franska revolutionen i realskolan1347843/fulltext01.pdf2 1.3 avgränsningar i denna uppsats kommer...
TRANSCRIPT
-
Franska Revolutionen i Realskolan En undersökning av läromedel i historieundervisningen
Hampus Gustafsson
Humaniora och samhällsvetenskap
Ämneslärarprogrammet Historia
7,5 HP
Handledare: Peter Olausson
Examinator: Anders Forsell
VT-2019
-
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledningskapitel
1.1 Inledning 1
1.2 Syfte och frågeställning 1
1.3 Avgränsningar 2
1.4 Tidigare forskning 2
1.5 Metod och material 3
1.6 Bakgrund 4
2. Undersökningsdel
2.1 Bernhard 5
2.2 Wennström 10
2.3 Hagnell och Olander 12
2.4 Skräckväldet 15
2.5 Bernhard 15
2.6 Wennström 19
2.7 Hagnell och Olander 21
2.8 Summering 22
3. Slutsats/Diskussion 24
4. Sammanfattning 26
Käll- och litteraturförteckning
-
1
1.1 Inledning
Historia är ett ämne som i den svenska skolan har en lång historia och det är inte konstigt att
det producerats en mängd olika läromedel för användning inom undervisningen. Men har alltid
denna litteratur redogjort dessa historiska händelser likadant genom historien eller har tiden
färgat hur saker och ting berättats? Vad värderades av författarna som skrev dessa böcker och
vad tyckte de att eleverna skulle lära sig? Fanns det narrativ som dominerade historieskrivandet
under vissa tidsperioder och går det att märka av dem? Skiljde sig det som skrevs i läromedlen
från det dåvarande tankegångar som fanns inte bara inom den professionella historieskrivningen
men också inom samhället som stort?
Skillnaden mellan historieberättandet från idag och för 100 år sedan är oftast markant och kan
lätt noteras men hur ser skillnaderna ut och hur skedde utvecklingen under den första halvan av
det förra seklet? Är det först på senare tid som man börjat se ändringar i hur man har berättat
och lärt ut om historia eller går det att se på en mer gradvis förändring på bara några decennier?
1.2 Syfte och frågeställning
Jag har i denna uppsats tänkt att jämföra hur Franska Revolutionen beskrivs inom tre olika
läromedel tagna från olika tidpunkter av 1900-talet och med hjälp av en komparativ och
kvalitativ metod ta reda på och redogöra om hur böckerna väljer att beskriva narrativet och
om författarna väljer att värdesätta vissa personer eller händelser. Detta kan summeras i min
frågeställning:
Hur beskrivs Franska Revolutionen i de utvalda läromedlen och kan man peka på saker som
värdesätts mer/mindre av författarna?
Vilka skillnader märks i framställningen av Franska Revolutionen mellan böckerna?
Går det att i framställningen av Franska Revolutionen peka på en koppling till den rådande
samhällssynen i samband med böckernas utgivning?
Anledningen till att jag valt att titta på Franska Revolutionen är att det var en tid av stor
förändring och det är en period som många fortfarande är oense om, jag tror därför att det kan
vara intressant att titta på hur man valde att undervisa om detta i läromedlen och hur det skulle
kunna skilja sig åt.
Detta är också varför jag valt en tidsperiod mellan 1908 och 1958 då det sker stora
förändringar mellan dessa två årtal, vilket förhoppningsvis skulle leda till att människor skulle
titta på någonting så stort och omvälvande som Franska Revolutionen med nya ögon.
-
2
1.3 Avgränsningar
I denna uppsats kommer jag främst att fokusera på just Franska Revolutionen i mitt material.
Detta då det finns en stor mängd skrivet i böckerna om just detta och därför är en av det bättre
händelserna att studera för att kunna få ett så noggrant resultat som möjligt. Läromedlet jag valt
att använda mig av kommer också från perioden då realskolan fanns i Sverige och böckerna är
publicerade 1908, 1937 samt 1958. Detta har jag valt då som ovan nämnt hoppas kunna hitta
spår av de sociala förändringar som sker under denna tidsperiod i texterna.
1.4 Forskningsläge
Det har skrivits en mängd arbeten som tagit upp och undersökt samt jämfört hur läromedel har
valt att beskriva och berätta historiska händelser och personer, tyvärr var det få arbeten som var
användbara för mig in min undersökning. Ett av undantagen var universitetsprofessorn och
historikern Henrik Åström Elmersjös En av staten godkänd historia där han främst undersöker
och går igenom den svenska statens roll i förändringen som svensk historieundervisning
genomgick i form av dess kontroll av läromedel mellan 1938 och 1991. Elmersjö pekar att även
fast läroböcker nu för tiden bara är en begränsad del av vår historiekultur så brukade inneha en
mycket central roll som formare av historiekulturen i samhället innan dessa utmanades av andra
former av media i takt med att samhället utvecklades.1 Här tar också författaren upp konceptet
historiekultur som han menar är det olika sätt man kan konceptualisera historia beroende av
kulturellt sammanhang, samt kommunikationen av denna konceptualisering via olika kanaler –
främst inom kulturen själv. Det är alltså det berättelser som lyfts fram inom en historisk kontext
och hur dessa sprids och berättas som utgör en historiekultur.2 Historiekulturen beskrivs också
ha tre olika dimensioner som den består av, nämligen den kognitiva, politiska och estetiska.
Den kognitiva dimensionen fokuserar mest på sanningsanspråket. Detta behöver inte dock vara
”sant” utan istället kan variera beroende på vilken typ av historiekultur man har. En helig skrift
kan utgöra del av sanningsanspråket om historiekulturen anser det vara legitimt.3
Den andra dimensionen är den politiska som främst handlar om ideologi och moral och hur
historien kan användas som en del av tankar och idéer makten vill göra mainstream genom att
1 Åström Elmersjö, Henrik, En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938–1991, Nordic Academic Press, Lund, 2017. Sida 10. 2 En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938-1991. Sida 18. 3 En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938-1991. Sida 19-20.
-
3
införa dem i historiekulturen. Här blöder även den kognitiva dimensionen över då
legitimitetsfaktorn kan vara en form utav maktutövande.4
Den tredje dimensionen är den estetiska och det är i denna som historiekulturer får stora
uttrycksform. Böcker, pjäser och statyer som avbildar eller beskriver historiska personer eller
händelser är ett estetiskt val och hur man väljer att skapa mening inom en historiekultur är del
av just den estetiska dimensionen.5 Det är viktigt att inte glömma att dessa dimensioner alltid
finns med i någon form i varje historiekulturell artefakt man tittar på och man kan analysera
spänningsförhållandena mellan dessa dimensioner i den artefakt man studerar.6
Utöver detta har jag också läst på om den dåtida historieskrivningen under perioden. Dessa var
den så kallade Lundskolan samt Uppsalaskolan. Uppsalaskolan är den tidigaste och fokuserade
främst på en konservative lens när det gällde att studera det historiska skeendet och samhällets
utveckling. Lundskolan å andra sidan var istället mer fokuserade på en noggrann källkritisk
analys av det historiska material man hade att arbeta med, för att på så sätt komma fram till
sanningen.7 Dessa skolor stod ofta hårt emot varandra men rivaliteten kom efter hand att tyna
bort. Den var dock under en period ett verkligt fenomen inom den svenska historieskrivningen.
1.5 Metod och material
I denna uppsats kommer jag att använda mig utav tre olika läromedel valda från perioden
1908 till 1958. Dessa böcker har jag valt då det publicerats ungefär tjugo år i mellan varandra
och därför bör det gå att finna skillnader mellan dem som kan vara intressanta att studera.
Det första läromedlet är Bernhard Estlanders Allmänna historien i berättelser för skolans
lägre klasser från 1908 och har 45 sidor om Franska Revolutionen, 76 sidor om man också tar
med Napoleonkrigen och det första kejsardömets fall. Boken har ett omfång av 526 sidor och
börjar från 1500-talet och framtill vad som då var nutid. Jag kan tyvärr inte hitta hur länge
boken användes, men har via Libris funnit åtminstone sju upplagor, den sista trycktes år 1941.
Dock vet jag inte vad som skiljer den utgåvan från den jag använder från 1908.8
4 En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938-1991. Sida 20. 5 En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938-1991 Sida 20. 6 En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938-1991 Sida 20. 7 Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.), Den svenska historien 14 Från storstrejken 1909 till folkhemspolitik, Bonnier lexikon, Stockholm, 1993 8http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Allm%c3%a4nna+historien+i+ber%c3%a4ttelser+f%c3%b6r+skolans+l%c3%a4gre+klasser&f=simp&spell=true&hist=true&p=1 (Hämtad 2019-08-25).
http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Allm%c3%a4nna+historien+i+ber%c3%a4ttelser+f%c3%b6r+skolans+l%c3%a4gre+klasser&f=simp&spell=true&hist=true&p=1http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Allm%c3%a4nna+historien+i+ber%c3%a4ttelser+f%c3%b6r+skolans+l%c3%a4gre+klasser&f=simp&spell=true&hist=true&p=1
-
4
Den andra boken är Torsten Wennströms Lärobok i allmän historia för realskolan från 1937
har 10 sidor om revolutionen samt 11 om Napoleon och kriget. Denna bok omfattar 290 sidor
och är en världshistoria, från stenåldern till nutid.
Den tredje är Axel Hagnell och Gunnar Olanders Svensk och allmän historia för
enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer från 1958 som har 10 sidor om
Revolutionen samt 5 sidor om Napoleon. Denna bok har ett omfång av 365 sidor och
innehåller Antiken samt historien från 1700-talet. Hagnells böcker användes i flera decennier
på både högre läroverk och på folkskolan, det översattes också till både norska och danska.9
Det gick tyvärr inte att hitta mer information om dessa böcker och deras användning inom
skolan, det hade varit intressant att kunna visa på hur välanvända dessa böcker var samt om
det kanske tillochmed överlappade varandra.
Detta kan göra det svårt att visa på hur representativa böckerna är för sin tidsperiod när det
kommer till min tredje frågeställning. Det visar dock åtminstone på att eventuella synvinklar
åtminstone existerade under perioden och var mainstream nog för att få publiceras.
Detta kan i värsta fall bli någon form utav anekdotisk bevisning, men i denna undersökning är
detta det bästa som går att få.10
En annan viktig del att tänka på när det handlar om källkritik är tendensen, eller hur partisk
författaren är. Detta är ju en stor del av min undersökning då jag tänker titta på hur författarna
väljer att beskriva händelser.11 Därför är detta i sig inte något problem för undersökningen då
det är en av det saker jag letar efter.
Det intressanta här är också att en av mina valda böcker har fyra gånger så mycket material än
det andra två. Att undersöka vad som tas i denna som missas i det andra två är då en intressant
tanke.
Metoden jag valt att använda mig av är en komparativ och kvalitativ textanalys då jag jämför
det tre texternas beskrivning av händelseförloppet samt hur det väljer att värdesätta aktörerna
och till vilken grad de gör det. Vad jag letar efter i texten är hur det väljer att beskriva
händelseförloppet. Lägger det mer fokus på aktörer eller strukturer? Är historieskrivandet
berättande eller mer sakligt? Blir texten på något sätt moraliserande för läsaren? Jag kommer
också att undersöka om det går att finna några av det historiekulturella dimensionerna som
Elmersjö beskriver i sin text.
Arbetet kommer delas upp i två delar där jag jämför böckernas presentation av revolutionens
olika stadium.
9 https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnell (Hämtad 2019-08-25). 10 Thurén, Torsten, Källkritik, 3., [rev. och omarb.] uppl., Liber, Stockholm, 2013. Sida 83. 11 Källkritik. Sida 63.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnell
-
5
1.6 Bakgrund
Då mitt arbete studerar material som är kopplat till realskolan kan det vara viktigt att ta upp
och förklara vad realskolan var och hur den skilde sig från folkskolan och gymnasiet.
År 1905 genomfördes en skolreform som kom att karaktäriseras som ”medelklassens
skolreform”. Detta då medelklassen, ett relativt nytt samhällsskikt i det svenska samhället,
länge velat ha en utbildning som låg över folkskolan men under gymnasiet. Detta innebar att
läroverket, som den högre utbildningen kallades, bestod av en 6-årig realskola och ett 4-årigt
gymnasium som byggde på år 5 av realskolan.12 Realskolan byggde i sin tur på att eleverna
hade de kunskapsmått som kunde förskaffas fram till klass 3 i folkskolan. Den stora
skillnaden på realskolan från gymnasiet, förutom att den var kortare, var att man inte lärde ut
något latin eller grekiska undervisning utan istället fokuserade på mer praktiska ämnen som
var ämnade för elever som inte tänkte gå en längre utbildning utan istället tänkte ge sig ut i
arbetslivet.13
2.0 Undersökning
Undersökningen är uppdelad i två delar, och i den första tänker jag fokusera på hur böckerna
väljer att ta upp bakgrunden till Revolutionen, Ståndmötet 1789 samt upptrappningen till
Bastiljens fall och sedan jämföra dessa med varandra.
2.1 Bernhard
Bernhards bok Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser, var skriven av
honom själv år 1908. Bernhard var föreståndare för svenska läroverket i Helsingfors och
publicerade en mängd läromedel i historia.14 Boken tar upp främst europeisk historia från
Luther och fram till dåtiden.
Kapitlet om Franska Revolutionen börjar med en kort notis om hur flera länder i Europa under
1700-talet genomfört reformer, leda av upplysta envålds monarker och följer sedan upp med
en beskrivning av Ludvig XVI och hans drottning Marie Antoinette:
Konungen, Ludvig XVI (1774–92), en gudfruktig och godhjärtad furste, ville nog sitt
folks bästa, men han varken kände dess tillstånd eller förstod sig på statens styrelse. Bäst
trivdes han, undan etiketten och hovnöjena, i en smidesverkstad, som han för sitt nöjes
12 Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.), Den svenska historien 13 Emigrationen och det industriella genombrottet, Bonnier lexikon, Stockholm, 1993. Sida 235. 13 Den svenska historien 13 Emigrationen och det industriella genombrottet. Sida 235. 14 https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernhard_Estlander (Hämtad 2019-08-25).
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernhard_Estlander
-
6
skull låtit inrätta åt sig i Versailles. Han drog en suck, var gång ministrarna kommo med
sina statsbestyr, och tyckte mest om sådana, som minst besvärade honom. Hans gemål,
Marie Antoinette, Maria Teresias dotter, var ännu mera okunnig än han om Frankrikes
verkliga tillstånd. Som ett fjorton års barn hade hon kommit in i nöjenas gyllene värld vid
det franska hovet: ung och vacker och glad och drottning därtill, kunde hon väl få roa sig
utan att av de tråkiga ministrarnas förmanas till sparsamhet! Men folket såg i hennes
slöseri huvudgrunden till de tryckande skatterna, och då hon vid hovet blott höll sig till en
liten krets av vänner, medan hon i ungdomligt övermod gäckades med de andra och
överträdde etiketten, förskaffade hon sig hätska fiender även där.15
Här kan man se hur flera av historiedimensionerna går att finna i texten. Den kognitiva går
enkelt att hitta då författaren uppenbarligen anser sig ha sanningen och återberättar den
historiska bakgrunden. Den moraliska aspekteten av den politiska historiedimensionen går här
också att se, då författaren här målar upp Ludvig XVI som en monark vars intresse för
styrandet är allt annat är entusiastiskt. Samma sak sker med Marie Antoinette som beskrivs
som en slösaktig drottning som saknade självinsikt. Den estetiska går också att finna i form
utav det målande sätt som författaren använder när han beskriver det båda monarkernas
personligheter samt lägger upp för den konflikt som komma skall.
Man fortsätter sedan med att beskriva den franska statens skulder på 200 miljoner samt hur
det ofrälse ståndets bankirer och köpmän var oroliga för att aldrig få tillbaka det pengar som
de lånade till staten för att hålla den flytande. Motståndet från adeln och prästerskapet i att
försöka reformera skattesystemet tas också kort upp i beskrivande och målande form.16
Detta leder till sammankallandet av Generalständerna för första gången sedan 1614 och det
beskrivs i boken hur folket jublade och trodde detta skulle leda till en ny ordning för
Frankrike samt hur det såg ut när representanterna tågande in i S:t Ludvigskyrkan den 4 Maj.
Vid riksdagens öppnande strömmade tusentals personer från Paris till Versailles; fönster
och tak voro fullsatta av åskådare. Vädret var härligt. Den 4 maj begåvo sig konungen och
ständer i högtidlig procession till S:t Ludvigskyrkan, där högmässa förrättades. Hovets
ceremonimästare hade för de deputerade fastställt dräkter och etikett från Henrik IV:s tid.
Medan prelaterna glänste i granna medeltida skrudar och adeln i broderad frack och vita
strumpor, med värja vid sidan och plymer i hatten, så uppträdde tredje ståndets män i enkel
svart dräkt med rund svart filthatt, utan broderier, plymer och band, på det att dessa
advokater, handelsmän och jordbrukare måtte märka huru lågt de stodo i rang under de
högre stånden. Men vid processionen hälsade allmänheten dem med höga bifallsrop,
medan ropen tystnade, när adeln och prästerskapet passerade, för att åter höjas, då
konungen skred förbi med drottningen och hovstat. Det var en lysande och högtidlig
15 Estlander, Bernhard, Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. [3], Nya tiden, 2. uppl., Norstedt, Stockholm, 1908. Sida 295. 16 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 296.
-
7
ceremoni; man var lycklig och rördes till tårar. I själva kyrkan, när biskopen i sin predikan
uttalade orden ”allmän frihet”, brast man ut i applåder och bifallsrop såsom på en teater.17
Den estetiska dimensionen är än en gång här synlig i form utav författarens utsvävande
beskrivningar av paraden och allmänhetens reaktion.
Efter denna målande bild av intåget så fortsätter boken med att beskriva riksdagens möte med
samma målande ord.
Följande dag samlades riksdagen i kungliga palatset i Versailles. När prästerskap och adel
inträdde, slogos dubbeldörrarna upp till salen, där de ställde sig till höger och till vänster
om tronen; men tredje ståndet infördes genom en trång sidodörr och fick plats i salens
bortre ändå. Under allmänt bifallsrop inträdde konungen, med sin familj och prinsarna av
blodet, och besteg tronen under den praktfulla tronhimmeln; på trappstegen tog hovfolket
plats. Konungen talade: ”Med glädje ser jag mig i dag omgiven av mitt folks
representanter, som på så lång tid ej varit samlade. Min finansminister skall för eder
redogöra för statens affärsställning, som jag huvudsakligen bör sysselsätta eder. För min
del önskar jag blott vara mitt folks bästa vän, den ömmaste deltagaren i dess lycka. Men
en allmän oro, ett överdrivet reformbegär sätter sinnena i rörelse. Måtte eder sans och
klokhet i tid fastställa reformernas gränser. I representeren ett ädelsinnat folk, vars kärlek
till sina konungar alltid varit dess utmärkande kännetecken. Måtte endräkt råda i er
församling och göra den evigt minnesvärd för konungaomdömets lycka och välfärd, det
är den bästa lönen för min kärlek till mitt folk.” Därpå höll den fåfänge Necker i fyra
timmar tal om finansernas ställning; han ville visa, vilken skarp räknekarl han var. Men
varken konungen eller hans ministrar hade att framlägga någon plan för de blivande
reformerna. Allt kom att bero på ständerna, där knappt någon innehade den minsta
politiska erfarenhet.18
Här kan vi se hur den estetiska dimensionen igen är lätt att hitta då beskrivningen igen nästan
får en skönlitterär form. Vikt läggs på att först beskriva kungen och drottning på ett sätt som
inte är helt objektivt och innehåller tillochmed konjektur angående Ludvig XVIs tankar och
åsikter om sina ministrar utöver det vi vet. De senare avsnitten är något problematiska då
boken inte beskriver dessa som ögonvittnen eller ej, man kan anta att det bör vara det då det
förekommer ett långt citat från konungen själv som förmodligen blivit nedskrivet av flera
deltagare. Även där förekommer dock tolkningar av författaren då Necker beskrivs som
”fåfäng” och med ett motiv att framstå som en ”skarp räknekarl”. Detta skulle kunna tolkas
som en del av den politiska dimensionen. Uppenbarligen har författaren inte mycket sympati
över för Necker och frågan är om detta är på grund av författarens åsikter om Neckers idéer
när det kom till ekonomi eller något annan anledning. Tyvärr tar boken aldrig upp detta så vi
kan inte får reda på vad författarens problem med Necker är.
17 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 296–297. 18 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 297.
-
8
Efter detta fortsätter boken beskriva ingående formandet av Nationalförsamlingen efter att
kungen låser det tredje ståndet ut ur salen där det tänkt samlas och istället går det alla till det
kungliga bollhuset och där utfärdar Eden i Bollhuset.
Upprörda över denna ringaktning mot landets representanter, begåvo sig de deputerade
till Bollhuset, en närbelägen byggnad för hovets fjäderbollspel. Bollmästaren förstod ej
saken bättre, än att han beredvilligt upplät lokalen, och här, på stående fot, i den tomma,
omöblerade salen, svuro alla en ed att hålla tillhopa, tills riket fått en ny författning.
Talmannen steg upp på ett bord och förestavade eden med hög röst: ”Vi svärja att aldrig
skilja oss från nationalförsamlingen utan sammanträda, varhelst omständigheterna fördra,
tills den nya författningen upprättats och befästas.” ”Leve konungen”, ropade de
deputerade till svar, och åhörarna på läktarna och folket på gatorna instämde, och med
uppräckta händer svuro de deputerade eden man för man.19
Kapitlet fortsätter med fler citat från bland annat Mirabeau och hur fler sluter sig till
nationalförsamlingen samt hur detta leder till att man skickar schweiziska och tyska regementen
till Paris då ”de franska voro anstuckna av frihetsrörelsen och ej att lita på”.
Detta rykte om kungens arméer samt att han sparkat Necker spreds genom Paris och leder till
arga protester från befolkningen.
Tidigt på morgonen den 14 juli kastade sig en folkhop över Invalidpalatset, där flera tusen
gevär och några kanoner påträffades. En annan hop ryckte an mot Bastiljen, där man
ävenledes hoppades finna stora vapenförråd. Snart skallade genom hela Paris ett ändlöst
rop: ”Till Bastiljen!” Det gamla fästet med sina djupa vallgravar, tjocka murar och mörka
torn, där kanonerna gapade mellan tinnarna, stod där som ett levande tecken på den gamla
regimens förtryck. Studenter, handelsmän, gesäller, lärpojkar, daglönare och dagdrivare,
alla kommo i rörelse, somliga med pikar, yxor och gevär, de flesta som åskådare. Även
några franska garden bröto sig ut ur kasernerna för att bispringa sina bröder och
medborgare. Två karlar klättrade upp på i murspringorna instuckna bajonetter och slogo
sönder kättingarna till den yttre vindbryggan, som föll ned med dån i sina fogar.
Besättningen var fåtalig och försvarade sig blott med gevärseld. Upphetsade trängde
angriparna in på borggården mot den inre vallgraven. Kanoner kördes upp och inriktades,
och man stack eld på några halmlass och antände utanverken.
Då vägrade besättningen skjuta vidare, och kommendanten måste lova att kapitulera mot
fritt avtåg. Vindbryggan fälldes ned, och besättningen sträckte gevär och fördes ur
Bastiljen. Kommendanten beledsagades av tre starka män, som sökte skydda honom mot
de upphetsade skarorna. Men de ansattes och kullkastades gång på gång av vilda karlar
från arbetarkvarteren. Då de åter reste sig, sågo de – så berättare en av dem –
kommendantens och hans officerares avhuggna huvud uppstuckna på stänger och burna i
triumf gatan fram. Sålunda begynte folket med självtagen rätt kräva hämnd på den gamla
regimens män, den nya friheten till obotliga skada.20
19 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 299. 20 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 301.
-
9
Här ges Bastiljen nästan personlighetsdrag som en person och revolutionärerna ges det
moraliska högpunkten ända fram tills slutet av stycket då det får en något mörkare och
olycksbådande bild. Den estetiska dimensionen här väldigt stark i hela stycket och målar upp
en stark bild av revolutionen.
Boken fortsätter sedan beskriva situationen runtom i Frankrike, hur det förtryckta i det tredje
stånden krävde blodig hämnd på både adel och prästerskap och mördade, brände och
plundrade sina gamla förtryckare. Detta leder till att nationalförsamlingen natten den 4e
augusti valde att göra sig av med det gamla förordningarna som gav det första och andra
ståndet sina rättigheter.
Då uppsteg en adelsman, själv en rik godsägare med många underhavande, och sade:
”Förmaningar hjälpa här till ingenting; det stackars folket återvänder aldrig till de gamla
orättvisorna. Låt oss hellre genast förklara dem avskaffade, om ordningen skall kunna
återställas!” Hans ord slogo an. Adelsmännen voro de första att erbjuda sina förmåner,
och med dem tävlade präster och borgare. En allmän hänförelse uppstod. En föreslog
likformig beskattning, en annan kyrkotiondens inlösning, en tredje att avskaffa adelns
jakträtt, fiskerätt, domsrätt, företrädesrätt till ämbeten och officersplatser. Onödiga
pensioner avskaffades. Livegenskapen upphävdes. Borgare offrade städernas kartor och
handelsförmåner och mästarnas skrårättigheter. Hänförelsen växte till en yrsel, som grep
även de mest sansade, och förslagen trängdes om varandra till sent på natten.
När nationalförsamlingens medlemmar åtskildes klockan halv 3 denna minnesvärda
augustinatt, var hela den gamla regimen upphävd, alla fransmän förklarade för jämlika
sinsemellan, lika införlagen, med lika rätt att söka ämbeten, förvärva egendom och driva
yrken. När övriga förhoppningar förgingos i revolutionens stormar, kvarstod denna
jämlikhet som dess varaktiga frukt.21
Därefter beskrivs om kvinnomarschen till Versailles som slutar med kungafamiljens flytt in
till Paris efter att drottningen knapp undkommit böndernas anfall in i slottet eller som boken
själv benämner det; ”ett ögonblick till, och den vilda hopen genomstack hennes bädd med sina
pikar.”
Sedan beskrivs den första årsdagen av Bastiljens fall och effekterna av det nya lagarna och
upprivandet av alla det gamla privilegier och detta görs med klart negativa konnotationer.
Men när folket enligt den nya statsförfattningen begynte att självt utse sina ämbetsmän
och domare, valdes dessa mest bland ledarna vid upploppen, skriftställare, advokater
och folktalare, som alltjämt eggade till nya oordningar. Konungen hade över dem
ingen uppsikt eller makt, och de sansade borgarna tröttnade vid det ständiga väljandet
och höllo sig undan. Förut hade alla lytt och blott konungen befallt: nu befallde alla,
och ingen lydde. Flertalet präster vägrade att avlägga ed på den nya författningen och
21 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 303-304.
-
10
avsattes kvarblevo dock i sina församlingar, som förkastade de nya prästerna. Dyrt
fransmännen lära, huru svårt det är att grundlägga en ny samhällsordning; därtill
fordras mera än fester, tal och eder.22
Här ser vi hur författaren börjar se mer negativt på revolutionen ju längre in man kommer in i
den. Detta är i sig ingen kontroversiell position att ta när det kommer till historieskrivningen
men användandet av detta berättande talspråk står ut. Därefter berättades det om Mirabeaus
arbete och korrespondens med kungen för att skapa en ny och stadig regering som kunde styra
Frankrike innan hans död vid 42 års ålder.
Men mitt i sina planer och på höjden av sin bana bortrycktes Mirabeau av döden.
Sinnesrörelserna, det överansträngande arbetet och ett oregelbundet och överdådigt
levnadssätt bröto även hans väldiga krafter och kastade honom på sjukbädden. Nu
märktes det, vilken makt han förvärvat över sina landsmän. Under hela hans sjukdom
var gatan, där han bodde, ständigt uppfylld av tysta oroliga människomassor. För att
ej den sjuke skulle störas, tilläts ingen vagn att passera gatan. Offentliga sjukrapporter
utgåvos var tredje timme, och dagligen lät konungen efterhöra hans tillstånd. Själv
ansåg han sin död som en olycka för hela Frankrike. ”Jag för med mig”, sade han, ”det
franska konungadömets begravningsståt; efter min död skola partierna slitas om dess
trasor.”23
Därefter beskrivs kungafamiljens flyktförsök ut ur Frankrike. Intressant här är att Axel von
Fersen inte tas upp i detta kapitel överhuvudtaget. Istället beskrivs både hur kungafamiljen
blev upptäckta och deras tillbakatåg in i Paris i detalj.
Intåget i Paris var bedrövligt. Folket teg, ingen hälsade, vakterna saluterade icke. På
alla murar stod anslaget: ”Den som ropar leve för konungen får prygel, den som
skymfar honom blir hängd.” Nationalgardet bildade led, med gevären upp och ned,
och ledsagade de kungliga in i Tuilerierna.24
2.2 Wennström
Torsten Wennström var filosofie doktor vid Lunds Universitet, adjunkt vid Katedralskolan i
Lund samt lektor i modersmål samt historia vid Malmö Latinskola.25 Han författade både
böcker i modersmål och historia, och hans bok Lärobok i allmän historia för realskolan är en
utav dem. Boken är en världshistoria som börjar först i Forntiden och går ända fram till
dåtiden.
22 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 309. 23 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 310. 24 Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. Sida 312. 25 https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Wennstr%C3%B6m (Hämtad 2019-08-25).
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Wennstr%C3%B6m
-
11
Wennström börjar kapitlet om Franska Revolutionen med en kort summering om hur
Frankrikes styre blivit sämre efter Ludvig XIV:s död, detta gör han bland annat med en
svidande beskrivning av Ludvig XV:s karaktär.
Ludvig XV vad sedeslös, njutningslysten och slösaktig med statens medel. Han
saknade viljekraft att sköta tunga regeringsplikter. Men han hade tillräckligt gott
huvud att inse, att både styrelsesättet och samhällsskicket måste grundligt förbättras,
såvida de hotande orosmolnen över landet icke skulle urladda sig i en revolution.
Med klar insikt härom lär han ha fällt den lättsinniga kvickheten: ”Efter oss kommer
syndafloden”.26
Därefter kommer en lika dömande beskrivning av Ludvig XVI och Marie Antoinette.
Ludvig XVI var from och välmenande, men trög och viljelös och därtill helt
ointresserad av regeringsbestyr. Han ägde blott medelmåttig begåvning och visade
inskränkt uppfattning av de många politiska, ekonomiska och sociala svårigheterna.
Hans gemål, den sköna och viljekraftiga Marie Antoinette, dotter till kejsarinnan
Maria Teresia av Österrike, var slösaktig och obetänksam. Hon utövade ett
fördärvligt inflytande på politiken och var såsom ”österrikiska” illa sedd av folket.
Här går både den politiska och estetiska dimensionen att finna. Wennström moraliserar hårt
på kungaparets beteenden och målar upp beskrivande och nedlåtande porträtt av det båda.
Wennström fortsätter med att beskriva det sociala problemen i Frankrike, hur adeln förlorat
sina arbetsuppgifter till kronan men ändå behållit sina privilegier och hur detta ledde till
missnöje hos resten av befolkningen. Även kyrkan tycktes illa om men Wennström är noga
med att påpeka att fast många inom kyrkan levde i stor lyx och synd så fast det ”många
andans män som visade en varm fromhet och ädel idealism”.27
Statens skulder ledde till att kungen var tvungen att sammankalla den franska riksdagen
förklarar Wennström då adeln och präster ”förblindande av egennytta och åberopande sina
privilegier vägrade att bispringa staten med något av sina rikedomar.”28
Det tredje ståndet väljer sedan att bilda den konstituerande nationalförsamlingen då det anser
att det andra stånden inte representerar folket. Detta ledde kungen till att samla trupper i Paris
som i sin tur fick folket att storma Bastiljen.
Förtvivlade över hunger och elände, uppeldade av agitatorer och uppretade av
många adelsmäns beteende mot folket, stormade folkmassorna i Paris den gamla
medeltidsfästningen Bastiljen. Den intogs och lades i ruiner, dess kommendant
26 Wennström, Torsten, Lärobok i allmän historia för realskolan, Geber, Stockholm, 1937. Sida 203. 27 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 204. 28 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 206.
-
12
halshöggs, och hans avhuggna huvud bars i triumf genom gatorna. I fästningen kom
folket över vapen och kanoner. Därmed var revolutionen i full gång.29
Dessa händelser ledde till att nationalförsamlingen ”vid ett enda tillfälle avskaffade alla
adelsprivilegier, skråväsendet och det orättvisa skatterna. Frihet, jämlikhet och broderskap
blev revolutionens lösen.”30 Wennström fortsätter med att beskriva hur händelserna styrs av
den lägre befolkningen då kvinnomarschen, eller ”pöbeltåg” som Wennström kallar det,
tvingar kungafamiljen att flytta in till Paris och nationalförsamlingen flyttar efter. Kort
beskriver han också hur kungafamiljen försöker fly men blir fångade och tillbakaskickade.
Detta avslutas med att enväldet avskaffas.
År 1791 var den konstituerande nationalförsamlingen färdig med Frankrikes nya
författning. Denna avskaffade enväldet och införde en konstitutionell monarki.
Kungen erhöll blott obetydlig makt. Vid hans sida skulle stå en regering. Men den
egentliga makten skulle tillhöra riksdagen, kallad lagstiftande församlingen, och
dess beslut måste även kungen rätta sig efter.31
2.3 Hagnell och Olander
Axel Hagnell var lärare, läroboksförfattare samt illustratör. Han satt även i flera styrelser,
bland annat Göteborgs museum och blev även ledamot av kommunfullmäktigen.32
Boken har ett fokus på historian från början av 1700-talet och därefter en mindre del om
Antiken, främst då om Grekland och Romarriket.
Hagnell och Olander börjar med att beskriva den franska kulturella dominans som existerade i
Europa på 1700-talet, hur franska talades överallt och hur upplysningen och dess litteratur
främst strömmade ut ur Frankrike. Efter detta börjar man med att beskriva det missnöjen som
existerade.
Frankrike styrdes av en enväldig konung. Visserligen hade Frankrike en riksdag, de
s.k. Generalständerna, men konungarna hade inte inkallat dem på 175 år. Liksom allt
envälde var det franska enväldet mycket godtyckligt. Men det var också ineffektivt.
Den franske kungen och hans rådgivare förmådde inte rätta till orättvisorna i det
franska samhället. Det blev den viktigaste anledningen till deras egen undergång.33
Här ser vi en mer kognitiv dimension med en objektiv förklaring över vad som var problemet
för det franska kungahuset.
29 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 207. 30 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 208. 31 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 208. 32 https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnell (Hämtad 2019-08-25). 33 Hagnell, Axel & Olander, Gunnar, Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer, Skolförl. Gävle AB, Gävle, 1958. Sida 49.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnell
-
13
Hagnell och Olander fortsätter med att beskriva adelns orättvisa privilegier, det första och
andra ståndets skattefrihet samt hur ämbeten var reserverade för dem.
Bönderna plågades dessutom av andra rättigheter, som de adliga godsägarna hade.
Bonden var tvungen att använda adelsmannens kvarn och vinpress. Det kostade
vackra slantar. Endast godsägaren hade rätt att jaga, och ofta trampade hans
jaktsällskap ner bondens säd. Det lönade sig inte att bonden klagade.34
De fortsätter med att beskriva den franska statens ekonomiska problem och jämför även deras
situation med England och Holland.
Men det orättvisa skattesystemet hade en annan mycket svår nackdel. Staten fick
alltför små inkomster. Därför var statskassan nästan ständigt om, trots att Frankrike
var ett rikt land. Statsskulden var 4 miljarder francs, men både England och Holland
hade ännu större statsskuld. Man har sagt, att det franska hovet slösade så
oförsvarligt och att detta var orsaken till den ständiga penningbristen. Detta är
överdrift. Av Frankrikes inkomster gick hälften till avbetalning på statsskulden, en
fjärdedel till armén och flottan, under det at hovet endast fick en tjugondel av
inkomsterna. I England fördelades inkomsterna på ungefär samma sätt. Hade
Frankrike lagt skatt på adel, präster och kyrka, så hade det utan svårigheter klarat
sina affärer och hade dessutom haft nöjda och tillfredsställda undersåtar.35
Den kognitiva dimensionen i dessa stycken är starka, då det främst fokuserar på att förklara
dem konkreta problem som Frankrike stod inför innan revolutionen. Fokuset är också på
strukturer och samhället i stort istället för att till exempel skuldbelägga individer. Man skulle
här kanske kunna finna även en politisk dimension, då författarna jämför den franska
situationen med den brittiska och holländska. Det är dock svårt att se hur detta skulle kunna
kopplas till den dåtida politiska situationen i Sverige.
Därefter fortsätter författarna med att beskriva kungens försök med att övertala adeln till att
betala skatt men hur detta misslyckades då adeln krävde rätten att få styra tillsammans med
kungen i utbyte. De tar även upp borgarklassen växte i takt med att handeln ökade i Frankrike
och att det krävde det friheter som upplysnings filosoferna talade om.
Frankrike hade sålunda en makthungrig adel och en framåtsträvande borgarklass.
Båda ville reformera samhället, envar på sitt sätt. En maktkamp mellan dessa
grupper blev slutligen oundviklig. Klassmotsättningarna gjorde fredliga reformer
omöjliga. Detta är den djupast liggande orsaken till den franska revolutionen.36
På grund av dessa ekonomiska och sociala problem, förstärkta av Frankrikes involvering i det
amerikanska frihetskriget, så var kungen nu tvungen att sammankalla generalständerna. Det
34 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 49. 35 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 50. 36 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 51.
-
14
tredje ståndet ville skapa en ny församling där alla röstade lika istället för den gamla där det
tre stånden varit uppdelade med olika mängder röster. Hagnell och Olander beskriver som
följande:
I denna stridsfråga intog konungen en vecklande hållning. Till slut ställde han sig på
adelns sida. Detta var ett ödesdigert misstag. Ludvig förspillde därmed tillfället att
vinna det tredje ståndet, varigenom en revolution sannolikt hade kunnat undvikas.
Av konungamakt och adel i förening väntade sig tredje ståndet inga större reformer.
Tredje ståndet förklarade därför, att det ensamt hade rätt att besluta i alla frågor och
antog namnet nationalförsamlingen. Detta hände den 17 juni 1789 och denna dag har
därför kallats ”revolutionens födelsedag. Några dagar senare avlade församlingens
ledamöter en högtidlig ed att inte skiljas åt, förrän de hade givit Frankrike en
författning. De två högre stånden hade då inte annat att göra än förena sig med
nationalförsamlingen.37
Författarna fortsätter med att beskriva händelserna i Paris.
Då gjorde kungen ett ännu ödesdigrare misstag. Han drog samman trupper för att
kunna behärska nationalförsamlingen, om så skulle behövas. Nu blev det oro bland
befolkningen i Paris. Det var dyrtid och hungersnöd, och bland alla missnöjda hade
uppviglare ett lätt arbete. ”Till Bastiljen!” ljöd ropet, och upphetsade folkmassor
strömmade till den gamla medeltidsborgen, där kungen förr brukade spärra in
misshagliga personer.38
Därefter fortsätter beskrivningen av hur nationalförsamlingen upphäver alla adelsprivilegium
och titlar samt proklamerade det mänskliga rättigheterna om tryckfrihet, yttrande rätt och
likhet inför lagen. Det beskriver också hur kvinnotåget tvingade kungafamiljen och
nationalförsamlingen till Paris och hur detta gav folket möjlighet att påverka besluten. Det
fortsätter även med det administrativa ändringarna som gjorde, hur Frankrike delas in i 83
departement och hur man övertar styret av kyrkan och säljer deras egendomar och hur detta
ledde till problem för revolutionen.
Kyrkolagarna blev olyckliga. Påven godkände inte övergreppen mot kyrkan. Många
präster vägrade att avlägga eden och började en fientlig agitation mot det nya.
Agitationen hade stor framgång bland de katolska bönderna, som hade stora
sympatier för kyrkan och konungen. Efter några år stod hela provinser i öppet
uppror mot regeringen i Paris. Ludvig XVI själv var en from katolik. Behandlingen
av kyrkan upprörde honom, och han blev alltmera fientlig mot revolutionen. Med
hjälp av svensken Axel von Fersen, som var god vän till drottningen Marie
Antoinette, försökte den kungliga familjen fly ut ur Frankrike. Troligen ville
konungen med utländsk hjälp försöka slå ner revolutionen och återställa allt till det
37 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 51-52. 38 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 52-53.
-
15
gamla. Men flyktförsöket misslyckades och de kungliga återfördes till Paris.
Konungens flykt fick avgörande betydelse för de fortsatta händelserna. Folk fick
nämligen en outrotlig misstro mot honom. Allt fler började därför tänka på att
avskaffa kungadömet och istället göra Frankrike till republik.39
Avslutningsvis beskriver författarna hur den lagstiftande församlingen, som etablerades efter
nationalförsamlingen upplöst då författningen 1791 blivit klar. Hagnell och Olander lägger
stor vikt på att ”det var den rika borgarklassen, som med 1791 års författning tog makten i
Frankrike”.40
2.4 Skräckväldet
Denna del kommer att fokusera på den andra delen av revolutionen, det så kallade
skräckväldet som tar plats ungefär från September Massakrerna 1792 fram till Robespierres
död 1794.
2.5 Bernhard
Bernhard fortsätter sitt historieberättande med att beskriva girondisterna och deras uppgång
samt deras mål, att avsätta kungahuset och göra Frankrike till en republik. Bernhard förklarar
att det var styrda av folket och att det hetsade hårt mot monarkerna runt om i Europa.
I lagstiftande församlingen höllo de glödande tal mot ”tyrannarna, dessa Europas
krönta rövare, som sammansvurit sig mot folkens frihet, och snart vanns hela
församlingen för krig mot Österrike och Preussen.41
Krig förklarades och Bernhard beskriver hur detta ledde till Tuilerierna fall och kungadömets
avskaffande.
I glödande tal ställde girondisterna i lagstiftande församlingen konungen till ansvar
för det krig, som de själva framkallat. ”I vår egen konungs namn”, sade Vergniaud,
”tränga Eiropas tyranner med emigranterna över våra gränser. Skola vi ädelmodigt
låta denne man behålla så många av konungamaktens rättigheter för att genom dem
störta riket i fördärvet? Nej, nej! Man, du som ej rörts av fransmännens ädelmod, du
som endast vill bliva tyrann på nytt, du är ingenting vidare för statsförfattningen,
som du hemligen överträder, ingenting för folket, som du hemligen förråder!” Så
talade girondisterna, och folket på läktarna larmade bifall, medan de sansade
medlemmarna av församlingen knappt vågade taga till ordet.42
39 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 54. 40 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 54. 41 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 313. 42 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 314.
-
16
Därefter introducerar Bernhard den ”blodtörstige” Marat, den ”energiska” Danton samt den
”beräknande fanatikern” Robespierre. Han beskriver och sansculloterna som ”hade sina
anhängare bland Paris’ sämsta pöbel.”43 Detta leder till Tuilerierna fall då ”upprorets
krigsmakt” som Bernhard kallar det, samlas utanför och kräver kungadömets upplösande. 900
schweizergardes män försvarade kungen och det lågadliga som valt att stanna och Bernhard
beskriver med giftig ton hur det gick när kungen skulle uppmuntra sina soldater.
Konungen hade sovit en stund; morgonsolen sken redan in genom fönstren, då
drottningen bad honom liva trupperna med en möntring. Den tröge monarken fick
knappt fram några ord till soldaterna: en fetlagd man i skor med spännen och
silkesstrumpor, med hatten under armen och det pudrade håret i oordning efter
sömnen: det är ej så man livar soldater. Inom palatset höjde väl schweizarna leverop,
men i parken svarade nationalgardet: ”Leve nationen, död åt tyrannen”, och från
slottsfönstret såg en av hovets damer, som berättat härom i sina memoarer, huru
några artillerister knöto näven mitt för hans ansikte. Konungen återkom blek och
nedslagen och stängde in sig med sin biktfader. ”Bättre ingenting än en sådan
mönstring” sade Marie Antoniette, som själv var full av mod och iver.44
Kungen flydde dock till sist med sin familj till Manegen där den lagstiftande församlingen
samlats. Det släpptes in och fick ta skydd där inne medan resten av schweizergardet och adeln
lämnades kvar i Tuilerierna.
Det övergivna palatset blev folkmassans rov. Adelsmän, pager, präster,
kammartjänare, drängar, alla mördades om varandra, de skulpterade dörrarna
inslogos, parkettgolven uppbrötos, möblerna förstördes, tavlor, statyer, vaser och
speglar, allt krossades i bitar eller kastades ut genom fönstren Men ertappades någon
med stöld, så blev han hängd, ty folket hade ej kommit dit för att stjäla utan för att
hämnas på den gamla regimen. Rusiga karlar satte sig i konungens kröningsdräkt på
tronen, och kvinnor från gatan pryddes sig med drottningens kläder och smycken.
Nu var folket på tronen och tyckte sig i konungadömets bostad förstöra
konungadömet självt.45
Från detta går Bernhard direkt över till Septembermorden, och beskriver hur Danton, eller
”pöbels Mirabeau” som Bernhard kallar honom;
i djupaste hemlighet sammankom med Robespierre, Marat och andra jakobiner i
Hotel de ville och beslöt att föranstalta en revolutionens bartolomeinatt, ett
massmord på rojalisterna, för att injaga hos dem en sådan skräck, att de vackert
skulle hålla sig borta från valen. Stadsportarna stängdes, och jakobinerna inträngde i
43 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 315. 44 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 315-316. 45 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 317.
-
17
husen, där de samlade ihop vapen för kriget och arresterade alla ”misstänkta” och
”förrädare” samt lade beslag på deras egendom.46
Dessa människor blev till sist tagna inför ”domare” och nästan alla tillfångatagna mördade
och Bernhard beskriver det som följande
Fångarna utkallades en i sänder. En av domarna höll i handen en lista med märke vid
namnen på dem, som borde ödas. Så snart namnet återfunnits på listan, ropade
domaren: ”Släpp lös fången!” och nu överfölls han av mördarskaran och nedhöggs
under rop: ”Leve folket! Död åt adeln och prästerna!” Och medan detta förfärliga
slaktande pågick i fängelserna, höll Danton med sin hustru och sina vänner i sitt hem
ett präktigt gästabud: nu var det han, som skulle sitta vid maktens och njutningarnas
bord.47
Detta ledde till att jakobinerna vann valet, till och med ”den förfärlige Marat, alla hederliga
människors avsky” fick en position enligt Bernhard. Han fortsätter och att beskriva hur
Preussen och Österrike drog sig under, då situationen i Polen krävde mer uppmärksamhet från
deras sida, men Bernhard skriver poetiskt förebådande att ”Det kom en tid, då bägge,
Österrike som Preussen, dyrt fingo umgälla detta.”
Efter detta så beskrivs i ordentlig detalj kungafamiljens vistelse i Templet, ett gammalt fäste i
Paris innan Bernhard går vidare till Ludvig XVIs rättegång, eller Medborgare Capet som han
kallades då.
Orakad, i slitna kläder, som hängde kring hans avmagrade kropp, stod Ludvig XVI i
manegesalen inför konventets skrank, medan ordföranden mitt emot satt i sin fåtölj.
Anklagelsen upplästes. Den tillräknade konungen såsom förräderi mot Frankrikes
frihet allt hans motstånd mot revolutionen, den 5-6 oktober, den 10 augusti,
krigsförklaringen och främst hans förbindelser med landets fiender. Ludvig XVI
förkastade inte sin domstol som Karl I Stuart utan fogade sig med en kristens lugn i
sitt läge. Han svarade klart och enkelt och vederlade anklagelserna eller förnekade
dem.48
Bernhard beskriver sedan den dramatiska omröstningen angående kungens avrättning och
slutgiltiga avrättning.
Dagen kom för den avgörande omröstningen i konventet. Gator och portar voro
besatta med jakobinska skaror, och på läktarna trängdes rökande och drickande
beväpnade band. Salen var svagt upplyst av ljusen från en stor takkrona. De
deputerade gingo av och an i grupper eller allena, knappt någon hade ro på sin plats.
Namnuppropet begynte på kvällen och försiggick alfabetiskt efter departement.
Rösterna avgåvos på Marats förslag offentligen, ”på det folket måtte lära känna sina
46 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 319. 47 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 319. 48 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 322.
-
18
förrädare”. Varje friande röst åtföljdes av hätska hotelser från läktarna. En slaktare
ropade, att man skulle stycka Capets kropp i åttiotre bitar och sända en till vart
departement. Endast konungens fällande kunde förhindra ett blodigt folkupplopp.
När ordningen kom till Gironde, blev det tyst i salen. Vergniaud angav först sin röst.
Långsamt, med halvslutna ögonlock gick han uppför tribunens trappsteg, såg
framför sig den ursinniga folkmassans pikar och sablar och röstade för döden.
Robespierre smålog föraktligt, och Danton ryckte på axlarna och sade: ”Vackra ord,
fega handlingar, nu är det avgjort!”
Av konventets medlemmar hade 361 röstat på död, 360 för landsförvisning, fängelse
eller uppskov: med en rösts majoritet var Ludvig XVI dömd till döden utan
uppskov.49
Till sist beskriver Bernhard scenen när Ludvig XVI blir avrättad:
Följande dag var den 21 januari 1793. Likgiltig för sina väktares råa skymford, steg
konungen i vagnen på Tempelgården. Gatorna voro besatta med vakt, butikerna
stängda, borgarna gömda i sina hus. Blott en enda människa var lugn i Paris den
dagen, det var Ludvig själv. Schavotten var uppförd i Tuilerieträdgården mitt emot
kungliga palatset. Bakbunden fördes Ludvig dit upp. ”Folk”, yttrade konungen med
tydlig röst, ”jag är oskyldig. Jag ber Gud, att mitt blod aldrig på komma över
Frankrike. Och du, olyckliga folk…” Här avbröts han av trumvirvlar, och bödlarna
stego fram och förrättade sitt blodiga varv.50
Därefter beskriver Bernhard det som ofta kallas som Skräckväldet, här går han från
Girondisternas fall till Charlotte Cordays mord av Marat, jakobiner regeringsbeslut, hur vissa
områden i Frankrike gjorde motstånd mot jakobinernas makt samt även en ingående biografi
av General Hoche. Till sist återkommer han till Paris och beskriver där Dantons rättegång och
avrättning.
Inför revolutionstribunalet tillfrågad om namn, ålder och bostad, svarade Danton
stolt: ”Jag är Danton, 35 år, nogsamt känd i revolutionen. Min bostad skall snart
varda till intet, men mitt namn skall leva i historiens Panteon.” Han försvarade sig
med vältalighet. Läktarna voro fyllda av åhörare, likaså fönstren i närliggande hus;
ändå på andra sidan Seinen hördes hans stämma av upprörda folksskaror i ständigt
stigande antal, tills Robespierre lät konventet besluta att döma honom utan förhör.
På vägen till schavotten, när Danton fördes förbi Robespierres hus, reste han sig upp
i kärran och sträckte sig fram emot huset, ropade med sin väldiga stämma:
”Robespierre följer efter mig, jag drager Robespierre med mig!” På schavotten sade
han åt skarprättaren: ”Visa mitt huvud för folket, det lönar att se på!” Det berättas,
49 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 323. 50 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 324.
-
19
att Robespierre, när Dantons huvud föll, men en omedveten rörelse av handen känt
efter, om hans eget huvud ännu satt säkert på skuldrorna.51
Efter detta beskriver han kort Robespierres ”republikanska dygd” och hur även han styrdes av
skräckväldet han upprättat innan han själv avrättades av det som fruktade att själva hamna på
schavotten.
Vid sammanträdet den 9 termidor riktade de från alla sidor anklagelser mot
Robespierre för tyranni och envåldsplaner. Robespierre hade infunnit sig,
sorgfälligare friserad än vanligt och i samma dräkt som vid Högsta väsendets fest.
Gång på gång gick han fram mot talartribunen, men för varje gång ropades ursinnig
emot honom från alla sidor: ”Ned, ned med tyrannen!” Ordföranden ringde
oupphörligt med sin klocka, folket på läktaren teg, och vanmäktig av raseri gick
Robespierre tillbaka och sjönk tillsamman på sin plats. Rösten svek honom, och
fradgan stod ur munnen. ”Usling, Dantons blod kväver dig”, ljöd en röst bland
jakobinerna. En annan steg upp och föreslog, att konventet skulle besluta hans
arrestering. Vid detta ord uppstod en plötslig tystnad i salen: så stor var ännu
skräcken för Robespierre. Men i nästa ögonblick ropades från alla håll: ”Leve
republiken! Leve friheten!” Förslaget bifölls, och Robespierre och hans anhängare
arresterades.
Följande dag den 10 termidor fördes Robespierre till giljotinen. Pöbeln dansade
kring hans kärra, och utanför snickarens hus, där han bott, fanns ett ämbar till hans
med blod, som ett barn stänkte på dörren. När bödeln på schavotten höll upp hans
avhuggna huvud, utbröt ett jubel, som varade flera minuter. Jämte Robespierre
avrättades under de följande dagarna inemot ett hundra av hans anhängare.
Efter Robespierres fall försökte hans besegrare i konventet att för egen räkning
fortsätta skräckregeringen. Men nu trodde ingen mera på det nya rike, som skulle
framgå ur revolutionen: Frankrike hade nog av frihet, som blott tycktes kunna
giljotinera, plundra och förstöra. Medelklassen i Paris vaknade upp ur sin fruktan,
och dess ungdom beväpnade sig med knölpåkar och överföll jakobinernas pikmän
och gatukämpar, varhelst de visade sig på gatorna. Lugn och sans återvände i
sinnena, fängelserna öppnades, revolutiontribunalet indrogs, jakobinerklubbarna
stängdes, prästerna begynte återvända till sina kyrkor. Den gamla regimen var nu
förstörd, lik ett nedbrunnet hus, vars bränder och spillror betäcka marken. Den nya
samhällsbyggnaden var ej uppförd ännu, den väntade på sin byggmästare.52
Även i denna del så är det den estetiska dimensionen som dominerar. Bernhard kryddar sitt
historieberättande med målande beskrivningar och egna moraliska skamläggningar på det
individer han inte uppskattar. Han avslutar även avsnittet med en artistisk beskrivning av det
framtida Frankrike.
51 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 336-337. 52 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 339-340.
-
20
2.6 Wennström
Wennström börjar med att beskriva den lagstiftande församlingens handlingar efter den nya
konstitutionen, deras försök att sprida revolutionen till sina grannländer samt deras försök att
skylla krigets misslyckande på adeln och kungen.
Fiendens trupper ryckte emellertid in i Frankrike. Parisarna kunde i sin förtvivlan
icke förklara fiendernas framgång på annat sätt, än att kungen förrådde krigsplanen
för fienden i syfte att, sedan regeringens trupper besegrats, med utlänningarnas hjälp
återtaga sin förlorade makt och återställa allt som det varit förut. Folkmassorna
upphetsades av sådana rykten, kungen kallades landsförrädare, och den 10 augusti
1792 stormade en pöbelhop Tuilerierna. Med sin familj flydde kungen till den
lagstiftande församlingen men blev av denna satt i fängelse i det s.k. Tempeltornet.53
Wennström beskriver sedan kort septembermorden, samt hur ”den brutale” Marat fick
ansvaret för detta och därför blev nedstucken av den unga Charlotte Corday.
Därefter går Wennström vidare med skräcken och skapandet av nationalkonventet.
Konventet avskaffade kungadömet och förklarade Frankrike för republik 1792.
Några månader därefter dömdes Ludvig XVI till döden och blev halshuggen med
giljotinen. De ivrigaste och hänsynslösaste av revolutionärerna tillhörde
jakobinerklubben.
Jakobineras ledare i Paris voro, sedan Marat dödats, Danton och Robespierre, två
unga advokater, som båda tillhörde konventet.54
Wennström beskriver därefter Jakobinernas handlingar, revolutionstribunalet, och den
allmänna skräcken i form utav avrättningar. Han tar också upp och beskriver några av det
massakrer som begicks, bland annat den i Lyon och Nantes.
Sedan fortsätter han att beskriva hur revolutionen äter sina egna barn:
Sedan jakobinerna på detta sätt undanröjt många av sina motståndare både utom och
inom konventet, blevo de emellertid oense. Robespierre lät avrätta Danton. I fyra
månader förde han sedan ett fruktansvärt blodsregemente och sände både
motståndare och forna meningsfränder inom konventet till giljotinen. Till slut blevo
även hans tidigare anhängare i konventet oroliga för sina egna liv. De uppretade
folket mot tyrannen, och utan rannsakning och dom blev denne halshuggen 1794.
Därmed var skräcktiden till ända efter att under något mer än ett år ha krävt 17 000
dödsoffer för giljotinen i hela Frankrike.55
53 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 208-209. 54 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 209-210. 55 Lärobok i allmän historia för realskolan. Sida 210.
-
21
Till sist beskriver Wennström kort uppkomsten av direktoratet, tillbakadragandet av många av
jakobinernas lagar samt till sist kriget som härjat i Europa under revolutionen och hur
Frankrikes nya värnplikt hjälpte dem vinna.
Här går det inte att finna lika mycket av den estetiska dimensionen som var mer vanliga i den
tidigare delen. Den går främst att finna när Wennström talar om Marat. Istället är det främst
den kognitiva dimensionen som går att hitta, då Wennström enkelt går igenom och beskriver
revolutionens gång.
2.7 Hagnell och Olander
Hagnell och Olander börjar med att förklara konsekvenserna av valet till den lagstiftande
församlingen, att alla som valdes var nya innebar att yngre, mer revolutionära individer kunde
ta sig in. Det fortsätter att beskriva girondisterna och vart det fick deras namn ifrån samt hur
det startade krig med stora delar av Europa i hopp om att sprida revolutionen vidare.
Därefter går författarna vidare med att beskriva Tuileriernas fall och kungens fängslande.
Kriget skapade också social oro. Det blev dyrtid och nöd. Vid fronten led
fransmännen motgångar. Berget hetsade upp folkmassorna och sade, att nederlagen
berodde på kungen, som stod i hemligt samförstånd med emigranterna och
fienderna. Folkmassorna stormade då det kungliga slotten. Kungen flydde över till
lagstiftande församlingen. Men den satte hela kungafamiljen i fängelse och beslöt,
att en ny församling skulle väljas för att ge Frankrike en ny författning.
Församlingen skulle kallas nationalkonventet. Dessa händelser ägde rum i augusti
1792 och har kallats den andra revolutionen.56
Hagnell och Olander understryker därefter en viktig punkt: ”I den andra revolutionen var det
sålunda folkmassorna, som tog makten från den borgarklass som segrat i den första
revolutionen.”57 Det beskriver sedan den historiska bakgrunden för Nederländerna och deras
ekonomiska relation till England och hur detta påverkade deras beslut att förklara krig mot
Frankrike när det gick in i Nederländerna och då hotade Englands ekonomiska bas. Därefter
beskriver Hagnell och Olander de interna revolter som uppstod, bland annat det i Vendée och
effekterna av detta.
Konventet hade därför ingen tid att tänka på någon ny författning. Det måste framför
allt skapa en stark regering, som kunde samla landets krafter för att slå ner yttre och
inre motståndare.58
56 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 55. 57 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 55. 58 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 57.
-
22
Författarna beskriver jakobinernas uppkomst och skapandet av välfärdsutskottet och
introducerar Robespierre, deras ledare.
Våldsamma kraftåtgärder vidtogs nu för att rädda republiken i det farliga inre och
yttre läget. Den lokala självstyrelsen slopades. I stället lades all makt i
välfärdsutskottets hand. Centralisationen infördes på nytt. Välfärdsutskottet skickade
kommissarier till landsorten, vilka med skoningslös stränghet och grymhet slog ner
alla uppror. I Paris sände Robespierre i döden alla, som misstänktes vara fiender till
republiken. Denna period i republikens historia kallas för skräckväldet.59
Efter detta beskrivs kort den franska arméns omstrukturering och man nämner även Carnot.
Sedan förklaras kort att Robespierre avrättas år 1794 innan det går in och gör en djupdykning
på Robespierre själv.
Maximilien Robespierre hade före revolutionen var advokat och domare i norra
Frankrike. Han tog avsked som domare, eftersom han inte ville avkunna en
dödsdom. Robespierre hade tagit starka intryck av Rousseaus läror, att all makt
tillhör folket. När konventet i december 1792 diskuterade fråga, vad man borde göra
med den fängslade konungen, yttrade Robespierre: ”Konungen måste dö, för att
folket må leva”. Robespierres mål var att skapa en republik av ”dygdiga”
medborgare, sådana som inte var fördärvade av civilisationen. Liksom Rousseau
ville också Robespierre, att man i stället för den vanliga gudstjänsten skulle dyrka ett
högsta väsen. Robespierre skaffade sig inga personliga fördelar av sin diktatoriska
makt. Han hyrde ett enkelt rum hos en snickarfamilj och levde enkelt och torftigt.
Man kallade honom ”den omutlige”. När han avrättades och skräckväldet var slut,
började man ställa dem till ansvar, som hade begått de värsta grymheterna. Det blev
då vanligt, att de anklagade skyllde ifrån sig och lade all skuld på Robespierre. Hans
minne har därför blivit mörkare, än vad som är rättvist.60
Till sist beskriver Hagnell och Olander hur borgarna tar tillbaka makten från folket och hur
man blev rädd för demokrati, det beskriver kort direktoratet och hur det upplöstes 1795.
Hagnell och Olanders text består främst av den kognitiva dimensionen. Fokuset är främst på
strukturer men några nedtramp på vissa individer på slutet, främst då Robespierre då det är
svårt att skriva om revolutionen utan att nämna honom.
2.8 Summering
Den första skillnad som man ser när man läser dessa böcker är hur det väljer att introducera
kapitlet. Alla tre väljer att fokusera på olika aspekter. Bernhard tar upp hur andra länder infört
59 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 57. 60 Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium och motsvarande skolformer. Sida 58.
-
23
reformer leda av upplysta despoter, medan Wennström direkt tar upp och delvis attackerar
Ludvig XIV:s arvingar. Hagnell och Olander visar istället på den franska dominansen utåt
både kulturellt och ekonomiskt i form utav deras befolkning innan det går in på Frankrikes
brister. Dessa brister skiljer sig inte enormt men det är bara Hagnell och Olander som väljer
att inte ta upp Ludvig XVI överhuvudtaget innan man börjar tala om revolutionen på riktigt.
Både Bernhard och Wennström attackerar både Ludvig XVI och Marie Antoinette och
Wennström går tillochmed efter Ludvig XV. Här kan man se ett större fokus på aktörerna än
vad Hagnell och Olander har, de andra ser kungen och till viss del drottningen som det
främsta orsaken till vad som Hagnell och Olander beskriver som ett mer större och
övergripande problem med samhället. De understryker detta genom att jämföra Frankrikes
skatteproblem med England och Holland och påpekar hur det är faktumet att den franska
adeln och prästernas motvilja att betala skatt som är orsaken till de franska ekonomiska
problemen. Detta gör att man kan hitta de olika historiekulturella dimensionerna i olika hög
grad i texterna. Den kognitiva dimensionen går att finna till någon grad i alla tre texterna, då
alla tre uppenbarligen anser sig sitta på ”sanningen.” Den genomsyrar dock främst Hagnell
och Olander då det andra dimensionerna är svåra att finna i texten. Det är när det kommer till
den politiska och estetiska som det skiljer sig mer. I Bernhard text finns den estetiska
dimensionen nästan överallt, då många stycken är som tagna ur en skönlitterär bok, med
hjältar och skurkar som skall hyllas respektive föraktas. Den politiska finns också med och då
främst den moraliska aspekten då Bernhard går hårt på de individer han inte håller med, ett av
dessa tillfällen som står ut mest är när Bernhard beskriver att Necker vill visa sig som en
”skarp räknekarl”. Hos Wennström finns denna estetiska dimension också med men till en
mindre grad.
Denna skillnad i vilka historiekulturella dimensioner som kan hittas visar sig också i
berättarstilen. Utöver Bernhards nästan överdrivet berättande stil där det nästan förekommer
moraliserande så verkar hans egna åsikter eller tankar om vissa aktörer injiceras i texten utan
att man som läsare vet om detta är sant. Hur sant detta är svårt att veta då det inte uppkommer
någon annanstans. Fokuset på just aktören istället för strukturen går att märka av också när
man tittar hur mycket plats som just aktörer får. Bernhard använder flera sidor åt Mirabeau
utan att direkt berätta så mycket om hur han påverkade revolutionen utan istället beskriva hur
det gick till när han dog. Detta är ju på sitt sätt intressant och målar upp en bild för eleven om
hur saker och ting kan ha gått till men ger inte speciellt mycket förståelse för revolutionen
som helhet. Vi kan alltså se att Bernhard värdesätter aktörerna till högre grad än strukturer.
Han verkar också mer fokuserad på att ”berätta” än att förklara vilket märks i det många
målande stycken som finns i boken och som innehåller en mängd citat.
Detta fokus på aktörer finns också med i Wennström men i något mindre grad och Wennström
beskriver också vissa strukturer. Det finns inte lika många målande berättelser som hos
Bernhard och han lägger stor vikt på att beskriva hur orättvist samhället såg ut för det tredje
-
24
ståndet. Många av de händelser som beskrivs ingående av Bernhard har kortats ner ordentligt.
Detta har förstås med den mängd sidor man har att jobba med, men det är intressant hur
Wennström till exempel inte tar med kungens flyktförsök. Det är svårare att hitta något
specifikt som Wennström värdesätter här, han lägger dock ett stort fokus på samhällets
orättvisor och bakgrunden på en strukturnivå efter att ha tagit upp och moraliserat något om
några aktörer, dvs Ludvig XV och XVI.
Hos Hagnell och Olander ser vi ett mycket större fokus på strukturer. Här börjar man inte med
en negativ beskrivning av kungen utan istället ett fokus på hur strukturerna i det franska styret
låg till grund för revolutionstankarna. Författarna pekar också på hur klassmotsättningar och
samhällsförändringarna är grundorsaker till revolutionen, och beskriver inga aktörer utöver
Ludvig XVI medan det beskriver händelseförloppet. Här kan man se hur författarna
värdesätter strukturer väldigt mycket, det lägger nästan inget fokus på aktörerna utan detta
kommer först fram i slutet då det inte är möjligt att fokusera helt på struktur narrativet utan att
tappa förståelse för händelseförloppet.
Här skulle man kunna peka hur författarna kan ha varit påverkade av det olika historiska
tankegångar eller skolor som fanns i Sverige under denna tid. Dessa två är Uppsalaskolan vars
grundare var Harald Hjärne samt Lundskolan som främst förknippas med Lauritz Weibull.61
Dessa två skolor lade vikt på olika saker, där Uppsalaskolan var mer konservativ och
nationalistisk, dock med en mer patriotisk sväng med ett fokus på staten över nationen. Den
andra skolan är den som kallas den historiekritiska och som i Sverige leddes av just Weibull.
Denna skola lade ett stort fokus på just källkritik och tron på att man genom noggrann
källkritik kunde få en objektiv avspegling av ett historisk skeende.62
Om man skulle försöka placera dessa böcker i någon av skolorna så skulle man nog placera
Bernard i Uppsalaskolan och Wennström samt Olander och Hagnell i Lundskolan. Detta då
Bernards bok inte upplevs följa den mer strikta källkritiska syn som är mer synlig i det andra
två texterna. Och även fast Wennström lutar mer åt Uppsalaskolan så är det uppenbart att han
inte följer den helt, detta kan ha med att göra att boken är skriven samtidigt som Weibulls
professur vid Uppsala universitet och det är rimligt att anta att hans idéer inte kanske fått så
stor spridning vid denna tid. Olander och Hagnell verkar följa denna linje hårdare dock, dels
kanske för att det skriver sin bok cirka 20 år efter och därför är upplärda inom den
historiekritiska läran. Detta är i alla fall en gissning då det ser ut så när man läser texten.
3 Slutsats/Diskussion
61 Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.), Den svenska historien 14 Från storstrejken 1909 till folkhemspolitik, Bonnier lexikon, Stockholm, 1993. Sida 144. 62 Den svenska historien 14 Från storstrejken 1909 till folkhemspolitik. Sida 144.
-
25
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka tre olika läromedel som använts av den
svenska realskolan och jämföra deras beskrivning av Franska Revolutionen samt att
undersöka ifall synen på händelsen ändrats under åren, från den tidigast publicerade år 1908
till den senaste 1958.
Min första frågeställning var som följande: ”Hur beskrivs Franska Revolutionen i de utvalda
läromedlen och kan man peka på saker som värdesätts mer/mindre av författarna?”
Denna fråga var förmodligen den enklaste av det tre att svara på och går enklast att visa på
genom att peka på Elmersjös historiekulturella dimensioner. I den äldsta boken, av Bernhard,
så går den estetiska dimensionen att finna väldigt ofta, då Bernhard har ett fokus på aktören
och ibland verkar återberätta en historia för läsaren snarare än att han förklarar en historisk
händelse. Den politiska dimensionen går också att finna ofta hos Bernhard då han
uppenbarligen finner moraliska fel hos många aktörer och lägger vikt vid detta i sitt
berättande. I den yngsta boken, av Hagnell och Olander, ser vi mer utav den kognitiva
dimensionen, här är det mycket mer fokus på strukturerna och samhället som stort och aktörer
får bara det utrymme som är nödvändigt för att förstå vad som händer. Texten är mer objektiv
och neutral och det förekommer nästan inga citat, som är vanliga hos Bernhard.
Den sista boken, skriven av Wennström, tar en plats mitt i mellan det andra. Det förekommer
ett visst moraliserande och fokus på aktörer, men inte till samma grad som hos Bernhard och
Wennström ser till att också ta och beskriva strukturer.
Det går alltså att se hur författarna värdesätter olika saker, hos Bernhard kommer aktören
först, men också det artistiska berättandet, hos Hagnell och Olander är det istället strukturerna
och ett fokus på källor som leder dom i sitt skrivande. Wennström i sin tur tar en mellanväg
och verkar värdesätta båda dessa delar lika mycket.
Min andra frågeställning var: ”Vilka skillnader märks i framställningen av Franska
Revolutionen mellan böckerna?”
Denna fråga är också enkel att besvara. Det går att se en förändring över tid, från ett fokus på
aktör till mer och mer fokus på strukturer samt orsak och verkan. Detta kan ha med det så
kallade Uppsala och Lundskolan att göra. Dessa två historiska skolor slog rot i Sverige under
olika tidpunkter och Lundskolan, som också kallas den historiekritiska skolan, kom mycket
senare. Det är därför logiskt att anta att Hagnell och Olander, som skriver sist, har varit mer
influerade av denna och därför har ett större fokus på att kritiskt använda sig av källmaterial.
Min sista frågeställning var den som förmodligen var svårast att besvara; ”Går det att i
framställningen av Franska Revolutionen peka på en koppling till den rådande samhällssynen i
samband med böckernas utgivning?”
Denna fråga är intressant i det att man kan använda sig utav läromedlet som ett verktyg för att
undersöka hur man såg på världen när den skrevs. Tyvärr så skiljer sig inte författarnas
-
26
beskrivning utav händelserna i Franska Revolutionen speciellt mycket. Även fast Bernhard
blommigt beskriver vissa händelser som det andra lämnar ute så har det mer eller mindre samma
åsikter om händelserna. Alla tre beskriver Robespierre som en fanatisk man till exempel. Detta
gör det svårt att kunna peka på någonting i texten som skulle kunna reflektera en specifik
samhällstanke som var speciell eller på uppgång just när boken skrevs. Ett exempel på detta är
hur Bernhard skriver sin bok precis efter sekelskiftet, då den svenska arbetarrörelsen växer och
boken ges ut året innan storstrejken 1909, men i boken är det väldigt lite fokus på arbetarna
som man skulle kunna anta från en person som levde mitt i denna kamp som pågick.
Min tanke då att välja böcker från 1900-talets första hälft i hopp om att det många olika
förändringar som skedde i samhället under dessa 50 år skulle leda till nya tolkningar av
revolutionen verkar därför inte ha gett frukt. Den enda stora skillnaden har varit fokuset på
källkritik men detta har i sig inte ledd till någon radikal nytolkning av revolutionen.
I framtiden så tror jag att det kan vara bättre att titta på händelser som är mer kopplade till
Sverige, eller att man väljer att gå högre upp i åldrarna och tittar på läromedel för andra skolor,
till exempel universitet. Detta tror jag kan leda till att man kan hitta större skillnader i
tolkningarna eller slutsatser som författare kan tänkas dra.
4 Sammanfattning
Denna uppsats har haft som utgångspunkt att undersöka tre olika läromedel som använts av
den svenska realskolan och jämföra deras beskrivning av Franska Revolutionen samt att
undersöka ifall synen på händelsen ändrats under åren, från den tidigast publicerade år 1908
till den senaste 1958. Det frågeställningar som jag ställt inför denna uppsats var följande:
”Hur beskrivs Franska Revolutionen i de utvalda läromedlen och kan man peka på saker som
värdesätts mer/mindre av författarna?”
”Vilka skillnader märks i framställningen av Franska Revolutionen mellan böckerna?”
”Går det att i framställningen av Franska Revolutionen peka på en koppling till den rådande
samhällssynen i samband med böckernas utgivning?”
Undersökning är uppdelad i två större delar, en som behandlar händelserna före och efter
skräckväldet. Varje del är uppdelad i tre, med varje enskild del fokuserad på en av böckerna.
Resultatet av detta var att det gick klart och tydligen att peka på saker som värdesätts mer
eller mindre av författarna, det som skiljs mest åt är fokuset på aktören, som är starkast i det
tidiga böckerna, dvs den från 1908 samt delvis den från 1937 medan den sista boken från
1958 har ett större fokus på strukturer samt samhällsförändringar.
-
27
Den sista frågeställningen gick inte att besvara, då det inte gick att finna klara bevis på
kopplingar mellan den dåtida samhällssynen och hur författarna väljer att beskriva
revolutionen.
-
Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor
Estlander, Bernhard, Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser. [3], Nya tiden,
2. uppl., Norstedt, Stockholm, 1908
Hagnell, Axel & Olander, Gunnar, Svensk och allmän historia för enhetsskolans högstadium
och motsvarande skolformer, Skolförl. Gävle AB, Gävle, 1958
Wennström, Torsten, Lärobok i allmän historia för realskolan, Geber, Stockholm, 1937
Litteratur
Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.), Den svenska historien
13 Emigrationen och det industriella genombrottet, Bonnier lexikon, Stockholm, 1993
Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.), Den svenska historien
14 Från storstrejken 1909 till folkhemspolitik, Bonnier lexikon, Stockholm, 1993
Thurén, Torsten, Källkritik, 3., [rev. och omarb.] uppl., Liber, Stockholm, 2013
Åström Elmersjö, Henrik, En av staten godkänd historia: förhandsgranskning av svenska
läromedel och omförhandlingen av historieämnet 1938–1991, Nordic Academic Press, Lund
Elektroniska Källor
https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnell - Hämtad 2019-08-25
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernhard_Estlander - Hämtad 2019-08-25
https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Wennström - Hämtad 2019-08-25
https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Hagnellhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Bernhard_Estlanderhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Wennstr%C3%B6m