Stockholm, _ Iduns Tryckeri Akticbolag.

N:r 1 (420) Fredagen den 3 januari 1896. 9:de årg. P r e n u m e r a t i o n s p r i s p r å r :

Idun ensam kr. 5. — Iduns Modet., fjortondagsuppl. » 5: — Iduns Modet., mänadsuppl. » 3 : — Barngarderoben » 3: —

B y r å : K l a r a s ö d r a k y r k o g . 1 6 , l tr.

Al lm. telef. 6147 .

Prenumeration sker å alla post­anstalter i riket.

K e d a k t ö r o e a u t g i f v a r e :

FRITHIOF HELLBERG.

TrälTast säkrast kl. 2—3.

Redaktionssekr.: .T. Nordlmg.

U t g i f n i n g s t i d :

h v a r j e h e l g f r i f r e d a g .

Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)

A n u o n s p r i s :

35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande^ o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad.

F r e d r i k a B r e m e r . Til l trettioårsminnet.

f& tisdagen i denna vecka den 31 sistlidne december voro

jämnt trettio år gångna sedan Fredrika Bremers död. Idun har

visserligen en gång tidigare* bringat porträtt och lefnadsteckning af

den märkliga kvinnan, banbryterskan för hela den moderna kvinno­

rörelsen i vårt land, men vi våga tro, att hennes andliga bild i dessa

dagar står så lefvande för svenska

kvinnor, att äfven ett yttre åter-

gifvande af hennes drag på nytt

bör vara välkommet i Iduns spal­

ter. V i ha därför låtit utföra

en reproduktion af Södermarks

oljefärgsporträtt af Fredrika

Bremer, ett af de vackrast lika

som torde finnas efter henne.

I detta sammanhang vilja vi

äfven fästa våra läsarinnors upp­

märksamhet på det betydande

och värdiga vittra minnesmärke,

som nu reses henne genom So-

phie Adlersparres och Sigrid

Leijonhufvuds utförliga biogra­

fiska studie. S. L—d, friherr­

innan Adlersparre, stod Fredrika

Bremer under de senare åren

af hennes lif personligen nära

och kände djupt hennes bety­

delse, särskildt för den svenska

kvinnan. De t var därför länge

hennes önskan att skrifva Fre­

drika Bremers biografi, och för

öfver femton år sedan började

hon samla material därtill. Fri­

herrinnans vidsträckta, dels prak­

tiska, dels litterära verksamhet

hindrade henne emellertid un­

der loppet af 80-talet att ägna

biografien den tid hon skulle

önskat, hvarför arbetet på den­

samma blott långsamt fortskred.

Under de sista åren blef emel­

lertid biografiarbetet åter fri­

herrinnan Adlersparres hufvud-

I n:r 1 för år 1890.

intresse. Bet hade också, innan döden i somras bortryckte henne,

framskridit så långt, att blott de sista kapitlen förelågo oafslutade.

B e två sista åren hade friherrinnan Adlersparre till medarbetare

i biografien fil. kand. fröken Sigrid Leijonhufvud, som äfven enligt

den aflidnas flere gånger uttalade önskan nu afslutar arbetet. B e tvänne

första häftena ha redan utkommit

från P . A . Norstedt & Söners för­

lag, och kommer verket i sin

helhet att omfatta åtta häften

om minst fyrtio tryckark.

At t nu här i Idun ånyo be­

ledsaga porträttbilden med några

allmänt tillgängliga biografiska

data, ha vi ansett obehöfligt. I

dess ställe här fröken Leijonhuf­

vud för våra läsarinnors räkning

nedtecknat följande intressanta:

Fredrika-Bremer-minneh vid

Arsta.

Under lindarna invid Öster-

Hanninge kyrkogårdsmur hyllar

stoftet af Fredrika Bremer. Hon

har sin graf i den svenska kust­

bygd, till hvilken hennes barn­

doms- och ungdomsminnens star­

kaste rottrådar knöto sig, dit

hon efter alla sina pilgrims­

färder som af en hemlig troll­

makt drogs tillbaka, och där

hennes sista dagar förrunno inom

det gamla barndomshemmets

murar.

Trettio år hafva rullat fram

öfver världen sedan den decem­

bernatt, då Fredrika Bremer

utandades sin sista suck. Tiden

har vuxit ifrån hennes »teck­

ningar», de stå undanskjutna

och bortglömda på hyllorna,

dessa förebådare af äkta svensk

verklighetsskildring, med deras

skatter af lefvande iakttagelse

och hjärtegod humor. Tiden har

D u u n g a år, far v a r l i g t m e d m ä n s k o s l ä k t e t !

De t ä r a f v a x o c h v å r i s , f ö r g å s s o m b l o m s t r e n , M e n b ä r en m ä k t i g g n i s t a a f e v i g h e t ,

H ö g , o f ö r s t ö r b a r , i l äng tans fu l l a ba rmen .

Z. Topelius.

på visst sätt realiserat flere af hennes djärf-

vaste drömmar och har därför knappast öga

för det stora och framsynta i dem. Och själfva

personligheten, den rika, skiftande, mänskligt

intressanta, ända in i ålderns dagar ungdom­

ligt mottagliga personligheten, med dess ge­

nom hvarje fiber skälfvande medkänsla för likars

lidande och offervillighet för likars väl, är utom

kretsen af dem, som på sista tiden stodo henne

nära, alltför förgäten.

Det finnes dock en plats, där själfva ste­

narna tala om Fredrika Bremer, och där in­

trycket af henne bibehållit sig friskt och lef­

vande i månget bröst. Be t är hennes fäderne­

gård Ärsta. Några drag, som antyda, hvilket

minne gammalt folk på godset har af henne,

upptecknade under ett besök därute på för­

sommaren föregående år, kunna kanske vara af

intresse för Iduns läsarinnor.

E j långt från O . Hanninge kyrka ligger

Hesslingby, som på Bremerska tiden var utgård

under Arsta. I öfre våningen af därvarande

byggning lät fru Bremer, helt säkert på Fre-

unkas initiativ, i början af 1830-talet inrätta

en skola för godsets barn; och denna skola

var föremål för hennes döttrars lifliga intresse.

Länge öfvervakade den näst yngsta, Hedda,

handarbetsundervisningen där. En f. d. lär­

junge där i skolan, den fryntliga, klarögda

madam J., som sytt sin niärkduk där 1842,

berättade för mig, hur Fredrika Bremer och

hennes syster Agathe (Hedda dog redan 1837)

ofta brukade komma och höra på lektionerna.

Agathe var munter och skrattade nästan hela

tiden, men brukade just ej tala med barnen.

Be t gjorde däremot alltid Fredrika, som där­

med från början vunnit madam J—s hjärta.

Ännu mer ökades hennes hängifvenhet, då Fre­

drika några år senare skötte henne under en

sjukdom. B e t var med verklig rörelse madam

J. talade om, hur god mamsell Fredrika varit,

icke blott mot henne, utan mot alla sjuka på

godset.

Ändå intressantare var det att höra »mor

Lovisa i Brinken» berätta om Bremerska tiden.

Jag kan när som helst se för mig den lilla

grå stugan uppe på backen och den lilla grå

gumman därinne. Hennes infallna profil teck­

nar sig skarpt i solljuset inom ramen af det

låga, långsträckta, öppnade fönstret, och då hon

börjar berätta, är det, som döke det förflutnas

gestalter upp ur dunklet bakom henne. Gamla

sägner om Ärsta slott, om en hemlighetsfull

sadel, som förr i världen hängde där på vin­

den, om den stolta frun, som byggde det, och

som lät dräpa sin make vid » fem stena r ö »

— sägner, vid hvilka Fredrika Bremer vuxit

upp — få nytt lif på den gamlas läppar. Men

först och främst måste hon berätta om mam­

sell Fredrika. Blicken får glans, då hon talar

om henne. Hon, åttiotvååringen, minns den

sedan ryktbar vordna författarinnan redan som

ung flicka, då hon brukade gå omkring till de

fattigaste och eländigaste på godset, till sin

mors förskräckelse färdig att ge bort allt hvad

hon hade. Hon minns också en vers, som

Fredrika Bremer själf i sin ungdom skrifvit

om »lilla vandringskan i Öster Hanninge».

Kanske herrskapet vill höra den? Och med

en skälmaktig glimt i ögat reeiterar mor Lovisa :

»Liten korg och liten kruka, Ifrån friska och till sjuka,

Litet tack — och mycket loppor Liten flicka får.»

Författarskapet till denna lilla i Ärstatradi-

tionen kvarlefvande visa får verkligen Fredrika

Bremer kännas vid — honny soit qui mal y

pense. I det äldsta af de många album med

teckningar af hennes hand, som finnas beva­

rade, — ett album från åren 1828—30, som

till stor del upptages af rimmerier — har

hon bland annat inskrifvit en »legend hämtad

ur en gammal krönika». Första versen har

där följande lydelse:

»Ifrån sjuka och till sjuka Meå sin korg och med sin kruka Liten Frika gick; Pulver bar hon kring och soppor, Ingen lön, men mycket loppor Liten Frika fick.»

Traditionen har således i sammandragen form

troget bevarat början af legenden om »Fr ika»

och därmed också en bild af den lilla späda

gestalten, som så många gånger varit en väl­

kommen gäst i stugorna i trakten. H o n var

det som ung, och hon var det i kanske än

högre grad på gamla dagar, ty hennes människo­

kärlek utvecklades med henne. Bärför lcfver

hon ännu i välsignadt minne ute vid Ärsta.

Sigrid Leijonhufvud.

i * '•

€(n ntiånstnsa.

(T)eb glans of snö t st järnet jns

oc£) sus af mörfa sfogar —

träb, nyår, in i boarjc tms

att fylla vinb och, logar;

gör buarje blefnab ftnb så rob

som höstens äpplen sftna,

och beta tycfans öfoerflöb

blanb bem, som mest förtuina!

(Sif natten rifltgt öfcer mar!

oct; rtft t brunnen äfoen,

spinn träbens spånab fm och starf

till ränningen t cäfoen,

- låt örtagårbens apelträb

af mogna frufter btgna,

och, åfern meb ben gyllne säb

t ymnigt mått cälsigna!

Bjub staf dt bnarje lutab gång

och, tröst åt hcarje plåga,

»år gläbjes stunb meb spel och sång

och muntra löjen råga —

men flappar sorgen på pår borr,

lär oss bett tåligt bära,

att ttfsom uti lycfan fört-

ben tjanb, som slog, tu ä ra ! . . .

Så hälsa tu big, nya år,

som sfrtber öfcer uärlbeu,

och, samla oss, när mibnatt slår,

t sysfonrunb frtng tjärben.

<£n sång, som flingar carmt och, glabt,

vi santfäfbt mage sjunga

och, prisa i sylcesternatt

bet gamla och, bet unga.

Emil Kléen. —:—* • <

Våra döttrars framtid. Några synpunkter af H e r i b e r t .

I .

äst s j u k d o m , a r m o d o c h b ro t t finns

ingen t ing , hv i lke t så h indrar njutan­

de t af l i fvets behag , s o m br is ten p å en

l ämpl ig v e r k s a m h e t för de prakt iska f ö r m ö -

genhe te rna ,» säger Stuart-Mill någons t ädes .

D e t är l ikväl ett onek l igen väl l indr igt ut­

t r y c k — » s o m hindrar n ju tande t af l ifvets

b e h a g . » Jag våga r påstå, att o m vi ersatte

de t m e d detta, — » s o m så g ö r l i fvet till

e t t e n d a l ång t l i d a n d e » — skul le de t i cke

saknas o t ro l ig t m å n g a i n s t ä m m a n d e n . T y

h v a d m a n än m å säga, de t är d o c k en

sanning , att de t e n d a s o m försonar oss m e d

l i fvet är ett a l lvar l igt arbete . D e t är de t

vä lbehöf l iga o c h m i l d a ok , s o m för oss un­

derlät tar l ifvets s t u n d o m svåra bö rda . Ä r

de t då rät tvist att n e k a r edan förut s v a g a

skuldror d e n n a h jä lp o c h att låta d e m bära

b ö r d a n i hela dess o f ö r m i n s k a d e t y n g d ?

De t t a sker al l t jämt, så l änge flertalet kvin­

no r af konven t ione l l a h ä n s y n äro å d ö m d a

o v e r k s a m h e t för l ifvet .

D e t är v isser l igen et t g l ä d j a n d e t idens

t ecken , att allt flere l i f sbanor ö p p n a s för

d e n u p p v ä x a n d e kv innogene ra t i onen , b lo t t

m a n mera a l lmänt vi l le b e g a g n a sig däraf.

V i hafva j u r edan så m å n g a a rbe tande

kv innor , m e n ännu så l änge är de t an t ingen

af egen fri håg de bes lu t i t s ig för ett lef-

nadskal l , eller o c k har n ö d e n drifvi t d e m

in p å den bana , där d e fortast skulle finna

s in u t k o m s t . Ä n n u så l änge ingår de t i cke

i a l lmänna m e d v e t a n d e t , att de t hel t enkel t

är k v i n n a n s skyldighet l i k s o m m a n n e n s att

fyl la l i fvet m e d ett eller anna t ändamåls ­

enl igt , gagnr ik t arbete . Ä n n u anses de t

fullt i sin o rdn ing , att f l ickor t i l lhörande

d e n h ö g r e samhäl l sk lassen efter s lu tad skol­

g å n g intet anna t hafva att g ö r a än l ikt

deras mor - o c h fa rmödra r p å s in t id sätta

s ig n e d m e d hände rna i skö te t o c h vän ta

på f ramt iden.

L ikvä l skulle dessa u n g a fl ickors b röde r ,

vo re de af a ldr ig så r ik b ö r d o c h h ö g sam­

hällsstäl lning, m e d rätta b r ännmärkas s å s o m

förakt l ige drönare , ifall de finge de t infallet

att förhål la s ig s a m m a l e d e s . D e t är b lo t t

för kvinnorna, en dy l ik fåfäng t i l lvaro synes

va ra i cke b lo t t förlåtl ig, u t an rent af till -

låtlig.

D e t g a m l a b u d e t : den s o m icke vi l l ar­

beta, skall i cke heller äta, har d o c k bl ifvi t

s agd t i cke till m a n n e n ensamt , u t an till he la

mänsk l ighe ten . E f t e r som nu ena hälf ten

däraf u tgöres af kv innor , kan o c h b ö r den

t id i cke vara långt aflägsen, då en syss lo­

lös k v i n n a skall va ra en l ika na turv idr ig

företeelse s o m en lättjefull m a n .

K v i n n a n , låt oss i cke fö rgä ta det , är i

f rämsta r u m m e t m ä n n i s k a o c h s å s o m sådan

l ikstäl ld m e d m a n n e n m e d s a m m a allmänt-

mänsk l iga pl ikter s o m han. H o n har s a m m a

ansvar s o m han g e n t e m o t s ta ten o c h de t

enski lda samhäl le t , o c h h o n är ka l lad att

g e m e n s a m t m e d h o n o m g ö r a sin insats i

mänsk l ighe tens historia g e n o m att de l taga

i d e t a l lmänna arbetet för u p p l y s n i n g o c h

f ramåtskr idande . H v a r f ö r skulle h o n d å

i cke uppfos t ras därti l l l ika vä l s o m m a n n e n ?

V i k ä n n a vä l d e n g å n g n a t idens k v i n n o ­

t y p , d e n n a svä rmisk t a n l a g d a vare lse , s o m

d r ö m d e o m idea l o c h s o m d y g d i g t » s t a c k

af sitt m ö n s t e r e m o t r u t a n » , unde r t rofast

vän t an p å sitt hjär tas r iddare . H o n va r ,

de t k a n e j nekas , en m e r a poe t i sk uppen­

bare lse än nu t id skv innan . Ä f v e n h e n n e

k ä n n a v i n å g o t så när. H o n har v a k n a t

u p p o c h lärt s ig t änka s jä l fs tändigt , o c h

h o n har b e g y n t lära s ig arbeta . M e n h o n

står for t fa rande p å en farlig plats , p å grän­

sen me l l an de t g a m l a o c h de t n y a . Dära f

ä n n u en v i s s d i sha rmon i i h e n n e s väsen ,

s o m s t u n d o m k a n ve rka o s y m p a t i s k t p å

hennes o m g i f n i n g . M e n framtid skv innan ,

h u r u d a n skall h o n vä l te s i g ? V i k u n n a

endas t ana det , endas t dunke l t s k ö n j a hen­

nes konturer . Så m y c k e t är d o c k v i s s t :

ef tersom h o n bl ir ett ve rk af nu t i d skv innan

m e d h e n n e s ras t lösa ve rksamhe t sbegä r , så

mås te h o n f ramför allt b l i fva en dug l ig ,

a rbe tande kv inna . Ä t m i n s t o n e borde h o n

bl i fva de t . H u r u m å n g a äro emeller t id d e

mödra r , s o m uppfos t r a sina döt t rar m e d

de t ta m å l i klart ö g o n s i k t e ?

R e d a n i nnan g o s s e n t r ampa t u t barn­

skorna , t rö t tna vi i cke p å at t f råga h o n o m :

h v a d skall d u bl i , när d u bl ir s t o r ? Från

förs ta b ö r j a n vän jes h a n så lunda v i d d e n

tanken , att h a n har att u tväl ja åt s ig ett

v i ss t b e s t ä m d t kal l . V i v i l ja o c k h ä r i g e n o m

söka utforska hans g r y e n d e an lag o c h må­

h ä n d a l eda hans h å g o c h fa l lenhet in i rät ta

spåret . I en l ighet d ä r m e d bedr i fves seder­

m e r a he la hans u tb i ldn ing , o c h i nga kost­

nade r sparas för at t g ö r a af y n g l i n g e n en

d u g a n d e m a n , väl förfaren i allt s o m hör till

h a n s fack .

H u r u åter igen förs iggår n u flickans upp­

f o s t r a n ? H o n skickas till et t e lementar läro­

v e r k l ikaväl s o m b röd ren . D ä r j ä m t e åt­

n ju ter h o n ob l iga to r i sk unde rv i sn ing i m u s i k ,

får t i l läfventyrs ö fva s ig i må ln ing , andra

s m å färd igheter o c h ta langer at t för t iga ,

hv i lke t allt anses t i l lhöra en vä luppfos t r ad

u n g d a m s kunskapsför råd . K a n s k e håller

m a n ä fven s t rängt på , att h o n skall lära

s ig bli en prakt isk h u s m o d e r , o c h låter

h e n n e till de t ändamå le t g å i g e n o m en kurs

v i d en eller annan hushål lsskola . S e d a n är

h o n o c k s å fullfärdig v i d ungefä r s a m m a

ålder s o m — d e n u n g e m a n n e n s al lvar l igaste

läroår t aga s in bör jan .

S o m m a n sett , ha r h o n fått en viss y t l ig

inb l i ck i m å n g t o c h m y c k e t , utan att e g e n t •

l igen ha fva lärt k ä n n a n å g o n t i n g i g r u n d o c h

bo t t en . O c h h v a d skall då v a r d a resul ta tet

af d e n n a h e n n e s så m å n g s i d i g a u p p f o s t r a n ?

H v a d annat , säger ni , än en behag l ig , full­

k o m l i g u n g d a m , s o m i s i n o m t id k a n för­

stå att g ö r a de t e g n a h e m m e t a n g e n ä m t

för sin b l i fvande her re o c h m a n ! A l lde l e s

r ikt igt , j a , t y till n å g o t anna t är h o n e j

heller dug l ig .

D e n n a u p p f o s t r i n g s m e t o d är d e n s a m m a ,

som våra m ö d r a r a n v ä n d e p å sin t id, m e n

e f te r som t idens k u g g h j u l a l l t jämt går f ramåt ,

är de t vår p l ik t att söka fö l ja m e d , o c h j a g

skall i näs ta n u m m e r i ko r the t söka u tveck l a

de synpunk te r , j a g hä rv id anser bö ra va ra

l e d a n d e för v å r a dagars uppfos t ra re .

*

Försök, en hvar, att skaffa en enda ny prenume­

rant å Idun för år 1896!

Djursholmslif.

llt sedan villastaden Djursholm fick sin egen restaurant, elektrisk vägbelysning, en väl­

skött kälkbacke m. fl. för de goda stockholmarne lockande dragningskrafter, tqfde den höra till en af de besöktare orterna i Stockholms närhet och följaktligen vara känd af lite hvar. En beskrifning öfver villastadens läge och utseende kan därför anses vara tämligen öfverflödig, och vill jag endast i förbigående anmärka, att Djursholms natur er­bjuder en rikedom af härliga motiv för såväl pennan som penseln.

Dessa rader vore ämnade att för Iduns läsa­rinnor visa Djursholm från en annan sida än den, som de besökande se vid sina korta visiter, o"h om möjligt försöka afslöja den stora hemligheten, hvarför i all rimlighets namn alla djursholmare trifvas så väl eller med andra ord lämna några detaljer om djursholmslif vet.

Ja, det kan nu en gång ej förnekas, att djurs­holmarne — infödingarne kalla sig själfva van­ligen »vi djursholmare> — trifvas godt, äro nöjda med sin värld och sätta sig öfver de medlidsam-ma utomståendes stilla deltagande i de besvär och olägenheter de stackarne hafva, som äro så bundna af sina tåg och som sakna många af de stora fördelar, som dock boendet i hufvudstaden, civilisationens medelpunkt, medför. Det kan näm­ligen ej förnekas, att ett visst intresse är förknip-padt med djursholmarne, som hafva det så an­norlunda stäldt än vanliga dödliga, och de snälla människorna lida ingen brist på under, då det gäller de, så att säga, på understol sittande djurs­holmarne.

Hur i all världen får man mat därute, hur reder man' sig med tvätten, får man ofta färskt bröd, och det är väl fasligt kallt därute på vintern — äro stående frågor; och det är nu med en verklig lättnadens suck man tänker tillbaka på den tid, då den olidliga frågan grasserade, när månne den elektriska spårvagnen skulle komma att glädja djursholmarnes hjärtan. Den tiden är nu lyck­ligen öfverstånden, ehuru dock ingalunda anled­ning till suckar af mindre behaglig natur fattas.

Djursholmarne äro ett slags mellanting mellan stadsbor och landtbor. En landtbo rycker för nämt på axlarna och förklarar, att djursholmarne ej veta, hvad riktiga landet vill säga, och en stadsbo har, som ofvan synes, klart för sig, att de äro genuina landtbor. Men detta förhållande är just Djursholms stora dragningskraft. Man kan hvarje dag, på hvarje timme komma in i stockholms-lifvet, deltaga i alla en stockholmares arbeten och förströelser, med ett ord agera stockholmare och så genom de nu särdeles lätta kommunika­tionerna i en handvändning åter befinna sig på sitt eget fridlysta område, midt uppe i naturens sköte, där det komfortabla hemmet är beläget, ty genomsnittshemmen på Djursholm äro kom­fortabla, det kan ej nekas.

Vattenledning, elektriskt ljus, badrum m. m. äro en lyx, som de flesta villor bestå sig med. Man ägnar med förkärlek både kostnad och ar­bete på hemmet, hemkänslan har föruuderligt riklig näring på Djursholm, och den har också trefnaden i sällskap. Man bor icke härute i ett nummer i en stenkoloss vid en gata och när man vill för någon utpeka sitt hem, behöfver man ej visa på några fönsterrutor i den eller den vånin­gen, så och så långt från hörnet räknadt, väl till skiljandes från grannens alldeles bredvid liggande precis likadana fönsterrutor, utan här är mitt hem något individuelt, för mig specifikt, skildt från alla öfrigas.

De angenämaste årstiderna på Djursholm äro vår och höst eller just de tider, då andra män­niskor lida fruktansvärda kval, o m våren vid tanken på, hvart man skall flytta till sommaren och därmed sammanhängande flyttningsbråk och ideligen återkommande frågor från intresserade medmänniskor, när flyttningen kommer att äga rum, om hösten samma flyttningsbråk och samma frågor, fastän i form af när man skall flytta in igen.

Utom den ekonomiska roll, som denna djurs-holmarnes stationära egenskap spelar, är den ljufliga känslan att i lugn och ostörd ro få njuta af den tidigaste våren och den späda grönskans första framkomst så härlig, att den är väl värd att framhållas. Att dag för dag på sitt eget lilla område följa med, hur snön smälter, att obser­vera, hur drifvorna blifva allt mindre och mindre, tills slutligen endast en liten plätt ligger kvar, hvilken man med brinnande otålighet ändtligen ser försvinna för att sedan ifrigt börja efterspana

de första tecknen till återvaknande lif i naturen, är ett intresse och en spänning, som de till som­marnöjen flyttande stadsborna aldrig känna till.

Ofta hör man sägas, att endast mycket för­mögna personer skulle hafva råd att bo på Djurs­holm. Men det påståendet tål nog vid en betyd­lig inskränkning. Man kan spara, om man så be­höfver, lika bra om ej bättre på Djursholm än i hufvudstaden, hvars alla af yttringsställen för pen­gar ju Djursholm totalt saknar. Man klär sig enkelt och sliter ut sina gamla kläder, om som­maren, då man arbetar i sin lilla trädgård, och om vintern, då man åker skidor eller kälkbacke.

Frisk och ren luft är något som Djursholm har att rikligen bjuda på, ehuruväl den ingalunda är hvad man kallar stark, och det kan med skäl anmärkas, att sommaren är något kvalmig och att temperaturdifferenserna mellan olika platser till följd af terrängens kuperade beskaffenhet då äro ganska betydliga. Men så har också al­drig Djursholm af infödingarne prisats som någon idealisk sommarvistelseort.

Hvad beträffar de personer, som nedslagit sina bopålar på Djursholm, så har det härliga frilufts-lifvet och den ostörda hemtrefnåden på Djurs­holm lockat en hel del olika yrkeselement att befolka villastaden, icke minst dem som hafva sin dagliga sysselsättning i Stockholm. Affärsmän, vetenskapsmän, konstnärer, litteratörer och äm­betsmän, alla representanter för de mest olika riktningar, veta att uppskatta det behag och de gratisrekreationer för sinnet, som naturens omedelbara närhet erbjuder. Huru uppfriskande är ej till exempel en promenad på den vackra strandvägen! På ena sidan den härliga utsikten öfver A skrikefjärden med dess många uddar och holmar och med de mångfaldiga olika dagrar och skuggor, som lägra sig öfver desamma, på den andra Djursholms omväxlande höjder och dalar. Tyst och fridfullt öfverallt, endast några signaler då och då från tåget, som stannar vid de olika småstationerna för att slutligen försvinna i krök-ningen och ila vidare till hufvudstaden. Man känner sig aldrig ensam genom dessa tågets stän­diga påminnelser om den öfriga världen och att man, när man vill, kan blanda sig i vimlet. Men denna kontrast mot den landtliga stillheten gör, att man njuter desto mer och drar en suck af tillfredsställelse, då man ser tåget ila i väg.

Men äro då inga olägenheter förbundna med att bo på Djursholm och är det mesta möjliga ordnadt och arrangeradt för inbyggarnes trefnad' och komfort?

Vi lefva som bekant i en dualistisk värld, där godt och ondt, vackert och fult och angenämt och oangenämt ständigt strida om herraväldet, och konsten är ju att alltid söka få det bättre att skyla det sämre, och i det fallet tror jag, att djursholmarne äro idealiska; också hafva de rykte om sig att besitta ett exceptionelt tålamod och vara ett alldeles ovanligt släkte.

Se här en mycket ledsam sak, alla djursholms-fruars förtviflan — tjänarinnefrågan. Jungfrurna, dessa oumbärliga andar, som dagligen kringsväfva oss, kunna nämligen ofta alls ej dela sina hus­bönders kärlek till den egna torfvan på Djurs­holm, utan gripas af en oeftergiflig längtan till­baka till staden och lämna ofta utan vidare de stackars husmödrarna, som härigenom råka i ett nästan ohjälpligt bryderi. Det måste erkännas, att mycket litet hittills gjorts för tjänsteandarnes trefnad, och det är ju ganska lätt förklarligt, att Djursholms vackra natur och bekvämt inredda villor svårligen förmå ersätta frälsningsarmen, sekteristkapellen, gardeskasernerna och brand­kåren, men detta minskar icke husmödrarnas för­tviflan, och säkert är, att för den lyckliga lösnin­gen af tjänarinnefrågeproblemet djursholmsfru-arna gärna sparde ihop till ett hederspris.

En annan sak. Hvarje bref, som en djurs­holmare mottager kostar i hembäring 3 öre. Det tyckes ju, att det icke är någon stor su mma och att, om man ej har allt för stor korrespon­dens, den saken ej borde spela någon roll. Men i den frågan gör man snart en hel del mindre behagliga rön. Så t. ex. hafva flere stockholms­firmor den utsökta godheten att alla tider på året tillsända en sina cirkulär och tillkännagif-vanden, hvilket ju möjligen kan vara en omväx­lande och välkommen lektyr, då man får den gratis, men då djursholmarne skola betala hem-bäringsafgift för hvarje sådant bref och då de därtill mycket ofta äro ofullständigt frankerade, så att man tvingas skicka sin tjänsteande den icke alltid så korta vägen till posten för att ut­betala lösen, så framkalla de vanligen mindre be­hagliga sensationer. Brefportofrågan är en retsam sak på Djursholm. Den kan ju delvis hjälpas därmed, att man låter hämta sin post hvarje dag,

men distanserna på Djursholm äro stora, och då råkar man kanske i kollision med tjänarinnefrå-gan och — den är ännu retsammare.

En rätt stor olägenhet är den stora bristen på arbetshjälp. Ofta behöfver man i ett hem extrahjälp, så väl manlig som kvinnlig, och då stäl­ler det sig mycket svårt ibland att kunna reda sig. Visserligen finnes på egendomen Djursholm arbetsfolk, men de äro icke alltid disponibla och kunna ju icke räcka till för alla de många familjer, som för närvarande bebo villastaden Djursholm. JVågon inflyttning af arbetsfolk är trots det stora behofvet för närvarande omöjligt, emedan bostä­der saknas. Hvarje liten stuga såväl på Djurs­holm som i dess närmaste omgifningar är öfver-befolkad; hvar man kan, i synnerhet om somrarne, inhyser man arbetsfolk, och ofta nog blifver deras nattlogis af den primitivaste art. De för träd­gårdarna så oumbärliga kullorna äro kanske de, som mest få känna af denna stora bostadsbrist. Det är att beklaga, att arbetare, som så lätt kunna få och gärna vilja hafva förtjänst, af detta skäl ofta icke kunna få sådan och att djursholmarne härigenom tvingas till onödiga kostnader och be­svär. Tyvärr finnas för närvarande, så vidt be­kant är, inga utsikter till någon ljusning i denna fråga.

Det är således icke idel solsken på Djursholm, och. om tänker på den mest ömtåliga strängen, nämligen trafikfrågan med ty åtföljande alla olika tidtabeller, tåg- och paketkrångel m. m., så måste man erkänna, att det varit ganska ledsamma moln, som lägrat sig öfver den unga villastaden, men djursholmarne äro nu en gång för alla icke ett van­ligt släkte. De bära en tålamodspåse om halsen och äga för resten en hel del andra attribut, som hjälpa dem öfver alla olägenheter, såsom kärlek till na­turen, trefnad i den stilla, hemtrefiiga bostaden och det lifliga intresset för Djursholms utveckling. Och Djursholm går framåt. Nya villor byggas, nya människor flytta hit, som nedlägga kostnad och arbete på sitt hem, i det de binda sina in­tressen vid villastaden och därmed också lämna garantier för dess framåtskridande.

Djursholm har ju också såväl med afseende å läge som terrängförhållanden stora förutsätt­ningar att vara en angenäm plats att bebo, och framför allt är Djursholm såsom hem något helt annat än hvad som synes för den, som till­fälligtvis en vinterdag reser ut för att deltaga i ett kälkparti eller afäta en middag på restauran-ten. Man kan icke, om man reser ut på en dag, förstå summan af alla de behag och fördelar, som det ofvan antydda lifvet på Djursholm medför, det är svårt att uppräkna detaljerna, som ofta äro obetydliga, och det är slutsumman, som är det egentligen bevisande. Men därför är också den öfriga mänskligheten ofta så skeptisk gent­emot djursholmarne med deras entusiasm för sitt Djursholm.

Alde.

* Till våra prenumeranter!

Då af detta nummer af Idun åtskilliga tu­

sen exemplar gratis spridas som profnummer,

torde flerstädes inträffa, att våra redan varande

prenumeranter på så vis erhålla dublettexem­

plar. Till alla dessa rikta vi en vördsam an­

hållan, att de godhetsfullt måtte bringa det

öfverflödiga profnumret i händerna på någon

bekant, som ännu icke har Idun — kanhända

med en vänlig, personlig rekommendation för

»•eder egen tidning».

—#

Kajsa Warg. En kulinarisk-kulturhistorisk skiss för Idun.

Af Birger Schöldström.

P å d e n h i m m e l , där i våra daga r M a -

t h i o l a o c h S t e n i a ly sa m e d l ika mi ld s o m

v ä r m a n d e g lans , o c h där J ö r g e n , en k o m e t

l ik, b ländar o c h förvånar , har en g å n g lys t

en sol , s o m kal lades Kajsa Warg.

Solar äro emel ler t id , ä fven de , under­

kas tade fö rgänge l sens lag, o c h o m än so len

K a j s a W a r g ännu ej har al ldeles s locknat ,

lyser d o c k hennes sken m e d allt b lekare

g lans , 0 c h för de t y n g r e släktet af d e m ,

s o m v å r ( j a d e n hus l iga (köks - )e lden p å hem­

m e t s ä r i i j är h o n n u närapå en m y t .

N å g r a da ta o m h e n n e kunna m å h ä n d a

i n t r e s g e r a — d e k u n n a ej bli m å n g a . D e

s o m forskat efter hennes l e f n a d s ö d e n h a

e n d a s t upp täck t , att h o n var i t dot ter af

l andskamrera ren i Örebro län, A n d e r s W a r g ,

o c h Ka tha r ina L e w i n — hv i lken senare b le f

o m g i f t m e d en ry t tmäs ta re Eosens t rå le —

var f ö d d d e n 2 3 mars 1 7 0 3 o c h het te Kri­

stina — hur n a m n e t K a j s a u p p k o m m i t , är

svår t att säga, så m y c k e t m e r s o m h o n

själf i 4: de u p p l a g a n af sin b e r ö m d a kok­

b o k kallar sig v i d ,det rät ta n a m n e t : Kri­

stina. H e n n e s » H j ä l p r e d a i hushå l ln ingen

för u n g a f r u e n t i m b e r » , t i l l ägnad » n å d i g a o c h

guns t iga f rue r» , t ryck te s första g å n g e n 1 7 5 5

o c h har sedan , till 1 8 4 9 , u tgå t t i 15 sven­

ska upp l ago r o c h m i n s t 4 t y s k a : — ingen

svensk k v i n n a har sett sin l i t terära verk­

s a m h e t så u p p m ä r k s a m m a d o c h mångfa ld i -

d igad , m e d u n d a n t a g af — den he l iga Bir­

g i t ta ! E n d a s t en sådan o m s t ä n d i g h e t är

j u t i l l räcklig att förklara hennes odöd l ig ­

g ö r a n d e i I d u n s spalter.

S tudier till det ta arbete h a d e m a m s e l l

W a r g g jo r t s å s o m husföres tånderska h o s

dels en K l i n c k o w s t r ö m , dels g re fve W o l t e r

R e i n h o l d S tackelberg , i sin u n g d o m k ä n d

s å s o m en k ä c k o c h tapper k r igsbuss , p å

äldre dagar v o r d e n en så r iksbekan t gour-

m a n d , att han , eller, s å s o m sagdt , hans

del ikata k ö k fått en minnesp la t s i en af

Be l lmans dikter . D e t berät tas o m Stackel­

berg , att h a n v ä g d e 17 l i spund o c h att

m ins t a antalet rätter, s o m serverades på

hans bo rd , var tolf. De t t a talar oveder ­

sägl ig t till hans husföres tånderskas o c h hen­

nes ma t l agn ings b e r ö m , o c h ä n n u m e r den

oms tänd ighe t en , att h a n u p p n å d d e en ålder

af 96 år.

Själf blef m a m s e l l W a r g ej fullt 66 år

g a m m a l . H o n afied n ä m l i g e n i februari

1 7 6 9 i S t o c k h o l m o c h har bl i fvi t beg ra fven

å K la r a k y r k o g å r d .

A f en o k ä n d poe t hed rades den popu lä ra

kokboksför fa t t a r innan hel t kor t efter sin

b o r t g å n g m e d ett s ignif ikat ivt m i n n e s k v ä d e .

D e t lästes i t idskrif ten N y t t o c h G a m m a l t

den 20 m a j 1 7 6 9 :

Döden rasar i sin yra, Alltid är han lika arg! Hwem skal nu hans wälde styra, Se'n han tagit Mamsell Warg, Som til lifs och kroppens helsa Lagat oss så mången bit, Hwars Eecepter kunnat frelsa Mången Fru från slät Credit?

Sörje då på denna dagen Alt det Kön, som heter Hon. Jag kan sjelf få ondt i magen, När hon dör så dyr person, Skada! när wi miste Brenner, Skada! NoräénjlycM flög bort! Witterhet förlusten känner, Men den sorgen var dock kort.

Werser ingen hungrig mätta, Witterhet är slät Confect. AVTil man Eim på bordet sätta, Kan man skrämma bort sin slägt. Magen sjelf skal kunna säga: Lika godt med Brenners död! Blott vi Mamsell Warg fått äga, Som gaf mat till öfverflöd,

Men nu går hon bort till grafven: Låt oss fölga henne åt! Slefwen ware nu Prestawen, Wispar öke denna ståt. Saladierer, Sylte-Saker, Soppor, Saucer och Gelee, Mandel-Tårtor, Fläske-Kakor Fölgas åt i hvarje le'.

Uppå grafven bör bli skrifvet: Här nu hvilar Mamsell Warg, Som oss Kokeboken gifvit Och ej war på Rätter karg. Lefwa skal hon i wårt minne, Wördas af hwar Delicat, Tils en ann' Mamsell wi finne, Som så wäl kan laga mat.

Nå, m e n g a m l a Ka j sa s anrät tningar , ehuru-

vä l så p r i sade i fo rna dagar , k u n n a d e äfven

falla n u t i d e n s släkte p å l ä p p e n ? Så frågar

he l t v iss t m å n g e n , s o m läser d e n n a lilla

uppsa t s . Hä rpå k a n den , s o m skrifver dessa

rader , af e g e n erfarenhet sva ra : f ö r v i s s o ,

o, » s e n a t iders b a r n » !

F ö r några få år s edan m o t t o g h a n näm­

l igen en d a g et t kor t , hva rå läs tes :

Avertissement

Til

Middags-Mål a la Cajsa Warg.

O c h härunder n a m n e t på inb juda ren , en

k ä n d affärsman och l i t teraturvän i Stock­

h o l m . A f vä rdens u p p l y s t a s m a k va r att

vän ta en ovan l ig fest , o c h de t var i cke u t an

en v iss l äng tan m a n m o t s å g i nb judn ings -

dagen . O c h de i n b j u d n a gäs te rna b e d r o g o

s ig i c k e : — de t blef n ä m l i g e n ett s t ycke

g a m m a l t kulturlif, m a n fick g e n o m l e f v a ,

där några af för fädrens seder o c h b ruk g i n g o

igen . R e d a n i t a m b u r e n fick m a n ett s t y c k e

s ju t tonhundra ta l s s tämning , d å dör ren ö p p ­

nades af en d o m e s t i k i v io le t t fä rgad frack,

k n ä b y x o r , s i lkess t rumpor o c h skor samt

p u d r a d t hår, o c h inne i v å n i n g e n v a n n s a m m a

s t ämning i s tyrka. R e d a n s m ö r g å s b o r d e t

e r b j ö d en g a m m a l d a g s anb l ick . K r i n g en

vä ld ig , fyrkant ig flaska s t o d o i r ing g a m m a l ­

d a g s spetsglas m e d ak tn ingsvä rda d imen­

sioner , o c h p å d e m alla sågs »Gus t a f s n a m n

i g u l d » . B r e d v i d de t ta b o r d syn tes en 1ig-

gare , hvarur u tskänktes g a m m a l t heder l ig t

svensk-öl . A det p å g a m m a l d a g s m a n e r

m e d bru tna serviet ter s a m t platåer p r y d d a

m i d d a g s b o r d e t låg b r e d v i d hva r j e gäs ts

kuver t en kons tnär l ig t u t s tyrd ma t sede l ,

o r ig ina lkompos i t i on af artisten Ha l lbeck , s o m

m e d d e l a d e h e d e r s g u m m a n Ka j sa s port rä t t

— fantasiporträt t , t y n å g o t äkta konte r fe j

af m a m s e l l W a r g känner m a n ej — o m -

gi fve t af k r y d d v ä x t e r o c h köks r edskap .

D e n n a m a t s e d e l b j ö d p å fö l j ande »Mat ­

rä t te r» :

Brännevin, Smör, Bröd, Ost m. m. Watten Såppa af allehanda slags grönt. Cottel ets- Aborrar. Kagout på Oxekiött i facon som Fogel. Fogel uti Gelée. Blom-Kål med söt Grädda och Ost. Kycklingar i fa<,ion af unga Kalkoner. Kiersbärs-Saft k la Glace —

s a m t » D r y c k e s - W a r o r » :

Öhl. Cannarie-Säck. Uhenskt win.. Biörklaka. Pontak. Ungerskt win.

H e l a denna m i d d a g var t i l l redd o c h ser­

ve rades ända in i de m i n s t a deta l jer efter

K a j s a W a r g s k o k b o k s a l l r a ä l d s t a upp laga .

R e d a n v i d s a m k v ä m e t i fråga v ä c k t e s tal

o m , at t de t e x e m p e l , vår A m f i t r y o n g i fv i t

g e n o m denna lilla fes t l ighet » å la Ka j sa

W a r g » , b o r d e v i n n a ef terföl jd b l a n d vå ra

hrr m i d d a g s g i f v a r e . Ej u t an skäl k l aga de ,

hv i lka äro h v a d m a n kallar » m y c k e t m e d » ,

ö fver att d e -— för öfr igt allt för depens iva

— m i d d a g a r , s o m g i fvas b å d e i vår g o d a

h u f v u d s t a d o c h i l andsor ten , äro skäl igen

m e n i n g s l ö s a o c h al ldeles för e n f o r m i g a .

Utan fester k a n l ifvet ej v a r a ; vä lan , m å

de s o m gi fvas få k a r a k t ä r , få s t i l !

M e n de t ta b e r o r j u i cke m i n s t p å våra

ä l skvärda h u s m ö d r a r o c h vä rd innor .

O c h d e t har egen t l igen var i t för att få

f r a m k o m m a m e d denna reflektion, s o m d e n

här uppsa t sen nedskr i fv i t s o c h i n r y m t s i

dessa våra husmödra r s o c h vä rd innors e g e n

t idn ing .

* I händelse några af Iduns läsarinnor skulle vilja experimentera, ämna vi i ett af tidningens närmaste nummer meddela mamsell Wargs »re­cept» till den här skildrade middagen, med gum­mans egna ord. Med. af Idun.

De fem små Wisborgarne.

Maria a f W i s b o r g . Carl a f W i s b o r g .

S o f i a a f W i s b o r g . Elsa a f W i s b o r g . Fo lke a f W i s b o r g .

Talrika äro de porträtt af vår konungafamiljs olika medlemmar, som tid emellan med­

delats i den illustrerade pressen, och deras drag äro också välbekanta i alla svenska hem.

En stor lucka har dock förefunnits och — efter hvad vi veta — på många håll lifligt be­

klagats. A f prinsen och prinsessan Bernadottes barn ha nämligen hittills inga porträtt offent­

ligen förelegat. Då Idun därför i dag är i tillfälle för sin talrika läsekrets presentera de fem

små grefvarnes och grefvinnornas af Wisborg konterfej, äro vi öfvertygade, att dessa komma

att mottagas med allmänt intresse. D e äro för vår räkning utförda i xylografi efter de

autotypier, som återfinnas i ' d e t på Hasse V . Tullbergs förlag nyutkomna första häftet af

»Svenskt porträttgalleri», ett omfattande och till sin plan storstiladt verk, som vi anse oss .

kunna på det bästa anbefalla.

Och nu se här de fullständiga namnen, födelsedata och födelseorterna för de små W i s -

borgarne': Maria Sofia Henrietta, född i i Karlskrona den 28 febr. 1889; Carl Oscar, född i

Karlskrona den 27 maj 1890; Ebba Sofia, född i Karlskrona den 17 maj 1892; Elsa Victoria,

född på Rosendals lustslott den 3 aug. 1893; Folke, född i Stockholm den 2 jan 1895.

Vid kaffet. Amatörfotografier af Hugo Falk.

Fru Björklunds nyårsvisiter.

»Ja, vore nu bara nyårsdagen öfver,» sade fru Björklund och jämkade sina gröna hattband fram­för spegeln. »Dom här nyårsvisiterna ä hvad jag skulle vilja kalla dumma. Komma till en på skyldighetsbesök! Hvad jag tycker om, det är att få bjuda gäster när jag vill — hur gästfri man än är, så skall det vara måtta i allt.»

»Mamma vore glad, om inga herrar komme hit på nyårsdagen?» frågade med misstänkt ifver unge herr Ivar, med hvilken fru Björklund nyss haft ett längre sammanträde i sängkammaren, med anledning af en sönderslagen fönsterruta.

»Ja, det skulle jag visst vara; men det är nog inte så väl! Kunde du ställa så till, vore du ändå till någon nytta, men naturligtvis komma apotekar Svanstrand och grosshandlar Fagergrens och alla herrarne hos Malmbergs. Och så skall man sitta och höra på, huru de göra sig till,

bara för att man ännu råkar vara ung och se en smula ut,» och lilla frun kastade en förstulen blick mot hörnet med spegeln, som återgaf hen­nes onekligen ännu ganska täcka uppenbarelse.

Det arbetade i Ivars hjärna. Han ansträngde sig öfver höfvan för att med en mästerkupp åter-eröfra sin stränga fru mammas gunst, på hvars totala frånvaro han nyss haft så påtagliga bevis. I hans hufvud hvälfde sig hemska planer — skulle de där herrarne komma på visit nyårsdagen, skulle de gå öfver hans döda kropp — intet offer syntes honom för svårt, blott han kunde hindra dem och i all synnerhet herr Johannes A. Pin-nander, som stod hos hökar Malmberg, För till honom hade han ett särskildt agg, uppkommet genom ett meningsutbyte herrarne emellan om lakrits och bröstsocker, som den samvetsgranne bokhållaren vägrat utlämna utan föregående kon­tant likvid. Meningsutbytet slöt med Ivars full­ständiga nederlag, ett nederlag, som han måste hämnas. I hans nioåriga hjärta fanns ej något förbarmande med herr Pinnander — hans kränkta heder törstade efter en obeveklig hämnd.

Nyårsdagen kom och med den den första vackra dagen på det nya året, hvilket i betrak-

O m d e n g a m l a m a m s e l l W a r g k u n n a t

t i t ta in till d e t fes t l iga lage t , skul le h o n

firat ä n n u en t r iumf. M a n f ann hennes

k o k k o n s t förträfflig o c h m a t e n a l l t i genom

läcker , ehuru för d e n nu t ida s m a k e n kan­

ske n å g o t för m y c k e t k r y d d a d * . Så till

e x e m p e l h a d e till f å g e l u t i g e l é e använd t s :

peppar , ingefära , s p i s k u m m i n , sa l tgurkor ,

v inä t t ika o c h socker . E n f a v o r i t k r y d d a hos

K a j s a W a r g va r m u s k o t t b l o m m a ; d e n va r

också y m n i g t a n v ä n d till särski ldt s o p p a n

o c h b l o m k å l e n .

I f ö rb igående m å n ä m n a s , at t d e n å ldr iga

kokfru , s o m , s e d a n v ä r d e n fö rgäfves a n m o ­

da t flere andra d ä r o m , v å g a d e o c h ä fven

så förträffligt l y c k a d e s t i l l reda d e n n a m i d ­

d a g efter K a j s a W a r g s k o k b o k s f ö r s t a upp­

laga, va r en f ru Å k e r l u n d ; ä fven h e n n e s

n a m n fört jänar » k o m m a in i h i s t o r i e n » .

Et t e n d a u n d a n t a g h a d e m å s t gö ras p å

p r o g r a m m e t : — » B i ö r k l a k a » h a d e o m ö j l i g t

k u n n a t anskaffas, u tan fick ersättas af d e n

där d ru fmus ten , s o m , enl igt W i r s é n , för­

kunna r

En rosig lefnadslära, En saga, ystert öm,

n ä m l i g e n Sil léry. A f öfr iga v iner h a d e vär­

d e n m e d m y c k e t be svä r anskaffat d e äkta

g a m l a sor terna. Särdeles föl l d e n m i l d a

eld, s o m kal lades Cannarie-sec, de närva­

r ande i smaken , o c h l i te ' h v a r sade m e d

J e p p e p å B e r g e t : » H e j , n o k et Glas Car-

nal ie Saek!» V i d b o r d e t fö re s logos ide l g a m ­

m a l d a g s skålar : » K u n g e n s skål, d e n bäs te

kung , s o m j o r d e n ä g e r » , »al la v a c k r a flic­

kor s skå l» o . s. v . Natur l ig tv is h ö j d e s poka­

lerna m e d p o n t a k för demoise l l e W a r g s

m i n n e , o c h till sist t a ckade en af gäs te rna

— de t va r d e n bekan te skriftställaren o c h

b i b l i o t e k s m a n n e n E i c h o r n , hv i lken va r l y c ­

k a d Be l lmanssånga re — v ä r d e n m e d e l s före­

d r a g a n d e af F r e d m a n s sång n:r 9 : » N å ,

ö d m j u k a s t e t jänare, guns t ig herr v ä r d ! »

Efter m i d d a g e n f ramsat tes punsch- o c h

bischoffsbålar , ä fven d e t i l lagade efter Ka j sa s

recept , o c h a f tonen förflöt p å de t angenä­

m a s t e unde r vi t ter t s amspråk o c h ve t t ig t

skämt .

tände af, att detta ej existerat så särdeles länge, kanske ej bör tillmätas någon särdeles vikt och betydelse. Allt nog — 95 års otillfredsställande väderlek var alldeles glömd, och människorna beredde sig på att börja nittiosexan med goda föresatser och stärkta krafter.

Och fru Björklunds humör stod i full harmoni med de känslor, som böra beledsaga det nya årets inträde. Hon satte sig i förmakssoffan, bredde ut sin nyaste svarta sidenklädning till 11:50 metern — realisationspris — och väntade glad och belåten att få se sin stab samlad till uppvaktning; ty hur det var, så var nog unga fru Adelaide Björklund, född Knattelin, ganska noga om sina nyårsvisiter, fastän det nu lät så näpet och förnämt att visa sig likgiltig för »dom där besvärliga visiterna.» Och hon väntade i strålande lynne och präktigt upplagdt hår med pensé-färgade rosetter.

»Men, Figge, ser du då ingen,» sade hon till sin man. »Det här bär sig ju rakt inte, klockan är half tu.»

»Kära gumman.» svarade fabrikör Björklund och vände med obekymrad min tidningen ut och in, »var bara lugn du, nog kommer dom alltid, för att tacka för alla dina rara supéer under hö­sten — man försakar inte gärna din gås med champignoner och dina gudomliga fyllda maren-ger. Och skulle de verkligen ej komma, så låtom oss taga saken med jämnmod. Det är ju inte värre det än mycket annat' i denna jämmerdal,» och suckande fortsatte herr Björklund sin lektyr, utan att fästa afseende vid sin hulda makas stora bekymmer.

Men klockan blef två, hon blef half tre, och när pendylen på kakelugnen slog tre, började till och med herr Björklund draga öronen åt sig. Hans ljuf-va maka hade först gifvit luft åt sin harm i många och väl afpassade ord och utgöt den nu i en hy­sterisk tåreflod. Men hon tänkte mest på skan­dalen — skandalen, att ej hafva fått mottaga några visiter på nyårsdagen, medan hennes äkta hälft däremot kände en viss sugning vid tanken på lilla pärlan och kålen, hvaraf hans för tillfället särdeles känsliga luktorgan hade en behaglig förnimmelse. Han såg på sin Adelaide, suckade och vek tidningen åter rätt för att döfva sina marter genom att läsa annonserna, då han med ens spratt till såsom stucken af en tarentel.

»Hvad, hvad i all världen vill detta säga,» ropade han och svängde tidningen i luften.

»Någon ny eldsvåda kan jag tro,» sade Adelaide matt och torkade sina tårar.

»Eldsvåda! Mycket , mycket värre!» »Ny fason på hattar då,» kvittrade unga frun

med en matt skymt af intresse i sina sorgsna ögon.

»Läs,» sade herr Björklund majestätiskt, »hvem än skurken är, skall han blifva straffad exem-plariter, exemplariter,* och han utbredde för sin häpna makas ögon tidningen och visade med ur­sinniga åtbörder på en annons med ståtliga typer och af innehåll, som föl jer :

Tillkännagifvande.

Fru Björklund anhåller, att ingen kommer på nyårsvisit, för det är ej roligt att prata med dom, och i synnerhet vore det bra, om P—r hos M—g hölle sig hemma, ty han är en fasligt otrefligfigur.

De två beklagansvärda makarna stirrade på hvarandra. H v e m i all världen . . . ?

Annonsens stilisering förrådde just ingen van hand, men h v e m kunde han då vara, bofven — författaren ?

»Någonbland deras bekanta, men hvem, hvem?» Först vid efterrätten fick fru Björklund en

ljus idé. Hon fixerade Ivar, som synbarligen ej fäst det ringaste afseende vid frågan, utan så lugnt som möjligt förtärt sin middag

»-ETör du Ivar .../» Och efter ett skarpt korsförhör erkände han,

att just han var den sannskyldige brottslingen, och att det endast varit redaktörens finkänslighet, som gjort att den olycklige Pinnanders namn ej stått fullt utsatt.

Och allt i bästa mening! »Uh, uh, bu-uh, mamma tycker ju inte om

visiter, uh, uh, bu-uh.» »Nå, om du aldrig fått risbastu förr,» sade

unga frun kärleksfullt, »skall du nu få en så mycket bättre.»

Och efter middagen uppfylldes hotelsen i så rikt mått, att unga Ivar numera ej kan se en tidningsannons utan rysning.

Otack är världens lön.

Då föräldrar skola välja namn åt sina barn, råka de ej sällan i stort bryderi. Oftast lånar man närmare eller fjärmare släktin­gars namn, hvarigenom i en framtid förväxlingar lätt kunna uppstå.

Dessutom komma på detta sätt ett fåtal namn att i oändlighet upprepas och detta mestadels ut­ländska, som sakna allt välljud.

Slår man upp vår hederliga gamla almanacka för att söka hjälp och ledning, finner man ej mycket som kan användas. Af de i den samma upptagna 350 namnen äro 150 namn på mar­tyrer, påfvar och helgon — alldeles omöjliga att använda; nästan alla de öfriga äro af utländskt ursprung. Och af de klangfulla namn, som buros af våra förfäder, äro endast några få upptagna.

För att i någon mån söka afhjälpa denna brist, som nästan har utseende af bristande fosterländsk­het, kommer Idun i år att hvarje månad med­dela en lista, utarbetad af en på detta område bevandrad vetenskapsman, och upptagande jämte de flesta nu brukliga äfven ett stort antal äldre, inhemska namn, samt göres i dag början därmed för januari:

Namnsdagslista för 1896. Januari.

1. O. Nyårsd. Dagmar. 2. T. Seth. 3. F. Algot. 4. L. Borghild.

5 . 8 . Hulda. 6. M. Trettondag. Gurli,

Gulli. 7. T. August, Gusten. 8. O. Amalia, Amelie,

Malla, Malin. 9. T. Julian.

10. F. Berta. 11. L. Blenda.

12. S. Engelbrekt. 13. M. Knut. 14. T. Yngve . 15. O. Nanna. 16. T. Antonia, Toni.

17. F. Anton. 18. L. Gunnar.

19. S. Henrik. 20. M. Fabian. 21. T. Agnes. 22. O. Hugo. 23. T. Sture. 24. F. Vivika, Vivian,

Vivi. 25. Z . Paulus, Paul,(Pål).

26. 8. Alfhild. 27. M. Jenny. 28. T. Karl. 29. O. Valdemar, Valmy. 30. T. Gunhild, Gunnila,

Gundel, Gulla. 31. F. Alf.

U r n o t i s b o k e n . Kronprinsessan^ jul. Om kronprinsessan

telegraferas den 29 dec. från R o m : Kronprinses­san Viktorias hälsotillstånd har efter jul varit mindre tillfredsställande, och under de senaste dagarne har hon varit sängliggande.

Julafton deltog kronprinsessan i en julfest hos italienska konungaparet och erhöll af dem pre­senter samt gaf sedermera själf middag till hvil­ken i staden varande landsmän inbjudits.

Våren vid JRhen tyckes drottning Sofia i år ämna tillbringa. Hon har nämligen i Honnef hyrt en villa för april och maj månader.

Teater och musik. Eleonora Duse.

Kungl. operan har som bekant under en del af sistl. december månad upplåtit sin scen åt ett italienskt skådespelaresällskap med den världs­berömda skådespelerskan Eleonora Duse i spet­sen. De oregelbundenheter, som alltid äro för­enade med utgifningen af årets tvänne sista nummer af Idun, hafva gjort, att vi först så här post festum kunna nämna något o m dessa före­ställningar. Och ehuru dessa föreställningar, sär­skildt hvad Eleonora Duse vidkommer, varit af den art, att man skulle vara frestad att skrifva spalter därom, måste vi inskränka oss till en­dast några korta erinringar.

Inalles hafva sex föreställningar gifvits och hafva därvid uppförts »Cameliadamen», »Hem­met» och »Cavalleria rusticana», hvardera två gånger, samt »Värdshusvärdinnan» och >Clau-des' hustru» hvardera en gång. Intresset har naturligtvis så godt som uteslutande koncentre­rats kring fru Duse, och dock måste rättvisligen erkännas, att det sällskap, den firade konstnärin-nan för med sig, på det hela taget är godt, ja äfven innesluter verkligt framstående förmågor.

Och särskildt bör samspelet i ett af de uppförda styckena, »Cavalleria» nämligen, betecknas som rent af oöfverträffligt.

Att uppgifva, i hvilken roll fru Duse var bäst, är näppeligen möjligt. I alla visar hon en konst så stor, så hög, att man förgäfves söker efter ord att rätt beteckna densamma. Och det är ej endast i enstaka moment, i de »stora» scenerna, som hennes konst framträder i hela sin fullö­diga halt; nej, från första scenen och alltigenom till den sista verkar den öfvertygande, hänfö­rande och oftast med de enklaste medel. Hen­nes ansikte och hennes röst äro så skiftande, så föränderliga, att man stundom från det ena ögonblicket till det andra nästan kan tro sig se o c h höra alldeles olika personer i samma varelse. Å n är ansiktet tärdt och fult, ja ser rent af gammalt ut, än blir det ungt och strålande vac­kert; än låter rösten rå och kantig, än blir den ljuf och melodisk. Då härtill kommer, att fru Duse förfogar öfver en smidig kropp med mjuka och graciösa rörelser, är det ej underligt, att hon med sitt snille och sin energi kunnat nå den höga plats i konstens tempel, som väl ingen kan eller vill bestrida henne.

Svårt är som sagdt att beträffande fru Duses utförande af de olika rollerna sätta den ena framför den andra. Hennes konst står i alla på sin höjd. Skulle vi våga föredraga någon, så är det hennes Santuzza i »Cavalleria» eller Magda i »Hemmet» e l l e r . . . ja, så där står man tve­kande. Vare sig hon återgifver den unga itali­enska bondkvinnans skiftande känslostämningar och lidelsefulla utbrott, den återvändande dot­terns främmande känslor för det gamla hemmet, innerliga tillgifvenhet för systern, förakt för för­föraren eller trots mot den myndige fadern — det är detsamma, öfverallt rycker hon oss med. Och hvem tänker ej med beundran tillbaka på hennes oförlikneliga utförande af Cameliadamen, särskildt i scenen med Armands far i tredje ak­ten, med Armand i fjärde och så i hela den sista akten, där hon dör — och hur hon dör! Det, om något, torde kunna kallas att dö i skön­het — ? Fru Duses kynne torde väl förnämli­gast få anses ligga åt det tragiska. Men att hon äfven är lika framstående i lustspelet, visade hon som den förtjusande och koketta värdsbus-värdinnan i det gamla lustspelet »Le locandiera» af Goldoni. Hennes uppsluppenhet och skälmsk­het voro öfverdådiga och hennes spel äfven här sann och fin konst.

Bland de medspelande böra särskildt nämnas Alfredo di Sanctis och Ettore Mazzanti.

En hvar, som haft tillfälle bevista någon eller några af dessa föreställningar, torde hafva minne däraf för lifvet. Och om än ej salongen vid desamma varit alldeles utsåld, är det oss dock ett nöje att kunna konstatera, att det i hufvud­staden gifves en stor publik, som då det gäller att njuta af verkligt stor och ädel konst, ej för­summar tillfället härtill. Lika angenämt har det varit att finna, att ett stort flertal af våra egna mer eller mindre framstående artister begagnat sig häraf — med hvad nytta får framtiden utvisa.

Utom med lagerkransar och blommor har fru Duse af h. m:t konungen, hvilken med stor upp­vaktning besökt alla föreställningarna utom den sista, hugnats med medaljen Literis et Artibus.

Eternel ler . A f Amalia Fahlstedt.

I .

e r i n g d e p å h o s oss en f ö r m i d d a g o c h

b å d o att få g å i g e n o m r u m m e n o c h

t rädgården , e m e d a n de innehaf t vå r lägen­

he t s o m nyg i f t a . M i n m o r k ä n d e d e m lik­

s o m de h e n n e till u t seende t , o c h å b å d a

s idor u t v e c k l a d e s denna p å en g å n g fina

o c h hjär t l iga fö rb ind l ighe t , s o m u tmärk te

dessa t iders m ä n n i s k o r . D e k o m m o äfven

g e n o m r u m m e t , där j a g satt. D e t va r » h a n »

o c h » h o n » o c h » v ä n i n n a n » . » H a n » va r en

m a n af ståtl ig v ä x t o c h hål ln ing, ehuru

b å d a b l i fv i t stela g e n o m att han rörts af

s l ag ; o c h åldern h a d e ä fven fö rvand la t

hans ansikte , så att m a n e j så lät t k u n d e

se, a t t han , s o m m i n m o r sedan berä t tade ,

var i t en m y c k e t v a c k e r m a n . » H o n » där-

lys te v ä n i n n a n s v i s s n a ansikte m e d sin

långa näsa o c h sin g lor ia af redbarhe t o c h

g o d h e t m o t m i g , m e n de t v a r i h e n n e s

fö l jes lagerskas anlete j a g fo r skande s p ä n d e

b l i cken , t y d e t va r n u e j så lätt att upp ­

f å n g a s y n e n däraf, d å ges ta l ten var d jup t

b ö j d , m e r än v ä n i n n a n s till o c h m e d , o c h

et t m ö r k t flor h ä n g d e ner från hat ten .

M e n ack , de t va r s a m m a runda , ros iga

k inder , s a m m a fyl l iga , r ö d a läppar m e d

sitt l y c k o l e e n d e , s a m m a b lå ö g o n m e d sitt

s k i m m e r af v å r h i m m e l uti .

H o n h a d e h a m n a t v i d d e n n a ga t a m e d

dess g a m m a l d a g s säten u n d e r rader af

k l ipp ta l indar, dess stora, v i d a t rädgårds­

t omte r o c h hus m e d landt l ig t t y c k e , halm-

täck ta skr indor m e d b ö n d e r o c h land tkv in-

n o r uti, s a m t dess r ika sol l jus , hv i lke t allt

g j o r d e att d e m å n g a o c h s tänd iga l ikpro­

cess ionerna a ldr ig m ä k t a d e för taga dess

l jusa t y c k e .

O c h där b l o m s t r a d e ännu i å lderns sena

d a g h e n n e s anlete , hvars b l ida , s t rå lande

fägr ing t ro tsade fö rgänge l sen .

I I .

E n v a c k e r e f t e r s o m m a r d a g k o m m i n m o r

in till m i g , i k l ädd m ö r k k l ä d n i n g o c h hatt .

H o n h a d e två smärre b l o m b u k e t t e r i han­

den , af hv i lka h o n ga f m i g d e n ena, i de t

h o n s a d e : » V i l l d u sätta p å d i g ha t ten

o c h fö l ja m e d m i g ? » Utan att g ö r a n å g o n

fråga, l y d d e j a g henne , sedan j a g m o t t a g i t

h e n n e s buket t , o c h då v i k o m m o i por ten ,

b ö r j a d e k y r k k l o c k o r n a r inga . J ag förs tod

då , hvar t v i skul le gå , m e n va r for t farande

fö rvånad , e m e d a n v i ej b r u k a d e spr inga p å

begra fn ingar .

» H v e m är det , s o m jo rdfäs tes , m a m m a ? »

f rågade j a g .

» F r u T ö r n . »

J ag såg, att m i n m o r n u e j ö n s k a d e tala,

o c h därför fortsatte v i s t i l la t igande den

kor ta v ä g e n till k y r k o g å r d e n , m e d a n j a g

s a m l a d e m i n a m i n n e n af fru Törn . Förs t

er inrade j a g m i g en eolsharpa , s o m m i n m o r

sade , att fru Törn skänkt m i g o c h m i n a sy­

skon , d å h o n u p p h ö r d e att v a r a hy resgäs t

i v å r t hus . M e n j a g k u n d e a ldr ig tro an­

na t än att de t ta var e n ind i rek t gå fva till

m i n m o r , t y h v a d j a g sedan m i n d e s v a r

de t s lutnaste anlete j a g sett i mi t t l if; et t

anlete s o m a ldr ig l ikt andra h a d e et t leen­

d e för oss l e k a n d e barn , o c h hvars m u n

särski ldt föreföl l m i g att va ra h o p s n ö r d

m e d en d r a g s n o d d . J ag m i n d e s en lång ,

m a g e r ges ta l t o c h en dräkt , y t te r l ig t g a m ­

m a l d a g s o c h f ö r s m å e n d e allt, s o m k u n n a t

för läna dess bärar inna ett större b e h a g .

J ag va r r ä d d för det ta fö r s t enade anlete ,

d å j a g m ö t t e d e t i fö rs tugan , m e n de t

fanns d o c k n å g o t d i s t inguerad t däruti , s o m

till o c h m e d v ä c k t e mi t t barnaint resse , så

att, d å dör ren has t ig t o c h hå rd t slagits

i gen o m det , j a g k u n d e stå k v a r m e d en

slags l äng tan efter att t rots m i n fruktan

få se de t p å ny t t . J a g m i n d e s , att d å

d e n n a dörr n å g o n g å n g has t ig t ö p p n a d e s

för att l ika has t ig t slutas, j a g u p p f å n g a d e

en färgr ik s k y m t a f taflor o c h g a m m a l t

pors l in . J ag m i n d e s en f o l k s k y g g g a m m a l

t jänar inna, hvars karaktär j a g aldrig p å

anna t sätt k o m u n d e r f u n d m e d , än at t

den förträffligt pa s sade i s t y c k e m e d dör­

ren o c h m a t m o d e r n . D e t va r all t id m e d

f ö r v å n i n g j a g hö rde , att m i n m o r p å fru

Törns i fr iga begä ran et t par g å n g e r var i t i nne

E NEROTH & Q o . Tekniska Fabriken " G Ö T A L E J O N "

* # * OÖTEBOMG.

rekommendera sitt allmänt erkända

L U T P U L V E R fritt från klor

Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället för bästa och renaste aska. Användningssättet

alldeles s a m m a som med vanlig asklut, och

S Ä P - P U L V E H ( f r i t t från klor).

Sparar penillllffar. Sparar a r b e t e .

• Sparar k l ä d e r och

ersätter såpa eller tvål.

s o m nyg i f t a hvar m o r g o n d r icka sitt kaffe ,»

sade h o n . » O c h m a m s e l l L. , v ä n i n n a n ,

pås tod , att d e alltid bö r j ade sin d a g m e d

at t h a n s a d e : » h v a d j a g hål ler af d i g . »

O c h h o n s v a r a d e : » ä n j a g d i g d å ! »

» D e t va r vä l bra l änge s e d a n , » sade j a g

i stilla u n d r a n ö fve r et t kär leksspråk u tan

all g l ö d o c h o m v ä x l i n g .

» N e j , » svarade m i n m o r , » d e ha e j va­

rit g i f ta så särdeles l ä n g e ; d e v o r o redan

gamla , då de höl lo b r ö l l o p . »

» M e n hur k o m det t i l l ? »

» D e t skall j a g berä t ta d i g . » M i n m o r

be rä t t ade m i g d å o c h då, h v a d h o n e j be ­

rät tade andra . » H a n h a d e i sin u n g d o m

ingå t t fö rb inde l se m e d en t jänstf l icka. H a n

va r en enfa ld ig , m e n h y g g l i g m ä n n i s k a ;

efter s o m åren skredo , m inskades hans t y c k e

för h e n n e , m e n d ä r e m o t ö k a d e s hans akt­

n ing , o c h h a n bes lö t s ig för att gif ta s ig

m e d h e n n e . H a n s föräldrar, ett f ö r n ä m t

o c h r ikt g a m m a l par, vi l le d o c k ej ve t a af

det ta g i f termål . O g ä r n a vi l l h a n g ö r a d e m

e m o t , m e n å andra s idan k ä n d e han allt

s tarkare p l ik ten m a n a att g ö r a älskarin­

nan rätt. N å g r a barn h a d e d e emel le r t id

e j . H a n l ä m n a d e n u saken till h e n n e s

a fgö rande — fo rd rade h o n gi f termål , vi l le

h a n b ry t a m e d föräldrarne. M e n h o n for­

d rade de t e j .

D å lärde h a n en d a g k ä n n a sin nuva­

rande fru o c h blef genas t lifligt förä lskad i

h e n n e . D e v o r o e j l ängre u n g a , m e n h a n

va r ä n n u en vacke r , kraftfull m a n , o c h h o n

är j u , s o m d u såg, ännu v a c k e r . D å han

märk te , att hans bö je l se va r besvarad , be­

rä t tade h a n h e n n e o m sitt fö rhå l lande till

d e n andra k v i n n a n . H a n s n u v a r a n d e fru

sade då , att h o n p å in te t v i l lkor v i l le att

han skulle ö f v e r g e den , s o m så uppoffra t

s ig för h o n o m , m e n a n t o g hans förs lag att

m e d h o n o m ingå ett s lags p la ton isk t vän­

skaps fö rbund .

E n g å n g i v e c k a n b e s ö k t e h a n sin nu­

va rande fru, o c h alltid va r h e n n e s vän inna ,

m a m s e l l L , nä rva rande s o m förk läde . M a n

läste hög t , m a n samta lade o c h m u s i c e r a d e ,

o c h så r u n n o år efter år i t r o g e n vän tan .

Ä n d t l i g e n d o g älskar innan, o c h d å gif te s ig

d e t g a m l a pare t o c h flyttade hit . M e n m a n

h a d e nu så v a n t sig v i d vän innan , att m a n

p å i n g a v i l .kor v i l le s läppa h e n n e från sig

— o c h så har h o n s tänd ig t föl j t d e m . »

Jag fann d e n n a pass ionsfr ia kärlekshi­

storia m y c k e t vacke r , o c h de t va r all t id

m e d stort n ö j e j a g en o c h annan g å n g

m ö t t e d e tre p å ga tan o c h såg » h e n n e s »

anlete , ' s o m l y c k a n s fe g jo r t så s tänd ig t

b l o m s t r a n d e . Snar t för lorade j a g d e m lik­

vä l ur sikte, o c h l i fvet , s o m drag i t m i g in

i s ina hvirflar af g l äd j e o c h sorg, k o m m i g

hel t at t g l ö m m a d e m .

M e n en d a g s tod » h a n s » d ö d s a n n o n s i

t i d n i n g e n . » N u v i ssnar h o n allt ä n d å , »

tänkte j a g — o c h så g l ö m d e j a g d e m p å

ny t t .

E n hel del år därefter k o m j a g en

m i d d a g Norr tu l l sga tan f r am efter ett b e s ö k

å N y a k y r k o g å r d e n o c h i H a g a . P å af-

s tånd såg j a g t v å m ö r k k l ä d d a k v i n n o g e ­

stalter l ä m n a änkhuse t s por t o c h g å ga tan

nedå t . D e s s a b ö j d a r y g g a r v ä c k t e ett dun­

ke l t m i n n e h o s m i g , m e n snart v a r j a g p å

d e t klara d ä r m e d . D e t va r » h o n » o c h

» v ä n i n n a n » . J ag g i c k ö fve r till mo t sa t t a

s idan af ga tan , s k y n d a d e t ro t toaren f r am

o c h v ä n d e p å v e d e r b ö r l i g t a fs tånd för att

m ö t a d e m , sak tande m i n a s teg för att h inna

iak t taga d e m i f ö r b i g å e n d e . P å l ång t hål l

e m o t h a d e n å g o t underba r t ö fve r s ig . Ge ­

stalten var en äldre ma t ronas , hv i lke t ga f

dess m e r rel ief åt de t u n g d o m l i g a ansiktet .

R u n d a k inder , hv i lka ä g d e n å g o t af äppel­

b l o m m a n s vår l iga skärhe t ; röda , fy l l iga

l äppar o c h en l i ten r u n d haka s a m t bjärt-

b l å ö g o n m e d n å g o t af en m a j h i m m e l s mi ld­

he t o c h fr iskhet i b l i cken . O c h ö fve r de t

he la ett g l äd t ig t b e h a g , pa rad t m e d en

v ö r d n a d s v ä r d g u m m a s he la vä rd ighe t i

sk i ck o c h väsen , l i k s o m i d räk ten . E n

s m u l a p å m i n d e h o n o m dessa u n g a skåde­

spelerskor s o m , d å de spela gamla , e j kun­

n a f ö r m å s at t he l t dö l j a sin u n g d o m l i g a

fägr ing . M e n ej m y c k e t — t y m i n s t af

allt fanns d e t n å g o t af aktris hos d e n n a

fö r t jusande g a m l a d a m . H o n s m å l o g ofta,

d å h o n t a l ade ; o c h de t ta s m å l e e n d e skvall­

r ade o m , att l y c k a n s fé en g å n g berör t

h e n n e m e d sitt t ro l l spö o c h dä rv id fram­

kallat hos h e n n e en d jup inre g läd je , s o m

aldr ig k u n n a t v issna .

D e sk redo emel le r t id g e n o m r u m m e n ,

l ä m n a d e os tö rda m e d s ina m i n n e n . H a n

o c h h o n a rm i a rm o c h v ä n i n n a n i deras

spår. J ag h a d e f lyktat n e d till en af lägsen

v rå af t r ädgården , o c h därifrån såg j a g

d e m p å af s t ånd g l i da f r am u n d e r l u m m i g a ,

s eke lgamla träd, mel lan häckar , s o m bur i t

s ina rosor åt d e m u n d e r s m e k m å n a d e n ,

förbi d e t s t e n b y g g d a g a m l a lus thuset , där

de g jo r t en brasa åt s ig unde r so l iga höst­

dagar , o c h f ramför hv i lke t d e n u s todo

stilla en s t u n d ; u p p för terrassen, där d e n

k ines iska hag to rnen bar l jus röda b lomk la sa r

u tan taggar , o c h där de i sin u n g a kärleks

daga r skörda t svä l lande b igaråer . N e d till

d e n g a m l a , i s y r e n h ä c k e n d o l d a b runnen ,

där d e ä fven s todo stilla en s tund, kanske

p å m i n n a n d e sig, hur han i s in krafts dagar

skö t t den t röga p u m p e n , d å h o n g i c k o m ­

kr ing där s o m en fager va t tnar inna — o c h

så v i d a r e i m i d d a g s s o l e n , s o m sänkte s ina

strålar n e d öfver d e m , där de d r ö j a n d e

n ä r m a d e s ig g r i nden , i hv i l ken de ä n n u

några ö g o n b l i c k s t annade fö r at t se u p p i

den s tora l i ndens ofan t l iga krona , hvaref ter

de f ö r s v u n n o .

V ä n i n n a n , s o m föl j t d e m s teg för s teg —

s tannande , d å de s t o d o stilla, l eende , d å de

l o g o — h a d e en b ö j d r y g g o c h et t v i ssna d t

ansikte , hv i lke t t y c k t e s ha tagi t p å sin lo t t

d e r y n k o r h e n n e s v ä n i n n a s anle te va r he l t

fritt från. H o n h a d e en l å n g näsa, s o m

p å n å g o t sätt p räg lade h e n n e s d rag m e d

redbarhe t o c h g o d h e t ; o c h h o n h a d e en

v ä n l i g g a m m a l m u n , hva r s s lutna l äppar

a n t y d d e , att h o n k u n d e t iga . H o n va r ty­

p e n för sådana s lags männ i skor , s o m m a n

ge r sitt fö r t roende , e m e d a n d e äro så g o d a

o c h k u n n a b e v a r a en h e m l i g h e t .

D e s s a två egenskape r h a d e d o c k m i n m o r

i ä n n u h ö g r e g rad . U n g a o c h gamla , lärda

o c h olärda, g o d a o c h dål iga , j a g h a d e sett

ind iv ide r af alla dessa slag n ä r m a sig m i n

m o r efter en hel kor t bekan t skap för att

u tg ju ta s ina sorger o c h b e o m h e n n e s råd .

O c h så h a d e vän innan , m a m s e l l L. , ä fven

k o m m i t i n o m h e n n e s trollkrets en g å n g

o c h fö r h e n n e ö p p n a t sitt hjärta, s o m för­

näml iga s t va r fy l ld t m e d h e n n e s b å d a vän­

ners ö d e .

J a g satt k v a r i t r ädgårdshörne t , omsväf-

v a d af d e n d r ö m s t ä m n i n g de b o r t g å n g n a

för t m e d s ig. K a n s k e å te rspeg lades n å g o t

däraf i mi t t ans ikte , t y m i n m o r , s o m k o m ­

m i t f ram till m i g , små log , o c h i h e n n e s

l e e n d e l åg löf te t o m en his tor ia .

» U t a n f ö r lus thuse t därbor ta b r u k a d e d e

h o s henne , s o m sjä l f a ld r ig g i c k bor t ; o c h

j a g k u n d e s o m barn a ldr ig förstå, hur m i n

m o r v å g a d e g å in d i t eller v i l l e de t . N u

v a r j a g u p p v u x e n o c h m o g n a d till förstå­

ende , o c h d å j a g u n d e r k locko rnas k l ang

g i c k g e n o m k y r k o g å r d s p o r t e n m e d m i n

m o r , fö r s tod j a g , att de t s lutna hjärta s o m

n u skulle j o rda s , o c h s o m t i l lhört de t s lutna

anletet , en g å n g , l ikt så m å n g a andra hjär­

tan, ö p p n a t s ig för m i n m o r .

M e d fö rvån ing såg j a g , d å v i s t annade

p å et t l ämp l ig t a f s tånd från g ra fven , en

hel m ä n g d fat t iga o c h l i dande , s o m s todo

d ä r o m k r i n g , v ä n t a n d e i stilla a n d a k t —

g rå t ande ! M e n i n g a vä lk l ädda m e r än v i .

Bära rne ko rnmo m e d kis tan, o c h efter

d e n syn tes endas t någ ra få, m e n d j u p t

so rgk l ädda personer . D å prästen slutat sitt

värf, s t ego dessa personer u p p p å g ra fven .

D e t va r några u n g e m ä n , s o m , m e d huf-

v u d b ö j d a af sorg o c h v ö r d n a d , l e d d e eller

snarare bu ro u p p till g ra f randen en äldre

d a m , hva r s so rg t y c k t e s ha g jo r t h e n n e

s juk, o c h hvars tårar f lödade ö fve r h e n n e s

anle te . I n n a n g ra fven kas tades igen , af-

l äg snade s ig d e u n g a m ä n n e n , l e d a n d e den

sör jande m o d e r n ; m i n m o r o c h j a g g å f v o

b l a n d de fat t iga vår t r ibut o c h l ä m n a d e

k y r k o g å r d e n .

D å d e n fukt iga g lansen i m i n m o r s ö g o n

torkat , f r ågade j a g :

» H v e m var de t sör jande g a m l a frun­

t i m r e t ? »

» H e n n e s m a n s hus t ru .»

» H e n n e s m a n s h u s t r u ? »

»Ja , hon var f rånski ld , o c h de u n g a m ä n ­

n e n v o r o hans söne r . »

O c h n u fick j a g h e n n e s his tor ia . F ru

Törn h a d e var i t en stor skönhe t i sin ung­

d o m , d å m i n m o r ä fven sett h e n n e . H o n

v a r g i f t m e d en vacke r , kraftfull, liflig m a n .

H a n dref en stor egendomsaf fä r , h a d e flere

l and tgå rda r o c h reste m y c k e t . M e n d e

b o d d e i h u f v u d s t a d e n . D e h a d e i nga barn ,

m e n l e fde m y c k e t l yck l iga , o c h hus t run

h a d e ett g o d t af färshufvud o c h ga f s in m a n

m å n g a g o d a råd. D å g j o r d e fru Törn plöts­

l ig t en förfärl ig upp t äck t . H e n n e s m a n

b e d r o g h e n n e . U t e p å en af l and tgå rda rne

fanns en k v i n n a , s o m h a d e et t barn , o c h

det ta ba rn va r h e n n e s m a n s . H o n t o g

h o n o m genas t i förhör , h a n k u n d e e j neka ,

o c h d å h o n f rågade , hur han p å de t ta sätt

k u n n a t b e d r a g a henne , ta lade han n å g o t

s v ä f v a n d e o m , att deras äk tenskap va r

barnlös t . F r u Törn s t ä n g d e in s ig någ ra

dagar , o c h då h o n härnäs t ta lade m e d

sin m a n , va r h e n n e s beslut fat tadt . H o n

sade , att h o n m y c k e t t änk t p å de t han

sag t o m deras äk tenskap , o c h at t hon k o m ­

m i t till d e n ins ik ten , att, d å h a n sör jde

ö fve r ett ba rn lös t äk tenskap , b o r d e de skil­

j a s åt o c h h a n gif ta s ig m e d sitt ba rns

m o r . H a n b le f f ö r tv inad o c h försäkrade ,

att h a n t rots sitt fe ls teg ä lskade endas t

h e n n e , s in hustru. M e n hur b e v e k a n d e

h a n än bön fö l l , förb lef h o n o rubb l ig . D e t

e n d a h a n k u n d e g e n o m d r i f v a va r h e n n e s

löf te , att h a n d å o c h då skulle få hälsa p å

h e n n e o c h u t b e d j a s ig h e n n e s råd i affärs­

ange lägenhe te r .

D e b l e f v o ski lda, h a n gif te s ig m e d den

andra o c h b e s ö k t e s t u n d o m sin förra hustru.

M e n han var o l y c k l i g o c h affärslyckan öf-

ve rga f h o n o m ä fven . D e t k o m n å g o t oro­

l ig t o c h j ä k t a n d e ö fve r h o n o m , h a n fö l jde

ej fru Törns l u g n a råd , m e n ö fve r speku le rade

sig, han b le f s jukl ig o c h d o g , l ä m n a n d e sin

fami l j i fa t t iga oms tänd ighe t e r .

F ru Törn, s o m äg t en stor f ö r m ö g e n h e t ,

h a d e ä n n u d e n n a obesu ten o c h vä lsköt t .

H o n u p p s ö k t e änkan o c h barnen, t o g hel t

h a n d o m d e m , sör jde för alla deras b e h o f

o c h skaffade sönerna d e n bäs ta uppfos t ran .

H o n var s o m en m o r m o t dessa o c h s o m

en sys ter m o t änkan — o c h he la t i den

ä lskade h o n m e r än n å g o n s i n d e n bort­

g å n g n e . » V i s a d e h o n v ä l , » tänkte j a g ,

de t ta s lutna anlete för 's in f a m i l j ' ! » Sä­

ker l igen i cke . M e n va r h o n s lu ten o c h af-

v i s a n d e m o t de flesta — g o d h a d e hon d o c k

var i t m o t de fa t t iga o c h l i dande .

D å m i n m o d e r k o m h e m , grep h o n s ig

genas t åter an med sitt s tora hushål ls m å n g a

prakt i ska syss lor . M e n innan dess kyss te

j a g h e n n e — hvaref ter j a g t o g eo lsharpan

o c h stäl lde d e n i de t ö p p n a fönstre t . O c h

ur d e n f r a m k o m m o ackorder , s o m p å m i n d e

o m d j u p a h a r m o n i e r nr et t söndersa rgad t

männ i skoh jä r t a .

Innehållsförteckning: Fredrika Bremer; till trett ioårsminnet , af Sigrid Lei­

jonhufvud. (Med porträtt). — E n nyårsvisa; af Emil Kléen. — V å r a döttrars f ramt id ; några synpunkter af Heribert 1 — Djursholmsl i f ; af Alde. — Ti l l våra prenumeranter . — Kajsa W a r g ; en kul inarisk-kulturhistorisk skiss för Idun , af Birger Schöldström. — De fem s m å Wisborgarne . (Med porträtt af Maria, Carl, Sofia, Elsa och Fo lke af Wis ­borg) . — V i d kaffet; amatörfotografier af Hugo Falk: F r u Björklunds nyårsvisiter. — Då föräldrar skola välja n a m n : Namnsdagsl i s ta för 1896. — U r not isboken. — Teater och mus ik . — Eternel ler; af Amalia Fahlsledt. — Tidsfördrif.

Redigeras af Sophie Linge.

Bidrag mottagas med tacksamhet.

Logogryf.

För dem, som sky Allt hufvudbry, Jag säger först som sist, • Att hvad som här Serveradt är Bland rätter räknas visst. Om klent man tål, Ett grundligt mål Kan ganska dyrt en stå; Nej, njut min rätt På bästa sätt, Blott i portioner små.

I Kina en stad. Af siffror en rad. Hur gåsen bör vara. Hur vägen vi fara, Om den skall bli kort. En listig krabat, Hur kallas hans mat? Hvad värme oss bringar. Hur skulle med vingar Man färdas? Till sport. I jorden fördold. Af fisken ej tåld. Att landet försvara, När det är i fara, Hvad tarfvas därtill? Af hästen en del. Tal, utan ett fel. Hur adeln plär kalla Förfäderna alla. Hvad dricka hon vill. Hur är hennes dryck? Hvad hon bröt af en nyck;.

Hur mätte han biten I går, expediten?

Charad.

5. L.

Mitt första bor i svartan mull, Hvarur han långsamt kryper, Och det är mest för nyttans .'•kull, Som man i honom nyper.

Mitt andra är så täck och skön, Hur hon än vill sig smycka; Till ungmön ges hon som en bön Om kärleks ljufva lycka.

Mitt hela vårens budskap är, Som guld hon mot oss lyser Och ropar: »Se, nu är jag här,» Där hon står gladt och myser.

J. S.

Metamorfos.

Hur kan man af Erika få roman genom fyra mellanord?

E R

R 0

I M

K A

A * N

Hvarje mellanord uppstår ur det föregående genom att man förvand­lar (ersätter med andra) två bokstäf-ver för hvarje gång. Hvilka af bok-stäfverna som skola förvandlas ut-märkes genom stjärnorna. Att om­flytta bokstäfverna är ej tillåtet. Föl­jande 20 bokstäfver skola användas för mellanorden: 5 a, 1 e, 1 i, 4 k, 1 n, 2 o, 4 r, 2 t.

S. L.

Ifyllningsgåta.

7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 1 2 3 4 5 6

De med ifyllda rutorna bilda, om orden äro rätt funna, namnet på en af Sveriges mest framslående män.

Orden äro: 1) = anseende, 2) hög ämbetsman, 3) ornater, 4) där ve­tande odlas, 5) utmärkelsetecken, 6) belöning, 7) egenskap, 8) tidrymd, 9) sällsynt för ålderdomen, 10) ämbetsförrättning, 11) fosterlandsvän, 12) ställe där det är festligt, 13) adjektiv, 14) framstående ämbetsman, 15) den lyck­liges ställning, 16) egenskap, 17) ämbetsbeteckning, 18) hög ämbetsman, 19) prisas lycklig. M. T.

Versgåta.

Följande ord, rätt ordnade, bilda en fyrradig vers ur ett poem af Runeberg.

Herrlig — den — tro — i — dess — spord — dock — sol — lifvets — gått — fattigt — än — mot — opp — blommar — ack — när — män'skans — för — hopp — själ — och — jord — vår — hur — är — prakt.

Aritmorem.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 = Unionspolitisk fråga.

12 10 11 = Färg. 6 7 4 5 10 = Mineral.

14 = Geometrisk figur. 7 9 = Stöd. 5 12 7 = Önskemål för den fat­

tige. 1 6 13 12 = Kronan på verket. 6 1 = Fågel. 7 10 3 = Mycket lätt. 2 10 13 = Gudinna. 8 = För läckermunnar.

10 = Illa i kortspel. 10 1 7 3 = Naturföreteelse. 5 14 v 8 7 = Något att noga passa

på. 1. n.

1 2 4 8 4 8

8 7 9 7 9 6 9 6 2 4 2 2 6

8 5

HDLTMÅNS Gaoao & Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på de var­maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing. Nils O:son Gadda. C. J. Ask samt doktor Olof Moberg