Att stilla det inre

Förgörande närhet i Thomas Bernhards Korrigering

Joni Lämsä

Masteruppsats vårterminen 2018 Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala universitet Handledare: Thomas Karlsohn

2

Abstract

Joni Lämsä: Att stilla det inre: förgörande närhet i Thomas Bernhards Korrigering. Uppsala

universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats, vårtermin, 2018.

Intellectual historians have been reluctant to include works of fiction into their field of concerns.

Through a reading of Thomas Bernhard’s novel Korrektur (1975), this thesis traces how the

philosophical theme of intersubjectivity is investigated in the context of fiction. Particular

emphasis is placed on the formal elements of the prose, and on how these elements interact with

philosophical themes in the text. Bernhard is seen to assert the destructive impact of

interpersonal contact; to severely critique the human effort at understanding other people; and

to elaborate a deeply skeptical attitude towards the capacity of language to capture reality.

Keywords: alterity, intersubjectivity, otherness, Thomas Bernhard

3

I ask, O Socrates, what is that which he who loves that which is good, loves in the object of his love?

To be in his possession, I replied.

4

Innehållsförteckning

Upptakt – filosofi och litteratur .............................................................................................. 5

Skallgång: en forskningskarta ........................................................................................... 9

Huvudstupa: en metod .................................................................................................... 11

Disposition: en orientering .............................................................................................. 18

Intersubjektivitet: en förberedelse .................................................................................. 19

Kammarmusik – själen i rummet ....................................................................................... 22

Hjärnsläpp: postuma inflytanden .................................................................................... 23

Tydning: tolkning till döds ............................................................................................. 27

Brytning: närhet och underkastelse ................................................................................. 31

Syskontycke – kärlek som förnekelse ................................................................................ 35

Forcering: den andres trots ............................................................................................. 46

Fulländning: kärlek som stillande ................................................................................... 51

Starr: några kunskapsproblem ........................................................................................ 56

Fuga – den tänkande stilen ..................................................................................................... 59

Summa – filosofi i litteratur ................................................................................................... 66

5

Upptakt – filosofi och litteratur

O brood O muse upon my mighty subject…

WILLIAM H. GASS, THE TUNNEL

Trots att litteraturen inte upphör där filosofin börjar har det emellanåt verkat så. En av filosofins

tidigaste åtbörder var trots allt att visa poeterna till stadens portar så att de inte skulle förleda

folket till skadliga förströelser.1 Sedan dess har filosofer av och till känt sig manade att angripa

den skönlitterära prosans vårdslöshet. De har då vänt sig mot diktens ovilja att tala klarspråk,

den inbyggda vagheten i det poetiska yttrandet, romanens ostyriga sorl av röster, eller

överhuvudtaget fiktionens misstanke mot att göra en poäng.2 Och då poeten åtföljd av andra

ombud för den lösa prosan svarat med att betona den kreativa egenarten hos sin språkliga form,

har denna replikväxling skapat bestående veck i den vidare kulturen.3 I själva verket är den

ännu med oss.

Bland humanister av i dag, som uppmanas att röra sig ledigt mellan discipliner, uppfattas

motsättningen mellan litteratur och filosofi ändå gärna som något överståndet. Denna konflikt

får agera varnande exempel på naivare tiders brist på vidsyn, men tycks i övrigt vara tryggt

vadderad i ett harmlöst förgånget. Men vid närmare påseende utövar denna genredikotomi ett

fortsatt inflytande över de tankevanor som formar fokus inom enskilda institutionella

traditioner. Istället för att framläggas öppet yttrar den sig mera tystlåtet, i förståelsen av var det

filosofiska tänkandet försiggår eller hur filosofins språk bör låta – alltså hur filosofins yttringar

ska igenkännas och bestämmas. Och dessa tendenser uppbärs i regel inte av explicit

argumentation utan av praktiker i kulturens vardag, vilket innebär att deras följder är lika

djupgående som förstulna.

Också när specifika filosofiska problem ska ramas in historiskt följer denna åtskillnad

med. Därför är det ytterst sällan som filosofihistoriker är intresserade av att uppsöka

1 Bakgrunden till denna manöver av Platon har beskrivits noga av Iris Murdoch, ”The Fire and the Sun: Why Plato Banished the Artists” i Murdoch, Existentialists and Mystics: Writings on Philosophy and Literature, New York: Allen Lane, 1998, s. 386-464. 2 Hazard Adams, The Offense of Poetry, Seattle: University of Washington Press, 2011, har följt några av skedena i denna replikväxling ända in i modern tid, där han ser poesins historiska roll just i dess provokationer mot normer. Men också andra former av skönlitterärt skrivande kan i varierande grad dras in i dessa sammanhang, vilket gör poesin till ett exempel på en långt mera oformlig mångfald av texter. 3 Se Christopher Clausen, The Place of Poetry: Two Centuries of an Art in Crisis, Lexington: University Press of Kentucky, 2015, för en genomgång av hur poesin försökt hävda sig mot andra genrer i modern tid.

6

skönlitteraturen för att spåra de större tendenserna i tänkandets historia. Och egentligen är detta

ingenting märkligt. Som institution är filosofin en stram affär, och över lång tid har tänkare

signalerat sin tillhörighet till denna kunskapsform genom att förhålla sig till en relativt fast

kanon av texter. Särskilt i modern tid, i samband med filosofins professionalisering, har ännu

tydligare gränsdragningar blivit kutym. Detta har inneburit att en historisk förståelse av

filosofins utveckling i hög grad kommit att handla om hur denna institution och dess självsyn

skiftat över tid i relation till andra discipliner.

Men vad som sysselsätter mig här är inte det sätt på vilket filosofins utveckling som

institution beskrivs av historiker. (Denna mycket viktiga del av det idéhistoriska studiet är ett

levande fält och helt avgörande för att förstå filosofins historia.) Snarare vill jag betona det

historiska intresset för det tänkande som filosofin som institution stundvis hävdat sig företräda,

men vars förekomst inte begränsar sig till den. De normer som ordnar filosofin av i dag har

vuxit fram i en kontinuerlig växelverkan med skilda historiska sammanhang, och

verksamhetens nuvarande praktiker utgör ett slags stelnade bilder av denna långa historia. Men

det som jag menar har iakttagits i alltför liten grad av filosofiskt intresserade idéhistoriker är

inte dessa institutionella sammanhang, utan det filosofiska tänkandets förgreningar. Fokus på

de gängse tankegenrerna – traktaten, den systematiska redogörelsen, inlägget, essän, kritiken –

har därmed tryckt undan intresset för det filosofiska tänkandets potentiella närvaro inom en

vidare litterär sfär. Frågan om var det filosofiska tänkandet sker är i högsta grad själv en

filosofisk fråga, och min undersökning ställer den i relation till det idéhistoriska fältet.4

Ett av mina syften i uppsatsen är att visa hur skönlitterära verk kan närmas analytiskt för

att deras aktiva utbyte med filosofihistorien ska bli synligt. För att utreda frågan har jag valt att

fokusera på den filosofiska problematiken kring mellanmänsklighet (ett fenomen som jag i det

följande ofta benämner med den tekniska termen intersubjektivitet). Anledningen till denna

insnävning är den specifika lynnighet som intersubjektiviteten som filosofiskt problem uppvisar

i sin rastlösa spridning över genrer. Som Carol de Dobay Rifelj hävdat är skönlitterära

gestaltningar särskilt benägna att tangera filosofiska frågor som rör mellanmänsklighetens

villkor och variationer.5 I gestaltningar av relationer går fiktionen ofta över till att angripa

problem som med lämpliga analytiska verktyg kan igenkännas som direkt filosofiska. I denna

uppsats är jag särskilt intresserad av mellanmänsklighet där en maktobalans föreligger, och där

4 Så har exempelvis Stanley Cavell, In Quest of the Ordinary: Lines of Scepticism and Romanticism, Chicago: University of Chicago Press, 1996, frågat sig hur dagboksskrivande essäister som Thoreau och Emerson kan infogas i den amerikanska filosofins historia. 5 Carol de Dobay Rifelj, Reading the Other: Novels and the Problem of Other Minds, Ann Arbor: University of Michigan Press, 1992.

7

de ingående parterna står i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Det är i skildringar av

sådana kristillstånd, menar jag, som mellanmänsklighetens problematik kan iakttas i tillspetsad

form. Så framträder den tydligare och mera yvig, och hamnar i centrum av berättandet.

Sett från detta perspektiv kan skönlitterära texter uppta filosofiska problemställningar

även utan att direkt teoretisera dem. Skönlitteraturens kritiska behandling av ett filosofiskt stoff

går inte att reducera till intagandet av avgränsade intellektuella positioner, eller till försvaret av

enskilda filosofiska doktriner. Istället syns en filosofisk hållning i själva det sätt på vilket den

skönlitterära prosan uppehåller sig kring dessa problem; hur texten integrerar dem i en

berättande rymd, och hur de fiktiva gestalterna ger liv åt dem i sina utsagor och handlingar. Om

skönlitteraturen ska införas i det filosofiska tänkandets historia är det genom att sådana detaljer

dras in i förgrunden av de analytiska ansatserna.

I min uppsats står Thomas Bernhard, den österrikiske dramatikern och prosaisten, i fokus.

För de som är bekanta med detta namn kan valet tyckas något oväntat. Bernhard framkallar

oftast bilden av en prosaextremist begiven på hejdlösa överdrifter. Hans litterära persona

befinner sig långt borta från den filosofiska reflektionens ideala sinnesro och förmenta

måttlighet. Bernhard föddes år 1931 och växte upp i ett Österrike ännu avdomnat efter det andra

världskriget. Genom hela sin karriär kom han att rikta oförsonlig kritik mot den offentliga lögn

som han uppfattade skymde över hemlandets skamlösa flört med nationalsocialismen, en episod

som aldrig blivit ordentligt utredd. I en sista avrundande provokation förbjöd han alla

uppföranden av sina pjäser på Österrikes scener, och vid sin död 1989 var han ansedd som en

av de främsta tyskspråkiga författarna i sin generation.

Men vid sidan av dessa provokationer är Thomas Bernhards verk upptagna av en djupare

problematik. De utreder med förgörande kraft det mänskliga livets ytterligheter. Hotet om

undergång och sömnlöst vansinne ligger som en skugga över samtliga de kärnscener som

återkommer genom hans oeuvre. Här brinner konstnärer och vetenskapsmän ut i sina försök att

skapa det ultimata verket, och mellanmänskliga möten sker under det ständiga hotet om

uppbrott och våld. (En bevingad replik i en av Jean-Paul Sartres dramer – ”helvetet är andra

människor” – fångar koncist denna tendens.) Också Bernhards stil är självmedveten och rastlös.

Den uppvisar en radikal misstro mot språkets förmåga att fatta världen i ord och gestaltar

ironiskt sin egen involvering i denna problematik.6 Denna självkritik ger Bernhards prosa en

särskild filosofisk laddning. Hans texter befattar sig inte endast med beskrivning, utan förhåller

6 Franz Eyckeler, Reflexionspoesie: Sprachskepsis, Rhetorik und Poetik in der Prosa Thomas Bernhards, Berlin: E. Schmidt, 1995, har placerat denna språkskepsis i förhållande till en österrikisk litterär tradition.

8

sig till själva villkoren för den verksamhet som de är involverade i.7 Få hävdvunna berättande

grepp överlever denna hantering. Både stilistiskt och tematiskt uppsöker Bernhards

författarskap alltså en extrem fiktiv situation, där prosan tvingas omvärdera gränserna för sitt

uttryck och hamnar i ett tillstånd av osäkerhet. Därigenom flyter den störda

mellanmänsklighetens tematik in i själva de medel genom vilka den tar form.

Det filosofiska tänkandet är en konstant medspelare i dessa formexperiment. Men frågan

om tänkandets gränser återkommer också i mera explicit tappning. Bernhards protagonister är

utbrända snillen som livnär sig på att docera inför passiva fanboys. De har byggt upp sina liv

kring löftet om att jaget kan frigöra sig från sin bakgrund genom intensiva bedrifter av

spekulation, och de utnyttjar alla sina intellektuella resurser till att utforska denna möjlighet.8

Till verkens intertextuella bakgrund (synlig i den filosofiska litania av namn som ofelbart

upprepas i alla romanerna) hör Pascal, Montaigne, Novalis, Schopenhauer, Hegel och Ludwig

Wittgenstein. Från samvaron med denna tänkandets historia drar Bernhards verk och

protagonister sin filosofiska näring. Filosofin är en konstant tyngdpunkt genom hela

författarskapet.9

Denna filosofiska tendens gäller i särskilt hög grad Korrigering (1975), den text som ska

intressera oss i det följande.10 Här framträder den filosofiska tematiken med ett särskilt stort

tryck. Hela bokens ramberättelse är en öppen hänvisning till Wittgenstein, som i likhet med

romanens protagonist byggde ett hus åt in syster och gav bort sin ansenliga förmögenhet till

välgörande ändamål.11 Wittgenstein behandlade dessutom mycket utförligt intersubjektivitet

som filosofiskt problem, vilket ytterligare befäster parallellen.12 Hans närvaro fungerar därmed

som en signal för det filosofiska innehållet i Korrigering och pekar mot ett djupare skikt av

texten där dessa frågor tas upp bortom det explicita.

7 Gabriel Josipovici, What Ever Happened to Modernism?, New Haven: Yale University Press, 2010, ser en sådan kritisk reflektion kring språkets gränser som en huvudtendens i den litterära modernismen (vars upphov han placerar någonstans mellan Cervantes och Shakespeare). I precis denna mening är även Bernhard en modernist i sitt förhållningssätt till språket. 8 Man kan se konturerna till dessa gestalter i förlagor som Paul Valérys excentriska kunskapsmartyr herr Teste hos vilken dyrkan av den intellektuella prestationen utvecklats till skön konst. 9 Så har Bernhard skrivit en hel bok, Wittgensteins brorson (1982), om sitt umgänge med titelpersonen. 10 Mina citat från Korrigering kommer från Jan-Erik Bornlids svenska översättning i Thomas Bernhard, Korrigering, övers. Jan-Erik Bornlid, Stockholm: Bokförlaget Tranan, 2014. Sidnummer anges inom parentes där det första sidnumret hänvisar till den svenska texten och det andra till den tyska standardutgåvan, Thomas Bernhard, Korrektur, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 2005. 11 För en intressant analys av rollen av detta byggprojekt för Wittgensteins senare filosofi, se Nana Last, Wittgensteins House: Language, Space & Architecture, New York: Fordham University Press, 2008. 12 För en diskussion, se Simon Glendinning, On Being with Others: Heidegger, Derrida, Wittgenstein, New York: Routledge, 2006; och Sören Overgaard, Wittgenstein and Other Minds: Rethinking Subjectivity and Intersubjectivity with Wittgenstein, Levinas, and Husserl, New York: Routledge, 2013.

9

Syftet med min uppsats är att undersöka hur Thomas Bernhards prosaverk Korrigering

gestaltar mänskliga relationer mot bakgrund av 1900-talets filosofiska tänkande kring

intersubjektivitet. Jag riktar in mig på hur Bernhard följer upp och gör om denna tanketradition

genom de särskilda stilistiska medel som står till hans förfogande. Tre frågeställningar leder

min ansats. Vilka attityder uppvisar de fiktiva gestalterna gentemot varandra? Vilka attityder

uppvisar prosan gentemot dessa gestalter? Och hur utfrågas intersubjektiviteten som filosofiskt

problem inom denna estetiska helhet?

Men min läsning av Korrigering är inte enbart avsedd som en detaljstudie av ett enskilt,

isolerat litterärt verk. Vad jag är ute efter är snarare att erbjuda några analytiska riktpunkter för

hur en tolkning av en skönlitterär text kan se ut för att dess filosofiska innehåll ska framträda

med särskild tydlighet. Med andra ord avser jag att sätta ett allmänt analytiskt exempel

tillämpligt långt utanför det enskilda författarskap som jag behandlar, men som troligtvis är

särskilt relevant för den litterära tendens under 1900-talet där misstron mot språkets förmåga

att gestalta verkligheten blir allmän.13 Därmed bli Thomas Bernhard en representant för ett

krisskede i idéhistorien som, trots att det inte explicit behandlas av mig, leker under ytan av

hans framställning av mellanmänsklighet.

Skallgång: en forskningskarta

Mottagandet av Thomas Bernhards verk har varit en intensiv affär ända från början. (”Här är

det nya!” utbrister poeten Ingeborg Bachmann redan om prosadebuten.) Detta gäller även den

stora forskningslitteraturen om författarskapet. Ändå kan vissa återkommande tendenser iakttas

i denna mångfald.

Å ena sidan finns studier som uppmärksammar det tematiska innehållet i Bernhards

korpus. Dessa studier tar upp ämnen som Bernhards historiesyn, melankolins estetik, nihilism,

mellanmänskligt våld, naturvetenskapernas roll, rumslighet, relationen mellan konst och

totalitet, förhållandet mellan byggande och Bildung, och genus.14 Utöver dessa finns också

13 En ingång till temat finns i George Steiner, “The Retreat from the Word”, Language and Silence: Essays 1958-1966, London: Faber and Faber, 1985, s. 30-55.14 Herman Helms-Derfert, Die Last der Geschichte: Interpretationen zur Prosa Thomas Bernhard, Köln: Böhlau, 1997; Thomas Fraud, Bewegung – Korrektur – Utopie: Studien zum Verhältnis von Melancholie und Ästhetik im Erzählwerk Thomas Bernhards, Frankfurt am Main: P. Lang, 1986; Charles Martin, The Nihilism of Thomas Bernhard: The Portrayal of Existential and Social Problems in his Prose Works, Amsterdam: Rodopi, 1995; Nico Schulte-Ebbert, Die Gewalt des Anderen: Aggression und Aggressivität bei Thomas Bernhard, Berlin: Logos Verlag, 2015; Corinna Monser, “Rationalität und Bildlichkeit: das Verhältnis von Naturwissenschaft und Dichtung in Thomas Bernhards Korrektur". Diss. Düsseldorf Universität, 1993; Birgit Nienhaus, Architekturen und andere Räume: Raumdarstellung in der Prosa Thomas Bernhards, Marburg: Tectum Verlag, 2010; Imed Abdelwahed, “Kunst und Totalität zur Darstellung eines ästhetischen Verfahrens in

10

biografiska verk som följer Bernhards karriär eller ställer hans verk i relation till hans

livshistoria.15 Å andra sidan finns studier som behandlar mera formbetonade aspekter, såsom

återkommande narrativa drag i verken eller berättandets rumsliga aspekter. 16 Bernhards

retoriska särart och strukturella aspekter av verken studeras, liksom stilens olika funktioner.17

Men även explicita filosofiska teman tas upp. Forskare har spårat intertextuella hänvisningar

till andra tänkare samt utforskat det föränderliga i Bernhards filosofiska förhållningssätt.18 Till

och med den generella kritiken av filosofin som sådan hos författaren har blivit ämnet för en

monografi.19

Men det aktiva tänkande som Thomas Bernhards prosa uppvisar har inte i någon högre

grad upptagit kritikens intresse. Verken har setts som präglade av en eller annan filosofisk

doktrin, som de exemplifierat eller hänvisat till. Men precis denna vilja att strängt relatera

författaren till förlagor har skymt verkens aktiva omarbetning av ett filosofiskt innehåll.

Troligen härrör denna tendens från uppdelningen i stil- respektive innehållsstudier, som gjort

det svårare att iaktta det filosofiska rum som sammanblandningen mellan dessa nivåer skapar.

Denna separering mellan form och substans har också skuggat det allmänna sättet att se på

Korrigering. Margarete Kohlenbachs undersökning av verket behandlar exempelvis aldrig i

någon längre form den filosofiska verksamhet som pågår inom det. 20 Det är därmed inte

överraskande att inte heller mellanmänsklighetens filosofiska problematik brukar spåras i detta

eller något annat av Bernhards verk.

Min uppsats inträder i detta forskningssammanhang som en artig revelj. Genom att spåra

mellanmänsklighetens skiftande former i Bernhards Korrigering hoppas jag kunna öppna upp

Thomas Bernhards Prosawerk“. Diss. Hamburg Universität, 2014; Fatima Naqvi, How we learn where we live : Thomas Bernhard, Architecture, and Bildung, Evanston: Northwestern University Press, 2016; Verena Ronge, Ist es ein Mann? Ist es eine Frau?: die (De)Konstruktion von Geschlechterbildern im Werk Thomas Bernhards, Köln: Böhlau Verlag, 2009. 15 Manfred Mittermayer, Thomas Bernhard, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 2006; Gitta Honegger, Thomas Bernhard: the Making of an Austrian, New Haven: Yale University Press, 2012. 16 Samuel Frederick, Narratives Unsettled: Digression in Robert Walser, Thomas Bernhard, and Adalbert Stifter, Evanston: Northwestern University Press, 2012; Christoph Meister, Ein Roman und sein Schauplatz: die Logik des erzählten Raums bei Thomas Bernhard, New York: P. Lang, 1989. 17 Joachim Knape & Olaf Kramer, Rhetorik und Sprachkunst bei Thomas Bernhard, Würzburg: Königshausen & Neumann, 2011; Oliver Jahraus, Das 'monomanische' Werk : Eine strukturale Werkanalyse des Œuvres von Thomas Bernhard, Frankfurt am Main: P. Lang, 1992; J. J. Long, The Novels of Thomas Bernhard, Woodbridge: Boydell & Brewer, 2001. 18 Tobias Heyl, Zeichen und Dinge, Kunst und Natur: intertextuelle Bezugnahmen in der Prosa Thomas Bernhards, Frankfurt am Main: P. Lang, 1995; Reinhild Steingröver, Thomas Bernhards philosophische Affinitäten : zum an-spielerischen Umgang mit Heidegger, Schopenhauer und F. Schlegel in Korrektur, Der Untergeher und Alte Meister, Ann Arbor: Michigan University Press, 1999. 19 Gernot Weiss, Auslöschung der Philosophie: Philosophiekritik bei Thomas Bernhard, Würzburg: Königshausen & Neumann, 1993. 20 Margarete Kohlenbach, Das Ende der Vollkommenheit: zum Verständnis von Thomas Bernhards "Korrektur", Tübingen: Gunter Narr, 1986.

11

en underutvecklad fåra i hela Bernhardstudiet, som rör det aktiva filosoferande som pågår

genom hela hans författarskap, men som når en särskild intensitet i detta våldsamt

självmedvetna verk. Ett metodologiskt resonemang får grunda denna insats.

Huvudstupa: en metod

När man väl accepterat skönlitteraturens filosofiska potential kan det tyckas enkelt att utmärka

idéer inom dess olika former. Trots allt borde sådana inslag (filosofiska, teologiska,

ideologiska) förete djupa likheter med sin ursprungliga form. Men en sådan uppfattning innebär

stora risker. Den bygger på tanken att filosofiska idéer kan upptäckas färdigformulerade i

filosofers skrifter och användas som mallar för att konstatera samma idéer inom andra slags

texter. Då blir dessa andra texter bara ett slags platser där färdiga idéer rör sig i ett nytt rum,

men utan att omformas genom detta umgänge.

Enligt Toril Moi är den största faran med varje filosofisk läsning av ett skönlitterärt verk

att ett redan färdigt filosofiskt perspektiv tillämpas på verket.21 Detta slags direktimport hotar

då att förstumma allt det specifika i texten, som gör att dess potential att omforma förståelsen

av filosofin förklenas. Så blir den analyserade texten istället till en passiv bärare av ett idégods,

som genom tolkningens medel omärkligt flyter in i den utifrån. I slutändan blir den lästa textens

enda funktion att återspegla det perspektiv genom vilket det tyds, och som äter upp det kreativa

arbete som texten gör med sitt idéinnehåll. Det specifikt skönlitterära inslaget blir bara till en

vacker kontur kring en kärna av idéer, som inte närmare påverkas av deras estetiska inramning.

För att undvika att osynliggöra det fiktiva elementet i filosofiskt laddade skönlitterära

framställningar krävs en omorientering av fokus. George Steiner har antytt en fruktbar inväg

till en sådan blickförskjutning.22 För Steiner vilar varje filosofisk text på en litterär grund, som

är intimt sammanvävd med dess sätt att tänka kring sitt innehåll. Alltså är textens filosofiska

innebörd beroende av den retoriska struktur som bär upp argumentationen och som möjliggör

hanteringen av filosofiska problem.23 Stilens framskrivningar av abstraktioner, det narrativa

sammanhang där dessa gungar, och språkets aktiva ingrepp i deras form och utveckling går som

21 Toril Moi. “The Adventure of Reading: Literature and Philosophy, Cavell and Beauvoir”, Literature & Theology, vol. 25, no. 2, 2011, s. 126.22 Goerge Steiner, The Poetry of Thought: from Hellenism to Celan, New York: New Directions, 2014. 23 Det kan vara illustrativt att se denna läsning av filosofihistorien i förhållande till Hayden Whites behandlingar av historieskrivningen. För White är historiska framställningar alltid beroende av de litterära medel och genretypiska grepp som de använder sig av för att skapa meningsfulla narrativ av de enskilda nedslag som utgör deras bas av historiska fakta. Den retoriska aspekten av historieskrivning kan alltså inte undvikas, utan utgör för White ett nödvändigt inslag för att historien ska kunna tilltala oss i form av den meningsfulla helhet som möter oss i historiska framställningar. Se Hayden White, The Content of Form: Narrative Discourse and Historical Representation, Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1990.

12

en djup puls under textens argumenterande led. För Steiner är dessa retoriska inslag inte en

tillfällig klädnad för textens tänkande, som den lika gärna skulle kunna vara utan. Detta

tänkande uppstår nämligen först när stilen når textens filosofiska stoff och antänder det.

Steiners redogörelse hjälper oss att uppskatta den intima samverkan som kan uppstå

mellan stil och tänkande också inom andra fora än den kanoniska filosofins. När denna koppling

är utpekad blir det omedelbart enklare att uppskatta de sätt på vilka filosofiska frågor behandlas

i skönlitteratur. De retoriska åtbörder som uppträder i skönlitteraturen anses då ha möjlighet att

skapa omgivningar där filosofiskt relevanta frågor utsätts för ett tänkande som behåller

impulserna bakom dem, men som gör om deras form. Och det är därmed genom

skönlitteraturens genrespecifika friheter som den kan behandla dessa frågor på ett sätt som

lämnar den filosofiska metodologin bakom sig, samtidigt som den uppehåller sig vid samma

slags idéer.

För att iaktta hur en skönlitterär text behandlar sitt filosofiska stoff måste dess idéinnehåll

studeras inom den estetiska helhet där den uppträder. Idéer som iakttas där kan inte ses som

storheter som importerats färdigkonstruerade från ”den egentliga filosofin”, och som nu vilar i

texten i väntan på att återförenas med sitt gamla sammanhang genom att identifieras som

uppenbara delar av den. För ingenting i detta innehåll är avgränsat innan den kopplats samman

med sin retoriska omgivning. För att förstås måste dessa teman ses i relief mot en hel apparat

av retoriska gester. Endast genom att följa textens egen logik kan den filosofiska innebörden

spåras hos de angelägenheter som den delar med filosofins kanoniska former.

Många av de tolkningsstrategier som för närvarande dominerar studiet av filosofins

historia visar sig skymma ett sådant uppdrag. En sådan är det stora fokus på kontextualiseringar

som av och till ses som ett nödvändigt verktyg för att idéer ska kunna förstås. Hos tänkare som

Quentin Skinner studeras filosofiska texter som kommunikativa handlingar, som förhåller sig

till sina intellektuella sammanhang som enskilda utsagor gör till varandra i samtal.24 De vill

uträtta någonting i relation till den sociala värld i vilka de intar en aktiv, medveten plats, och

utgör därför inlägg i förhållande problemen som existerar där. Jag delar Martin Jays kritik av

denna tendens i att den enkelt hotar att reducera texter till miniatyrer där de större

sammanhangen (uppfattade som mera verkliga än texterna de förment förklarar) speglar sig.25

Men denna insnävning tycks särskilt skymmande när frågan rör det filosofiska innehållet i

24 För en kort redogörelse, se Quentin Skinner, "Meaning and Understanding in the History of Ideas", History and Theory, vol. 8. nr. 1, 1969, 3-53. 25 Se Martin Jay, "Historical Explanation and the Event: Reflections on the Limits of Contextualization", New Literary History, vol. 42, nr. 4, 2011, 557-571.

13

skönlitterära framställningar. Mycket sällan sänder fiktiva texter ut idéer i form av doktrinära

provokationer som ämnar uträtta någonting specifik i det sociala sammanhang där de tar form.26

Dessa idéer står inte uttryckta i tydliga argumenterande led som strävar efter att hävda en

bestämd position genom att mobilisera specifika begrepp. Istället uppstår den litterära textens

filosofiska aktivitet så att säga vid sidan av dess huvudsakliga intressen, som för det mesta

utgörs av att gestalta karaktärer, att berätta historier eller att skapa sammansatta fiktiva världar.

Det är i detta litterära sammanhang som idéinnehållet blir identifierbart, men utan att det

därmed måste delta aktivt i en större diskussion.

Detta innebär att det skönlitterära tänkandet inte heller kan spåras genom att historikern

iakttar förskjutningar i begreppsliga kluster, eller att hon fokuserar på historiska situationer där

innebörden av särskilt tunga begrepp blir aktivt debatterade. För i skönlitteraturen är filosofiska

intryck mycket sällan fästa vid enskilda koncept som frambär en systematisk behandling av ett

specifikt filosofiskt problem, vars skiftningar kan följas historisk genom att begreppens

föränderliga laddning spåras över tid. Istället behandlas idéinnehållet i skönlitteraturen i ett

komplext dramatiskt sammanhang där den oftast genomgår många motsägande rörelser inom

en och samma text.27 Till och med när explicita utsagor framförs i fiktiva verk kan de sällan

sägas uttömmande företräda textens helhet, som om verkets enda strävan var att spegla sig själv

i en enskild teoretisk kommentar.28 Att försöka närma sig den filosofiska innebörden av sådana

texter är därför dömt att misslyckas om strategier av denna typ är de enda som används. Det är

därför inte konstigt att skönlitteraturen sällan ses som ett rum där en kreativ behandling av

filosofiska problem sker, för historikerns teoretiska perspektiv tillåter den inte att framträda

som sådan.

Inte så att kontextualiseringar i sig är av ondo. Deras närvaro är nödvändig för att

filosofiska tendenser ska kunna spåras över tid. Men för att denna metod inte helt ska förgöra

den analyserade textens autonomi måste texten förberedas på ett sätt som delvis står bortom

26 Men givetvis finns motexempel – exempelvis de romans á these (namn som Voltaire dyker osökt upp i sinnet) som formulerar didaktiska framställningar av färdiga filosofiska positioner i skönlitterär infattning. I dem kan oftast en tydlig filosofisk kärna uppfattas under retoriken som då endast bidrar till att ge detta filosofiska innehåll mera liv. 27 Sättet som filosofiska texter använder sig av sådana iscensättningar för att tänka kring problem har behandlats utförligt på senare tid. Se exempelvis Andrea Nightingale, Genres in Dialogue, Cambridge: Cambridge University Press, 2000, om den platonska dialogens relation till andra litterära genrer i sin samtid. 28 Detta var den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtins centrala insikt i förklaringen av Fjodor Dostojevskijs poetik. För i den senares verk, menade Bakhtin, tycktes ingen av de ståndpunkter som de enskilda gestalterna intog stå över någon annan i prioritet. Ingen uttryckt idé var sanktionerad av texten själv, som istället lät idéerna röra sig utan att värdera dem. Det var denna tendens till idémångfald hos Dostojevskij som Bakhtin fångade med begreppet polyfon: i texten finns ett otal röster, men ingen framstår som viktigare än en annan.

14

den kontextualiserande metodens förmåga. Detta betyder att textens sociala omgivning inte

erkänns mera tyngd än texten själv, och att denna bakgrund inte anger riktningarna för varje

detaljläsning av texten.29 För att förstå hur ett specifikt verk hanterar ett filosofiskt problem är

det viktigaste alltså inte att ställa verket i relation till systematiska filosofiska arbeten som rör

sig i dess samtid, eller att spåra hur det upptar eller exemplifierar explicita filosofiska

idékomplex. Vad jag istället eftersträvat med mina läsningar av nyckelpassager i Korrigering

har varit att vänta in texten, att låta den komma till tals genom att djupstudera den textinterna

logik genom vilken detaljerna i dess idébehandling vecklas ut. Jag har gjort detta utifrån

antagandet att texten först då kan blotta det filosofiska tänkande som flyter under dess yta och

som ger den dess puls. För om verkets påståenden eller rentav positioner (hos Bernhard oftast

snäva misantropiska utspel framförda i hätsk falsett) antas uttömma textens filosofiska innehåll,

försvinner den djupare filosofiska aktiviteten ur synhåll, vilket lämnar texten i ett tillstånd av

falsk enkelhet.

Det är i relation till denna övergripande kritik som jag tagit fram verktygen för min ansats.

I första hand har jag låtit en filosofihistorisk bakgrund ligga som en konstant skugga över mina

analyser, vilket gjort det möjligt att känna igen de angelägenheter som valda avsnitt av texten

delar med filosofihistorien. För att identifiera och inringa mina teman har jag använt termen

intersubjektivitet (eller mellanmänsklighet). I min användning ringar begreppet in

mellanmänskligt umgänge som helhet, särskilt mellan två personer.30 Ett annat av mina centrala

begrepp är alteritet (eller annanhet), som jag förstår som en specifik del av intersubjektiviteten.

Brian Treanor karaktäriserar alteritet som frågan om vad det innebär för någon eller någonting

att vara annat än det egna självet, och Jonna Bornemarks förståelse av fenomenologin som ett

sätt utreda gränsen mellan det egna och det främmande pekar också mot min användning.31

Alteritet är alltså den unika kärna av annanhet som den främmande personen äger som specifik

29 Jag vill utsträcka detta resonemang till att gälla också läsningar som betonar de sociala sammanhangen där texter blir till, som också antar att dessa sammanhang på något sätt skulle bära på mer tyngd än texten själv. Kritiken mot dessa perspektiv står dock utanför denna undersöknings ram och behöver inte upprepas här. För ett exempel på denna nyhistoriska tendens, se Cathrine Gallagher & Stephen Greenblatt, Practicing New Historicism, Chicago: University of Chicago Press, 2007.30 Detta kommer väldigt nära det idékomplex som Stanley Cavell benämner the problem of the other, som betecknar det filosofiska intresset kring relationerna mellan medvetanden som Cavell anser har gått förbi det västerländska filosofiska kanon. Han kan därför spåra denna problematik i Shakespeares tragedier där den når ett litterärt uttryck, men behåller sin filosofiska giltighet. För dessa båda ansatser, se Stanley Cavell, The Claim of Reason: Wittgenstein, Skepticism, Morality, and Tragedy, New York: Oxford University Press, 2009; och Stanley Cavell, Disowning Knowledge in seven plays of Shakespeare, New York: Cambridge University Press, 2007. 31 Se Brian Treanor, Aspects of Alterity: Levinas, Marcel, and the Contemporary Debate, Bronx: Fordham University Press, 2007; och Jonna Bornemark, Kunskapens gräns, gränsens vetande: en fenomenologisk undersökning av transcendens och kroppslighet. Diss. Södertörns högskola, 2009.

15

individ. I en vidare mening betecknar detta begrepp även den enskildes autonomi, som är det

tredje av de grundord som framträder i min undersökning.

Dessa tre begrepp hjälper mig att lyfta ut platser i Korrigering där frågor om det egna och

det främmande aktualiseras, och där mellanmänsklighetens problem blir utsatt för särskilt

intensiv filosofisk behandling. Dessa analytiska verktyg är det främsta medlet genom vilket jag

fokuserar de idéer som jag använder mina närläsningar till att öppna. Mitt sätt att finna scener

och tendenser av intersubjektivitet och alteritet hos Bernhard är alltså inte avsett att inringa

tydligt avgränsade idékomplex, som äger direkta motsvarigheter i filosofihistoriens

behandlingar av samma tendenser. 32 Snarare vill jag märka ut de områden i Bernhards

gestaltningar där han berör de övergripande föreställningar som ingår i den intersubjektivitetens

filosofihistoria i vilken han (som jag kommer att försöka visa) medverkar. Därifrån kan en

djupare detaljanalys visa hur Bernhard tar upp vissa impulser från detta sammanhang, blåser in

dem i sitt litterära universum, och sänder ut dem omgjorda av mötet med sitt språk.

Mina läsningar har därmed gått ut på att lyfta upp enskilda textavsnitt och att följa deras

interna logik. Anledningen till att jag valt att introducera en filosofihistorisk bakgrund i en

blixtskiss, en hastig bild av någonting mycket komplext, är för att de enskilda textpassagerna

inte ska sättas i omedelbar kontakt med någonting så massivt som en hel intellektuell tradition.

Genom att istället docera ut enskilda episoder ur denna historia i en rörelse som följer parallellt

med analyserna, hoppas jag kunna undvika den alltför vanliga tendens där den historiska

bakgrunden görs till en verklighet vars skugga vilar skymmande över de enskilda läsningarnas

detaljinnehåll. Mot en sådan monolit kan textens röst endast med möda hävda sitt motstånd,

och blir då oundvikligen till ett kort appendix till den större struktur som föregår den analytiskt.

Överväldigad av detta större sammanhang förstummas den och kan inte i full vidd veckla ut sitt

eget filosofiska innehåll.

Några punkter i min metod kan omtalas i detalj. Mitt tillvägagångssätt har inspirerats

mycket av den läsart som Erich Auerbach introducerat i sin massiva genomgång av

verklighetsframställningen i västerländsk litteratur.33 Vad Auerbach gör är att välja en passage

ur ett verk som tycks särskilt talande för verkets samlade tendens. I ett nära umgänge med detta

korta utsnitt – spårande dess stilistiska nycker, dess dova samspråk med litteraturens historia

32 Trots att både intersubjektivitet, alteritet och autonomi förekommer som begrepp inom den tradition som utgör min filosofiska bakgrund, är min användning av dessa begrepp medvetet mycket vidare. Återigen handlar det om att kunna peka ut och sammanföra delar av den analyserade texten snarare än om att läsa den som en direkt förlängning av färdiga idéer ur filosofihistorien, som står redo i väntan på analytisk tillämpning.33 En läsart som står klart att beundra i Erich Auerbach, Mimesis: Dargestellte Wirklichkeit in der Abendländischen Literatur, Tübingen: Francke, 2015.

16

och de vidare meningskontexter som darrar i dess ord – spänner han gradvis upp hela den

kulturella värld varifrån verket hämtar sin näring. Detaljerna har öppnat upp ett fönster in i

historien som läsaren nu tittar in i, förd dit genom ett noggrant studium av textens lingvistiska

och narrativa egenart.

Men vad jag lånar från Auerbach är inte den panoramatendens som föresvävar i varje

enskild läsning han gör. Snarare befruktar hans metod min genom den tilltro som den visar

gentemot den litterära textens förmåga att inreda sitt centrala ärende i en enskild, avslöjande

passage som blir nyckeln till den estetiska helheten. Delen blir då till ett slags avslöjande gest

där verket visar upp sina djupaste angelägenheter i en enda ryckning som läsaren kan analytiskt

uppfånga. Att noga avkoda sådana förtätade passager har därmed varit avgörande för min läsart.

Jag har oftast gått tillväga ungefär som följer. För att närma mig de fiktiva relationer som jag

fokuserar på i Korrigering har jag identifierat ett antal enskilda scener där gestalterna reflekterar

kring sina relationer. (Detta innebär oftast att en av de ingående parterna försöker ringa in sin

och den andres roll i relationen.) Vid sådana tillfällen analyserar jag inte främst gestalternas

egna omdömen om relationens natur, utan riktar mig snarare in på den rörelse som kedjorna av

deras utsagor uppvisar när de kretsar kring sitt ämne. Dessutom följs dessa passager oftast upp

av en förhöjd självmedvetenhet i stilen, och relationernas dynamik blir därmed mera synlig.

Det är vid dessa tillfällen som jag uppfattar att de enskilda passagerna, liksom hos Auerbach,

återspeglar djupare tendenser inom verket.

Dessa scener försöker jag belysa med hjälp av valda utsnitt från intersubjektivitetens

idéhistoria. Jag har här koncentrerat mig på ett litet antal tänkare som fått representera en

bredare tendens inom 1900-talsfilosofins förhållningssätt till mellanmänsklighet som fenomen.

Det rör sig främst om filofoserna Martin Buber och Emmanuel Levinas, men också om kortare

gästspel av Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty. Genom att flankera mina närläsningar

med korta resuméer av dessa tänkares idéer visar jag de enskilda passagernas samröre med ett

idéhistoriskt sammanhang. Det är genom sådana kontraster som jag spårar hur Korrigering

upptar, gestaltar och nyanserar centrala tankar ur intersubjektivitetens kanon. Så blir också

Bernhards utbyte och involvering i ett större idéhistoriskt sammanhang möjligt att konstatera

och närmare bestämma.

Flera filosofer har hjälpt mig att hitta fram till denna läsart. Jag har särskilt hämtat intryck

från den filosofiska litteratur där enskilda skönlitterära författare blir lästa som filosofer. Här

har namn som Stanley Cavell, Martha Nussbaum och Nancy Yousef hjälpt mig att se den

17

litterära textens potential att utgöra ett rum för tänkande. 34 I Anthony Uhlmann, Martin

Hägglund och Niklas Forsberg har jag kunnat iaktta en förståelse för den skönlitterära textens

förmåga att inta ett aktivt filosoferande attityd, som varit avgörande också för mitt idéhistoriska

närmande av Thomas Bernhard.35 Tzachi Zamir, William Franke och Joshua Landy har utgjort

goda exempel på den bredd som filosofiska läsningar kan ge förståelsen av skönlitterära

författare.36 Och genom Gilles Deleuze vägran att underordna tänkandet ett bestämt regelverk

har jag uppfattat glimtar av den enorma variationsrikedom som filosofin som sådan kan

uppvisa. 37 Detta har öppnat upp läsningar av skönlitterära passager som ser dem som

tankemaskiner: platser där tänkandet tar sig aktiva uttryck utanför den officiella kontext till

vilken det oftast begränsas.

Också min behandling av mitt specifika tema, mellanmänsklighet, har inspirerats av

tidigare bidrag. Återigen har Nussbaum visat hur den filosofiska behandlingen av andra

medvetanden i skönlitteratur kan se ut.38 Bernard Fassbind har följt poetiska behandlingar av

alteritet hos Paul Celan, och Erika Fülöp har i sin läsning av Marcel Proust visat hur noga en

skönlitterär skildring kan ringa in och kreativt behandla intersubjektivitet i ett fiktivt

sammanhang.39

Efter denna genomgång kan vi fråga oss vad studiet av idéhistorien egentligen har att

vinna på att välkomna dessa perspektiv. Jag kan lista två intryck som framstår som särskilt

lovande. Det ena rör den ökade spännvidden för idéhistorikerns intressefält. Detta innebär att

en helt kulturell form, skönlitteraturen, får ökad analytisk relevans genom att vi blottar inslag i

den som skulle förbli osynliga om de sågs som sekundära i relation till en mera solid, mera

verklig bakgrund (oftast representerad av de genrer där idéer uttrycks explicit som positioner

34 Cavell, Claim of Reason; Martha C. Nussbaum, Love's Knowledge: Essays on Philosophy and Literature, New York: Oxford University Press, 2009; Nancy Yousef, Romantic Intimacy, Stanford: Stanford University Press, 2015. 35 Anthony Uhlmann, Thinking in Literature: Joyce, Woolf, Nabokov, London: Continuum, 2011; Martin Hägglund, Dying for Time: Proust, Woolf, Nabokov, Cambridge: Harvard University Press, 2012; Niklas Forsberg, Language Lost and Found: on Iris Murdoch and the Limits of Philosophical Discourse, London: Bloomsbury, 2015. 36 Tzachi Zamir, Double Vision: Moral Philosophy and Shakespearean Drama, Princeton: Princeton University Press, 2012; William Franke, A Philosophy of the Unsayable, Notre Dame: University of Notre Dame Press, 2014; Joshua Landy, Philosophy as Fiction: Self, Deception, and Knowledge in Proust, Oxford: Oxford University Press, 2009. 37 Se exempelvis Gilles Deleuze, Proust and Signs, London: Continuum, 2008.38 Martha Nussbaum, "The window: knowledge of other minds in Virginia Woolf's To the Lighthouse, New Literary History, vol. 26, no. 4, 1995. 39Bernard Fassbind, Poetik des Dialogs: Voraussetzungen dialogischer Poesie bei Paul Celan und Konzepte von Intersubjektivität bei Martin Buber, Martin Heidegger und Emmanuel Levinas, München: Fink, 1995; Erika Fülöp, Proust, the One, and the Many: Identity and Difference in A la recherche du temps perdu, Leeds: Maney, 2017.

18

och doktriner). Filosofiska föreställningar ses inte längre som någonting som skönlitteraturen

endast upptar eller utvinner från sin intellektuella omgivning, utan som något som den har

potential att själv formulera. Därmed inträder litteraturen som aktiv part i ett sammanhang, det

filosofiska tänkandet, som alltför ofta har setts som bestämmande för dess innehåll.

Men en ännu större potential ser jag i sättet på vilket skönlitteratur blir möjlig att läsa när

den väl har gjorts till del av tänkandets historia. Skönlitteraturens stilistiska tendenser,

rörelserna i dess narrativ, de subtila hänvisningarna till andra tänkare och intellektuella

traditioner, blir möjliga att läsa på ett sätt som öppnar upp nya aspekter av idéernas historia. Ett

skärptare intresse kan inriktas mot sådana texter där behandlingen av idéer pågår hela tiden,

utan att de behöver äga en tydlig koppling till sin samtids idédebatter. Vad detta gör det möjligt

att se är hur en aktiv filosofisk tanketrafik mellan genrer konstant pågår, utan att alltid få tydliga

följder i form av artikulerade, filosofiska texter. Ibland kan ett öppet utbyte mellan enskilda

författare och tänkare konstateras, och deras förbindelse uppskattas i termer av ett inflytande

där enskilda idéer påverkar bägge parterna. Men idéernas historia behöver inte ses som ett

sådant öppet förhandlande av föreställningar, utan kan genom ett skifte i den historiska blickens

riktning ses också i skönlitteraturens indirekta tilltal.

Men den största potentialen i att öppna upp skönlitteraturen för ett idéhistoriskt studium

tycks röra det idéhistoriska fältets självförståelse. I och med dess konfliktfyllda relation till det

filosofiska tänkandet kan man förvänta sig att skönlitteraturen är ett särskilt laddat rum för

behandlingar av idéer. I den oändliga mängd av variationer som skönlitteraturen uppvisar

gentemot sina föremål är den ett laboratorium för hur tänkandet kan se ut. Och särskilt är detta

fallet med experimentell skönlitteratur, som Thomas Bernhards, där språket ständigt prövar sina

gränser. Min hypotes är att ett idéhistoriskt studium som inriktar sig på skönlitteraturen som

kunskapsföremål i slutändan har större anledning att hamna i produktiva kristillstånd. Detta

utvidgade engagemang blir därmed ännu ett sätt att fråga sig vad en idé är för någonting, hur

den beter sig i historien, vilka dess framträdelseformer är och hur den bäst kan fattas i sin

intellektuella omgivning.

Disposition: en orientering

Den undersökning som följer är veckad. Detta innebär att jag driver en linjär argumentation

över de olika avsnitten, som vecklar ut sig i steg. Men jag låter samtidigt senare delar i min

uppsats ibland beröra de tidigare avsnitten för att fördjupa de resultat som framträder där. Det

visar sig då att det jag sagt om enskilda textställen måste fördjupas för att dessa ställen ska få

en filosofisk laddning.

19

Jag börjar uppsatsen med att ange några historiska riktpunkter. Detta gör jag genom att i

mycket komprimerat tillstånd återge ett särskilt avsnitt ur den moderna filosofins historia. Här

lyfter jag upp två trender inom det filosofiska tänkandet kring mellanmänsklighet under 1900-

talet, som senare ska ge historiskt djup åt mina analyser. Även mina analytiska begrepp får

härmed en fastare grund att stå på.

I de nästkommande delarna, mina två analyskapitel, närläser jag valda passager ur

Thomas Bernhards Korrigering. Båda dessa delar följer varsin mellanmänskliga relation, och

jag försöker spåra det filosofiska tänkande som tar sig uttryck genom dessa gestaltningar.

Texten ses därmed i aktivt utbyte med den filosofihistoria som tidigare skissats, och jag försöker

bestämma textens plats i detta sammanhang.

Därefter kommenterar jag den retoriska struktur som texten uppför kring sina

relationsgestaltningar. Jag betonar stilens roll som aktiv part i det tänkande som pågår i texten,

och visar hur den sätter igång filosofiska processer inuti Bernhards prosa. Detta avsnitt förhåller

sig som ett veck till de två tidigare: den berör dem på olika punkter, och nyanserar några av de

påståenden som gjorts där.

Avslutningsvis samlar jag uppsatsen till en sammanförande kommentar där jag försöker

förstå den vidare innebörden av de resultat som framkommit. Jag återvänder till

undersökningens relevans för det filosofihistoriska fältet, och argumenterar fördjupat för den

särskilda potential som intersubjektivitet som studieföremål äger för att öppna upp filosofiska

läsningar av skönlitteratur. Och jag antyder förnyat hur avgörande en produktiv missaktning för

genreuppdelningar är för att det idéhistoriska fältet ska kunna tänja på sin krets av intressen.

Men vi inleder med att se på filosofins historia.

Intersubjektivitet: en förberedelse

När det moderna tänkandet börjar ta form under 1600-talet underhåller det sig med en oro.

Redan tidigare har filosofer undrat över medvetandets förhållande till den yttre verkligheten

och ställt sig frågan om hur kunskap om världen är möjlig. Men denna problematik återuppstår

nu med en förnyad kraft. Hos tänkare som René Descartes, som betonar den radikala

åtskillnaden mellan medvetande och materia, stegras oron för sinnenas svikt till ett tvivel som

framställer hela världen som en villa, som sinnet skapar ur tomma intryck. I relation till detta

hot vänder filosofen sig inåt för att finna en fast grund för kunskapen, för att sedan kunna

återvända till världen viss om dess verklighet.

I regel riktas dessa filosofers skepsis mot den fasta värld som möter oss i de fysiska tingen.

Men stundvis kommer den tvivlande blicken också i beröring med en mera flytande storhet: det

20

mänskliga inre livet.40 Filosofen ägnar sig då åt grubblerier riktade mot sina medmänniskor.

Den andre som möter honom blir då potentiellt en hylsa, som reser upp en mänsklig fasad kring

ett inre som inte innehåller någon själ. I relation till denna oro skapar tänkare som Thomas Reid

och John Stuart Mill intrikata argument för att återupprätta den sociala vardag där människan

kan möta sin nästa i trygg förvissning om att denne faktiskt äger ett inre liv. Frågan om

vetandets räckvidd blir ifrågasatt, och detta ifrågasättande därefter motverkat genom

argumentation.

Men frågan om den andre uppehåller inte filosofin endast som ett problem som rör

kunskapens gränser. Hos tänkare som Georg Wilhelm Friedrich Hegel dras det

mellanmänskliga mötet (om än mera som en abstrakt situation än som ett faktiskt skeende) in i

filosofins centrum. Hos Hegel blir den enskilda medveten om sig själv först när hon upplever

sig iakttagen av en annan: det är i sviterna av denna erfarenhet av att bli till ett objekt för en

annans föreställning som hon hinner till sig själv. För Hegel utvecklar sig denna scen dessutom

som ett slags maktspel, där två roller kretsar kring varandra: knekten och hans herre. Det är ur

denna ojämlika dynamik som självmedvetenheten föds, menar Hegel. Den andres närvaro är

nödvändig för min egen: bara genom att föreställa mig hennes föreställning om mig kan jag bli

medveten om mig själv.41

När vi når 1900-talet har intersubjektivitetens former fört bortom det skeptiska

problemet.42 Som Michael Theunissen påpekar hamnar den främmande andre i centrum av den

kontinentala filosofins bemödanden.43 Så uppträder hon som en tankemodell för att förstå

strukturerna som grundar det medvetna jaget. Figuren hemsöker Edmund Husserl, den

fenomenologiska filosofins grundgestalt, och utvecklas vidare av de tänkare som skriver kritiskt

i hans efterföljd.44 Ett helt register av mellanmänskliga attityder – skam, empati, aggression,

kroppskontakt – hamnar gradvis i mitten av den filosofiska förståelsen av intersubjektivitet;

relationen till den andre blir till en fråga som griper in i samtliga aspekter av filosofin och ger

40 Anita Avramides, Other Minds, London: Routledge, 2001, har gett en detaljerad beskrivning av hur denna problematik utvecklats historiskt. 41 Victoria Fareld, Att vara utom sig inom sig: Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Diss. Göteborgs universitet, 2007, ger en djup genomgång av hur begreppet ”erkännande” (Hegels Anerkennung) blir till ett centralt begrepp hos samtida tänkare som Charles Taylor; och Judith Butler, Subjects of Desire: Hegelian Reflections in Twentieth-century France, New York: Columbia University Press, 2012, följer den hegelianska maktscenens efterspel i den franska 1900-talsfilosofin. 42 Detta gäller i första hand den kontinentala traditionen. Inom den anglo-analytiska filosofin fortsätter utredandet av hur vi kan garantera att vi äger kunskap om andra medvetanden. För ett exempel på denna tendens, se John Wisdom, Other Minds, Oxford: Blackwell, 1965. 43 Michael Theunissen, The Other: Studies in the Social Ontology of Husserl, Heidegger, Sartre and Buber, övers. Christopher Macann, Cambridge: MIT Press, 1984. 44 För en koncis genomgång, se Dan Zahavi, ”Beyond empathy. Phenomenological approaches to intersubjectivity", Journal of Consciousness Studies, vol. 8, nr. 5-6, 2001.

21

dem en ny skiftning. Den andra personen har nu en roll som sporre för systematisk spekulation,

som hon behåller genom 1900-talet.

En angelägenhet som framträder ur denna vidare tendens rör själva ansatsen att förstå och

utvinna kunskap om den andre. Tänkare som Martin Buber och Emmanuel Levinas ser i denna

attityd en förlängning av den filosofiska viljan att inordna och reducera världen till ett föremål

för säker kunskap. För både Levinas och Buber innebär kunskapandet om den andre, försöket

att uttömma henne genom att förstå henne, att någonting centralt oundvikligen går förlorat hos

henne. För Levinas utgörs detta förlorade element av den andres alteritet, alltså hennes radikala

åtskillnad från andra personer; för Buber åter är det förträngda elementet den andres möjlighet

att medverka i det dialogiska utbytet, som bara kan uppstå när två jämstarka parter möts

förbehållslöst utanför en situation av dominans. Men den kunskapande attityden försöker

istället relatera den andre till en större helhet, vilket förnekar den fundamentala skillnad som

hennes autonomi bygger på. Därmed uppgår den andre i min föreställning om henne – hon blir

del av ett större helt som jag känner sedan innan och kan överblicka. Både Levinas och Buber

försöker därför fastställa en relation där den andres alteritet inte sätts ur spel, utan respekteras i

mötet med henne. Denna aktning omöjliggör varje ansats att begränsa henne till bestämda

kategorier, vilket ruckar på den själviska viljan att förstå. Det finns då en specifik gräns för den

andres tillgänglighet för mig, som den kunskapande blicken inte erkänner.

En annan kritik skuggar denna. Här berörs den attityd som filosofin själv uppvisar mot

den mellanmänskliga relationen i sitt försök att förstå dess egenart och villkor. Så riktar tänkare

som Levinas återigen en djupgående kritik mot det filosofiska försöket att iaktta

intersubjektiviteten som ett fenomen möjligt att förstå utifrån. Utsatt för en sådan inringande

attityd förlorar den mellanmänskliga relationen återigen sin skillnad och blir möjlig att innefatta

i en systematisk kunskap som förment står över den. I själva viljan att förstå och inordna riskerar

filosofin att exploatera den mellanmänskliga relationen, en relation mellan två särskilda

individer, för sina egna syften. Och med denna insikt introduceras filosofin för ett radikalt

tvivel, som rör dess egen förmåga att fatta världen. Den blir intensivt medveten om sina

begränsningar.

Och med denna korta genomgång har vi bekantat oss med två centrala problemkomplex

som kommer att sysselsätta oss i vår läsning av Korrigering. Båda har att göra med ett slags

attityd som söker efter kunskap om den andre. Och inom båda dessa tendenser leder kritiken av

den kunskapande attityden till en omvärdering av filosofins medel. Genom sitt möte med den

andre stöter filosofin också på sina egna gränser.

22

Denna idéhistoriska bakgrund ekar i Bernhards text och dess sätt att närma sig det

mellanmänskliga. När jag argumenterar för intersubjektivitetens närvaro i enskilda scener,

stillägen eller i gestalternas attityder i Korrigering, låter jag dessa scener stå inför det

tankesammanhang som jag tecknat ovan. Genom att ge korta inblickar i centrala föreställningar

inom denna filosofiska tradition försöker jag få scenerna att känna igen sig i de angelägenheter

som behandlas där. Men denna exponering förblir ytterst kortvarig. Omedelbart efter att

scenerna känts igen som behandlingar av samma slags problematik som existerar inom 1900-

talets tänkande kring intersubjektivitet, studsar de tillbaka till textens egen rymd av

angelägenheter. De ingår då återigen i de sammanhang som är interna för texten, men nu

berikade av sin korta kontakt med filosofins historia. Det är Bernhards skönlitterära behandling

av denna problemkrets som då blir intressant för oss, och så följer vi den undre trafik som pågår

mellan honom och filosofihistorien.

Kammarmusik – själen i rummet

Pannan må djupt gå in i detta förmak där dunkel är

KATARINA FROSTENSON

Roithamer, en enslig lärd, har tagit livet av sig. Efter sig har han lämnat en samling anteckningar

som han testamenterat till sin vän, den namnlöse berättaren i Korrigering. Den senare har tagit

på sig att gallra och sortera i denna massiva kvarlåtenskap, som innehåller ett ofullbordat

manuskript där Roithamer behandlar den väldiga konformade byggnad som han uppfört som

gåva till sin syster. (Också systern har begått självmord i projektets efterföljd.) Berättarens

anteckningar kring dessa händelser utgör ramverket för Korrigering; det är främst genom hans

redogörelser som vi får tillgång till det inträffade.

Texten som möter oss är uppdelad i två partier. I verkets första del bosätter sig berättaren

i den vindskammare i vännen Höllers hus där Roithamer tillbringat sina sista år med att planera

och övervaka konbygget. Berättaren drar sig till minnes skilda episoder från sitt umgänge med

Roithamer och hamnar under djup postum påverkan av honom. Han beskriver sin väns

egendomliga karaktär och verksamheter, och resonerar kring innehållet i kvarlåtenskapen. Och

han påbörjar sitt närmande av texterna, som något oroar honom.

23

Verkets andra del utvecklar sig i sviterna av denna läsning. Berättarens reflektioner börjar

gradvis utsättas för intrång från Roithamers text, som han varsamt citerat. Han skildring intas

snart av stora okommenterade sjok från detta manuskript, som i detalj behandlar vännens

relation till sin syster. I slutändan har berättarens redogörelse reducerats till ett slags löpande

kommentar till Roithamers text som bara stundtals låter honom återgå till berättandet. Mycket

lite har hunnit klargöras fram när Roithamer väl sätter punkt för texten och sig själv, och vår

läsning når sitt slut.

Detta är ramskeendet i Korrigering. Det är främst genom en nära läsning av dessa två

relationer – berättarens till Roithamer, Roithamers till systern – som vi kommer att inringa

Bernhards förståelse av intersubjektivitet. För i dessa relationer kommer den filosofiska frågan

om den andres alteritet i förgrunden just i det att hotet mot den andres jag blir så intimt gestaltad.

Härifrån förgrenar den sig in i resten av texten och blir där del av den vidare bernhardska

gestaltningen av mellanmänskliga maktförhållanden som ständigt väger på gränsen till våld och

utplåning.45 Vad vi kommer att iaktta i dessa två relationer är alltså mellanmänsklighet i ett

tillstånd av kris och upplösning. Och genom att följa denna kris kan vi anvisa Korrigering en

mera bestämd plats i den bredare filosofihistoria i vilken den deltar.

Relationen som vi börjar med att granska är den mellan berättaren och hans vän

Roithamer, som sedan ett tag tillbaka är död. Genom denna relation kommer vi in på den

problematik, hotet mot den andres alteritet och förnekandet av hennes autonomi, som senare

ytterligare fördjupas när vi utreder Roithamers relation till sin syster. På detta sätt blir det

möjligt att börja en analytisk rörelse som gradvis öppnar upp Bernhards samlade förståelse av

intersubjektivitet i Korrigering. Det är de inledande formerna av denna förståelse, uttryckta i

en intensiv vänskap, som nu ska sysselsätta oss.

Hjärnsläpp: postuma inflytanden

När berättaren träder in i Roithamers ”tankekammare” möts han av en mångfald av intryck.

Deras gemensamma vän Höller har bevarat rummet i orört skick sedan Roithamers bortgång.

Spår av vännens långa vistelse finns överallt: tusentals böcker står radade på hyllorna och

utrivna boksidor klär väggarna mellan dem. I detta klaustrofobiska landskap, genomträngt av

bruset från floden Aurach utanför, börjar berättaren så nedteckna sina intryck, vilka av och till

blandas samman med hans reflektioner kring sitt eget sköra tillstånd. ”Allt i kammaren”, inleder

han,

45 Schulte-Ebbert, Die Gewalt des Anderen, s.167.

24

hänförde sig bara till tänkande, den som steg in här var tvingad till tänkande, oavbrutet tänkande var förutsättningen, utan oavbrutet tänkande hade ingen människa stått ut här, inte stått ut en enda sekund, den som steg in i den höllerska vindskammaren måste stiga in i det till den höllerska vindskammaren relaterade tänkandet, och samtidigt stiga in i Roithamers tänkande, och han måste tänka detta tänkande så länge han uppehåller sig i vindskammaren, avbryter han detta tänkande blir han ögonblickligen galen eller dör... (K 23/21)

Redan i detta inledande skede introducerar texten en tematik som kommer att skugga hela

berättelsen: förlusten av autonomi under trycket av ett annat medvetande. Bernhard placerar

också detta tema i ett rumsligt sammanhang som karaktäriseras av bilden av ett instigande över

trösklar. Inträdet i rummet, antyder berättarens språk, är också inträdet i vännens huvud. I citatet

märker vi också den ovillkorlighet som fäster vid denna logik. Den som träder in i kammaren

är tvingad till ett oavbrutet tänkande, en aktivitet som måste upprätthållas om han inte ska gå

under. Inom den ordning av imperativ är det inte möjligt att stå emot rummets tvång. Och

därmed tycks berättarens intrång i rummet åtföljas av en parallell rörelse, som är rummets

intrång i honom.

Roithamers tankekammare bär alltså på en spänning som våldsamt tränger in sig i sinnet

på den som träder in där. Det tycks röra sig om ett slags externt tryck, genom vilken den som

intar rummet upplever sig tvungen att underkasta sig och aktivt bejaka någonting utanför sig

själv som påtvingar en intellektuell attityd på honom. Samtidigt är det ultimatum som rummet

uppställer riktat: det är Roithamers tänkande som man måste stiga in i, ingen annans. Det verkar

därmed som att Roithamer är närvarande i rummet genom det krav och de ideal som väggarna

säger till den som träder in där. Och den som inte underkastar sig dessa påbud förlorar sig i

vansinne, eller går under.

Redan här kan vi notera att inget av alternativt som berättaren möts av när han inträder i

rummet tillåter att hans jag består intakt. Hans sinne har ruckats oavsett vilken av hans

förklaringar av rummets dynamik som stämmer – för han blir antingen galen eller totalt

dominerad av Roithamers tänkande, något tredje gives ej. Detta innebär att hans tillförlitlighet

som berättare, som guide in i Roithamers karaktär och till förloppen kring hans död, sätts ur

spel redan innan berättelsen riktigt kommit igång. Berättarens närhet till sitt föremål tycks skapa

ett avstånd till sanningen om det som faktiskt inträffat, som förgör hans uppsåt.

Och här uppställs en intersubjektiv dynamik som äger drag av en dominanslek. En viktig

skillnad som framträder rör de ingående parternas inbördes ojämlikhet: den ene lever, den andre

är död. Ändå tycks den frånvarande vara den starkare. Det påbud som rummet förmedlar (att

tänka den andres tänkande, att underkasta sig detta tänkande) riktar sig mot berättaren, men

25

från en punkt utan klar placering. Hans autonomi hotas med andra ord av en riktad avsikt som

han inte kan dra in i en öppen konfrontation (för det finns ingen bakom denna avsikt), men som

ändå trycker mot honom. Det han möter är ett tomt rum, ingen person. Och ändå är det som om

en person var närvarande.

Snart uppstiger en mera konkret gestalt ur berättarens intryck:

Här var Roithamer återigen närvarande för mig, eftersom han faktiskt var närvarande, jag såg honom tydligt och jag hörde vad han sade när jag såg honom, även om han inte var närvarande i verkligheten så var jag medveten om hans närvaro vid betraktandet av hans föremål, genom luften som han, liksom jag nu, inandades de sista åren i vindskammaren, genom tankarna som han alltid tänkte här och som jag nu tänker… (K 27/24f)

Roithamer lämnar här rummets väggar, och hans döda person växer i påtaglighet. Han närvaro

går över till att vara närmast materiell: berättaren iakttar samma ting, inandas samma luft som

sin vän, och reflekterar kring detta band. Detta antyder en förbindelse som involverar kroppen,

trots att den är postum. Berättaren bebor inte bara rummets tänkande, utan lånar också av

vännens åtbörder, dennes intryck av rummet. Den autonomi som släpper berättaren flyr alltså

inte enbart hans sinne utan också hans kropp. I båda dessa delar, den själsliga och världsliga, är

han inte längre helt fäst i sig själv. Och detta faktum når hans sinne som ett riktat våld, som han

inte förmår motsätta sig.

Kanske kan en jämförelse belysa den filosofiska innebörden av denna rörelse. Jean-Paul

Sartre är en av de tänkare som mest emfatiskt betonat konfrontationens roll i intersubjektivitet.46

Han beskriver en scen där vi möter den andre som ser på oss från sitt håll, sitt perspektiv.

Omedelbart uppstår en maktlek. Den andres blick riktas mot mig, vilket ruckar på min självbild:

jag förstår mig vara ett ting i den andres ögon, och måste förhålla mig till detta. Den andres

blick riktas mot mig och mina begränsningar blir tydlig; jag är inte längre herre över situationen.

Det är mot denna blick som jag riktar mitt trots för att återkomma till mig själv, och återigen

kunna hävda min frihet mot den andres insnävning av den. Så jag i min tur blickar nu mot

honom, utsätter honom för samma psykiska bearbetning.

I relation till denna filosofiska scen blir hotet mot berättaren tydligare. Det tryck som

rummet utövar är inte klart placerat. Det rör sig snarare om en stämning, en atmosfär, som ändå

når in i berättaren och river upp hans jämvikt som om hans vän var på plats. Till och med

berättarens kropp tycks hamna under en mild yttre styrning då han upplever sig inta Roithamer

46MinresuméföljeranalysenavvåldetsrolliSartresfilosofiiRonaldSantoni,SartreonViolence:CuriouslyAmbivalent,Pennsylvania:PennsylvaniaUniversityPress,2003.

26

placering i rummet och spela ut dennes gester. Det avgörande här är att berättaren blir föremål

för ett inflytande utan att kunna rikta något aktivt motstånd mot en bestämd punkt från vilket

inflytandet härstammar. Och ändå ger rummets vänspår och stämningar detta postuma

inflytande en konkretion som berättaren inte kan undfly. Den andres blick är rumslig, men äger

ingen specifik placering där. Den är därför inte möjlig att motsätta sig den, samtidigt som

vännens närvaro är så levande och så tung.

Men berättarens utsatthet är även del av en längre livshistoria. Redan under sin tid i

Oxford, där både han och Roithamer undervisade, upplevde sig berättaren verka under

inflytande av sin väns intellekt. ”I det längsta”, skriver han,

var det omöjligt för mig att tänka ett eget tänkande i England, jag kunde alltid bara tänka i Roithamers tänkande, genom vilket jag i verkligheten gav upp mig själv hela den långa tiden i England, det är sant. Då mitt tänkande i verkligheten var Roithamers tänkande var jag under den tiden inte alls där, var ingenting, jag hade med ens, och för Roithamer själv oöverblickbart, utplånats av Roithamers tänkande, som jag var inbegripen i under så lång tid. Förmodligen hade tillståndet att vara utplånad av Roithamers tänkande varat ända till Roithamers död, för nu ser jag att jag är i stånd till ett eget tänkande igen, genom inträdet i den höllerska vindskammaren, tror jag. Nu, efter så lång tid, tror jag att jag återigen är i det läget att göra mig en egen klar bild av de föremål jag betraktar, inte den bild som Roithamer gjorde sig av de av honom och mig betraktade bilderna. Att jag plötsligt med beträdandet av den höllerska vindskammaren klev ut ur den mångåriga fångenskapen, för att inte säga straffarbetet i det roithamerska tankefängelset eller roithamerska tanketukthuset. Nu ser jag på Roithamer för första gången på länge utifrån mig själv, samtidigt tänkte jag att jag förmodligen inte hade sett Roithamer utifrån mig själv förrän nu. (K 35ff/34)

En förskjutning i den intersubjektiva dynamiken verkar inträffa här. Bara några fraser innan har

berättaren upplevt sig fullständigt dominerad av rummets atmosfär. Men i förhållande till en

tidigare period då han underordnat sig Roithamers tankeregim på ett ännu djupare plan tycks

rummet ändå erbjuda ett utträde ur vännens trollkrets. Också detta tidigare tillstånd fångas

genom bilder av rum som varit som anstalter för berättaren. Stilenligt tillspetsade (tukthus,

fängelser) står de i motsatsställning till detta andra rum, vindskammaren, som nu tycks utgöra

berättarens bastion mot det postuma inflytandet från sin väns inre.

Detta nya intryck av autonomi beskrivs i termer av rumslig position. Berättaren ”kliver

ur” sin tidigare underkastelse och ”träder in” i ett tillstånd där hans jag är mera stabilt. Han

betonar återerövrandet av ett personligt perspektiv, ett ”läge” som nu tillåter honom att se

Roithamer som han faktiskt var. Den rumsliga aspekten av berättarens nyvunna autonomi

betonas ytterligare av att han vänder sig mot föremålen i sin omkrets med nya ögon. Han

upplevde sig inte äga någon fast personlighet under sin tid i England; nu är han så fast förankrad

och psykiskt på plats att han kan för första gången kan ta in och inta sin omedelbara omgivning.

27

Dessa perspektivskiften uttrycker en typisk bernhardsk dubbeltydighet. Denna vaghet

uppstår genom att två lika starka påståenden avlöser varandra utan att ingå i en tydlig

rangordning, vilket leder till en pendelrörelse i prosan. På ett mycket kort utrymme har vi

iakttagit berättarens förlust av autonomi och hans återtagande av den. Och vi har sett hur intimt

sammankopplad denna dynamik är med berättarens rörelser i rummet.47 Denna rumsliga aspekt

kommer att återvända med förhöjd verkan senare i texten, och föregriper ett centralt element i

relationen mellan Roithamer och hans syster.

Därmed är intersubjektivitetens problematik redan i högsta grad närvarande i upptakten

till Korrigering. Den uppstår i relation till tänkandets tyngd, som är det avgörande sättet som

berättaren känner av sin väns inflytande över honom. Men detta tänkande vilar också mot

berättarens kropp, vilket gör denne dubbelt involverad i sin döde vän: i sinnet och i rummet där

sinnet befinner sig. Men även om vännens inflytande drabbar berättaren på båda dessa plan är

vännen själv inte faktiskt på plats att ifrågasätta, att ställa till svars. Och det blir därför omöjligt

för berättaren att prestera ett motstånd mot denna närvaro som påverkar honom, men som inte

kan påverkas av honom.

Tydning: tolkning till döds

Anledningen till berättarens inträde i Roithamers tankekammare är hans uttalade ambition att

gå igenom vännens kvarlåtenskap. Omedelbart efter att han fått tillgång till dessa papper

avbryter han en lång sjukhusvistelse och reser till vännen Höllers hus där vindsrummet ligger.

Här ska han, tänker han sig, bättre kunna närma sig spåren av sin vän. Men denna verksamhet

tycks kräva en stor själslig ansträngning av berättaren. Han vill nämligen under inga

omständigheter bearbeta manuskripten och lägga Roithamer postuma uttryck tillrätta, utan bara

gallra och sortera i dem. Den höga ambitionsnivån i detta projekt tydliggörs med sedvanlig

bernhardsk fanatism. ”Jag koncentrerade mig nu”, skriver berättaren,

på de två begreppen gallra och sortera och jag sade flera gånger högt för mig själv gallra och sortera, sedan gallra och sortera flera gånger till, men inte bearbeta, jag ska inte ändra en rad, jag ska inte ändra det minsta i kvarlåtenskapen, jag ska gallra och sortera … ingen, inte den minsta bearbetning, sade jag till mig själv. (K 173f/156f)

Detta begreppsmantra får fungera som en ingång till vår problematik. Skuggan av ett hot spelar

över berättarens insisterande på att gallra (sichten) och sortera (sortieren), men att under inga

47 Överhuvudtaget är tänkande och rörelse i ett konstant växelspel i Thomas Bernhards litterära värld. För ett exempel på detta, se novellan Gå (Gehen, 1971).

28

omständigheter bearbeta de roithamerska fragmenten. Och detta hot tycks främst ha att göra

med våldet mot de kvarblivna spåren av vännen som en alltför självsvåldig läsning skulle

innebära. Att gallra, antyder berättaren, betyder i första hand ett särskiljande där delar av den

lästa texten tas bort; sortera i sin tur är en omarrangering, ett sätt att på nytt ordna relationerna

mellan textavsnitten (som i Roithamers fragmentsamling är rent anarkiska) – en versakmhet

som visserligen ger avsnitten en ny form, men inte ingriper i dem. Ingen av dessa två aktiviteter

förvränger alltså den text som Roithamer lämnat efter sig: ord, uttryck och resonemang som

tecknats av Roithamers hand förblir i oförändrat skick. Bearbetning å andra sidan tycks, enligt

berättarens logik, innebära ett våldförande på textens kropp. En sådan praktik skulle innebära

att han gick in texten för att ingripa i själva dess materia, som direkt härrör från vännens sinne.

En sådan aktivitet är skapande och avbryter det innehåll som finns i texten och gör om det till

någonting annat. Den är ett snitt i textens kött som får den att mista sin intakthet, vilket innebär

att medvetandet i texten hotar att förvrängas.

En sådan aktiv tolkning drabbar textens alteritet. Och i och med manuskriptet är det enda

som är kvar av Roithamer, tycks ett ingrepp utgöra ett direkt angrepp på vännen själv.

Berättaren verkar inte vilja vara en aktiv part i texten, utan att låta den tala själv. För hans egna

inlägg skulle innebära att han lejde texten till att framföra hans idé om Roithamer, som då skulle

försvinna under intrycket av denna pålagda bild – berättarens jag skulle trycka undan vännens.

I varje tolkningsakt som griper in i en persons uttryck, verkar Bernhard säga, finns risken av ett

utslätande. Och det är dynamiken kring detta hot mot den andres alteritet, hans autonomi, som

berättarens hållning till kvarlåtenskapen spårar.

Detta inlemmande som förgör den andre är en huvudtematik i filosofen Emmanuel

Levinas tänkande.48 Enligt Levinas utvecklas den västerländska filosofiska traditionen under

en tankefigur som han kallar för ontologi. Ontologin utgörs väsentligen av en tendens där

betraktaren försöker ordna in allting i dess omgivning i ett system av samlad kunskap, där varje

enskilt fenomen förstås som del av en helhet som sedan innan är känd för betraktaren. Dessa

nya inslag kan komplettera helhetsbilden av verkligheten, men ruckar den aldrig i grunden.

Genom denna utjämnande manöver reduceras den andra personens alteritet till en idé som ligger

i passiv vila i betraktarens föreställning. Där är den uttömd på allt överflöd som skulle kunna

motstå betraktarens förståelse, utan står när som helst tillgänglig för dennes egoistiska

hantering. I själva sin tendens är ontologin, enligt Levinas karaktäristik, ett förgörande av den

48 Min förståelse av Levinas bygger särskilt på James R. Mensch, Levinas’ Existential Analytic: a Commentary on Totality and Infinity, Evanston: Northwestern University Press, 2015.

29

andre genom löftet om en uttömmande förståelse av det som är främmande hos henne. Hon blir

möjlig för tanken att fatta i en totaliserande bild, vilket inte lämnar kvar någon spontanitet eller

agens hos henne. Under denna regim förvrids den andre och blir enkel och stum. Hon blir till

ett föremål för kunskap, inte samspråk.

Berättarens djupa försiktighet i relation till kvarlåtenskapen uttrycker en liknande

problematik. Samtidigt låter Bernhard denna filosofiska logik genomgå vissa gestaltskiften. För

berättarens försök att hålla Roithamer intakt i sitt sinne, att inte tillrättalägga honom genom att

snitta i hans litterära kvarlevor, uppstår i relation till en komplex fiktiv scen. I denna situation

försöker berättaren sig på en tolkning, men inser att hans beröring av Roithamer i tanken hotar

att förgöra sitt föremål. Alltså placerar Bernhard den intersubjektiva dynamiken på ett plan där

den kan iakttas som en aktivitet, som löper över tid och som uttrycker sig i en relation som vilar

mot ett gemensamt förgånget. I varje gest av berättarens i relation till Roithamer –

frammanandet av minnen, försöken att förstå, reflektioner kring det som inträffat tidigare –

upprepas relationens dynamik och färgar av sig på berättarens föreställningar. Denna aktivitet

följer med genom hela Korrigering, där berättarens försök att behålla Roithamers kvarlåtenskap

intakt från det tolkande sinnets intrång vidareutvecklas. Så börjar texten själv röra sig i imitation

av den intersubjektiva dynamiken mellan vännerna. Och eftersom denna relation sätter ingång

resten av verkets rörelser, utövar den ett genomgående inflytande över hela den text som vi

läser.

Men berättarens oroliga omsorger för Roithamers alteritet upplever en ytterligare

stegring. Intressant nog blir kammarens makt över berättaren en inväg till den attityd som,

resonerar han, ska rädda vännen från den förnekande tolkning som postumt hotar honom.

Återigen ändras rummets laddning i berättarens sinne och öppnar upp möjligheten att han ska

kunna trycka undan den del av sitt jag som skymmer föremålet för sina omsorger. Berättaren

vänder sig nu mot rummet i ett försök att få till stånd en sinnesförfattning där han blir mottaglig

för Roithamers person – han trycker undan sitt jag för att göra plats för den andres. Han söker

sig till det tryck som väger på honom för att slå ned den ingripande tendens som han känner

hotar förgöra föremålet för hans intressen. Och hans bild av rummet förändras.

Ändå hänger hela denna ambition på att berättarens autonomi består. Men denna

autonomi får inte vara alltför intakt – annars hotar berättaren återigen att bli den aktiva parten

i tolkningen och tala över sitt föremål. Till denna problematik infogas också en annan, som

delvis har att göra med berättarens hälsotillstånd. För följden av tolkningen tycks i slutändan

vara risken av hans egen förgörelse:

30

Faran med ett förhastat inträngande i det roithamerska själstillståndet var jag medveten om, så jag måste gå fram varsamt och mycket noggrant och framför allt hela tiden ge akt på mitt eget själstillstånd, som ändå alltid är ett bräckligt svaghetstillstånd, tänkte jag under de första stunderna och timmarna av kontakt med pappershögen. Avvaktande, först bara tveksamt, närmade jag mig det som jag tagit med mig till den höllerska vindskammaren, av Roithamers hand och intellektuella upphovsmannaskap, för faran med ett möjligtvis alltför snabbt och mindre noggrant arbete med Roithamers texter, med hela hans kvarlåtenskap som tillfallit mig genom ett domstolsutslag, var jag fullkomligt medveten om, att jag måste ta mig i akt inför det här arbetet för det stod klar för mig att skaderiskerna på mitt själstillstånd och hela min konstitution genom de roithamerska papprena var stora. (K 35f/32ff)

Återigen svänger argumentationens pendel. Igen betonas farorna med en alltför hög dos av

exponering för den roithamerska kvarlåtenskapen. Berättaren både söker att komma i kontakt

med dess innehåll och bävar för att han ska brinna ut om han kommer för nära. Redan i

inledningen till boken har vi presenterats för berättarens val att lämna sjukhuset där han varit

inlagd ”inte i slutet av oktober som läkarna rådde mig, utan redan i början av oktober” (K 7/7)

– allt detta bara för att kunna ta sig an kvarlåtenskapen. Detta är också en av de få gånger då

den mänskliga kroppen tar ett existentiellt utrymme i Korrigering, annat än som rörelsemotor i

rummet. (De andra exemplen är syskonens självmord, av vilka endast Roithamers får en grafisk

tyngd då hans lik hittas hängande vid en glänta.) Berättarens sjukdom betonar ytterligare den

dynamik av dominans som etablerats mellan honom och Roithamer. Deras relation väger

mellan liv och död.

Vad vi hittills iakttagit är ett förhållande i konstant rörelse. Ingen av berättarens attityder

till vännen består särskilt länge. Istället flörtar varje föreställning med sin motsats, ger sig hän

åt den, och återfår sedan sin stadga – för ett tag. Detta pekar mot den absoluta rörlighet som

Korrigering uppvisar i sin förståelse av intersubjektivitet. Texten är därför inte ute efter att

teckna en stabil relation, där en idé om mellanmänsklighet uttrycks i en fryst beskrivning som

en gång för alla ges om relationen. Den står snarare närmare den tradition i intersubjektivitetens

filosofihistoria som utvecklas mellan Hegel och Sartre, där den mänskliga relationen är en rörlig

affär, utsatt för ständiga omkast och en inbyggd maktobalans. Men intersubjektiviteten i

Korrigering råder under en dynamik som delvis är rumsligt placerad, och därtill beroende av

en frånvaro: den pågår utan aktiv involvering av den ena av parterna, men med samma intensitet

som om båda var på plats.

Det är viktigt att betona att denna rörlighet följer av den tolkande attityd som berättaren

konstant återvänder till – en attityd som följer av att vännen är död och inte kan svara på

berättarens gester. Denna attityd drar näring från en problematik som noga påminner om de

frågor kring intersubjektivitet som formulerats av kontinentala filosofer, vilka Levinas fått

31

representera här. För det är berättarens vilja att förstå det främmande, det märkliga manuskript

som vännen lämnat efter sig, som inleder textens utfrågande av villkoren för

mellanmänsklighet.

Brytning: närhet och underkastelse

Båda dessa element når ett slags kulmen i ett sista hot som berättaren upplever riktas mot sig

från Roithamer. Han läser plötsligt in ett ont uppsåt i vännens val att lämna kvarlåtenskapen åt

just honom. Han tänker sig att testamenterandet tyder på Roithamers morbida vilja att

först förinta sig själv och sin syster och sedan förinta mig med att testamentera hela kvarlåtenskapen till mig, vad annat hade han i sinnet med att testamentera kvarlåtenskapen till mig än att förstöra mig, eftersom jag helt tillhörde hans utveckling, som han trodde. (K 156/141)

Berättaren involverar sig här i en tendens som är genomgående i Korrigering (vi kan i brist på

bättre uttryck kalla den gåvan som nackskott). Roithamer uppfattar sin fars testamenterande av

släktgodset Altensam till honom som ett ”sista schackdrag”, som den gamle använder för att

förinta sin avkomma. Roithamers gåva till sin syster ses likaså, nu av berättaren, som ett uttryck

för en generositet med utplåning som förstahandsföljd. Och nu blir berättaren själv indragen i

denna förgörelsecirkel genom att motta en gåva som, tänker han sig, är ett sista perverst ingrepp

av Roithamer mot sig själv – och därför också mot honom.

Förklaringen som berättaren antyder står bakom denna akt är av avgörande vikt för

textens tematik. För han verkar uppleva att Roithamers avsikt har att göra med att han,

berättaren, varit en del av Roithamers personliga utveckling. Det är av denna orsak som

berättaren menar att han blivit utsatt för samma förgörande artighet som Roithamers tidigare

riktat mot sin syster, och som nu når honom som avrundande mål. I sitt ordnande av Roithamers

kvarlåtenskap är berättaren, enligt sina farhågor, delaktig i ett slags postumt självmord. Han är

själv den sista sprittningen i släktens lik.

Detta fördjupar ytterligare den intersubjektiva dynamik som vi sett utvecklas mellan

berättaren och Roithamer. För berättaren upplever nu att han fullbordar ett projekt som

Roithamer har satt igång – en pervers förstörelseakt i vilken han mot sin vilja plötsligt

medverkar. Och intressant nog är det hans noga tydning av Roithamers kvarlåtenskap som tycks

honom som en del av det förgörande uppsåt som vännen riktat mot honom. Vännen avser en

total utradering av allting i sin personliga historia. Och som berättaren är en integrerad del av

detta liv – de umgicks trots allt under period av decennier – måste också han försvinna. En

32

paradox av uppenbar filosofisk halt inträder här. Själva den akt som berättaren uppfattar hota

Roithamers alteritet (nämligen hans alltför redlösa samröre med pappren) blir plötsligt till ett

hot mot hans egen autonomi. För om berättarens spekulation är befogad, är hans ansats bara en

förlängning av Roithamers egen avsikt att själv förgöras, ett slags postumt självmord.

Egentligen är detta bara en radikalisering av den allmänna tendens som vi hittills spårat i

berättarens förhållningssätt till Roithamer. Berättaren har redan utsatts för en livslång utnötning

av sin inre autonomi genom sitt kontinuerliga umgänge med vännen. Vad som skiljer dessa

tidigare umgängesformer från de senare, mera våldsamma, är introducerandet av begreppet

utveckling (Entwicklung), som utgör stommen i berättarens spekulationer. Begreppets plats i

den intersubjektiva dominansen här är intressant. Det är som deltagande part i Roithamers

livsförlopp som berättaren upplever att han måste gå under. Hotet blir då att berättarens tydning

av Roithamer bara är den avslutande delen i ett annat narrativ, nämligen vännens, som

berättaren då blir del av. Maktförhållandet omkullkastas då totalt. Istället för att ge liv åt den

döde genom att berätta om honom, är det den döde som lever genom berättaren.

Men återigen äger dessa kast en botten i vännernas tidigare relation. Redan tidigt lär vi

oss att Roithamer och berättaren uppehöll sig i varandras föräldrahem, den ene hos den andre,

för att undgå den förgörande inverkan av sina egna familjer. (Den glänta där de möttes på väg

åt varsin flyktort är densamma där Roithamer tar sitt liv.) När berättaren bosätter sig i

vindsvåningen hos Höller känner han omedelbart att han iklär sig Roithamers roll: han sitter på

samma plats vid middagsbordet där den döde satt och bemöts av familjen på samma sätt som

denne bemöttes. De scener av autonomiförlust som vi följt utgör alltså kulmen på en långvarig

kontakt, där berättarens person varit nära att brinna ut genom sin intima koppling till vännen.

Att berättaren upplever sig vara den avslutande delen av Roithamers personliga narrativ

är alltså ändpunkten på det om kommit innan i deras psykologiska umgänge. Men denna

intersubjektiva sammanblandning har också en djupare filosofisk innebörd. Den visar i

smärtsam detalj hur berättaren inte kan sätta sig över sin relation till Roithamer för att

överblicka denne genom en postum sammanfattning, som en distanserad betraktare av

någonting som redan hänt och som därför väntar i vila på att famnas av den ordnande tanken:

en meningsfull berättelse, ett narrativ med riktning. För varje enskild del i denna relation

upplever ett efterliv så snart berättaren berör den. Och genom dessa beröringar tränger

relationen gång på gång åter in i hans försök att resumera den.

Emmanuel Levinas har berört en problematik som återigen fångar delar av den dynamik

som hittills granskat. Liksom Sartre är Levinas intimt involverad i möjligheterna att förstå det

mellanmänskliga mötet som ett vardagligt faktum av avgörande filosofisk vikt. I relation till

33

detta undrar han om filosofin förmår inringa och förstå en mellanmänsklig relation utan att

samtidigt förgöra det specifikt relationella, mänskliga i den. Levinas svar på detta är nekande.

Varje försök att förstå det intersubjektiva mötet innebär ett inordnande av fenomenet i ett större

sammanhang, som av nödvändighet befinner sig utanför det. Att lyfta ut detta möte för att iaktta

det utifrån och tematisera dess innehåll genom att tillämpa kategorier på det, innebär att delar

av relationen förgörs. Relationen blir då bara till ett inslag i vad Levinas benämner som totalitet:

den enhet av föreställningar som betraktaren redan äger i sin allmänna förståelse av världen,

som fanns där innan han kom i kontakt med den specifika relationen. Att ställa det individuella

mötet under dessa kategorier för att förstå det, innebär att mötets mellanmänsklighet förångas

och går bort. Relationen kan inte överleva förståelsen av den, som förutsätter att den lämnar sin

specifika situation i världen, och intar en form som går att bestämma begreppsligt. I en sådan

allmän rymd, där förståelse råder, kan det allmänna endast förgöra det specifika.

Varje ansats av berättaren att förstå Roithamer (i första hand i form av sin tidigare relation

till vännen, eller dennes relation till sin syster) hamnar i ett postumt möte, där berättaren tvingas

in i en konfrontation med föremålet för sina spekulationer: vännen själv. I varje del inträder

Roithamer återigen i relation till berättaren och tvingar denne att förhålla sig till honom, trots

att han är död.

Vad denna första del av Korrigering erbjuder är därmed en livetablå över den dynamik

som förstör försöken att tänka en relation över tid och rum. Genom ansatsen att förstå sprängs

detta avstånd. Det handlar alltså inte enbart om hotet mot Roithamers autonomi genom

felläsningar och överdrivna tolkningar, som berättaren själv tematiserar. I textens rörelser följer

vi också en kontinuerlig dynamik som härrör från försöket att sammanfatta en relation utifrån

vad den var och den våldsamma psykiska rekyl som gör att relationen motstår denna

tillrättaläggande ansats. Försöken att etablera en mening eller innebörd blir själva till

konfrontationer av den frånvarande andre, som återuppstår i och med denna ansats. Bernhard

visar här att en mellanmänsklig relation aldrig kan bli klar, utan måste återvända så snart

betraktaren försöker sammanfatta den.

Detta påminner något om den oundvikliga koppling som Maurice Merleau-Ponty ser

mellan självet och den andre.49 För Merleau-Ponty är det mellanmänskliga mötet ett ständigt

och förlängt utbyte, där båda parterna står öppna för den andres inflytande. Jag kan vända mig

mot den andre och göra om henne, men är just därför öppen också för hennes ingrepp. Men

49 Denna koppling behandlas i första hand i Maurice Merleau-Ponty, “The Intertwining – The Chiasm”, The Visible and the Invisible, övers. Alphonso Lingis, Evanston: Northwestern University Press, 1968,

34

detta inflytande innebär inte att jag förnekar den andres autonomi. Snarare utgör hennes

tillgänglighet för min inverkan ett tecken på att också jag är öppen för att förändras av den

andres närmanden. Både jag och den andre är samtidiga i vårt utbyte; ingen står i ensam

självtillräcklighet på sin höjd och tvingar den andre att underkasta sig en förståelse som läggs

på henne utifrån. Och den andres alteritet består just i det faktum att hon är öppen för mig,

möjlig för mig att påverka. För det är när jag går mot denna öppenhet som också jag själv kan

träffas av det främmande.

En dynamik liknande denna framstår i berättarens närmanden av Roithamer. För i varje

försök att tolka sin vän, som nu är död och på avstånd, tycks han bara hamna närmare vännen.

Berättaren kan inte bryta relationen till Roithamer genom att sammanfatta vännens karaktär –

själva försöket tycks föra tillbaka Roithamer mera närvarande, mera krävande. Men där

Bernhard skiljer sig från Merleau-Pontys bild är återigen faktumet att Roithamers inte längre är

närvarande i världen. För Merleau-Ponty är kroppen en av de centrala anledningarna till att vi

hamnar under varandras inflytande och blir påverkbara. Det är genom att jag uppfattar hur den

andres kropp, i det att den handlar, tar del av samma värld som jag som jag förstår att hon är en

annan än jag. Bara i världen kan två varelser göra intryck på varandra.

I Korrigering närmar sig Roithamer en kroppslig gestalt, men existerar ändå bara i

berättarens föreställning. Han delar inte värld med berättaren. Det inflytande som består mellan

dem är därmed mera tankemässigt än kroppsligt. Och här skiljer sig Bernhards intersubjektivitet

från Merleau-Pontys. För Bernhard är det genom själva försöket att tänka Roithamer som

berättaren åter hamnar i vännens trollkrets. Trots att rummet där han rör sig är inblandat i denna

koppling är den främsta medlaren berättarens tänkande kring Roithamer. Därför är utbytet inte

ömsesidigt på det sätt som Merleau-Ponty beskriver. För berättaren övertas av sin väns närvaro

utan att längre kunna påverka denne tillbaka. Och därmed uppstår återigen (som i den sartreska

analysen) en relation som inte är en relation eftersom den andre endast existerar som påverkan,

inte som kropp eller sinne att påverka tillbaka.

Var detta lämnar oss kan formuleras genom följande. Den relation som gestaltas som mest

intensivt i första delen av Korrigering förgrenar sig in i hela resten av texten. Genom att försöka

förstå sin vän dras berättaren bara djupare in i relationen till honom, och förlorar sin förmåga

att se honom utifrån. Detta präglar hela tillförlitligheten och tonen i det fortsatta skeendet, vars

grundval ruckats av berättarens förlust av autonomi. Denna scen föregriper det avvecklande av

distans mellan berättaren och föremålet för hans skildring, som senare får ett mera tydligt

uttryck i berättarens delvisa avträde från textens scen. Berättarens autonomi förlorar sig i den

35

svallande uppgörelse som Roithamer skriver kring ”Altensam och allting om har att göra med

Altensam, med särskilt beaktande av konen”.

Därmed har Bernhards behandling av intersubjektivitet konfronterat några av de

intressepunkter som funnits i problemets filosofiska utveckling. Korrigering har upptagit vissa

av filosofihistoriska problem och fokuspunkter: de destruktiva aspekterna av den kunskapande

blicken (i synnerhet när denna vänds mot en annan människa), den mellanmänskliga relationens

undflyende från definitiv bestämning, förståelsen av den sköra skillnaden mellan det egna och

det främmande. Men dessa teman har inte hanterats teoretiskt. Istället har de aktiverat ett

tänkande i texten som inte är argumenterande, men som ändå innebär att en intensiv reflektion

sker där. Eftersom den text som vi läser härrör från berättaren har den intersubjektiva dynamik

som han genomgått sprängt den personliga nivån och flutit in i texten själv. Den har satt igång

djupa rörelser, som nu fortplantar sig in i den relation som följer på hans egen. Det är denna

relation, mellan en bror och en syster, som vi nu vänder oss till.

Syskontycke – kärlek som förnekelse

When sometime lofty towers I see down-rased…

SHAKESPEARE

Till och med inom det bernhardska repertoaren, som är till bredden fylld av förgörelseakter,

framstår Roithamers konbygge som en av de mera lyckade utfallen. Konen blir rest i trots mot

en oförstående omvärld, som hånat dess skapare i åratal för dennes besattheter. Roithamer

planerar den enorma konformade strukturen under tre år intensiv mental ansträngning, och

använder ytterligare tre till att uppföra den. Samtidigt är konen en kärlekshandling – den är

Roithamers gåva till sin älskade syster. Men enligt berättaren drar brodern ned sin syster i döden

just genom att överlämna denna gåva till henne. Detta gör konen till det mest laddade

symboliska inslaget i hela Korrigering.

Margarete Kohlenbach tolkar konen som Roithamers försök att etablera en

bortomvärldslig flyktort mot en omgivning som vänt sig i förakt emot honom.50 Både Charles

Martin och Elias Zimmermann ser strukturen istället som en jagskapande akt genom vilken dess

50 Kohlenbach, Das Ende der Vollkommenheit.

36

upphovsman befäster sin identitet. 51 Roithamer själv kallar byggandet en ”i högsta grad

filosofisk konst” (K 211/191), och antyder därmed konens intima koppling till sin

tänkarpersonlighet. Men dessa perspektiv skymmer ett djupare stråk i konens symboliska

syftning. För dess uppförande är också ett kärleksfullt utsträckande från bror till syster genom

förmedling av en materiell struktur. I skuggan denna gåva samlas hela den intersubjektiva

problematik som syskonrelationen iscensätter. Det är därför av central vikt att analytiskt

ingränsa den.

För att förstå hur en stod av sten och tegel kan agera åskledare för filosofiska idéer måste

vi påminna oss några episoder ur arkitekturtänkandets historia. För denna konstarts estetiska

halt har av och till varit en högst laddad fråga. 52 I högre grad än andra konstarter har

byggnadskonsten associerats med det världsliga. Eftersom arkitekturen ofta ansetts vara

komprometterad av sitt marknadsberoende och sin involvering i materiens motsträvighet, har

dess estetiska autonomi varit en öppen fråga under hela konstformens utveckling. Ändå har den

moderna filosofin av och till lånat stadga åt sina resonemang från arkitekturens bildspråk och

byggt begreppsliga kolonner av dess särskilda vokabulär. (Så förstår exempelvis det moderna

tänkandet sin nemesis, den skolastiska filosofin, i termer av skamlöst skyskrapande och

instabila grundbyggen.) Arkitekturen har därmed länge stått i centrum av förhandlingarna

mellan det andliga och det materiella. Och det är i egenskap av en sådan symbol som den möter

oss i Korrigering.

Thomas Bernhards fiktiva landskap är fulla av sådana betydelsetyngda och vagt hotfulla

stoder.53 Kring deras gråa kroppar samlas besattheterna hos gestalterna som rör sig kring dem.

Bland dessa byggnader står Roithamers kon med en särskild närvaro. Den är, för det första,

hans gåva till sin syster, ett uttryck för hans djupa kärlek till henne. Den står fyra våningar hög,

”eftersom min systers karaktär, min systers karaktär understruket, stämmer överens med en

byggnad i fyra våningar” (K 216/194). Inga föremål stör den kalkvita friden i dess inre. Rest i

mitten av en djup skog kan konen bara nås med yttersta möda. Vakter står utplacerade i en

beskyddande krets runt bygget, och alla vägar som leder till den är i själva verket omvägar.

Hela strukturen uttrycker en absolut, ovillkorlig vägran mot världen. Utöver ett rum i dess

absoluta mitt, vigt åt strängt intellektuell andakt, fyller ingen enskild del av dess interiör någon

51 Charles Martin, The Nihilism of Thomas Bernhard, s. 89; och Elias Zimmermann. “Aporetische Architekturen. Der physiognomische Raum in Thomas Bernhards ‘Korrektur’ und in der späten Philosophie Ludwig Wittgensteins', Studia Austriaca, vol. 23, 2015, s. 32.52 Min förståelse av denna historia följer Daniel Purdy, On the ruins of Babel: architectural metaphor in German thought, New York: Cornell University Press, Ithaca, 2011, som särskilt behandlar frågan i en tysk kontext. 53 Naqvi, How We Learn Where We Live, ger en god ingång till denna tematik i Bernhards samlade verk.

37

fast funktion. Och det är kring denna egenhet i sin skapelse som vi finner brodern inleda sitt

långa resonemang om kon och syster.

”Utrymmena, inga rum”, börjar Roithamer,

utrymmena är sådana att de fullkomligt stämmer överens (vollkommen entsprechen) med min systers väsen, de är sådana att de anpassar sig till det aktuella själstillstånd som min syster befinner sig i när hon träder in i utrymmena, omedelbart. För det var givetvis också en oavbruten iakttagelse av min syster nödvändig, ständig iakttagelse av systern redan från den tidigaste barndomen, att jag alltid iakttagit henne inträngande och alltid fullständigt fördomsfritt, gjort upp mitt mellanhavande med hennes väsen (mich mit ihren Wesen auseinansergesetzt habe), redan under alla åren i hennes liv innan jag överhuvudtaget fick idén att bygga konen åt henne, var en stor fördel. Och gjorde denna iakttagelse till en iakttagelsekonst och till en iakttagelsevetenskap. (K 210/189)

Många tendenser ljuder i denna upptakt. Å ena sidan fastslås förhållandet mellan strukturen och

systern som en relation av delad identitet. För konen ska, som Roithamer skriver, fullkomligt

överensstämma (entsprechen) med systerns väsen (Wesen: ett tungt ord som pekar mot ett skikt

i individen som ligger längre ner i själen än de tillfälliga nyckerna som rör sig på ytan hennes

person).54 Däremot är det i relation till systerns ”själstillstånd” (vilka brodern tycks förstå som

lättare, mera flyktiga än hennes väsen) som konens utrymmen framstår som följsamma. Det är

utrymmen, inte rum, betonar Roithamer, och anger därmed att hela strukturen ska tillmötesgå

det minsta riktningsskifte i systerns själ. Varje känsla som hon äger ska möta henne utan

fördröjning i boendets väggar; konens inre ska, tycks brodern mena, fullständigt återspegla

systerns.

Men under denna yta anas konturerna av ett längre förlopp, vilket rör Roithamers

iakttagelser av sin syster. Dessa omsorger verkar ha hållit på ett tag. För långt innan han beslutar

sig för att bygga konen har Roithamer hållit systern under intensiv uppsikt. Hans ord pekar

bakåt mot en gemensam barndom, där han tagit in systerns gestalt med ett förmodat ogrumlat

sinne, ”inträngande” och ”fullständigt fordomsfritt”. Och denna blick har efter ett antal

intervaller uppnått nivån av ”konst” och ”vetenskap”, vilket gjort det möjligt för brodern att

begripa och klargöra (auseinandergesetzt) systern.55 Relationen till systern bygger därmed på

ett livslångt intresse vars kulmen utgörs av den riktade, systematiserade observation som

föregår konbygget.

54 Inom filosofin har Wesen oftast kommit att formuleras i relation till den oföränderliga substans som ligger bakom den rörliga delen av personen. Den är någonting djupare beläget än hennes föreställningar och allmänna manér. 55 På ett annat ställe (K 97/74f) har vi redan lärt oss om Roithamers tidiga naturskisser som ett sätt för honom att ”uppöva sitt vetenskapliga tänkande” genom att konstant uppehålla sig vid ”naturens inre och yttre mekanismer”. Denna vetenskapliga blick är därför en medvetet uppövad förmåga som intimt sammanknippas med den intellektuella delen av Roithamers sinne, vars uppmärksamheter nu riktas mot systern.

38

Denna bakgrund utgör den underförstådda förutsättningen för att konen ska kunna svara

mot systerns väsen. En viss distans kan märkas i Roithamers upphöjande av sitt systerstudium

till en vetenskap, något som antyder att hans blick lösgjort sig från det blott personliga och

hamnat i en ”renare”, opersonlig åskådning av henne. Det klargörande av systern som bygget

kräver vilar mot den sakta framväxten av en iakttagelseförmåga som stillar henne, går igenom

hennes tillfälliga attityder, och därunder hittar kärnan av hennes väsen. Och det är just

tillgången till denna personlighetens kärna som tycks göra det möjligt för Roithamer att bygga

konen till en följsam, flexibel form. För att kunna följa det förbiilande som ständigt byter form

i systern (hennes själstillstånd), måste strukturen byggas i relation till någonting mera

beständigt än dessa stämningsskiften (hennes väsen). Konen måste, antyder brodern, ritas i

relief mot hennes systerns djupaste behov, vilka han tycker sig känna till bättre än hon själv.

Det verkar i Roithamers ögon finnas någonting fast i systern som bär på nyckeln till

hennes rörliga behov. Och det är denna orörliga kärna som hans objektiva åskådning ämnar

avgränsa och föra in i konens hylsa. En själslig uppspaltning av systern blir därför nödvändig.

För det är i inträngandet av det mer än bara tillfälliga i henne som Roithamer finner det

inspirerande, basala material kring vilket han reser konen. Strukturens löfte, att vara fullkomligt

ideal för systern, vilar mot en djupare förståelse av hennes väsen över tid. Det är detta

föreställda inre väsen som broderns förståelse nu tränger in i.

Roithamer betonar gång på gång sin strävan efter solid, objektiv, väsentlig kunskap. En

sådan åskådning är givetvis intressant att placera i ett större idéhistoriskt sammanhang. Karin

Johannisson har spårat den logik som gör det feminina till en mystisk, gäckande, orolig storhet,

som kräver att bli genomlyst av det manliga förnuftet.56 I trots mot detta upplevda avstånd

uppstår en hel vetenskaplig tendens som riktar in sig på att förklara kvinnans mysterium och

annanhet. Särskilt under 1800-talet görs kvinnans kroppslighet till det material på vilket de

framväxande biologiska vetenskaperna prövar sina fingrar. Både hennes yttre och inre utsätts

för sökande närmanden av en systematisk nyfikenhet som iakttar, katalogiserar och uttömmer;

hennes dunkel ska genomlysas och göras till föremål för tillförlitlig, objektiv kunskap. Och

förståelsen är fullbordad när varje enskilt skrymsle i kvinnan blivit kartlagt och införts i ett

abstrakt system av klarlagda fakta.

Roithamers ordnande åskådning tycks peka åt detta håll. För också hans beskrivningar av

systern kan förstås som delar av en könad lust att begreppsligt inringa och bestämma det

kvinnligt okända. Dessutom verkar hans beteende gentemot systern låna tendenser från de

56 Karin Johannisson, Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Stockholm: Norstedt, 1994.

39

metodologiska anlagen bakom denna vetenskapliga åskådning: den oavlåtliga, slaviskt

objektiva observationen, den genomträngande, avslöjande blicken. Samtidigt är det viktigt att

notera broderns uttalade uppsåt. Roithamers egentliga fokus är systerns särskilda inre – hennes

väsen och de otaliga snabba tillstånd som genomfar detta inre, ingen annans. Hon framträder

inte för honom som en typ eller en representant för ett kön, utan som något specifikt: som den

person som han älskar. Hon är visserligen ett föremål, men ännu endast för hans omsorger.

Det filosofihistoriska perspektivet kan kanske bidra med en mera detaljerad bestämning

av den attityd som Roithamer uttrycker här, som övergår det blott vetenskapliga. Inom

tänkandet kring mellanmänsklighet intar Martin Bubers dialogfilosofi en central plats. Enligt

Buber kan människan förhålla sig till sin omvärld på två sinsemellan uteslutande sätt.57 Å ena

sidan finns relationen mellan jaget och ett Du. Här möter jaget sin medmänniska i en social

rymd som Buber kallar det mellanmänskliga. Båda två av de ingående parterna svarar på den

andres tilltal, vilket når dem som en anmodan till ett fortsatt samtal. De är involverade i varandra

men inte med den bestämda avsikten att förstå vem den andre är. En radikal öppenhet för det

spontana medföljer denna attityd; den äger ingen tydlig ändpunkt, utan försiggår i en radikal

öppenhet för vad som ska komma.

Den andra mellanmänskliga hållningen som Buber kartlägger är den mellan jaget och ett

Det. Här uppfattas den andre som en delmängd i större helt, som jaget redan överblickar sedan

innan. Med andra ord blir den andre möjlig att fatta i och med att hon ingår i denna

kunskapsbakgrund. Hon blir ett ting bland andra ting, del av en värld där hon är på samma nivå

med materien, skild från den men ändå möjlig att jämföra med den. All spontanitet i henne har

förgått och hon är helt utsatt för jagets lediga hantering, som gjort henne till ett stumt och

följsamt ämne.

Redan här är relationen mellan bror och syster inskriven i ett vidare idéhistoriskt

sammanhang. Men Korrigering återspeglar inte bara en sådan bakgrund. Återigen är det

specifika med Roithamers kunskapande blick att den riktas mot en älskad människa, en varelse

som han haft intima utbyten med sedan barndomen. Den kunskapande attityden är hans sätt att

tillmötesgå vad han uppfattar som systerns behov, och den framträder därför inte som ett

vetenskapligt egenvärde, utan som ett verktyg för att uttrycka tillgivenhet. Detsamma gäller den

buberska uppdelningen. Roithamer iakttar systern intensivt, närmast vetenskapligt – för att

kunna förstå hennes djup. Hans attityd pekar vagt mot det mellan jaget och ett Det, men bara

för att behoven i hennes inre ska kunna överblickas av honom. I hans relation till henne, som

57 Se Martin Buber, Jag och du, över. Curt Norell och Margit Norell, Ludvika: Dualis, 1994.

40

den tar sig uttryck i hans fantasi, befinner sig båda dessa attityder ännu i darrning. De är inte

bestämda.

Det skeende som vi hittills iakttagit bär på en ambivalens. Den framstår som del av en

intersubjektiv logik där närheten till den andre bygger på ett slags avstånd, som möjliggör den

totala förståelse som är nödvändig för att Roithamer helt kunna tillmötesgå den andres behov.

När brodern försöker tränga in i systerns själ gör han det med ambitionen att klarlägga henne

för hennes egen skull. För bara genom denna manöver kan hennes själ inredas i det materiella

rum där han vill att hon ska vistas och blir lycklig.

Men broderns omsorger genomgår nu en viss intensifiering i texten. Han har, skriver han,

iakttagit allt som står i förbindelse med min syster, framför allt hennes vanor, hennes möjligheter, möjligheter understruket, hennes omöjligheter, vad som är medfött hos henne och vad som är förvärvat hos henne och vad hon visar upp. Ett ständigt studerande av hennes inre, så långt det varit möjligt genom konstanta ständiga iakttagelser och genom konstanta och ständiga studier av hennes yttre, för det inre är som det yttre, det kommer an på iakttagarens bedömningsförmåga. (K 211/189)

Roithamers åskådning visar här tydligt på tilltagande kunskapsanspråk. Han iakttar inte längre

systerns själ i rofull enskildhet. Istället beskriver han hela det nät av förbindelser som hon ingår

i. Nästan allting i hennes värld tycks innefattas i den bild som han gör sig av henne. För

Roithamer är inte längre enbart intresserad av det mönster som systerns liv bär på, de spår som

hon lämnar i världen. Han föreställer sig istället hela det mörka område som ännu ligger i träda

för henne, utanför hennes jags nuvarande form, och anger för denna plats tydliga gränser. Han

ringar till och med hennes in hennes omöjligheter – de av hennes beteenden som inte är och

som heller aldrig kommer att finnas. Som det verkar vilar hela hennes samlade varelse i hans

blick, och han synar den noga.

Vad möjliggör Roithamers upplevelse av systerns totala begriplighet? Förklaringen tycks

ligga i Roithamers jämställande av det inre med det yttre. Enligt Carol de Dobay Rifelj innebär

”the use of expressions like outward and inner to describe mental life … a picture of

interpersonal relationships that can shut out the other”.58 När denna skillnad kollapsar blir själen

fullkomligt synlig och möjlig att fatta i dess helhet. Därmed blir kroppen och dess gester till ett

fönster där den inre människan framträder i sin fulla skepnad, genomskinlig, möjlig att fånga

av förståelsen. Ingenting i henne är längre höljt; allting står öppet för insyn.

58 Carol de Dobay Rifelj, Reading the Other: Novels and the Problem of Other Minds, Ann Arbor: University of Michigan Press, 1992, s.48.

41

Bernhard låter här starka filosofiska ekon ringa mellan raderna av sin text. Jämställandet

av det yttre med det inre är nämligen en direkt hänvisning till Ludwig Wittgenstein, som i sina

Filosofiska undersökningar (1953) hävdar att den mänskliga kroppen utgör den klaraste bilden

för den mänskliga själen.59 Wittgenstein uttrycker här ett starkt motstånd mot den filosofiska

tradition som hävdar att det enskilda medvetandet befinner sig i radikal isolation från andra

medvetanden, och att det bara på håll kan gissa sig till vad som händer inuti dessa andra. I denna

syn finner vi i kondensat hela Wittgensteins kritik av den dualistiska åskådning som i Descartes

efterföljd hittat in i filosofins vardag. För så snart filosofen etablerar en åtskillnad mellan själ

och materia, menar Wittgenstein, blir frågan oundvikligen hur det icke-materiella kan

observeras i en värld helt bestående av materia. Och då blir kroppens yttre bara ett hölje som

döljer det okända rörliga inom sig.

Men i Roithamers språk framträder denna idé inte, som i filosofin, i form av en abstraktion

formulerad i relation till motsatta doktrinära ståndpunkter. Snarare är den det medel med vilket

han öppnar upp systerns inre för beskrivning och förbereder den för syning genom metoder som

han själv kan följa: oavlåtlig, systematisk observation, åtföljd av en objektiv bedömning av

bevisningen. Inte en enda gång i Korrigering ger Roithamer någon utförlig beskrivning av sin

systers karaktär. Samtidigt som brodern inringar henne med sina instrument meddelar han alltså

inga resultat av denna verksamhet. Systern förblir i ett svävande, oklart tillstånd som brodern

försöker genomtränga för att ännu bättre, ännu djupare kunna förstå henne. Hans filosofiska

inlån tycks därmed överbrygga två tendenser i honom: hans vilja att fatta systerns inre, och hans

naturgivna förmåga att iaktta hennes yttre. För endast genom den wittgensteinska tanken om

kollapsen mellan själ och materia blir det möjligt att uppfatta riktningen mot det senare som en

inväg till det förra.

Men märk samtidigt detta soweit das möglich gewesen ist, ”så långt det varit möjligt”. I

denna marginalanmärkning kan vi avläsa en djup oro. Förståelsen av systern, antyder

Roithamer, är inte uppenbar. Också om hennes inre stundtals spelar över hennes yta är det inte

fullständigt närvarande därpå, utan kräver en god ”bedömningförmåga” för att uppfångas. Utan

sådana ansträngningar förblir systern förborgad bakom sina vanor och gester, vilket visar att

det wittgensteinska löftet om total genomskinlighet inte räcker för att grunda Roithamers

projekt. Kravet på den yttersta vaksamhet intar nu hans monomana språk:

Medvetenheten om att jag aldrig får mattas i betraktandet av min syster, aldrig får ge upp detta betraktande och att jag aldrig får förledas (bestechlich sein darf) i detta betraktande, bli inkorrekt.

59 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, övers. AndersWedberg,Stockholm:Thales,2012,§309.

42

Först koncentrerade jag hela mitt väsen och det betyder hela mitt förstånd och alla mina känslor på min syster, sedan samma sak på konstruktionen av konen, använde till slut mina iakttagelser som kunskap vid konstruktionen av konen, så att jag kunde anta att konen är idealisk för min syster. Konens inre som min systers inre väsen, konens yttre som hennes yttre väsen och tillsammans hela hennes väsen som konens karaktär, men konens inre och yttre kan lika lite skiljas åt som min systers inre och yttre, men den oavbrutna iakttagelsen av systern och den oavbrutna iakttagelsen av konens konstruktion har lett till det resultat som idag står mitt i Kobernausserwald. Så om min iakttagelse av min syster var riktig är även konstruktion av konen riktig, enligt Roithamer. (K 211f/189f)

Trots att Roithamer språk är så totaliserande avslöjar det en osäkerhet. För han tycks vara i

konstant fara att tappa skärpan i sin iakttagelseförmåga. Att han inte får korrumperas

(bestechen) antyder också att ett yttre inslag hotar att bryta hans uppsåt. Det är själva hans

koncentrationsförmåga, hans kapacitet att observera, som står under angrepp. Av detta följer ett

intressant tillägg till hans regim av uppmärksamheter. För Roithamer måste nu hålla sig själv

under lika hård uppsyn som sin syster. Bara genom att syna sitt eget inre kan han garantera att

de ständiga studierna av systern når fram till hennes väsen – ett väsen som han måste grepp om

för att hans bygge av konen ska lyckas. För att han ska kunna uttrycka sin kärlek till henne

måste han hålla sig själv under en absolut och aldrig avtagande uppsikt, vilket klyver hans jag.

Denna inåtblickande aktivitet speglar en scen som vi redan gjort viss bekantskap med:

skeptikern som i rastlös oro för sina sviktande sinnen vänder sig inåt för att säkra sin kunskap

om världen. Också denna introspektiva granskning har enligt Daniel Purdy oftast förståtts som

en arkitektonisk angelägenhet.60 Tänkare som Descartes försöker få kunskapens byggnad att

stödja sig mot en intellektuell jordmån, som garanterar att den inte ska rasa när ytterligare stenar

börjar läggas på den – språket, sinnenas vittnesmål, erfarenheten. Denna inåtvändhet är

samtidigt ett utsträckande mot yttervärlden, som filosofen hoppas kunna bära upp genom den

struktur som han finner i sitt inre, och som garanterar att han inte misstar sig. Kunskapen är ett

slags struktur i sinnet, som kräver en planskiss och en konstruktionsprocess som noga följer

denna.

Med denna bakgrund i åtanke kan vi återigen se konbygget som del av en större filosofisk

situation. Även Roithamer vill resa en stod som baseras på kunskap (om systern, om hennes

väsen); och även han tvingas vända sig inåt mot sin vinglande erfarenhet för att garantera att

denna ska kunna bära upp hans ansats. Byggets legering av kärlek och kunskap ska då leda till

en arkitektonisk struktur som fullständigt motsvarar systern, genom att i minsta detalj ha

baserats på kunskapen om henne. Men bara genom att genomleva den skeptiska situationen kan

Roithamer komma till denna kunskap i en självkritisk styrka. Monumentet kan endast bli till då

både han själv och systern genomlysts.

60 Purdy, On the Ruins of Babel, kap. 1.

43

Återigen har vi iakttagit en fördjupning i den intersubjektiva dynamiken mellan bror och

syster. Och det tydligaste här är dess ambivalens. I direkt anslutning till den filosofiska

projiceringen av systerns inre på hennes kroppsyta inträder en osäkerhet som angränsar till

skepticism. Här uppsöker Roithamers resonemang under kort tid två poler, där ett filosofiskt

argument delvis uppluckras genom oron för de egna sinnenas vittnesmål. Av avgörande vikt är

faktumet att hans observation av systern ger henne attribut och tendenser (av stillhet, stumhet)

som närmar henne till den materiella, vilket gör henne än mera öppen för objektiv insyn. Detta

tycks vara nödvändigt för att Roithamer ska få byggnaden att slutgiltigt motsvara hennes väsen,

vilken då sammankopplas med den värld av ting av vilken den färdiga konen är en del.

Och med denna rörelse blåser brodern liv i sitt projekt. Konens uppenbara rumsliga

utformning förnekas: i den finns inte längre någon skillnad mellan insida och utsida. Därmed

blir den del av samma sfär som systern, för också hon har plötsligt undflytt en sådan otologisk

uppspaltning. I ljuset av detta är det inte märkligt att Roithamer ger konen en karaktär

(Charakter), som om den var en levande varelse. För på ett undre plan av hans resonemang

existerar redan ett utbyte mellan tinget och systern. Konen har trots allt redan innan föreställts

av Roithamer som aktiv, som ett slags ständig värdslig återspegling av systerns inre. I och med

konens förmåga att omedelbart svara på systerns känsloliv har den visat sig utgöra ett slags

aktivitet. Att systerns karaktär nu närmar sig detta bygge i broderns föreställning innebär att de

två byter element, och tar över varandras attribut.

Martha Nussbaum har i sin klassiska essä om objektifiering beskrivit logiken bakom det

sätt på vilken en person blir till ett ting.61 I den intersubjektiva dynamik som utvecklar sig

mellan Roithamer och systern verkar vissa av Nussbaums kriterier vagt återspeglas. Så verkar

det förlopp som vi iakttar vara på väg mot ett slags utbytbarhet (fungibility) i vilken tinget och

personen övertar varandras roller. En viss typ av påtvingad stillhet (inertness) tycks också spela

i det sätt på vilket systerns väsen jämställs med strukturen, som står fryst och fastspänd i sin

materiella omgivning. I båda dessa avseenden skuggas systerns väg mot tinglikhet av konens

parallella väg mot en karaktär. Och i denna komplexa process spelar ett antal filosofiska idéer

en aktiv roll.

Vi kommer här in i ett skede av relationsgestaltningen där den intersubjektiva dynamiken

börjar förtätas. Broderns gåva till systern, ett bevis (i hans ögon) på deras djupa koppling, får

en allt mer solid verklighet för honom. Faktiskt står dess sinnliga kvalitéer nästan likställda med

61 Martha Nussbaum, “Objectification”, Philosophy & Public Affairs, vol. 24, no. 4, 1995.

44

systerns attribut, och Roithamers uppmärksamhet tycks vila dem både med samma tyngd. Snart

uppstiger en sorts rudimentär metod för detta iakttagande ur hans flackande svada:

Det konsekventa studiet av det ena objektet (min syster), det konsekventa byggnadssättet för det andra objektet (konen). För ett sådant byggnadsverk som konen för en sådan människa som min syster kan bara byggas efter det att studiet av människan (min syster) till vilken ett sådant byggnadsverk (konen) byggs har avslutats. Först studerar jag människan, till vilken jag bygger byggnadsverket, sedan bygger jag byggnadsverket på grundval (Grundlage) av detta studium och ett sådant studium måste vara helt konsekvent. Och först när jag har studerat denna människa och kommit så långt i studierna att jag begripit den här människans väsen, eller åtminstone begripit intill gränsen för det mänskligt möjliga, står det klart för mig hur jag bygger och med vilket material jag bygger. Det är en sten- och tegelbyggnad. Och statikens problem hos den ena (konen) är ett väsensproblem hos den andra (min syster). (K 212/190)

Det tydligaste inslaget i denna passage är kanske den temporala logik som spaltar upp

Roithamers förehavanden. Först studerar han sin syster med systematisk konsekvens – sedan

reser han konen på grundval av detta studium. Han skriver till och med att iakttagelsen av

systern måste vara avslutad innan byggandet kan börja. Bara när hans uppfattning om henne är

fastställd kan konens uppresas till hennes ära.

Begreppet ”grundval” (Grundlage) återaktualiserar den poäng som vi gjort tidigare. För

också i denna passage sammanför ordet en filosofisk och en materiell funktion av Roithamers

systerstudium.62 I och med detta ord överförs resultaten av hans iakttagelser till en världslig

form som konens kropp kan vila mot – en sorts sockel byggd på kunskap om systern. I själva

begreppet grundval syns föreställningen om systerns inre, som i stel stumhet väntar på att

uppbära Roithamers stora kärlek till henne.

Eftersom konens materialtyper noteras vet vi också relativt säkert att Roithamer redan

hunnit avsluta sitt studium av systern när han nedtecknar passagen. Detta antyder att också

andra passager som vi tar del av kan vara ett slags rationaliseringar av ett projekt som redan

står klart. Hans tonläge blir därför mycket intressant. För det tycks som om Roithamer

återupplevde konbygget genom sina noggranna förklaringar av det; trots att strukturen är

avslutad är inte relationen till systern klar. I Roithamers redogörelse syns därför en vilja till ett

avslut, som tycks vara en förlängning av hans projekt att förstå systern fullständigt.

Vad innebär detta? Det hela tycks röra sig om en sorts omtagning. Precis som berättarens

relation till Roithamer, en livslång affär, är Roithamers relation till sin syster svår att avrunda.

Dynamiken mellan dem letar in sig i själva de ord som han (förmodligen, om citaten vi läser

uppträder i hans sista manuskript) nedtecknar efter systerns död. Förtingligandet av systern

62 Som ett exempel på en filosofisk användning av begreppet kan vi ta Gottlob Freges Aritmetikens grundvalar (Die Grundlagen die Aritmetik) från 1884.

45

löper därmed parallellt med ett slags återuppståndelse, där hon blir närvarande i själva

intensiteten av Roithamers språk, som den person han ytterligare en gång försöker avhandla.

För i hans ord iakttar vi en djupgående vilja att avgränsa en person som betytt så mycket för

honom, att slutgiltigt bli färdig med henne. Och det är dessa försök som utgör kärnan i

Roithamers uppgörelse med bygget och dess tragiska efterspel.

Men vi återvänder till citatet. Det förblir oklart vad sammanjämkningen av

”väsensproblem” och ”statikens problem” innebär i detalj för Roithamer. Ändå antyder denna

koppling att ett större skifte inträffat i hans relation till systern. Hennes väsen har här blivit

nedmonterat till ett tekniskt problem, som kan ha en lösning. Ett problem kan erbjuda motstånd

mot den åtgärdande tanken, men står inte längre på samma nivå av själslig aktivitet som detta

tänkande. När Roithamer jämställer sin systers inre med en kal gren av vetenskapen gör han

henne till ett ändligt fält för kunskap. Hon är inte längre ett medvetande som fritt kan styra över

ett utbyte, utan snarare ett passivt föremål för vidare förkovran.

Och här kan vi återigen konstatera filosofihistoriska likheter. Med Levinas uttryck blir

systern del av en totalitet där hennes personlighet faller undan för en kunskapande blick. Hon

intar en bestämd plats i Roithamers föreställning, där han kan uppsöka henne som en idé som

han fullständigt behärskar. Hon hävdar sig inte längre som en autonom varelse, utan befinner

sig i helfigur i hans föreställning. Men i än högre grad inträder syskonrelationen nu i det

förhållande som Buber tematiserar med ordparet Jag-Det. Som vi tidigare sett är tingens värld

en bestämd ort där det främmande medvetandet görs till en foglig materia, vars minsta rörelser

är möjliga att förutsäga och ordna enligt ett syfte utanför dem. Och i och med att ingen person

längre kan svara tillbaka ur denna sfär, öppnar varje relation till ett Det upp möjligheten till

absolut manipulation. Ingenting i systerns förtingligade inre står nu bortom Roithamers blick;

inget i henne kan längre överraska honom.

Alltså genomgår systern ett slags gestaltskifte, där hon förbereds att träda in i en värld av

materia. Denna rörelse har varit igång sedan textens början, men framträder nu med ökad

konkretion. Hennes inre översätts av brodern till en kunskapsbild, en tydlig idé som kan föras

över i en materiell form som inte är längre hennes kropp, men som denna kropp ändå kan bebo:

konen. Detta innebär att Bernhard tillspetsar den filosofiska förståelsen av objektifiering. Han

uppvisar inte bara de attityd som Martha Nussbaum förstår som väsentliga delar av

förtingligandet, genom vilken den andre görs till ett föremål möjligt att äga (ownership), att

använda som medel för egna syften (instrumentality) eller att uppfatta som varande utan

46

erfarenhet och känslor (denial of subjectivity).63 Den reduktion som systern genomgår är till för

att göra hela hennes inre till en tinglik sak, som inte kan uppvisa någon skillnad från den kon

där hon ska bo. Det är genom denna överflyttning som Roithamer föreställer sig att systerns

lycka kan tryggas för all framtid.

När vi nu rör oss ännu djupare in i Roithamers förtingligande av sin syster måste vi

återigen påminna oss syftet med hans tolkande akt. Hans ambition har varit att presentera konen

som en gåva till systern. Det är som ett uttryck för han djupa kärlek till systern som konen

uppförs, och det är som en förlängning av denna ömma koppling som Roithamers iakttagelser

utvecklas. Hans resonerande kretsgång kring systerns person, en rörelse där hon gradvis stillnar

till stenlikhet i hans föreställning, är enligt honom förutsättningen för att han ska kunna visa

henne sin kärlek. Ännu föreställer han sig alltså att hans omsorger är till för systerns lycka;

ännu sätter han på spel hela sin varelse för att kunna gå hennes tillmötes. I denna intersubjektiva

dynamik, där hennes alteritet gradvis försvinner och hennes autonoma jag förgörs, finns för

Roithamer löftet om att de bägge ska knytas samman än starkare.

Forcering: den andres trots

Men systerns inre är ännu inte helt bearbetat. Någonting i henne motsätter sig Roithamers

gåvobygge och han tvingas öka kraften i sin inblandning:

Och att bygga mot den människans vilja eftersom man bara kan bygga mot viljan hos en sådan människa som min syster. Och orsaken är inte den människa som jag bygger till, orsaken är karaktären och i den karaktären en om inte känslosensibel, så kanske en intellektuellt sensibel punkt. (K 218f/195f)

Och kort senare:

Först hade jag tänkt låta min syster få en inblick redan i de allra första planerna, men jag gav upp den strategin på grund av hennes motvilja (Abneigung), som hon visade gentemot min plan, jag bygger konen klar till en tredjedel, tänkte jag, och visar henne den till en tredjedel färdiga konen, men jag gav upp även denna strategi, eftersom jag plötsligt insåg att jag måste fullborda (vollenden) konen innan jag visar den för min syster, risken finns, att visar jag konen för min syster innan den är fullbordad, har jag (på grund av hennes reaktion) inte längre kvar styrkan att fullborda konen, konen måste bli fullbordad, då först kan jag visa konen för min syster, visa den enbart för henne byggda konen. (Ibid.)

Det första citatet sätter tonen. För första gången i Roithamers tal framträder systern som

involverad part genom att hennes aktiva misstycke noteras, om än i förbigående. Men denna

63 Marta Nussbaum, “Objectification”, s. 258.

47

märkliga entré är samtidigt en sorti. För i samma stund som prosan registrerar systerns reaktion

har den redan sänkt den med en generalisering. Systerns karaktär, antyder broderns språk, är av

den bestämda typ som inte tillåter övertalning. Hennes vilja måste därför åsidosättas för att

konbygget ska kunna fortskrida i ostörd kurs mot hennes ovillkorliga lycka.

Precis som i tidigare skeden av Roithamers resonemang följer en uppspaltning med i

denna rörelse. Orsaken till systerns trots är inte hennes väsen (”en sådan människa”) utan

hennes karaktär. Och trotset inom denna karaktär förläggs i sin tur till en förnuftsorienterad

punkt, inte till hela karaktären. Därmed gör Roithamer hennes trots till en del av de rörliga,

tillfälliga stämningar som spelar på ytan av systerns egentliga väsen, och som han redan innan

inringat begreppsligt. Hennes trotsiga vilja tycks härröra från detta lättare skikt, och

sammankopplas med en intellektuell del av hennes jag som inte företräder hennes totala attityd.

När Roithamer förnekar sin systers vilja förnekar han enligt sin logik inte hela hennes väsen,

utan endast någonting tillfälligt som genomfar detta.

Igen uppträder en rörelse inåt som beskriver ett slags stegvis reträtt. Roithamer vill ge

systern en inblick i konbygget, men stöts undan av hennes reaktion vid ett skede när han bara

luftar planen. (Reaktionen är nu specificerad till motvilja, vilket antyder att systerns reaktion

inte enbart fötts ur en ”intellektuellt sensibel punkt”, utan även har involverat en större del av

hennes person. Broderns resonemang förbigår denna antydning.) Därefter avser Roithamer att

bygga en del av konen innan systerlig insyn godtas, men han avslår också den tanken. För båda

dessa alternativ, menar han, kommer tilldra sig systerns nekanden och göra det omöjligt för

honom att fullgöra sitt verk. Han antyder därmed hur viktiga systerns reaktioner ännu är för

honom; det som händer inuti henne kan påverka honom, rucka på hans värld.

Hur ska brodern avväpna detta motstånd? Bara när konen är fullbordad (vollendet) kan

systern mottaga den på rätt sätt, menar han. Strukturen måste vara fullständig, i helhet färdig

för att kunna drabba henne. Med grund i vad Roithamer tidigare sagt måste konen fullkomligt

motsvara henne redan när hon mottar den – annars kan den inte nå fram till henne och bli

godtagen som gåva. Detta antyder att konens verkan är beroende av att den materiella och

intellektuella processen bakom dess tillblivelse förblir skymd för systern. Konen får med andra

ord inte tyckas för henne som en produkt av världen om den ska kunna göra ett intryck på henne.

Bara som ett föremål som uppstått spontant, menar Roithamer, som ett perfekt ting tillbliven

utan mänsklig inblandning, kan den förmedla hans ömma uppsåt. Den älskande brodern får inte

synas i utslaget för sin kärlek, utan måste förbli bakom det, skymd av det.

Men vilken verkan ska gåvan få, mera specifikt? Brodern, allegro:

48

När hon först ser konen måste hon bli lycklig, enligt Roithamer, måste hon bli lycklig understruket. En fullkomlig konstruktion måste göra den människa lycklig som den är konstruerad för, återigen är måste göra den människa lycklig understruket. Tanken var att göra min systers lycka fullkomlig med en fullkomlig, helt till henne refererande konstruktion, enligt Roithamer. Fullkomlig i den mening som fullkomlighet överhuvudtaget är möjlig, alltså ungefärligen fullkomlig, precis som allt är ungefärligen. Förverkliga idéen till graden av fullkomlig lycka för min syster. Men om hon inte förstår något av det, undrar jag. Vi får se. (K 219/196f)

Detta ”vi får se” tycks illavarslande i förhållande till vad vi vet senare ska inträffa. (Men vi

känner inte till huruvida systerns självmord beror på att hon inte förstår, eller bara alltför väl

förstår konens innebörd. Ett töcken som aldrig lyfter i Korrigering täcker över hennes död.)

Kommentaren fungerar också som ett slags hastig uppluckring av den absolutism som

karaktäriserar Roithamers retorik i passagen: kanske blir det inte som han tror, han kan inte

veta. Ändå drivs språket här av en anhopning av måsten. Konens fullbordande bör skapa ett

tillstånd av fullkomlig lycka i systern just för att den fullständigt speglar henne. Men lyckan

härrör också, antyder han, från att byggnaden som han presenterar henne i sig själv är fulländad.

Den är det renaste uttrycket för Roithamers idé om henne, och som sådan kuvar den allt

motstånd i systerns själ.

Men den oro som tidigare som hastigast belägrat Roithamers språk får återigen grepp om

honom. Nu tycks det plötsligt som att systerns involvering i konens själva idé (genom

Roithamers omnämnande av den inför henne) är tillräckligt för att hon inte på rätt sätt ska kunna

intas av gåvan kraft:

Konen skulle vara en överraskning, den är ingen överraskning längre, eftersom min syster känner till planerna och även hur långt jag redan kommit med mina planer. Men hon kommer verkligen att bli överraskad vid anblicken av konen genom det faktum att konen stämmer överens med henne själv till hundra procent, eller snarare, stämmer överens med henne själv till nästan hundra procent, för hundraprocentig överensstämmelse är omöjligt. Sedan kommer allt att klarna inom mig, liksom klarna inom min syster i den stund jag visar henne konen. (K 220/197)

Här upprepas en oro som gripit Roithamer redan innan: att systerns inblick i själva planeringen

av konen ska förta dess verkan. Detta innebär att brodern ännu upplever att konen inte får vara

känd av systern (förstådd av henne, upptagen i hennes föreställningsvärld) om den ska kunna

dra henne in i sin trollkrets. Den måste äga en radikal alteritet, en autonomi utanför hennes

föreställning, för att den ska kunna överraska henne. Den måste vara genuint främmande för att

bära upp broderns avsikt.

Vad detta antyder är att systerns insikt om gåvans bakgrund tycks neutralisera den fas av

omedelbar igenkänning som Roithamer vill framkalla i henne. Förlängningen av denna

underförstådda tanke är att systerns inblick i konens materiella villkor, hennes kunskap om dem,

49

innebär att någonting essentiellt i dess karaktär försvinner. Det blir möjligt för systern att

förhålla sig till strukturen på ett annat sätt än det avsedda, som är en attityd av överraskning,

och därmed ett slags spontan underkastelse. Sedd av henne i ljuset av dess tillkomst kan konen

inte längre spegla hennes fulla person, och bryta in i hennes inre med samma kraft som brodern

avsett. För konen är nu ett uttryck för en person utanför henne, brodern, som riktar den mot

henne som en handling. Roithamers byggnad är inte längre fullkomlig om den tagit vägen

genom en process där ett mänskligt sinne är medlaren mellan idealt och världsligt.

Den tanke som blir märkbar bakom detta resonemang är att konen vare sig får framträda

som skissartad idé för systern eller som ett pågående projekt (det gradvisa förverkligandet av

en idé) om den ska kunna nå henne. Den måste vara spontan, fullständigt utanför hennes

förståelsehorisont, omöjlig att sammanföra med den värld där hon redan lever, färdig och

fullkomlig i sig själv. I belysning av Emmanuel Levinas begreppsrymd får konen, som brodern

förstår saken, inte integreras i den totalitet som systern redan bär i sitt inre. För genom den kan

hon, antyder Roithamer, inordna konens annanhet i relation till kunskap som hon redan har, och

därmed neutralisera byggnadens verkan. Detta skulle innebära ett förgörande av den alteritet

som konen måste äga för att den ska kunna bryta igenom systerns tvekan och göra henne absolut

lycklig. Den hotande autonomi som systern hävdar i Roithamers föreställning bygger alltså på

hennes förmåga att göra hans handlingar och deras materiella följder till föremål för granskning.

Det är denna reduktion, liknande den som brodern utför mot systern, som äter upp konens

verkan.

Därmed ser vi att en laddad intersubjektiv situation återigen vecklar ut sig. Men parternas

dynamik har kastats om en aning. I Roithamers sinne har tanken fötts att också han – i sina

avsikter, i sina handlingar, i sin fulla varelse – kan utsättas för ett slags reduktion, där den andres

blick avgränsar honom. Sartres teori om den objektifierande attityd visar återigen den

filosofiska vikten av denna reduktion. Roithamers oro medlas främst genom konen, som får stå

som förverkligandet av hans person och gärning, samtidigt som den riktas som ett

kärleksemblem till systern. Och det tydligaste hotet, antyder han, rör byggnadsprocessens

synlighet för systern. Alltså är det genom att bli till materia, till någonting som går att fånga

genom observation, som konen framstår som utsatt och bräcklig. För bygger är inte längre

enbart en idé utan även sinnlig, möjlig att iaktta, att göra till föremål för kunskap

Ändå övertrumfas dessa Roithamers farhågor av en djupare säkerhet, som ingriper i hans

ord. Han förutser systerns närmast garanterade överraskning inför strukturen som han byggt,

och lämnar bakom sig oron för hennes tillfälliga motstånd. Detta ringar in den dynamik där

systern varit på osäkert avstånd från den drömbild som Roithamer tecknat av deras fortsatta

50

umgänge – en dröm där kon och syster blivit till ett, i ett tillstånd av fullkomligt ömsesidiga

spegling. Det blir nu möjligt för Roithamer att i tanken inhysa systerns bild i konen vilket, som

han upplever det, innebär att hennes skeptiska tillstånd förbyts i fullkomlig lycka. Men i och

med att denna lycka är total innebär den också att systern avstannar och själv blir till sten. För

en fullkomlig lycka innebär att ingenting kan fattas henne, att hon inte längre begär någonting,

att hela hennes oroliga varelse är tillfreds: att hennes yta har blivit slät och utan nycker. Det är

endast som ett slags avrundning till detta tingblivande som Roithamer, läst i ljuset av sitt

resonemang, vill låta systern bosätta sig i konen. Hon ska dväljas därinne som i en spegelsal,

där varje rörelse i hennes sinne redan är tydd, och där ingenting i hennes inre längre är

otillgängligt för brodern. För hans tanke har redan rört henne där hon är som djupast och sett

vad hon är och kan bli och inte kan bli, och konen är det yttersta monumentet för detta. Hon

ska bo i hans idé om henne och inget annat önska, vilket förseglar deras intersubjektiva

dynamik.

Denna ändpunkt ska leda till den klarhet som, tänker brodern, ska överväldiga båda

syskonen när systern vilar inuti konen (något som aldrig hinner inträffa, för systern tar sitt liv).

För den klarhet som Roithamer talar om kan då läsas som resultatet av hans genomträngande

av systerns sinne, där ingenting längre vilar i mörker för honom. Att denna klarhet utsträcker

sig till Roithamer själv är bara en naturlig följd av skeendet. För han håller nu den tydda systern

i sitt klara blickfång, och behöver inte längre anstränga sig. Och det kaos som gripit om hans

projekt får äntligen bli stilla i denna totala förståelse av systern.

Denna intersubjektiva fantasi får ett slags efterspel i Roithamers bild av syskonrelationens

fortsättning. ”En gång om året”, skriver han,

dock högst två gånger om året, kommer jag att besöka min syster och konen och iaktta och studera de båda tillsammans i sitt förhållande, enligt Roithamer. Och dra mig tillbaka till den höllerska vindskammaren för att bearbeta mina iakttagelser. (K 220/197)

Och han sammanfattar det hela med att vi människor ”förverkligar idén för att förverkliga oss

själva inför en älskad människa, älskad människa understruket” (ibid.).

I och med dessa kommentarer bestäms relationen mellan bror och syster i Roithamers

föreställning. Systern har inte längre någon annan relation till världen utanför sig än den till

konen, som hon vistas i. Och Roithamers relation till systern är också den reducerad till ett slags

kontemplation – ett stillsamt iakttagande, som inte längre väntar sig ett svar. Detta är alltså vad

de tablåer av sentimentalt utbyte, den djupa koppling som han beskrivit i deras gemensamma

barndom, har vänt över i. Systern är inte längre aktiv: det är som att hon sover, fullständigt

51

tillfredsställd, i broderns bild av henne. På var sitt håll speglar de båda sig alltså sina egna inren,

stilla och utan behov. Och de har båda förlorat den autonome andre, varandra, som kan störa

stiltjen i en sådan dödlig ro.

Det tycks här röra sig om ett slags brott i den intersubjektiva kopplingen. När systern blir

ett med konen har hela hennes spontanitet också försvunnit. Den kvalité som både Buber och

Levinas ser som central för den hälsosamma mellanmänskliga kopplingen har övergivit henne,

och hon har stelnat fast i broderns föreställning. Hennes enda fortsatta relation är till en materiell

artefakt som är en bild av henne själv, och hon tycks därför sluta sig kring sig själv. Att hela

denna process försiggår i broderns föreställning, sådan den uttrycks i hans text, är också

intressant. För konens fulländning innebär då att hans relation till systern går över till att vara

en icke-relation, där han iakttar henne på distans. Han ingriper inte i hennes liv, och hon äger

ingen aktiv plats i hans.

Att kärleken omnämns igen i denna avrundande passage är talande. Ordet påminner oss

om att Roithamers fantasi, som vi sett den utvecklas, väsentligen är en fantasi om ömsesidigt

uppstannande genom att den älskande parten totalt genomskådar den älskade. Konen bör alltså

uppfattas som ett uttryck för den djupa tillgivenhet som brodern känt för sin syster. Men det

tycks fattas något led i broderns tillgivenhet och kärlek, och den absoluta förlust av autonomi

som denna kärlek leder till hos parten som den riktas mot. Bara om vi förstår denna länk kan vi

förstå den logik som Bernhard låtit oss följa i sin beskrivning av en störd mellanmänsklig

koppling, som spårar vägen till en ömsesidig förlust av världstillvändhet och inre rörelse. Hur

tar broderns fantasi denna väg?

Fulländning: kärlek som stillande

Upprepade gånger har Roithamers spekulation, som vi minns, berört konens fulländning. Hela

byggnadens laddning fäster kring detta begrepp. Den är en fullkomlig byggnad, i fullkomlig

överensstämmelse med systerns väsen, ett bevis på att ”en konstruktion som ska ge fullkomlig

lycka är möjlig” (K 219/197). Fulländning och fullkomning är därmed attribut som intar en

central roll i den intersubjektiva dynamik som spelas upp mellan bror och syster genom konen

som mellanhand.

Ändå är Roithamer inte den ende i det bernhardska universumet som strävar efter

fulländning. Överallt i författarens verk möter vi gestalter som vill förverkliga magnifika,

omänskliga projekt, men som fullständigt förgår i sina ambitioner. I relation till denna tendens

52

läser Reinhild Steingröver in en djupgående kritik av perfektionism i Bernhards verk.64 Även

Roithamers kon har tolkats som ett uttryck för en sådan strävan efter transcendens, och som

tecknet på att det är omöjligt att nå den. Ändå är konen, vilket Charles Martin konstaterar, bland

de få kreativa projekt i Bernhards verk som faktiskt förverkligas.65 Byggnaden står därmed med

en särskild laddning mellan två kraftfält som återvänder i hela författarens oeuvre: det ideala

och det världsliga.

Den ideala aspekten av konen tar sig många uttryck. I Roithamers föreställning är konen

en perfekt, nästan bortomvärldslig form som kräver att bli förverkligad och förvärldsligad av

honom. Också konens själva gestalt, ett slags fysiskt inbegrepp av det geometriskt exakta, tycks

låna sin form från en abstrakt rymd bortom det blott världsliga: konen står i den absoluta mitten

av skogen, är absolut symmetriskt, är absolut på alla sätt. Roithamers föreställning om bygget

darrar därmed i en platonsk himmel varifrån den ännu inte lösgjort sig, och från vilken den bara

med möda kan träda in i världens kaos. Ända in i det sista, tills byggets form har blivit klart att

skåda, är konen inte av denna världen.

Samtidigt tycks konen vara högst förankrad i en världslig omgivning när den väl är färdig,

som Roithamer ser det. Den är skarvad av solid materia och som sådan synlig, gripbar. Trots

att den uttrycker en platonsk form som aldrig givits en världslig gestalt (”inte ens av en

fransman, inte ens av en ryss”) är den väsentligen uppförd för att fungera som en världslig

byggnad som faktiskt ska vara beboelig för systern. (K 214/192) Konen framträder därmed som

skalet kring en avsikt som i hög grad är riktad mot världen. I själva verket måste idén ikläs en

världslig form för att kunna nå sin inneboende potential och bli fulländad.66

När konen reses måste den därför, menar Roithamer, vara enastående. Den är den enda

strukturen i sitt slag, men står ändå fysiskt på en viss plats, som ett levande bevis på att en sådan

struktur är möjlig. Bygget medlar därför inte bara relationen mellan Roithamer och systern,

utan är också en symbolisk länk mellan världen och det ideala, vilket drar in syskonrelationen

i denna platonska spänning. Samtidigt som Roithamer infogar systerns inre i konens rum,

uppför han ett ideal. Så investerar brodern åratal av studier för att förstå den materiella

verklighet till vilken han vill överföra sin idé om systern. Hans föreställning om konen står

därför i kontrast till världen, trots att den av nödvändighet måste konkretiseras i denna värld för

64 Steingröver, Thomas Bernhards Philosophische Affinitäten, kap. 3. 65 Martin, The Nihilism of Thomas Bernhard, s. 87. 66 Detta ekar ett klassiskt ontologiskt argument för Guds existens där Gud ses som per definition fullkomlig; och eftersom existens är ett mera fullkomligt tillstånd än icke-existens, finns Gud. Roithamers föreställning om konen vilar därmed på en lång tradition av tänkande om perfektion.

53

att faktiskt nå fulländning. Dess fulländning blir därför endast meningsfull i relation till

broderns föreställning om denna omgivning. Detta är den kontrast som konens faktum uppbär.

Konen fungerar som en symbol som väver samman två delvis motsatta delar av Roithamer

bild av systerrelationen: den ideala kärleken (som existerar i Roithamers sinne) och systerns

lycka, som kräver att denna kärlek tar världslig form. Konen är djupt inbegripen i den

intersubjektiva dynamiken mellan syskonen; i materiell form förmedlar den någonting som, vad

det tycks, inte är av denna världen.

Upprepade gånger noterar Roithamer att vi nedkommer i en värld som inte är vår egen.67

Den är skapad av andra före oss men inte för oss. I världen finns seder som ingenting har att

göra med vårt jag, och människor som bara vill förgöra oss genom att utsätta oss för sina falska

omsorger. Vi måste därför oupphörligen, menar Roithamer, insistera på att ”vi lever i vår värld,

inte i den oss föregivna” (K 233/209) – vilket innebär att vi i varje stund måste försvara oss mot

vår omgivnings närmanden. Eftersom konen för Roithamer är ”konsekvensen av naturen (min)”

(K 221/198) kan även den ses som ett uttryck för detta motståndsbehov, som Roithamer här

iklär en existentiell generalisering. Men ”priset för ett sådant byggnadsverk som konstverk, som

är vårt eget och det enda i världen, kan bara vara allt, allt understruket”, menar han (K

262/238f). Det medvetande som förlöser en sådan enastående idé in i en materiell omgivning

står under ständig fara att förgöras av denna förmedlingsakt, och brodern uppbär denna

möjlighet.

Men den enskilda personens uppsåt är inte det enda som inleder denna dödliga dynamik.

En alldeles egen logik hos idén tycks kräva av oss

att vi förverkligar den, den fordrar realisering och den upphör aldrig med att kräva förverkligande av oss. Vi tänker hela tiden ge upp, men vi ger ändå inte upp, eftersom vår natur är emot en sådan uppgivenhet, och griper oss i stället an med förverkligandet av idén. Vårt huvud, hela vårt väsen är med ens bara den här idén. (K 265/238f)

Denna opersonlighet har betonats ytterligare i en tidigare passage, där Roithamer hävdat

omöjligheten av att förstå innebörden av den idé som man utsänder in i världen:

Jag har inte frågat någon människa, något huvud, och har tagit mig an förverkligandet av idén utan att veta vad förverkligandet av min idé betyder. Betydelsen av förvekligandet av idén är bara en fråga först efter konens fullbordan. (K 222/199)

67 Återigen en tanke som direkt tagen från Martin Heidegger som talar om människans Geworfenheit, hennes ”utkastadhet”. Detta begrepp ringar in det tillstånd som innebär att människan föds in i en värld som existerar innan henne, ett faktum som hon tvingas förhålla sig till.

54

Dessa passager utpekar tydligt den kontrast som finns mellan idén och världen som den tränger

in i. Konen tycks vara någonting radikalt främmande, både för världen och för Roithamer.

Därmed betonar passagen konens framsprängande kraft när den inträder i världen. För även

Roithamer tycks vara delvis underkastad sin idé, som samtidigt som den använder sig av honom

för att bli fulländad, fullständigt förbigår hans förståelse.

Det flytande i konens innebörd, just att den är grumlig för världen och sin skapare, tycks

vara sammankopplat med Roithamers föreställning om dess unika halt – byggnaden trotsar

världen det träder in i, genom att vara någonting radikalt främmande för sin omgivning. Ändå

siar han oroligt om den tid när strukturen inte längre är hans egen utan också besitts av

omvärlden:

Men det kan inte hindras att en dag, vid en viss tidpunkt, då jag inte längre har något som helst inflytande på den här situationen, kommer folk och tar konen i (själslig) (geistigen) besittning eller tror att de har tagit den i (själslig) besittning och exploaterar min idé. Idéexploatörer understruktet. (K 221/198)

Och här får vi äntligen en djupare förståelse för konens innebörd som ideal kärlekshandling;

genom att utsättas för ett slags kontrastverkan med världen framflyter dess innebörd. Den

arkitektoniska idén kräver att bli förverkligad, men själva detta förverkligande tycks innebära

dess nödvändiga förstörelse. För det faktum att idén förverkligas innebär att den blir en del av

världen, rest i dess mitt som någonting materiellt, synligt, påtagligt. Och då blir den möjlig för

världen att konfrontera, tolka, fördöma. Men hotet som riktas mot konen rör inte i första hand

integriteten hos dess materiella kropp. Den härrör snarare från att en oförstående omgivning

förr eller senare kommer att ta den i självsvåldig intellektuell besittning och göra den till

någonting annat än den är. När konen övertas av denna omgivning andligen (geistigen) förlorar

den sitt värde som bortomvärldslig flyktplats. Istället blir den till någonting som vulgär

tolkning, värdering och fördömelse kan projiceras mot, vilket betyder att själva den synlighet,

soliditet och verklighet som fulländningen av den innebär gör den utsatt för förgörelse.

Systerns tingblivande blir härmed delvis förklarligt genom konens intersubjektiva

symbolik. Broderns objektifiering av henne tycks följa en logik som delvis härrör från att den

kon som byggs åt henne är fullständig, fullkomlig, fulländad. För som Roithamers aggressiva

rädsla gentemot världens självsvåldiga vilja till förståelse antyder, kan en fullkomlig struktur

inte överleva att den tas i besittning av ett mänskligt medvetande. Det kan bara innebära att den

autonomi som konen ännu hade som idé blir upptagen av ett medvetande utanför det, som

förstör dess specificitet. Då blir konen del av en totalitet som inte tillåter den att förbli ett

55

enastående intryck i världen, utan blir del av ett mänskligt sammanhang av nedriga tolkningar.

Byggnaden inordnas då i en större bild och blir del av sin omgivning. Momentet av radikal

annanhet som konen burit på tillintetgörs, och vikten av dess trots förstummas. Att den blir del

av världen gör att dess förmåga att uttrycka ideal kärlek äventyras.

Därmed kan vi försöka oss på en sammanfattning av den underliggande intersubjektiva

logik som konen förkroppsligar inom Korrigering. Roithamers kärlek till sin syster är djup. Av

denna anledning kan bara en fullkomlig, fulländad åtbörd bära upp hans kärlek, som framträder

i hans föreställningsvärld som en konformad struktur. Denna struktur ska samtidigt uppbära två

skilda saker: Roithamers förståelse av sin syster, och ett fullkomligt ting. Men när broderns

faktiskt bygger konen och uttrycker sin kärlek måste dessa två aspekter hamna i konflikt med

varandra. För ett fulländat ting är per definition klart, komplett Det tillåter ingen utveckling;

ingenting kan tillfogas det utan att den förlorar i perfektion. Systern kan alltså inte involvera

sig i denna struktur om den ska kunna Roithamers kärlek på ett absolut sätt, eftersom hennes

inblandning skulle beröva konens dess fulländning. Därför måste hon, som Roithamers

föreställer sig saken, sättas i ett slags vila innan hon intar den, och närma sig dess materiella

kvalitéer. Hennes autonomi uppgår därför helt i den gåva som totalt ska motsvara henne. Konen

är en försegling av hennes inre som han älskar, så hans försök att beröra hennes inre leder till

att hon förlorar detta inre för honom.

I korthet förgör hans kärlek till henne det i henne som går att älska. Istället för att läsa in

psykologiska undertoner i systerns självmord (ett perspektiv som leder till den ofruktbara frågan

varför, som inte äger någon plats inom berättelsen) kan vi läsa denna akt som en tematisk

kulmen på broderns bild av henne. Självmordet fullbordar helt enkelt den intersubjektiva logik

som börjar med Roithamers ständiga iakttagande av systern, och som slutar med att han

överräcker henne en gåva som inte tillåter hennes aktiva, autonoma inblandning i den. I hans

ömsinta gest finns systerns självmord redan föregripet, eftersom gåvan kräver att hon ska bli

ett med en struktur där hon måste existera i en total vila, utan autonomi eller möjlighet till

överraskningar eller förändringar. En sådan stillhet kan bara innebära hennes död som fiktiv

gestalt; därför utträder hon ur narrativet. Detta är den enda autonoma handling som hon

uppvisar under hela bokens förlopp, och med den tar hon slut

Alltså sammankopplas två teman i Bernhards gestaltning av syskonens intersubjektivitet.

Precis som i förra delen, om Roithamer och romanens berättare, behandlas den kunskapande

blickens förgörande inverkan. Och återigen är det viljan att överbrygga avståndet till den andre

som leder till en kollaps i relationen. Denna vilja är kraftigt associerad med kärlek. Relationen

mellan bror och syster kan alltså delvis ses som en förhöjd form av behandling av den tematik

56

som uppstår redan i den första delen, som bygger på ett slags tillgivenhet som riktar sig mot

den andre.

Det som framträder Roithamers och systerns relation är idén om fulländning, som

involverar en helt annan sfär än den världsliga dynamik som är synlig mellan Roithamer och

berättaren. För kärleken uppfattas i Roithamers utsagor som ett fenomen som inte kan vara av

denna världen. Att sända ut kärlek som en åtbörd mot en annan person blir alltså lika med att

sätta två sfärer i kontakt med varandra, som inte kan överleva en sådan beröring.

I en sista rörelse innan vi försöker fånga bokens stil kommer vi nu att se hur Korrigering

antyder denna problematik på ett mera öppet plan; i Roithamers reflektioner kan vi se att texten

själv är medveten om den dynamik som leder till systerns och broderns gemensamma

undergång. Här kopplas också denna intersubjektiva stegring samman med en mera allmän bild

av omöjligheten att skaffa kunskap om världen. Det är detta skeptiska förhållningssätt som

Roithamer gestaltar.

Starr: några kunskapsproblem

”Ett närmande till föremålet”, skriver Roithamer på ett ställe,

gör det mer och mer omöjligt för analysen (Durchdenken) av föremålet som vi närmar oss. Då går vi upp i föremålet och kan inte längre begrunda det, vi begriper det inte ens … För att kunna analysera en sak måste man inta största möjliga avstånd till saken, alltså största möjliga avlägsna position till den saken. Först ett närmande till föremålet som idé, sedan största möjliga avlägsna position till föremålet som vi först närmat oss som idé, för att kunna bedöma och analysera det, vilket som konsekvens innebär upplösningen av föremålet. Konsekvent analys av ett föremål, vilket som helst, innebär upplösning av föremålet, en analys av Altensam exempelvis upplösning av Altensam och så vidare. Men med (och i) den yttersta konsekvensen tänker vi aldrig någonsin, eftersom vi då skulle upplösa allt. (K 223/199f)

Vad Roithamer uttrycker här är ett slags epistemologiskt program, som fördjupar den tematik

vi har spårat i interaktionen mellan syster och bror. Det mest framträdande i hans förklaring är

föreställningen om det lämpliga avståndet mellan kunskapsföremålet och den kunskapande

blicken. För desto närmare man befinner sig föremålet för ens intresse, menar Roithamer, desto

svårare blir det att förstå detta föremål eller att (med tyskans Durchdenken) tänka igenom det.

Anledningen är att vi då själva blir del av föremålet. Bara genom att först iaktta föremålet

genom idén om det (som för Roithamer tycks vara ett slags skydd mellan medvetandet och

världen) kan denna sammanflätning undvikas; endast då är föremålet på rätt avstånd för att det

ska kunna iakttas av jaget utan detta jag riskerar att förlora sig själv. Istället överflyttas nu faran

mot föremålet självt. Den analys som blir möjlig på avstånd inbegriper en attityd som upplöser

57

det objekt som jaget iakttar från sin trygga position. Jaget själv överlever, men tar just genom

denna attityd ut föremålet som det betraktar.

Därmed tycks det finnas en inbyggd antagonism i Roithamers föreställning om kunskap.

I varje situation där ett föremål iakttas tillräckligt noggrant aktiveras en dynamik som ställer

två saker på sin spets: den iakttagande väljer antingen att förgöras av föremålet för sitt intresse

(genom att komma alltför nära det) eller att låta föremålet förstöras av iakttagelsen (genom att

komma alltför nära det). Inget av dessa alternativ tillåter en fredlig samverkan, där den

kunskapande blicken och dess föremål harmonierar, och världen och det iakttagande sinnet står

i samklang. Någon av de ingående parterna måste ge vika i en sådan kontakt. Och alltså innebär

varje beröring att åtminstone en av parterna förgörs.

Namnet Altensam, Roithamers släktgods, framstår här som en metonymi för hela den

omvärld som han behandlar i resten av sin stridsskrift. Detta innebär att Roithamers

kommentarer ger en bakgrund också till relationen med systern, som klargörs av den logik som

hans kommentar uppvisar. För att han ska kunna iaktta systern utan att uppgå i henne måste han

först göra henne till en idé, någonting som tillåter att ett avstånd till henne upprätthålls. Och

först när han etablerat detta avstånd kan han påbörja den förståelseprocess som är nödvändig

för att konen ska kunna byggas – vilket, som i Roithamers allmänna kunskapssyn, leder till att

systern förlorar sin autonomi och går under.

Därmed kan vi se hur den intersubjektiva relationen mellan bror och syster råder under

ett större epistemologiskt resonemang, som Korrigering explicit benämner. Detta antyder att

också deras relation äger ett inslag av den kamp som uppträtt i relationen mellan berättaren och

Roithamer. Som vi minns var också här hotet med uppgåendet i den andres sinne det centrala

temat, som spelades ut i berättarens tolkning av vännens kvarlåtenskap. Den tolkande akten

förstods som stående vid en tröskel, där jaget bara med nöd och näppe kunde behålla sitt

centrum. Vi ser nu att samma slags dynamik löper genom Roithamers förståelseakt, som avser

att uttrycka hans kärlek. I hans språk hörs en konstant osäkerhet för den närhet till systern som

hotar att underminera hans jag. Roithamers resonemang beskriver också intressant nog

dynamiken mellan honom och berättaren. För också berättaren tampas med exakt den

alteritetsproblematik som Roithamer beskriver, där medvetandet uppehåller sig vid gränserna

för det egna och det främmande, och hotar att förgöra eller att förgöras.

Men vi måste identifiera en ytterligare relation, som delvis tycks stå under

alteritetsproblematikens inflytande, och detta är den mellan Roithamer och – Roithamer, som

han framträder för sig själv genom sin text. Det är denna relation som vi ser ekon av i den text

58

vi läser, som i konstanta motsägelser försöker beskriva händelserna kring konen och systerns

undergång.

Som vi redan vet är det dokument som berättaren tolkar och citerar Roithamers

”rättfärdigande” (K 93/76) av de händelser som inträffat i konens efterföljd. Men denna

textkropp har utsatts för djupa snitt. Vad som börjat som ett kompendium av förklaringar på

många hundra sidor har kondenserats av Roithamer till att omfatta endast ett tiotal. Titeln på

verket som vi läser, Korrigering, syftar på denna amputerande verksamhet, där Roithamer givit

sig i kast med att rena sin egen framställning från det som är falskt och oklart. Men detta har

visat sig (som vi förstår genom berättarens kommentar) innebära att nästan allting behövt skäras

av. För redan på väg till systerns begravning börjar Roithamer

korrigera den och korrigera den [manuskriptet] om och om igen och sist och slutligen, som han trodde, genom oavbrutet korrigerande under sin vistelse här i den höllerska vindskammaren efter sin systers död korrigerade den till döds och därmed, som han trodde, förintade den, men efter vad jag vet, och som jag nu konstaterat på den korta stund jag varit i den höllerska vindskammare [sic!] inte förintade … utan gjorde den till en fullständigt ny studie, för förstöringen av studien genom hans hand … var bara liktydigt med skapelsen av en fullständigt ny studie… (K 84/76)

Den anspänning som detta självfokus innebär syns överallt i Roithamers manuskript. I den sista

delen av Korrigering är berättarens enda syfte i princip att skriva ut sådana ställen i materialet

där dessa materiella spår av snittande är tydliga. Så kan han exempelvis konstatera att ordet

människoavskräde (för att ta ett typiskt exempel) i Roithamers manuskript är korrigerat många

gånger om. I dessa noter ser vi avlagringar i Roithamers manuskript som framträder som tydliga

blixtbilder av dess interna motsägelser. De registrerar rörelserna i Roithamers inre och ger en

materiell infattning till de olika tidsskikt som hans påståenden gått igenom i sin beskrivning av

kon och syster.

Vad detta visar är att oron kring relationerna i Korrigering, dess bild av intersubjektivitet,

lutar mot en betydligt större kunskapskritisk tendens i verket. Denna tas till och med upp av

Roithamer explicit, som inte kan acceptera det han själv tidigare hävdat om de händelser som

inträffat, utan ifrågasätter sin förmåga att klargöra dem. Alltså är hans relation till sig själv (i

egenskap av den som skrivit texten som han själv korrigerar) en ytterligare, tredje relation som

dras in i den intersubjektiva dynamiken i Bernhards verk. Denna självkorrigerring är ett slags

spegling av de andra relationerna i Korrigering i vilka Roithamer är involverad, och uttrycker

hela den osäkerhet mot viljan att förstå och inordna, som syns i verkets behandling av

intersubjektivitet.

59

Därmed kan vi säga att Roithamers manuskript, i all dess brokighet och oförmåga att

bestämma sig, utgör en ingång till att analysera den vidare frågan om stil i Korrigering – en stil

som i mångt och mycket övertar den skeptiska attityd som ibland bryter fram i hans förståelse

av sin egen förmåga att nå kunskap om världen allmänt. På vilket sätt påverkar de stilistiska

egenheterna som där uttrycks verkets hantering av intersubjektivitet?

Fuga – den tänkande stilen

’Tis all in pieces, all coherence gone, All just supply, and all relation…

JOHN DONNE

Korrigering är en språkmaskin av ovanlig brutalitet. Den lånar sig ofta till skamlösa överdrifter,

provokationer, och påhopp utan ände. När Roithamer i ett slags existentiell resumé säger att vi

”kommer aldrig till ro” (K 216/194) kan hans ord utan större ansträngning vändas mot sig själva

– också det språk som talar genom honom är rastlöst, anspänt, våldsamt och utan egentlig

riktning. Bernhard är, med Wendelin Schmidt-Denglers bevingade karaktäristik, en

överdriftskonstnär.68 Hans prosa avlossar misantropiska floskler som friska projektiler, och

tillspetsar varje påstående intill gränsen för det meningsfulla. Ingenting sägs definitivt, trots att

varje sats ljuder som den sista. Enligt Verena Ronge uppvisar Thomas Bernhards prosa en

rörelse där textens flöde går framåt genom att motsägelser och stridande provokationer hakas i

varandra.69 Ingenstans uppträder ett påstående som inte snart blir motsagt av ett annat – prosan

uppviglar ständigt en del av sig själv till att ansätta en annan i en våldsam cirkel. Oftast tycks

det dessutom, som Anders Olsson och Daniel Birnbaum noterar, som om Bernhards språk

lösgjort sig från sina fogar och bara flyter genom karaktärerna.70 Ett helt maktspel tar plats med

stilen som scen.

Också de filosofiska inslag som vi spårat i Korrigering råder under denna retorik. Den

kanske synligaste effekten av stilens löshet är att all narrativ rörelse förtrögas. Samuel Frederick

68 Wendelin Schmidt-Dengler, Der Übertreibungskunstler: Studien zu Thomas Bernhard, Wien: Sonderzahl, 2010. 69 Ronge 2009, s.7. 70 Daniel Birnbaum & Anders Olsson, Den andra födan: en essä om melankoli och kannibalism, Stockholm: Bonnier, 1992.

60

argumenterar för att Bernhard fullständigt omkullkastar den norm enligt vilken berättandets

uppdrag är att länka samman händelser så att en meningsfull helhet bildas av deras inbördes

förhållanden.71 Bernhard fyller istället upp passagerna mellan berättelsens få incidenter genom

att dröja kvar vid gestalternas maniska återkopplingar till det som hänt innan, vilket gör att

händelserna i texten aldrig sammanvävs genom meningsfulla övergångar. Varje händelse blir

del i den ändlösa självrannsakan som knyter samman gestalterna (berättaren och Roithamer)

med varandra. Därmed blir det omöjligt att tillskriva texten som möter oss någon enhetlig

mening; språkets första dåd är att spränga de narrativa valven för att fritt kunna ringa bland

ruinerna.

Från detta sabotage söker sig Bernhards stil till ytterligare delar av texten. Av särskild

vikt är de upprepningar som genomflyter de enskilda relationerna där. Gång på gång återvänder

Roithamers ordflod till samma kärna av besattheter, och varierar bara vagt deras innehåll. Han

skriver om konen, godset, systern. Ändå tycks det inte som att hans beskrivningar kommer

någonvart; de stapplar, förlorar sin riktning, driver fram i maniskt kaos. Intrycket som

Roithamers språk ger är att han måste fortsätta att tala, inringa och beskriva, om hans värld ska

hålla samman – alldeles som om denna värld inte fanns till ifall att hans svada avtog. Hans

beskrivningar av skeenden och människor mejslar därför inte ut enskildheter, som läsaren

senare kan lägga samman till en helhet: en färdig karaktärskärna, eller meningsfulla handlingar.

Impulsen bakom hans ältande verkar istället vara en kreativ nödvändighet.

Detta innebär att Roithamers stora uppgörelse med systern-konen-familjen aldrig får

något riktigt avslut. I varje ämne blir det kvar sprickor som han måste fylla ut. Detta har särskild

relevans för förståelsen av hans relation till systern. För den osäkerhet som brodern uttrycker

gentemot sin förmåga att fatta systern följs upp i hans skrivart: precis som resten av språkets

intressepunkter kan systern heller aldrig fångas begreppsligt, på ett slutgiltigt sätt. Roithamers

projekt att bygga konen mot en total kunskap av systern undermineras därmed genom detta

ändlösa återuppsökande av henne, där språket vrider sin lösa mekanism kring hennes namn.

Syskonrelationen följer därför delvis samma logik som berättarens förhållande till Roithamer:

den tar aldrig slut, utan återuppstår vid varje förnyad kontakt med intrycken av systern, och

dessa intryck lägger sig aldrig så att språket enkelt kan fatta dem. Brodern hemsöks av sin egen

förvrängda bild av systern – första gången som fars, andra gången som tragedi. Och språket

iscensätter denna relation.

71 Frederick, Narratives Unsettled, passim.

61

Genom vilka medel uppstår dessa retoriska effekter? Ett av stilens instrument utgörs av

det pågående växelspelet mellan påstående och motsats (tes och antites) som driver språket

framåt. Det är genom denna tendens att våldsam ifrågasätta det innan sagda med en motsatt,

lika stark, lika upplösande överdrift som den bernhardska svadan får sitt egentliga schvung. För

i dess språkliga upprepningar och tematiska återgångar spelar hela tiden impulsen att säga emot,

oftast med samma fanatiska absolutism som det ursprungliga påståendet uppvisat. Bernhards

språk gör inga anspråk på att slutligt bestämma någonting, trots att gestalternas påståenden ofta

gör detta; allting hänger i ständig oro, redo att släppa.

Därmed motverkas gestalternas bestämningar av den andre också på en nivå bortom deras

uttalade anspråk, genom den litterära stilen. Judith Butler har spårat en liknande form av

dialektisk oro i Hegels språk, vilket kanske kan öppna upp den filosofiska betydelsen av denna

attityd hos Bernhard (liksom för den deln hos andra litterära formstormare).72 Det som Hegels

prosa börjar med att hävda och fastslå som bestämt går, menar Butler, alltid sakta över i sin

motsats. Butler kopplar intressant nog samman detta skrivsätt med det specifika ämnet, kärlek,

som den tidiga Hegel-text som hon tolkar avhandlar. Med ett suggestivt infall frågar hon sig

om Hegels motsägelser inte är ett sätt för filosofen att fånga själva rörelsen hos det föremål

som språket beskriver. Detta, menar Butler, antyder hur filosofen uppfattar att kärlekens egenart

hotar att försvinna ifall fenomenet blir fastnaglat inom ett begreppsligt system, som bara med

möda förmår respektera dess form. Stilen blir då en integrerad del av Hegels försök att få

kärleken som sådan att framträda med hela dess dynamik av närmanden, förtroligheter och

avståndstaganden ämnesenligt gestaltade. Språkets rörelse tycks här bli kärlekens egen.

I förhållande till denna stiltolkning kan vi se hur Bernhards specifika ”tes och antites”-

logik uträttar ett djupare filosofiskt arbete i relation till sina föremål. Han upprättar en stilrymd

där inget uttryck tillåts bestämma sitt föremål, för varje fastställt uttryck slits omedelbart ut av

sin motsats. I relation till den filosofiska intersubjektivitet som vi spårat i verkets

relationsgestaltning får detta märkbara effekter. Stilen tempererar de absoluta anspråk som

Roithamer framlägger i sin förståelse av systern, och säkrar därmed den senare från att totalt

uppgå i broderns föreställning. Roithamers själva intensitet är ett uttryck för detta faktum, för

den visar genom en effektiv kontrastverkan hur starkt motståndet mot hans avsikt måste vara.

Och detta ständiga försök att inringa systern innebär att hon måste inta och återinta Roithamers

språk, som en upprepad hemsökelse, för att han ska kunna föreställa sig deras koppling. Alltså

72 Judith Butler, ”To Sense What is Living in the Other: Hegel’s Early Love”, i Senses of the Subject, New York: Fordham University Press, 2015, s. 90-112.

62

förlängs syskonrelationen genom själva det språk som brodern använder för att avgränsa den,

och intar gång på gång hans resonemang. Trots att systerns autonomi försvinner genom att

Roithamers kärlek stillar henne till en kalkvit stenstod, behåller hon alltså en närvaro i det språk

som han nyttjar för att postumt bestämma henne, när hon redan blivit till en autonomilös varelse

i hans sinne. Och så förlängs den filosofiska frågan om alteritet in i stilen själv och upprepas

inom den rastlösa aktivitet som denna still uppvisar gentemot sitt föremål. Den andre släpper

inte taget om den som kväst henne, utan flyter in i de ord som inte kan annat än söka upp henne

gång på gång.

Den monopoliserande formen hos Bernhards stil i Korrigering är alltså ingen tillfällighet.

Den möjliggör en kontrast genom vilken anspråket hos den som talar (brodern) och stilens vilja

att tillmötesgå dem (att förgöra systerns närvaro) hamnar i en tydlig kontrast, som är filosofiskt

betydelsefull. I relationen mellan Roithamer och berättaren blir stilen dessutom till ett levande

uttryck för deraas intersubjektiva dynamik. Trots att deras samvaro är postum kan berättarens

reflektioner kring Roithamer förstås som en sorts möte, där den ena parten (berättaren) blir

bokstavligen över-talad av den andre (Roithamer) för att han kommer alltför nära dennes språk,

dennes värld. För i takt med att berättaren fördjupar sitt studium av Roithamers kvarlåtenskap

upptar han, som vi har sett, formuleringar och retoriska vändningar från denna, tills han bara

lever kvar i marginalen av sitt citerande.

Möjligen kan detta ytterligare belysas genom Martin Bubers tankar om det dialogiska

språket – ett centralt inslag i hans förståelse av intersubjektivitetens fenomen.73 I enlighet med

sin filosofiska metod fastställer Buber en fundamental åtskillnad mellan två typer av

mellanmänsklig kommunikation: Gerede, tal (eller rentav snack) och Gespräch, samtal. Den

senare formen av kontakt, samtalet, innebär att språket skapar ett mellanrum där två autonoma

individer kan mötas i förbehållslöst samspråk. Som vi sett tidigare är det avgörande för Buber

att de ingående parterna kommer varandra nära inom ett omedelbart möte, där ingen kan

dominera den andre. Detta kräver, enligt Buber, att de ingående parterna inte håller tillbaka

någonting av sig själva, utan blottar hela sitt väsen för att motta den andres svar. Det handlar

om ett slags tilltal som öppnar upp jaget för den andres påverkan, vilket skapar samma respons

hos den andre. För detta mottagande innebär att samtalet kan fortgå, att det inträffar i ett nu där

dess förlopp inte är bestämt, utan följer det växelspel som uppstår i utrymmet mellan de enskilda

personernas respektive involvering i varandra. Man väntar sig ett svar från den andre, vilket

73 I min förståelse av Bubers tankar kring dialogen följer jag Siegfried Meike, Abkehr vom Subjekt: Zum Sprachdenken bei Heidegger und Buber, Freiburg: Verlag Karl Aber, 2013, s. 231ff. De relevanta argumenten av Buber hittas i Martin Buber, Zwiesprache: Traktat vom dialogische Leben, Heidelberg: Schneider, 1978.

63

innebär att den andres autonomi förutsätts i själva formen för tilltal. För bådas autonoma och

aktiva medverkan är en förutsättning för relationens fortsättning.

Som språklig attityd är Gerede, snacket, motsatsen till detta. Här talar den ene till den

andre utan att vänta sig något svar. Den andres hela väsen reduceras till att ta till sig den talandes

ord. Alltså finns det ingenting som kan framträda ur den andres inre som skulle rubba på den

talandes jag. Till skillnad från det direkta mötet är den andre då frånvarande, också om hon kan

stå i fysisk person framför den talande. Hon äger ingen verklighet som skulle kunna trycka in i

den talandes perspektiv och förskjuta dess tyngdpunkt, vilket innebär att hon väsentligen är

tystad. I Gerede går det viktigaste momentet från den andres alteritet bort, nämligen hennes

absoluta förmåga att överraska mig.

Bubers uppdelning hjälper oss att förstå de stilistiska inslagen i berättarens relation till

sin vän i Korrigering. Berättaren upplever ett slags kommunikationshandling i Roithamers

testamenterande av sin kvarlåtenskap till honom – han ser det som en gest vars innebörd

väsentligen är att han ska förlora sig i texten, förgöras i dess flöde. Berättarens val att ta sig an

manuskripten är därmed svaret på ett tilltal, men ett som egentligen inte kan besvaras eftersom

dess upphovsman är död. Roithamer är närvarande för honom i manuskripten, men framträder

där inte som en person som kan bemötas. Berättaren är utsatt för sin väns tilltal, men utan att

kunna besvara det.

Detta fördjupar det inflytande som Roithamers postuma aktiviteter utövar på berättaren.

Det språk som Roithamer talar tycks vända sig mot berättaren, men utan att tillåta ett aktivt

ingripande eller utbyte. Berättaren hamnar i ett kommunikationsförhållande som är ensidigt.

Och denna ensidighet syns i hans gradvisa övertagande av de olika resonemangen i Roithamers

manuskript, som snart intar den plats i berättarens redogörelse där denne avsåg att placera sin

beskrivning av sin vän. Den ovillkorlighet som stilen i Roithamers passager uppvisar är alltså

en förlängning av denna brutna intersubjektiva kontakt; en etableras bara för att omedelbart gå

över i ett talflöde utan talare. Roithamers absoluta stil är uttrycket för detta förnekande av

berättarens autonomi, som snart skjuts undan av orden som slår mot honom.

Sammanblandningen mellan de båda, som delvis innebär ett förgörande av berättarens

jag (men också Roithamers jag så som det uttrycks i hans kvarlåtenskap), är även den grundad

i stilens mera allmänna manér. Bernhards stil tillåter inte specifika, väl utmejslade individer att

framträda ur textens flöde. De figurer som existerar där är snarare namn eller positioner, ett

slags trattar som en monoton, ospecifik röst låter genom. Stilen gestaltar därmed

sammanblandningen av Roithamers och berättarens perspektiv, en process vars dynamik vi

spårat i vårt inledande kapitel. Den övergång där berättaren blir till ett kärl för Roithamers språk

64

finns därmed antydd sedan innan, i den likhet med vilket de talar/skriver. Denna postuma

instigning av Roithamers medvetande i berättaren är alltså en i språklig affär, möjlig bara inom

den stilistiska omgivning där den händer. Detta innebär inte endast att en intakt individ möter

en annan och övertygas och tar över dennes språk. För inom Bernhards stilrymd finns inga

större skillnader mellan de sätt som de olika gestalterna talar på, så deras utbyten blir ett slags

förlängningar av stilens generella ton. Deras utbytbarhet är en funktion av språket, som då ger

en särskild bild av intersubjektivitet som fenomen.

För att förstå detta är det viktigt att inse skillnaden mellan de monologer som flyter genom

Bernhards gestalter och den medvetandeström som den litterära modernismen känns igen på.

Bernhards gestaltningar av tänkandets processer handlar inte första hand om den

sammanblandning av sinnesintryck, inre stämningar och tankekomplex som genomfar

protagonisternas rastlösa sinnen i sådana paradigmexempel som Virginia Woolf, James Joyce

eller Marcel Proust. Det stilistiska upplägget i Bernhards romanmonologer kommer mycket

närmare det slags gestaltning av tänkande som Anthony Uhlmann spårar i denna modernistiska

kanon, som han läser i motstånd mot den standardbild där de ses som besatta av gestalta den

subtila sammanblandning av den yttre världen och det inre.74 I sin stilistiska särart är Bernhard

betydligt närmare senmodernister som Samuel Beckett, vars gestaltningar av sinnessvikt,

ensamhet och tarmbesvär inte alls försöker återge det hudnära tryck mot sinnena varigenom

världen smeker själen. Hos både Bernhard och Beckett är det monologiska språket snarare ett

slags maskin av självhänvisningar, där gestalterna går vilse i sitt språk snarare än i intrycken av

en omgivning som är extern i förhållande till dem.

Med hjälp av denna kontrast blir det enklare att förstå den samlade verkan av Bernhards

stil på den intersubjektiva tematiken som vi spårat i Korrigering. Textens stil är intimt

sammankopplad med den övergripande gestaltningen av medvetanden i verket. Gestalternas

våldsamma samröre med varandra och med läsaren är därmed i hög grad beroende av vad stilen

som helhet uträttar. Vad jag försökt antyda ovan är något av den dynamik och rörlighet som

stilen skapar i relationen mellan dessa medvetanden – hur den luckrar upp skillnader, hur den

gestaltar maktförhållanden, hur den utpekar motsättningar mellan gestalternas projekt och deras

förverkligande, och hur den projicerar relationernas problem på hela det tak av språk som väger

över dem. I det ständiga växelspelet mellan monoton absolutism (som befäster världen, inringar

den, uppfattar den som klar och avverkad) och de ekon som hemsöker varje försök till

slutgiltighet, kan vi se hur Bernhard låter stilen ingå i ett intimt förhållande med

74 Uhlmann, Thinking in Literature, passim.

65

intersubjektivitet som filosofiskt tema, vilket han även gestaltar i verkets mellanmänskliga

relationer.

För både alteritet och intersubjektivitet som helhet är stilen en verksam kraft som

förlänger verkets teman; de slutar inte där romangestalterna tillfälligt släpper dem, utan dröjer

kvar i stilen som inringar hela deras aktivitet inom fiktionen. Stilen gör därmed någonting

specifikt med intersubjektivitet i Bernhard. Den gör att problemet inte bara behandlas genom

att enskilda medvetanden kommer i kontakt med varandra i skilda scener och beskrivs i sin

interaktion – vilket är den realistiska romanens sätt att följa mellanmänsklighetens

förgreningar.75 Hos Bernhard är stilen i sig minst lika rörlig, minst lika aktiv i förloppen som

gestalterna själva, vilket gör det omöjligt att reducera den intersubjektiva problematiken till att

handla bara om gestalterna och deras samröre. Stilen är en aktör lika verklig och

handlingskraftig som de, och påverkar därmed det filosofiska innehållet.

Vi kan därmed göra en generell poäng om Thomas Bernhards stil, som i korthet ringar in

dess filosofiska halt. Denna stil skarvar inte ut karaktärer eller beskriver en social rymd där de

ingår kopplingar som omvandlar deras psyken. Men den är heller inte abstrakt, argumenterande

eller generaliserande på det sätt som den gängse filosofiska prosan förväntats vara. Istället rör

stilen sig i ett slags mellanrum, där den upptar intersubjektivitens problem med filosofiska

anspråk, men utan att helt ignorera dess utveckling inom relationerna mellan dessa fiktiva

gestalter. Det är omöjligt att förstå vidden av intersubjektivitetens problematik i Bernhard om

inte prosans vanor tas upp till beaktande. Den är villkoret för hela den dynamik mellan

medvetandena som utgör sättet som Korrigering utfrågar alteritetens fenomen, och sättet på

vilket tänkandet kring intersubjektivitet kan iakttas i verket.

75 De komplexa intersubjektiva situationer som då uppstår har setts som särskilt intressanta av moralfilosofer som Martha Nussbaum och Iris Murdoch. För en redogörelse över denna tendens inom anglo-analytisk filosofi, se Nora Hämäläinen, A literary turn: rethinking the roles of generalization and theory in Anglo-American moral philosophy. Diss. Helsinki: Helsingin yliopisto, 2009.

66

Summa – filosofi i litteratur

A thing of beauty is a joy forever

JOHN KEATS

I början av denna undersökning frågade jag mig hur en tolkning av en skönlitterär text skulle

se ut om undersökningens uppdrag var att iaktta textens tänkande; och jag valde

mellanmänsklighet som en filosofisk tematik med särskild potential att inträda i

skönlitteraturen. Inom dessa ramar läste jag Thomas Bernhards roman Korrigering. Min blick

föll på textens framställning av relationer, och jag analyserade det sätt på vilket de litterära

gestalterna i verket förhåller sig till varandra, och hur verket som estetisk helhet förhåller sig

till dessa gestalter. Med hjälp av begreppen intersubjektivitet, alteritet och autonomi ville jag

utpeka den filosofiska laddning som dessa gestaltningar gav uttryck åt, för att kunna läsa dem

som delar av vissa trender inom 1900-talets filosofihistoria.

I Korrigering gestaltar Bernhard intersubjektivitet genom två förhållanden: det ena

mellan den namnlösa berättaren och dennes vän, det andra mellan vännen och hans syster. Båda

relationerna försiggår i ett tillstånd av extrem anspänning; i båda två existerar en tydlig

maktdynamik mellan de ingående parterna. Och i beröring med den språkliga struktur som bär

upp texterna får dynamiken inom dessa relationer en särskild filosofisk innebörd.

Hur ser denna dynamik ut? Den uttrycker sig främst genom textens behandling av den

kunskapande attityden, som iscensätts inom båda relationerna. Här försöker en gestalt fånga

den andre genom en akt av förståelse, som avser att beskriva den andre på ett uttömmande sätt.

Men denna ansats misslyckas. Istället fastnar relationen i en rastlös pendelrörelse, där den ena

gestalten närmar sig den andre, bara för att snart förlora kontakten igen. Texten presenterar inte

sitt tänkande kring intersubjektivitet i form av en explicit filosofisk doktrin, utan beskriver

snarare de attityder som binder samman de fiktiva gestalterna. Det är genom gestaltningen av

dessa attityder, inbäddade i verkets språk, som Korrigering som text blir filosofiskt aktiv.

Hur uttrycker texten denna aktivitet? Här finns vissa skillnader mellan de två förhållanden

som skildras. I det förra fallet gestaltas relationen mellan berättaren och hans döde vän. Det

första filosofiska elementet i denna relation är berättarens vilja att förstå vännen – ansatsen till

begripliggörande är den attityd som inleder hela den maktdynamik som relationen råder under.

Det andra inslaget är rumsligheten: berättaren finner sig utsatt för vännens postuma inflytande

genom den spatiala omgivning där han befinner sig, i vännens gamla boning. Denna utsatthet

leder till berättarens jagförlust, en tendens som når sin kulmen när han uppfattar att vännen

67

postumt handlar genom honom. Så blir berättarens autonomi slutligen utsatt för ett djupt

trauma, vilket äventyrar hans förmåga att beskriva det som inträffat. För relationens interna

förvecklingar omöjliggör ett objektivt berättande.

Den andra relationen i Korrigering pågår i sviterna av denna maktdynamik, men utvecklar

samtidigt sin egen. I den skriftliga kvarlåtenskap som berättaren sorterar beskriver hans vän

utförligt sitt projekt att uppföra en massiv konformad byggnad som boplats åt sin syster. Över

ett antal passager, som citeras av berättaren, framträder de faser som detta projekt genomgår i

vännens föreställning. Han vill ge konen som gåva till systern, som tecken på sin kärlek till

henne, och spekulerar kring denna gest och dess effekter.

Även i vännens reflektioner framträder vissa huvudlinjer. Han försöker gradvis förstå

varje aspekt av sin syster i relation till en värld av materia, vilket innebär att hon blir alltmer

förtingligad i hans föreställning. Att brodern beskriver henne mer och mer som ett föremål

innebär att hennes autonomi förnekas, och hon förlorar sin förmåga att hävda sin fria vilja. I

slutändan blir hon i broderns fantasi ett med konen; och det specifika i hennes inre liv, hennes

alteritet, uppgår i denna materiella struktur.

Detta förlopp följer en bestämd logik, som antyder dess filosofiska innebörd. För att

uttrycka sin kärlek till systern måste brodern ge henne en fulländad gåva som fullkomligt

överensstämmer med hennes väsen; bara så, resonerar han, kan hon bli fullständigt lycklig. Men

en sådan perfekt idé måste vara konkret, förverkligad, förvärldsligad, för perfektion kräver att

få existera i världen. Så brodern väljer att bygga en arkitektonisk struktur som helt motsvarar

systern. Men för att motsvara perfektionen hos ett materiellt ting måste systern bli lika stilla

som det, och hennes absoluta lycka ska bevisa detta tillstånd (eftersom den lyckliga är

behovslös, ändras hon heller inte). Till det som är fulländat kan ingenting heller tilläggas.

Broderns fantasi om systern kan därför inte erkänna henne något utrymme för intellektuell

spontanitet, eller se i henne en autonom individ. För skulle hon ha en sådan frihet, kunde hon

vända sig mot gåvan och fritt ingripa i den genom att förstå och omtolka den, vilket skulle störa

dess fulländning. Därmed utplånar broderns kärlek till systern hennes inre, som är det i henne

som kan älskas.

Mellanmänsklighetens problem är här intensivt närvarande. Båda relationerna som vi följt

spårar förlusten av autonomi, och inom båda börjar denna process med att den kunskapande

attityden, försöket att förstå, riktas mot en nära människa. Denna dynamik sker i omgivningar

där rumslighet äger en stor symbolisk tyngd: den döda vännens vindskammare där berättaren

vistas, eller den stora konformade byggnad som vännen uppfört åt sin syster. Men den

filosofiska betoningen i relationerna skiljer sig åt. I den förra (mellan berättaren och vännen)

68

spåras främst den iakttagande partens autonomiförlust, medan den andra (mellan bror och

syster) fokuserar på hur den iakttagna partens alteritet förgörs. Och i båda fallen åtföljs

gestaltningarna av en aktiv, rörlig stil.

Dessa tonskiften antyder hur intimt sammanvävd den intersubjektiva dynamiken i

Korrigering är med språket som bär den: det filosofiska tänkandet utspelar sig lika mycket i

romanens ord som i skildringen av dess gestalter. Det är stilens våldsamma upprepningar som

gör att relationerna ständigt återvänder, trots att gestalterna uppfattar sig vara klara med dem.

Ordens monotona flöde föregriper också något av den autonomiförlust som gestalterna

genomgår, som innebär att deras perspektiv sammanblandas. Det är i dialektiken mellan

gestalternas vilja att förstå varandra och språkets ovilja att låta dem göra det på ett uttömmande

sätt, som Korrigering allra kraftigast uppvisar sitt filosofiska tänkande.

Bernhards språk lånar sig inte till realistiska djupdykningar, men inte heller till

avgränsade filosofiska abstraktioner. Istället rör sig hans ord på en mellannivå, där de tillåter

gestalter att träda fram ur språkets flöde, men utan att ge dem alltför säregna röster. Gestalternas

interaktioner kan därför ses som punkter i texten där språket hamnar i en reflekterande rörelse,

som inringar mellanmänsklighetens problem genom att ständigt återkomma till vissa aspekter

av gestalternas relationer. Det är i denna rastlösa attityd som textens tänkande syns.

Bilden av intersubjektivitet i Korrigering kan därmed sammanfattas i några enskilda

punkter. Hos Thomas Bernhard är det mellanmänskliga umgänget en allvarsam lek. I varje

närmande av den andra personen finns ett inbyggt hot, som aktualiseras genom viljan att förstå

henne. Denna vilja kan bara leda till en maktdynamik som tilltar i intensitet och alltid slutar i

ömsesidigt trauma. Inget ont uppsåt krävs för denna destruktiva stegring, för det är ur själva

tillgivenheten gentemot den andre som förödelsen föds. Försöket att bli klar med en annan

person, att sammanfatta henne, leder endast till att hon återvänder i förvrängd form. Och denna

hemsökelse, där relationen fortgår samtidigt som den förgörs, tycks härröra ur gestalternas

djupa vilja att kommunicera, förstå och förklara med ord. Förtrycket av den andre är inbyggt i

språket, och texten tänker det.

Detta gör Thomas Bernhard till en av de stora pessimisterna i den efterkrigstida

litteraturen, och Korrigering till hans kraftiga credo. Men som vi sett är denna motmänskliga

attityd belägen på ett djupare plan i texten än vad som syns i den nakna misantropi som yttrar

sig i gestalternas tal. Denna textens grundattityd visar avgörande likheter med den filosofiska

impuls som utfrågar ett fenomen genom att konstant pröva det från olika håll, vilket antyder

dess hemhörighet i en kontext av tänkande. Vad vi har iakttagit i detalj är en särskild behandling

av intersubjektivitet, som lånar från 1900-talets tänkande kring ämnet, men som ställer det i ett

69

sammanhang där dynamiken mellan de behandlade idéerna framträder på ett nytt sätt. I

samband med detta omformulerar Korrigering vissa av dessa idéer, och ingriper därmed i

förutsättningarna för den filosofiska förståelsen av mellanmänsklighet.

Att den skönlitterära prosans förmåga till filosofiskt tänkande framträder i detalj erbjuder

också fler tillfällen till tänjning av idéhistoriens gränser. De retoriska mekanismer som bär upp

tänkandets rörelser blir särskilt relevanta att granska i de variationer som de uppvisar i olika

tider. Liksom en filosofisk traktats poänger utgör kulmen på dess argumenterande rörelser, är

stilflödet i den skönlitterära texten en förutsättning för att dess idéinnehåll ska få en särskild

form. För att förstå det filosofiska tänkandets historiska föränderlighet är det befogat att

analysera den skönlitterära texten som ett rum som filosofin då och då uppsöker för att repetera

inför en offentlighet, där den gör bruk av ett mera begränsat register av uttryck. I dessa

utrymmen går det att avlyssna tänkandets språk i ett annat tonläge, som visserligen inte är mera

exakt än det som ljuder i dess hävdvunna genrer, men som låter den rörliga bakgrund att

framträda som ligger under dess gängse yttringar. Så erbjuder det detaljerade studiet av

skönlitteraturen en inväg till de varierade uttryck som det filosofiska tänkandet uppvisar i sin

gång genom historien, och som sällan finner vila i fasta former.

70

Litteratur Abdelwahed, Imed, “Kunst und Totalität zur Darstellung eines ästhetischen Verfahrens in

Thomas Bernhards Prosawerk”. Diss. Universittät Hamburg, 2012 Adams, Hazard, The Offense of Poetry, University of Washington Press, Seattle, Wash., 2008. Agnese, Barbara, Der Engel der Literatu: Zum Philosophischen Vermächtnis Ingeborg

Bachmanns, Passagen-Verlag, Wien, 1996. Agosta, Louis, A Rumor of Empathy: Rewriting Empathy in the Context of Philosophy, Palgrave

Macmillan, New York, 2014. Arenz, Anne, Der Geistesmensch und das Scheitern seiner: Studien in "Kalkwerk" und

”Korrektur" von Thomas Bernhard, München, Grin Verlag, 2011. Avramides, Anita, Other minds, Routledge, London, 2001. Bachtin, Michail, Dostojevskijs poetik, övers. Lars Fyhr och Johan Öberg, Antrophos, Gråbo,

2010. Bernhard, Thomas, Korrigering, övers. Jan-Erik Bornlid, Bokförlaget Tranan, Stockholm,

2014. Bernhard, Thomas, Korrektur, Suhrkamp, Frankfurt am Main, 2005. Birnbaum, Daniel & Olsson, Anders, Den andra födan. En essä om melankoli och kannibalism,

Bonnier, Stockholm, 1992. Bornemark, Jonna, ”Kunskapens gräns, gränsens vetande: en fenomenologisk undersökning av

transcendens och kroppslighet”. Diss. 2009, Södertörns högskola. Buber, Martin, Jag och du, övers. Curt Norell och Margit Norell, Dualis, Ludvika, 1990. Butler, Judith, Subjects of desire: Hegelian reflections in twentieth-century France, Columbia

University Press, New York, 2012. Butler, Judith, Senses of the Subject, Fordham University Press, New York, 2015. Cavell, Stanley, Disowning Knowledge: In Seven Plays of Shakespeare, Cambridge University

Press, New York, 2003. Cavell, Stanley, In quest of the ordinary: Lines of Skepticism and Romanticism, University of

Chicago Press, Chicago, 1994. Cavell, Stanley, The Claim of Reason, Oxford University Press, Oxford, 1979.

71

Clausen, Christopher, The place of poetry: Two Centuries of an Art in Crisis, University Press

of Kentucky, Lexington, 2015. Deleuze, Gilles, Proust and Signs, övers. Richard Howard, Continuum, London, 2008. de Dobay Rifelj, Carol, Reading the other: novels and the problem of other minds, University

of Michigan Press, Ann Arbor, 1992. Eyckeler, Franz, Reflexionspoesie: Sprachskepsis, Rhetorik und Poetik in der Prosa Thomas

Bernhards, Erich Schmidt Verlag, Berlin, 1995. Fareld, Victoria, Att vara utom sig inom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet.

Diss. Göteborgs universitet, 2007. Fassbind, Bernard, Poetik des Dialogs: Voraussetzungen dialogischer Poesie bei Paul Celan

und Konzepte von Intersubjektivität bei Martin Buber, Martin Heidegger und Emmanuel Levinas, Fink, München, 1995.

Forsberg, Niklas, Language Lost and Found: on Iris Murdoch and the Limits of Philosophical

Discourse, Bloomsbury, London, 2015. Franke, William P., A Philosophy of the Unsayable. University of Notre Dame Press, Notre

Dame, 2014. Fraund, Thomas, Bewegung, Korrektur, Utopie: Studien zum Verhältnis von Melancholie und

Ästhetik im Erzählwerk Thomas Bernhards, P. Lang, Frankfurt am Main, 1986. Frederick, Samuel, Narratives Unsettled: Digression in Robert Walser, Thomas Bernhard, and

Adalbert Stifter. Northwestern University Press, Evanston, Ill., 2012. Fülöp, Erika, Proust, the One, and the Many: Identity and Difference in A la recherche du temps

perdu, Maney, Leeds, 2012. Gallagher, Catherine & Greenblatt, Stephen, Practicing New Historicism. University of

Chicago Press, Chicago, 2007. Glendinning, Simon, On being with others: Heidegger, Wittgenstein, Derrida, Routledge,

London, 2006. Helms-Derfert, Hermann, Die Last der Geschichte: Interpretationen zur Prosa von Thomas

Bernhard. Böhlau, Köln, 1997. Heyl, Tobias, Zeichen und Dinge, Kunst und Natur. Intertextuelle Bezugnahmen in der Prosa

Thomas Bernhards, P. Lang, Frankfurt am Main, 1995. Honegger, Gitta, Thomas Bernhard: The Making of an Austrian, Yale University Press, New

Haven, 2012.

72

Hägglund, Martin, Dying for Time: Proust, Woolf, Nabokov, Harvard University Press,

Cambridge, 2012. Hämäläinen, Nora, “A literary turn: rethinking the roles of generalization and theory in Anglo-

American moral philosophy”. Diss. Helsingin yliopisto, Helsinki, 2009. Jahraus, Oliver, Das 'monomanische' Werk : Eine strukturale Werkanalyse des Œuvres von

Thomas Bernhard, P. Lang, Frankfurt am Main, 1992 Jay, Martin. 2011. Historical explanation and the event: reflections on the limits of

contextualization, New Literary History, 42, 557-571. Johannisson, Karin, Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Norstedts,

Stockholm, 2014. Josipovici, Gabriel., What Ever Happened to Modernism?, Yale University Press, New Haven,

2010. Jurgensen, Manfred, Der Kegel im Wald oder die Geometrie der Verneinung, Frankfurt am

Main, Lang, 1981. Knape, Joachim & Kramer, Olaf Rhetorik und Sprachkunst bei Thomas Bernhard.

Königshausen & Neumann, Würzburg, 2011. Kohlenbach, Margarete, Das Ende der Vollkommenheit: zum Verständnis von Thomas

Bernhards "Korrektur", Gunter Narr, Tübingen, 1986. Landy, Joshua, Philosophy as Fiction: Self, Deception, and Knowledge in Proust, Oxford

University Press, Oxford, 2009. Last, Nana, Wittgenstein's House: Language, Space, & Architecture, Fordham University

Press, New York, 2008. Long, Jonathan James, The novels of Thomas Bernhard, Boydell & Brewer, Woodbridge, 2001. Martin, Charles W, The Nihilism of Thomas Bernhard: The Portrayal of Existential and Social

Problems in his Prose Works, Rodopi, Amsterdam, 1995 Meister, Christoph, Ein Roman und sein Schauplatz: die Logik des erzählten Raums bei Thomas

Bernhard, P. Lang, New York, 1989. Mensch, James R., Levinas's existential analytic: A commentary on Totality and Infinity,

Northwestern University Press, Evanston, 2015. Merleau-Ponty, Maurice, The visible and the Invisible, övers. Alphonso Lingis, Northwestern

University Press, Evanston, 1968. Moi, Toril. “The Adventure of Reading: Literature and Philosophy, Cavell and Beauvoir”,

Literature & Theology, vol. 25, nr. 2, 2011, 125-144.

73

Monser, Corinna, “Rationalität und Bildlichkeit: das Verhältnis von Naturwissenschaft und

Dichtung in Thomas Bernhards Korrektur”. Diss. Düsseldorf Universität, 1993. Murdoch, Iris, Existentialists and mystics: Writings on Philosophy and Literature, Allen Lane,

New York, 1998. Naqvi, Fatima, How We Learn where We Live: Thomas Bernhard, Architecture, and Bildung.

Northwestern University Press, Evanston, 2016. Nienhaus, Birgit, Architekturen und andere Räume: Raumdarstellung in der Prosa Thomas

Bernhards, Tectum Verlag, Marburg, 2010. Nightingale, Andrea, Genres in dialogue: Plato and the construct of philosophy, Cambridge

University Press, Cambridge, 2000. Nussbaum, Martha, “Objectification”, Philosophy & Public Affairs, vol. 24, nr. 4, 1995, 249-

291. Nussbaum, Martha, Love's knowledge: Essays on philosophy and literature, Oxford University

Press, New York, 1992. Nussbaum, Martha, "The window: knowledge of other minds in Virginia Woolf's To the

Lighthouse." New Literary History, vol. 26, nr. 4, 1995, 731-753. Overgaard, Sören, Wittgenstein and Other Minds: Rethinking Subjectivity and Intersubjectivity

with Wittgenstein, Levinas, and Husserl, Routledge, New York, 2013. Purdy, Daniel, On the Ruins of Babel: Architectural Metaphor in German Thought, Cornell

University Press, New York, 2011. Quentin Skinner, "Meaning and Understanding in the History of Ideas", History and Theory,

8:1 (1969), 3-53. Ronge, Verena, Ist es ein Mann? Ist es eine Frau?: die (De)Konstruktion von

Geschlechterbildern im Werk Thomas Bernhards. Böhlau Verlag, Köln, 2009. Santoni, Ronald, Sartre on Violence: Curiously Ambivalent, Pennsylvania University Press,

Pennsylvania, 2003. Schmidt-Dengler, Wendelin. Der Übertreibungskunstler: Studien zu Thomas Bernhard,

Sonderzahl, Wien, 2010. Schulte-Ebbert, Nico, Die Gewalt des Anderen: Aggression und Aggressivität bei Thomas

Bernhard, Logos Verlag, Berlin, 2015. Siegfried, Meike, Abkehr vom Subjekt: Zum Sprachdenken bei Heidegger und Buber, Alber,

Freiburg im Breisgau, 2010. Steiner, George, The poetry of thought: from Hellenism to Celan, New Directions Publishing,

New York, 2014.

74

Steingröver, Reinhild, Thomas Bernhards Philosophische Affinitäten: Zum Anspielerischen

Umgang mit Heidegger, Schopenhauer und F. Schlegel in “Korrektur", “Der Untergeher" und “Alte Meister", University of Michigan Press, Michigan, 1999.

Theunissen, Michael, The Other: Studies in the Social Ontology of Husserl, Heidegger, Sartre

and Buber, övers. Christopher Macann, MIT Press, Cambridge, 1984 Treanor, Brian, Aspects of alterity: Levinas, Marcel, and the contemporary debate. Fordham

University Press, Bronx, 2006. Uhlmann, Anthony, Thinking in Literature: Joyce, Woolf, Nabokov. Harvard University Press,

Cambridge, 2011. Weiss, Gernot, Auslöschung der Philosophie: Philosophiekritik bei Thomas Bernhard,

Königshausen & Neumann, Würzburg, 1993. White, Hayden, The content of form: Narrative Discourse and Historical Representation, Johns

Hopkins University Press, Baltimore, 1990. Wisdom, John, Other Minds, Blackwell, Oxford, 1965. Wittgenstein, Ludwig, Filosofiska undersökningar, övers. Anders Wedberg, Thales,

Stockholm, 1992. Yousef, Nancy, Romantic Intimacy. Stanford University Press, Stanford, 2013. Zahavi, Dan, "Beyond empathy. Phenomenological approaches to intersubjectivity", Journal of

Consciousness Studies, 8:5-6, 2001, pp. 151-167. Zamir, Tzachi, Double Vision: Moral Philosophy and Shakespearean Drama, Princeton

University Press, Princeton, 2011. Zimmermann, Elias, “Aporetische Architekturen: Der physiognomische Raum in Thomas

Bernhards Korrektur und in der späten Philosophie Ludwig Wittgensteins”, Studia Austriaca, 23, pp. 5-36.