i framkanten - fin i vÄstcentralbyrån till 107 261 personer år 2016. (scb, statistik 2016 för...

En tankeskrift om den sverigefinska minoritetsställningen i Västra Götaland

I framkantenI framkanten

Rapporten är framtagen av Sverigefinska Riksförbundet Västra Götalands distrikt och finansierad av Västra Götalandsregionens kommitté för mänskliga rättigheter.

Text: Ilkka PasanenForm: DuolongoOmslagsbild: Ilkka PasanenBild sid 5: Sammon ryöstö 1905 Akseli Gallen-Kallela, Åbo konstmuseum Bild sid 10, 12, 13: Seppo Puolle Bild sid 14: bildlån, www.leijonat.com Bild sid 21: Ilkka Pasanen

Tryck: Majornas Grafiska, Göteborg 2019

3I FRAMKANTEN – En tankeskrift om den sverigefinska minoritetsställningen i Västra Götaland

INLEDNINGÅr 2000 skrev Sverige under Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3). Genom detta fick judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar statusen som nationella minoriteter i Sverige. Tillhörigheten bygger på principen om individuell självidentifikation.

Minoritetspolitiken fyller snart 20 år. Dock hade minoritetsgrupper själva innan år 2000 en länge tid kämpat för erkännandet som minoritet och för att behålla och utveckla sin kultur, sitt språk och sin identitet.

I flera kommuner i Västra Götaland finns många invånare med finska rötter. Västra Götaland har varit något av föregångsregion när det gäller sverigefinska minoritetsfrågor i Sverige. Inom sverigefinska föreningslivet har man använt talesättet att ”i minoritetsfrågor går solen upp i väster.” Västra Götalandsregionen har bland annat haft referens- och samrådsmöten med de nationella minoriteterna sedan 2006, vilket är unikt i Sverige.

Syftet med denna tankeskrift är att, utifrån en sverigefinsk synvinkel, ge en bakgrund till det minoritetsarbete som har gjorts samt beskriva de erfarenheter, tankar och resultat som har kommit fram i samband med Västra Götalandsregionens samråd med de nationella minoriteterna.

Förhoppningen är att skriften kan väcka tankar och idéer om hur regionens samråd kan utvecklas, särskilt när det gäller den sverigefinska nationella minoritetens ställning.

Antalet sverigefinnar (första, andra och tredje generationen) uppgår enligt Statistiska Centralbyrån till 107 261 personer år 2016.(SCB, statistik 2016 för Sisuradio)

4 I FRAMKANTEN – En tankeskrift om den sverigefinska minoritetsställningen i Västra Götaland

Det finska språket har gamla anor i Sverige, det har talats i landet i åtminstone 800 år, såväl i rikets östra som dess västra halva. För-

klarningen är enkel och fortfarande aktuell: människor har flyttat dit livsförhållandena bedömts vara bättre med jordbruk, arbete eller utbildning. Ibland har det även utlovats skattelättnader för dem som flyttade. Tidvis har även social och politisk oro lett till att människor har migrerat.

De finsktalande som flyttade till Sverige fram till 1808/09 var inte invandrare, lika lite som de svensktalande som flyttade till östra delen av riket. Språket bevarades genom att man ofta flyttade familjevis, ja till och med sockenvis, på slutet av 1500-talet. Man stannade även kvar i samma område för att kunna dra nytta av finskan i både arbete och i umgänge med grannar, släkt och vänner. Ordet minoritet existerade inte.

Sveriges delning 1809 var en traumatisk händelse på många sätt. Sveriges stormaktstid var definitivt över och landet förblev i över hundra år framåt ett fattigt bondesamhälle med missväxt, hungersnöd, misär och massutvandring som följd.

Finland delade Sveriges öde som ett fattigt bondesamhälle, men Finland gynnades även av delningen av riket: landet blev ett stor fursten döme inom Ryssland med stor autonomi och började utveckla samhälls-institutioner med sikte på att bli en själv-ständig nation. Svenska språket gynnades av att tjänstemannakåren var svensktalande och att kulturen bars upp av det svenska språket. Detta gjorde att de kulturella banden mellan länderna förblev starka. Det svenskspråkiga kultur livet sporrade även de finskspråkiga att utveckla sin ställning. Ett uttryck för den vaknade finskspråkiga kulturen var

Kaleva, en diktcykel som Elias Lönnrot sammanställde efter att han hade vandrat runt bland människor i Karelen och skrivit ner deras folkdikter. Första upplagan utkom 1835. Mest känd av 1800-talets finländska kulturpersonligheter för svenskar är Johan Ludvig Runeberg med sitt diktverk Fänrik Ståls sägner. Han har även diktat den svenska texten till Finlands nationalhymn Vårt land.

Det finländska samhällsbygget på 1800-talet tog efter den svenska modellen beträffande exempelvis riksdag, domstolsväsende och folkskolereformer. Den stora svenska påverkan resulterade i att Finland som självständig nation officiellt blev tvåspråkigt.

Båda länderna påverkades av 1800-talets nationalistiska strömningar, vars åter-verkningar vi kan se än idag. Skillnaden var att där Sverige sökte sin identitet från ”fornstora dar” med enhetlig svenskhet utan samer, finnar och andra som inte ansågs passa in, var Finland tvungna att gräva där de stod. Landet hade en stor finsktalande majoritet utan bredare skriftlig kultur så därför fick nationstanken byggas från grunden. Landet lydde under ett imperium, som också följde de nationalistiska strömmingarna. På slutet av 1800-talet började Ryssland begränsa Finlands autonomi, vilket fick en motsatt effekt: den finska nationalismen och nationstanken förstärktes.

Språkfrågan var en sak som skapade mot-sättningar mellan de finsk- och svensk talande i Finland under andra hälften av 1800-talet. Den svenskspråkiga bildade klassen ansåg, då rastänkandet hade blivit mode, att finnar tillhörde till ett ”lägre stående” folk vars språk inte kunde vara tjänstemannaspråk. Motreaktionen lät inte vänta på sig, en finskspråkig bildad klass växte fram och tog strid för finskans rättigheter. Språkstriden

HISTORISKA PERSPEKTIV


var – och är – den mest långlivade politiska frågan i Finland som har tynat bort bara för att blossa upp igen. Bara för några år sedan var ”tvångssvenskan” en fråga som väckte häftiga diskussioner för att efter 2015, då Finland tog emot flyktingar, tyna till sparlåga.

Det mest tragiska resultatet av Sveriges delning var den försvenskning som skedde av samer, skogsfinnar och tornedalsfinnar. I Tornedalen skar den nya riksgränsen mitt igenom ett språkområde där språket fick leva vidare i den östra delen som ett av det finska språkets många dialekter, som för övrigt ger

finskan dess härliga rikedom. På den västra sidan ströps språkets utveckling genom 1888 års beslut om att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket i svenska folkskolor. Att tala sitt modersmål förbjöds även på rasterna. Något som för övrigt skedde så sent som 2010 på svenska skolor.

Den framväxande myndighets- och tjänste-mannanationen Sverige var givetvis en språkig. Dock klarade sig några finskspråkiga öar kvar i Sverige. Två exempel är Finska kyrkan i Stockholm som grundades 1795 och Finska föreningen i Stockholm som bildades 1894.


1910-TALETFinland blir självständigtFörsta hälften av 1900-talet var en turbulent tid både i Finland och Sverige, ja i hela Europa. För Finlands del var de två första årtiondena speciellt omtumlande eftersom Ryssland förde en förryskningspolitik med olika åtgärder, där den grundlagsenliga särställningen som Finland hade haft sedan landet blev ett storfurstendöme under Ryssland 1809 begränsades. De som var motståndare till denna politik fängslades, deporterades till Sibirien och tidningar tvingades stänga.

Första världskriget (1914–1918) försvagade de europeiska imperierna inklusive det ryska, vilket innebar att Finland kunde bryta sig loss och bli en självständig nation år 1917.

Finlands första stapplande steg som självständig nation blev mycket blodiga. Redan i början av 1918 utbröt ett inbördes-krig mellan de borgerliga ”vita” och de socialistiska ”röda” som pågick till mitten av maj samma år. Hos de ”vita” stred det cirka 1 000 frivilliga från Sverige; bland dem Olof Palmes namne farbror som stupade i striden om Tammerfors. På de ”vitas” sida stupade cirka 4 800 personer varav 1 400 arkebuserades, cirka 26 000 ”röda” dog, varav cirka 7 000 i krigshandlingar, över 7 300 arkebuserades och över 11 600 dog efter kriget i olika fångläger.

Situationen i fånglägren väckte stor upp-rörd het i Sverige och efter svenska och andra utländska reaktioner till den finska regeringen upphörde arkebuseringarna och förhållandena i fånglägren förbättrades.

1920/30-TALENSverige, en kär fiendeDen unga nationen Finland sökte sig tidigt till den nordiska gemenskapen. Kontakter skapades på regeringsnivå, särskilt med Sverige, Finlands president deltog på möten med de andra nordiska ländernas kungliga statsöverhuvuden; olika politiska partier odlade också nordiskt samarbete. På kulturområdet skedde ett livligt utbyte: Jean Sibelius, som hade valts in till den Kungliga Musikaliska Akademin 1906, gjorde på 1920-talet ett gästspel som dirigent i Göteborg och Stockholm. Finlandssvenska författare som Edit Södergran och Elmer Diktonius påverkade den svenskspråkiga litteraturen.

Som senare tiders finlandssvenska kultur-personlighet kan nämnas Jörn Donner, Svenska Filminstitutets VD 1978–1982, som producerade bland annat Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander.

Andra viktiga samarbetsformer och kontakter mellan Finland och Sverige skedde via idrotten. Under första halvan av 1900-talet växte idrottsrörelserna både i Finland och i Sverige starkt. År 1925 arrangerades Finnkampen för första gången, vilket är ett av världen äldsta återkommande idrottsevenemang. Helt smärtfritt har inte evenemanget avlöpt under åren. I 1931 års tävling blev det bråk mellan utövarna under 800 metersloppet. Finnarna blev även sura på svenskarna som hade bidragit till att Paavo Nurmi diskades i olympiska spelen i Los Angeles 1932 eftersom han skulle ha brutit mot de olympiska amatörreglerna. Så Finnkampen tog paus till 1939. Paavo Nurmi var en av världens mest framgångsrika långdistanslöpare med nio olympiska guld- och tre silvermedaljer samt 20 personliga världsrekord på olika distanser.


Den öppna nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954. Ur ett historiskt perspektiv var det på sätt och vis en återgång till den normala flyttrörelsen mellan Finland och Sverige som hade avstannat 150 år tidigare.

Öppnandet av den nordiska arbets marknaden innebar startskottet för en arbets krafts-invandring från Finland till Sverige. Sverige, som hade sina industrier intakta efter andra världskriget (1939–1945), behövde arbets-kraft. Finland hade ett stort överskott av personer i arbetsför ålder eftersom cirka 400 000 personer från Karelen tvingats lämna sina hem efter krigsslutet (1945) från områden som hamnade under sovjetiskt styre efter fredsavtalets gränsdragningar.

Största delen av de karelska flyktingarna fick småjordbruk att bruka och leva på, utspridda över hela Finland med undantag nordligaste Lappland. Dessa jordbruk blev olönsamma på 1960-talet, vilket startade en ny våg av arbetskraftinvandring till Sverige, återigen i det närmaste på sockenvis. Flyttlassen gick även till södra Finland där industrierna hade kommit i gång efter andra världskriget tack vare en stor export till Sovjetunionen.

Till Västra Götaland kom första vågen av arbetskraft direkt efter att den nordiska arbets marknaden öppnade år 1954, till bland annat Uddevallavarvet, Borås textilindustrier och Volvo i Göteborg.

De som kom var unga vuxna, ofta ensam-stående kvinnor och män. Kvinnor och män sökte sig ofta till olika orter beroende av en viss typ av industri, vilket i sin tur orsakade en sned könsfördelning. Ett typiskt exempel i Västsverige var Borås med sin kvinnodominerande textilindustri samt Göteborg, Skövde, Trollhättan och Uddevalla

med sina tunga metallindustrier. Det kom även familjer med barn under de stora invandrings åren 1969–70.

Den sneda könsfördelningen i kombination med dåliga språkkunskaper ledde till social isolering främst bland de finska männen, vilket orsakade sociala problem, relaterade till alkohol med dess följdverkningar: våld, misshandel och till och med dråp.

I den andra vågskålen kan man lägga den billiga arbetskraften som Sverige fick, så man kan gott och väl säga att den svenska välfärdens utveckling på 1960- och 70-talet var ett resultat av detta arbetskraftstillskott.

Den stora inflyttningsvågen mellan år 1954 och 1973 medförde att sverigefinnarna började söka gemenskap och finska föreningar bildades. Finska föreningarnas riksförbund grundades så tidigt som

1957 och föreningarna startade utåtriktade verksamheter såsom dans, idrottstävlingar, amatörteatergrupper och sångkörer. Detta för att bryta den sociala isoleringen som många, främst män, riskerade att hamna i. Föreningarnas sociala betydelse kan inte nog poängteras. Även Svenska kyrkan började med finskspråkig församlingsverksamhet, som i början skedde i Finlands kyrkas regi, dock tog svenska församlingarna tidigt ansvar för anställningen av personal; präster och diakon.

1940/50/60-TALENArbetskraftsinvandring till Sverige


Som tidigare nämnts kom det många barn-familjer till Sverige i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet. Många av de som kommit tidigare hade också bildat familj och fått barn.

Bland de föreningsaktiva växte intresset för samhällsfrågor. Den viktigaste, frågan om finskspråkig undervisning i skolan, togs upp med beslutsfattarna men de verkade ha svårt att släppa 1888 års skolpolitik. Förenings aktiva, finskspråkiga lärare och föräldrar förde en livlig diskussion från mitten av 1970-talet om ”halvspråkighet”, det vill säga att barnen lärde sig finska blandat med svenska.

1975 kom Tove Skutnabb-Kangas forsknings-rapport om tvåspråkighet, Om tvåspråkighet och skolframgång (Åbo: Svenska Litteratur-sällskapet i Finland, Nämnd för samhälls-forskning, Forskningsrapport nr 20) där hon lyfte fram tvåspråkighet som en fram gångs-faktor i lärandet.

Forskningsrapporten följdes av rapporterna: Teaching migrant children’s mother tongue and learning the language of the host country in the context of the sociocultural situation of the migrant family (Report written for Unesco. Skutnabb-Kangas, Tove & Toukomaa, Pertti (1976), Tampere: University of Tampere, Dept of Sociology and Social Psychology, Research Reports 15) samt The intensive teaching of the mother tongue to migrant children of preschool age (Report written for Unesco. Toukomaa, Pertti & Skutnabb-Kangas, Tove (1977), Tampere: University of Tampere, Dept of Sociology and Social Psychology, Research Reports 26).

Rapporterna väckte stor uppmärksamhet bland sverigefinska aktivister och Tove Skutnabb-Kangas bjöds in till föreläsningar

i bland annat Västra Götaland. Följden av hennes rapporter och föreläsningar var att sverigefinnar fick vetenskapligt stöd för sina argument om tvåspråkig undervisning i skolan.

Toves Skutnabb-Kangas hemsida: www.tove-skutnabb-kangas.org

1968 lades det fram ett förslag för riksdagen angående riktlinjer för Sveriges utlänningspolitik (prop. 1968:142). Detta resulterade i flera utredningar i början av 1970-talet om invandrarnas situation på regeringens uppdrag. Utredningarna koncentrerade sig på invandrarnas utbildningssituation (SOU 1971:51), tolkservice och på en Nordisk språkkonvention (SOU 1972:83).

1975 lade regeringen ett förslag till ny invandrar politik (prop. 1975:26). Där stod följande att läsa:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller behålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Regeringens initiativ i invandrarpolitiken väckte det politiska engagemanget bland sverigefinnar och den politiska aktiviteten ökade. Den ökande politiska aktiviteten bland

1970-TALETPolitisk påverkan och språkfrågor


sverigefinnar innebar att olika partier fick sverigefinska lokalpolitiker. De sverigefinska politikerna tillsammans med föreningsaktiva och framsynta svenska politiker såg till att finska klasser startade i flera kommuner. I Västra Götaland startade först undervisning i finska och senare finska klasser i Borås, Göteborg, Mariestad, Skövde och Trollhättan. Klasserna hade flera tusen barn.

Det väckta intresset för språk- och skolfrågor ledde till frågan om hur man skulle kunna förstärka finska språkets ställning i Sverige ytterligare. På slutet av 1970-talet

väcktes frågan om finska språkets och sverigefinnarnas minoritetsställning i Sverige. Återigen var det föreningsaktiva från Västra Götaland som var de första att föra fram tanken om minoritetsstatus.

Minoritetstanken delades inte av alla sverige-finska föreningsaktiva. Det uppfattades som att man blandade in politik i föreningslivet. Tanken var även politiskt djärv, en främmande fågel. Sverigefinnar betraktades som invandrare, ett epitet som klistrats fast på gruppen och som användes långt in på 2000-talet, trots att de redan erkänts som nationell minoritet. Den rådande politiken var, enligt 1800-talets mönster, assimilation. Det historiska perspektivet om finska språkets ställning i Sverige hade glömts bort.

De som verkade för en minoritetsstatus under 1980-talet agerade även för att skapa bättre förutsättningar för minoriteten. En viktig fråga var egna institutioner som behövdes för att ge stadga åt minoritetens ställning och möjlighet att utveckla den vidare.

Tove Skutnabb-Kangas

På slutet av 1970-talet väcktes frågan om finska språkets och sverigefinnarnas minoritetsställning i Sverige. Återigen var det föreningsaktiva från Västra Götaland som var de första att föra fram tanken om minoritetsstatus.


1982 lämnade Skaraborgs läns landsting över huvudmannaskapet för Axevalla folkhögskola till en nybildad stiftelse vars styrelse bestod av ledamöter från Skaraborgs läns landsting och Sverigefinska Riksförbundet. När regionen bildades år 1999, lämnade landstinget huvud-mannaskapet. Numera är Sverigefinska Riksförbundet enda stiftare.

Skolan hade haft finskspråkig kursverksamhet före huvudmannabytet och via dessa kontakter kom processen igång. De som mest aktivt drev att Riksförbundet skulle vara med och ta över huvudmannaskapet var Sverigefinska riksförbundet Västra Götalands distrikts (SFRF) ordförande Aarre Pulkkinen, som även var riksförbundets vice ordförande och distriktsombudsman Jouko Ojala.

Helt smärtfritt gick inte ägarbytet. Skolans lärarråd, personal och elevkår (förutom de finska lärarna på den så kallade finska linjen)

motsatte sig bytet. Även en del människor i Skara och Vallebygden motsatte sig SFRF:s huvudmannaskap. Det samlades till och med in närmare 2 300 namnunderskrifter till stöd för att landstinget skulle behålla skolan i sin regi.

Det märkligaste motståndet mot SFRF:s huvudmannaskap kom från SFRF:s egen styrelse där intresset för förhandlingar om skolans huvudmannaskap var svagt i början. Förståelsen om vikten och betydelsen av egna institutioner passade inte in dåtidens sverigefinska organisationsaktivas världsbild.

Skolans sverigefinska profil förstärktes genom att den tvåspråkiga fritidsledarutbildningen flyttades från Haparanda till Axevalla 1982. Utbildningen hade årligen cirka 15 elever.

Axevalla folkhögskola hade en viktig roll när finskspråkig folkhögskoleverksamhet startade

1980-TALETPositiv utveckling och Axevalla folkhögskola


i Göteborg på mitten av 1980-talet. Axevalla folkhögskola startade en filial i Göteborg och var ansvarig för verksamheten i två år därefter folkhögskolan i Kungälv och Göteborgs folkhögskola innan skolan blev självständig. Skolan startade även en kursverksamhet i en filial i Stockholm 1993.

Axevalla folkhögskolans betydelse för det sverigefinska organisations- och kulturlivet i Västra Götaland kan inte nog betonas. Skolan var – och är – ett viktigt utbildningscentrum för föreningarnas förtroendevalda och för informations- och minoritetsutbildningar med mera.

Mellan 1986 och 1990 genomfördes två teaterkurser och en dramapedagogutbildning för sverigefinsk teater med 34 deltagare.

Skolan tog tidigt upp äldreomsorgsfrågan från den sverigefinska befolkningens utgångspunkt. Redan i slutet av 1980-talet och början av 90-talet arrangerade skolan flerveckorskurser om pensionsfrågor för pensionärer i Trollhättan, Skövde och Mariestad men även i Västerås, Borlänge och Karlskoga.

På mitten av 1980-talet startade även en kulturfestival, Axevalla Sommar, vilken således firat sitt 30-årsjubileum. Festivalen är det största sverigefinska kulturevenemanget och samlar varje år i augusti flera hundra sverigefinnar i Axvall.

Den positiva utvecklingen som hade skett med finska klasser i skolorna under 1980-talet uppmuntrade de sverigefinska minoritetsaktiva att arbeta vidare för att ge stadga gällande minoritetsställningen.

1990-TALETParadoxernas årtiondePå Sverigefinska Riksförbundets förbunds-kongress i Umeå 1990 godkändes princip-programmet där utgångspunkten var att sverigefinnar var en etnisk och språklig minoritet i Sverige:

”Principprogrammet utgår från sverige-finnarnas uppfattning om sin egen minoritetsstatus och från den svenska invandrar- och minoritetspolitikens grundvalar om individens jämlikhet, valfrihet, och rätt till samverkan med landets ursprungsbefolkning och övriga etniska och språkliga grupper.”

”I principprogrammet kräver förbundet grundläggande språkliga rättigheter för de människor som räknar sig till den finskspråkiga minoriteten i Sverige (författarens kursivering) tryggas och genomförs genom lagstiftning. Viktigast bland dessa grundläggande rättigheter är rätten till utbildning och samhällsservice på det egna modersmålet.”

Minoritetsspråkens situation uppmärk-sammades även på Europanivå. Europa-rådets stadga för landsdelsspråk eller minoritetsspråk (European Charter for Regional or Minority Languages), som var den första konventionen med fokus på minoritetsspråk i Europa och deras överlevnad, stiftades år 1992 och trädde i kraft år 1998.

Lennart Rohdin, som arbetade som regeringens statssekreterare i invandrar- och flyktingfrågor, säger:

”Det var Sverigefinska Riksförbundets organisationssekreterare Esko Melakari som i början av 1990-talet upp märk-sammade dåvarande regeringen om Europarådets arbete med minoritets-språksstadgan.”


Lennart Rohdin betonar vidare:

”Sverigefinska minoritetsföreträdares roll i utvecklingen av minoritetspolitiken, när det gäller det sverigefinskagruppen, är helt avgörande.”

Rohdin lyfter även fram det betydande stöd som Finlands statsmakt gett till sverige-finländare under lång tid.

I samband med Sverigefinska samrådsdagar på Axevalla folkhögskola den 7 mars 1992 antog sex sverigefinska organisationer och institutioner en resolution om minoritets-ställning för sverigefinnar. I resolutionen ställdes krav om ett officiellt erkännande av sverigefinnarnas minoritetsstatus som etnisk och språklig minoritet.

I resolutionen konstaterades bland annat följande:

”Sverigefinländarna utgör den största minoritetsgruppen i Sverige. Inom Sveriges gränser har finländare bott och levat sedan århundraden tillbaka.

I våra dagars Sverige är sverigefinnarna en språklig och homogen befolknings-grupp som uppfyller flera av de kriterier som ställs vid definition av minoritet.

I den svenska regeringsformens 1 kap. 2 paragraf står det följande:

”Etniska, språkliga och religiösa minoriteternas möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.”

Statsmakterna har vid olika tillfällen framhållit finska språkets och därmed sverigefinnarnas särställning i landet.

Vi undertecknade representanter för de sverigefinska organisationerna och institutionerna hyser den uppfattningen att sverigefinländarna bör få ett officiellt erkännande av sin minoritetsställning.”

1990-talet var något av paradoxernas år-tionde för sverigefinländare. Samtidigt som minoritets arbetet tog små men betydelse fulla steg framåt drabbades minoriteten av ett kraftigt bakslag i form av kommuna liseringen av skolväsendet. Även 1990-talets ekonomiska kris spelade in då kommuner drog åt svång-remmen och finska klasser och språk under-visningen kom i kläm. Saima Tolonen, som arbetade som lärare för finsktalande barn i Borås fram till år 2000, säger:

”Varje vår visste man inte om hade vi finskundervisningen på hösten kvar. Den var beroende av politiska beslut.”

I Borås gjordes i mitten av 1990-talet ett försök starta en sverigefinsk friskola, men av olika anledningar lades det ner redan efter två år. Ungefär samtidigt startades en kooperativ sverigefinsk skola i Göteborg, som senare blev en friskola. Skolan lades ner 2016.

Lennart Rohdin


1990-talets ekonomiska åtstramningar drabbade också organisations- och förenings-livet. Olika arbetsmarknadsstöd, med vilkas hjälp föreningarna hade kunnat ha anställda som jobbade med förenings verksamhet för främst barn och ungdomar, drogs in. Detta innebar att barn- och ungdomsverksamheten vissnade bort.

Man kan säga att finska språkets möjligheter att förbli levande drabbades dubbelt upp. Dels genom kommunaliseringen av skolan och dels genom att antalet anställda inom föreningslivet minskade genom ekonomiska besparingar.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det sverigefinska organisationslivet inte var berett på samhällsutvecklingen under 1990-talet och dess ekonomiska konsekvenser. Föreningarnas ekonomier byggde på kortsiktighet och var bidrags-beroende. Egna ekonomiska resurser saknades vilket gjorde verksamheten sårbar.

Det frivilliga arbetet inom föreningarna begränsades till det egna verksamhets området.

Detta tänkande ledde i för längningen till bildandet av nya föreningar, en företeelse som var ganska vanlig redan tidigare, men på 1990-talet kan man tala om att föröka sig genom delning och detta bidrog till att föreningslivet tynade bort. Det minoritets-politiska tänkandet med lång siktiga mål hade inte hunnit gro bland de förenings aktiva.

Kaisa Syrjänen Schaal har bland annat arbetat som departementssekreterare på Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Hon var också expert i 2009-års språklags-utredning. Hon berättar:

”Det sverigefinska minoritetsarbetet har präglats av att man har haft svårt att skapa en gemensam linje.”

Vidare betonar hon att:

”Många gånger har man gjort fel saker vid fel tillfälle, och ibland har diskussionerna låst sig. Det är viktigt att minoriteten har en klar strategi hur den vill utveckla sin ställning. För att lyckas på lokal nivå krävs också kunskap om lagar och regler, så att man förstår vad man kan samråda om.”

Kaisa Syrjänen Schaal

”Det sverige-finska minoritets-arbetet har präglats av att man har haft svårt att skapa en gemensam linje.”


NYHETER PÅ FINSKASveriges Radio inrättar en finskspråkig redaktion 1969.

1977 började lokalradion sända; även på finska. I Västra Götaland har Radio Sjuhärad, Radio Skaraborg och Radio Väst i Uddevalla finskspråkiga redaktioner, som sänder nyheter på finska, tar upp händelser som berör de lokala finskspråkiga lyssnarna och är en mycket viktig informationskanal för finska föreningar och olika finskspråkiga kyrkliga samfund.

SVT startar Uutiset (Nyheter på finska) 1988.

Lokala finskspråkiga sändningar upphörde 1997.

SR Sisuradio börjar sin programverksamhet digitalt 1998.

Andra medier: Lätt på svenska/viikkoviesti, olika föreningstidningar, Finnsanomat.

90-TALETS SEGRARFinland vinner hockey-VM 1995.

Segern gav nog större lyft för de unga sverigefinländarnas identitet än vad organisationslivet hade åstadkommit på 40 år. Även Mika Häkkinens segrar i Formel 1 1998 och 1999 förstärkte ungdomars tankar om finskhet.

Det finns en historia om skillnaden mellan irländare och finländare:

När två irländare möts bildar de en sånggrupp och nästa dag har de redan fixat en spelning.

När två finländare möts bildar de en förening. Nästa dag har de blivit oense och den ena av dem har bildat en egen förening.


I februari 2000 ratificerade Sverige Europa-rådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråks-konventionen).

Konventionerna bygger på insikten om att det finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i området sedan lång tid och som har eget språk och egen kultur. I konventionerna konstateras bland annat att vissa minoriteters språk riskerar att gå förlorade och att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred.

I samband med Sveriges ratificering infördes minoritetspolitiken som politikområde inom den svenska statsbudgeten. Judar, romer, samer (som även har ställning som urfolk), sverigefinnar och tornedalingar erkändes som nationella minoriteter. De nationella minoritetsspråken är jiddisch, romani chib (alla varieteter), samiska (alla varieteter), finska och meänkieli (alla varieteter).

Under 2000-talet gjordes flera utredningar kring minoriteternas rättigheter och kring minoritetsspråkliga rättigheter.

2005 lämnade utredare Paavo Vallius sitt betänkande gällande en utvidgning av finska språkets förvaltningsområde till regeringen. I betänkandet föreslogs att finska språkets

förvaltningsområde skulle utvidgas till att omfatta Mälardalens 58 kommuner. Betänkandet ledde inte till några åtgärder.

2009 lämnades nästa betänkande, Från erkännande till egenmakt till regeringen. Det hade arbetats fram under ledning av utredaren Bertil Bengtsson och lade grunden för den nya minoritetslagen (2009:724) som träde i kraft 2010.

I betänkandet föreslogs att finska språkets förvaltningsområde skulle utvidgas till att omfatta 18 kommuner i Mälardalen och att andra kommuner i Sverige skulle kunna ansöka om frivilligt inträde i förvaltnings-området. I mars 2019 ingår 66 kommuner i det finskspråkiga förvaltningsområdet.

I mars 2019 ingår 66 kommuner i det finskspråkiga förvaltningsområdet.

2000-TALETNationell minoritetsstatus


Efter en motion till region fullmäktige 2005 startade Västra Götalands-regionens samråd med nationella minoriteter, först i form av en

referens grupp 2006 och sedan 2011 som samråd under Rättighetskommittén.

På den kommunala nivån har statsmakterna gett tydliga direktiv om samrådens innehåll: kommuner ska erbjuda förskola och äldreomsorg för den finskspråkiga minoriteten. På regional nivå är situationen mycket oklar då det inte finns några direktiv om samrådens innehåll.

Referensgruppen leddes i början av region-råden Roland Andersson och Johnny Magnusson och samrådets arbete var mer av informationskaraktär. Dock lyftes det upp saker som berörde olika minoritetsgrupper. Ett exempel är tolkfrågan, som så småningom resulterade i skapandet av Tolkförmedling Väst, ett samarbete mellan Västra Götalands-regionen och olika kommuner i Västra Götaland.

En fråga som varit uppe till diskussion i samråden är kravet på finska vårdavdelningar, där VGR svarat att det är professionens bedömningar som gäller och att vården kompletteras med tolk vid behov.

Tolkförmedling Väst:www.tolkformedlingvast.se

Ett annat nämnvärt informationstillfälle var en föredragning i början av 2008 om ”Vården på webben” och om ”1177” som båda befann sig i uppstartsfasen. Minoritetsgrupperna lyfte fram vikten att dessa tjänster ska göras tillgängliga på minoritetsspråken. Särskilt betonades behovet av få tjänster på det största minoritetsspråket, finska.

Vården på webben finns på samtliga nationella minoritetsspråk, inklusive olika varianter av de samiska och romska språken.

Däremot är 1177 ett tydligt exempel på den tröghet som präglar det svenska minoritetsarbetet. Frågan har tagits upp vid flera tillfällen på samrådsmöten med rättighetskommittén, men konkreta resultat har låtit vänta på sig.

Den nya minoritetslagen trädde i kraft 2010. I dess 5 § står följande:

”Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor.”

I lagens proposition beskrivs samrådens uppgift mera specifikt:

”Samråden bör ske på ett systematiskt och regelbundet sätt. Minoriteterna ska ges reellt inflytande över frågor som berör dem, inte minst de som handlar om användande av ekonomiska resurser avsatta för minoritetspolitiska åtgärder, till exempel statsbidragen till kommuner, landsting och regioner.”

År 2010, då Borås hade blivit finska språkets förvaltningskommun, blev även Västra Götalandsregionen en förvaltnings region. Detta medförde att Västra Götalands-regionens möten med de nationella minoriteterna fick en mer strukturell karaktär, eftersom man skulle samråda om frågor som berörde minoriteterna. Frågan var bara vad man skulle samråda om?

VÄSTRA GÖTALANDSREGIONENS REFERENSGRUPP/SAMRÅD


Som tidigare nämnts tog referens-gruppen på eget initiativ upp frågor som berörde de nationella minoriteterna, som exempelvis

tolkfrågan. En annan viktig fråga, som även den tagits upp i referensmötena men som fick större aktualitet i samband med samråden, var kulturstöd till de nationella minoriteterna.

Kulturen är den viktigaste komponenten i minoritetsställningens utveckling eftersom språkrevitalisering och identitetsstärkande genom synliggörande är nyckelfaktorer för att skapa en grund för en levande och livs-kraftig minoritet.

I en skrivelse till regionens kulturnämnd 2014-04-28 togs frågan om öronmärkta kulturstöd för de nationella minoriteterna upp av den sverigefinska samrådsgruppens företrädare (Tarmo Ahonen, Ilkka Pasanen, Seppo Puolle och Minna Salow):

”I mötet med kulturnämndens två vice ordföranden 2012 påpekade vi att regionen saknar ett kulturpolitiskt program för de nationella minoriteterna och särskilt för den finskspråkiga minoriteten då regionen hör till finska språkets förvaltningsområde. Vi […] anser att Regionens kulturnämnd skall börja tillämpa minoritetslagen i praktiken och skyndsamt utarbeta ett minoritetspolitiskt kulturprogram för de nationella minoriteterna i samråd med dem och med en särskild agenda för den finskspråkiga minoriteten. För att snabbt rätta till den strukturella brist som regionens kulturpolitik har gentemot de nationella minoriteterna föreslår vi nationella minoriteternas ledamöter:

– att kulturnämnden även reserverar inom ramen av sin budget medel som är öronmärkta för de nationella minoriteterna för minoritets-organisationernas kulturella aktiviteter.”

Gruppen fick aldrig något svar men möjligtvis hade skrivelsen ändå inverkan.

ÖRONMÄRKTA KULTURMEDEL TILL DE NATIONELLA MINORITETERNA?

Kulturen är den viktigaste komponenten i minoritets ställningens utveckling eftersom språk revitalisering och identitetsstärkande genom synliggörande är nyckelfaktorer för att skapa en grund för en levande och livs kraftig minoritet.


I samband med formaliseringen av Västra Götalandsregionens samrådsgrupp 2011 då den gick från att vara referensgrupp till att vara ett samråd, fick Västra

Götalandsregionens rättighetskommitté extra budgetmedel för 2012 med 1 350 000 kronor för att dela ut till de fem nationella minoriteternas förenings- och organisationsliv.

Minna Salow, som var med i Västra Götalands regionens samråd 2006–2014, säger:

”Rättighetskommitténs stöd för de nationella minoriteterna är utan tvekan det största som har hänt i minoritetsarbetet i vår region. Och så vitt jag vet är det en helt unik stödform i Sverige. Jag ser det som ett kvitto på det arbete som de nationella minoriteterna lagt ner tillsammans med Västra Götalandsregionen.”

Med regionens stöd, som uppgick till 870 000 kronor för det sverigefinska förenings- och organisationslivet, gjorde den sverigefinska gruppen första året en kartläggning av de sverigefinska föreningar och organisationer som fanns i Västra Götaland. Med hjälp av kartläggningen skapades ett kontaktnätverk för de följande årens satsning på kurser och seminarier i minoritetsfrågor.

Kurser arrangerades under åren 2013 – 2015 lokalt på flera orter i Västra Götaland och en majoritet av de 55 föreningar som kom fram vid kartläggningen deltog. Kurserna handlade om hur man kan utveckla föreningen både internt och dess utåtriktade verksamhet. Kurserna tog också upp nationella minoritets frågor.

Seminarier har arrangerats på Axevalla folkhögskola och Göteborgs sverigefinska skola. Seminarierna har haft många namnkunniga föreläsare som exempelvis:

Kaisa Syrjänen Schaal, som var med i Paavo Vallius utredning om utvidgning av finskaspråkets förvaltningsområde 2004– 2005.

Lennart Rohdin har föreläst om minoritets-frågor i Axevalla flera gånger, senast 2017 i samband med utredningen om stärkts minoritetsförslag Nästa steg (SOU 2017:60). Han var med som politiskt sakkunnig för integrationsministern Nyamko Sabuni i samband med 2010 års beredning av minoritetslagen, samt var utredare i 2019 års beredning.

Tiina Kiveliö och Vladimir Guala från Länsstyrelsen i Stockholms län har varit i Axevalla och informerat om 2010 års minoritetslag.

Markku Peura från Sverigefinländarnas delegation (paraplyorganisation för de sverige-finska riksorganisationerna) föreläste om 2010 års minoritetslag på ett seminarium 2012.

Jesper Svensson och Lars Törnvall från Västra Götalandsregionens rättighets-kommittékansli har medverkat på seminarier på Axevalla folkhögskola och Göteborgs sverigefinska skola och informerat om kommitténs minoritetsarbete. I samband med dessa seminarier fick deltagarna ge sina synpunkter och ställa frågor om kommitténs samråd med de nationella minoriteterna.

Sami Mlayah som var 2017 års minoritetslag-utrednings utredningssekreterare deltog

EN UNIK SATSNING


hösten 2016 i seminariet på Axevalla folkhögskola där deltagarna fick ställa frågor och ge sina synpunkter till den pågående utredningen.

På de olika kurserna och seminarierna har man lyft upp frågan om minoriteters möjlighet att påverka den svenska minoritets-politiken. Under ett seminarium hösten 2013, där företrädare från alla dåvarande fem förvaltningskommuners (Borås, Göteborg, Skövde, Trollhättan och Uddevalla) samrådsgrupper deltog, fick deltagarna svara på en enkät om kommunernas samråd. Frågorna handlade bland annat om hur de

var organiserade, vilka som representerade minoriteten, vilken politisk förankring samrådet hade och om man var nöjd med hur samrådet fungerade. Enkätsvaren sammanställdes till en ”skuggrapport”, som skickades till Länsstyrelsen i Stockholms län. Rapporten lyfte upp en tanke om att de årliga förvaltningsområdesrapporterna skulle författas i samråd med den sverigefinska minoriteten. På så sätt skulle man få en mer nyanserad bild av den lokala minoritetssituationens utveckling.

”Rättighetskommitténs stöd för de nationella minoriteterna är utan tvekan det största som har hänt i minoritetsarbetet i vår region. Och så vitt jag vet är det en helt unik stödform i Sverige. Jag ser det som ett kvitto på det arbete som de nationella minoriteterna lagt ner tillsammans med Västra Götalandsregionen.”


I samband med att Västra Götalandsregionen blev en förvaltningsregion för det finska språket blev regionen berättigad till ett statligt förvaltningsstöd på 250 000 kronor.

Stödet betalas ut årligen under förutsättning att redovisningen godkänns av länsstyrelsen i Stockholms län. Bidraget ska användas till merkostnader som orsakas av att regionen ingår i förvaltningsområdet.

Från första början hade den finskspråkiga samrådsgruppen och regionens rättighets-kommitté en samsyn om användningen av förvaltningsstödet: man skulle först och främst satsa på språkrevitalisering och kultur för barn och ungdomar på regional nivå. Med förvaltningsstödets hjälp producerades en dvd-skiva med finska barnramsor och sånger ”Tio pinnar i luften” i samarbete med elever på Göteborgs Sverigefinskaskola och Kultur i Väst. Skivan delades ut i Västra Götaland via organisationer, föreningar, bibliotek och i Västra Götalandsregionens olika verksamheter.

De efterföljande åren gjordes rapporterna Unga sverigefinnars syn på kulturell identitet och språk – en kartläggning av aktuell forskning (2012) samt Sverigefinne? – om identitet och längtan – En intervjustudie med unga sverigefinnar (2013) som genomfördes på uppdrag av rättighetskommitténs kansli, Västra Götalands regionen, i samråd med de sverige finska företrädarna i samrådet för nationella minoriteter. Rapporterna finansierades via statsbidraget.

I flera av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametingets årliga rapporter om minoritets-politikens utveckling har det konstaterats att det är svårt att nå sverigefinska ungdomar. Även Sverigefinska Arkivet och Sverigefinska Ungdomsförbundets nationella projekt Ungas röst kom fram till samma slutsats.

Sanja Honkanen Skog, som arbetade med Ungas röst-projektet, säger:

”Att både hitta och nå ut till sverigefinska unga är en utmaning för kommuner och det beror på att den gruppen är såpass osynlig i samhället. Andra och tredje generationen sverigefinnar, dit de flesta unga hör, är födda och uppvuxna här och har bara de finska rötterna med i bakgrunden. Många kan ingen finska och har inte så starka kopplingar till Finland.”

Så den stora frågan var hur man skulle nå den yngre generationen av sverigefinnar?

Med utgångspunkt från rapporterna om identitet och de tankar som hade grott hos de sverigefinska minoritetsaktiva under en längre tid väcktes idén om en långsiktig satsning av ungdomar för ungdomar. Den ålder domliga verksamhets- och organisations kulturen inom det sverigefinska förenings livet upplevdes inte som en fram-komlig väg för att nå ungdomar. Sverigefinska Riksförbundets Västra Götalands distrikt ansökte därför om medel från regionens rättighets kommitté och från regionens kultur nämnd för att starta en kulturlots-funktion för ung domar. Distriktet förde även diskussioner med de olika finskspråkiga förvaltnings kommunerna i Västra Götaland om deras medverkan i satsningen. Flera kommuner hade, via sina minoritets-koordinatorer, visat ett intresse för en regional kulturlots, men till slut var det bara Trollhättan och Uddevalla som bidrog ekonomiskt när verksamheten väl kom igång.

I rekryteringsprocessen av personal till ungdoms satsningen fick SFRF:s Västra Götalands distrikt stor hjälp av föreningen Göteborgs finska ungdomar vid bland annat anställnings intervjuerna. Ungdomssatsningen

SATSNING PÅ BARN OCH UNGA


FIN I VÄST med två kulturlotsar och en familje lots startade i slutet av april 2016. Hösten 2016 undertecknades en treårig överens kommelse med regionens rättighets-kommitté om stöd för de nationella minoriteterna. FIN I VÄST var en av de verksamheter som omfattades av överens-kommelsen 2017–2019.

FIN I VÄST: www.finivast.se

FIN I VÄST har arrangerat och varit samarbets partner vid olika evenemang för barn och ungdomar i Borås, Göteborg, Mariestad, Skövde, Trollhättan och Uddevalla.

I intervjun med Lennart Rohdin betonar han ungdomars betydelse för de nationella minoriteternas framtid:

”Det har varit glädjande för mig att få träffa minoritetsungdomar när jag har varit ute i kommuner och föreläst om minoritetslagen. De har varit rakryggade och stolta över sin identitet. Det ger hopp om de nationella minoriteternas framtid.”

I regeringens proposition för 2019 års minoritets lag har långsiktighet, systematik och egenmakt lyfts fram som nyckel ord. Långsiktighet och systematik har varit led -stjärnor i tänkandet som de sverige finska företrädarna har lyft fram i sam råden med Västra Götalandsregionens rättighets -kommitté, därför är det mycket till freds-ställande att regeringen använder dessa begrepp.

Ett exempel på att det långsiktiga arbetet har burit frukt är de senaste årens möten där regionens kulturavdelning har inkluderats i samråden. En annan spännande samarbetsform har varit att Länsstyrelsen i Västra Götalands läns representant har deltagit vid samrådsmötena den senaste mandatperioden. Detta har resulterat i bland annat en politikerträff och ett seminarium med Lennart Rohdin. Arrangemangen har varit ett samarbete mellan Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Västra Götalands-regionens kommitté för mänskliga rättig heter och Sverigefinska Riksförbundets Västra Götalands distrikt.

FIN I VÄST team: Mira Autio, Martta Partio och Raisa Pennanen


Regeringens proposition Nästa steg? för 2019 års minoritetslag (Prop. 2017/18:199) ger tydliga råd hur minoritets arbetet ska föras framåt:

”Det är avgörande att det systematiska och långsiktiga arbetet genomförs tillsammans med de nationella minoriteterna för att de ska kunna utöva egenmakt. Det innebär att personer som tillhör de nationella minoriteterna både bidrar med sin expertis och har reella möjligheter till inflytande och delaktighet. I nästa steg av genomförandet ska det allmännas insatser än tydligare vila på principen om att politiken genomförs tillsammans med de nationella minoriteterna, inte av någon annan för de nationella minoriteterna.”

Mycket av det som står i ovanstående citat känns igen från de diskussioner som de nationella minoriteterna har haft i samråds-möten med Västra Götalands regionens kommitté för mänskliga rättigheter under åren som samråden pågått.

Så stolt kan vi konstatera – som det framkommer i denna skrift – att vi i Västra Götaland ligger i framkant i sverigefinska minoritetsställningens utveckling. Den viktigaste utmaningen i det fortsatta minoritets arbetet är att skapa förutsättningar för minoriteternas egenmakt. Då är det grund läggande att skapa institutioner i minoritetens regi som kan vara plattformar för att föra minoritetsarbetet framåt.

I Västra Götaland finns det redan etablerade sverigefinska institutioner som kan utvecklas vidare och användas som verktyg i att skapa en bas för egenmakt:

• Axevalla folkhögskola med sin finskspråkiga profil

• Axevalla Sommar kulturfestival

• Sverigefinska Riksförbundets Västra Götalands distrikts ungdomssatsning FIN I VÄST

Den första tiden efter referensgruppens start 2006 brukade dåvarande regionråd Roland Andersson kyla ner minoriteternas företrädares iver när de ville skynda på regionens åtagande i olika minoritetsfrågor med hänvisning till 2000 års minoritetslag, med orden:

”Där är vi inte ännu.”

Nu är vi där. Nu är det vårt, både majoritets-samhällets och minoritetens, gemensamma uppgift och skyldighet att skapa förut-sättningar för ett levande och bärkraftigt civil samhälle kopplat till den sverigefinska nationella minoriteten.

HUR SKA VI GÅ VIDARE MOT SYSTEMATIK OCH EGENMAKT?


Nu är vi där. Nu är det vårt, både majoritetssamhällets och minoritetens, gemensamma uppgift och skyldighet att skapa förutsättningar för ett levande och bärkraftigt civilsamhälle kopplat tillden sverigefinska nationella minoriteten.

Sverigefinska Riksförbundets Västra Götalands distrikt

i framkanten - fin i vÄstcentralbyrån till 107 261 personer år 2016. (scb, statistik 2016 för...

Documents