� 2 2006

Nr 2 2006Grundad 1978

� 2 2006

Stenhagen är ett litet torp som ligger på Torsholma ägor, utefter vägen till Kårsta nära gränsen mot Fågelsunda och Rolsta. Namnet är passande. Små små åker-tegar har röjts upp, och stenhögarna intill vittnar om hårt arbete för att få dem odlingsbara. Yttermåtten på den lilla stugan är �5 kvadratmeter, och inuti finns ett litet rum och ett ännu mindre kök. Vatten och avlopp finns inte, men faktiskt elektricitet. Torpet är inte unikt på något sätt. Små stugor har funnits i alla skogar över hela landet. Oftast ägdes torpet av markägaren, bonden, som lät folk bo där mot att de gav honom ett visst antal dagsverken eller på senare tid att de fick betala med pengar.

Det lite ovanliga med Stenhagen är att det beboddes in på �970-talet. Då bodde Helga Lund där med sonen Lennart som i dag bor i Vallentuna. Allt fler av gårdagens små torp och stugor förvandlas till moderna som-marstugor eller står bara och förfaller. Snart är de borta. Men ännu finns alltså både Sten-hagen och Lennart Lund kvar, så än kan vi få veta hur vi bodde och levde förr i världen. Och förr var alltså inte så förfärligt länge sedan. Huvudpersonen på Stenhagen under de sista åren det var bebott var alltså Helga Lund. Hon bodde där tills hon dog �974, drygt 70 år gammal. Under åren bodde hon där tillsammans med sin man Hugo Lund och två äldre syskon till Lennart. Lennart föddes

på Stenhagen �945 och bodde där tills han flyttade i början av 1970-talet. Hugo försvann rätt tidigt och Hel-ga fick försörja familjen ensam. Det gjorde hon genom att odla blommor som hon sålde på Östermalmstorg i Stockholm. Hon hade land och blommor över-allt. De små uppodlade åkerlapparna var fyllda med prydnadsväxter av alla slag. Men marken runt torpet var torr och svårt att odla. Dessutom hade hon en större odling några hundra meter in i skogen, nedåt Mörtsjön. På en liten äng där odlade hon bland annat massor av lupiner, stormhattar och bolltistlar. Lupinerna blommar fortfarande rikligt, mer än 30 år efter Helgas om-skötsel och trots att det ofta går kor där om somrarna. Även en del stormhattar finns kvar medan de flesta bolltistlarna har försvunnit. På ängens ena kant finns också stora pilar som Helga planterade. Från dem tog hon kvistar och band kransar av. Men där fanns inte bara prydnadsväx-ter.

Lilla torpet Stenhagen

För inte så länge sedan fanns det mängder av små bebodda torp på gårdarnas utmarker. Men de flesta har försvunnit, liksom min-nena av dem. I Stenhagen finns både torpet och minnena kvar. Men torparna är borta.

En av de sista invånarna i Stenha-gen är Lennart Lund, här tillbaka till barndomshemmet som han lämnade för mer än 30 år sedan.

3 2 2006

- Det växte också kärs till förban-nelse, påpekar Lennart. Det var en hård kamp för att över-leva. På vintern fanns inte mycket blommor att sälja, så då fick hon göra kransar av gran- och enris i stället. - Det var kämpigt, men hon livnärde sig, är Lennarts sammanfattning. För att komma in till Östermalms-torg med blommorna brukade Helga

varje lördag åka med grannar som hade lastbil och också sålde sina produkter på torget. Lennart minns hur det gick till: - Vi hade byggt en liten lastkaj på andra sidan vägen, och så kom han på morron och då lastade vi upp våra lådor på lastbilen. Jag minns när jag var en fem sex år och jag lekte på bryggan. Sen ramla jag ner och slog skallen i

sprängstenar som låg nedanför. Jag har jack i huve fortfarande efter det där. Vatten har aldrig funnits indraget i stugan. Det hämtades i en grävd brunn som fortfarande ligger en bra bit från stugan nedåt backen. Trots att den var och fortfarande är ganska grund så höll den vatten för det mesta. Den ligger i en liten stenklyfta och är väl närmast en källa som ofta rinner över

Helga Lund bodde i Stenhagen under många år och försörjde sig och sina barn på att odla blommor som såldes på Östermalstorg varje lördag. Ett slitsamt liv utan moderna bekvämligheter som rinnande vatten och telefon. Bilden är tagen omkring år 1970.

På andra sidan om vägen hade man byggt en lastpall. Där lastades blom-morna på en lastbil varje lördagmorgon. En gång ramlade Lennart ner från lastpallen och fick ett sår i huvudet. Ett ärr finns fortfarande kvar.

Okänd fotograf

Okänd fotograf

4 2 2006

Stugan är liten och omdern, men med möbler och människor var den ändå bebolig och levande för 30 år sedan. Här läser Helga senaste utgåvan av Norrtälje tidning. I dag är rummet ödsligt och tomt.

I det lilla köket fanns stugans enda värmekälla. Spisen fick också värma rummmet intill genom murstocken. I stället för rinnande vatten fanns den obligatoriska vattenhinken på bänken framför fönstret.

Okänd fotograf

så att marken nedanför blir våt och kärraktig. Huset är timrat, men det är lite oklart när det byggdes. På en karta från 1783 finns det inte. År 1852 finns Stenhagen med, men huset ser ut att ligga lite längre bort från vägen. På 1908 års häradskarta finns det däremot på dagens plats. Självklart fanns det också utedass. Fortfarande finns ett gammalt slitet skjul i ett hörn. - Det där är det nya dasset! förklarar Lennart. - Det gamla låg där borta. Där kunde man sitta med öppen dörr och lyssna till fåglarna. Det var härligt. Fast lika härligt var det inte på vintern, antyder han. Stugan är alltså ganska liten. Enda vär0men kom från köksspisen och murstocken som gick i väggen mot rummet. Det fanns alltså ingen riktig värmekälla i rummet där man sov. När det blev kallt fick man elda så mycket som det gick. - Det vart ju hett så in i helvete i köket där när man eldade, berättar Lennart. Lika varmt blev det nog inte i rummet, och mot slutet hade man ett el-element som kunde hjälpa till lite grand. Litet, kallt och jobbigt, så vill vi väl inte ha det. Men kanske vi missar något ändå i våra moderna lyxhus. Lennart sammanfattar:

- Man är lite glad att man faktiskt har bott såhär. Det skulle fler behöva ha gjort. Tänk på alla bortskämda stockholmare som bara ska ha alla bekvämligheter! Det är bara en liten tid sen alla hade det så här! Nä, det har man inte farit illa av!

Bertil Hellsten

5 2 2006

Hur stavar man ortnamn och gårds-namn? Många vill stava bynamn som Fågelsunda och Torsholma på ett mer gammalt vis, som Fogelsunda och Thorsholma. Vi skrev lite om det redan i förra numret av Sockenstrunt. Men vad är rätt? Det finns tydliga och enkla regler för sådant, och till och med lagtexter om gamla ortnamn. Regeln är att namnen ska stavas som nutida svenska ord. Även om ortnamn och gårdar stavades på ett annat sätt förr i tiden så ska de ändå alltid anpassas till den stavning som gäller i nutiden. Det ska alltså heta Vetlanda och inte Hvetlanda, Gävle och inte Gefle. Utifrån de reglerna är det solklart att vi har gårdar som heter Fågelsunda, Lövsta och Torsholma. Men ibland går solen i moln och skymmer reglerna. Helsingborg stavades just så före �9��. Det året beslöts att i stället stava namnet Hälsingborg, vilket var korrekt enligt de nya stavningsregler som infördes vid den tiden och som fortfarande gäller. Men �97� återgick man till den gamla stavningen, och sedan dess heter staden åter Helsingborg. Inte så långt från Helsingborg lig-ger Hässleholm. Det stavades också med e före stavningsreformen, då man gick över till dagens stavning. Och den stavningen har man behållit sedan dess. Konsekvensen är alltså begrän-sad. Och detsamma gäller namnen i Frösunda. På kommunens karta över adresser i Frösunda stavas fastighets-beteckningen för Lövsta just så, medan postadresserna stavas Löfsta.

Och just gårdsnamnen kanske inte ska betraktas som ortnamn i första hand, utan mer som egennamn. Och då hamnar vi raskt i godtycklighetens träsk. Jag vet inte på hur många sätt man kan, och får, stava namnet Eriks-son. Erikson, Ericsson, Ericson, Erix-son, Erixon, Erickson och Ericksson är bara några alternativa förslag. Många vill stava sina namn lite gam-maldags för att det låter märkvärdigare. Namnet Grahnestaf låter möjligen mycket ståtligare än Granstav. Men om släkten hetat så sedan urminnes tider så skulle det kanske kännas konstigt att ändra namnet. Och jag känner till en Erik Hällsten som levde i början av �800-talet. I det namnet är ”häll” det-samma som stenhäll. Hans avkomma tyckte att de snyggade till namnet genom att stava det Hellsten i stället, och jag gör så än i dag. Så vilken stavning man vill välja på ett namn kan vara ganska godtyckligt. I praktiken kanske man bör få välja hur man vill stava sitt gårds- eller bynamn, modernt eller med gammalstavning. Men då uppträder en komplikation till. Den moderna stavningen följer vissa regler. För mycket länge sedan fanns inga sådana tydliga regler, utan namn och andra ord stavades ganska godtyckligt. En viss normativ funktion fick Gustav Vasas bibelöversättning från �54�, men inte ens då blev man särskilt konsekvent i stavningen av namn. Den äldsta kända stavningen av Fågelsunda är från �3�4 och lyder Foghulsund. År 1476 fick byn heta Folglaswunde, �554 Fogelsundby och 1576 Fogelsunde. Ska den då heta Fogelsunda eller Fågelsunda i dag? Och samma mångfald i namnskicket

finns för Torsholma. Det äldsta kända belägget är runristningen vid Näs från början av ��00-talet, där det stavas Thorsulmi. Där är dock namnet böjt i dativ och borde hetat något i stil med Thorsulm eller Thorsulma i grundfor-men. Stavningen med th, läspljud, i början lever kvar en bit in på �300-talet, men 1376 stavas byn i stället med t, Tors-holm. År 1411 finns det till och med i formen Dorsholmen. De här olika stavningarna tyder på att uttalet kanske har legat någonstans mitt emellan ett läspljud, ett t-ljud och ett d-ljud. Emellertid dyker th-stavningen upp igen 1673, då i formen Thorsholma. Den stavningen behålls sedan fram till omkring slutet av �800-talet. De flesta andra gårdsnamnen i sock-nen har genomgått en liknande svajig utveckling. Så har till exempel Bylesta från 1324 hetat både Billista (1369), Bildista (1370) och Bellesta (1554) innan det så småningom blivit Bill-sta. Odenslunda har levat som bland annat Onslunda (1561) och Oslunda (1564), Skrävsta har hetat Skraepsta (1383) och Skrepsta (1552), Vreda har hetat Wridha (1385) och Vredha (1591) bland annat. De här namnen kan man studera på Internet där Språk- och folkminnes-institutet har en gedigen databas över svenska ort- och platsnamn. Adressen är www.sofi.se. Så vilken gammalstavning ska man välja? I det här numret av Sockstrunt har vi i stället valt modern stavning av såväl Fågelsunda som Torsholma. Nu väntar vi på läsarstormen. Kom med alla argument och invändningar så kan vi åtminstone få en intressant diskus-sion, även om det knappast finns något som är ”rätt” eller ”fel”!

Bertil Hellsten

Hur stavas byn?

Väv och knyppla!Vet du om att Frösunda hembygds-förening har en stor vävstol med till-behör, som du kan hyra för en billig penning, så din drömväv äntligen kan bli sann? Är det ett för stort projekt kanske du hellre vill pröva på att knyppla. Utrustning för både alternativen finns att tillgå. Hör av dig till Monica Blu-menthal, 08-5�� 40� 03, för mer in-formation.

Bokning avStationshusetKlubbar, föreningar och bofasta Frö-sundabor kan hyra samlingslokalerna i Stationshuset. Hembygdsföreningens styrelse har beslutat om lite mer fasta rutiner för hur det ska gå till. Från och med �007-0� ska Stations-husets lokaler alltid bokas i förväg och ett hyresavtal upprättas innan nyckel lämnas ut. Föreningar och klubbar

får hyra lokalen till föreningsmöten till en kostnad av �00 kr för en dag eller kväll. När lokalen hyrs för fester kostar den 75 kr per timme för samtliga hyresgäster. Som vanligt ansvarar hyresgästen själv för att lokalen lämnas i städat skick. Skulle så inte vara fallet kom-mer ansvarig hyresgäst att debiteras för extra städkostnad på 500 kr. Mer information kan fås av Monica Blumenthal, 08-5�� 40� 03.

6 2 2006

Frösunda spelmän har aldrig svikit föreningen och dess aktiviteter under de 30 år den har varit verksam hittills. Spelmännen bestod under de första åren av pianospelande pappa Bernt Wredh och de fiolspelande sönerna Carl-Henrik och Håkan Wredh samt Sven Wahlström från Solsta. För ett tiotal år sedan ersattes Sven av mång-instrumentalisten Anders Olsen. Håkan Wredh fick i tidig ålder låna morfars fiol och började så smått lära sig spela själv. Han fick lite lektio-ner i den kommunala musikskolan,

men inspirerades bättre av Täby spel-mansgille och Orkesta spelmanslag där bland andra Sven Wahlström från Solsta fanns med. Han var son till Kjell Wahlström som på den tiden var en känd underhållare i Frösunda. Vågen av svensk folkmusik från radio och senare tv var också Håkans stora inspirationskälla. När Carl-Henrik Wredh vuxit upp och tog sin stora examen var hans högsta önskan att få en fiol i present, vilket infriades av pappa Bernt. Så var spelandet igång. Bernt Wredh hade en bakgrund från kyrkomusik och körer, pojkarna från spelmanslag och Anders från folklig jazz. Men det hindrade inte att de till-sammans hittade en form som passade alla och som kunde nå ut till Frösun-daborna och hembygdsföreningens medlemmar. Spelmännen har medverkat bland

Frösunda Hembygdsföreningsalldeles egna spelmän

Frösunda är en rik plats på många sätt. Förutom fornläm-ningar och bredband finns här också levande spelmän som förgyller hembygdsföreningens sammankomster. Det har blivit många toner under 30 år!

annat på allsångskvällar, vårprome-nader, midsommarfiranden, årsmöten och alla julmarknader som hembygds-föreningen anordnat. Många av låtarna de spelar härstam-mar från bygden och är upptecknade av tidigare sockenbor som Sven Wahl-ström. Han var släkt med Kalle Edman som fått låten Kalle Edmans snoa upp-kallad efter sig. Emil Norström, som bodde i Grebylund, har fört vidare en hambo. Mjölnare Sundqvist och Tore Lindqvist spelade bland annat en låt från Tores morfar, och Jerker Jansson Vreds vals. De lärde sig låtarna från spelmän som bodde i Hästberga vid Söderby i Orkesta. En del av dessa spelmän är tidigare presenterade i Sockenstrunt (nummer 1 1985). Bröderna Wredh kommer särskilt ihåg den första officiella spelningen för hembygdsföreningen i Frösunda,

7 2 2006

maj 1976. Föreningen hade anordnat en vårpromenad som slutade med kaffe och dopp i Frösundagården. Spelmän-nen hade övat in allsångslåtar och de var övertygade om att allt skulle bli riktigt bra. När de kom in i salen och ställde upp framför ett mönstrat dra-peri, som de än i dag i minsta detalj kan redogöra för färg och mönster i, skakade benen så kraftigt på Håkan att det var svårt att hålla takten. Draperiet tog dessutom all akustik från salen så han kände sig som han stod inne i en rulle stenull och spelade. Som tur var avskräcktes gruppen inte för vidare spelningar, och bröderna Wredh fortsatte att spela för nöjda öron i hembygdsföreningen som i år firar 30 år och är glad och stolt över att ha ett eget spelmanslag som alltid underhåller på tillställningarna. Vi hoppas att spelmanslaget vill hålla på i många år till! Ett hjärtligt tack!

Monica Blumenthal

Spelmännens första spelning för hembygdsföreningen skedde i Frösundagården 1976. Från vänster spelar här Sven Wahlström, Thomas Jäverbrant, Håkan Wredh och Karl-Henrik Wredh. De spelade också när midsom-marstången restes vid hembygds-föreningens första midsommarfiran-de på Björkvallen samma år.

8 2 2006

Staffan Stalledräng har gamla anor. I vårt land är han först känd i samband med något som kallades Staffansskede, av namnet Stefanus och fornsvenska skedhe som betydde lopp eller lö-pande. Loppet var från början egentligen en kappritt natten mellan juldagen och annandag jul, varvid man sökte nå först till vattningsstället före soluppgången, för att låta hästen få ”grädden” (kraf-ten) av vattnet. Den troddes därav bli rask för stundande år och ryttaren själv blev först med alla arbeten, särskilt skörden. Sedan red man omkring i byarna med bloss eller stjärnor (därav namnet stjärngossar), sjöng Staffansvisor och trakterades. Seden urartade genom fylleri eftersom den givna trakteringen var brännvin. Seden förbjöds därför på �700-talet. Men så lätt var det inte att avliva en urgammal tradition. När ritterna förbjudits ersattes de ganska

omgående av något som i folkmun kallades för Staffansgång. Till en bör-jan var gången helt enkelt ofoget att genom sjungande av Staffansvisor störa sovande grannar. Stjärngossar med strutar som hu-vudbonad blev ganska snart något som hörde julen till. För att inte myndig-heternas intresse ånyo skulle väckas, försvann Staffansvisorna ur stjärngos-sarnas repertoar och de blev i stället frambärare av julens glada budskap. Indelad sockenSocknarna var indelade i revir och i de flesta fall fungerade detta utan större problem. Kyrkvärden Johan Johansson i Fågelsunda (född 1856) berättade på en julgransplundring �937 hos Östervalls i Rolsta att han som barn på juldagsnatten spänt väntade på stjärngossarna som gick i gårdarna och sjöng. Han berättade vidare att han i ungdomsåren varit med om

Staffansgång en sex sju år, och att det var samma sånger som sjöngs då som �937. Min farfar Emil Andersson var på �890-talet dräng hos ovannämnde Jo-hansson och har berättat att han då un-der fyra jular deltog i Staffansgången. Sångarna var sju stycken; tre från Fågelsunda och fyra från Rolsta. Det övades för full hals i drängstugorna. När juldagsnatten kom kunde man de gamla sångerna utantill och gruppen utrustades med vita långskjortor, stru-tar på huvudet och en stor stjärna med lykta i. En av gruppens medlemmar var Judas med stort svart lösskägg, iklädd svart långrock och försedd med en stor axelremsväska som efter välförrättat värv kunde innehålla en hel del godsaker och även pengar som delades lika mellan deltagarna. Emil Andersson har vidare berättat att Ville Ahlén var utrustad med en fantastisk sångröst och bads ofta om en solosång i stugorna. Förutsättningen var att Ville fått sig ett par knappar i västen, ty Ahlén var en mycket blyg ung man som knappast vågade sjunga

Gruppen som startade Staffans-gången i Fågelsunda juldagen klockan 19:00 1945. Från vänster ses Bertil Karlsson, Sigvard Jans-son, Evert Karlsson, Bengt Anders-son (Judas) och Åke Andersson. I gruppen ingick även Ragnar Pettersson och Berthold Östervall som anslöt vid Enberga respektive Östervalls.

Staffansgång i Frösunda

Staffan Stalledräng har inte varit synlig på vägarna mellan Frö-sundas gårdar sedan många år. Bengt Andersson, som var en av stalledrängarna för 60 år sedan, berättar hur det gick till.

Okänd fotograf

9 2 2006

i gruppen utan smörjmedel. Han ville även vara gruppens Judas, troligen mest för att kunna gömma sig bakom lösskägget. Man började sin Staffansgång att med parhästar och långsläde ta sig till Nygårds två gårdar. Slädfärden gick på återresan till Söderlund och Sundbyberg, och sedan tillbaka till Rolsta varifrån slädfärden startat. Släde från RolstaRusthållarn bestod med hästskjuts och kusk. Följden blev att man startade Staffansgången i Rolsta hos Rusthål-larns för att sedan lagom uppvärmda fortsätta med att sjunga i alla stugor i byn. Man fotgick därefter vidare till Fågelsunda där alla stugor i byn också fick höra om budskapet från Betlehem. Sen hade gruppen, som man sa på den tiden, bara ”kojraket” kvar, det vill säga dåvarande bebyggelse utmed landsvägen från Fågelsundavägen till Karlberg. När den rundan gjorts hade natten övergått i annandag jul. Min far Karl Andersson, uppvuxen i Rolsta, har berättat att även han va-rit stjärngosse och åren �9�7 - �9�� deltagit i Staffansgången efter i stort sett samma mönster som min farfar berättat om. Inför julen �945 blev jag erbjuden att vara med i Staffansgången. Det kändes på något sätt hedrande att vara

med om att föra en gammal tradition vidare.

Yngst blev Judas Det var en väl inarbetad grupp jag hamnade i. Det som kanske är för-vånande var det seriösa övandet som pågick under mörka höstkvällar. Som yngste man fick jag bli Judas. Det var lite besvärande med det gamla lösskäg-get (kanske från 1800-talet) men vad gör man inte. Stjärngossarna var sex till antalet, plus Judas. Axelremsväskan som jag som Judas utrustades med var troli-gen samma som min far beskrev som en jättesmålandspung. Min bror Åke hade kommit med i gruppen något år tidigare. Han var tekniskt intresserad och hade konstruerat en stor julstjärna som drevs av ficklampsbatterier. KafferekordTraden för Staffansgången var bestämd av tidigare generationer stjärngossar. Den var inte riktigt lika den som min far och farfar beskrivit som sin Staf-fansgång. Borta var resan till Nygård, Söderlund och Sundbyberg. Nu fanns i stället Torsholma by på programmet. Staffansgänget var välkommet i alla stugor och jag som inte varit med tidigare satte nytt rekord i kaffedrick-ande. Hela natten gick åt, och när vi sjöng på sista stället som var Skoga, hade klockan hunnit bli halv åtta an-

nandag jul. Inte hade jag fått några pengar i min stora pung heller, men den var proppfull av andra godsaker som hör julen till: fikonpalt, knäck av alla de tänkbara sorter, den ena segare och godare än den andra, vidare fanns chokladpraliner och karameller av olika slag. Det blev ju ganska tungt för Judas med pungen att bära omkring detta. Därför turades man om att bära väskan under det man förflyttade sig mellan gårdar och stugor. SångarmedicinRagnar i Enberga var känd som en duktig sångare och ombads på många håll sjunga något vackert. Jag minns att hos August Pettersson i Torsholma ville mor Elin att han skulle sjunga Helgdagskväll i timmerkojan. Ragnar tvekade, en hel natts sjung-ande ute i kylan började kännas i halsen. Då gick August bort till köks-dörren och sa: Ni kommer inte härifrån förrän Ragnar sjungit och medicin för halsen ska han få när han är klar. Ragnar sjöng önskevisan och fick medicin av sin farbror August. Jag var med i Staffansgången åren 1945 - 49. Under de åren utgick flera duktiga sångare, som Ragnar Petters-son, Berthold Östervall, Arne Öster-vall och Evert Karlsson ur gruppen. Tursamt nog var det oftast bara en ny varje år. �949 hade Staffansgänget följande

Staffansvisorna på Bengt Anders-sons tid var i regel mycket seriösa julsånger. En vanlig sång var psalm nummer 63 i gamla psalmboken. Besöken i gårdarna inleddes med en gammal version av ”Goder afton” och avslutades med en speciell tackvisa. Däremellan sjöng stjärn-gossarna de andra sångerna, drack kaffe och annat, samt tog emot god-saker i den stora judaspungen.

�0 2 2006

sammansättning: Bertil Karlsson, Åke Andersson, Sigvard Jansson, Bengt Andersson, Erik Eriksson och Anders Andersson (Judas). Staffansgången fortsatte några år in på �950-talet med nya stjärngos-sar, men seden som var grundad på en tusenårig tradition orkade inte möta tv-åldern. Vissa regler fanns för stjärngos-sarna, men vem som instiftat dem vet ingen. Kask var något som man blev bjuden på i många hem, men den som visade tecken på att bli berusad fick inte följa med in och sjunga utan skickades i förväg till nästa ställe på en tillnyktringspromenad som gjorde att vederbörande tackade nej till nästa kask. Man fick med andra ord inte bli berusad och uppföra sig illa. Psalmer och sångerCeremonin var densamma vid alla hus. Man radade upp sig utanför sovrums-fönstret, tände stjärnan och drog igång med de gamla sångerna. Det blev ju lite tjatigt med samma sånger så många gånger, så ibland sjöng vi Stilla natt och Det är en ros utsprungen (psalmer som vi alla lärt oss utantill i skolan). Även Staffan var en stalledräng var självskri-ven på programmet. Man hälsade med sång och tackade med sång.

Alla tog ändå inte vårt intresse för att föra traditionen med staffansgången vidare på riktigt allvar. Således över-lämnade skomakaren Liljemark till gruppens ledare Mjölnar-Bertil (Karls-son), de samlade alster i versform han sade sig ha kommit över. Han tyckte att när vi ändå spelade och sjöng så fanns det roligare saker att lära och öva in än religiösa sånger. I samlingen som Bertil fått fanns även en packe nidvisor om olika invånare i socknen, nya texter som var författade till välkända melodier. Staffansgrup-pen hade omåttligt roligt med skoma-karens samlade verk en tid. Eldiga sångerEn kväll när vi skulle öva inför staf-fansgången och inspirationen tröt på grund av vår nya ”visskatt”, sa Ragnar Pettersson i Enberga: ”Det här går inte”, tog luntan Bertil fått av skomakarn och slängde den på brasan i kakelugnen. Han fortsatte: ”Såna här visor har benä-genhet att bli populära och troligen blir det vi som beskylls som författare. Det vill jag inte vara med om. Vill någon sprida skit bör han göra det själv”. Kvar på bordet av hela samlingen låg ett blad med nedanstående filosofiska funderingar:

UR VANTRO OCH BLINDSTYREKanske att det i stjärnorna skrivet står,vad vi grubblat på i snart tvåtusen år.Så säg oss ni stjärnor som blinka på pällen,vem var det som gjorde Maria på smällen?Har du lärt dig läsa, men inte det lästa förstå,är det ungefär som att plöja, harva men inte så.Då blir det lika fåfängt att läsa i en bok,som att sitta vid åkanten och meta utan krok.Ugglan är ett konstigt djur, på dagen ser den ingenting,den kan endast ana mössens och sorkarnas spring.Men på natten ser den precis lika bra som på dagen,man förundras att så mången sork och mus blir tagen.Intet glömmes fortare än det som är väl gjort,och intet minns man längre än det baktal sport.Den som gör en god gärning borde bli berömd,men vanligt är, när såren läkt, är hjälpen glömd. Lennart Liljemark

Det var väl inte alla som riktigt delade Ragnars åsikt om skomaka-rens lunta och det hade troligen gått att gallra ut en del bra saker ur hans ”Vantro och Blindstyre”. Allt handlade inte om hur illa ställt det var med heder, moral i socknen, men för större delen var nog kakelugnsbrasan rätt plats. För att undvika att gruppen på något sätt skulle bli oense om Liljemarks lunta, uteblev alla protester.

Bengt Andersson

Det finns flera Staffan, Stefan eller Stefanus inblandade i firandet av Staffan Stalledräng. Bilden här kom-mer från Dädesjö kyrka i Småland och är målad på 1200-talet. Motivet är hämtat från en gammal legend och föreställer Herodes stalledräng Stefanus, som berättade att han sett Betlehemsstjärnan. Men Herodes brydde sig inte. Då vaknade en stekt tupp till liv och berättade att Jesus var född. En annan Stefanus var den förste kristne martyren som blev stenad omkring år 36. Hans dag i alma-nackan är annandag jul där Stefan har namnsdag. Enligt en annan legend ska Jesus ha botat Stefanus häst. Därför blev Stefanus hästens skyddshelgon. Den modernaste Stefan eller Staf-fan ska ha varit den förste biskopen i Hälsingland under 1000-talet. Han kallades Staffan Stalledräng eftersom han var en god ryttare och hästvän. När han rev ner gamla avgudatempel blev han ihjälslagen av folket. Dessa legender har kokats sam-man till en god soppa, och dess-utom kryddats med lite tre vise män från trettondag jul och diverse andra traditioner.

Okänd fotograf

�� 2 2006

Frösunda Vårmarknad anordnades för första gången lördagen den �0 maj 2006. Marknadsplats var Torsholma nya ridhus på gärdena � km morr om Frö-sunda Stationshus. Vädrets makter var väl inte på så gott humör. Men vad gjorde det att det regnade emellanåt när utställare och besökare i lugn och ro kunde vistas under tak och bekanta sig med diverse hantverk och loppmarknadsbord som ansvariga Frösundaföreningar ställt på plats.

Frösundas förstavårmarknad

Det fanns tillfälle för alla som ville prova på bland annat skytte, mäta sin kunskap i tipspromenad, dividera och spekulera i Veteranklubbens gamla maskiner, lyssna på erfarenheter i hjälparbetet från Karelen eller bara stryka en hand över fårfällens ljuvliga skinn eller kuddens härliga stopp-ning. Det fanns också möjlighet att be-undra målade tavlor från sockenbor, fiska efter godis i fiskdammen, hitta på namn till Nallen som kunde bli ens egen eller sitta och småprata med en hitrest grannsockensinvånare över en

kopp kaffe med dopp, som klubbarna ordnat, eller se på när hundarnas lek-glädje fortplantade sig i agillitybanan eller fick härlig massage efter utfört arbete. Många utställare fanns på plats för att berätta om sin verksamhet och många besökare lyssnade och tog till sig av lärdomen. Det blev en härlig lördag som både besökare och ansvariga utställare och de jubilerande föreningarna kunde glädja sig åt. Väl mött nästa år igen! Förhopp-ningsvis blir det den �� maj �007.

Monica Blumenthal

�� 2 2006

StyrelseMonica Blumenthal, ordförande..... 08-512 402 03Anita Roos, sekreterare ................. 08-512 302 66Johanna Wåhlin, kassör ................ 08-512 302 63Kristina Edlund .............................. 08-512 303 37Anette Klein .................................. 08-512 303 06Malin Cederfjärd ............................ 08-544 957 88Ingvar Lundwall ............................. 08-512 302 34Lilian Olsson .................................. 08-512 300 53Hans Palmekrans .......................... 08-512 300 15

Frösunda hembygdsförenings kvartalstidskrift, grundad 1978Förra utgåvan var nr 1 2006

Arbetsgrupp för detta nummerMonica Blumenthal, mockis@gloacalnet.net ....08-512 402 03Bertil Hellsten (ansv utg), b@ev.se ..................08-512 302 54Alf Jansson ......................................................08-512 402 91

Foto Bertil Hellsten där ej annat anges

Plusgiro 80 58 98-4. Medlemsavgift vuxen 100 kr/år.

Bakom julmarknaden i Frösunda ligger ett stort arbete. Ett varmt tack vill jag skicka till alla styrel-semedlemmar, Frösundabor och grannboende som ställt upp mangrant på förberedelsekvällarna inför Frösunda Julmarknad. Man har pysslat, snickrat, sytt, stickat, tovat, handarbetat, skänkt material, kommit med idéer eller bara uppmuntrat alla till gemensamma aktiviteter. Kul stämning, många skratt och härliga hantverk blev resultatet som presenteras på Frösunda Julmarknad vilket förhoppningsvis kommer alla till del. Än en gång: ett hjärtligt tack, skriver Monica Blumenthal som fått förmånen att vara ordförande i denna fantastiska hembygdsförening.

I stationshuset har elitens och flitens lampa lyst under sena höstkvällar. Här har det tillverats många olika saker, och just den här kvällen pågår den slutliga inventeringen och prissättning av allt som ska säljas på den stora julmarknaden.

Frösunda snickeri rymmer mängder av möjligheter i form av verktyg samt kunnande hos snickaren själv, Pär-Ola Svensson. Allt detta har hembygds-föreningen fått utnyttja till julmarknaden. Slöjdarna har bland annat tillverkat domherrar. Just här pågår tillverkningen av den viktiga sittpin-nen.

Hemligheten bakom

julmarknaden

Styrelsemedlem avlidenIngvar Lundvall valdes i våras till ledamot i Frösunda hembygdsförenings styrelse. När detta nummer av Sockenstrunt förbereddes nåddes vi av meddelandet att han avlidit. Hembygden är fattigare.