen tyngst, ty mitt livs skönaste blomma, mitt hjärtas ideal var sänkt i grav. (Den tanken att kanske en gång måst stå sörjande vid min hustrus grav, vilken tanke for tungt genom min själ, innan jag förenat mig med henne, hade nu blivit en verklighet.) Dock sjödo sångens toner så tröstefullt med de sköna orden: "Mötas vi på andra stranden, der oss evigt allt är väl, der ej tidens stormar mera skola nå intill vår själ? Mötas vi, mötas vi, mötas vi på andra stranden, mötas vi på andra stranden, der vår själ är frälst och fri?" Och särskilt den versen: "Få vi möta våra kära, hvilka rycktes från oss här, få vi höra deras stämma, skåda deras anlet der? Mötas vi osv. Här lämnas en förteckning på kransar och blombuketter, som blivit skänkta till min älskades stofthydda, samt på minnesorden tryckta å banden eller på skrivna kort. 1 En sista hälsning - vila i frid Ol Jansson m familj (krans) 2 Ingrid o A Nordell (krans) 3 Lovisa o P M Lindgren (krans med levande blommor) Hvila djupt 4 En kär hälsning från Familjen Eriksson, Döviken (krans) 5 Från familjen Övergren (krans med levande blommor) 6 Återseendet står kvar. Vännerna Brita, Elin, Gerda, Märta

Anna Åman (krans med levande blommor) 7 Tack och farväl En sista hälsning från Tyra och Bernhard Borg (krans med levande blommor)

248 Tack för din ömma och aldrig tröttnande vård vid sjukbädden Svea o C L Borg (krans med levande blommor) 9 Tack och farväl Kristina och Manne Söderberg (krans med levande blommor) 10 Tack och farväl, Granbergs (krans) 11 Gärd av vänskap från Familjen Sahlin (krans med levande blommor) 12 I himlens härlighet är mig beredd jag vet det namn som mig är givet är i Gud bok inskrivet min fröjd skall där ej störas min lovsång evigt höras. Emma och E Rödin (krans) 13 En sista hälsning Lucina och P J Söderberg (krans med levande blommor) 14 Från tillgivna Jenny och Simeon Hvila i frid (krans) Från Märta o J Larsson (ett brev) Saknad och begråten Hvad det känns ödsligt varthän vi se! Hur är det möjligt att du ej är mer? Din stora kraft hur kunde den svika? Din energi att den givit vika. Men bittert klaga vi icke så ty säkert kunna vi lita på att genom striden du seger vunnit och hos Frälsaren din plats har funnit. Hjärtligt tack! En sista hälsning varm nu till dig går ur så mångas barm. Du stanna skall uti ett tacksamt minne. Tomrum stort du lämnar i vårt sinne. Genom sorgen lyser ett hopp! Vår bön till himmelen vi sända opp att åter vi få samlas i den hamn som ändast säker är i Jesu namn. på ett kort stod: Det verk som vi på jorden föra ut helt visst skall bära frukt vid tidens slut. Hjälp oss se till vad sede vi då så, att ogräs ej men veteskörd vi få, uppenbar 2:2 Från Märta och J Larsson, Säter (krans) 16 Hjalmar o Maria Kristoffersson (krans med levande blommor) 17 Från Familjen Dahlin Frid över ditt stoft (krans) 18 Anna o Jonas Bulünd Ett sista tack och farväl (krans med levande blommor)

2519 Alma o E Nilsson Tack för din vänskap (krans med levande blommor) 20 Anna Andersson Ett sista farväl (krans med levande blommor) 21 Hvila ljuft. Tack för din trogna vård och ömma hjälp i smärtans och sjukdoms stund Familjen Persson (krans med levande blommor) 22 Farväl och tack för vad du gav! Du kom; du gick och intet smärtans ljud dig håller kvar. Olle och Edla Falk (stor blombukett med levande blommor) 23 Familjen Jan Andersson (krans, vill minnas att den var med levande blommor) 24 En krans från familjen i Sulan (i Vallen) 25 Från Familjen Bergman (stor blombukett med levande blommor) 26 En sista hälsning från Jonas, Gustava o Hulda Wikström (krans med levande blommor) Frid över ditt stoft Anm: Denna krans kom först dagen efter begravningen men nedsänktes då av mig på min älskades kista i den ännu öppna graven. 27 Ett sista farväl och outsägligt tack från din Jonas o dina små barn (krans) 1) Lägg det kära stoftet i den stilla grav! Herren är som tagit, vad han själv

oss gav. Göm den dyra skatten till uppståndelsen. Då till högre rymder den står upp igen. på samma krans följande kort med tryckta verser:

2) En kär hälsning från dina djupt sörjande föräldrar. Du blott några korta stunder till vårt hem i förväg gått. Bidande i Edens lunder salighetens morgon blott. 3) Ett tack och farväl från E Eriksson

Saliga äro de som hava del i den första uppståndelsen. Över dem haver döden ingen makt.

4) Ett hjärtligt farväl från Brita Eriksson. Slumra trygg i jordens sköte. Dyra syster, sov i frid. Sen vi komma dig till möte. Vila ljuvt en liten tid!

5) En kär hälsning från Anna Stina Persson Snart samlas vi uti det hem där vännen återfår sin vän. Föräldrar, syskon möts igen för att ej mera skiljas.

266) Tack och farväl från Emma Persson

Ditt stoft nu ligger stelt och kallt. I gravens djup det skall gömmas. Men aldrig skall ditt minne glömmas. en gång, hav tack för allt.

Då de flesta kransarna vara med levande blommor (flera kransar a 20 kr), som denna tid på året nog vara dyra, torde priset å hela denna rika blomstergärd uppgå till 275 a 300 kr. Efter begravningen fingo John, Ester och Judit tillsamman 15 kronor av Mikael Persson med hustru, P M Wallin med familj och Karl Mikaelsson i stället för krans till deras moders begravning. Dessa pengar insatte jag, 5 kr för vardera i Sparbank. Vilken sorg och saknad min outsägligt älskade hustru genom sin bortgång väckt i vidsträckta kretsar, därom vittna även många brev till mig. I ett brev från kommunalordföranden L S G Söderberg i Haverö står bland annat: "Ja det kännes nästan ofattligt att hon gått bort och hennes bortgång har väckt förstämning i hela socken. Hon kommer att saknas af alla, ej minst af alla lidande och fattiga, för vilka hennes hjärta städse var öppet. Visst är att hon i tacksamt minne kommer att bevaras." I ett brev från en fröken Ilia Arméus står bland annat: "Många äro de, som skola sörja öfver hennes bortgång! Hennes blida vänliga väsen har ej kunnat undgå att skaffa henne vänner, och de, för vilka hon arbetat plikttroget och med stor sjelfuppoffring, skola välsigna hennes minne. "Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall ske barmhärtighet."

27Ett vackert omnämnande om henne stod även i nr 36 av Sundsvalls Posten 1912, vilket bifogade urklipp visar: Mitt tack i SundsvalIs Posten o SundsvalIs Tidning visar följande urklipp:

28Innan Haverö Kristliga ungdomsförbunds möte i Vallens nya skolsal den 3 mars 1912 avslutades avsjöngs sången nr 370 i Sions toner varefter ordföranden frambar den avlidna förbundsmedlemmen Fru Alma Erikssons sista hälsning till förbundet och hennes däri uttalade önskan att förbundet måtte fortfara och tillväxa i styrka samt tolkade i några ord den djupa, smärtfyllda saknad, som hennes bortgång framkallat ej allenast inom förbundet utan inom hela vårt samhälle. Talaren framhöll med eftertryck, att då sorgen och saknaden för utomstående kändes så stor, huru svårt skulle det då icke kännas för den som stod henne så nära, att han med ,henne var ett hjärta och en själ, syftande därmed på hennes djupt sörjande make. Han erinrade även om hennes sist förda protokoll i Haverö Kristliga ungdomsförening den 5 november 1911, där det bland annat stod: "Guds barns sysselsättning i himmelen är att lova Gud i evigheters evighet" samt uttalade den saliga förvissningen, att hon nu själv kommit i fullt åtnjutande därav och får sålunda deltaga i sången bland den frälsta skaran inför Guds och lammets tron. Det har varit ett mycket smärtsamt göra för mig att under min djupa sorg ock saknad efter min så outsägligt älskade hustru skriva förestående minnesteckning, som ehuru ofullständig, dock skall, såsom jag hoppas bliva till nytta och välsignelse i kommandes dagar. Såsom dyrbara lärdomar vill jag härmed framhålla med eftertryck, . att man skall med all kraft söka från första början motarbeta en sjukdom, även om den ej synes i början farlig. Ty om det onda får småningom utväckla sig kan tillsist sjukdomen bliva dödlig. Vidare får man ej blint lita på läkares utlåtande utan själv pröva vad sin kropp sunt är. När jag t ex våren 1908 reste till Stockholm och träffade en professor af Åberg för min halssjukdom förklarade denne efter sin undersökning, att jag hade en polyp på röstbanden, vilken skulle tagas bort, och hänvisade mig till en doktor Malmstein (specialist för dylika sjukdomar). Denne läkares första undersö1cning jämte hans obillighet (tog 19 kr efter att hava tittat mig i gapet och utfarit i häftiga ordalag över att jag ej kunde gapa och andas, som han önskade) gjorde, att jag ej stannade och lät honom operera i min hals, ehuru han höll före, att jag skulle få vara häs, om jag ej underkastade mig operationen. Allt nog blev min hals alldeles bra ändå på sommaren samma år. Men kanske att min hals för framtiden blivit skadad därest jag lytt läkares föreskrift.

29Ej heller får man alltid lita på att ens anhörig, som insjuknat och blivit förd till ett lasarett, där åtnjuter en god vård. Man måste söka få någon god vän till den sjuke, som är i tillfälle att ofta göra påhälsningar hos honom, så fort man ej själv är i tillfälle därtill. Bäst är det, om den sjuke kan få enskild vård. Har icke genom denna min skrivelse velat inplanta avoghet mot läkare, lasarett och sköterskor. Ty själv har jag, såsom min hustru hade, en förlåtande kärlek även mot Östersunds lasaretts läkare och sköterskor. Djupast sett ligger nog en människas liv i Guds hand, vilken har räknat våra dagar innan någon av dem hunnen var. Min så innerligt hjärtegoda hustru, mina småbarns rara mamma hade nog, om än det för våra ögon mången gång ser underligt ut, fullbordat sitt verk på jorden o var mogen för den eviga sabatsvilan däruppe hos vår Gud i himmelen. Därför fick hon gå hem. Jag och mina små älsklingar gå ännu kvar i jämmerdalen. Men den gode herden Jesus är med oss och skall föra oss fram på himlavägen och bevara oss för fienderna, samt till sist föra oss över dödens mäkta flod till sitt himmelska rike, allenast vi av hela vårt hjärta hålla oss till honom. Jesus sade till henne: "Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han ska leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Tror du detta?" Hon sade till honom: "Ja, Herre, jag tror, att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma i verlden" (Johannes evang 11:25-27). Ja, Herren skall också rädda mig från allt ont verk och frälsa mig till sitt himmelska rike. Haverövallen i maj 1912 Jonas Eriksson