hands on, format i lera

HANDS ON!format i lera28.2–30.8.2009Vernissage: 27.2.2009 kl. 18.00

Dunkers kulturhus

2

Hela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

3


Det finns en bred föreställning om att keramik är liktydigt med bruna krukor, krus och fat. Höganäs har blivit synonymt med keramik, företrädesvis det bruna saltglaserade stengodset. Att August Strindberg lät Carlsson komma till

Hemsö ”som ett yrväder en aprilafton och hade ett höga-näskrus i en svångrem om halsen” har också bidragit till att nordvästra Skåne med rätta kan benämnas Sveriges Keramik-bygd. Det är tio kommuner med Helsingborgs stad, Höganäs kommun och Ängelholms kommun i spetsen som tillsam-mans driver detta projekt, för att lyfta den keramiska lerans betydelse för Sverige, regionen och den enskilde keramikern.

HANDS ON! är Dunkers kulturhus bidrag till att ge Keramik-bygden en identitet. Vi vill visa på bredden och mångfalden i de uttryck som baseras på lera under sju tusen år. Från stenålderns krukfragment över medeltidens kakelugnar till vår tids mästare och provokatörer. Den besökare som för-väntar sig bruna pottor och fat kommer att bli överraskad! För att inte säga omskakad. Leran gör nämligen det mesta möjligt och det är ett material som kommer att fascinera och inspirera i tid och evighet.

Bengt AdlersKonstintendent och Projektledare

4

Signe Persson- Melin

Format i lera

Sidan 6.

På vilken vi får lära känna keramikern Signe Persson- Melin och varför hon går att jämföra med Henri Matisse.

Sidan 7.

Där vi möter konstnären Sirous Namazi och lär oss hur man kan skapa något

nytt av något trasigt.

Sidan 8.

En resa som börjar 7000 år tillbaka i Skåne och slutar

med helt nya uttryck...

Sidan 9.

En sida där Gunnar Sten-ströms verksamhet i Än-gelholm presenteras i via

Zambia och Tanzania.

Ulla Kraitz

Sidan 10.

Där vi möter konstnären Ulla Kraitz och ser vad som

är centralt.

Sidan 11.

På vilken vi möter konst-nären Gustav Kraitz och sex keramiska kuber som liknas

vid bergseremiter.

Sidan 12.

Där vi får läsa om Nathalie Djurberg och diskuterar vad

som är viktigt.

Sidan 13.

Här möter vi Bissa G Segerson och ett traditio-

nellt krukmakeri i modern tappning.

Gustav Kraitz

Sidan 14.

På vilken läsaren lär sig något om sin historia samti-digt som vi reder ut det här med tegel en gång för alla.

Sidan 15.

Där konstnären Britta Mel-lander-Jungermann ställer

allt på tvärsen och bryter ett inarbetat mönster.

Sidan 16 & 17.

Där en bekantskap med Per B Sundbergs oemotstånd-liga keramik göres i två-

hundrasextio variationer av vår mänskliga existens.

Sidan 18.

Där läsaren följer Åke Holms strävan att ta bruks-

keramiken till en konst-närlig nivå och ser hans vikt

för Keramikbygden.

Sidan 19.

En resa in i Christian-Pontus Anderssons sköra, vackra värld någonstans

mellan dröm och verklighet.

Sidan 20.

På vilken vi lär oss att allting kan gå itu, men ett keramiskt hjärta kan både restaureras, konserveras

och rekonstrueras.

Sidan 21.

Där vi konstaterar att Herta Bengtson i allra högsta grad

lever vidare genom sina äventyr.

Nathalie Djurberg Bissa g segerson

En sten är en sten är en historia

Åke holm Christian-Pontus andersson

Hertha bengtson

Sirous Namazi Gunnar stenström

Per b sundberg

KrasCh!!!!!!

brita mellander- jungermann

InnehÅllHela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

5

Sidan 22.

Där vi möter Sveriges gladaste konsthantverkare Zandra Ahl mitt i jakten på utveckling inom både sam-

hälle och keramik.

Sidan 23.

Där krukmakaren Peter Nilsson från Kullabygden visar sig vara det naturliga valet när det gäller samar-

beten i olika former.

Sidan 24.

På vilken läsaren ser att stenkolen inte har varit

oviktig för sveriges keramik-bygds utveckling.

Sidan 25.

Där vi lär känna konstnären Kerstin Åberg och upptäck-er att ett fat nödvändigtvis

inte bara är ett fat.

Sidan 26.

Där vi stiftar bekantskap med Yayoi Kiyota Malm och ser att ASOBUMONO är ett fullkomligt logiskt namn på

hennes keramikserie.

Sidan 27.

Där vi ser att gårdagens krav på funktionalitet kan

tillgodose dagens efter- frågan på estetik.

Sidan 28.

Utifrån mötet med en kera-miker lär vi känna Sveriges

Keramikbygd.

Sidan 29.

Där de sponsorer som gjort denna bilaga möjlig presen-

terar sig via annonser.

Sidan 30.

Där de sponsorer som gjort denna bilaga möjlig presen-

terar sig via annonser.

Sidan 31.

På vilken de personer som arbetat med utställningen

Hands on! presenteras.

zandra ahl Peter nilsson

FrÅn Funktion till Form

YaYoi kiYota malm

konstrunda hela Året

Nordvästra Skåne har en lång tradition av keramiktillverkning och med fler än 80 keramiker och keramikverkstäder är det inte svårt att förstå att detta kallas Keramikbygden. Att besöka en keramikverkstad och prata med keramikern är en upplevelse. Här står leran och hantverket i centrum, men form, färg och teknik varierar stort.

Det är varmt. Värmen kommer från den stora brännugnen längst in i lokalen. Det enda som hörs är ett svagt sus från drejskivan där keramik-ern Greta Pott sitter och arbetar. Det som började som en lerklump tar snabbt form under skickliga händer. Det här kommer att bli ett stort fat, specialbeställt till en jubilar. Längs väggarna står krukor, skålar och muggar i långa rader för att torka.

Greta Pott är medlem i Sveriges Keramikbygd som marknadsför keramik-erna i regionen. Genom kartan i broschyren ”Sveriges Keramikbygd” kan man lätt planera sin egen konstrunda - hela året.

Keramik är prisvärt, säger Greta Pott, speciellt om man fått prova på själv och vet vilket arbete som ligger bakom. Det är handgjort och genuint. Varje föremål är unikt och du kan själv välja vilka fyra muggar som passar ihop eller vilken groda som ser roligast ut.

Leran – råvaran – är ett levande material och alla keramiker har sitt sätt att hantera den. En del använder drejskivan, andra skulpterar fram sina verk. Bruksföremål, stiliserade konstverk, statyer, smycken, trädgårds-konst och kakelplattor. Möjligheterna är oändliga på vad man åstadkomma med en lerklump och stor yrkesskicklighet.

Den som arbetar med målning, glas, metall kan alltid måla över, smälta ner och börja om, säger Catarina Hultman, keramiker i Åstorp. När väl leran är bränd kan man inte göra något åt det färdiga resultatet.

Att traditionerna hålls levande märks speciellt när man talar om det typiska saltglaserade stengodset som ofta förknippas med nordvästra Skåne. Det tillverkas fortfarande enligt gamla metoder på Wallåkra Stenkärlsfabrik (från 1864) och Raus Stenkärlsfabrik (från 1911) utanför Helsingborg. Det tar månader att fylla de stora koleldade ugnarna och man bränner 2-4 gånger om året. Under tre intensiva dygn pågår själva bränningen och har man turen att vara på plats då kanske man får vara med och skyffla kol!

Intresset för keramik ökar både vad det gäller att handla keramik och att lära sig jobba med lera. Många av oss keramiker håller kurser och de blir fort fullbokade, säger Catarina Hultman.

Rita Aatola-Olsson, turistchef i Ängelholm håller med och tillägger:Keramikbygden är viktig för nordvästra Skåne och en verklig tillgång för turismen eftersom man kan besöka keramikerna hela året.

CS

medverkandePeter Carelli, 1:e antikvarieSofia Cinthio, antikvarie/textförfattareKarolina Falkheimer, informationschefIti Forsberg, grafiskt överseende, mugg idéAnnCatrin Gummesson, utställningskoordinatorHasse Römer Hansen, kulturhistorisk konservator/textförfattareLena Hilbertsdotter, arkitekt/designSven-Olof Larsén, fotografJenni Lindbom, konservatorViktoria Munck af Rosenschöld, pedagogAndreas Nilsson, utställningsassistent/textförfattare/korrektur/koordinationMarkus Nilsson, fotografKarin Ohlsson, museichef Kulturmagasinet/textförfattareMikael Rudesjö, informatörMaria Schreiber, informatörKristina Skarvik, byggnadsantikvarie/textförfattareNina Wenedikter, pedagogMårten Wennelin, katalogredaktör/grafisk design/textförfattare/fulfotoLena Wilhelmsson, bildredaktör/fotografBirgitta Witting, antikvarie/textförfattare

Anders Eriksson, byggledareViktor Hallonsten, ljusmästareAnnika Hauser, butiksansvarigNiklas Hellberg, byggteknikerPatrik Joelsson, säkerhetsansvarigChristian Odeholm, teknikansvarigPer Pålsson, byggteknikerFinn Svensson, byggledare

Solbritt Lindfors Lång, Konstrundan i Nordvästra SkåneÅsa Orrmell, Wallåkra StenkärlsfabrikPeter Schölander, Höganäs SaltglaseratPeter Nilsson, Kullabygdens KeramikChristel Söderberg, Sveriges Keramikbygd

alla deltagande konstnärer och konsthantverkare

Christian Larsen Gallery, StockholmCrystal Palace, StockholmGalerie Nordenhake, Stockholm/BerlinGió Marconi, MilanoMalmö KonstmuseumModerna Museet, StockholmZach Feuer Gallery, New York

Kulturnämnden Helsingborgs stad

Helsingborgs Dagblad

Tack till er som handfast och mentalt arbetat med Hands On!Bengt Adlers, konstintendent/projektledare/textförfattare

Peter Nilsson, Kullabygdens Keramik, är Krukmakare i Nyhamnsläge mellan Höganäs och Mölle. Han kallar sig krukmakare och hans arbete har gått i arv i familjen sedan generationer. Han är en hantverkare på toppnivå utan uttalade konstnärliga ambitioner. De unika muggar vi tagit fram till utställningen, som finns till försäljning i Butiken, är signerade Peter Nilsson.

Pris under vernissagedagen: 95 kr/muggPris under utställningen t.o.m. 30/8 2009: 145 kr/mugg

kerstin Åberg

Reklam

Reklam

PÅ grund av stenkol


PÅ omslaget: Christian-Pontus anderssons off hunting (for sorrows). fotograf: sanna Lindberg.

Utställningens öppettider tis–sön 10–17, tors 10–20 (21/5 10–17), 1/6–30/8 mån 10–17, i övrigt mån stängt. Midsommarafton stängt, midsommardagen stängt.

Entré (inkluderar alla utställningar) 70 kr, pensionärer 50 kr, studerande 35 kr, barn och unga t o m 18 år fri entré, kultur-kortsinnehavare fri entré. Grupper (minst 10 personer) 50 kr/person. Allmänna guidade visningar ingår i entrépriset. Faktarummet, Butiken och utställningar i 81m2: fri entré.

Barnvagnar och rullstolar finns till utlåning. Handikapp-toaletter finns. Konsertsalen och Teatersalen är utrustade med

hörselslinga. Handikapparkering finns utanför kulturhusets huvudingång.

Guidade visningar för grupper, företag, föreningar, lärare och skolklasser. Boka en guidad tur eller låt oss sy ihop ett paket. Mer info: Annica Melkersson, bokningskoordinator [email protected] eller 042-10 73 92 (mån-fre 9–12).

Dunkers kulturhusKungsgatan 11252 21 HelsingborgTel 042-10 74 00www.dunkerskulturhus.se

texter:an – andreas niLsson

ba – bengt adLers

bw – birgitta witting

hrh – hasse römer hansen

Ko – Karin ohLsson

Ks – Kristina sKarviK

mw – mårten wenneLin

sC – sofia Cinthio

fotografi/iLLustration:bertiL wretLing, sid 16, 17gió marConi, miLano, oCh ZaCh feuer gaLLery, new yorK sid 12 gerry Johansson, sid 15gustav KraitZ, sid 10, 11görgen Persson, sid 25Lena wiLheLmsson, sid 2 biLd 4, 6, 7, sid 3 biLd 3 sid 20, 24marKus niLsson, sid 2 biLd 1, 2, 3mårten wenneLin, sid 2 biLd 5, 8-15, sid 3 biLd 1, 2, sid 23, 31sanna Lindberg, sid 1, 19sven-oLof Larsén, sid 7, 14, 18, 21, 27Zandra ahL, sid 22åKe hedström, sid 6

ur heLsingborgs museers samLingar, sid 8

6

Signe Persson- Melin


Signe Persson-Melin upplever jag vara kolossalt självklar som konstnär och människa. Likt alla andra betydelsefulla konstnärskap så smälter människan och konstnären samman. Konstverken utstrålar konstnärens personlighet. Allt kring verken känns självklart.

Henri Matisse kunde med ett fåtal pennstreck mästerligt ringa in en kom-plex personlighet. Constantin Brancusi fångade människans historia i en enkel äggform. De fann i reduktionen av sammansatta former och idéer livets enkla byggstenar och mönster.

Signe Persson-Melin har också denna förmåga, att se den enklaste, renaste och skönaste lösningen av en form med en funktion. En tekanna, en blomkruka eller en skål.

Signe Persson-Melin föddes 1925 i Ullstorp utanför Tomelilla och växte upp i Malmö. Hon föredrog de handfasta, praktiska studierna men deltog även i undervisningen på Tekniska skolan i Stockholm (nu Konstfack) och Kunst-håndværkerskolen i Köpenhamn. Erfarenhetens plattform skapar trygghet och inspiration i hennes verkstad i Malmö.

BA

7

Sirous NamaziHela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

Porslin i upplösning. Att ta i sönder, och bygga upp på nytt. Klistra ihop skärvor. Kanske som att klistra ihop ett dåligt äktenskap, eller sitt dåliga samvete. Ett invant mönster som måste brytas, förnyas.

Sirous Namazis Patterns of Failure ställer frågor om upprepning, med-vetet (eller omedvetet) misslyckande och det heliga konstverket. Det vardagliga livet gör sig påmint i de krossade porslinsföremålen med alla dess innebörder. Vad har föregått detta hopklistrande? Namazis pors-linspelare drar till sig uppmärksamheten genom deras ömtåliga uppen-barelse. Nakna och sköra står de där framför oss. Varaktighet, balans och fragment blir nyckelord när det kommer till Pat-terns of Failure. I pelarna blir inte endast den färdiga produkten relevant. Processen bakom är minst lika viktig och även tydlig. Och trots titeln existerar det inget misslyckande i sammansättningen. Istället är det ett målmedvetet skapande av något större utav det mindre som syns i de ståtliga kolonnerna.

Konstnären Sirous Namazi kom till Sverige från Iran när han var 15 år gammal. Och kanske kan man i hans Patterns of Failure även se ett tecken på vad det ofta innebär att komma till en ny plats. Inte bara en osäkerhet, utan även en nyfikenhet och en hoppfullhet. Det sönderslagna skapar på egen hand något nytt, finner sig tillrätta i nya konstellationer där andra beståndsdelar än endast det yttre spelar roll. En tekopp kan fungera tillsammans med ett prydnadsföremål. Gränserna är till för att överträdas. Istället för ett misslyckande ser jag just en hoppfullhet i porslinspelarna.

Sirous Namazi bor och arbetar i Stockholm. Han är utbildad på Malmö Konsthögskola och 2007 var han en av Nordens representanter på Vene-digbiennalen. Sedan 2000 har Namazi gjort mer än 60 stycken porslins-pelare i serien Patterns of Failure. Utöver detta arbetar han även med fotografi, installation, video och måleri.

AN

8

Format i leraHela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

Sedan 7000 år tillbaka har vi skapat keramiska föremål av lera i Syd-sverige. För arkeologen är det lätt att se hur föremålen av lera bokstavligt talat format vårt dagliga liv sedan stenåldern. I museernas magasin finns tusentals skärvor av kärl från olika tidsåldrar. Dessa skålar, grytor, pan-nor och pottor har inte bara använts för kokning och förvaring av föda, utan också i kultsammanhang, som emballage, värmebehållare eller för den sista vilan – som gravurnor.

För att sprida ljus har man sedan förhistorisk tid tillverkat tranlampor, med glödkärl och lerplattor har man behållit och fördelat värmen från husets härd. I Helsingborg har man funnit en hel kakelugn från 1400-talets slut – en av de äldsta i Norden. Ett antal drejade skålar har murats intill varandra kring en ugn och fungerat som värmemagasin. Kakelugnen var en fashionabel nyhet då den byggdes och en föregångare till 1500- och 1600-talens praktpjäser i renässansstil.

Som byggnadsmaterial är lera i särklass. Under årtusenden har vi använt ”klinelera” för att täcka väggarna av flätat växtmaterial på såväl för-historiska långhus som skånska korsvirkeshus. När lera bränd till tegel

introducerades i Skåne på bred front under 1200-talet var det ett revolu-tionerande material i jämförelse med huggen sten, enkelt både att fram-ställa och arbeta med. Man byggde kloster, kyrkor och borgar av tegel. Från och med medeltidens slut uppförde åtskilliga förmögna borgare sina bostäder av tegel i de växande städerna.

Viktiga redskap har tillverkats av bränd lera; vävtyngder, sländtrissor och deglar och gjutformar till metallföremål. Även keramiska musikinstru-ment som trummor, lergökar, trumpeter och flöjter finns bevarade från olika epoker. Till nöje har tillverkats spelpjäser och leksaker, till njutning kritpipor för tobaksrökning.

Bränd, magrad, lera – enkelt och evigt användbart. I områden med goda leror såsom nordvästra Skåne pågår den keramiska traditionen än, både sådan vi känner den sedan århundraden tillbaka och med helt nya uttryck...

SC

9

Gunnar stenström


Gunnar Stenström verkar mitt i Sveriges Keramikbygd. I utkanten av Ängelholm andas hans verkstad milt ljus en sensommardag då jag be-söker honom. Några kärl står på led i väntan på ugnsvärmen. Gräsmattan utanför kastar gröna färgkaskader mot fönstren. Men Gunnar Stenströms verk tar tankarna på resa till fjärran länder. Det är genom att ha drivit keramiska projekt främst i Zambia och Tanzania han funnit sitt uttryck.

De geometriska mönster han arbetar med har en omedelbar afrikansk klang som samspelar konstruktivt med de rena självklara former som växer upp ur drejskivan.

Gunnar Stenström är född 1948 och hans verk utstrålar den livserfaren-het och självklarhet som en sann resenär låter sig impregneras av.

BA

10

Ulla KraitzHela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

Det centrala är livet, födelsen. Där börjar allt. Många av Ulla Kraitz skulp-turer minner om just livets begynnelse; bönor, embryon, gravida kvinno-torsor och spädbarn. Det är kvinnokroppen som är det vitala huvudtemat hos Kraitz. Den är stark, och livfull. Och samtidigt också lugn och har-monisk.

Skapandet är tidlöst och anspelar till våra sinnen mer än till intellektet. Att se Ulla Kraitz konst är sällan förknippat med samtida frågeställningar eller samhällskritik. Istället sprider sig en tystnad. Det är behagligt. Men ibland också ensamt. Det är inga enkla, små känslor som Kraitz uttrycker. Och att förmedla dem med, ofta, sparsmakade grepp kräver inte bara stor hantverksskicklighet, utan även en oerhörd sinnesnärvaro.

I Kraitz konstnärskap dominerar återhållsamheten, en nedbrytning till det renaste och vackraste i material och form. Men det lågmälda uttry-cket och harmonin ska inte tas för en svaghet, tvärtom. Skulpturerna, de viskar alla. Även de mest abstrakta föremålen talar på sitt eget språk.

Ulla Kraitz föddes 1936 i Stockholm. Hon bor tillsammans med sin man Gustav Kraitz nära Förslöv vid Hallandsåsen.

AN

11

Gustav KraitzHela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

Den som intresserar sig för teknik har mycket att hämta hos Gustav Kraitz. En fackperson som analyserar hans kubformationer i utställnings-hallen på Dunkers kulturhus ser snabbt att teknik och material spelar en viktig roll hos honom.

Det är dock lätt att helt glömma teknik när man möts av Gustav Kraitz tunga formationer vars djupa färger ser ut att skapa egna små rum i ut-ställningshallen. Som om någon tagit några mörka nebulosor och format rundade kuber av dem.

Gustav Kraitz konst är organisk, hans kuber har varken ett födelse- eller bäst före datum, de bara finns. De är levande stenar som stilla ligger och andas på golvet. Kanske tyngda av ett livs erfarenheter, men också stärkta av dem.

Om man tillåter sig att generalisera så talar olika konst till olika delar av människokroppen. Viss konst talar till hjärnan och intellektet me-dan annan riktar in sig rakt mot hjärtat. En del konstverk håller sig, likt rockmusiken, kring partierna vid skrevet och en och annan har säkert känt att de får en haksmäll när de möter ett verk. Gustav Kraitz konst har direkt-linje till amygdala, den lilla mandeln innanför tinninglobens bark som sätter färg på våra tankar och sinnesintryck. Kuberna är mer efter-tänksamma än resonerande, mer bergseremiter än universitets- professorer. Deras mörka djup bekräftar sorgens vikt för glädjen och visar på deras samspel i världen.

MW

12

Nathalie Djurberg


Det har stått någonstans att hon arbetar med animationer i lera för att se hur långt hon kan gå. Att hon till en början gjorde sina filmer i hemlighet därför att hon inte själv kunde se att de skulle vara konst. Men vem bryr sig om det är konst eller inte? Det viktiga är att filmerna väcker åskåda-rens intresse.

De flesta som går förbi en film gjord av Nathalie Djurberg, född 1978, stannar intresserat upp. Först därför att de ser bekanta ut på något vis, likt barndomens filmer i lera. Därefter stannar de flesta kvar på grund av något annat bekant. Våld, sex och förtryck, vardagliga företeelser av ett helt annat slag än barnprogrammen. När dessa bekantskaper möts gör kombinationen att vi gärna ser färdigt filmen, men nu på grund av att den känns obekant och absurd.

Ett exempel: I filmen Florentin leker två flickor oskuldsfullt med en man. Plötsligt urartar leken och mannen börjar aga en av dem. Flickorna bestämmer sig för att slå tillbaka mot förtrycket och gör det våldsamt.

Flickorna går för långt i sin hämndaktion. De gör en snabb resa från offer, till motståndare, till de som begår ett övergrepp.

Nathalie Djurbergs filmer har fler vändningar än en modern Hollywood-thriller. De är vuxenfilmer hur man än ser på dem – men det barnsliga, oskuldsfulla, första intrycket gör att vi tar dem till oss med ett skratt i halsgropen. Precis som de bästa barnprogrammen lyckas de vara både underhållande och undervisande på samma gång.

Så det var tur att hon slutade göra filmerna i smyg. Hur långt hon kan gå kanske återstår att se. Med tanke på att hon ofta blir hyllad och prisad, och med tanke på att hon lekt med de flesta tabun, så tycks det som att Nathalie Djurberg i alla avseenden har förmågan att gå hur långt som helst.

MW

13

Bissa g segerson


Tyg och textil var för långsamma material för Bissa G Segerson. Inte tillräckligt handfast och fysiskt. Så hon hoppade av textilutbildningen i Stockholm för att istället ta sig an leran. Som keramiker har hon varit verksam i över 25 år.

Bissa G Segerson gör bruksföremål. På Dunkers kulturhus visas mag-nifika ljuskronor som påminner om kristallkronor fast i keramik. En vägg pryds av reliefer i olika mönster. Även krukor och ovaler visas. Det är föremål man känner igen. Själv har hon sammanfattat sitt arbete som ”traditionellt krukmakeri i modern tappning”. Och det är kanske just den här blandningen som gör hennes föremål tidlösa.

De oregelbundet mönstrade och sammansatta relieferna på väggen skapar en lugn bild. Blått, guld, brunt... Favoritfärgerna är vitt, svart och grått. Och trots att Segerson talar om bruksföremål visar både relief- väggen och ljuskronorna också på något annat.

Det är dekorativa föremål, som fyller en funktion utan att alltid vara användarvänliga. På ett oförklarligt sätt fångar de betraktarens uppmärk-samhet. Att beskriva verk som dessa i ord är överflödigt. På samma sätt som det ofta inte är nödvändigt att beskriva ett bra musikstycke.

Bissa G Segerson är bosatt på Bjärehalvön och medlem i Blås & Knåda, Stockholm. Hon har haft ett flertal separatutställningar runtom i hela landet.

AN

14

En sten är en sten är en historia


Under tusentals år har tegel framställts i olika civilisationer och kulturer. Den brända leran skyddar människan från den heta solen, regnet och vin-den. De varma tonerna återger flammorna som slickat leran i tusengradig hetta. Bränner man för hårt smälter mineralerna och blir som sten, de sintrar. Soltorkat tegel behöver ett skal av puts eller kalk så att det inte vittrar utan kan isolera huset genom luften i materialets porer, precis som en ylletröja. Få andra material har funnits under så lång tid på ett sådant oförändrat sätt som tegel. En sten är en sten är en sten. Ändå är det just anpassning det handlar om för tegel har alltid förändrats för att passa in i nya tider, moden och sammanhang.

Den medeltida tegelstenen var handslagen i varvig och grov lera med mycket småbitar av organiska material som löv och pinnar. Endast röda leror höll i bränningen. De gula innehöll kalk som sprängde sönder stenen. En murare måste ha varit ganska stark för att ständigt kunna lyfta så stora tegelstenar med en hand? Ugnen fanns nära bygget så det exklu-siva teglet framställdes efterhand som huset byggdes. Om man tar en tur runt Östersjön så ser man att det fanns en gemensam byggnadstradition runt havet då. Ibland sattes ett avtryck i leran, med eller utan avsikt. Funktionen var prioriterad men till en kungaborg eller en kyrka kunde man skära eller forma leran så att man kunde mura listverk i valvbågarna eller ha mönstrade golv. Tänk alla de stora kloster som fanns i Danmarks städer på den tiden. Vart tog allt teglet vägen när de revs under reforma-tionen?

Under renässansen fanns det speciella tegelgårdar inne i städerna. Här kunde välbärgade borgare köpa utvalt och sorterat tegel som kunde mu-ras i vackra, jämna förband och göra ett representativt uttryck. De viktiga packhusen med sina rymliga källare byggdes av det brandsäkra mate-rialet. En ny och köpstark grupp markerade sin politiska ställning och rådhus byggdes. Med tiden vädrade också adeln frihet och många av de

skånska och danska adelsslotten har fått sitt säregna uttryck från denna tid. Nu fanns det för första gången en arkitektur som inte var religiös!

Under 1800-talets mitt blev teglet riktigt populärt. Nya metoder gjorde att lerorna kunde brännas men också rensas effektivt och då gick det att använda de gula lerorna. Nu blev priserna på tegel rimliga för vanligt folk för första gången. Arkitekten Brunius besökte alla medeltida hus han kunde, t ex Kärnan. Han hade vuxit upp med tegeltillverkning och historiska miljöer var för honom en oerhörd inspirationskälla. I de hus Brunius ritade gick vanligt folk för första gången i folkskola. Om sön-dagarna gick de till sockenkyrkorna som han älskade att bygga om så att de fick romantiska trappstensgavlar av tegel. Brunius efterträdare som domkyrkoarkitekt, Helgo Zetterwall, ritade hellre nytt helt i tegel. Under andra hälften av 1800-talet jobbade jättemånga människor i Skåne med tegeltillverkning. Enbart fantasin satte gräns för produktutvecklingen och i städerna murades hus av enklare tegel men kläddes med riktigt fint och kanske till och med färgat eller glaserat fasadtegel. Hela nya samhällen byggdes av rött tegel kring järnvägens knutpunkter och av gult tegel bygg-des de nya industrier som såg dagens ljus under denna hektiskt expansiva tid. Till rådhuset i Helsingborg, den makalösa konsul-krokanen, dög där-emot inget annat till fasaderna än ett importerat lyxtegel från Tyskland.

I folkhemmets Sverige fick stenen för första gången ett standardiserat mått. I Skåne släpade processen efter men tegel ansågs vara skånsk tradi-tion så det blev populärt av det skälet bland lokala byggmästare. Många raffinerat enkla, funktionella och tåliga hus såg dagens ljus under denna tid. Undrar just när dessa små hus ska få sin renässans?

Idag finns det ingen tillverkning kvar i Skåne som förvandlar den feta kalla leran till varmtonat tegel. På de skånska lerslätterna höjer sig istället Bauhaus silhuetter fyllda med tegel från Tyskland.

KS

15

brita mellander- jungermann


Diagonalen går på tvärs över ytan. Den bryter ett inarbetat mönster och skapar ett nytt. Ur en kvadrat skapar diagonalen två trianglar. Cirklar kan rubbas och genvägar röjas. Diagonalen är ett dynamiskt instrument som genererar spänning och rytmik.

Brita Mellander-Jungermann, född 1934 i Ryda, Skaraborg, har ur ett figurativt gestaltande konstnärskap successivt arbetat sig fram mot en reducerad bildvärld där geometriska laddningar gör sig gällande. I såväl fat och krukor som stora offentliga utsmyckningar har hon sedan slutet av

1980-talet låtit diagonalerna teckna mönster och former på skålar och i rum. Ett starkt minimalistiskt formspråk kan bli en tom återvändsgränd, men inte för Brita Mellander-Jungermann. Den strama ytan föder nu, några år in på 2000-talet, en lust att leka. Att bli oförutsägbar. Ta risker.

Att låta linjen leva sitt eget obändiga liv inom ramarna för konstverket. Det känns tydligt i krukor och keramikplattor att Brita Mellander-Junger-mann har roligt och att det smittar av sig till betraktaren.

BA

16

Per b sundberg


17


Det finns en charmig uppkäftighet över Per B Sundbergs verk. Som att mötas av en hård rak höger och sedan ett varmt leende. Det finns en oemotståndlig kraft i hans sanslösa kombination av keramik och reklam-bilder och tekniska installationer. Hos oss ställer han nu ut 260 mini-skulpturer.

Ljuset och elden är fundamentala livsbetingelser. Ljusets väktare står stolta och unika i sina positioner. Ingen är den andre lik, men det är ju så vi individer är. Per B Sundberg tycker om att avdramatisera för att se vad som kommer fram under högtidlighetens matta.

Vilka allmängiltiga egenskaper har vi som gris? Ganska lika våra om man får tro Winston Churchill: ”Jag tycker om grisar. Katter ser ner på en. Hundar ser upp till en. Grisar behandlar oss som jämlikar”.

Eller en flicka som oskyldigt orädd står i ljusets skugga och väntar på livets alla faser/fasor. I tvåhundrasextio variationer av vår mänskliga ex-istens redovisar Per B Sundberg på ett gripande och avväpnande sätt livet på jorden genom leran.

Per B Sundberg är född 1964 och är utbildad på Capellagården och Konstfack. Keramik och glas är hans huvudmaterial och han är idag dess främste förnyare. Han har arbetat under elva år på Orrefors glasbruk och verkar sedan tre år som adjungerad professor på Konstfack i Stockholm.

BA

18

Åke holm


Åke Holm tog ett krafttag för att föra brukskeramiken till en hög konst-närlig nivå. Hans betydelse för Keramikbygden kan knappast överskattas. Hans arbetssätt var intuitivt och improviserat där humor och fantasi fick fritt spelrum.

Åke Holm föddes 1900 i Höganäs och redan som fjortonåring började han handgripligen arbeta med lera. Först hos Andersson & Johansson (numera Höganäs Keramik AB) och sedan hos Höganäsbolagets kärl-fabrik 1916-1928. Nu började arbetet med att bygga upp en egen keramisk verksamhet på föräldrahemmets gård. Som trettioåring hade Åke Holm den säkra hantverksmässiga överblicken och kunnandet.

För att få konstnärskapet att lyfta blev han tvungen att koppla ihop kun-skaperna och handlaget med det visionära sinnelaget. Det var just vad han gjorde.

I arbetet att finna sin unika röst, studerade han hos några äldre kolle-gor. Edgar Böckman var den som inledningsvis fick stor betydelse hant-verksmässigt liksom Albin Hamberg. Konstnärligt hade Patrick Nord-

ström ett avgörande inflytande genom ett besläktat fantasirikt sinne. De bibliska berättelserna blev också en källa, genom vars idérikedom Åke Holms egen fantasi fick något att mäta sig emot.

Förenklat känns hans verk uppbyggda kring en kvadratisk massa ur vilken noga bearbetade detaljer lösgör sig. Ett huvud, en hand eller en fot. Man kan tro sig känna igen lite från en tidig Giacometti eller Lynn Chadwick och senare Henry Moore och Picasso. Men först och främst Åke Holm.

Vid sin bortgång 1980 ansågs Åke Holm vara en keramisk konstnär av stor vikt, trots att han aldrig brytt sig om att marknadsföra sig och sin konst. Vid sidan om sitt konstnärskap har han haft avgörande betydelse för initiativet och uppförandet av Höganäs museum och kommer alltid att vara galjonsfigur för Keramikbygden.

BA

19

Christian-Pontus andersson


Pandoras box öppnades och ut for all världens ondska och sorg. Kvar blev endast hoppet, det sista som överger oss. Det dystra lade sig som ett täcke över världen, på vissa ställen kanske tjockare än på andra. Men tron på det godas seger får aldrig överge oss. Och detta slås också fast i Christian-Pontus Anderssons (f. 1977) konstverk Off Hunting (for Sorrows).

15 ståtliga personer far fram och samlar in all ondska och sorg de kan finna. De har ett skört, androgynt utseende, nästan tidlöst. Godheten lyser om dem. Fångsten, sorgerna, dyker de ner i dödsriket och lämnar. Men när vi möter dem är de ute på sin jakt, ett fryst ögonblick i deras vardag. I deras goda gärning.

Många av Christian-Pontus Anderssons skulpturer är realistiskt formgiv-na, nästan som avgjutningar av riktiga människor. De är till synes per-fekta, dagens kroppsideal syns i kropparna. Magin, det blanka, skimret; porslinets yta är viktig. Kanske är denna detaljkänsla ett tecken på Anderssons gamla dröm om att bli plastikkirurg. Men kärleken drog honom till Konstfack och inriktningen Glas och Keramik.

Skulpturerna utstrålar drömmar, hopp och ofta en tyst allvarsamhet. En inre styrka, självsäkerhet som ibland gränsar till narcissism lyser då och då igenom. Men också en sorg kan skönjas.

Christian-Pontus Anderssons skulpturer känns eviga. De få klädesplagg som förekommer är svåra att datera. Skulpturerna fungerar som en verk-lighetsflykt. Och ibland är de också fullständigt orealistiska. Cry Me the Sorrows har stora öron istället för händer. Den har lyssnarens uppgift.

Figurerna som utgör skulpturserien Resting to Transform verkar vänta på något. Kanske vilan innan förvandlingen. När de hänger från taket ger de ett sorgmodigt uttryck. De kokongformade byxorna påminner också om denna transformering som vi alla gör någon, eller några gånger i livet.

Christian-Pontus Anderssons bildvärld rör sig mellan dröm och verk-lighet på ett friktionsfritt vis. Skulpturerna har sådan närvaro att de tas för verkliga samtidigt som de svävar fritt ibland oss. Som de beskyddare och väsen de är.

AN

20

KrasCh!!!!!!Hela bilagan är en utställningskatalog från Dunkers kulturhus.

Du har säkert någon gång tappat din favoritmugg eller råkat välta faster Annas fina porslinsfigur, PANG! …Men ta det nu bara lugnt, för faktiskt har människor historiskt sett alltid varit lite klantiga och slagit sönder keramik då och då. Som ett resultat av detta har människor också i år-tusende restaurerat sina keramiska föremål.

Restaureringens karaktär och valet av metod har varierat genom tiderna. Många material har använts till sammanfogning och tätning, t.ex. kåda, tjära, shellack, gips, animaliskt lim, metallklammar, snöre, näver m.m. Ofta använde man bara det man hade nära till hands och tyckte verkade funktionellt.

Restaurering och konservering av keramik är egentligen två olika saker. Man kan nämligen restaurera ett keramikföremål utan att nödvändigtvis konservera det, och vice versa.

När du limmar ihop skärvorna av ett keramikföremål är det en restaure-ring, och en komplettering av saknade skärvor är en rekonstruktion. De praktiska arbetsmoment som är specifika konserveringsåtgärder kan t.ex. vara en konsolidering av porösa skärvor, säkring av glasyr med dålig vidhäftning, urlakning av vattendränkt keramik, säkring av sprickor m.m. Vissa keramiktyper är naturligtvis i större behov av vård än andra, t.ex. är det vanligt att blyglasyren på fajans är löst sittande och måste säkras, medan saltglaserat stengods som regel är stabilt och inte behöver mycket vård… om inte någon med lite för stora armrörelser råkar… KRASCH!

HRH

21

Hertha bengtson


Hon verkade i en tid som alltmer rörde sig mot industrialiseringen. Men för Hertha Bengtson (1917-1993) var drejandet och handarbetet det vik-tiga. Man skulle se att hennes föremål och serviser var skapade av männi-skan, inte av maskinen. De är som sprungna ur naturen. Burkar med lock kan tas för svampar. Stora rörformade vaser har pinnar som sticker ut på sidorna, nästan som piggarna på en igelkott. Ibland är mönstret sym-metriskt och heltäckande, ibland mer sparsmakat och fläckvis. En spon-tanitet och improvisation märks. Därför passade också flytten från det större Rörstrand till det mindre Höganäs-Keramik Hertha Bengtson väl.

1965 kom Bengtson till Höganäs-Keramik. Den betydligt mer småskaliga verksamheten lockade och när Rörstrand 1964 förvärvades av Upsala-Ekeby insåg hon att Rörstrand skulle förlora sin självständiga ställning. Det tekniska kunnandet tog Hertha Bengtson med sig från Rörstrand, i Höganäs fokuserade hon på att lära känna de olika materialen.

Mest känd är Bengtson för sin servis Blå eld som föddes ur en liten kruka på 1950-talet. Blå eld bröt mot dåtidens traditioner. Dels innehöll servis-en inte de sedvanliga 58 delarna och dels hade den en annorlunda form; mycket färg och utdragna linjer, fast utan att förlora funktionen. Andra kända serviser är Top och Jasmin, och även de var före sin tid. Dessvärre saknades tålamod och ekonomi hos Höganäs-Keramik, och efter bara fyra år lämnade Hertha Bengtson bruket, för att istället börja frilansa för tyska Rosenthal. I arbetet för Rosenthal kunde hon återuppta skissarbetet som hon alltid sett som en viktig fas i produktutvecklingen. Hela skapandeprocessen var lika betydelsefull för Hertha Bengtson. Allt var ett äventyr.

AN

22

zandra ahl


Det sägs att om man skriver en artikel om Zandra Ahl och använder ordet smak fler än tre gånger, drabbas man av otur under ett helt år. Hon är den ofrivillige provokatören som kommit att bli förstedebattör, i både teori och praktik, när det gäller den svenska smakupplevelsen. Hennes konst brukar felaktigt benämnas som kitsch. Jag skriver konst, fast Zan-dra Ahl föredrar att kalla sig konsthantverkare framför konstnär. Men kitsch? Nej. Kitsch för mig är något uppblåst och överdrivet artificiellt, något som gör en poäng av att inte vara äkta. Jag gillar kitsch och jag gil-lar Zandra Ahls konst, men det är hennes äkthet som gör den intressant. Zandra Ahl har tidigare skapat konstverk av färdiga objekt, fört ihop massproducerade vaser med löshår, snoddar och annat. Kombinationen blir skulpturer bortom vardagen som har lyckats uppröra både positiva och negativa känslor hos publiken.

Insikten om att skilja sig från mängden och att hon skapade något som ansågs vara fel fick henne att utforska svensk formgivning och vilka krafter som har styrt och styr vårt tycke kring design och form. Detta resulterade i boken Svensk smak där Zandra Ahl tillsammans med Emma Olsson och Anna Kleberg förde in ett makt- och genusperspektiv i form-givningsdebatten. En debatt som annars mest handlar om hur bra vi svenskar är på form.

En vanlig missuppfattning om folk som skiljer sig från mängden och skapar något utanför det som anses vara normen är att de helt och hål-let vänder sig emot den. Men att ifrågasätta och skapa alternativ är inte samma sak som att gå emot. Det handlar bara om utveckling och en önskan om att ge plats för fler inriktningar. Plats finns det nämligen gott om egentligen.

Själv är Zandra Ahl mest glad över att hon nu för tiden blir tagen på allvar. Förr trodde många att hon var ironisk i sitt skapande, men hennes ihärdighet har fått tvivlarna att tro. Ingen skulle orka hålla på så länge om det bara var ett skämt, säger hon. Den 25 november 2008 fick hon ett riktigt bevis på att hon anses vara en seriös formgivare. Då anslogs det att hon skulle bli professor i keramik vid institutionen för Keramik och Glas på Konstfack, Stockholm. En tjänst hon nu suttit på sedan förste januari. Därmed har ett stort ansvar och en ny utmaning fallit på hennes axlar: att se till att framtidens konstnärer, formgivare och konsthantverkare bjuder på en stor variation vad det gäller, bland annat, smak. Det var fyra, det blir ett jobbigt år.

MW

23

Peter nilsson


Peter Nilsson är krukmakare i Nyhamnsläge mellan Höganäs och Mölle. Han kallar sig krukmakare och hans arbete har gått i arv i familjen sedan generationer. Han är en hantverkare på toppnivå utan uttalade konstnär-liga ambitioner. I Hands On! format i lera har han varit en stor resurs. Verkstaden i foajén på Dunkers kulturhus har byggts under Peter Nils-sons överinseende. De muggar vi tagit fram till utställningen som är till försäljning i butiken är signerade Peter Nilsson. Konsthantverkaren Zandra Ahls utgångspunkt i utställningen var att förena en tradition som är lokal och hantverksbaserad med hennes egen praktik som bygger på att utvidga och diskutera konsthantverkets roll. När Zandra Ahl undrade om vi kunde rekommendera en regionalt arbetande hantverkare, föll valet naturligt på Peter Nilsson. Rekommen-dationen gick hem hos både Peter och Zandra som fann varandra genom hantverket och arbetet trots att de har uttalat olika positioner och ingån-gar till materialet lera.

Zandra Ahl kom till Helsingborg för att besöka Peter Nilsson i hans verk-stad, se hans produktion men också för att tala med honom om hur han uppfattar sitt arbete. Hemma i Stockholm vidareutvecklade hon koncept-et över hur deras respektive praktiker kunde mötas.

Vid besök två satte Zandra ihop det lergods Peter skapat till en ny form som sedan brändes. Bränningen. Keramikens stora spänningsmoment. Ingen keramiker kan vara säker på vad som finns bakom luckan när brän-ningen är över. Det är platsen för den styrda slumpens magi, där elden är ensam domare över hantverkets fortlevnad. Det gick bra och nu hänger Zandras konsthantverk i utställningen, med arvet från flera generationers krukmakeri i sig. Ett fysiskt möte mellan olika traditioner inom materia-let lera.

BA, MW

24

PÅ grund av stenkol


I Skåne och kanske främst i den nordvästra delen finns något som inte finns någon annanstans i Sverige – nämligen stenkol. I tunna, svagt lutande horisontala skikt från en centimeters upp till en meters tjocklek, breder dessa formationer ut sig över landskapet. Mellan kollagren ligger skikt av sandsten, skiffer eller lera.

Ett brev från den dåvarande danske kungen Fredrik III till länsmannen i Helsingborgs län, Oluf Mouritsen Krognos, är det äldsta beviset på att man upptäckt stenkolets betydelse. Brevet är daterat den 26 juni 1571 och lyder: ”Vet, att denne brevvisare Melchior Huscher haver varit här hos oss och givit tillkänna, att han haver funnit stenkol hart hos Hälsingborg, som skall vara på den grund, som ligger till staden. Då bedja vi dig och vilja, att du på våra vägnar talar med borgmästare och rådmän där samma- städes och dem befaller, att de obehindrat tillåta ovannämnde berg-mästare att grava samma stenkol och att du i lika måtto ock tillåter honom det, om han någon annorstädes på vår och kronans grund där uti länet dem finna kan”.

Först på 1700-talet tog emellertid stenkolsbrytningen riktig fart. Då bildades Skånska Stenkolsverket och provbrytningar gjordes bland annat i Helsingborgstrakten vid Gåsebäck, i Vallåkra och i Boserup söder om Billesholm. Eftersom stenkolen låg i skikt mellan lager av bland annat

lera, måste man också gräva upp leran, som så småningom kom att bilda väldiga högar, som mest var i vägen för stenkolsbrytningen. Anton Swab, en av stenkolsverkets delägare, försökte tidigt finna en användning för massorna och efter omfattande experiment med formningen, bränningen och glaseringen startade han 1748 Bosarps Stenkärlsfabrik. Leran visade sig vara av oerhört god kvalitet, tåla höga bränningstemperaturer och kunna glaseras med den speciella saltglaseringstekniken, som bland an-nat hade utvecklats i Tyskland.

Bosarps Stenkärlsfabrik avvecklades emellertid redan efter tio år, men kom att följas av fler fabriker. En omfattande produktion av saltglaserade brukskärl och andra produkter kom så småningom igång i Helsingborg, Höganäs, Vallåkra, Skromberga och Raus och lerhögarna var ett minne blott.

Stenkolen slutade brytas på 1950-talet, medan leran fortsätter att använ-das och sysselsätta fabriker och keramiker på många håll i nordvästra Skåne, som med fog kan sägas vara den ledande keramikbygden i Sverige.

KO

25

kerstin Åberg


Limbo för mig har alltid varit någon form av likgiltighet. En plats utan känslor överhuvudtaget, endast en enda lång väntan. Som när man missat tåget och väntar på nästa, eller som på julafton mellan Kalle och presentöppningen. Men tänk om Limbo är raka motsatsen: en plats där alla känslor drabbar dig samtidigt och du inte kan skilja den ena från den andra. Sorg från glädje. Smärta från extas. Rus från baksmälla. Om det är fallet, då befinner sig Kerstin Åbergs små keramiska ansikten i Limbo. De sträcker sig åt alla möjliga håll med känslouttryck som skapar utmaningar åt den mest erfarne psykolog. De ger frågan Hur mår ni egentligen? en mer bokstavlig innebörd än någonsin tidigare.

Jag vill inte skriva att åskådaren projicerar sina egna känsloerfarenheter på figurerna, men här finns något som de flesta kan identifiera sig med. Kerstin Åberg säger också att hon intresserar sig mycket för energi och kraft, som hon sedan försöker förmedla genom former. Ofta upprepas formerna flera gånger för att tillsammans utgöra en helhet.

När hon talar om sina fat öppnas en ny värld av tankar för mig. Ett fat är väl ett fat brukar jag resonera. Efter att ha lyssnat på Kerstin Åberg får jag nog göra en omvärdering. Hon talar om dem som rum och stort arbete läggs vid att hennes fat ska vara öppna, med låga kanter, utan att bli platta. Det måste finnas en spänning mellan kanterna, som en sorts ytspänning. Dessa rum blir symboler för de små andrum vi tar oss under dagarnas stress. När vi vänder oss inåt för en kort sekund och bara är.

Kerstin Åbergs signum är det råa uttrycket, hennes keramik färgas av röken från, vad hon själv kallar, primitiva bränningar. Men ofta finns också något som glimmar där inne, en glaspärla eller något annat. Något ömtåligt mitt i det robusta.

MW

26

Ya Yoi kiYota malm


I Yayoi Kiyota Malms (f. 1971) keramikserie ASOBUMONO sätts reglerna ur spel. Regler som den vuxna människan kan ha svårt att överge, men som barnet endast finner hämmande. I barnets lek kan det bestämda hela tiden ändras och detta tar Kiyota Malm tillvara på i sitt arbete. Hon upphäver gränsen mellan huvud och hand, den begränsande impuls som alldeles för ofta får oss att stanna upp och tveka. Istället för att bara följa vår inre röst och känsla. ASOBUMONO är japanska och betyder, kanske inte förvånande, ”saker på lek”, ”saker som leker” eller ”människor som leker”.

De är svåra, kanske omöjliga, att beskriva och förstå. Möjligtvis är det for-mer och sammansättningar man aldrig sett förut. Allt verkar vara tillåtet och accepterat, oändliga möjligheter. Det är endast betraktarens fantasi som sätter gränserna för vad som ses. Yayoi Kiyota Malms skapelser påminner om ingen annans.

Hennes keramiska verk kan likna fantasidjur från en annan värld. En värld vi aldrig har besökt. Mer än kanske i våra drömmar. Hon tycker om att arbeta i det mindre formatet. Då är avstånden mellan huvud, hand och material som kortast. Impulsen blir då som tydligast i hennes arbete.

Som utbildad arkitekt kom Yayoi Kiyota Malm till Sverige från Japan 2000. Allt tack vare kärleken. Utbildad i keramikkonst på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg är hon numera verksam i Höganäs.Serien Kramkeramik beskrivs som ”nallebjörnen när du var liten”. Det är organiska mjuka keramikföremål som är till för att kännas på, krama, beröra. Det är leken som är det centrala i Kiyota Malms arbete. Det märks både i form och färg, det hårda blir mjukt och välkomnande. ”Upptäck barnet inom dig”, tycks de säga.

AN

27

FrÅn Funktion till Form


I utställningen möts du av honungsgula och varmt brunskimrade bruks-kärl, tillverkade från 1700-talets slut och framåt. När de en gång till-verkades var det dock inte skönheten som var det primära, utan funk-tionen. När drejarna Hindric Berggren och Jacob Högelin stämplade sin signatur på de färdiga kärlen var det inte enbart av stolthet, utan också för att de arbetade på beting.

De ändamålsenliga, klassiska kärlformerna har sitt ursprung långt tillba-ka i tiden och tillverkades av traktens olika företag. Helsingborgs lerkärls-fabrik, eller Ruuthska bruket som det senare kom att kallas, startade 1799 och var beläget på den plats som idag utgör kvarteret Ruuth. År 1832 byggdes taktegelfabriken i Höganäs om till en lerkärlsfabrik, 1864 grund-ades Wallåkra stenkärlsfabrik och 1911 byggdes Raus stenkärlsfabrik.

Jämför man de klassiska kärlen: burken, kruset och krukan mellan de olika företagen ser man hur lika de är. Det spelar heller ingen roll om de är tillverkade 1890 eller 1970. Den starka traditionen kring krusens former berodde delvis på efterfrågan. Även sedan konserveringsapparater och burkar av glas slagit igenom, ville folk inte gärna lägga in sina gurkor och sin lingonsylt i något annat än saltglaserade burkar. Det saltglaserade stengodset får nämligen ett glaslikt ytskikt som lämpar sig mycket väl vid förvaring av bland annat livsmedel.

För förvaring och transportering av framförallt flytande varor, hör olika keramiska material till de allra äldsta. Varuindustrin använde olika saltglaserade kärl under 1800-talet som emballage för sprit, öl, mineral-vatten, lingon, senap, tvål, bläck m.m. Under samma period och under 1900-talets början användes också saltglaserade kärl flitigt i hemmen då man saltade in sill och konserverade frukt, bär, grönsaker och kött. Samtidigt utvecklades nya konsumentförpackningar i papper, plåt och glas. Nya konserveringsmetoder utvecklades också och de saltglaserade kärlen konkurrerades ut allt mer.

Den sista svenska konsumentförpackningen av saltglaserat stengods var förmodligen burken för den ljuskänsliga stiltonosten. Raus stenkärls-fabrik tillverkade ostburken för Höörs mejeri ända till 1968.

Trots att vi i dag knappt vet hur äldre tiders brukskärl användes - ingen lägger längre in ägg i vattenglas och få gör väl aladåb i tjusiga formar - uppskattar vi dem för deras rustika skönhets skull. Funktionen har fått ge vika för formen, blommor har ersatt lingonsylt och sill.

BW

28

konstrunda hela Året


Nordvästra Skåne har en lång tradition av keramiktillverkning och med fler än 80 keramiker och keramikverkstäder är det inte svårt att förstå att detta kallas Keramikbygden. Att besöka en keramikverkstad och prata med keramikern är en upplevelse. Här står leran och hantverket i cen-trum, men form, färg och teknik varierar stort.

Det är varmt. Värmen kommer från den stora brännugnen längst in i lokalen. Det enda som hörs är ett svagt sus från drejskivan där Greta Pott sitter och arbetar. Det som började som en lerklump tar snabbt form un-der skickliga händer. Det här kommer att bli ett stort fat, specialbeställt till en jubilar. Längs väggarna står krukor, skålar och muggar i långa rader för att torka.

Greta Pott är medlem i Sveriges Keramikbygd som marknadsför keramik-erna i regionen. Genom kartan i broschyren ”Sveriges Keramikbygd” kan man lätt planera sin egen konstrunda - hela året.

Keramik är prisvärt, säger Greta Pott, speciellt om man fått prova på själv och vet vilket arbete som ligger bakom. Det är handgjort och genuint. Varje föremål är unikt och du kan själv välja vilka fyra muggar som passar ihop eller vilken groda som ser roligast ut.

Leran – råvaran – är ett levande material och alla keramiker har sitt sätt att hantera den. En del använder drejskivan, andra skulpterar fram sina verk. Bruksföremål, stiliserade konstverk, statyer, smycken, trädgårds-konst och kakelplattor. Möjligheterna är oändliga på vad man kan åstad-komma med en lerklump och stor yrkesskicklighet.

Den som arbetar med målning, glas, metall kan alltid måla över, smälta ner och börja om, säger Catarina Hultman, keramiker i Åstorp. När väl leran är bränd kan man inte göra något åt det färdiga resultatet.

Att traditionerna hålls levande märks speciellt när man talar om det typiska saltglaserade stengodset som ofta förknippas med nordvästra Skåne. Det tillverkas fortfarande enligt gamla metoder på Wallåkra Stenkärlsfabrik (från 1864) och Raus Stenkärlsfabrik (från 1911) utanför Helsingborg. Det tar månader att fylla de stora koleldade ugnarna och man bränner 2-4 gånger om året. Under tre intensiva dygn pågår själva bränningen och har man turen att vara på plats då kanske man får vara med och skyffla kol!

Intresset för keramik ökar både vad det gäller att handla keramik och att lära sig jobba med lera. Många av oss keramiker håller kurser och de blir fort fullbokade, säger Catarina Hultman.

Rita Aatola-Olsson, turistchef i Ängelholm håller med och tillägger:Keramikbygden är viktig för nordvästra Skåne och en verklig tillgång för turismen eftersom man kan besöka keramikerna hela året.

CS

Fakta Sveriges KeramikbygdSveriges Keramikbygd är ett samarbete mellan kommunerna och kera-mikerna i nordvästra Skåne för att marknadsföra keramikbygden.Broschyren ”Sveriges Keramikbygd” med information och karta kan hämtas på turistbyrån eller laddas ner från hemsidan www.keramikbygden.com.

29


30


31

medverkande


Elisabeth Alsheimer, verksamhetschef/ansvarig utgivarePeter Carelli, 1:e antikvarie/avdelningschefSofia Cinthio, antikvarie/textförfattareAnnCatrin Gummesson, utställningskoordinatorHasse Römer Hansen, kulturhistorisk konservator/textförfattareLena Hilbertsdotter, utställningsarkitektSven-Olof Larsén, fotografJenni Lindbom, konservatorViktoria Munck af Rosenschöld, pedagogAndreas Nilsson, utställningsassistent/textförfattare/korrektur/koordinationKarin Ohlsson, chef Kulturmagasinet/textförfattareKristina Skarvik, byggnadsantikvarie/textförfattareNina Wenedikter, pedagogLena Wilhelmsson, bildredaktör/fotografBirgitta Witting, antikvarie/textförfattare

Iti Forsberg, art director, fotografKarolina Falkheimer, informationschefMarkus Nilsson, fotografMikael Rudesjö, informatörMaria Schreiber, informatörMårten Wennelin, katalogredaktör/grafisk design/textförfattare/fotograf

Anders Eriksson, byggledareViktor Hallonsten, ljusmästareAnnika Hauser, butiksansvarigNiklas Hellberg, byggteknikerPatrik Joelsson, säkerhetsansvarigChristian Odeholm, teknikansvarigPer Pålsson, byggteknikerFinn Svensson, byggledare

Solbritt Lindfors Lång, Konstrundan i Nordvästra SkåneÅsa Orrmell, Wallåkra StenkärlsfabrikPeter Schölander, Höganäs SaltglaseratPeter Nilsson, Kullabygdens KeramikChristel Söderberg, Sveriges Keramikbygd

alla deltagande konstnärer och konsthantverkare

Christian Larsen Gallery, StockholmCrystal Palace, StockholmGalerie Nordenhake, Stockholm/BerlinGió Marconi, MilanoMalmö KonstmuseumModerna Museet, StockholmZach Feuer Gallery, New York

Kulturnämnden Helsingborgs stad

Helsingborgs Dagblad

Tack till er som handfast och mentalt arbetat med Hands On!Bengt Adlers, konstintendent/projektledare/textförfattare

Peter Nilsson, Kullabygdens Keramik, är Krukmakare i Nyhamnsläge mellan Höganäs och Mölle. Han kallar sig krukmakare och hans arbete har gått i arv i familjen sedan generationer. Han är en hantverkare på toppnivå utan uttalade konstnärliga ambitioner. De unika muggar vi tagit fram till utställningen, som finns till försäljning i Butiken, är signerade Peter Nilsson.

Pris under vernissagedagen: 95 kr/muggPris under utställningen t.o.m. 30/8 2009: 145 kr/mugg

Program

www.dunkerskulturhus.se

Vernissage: fredag 27 februari 18.00–20.00Utställningen invigs med landshövding Göran Tunhammar och en slagverkskonsert.Fri entré

Konstnärssamtal: Lördag 28 februari 14.00Medverkande konstnärer samtalar om utställningen tillsammans med konstintendent Bengt Adlers.Ingår i entréavgiften, under 18 år fri entré

Keramik som spår efter medeltida livOnsdag 4 mars 18.30Föredrag med Mats Roslund, universitetslektor vid Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet.Entré 40 kr, 35 kr med Kulturkortet, fri entré för Museiföreningens medlemmar

Guidade visningar i Hands On!Torsdagar 18.00, lördagar 14.00, fr o m 5/3Vill du lära dig mer om konstverken och de medverkande konstnärerna i utställningen Hands On!? Följ med på en guidad visning!Ingår i entréavgiften, under 18 år fri entré

Keramisk verkstadUnder hela utställningsperioden finns en keramisk verkstad i foajén till Dunkers kulturhus. Där kan du själv prova på att dreja, eller se på när andra gör det.

Familjelördag i Hands on!Lördag 7 mars 11.00–14.00Upptäck konst på nya sätt, känn på föremål, hör historier om konstnärer och deras verk. Gör saker i lera och förundras över vad keramik kan berätta. För barn i alla ål-drar (Målgrupp: 3–10 år. Små barn i målsmans sällskap).Fritt inträde till utställningen för en vuxen i barns sällskap. Upp till 18 år fri entré. Kulturkortsinnehavare, fri entré.

En världsmästare i keramikLördag 21 mars 13.00–16.00En uppvisning av Bente Brosböl Hansen, världsmästare i drejning.Fri entré

Höganäsbolagets lerkärlsfabrik 1832–1926Onsdag 1 april 18.30Föredrag med Ann-Charlotte och Torsten Weimarck, universitetslektor respektive professor vid Avdelningen för konsthistoria och visuella studier, Lunds universitet.Entré 40 kr, 35 kr med Kulturkortet, fri entré för Museiföreningens medlemmar

Barnvagnsvisning i Hands On!Tisdag 21 april 10.30En guidad tur i utställningen Hands On! för alla föräldrar med småbarn. Under ca en timma presenteras utställningen av våra kunniga guider. Visningen anpassas efter både barns och föräldrars behov. För små barn och deras föräldrar, barnvagnar är tillåtna. Ingår i entréavgiften, under 18 år fri entré, kulturkortsinnehavare fri entré.

hands on, format i lera

Documents