Leopard förlag Stockholm 2012

dan jönsson ett år på sveriges baksida

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 3 2012-03-27 16.34

dan jönsson

ingenmansland. ett år på sveriges baksida

leopard förlag, s:t paulsgatan 11, 11846 stockholm

www.leopardforlag.se

© dan jönsson 2012

omslag och grafisk form: jens magnusson

omslagsbild: johan & johanna/link image

sättning: team media sweden ab, falkenberg

tryckt hos scandbook, falun 2012

isbn 978-91-7343-385-3

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 4 2012-03-27 16.34

innehåll ––––––

Flen, januariStörsta möjliga lycka 7

Fredrika, februariDen osynliga handen 27

Ullared, marsTeori om mindervärdet 47

Grängesberg, aprilSprickor i kristallpalatset 69

Haparanda, majKrympande tillväxt 91

Ånge, juniEn bättre värld 111

Angered, juliNedräkning i mikrokosmos 129

Urshult, augustiVad systemen vill 149

Säffle, septemberAllemansland 169

Sandviken, oktoberLivslinjen 189

Bjuv, novemberOsynliga pengar 207

N Hammarbyhamnen, decemberInnanförskapet 227

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 5 2012-03-27 16.34

7

januari

FlenStörsta möjliga lycka

Hur skulle du föredra att dö, genom hängning eller genom halshugg-ning? Skulle du hellre bli av med en arm än med ett ben? Vore det bättre att bli döv än blind, om du fick välja? Ja: om du fick välja, skulle du då helst utvisas till Irak eller Afghanistan? Få alzheimer, eller multi-pel skleros? Gå in i väggen, eller in i dimman? Bli rik eller lycklig?

Alla dessa val. På Ica Kvantum i Flen kan man köpa rosa present-askar med upplevelser. Vad vill du göra, dyka eller glidflyga? Köra Ferrari eller Lamborghini? Tjäna några hundra mer i månaden eller hämta lite tidigare på dagis? Kan du tänka dig att betala extra för att slippa reklamen? För att gå före i kön på akuten? Vem vill du helst se som statsminister, Fredrik Reinfeldt, eller …? Om du fick välja, skul-le du tillbringa en helg i Florens eller Flen?

Det är fredagskväll i Flen och det snöar. Över de tysta hyreslängor-na i stadens norra utkant lägger sig stillheten som ett fluffigt bolster, en sky av orörlighet. Jag går utmed en grusig cykelbana in mot cent-rum, försöker föreställa mig att det är här jag bor, att det är min stad.

Flen. Här bor jag.I verkligheten vet jag ingenting om hur det är att bo i Flen. Det är

första gången jag är här. Tror jag. Kanske också den sista. Än är det bara knappt en timme sen jag klev av tåget, och nu går jag här, med händerna i fickorna. Etthundraelva kilometer från Stockholm, stod det på stationshuset.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 7 2012-03-27 16.34

8

Jag tittar upp mot hyreslängorna, miljonprogramshus från sex-tio, sjuttiotalet, hela Flen är fullt av dem. Från balkongerna hänger girlanger med små lampor, och en skev och överbliven julgran står slokande och lyser i en slänt mellan två huskroppar. Det är något spök-likt över hela området, så tyst och mörkt och stilla, ljus bara i knappt hälften av fönstren. I resten svart. Hur många av dessa mörka lägen-heter är tomma? Kanske hälften? Vad vet jag.

På parkeringen startar en bilmotor, mjukt som en försiktig hark-ling i all den bedövande stillheten. Eller stillhet kanske är fel ord. Det handlar snarare om en sorts gleshet, om delar av en förväntad ljud-bild som lossnat och fallit bort. Längre fram, där Skobes bilhall står och lyser som en vinddriven pråm i mörkret och kylan, svänger bevak-ningsföretagets bil in på parkeringen med en vårdslös gir. Stannar en liten stund. Prickar av sin runda. Noterat och bekräftat, allt på plats.

Människor brukar tycka om det de väljer just på grund av att de väl-jer det, skriver den amerikanske samhällsforskaren Robert E Lane i sin banbrytande studie The Loss of Happiness in Market Democra-cies. Den förväntade tillfredsställelsen ligger alltså inbyggd i valet som sådant, och det innebär att känslan av missnöje blir beviset på ett miss-lyckande. Att välja fel är förknippat med skam.

Lanes bok är skriven i en sorts förundran över det faktum att marknadsekonomi och politisk demokrati inte omedelbart – som det brukar hävdas – gör människor mer tillfredsställda med sina liv. Undersökningarna visar raka motsatsen: ökningen av välståndet i västvärlden efter andra världskriget har gått hand i hand med en för all del långsam, men statistiskt säker minskning av den upplevda lyck-an i dessa samhällen. Varför? Vad är det för logik som får välmående, utbildade människor att fortsätta sträva efter materiell rikedom ock-så när denna strävan inkräktar på grundläggande mänskliga behov som vila, familjeliv och sociala relationer?

I det västerländska konsumtionssamhället tycks människan bun-den vid en »hedonistisk trampkvarn«, skriver Lane. Översköljda av

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 8 2012-03-27 16.34

9

valmöjligheter känner vi allt större press att välja, och att välja rätt. De felaktiga valen däremot förträngs och ges inget naturligt utlopp utom – förstås – i ett nytt val.

Lane uttrycker sig inte på det viset, men de politiska konsekven-serna borde bli att ju mer av politiken som delegeras till individuella val, desto mer förbjudet och tabubelagt blir missnöjet.

I mindre städer är det enklare att välja. För att ta ett enkelt exempel finns det två restauranger i Flen. Den ena thailändsk, den andra drivs av ett gäng turkar – får jag veta senare – men menyn har snarare nå-gon sorts halvspansk, sydeuropeisk profil.

Eftersom thaistället redan har stängt återstår alltså det andra, som också verkar ha stadens enda riktiga bar. Jag tänker mig att man be-höver något slags rutiner där man bor. Ett ställe man går till. Som det här. I baren beställer jag en öl och en »croque monsieur« – men kocken visar sig ha slut på skinka och undrar om jag kan tänka mig falukorv istället. Det kan jag inte.

»Då får det bli en vegetarisk«, säger han.En vegetarisk. Visst.Vid ett bord i bortre änden av lokalen sitter ett pensionärssällskap

och fyllnar till under en blinkande discokula. I rummet på andra si-dan baren hänger två stora, ljudlösa teveskärmar och allra längst in finns en nisch med några Jack Vegas-automater och ett blackjackbord, där croupieren, eller vad det heter, sitter sysslolös och följer med i fot-bollen som visas på den ena skärmen. En match i Bundesliga mellan Hamburg och Frankfurt. Det står noll-noll.

De båda ordningsvakterna utanför dörren kommer in från kylan med jämna mellanrum, för att hämta kaffe eller värma sig. Den ene av dem lägger plötsligt armarna om en av killarna som driver stället; »vicka ruter du börjar få hörrö«, säger han och klämmer till över den stora runda trivselmagen.

Vakten flinar vänskapligt, men killen på barstolen ser inte lika road ut, tydligen förstår han inte vad som är så roligt. Ur högtalar-

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 9 2012-03-27 16.34

10

na strömmar Guns’N Roses skitnödiga cover på Dylans Knockin’ on Heaven’s Door, och av någon anledning får jag förnimmelsen av att sitta i baren på en färja strax innan avgång, en känsla av att det här etablissemanget inte hör hit, att det egentligen befinner sig någonstans på internationellt vatten. De ödsliga och stumma gatorna därute, med sina svarta isfläckar och sina bitande minusgrader, är bara en tillfäl-lig kuliss, eller rättare sagt, kulissens baksida. Drottninggatan i Flen, tänker jag: att hamna här en fredagskväll i januari är som att ramla rakt igenom pappväggen på regeringens alla ekonomiska styrkebe-sked och återhämtningsprognoser, in bland reglar och målarpytsar, masonitspill och sågspån och kvarglömda verktyg. Och plötsligt upp-täcka att det bakom bråten lyser svagt någonstans därinne från en blänkande discokula. Höra sorlet av röster. Av liv.

Liv? På sätt och vis är jag själv inte heller här. Att jag bestämde mig för att gå av tåget i Flen var en ingivelse, jag har egentligen ingenting här att göra. Jag kunde lika gärna sitta på ett hak i Säffle, eller Ha-paranda. Men att jag nu kunde befinna mig i stort sett var som helst, betyder det också att jag skulle kunna vara vem som helst? En annan?

Nej. Så fungerar det inte. Man är den man är. Vem det nu är. Och på samma sätt finns alltid ett skäl till att man är där man är. Var det nu är. Jag sitter här i Flen för att jag har bestämt mig för det, i en sorts flykt, skulle man kunna säga, undan en tilltagande känsla av hopp-löshet och smygande panik. Länge har jag betraktat mig själv som en lycklig människa, lyckligt gift, pappa till fyra fina barn. Jag har haft ett jobb som kulturjournalist som visserligen inte gjort mig rik, men som fått mig att känna mig privilegierad på andra sätt. Mina resor har gett mig perspektiv. Förmånen att i Sveriges tyngsta dagstidning få skriva i stort sett vad jag vill om vad jag vill har gett mig en känsla av frihet och – ja, att det jag gör betyder något.

Men sen något år tillbaka är det inte längre så.I paniken efter finanskrisen skar tidningen ner sin kulturbudget

med nära hälften. Kulturjournalistiken känns plötsligt som ett yrke

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 10 2012-03-27 16.34

11

i fritt fall. Kollegor jag pratar med uttrycker alla samma sak – oro, sorg och bitterhet. Det är mejl som inte får svar, telefoner som slu-tar ringa. Jag tvingas plötsligt kämpa för att överleva. En kamp som i längden är destruktiv, som trasar sönder känslan av frihet och berö-var arbetet dess mening.

Så nu tänker jag på rummet jag har hyrt här i Flen som min för-läggning.

Jag tänker att det måste gå att hitta en ny plats att stå på, en punkt varifrån jag på något sätt kan rubba denna värld som vill dra ner mig.

Om inte annat får jag försöka rubba mig själv.

När den ekonomiska fasaden spricker blottas tomrummet. Robert E Lane beskriver hur känslor av ömsesidig misstro och pessimism har vuxit i världens rikaste ekonomier under efterkrigstiden. Det handlar alltså inte främst om psykiska diagnoser, om utskrivning av anti-depressiva läkemedel. Den ökningen finns det andra skäl till. Här handlar det om en tilltagande, medvetet formulerad upplevelse av tomhet och otillfredsställelse mitt i överflödet. Men det är en brist vi verkar kunna leva med. Så länge även välståndet fortsätter att öka, så länge konsumtionens hjul fortsätter snurra – även om det sker på konstgjord väg, med hjälp av billiga krediter – kan tomheten döljas, fasaden bestå.

En kris i det ekonomiska systemet skapar en reva i kulissen. Syste-mets baksida blir synlig för ett ögonblick. Men det sker dessutom något mer konkret. En kris i ekonomin tvingar också fram en om-fördelning av makt. Och om man undantar de sällsynta tillfällen i historien när en ekonomisk kris har mynnat ut i social revolt, så inne-bär en sådan omfördelning alltid ett befästande av redan existerande maktstrukturer.

Makten blir rädd, och vill förskansa sig.Den europeiska kapitalismen är nu mitt uppe i en sådan konsoli-

deringsprocess. Den globala finanskrisen 2008 öppnade för ett kort, historiskt ögonblick fönstret på glänt mot en annan, tänkbar ekono-

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 11 2012-03-27 16.34

12

misk ordning – men dess konkreta följder är av ett helt annat slag. De visar sig i skyhög arbetslöshet, i nedskärningar i de sociala skydds-näten, i skärpta klassmotsättningar.

Men de märks också i ett kyligare tonläge i den politiska debat-ten. Ståndpunkter som för bara ett eller ett par år sen accepterades som fullt legitima ses plötsligt som extremistiska. Alternativa idéer om ekonomi, exempelvis den kritik mot tillväxtideologin som träng-de fram i svallvågorna på klimatdebatten åren före krisen, stämplas som farliga. En sorts förräderi mot det globala ekonomiska system vi alla är beroende av.

Att ett system i kris reagerar med att försvara sig är naturligt. Men det är en sak att inse det, en helt annan att hantera de personliga för-luster som blir följden av systemets blinda motangrepp. Räkningarna som ligger obetalda, tidningsprenumerationerna som måste sägas upp. Resorna jag får ställa in, det plötsliga ointresset för allt jag skulle vilja skriva om. Oron, ilskan. Den lurande depressionen.

Hur bryter man sig ut ur detta underläge? Hur slår man tillbaka? Vore det möjligt, frågar jag mig, att skildra denna förtryckande, med-vetslösa, ekonomiska process på ett sätt som gör den synlig utan att förenkla den? I en text som undviker att fästa blicken på det allt för uppenbara, som låter händelser och siffror, allt det emblematiska och tydliga passera i ögonvrån, men själv försöker hålla sig i medieskug-gan? En text som rör sig som en flykting genom landet, utan att läsa på i förväg, utan förbokade intervjuer, längs en slingrande och huvud-lös rutt till platser det aldrig skrivs om? Nästan som om jag vore ny i detta land? En text som skildrar det som pågår, inte det som händer? Ett antireportage från Sveriges baksida?

Jag vet inte om det är möjligt. Men jag kan försöka.

När jag kommer hem till min förläggning på natten hittar jag ett meddelande i ena skrivbordslådan, klottrat på baksidan av tevens in-struktionsbok.

Roxame har bott här, står det. Jag är från Elskels Eskilstuna och

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 12 2012-03-27 16.34

13

jag är tolv år gammal, Jag ska bara säga en sak Det här stellet är det bästa jag har nånsin varit

Åh, flaskpost, tänker jag.Rummet är beläget på andra våningen i ett rött trähus, rakt över di-

striktsveterinärens mottagning alldeles i norra utkanten av Flen. Från fönstret har jag utsikt över allmännyttans hyreslängor, som nu sover i det gula snöljuset från kommunens gatlyktor.

Kanske beror det på tystnaden och mörkret, kanske på snön som lägger sin dämpande filt omkring alla ljud – men ända sen jag kom hit har jag haft en känsla av att befinna mig på botten av en djup sjö, av att hela Flen är byggt på denna sjöbotten och att vi som bor här är ett slags undervattensvarelser som bara vagt kan ana skuggorna och lju-sen från det blänkande Mediasverige, om vi ställer oss och tittar upp i det vi kallar himlen. Det var mörkt när jag kom hit, men någonstans utefter vägen måste tåget ha kört ner i en tunnel och när det stanna-de i Flen, så var jag här.

Under sjön. Noga räknat etthundraelva kilometer under ytan.Kanske händer det ibland att de däruppe någon gång får syn på

den här stan, tänker jag, dagar då vattenytan ligger stilla. Vad ser de då?

Konstnären Jonas Dahlberg gjorde för några år sen en fantastisk film från Flen. En långsam, svävande panorering genom stadens gator en tidig sommarmorgon innan någon hunnit vakna. Kameran nosar sig fram strax under takhöjd mellan de sovande ljusa funkishusen, sniffar sig runt hörnen, inte en människa någonstans. Morgonsolens släpljus gör färger och skuggor nästan overkliga, som om vi i själva verket färdades genom en ytterst detaljerad modell, en miniatyrfan-tasi av det svenska, funktionalistiska folkhemsbygget.

Jag råkade se Dahlbergs film i São Paulo, av alla ställen, och minns att jag var tvungen att se om den flera gånger för att förstå vad det egentligen var jag såg. Om det här var verklighet, insåg jag, så var det en verklighet jag aldrig hade upplevt, trots att den föreföll så väl-bekant. Den liknade en dröm – ja, men den liknade också de bilder

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 13 2012-03-27 16.34

14

man föreställer sig av en stad som drabbats av en neutronbomb. Den liknade bilderna från den evakuerade staden Pripjat vid Tjernobyl. I stillheten fanns en dimension av katastrof, nyss inträffad eller nära förestående. Som om vi rörde oss genom en nekropol. En stad där folk är döda.

En stad, på botten av en sjö.En stad, där då och då en flaskpost sjunker till botten.Hur ska jag svara, Roxame? Kanske sitter du där uppe nu, och tit-

tar ner på oss?

Flen är anspråkslöst. Ska man hitta ett enda ord för att beskriva stan, så är det svårt att komma på något bättre. Det omedelbara intryck-et man får när man går av tåget är av något motvilligt och bortvänt, en stad där de låga, ockrafärgade funkislängorna i centrum nästan tycks vilja försvinna in i anonymiteten. En lågmäld vardaglighet som motsvarar ungefär vad man förväntar sig av en frikyrklig folk rörelse-miljö som Flen.

Framför stationen står en rad flaggor med kommunens vapen och logotyp. I dagens konkurrensutsatta, offentliga verklighet är kom-munala logotyper en bransch där konsultföretag kan skära guld med täljkniv. Ansvarsfulla förvaltningar betalar gladeligen hundratusen-tals kronor till snajdiga reklambyråer för att få fram en vass logga, en uppsättning käcka signalfärger och en positiv slogan.

En slogan, som sen oftast lyder något i stil med »vind i seglen«, »framtidsstaden«, »med luft under vingarna«, eller kort och gott: »Ja!«

Men inte i Flen.Nej. Eller: inte vet jag vad kommunen kan tänkas ha betalat för

sin slogan. Det borde man egentligen ringa och fråga om. Om de nu alls betalat något. Man hoppas inte.

I Flen lyder kommunens slogan helt enkelt:en kommun– helt utan punkt eller versaler. Vad sägs om det. Jag står en stund

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 14 2012-03-27 16.34

15

i snöfallet och bara tittar, undrar om jag kanske missat något någon-stans. Vadå »en kommun«? Till och med Åmåls »alltid något« känns som ett under av kaxighet och listig ironi, när man jämför. Jag före-ställer mig den stackars AD:n på reklambyrån som fick i uppdrag att ta fram det här, hur han satt och rev sig i skallen, prövade det ena och det andra innan han till slut gav upp och lämnade kvar en ensam post-it-lapp på det tomma skrivbordet.

Eller finns det kanske ändå någon sorts dold poäng i denna antislo-gan? Ett bejakande av sakligheten, av den demokratiska funktionalism som byggde staden? Ska man kanske se den som en hyllning till det anspråkslösa? Och på samma gång ett djärvt och kraftfullt NEJ till alla dessa dumma, kommunala slogans? Och därmed till den tids anda som tvingar på oss dem? Så kan det också vara.

I det moderna konsumtionssamhället söker man lyckan genom kon-sumtionen, skriver Robert E Lane. Det är knappast någon originell iakttagelse, men Lane går ett steg vidare, och påpekar att konsum-tionens löften om lycka alltid är ytterst tvetydiga. Att vi skapar vår identitet i konsumtionen innebär inte bara att denna identitet blir osäker och att en otillräcklig konsumtion kan sänka självförtroen-det, konsumtionsvalet inbegriper också i sig självt moment av tvekan, skuld, rentav skam. Känslor som snarare förbinds med smärta än med lycka, skriver Lane.

Det vill säga. Samtidigt som marknadens reklambudskap uppma-nar individen att maximera sin privata lycka, uppmuntrar de också – rentav förutsätter – känslor av otillräcklighet och otillfredsställelse.

Det går inte ihop.Det är alltså marknaden som gör oss olyckliga.

En lördag förmiddag i Flen är det lite trängre på stadens affärs gator. Men bara lite. Det slår mig plötsligt som något ovanligt när jag går runt i de centrala kvarteren: Flen är inget konsumtionssamhälle. Ändå är det här, i Flen, man hittar en av de mycket få offentliga

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 15 2012-03-27 16.34

16

skulpturer i Sverige som just hyllar konsumtionen: Inga Hellmans »Tonåring«. Skulpturen är daterad 19.6.1964, en stelnad, svartnad ögonblicksbild i brons av en nätt tonårstjej som kommer gående med sin lilla shoppingkasse under kappan, och den väldiga hövolmsfrisy-ren balanserande över det lilla dockansiktet.

Kanske fanns hon faktiskt här i Flen en gång. Kanhända gick hon här, och svängde med sin lilla kasse under kappan. Om hon bor kvar, tänker jag, borde hon snart vara pensionär vid det här laget. Och för dagens shoppinglystna tonårstjejer har Flen inte mycket att erbjuda. En leksaksaffär och en bokhandel. Några jourbutiker och en frisör. I »Violen« finns i och för sig något som vagt liknar en shoppinggalleria, men egentligen mer är en sorts allmänt servicecentrum, med apotek och föreningslokaler, kafé och kommunverksamheter.

Nej. Konsumtionssamhällets lycka får man nog söka någon an-nanstans.

Och dess olycka?Svårt att säga. Jag äter en sen frukost på kaféet i centrumgallerian

Violen, och det är i stort sett fullsatt. Vid bordet bredvid sitter ett par somaliska män och pratar och läser lokaltidningen; på andra sidan hör jag två barnlediga småbarnsmammor diskutera hårlöss. »Kons-tigt«, säger den ena, »det var ju sånt man trodde fanns förr i tiden. När ens föräldrar var små.«

Nu finns de på vartenda dagis. I hela Flens kommun.

Lane säger en annan sak: Att om reklamens budskap visserligen ut-nyttjar och spelar på konsumenternas existentiella osäkerhet och vaga identitetskänsla, så fyller de också på sitt sätt en befriande funktion, eftersom de »ger oss rätt att tänka på oss själva i första hand«.

Men denna »rätt«, förklarar han, är också ett led i den materia-listiska etik – jobba mer, tjäna mer, konsumera mer – som i det långa loppet tunnar ut den sociala väven. Och det är just förlusten av ge-menskap, anser Lane, som ligger bakom den ökande upplevelsen av otillfredsställelse i dagens rika, västerländska samhällen.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 16 2012-03-27 16.34

17

När somalierna reser sig från bordet ber jag att få överta deras tid-ning. Där finns en intervju med en ung Flenbo som efter valet i höstas ordnade en manifestation mot rasism och främlingsfientlighet. Inter-vjun ingår i tidningens serie »önskelöpsedeln« och den unge mannen tillfrågas om vad han hoppas blir årets stora svarta rubrik. Hans svar är: »Fler människor möts.«

Robert E Lane skulle ha nickat vist.Att det är känslan av gemenskap, inte den materiella rikedomen

eller den ökande konsumtionen som utgör grunden för välbefinnan-det, är kärnan i hela hans resonemang. Och till skillnad från de flesta alternativa profeter nöjer han sig inte med att bara tycka det. Han be-lägger det med fakta från omfattande sociologiska undersökningar. Han räknar, jämför och värderar. Slutsatsen är att även om en majo-ritet i praktiken prioriterar materiella värderingar och konsumtion framför sociala aktiviteter och gemenskap, så svarar samtidigt de all-ra flesta, när man frågar dem vad som är viktigast i livet, familj och vänner.

Det är en paradox förstås – och en konflikt. Jag undrar om det i själva verket skulle kunna vara så att den ökande känslan av otill-fredsställelse i dagens konsumtionssamhällen beror på att den här konflikten blivit skarpare, och går i dagen på ett tydligare sätt? Att fler idag ger uttryck för värderingar som lägger avstånd till den ma-terialistiska konsumtionsetiken; att fler människor numera medger att det finns något »sjukt« i vår livsstil, och inser att de borde käll-sortera, jobba mindre och så vidare. Samtidigt som de går och röstar på moderaterna och tycker att de måste unna sig en weekend i Paris eller en ny mobil?

Konflikten säger förstås också något annat: att en dubbelmoral av detta slag är fullt möjlig att hantera inom ramarna för dagens ka-pitalistiska konsumtionskultur. Utan att konflikten bryter fram på allvar. Det skaver lite, men det fungerar. Det fungerar rentav mycket bra. Faktum är, att skärskådar man reklamens budskap lite närmre handlar de nästan alltid om hur konsumtionen öppnar genvägar till

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 17 2012-03-27 16.34

18

kärlek, vänskap och gemenskap. Som om världens reklambyråer re-dan visste det som Lane har ägnat år av forskning åt att leda i bevis. Att det de flesta av oss innerst inne önskar mest är att få kliva ut ur trampkvarnen.

Men hur gör man det? Hur ska vi mötas? Och var?I bankomatkön, föreslår den unge mannen i lokaltidningens enkät.Bankomatkön? I så fall tror jag det blir svårt. Under min tid i Flen

ser jag nämligen inte en enda bankomatkö. Bankomater finns det för all del ett par stycken, och det är förstås möjligt att det då och då upp-står en köbildning framför någon av dem.

Jag kanske bara har haft otur, men faktum är att jag inte en enda gång har upplevt detta fenomen i Flen.

Men den kommunala bastun kanske?Jag brukar tänka på den kommunala bastun som en modell av

demokratin. Ett gemensamt rum där man träder in avklädd alla attri-but och identitetsmarkörer, med sina skavanker och förhårdnader, sina hängmagar och mer eller mindre håriga könsorgan blottade för inspektion.

Jag tror det är denna självklara intimitet som nästan gör det nödvän-digt att säga något. Det blir på något vis för märkligt att låta bli. Bastun, tänker jag, är den moderna civilisationens svar på den antika ekklesian, folkförsamlingen av fria män. Ett rum där avstånden och skillnaderna mellan människor, hur olika vi än kan vara, blir lite mindre.

I Flen fungerar bastudemokratin just nu sådär. Badets simbassänger är under renovering ett år framöver, och även om bubbelpoolen och djungelbadet håller öppet är det glest mellan gästerna. Denna sön-dagsförmiddag i januari är jag ensam i bastun. Inne i simhallen är det nästan lika öde. En småbarnsfamilj håller till borta vid bubbelpoolen och någon av ungarna knatar då och då över till den lilla djungel-bassängen, följd av en motvillig förälder. I den stora simbassängen är vattnet spegelblankt och stilla som en skogstjärn.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 18 2012-03-27 16.34

19

Jag går tillbaka in i bastun, där det nu sitter en kanske sjuttioårig man på nedre bänken. Han har en kraftig kropp med flera operations-ärr både på axeln och i ena sidan. Han har varit på gymmet och tränat, berättar han, som han gjort varenda dag nu sen tjugofem år till baka. Eftersom jag helst vill duscha kallt mellan omgångarna i bastun und-rar jag om det inte finns någon kalldusch någonstans, och det gör det, säger han: inne i den andra avdelningen, »herrarnas lugna«. Jag ryn-kar pannan, frågande. »Jo«, förklarar han med ett leende, »herrarnas lugna, det är för lite finare folk det. Det här är för oss vanliga.«

Så brister han i skratt. »Ähh, jag skoja bara«, säger han.Men kanske ligger det ändå något i det. Den här söndagen publi-

cerar Expressen en lista över dem som tjänar mest i Flens kommun. De brukar dyka upp ibland, de där listorna, för att ge löpsedlarna ett sken av lokal relevans. Jag har ögnat igenom listan, men förutom en kvinna (Anitra Steen) fanns inte ett enda namn jag kände igen. Och just nu är det förresten inte en käft inne i »herrarnas lugna«. Jag tar min kalldusch, och går sen ut och sätter mig på en mörkgrön plast-stol i simhallen, med utsikt över bassängens blanka vattenspegel och fönsterväggen ut mot den stumma vita yttervärlden. Rösterna från familjen borta vid djungelpoolen når mig som ett lågt kvitter, och bassängens yta reflekterar byggnaderna utanför som på en svagt böl-jande, genomskinlig film. Uppochnervända, svävande där nere under vattnet.

Där har vi den igen, staden under sjön.Tillbaka till bastun, en sista gång. En yngre kille kommer in, med

badbyxorna på. Han grymtar en tvetydig hälsning och sätter sig och svettas sammanbitet, koncentrerat. Precis som om han satt på dass, det är visst något som ska ut. Vi tillbringar ett par minuter i den ång-ande tystnaden, med bruset från ventilationsrören som en surrande motor någonstans ovanför, i det kommunala maskineriet.

Återigen denna känsla av att sitta på en färja någonstans.Att vara instängd här. På drift.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 19 2012-03-27 16.34

20

Den politiska demokratins funktion brukar ofta sägas vara att tygla marknadskrafterna. När marknaderna behandlar oss orättvist är det till politiken vi kan vända oss för att få stöd.

Men så enkelt är det inte, säger Lane. I verkligheten är inte bara marknaden, utan också det demokratiska systemet en källa till väx-ande misstro och missnöje. Trots att demokratin sägs vara det system som bäst företräder medborgarnas intressen, visar det sig att allt fär-re väljare tror att deras politiker verkligen bryr sig om vad »vanligt folk«, som de själva, tycker. Den amerikanske presidenten Jimmy Car-ter kallade fenomenet för »political malaise«, politisk olust. I Sverige brukar vi, lite rakare, tala om politikerförakt.

Själv är jag inte så förbryllad som Lane över denna »politiska olust«. Till skillnad från marknadens representanter, som vi i grun-den vet har som mål att dra in så mycket pengar som de kan, så har vi när det gäller politikerna åtminstone en illusion om något annat. Den här helgen briserar en liten skandal i det politiska livet i Sverige, efter att amerikanska ambassadrapporter, som läckt ut via Wikileaks, avslöjat att utrikesminister Bildt och migrationsminister Billström un-der ett hemligt möte i Bagdad ska ha försökt pressa Iraks regering att ta emot fler avvisade flyktingar. Carl Bildt lär ha hänvisat till den hårdnande svenska opinionen, och Tobias Billström till problem med »hedersrelaterat våld«.

Skandalen som sådan kan möjligen förfära dem som till äventyrs trott att moderaterna stod för en human flyktingpolitik – eller en hu-man politik överhuvudtaget. Betydligt intressantare är när Billström inför tevekamerorna ska bemöta uppgifterna. I intervjun, som pågår i tre och en halv minut, lyckas migrationsministern med konststyck-et att med utsökt tålamod hela arton gånger upprepa exakt samma svar – ungefär »inga kommentarer« – hur frågorna än ställs. Det är en intervju som förtjänar att bli klassisk, ett exempel på politisk »da-mage control« så drivet att det blir parodiskt, rent ut sagt oförskämt. Intervjun med Billström ger ansikte åt en autistisk teflondemokrati, som varken lyssnar eller talar. En skrämmande otrevlig syn, som till

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 20 2012-03-27 16.34

21

punkt och pricka bekräftar den föraktfulla bilden av politiker. De är inga människor.

Men Billström är ju vald av folket, eller hur? Får inte folket de politi-ker som de förtjänar? Åt ett autistiskt folk, autistiska politiker? Åt ett rasistiskt folk, rasistiska …

Nej. Jag tror inte det. Eller rättare sagt: Jag vill inte tro det. Kan inte stumheten i Flen vara av ett annat slag? Kan inte tystnad också vara ett uttryck för vilsenhet? Kan inte slutenhet ibland vara en styrka?

Efter badet går jag ner för trappan till bowlinghallen, där det finns en kafeteria. Här blir jag sittande en stund; funderar på om jag ska spela en serie, men tanken känns på något vis som en kliché. Sen Ro-bert Putnam skrev sin berömda bok Bowling Alone – för övrigt precis samtidigt som Lane skrev sin – har ensambowlaren blivit symbolen för den eroderade sociala gemenskapen i dagens rika konsumtions-samhällen.

Lite orättvist, tycker jag. För vad som är sant i USA är inte nödvän-digtvis sant i Flen. I Sverige är bowling vad jag vet en ovanligt social sport, som utövas tvärs över köns- och generationsgränser. I Flens bowlinghall just nu spelar en pappa med en son i sexårsåldern på den första banan; två mammor med sina flickor på en annan. På de tre ba-norna längst in pågår en match mellan lokala BK Taggen och en klubb från Nyköping. I båda lagen ingår såväl ungdomar som pensionärer, yngre män och medelålders kvinnor. En sådan blandning skulle vara omöjlig i vilken annan sport som helst.

När man suttit här en stund, sett käglor falla för att resas upp på nytt, falla igen och sen resas, uppstår efterhand en sugande rytm, där slamret från de fallande käglorna och dunsarna från kloten sak-ta suggererar fram en känsla av att befinna sig inuti en stor maskin. Bowlinghallen blir som en underjordisk fabrik som producerar – ja, vad då, egentligen? Fallande käglor? Eller går produktionen bara ut på att öka produktionstakten? Forsla tillbaka kloten, tvinga maskinen

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 21 2012-03-27 16.34

22

att så fort som möjligt ersätta de gamla käglorna med nya? Bowlan-det blir ett arbete, ett sisyfosgöra som visserligen inte har något slut men som ändå någon måste ta. Nära bowlinghallen ligger Flens in-dustrier på rad: Volvofabriken, glassfabriken … dessa små kuggar i det nationella, svenska tillväxt- och sysselsättningsprojektet. Är inte bowlingbanan en glänsande, oljad metafor för produktionsbandet; käglorna en meta for för varorna fabriken producerar? Måste man inte, om man nu ser en bana ligga öde, ta sitt ansvar?

Jo. Det måste man. För sådär femton, tjugo år sen spelade jag bow-ling ganska ofta, och tyckte att en serie på under hundrafemtio kändes vanhedrande. Numera får jag vara glad om jag når över hundra. Men den här gången är det viktigaste inte att ta poäng, utan att bidra till produktionen, flödet i fabriken. Jag går in och spelar några usla seri-er, känner kloten glida mig ur händerna och fastna runt fingerlederna. Matchen på de sista banorna är över, och jag är ensam – helt ensam – om att spela. Jag vet exakt hur jag ska göra för att slå ett hyfsat slag, vet precis vilken av de små pilarna på banan jag ska sikta på. Men det gäller också att man träffar där man siktar, eller hur?

På krogen senare på kvällen börjar jag prata med en gammal norr-man, Roy, som fastnade i Flen för trettiofem år sen, oklart av vilka skäl. När jag säger att jag inte stannar särskilt länge, att jag snart åker hem, skrattar han rått och hjärtligt. »Haha. Det trodde jag också«, säger han. »Dengang för trettifem år sen. Happy skvätt«, lägger han till och lyfter glaset i en skål.

Plötsligt blir jag nästan rädd.Fan, tänk om Flen är en sån där plats man inte lämnar när man en

gång kommit hit? Jag menar inte bokstavligt, men det är något med stämningen här som gång på gång får mig att känna att jag befin-ner mig i en underjord av något slag. En grotta full med troll. Något outgrundligt, ogenomträngligt, främmande och ändå välbekant. Hur måste stan då inte framstå för de människor från länder som Soma-lia, Irak eller Afghanistan som sökt sig hit för att få skydd? I stadens

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 22 2012-03-27 16.34

23

södra utkanter har Migrationsverket ett av sina så kallade förvar för flyktingar som står i begrepp att utvisas. Anläggningen har såvitt jag förstår tidigare fungerat även som en sluss för nyanlända asylsökande, men numera är det bara utslussningen kvar. Det är en ödslig, hemsk plats. I anläggningens nedlagda storkök finns sen några år också ett privat mejeri som specialiserat sig på tillverkning av exklusiva ostar. En verksamhet som till och med en måndag i januari lockar en jämn ström av välbeställda storstadsgourmeter, med smak för dessa små delikatesser.

Kontrasten är verkligen egendomlig. Å ena sidan de avvisade flyk-tingarna, som driver runt på området i spridda, tysta grupper; å den andra de bilburna ostälskarna med sina Vuittonväskor och Burberry-rockar. Det på en gång både vardagliga och absurda i alltsammans påminner mig om en gammal sketch ur teveprogrammet »Hipp Hipp« för sådär tio år sen: en parodi på borgerlig privatiseringsiver där en bank som blivit rånad i den moderatstyrda kommunen ringer till pri-vata »Bengts polis«. Efter ett komplicerat anbudsförfarande tar Bengt fast rånaren som, meddelas det i slutvinjetten, avtjänar sitt straff hos »Jönssons Ost & Fängelse«.

Nu är vi där, tänker jag. I Flen är den bisarra kollisionen mellan lyxkonsumtion och social problematik förstås på sätt och vis en slump – och ändå känns den väldigt talande. I denna bild av, låt oss kalla det Aktiebolaget Flens ost & Deportering, ryms två helt väsensskilda drömmar om lycka. Den asylsökandes om en fristad från förföljelse och krig, och den välbeställda medelklassens dröm om den subli-ma smakupplevelsen. Eller vad vet jag? Kanske kan lyckan vara en granbarksost även för en flykting från Somalia? Och kanske kan en medelålders storstadsman i märkeskläder också längta efter lite van-lig trygghet?

Vet människor hur de ska bära sig åt för att bli lyckliga? Lanes svar är nej. Han går rentav ett steg längre: när folk får välja fritt väljer de ofta inte det som gör dem lyckliga. I ett experiment lät man en grupp

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 23 2012-03-27 16.34

24

amerikaner välja mellan två jobberbjudanden. I det ena fallet skulle lönen vara 35 000 dollar medan kollegorna med motsvarande arbe-te skulle tjäna 38 000; i det andra skulle lönen bli bara 33 000, men då skulle kollegorna å andra sidan inte tjäna mer än 30. De tillfråga-de fick säga dels vilket val de trodde skulle göra dem lyckligast, dels vilket val de faktiskt skulle göra. Det visade sig att en stabil majoritet trodde att alternativet med den lägre lönen skulle göra dem lyckligast, men att de ändå hellre skulle välja den högre lönen.

Varför det? Lanes bok är intressant eftersom den sätter lyckan i centrum av en politisk diskussion. Det är inte opportunt att göra det idag; att ett samhälle skulle ha som främsta mål att skapa »lycka« brukar numera ses som en utopisk villfarelse, med totalitära konse-kvenser som riskerar leda käpprätt till Gulag.

Men Lane har svårt att se vad vi har för alternativ. Ett sam hälle som inte strävar efter att skapa lycka eller välbefinnande hos sina medborgare förlorar mycket av sin legitimitet. Samtidigt inser han att utilitarismens »största möjliga lycka åt största möjliga antal« är ett oerhört trubbigt, och tvetydigt sätt att formulera detta mål. Det hand-lar inte enbart om att individen sällan, eller aldrig, har den överblick som krävs för att i varje givet ögonblick veta vad hon blir lyckligast av, skilja mellan stundens njutning och varaktigt välbefinnande, mellan realistiska och orealistiska målsättningar. Det handlar heller inte bara om att den upplevda ökningen av »lyckan« tenderar att bli mindre och mindre ju fler mål man lyckas uppnå i livet (enligt den mättnadsprin-cip som Schumpeter kallade »fallande marginalnytta«). Det handlar också om att »lyckomålet« mycket väl kan komma i konflikt med an-dra mål, som det goda samhället också måste eftersträva.

Lane nämner »rättvisa« och »mänsklig utveckling« som två ex-empel på sådana mål. Utilitarismens ensidiga fokusering på »lyckan« leder fel, menar han; i själva verket är lycka ofta något vi upplever en passant, något vi oväntat får till skänks medan vi strävar efter annat. Att hela tiden sträva efter lycka kan i själva verket göra att vi mis-ter den.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 24 2012-03-27 16.34

25

Så är det kanske. Som Camus skriver: Vi måste tänka oss Sisyfos lyck-lig. Plötsligt har det gått trettiofem år, och man är fortfarande kvar i Flen. Som Roy. Är han lycklig? Jag vill inte förstöra stämningen med att fråga, men åtminstone gör han det intrycket efter ett par öl. Vi sit-ter några timmar och super ihop, och rätt vad det är har hela puben samlats vid vårt bord. Roys kompis Torbjörn blickar leende ut över bordet och gör en gest med handen. »Ja titta«, säger han, »här sitter vi: en finnjävel, en turk, en kongoles, en norrbagge, två sörmlänning-ar och en skåning … Visst är det märkligt?«

Ja, visst. I synnerhet om man, som Roy, aldrig har träffat någon skåning förut. Ändå har han tillbringat en stor del av sitt liv på sjön, varit på alla kontinenter, som han säger, innan han strandade på Stat-oils lager här i Flen. Han påstår rentav att det »mye vel kan være«, ja inte helt osannolikt kan ha inträffat, kanskje, eventuellt, att han träf-fade min far under den korta period omkring min födelse när han tjänstgjorde på sjömanskyrkan i Rotterdam.

»Jo, jo... Kan ha. Mye vel. Kanskje.« Viktiga begrepp, tydligen – som en försäkran om att vad som helst kan ha hänt; att »världen är liten«, som han säger. Happy skvätt.

Ahh … Så världen är liten?Nä du, gubbe, världen är stor. Det är bara i Flen den är liten. Bara i

Flen man kan sitta runt ett bord så här. Precis som om det inte går att välja var man hamnar. Som om man inte hela tiden måste välja. Som om det fortfarande gick att drömma drömmen om den lilla världen.

121008_Ingenmansland.ORIG.indd 25 2012-03-27 16.34