hur hanterar sveriges fyra största banker kreditrisker?

Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats Handledare: Ulf Olsson Uppsala 2009-10-29

Hur hanterar Sveriges fyra

största banker kreditrisker?

En jämförande analys av Handelsbanken, Nordea,

SEB och Swedbanks kreditriskhantering de senaste fem

åren mot bakgrund av Finansinspektions allmänna råd.

Anna Boqvist

Jacob Danielsson

Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats 2009-10-29 Handledare: Ulf Olsson

1

Sammanfattning

Här utreds Sveriges fyra största banker, Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank och dess

kreditriskhantering baserat på de allmänna råd utgivna av Finansinspektionen 2004 samt övrig

litteratur kring ämnet. Hanteringen jämförs både mellan bankerna samt över de senaste

konjunktursvängningar inom tidsintervallet år 2004-2008. Fokus ligger på den

ansvarsfördelning, kreditpolitik, kreditriskklassificering samt diversifiering som bankerna

uppvisat under denna tidsperiod. Närmare studeras även koncentrationsrisker och dess

förändring i samband med den senaste tidens låg- och högkonjunktur.

Kreditriskhanteringen har under de senaste åren fått ökat betydelse för bankerna. De fyra

svenska storbankerna har hanterat den här utvecklingen på olika sätt men samtliga har i stora

drag följt Finansinspektionens allmänna råd. Det visar det sig att Swedbank och

Handelsbanken har minst gemensamt gällande ansvarsfördelning, kreditpolitik samt

kreditriskklassificering. Avseende koncentrationsrisker kan utläsas att Swedbank och

Handelsbanken innehar högre koncentrationsrisker vad gäller likväl geografi som bransch i

jämförelse med SEB och Nordea. Slutsatsen är att koncentrationsrisker endast utgör en av

flera parametrar för kreditrisker, då både SEB och Swedbank enligt Finansinspektionen

uppvisat större kreditförluster trots olikheterna i sina koncentrationsrisker. Istället har faktorer

som ansvarsfördelning och kreditpolitik spelat en viktig roll.

Nyckelord Kreditrisk, koncentrationsrisk, riskhantering, bank


2

1. Inledning ............................................................................................................................................ 3 1.2. Tidigare forskningsperspektiv ...................................................................................................... 4

2. Problemformulering och hypotes ..................................................................................................... 4 3. Syfte .................................................................................................................................................... 5 4. Teori .................................................................................................................................................... 6

4.1. Ansvarsfördelning ........................................................................................................................ 7 4.2. Kreditpolitik ................................................................................................................................. 8 4.3. Kreditriskklassificering ................................................................................................................ 9 4.4. Koncentrationsrisker .................................................................................................................. 10

5. Metod ................................................................................................................................................ 12 5.1 Avgränsning ................................................................................................................................ 13

6. Empiri ............................................................................................................................................... 14 6.1. Konjunkturläget i Sverige 2004-2008 ........................................................................................ 14 6.2. Handelsbanken ........................................................................................................................... 16

6.2.1. Ansvarsfördelning............................................................................................................... 16 6.2.2. Kreditpolitik ........................................................................................................................ 16 6.2.3. Kreditriskklassificering ....................................................................................................... 16 6.2.4. Koncentrationsrisker ........................................................................................................... 17

6.3. Nordea ........................................................................................................................................ 19 6.3.1. Ansvarsfördelning............................................................................................................... 19 6.3.2. Kreditpolitik ........................................................................................................................ 20 6.3.4. Kreditriskklassificering ....................................................................................................... 20 6.3.5. Koncentrationsrisk .............................................................................................................. 21

6.4. SEB ............................................................................................................................................ 23 6.4.1. Ansvarsfördelning............................................................................................................... 23 6.4.2. Kreditpolitik ........................................................................................................................ 23 6.4.3. Kreditriskklassificering ....................................................................................................... 24 6.4.4. Koncentrationsrisker ........................................................................................................... 24

6.5. Swedbank ................................................................................................................................... 26 6.5.1. Ansvarsfördelning............................................................................................................... 26 6.5.2. Kreditpolitik ........................................................................................................................ 27 6.5.3. Kreditriskklassificering ....................................................................................................... 27 6.5.4. Koncentrationsrisker ........................................................................................................... 28

7. Finansinspektionens kommentarer ................................................................................................ 30 7.1. Kreditpolitik ........................................................................................................................... 31 7.2. Koncentrationsrisker .............................................................................................................. 31 7.3. Kreditriskklassificering och ansvarsfördelning ..................................................................... 32

8. Analys ............................................................................................................................................... 32 8.1. Ansvarsfördelning ................................................................................................................. 32 8.2. Kreditpolitik ........................................................................................................................... 33 8.3. Kreditriskklassificering .......................................................................................................... 35 8.4. Koncentrationsrisker .............................................................................................................. 36

8.5. Prövning av Hypotes 1 ............................................................................................................... 38 9. Slutsats .............................................................................................................................................. 40

9.1 Förslag till vidare forskning ........................................................................................................ 42 10. Referenslista ................................................................................................................................... 44 Bilaga 1: Historisk överblick över Sveriges storbanker................................................................... 47 Bilaga 2: Intervjuformulär med Thomas Edlund, Finansinspektionen ......................................... 49 Bilaga 3 – Storbankernas geografiska kreditexponering ................................................................. 51 Bilaga 4 – Storbankernas branschmässiga diversifiering ................................................................ 53 Bilaga 5 – Herfindahl-index: Exempel .............................................................................................. 57


3

1. Inledning Efter flera år av nästan oavbruten uppgång på världens börser och en generellt god konjunktur

drabbades det finansiella systemet av störningar i september 2008. De föregående åren hade

präglats av expanderande företag och snabba likviditetsrörelser, precis det som karaktäriserar

en högkonjunktur. Den här tiden kännetecknades av en hög utlåningsgrad av världens banker,

men motiverade också att denna bibehölls då efterfrågan på kapital var så pass stor och

optimismen inför framtiden tycktes oändlig. Det senaste året har företag och börser världen

över visat prov på hög volatilitet med flera konkurser som följd. En ökad arbetslöshet och

ökade svårigheter att återbetala skulder har präglat ekonomin. I det finansiella tumultet har få

lämnats oberörda, vilket även gäller banksystemet. Det skall också betonas att banksystemet

delvis bär ansvar för krisen, inte minst på grund av de stora risker som togs i en tid då synen

på framtiden kanske var lite för optimistisk (Byström, 2009).

De risker som stora kreditinstitut tog i högkonjunkturen, och som även tas i lågkonjunkturer,

kan grovt delas in i kreditrisker1 och marknadsrisker2

1 Kreditrisker är risken för förlust på grund av att en kredit inte fullgörs (FFFS 2004:6 s. 2).

(Swedbank Årsrapport 2008). Här

utreds de fyra största bankerna i Sverige - Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank - och

dess utlåning till privat- och företagskunder under de senaste fem åren. Med andra ord

kommer undersökningen att fokusera på den del av risker som kan kallas kreditrisker. I vad

som börjar likna kölvattnet efter finanskrisen kan man skåda hur de svenska storbankerna

påverkats olika med hänsyn till krisen, kanske till stor del på grund av deras skillnader i

kreditriskhanteringen. Ett exempel på detta är Swedbank vars exponering mot Baltikum fått

konsekvenser för banken och dess intressenter i och med den omfattning den ekonomiska

krisen fått på andra sidan Östersjön. Vår förhoppning är att denna studie ska ge en insikt i vad

som skilt de svenska storbankerna åt i hänsyn av kreditrisker mot bakgrund av hur de tagit sig

igenom åren av högkonjunktur och månaderna av lågkonjunktur. I förlängningen tror vi att

följande studie kan skapa en ökad förståelse för bankernas kreditriskhantering och hur denna

skiljer sig åt. På så sätt kan bankbranschens intressenter, allt från den individuella bankkunden

till statliga organ, dra lärdom av skillnaderna i bankernas utlåningshantering och därmed hitta

positiva respektive negativa aspekter hos varje bank. I sin tur kan detta underlätta ett

avgörande om vilken bank som verkar mest tilltalande i sin kredithantering och samtidigt

håller sig inom de normer och regelverk som präglar samtiden.

2 Marknadsrisker är risken för förlust om den finansiella marknadsutvecklingen är ofördelaktig gällande framförallt räntor, valutakursförändringar och aktier (Finansiell stabilitet, 2008, s. 96) .


4

1.2. Tidigare forskningsperspektiv

Studier kring kreditrisker har växt fram alltmer i takt med att nya regleringar, såsom Basel II-

kraven3

2. Problemformulering och hypotes

har tvingat fram ett ökat fokus på kredithantering hos finansiella institut, den här

diskussionen har dock funnits tidigare. Det här diskuteras av artikelförfattarna Westgaard, S

och Van der Wijst, N (1999). De hävdar att moderna riskmått som etablerats inom

bankväsendet inte förmår mäta den förväntade förlusten av en banks portfölj. Likaså hävdar

författarna Caouette, Altman & Narayanan (1998) att kreditriskhanteringen hos bankerna

visar prov på vissa brister, trots en ökning av kreditrisker och dess komplexitet. Dessa källor

utgör underlag för att förstå kreditriskhanteringens utveckling samt dess negativa och positiva

aspekter. Arnaud de Servigny & Olivier Renault (2004) beskriver i sin forskning två skiljda

sätt att hantera ansvarsfrågan inom en bank. Vidare finns också behov av en förståelse för

diversifiering ur ett internationellt- och branschmässigt-perspektiv, varför Harry M.

Markowitzs (1959) diversifieringsteorier används. Dessa teorier vidareutvecklas genom Carol

Alexander (1998) som fördjupar den internationella infallsvinkeln gällande diversifiering.

Studiens forskningsfråga grundar sig i ett dokument för allmänna råd om kreditriskhantering,

utgivet av Finansinspektionen (FI). Utifrån denna rapport och några av de variabler som där

presenteras jämförs de fyra svenska storbankerna. En av dessa variabler är

koncentrationsrisker4

, vilket ges ett särskilt fokus i relation till de allmänna

konjunktursvängningar som skett i Sverige under de senaste fem åren. Problemformuleringen

ser därför ut som följer:

Mot bakgrund av FI:s rapport (FFFS 2004:6), hur skiljer sig de fyra svenska storbankernas

kreditriskhantering åt de senaste fem åren och hur har dess koncentrationsrisker varierat mot

bakgrund av dessa års konjunktursvängningar?

Det finns skäl att misstänka att hanteringen av kreditriskerna ter sig annorlunda och

förmodligen kan upplevas vara mindre åtstramad i en högkonjunktur än i en lågkonjunktur, då

3 Basel II-kraven är de kapitaltäckningsregler som implementerades i Sverige år 2007 och som låter vissa banker använda internt riskklassificeringssystem för att beräkna lagstadgat kapitalbehov. Reglernas syfte är att göra bankerna mer riskkänsliga och förbättra bankernas riskhantering (Interna riskklassificeringssystem och riskkänsliga kapitalkrav, 2004). 4 Koncentrationsrisk är en kreditrisk som uppstår till följd av exponering mot motparter med inbördes anknytning, inom samma ekonomiska sektor, geografiska region eller exponeringar som avser samma verksamhet (GE Money Bank 2009 Kapitaltäckning.pdf).


5

bankerna sannolikt ökar sin utlåning i goda tider med kreditförluster som följd i sämre tider.

Konjunktursvängningar påverkar såväl bankens som bankkundens kredithantering och leder

därmed till en förändrad efterfrågan på krediter.5

Det drabbar bankernas kredithantering och

influerar dess medföljande risker, däribland koncentrationsrisker.

Frågan är aktuell och en av de centrala punkterna för Sveriges ordförandeskap i EU är hur

man ska kunna motarbeta denna procykliska effekt i banksystemet (Sveriges ordförandeskap i

EU, 2009). Då en mätning av hanteringen av kreditriskerna kan te sig relativt abstrakt och

kanske opreciserad utifrån officiella källor, kan koncentrationsrisker upplevas som mer

specifika och ”lätta att ta på”. Koncentrationsrisker är både ett relevant område för bankernas

kreditriskhantering och med bakgrund av ovanstående text kommer dessa att betonas. Studien

prövar därav följande hypotes (H1):

Koncentrationsriskerna hos Sveriges storbanker med avseende på bransch och geografisk

marknad har minskat under den föregående högkonjunkturen och ökat under den senaste

lågkonjunkturen.

3. Syfte Syftet med studien är att fånga trender och tillvägagångssätt i kreditriskhanteringen som kan

tänkas vara gemensamma för storbankerna och samtidigt studera vad som skiljer dem åt.

Inkluderat i detta ryms också att studera om koncentrationsriskerna och konjunkturläget

korrelerar på det sätt som H1 argumenterar samt problemformuleringen ifrågasätter, snarare

än att utreda hur eller till vilken grad konjunkturläget påverkar koncentrationsriskerna.

Då studien nästan uteslutande är byggd på sekundära, offentliggjorda källor (se diskussion

nedan) säger undersökningen mer om vad bankerna vill och enligt lag måste presentera än hur

de faktiskt hanterar sina kreditrisker. Det kräver en medvetenhet kring denna information för

att inte påverka utredningens validitet. Undersökningen är alltså mer inriktad på

presentationen av hur kreditriskerna hanteras. I och med den transparens som krävs i

kreditgivningsinstituten bör skillnaden mellan vad som är offentligt och inte är offentligt i det

här avseendet inte vara alltför stor, vilket ger undersökningen relevans.

5 En kredit innebär ett krav på att fullgöra en skyldighet till betalning som ett institut innehar eller kan få mot en motpart (FFFS 2004:6 s. 2).


6

4. Teori För att möjliggöra en studie av de fyra storbankernas kreditriskhantering används en rad

källor till att underbygga analysen. Det främst nyttjade underlaget utgörs av

Finansinspektionens allmänna råd om kreditriskhantering i kreditinstitut och

värdepappersinstitut (FFFS 2004:6) från den sjätte juni 2004. Här presenterar FI råd för att

verka för en ”god kreditriskhantering i instituten”. Det ska ske genom råd för identifikation,

mätning, styrning med hjälp av styrdokument samt kontrollering av kreditrisker, vilket enligt

författningssamlingen tillsammans utgör ett centralt område för institutens verksamhet.

Kreditrisker och hantering av dessa kartläggs genom definitioner, principer och

tillvägagångssätt för att uppfylla råden för god kreditriskhantering. Här beskrivs att

kreditrisker uppstår på olika sätt på olika produkter och marknader. Därför ska en koncerns

totala exponering mot en annan part granskas vid kreditbeslut, vilket sätter fokus på

koncentrationsrisker samt strategi för kreditgivning.

Strategi vid kreditgivning kan härledas till hur ansvarsfördelningen inom banken ser ut och

hur rutiner för kreditprocessen är utformade, vilket också fokuserar på kreditpolitik.

Kreditinstituten ska inom denna politik också klassificera eventuella kredittagare och ge

krediter enligt ställda rutiner efter genomförd kreditprövning samt dokumenterade

kreditbeslut. Hädanefter kallas denna process kreditriskklassificering, vilken ska rapporteras

enligt informationssystem och kontinuerligt kontrolleras. All hantering ska ske med en god

kreditkultur, vilket innefattas av de normer samt värderingar gällande kredithantering inom ett

institut. Dessa råd trädde i kraft den 1 juli 2004 (FFFS 2004:6).

Ytterligare publicerat material från Finansinspektionen, Statistiska Centralbyrån och

Riksbanken används i form av diverse rapporter och statistik som ytterligare underbygger

uppsatsen, främst i bilagorna. Dessa rapporter och framförallt den ovan beskrivna åskådliggör

fyra variabler vilka kreditrisker kan analyseras utifrån: ansvarsfördelning, kreditpolitik,

kreditriskklassificering och koncentrationsrisker. Dessa variabler och dess teoretiska

anknytning förstärks genom den uppmärksamhet de får i bankernas årsredovisningar. De

förtydligas i figur 1 som också är utgångspunkten för denna utredning och diskuteras vidare i

texten nedan. För att precisera variablerna krävs en teoretisk bakgrund och därför har

specifika teorier använts på varje område. Teorierna har framförallt valts ut efter relevans,

intresse och tillförlitlighet men givetvis också efter tillgänglighet.


7

Figur 1. Underlag för undersökningen utifrån FI:s rapport

4.1. Ansvarsfördelning

Det finns två skilda strategier för banktjänstemän att hantera kreditrisker enligt Servigny och

Renault (2004). Dessa strategier kallas det toppstyrda och det bottenstyrda tillvägagångssättet

och är i grund och botten varandras motsatser. Den toppstyrda strategin grundar sig i att

kreditriskhanteringen utgår från ledningsnivå. Ledningen beslutar om limiter6

eller en viss

exponeringsgrad per affärsenhet oberoende av aktuell erfarenhet. Kontrollen sker sedan

baserat på erfarenheterna av den förväntade förlusten per affärsenhet, detta leder i sin tur till

att bestämma en optimal exponeringsgrad till nästa tidsperiod. Det bottenstyrda

tillvägagångssättet tar sin början i valfri självständig enhet. Det kan vara ett företag, en

privatperson eller till och med en bransch. Den potentiella kreditförlusten mäts sedan över alla

enheter för att särskilja en koncentration av förluster och där sätta limiter. Därefter väljs de

projekt som kvalificerar sig enligt minsta avkastningskravet för investeringen (tröskel-räntan).

Dessa två strategier är vägledande när bankernas kreditpolitik och ansvarsfördelning med

avseende på kreditrisken ska analyseras. I ett vidare perspektiv kan skillnaden mellan

strategierna beskrivas ur ett centraliserings- kontra ett decentraliserings-perspektiv där den

toppstyrda modellen är sprungen ur en centraliseringssyn medan den bottenstyrda kan kopplas

samman med decentralisering. Servignys och Renaults modell presenterar två extremfall men 6 Limit är den fastställda riskexponeringsgräns som har avseende på t.ex. en specifik kundgrupp, kund, produkt eller marknad (FFFS 2004:6 s. 2).


8

dessa är i sig en förutsättning för den analysskala som bankerna kommer att studeras efter.

Teorin är alltså inte svart-vit utan det är tänkbart att ett fall kan hamna någonstans mittemellan

de båda strategierna, vilka presenteras i nedanstående modeller. Den översta modellen

representerar den toppstyrda strategin, medan den nedre beskriver det bottenstyrda strategin

(Servigny och Renault, 2004).

Figur 2. Den toppstyrda strategin

Figur 3. Den bottenstyrda strategin

4.2. Kreditpolitik

Hanteringen av kreditrisker och dess olika variabler är ett område under ständig förändring.

Synen på kreditrisker har transformerats från att en gång ses som en kostnad för att göra

affärer till att idag ha ett handlingsvärde i sig. Den här synpunkten presenteras av Caouette,

Altman & Narayanan (1998). Författarna hävdar att bankerna har gjort ett relativt dåligt jobb

med att prissätta samt hantera kreditrisker, detta speciellt i förhållande till den betydligt större

förändringen av tekniker som skett för marknadsrisker. Incitament för utveckling av olika

typer av kreditriskhantering existerar dock i form av ökad konkurrens, önskan om

diversifiering och likviditet samt förändringar av reglering av exempelvis riskbaserade

kapitalkrav. Kreditrisker har därför blivit mer komplexa och växt mycket, dels på grund av de

ökade incitamenten för utveckling av kreditriskhantering men också på grund av att

regeringars förmåga att garantera samt erbjuda uppköp av konkurshotade företag och

organisationer har minskat. Ökningen av specifikt krediter och därigenom medföljande risker

kan spåras tillbaka till en trend av mer privatisering, avreglering av finansiella institutioner

och företag på växande marknader, större aggregerade statsskulder samt högre villighet att

låna globalt. Det kan också sägas ha en positiv aspekt i och med det faktum att acceptansen


9

och tillgängligheten för kredit har underlättat för det moderna samhället och dess konsumtion

idag. Dessa trendförändringar har dock lett till att större kreditinstitut löper en risk att förlora

förmågan att hantera kreditrisker effektivt och kreditproblem har kunnat noteras bland annat i

svenska, norska samt finska banksystem (Caouette et al, 1998 s.2-11 ff).

4.3. Kreditriskklassificering7

Att exponera sig för kreditrisker utgör en utav grundpelarna i en banks funktioner. Trots att

konkurrens har uppstått från andra institutioner och instrument innehar bankerna fortfarande

den avgörande positionen för utvärdering av kreditrisker. De är ensamma om att som

institution ha utvecklat formella processer för utlåning av pengar som baseras på en

kreditanalys, vilken alltså är processen för beslutsfattandet gällande utlåning. Den bygger på

två faktorer; nämligen låntagarens vilja samt möjlighet till återbetalning. För att undersöka en

kunds återbetalningsvilja krävs en undersökning av låntagarens karaktär, medan

återbetalningsförmågan utreds genom en granskning av låntagarens ekonomiska status. Dessa

klassiska kreditanalyser förlitar sig framförallt på den subjektiva bedömningen från

professionellt tränade personer. Att genomföra en kreditanalys kräver en strukturerad och

arbetsintensiv process. Till detta expertsystem ska även finansiella förhållanden samt

industrianalyser ingå (Caouette et al, 1998 s.35 & 82 ff).

Denna klassiska kreditanalys har ofta lett till att banker vaggats in i falsk trygghet vilket

resulterat i misslyckanden av skydd mot inbyggda systematiska risker i verksamheten.

Bakgrunden till bankers ofta omfattande kreditproblem grundar sig i flera faktorer. Vissa av

bankerna har underinvesterat i utveckling och träning av expertis på området och istället

prioriterat mer pressande operativa behov och krav. Många banker har också stött på

svårigheter med att upprätthålla sin kundbas utan att öka risknivån då kunder med låga risker

kan hitta billigare finansieringskällor. En annan orsak är dåligt skötta kreditproblem på grund

av att kreditsystem är ett mänskligt system, där den mänskliga faktorn utgör en riskfaktor. Här

kan även tilläggas att de flesta banker förlitar sig på företagens årliga rapporter för respektive

kredit. Dessa publicerade finansiella rapporter har ofta hunnit bli inaktuella tills de når

bankerna och dess siffror representerar endast en liten inblick i de risker som företagen möter.

Caouette et al understryker även att institutionerna generellt inte misslyckats beroende på

bristen av kreditsystem, policys och rutiner, utan snarare för att de innehar en kreditkultur 7 Kreditriskklassificering är institutens klassificering av kredittagare eller krediter med avseende på dels sannolikheten för fallissemang, dels förlustens storlek vid fallissemang (FFFS 2004:6 s. 2).


10

som gör nyttjandet av kreditsystemen meningslösa. Dessa faktorer summeras i nedanstående

modell vilken visar hur den klassiska kreditanalysen är uppbyggd. Den mänskliga faktorn har

ett ständigt inflytande på modellens variabler (Caouette et al, 1998 s. 24-25 & 89ff).

Figur 4. Kreditanalysens beståndsdelar

Den här riskanalysmodellen leder till en klassificering av bankernas motparter i olika skalor

genom klassificeringssystem vilka ligger till grund för kreditbeslut. Större aktörer får ofta en

klassificering av rankinginstitut, medan mindre klienter rankas genom bankernas interna

klassificeringssystem (Westgaard & Van der Wijst, 1999). Just bankernas olika

klasssificeringssystem är en variabel som kommer vara i fokus i empirin och analysdelen då

den är konkret och jämförbar mellan de olika bankerna.

4.4. Koncentrationsrisker

En stor del av de senare årens kreditförluster härstammar från utbredda koncentrationer av

bankernas utlåning till specifika sektorer eller marknader. Då bankerna endast ser vissa

marknader som attraktiva, skyndar de sig ofta in på dem och tillåter en hög koncentration av

deras kreditportfölj där. Portföljkoncentrationer är svårdefinierade och det är lätt att förbise

koncentrationsgränser till förmån för mer attraktiva transaktioner än på andra mer

diversifierade marknader. Även här spelar den mänskliga faktorn en roll, då olika experter

fokuserar på specifika industrier och ofta varken har möjlighet eller kompetens att diversifiera

portföljen tillräckligt. Även om experten skulle kunna urskilja en kommande nedåtgång på

dennes expertområde saknas incitament till att upphöra utlåningen dit, då intäkterna härmed

skulle försvinna. Därför fördjupas problematiken och bankerna lämnar efter sig stora förluster

(Caouette et al, 1998, s. 90 ff).


11

Diversifiering är alltså av högsta vikt vid kreditproblematik, och analyseras utifrån

Markowitzs Portfolio Selection: Efficient Diversification of Investments (1959). Här

presenterar Markowitz tekniker för att analysera portföljer innehållande ett stort antal

säkerheter, vilket kan appliceras på olika former av tillgångar, såsom kreditportföljer.

Författaren beskriver två egenskaper som investeringar i säkerheter besitter, nämligen

osäkerhet samt korrelation mellan säkerheterna. Utan den sistnämnda faktorn, alltså

korrelationen, skulle diversifiering kunna eliminera risker förknippade med investeringar.

Men korrelationen mellan säkerheter existerar, vilket medför att avkastning på säkerheter rör

sig i samma riktning. Detta gör att diversifiering endast kan reducera riskerna genom att

undvika portföljer vars säkerheter har en hög korrelation (Markowitz, 1959 s. 4 ff.).

Diversifieringens riskreducerande process diskuteras vidare av Alexander (1998), som hävdar

att den växande internationella ekonomiska integrationen (genom frihandelsavtal, föreningar

och organisationer som spänner över nationella gränser m.m.) inte kan bevisas bidra till

betydande ökning av korrelation mellan olika säkerheter. Det här då olika marknader,

exempelvis inom den Europeiska Unionen, uppvisar olika typer av industrier, som inte kan

sägas ha en betydande korrelation gentemot varandra. Utifrån detta analyseras därför

bankernas diversifiering, både per industri och geografiskt läge.

Ytterligare teori som stödjer vår utredande jämförelse av bankernas koncentrationsrisker

bygger på Herfindahl-indexet. Indexet utvecklades på 1950-talet av Hirschmann och

Herfindahl och är ett statistiskt mått på koncentration. Det beräknas genom att man tar

kvadraten av alla av alla marknadsandelar eller utlåningsandelar och summerar dem.8

Formel 1. Herfindahl-index

Detta

enligt följande formel (Rhoades, S, 1993, s 2ff):

Herfindahl-indexet används alltså som ett mått på koncentrationsrisker hos bankerna. Styrkan

i måttet är att man kan jämföra olika bankers koncentrationsrisker utifrån detta index.

Herfindahl-index mäts i procentandelar och ju lägre procentandel en bank har desto mindre

8 Se exempel i bilaga 5.


12

koncentrationsrisker är den exponerad för, då detta innebär till antalet fler och därigenom

mindre utlåningsandelar.

5. Metod Utgångspunkten för studiens analys grundar sig i officiell information från Handelsbanken,

Nordea, SEB samt Swedbank. Då dessa företag är publika finns information tillgänglig i såväl

bankernas årsredovisningar som via deras respektive hemsidor. Det betyder att vi nästan

uteslutande kommer att använda oss av sekundära källor, det vill säga källor som redan har

blivit publicerade (Drogendijk, 2009).

Från föregående teoretiska information tar forskningsfrågan vid i och med en analys och

jämförelse mellan bankerna utifrån FI:s allmänna råd. Dessa råd kommer att ligga till grund

för utvärderingen av hur storbankerna har hanterat sina kreditrisker under åren 2004 till 2008,

genom en rad variabler som däri presenteras. Utifrån teorier kring dessa variabler förklaras

hur de svenska storbankernas kreditriskhantering skiljer sig åt. Det betyder att vår förklarande

studie har en teorikonsumerande ansats i den mening att vi prövar empiriska data utifrån

teoretiska modeller och inte tvärtom (Esiasson m.fl. 2004 s 40). Anledningen till att vi valt

den här ansatsen är att placera fallet, svenska storbankers kreditriskhantering, i centrum.

Avsikten är alltså att använda de utvalda teorierna för att konstruera ett pålitligt

analysverktyg. I realiteten betyder det att undersökningen kommer att innehålla både

kvalitativa och kvantitativa variabler (Dahmström 2000). Det kan till exempel vara kvalitativa

i form av de årsberättelser om kreditrisker som förekommer i bankernas årsredovisningar och

kvantitativa i form av värden som diversifieringsmått.

Då detta är en studie av den officiella hanteringen av kreditrisker kommer vår studie att bygga

på analysmaterial som presenterats officiellt. Syftet med detta är framförallt vårt behov av

tillgång till relativt mycket och tillförlitlig information, från olika banker och över en längre

tid och också att omfattningen av arbetet ska ligga på en rimlig nivå. Därav utgör publicerade

årsredovisningar den bästa informationskällan till denna analys.

Ett inlägg i analysen kommer också att utgöras av artiklar och andra publicerade rapporter

som diskuterar och analyserar ämnet. Till det kommer en primär källa genom en intervju med

Finansinspektionens expert på kreditrisker. Det bidrar med en djupare insikt, kompetens och


13

erfarenhet om kreditriskhantering i samtliga storbanker, vilket stärker vår analys och skapar

en nyanserad studie. Dessa både primära men framförallt sekundära källor kommer att ligga

till grund för den slutliga analysen.

5.1 Avgränsning

Vi har valt att begränsa oss till de fyra tidigare nämnda bankerna då de tillsammans dominerar

den svenska bankmarknaden, även om deras dominans är på nedgående. Under 2009 stod

storbankerna för 72% av inlåning till hushåll, 74% utlåning till företag, 83% av bolånen och

71% av fonder (Herin & Bederoff, 2009). Tidsmässigt har vi också avgränsat oss genom att

använda bankernas årsredovisningar som sträcker sig fem år tillbaka i tiden, det vill säga från

år 2004 till 2008. Det här tidsintervallet kan ge oss en inblick i om bankernas

kreditriskhantering har genomgått förändring eller varit konsistent samt ger ett längre

perspektiv på hur riskerna bemöts i bankerna. Inte minst med tanke på de händelserika år

bankerna mött i form av högkonjunktur, ökad utlandsexponering, finanskris och

lågkonjunktur. Här tillkommer också en avgränsning i och med att vi valt att fokusera på

Sveriges konjunktursvängningar. Avgränsningen är medvetet gjord, dels då bankerna har

relativt stora utlåningar inom Sveriges gränser och också då vill göra analysen ur ett svenskt

perspektiv. Dessutom kan antagas att viss korrelation råder mellan ländernas ekonomiska

utveckling och situation. Här mäts variationer i både tid (mellan åren 2004-2008) och rum (de

fyra olika bankerna i Sverige) mot en fast punkt, det vill säga FI:s rapport och de teorier som

följer den.

Arbetet är även noga avgränsat på den teoretiska sidan. Att fokus ligger på just kreditrisk och

att analysen är baserad på FI:s rapport är ett resultat av medvetna avgränsningar. Hanteringen

av kreditrisk är inte bara ett centralt område inom bankernas verksamhet (FFFS 2004:6) utan

också den äldsta formen av risk på den finansiella marknaden (Caouette et al, 1998, s. 1) Att

kreditriskhanteringen dessutom kan ses som ett aktuellt område mot bakgrund av det senaste

årets händelser på finansmarknaden, gör det mer intressant att studera kreditrisker istället för

till exempel marknadsrisker, då kreditrisker förekommer relativt frekvent i aktuella

sammanhang. Det som kan vara ett problem vid urvalsprocessen är att det man väljer

egentligen kanske inte borde vara med och det man inte väljer borde vara med (Trost, 2001).

Då frågeställningen, analysen och slutsatserna fokuserar på just storbankernas kreditrisker i

sig, utifrån den valda teorin, kan detta ”urvalsproblem” anses vara minimalt.


14

6. Empiri Nedan utreds storbankernas kreditriskhantering under de senaste fem åren, strukturerat efter

variablerna ansvarsfördelning, kreditpolitik, riskklassificering och framförallt

koncentrationsrisker, per bank. För att sätta detta i ett sammanhang inleds med en överblick

över den ekonomiska utvecklingen i Sverige de senaste fem åren. Den empiriska

informationen kommer att ligga till grund för att besvara likväl problemformuleringen som

H1 i den efterföljande analytiska diskussionen.

6.1. Konjunkturläget i Sverige 2004-2008

För att sätta empirin i ett sammanhang och presentera ett underlag för att pröva H1 följer här

en kort redogörelse över de senaste fem årens ekonomiska utveckling i Sverige.

Konjunkturutvecklingen mäts genom att ska studera BNP-utvecklingen9

under

analysperioden. Bruttonationalprodukten är det vanligaste konjunkturmåttet och lämpar sig

särskilt när man diskuterar kreditförluster. Det finns nämligen ett negativt samband mellan

BNP-utveckling och företagskonkurser. Ökade företagskonkurser leder i sin tur till ökade

kreditförluster för bankerna, alltså finns ett negativt samband mellan BNP och kreditförluster

(Lindhe, 2000).

Åren strax före den finansiella krisen 2008 var konjunkturutvecklingen i Sverige god. Under

2004 tilltog tillväxten på omvärldens marknader vilket gynnade den svenska exporten och

fick den svenska ekonomin att växa. Vidare höll den positiva ekonomiska utvecklingen i sig

under år 2005 (Heikensten, 2005) men ett litet frö av oro började gro i världsekonomin då den

bubbla som byggts upp i USA kring den amerikanska bostadsmarknaden sprack. Det här kom

senare att påverka världsekonomin och följaktligen även Sverige (Ingves, 2009).

Vid denna tidpunkt började en global finansiell oro spridas vilken ett par år senare, alltså år

2008, mynnade ut i en storskalig förtroendekris för det finansiella systemet. Grunden för detta

finns i vidlyftig långivning framförallt gällande fastigheter, vilket tog sin början då de

amerikanska instituten gav krediter till betalningssvaga hushåll. Detta spred sig till Europa

genom att högriskkrediter såldes vidare mellan bankerna och den finansiella krisen blev ett

9 BNP – Bruttonationalprodukten, vilken är värdet av alla produkter och tjänster producerade i ett land under en tidsperiod (BNP-Tillväxt, 2009).


15

faktum. Från september 2008 kändes krisen av ordentligt i Sverige genom begränsade likvida

flöden, trots att de svenska bankerna var finansiellt starka (Wickman-Parack, 2008).

Vissa svängningar i Sveriges BNP har skett med en viss ökning på senare år. BNP har nått

historiska bottennivåer under 2009, med en prognostiserad minskning på 5 %. Förändringar

kan jämföras med genomsnittet för historiska tillväxttakter, vilket uppgår i 2 % per år. Här

kan noteras att en positiv förändring av BNP inte behöver innebära en högkonjunktur, utan

kan vara en återhämtning från tidigare lågkonjunkturer (BNP-Tillväxt, 2009).

Diagram 1. BNP-Utvecklingen i Sverige 2004-2008

(Nationalräkenskaper, 2009)

Diagrammet ovan visar den årliga tillväxten av BNP från både användningssidan och

produktionssidan. Figuren visar tydligt en skarp uppdelning mellan BNP-tillväxt och BNP-

minskning eller om man så vill högkonjunktur och lågkonjunktur. Brytpunkten sker redan

under 4:e kvartalet 2007 då en tydlig avmattning i BNP-tillväxten sker. Ett definitivt skede

märks framförallt i årsskiftet 2007-2008 och kommer därför att vara den punkt vi använder

som brytpunkt mellan hög- och lågkonjunktur.


16

6.2. Handelsbanken

6.2.1. Ansvarsfördelning

I Handelsbankens årsredovisningar poängteras en stark decentralisering där de lokala

kontoren som känner kunden bäst tar avgörande ansvar gällande värdering av risktagandet.

Det fastslås att detta förutsätter en central styrning och uppföljning av risker, genom kredit-

och limitbeslut. I årsredovisningarna för räkenskapsåren 2004 och 2005 betonas att

kreditansvaret ligger på kontorschefen och av denne utsedd medarbetare men att högre

instanser på regional och central nivå tar över vid särskilt stora krediter. I grunden ligger

denna strategi fast som en röd tråd genom årsredovisningarna, men 2006 förändras

diskussionen kring ansvar. Styrelsens ansvar för risktagandet betonas här och framöver på ett

tydligare och mer väsentligt sätt än under tidigare åren. Samtidigt sammanförs enheterna för

kreditriskkontroll och finansiell kontroll till en enhet som rapporterar direkt till chefen för den

centrala ekonomiavdelningen. Dessa förändringar i beskrivningen av ansvarsfrågan

sammanfaller med införandet av Basel II-reglerna i februari 2007 (Handelsbankens

årsredovisningar, 2004-2008).

6.2.2. Kreditpolitik

Handelsbanken betonar den individuella bedömningen av varje kund och en lokal utvärdering

av återbetalningsförmågan. Banken upprättar även så kallade limithandlingar som anger en

beloppsmässig ram för kundens maximala engagemang med Handelsbankkoncernen. Under

2004 var denna beloppsmässiga ram för engagemang över 1 miljon kronor och vid

bostadsfinansiering på 3 miljoner kronor. Under 2005 höjdes bostadsfinansieringsdelen till 4

miljoner och kom att ligga konstant under den resterande delen av den studerade perioden.

Två årsredovisningar senare, alltså 2007, ges en utförlig diskussion om säkerheter. I den och

efterföljande årsredovisning betonas att svag återbetalningsförmåga aldrig kan accepteras med

motivet att banken erbjuds goda säkerheter. Krediter utan säkerheter ges endast till

privatpersoner med mindre krediter och stora företag med mycket god återbetalningsförmåga

(Handelsbankens årsredovisningar, 2004-2008).

6.2.3. Kreditriskklassificering

Handelsbanken har använt samma typ av klassificering för återbetalningsförmågan i ungefär

25 år. Denna sker i två steg; först uppskattas sannolikheten för finansiella påfrestningar och


17

sedan bedöms kundens finansiella motståndskraft. Dessa bedömningar görs sammantaget på

en skala på 1 till 5 där 1 är mycket låg risk. Systemet har genomgått mindre förändringar de

senaste fem åren. Under 2005 ändrades skalan från 1-5 till 1-9 där 1 fortfarande är låg risk.

Under 2006 och följande år anpassades systemet till Basel II och samma klassificering som

använts i 25 år låg nu till grund för att bestämma kapitaltäckningskraven som ett resultat av

Basel II. Det nya systemet ledde till att företag fortfarande rankades utefter 1-9-skalan medan

småföretag och privatpersoner rankades efter sannolikheten att de ska fallera10

. Dessa mått

kom att kompletteras av mått på hur stor exponering kunder har om kreditförluster inträffar

och hur stor andel av lånen som banken förlorar vid fallissemang, vilka alla tre utgör faktorer

för implementeringen av Basel II.

Banken strävar efter att vara en relationsbank11

6.2.4. Koncentrationsrisker

och mäter även återbetalningsförmågan hos

sina kunder varje år. Återbetalningsförmågan, eller snarare bristen på denna, klassificeras som

tänkbar, påtaglig eller sannolik förlust. Andelen kunder med normal eller bättre än normal

återbetalningsförmåga mäts även varje år. Denna andel har visat sig ha en positiv utveckling

de senaste fem åren, från 93% år 2004 till 97% år 2008 (Handelsbankens årsredovisningar,

2004-2008).

Handelsbanken har som policy att göra affärer med bra kunder även om banken har stor

exponering mot den bransch som kunden ifråga representerar. För att motverka för stora

koncentrationsrisker mäter man dessa löpande och jämför kunder inom samma bransch för att

bilda sig en bättre uppfattning om riskerna inom denna. Handelsbanken ser Norden och

Storbritannien som sina hemmamarknader vilket innebär att all annan geografisk exponering

har någon form av koppling till dessa marknader.

Handelsbanken har stora koncentrationsrisker i det avseendet att man har så pass stor del av

verksamheten koncentrerad till den svenska marknaden, vilket illustreras i diagram 2. Även

om det är en risk att ha så stor andel av utlåningen till en och samma marknad kan den

svenska marknaden ses som en marknad med relativt låg risk då det är den marknad man har

störst kännedom om då Handelsbanken i grunden är en svensk bank. Beroendet av Sverige

10 Fallera eller fallissemang innebär att gå bankrutt. I det här fallet handlar det om att en kund inte har möjlighet att återbetala sitt lån (Nationalencyklopedin, 2009). 11 En bank som fokuserar på nära relationer med sina kunder och har det som en del av deras affärsidé.


18

som marknad har dock minskat de senaste fem åren till fördel för andra marknader som

Storbritannien och Norge.

Diagram 2

Handelsbankens geografiska kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:

2004 2005 2006 2007 2008 Herfindahl index 58,5% 53,5% 53,8% 52,0% 49,1%

Koncentrationsriskerna inom Handelsbanken sett från ett branschperspektiv visar på en

intressant utveckling de senaste åren. Från att privatpersoner och fastighetsförvaltning varit

dominerande med nästan 80% av den totala utlåningen under 2004 har denna andel sjunkit till

under 70% år 2008. Minskningen har ersatts av den ökning som skett i posten övrig

företagsutlåning under främst 2006 och 2008 och som representeras av ökad utlåning till

företagstjänster, försäkringsverksamhet och övriga kreditinstitut. Sammantaget har dessa

förändringar lett till att Handelsbankens koncentrationsrisker med avseende på bransch har

minskat under de senaste fem åren.


19

Diagram 3

(Handelsbankens årsredovisningar, 2004-2008)

Handelsbankens branschmässiga kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:

2004 2005 2006 2007 2008 Herfindahl Index 32,4% 32,3% 30,7% 29,9% 27,9%

6.3. Nordea


Nordeas styrelse är ytterst ansvarig för att begränsa och följa upp koncernens risker. Mätning

av risk, riskredovisning, kreditinstruktioner samt befogenheter sker enligt principer från

styrelsen. Styrelsen har också ett kreditutskott som övervakar kreditportföljens utveckling.

Inom ledningen hanteras riskerna i kommittéer såsom Tillgångs- och skuldkommitéen, (vilka

bland annat ansvarar för finansiella risker) och Verkställande kreditkomittéen (som beslutar

om koncernens största kreditlimiter och branschpolicys). Ansvaret för kreditexponering finns

hos en kundansvarig enhet, vilken kontinuerligt ska bedöma kundernas

återbetalningsförmåga. Slutligen finns Riskkommittén som övervakar den aggregerade


20

riskutvecklingen. Dessa kommittéer beskrivs i samtliga av Nordeas årsredovisningar för år

2004-2008 (Nordeas årsredovisningar 2004-2008).


Nordea strävar efter ett balanserat risktagande för att optimera värdet för aktieägarna, vilket

poängteras i årsredovisningarna 2004-2006 för att därefter inte längre omnämnas. Bankens

främsta risk är kreditrisk i samband med utlåning till allmänheten. Detta beskrivs i samtliga

årsredovisningar för de fem senaste åren.

Banken fastställer kreditrisklimiter utefter enskilda kunder samt totalt för en kundgrupp och

branscher. Risker inom specifika branscher kontrolleras genom policys som innefattar krav

och limiter för den samlade exponeringen och dess risker övervakas av

branschövervakningsgrupper (Nordeas årsredovisningar 2004-2008).


Banken rankar sina företagskunder och privatkunder efter två typer av system.

Företagskunderna klassificeras baserat på deras återbetalningsförmåga och varje klassificering

motsvarar en procentsats för sannolikheten för fallissemang, vilket är en av faktorerna för

anpassningen till Basel II. Klassificeringsskalan sträcker sig över 18 klasser, där högre siffra

representerar högre återbetalningsförmåga. Detta ses som ett övergripande

klassificeringssystem innehållande både finansiella samt kvalitativa faktorer. I mindre företag

kan också tas säkerheter, främst i form av pantbrev i fastigheter, företagsinteckningar och

leasingobjekt för att reducera kreditrisken. Klassificeringen av privatkunder bygger på

statistiska medel för att förutse sannolikheten för fallissemang. De bedömningsmodeller som

brukas bygger på information från kundens kreditansökan, kundens beteende eller från

kreditupplysningsföretag.

För att underlätta estimeringen av kreditriskparametrarna och utföra portföljanalyser finns

sedan år 2004 en koncernomfattande kreditdatabas. Kvantifiering av kreditrisk sker inom

Nordea genom ekonomiska kapitalmetoden, som är ett steg i anpassningen till Basel II. Den

beskrivs i samtliga årsredovisningar fram till implementeringen av Basel II i 2007 års

redovisning. Anpassningen för denna process har skett med de tre faktorerna sannolikhet för

fallissemang hos kunden, exponeringen vid ett eventuellt fallissemang samt förlusten vid


21

fallissemanget. Som komplement till denna kvantifiering görs stresstester (Nordeas

årsredovisningar 2004-2008).

6.3.5. Koncentrationsrisk

Nordeas geografiska kreditriskexponering är starkt diversifierad mellan de nordiska länderna.

Den naturliga bakgrunden till det här är den sammanslagning av tre nordiska banker år 2000

som ledde till vad som idag är Nordea. Under de fem analyserade åren har exponeringen mot

Danmark och Baltikum ökat på bekostnad av Sverige och Finland. Under 2004 mottog de

nordiska marknaderna 92% av Nordeas utlåning, denna siffra minskade till 89% år 2008. Nya

marknader som Ryssland och Polen har tillsammans med Baltikum växt med 54% och

därmed kommit starkt vilket diagram 4 visar.

Diagram 4

Nordeas geografiska kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:


År 2004 stod företagskunderna för 52 % av bankens kreditexponering och privatkunderna för

48%. De största ökningarna i kreditportföljen har skett inom fastighetsförvaltning, jordbruk

och fiske samt finansiell verksamhet. Utlåningen till företag är diversifierad genom olika


22

storlekar på lånen. Under nästkommande år, alltså 2005 skedde de största ökningarna i

kreditportföljen i fastighetsförvaltning, handel och tjänster samt sjöfart och transport. Den

största branschen är som tidigare fastighetsförvaltning. År 2006 och 2007 skedde den största

kreditökningen inom fastighetsförvaltning, uthyrning, konsultverksamhet och övriga

företagstjänster, finansiell verksamhet samt tillverkning. År 2008 hände mycket på bland

annat valutamarknaden för både den svenska och danska kronan, vilket har påverkat

kreditriskexponeringen. Totalt sett har företagskundsutlåningen ökat på bekostnad av

privatkundsutlåningen under de senaste fem åren. Utlåningen till fastigheter, bygg- och

anläggningssektorn och till sjöfarts och offshorebolag har alla ökat i kreditportföljen. Se

diagrammet nedan för en tydlig bild av hur koncentrationsriskerna förändrats på branschbasis.

Diagram 5

(Nordeas årsredovisningar 2004-2008)

Nordeas branschmässiga kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:



23

6.4. SEB


Huvudansvaret för riskhanteringen inom SEB ligger hos bankkoncernens styrelse. Det finns

också kommittéer som agerar beslutsfattare för olika risktyper, exempelvis har Tillgång och

skuldkommittén hand om de övergripande risknivåerna, där de beslutar om risknivåer,

mätning av risk, kapitalallokeringar och så vidare. Kommittén har också publicerat ett

dokument innehållande policys för riskhantering och definiering av de olika riskerna,

relationerna mellan risk och kapital, och ansvar för ledningen samt för riskuppföljning.

Utöver det finns också Grupp-kreditkommittén, vilken är det högsta kreditutgivningsorganet,

med vissa undantag som istället hanteras av styrelsen eller styrelsens Kreditkommitté. Till

dessa två sistnämnda organ förbereder Grupp-kreditkommittén kreditinstruktioner.

Organisationen som sysslar med kredit är i sin helhet separata från andra affärsenheter och

innehar en självständig position, vars chef rapporterar direkt till VD:n. Efter 2008 års

oroligheter inom banksektorn har SEB till årsredovisningen för 2008 vidtagit åtgärder för att

hantera risken för kreditförluster genom en ny koncernfunktion vid namn Specifika

kreditriskhanteringen. Denna funktion har givits ansvar för hanteringen av problemkrediter

(SEB årsredovisningar 2004-2008).


Enligt SEB:s årsredovisningar från år 2004 och framåt är riskhantering ett prioriterat område

som är under ständig utveckling och observation. Banken har limiter för krediter som sätts

utav Skuld- och tillgångskommittéen. SEB använder sig också av den ekonomiska

kapitalmodellen i sin riskhantering, vilken mäter oväntade förluster som baseras på tre

komponenter utifrån Basel II:s ram för kreditrisk. Dessa tre komponenter är sannolikhet för

fel, storleken på exponeringen i fallet av fel samt förluster om fel sker, det vill säga samma

tillvägagångssätt som finns i Handelsbanken och Nordea. Dessa komponenter utgör i

kombination en portfölj för utvärdering.

Banken har till 2007 års redovisning specificerat dess tekniker för riskreducering i

kreditportföljen, vilka anpassats efter typ av produkt och marknad, legala begränsningar samt

den egna organisationens kapacitet. Som verktyg används pantsättning av säkerheter och

limiter för total exponering gentemot olika länder. Detta utvärderas minst på årlig basis. Från


24

år 2007 och framåt har SEB enligt egen utsago valt att strama upp kreditpolitiken (SEB



Kreditrisker motsvarade år 2004 cirka 63 procent av SEB:s totala risknivå. Generellt baseras

kreditpolicyn på kreditanalyser, vilka sätts i proportion till återbetalningsförmågan. Kunden

ska vara känd för SEB för att möjliggöra en utvärdering av dess kapacitet samt karaktär.

Kunderna, förutom privatpersoner, indelas i en intern riskklass från 1 till 16, beroende på dess

sannolikhet för misslyckad återbetalning. Vidare upprättas en limit som motsvarar den

maximalt acceptabla exponeringen baserat på kundens och branschens finansiella situation.

SEB beskriver i årsredovisningar inför implementeringen av Basel II år 2007 hur man

anpassat sin riskhantering utefter denna implementering genom en tidsplan och en

decentraliserad projektmodell. SEB blev som första bank godkänd av Finansinspektionen att

använda internriskklassificering (IRK). För cirka 70 % av den totala kreditvolymen används

en intern riskklassificering. Mot bakgrund av denna process krävde kapitalhanteringen

särskild omsorg under en övergångsperiod (SEB årsredovisningar 2004-2008).


Bankens kreditportfölj analyseras årligen och under 2004 var den geografiska exponeringen

av kreditportföljen stabil, med mest kredit i Norden (47%), Tyskland (33%), och Baltikum

(5%). Nästföljande två år, alltså år 2005 samt år 2006 påminner kreditexponeringen relativt

mycket om 2004 års. År 2005 uppvisade de baltiska bankerna en stark tillväxt inom samtliga

sektorer. År 2006 grundade sig kreditportföljökningen från föregående år främst i Sverige och

de baltiska länderna. Här ses kreditkvaliteten som fortsatt stark, liksom i övriga Norden. Året

därpå, alltså 2007, sågs kreditkvaliteten fortfarande som mycket god i de nordiska länderna,

medan en försvagning var synlig på den baltiska marknaden där utlåningstakten avtog. De

baltiska länderna har uppvisat såväl bytesbalansunderskott som hög inflationstakt och ökade

kreditvolymer. Dock säger sig SEB ha kommit till slutsatsen att verksamheten i Baltikum inte

utgör ett hot mot SEB-koncernens finansiella stabilitet. Det skall sägas att exponeringen mot

Baltikum inte tilltog år 2008 heller.


25

Diagram 6

SEB:s geografiska kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:


Bankens exponering gentemot olika branscher kan sägas vara relativt konstant mellan 2004-

2006. Under denna tidsperiod har kreditexponeringen gentemot svenska hushåll samt alla

sektorer i Baltikum ökat, för att därefter alltså 2007 uppvisa en ökad utlåningstakt till

företagssektorn, likväl som för kreditinstitut samt hushåll. Året därefter förändrades

kreditportföljen genom ytterligare ökning i företagssektorn. Störst kreditexponering ställs

detta år till tillverkningsindustri samt serviceverksamhet.


26

Diagram 7

(SEB årsredovisningar 2004-2008)

SE Bankens branschmässiga kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:


6.5. Swedbank


I Swedbanks årsredovisningar betonas styrelsens roll som ytterst ansvarig för bankens

riskexponering och hantering av risker. Verkställande direktören har ansvar att implementera

styrelsens policies för riskhantering och genomför det genom att införa erforderliga riktlinjer

och instruktioner för hantering av risker. Varje affärsenhet och dotterbolag har dock fullt

ansvar för sina risker, men i övrigt finns ingen djuplodande diskussion om det lokala

ansvarstagandet. Koncernen har även en oberoende riskkontroll kallad Koncernens

Riskkontroll vilken är direkt underställd VD. Enheten bildades 2004 och har sedan dess

ansvar för att tillhandahålla metoder för riskidentifiering, riskkvantifiering och analys samt

rapportering av de vanligaste riskerna. Dessutom har man regelbundet analyserat hur tänkbara


27

scenarier i omvärlden kunnat komma att påverka till exempel kreditriskerna (Swedbanks



Diskussionen om Swedbanks kreditpolitik är i princip obefintlig i 2004 och 2005 års

redovisningar. Dock diskuterar banken här deras kreditrisklimiter och det faktum att styrelsen

bestämmer dessa. I 2006 års redovisning presenteras en riskprocess på sju steg: att förebygga

risker, identifiera risker, kvantifiera risker, analysera risker, föreslå åtgärder, kontrollera och

följa upp samt rapportera risker. Denna riskprofil leder sedan till ytterligare sex steg:

risktolerans, strategisk planering, negativa scenarier, simulering, riskkapitalbehov och

kvalitativ strategidiskussion vilket leder till ett kapitalmål. Denna riskprocess finns även

beskriven i 2007 och 2008 års redovisningar. En följd av denna riskprocess är att man ställer

upp ofördelaktiga makroekonomiska scenarier varje år för att se hur dessa variabler påverkar

verksamheten i bland annat kreditförluster. Till exempel baserades år 2007 det negativa

scenariot på en recession som sprider sig från USA till Sverige och de baltiska länderna, inte

helt olikt den makroekonomiska utvecklingen ett år senare.

Det poängteras ett flertal gånger i främst 2004 och 2005 års redovisningar att

dualitetsprincipen12


är grundläggande för alla kreditbeslut. Principen får inte samma utrymme

under åren 2006 till 2008, troligen en följd av ökat fokus på införandet av Basel II och

redovisningen av riskprocessen (Swedbanks årsredovisningar 2004-2008).

Till årsredovisningen 2005 har Swedbank genomfört stora förändringar i sitt

riskklassificeringssystem i och med att man infört rutiner för regelbunden riskklassificering i

årsredovisningarna. Förutom metoder för konstruktion och rutiner för att åsätta och besluta

om riskklass bygger systemet på sammanställningar från ett 70-tal modeller (50-tal modeller

2005) där företag och privatpersoner rankas på en 23-gradig skala. Klass 21 representerar

lägst risk och klass 0 representerar högst risk, dessutom finns skala ”F” för krediter i

fallissemang.

12 Principen om att ingen person ensam ska handlägga en transaktion genom hela behandlingskedjan (FFFS 2004:6 s. 1).


28

Efter införandet av Basel II fick Swedbank tillstånd från Finansinspektionen att använda

internriskklassificering (IRK-metoden). Det ledde till att banken använde metoden för 77% av

koncernens kreditexponeringar under 2007. Anmärkningsvärt är att IRK-metoden inte

användes vid beräkning av kapitalkravet för den baltiska kreditportföljen och för Swedbank

Finans. Överhuvudtaget tycks riskklassificeringssystemet som används inom Swedbank vara

ett relativt nytt verktyg. I 2004 års redovisning beskrivs ingående förändringar i

klassificeringssystemen för mindre och medelstora företag, länder, banker och banksystem

samt för hushållskrediter (Swedbanks årsredovisningar 2004-2008).


Swedbank har en uttalad policy om att kreditportföljen ska vara väldiversifierad och det finns

en genomgående diskussion om bankens engagemang i till exempel Baltikum och i

bostadssektorn i senare årsredovisningar. De fem största företagsexponeringarna utgick till

2% av koncernens utlåning år 2006 och 3% under 2007 medan år 2008 utgjorde de 20 största

företagen 8,7 % av utlåningen.

Ur ett geografiskt perspektiv har Swedbank, tidigare Föreningssparbanken haft en tradition av

att ha stor utlåning på den svenska marknaden. Det här är dock något som förändrats de

senaste fem åren då utlåningsandelen på den svenska marknaden sjunkit från strax under 90%

till strax över 70%. Initialt åts denna minskning upp av en ökad utlåning på liknande

marknader i Norden och inom OECD-länderna. Från och med 2005 kunde dock en klar

tendens skönjas, utlåningen till de etablerade svenska-, nordiska- och OECD-marknaderna

minskade eller var i stort sätt oförändrad medan utlåningen ökade till nya mer riskabla

marknader i Baltikum och Östeuropa.


29

Diagram 8

Swedbanks geografiska kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:


Medan Swedbanks förändring av koncentrationsrisker geografiskt sett har varit stora har den

branschfördelade koncentrationsrisken varit relativt konstant. Utlåningen till privatpersoner

har minskat med ett par procentenheter och även utlåningen till landets kommuner har

minskat med lite mer än en procentenhet. Övriga sektorer är knappa vinnare och det är svårt

att se ett tydligt mönster i utvecklingen. Det ska dock sägas att koncentrationsriskerna inte

ökat, utan snarare marginellt minskat, om man ser alla branscher som lika riskfyllda.


30

Diagram 9

(Swedbanks årsredovisningar 2004-2008)

SE Bankens branschmässiga kreditexponering enligt Herfindahl-index per år:


7. Finansinspektionens kommentarer För att understödja det publicerade materialet taget från storbankernas årsredovisningar har vi

även använt oss av en primär källa genom en intervju med Tomas Edlund som arbetar med

kreditrisker på Finansinspektionen.13

13 Tomas Edlund arbetar sedan ett år tillbaka med kreditrisker hos storbankerna för Finansinspektionen. Hans kunskap baseras främst på vad han själv upplevt genom nära uppföljning och kontakt med de fyra storbankerna och deras kreditriskhantering. Tomas Edlund arbetar i huvudsak med att kvantifiera kapitalbehovet för kreditriskexponeringen hos svenska banker. Detta ser han som det hårda kravet på att bankerna måste ha ett visst eget kapital enligt fastställda ramar. Han granskar också mjukare krav, där interna rutiner och policys ingår och utgör mer operationella värden. Specifikt kontrollerar han rimligheten inom bankernas interna riskklassificeringsmodeller, vilket leder till ett kapitalbehov. Utgångspunkten för detta utgörs av bankernas publicerade information, platsbesök, intervjuer med mera.


31

7.1. Kreditpolitik

Bevakningen av kapitalbehovet för kreditrisker är ett utav de viktigaste målen med FI. Det har

influerats starkt av implementeringen av Basel II och FI innehar rätten att bedöma huruvida

svenska banker får använda en internriskklassificeringsmodell (IRK) enligt Basel II. I

dagsläget får 8-9 svenska banker bruka denna modell. Fi anser att direktiv och råd efterföljs

på marknaden och därmed även Finansinspektionens allmänna råd om kreditriskhantering i

kreditinstitut och värde pappersinstitut (FFFS 2004:6). Dock finns det vissa undantag och här

nämns Swedbanks inte helt sunda kreditutgivning under tidigare år. Det som hände var att

Swedbanks kreditbedömning baserades på kassaflödet på deras kunders konton istället för på

en granskning av var pengarna kom ifrån och huruvida det var så kallade svarta pengar.

Kreditriskhanteringen påverkas av en rad andra faktorer, däribland kreditkultur, ägarstruktur,

omvärldsfaktorer samt kundsegment. Bankerna ser alltid till avkastning på det egna kapitalet.

Har man bra marginaler på en specifik utlåning är det där man ska finnas representerad, vilket

innebär att man styrs av efterfrågan och influeras av konkurrenssituationen. En

omvärldsfaktor som samvarierar med bankernas kreditriskhantering är svängningar i

konjunkturen. Det är till exempel svårare att få kredit nu efter en tid av lågkonjunktur,

eftersom bankerna tar in mindre riskfyllda motparter och har skärpt sina krav gällande

kreditgivning. Detta är en konsekvens av bankernas kapitalsituation och det gör att det till

exempel krävs mer eget kapital för att få bolån nu än för tre år sedan.

7.2. Koncentrationsrisker

Kreditutgivningen inom bankerna influeras alltså utav konjunktursvängningar, medan mindre

förändringar har skett gällande bankernas diversifiering av kreditexponeringen till följd av

konjunkturen. Här jämförs att genomföra förändringar i storbankernas kreditportfölj med att

”ratta en supertanker”, vilket innebär att det är tidskrävande och mödosamt att göra

förändringar i kreditportföljen. Dessa förändringar har branschmässigt inneburit att

företagsutlåningen har minskat medan bolånen ökar, eftersom företagsutlåningen är relativt

riskfylld i förhållande till bolån. Dock skiljer sig bankerna åt, exempelvis Swedbanks utlåning

domineras av bolån. Först på senare år har företagsutlåningen ökat i banken. Samtidigt arbetar

SEB aktivt med att inte ha för hög utlåning till vissa branscher, utan att snarare vara

väldiversifierade. Nordea är den mest väldiversifierade banken, då banken finns representerad

inom flest branscher, i flest länder och med flera olika typer av produkter samt motparter.


32

Den geografiska diversifieringen har också påverkats av konjunktursvängningarna och ovan

nämnda kreditförluster i Baltikum. Bankerna har sedan den finansiella krisen utlöstes

anammat en mindre riskfylld diversifiering genom minskade krediter till Baltikum. Detta har

också påverkats av en minskad efterfrågan på kredit i Baltikum. Swedbank har relativt sett en

hög utlåning till Baltikum, men är också stora i den svenska utlåningen. Även Handelsbanken

har en hög koncentration på den svenska marknaden, men finns också i England och

Danmark. SEB är relativt väldiversifierade geografiskt med verksamhet i bland annat

Tyskland, Sverige samt Baltikum.

SEB och Swedbank har gjort samt kommer att göra stora kreditförluster i framförallt

Baltikum men även i Ryssland, vilket kommer att ”göra ont” enligt Tomas Edlund. Dessa

banker har påverkats mer än Nordea och Handelsbanken av den senaste lågkonjunkturen.

Kreditförluster är oundvikligt i stora banker, men att de kom så plötsligt och i så stor

omfattning för SEB och Swedbank var inte väntat. I dagsläget har alla gjort nyemissioner

utom Handelsbanken. Det här har inte skett för att efterleva FI:s krav utan på grund av likvida

behov för att sköta inlåningen inom bankerna.

7.3. Kreditriskklassificering och ansvarsfördelning

Bankerna skiljer sig i vilka motparter de väljer i sin kreditutgivning, vilket innebär skillnader i

deras kreditexponering. Traditionellt sett har Handelsbanken en annan kreditkultur med låga

kreditförluster medan SEB har visat prov på mer volatilitet gällande sina kreditförluster och

därigenom en annan typ utav företagsidé. Limiter för olika branscher ser också helt olika ut

mellan bankerna. Viktigt är dock att alla följer FI:s regelverk och att ansvarsfördelningen

bygger på självständig och oberoende riskkontroll som inte kan påverka kreditutgivningen.

De ska rapportera till VD:n eller motsvarande. (Edlund 2009)

8. Analys

8.1. Ansvarsfördelning

Ansvarsfördelningen i de fyra bankerna är i stora drag likartad. Styrelse bär ansvar för att det

finns en klar policy för hur kreditrisker ska hanteras och VD och medarbetare ansvarar för den

löpande förvaltningen av dessa. Denna typ av organisationsstrukturen efterfrågas i FI:s

rapport FFFS 2004:6 genom rekommendationer om klara styrdokument för


33

kreditriskhanteringen. Nordea, SEB och Swedbank lägger stor vikt vid att betona sina enheter

för oberoende riskkontroll och det ansvar som vilar på dessa. Dessa tre banker är de som ter

sig mest centralstyrda, eller toppstyrda enligt Arnaud De Servigny och Olivier Renaults teori

ansvarsfördelningen gällande kreditrisker.

Handelsbanken har traditionellt sett haft en mer decentraliserad organisation än de övriga tre

bankerna, vilket influerat dess hantering av och ansvar för kreditrisker. Även om det på senare

år betonats i Handelsbankens årsredovisningar att styrelsen har ett övergripande ansvar ter sig

lokalkontorens och den enskilde medarbetarens roll i kreditriskansvaret som större i

Handelsbanken än i övriga banker. Denna insikt grundar sig i Handelsbankens filosofi att de

lokala kontoren känner kunden bäst och därför bör ta det största ansvaret för dess risker.

På en linjär skala befinner sig därför Nordea, SEB och Swedbank närmare den toppstyrda

ansvarsfördelningen medan Handelsbanken befinner sig närmare den bottenstyrda

ansvarsfördelningen. Under senare år har dock Handelsbanken rört sig mot mitten i och med

dess ökade fokus på styrelsens och VD:s ansvarstagande. Se en förklaring i nedanstående

modell, vilken bygger på en skala mellan de modeller tidigare presenterad i

ansvarsfördelningsavsnittet i teorin.

Figur 5 Ansvarsfödelningen i de fyra bankerna

8.2. Kreditpolitik

Samtliga banker uppvisar såväl olikheter som likheter i sin kreditpolitik. Det syns bland annat

i att samtliga banker använder sig av limiter för sina krediter. Dessa kommer från högre

instanser inom respektive banker och sätts för att begränsa kreditriskexponeringen både mot

enskilda individer samt marknader. Här skiljer sig bankerna åt genom att Handelsbanken och

Nordea har en starkare betoning på individuella limiter för sina kunder medan SEB och


34

Swedbank beskriver sina kreditlimiter i större drag på marknadsnivå. Det här beror sannolikt

på att de två sistnämnda bankerna, alltså SEB och Swedbank, historiskt sett har visat prov på

en större volatilitet i sina kreditförluster än Handelsbanken och Nordea, något som även

framkom under intervjun med FI. Möjligt är att mer övergripande limiter som inte sätts på

individnivå alltså skapar en större risk för kreditinstitut, i detta fall alltså SEB och Swedbank.

Vidare har Swedbank som enda bank tydligt fokus på att dualitetsprincipen efterföljs, då

denna presenteras i samtliga årsredovisningar. Dock presenteras inte deras kreditpolitik under

de första åren lika omfattande som exempelvis hos SEB, där man från år 2004 och framåt

poängterar att riskhanteringen och kreditrisker är ett prioriterat område för banken. Även

Nordea kan sägas betona vikten av kreditrisker genom att i sina senaste fem årsredovisningar

beskriva kreditrisker framförallt genom utlåning till allmänheten som bankens främsta risk.

Nordea betonar i 2004 och 2005 årsredovisningar vikten av avkastning på eget kapital, vilket

även Swedbank omnämner i sina årsredovisningar över alla fem åren. I Handelsbankens

årsredovisningar kan det utläsas en tydligare tyngdpunkt på en låg risktoleransnivå, medan

SEB väljer att lägga fokus på riskhanteringen i större bemärkelse genom att benämna området

i sig som viktigt. Värt att notera är att teorin gällande att kreditrisker har växt och utvecklats

till att ha ett handlingsvärde kan utläsas genom att bankerna givit större utrymme i sina

respektive årsredovisningar för sina kreditrisker, vilket även utökats för samtliga till år 2008.

Kreditriskerna har tilldelats ett större utrymme, eventuellt mot bakgrund av att deras

väsentlighet har ökat eller också deras komplexitet, vilket teorin hävdar. Om detta beror på

ökad privatisering, mer konkurrens eller andra bakomliggande faktorer går ej att utläsa av

årsredovisningarna. Oavsett anledning har de tilldelats ett allt större utrymme i

årsredovisningarna för samtliga banker.

Den största förändringen för bankernas respektive kreditriskhantering de senaste fem åren är

enligt FI implementeringen av Basel II, vilket också kan förstås av diskussionerna kring

implementeringen hos samtliga banker. En utökad reglering för kapitalkrav förklaras också i

teorin utgöra en bidragande orsak till den betydelseökning som kreditrisker möter, vilket alltså

kan antas vara rimligt för Sveriges storbanker. Denna kapitalbehovsreglering har nämligen

diskuterats utförligt hos samtliga bankers årsredovisningar för 2007. Alla banker har också

förändrat sin kapitalmodell i enlighet med kraven för Basel II och använder

internriskklassificering för stora delar av sina respektive verksamheter.


35

8.3. Kreditriskklassificering

Finansinspektionens krav på kreditriskklassificering efterföljs av samtliga banker genom

deras användande av riskklassificering. Stora delar av bankernas respektive

klassificeringssystem övergick år 2007 till internriskklassificeringsmetoden genom Basel II.

Bankerna använder sig av olika riskklasser där Handelsbanken har minst antal riskklasser med

sina nio stycken och Swedbank har flest genom sin 23-gradiga skala. Det här kan sannolikt

förklaras av att Handelsbanken i samtliga årsredovisningar fokuserar på en låg

risktoleransnivå, medan Swedbank å sin sida har en starkare betoning på avkastning till

aktieägarna. Det kan innebära en annan typ av riskexponering mot olika kunder och

därigenom olika riskklassificeringssystem. SEB å sin sida beskriver genom samtliga

redovisningar riskhanteringen som en central och prioriterad funktion för banken med sin 16-

gradiga skala medan Nordea betonar i de tre äldre årsredovisningarna vikten av en balanserad

riskexponering i sin 18-gradiga skala. Med detta underlag hävdar vi att Handelsbanken och

Swedbank placerar sig på olika sidor av skalan gällande klassificering.

Man kan ställa sig frågande till huruvida den från FI efterfrågade goda kreditkulturen finns

representerad hos samtliga banker. Kultur representerar ett mer kvalitativt och svårmätbart

mått, vilket tas i beaktande vid vår bedömning utifrån publika källor. Primär informationen

från FI kan användas i sammanhanget vilken hävdar att exempelvis Swedbank visat prov på

en icke fullvärdig kreditkultur genom en bristfällig kreditanalys. Här kommer vår teoretiska

modell över klassisk kreditanalys in, vilken i stort kan sägas ha införlivats av samtliga banker

med undantag för Swedbank. Handelsbanken, Nordea samt SEB uttrycker tydligt att de tittar

på kvaliteten hos sina kunder likväl som deras ekonomiska situation. Kundkvaliteten och

framförallt kundkännedomen betonas starkt av SEB genom samtliga årsredovisningar, vilket

kan sägas stå i kontrast till Swedbanks publika information som har tydligare fokus på

klassificeringen av sina kreditrisker snarare än på processen för kreditgivningen. Swedbank

omnämner ej sina krav på kundkännedom i årsredovisningarna sedan fem år tillbaka, vilket

implicerar att Swedbank som enda bank inte följer hela modellen för kreditanalys. Banken

betonar istället återbetalningsförmågan snarare än viljan till återbetalning, då viljan bygger på

en kännedom om kunden. Nordea säger sig titta på kundens beteende samt kvalitativa

faktorer, vilket också Handelsbanken utger sig för att göra genom att vara en relationsbank.

Det här tyder på att storbankernas kreditkultur och kreditriskklassificering skiljer sig åt.


36

8.4. Koncentrationsrisker Utifrån det presenterade empiriska materialet och inte minst de diagram som ovan

presenterats i empiri-delen kan slutsatser kring skillnaderna i bankernas koncentrationsrisker

dras. Geografiskt skiljer sig bankernas diversifiering då Nordea och SEB är mer

differentierade än Handelsbanken och Swedbank just avseende vilka länder man har lånat ut

till. Samtidigt ska sägas att SEB och Swedbank har större andel utlåning till tillväxtmarknader

som till exempel Baltikum, Ryssland och Polen istället för mer traditionella så kallade

hemmamarkander. Det betyder att även om Handelsbanken kanske inte har spridit sina

koncentrationsrisker lika mycket som till exempel SEB så behöver det inte betyda att

Handelsbanken tagit en större risk då de har så pass stor andel av sin utlåning till sina

hemmamarknader. Anlysen avser dock bankernas faktiska koncentrationsrisker och för att

jämföra dessa använder vi Herfindahl-indexet med vilket man kan jämföra bankernas

koncentrationsrisker. Diagrammet nedan visar ett Herfindahl-index för storbankerna över den

ansedda tiden med avseende på den geografiska diversifieringen.

Diagram 10

Diagram 10 visar att samtliga bankers koncentrationsrisker minskat mellan 2004 och 2008

med SEB som ett undantag då utlåningsgraden i SEB under 2008 ökade markant i Sverige på

bekostnad av övriga marknader. Diagramet visar tydligt på vad man tidigare kunnat


37

misstänka, nämligen att Swedbank och Handelsbanken är minst diversifierade men de fyra

bankerna under analysperioden har närmat sig varandra i diversifieringsgrad. Det ska dock

poängteras att en förändring av sammansättningen av koncentrationsrisker sker mycket

trögrörligt. Det vill säga att det inte går att ändra sin strategi för koncentrationsrisker över en

natt utan det är något som kan ta flera år, vilket Finansinspektionen kan liknade vid att styra

en jättelik oljetanker. Därför ska även små skillnader i bankernas respektive diversifiering

tillmätas betydelse. Därav kan man skönja en trend gällande diverisifieringen i hög-

respektive lågkonjunktur.

Även utifrån bransch-dimensionen skiljer sig koncentrationsriskerna mellan de fyra bankerna

men det finns en grundläggande faktor som förenar dem. Detta är att samtliga banker har

störst andel utlåning till privatpersoner, näst störst andel i fastighetsförvaltning med viss

konkurrens av posten övrig företagsutlåning och till banker och kreditinstitut. En annan trend

som förenar bankerna är att de alla minskat sina koncentrationsrisker utom, precis som i den

geografiska-dimensionen, SEB som varit i stort sätt oförändrad, se diagram 11 nedan.

Diagram 11

Det är dock skillnader i hur de fyra bankerna minskat sina koncentrationsrisker. Exempelvis

SEB har mer än halverat sin utlåning till offentlig förvaltning till fördel för främst

tillverkningsindustri och handel & serviceverksamhet. SEB är tillsammans med


38

Handelsbanken, som haft relativt stora minskningar i utlåningen till privatpersoner och

fastighetsförvaltning till fördel för övrig företagsutlåning, den bank där utlåningen till olika

branscher varierat mest från år till år. Inom Nordea och Swedbank har utlåningen fördelad på

bransch varit relativt stabil med en marginell minskning av utlåning till privatpersoner och en

motsvarande ökning av de flesta andra branscher.

Resultatet av analysen av koncentrationsrisker visar att Swedbank har de högsta

koncentrationsriskerna med Handelsbanken som tvåa och SEB och Nordea med relativt sett

lite bättre spridning av riskerna. Ett intressant fynd är att SEB sammantaget ökat sina

koncentrationsrisker medan de andra tre bankerna minskat sina. Denna ökning karaktäriseras

av en ökad utlåningsgrad till den svenska marknaden på bekostnad av övriga marknader. Sett

till branscher är ökningen av koncentrationsriskerna hos SEB ett resultat av att utlåningen till

privatpersoner ökat marginellt medan andra poster förändrats mycket men inte påverkat

koncentrationsriskerna i någon stor grad.

Här kan man också se att verkligheten till stor del bekräftar teorin i och med att diversifiering

är av vikt för banker och kreditinstitut med tanke på att bankerna genom diversifiering söker

reducera sin riskexponering. Eftersom flera av bankerna också upprättar limiter på kundnivå,

liksom för olika branscher samt geografiska marknader kan man också utläsa en medvetenhet

om att olika säkerheter kan korrelera om de har en samhörighet i form av exempelvis geografi

eller bransch. Det här understryks också i teorier kring diversifiering, varför inte

internationella sammanslutningar eller unioner eliminerar fördelarna med diversifiering. Ett

form av bevis på detta är att bankerna trots exempelvis den Europeiska unionen väljer att

utskriva kreditexponeringen per land och bransch, istället för med andra mått. Härigenom ges

en föraning om att bankerna ser sina respektive kreditrisker per land, det vill säga att

korrelationen mellan dem inte är tillräckligt stark för att tala om enhetliga kreditrisker för

större områden, såsom världsdelar. Det betyder att teorin gällande diversifiering kan tolkas

som ett sätt att reducera risk, ett synsätt som storbankerna innehar.

8.5. Prövning av Hypotes 1

Hypotesen H1 som presenterades i kapitel två ska prövas genom att studera om storbankernas

koncentrationsrisker har minskat under den senaste högkonjunkturen och ökat under den

senaste lågkonjunkturen. Detta då Sveriges ekonomi gick från högkonjunktur till


39

lågkonjunktur någon gång kring årsskiftet 2007-2008. För att pröva hypotesen avser vi därför

att jämföra hur koncentrationsriskerna i de fyra bankerna skiljer sig eller eventuellt liknar

varandra under dessa två perioder.

Metoden för att pröva H1 grundar sig i en jämförelse av de fyra bankernas sammanvägda

Herfindahl-index för samtliga banker. Ett medelvägt Herfindahl-index över bankernas

koncentrationsrisker 2004-2008 kommer visa på en utveckling som antingen bekräftar eller

fäller H1. Denna analys kommer att göras på både de geografiska och de branschmässiga

koncentrationsriskerna, vilket ytterligare förbättrar möjligheten att testa H1 eftersom båda

dessa variabler bidrar till ett större testunderlag. Ett större testunderlag kan också antas

resultera i en tillförlitlig hypotesprövning. Det betyder att resultatet består av två resultat som

presenteras nedan:14

Tabell 1. Medelvägt Herfindahl-index 2004-2008

2004 2005 2006 2007 2008 Herfindahl-index

Geografiska koncentrationsrisker

46,8%

41,2%

40,5%

38,4%

39,9%

Herfindahl-index Branschmässiga

koncentrationsrisker

26,5%

26,1%

26,0%

25,4%

23,9%

Som tabell 1 visar minskar de genomsnittliga koncentrationsriskerna i samtliga fall, med

undantag för geografiska koncentrationsrisker mellan år 2007-2008. Det kan förklaras av att

SEB ökat sin svenska utlåning, och tillsammans med Swedbank, ökat sin geografiska

koncentrationsrisk mellan dessa år. Sannolikt kan detta sättas i samband med att dessa båda

banker har störst utlåning till tillväxtmarknader, vilket kanske kräver en mer aktiv och på

samma gång försiktig kredithantering. Sammantaget ska dock sägas att bankernas

koncentrationsrisker minskar när lågkonjunkturen började märkas av. Se diagram 10 och 11

för ett förtydligande av detta. Här ska också uppmärksammas att man kan utläsa en skillnad

mellan trenderna gällande geografiska (diagram 10) och branschmässiga (diagram 11)

koncentrationsrisker. I båda fallen kan man se en trend mot minskande koncentrationsrisker,

14 Se Bilaga 3 och 4 för beräkning.


40

vilken är mer tydlig för riskerna avseende olika branscher. Detta kan sättas i samband med

FI:s beskrivning av att en mer osäker företagsutlåning generellt minskar medan säkrare

bostadsutlåning ökar i lågkonjunkturer. Denna utredning stödjer detta antagande, då

branschmässig diversifiering verkar vara mer påverkbar av konjunktursvängningar. Oavsett

geografi eller branschtillhörighet visar tabell 1 att en stor del av minskningen skett från åren

2004-2006 till år 2007 vilket troligen kan förklaras av att bankerna under 2007 såg att

ekonomin var på väg att kylas ned och då satsade på att sprida sina risker geografiskt och över

olika branscher.

Enligt H1 förväntas att bankerna i lågkonjunkturer kryper tillbaka till sina hemmamarknader

för att minska eventuella osäkerheter samtidigt som det motsatta kan tänkas ske i

högkonjunkturer. Alltså presumeras att högkonjunkturer medför lägre koncentrationsrisker än

lågkonjunkturer. Antagandet genom H1 kan förkastas då det inte tycks finnas något klart

samband mellan höga koncentrationsrisker och lågkonjunktur eller låga koncentrationsrisker

och högkonjunktur. Vår undersökning visar tvärtemot att det omvända sambandet verkar råda,

i lågkonjunktur minskar man sina koncentrationsrisker. Här bör dock reserveras för att en

lågkonjunktur också påverkar bankkundens behov och därigenom dess efterfrågan på krediter.

Denna kan tänkas minska i lågkonjunkturer kanske framförallt på vissa marknader, varför

bankens utlåning eventuellt påverkas. En medvetenhet kring detta är av vikt för att förstå

varför hypotesen förkastas.

9. Slutsats Kreditriskhanteringen har länge utgjort en central funktion för banker och har idag en ökande

betydelse för framtiden. De svenska storbankerna har valt att hantera denna risk på olikartade

vis, varav man grovt kan säga att Swedbank och Handelsbanken har minst gemensamt av de

fyra bankerna gällande deras ansvarsfördelning, kreditpolitik samt kreditriskklassificering.

Handelsbanken är till skillnad mot de andra bankerna mer decentraliserad. Det skall dock

sägas att Handelsbanken på senare år betonar en mer centraliserad ansvarsfördelning gällande

kreditrisker. Även med avseende på kreditpolitik skiljer sig Handelsbanken, och också

Nordea, något från de andra bankerna då de är mer fokuserade på att sätta limiter individuellt

istället för per marknad. Marknadslimiter är något som SEB och Swedbank lägger större vikt

vid. Med avseende på kreditriskklassificeringen ser man också en skillnad mellan

Handelsbanken och de andra tre bankerna. Handelsbanken klassificerar sina kunder efter en


41

niogradig skala och de andra efter 16, 18 och Swedbanks 23-gradiga skalor. Återigen är det

här Handelsbanken och Swedbank som har minst gemensamt. Även gällande kundkännedom

för sin kreditanalys och klassificering skiljer sig bankerna åt, då Swedbank som enda bank

inte betonar att man ska känna kunden ifråga, utan snarare fokuserar på deras finansiella

situation. De andra tre bankerna fokuserar mer på kundkännedom. I tabell 2 sammanfattas de

just beskrivna likheter och olikheter som bankerna uppvisar. Här beskrivs också hanteringen

av koncentrationsrisker, vilket beskrivs ytterligare nedan.

Tabell 2: Sammanfattande överblick över bankernas kredithantering

Ansvars-fördelning

Kreditpolitik Kreditrisk-klassificering

Koncentrations-risker

Handelsbanken

Decentraliserad ansvarsfördelning. Har senaste åren gått mot mer centraliserad.

Stark betoning på individuella kreditlimiter/kund. Fokus: Låg risktoleransnivå.

Minst antal riskklasser: 9 st. Fokus: Processen för kreditgivning.

Höga koncentrationsrisker. Geografiska koncentrationsrisker har minskat. Branschmässiga koncentrationsrisker har minskat.

Nordea

Styrelsens och den oberoende riskkontrollens ansvar betonas. Centralstyrd ansvarsfördelning.

Stark betoning på individuella kreditlimiter/kund. Fokus: Avkastning på eget kapital.

18 st riskklasser. Fokus: Processen för kreditgivning.

Låga koncentrationsrisker. Geografiska koncentrationsrisker har minskat. Branschmässiga koncentrationsrisker har minskat.

SEB


Kreditlimiter beskrivs i stora drag på marknadsnivå. Omfattande diskussion om kreditrisker, beskrivs som viktigt.

16 st riskklasser. Fokus: Processen för kreditgivning.

Låga koncentrationsrisker. Geografiska koncentrationsrisker har ökat. Branschmässiga koncentrationsrisker har varit oförändrade.

Swedbank


Kreditlimiter beskrivs i stora drag på marknadsnivå. Fokus: Avkastning på eget kapital. Dualitetsprincipen

Flest riskklasser: 23st. Fokus: Klassificeringen av kreditrisker.

Höga koncentrationsrisker. Geografiska koncentrationsrisker har minskat. Branschmässiga koncentrationsrisker har minskat.

Avseende koncentrationsrisker är fallet alltså annorlunda från de övriga variablerna

presenterade i tabell 2. Swedbank och Handelsbanken kan sägas ha relativt sett fler

koncentrationsrisker både beträffande geografi och bransch än Nordea och SEB som är mer

diversifierade i båda avseendena. Detta gäller över de senaste fem årens


42

konjunktursvängningar. Dock kan tilläggas att SEB och Swedbank har störst kreditexponering

på tillväxtmarknader, varför de kanske också ökat sina geografiska koncentrationsrisker när

lågkonjunkturen var ett faktum. I vilket fall kan noteras att minskningen av

koncentrationsrisker avseende bransch är mer tydlig än avseende geografi. Sammantaget kan

tilläggas att bankerna diversifierar sig mer i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer, vilket leder

till mindre koncentrationsrisker i låg- än i högkonjunkturer. Viktigt att ha i åtanke vid det här

förmodade sambandet är att det influerats av det faktum att efterfrågan av kredit påverkas,

vilket påverkar kredithanteringen och dess diversifiering genom ändrad efterfrågan på olika

marknader. Härigenom förkastas H1. Dock bör tilläggas att SEB och Swedbank enligt FI

drabbats hårdast av den senaste lågkonjunkturen, trots deras skillnad i diversifiering. Här kan

man dra slutsatsen att andra aspekter också spelar in för kreditrisker, till exempel ansvar samt

kreditanalys.

Slutligen ska också fastslås att FI:s allmänna råd gällande kreditrisker efterföljs av samtliga

storbanker, med lite olika utseende på hur detta gjorts av Handelsbanken, Nordea, SEB samt

Swedbank under de senaste fem åren.

9.1 Förslag till vidare forskning

Forskning inom detta område kan vidareutvecklas på en rad olika vis, beroende på forskarens

intresse och intentioner. Till exempel kan man använda ett annat, både större eller mindre,

urval av banker för att utreda deras kreditriskhantering. Detta skulle kunna vara banker med

lägre omsättning i Sverige, såsom till exempel Danske Bank och Skandiabanken. Man skulle

också kunna använda utländska banker och göra en liknande studie och se om deras

kreditriskhantering skiljer sig eller påminner om varandra. Här kan man också använda andra

underlag från analysen än den rapport från Finansinspektionen vi nyttjade. Till exempel skulle

rapporter från den Europeiska Unionen kunna användas. Här kanske man kan använda

kapitalregleringen Basel II, vilken är tänkt att gälla i hela unionen.

En annan möjlighet för vidare forskning utgörs av annat fokus på val av risk. Här utreds

kreditrisker, men en bank besitter andra typer av risker såsom marknadsrisker och operativa

risker. Dessa är också av vikt för bankernas verksamhet och skulle kunna utgöra ett

ämnesförslag för vidare studier.


43

Ett intressant förslag vore att analysera andra bakomliggande faktorer till varför likheter och

skillnader gällande kreditriskhantering uppstår. Vi har valt att sätta kreditriskhantering i

samband med de senaste fem årens konjunktursvängningar. Här skulle man kunna tänka sig

att istället på ett djupgående vis analysera andra faktorer som ägarstruktur och kreditkultur

och hur dessa faktorer påverkar kreditrisker. Dessa faktorer diskuteras visserligen genom

ansvarsfördelning och kreditpolitik, men har ej utgjort huvudsakligt fokus varför det finns mer

att utreda angående detta. Vidare kan man undersöka ett annat tidsintervall och se vilket

resultat detta skulle innebära. Detta gäller också de årsredovisningar vi har använt oss utav, då

dessa spänner över det valda tidsintervallet. Här skulle man också kunna tänka sig att titta på

källor från bankerna genom intervjuer med respektive bank. Detta skulle skapa en inblick i

hur de anställda upplever kreditriskhanteringen och kanske ge en annan syn än bankernas

publicerade material, vilket också vore intressant.


44

10. Referenslista Tryckta källor Böcker Alexander, C. (red.) (1998). Risk management and analysis. Vol. 1, Measuring and modelling

financial risk. Chichester: Wiley

Caouette, J. B, Altman, E. I. & Narayanan, P. (1998). Managing credit risk: the next great

financial challenge. New York: Wiley

Dahmström, K, (2000) Från datainsamling till rapport, Att göra en statistisk undersökning.

Lund: Studentlitteratur

Esaiasson m.fl. (2004) Metodpraktikan. Konsten att studera samhälle, individ och marknad.

Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Markowitz, H. M. (1959). Portfolio selection: efficient diversification of investments. New

York: Wiley

Servigny, A. de & Renault, O. (2004). Measuring and managing credit risk. New York:

McGraw-Hill

Trost, J, (2001) Enkätboken, Stockholm: Studentlitteratur

Artiklar

Herin, P och Bederoff, J, 2009 ”Storbankerna knäcker konkurrensen” Veckans Affärer, s. 2ff

Lindhe, L, Makroindikatorer på kreditrisker vid företagsutlåning Penning och valutapolitik

1/2000 Officiell publikation Riksbanken

Rhoades, S, 1993 “The Herfindahl-Hirschman index (cover story)”, Federal Reserve Bulletin;

Vol. 79 Nummer 3, s 188

javascript:__doLinkPostBack('','mdb~~buh%7C%7Cjdb~~buhjnh%7C%7Css~~JN%20%22Federal%20Reserve%20Bulletin%22%7C%7Csl~~jh','');�


45

Westgaard, S och Van der Wijst, N, 2001 “Default probabilites in a corporate bank portfolio:

A logistic model approach”, European Journal of Operational Research; Vol. 135 Nummer

2, s. 338-349

Övriga publikationer

Handelsbankens årsredovisningar år 2004-2008, Stockholm

Nordeas årsredovisningar år 2004-2008, Stockholm

SEBs årsredovisningar år 2004-2008, Stockholm

Swedbanks årsredovisningar år 2004-2008, Stockholm

Elektroniska källor

Bankens historia. Hämtat den 8 spetember från www.swedbank.se

BNP-Tillväxt 2009. Hämtad den 21 september 2009 från www.scb.se

Byström, docent i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan: Nyhetsbrev: Bankerna har tagit

för stora risker, hämtad den 14e oktober 2009 från www.efl.se

Finansiell stabilitet, 2008:1 Hämtad den 21 september 2009 från www.riksbank.se

Handelsbankens Historia, 2005. Hämtad den 8 september 2009 från www.handelsbanken.se

Heikensten, L, Det aktuella ekonomiska läget, 2005, Hämtad den 21 september 2009 från

www.riksbank.se

Ingves, S Det aktuella ekonomiska läget, 2009, Hämtad den 21 september 2009 från

www.riksbank.se

Interna riskklassificeringssystem och riskkänsliga kapitalkrav, 2004. Hämtad den 21

september 2009 från www.riksbank.se

javascript:__doLinkPostBack('','mdb~~buh%7C%7Cjdb~~buhjnh%7C%7Css~~JN%20%22European%20Journal%20of%20Operational%20Research%22%7C%7Csl~~jh','');�


46

Nationalencyklopedin, sökord fallissemang. Hämtad den 28 oktober 2009 från www.ne.se,

Nationalräkenskaper, Statistiska Centralbyrån hämtad den 10 oktober 2009 från www.scb.se

Nordea de första åren, 2009, hämtad den 8 september från www.nordea.com

SEBs historia, Utveckling sedan 1856, hämtad den 8 september från www.seb.se

Sveriges ordförandeskap i EU, hämtad den 5e oktober 2009 från www.se2009.eu

Wickman-Parack: Finanskrisen ur ett centralbanksperspektiv, 2008, hämtad den 21

september 2009 från www.riksbank.se

Muntliga referenser

Drogendijk, R, Metodföreläsning, Uppsala Universitet 7 september 2009

Edlund, T, Riskanalytiker & doktorand i matematik. Finansinspektionen, Stockholm, 18

september, 2009. Personlig intervju.

http://www.ne.se/�


47

Bilaga 1: Historisk överblick över Sveriges storbanker På den svenska marknaden finns idag fyra banker vars sammanlagda marknadsandelar

dominerar marknaden. Här ges en bakgrund till hur denna situation uppkommit för att skapa

en förståelse för bankernas historia och deras agerande idag.

Den största av dessa fyra storbanker till omsättning är Nordea. Banken har idag ett börsvärde

på 13 miljarder euro (Årsredovisning 2008, Nordea, s. 2) och tog sin start i Danmark år 1820.

År 1845 bildades Nordeas första kreditinstitut i Oslo för att undvika dyra kreditkostnader i

större städer. Här gavs krediter i utbyte med säkerheter såsom till exempel vodka med en

fastställd ränta. Samtidigt existerade Nordbanken i Sverige vilken sedermera övertog Nordea

Postgirot i Sverige år 2001 och samma år sammanslogs finsk-svenska MeritaNordbanken och

danska Unibank samt norska Christiana Kreditkasse och Nordea bildades (Nordea de första

åren, 2009). Nu medges inte kredit med samma typer av säkerheter då bankens samlade

utlåning utgörs av 289 miljarder euro. Den största kreditriskexponeringen representerar

utlåning till allmänheten som svarar för 265 miljarder euro. Den största utlåningsbranschen är

fastigheter med en hög säkerhetstäckning enligt bankens utsago (Årsredovisning 2008,

Nordea, s. 48).

Stockholms Enskilda Bank grundades 1856 av André Oscar Wallenberg och bildade då

Sveriges första privatbank. Cirka hundra år senare blir banken en del av Skandinaviska

Enskilda banken, nämligen år 1972 för att därefter skapa en nordeuropeisk bankkoncern med

huvudfokus i Nordeuropa. (SEB:s historia, 2009) Här bygger kreditpolitiken på analysbaserad

kreditbeviljning vari Norden, Tyskland samt Baltikum utgör de största kreditområdena.

Utlåningen uppgår totalt till 1 934,2 miljarder svenska kronor per 2008. (Årsredovisning

2008, SEB, s. 38)

Handelsbankens historia sträcker sig tillbaka till 1871, då banken öppnade kontor i Stockholm

med fokus på in- och utlåning. Då kom banken att koncentrera sin utlåning till norra Sverige,

vilket kom att vidareutvecklas till södra Sverige under 1900-talets första hälft. Under senare

delen av 1900-talen tillträdde Wallander som verkställande direktör och decentraliseringen av

banken var ett faktum och gäller än idag. (Handelsbankens historia, 2009) För 2008 utgörs

riskexponeringen av 2 537 716 miljoner kronor, varav en majoritet består av utlåning till


48

allmänheten. En stor utlåning svarar även fastighetssektorn för (343 miljarder kronor)

(Årsredovisning 2008, Handelsbanken, s. 52 ff).

Sveriges första sparbank bildades år 1820 i Göteborg, vilket utvecklades till flera sparbanker

framöver och agerade som jordbrukskassor för att finansiera jordbrukets kapitalbehov. Först

på 1960-talet, alltså över hundra år efter grundandet jämställdes sparbankerna och

jordbrukskassorna med övriga banker varpå Föreningsbanken bildades några år senare.

Genom en sammanslagning med Sparbanken bildades Föreningssparbanken på 90-talet,vilket

lade grunden för Swedbank genom ett namnbyte år 2006. Då har banken sedan ett år tillbaka

varit majoritetsägare i Hansabank (Bankens historia, 2009). För 2008 uppgick bankens

utlåning till 1 251 miljarder svenska kronor, varav hälften består av lån till privatpersoner. En

del av denna utgår till bostadsfinansiering i både Sverige och Baltländerna (Årsredovisning

2008, Swedbank).


49

Bilaga 2: Intervjuformulär med Thomas Edlund, Finansinspektionen 18/9 2009, Stockholm

Yrkesfrågor

- Vad har du uppgifter i din yrkesroll?

- Hur länge har du jobbat hos Finansinspektionen och med vad?

Finansinspektionen

- Vad är Finansinspektionens huvuduppgifter som du ser det?

- Hur ser du att parter i svenskt näringsliv efterföljer Finansinspektionens råd och

rapport generellt?

- Vilka påföljder finns för de som eventuellt inte följer Finansinspektionens direktiv?

Basel II

- Hur upplever du att implementeringen av Basel II har gått gällande

kreditriskhanteringen för storbankerna?

- Vilka direkta effekter har Basel II på kreditriskhanteringen? Har Basel II ökat

säkerheten för detta?

Kreditriskhantering hos storbankerna

- Hur ser du på de svenska storbankernas kreditriskhantering överlag?

- Upplever du att deras hantering av kreditrisker har förändrats de senaste fem åren? I så

fall på vilket sätt?

- Hur upplever du att storbankernas kreditriskhantering skiljer sig åt?

- Upplever du att bankernas rutiner för kreditutgivning är olika? I så fall hur?

- Hur ser du på storbankernas strategier för sina kreditrisker och eventuella skillnader?

- Ser ansvarsfördelningen för kreditriskerna inom storbankerna ut på liknande sätt?

Varför eller varför inte tror du?

- Hur diversifierar storbankerna sin kreditexponering, både geografiskt samt

branschmässigt enligt dig? Finns det olikheter gällande detta, exempelvis varför SEB

och Swedbank har större exponering mot Baltikum? Varför skiljer sig diversifieringen

åt anser du?


50

- Vad upplever du ligger till grund för bankernas olika kreditriskhantering? Kan det

påverkas av kreditkultur, ägarstruktur, olika kundsegment, omvärldsfaktorer etc.?

- Hur ser du på efterföljningen av Finansinspektionens allmänna råd om

kreditriskhantering i kreditinstitut och värde pappersinstitut (FFFS 2004:6)? Anser

du att dessa efterföljts av storbankerna? Varför eller varför inte? Anser du råden vara

tillräckliga eller behövs ytterligare komplement och direktiv för att minska

kreditriskexponeringen?

- Upplever du någon skillnad överlag för hur bankerna har klarat av sin

kreditriskexponering under den ekonomiska situationen som världen har befunnit samt

befinner sig i? Hur och eventuellt varför?

- Har du sett indikationer på att bankerna hanterar sina kreditrisker olika beroende på

det ekonomiska läget? Har du till exempel upplevt att någon eller några banker varit

mer eller mindre riskbenägna under hög- respektive lågkonjunktur? Hur och eventuellt

varför?

Kreditriskhanteringen framöver

- Hur ser du på Finansinspektionens roll i framtiden och dess påverkan på bankernas

kreditrisker? Kommer det komma nya råd eller direktiv gällande kreditrisker? Finns

det några kommande rapporter på ämnet? Hur kommer dessa eventuella rapporter

samt råd att se ut tror du för att både avspegla samt stötta bankernas

kreditriskhantering framöver?

- Hur ser du på storbankernas ansvar och kontroll gällande deras respektive

kreditriskexponering inför framtiden?

- Ser du någon skillnad på hur bankerna kommer hantera sina kreditrisker framöver?

Kommer detta att skilja beroende på det ekonomiska läget i form av konjunkturer och

valutakursförändringar exempelvis?

- Vilken eller vilka banker kommer att stå sig bäst ifråga om kreditriskhantering tycker

du dig kunna se i dagsläget? Varför?


51

Bilaga 3 – Storbankernas geografiska kreditexponering Handelsbanken

Handelsbankens geografiska kreditexponering procentuellt sett. Utlåning till allmänheten och kreditinstitut.

2004 2005 2006 2007 2008 Sverige 75,5 71,7 72,1 70,7 68,4 Norge 6,3 7,9 8,2 9,6 9,4 Finland 5,2 5,3 5,0 5,0 5,7 Danmark 2,8 3,4 3,3 3,2 3,8 Storbritannien 1,5 2,0 2,9 3,5 3,7 Övriga 8,6 9,6 8,4 8,1 9,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Total utlåning (SEKm) 970 156,00 1 120 227,00 1 277 713,00 1 478 137,00 1 646 456,00 Herfindahl index 58,5% 53,5% 53,8% 52,0% 49,1%

Nordea 2004 2005 2006 2007 2008 Sverige 29,7 28,0 27,7 25,5 23,9 Norge 14,9 15,8 16,2 17,5 15,7 Finland 21,1 20,2 19,8 19,5 19,4 Danmark 26,1 26,8 27,2 26,7 27,5 Baltikum 0,8 1,3 1,6 2,5 3,2 Polen 0,6 0,5 0,6 1,0 1,3 Ryssland 0,6 1,3 EU 3,6 3,9 3,7 3,6 4,0 Övriga 3,1 3,5 3,2 3,1 3,7 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Total utlåning (EURm) 161 060,00 188 460,00 213 985,00 245 629,00 266 247,00 Herfindahl index 22,6% 21,9% 21,9% 20,8% 19,9%

SEB 2004 2005 2006 2007 2008 Sverige 41,0 41,0 41,0 40,0 50,0 Norden 6,0 7,0 8,0 11,0 10,0 Tyskland 33,0 31,0 27,0 23,0 25,0 Baltikum 5,0 7,0 10,0 11,0 11,0 Tillväxtmarknader 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 Övriga 14,0 13,0 13,0 14,0 3,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Total utlåning (SEKb) 1 134,00 1 328,00 1 315,00 1 552,00 1 934,00 Herfindahl index 30,3% 29,1% 27,4% 25,7% 33,6%


52

Swedbank 2004 2005 2006 2007 2008 Sverige 86,6 76,2 75,3 72,6 73,5 Danmark & Norge 1,1 2,8 2,7 4,4 3,0 Baltikum 6,8 8,7 11,7 13,5 15,6 OECD 4,5 11,2 8,9 7,1 4,6 Ryssland & Ukraina 0,2 0,4 0,7 1,8 2,5 Övriga 0,7 0,6 0,7 0,5 0,7 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Total utlåning (SEKm) 754 149,00 974 773,00 1 107 416,00 1 309 301,00 1 415 960,00 Herfindahl index 75,7% 60,2% 58,9% 55,3% 56,8%

Utlåningsgrad per bank sett i relation till de andra tre bankerna: 2004 2005 2006 2007 2008 1 SEK = (EUR) 0,1096 0,109 0,1073 0,1089 0,1069 1 EUR = (SEK) 9,12 9,17 9,32 9,18 9,35 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 970156 1120227 1277713 1478137 1646456 Nordea 1469525,5 1477615 1501025 1478972 1506642 SEB 1134000 1328000 1315000 1552000 1934000 Swedbank 754149 974773 1107416 1309301 1415960 4327830,5 4900615 5201154 5818410 6503058 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 22% 23% 25% 25% 25% Nordea 34% 30% 29% 25% 23% SEB 26% 27% 25% 27% 30% Swedbank 17% 20% 21% 23% 22% 100% 100% 100% 100% 100% Herfindahl-index, medeltal 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 58,5% 53,5% 53,8% 52,0% 49,1% Nordea 22,6% 21,9% 21,9% 20,8% 19,9% SEB 30,3% 29,1% 27,4% 25,7% 33,6% Swedbank 75,7% 60,2% 58,9% 55,3% 56,8% Medeltal 46,8% 41,2% 40,5% 38,4% 39,9%


53

Bilaga 4 – Storbankernas branschmässiga diversifiering Handelsbanken Handelsbankens utlåning till allmänheten, sektor- och branschfördelad. Mnkr 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 375928 432574 484034 548983 574972 varav hypotekslån 270517 302561 338087 380839 433898 Fastighetsförvaltning 301333 336739 322413 397172 435290 Byggnadsverksamhet 12096 11927 12673 19278 13592 Handel, hotell och restaurang 36401 41155 42588 60052 46004 Tillverkningsindustri 38866 38729 40674 50622 69866 Transport, kommunikation 11899 18876 17333 20835 36708 Kommuner 8904 8542 7880 8850 16638 Övrigt 78046 97571 174936 189064 291146 Totalt 863473 986113 1102531 1294856 1484216 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 43,5 43,9 43,9 42,4 38,7 Fastighetsförvaltning 34,9 34,1 29,2 30,7 29,3 Byggnadsverksamhet 1,4 1,2 1,1 1,5 0,9 Handel, hotell och restaurang 4,2 4,2 3,9 4,6 3,1 Tillverkningsindustri 4,5 3,9 3,7 3,9 4,7 Transport, kommunikation 1,4 1,9 1,6 1,6 2,5 Kommuner 1,0 0,9 0,7 0,7 1,1 Övrigt 9,0 9,9 15,9 14,6 19,6 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Herfindahl Index 32,4% 32,3% 30,7% 29,9% 27,9%

Nordea Nordeas utlåning till allmänheten, sektor- och branschfördelad. mnEUR 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 73440 84614 96418 107067 108602 Fastighetsförvaltning 23441 26197 30724 36766 39522 Byggnadsverksamhet 2856 2899 3386 4563 3671 Handel och serviceverksamhet 8558 9980 11095 13091 19595 Tillverkningsindustri 11996 13528 14995 20659 18245 Transport, kommunikation 8464 10858 11603 13369 15313 Finansiella verksamheter 10716 10520 12749 12330 16481 Offentlig sektor 3690 3898 4084 4294 4787 Jordbruk & fiske 5223 5825 6365 7319 12943 Övrigt 12764 20141 22566 25224 25944 Totalt 161148 188460 213985 244682 265103 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 45,6 44,9 45,1 43,8 41,0


54

Fastighetsförvaltning 14,5 13,9 14,4 15,0 14,9 Byggnadsverksamhet 1,8 1,5 1,6 1,9 1,4 Handel och serviceverksamhet 5,3 5,3 5,2 5,4 7,4 Tillverkningsindustri 7,4 7,2 7,0 8,4 6,9 Transport, kommunikation 5,3 5,8 5,4 5,5 5,8 Finansiella verksamheter 6,6 5,6 6,0 5,0 6,2 Offentlig sektor 2,3 2,1 1,9 1,8 1,8 Jordbruk & fiske 3,2 3,1 3,0 3,0 4,9 Övrigt 7,9 10,7 10,5 10,3 9,8 Totalt 100 100 100 100 100 Herfindahl Index 25,3% 24,8% 25,0% 24,2% 22,0%

SEB SEBs utlåning till allmänheten, sektor- och branschfördelad. Mdkr 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 272,0 319,5 374,3 434,1 485,7 Fastighetsförvaltning 146,2 172,1 171,2 210,1 262,3 Byggnadsverksamhet 10,7 12,1 16,7 21,0 22,4 Handel och serviceverksamhet 95,0 124,6 119,9 187,5 235,3 Tillverkningsindustri 78,4 112,1 123,2 157,5 220,9 Transport, kommunikation 30,7 42,9 43,9 53,4 81,0 Finansiella verksamheter 42,3 58,8 35,9 48,7 93,2 Offentlig förvaltning 164,2 180,2 139,6 87,6 118,9 Banker 205,9 197,8 167,6 247,5 285,6 Övrig företagsutlåning 88,9 107,9 123,0 104,3 128,9 Totalt 1134,3 1328,0 1315,3 1551,7 1934,2 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 24,0 24,1 28,5 28,0 25,1 Fastighetsförvaltning 12,9 13,0 13,0 13,5 13,6 Byggnadsverksamhet 0,9 0,9 1,3 1,4 1,2 Handel och serviceverksamhet 8,4 9,4 9,1 12,1 12,2 Tillverkningsindustri 6,9 8,4 9,4 10,1 11,4 Transport, kommunikation 2,7 3,2 3,3 3,4 4,2 Finansiella verksamheter 3,7 4,4 2,7 3,1 4,8 Offentlig förvaltning 14,5 13,6 10,6 5,6 6,1 Banker 18,2 14,9 12,7 16,0 14,8 Övrig företagsutlåning 7,8 8,1 9,3 6,7 6,7 Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Herfindahl Index 14,8% 14,1% 15,3% 15,7% 14,4%

Swedbank SEBs utlåning till allmänheten, sektor- och branschfördelad. Mnkr 2004 2005 2006 2007 2008


55

Privatpersoner 368177 418151 480260 560277 629359 Fastighetsförvaltning 142416 164308 191245 218295 265510 Byggnadsverksamhet 9404 11386 13050 16455 19680 Handel, hotell och restaurang 24728 27671 34636 43054 50286 Tillverkningsindustri 21664 24399 30621 37682 54940 Transport, kommunikation 11210 13865 16605 21972 27745 Kommuner 13797 13980 13949 16820 9341 Skogs- och lantbruk 37310 41792 45388 50043 55538 Övrig företagsutlåning 69447 83894 96253 142050 144486 Totalt 698153 799446 922007 1106648 1256885 2004 2005 2006 2007 2008 Privatpersoner 52,7 52,3 52,1 50,6 50,1 Fastighetsförvaltning 20,4 20,6 20,7 19,7 21,1 Byggnadsverksamhet 1,3 1,4 1,4 1,5 1,6 Handel, hotell och restaurang 3,5 3,5 3,8 3,9 4,0 Tillverkningsindustri 3,1 3,1 3,3 3,4 4,4 Transport, kommunikation 1,6 1,7 1,8 2,0 2,2 Kommuner 2,0 1,7 1,5 1,5 0,7 Skogs- och lantbruk 5,3 5,2 4,9 4,5 4,4 Övrig företagsutlåning 9,9 10,5 10,4 12,8 11,5 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Herfindahl Index 33,6% 33,3% 33,1% 31,7% 31,5% 2004 2005 2006 2007 2008 1 SEK = (EUR) 0,1096 0,109 0,1073 0,1089 0,1069 1 EUR = (SEK) 9,12 9,17 9,32 9,18 9,35 mnkr 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 863473 986113 1102531 1294856 1484216 Nordea 1470328 1478422 1501845 1479780 1507465 SEB 1134300 1328000 1315346 1551696 1934249 Swedbank 698153 799446 922007 1106648 1256885 4166254 4591981 4841729 5432980 6182815 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 21% 21% 23% 24% 24% Nordea 35% 32% 31% 27% 24% SEB 27% 29% 27% 29% 31% Swedbank 17% 17% 19% 20% 20% 100% 100% 100% 100% 100% Herfindahl-index, medeltal 2004 2005 2006 2007 2008 Handelsbanken 32,4% 32,3% 30,7% 29,9% 27,9% Nordea 25,3% 24,8% 25,0% 24,2% 22,0% SEB 14,8% 14,1% 15,3% 15,7% 14,4% Swedbank 33,6% 33,3% 33,1% 31,7% 31,5% Medeltal 26,5% 26,1% 26,0% 25,4% 23,9%


56


57

Bilaga 5 – Herfindahl-index: Exempel

Två fall där de sex största företagen representerar 90% av marknaden:

• Fall 1: All sex företag representerar 15% var av marknaden. • Fall 2: Ett företag representerar 80% och de andra 2% var av marknaden.

Vi antar att kvarvarande 10% av marknaden är uppdelat mellan 10 lika stora företag.

I fall 1 råder det stor konkurrens på marknaden medan det i fall 2 nästan liknar en monopolsituation. Herfindahl-indexet för dessa exempel visar tydligt att bristen på konkurrens är stor i fall 2:

• Fall 1: Herfindahl index = 6 * 0,152 + 10 * 0,012 = 0,136 (13,6%) • Fall 2: Herfindahl index = 0,802 + 5 * 0,022 + 10 * 0,012 = 0,643 (64,3%)

Det faktum att marknadsandelarna kvadreras innan de adderas ger mer vikt till företag av större storlek. Det här exemplet kan även användas på andra fall så som till exempel utlåningsandelar istället för marknadsandelar och det är på så sätt Herfindahl-index har använts i den här uppsatsen.

hur hanterar sveriges fyra största banker kreditrisker?

Documents