gäddviket segel sÄllskapet gÄddviken

3

SEGEL SÄLLSKAPET GÄDDVIKEN

I detta nummer av Gäddviket blomstrar Gäddisandan (s.2). Gäddisregattan ställs tyvärr in (s.5) men Seglarlägret blir av. Vi skärskåda matriklar och förteckning (bilaga) och förundras av det vackra i att varva Värmdö (s.18). Glädjas gör vi också i att Lilla Skratten är redo för ännu en sommar (s.14)

Manusstopp nästa nummer 10:e augusti. Mejla bidrag till [email protected]

2020

Gäddviket

Gäddviket nr.3 2020

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Som så mycket annat i coronatider blev Sillsexan inställd, och därmed ordförandens vårtal. Temat skulle ha kunnat vara Gäddisanda:

Gäddis är en klubb med traditioner, en god tradition är att hjälpa varandra! Här är några exempel som jag noterat under vintersäsongen:

Anna-Karin fick sina stöttor stulna natten före torr-sättningen. Medlemmarna samlade snabbt ihop tillräckligt med materiel för att kunna ställa av hennes båt ändå.

Det var tillåtet för hamnliggare i risk gruppen att utebli från vårens allmänna arbetsdagar för att minska smittorisken. Den oro för missbruk som uttrycktes av en del kom på skam: Endast ett fåtal personer som hade anledning att vara extra försiktiga uteblev.

Under bojiläggningen fick några till uppgift att plocka ner andras täckställningar, vilket gjordes utan klagomål.

Trots att arbetsstyrkan var något reducerad gick sjö-sättningen bra. Alla som var med fokuserade på sitt jobb, arbetet gick till och med bättre än det brukar.

Inför städdagarna kunde vi konstatera att trots lite mindre rustningsarbete på yachterna under våren blev skräphögen minst lika stor som vanligt.

Klubbens tyngsta båt sjönk olyckligt strax efter sjö-sättningen. Artemis plockades på ett imponerande sätt upp av hjälpsamma, kreativa medlemmar.

Gäddiasanda blomstrar i coronatider

3

lärdom: Vi bör se till att Gäddis har nattvakter på plats hela första veckan efter sjösättningen.

En del nya hamnliggare är förvånade över hur smidigt det går att få hjälp på hamnplan. Står man ensam och osäker vid mastkranen så strömmar det till hjälpsamma händer.

sk å l f ör g ä ddv ik a r e n som alltid ställer upp!

Också sjunger var och en Gäddisvisan i sin egen kammare!

för övrigt: Valberedningen har gått ut med en enkät för att sammanställa medlemmarnas intresse och lämplighet för att erhålla en post i Gäddis. Du har väl besvarat och skickat in den? Om inte, gör det nu!

Om du inte redan har gjort det, lämna en fungerande mejladress på hemsidan så får du veta mer om det som händer i klubben.

Följ Folkhälsomyndighetens direktiv och delta försiktigt i Midsommarfirande på Lilla Skratten och Eskadersegling till Trosa.

Råder er

Bosse Willén


Er hamnfogde

Jacob

Ja, detta torde väl vara en typisk mellan hamnhörna eftersom det inte finns så mycket att säga om hamnen.

Det mesta som skulle göras är gjort.Hamnplanen är prydlig, klubbhuset

glänser och klubbholmen är öppnad. Som ni kanske vet planerade vi att bygga nya uteskåp på verkstaden och jag hoppas nu att vi ska kunna sätta igång med det i augusti/september om corona tillåter. Det kommer i så fall en särskild kallelse till det så småningom.

Men för övrigt får ni alltså hålla er när det gäller hamnjobb.

Istället får jag önska er en fantastisk sommar tills äntligen verkstaden tar emot oss i sin kärleksfulla famn framåt oktober.

Och glöm inte – tack för att ni jobbat på så bra och gjort så fint, åt er själva…

När många hjälper till går det fort att få hamnplan fin.

JACOBS HAMNHÖRNA

Det mesta som skulle göras är gjort

5

Er hamnfogde

Jacob

Fredagen den 27 mars meddelade regeringen beslutet att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, som idrottstävlingar, med fler än 50 personer. Förbudet gäller från den 29 mars och tills vidare.

Ett av de mest uppskattade evenemangen på regattan är regattamiddagen på lördagen, som brukar samla 7090 personer. I det rådande cov19 läget är det inte tillrådligt att ha denna middag och inte heller

någon pub, som också är ett uppskattat socialt inslag.

Vi vet inte hur sjukdomsläget kommer att utvecklas, även om det sägs att allt kommer att bli bättre inom 12 månader. Vi anser därför att det är bättre ställa in redan nu, med tanke på folks semesterplanering och dylikt.

Ett tråkigt beslut att ta men tyvärr nödvändigt.

Kappseglingskommiten

Seglarlägret på Lilla Skratten blir av som planerat! Avslutningen hålls tills vidare stängd, även för föräldrar, men vi ser framemot att välkomna alla friska ungar till ön! Arbetet med att minska risken för smittspridning kommer självklart att vara ständigt närvarande.

GÄDDISREGATTAN

Tråkigt besked – Gäddisregattan inställd

Seglarlägret blir av!

Juniorverksamheten


Artemis...

7

Hur ska jag kunna sammanfatta upplevelsen att ha jakten ens

under ytan i mer av en vecka?Det går inte. I ärlighetens namn

vill jag inte ens tänka på det. Men om jag nu ska försöka, tror jag att göra det osammanhängande är den enda kodnyckel som passar. För det är just som osammanhängande hela upplevelsen minns, och framförallt var det just så det kändes den där långa veckan.

Vad var det som just hade hänt? Hade det verkligen hänt? Var det inte en dröm? Eller en mardröm – som jag ville tro för en yrvaken sekund dagen efter att jag hade sett henne ligga där under ytan.

Jag kan inte berätta om det på annat sätt än som en sjunken dröm. Hur kunde det vara möjligt? Om det var sant, kunde ingenting vara sant. Hur kan hon fortfarande ha fendrarna ute som om hon inte sjunkit?

Ömsom hånande, ömsom bedjande, flöt de i ytan som hyllande ballonger eller nödrop precis där vi hade lämnat dem.

Min värsta farhåga som sommars keppare har alltid handlat om att jakten ska sjunka, även när det en helt orimlig rädsla. I plastbåtar har jag ibland för undrats över att skepparkänslan är annorlunda, för att man inte ens med vilje kan tro att den faktiskt ska göra det.

Jungfrufärden – med den då gula Tallyho – när vi gick från Wiggbyholm och fick låna Gäddis alla dränkpunpar i panik för att hålla henne flytande redan utanför ett fik i Djursholm och då vi senare, med en bensinpump från Italien och pressning runt skrovet, bogserades till Ranängens vass och hittade spigg i kölsvinet sommaren efter, spelar nog in i den överdrivna rädslan.

Ett fullbordat sjunkande är

– en bild av en sjunken dröm


definitivt. En metamorfos till något oåterkalleligt, ett varande som strider mot allt vad segling, sjömannaskap och hopp innebär. All is lost.

Ängslan i det hela, att vår älskade Artemis hade sjunkit och stod

på botten, processen med bärgningen och turerna med försäkringsbolaget, den långa bärgardagen och dagarna när vi inte kunde göra någonting för att hindra att låta varje vrå och skrymsle, varje bord och balk, flytväst och sommarbok, ciggbibioteket, de omsorgsfullt sydda gardinerna och ryggstöden i röd sammet och guld, böneflaggorna från Himalaya som för blicken stilla vajade från sin krok ovanför barometern långsamt bli mer och mer omsvept och indränkt av oljigt vatten, mättat av multnande vikingaskepp och batterier, superfosfat och gammal bottenfärg…

Att se henne sjunka längre och längre ner i dyn just där vi för många års sen dök efter en mobiltelefon, med antenn, men gav upp för att vi där och då lärde oss att Gäddvikens botten är en vämjelig petroliumsörja som lätt grumlas upp med stigande svavelbubblor och slöjor av dy som följd, att med ökande obehag få förstå att varje svall och vindskifte skulle få henne sjunka djupare och djupare

i dyn. Att se vattnet, som mörknat av nervösa rörelser från en obekväm Kustkryssarmadam som kämpar emot tappert från både brygga och boj, dansa i strömmen och dag som natt överallt lägga sig tillrätta med doft och fukt i överallt och in i bara trät, att de krossade glasflaskorna vi med bara fingrar känt oss fram över i jakt på telefonen, nu trycktes längre ner i leran och omslöt säkert redan hela kölen och rodret. Att alla segel var ombord, att vi inte rakt ut visste vad som skulle hända om vi förvärrade situationen med våra försök till bärgning eller att varje kärleksfullt penseldrag nu varit förgäves när lacken flagnande nere i mörkret…

e

Vi hade verkligen sjunkit! Plötsligt kändes ett helt båtliv misslyckat, det enda som inte får hända. Samtidigt fanns det en storhet, en oundviklig sanning i det inträffade. Det var bara att lösa problemet och våren 2020 gav perspektiv på problem värre än sjunkna sommardrömmar. Det fanns en känsla av lugn i att veta att läget skulle förändras och i fallet med den sjunkna jakten bara kunna bli bättre.

Räddningen, bärgningen. När började vi tro att hon verkligen

9

Samtidigt fanns det en storhet, en oundviklig sanning i det inträffade. Det var bara att lösa problemet och våren 2020 gav perspektiv på problem värre än sjunkna sommardrömmar.


skulle flyta? Kanske när vi stängde förpiksluckan med en båtshake. Att vi klarade det! Det är helt makalöst vad vi kan göra tillsammans.

Med seglarcharmörers osvikliga känsla för att lägga kurs efter omständigheter och glatt humör, ett par bra idéer. Med stockar, pallblock, bredband och bojkar och en obehörigen helt vital uformad tvättbrygga i knappa båtens läng som seglades in över den sjunkna

som vore hon i akvarium till utställning, ett unikt marinakeologist fynd av ett helt bevarat nöjesskepp från nittonhundra talet! Känslan var ofta surrealistisk när man tvingades se henne uppifrån under en meter glittrande vatten. Hade någon klok, när allt väl var riggat och redo, sagt att det inte gick att lyfta henne, hade jag förmodligen trott på det. Men det gick. Vi klarade av att lyfta Sällskapets tyngsta hamnliggare

11

och det är med stor stolthet över alla kamrater som gjorde det möjligt, jag gärna tar chansen att berätta om min lilla båtklubb som självklart lyfter upp en Kustkryssare från botten på några timmar en måndagskväll! Sånt där fixar vi. Det är sånt vi gör. Vi löser det tillsammans. Vi kan vända det värsta till något vi blir starkare av. Det är sånt som gör Gäddis så fantastiskt.

V ad var det då som hände, hur kunde

hon sjuka? Vi vet att flottör

och pump fungerade utmärkt och att hon var torr klockan åtta kvällen innan. Pumpen fungerande dessutom klanderfritt också efter en vecka helt under vatten så den kan nog uteslutas vara skyldig. Men det regnade kraftigt runt tretiden på natten och den bästa teori jag kan komma på är att vattnet redan stod upp till bottenstockarna och flottören redan väntade på få slå till när strömmen gick i regnet. Hade hon varit urpumpad borde hon klarat ett antal timmar utan ström och det kan mycket väl stämma att pumpcykeln låg på sjuåtta timmar,

för mer varsamt har hon sällan läckt efter sjösättning med hundra meter tejp och halvt paket cocosfett från Hendriksdal.

Det fina och tröstande med den teorin är att inget ens i efterhand borde gjorts annorlunda och det

har gjort det mycket enklare att kunna sova om nätterna. (Självklart borde vi haft två av varandra oberoende pumpar, men vem har det natt tre?)

Det var en olycka med flera inslag av otur som inte någon kunde rå över. Det var oundvikligt på sättet det hände och det

inträffade är att betrakta– inte som ett misslyckande utan som ett positivt minne – och bra exempel på att hopplöst inte är detsamma som omöjligt.

Ett varmaste och hjärtligaste tack för all hjälp! Utan er hade det inte varit möjligt.

Lacka pump-hantaget

och segla vackert!

Gabriel

Jag gärna tar chansen att berätta

om min lilla båtklubb som självklart lyfter upp en Kustkryssare

från botten på några timmar en måndagskväll!


Foto: Björn Hedin, Sjöhistoriska

Den här fina modellen av en folkbåt finns att beskåda på Sjöhistoriska. Den låg i Gäddis på 70talet och ägdes av Gunnar Åkesson och sedan av paret Tovoté.

Båtens vidare öde okänt. När Sjö historiska skulle göra en modellsamling av fritidsbåtar mätte Sigvard Garnum, gäddismedlem och arkivarie på museet, upp båten och Göran Forss, modellbyggare där, byggde med gäddisvimpel och allt. Nu finns den alltså på Sjöhistoriska.

Sigvard var pappa till Janne Garnum som gick bort härom året, alldeles för tidigt, bara några och 50 år. Janne hade en kanotkryssare som låg där IF:arna ligger idag. Det var en mycket speciell båt med en bom som förstag.

När jag var till SeaSea i Lännersta för att tigga nyttopriser till Boo fyr berättade man att Janne hade jobbat där och gjort gott intryck tydligen för jag fick med mig fina priser och rabatt på 15% till alla medlemmar.

Kis

ar m

an

, kan man skönja vim

peln

Janne går till botten med lite historisk Gäddiskuriosa

13

Hälsningar Janne

Jag minns också att Gunnar berättade en lite kul historia.

Han jobbade som varubud i sin ungdom och körde lastbil. En gång hade han fått en körning ut på Lovön, men kört vilse på en grusväg.

I vägens slut stod en svart limousin parkerad. Den hade med reg. nr A1, det var men andra ord kungens bil, och chauffören stod och putsade på den. När Gunnar skulle vända lastbilen råkade han köra fast. Kungens chaufför försökte hjälpa honom loss, men han satt verkligen fast.

Janne under årets premiärseglats – still going strong

Redaktionen kan inte bilar men kanske syftas det på denna "A1:a"

Foto: Björn Hedin, Sjöhistoriska

Då kom kungen själv, Gustav den V, ut från skogen där han haft något ärende och frågar vad som står på. ”Ja ers majestät”, sa lakejen, ”chauffören här har kört fast.”

”Jamen”, sa kungen”, då får vi väl hjälpa honom loss då”.

”Så där satt jag vid ratten och kungen och lakejen sköt på och med deras hjälp kom jag loss” berättade Gunnar.

Ja sådan kunde han också vara V Gurra.

Kis

ar m

an

, kan man skönja vim

peln

Janne går till botten med lite historisk Gäddiskuriosa


Stene och Christian diskuterar vad som skall ner

Så här gick det till när klubbholmen öppnades inför säsongen helgen 16-17 maj. Öfogde Inga-lill Bruno om alla göromålen som bockats av.

Lilla Skratten redo för ännu en sommarL:A SKRATTEN

Nisse och Björne lagar brygga när den andra är åtgärdad och boj utlagd

Ulf och Gustav mögeltvättat, skrapat och målat förrådet

15

Emma & Pia krattar

Det var samling i klubbhuset klockan nio på lördagen. Sysslorna fördelades och så sattes det igång. Fönsterluckor togs bort, båda byggnaderna städades och fönstren tvättades.

Det röjdes sly och krattades gångar, Verandamöblerna åkte fram och tvättades. Toaletternas städades och pumpar monterades vid handfaten.

Det kollades bryggor, monterandes bad respektive räddningsstegar, elverket kollades, taken borstades.

Sedan var det bara att hissa vimplarna och ta ner snöstöttorna i klubbhuset.

Faktum är att en del av detta var

redan gjort av medlemmar som varit ute på ön tidigare. Det är jag tacksam för och uppskattar mycket.

Klubben bjöd på lunch båda dagarna.Nu under sommaren kommer vi att

rensa under taket i klubbhuset, det vill säga slänga det som inte används. Alla som har privata ägodelar (till exempel segelbrädor) där uppmanas att hämta dem snarast.

Vi ses väl till hösten när ordningen på jobbet blir det motsatta! Vid pennan

Inga-Lill Bruno


…kommer inte att organiseras, denna gång, av oss som har gjort det på sedan många år tillbaka. Fritt fram för andra att ta över och/eller spontaniteter av besökare på plats. Nisse & Yvonne

det var den 25 april år 2020. Inget bibliskt datum, egentligen, ändå en dag för möjlig återuppståndelse.

Det var nämligen dagen då Peter Seybolt och Sophie Guitard beslutade sig för att förbarmas över Henrik Edbergs däckslösa m:30:a Kajanda.

De stod helt enkelt inte ut med tanken på att den skulle skrotas. Nåja, Peter stod inte ut med det, det är oklart hur starka känslor Sophie egentligen har för skutan eller om hon hade något val ...Nu kommer Kajanda – även kallad Kajan – ligga på Peter och Sophies tomt i Uppsala under ett tält i väntan på renovering. De har redan ett antal båtar plus renovering av huset och

bygge av ett hus i skärgården att ägna sig åt, så bara Gud vet när Kajan flyter på nytt.

En rörande insats är det under alla omständigheter, värd att uppmärksamma. noterat av Mason Lee

NOTIS

Midsommar på Lilla Skratten…

Dagen då Kajan fick chans till ett nytt liv

Kajan på slipvagnen. Paret på kajen.

17

Årets Jubilarer2/4

Gun Nilsson 75 år

9/10Ingrid Buhre-Astley

75 år

26/10 Fredrik Jahnke

50 år

9/12Sophie Guitard

50 år


I Gäddis på 30-talet fanns det två ärtor. Den ena var Reo-Ärtan som hade en vacker trettia som hette Reo. Den andre var Niniche-Ärtan, som hade en gaffelriggad tio meter lång fyrtia, Niniche.

”Niniche-Ärtan” sades vara en pigg 50-årig gubbe. Hans lilla egenhet var att försöka segla så många varvs som möjligt runt Värmdö varje år.

I denna artikel av hans gast Johan från SGG årsbok 1936, skildras hur han slår personligt rekord med tolv varv runt Värmdö på en säsong.

Håll tillgodo, hälsar Lasse Salomonsson som dök ner i arkivet och som tycker att detta är något att begrunda för alla kära Gäddvikare som kämpar sig runt i Boo Fyr – L:Skratten en gång om året.

VÄRMDÖ-VARVNINGARNA

Från Arkivet

19

et är en lördagskväll i februari hemma hos mej,

som tanken på rekord sprang upp. Och det är lika bra att ni låter mej berätta hur det gick till, så kan ni redan från början vara med på noterna.

Som sagt, hemma hos mig satt vi och gänget bestod av Lalle, Fredman, NinicheÄrtan och undertecknad, även kallad Johan. Vi trivdes, vi hade några nubbar och trivdes ännu mer, sedan båtsnacket kommit igång på allvar. Man kan nog sitta och prata boxning, skidor, cykel och allt vad man varit med om i den vägen, men förr eller senare går man – utan att man märker det – över på båt, och där fastnar man. Finns det något trevligare att klyka om än båt – jag bara frågar!

Vad som satte igång det hela var en helt bagatellartad fråga som någon slängde fram åt Ärtan, nämligen vad han skulle ta sig till under sommaren. Ärtan visste precis inte riktigt, ”kanske man går in för en verklig rekordsättning på rundan, förra året seglade man tio gånger….Vad säger Du Johan, vill du bli sekond åt mej så får du!”

Tacka sjutton för att jag klippte till med detsamma. Jobbet blev en smula slitsamt men resultatet blev bra. Till att börja med var Niniche första

båt i sjön i Gäddis, anno 1935 på våren. Rekordfärderna startades alltså ganska kvickt, ännu medan många låg kvar på land och spacklade och stod i.

Den 12 maj kl 02.15 drog vi opp kroken i vår lilla trevliga vik, och för en fin slör och läns lämnade vi Gäddis. Ärtan är ingen tokig skeppare och trivsamt har vi ombord, skriv opp det. Och jag själv är ingen dum sekond – tror jag.

Rätt så raskt forcerade vi sedan Skurusundet och Stäket och tidigt på söndagsmorgonen kunde vi ankra vid Hölö, ett känt rastställe för oss Gäddvikare. På morgonen (startklara halv nio) stod en rätt rivande kuling över farvattnen och med tre bommar inne för storn började vi en hård och stänkig kryss mot norr. Äntligen vid Klövholmen började en vindträta som gynnade oss så tillvida att vi, med fulla klutar och i frisk undanvind kunde rusa ned mot Vaxholm och länsa hela vägen in till Gäddviken.

”Prima segling”, sa Ärtan, då vi tog boj klockan fyra på söndagskvällen, och jag hade inget att anmärka.

Nu får jag faktiskt en känsla av att ni blir yra i skallen om jag berättar om varenda runda som Ärtan och jag gjorde i somras. Jag tänker inte göra det heller; emellertid måste jag göra er uppmärksamma på att varje varv

D


är på 50 distansminuter, så det är inte precis detsamma som en timlöpning på Stadion. Man hinner med åtskilliga slag, pröva många sorters vindar, innan man fullföljt den dylik tripp.

I varje fall: Lördagen den 19/5 startade vi den andra trippen runt Värmdöns vackra stränder. Läns och slör gynnade oss – som vanligt sa jag åt skepparen, då vi halv elva på kvällen ankrade vid Hölö. Söndagen gav oss fortfarande slör och läns upp till Klövholmen, sedan fick vi kryss om omväxling till Stegesund och sen en rasande grann skjuts in till Gäddviken, dit vi kom vid sextiden.

Så kom pingsten, och det blev en helg som man inte glömmer i första taget. Redan den omsorgsfulla stuvning som företogs av allt ät och drickbart gav glada förväntningar. I likhet med en del andra Gäddvikare skulle vi till Munken, dit Nynäshamns SS hade inbjudit alla glada Gäddisgubbar, särskilt då Niniche, som skulle segla om Väderhatten. En vis man lär ha sagt att en mulen morgon ger en klar

dag och det ordspråket skulle jag vilja göra om så här: Det är inte säkert att en bra start ger bra resultat. Och det ordspråket bör stå sig.

För vår del kom vi nämligen över startlinjen två sekunder efter skott och efter slören till Fjärdhällarna låg vi som femte båt. Vinden ökade hela tiden och då vi, rätt vad det var,

i plattläns fick en åskby över oss, sa det pang, bom och krasch, och så låg det gamla gaffelstället i lä.

Ett rigghaveri händer fortare än kvickt, det kan Gurra Hultquist vittna om. Trevligare kan man ha det i en segelbåt, men Ernst han tog det lugnt, det vill säga så lugnt som man överhuvudtaget kan uppträda, då mast segel och hela konkarongen ger sig av utombords. Vad var nu egentligen annat att göra annat än ankra och ta saken kallt?

Sedan vi jobbat en stund tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av något innanför västen. ”Sjåpa dig inte nu Johan” sa skepparen och kommenderade fulla glas.

Så kom Greven och Anders Björklund med Skum IV och skalade

Jag göra er uppmärksamma på att varje varv är på 50 distansminuter, så det är inte precis detsamma som en timlöpning på Stadion. Man hin-ner med åtskilliga slag, pröva många sorters vindar, innan man fullföljt den dylik tripp.

21

förbi. ”Hoppa” sa Greven åt Anders och Anders hoppade, precis som Adas Kålle. Dock med den skillnaden att denna gången fanns det släpvagn, det vill säga han hamnade där han skulle, hos oss. En bra gast Anders.

En motorbåt såg vi styra ned på oss från Nämndöhållet, och så blev det bogsering förstås till Munken. Och så var den dan förstörd.

Men akta er noga alla SSGare, för att ta vad för slags bogsering som

Reo


helst. Vi råkade ut för en fiskare som tog oss på släp, och allting började verka skapligt. Framkomna till Munken bjödo vi ner gubben på en liten vickning i Nichans kapp, och efter en del smörgåsar, nubbar, öl och cigarretter frågade Ärtan hur mycket han var skyldig för skjutsen. ”Tie kronor, pojkar”. Det finns knölar….. Tio kronor för en samarittjänst på tre distansminuter, när gubbfan ändå skulle samma väg!

All heder åt Olle Bollin, som

drog oss ända hem till Gäddis, och inte bara drog oss, han utfodrade oss också, snöpliga haverister, med både grogg och snapsar. Men pengar ville han inte höra talas om. Heders Olle! Du visade att det finns sjöfolk med takter i! Efter Olles inhopp var både skepparen och jag rörande eniga om att därest vi nu igen skulle råka ut för ett haveri så skulle vi helst önska att Olle fanns i närheten. Så vi hoppas att ni andra inte överanstränger honom till dess.

Tiden led och det blev midsommar, som det blir om åren. Vi gjorde då tredje rundan, och då mötte vi på vägen två Nynäsgrabbar, som skulle upp till Gustavsberg och dansa! Vad sägs om den kärleken? Midsommaraftonen tillbringade vi åtminstone i Hölö, och på midsommardagen länsade och slörade vi oss fram till Vaxholm. Hit kom vi, likt ett expresståg, alldeles för tidigt, varför vi gick in till Edholmen ett slag.

Vaxholms hotell passerades klockan fyra och klockan sju döko vi in i Gäddviken, solbrända och trötta. Man talar om mat, men maken till den första frukost som vi serverade oss vid fyratiden på midsommardagsmorgonen, den finns inte. Fråga Ernst får ni höra. Färsk lax, färsk potatis, en liten, liten snaps, öl, smör och bröd

Niniche

23

– ja, det vattnas i munnen på mej vid minnet….

Lördagen den 30:de och påföljande söndag reste vi runt igen. Det var fjärde gången. Rätt snällt väder förresten, och trippen var notabel, därför att vi då träffade de första Gäddvikarna på sjön. Vid Galten kom Reo med ReoÄrtan och Klumpen och Anita med Lasse och Bengt, och det blev en del snack om väder och vind.

Efter detta kom en semestervecka med början lördagen den 8/7 och under denna vecka fullföljde vi femte varvet, fast vi dök ner till Elfsnabben ett slag, sedan förbi Röko för att därifrån slinka ned till Nynäshamn ett slag och hälsa på grabbarna där. På kvällskvisten på tisdag slog vi under lapparna och gåvo oss iväg hemåt. Färden gick förbi Ornö, det var en masig segling onsdag och torsdag, och sen full fart mot Möja, där vi råkade ta fel på Möja ström och rände rätt upp i en stor stenhög i en vik. Felnavigeringen berodde naturligtvis , som det brukar vid sådana tillfällen, på den ström som satte oss ur kurs. På söndag voro vi dock hemma igen efter en god vecka.

Sjätte rundseglingen gjordes 21/7 utan vidare äventyr. Den 28/7 gjordes samma sak om igen. Tro aldrig att det blir enformigt gossar! Den 17/8 löpte vi ut i sällskap med Fredman på Ailly, som hade med sig Greven, Arne och Eskil. Det var då vi stack ut till Almagrundets fyrskepp, som ligger cirka tolv sjömil till havs utanför Sandön.

Vi hade vissa betänkligheter, Ernst och jag, på grund av de intagna väderleksrapporterna, vilka berättade om fjorton meter utanför Söderarm. Men eftersom vi blev övertalade, så mönstrade vi på Ailly och stack så ut från Sandhamn i frisk akterlig vind.

Det blev en kuslig tripp, men samtidigt vacker och storslagen, grant var det att se fyrskeppet ligga och rulla i den grova sjön. Sjön ja, den ökade i ett, och vi fingo en rasande hård kryss hem till Sandhamn igen, gröna sjön rök om öronen på oss allihop. Sjösjukan härjade vilt ombord och särskilt mälarpiraten Eskil var illa utsatt. Greven försökte sätta igång med allsång, men vann inget gehör….

Våta som simpor var vi allesamman. Gissa om det var skönt att

Färsk lax, färsk potatis,

en liten, liten snaps, öl, smör och bröd

– ja, det vattnas i munnen på mej vid

minnet….


komma över i Niniche igen och ta sig en klämtare. Ernst och jag ångrade sedan att vi inte bjudit över Aillygänget också från deras genomsura båt. Men Greven smög sig ombord efter en stund, iförd ett par sura simbyxor, knöt sig på durken med en liter under huvudet och en gammal tomsäck som filt. Efter en stund tyckte Ärtan att det var märkvärdigt vad Revengegrundets klockboj levde rövare. ”Inte” sa jag, ”det är Greven, som kryssar mot Grönskär en gång

till i sömnen….. Och så tog vi oss en klämtare till. Greven tvivlar visserligen på allt detta, som han kallar förtal, men han är jävig.

Sedan blev det ingen hemsegling förrän på måndag, tack vare det hårda vädret, och klockan nio den dagen var vi hemma igen, efter en verkligt rolig och innehållsrik segling. Fredman hade emellertid på söndagen tagit Sandhamnsbåten hem och låtit Greven och gastarna segla hem Ailly. De startade vid femtiden på söndagen

1930 års upplaga av Skurusundet – Sandhamn

25

och voro efter sex timmars badning framme i Gäddis.

Åttonde, nionde och tionde varven gingo veckorna därefter. I tionde rundan var Kalle på Lalle med oss och det blev en upplevelse för honom vad jag kan förstå. I Fällströmmen domnade vinden av i skönt sällskap av undertecknad och sen blev det visst drivning med strömmen ända till Klacknäset, där man purrade mej. Uppe mot Galten träffade vi Anita från Träckelkrängla och så skulle vi ha sällskap hem. Men alla vet vad ett segelsällskap är, den ena kommer före och den andre efter – och den här gången kom vi före.

Elfte gången, den 7/9, svor vi på att dussinet skulle bli fullt och det tog vi vittne på. Ragge var nämligen med oss och dessutom hade vi sällskap av Ailly med Fredman. Vi seglade till Sandhamn, där vi klättrade upp på utkiken och glodde oss omkring. Det var värt besväret.

Sista varvet avverkades lördagen den 15/9 och började med en härlig slör till Stäket, där emellertid under tecknad måste fatta långlinan och kajka oss ut i Baggen. Vi hade nämligen tänkt oss att göra seglingen runt Värmdön i ett enda kör med en sista avstickare till Sandhamn, men då vi kommit till Långholmens fyr var klockan redan

rätt mycket så vi stod på hela vägen och anlände till Gäddviken redan 11.30 på söndagen.

Rekordet var ordnat, men sista seglingen hade skett i kylig väderlek och vi hade åtskilligt med kläder på oss för att klara speciellt de kalla nattimmarna. Utom dessa vara ”ordinarie” seglingar har Ärtan och jag gjort en del småturer: en gång seglade vi ut genom Oxdjupet runt Mjölkö och tillbaka, en annan gång till Velamsund, en gång till Fredan och en gång till Grisslinge.

Och – medge det – räknar ni ihop alla de distansminuter som Ärtan (Ernst Andersson är hans hederliga namn, om nu ingen vet det) och jag seglat, så blir det en hel del.

Klart är att jag skakat hand med min sommarskeppare och tackat honom för fina raider, men jag tycker att han är värd ett ärligt tack en gång till.

Johan


Rune Matsson 194 0 2 02 0

Rune och Yvonne 2007. Eskaderbesök hos Julle och Lena på Norrören

Farbror Rune kallades han för av några av oss som han umgicks mest med i Gäddis. Han kom till klubben någon gång på 80talet med M30:an Sensa och seglade gärna med våra eskadrar. Under flera år seglade han med sin kompis Janne Fransson, senare ensam i ifbåten Rödnäbba.

Vi fortsatte ofta seglatserna efter avslutade eskadrar. Rune uttryckte sin tacksamhet över detta då han ensam, tung och ovig fick hjälp med att lägga till och kasta loss några dagar till. Vår belöning var bland annat att han alltid

27

i har spanat in en bra sjötomt och styr försiktigt ditåt. Vi som är två ombord går först och når land så småningom.

Uppmuntrade av vår framgång stävar nu både Marianne och Rulle mot oss, men i lite olika banor. Ser ut att bli dött lopp när det skramlar till och… ja Marianne flyter, men Rulle har stannat. Två båtlängder bakom oss ungefär där vi nyss gick (med vårt större djupgående, mysko). Nåja det gick ju inte så fort, så han rinner väl av direkt. Nu har ju folkorna en ganska lång plan del av kölen. Står man på med den, kan det bli lite knepigt.

– Har du kört fast, frågar jag lite lågmält. Det är ju ganska stilla och det ligger andra båtar i närheten. Man behöver ju inte väcka uppmärksamhet i onödan.

höll med citronmuffins med kladd fyllning och att han gärna bjöd på gin och Grappo.

Dessutom delade han gärna med sig av sin kunskap om alla ställen han hade legat på i skärgården. Han hade varit överallt, så de var många. I hamnen gjorde han sin värnplikt både som hamnfogde och tillsyningsman under några år. På Lilla Skratten utmärkte han sig främst som självutnämnd enväldig domare under Baksmällan (flottpaddlingen på midsommar dagen), troligen mest på grund av att han inte var så intresserad av fysiska prövningar såsom kallbad.

Han var en mycket lugn och sansad personlighet. Sävlig rentav.

Följande återanvända del av en text från 2007 ger en aning om detta. Nu törs man nog avslöja att de inblandade personerna bakom de fiktiva namnen är Margareta Hedsved och farbror Rune. ”Folkan” är såklart IF:en Rödnäbba:


– Ja, det verkar inte bättre, svarar Rulle på ungefär samma volym och antagligen av samma skäl.

Rulle, som har tillbringat mycket tid på sjön, avvisar vänligt men bestämt ett undsättningsförsök från Marianne. Han tror nog fortfarande, precis som jag, att det borde lösa sig nästan av sig självt. Det är nog bara att vrida lite på snurran och gasa.

Efter en kvart med fullgasljudet från snurran ringandes i öronen – eller om det var omtanke – kom några ynglingar paddlandes på en surfbräda fram till Rulle och frågade om han behövde hjälp.

Nu är det ju ett tag se’n som hörseln var på topp och med uppmärksamheten på snurran, som egentligen bara producerade vichyvatten bakom båten, var det ganska lätt att missa ett par detaljer – som till exempel att grabbarna hade en lina med sig och att andra änden satt fast i land. Med viss förvåning noterar vi att dom paddlar hem igen med oförrättat ärende.

Det som först verkade vara en bagatell börjar nu dra ut på tiden.

– Ska vi komma ut och hjälpa till, undrar jag? Lite högre den här gången för att överhuvudtaget höras.

– Nä, jag går ut och lägger mig på svaj, blir svaret.– Öh, jaha, visst. Hustrun och jag tittar lite undran

de på varandra.

Det har nu blivit ganska mörkt och vi har fortfarande en brummande grundmarkör bakom oss. Vi kom

29

överens om att vänta en liten stund.Till slut segrar förnuftet över bekvämligheten och vi

lägger loss och halar oss ut försiktigt, för att inte gå på med rodret. När vi är ett par meter ifrån – flyter han av.

”Mitt livs lindrigaste räddningsinsats”, tänker jag. Vi går åt varsitt håll i natten och snart hörs ett ankare

som går i och en ny ankarlykta tänds på redden. Lugnet har åter lagt sig över lagunen.”

Allt brukade lösa sig även om det kunde ta lite tid. Sävlig som sagt. Eller kanske har vi andra lite för bråttom ibland?

Vi seglar numera själva omkring i Rödnäbba sedan några år tillbaka och tankarna går till Rune varje gång vi är ute. När vi tog över båten sa han: ”Tänk på att det är en ungkarlsbåt. Kan behöva städas lite.”

Saknad vän med ett hjärta av guld som till slut fick ge sig för en alltmer vacklande hälsa.

Vid pennan

Nisse Fergell maj 2020

Del av tavla från Harö 2002 målad av en annan kompis, Tore Palm, som tyvärr inte heller är med oss längre. Personer från vänster till höger: Gilbert Regazzoni, Lena Olsson, Yvonne Fergell, Rune som vi gärna minns honom, undertecknad och Frappe Fredin.


Henry Johansson på väg i den berömda trappen som härdat så många.

31

Henry – EN LEGENDARISK GÄDDVIKARE HAR LÄMNAT OSS.

Henry Johansson blev medlem i SSG år 1962. Under alla år deltog Henry i många projekt. Tillsammans med Lennart Schneider och undertecknad var han med och arbetade för det nya klubbhuset, den nya slipen, nya bryggor och inte minst – Gäddisoperan.

Han var alltid aktiv och under en tid var han dessutom klubb mästare och ordförande i klubben.

Som karismatisk hedersman med tydlig röst och tydliga åsikter betydde han massor för så väl Gäddis som för min familj.

Henry med fru Siv och döttrarna Eva och Gunilla förde in mig och familjen i klubbliv och semestersegling på ett sällsynt underhållande sätt. Han förstod att tjejer och killar är lika begåvade och “likvärdiga” i båtliv och segling. Det förstod inte minst min dotter Sofia, som var mycket fäst vid Henry.

Vi saknar Dig oerhört.Henry blev 96 år gammal.

Bengt Broomé

33

Här håller Henry Johansson barn-barnet Tove i handen. De står under dottern Gunilla Hedmans 5.5:a Remi.

35

Styrelse:ordförande Bosse Willé[email protected]40 20 519

vice ordföranden Thomas [email protected]421 01 30

kassör Lasse [email protected]484 00 80

sekreterare Emma [email protected] 980 96 50

suppleant Ida [email protected]731 74 06

hamnfogde Jacob [email protected]731 74 06

holmfogde IngaLill [email protected]559 14 90

kappseglingsledare Jan Jä[email protected]413 62 20

klubbmästare Gunnar [email protected]669 52 02

ledare juniorer Gabriel Dahlbä[email protected]658 25 44

Segel Sällskapet Gäddviken e-post: [email protected] hamnen: 08-644 01 38plusgiro: 5 25 40-2organisationsnummer: 814000-0806

Funktionärer:redaktör gäddviket Ulrika [email protected]627 82 83

formgivning och layout, gäddviket: Andrejs Ljunggren & Iwa Herdensjö

webbedaktör gaddviken.se Bosse Willé[email protected]

vaktchef Niclas [email protected]497 12 00

valberedning

LarsAnders Johanson Leo Ragazzoni Ulf Waltré[email protected]

Alla kontaktuppgifter du behöver

avs: Segel Sällskapet Gäddviken, Box 151 89, 104 65, Stockholm

K-T

ryck

AB

, Häg

erst

en. 5

04

5.19

08

gäddviket segel sÄllskapet gÄddviken

Documents