Detta är första kapitlet ur boken: ”Utvecklingen av automatkarbinen och dess tillbehör” (ISBN 978-91-633-4584-5) av Per Arvidsson. Köp den på www.milpress.se OBS: Av tekniska skäl stämmer inte sidbrytningen med den i boken.

Innehåll Förord 4 Förord II 5 Definition 5 Början av 1900-talet 5 Andra världskriget 8 USA 8 Tyskland 9 Efterkrigstiden 13 AK 47 13 50-talet 13 NATO blocket 15 FN FAL 16 M14 17 HK G3 17 AR-10 18 Östblocket 18 AKM 19 60-talet 19 M16 19 FN CAL 22 HK 33 22 ArmaLite AR-18 22 Stoner 63 23 SPIW 23 RK 62 24 HK G11 25 70-talet 26 Beretta AR 70 och AR 70/90 26 Steyr AUG 26 FAMAS 27 AK 74 27 HK 36 30 Galil 30 SIG 540 31 NIVA 31 NATO-försöken 1977 80 32 80-talet 36 M16A2 36 C7 37 L85 38 HK G41 39 HK 53 39

CETME Model L 40 ACR (Advanced Combat Rifle) 40 90-talet 43 M4 43 OICW 45 G36 46 SAR 21 48 Vektor CR-21 48 Stgw 90 49 RK 95 49 AN-94 50 2000-talet 50 SCAR 50 XM8 och XM25 51 M16/M4 kloner 52 HK 416 52 Uppgradering av C7 och C8 53 Barrett REC7 56 Uppgradering av L85 56 Uppgradering av FAMAS 57 ARX 160 58 T.A.R. 21 59 FN F2000 59 USMC IAR (Infantry Automatic Rifle) 60 Sverige 61 Automatkarbin 4 61 Automatkarbin 5 62 Ak 5B 65 Ak 5C 67 Ak 5D 70 Ak 5E 71 Försök att höja träffsannolikheten 71 Vapenskenor 74 Mil-Std-1913 74 SOPMOD 74 STANAG 4694 NATO Accessory Rail 75 Tillbehör 77 Kikarsikte 77 Rödpunktsikte 79 Holografiska sikten 80 Förstoringstillsats 81 Skjuta runt hörn 81 Laserpekare 82 Laserbelysare 83 Vapenlampa 84 Kombinerade system 84 Bildförstärkare 86 Termiska sikten 86 Fusion 87 Utvecklingen av det svenska RP-Sikte EHV 87

Eldledning 88 Utvecklingen av det svenska RP-Sikte Eldledn 89 Bajonett 90 Rem 91 Främre grepp 93 Benstöd 94 Kopplade magasin 96 Ljuddämpare 96 Instickssystem 97 Färgmarkering 98 Lösskjutning 99 Laddramar och magasinspåfyllare 101 Granattillsats 102 40 mm granattillsats till ak 5 105 Vapenteknik 109 Konstruktionsprinciper 109 Oreglade (tungt slutstycke) 109 Gasbromsat tungt slutstycke 110 Halvreglade 110 Reglade 112 Piprekyl 112 Gasuttag 112 Andra lösningar 115 Avfyringsinrättning 118 Funktion ak 4 119 Funktion ak 5 124 Funktion M16 130 Funktion AK 47 135 Tillverkning 139 Ammunition 141 Kaliber 5,56 mm 141 En jämförelse mellan de vanligaste gevärskalibrarna 141 Internationella konventioner – Krigets lagar 143 NNW – NATO:s referensvapen 143 Verkan 144 Skjututbildning 144 Trend för eldhandvapen 145 Hotbild 146 Några förkortningar 146 Omräkningar 147 Internetlänkar till tillverkare 147 Ordlista 149 Data för automatkarbiner 150 Ammunitionsdata 153

Förord När jag första gången träffade Per Arvidsson var han en 22-årig ung byråingenjör från FMV. Han hade gul overall och spetsiga, tunna skor, så kallade myggjagare. Knappast lämpligt för en hel dags skjutning på regementets sura skjutfältsmyrar. För det var dit vi skulle med ett kompani soldater. Jag var kaxig truppkapten på Fältjägarna och försöksledare på den belgiska automatkarbinen FNC, den som skulle ersätta ak 4. Per var, som det hette, teknisk expert. Och det var han verkligen. Inte nog med att han hade finkalibriga vapen som arbete - han hade dem som hobby också. Han var en ivrig skytt och hade vapenlicenser för både målskytte och jakt - precis som jag. Men han hade, och det gjorde mig riktigt avundsjuk, även vapenlicens på en automatkarbin AR-15 i kaliber .223 Remington (5,56x45). Det var ovanligt! Jag förstod att den unge mannen hade mer än bara ett yrkesmässigt intresse for vapen. Pers kunskaper och intresse för vapenteknik kompletterades med mina om stridsteknik. Under våra övningar på Fältjägarna kunde jag exempelvis nämna att en soldat i strid aldrig vet hur många skott han har skjutit. Han skulle behöva se och känna att mekanismen hade hakats upp så att han snabbt kunde byta magasin. Och Per började direkt tänka på tekniska lösningar. Vi provade och diskuterade allt; jag utifrån stridens krav och Per utifrån de tekniska möjligheterna. Patronvis eld jämfördes med automateld (den senare mest en häftig, men knappast effektiv, ljudillustration på stridsfältet). Olika vapenvårdsprylar, remmar och väskor slets ned. Hålsikten jämfördes med rödpunktssikten. Vi sköt förstås arméns nya skjututbildning, den så kallade PEK:en, med M16, AK 47 och en massa andra automatkarbiner för att jämföra. Ibland blev vi riktigt frustrerade - som när FNC vägrade fungera. Då var det Pers logiska och tekniska slutsatser som oftast löste problemen. Och ibland blev det inte som vi ville: våra förslag stoppades av olika skäl, oftast ekonomiska eller byråkratiska. Vapen antas ju inte av två unga hetsporrar. Den militära stabsprocessen måste ha sin gång. Därför fick inte vapnet bajonett eller sista skottspärr (förrän på AK 5 C) som vi hade föreslagit. Till slut antogs i alla fall FNC och fick namnet ak 5. Men Per och jag fortsatte samarbetet och tog tag i bland annat utvecklingen av prickskyttegevär PSG 90 och Pistol 88. Men den här boken handlar om automatkarbiner - och det finns förstås ingen lämpligare författare än Per. Ämnet är i högsta grad relevant. Förutom i världens alla krig dominerar automatkarbinen även i de fredsfrämjande insatserna där Sverige deltar. Och i den komplexa verkligheten – insatserna kallas ofta för ”the war amongst the people” - behövs automatkarbiner med extremt hög träffsannolikhet. Det är oacceptabelt att träffa mamman med barnvagnen istället för RPG-skytten. De optiska riktmedlen, kompletterade med olika ljus och laserfunktioner, har kommit för att stanna. Men automatkarbinen behövs även i regelrätt, traditionell strid - och då kan det vara andra krav som dominerar. Nog så tufft att kombinera i ett och samma vapen. I boken förklarar Per hur det hänger ihop. Per har fortsatt att utvecklas som expert på finkalibriga vapen. Det har varit och är bra för Försvarsmakten och Sverige. Vi har en uppsättning finkalibriga vapensystem som är i absolut världsklass. Tacka Per för det. Och stabsprocessen, förstås. Nu, när Per och jag träffas, skjuter vi mest för att hålla passionerna vid liv. Vi pratar fortfarande vapen, men även om vådan av spetsiga myggjagare på ett blött skjutfält. Sverker Ulving Överste

Förord II Behovet av en skrift på svenska om militära eldhandvapen har funnits länge. Jag skrev i början av 90-talet på uppdrag av CFB (Centralförbundet för befälsutbildning) ett antal artiklar om vapenutvecklingen som sedan sammanställdes 1992 i ett särtryck benämnt ”Eldhandvapen”. Detta är sedan länge slutsålt, och många har frågat mig om den skulle kunna tryckas på nytt. Jag bestämde mig att samtidigt uppdatera den. Resultatet håller du nu i din hand! Det är min förhoppning att denna bok skall sprida kunskap om automatkarbinens historia, utveckling, funktion, och sist men inte minst varför vi har de vapen vi idag har. Genom vårt samarbete med NATO vet vi idag att Sverige har en ledande ställning vad avser soldatens beväpning. Därefter återfinns utan inbördes rangordning USA, Kanada, och Tyskland.

Definition Det finns ingen internationell definition av en automatkarbin, så därför fastställer jag följande:

• Kapabel att skjuta både patronvis- och automateld. • Maxlängd ca 1 meter. • Kan verka på avstånd upp till minst 300 meter. • Har ett löstagbart magasin för minst 20 patroner. • Försedd med pistolgrepp.

Härav följer att vissa vapen som redovisas i denna bok som till exempel amerikanska M14 enligt min definition inte är en automatkarbin, utan ett automatgevär, eftersom den saknar pistolgrepp och är avsevärt längre än en meter. Andra vapen som till exempel brittiska L1A1 skulle enligt min definition inte heller vara en automatkarbin eftersom den inte kan skjuta automateld, men den är kapabel till det med en annan omställare eftersom den i grunden är en FN FAL.

Början av 1900-talet Vid förra seklets början hade varje land med självaktning egna eldhandvapen med nationell kaliber. Kalibrarna hos dessa låg inom området 6,5 - 8 mm, och soldatens personliga vapen var ett repetergevär. Som understödsvapen användes den då nyuppfunna kulsprutan. Gevär och kulspruta hade båda - inom samma land - gemensam kaliber med en mynningsenergi på 3000 till 4000 J. Gevären var tänkta för att kunna användas på avsevärda skjutavstånd, uppemot 2000 meter, i syfte att skjuta kompanivis masseld och hade därigenom denna höga mynningsenergi med kraftig rekyl som följd. Under första världskrigets skyttegravskrig fann man att soldaterna egentligen inte behövde dessa kraftiga patroner, utan på de korta stridsavstånden som då rådde var pistolammunition fullt tillräcklig. Man försåg då pistoler med stora magasin, kolv och ibland också med långa pipor och omställare för enkelskott och automateld. Därmed var principen för kulsprutepistolen (kpist) uppfunnen.

Tysk 9 mm Pistol P08 med kolv och 32 skottsmagasin Hugo Schmeisser vid den tyska vapentillverkaren Bergman var den som konstruerade den första ”verkliga” kpisten. Den kom ut till fronten i slutet av första världskriget (1918), och benämndes MP18 (”Maschinenpistole 1918”). Man använde 32-skottsmagasin från P08. Magasinsstyrningen var därför vinklad ca 30 grader bakåt.

MP18 Amerikanarna utvecklade till sina repetergevär ett halvautomatiskt instickssystem benämnt ”Pedersen device” som sköt pistolammunition ur ett 40-skottsmagasin. Leveranserna kunde dock inte påbörjas förrän kriget var slut.

7,65 mm Instickssystem ”Pedersen device” för ”US rifle .30 M 1903 ” (Springfield).

”Pedersen device” monterat Efter kriget glömdes dock lärdomarna snabbt bort, och många nya vapen som togs fram sköt fortfarande kraftig gevärsammunition. Många tillverkare gjorde stora ansträngningar att få fram ett automatgevär. Man upptäckte att det på grund av gevärspatronernas kraftiga rekyl var svårt att bibehålla riktpunkten under eldgivningen. Flera konstruktörer använde därför nya svagare gevärspatroner i sina automatgevär, men arméerna ville inte ha dessa och konstruktörerna fick återgå till de kraftiga patronerna. Ett av många sådana exempel var den amerikanske konstruktören Garands automatgevär som antogs i USA 1936.

Amerikanskt automatgevär .30 M1 Garand

Andra världskriget Under andra världskriget använde Sovjet effektivt kulsprutepistolen i sin stridsteknik. Kalibern var 7,62 x 25 mm Tokarev, vilken även användes till deras pistol. Man sköt eldskurar främst i nedhållande syfte. De välriktade enkelskotten med hög träffsannolikhet överlät man åt prickskyttarna med sina kikarsiktesförsedda repetergevär.

Sovjetisk 7,62 mm kpist PPSh - 41

USA I USA sökte man 1940 efter ett lätt vapen som skulle ersätta pistolen. Det visade sig nämligen att få officerare under stress kunde träffa något med sin pistol. Man utgick från en förlängd pistolpatron och kraven på vapnet var att det skulle vara lätt, halvautomatiskt samt ha motsvarande funktion och handhavande som det antagna automatgeväret M1 Garand. Efter prov antogs 1941 ett vapen av Winchesters fabrikat som betecknades ”US Carbine Caliber .30 M1”.

US Carbine M1 Detta vapen var ett av de första i en mellanklasskaliber, vilket innebar att mynningsenergin hos patronen låg mittemellan pistolpatronens (ca 500 J) och gevärspatronens (ca 3500 J). Flera versioner av M1 karbinen förekom med bland annat omställare för enkelskott och automateld samt med fällbart axelstöd. Den version som även kunde skjuta automateld benämndes M2.

Tyskland Erfarenheten från första världskriget var bland annat att kulsprutan var mycket effektiv. Nackdelen var att den var tung och otymplig, och därmed inte lämpad för anfallsstrid. Om man skulle kunna göra den lättare och utrusta samtliga soldater med ett sådant vapen bedömde man att eldkraften hos en skyttegrupp skulle kunna öka upp till 15 gånger! I Tyskland sökte man därför ett lätt automatvapen som skulle kunna skjuta såväl enkelskott som automateld ur ett stort magasin. Utvecklingen av en automatkarbin påbörjades 1938. Man insåg att det skulle vara enklare om man fick använda en mellanklasspatron, men många i ledande befattningar var skeptiska. Fram till 1942 var dock tyska soldater fortfarande utrustade med antingen repetergeväret ”Karabiner 98k” eller kpist MP40. En mellanklasspatron togs dock till slut fram av företaget ”Munitionsfabrik Polte” i Magdeburg, och fastställdes 1943 som ”Pistolenpatrone 43”. Den befintliga gevärskalibern 7,92 behölls, men hylslängden kortades ner från 57 mm till 33 mm. Projektilens kulbana överensstämde mycket väl med gevärspatronen upp till 600 meter.

Fr. v. Amerikansk 7,62 x 63 mm (US .30 M2=.30 - ‘06) och 7,62 x 33 mm (US .30 M1 Carbine). Tysk 7,92 x 57 mm och 7,92 x 33 mm. Sovjetisk 7,62 x 54R och 7,62 x 39 mm. 7,62 x 63 mm innebär att vapnets kaliber är 7,62 mm och att hylslängden är 63 mm. Vapentillverkarna Haenel och Walther levererade 1942 vapen för fältförsök vid östfronten. Vapnen benämndes ”Maschinenkarabiner 42 (H)” (MKb 42 (H)) och ”Maschinenkarabiner 42 (W)” (MKb 42 (W)). Den huvudsakliga skillnaden mellan vapnen var att Haenels modell avfyrades från öppen mekanism (som hos kpist MP40) och hade gas/vipplåsning, medans Walthers avfyrades från stängd mekanism och hade gas/vridlås. Haenels modell hanterades precis som kpist MP40, och det fanns ingen manuell säkring, utan manöverhandtaget kunde hakas upp i säkrat läge. Det var därmed mycket lätt att kompletteringsutbilda en soldat som hade varit utrustad med MP40 till MKb 42 (H). Båda vapnen bestod till stor del av pressade plåtdetaljer, vilket var något helt nytt inom vapentillverkningen.

Maschinenkarabiner 42 (H)

Maschinenkarabiner 42 (W) Försöken visade att Haenels modell var den bästa, men man inspirerades av vissa detaljlösningar från Walther, bland annat att vapnet skulle skjuta från stängd mekanism. Inför serietillverkningen, som startade 1943, benämndes vapnet först MP43 och därefter MP44. MP står för ”Maschinenpistole” vilket betyder kulsprutepistol.

7,92 mm MP44 Att vapnen benämndes MP anses bero på att Hitler själv hade förbjudit det tyska materielverket att ta fram något gevär som skulle skjuta en ”korthållspatron”. Hans egen erfarenhet, från första världskriget, var att ”infanteristen behöver ett långskjutande vapen”. Materielverket insåg dock möjligheterna med detta nya vapen, och döpte om det till ”MP” för sådana fick man hålla på med utan hans inblandning! Vapnen användes sedan med stor framgång under 1943/44 och på Hitlers födelsedag den 20/4 -44 var tre generaler inbjudna för att få utmärkelser. Hitler frågade dem vad de önskade sig, och de svarade alla att de önskade sig det nya geväret! Hitler frågade: ”vilket nytt gevär?” Efter att han själv hade fått prova det, godkände han det, och vapnet döptes av propagandaskäl om till StG44 (”Sturmgewehr” = Stormgevär). Fram till krigsslutet tillverkades nästan en halv miljon vapen, vilket var mer än 1000 per dag! Ryssarna fick bittert erfara att det nya vapnet förenade kpistens stora magasin och eldkraft med gevärets praktiska räckvidd och precision. Man tog själv fram en mellanklasspatron i kaliber 7,62 x 39 mm som fastställdes 1943. Ballistiskt sett är 7,92 x 33 och 7,62 x 39 jämförbara.

Efter införandet av StG44 var det ett flertal tyska vapentillverkare som gav sig på att utveckla automatkarbiner. En av dessa var Mauser. De experimenterade med att ta fram ett vapen som både var lättare än StG44, men också enklare att tillverka. Projektet benämndes ”Gerät 06(H)”. Man ville bland annat eliminera gasuttag, pistong och slutstyckets vipplåsning. Man uppfann den halvreglade låsningen med låsrullar, som inte är ”stum”, utan öppnas när en tillräckligt hög impuls har överförts till slutstycket. Se kapitlet vapenteknik. Den första automatkarbinen med denna funktionsprincip var StG45 (M). Konstruktionen skulle senare användas i bland annat CETME och G3.

StG45 (M)

De tyska fallskärmsjägarna var underställda Luftwaffe (flygvapnet), och hade sitt eget materielverk. Man ville ersätta gevär, kulsprutepistol och kulspruta med ett enhetsvapen. Det skulle bli FG42 (Fallschirmjägergewehr 42). Vapnet hade ett antal originella egenskaper: rak fjädrande kolv, mynningsbroms, 20-skottsmagasin placerat kl 9 och beroende på eldgivingssätt sköt det med stängd mekanism vid enkelskott, och med öppen vid automateld. Detta för att förhindra självantändning vid ihållande eldgivning. Endast 5000 tillverkades.

FG42

I krigets slutskede utvecklade Gustloffwerke i Suhl VG1-5. VG står för ”Volksturmgewehr”, vilket skulle kunna översättas till ”hemvärnsgevär”. Vapnets funktionsprincip är gasbromsat tungt slutstycke. Någon direkt regling finns inte. Detta gör vapnet enkelt, samt snabbt och billigt att tillverka. Det består till stor del av pressad plåt. Vapnet kan nog ses som ett sista desperat försök att beväpna allmänheten. Funktionsprincipen har dock i nutid använts i ett antal pistoler (Steyr GB och HK P7). Se kapitlet vapenteknik.

VG1-5