1

Manliga snillen och tokiga feminister

En analys av mediernas rapportering kring tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet våren 2002

Av Gunilla Jarlbro

1

INNEHÅLL 1. INLEDNING

Metod och material Teoretiska utgångspunkter och en resumé Kronologi

2. VAD FICK VI VETA – OCH VARFÖR JUST DETTA? Sju veckor med Gerner Män som opinionsbyggare Enade vi står Vad uppmärksammades och vad uppmärksammades inte Tokfeministerna är i farten Män är från Mars och kvinnor är från vettet Pajkastning – fast bara åt ena hållet Låt förnuftet segra Kloka män och intriganta kvinnor

3. TILL SIST… REFERENSER

1

1. INLEDNING Den 18 oktober 2002 installerades Kristian Gerner, som professor i historia, vid Lunds universitet. Sydsvenska Dagbladet beskrev händelsen med följande rubrik; ”Omstridd professor installerad” (20021018). Ytterst få tjänstetillsättningar vid landets högskolor och universitet brukar bli debatterade i medierna och anses troligen inte heller ha något större nyhetsvärde för en bredare medborgarskara. Så var dock inte fallet i samband med tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet våren 2002. Tillsättningsärendet kom att bli en pressföljetong som startade den 28 mars 2002 i Sydsvenska Dagbladet med rubriken: ”Bråk om professors kvinnosyn”. Såväl vid Lunds universitet som vid andra av landets lärosäten diskuterades detta tillsättningsärende flitigt under benämningen Gernerfallet. Själv fick jag ofta frågan från kolleger runt om i landet; Vad håller ni på med i Lund? Under den tid debatten pågick visste jag lika lite, eller lika mycket som merparten av alla andra anställda vid såväl Lunds universitet, som vid andra lärosäten dvs. den bild av ärendet som jag hade kom huvudsakligen från medierna. Frågan är då hur väl medierna uppfyllde sitt uppdrag i detta fall? Givetvis kan det finnas olika synsätt på hur medierna i praktiken ska fungera i samhället. I denna rapport har jag dock som utgångspunkt 1994 års pressutredning när det gäller mediernas huvuduppgifter, nämligen att medierna ska ge information, granska och vara ett forum för debatt. Medieforskaren Thurén, har i en studie av åsiktsbildningen veckorna efter attacken mot World Trade Center (Leth och Thurén 2002), haft den brittiske liberalen John Stuart Mills syn på mångfalden när han argumenterade i sitt försvar för yttrandefriheten, som utgångspunkt för analysen. Även i föreliggande arbete går det att införliva Mills tankegångar. Enligt Mill vet den som bara sett en sida av en sak inte mycket om den och han skriver i boken Om friheten (1859), att alla åsikter ska få komma till uttryck i offentligheten och formulerar sitt huvudargument enligt följande: Att vägra att lyssna till en mening, emedan man är säker på att den är oriktig är att anta att den egna vissheten är detsamma som den absoluta vissheten. All nedtystande av en debatt förutsätter att man betraktar sig som ofelbar. (Mill 1984:24) Föreliggande rapport är således en analys av mediernas, närmare bestämt dagspressens rapportering kring det s.k. Gernerfallet. De frågor som analysen ska försöka besvara är bl.a. om de undersökta tidningarna presenterade olika åsikter i samband med det aktuella tillsättningsärendet? Fick den läsare som läste en tidning en tillräckligt bred och fyllig presentation av ärendet? Fick de läsare som tog del av flera tidningar en sådan bild? Vad som däremot inte kommer att diskuteras är huruvida det som beslutades i ärendet var rätt eller fel. Studien har initieras och finansierats av Områdesstyrelsen för humaniora och teologi vid Lunds universitet. Innehållet i rapporten ansvarar dock undertecknad själv för. Metod och material En innehållsanalys kan göras på många olika sätt. När man huvudsakligen fokuserar på de manifesta aspekterna i ett budskap, såsom vem som uttalar sig och vad man uttalar sig om kallas innehållsanalysen ibland för ”message analysis”. Asp (1986) skiljer mellan olika

2

innehållsanalytiska studier med hänsyn till deras syfte och urskiljer tre huvudtyper. Den första kallar han deskriptiv innehållsanalys. Syftet med denna är som namnet antyder att försöka beskriva innehållet. Den andra huvudtypen kallar Asp för normativ innehållsanalys, vilket innebär att man relaterar innehållsegenskaperna till uppställda normer för hur innehållet borde se ut. Den tredje typen, explanativ innehållsanalys, innebär att innehållet antingen behandlas som en oberoende variabel eller som en beroende. Här är således kausaliteten det primära. I denna studie har jag försökt att kombinera olika angreppssätt. En del av analysen i denna studie är traditionellt kvantitativ/deskriptiv. Jag har t.ex. registrerat i vilken omfattning vissa aktörer har fått komma till tals. Det latenta innehållet i pressmaterialet har jag försökt fånga med hjälp av en kvalitativ analys med vissa inslag av s.k. dialogisk analys (se Jensen 1995). Detta innebär att texterna i det s.k. Gernerfallet har betraktats som repliker i ett pågående samtal, där jag studerar hur begrepp och yttranden används, omtolkas och ges nya sammanhang. I analysen söker jag identifiera olika teman och på så sätt tolka texternas latenta betydelser. Materialet för analysen omfattar totalt 143 artiklar hämtade från dagspressen under perioden 28 mars 2002 till 29 maj 2002. Merparten av artiklarna har hämtats från artikeldatabaserna Mediearkivet, Presstext och Affärsdata. Dessa tre databaser omfattar närmare 60 dagstidningar och tidskrifter. Artiklar från Sydsvenska Dagbladet är hämtade från tidningens hemsida och för Upsala Nya Tidnings vidkommande har artiklarna erhållits från tidningens textarkiv. Sökord har varit Gerner och tidsperioden 20020301 – 20020930. Samtliga relevanta träffar (dvs. de artiklar som har handlat om professorstillsättningen) ingår i analysen. Tabell 1 nedan redovisar antal artiklar fördelade per dagstidning. Inte så förvånande kan man se att Sydsvenska Dagbladet är den tidning som flitigast har bevakat ärendet. Även Upsala Nya tidning hade en ickeoansenlig bevakning jämfört med andra s.k. lokaltidningar, vilket givetvis hänger ihop med att huvudpersonen själv – Gerner – vid tillfället hade en professorstjänst vid Uppsala universitet. Bland kvällstidningarna utmärker sig Kvällsposten/Expressen med en betydligt mer frekvent bevakning än Aftonbladet, vilket i sin tur självfallet beror på Kvällspostens lokala förankring i södra Sverige. Tabell 1. Antal artiklar fördelade per dagstidning. Absoluta tal (%). N (%) Sydsvenska Dagbladet 45 31 Svenska Dagbladet 20 14 Upsala Nya Tidning 18 13 Kvällsposten/Expressen 18 13 Dagens Nyheter 16 11 TT 7 5 Göteborgs-Posten 7 5 Helsingborgs Dagblad 3 2 Hufvudstadsbladet 2 1 Aftonbladet 1 1 Borås Tidning 1 1 Moderna Tider 1 1 Dagen 1 1 Nerikes Allehanda 1 1

3

Skånska Dagbladet 1 1 NU 1 1

143 102 Anmärkning: procenten uppgår till mer än 100 eftersom procenttalen avrundats uppåt. I analysen nedan kommer citat från de studerade artiklarna att användas. Det bör dock påpekas att långt ifrån alla artiklar kommer att synas explicit i analysen. Citaten som används är antingen typiska för rapporteringen, eller har de haft stor betydelse för vilken inriktning rapporteringen, eller om man hellre vill debatten tagit. Teoretiska utgångspunkter och en resumé Innan själva resultatspresentationen påbörjas kan det vara på plats att ge en kort resumé, dvs. vad det var som egentligen hände i samband med tillsättningsärendet. Utgångspunkten i detta avsnitt är samtliga offentliga handlingar i samband med professorstillsättningen. Anledningen till att göra denna kortfattade resumé är tvåfaldig. För det första kan läsningen av medieanalysen underlättas när minnet får hjälp på traven. För det andra är det intressant att studera vilka händelser i ärendet som fick mediebevakning och vilka händelser som inte uppmärksammades, dvs. vad var det som hamnade på mediernas agenda eller dagordning? En användbar teori i detta sammanhang är agenda-setting teorin som ibland på svenska kallas för dagordningsfunktionen. Termen agenda-setting myntades av McCombs och Shaw (1972) för att beskriva det fenomen som man långt tidigare hade uppmärksammat i samband med olika politiska valkampanjer. Lazarfeld m.fl. (1944) åberopar samma fenomen som ”the power to structure the issues”, vilket exemplifieras som en situation när en politiker försöker övertyga väljare vad som från deras synvinkel är den viktigaste frågan. Idag menar man dock att agenda-setting processen består av flera olika agendor. Enligt bl.a. McQuail (1984) består processen av tre agendor, dvs. en politisk agenda, en medieagenda och en interpersonell agenda. Den grundläggande idén bakom agenda-setting teorin är dock att medierna inte bestämmer våra åsikter utan snarare vad vi ska ha åsikter om, vilket innebär att det som det inte skrivs om kan det heller inte bildas opinion kring. Av denna anledning är det således intressant att studera vad och vilka händelser det är som medierna har bevakat och skrivit om i Gernerfallet. Agenda-settingforskningen har givetvis utvecklats under åren, såtillvida att det inte enbart är intressant att studera vad det har skrivits om ett visst ämne utan även hur ett specifikt ämne har gestaltas i medierna. Detta brukar kallas för second-level of agenda-setting (McCombs och Shaw 1993). I denna undersökning är det således inte bara intressant att studera vad som har rapporterats i samband med tillsättningsärendet utan givetvis är det lika intressant att studera hur det har rapporterats kring fallet. En direkt koppling till agenda-setting teorin har den s.k. framing-teorin, vilken kommer att användas i denna studie. Framing handlar i all enkelhet om att samma verklighet kan beskrivas på olika sätt vilket i sin tur leder tankarna hos den enskilde läsaren i olika riktningar. Enligt Entman (1993) handlar framing om att gestalta någonting och att varje gestaltning är en tolkning av en händelse, vilket i sin tur öppnar för subjektivitet och styrning. Entman (ibid.) menar vidare att gestaltningar eller s.k. frames har fyra egenskaper. För det första så definieras problemen med hjälp av gestaltningar och för det andra så ges det vägledning om problemets orsak. Den tredje egenskapen är att gestaltningar uttrycker moraliska omdömen och slutligen är den fjärde egenskapen att det ges en bild av möjliga lösningar (ibid.:52). Alla beskrivningar av verkligheten måste på ett eller annat sätt begränsas och i en beskrivning väljs vissa fakta bort medan andra framhålls. Med utgångspunkt från de offentliga

4

handlingarna i Gernerfallet ges sålunda möjlighet att studera hur de svenska medierna har gått tillväga i just detta specifika fall. Kronologi Den 25 oktober 2000 ledigförklarade Lunds universitet en anställning som professor i historia vid historiska institutionen. Den 15 november samma år skulle ansökan vara inkommen till registrator. Vid ansökningstidens utgång fanns 13 sökande till den ledigförklarade professuren. Efter såväl återtagande som återtagande av återtagande kvarstod slutligen 7 sökande. Den 27 november 2000 skickade kansli HT en remiss till de historiska institutionerna vid följande lärosäten; Uppsala, Göteborg, Stockholm, Umeå och Lund, där de bereddes tillfälle att senast den 27 december samma år avge förslag till tre sakkunniga ledamöter i lärarförslagsnämnden för tillsättningen av den aktuella tjänsten. I remissen står det även följande: Båda könen skall vara representerade bland de sakkunniga om det inte finns synnerliga skäl. Den 15 mars 2001 sammanträder Historisk-filosofiska lärarförslagsnämnden för att utse sakkunniga vid tillsättningen av den aktuella tjänsten. Prefekt Kim Salomon vid Historiska institutionen, Lunds universitet presenterar institutionens förslag för att sedan lämna sammanträdet. Lärarförslagsnämnden beslutade att utse professorerna Anders Florén, Knut Kjeldstadli och Bo Stråth. I protokollet står även följande: Högskoleförordningens bestämmelser att både män och kvinnor ska utses till sakkunniga har inte kunnat följas på grund av att ingen av de tio kvinnliga professorer som tillfrågats har haft möjlighet att åta sig uppdraget. Samma dag som sammanträdet ägde rum skickade lärarförslagsnämnden ut en remiss till de sökande där de gavs tillfälle att senast den 5 april 2001 inkomma med yttrande rörande de sakkunniga. Den 18 april 2001 sammanträdde lärarförslagsnämnden för att utse en ersättare för den sakkunnige Anders Florén som hastigt avlidit. Nämnden beslutade att utse professor Jan Lindegren. Prefekt Kim Salomon var närvarande vid mötet via telefon. Ånyo skickades en remiss ut till de sökande där de bereddes tillfälle att senast den 9 maj 2001 inkomma med yttrande rörande Jan Lindegren. Det bör i detta sammanhang nämnas att de sakkunniga som beslutades för uppdraget var de förslag som kom från Historiska institutionen vid Lunds universitet. Göteborgs och Umeå universitet hade som svar på remiss HT E311 5026/2000 andra förslag på sakkunniga än vad som var fallet för Lunds vidkommande. Enda undantaget härifrån var Jan Lindegren som även Göteborgs universitet föreslog. Göteborgs universitet föreslog två kvinnliga sakkunniga och Umeå universitet föreslog en kvinnlig sakkunnig. I PM från Historisk-filosofiska lärarförslagsnämnden daterat den 2002-04-30 står följande att läsa: /…/ Institutionen presenterade 2001-03-15 i vanlig ordning förslag på sakkunniga, dock ingen kvinna som det föreskrivs i Högskoleförordningen och Lunds universitets anställningsordning. Institutionen hade inte hittat kvinnliga sakkunniga som var villiga att åta sig uppdraget. Ordföranden i lärarförslagsnämnden hade via Centrum för genusvetenskap fått förslag på kvinnliga sakkunniga som vidarebefordrades till prefekten på Historiska institutionen. Av dessa hade enligt prefekten några tillfrågats av institutionen i en första omgång, andra inte. Prefekten återkom med besked om att inga kvinnliga sakkunniga hade accepterat. Nämnden beslöt då om dispens och utsåg tre manliga sakkunniga (protokoll 01-03-15)./…/ Nämnden har senare erfarit att flera kvinnliga professorer inte kontaktats, och den har vid en snabb, tämligen osystematisk förfrågan fått direkt konfirmerat att åtminstone 5

5

kvinnliga professorer i Norden, inklusive emerita Birgitta Odén, inte har tillfrågats. Nämnden har inte kunskap om varför de inte kommit ifråga./…/ Historiska institutionen besvarar detta PM via fax den 7 maj 2002 på följande sätt: /…/ Om vi har kunskap om att eventuella sakkunniga för närvarande är ohyggligt upptagna, av olika skäl, och t. ex. redan accepterat ett annat uppdrag av liknande art, kan det hända att vi av realism och omtanke inte tillfrågar dem. Av det skälet tillfrågade vi denna gång inte Inga Floto, professor i historia i Köpenhamn, vi visste nämligen att hon tackat ja till att vara sakkunnig för en professur med flera sökande i Köpenhamn. /…/ Av samma skäl, dvs. ren hänsyn, tillfrågade vi denna gång inte heller den just utnämnda professorn i genusvetenskap i Lund, Bente Rosenbeck som är en respekterad historiker/…/Mot denna bakgrund tillfrågades inte mindre än tio kvinnliga professorer: Samtliga dessa tio framstående kvinnliga historiker tackade nej till uppdraget. Under denna process gick tiden. I detta läge begärde prefekten, efter att ha rådgjort med undertecknad Österberg, att få dispens från kravet på kvinnlig sakkunnig. Han fick detta av nämnden. Det är alltså sist och slutligen nämndens ansvar att sakkunniggruppen inte innehåller någon kvinna./…/ Den 21 maj 2001 skickades alla handlingar till de sakkunniga dvs. de sökandes ansökningshandlingar, anvisningar till de sakkunniga, anvisningar för utformande av ansökan om anställning som professor, universitetslektor eller forskarassistent, bestämmelser i högskoleförordningen om anställning av lärare, anställningsordning för lärare vid Lunds universitet, kopia av ledigkungörelsen, förteckning över ledamöterna i lärarförslagsnämnden, arvodesblankett och områdesstyrelsens beslut avseende ersättning till sakkunniga. Den 29 augusti 2001 sammanträdde lärarförslagsnämnden angående förslag till innehavare av anställning som professor i historia. Vid sammanträdet var de sakkunniga närvarande via telefon. Nämnden beslutade att anordna provföreläsningar med efterföljande intervjuer den 10 och 11 januari 2002. Föreläsningen skulle rikta sig till doktorander under rubriken ”Att undervisa i historievetenskaplighet – professorn och forskarseminariet”. Den 31 augusti skickar en av de sakkunniga, Bo Stråth e-post till kansli HT med bl.a. en förfrågan om universitetet kunde betala resekostnaderna för ett sakkunnigmöte. I brevet står följande att läsa: /…/Jag framhöll vid telefonsammanträdet att de sakkunnigas arbete skulle underlättas och rationaliseras betydligt om vi hade möjlighet att under en halvdag eller så att sätta oss tillsammans och diskutera preliminära tankar när vi hunnit åtminstone översiktligt gå igenom handlingarna. Jag fick intrycket att nämnden såg positivt på detta. Vi sakkunniga bokade under sammanträdet också in en dag i november för ett sådant möte. Alldeles i slutet av mötet slogs dock på en direkt fråga från Jan Lindegren fast att LU ej kan betala resekostnaderna för ett sådant möte. Jag respekterar självfallet om LU tycker att en sådan kostnad på i vart fall under 10 000 kronor är för dyr, även om jag som sakkunnig beklagar det. Det hade som sagt underlättat vårt arbete och i relation till totalkostnaderna för denna tillsättning torde också kostnaden vara marginell. Men det är inte denna sak jag vill ta upp. Vad som mer frapperade mig var att någon, jag uppfattade inte vem, när vi kommit så långt i diskussionen gick in med också en principiell motivering: Det var inte bra att de sakkunniga träffades och pratade sig samman, eftersom utlåtanden ska vara individuella ./…/Är det önskvärt eller inte att de sakkunniga utbyter tankar innan de formulerat sina utlåtanden?

6

Samma dag erhöll Bo Stråth e-post från kansliet där man bl. a. hänvisar att kontakt borde tagas med nämndens ordförande Inger Lövkrona. Den 4 september besvarar Inger Lövkrona Bo Stråths mail på följande sätt: Bäste Bo! Tack för ditt mail. Jag beklagar att det uppstod missförstånd under vårt telefonmöte – det är en av nackdelarna med ett sådant möte att man lätt pratar förbi varandra. Jag tror inte det är någon idé att nu försöka reda ut vem som sade vad och hörde vad. Vi hade ett möte i lärarförslagsnämnden i går och då tog vi upp frågan om eventuell ersättning till sakkunnigas interna möten. Detta är en viktig principiell fråga, av just de skäl som kom fram på vårt telefonmöte/…/ I protokollet från nämndens sammanträde den 3 september motiveras beslutet angående ekonomiskt bidrag för sakkunnigas interna överläggningar på följande sätt: Nämnden konstaterar att det inte är möjligt att täcka kostnader för interna överläggningar, dels med hänvisning till principiella skäl – sakkunnigutlåtanden ska avges separat – dels till praxis – bidrag har tidigare inte utgått i motsvarande fall. Trots nämndens beslut visade det sig att Historiska institutionen bekostade resan för de sakkunnigas interna överläggningar. I ett PM daterat 2002-04-30 skriver bl.a. Historisk-filosofiska lärarförslagsnämnden följande angående beredningen av professuren i historia: /…/Vid sitt nästa sammanträde, som behandlade andra anställningsärenden, tog nämnden upp frågan om ersättning till de sakkunniga i historieärendet och avvisade formellt de sakkunnigas propåer (protokoll 01-09-03). Institutionens prefekt upplystes också på förfrågan till nämndens ordförande om att detta var nämndens uttalade ställningstagande. Historiska institutionen bekostade senare ändå resor och hotell för sammanträffande med de sakkunniga. /…/ Sakkunniga arvoderas enligt en mall som tillkom 2000-01-28 efter gemensamma överläggningar med alla humanistiska fakulteter i landet. Mallen innebär en progression så att arvodet ökar för varje ny sökande. Nämnden har erfarit att prefekten med institutionsmedel har förstärkt de sakkunnigas arvodering, motiverat med att mängden sökande och ansökningshandlingar skulle varit ovanligt stor./…/ Historiska institutionen besvarar detta PM via fax den 7 maj. Svaret adresseras till kansli HT och lärarförslagsnämnden. Brevet är undertecknat av Historiska institutionens prefekt Kim Salomon, studierektor Lars Edgren, professor Sverker Oredsson samt professor Eva Österberg. I detta svar står följande att läsa angående extra ersättning till de sakkunniga: /…/ Till punkten 2 vill vi bara anföra att det enligt vår egen erfarenhet snarare är regel än undantag att sakkunniga träffas för att utbyta åsikter – samtidigt som det är svensk praxis att de sakkunniga formulerar individuella och självständiga yttranden. /…/ Att generellt anta att sakkunniga skulle påverka varandra på ett otillbörligt sätt bara för att de träffas och talar med varandra, vore naturligtvis oförskämt./…/Till punkten 3 vill vi säga, att den ersättning de sakkunniga får för sitt stora arbete allmänt sett är låg i Sverige. En förhöjning av arvodet, genom att institutionen tillsköt ytterligare några tusen, aktualiserades genom att den ursprunglige sakkunnige Anders Florén åberopade en omänsklig arbetsbörda och menade att han helst skulle ta tjänstledigt en tid för att vara sakkunnig. Prefekten ansåg att detta kunde vara rimligt och man enades om en ersättning på sammanlagt 25 000 (varav 16.000 från

7

fakulteten och 9.000 från institutionen). I konsekvensens namn har prefekten menat att även den andra sakkunniga bör få samma ersättning./…/ Att ens på minsta sätt antyda att erfarna forskare skulle låta sina sakliga bedömningar påverkas av om de får 16.000 eller 25.000 i ersättning, eller antyda att prefekten lagt sig i ärendet på något otillbörligt sätt genom att vilja ge de sakkunniga rimliga arbetsvillkor, är kränkande,/…/ Nu tillbaka till kronologin; den 1 oktober 2001 sände HT-kansliet ut information till de sökande angående provföreläsningar med efterföljande intervjuer. Den 9 november samma år kallades de sökande till provföreläsningar enligt ett uppgjort schema. Kallelsen gick även ut som en inbjudan till samtliga institutioner inom det historisk-filosofiska området. Den 17 december inbjöds lärarförslagsnämndens ledamöter till samma provföreläsning med efterföljande informellt möte för genomgång och sammanfattning av de båda dagarnas intryck. I början av mars 2002 inkom de tre sakkunnigutlåtandena. Såväl Bo Stråths som Jan Lindegrens utlåtanden är daterade den 1 mars 2002. Knut Kjeldstadlis utlåtande är daterat två dagar senare, dvs. den 3 mars 2002. Samtliga sakkunniga föreslår Kristian Gerner som innehavare av tjänsten och i andra förslagsrummet sätts Harald Gustafsson. Den 13 mars sammanträdde nämnden. Inget beslut träffades i ärendet och enligt protokollet beslutade nämnden att fortsätta diskussionen måndagen den 18 mars. Någon dag mellan den 13 mars och 18 mars cirkulerar ett brev från nämndens ordförande Inger Lövkrona (exakt när brevet distribuerades är oklart, eftersom det inte är daterat) där denna bl.a redogör för ett samtal med dåvarande prorektor Arne Arderberg. Enligt brevet har samtalet handlat om möjliga bedömningsgrunder som gör att man kan frångå sakkunnigutlåtanden. I detta dokument som är att betrakta som ett internt arbetsmaterial diskuteras dock huvudsakligen sakkunnigutlåtanden när det gäller de sökande som har placerats i tätgruppen. Vid sammanträdet den 18 mars beslutade nämnden följande: Nämnden beslutar placera Harald Gustafsson i första förslagsrum. Klas-Göran Karlsson och Birgit Sawyer delar andra förslagsrummet. Eva Queckfeldt reserverar sig mot beslutet. Rekrytering av lärare ska syfta till att finna medarbetare med högsta möjliga kompetens och potential för uppgifterna. Nämnden instämmer i de sakkunnigas bedömning av Kristian Gerners vetenskapliga kompetens och skicklighet i övrigt. Däremot har nämnden reservationer beträffande hans förmåga vad gäller den sjätte bedömningsgrunden enligt anställningsordningen: ”God förmåga som akademisk ledare samt sådan personlig förmåga i övrigt som är av betydelse för att fullgöra arbetsuppgifterna väl”. Reservationerna är baserade på intrycken från den frågestund som följde efter provföreläsningen samt intervjun, där han undvek att svara på flera av nämndens frågor som rörde hans syn på undervisning, handledning och arbetsledning./…/. Eva Queckfeldts reservation mot nämndens beslut är daterad den 18 mars och avslutas på följande sätt: /…/ Eftersom min uppfattning är att man borde följa de sakkunnigas bedömning reserverar jag mig mot Lärarförslagsnämndens beslut att ”avsätta” Kristian Gerner. Den 21 mars inkommer brev till Rektor och kansli HT där Historiska institutionen protesterar mot det beslut som lärarförslagsnämnden fattade den 18 mars. I skrivelsen står bl.a. följande:

8

/…/Vår protest bottnar uteslutande i vår oro över hur lärarförslagsnämnden hanterat de sakkunnigas yttranden och i den starka känsla av brott mot praxis och mot rättsäkerheten, som vi uppfattar nämndens sätt att totalt bortföra Gerner från konkurrensen på grundval av intryck från en frågestund och en intervju./…/ Under tiden 25 mars t.o.m. den 14 maj inkommer en rad skrivelser (20 st.), såväl från anställda vid Lunds universitet som från andra lärosäten till rektor där man vädjar till rektor att tillsätta Kristian Gerner. I merparten av dessa skrivelser refererar skribenterna till pressens beskrivning av ärendet. Endast två av de skrivelser som inkom under den aktuella perioden stödde nämndens beslut att inte föreslå Gerner som professor i historia. Den 10 april 2002 sammanträde nämnden och beslutade angående professuren i historia att ett nytt sammanträde den 30 april skulle hållas. Den 11 april hade nämnden ånyo ett sammanträde där bl.a. nämndens arbetsformer diskuterades. Vid detta möte anmälde Eva Queckfeldt att hon avstår från den fortsatta handläggningen av historieprofessuren. Vidare ventilerade nämnden vid detta sammanträde intryck från samtalet med representanter från historiska institutionen och områdesledningen. Den 22 april inkommer brev till Rektor från en av de sökande, Ingrid Millbourn, där hon bl.a. skriver: /…/Professor Jan Lindegren menar för mig positivt att min provföreläsning ”var synnerligen tänkvärd och betydelsefull. Helt överlägsen de övriga.” När han bedömer ”pedagogisk meritering” och ”vetenskaplig meritering” för mig vet jag dock inte hur positiv han hade kunnat vara. Ty han skriver av en annan sakkunnigs, professor Bo Stråth, bedömningar både beträffande analys och kvalitativa omdömen av mina publikationer liksom dennes värderingar av mitt arbete exempelvis som handledare för doktorander. /…/Avskrifterna saknar citattecken och framstår som Jan Lindegrens egna analyser och värderingar av de sökandes meriter. /…/Med tanke på att var och en av de tre sakkunniga ska avge ett yttrande, debatten som förs vid universitetet och i pressen om tillsättningen av tjänsten undrar jag hur rektor ser på detta? Den 24 april 2002 skickar ytterligare en av de sökande – Birgit Sawyer – en skrivelse till Rektor där det bl.a. står följande att läsa: /…/ Jag har alltså oförskyllt – och mig själv totalt ovetande –dragits in i en debatt, vilken drabbar min person på ett kränkande sätt. Jag vill därför veta varför inte Nämnd eller fakultet funnit det mödan värt att hålla mig underrättad, i synnerhet som jag bor i Trondheim och inte har möjlighet att få reda på vad som egentligen sker i saken./…/Jag slutar min skrivelse med en reflexion som gäller två ting, vilka nu tyvärr är överspelade. Ingen av de sakkunniga var kvinna, och ingen av de sakkunniga hade egen forskningserfarenhet av medeltidshistoria. Jag borde ha reagerat, så fort jag såg sakkunnigkommitténs sammansättning, men väl vetande hur svårt det är att få tag i kvinnliga sakkunniga och på grund av Anders Floréns plötsliga och tragiska bortgång beslutade jag mig för att acceptera tingens ordning. Idag tänker jag annorledes och undrar varför de sakkunniga inte vänt sig till någon lämplig konsult vad gäller medeltidshistoria. Faktum kvarstår att jag anser Kristian Gerner bäst meriterad för den aktuella tjänsten./…/

9

Samma datum som skrivelsen ovan inkom ytterligare ett brev till Rektor där fyra av de sökande, Gerner, Gustafsson, Sawyer och Karlsson kritiserar nämndens handlande i ärendet. Den 30 april 2002 sammanträdde nämnden och vid detta möte hade suppleanten Eva Queckfeldt återinträtt i handläggningen på egen begäran (protokoll 020411). Vid detta sammanträde beslutar nämnden att Harald Gustafsson är den som vid en samlad bedömning bäst uppfyller kriterierna i Högskoleförordningen och Lunds universitets anställningsordning. Protokollet åtföljs av ett 11-sidigt PM där nämnden aktualiserar ett antal principfrågor som de anser har blivit tydliga under beredningens gång. Den 7 maj 2002 skickade Eva Queckfeldt en skrivelse till Rektor och kansli HT där hon redogör för sin syn på beredningen av ärendet i nämnden och förklarar varför hon bad att åter få vara med på sammanträdet den 30 april. Den 7 maj erhåller lärarförslagsnämnden och Kansli HT en skrivelse från en av de sökande; Harald Gustafsson, som påpekar ett faktafel i nämndens PM (2002-04-30) avseende hur många doktorander han har fört till disputation. Detta faktafel rättas till och bifogades det aktuella PM:et. Den 8 maj 2002 sammanträdde styrelsen för humaniora och teologi där bl.a. tillsättningen av professuren i historia diskuterades. Områdesstyrelsen beslutade om ett yttrande i ärendet. Inger Lövkrona (lärarförslagsnämndens ordförande) deltog ej i beslutet och Gabriella Walfridson (studeranderepresentant) reserverade sig mot beslutet. I yttrandet står bl.a. följande att läsa: /…/ Enligt områdets delegationsordning och beslutspraxis har styrelsen inte haft någon formell handläggning av ärendet, men likväl har styrelsen ett yttersta ansvar för vad som händer på området. Vi vill därför med anledning av lärarförslagsnämndens förslag och slutliga förtydligande i protokoll från sammanträde 2002-04-30 framhålla följande. Först vill vi beklaga alla missuppfattningar som spritts genom massmediadebatten. Särskilt vill vi ta avstånd från de osakliga påståenden som riktats gentemot nämnden och dess ordförande. Lärarförslagsnämnden har slutfört sin uppgift och med utförlig argumentering prövat de sökande mot bakgrund av förefintligt material och fastställda kriterier. Nämnden har inte gjort några formella fel; den har både rättighet och skyldighet att göra de prövningar den har gjort./…/ Vi är därför inte övertygande om att Gerner inte skull vara lämplig som akademisk ledare; många skulle intyga att han är en god akademisk ledare. Som utomstående bedömare och med grund i anförda handlingar vill vi därför ifrågasätta att intervjusituationen och frågestunden skall tillmätas så stor vikt att det åsidosätter vad som i övrigt anförs till Gerners förtjänst, särskilt som tre enhälliga sakkunniga föreslår Gerner och därvidlag framhåller de grunder som skall tillmätas särskild vikt. Den 8 maj 2002 inkom till rektor en skrivelse från en av de sökande, Kerstin Sundberg. I denna skrivelse framförs en rad synpunkter på ärendets beredning, bl.a. det faktum att inga kvinnliga sakkunniga utsågs och Sundberg skriver: /…/De sökande har möjlighet, av rättssäkerhetsskäl, att överklaga beslutet om sakkunniga och dessa synpunkter borde jag självklart fört fram tidigare, men jag kände vid den tidpunkten inte till att det fanns kvinnliga sakkunniga som aldrig fått någon

10

förfrågan./…/Lärarförslagsnämndens beslut och skrivelser i detta ärende blottlägger brister i beredningen, och belägger att ett svagt underlag föreligger. Ett av de sakkunnigas utlåtande är bristfälligt och de sakkunnigas utlåtanden verkar inte ha utarbetats oberoende av varandra. Principiellt och sett i ett större perspektiv vill jag peka på att nuvarande formella strukturer och praktiker inte varit tillfyllest vid den här tillsättningen av professuren i historia, och därmed inte heller kan sägas ha befrämjat en rättssäker/rare förändringsprocess vid Lunds universitet. Den 8 maj 2002 inkommer Kristian Gerner med påminnelser angående beredningen av professuren i historia. Anledningen till denna skrivelse är att akademisekreteraren Hans Modig med hänvisning till § 117 förvaltningslagen berett Gerner denna möjlighet. I Gerners påminnelse finns bl.a. hans provföreläsning som hölls i januari med. Gerner avslutar sin skrivelse på följande sätt: /…/ Eftersom jag saknar skolning i psykiatri vill jag inte diskutera den diagnos som nämnden anser sig kompetent att ställa på mig./…/ Den 13 maj 2002 föreligger ett PM från HT-kansliets chef Gunnel Holm. Detta PM är en sammanfattning av beredningen i samband med tillsättningsärendet. Två dagar senare, den 15 maj 2002 fattar Rektor Boel Flodgren beslutet att anställa professor Kristian Gerner som professor i historia vid universitet fr.o.m. 2002-09-01 tills vidare med placering vid historiska institutionen. Beslutet fattades av Rektor efter föredragning av förvaltningschefen, universitetsdirektör Peter Honeth. Förvaltningschefen författade även ett PM (2002-05-15) där såväl bakgrunden som bedömningsgrunder för beslutet redovisas. 2. VAD FICK VI VETA – OCH VARFÖR JUST DETTA? I detta kapitel påbörjas redovisningen av pressmaterialet. Kapitlet inleds med några kvantitativa data. Därefter diskuteras artiklarnas, eller om man hellre vill debattens manifesta nivå. Slutligen diskuteras texternas latenta betydelser. Sju veckor med Gerner Under drygt sju veckor våren 2002 kunde vi sålunda följa en pressföljetong i samband med professorstillsättningen i historia vid Lunds universitet. I denna pressföljetong uppenbarades en rad allvarliga konflikter inom akademin. Följetongen startade i Sydsvenska Dagbladet den 28 mars 2002 med rubriken, Bråk om professors kvinnosyn. Debatten kan sägas ha avslutats den 18 oktober 2002 när samma tidning skriver; Omstridd professor installerad. Så enkelt skulle denna konflikt, eller om man hellre vill Gernerfallet kunnat beskrivas. Analysen av pressklippen visar emellertid att bevakningen av Gernerfallet rör frågor av större dignitet än vad som är ”rätt” eller ”fel” i samband med ett tillsättningsärende. Ett annat sätt att uttrycka samma tanke återfinns i det som brukar kallas medielogik (se Altheide och Snow 1979, Asp 1990). Om man sammanfattar teorier kring medielogik kan man kortfattat säga, att det som hamnar på mediernas agenda är sådana händelser som passar mediernas format, dess organisation, interna arbetsvillkor, normer samt behov av uppmärksamhet, dvs. sådana händelser som kan tillspetsas, förenklas, polariseras, personifieras och konkretiseras. Vidare innebär medielogiken att ju större kamp om publiken – i detta fall läsaren – desto viktigare blir det för medierna att anpassa sitt innehåll efter den s.k. medielogiken. Nedan kommer vi att kunna se att debatten i Gernerfallet i mångt och mycket verkade i enlighet med medielogikens mekanismer, dvs. flera viktiga sakfrågor undveks till förmån för såväl personangrepp som för polemik.

11

Män som opinionsbyggare Av det samlade pressmaterialet var hela 63 procent så kallat opinionsbildande material, dvs. ledare, debatt, kulturartiklar och insändare. Sålunda var endast 37 procent nyhetsartiklar. Det bör i detta sammanhang nämnas att nyhetsartiklarna inte så sällan även byggde på det opinionsbildande materialet, såtillvida att man refererade till en debattartikel eller ledare som hade publicerats tidigare antingen i den egna tidningen eller i en annan tidning. Det är sålunda ingenting nytt som framförs i nyhetsartiklarna utan samma händelse eller tema som tidigare debatterats byter enbart plats i tidningen. Detta innebär att de studerade nyhetsartiklarna inte är särskilt neutrala, vilket brukar vara det epitet som skiljer nyheter från t.ex. ledare och debattartiklar där själva poängen är just partiskhet. Bristen på neutralitet i nyhetsartiklarna märks bl.a. i det ordval som används för att beskriva tillsättningsärendet, vilket exemplifieras nedan: Otrolig åsiktsförföljelse. Det som nu händer i Lund närmar sig det otroliga. (Svenska Dagbladet 20020407) Fortsatt bråk om professur i Lund. Den infekterade debatten om Kristian Gerners ansökan om/…/ (Dagens Nyheter 20020416) Men Sydsvenskan kan idag berätta att det inte bara handlade om att peta bort Kristian Gerner från kandidatlistan. Syftet var också att se till att professuren tillsattes av en kvinnlig sökande. (Sydsvenska Dagbladet 20020402) Boel avgjorde Gerneraffären. ”Universitetets naggade heder har räddats”/…/ I går utnämndes han till professor och det farsartade ärendet är förhoppningsvis över/…/ (Kvällsposten 20020516) En rad undersökningar, såväl nationella som internationella, har visat att kvinnor är underrepresenterade i medier generellt. Vidare visar flera studier att när kvinnor representeras porträtteras de sällan som auktoriteter, experter eller talesmän. Oavsett om vi studerar första eller andra nivån i agenda-setting teorin finner vi skillnader i genusrepresentation, såtillvida att kvinnor förekommer betydligt mindre i medierna än män och när de förekommer tilldelas de en rad attribut som männen förskonas ifrån, såsom maktlösa och mindre kunniga och kompetenta (se t. ex. Tuchman 1979;1981; Edström och Jakobsson 1994; Screening Gender 1998; First 2002). Även i föreliggande pressmaterial finner vi en manlig överrepresentation, såtillvida att hela 63 procent av skribenterna är män. I 20 procent av artiklarna framgår inte skribentens kön. Merparten av dessa artiklar är ledare. I såväl Sverige som annorstädes är ledarskribenter huvudsakligen män, vilket innebär att den egentliga procentsatsen för männens vidkommande är ännu högre än 63 procent. Endast 16 procent av artiklarna har en kvinnlig skribent. En procent av artiklarna har flera skribenter där båda könen ingår. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Gernerfallet huvudsakligen har varit en händelse som har fått män att ta till pennan på landets tidningars opinionsbildande sidor. Kvinnorna är m.a.o. ganska osynliga i debatten, åtminstone som aktiva aktörer. Däremot omtalas kvinnor i materialet och när de omtalas görs det på ett diametralt annorlunda sätt än vad som är fallet för dramats huvudperson.

12

Gerner beskrivs sålunda på följande sätt: Den internationellt kände historikern Kristian Gerner (Upsala Nya Tidning 20020409) Ja, vad betyder vetenskaplig briljans när man dras med en förlegad kvinnosyn!(Hur mäter man en sådan?) (Svenska Dagbladet 20020405) Han är gammal lundensare och en dokumenterad bra kraft. (Helsingborgs Dagblad 20020522) /…/ så bör man sticka under näsan på dem Lövkronas brev, med den åtföljande frågan: Hur skall ni ha det – briljans eller politisk korrekthet? (Sydsvenska Dagbladet 2002003) /…/ Sedan kan han söka jobb någon annanstans där man värdesätter kvalitet före kön/…/ (Dagens Nyheter 20020412) /…/Den internationellt meriterade historikern Kristian Gerner /…/har också fått det pedagogiska priset vid universitetet i Uppsala/…/ (Göteborgs-Posten 200020417) Kvinnor beskrivs på följande sätt i allmänhet och nämndens ordförande i synnerhet: /…/De ville ha en kvinna från Norge. De hade inga höga tankar om henne. Hon skulle aldrig kunna få tjänsten på egna meriter. Därför intrigerades en plan fram som petade ner Kristian Gerner till en icke-valbar plats. (Dagens Nyheter 20020412) /…/Den akademiska friheten ska man värna om. Men den kan knappast innebära en frihet att uppträda lika korkat som lärarförslagsnämnden. (Göteborgs-Posten 200020417) /…/Konflikten och positioneringen odlas alltjämt: Män är från mars och kvinnor är från vettet./…/Återstår att se vad de genuspolitiska polarna till Inger Lövkrona nu kommer att göra för att rädda situationen. /…/Det finns de som anser att feminismen är en potent filosofisk idétradition. Det må vara hur det vill med den saken. Logik har däremot aldrig varit feministernas starka gren. Fair play verkar uppenbarligen också vara ett okänt begrepp. (Kvällsposten/Expressen 20020404) /…/Rättssäkerhet och kompetens står mot ideologin hos en högljudd hop feminister. Lövkrona hade dock inte räknat med reaktionen./…/ (Hufvudstadsbladet 200200503) /…/Tokfeministerna är alltså i farten igen/…/ (Sydsvenska Dagbladet 20020405) Visst kan man ha männens djävlighet som huvudintresse här i livet. Det har uppenbarligen Inger Lövkrona/…/ (Sydsvenska Dagbladet 20020507) /…/Skulle rektor stadfästa stolligheterna i nämnden vore det förödande. (Upsala Nya tidning 20020418) Huruvida medier har makt eller inte över sin publik kan givetvis diskuteras. Utan att närmare gå in i den diskussionen kan man dock konstatera att medierna har makt såtillvida att de bestämmer vad som ska återges och göras närvarande av vem, dvs. vilka som får

13

representeras. Pressmaterialet i samband med Gernerfallet visar också tydligt att genus konstrueras genom att män och kvinnor framställs diametralt olika och tilldelas olika egenskaper. Männen i pressmaterialet framstår som förnuftets representanter medan kvinnornas främsta egenskap är irrationalitet och tillika en icke-oansenlig drift att intrigera och fiffla. Gamla välkända dikotomier för att beskriva manligt respektive kvinnligt är alltså tillämpligt på föreliggande pressmaterial; såsom förnuft – känsla, saklighet – osaklighet, opartisk – partisk etc. Enade vi står I flera dokument1 framgår det att mediedebatten varit besvärande för de inblandade. Frågan om mediernas bevakning av universitetets förehavande kan man förhålla sig till på olika sätt. Ett perspektiv är att universiteten som finansieras med statsmedel måste finna sig i en kritisk granskning. Ett annat perspektiv är att denna granskning bör vara välgrundad och inte endast belysa ett ärende ur ett perspektiv. Om ingenting sägs är det troligtvis skadligt för akademin i sin helhet, men att alla överdrifter förmedlas är knappast heller bra för akademin. En hård mediegranskning brukar ibland kallas för mediedrev och frågan är om Gernerfallet var ett så kallat drev. Enligt Nord (2001) är mediedrev ett omdiskuterat, men sällan på allvar analyserat begrepp som är intimt förknippat med debatter om politiska skandaler och affärer. Samme författare menar vidare att mediebevakningen bör ha en stor omfattning och en ensidig inriktning för att kallas för mediedrev. En absolut förutsättning för mediedrev är även att utgången av den affär eller händelse som är för handen måste vara oviss. Ovissheten om utgången är m.a.o. en förutsättning för att skapa den dramaturgi som medierna kräver. Nord (ibid.) poängterar även att ett mediedrev inte behöver härröra från mediernas egen granskning utan att uppgifterna ofta troligen kommer från källor som är nära makten, vilka sprider dessa uppgifter i eget intresse. Med definitionen ovan i åtanke kan vi med visst fog säga att Gerneraffären var ett s.k. mediedrev. Materialet uppfyller kravet på såväl ensidighet som kravet på oviss utgång. Hela 95 procent av pressmaterialet uttrycker sålunda ett klart ställningstagande för att Gerner ska ha professorstjänsten. Detta kan även uttryckas som att 95 procent av artiklarna är kritiska till lärarförslagsnämndens agerande, dvs. om det var ett mediedrev så var onekligen lärarförslagsnämnden de jagade. De resterande fem procent av artiklarna är huvudsakligen inlägg där man försöker höja nivån på debatten, såtillvida att en principiell diskussion förs rörande tillsättningsärenden, vilket exemplifieras nedan: /…/finner jag att de principer enligt vilka en lärarförslagsnämnd arbetar inte fått tillräcklig belysning. Uppgiften är att göra en helhetsbedömning av de sökandes kvalifikationer i enlighet med anställningens beskrivning/…/ (Sydsvenska Dagbladet 20020407) /…/ Om man tar jämställdhets- och jämlikhetsidealen på allvar, och lyfter dem över Gernerfallet, så kan man upptäcka fler hinder för dem. Ett sådant är det meritokratiska tänkandet som säger att de mest meriterade ska inneha elitposterna/…/Och för det tredje kan meriter ha tillkommit på orättvisa grunder. Många vittnar till exempel om informella kanaler och nätverk i universitetsvärlden./…/Detta ställer moraliska krav om att bryta ner strukturer som utesluter dem som inte haft lika möjligheter att skaffa sig lika goda meriter som dem som tidigt blivit uppmuntrade att läsa systemet. (Sydsvenska Dagbladet 20020517)

1 Se Kronologi ovan

14

Sammanfattningsvis finner man att samstämmigheten i mediekritiken av lärarförslagsnämnden har varit stor i det insamlade pressmaterialet. Belysningen av Gernerfallet har varit ensidig, vilket även har kommit till uttryck i de källor som nyhetsartiklarna har använt sig av. De som har intervjuats i artiklarna är i princip endast de personer som i ett tidigare skede i pressföljetongen gett uttryck för sitt missnöje med lärarförslagsnämndens agerande. Det bör dock påpekas att i flera artiklar står det att tidningen har sökt nämndens ordförande för en kommentar, men att hon ej har varit tillgänglig. Huruvida detta stämmer eller ej faller utanför föreliggande uppdrag, men att inte någon av nämndens ledamöter skulle kunna uttala sig i pressen är tämligen förvånansvärt. Om även detta skulle varit fallet så skulle dock journalistkåren i större utsträckning än vad som faktiskt har gjorts kunnat utnyttja de diareförda handlingarna för att råda bot på den ensidiga belysningen av ärendet. Vad uppmärksammades och vad uppmärksammades inte Vid studium av mediernas innehåll rörande en specifik händelse finner man, vilket inte är så förvånande att mediebevakningen hänger ihop med det som faktiskt har hänt, dvs. i samband med vissa händelser finner man ”toppar” för att sedan notera en viss avtrappning i bevakningen. Kort sagt: det är inte alltid ett kontinuerligt flöde i bevakningen av en händelse. Inom nyhetsforskning brukar man emellertid även prata om en nyhets tröskelvärde, dvs. att när en händelse, eller ett område väl blivit etablerat som intressant nyhetsstoff fortsätter det att vare det (se t. ex. Hadenius och Weibull 1997). Beträffande Gernerfallet så finner man att tankarna kring en nyhets tröskelvärde delvis är applicerbar på materialet, såtillvida att när händelsen introduceras i pressen fortsätter artiklar att publiceras i ett tämligen jämnt flöde under hela undersökningsperioden utan att något egentligen faktiskt nytt alltid har hänt i ärendet. Det bör också i detta sammanhang noteras att Gernerfallet blir först en nyhet tio dagar efter nämndens möte där man beslutade att inte sätta Gerner i första förslagsrummet (protokoll 20020318). Det tog m.a.o. hela tio dagar för en faktisk händelse att bli en nyhet, men när nyheten hade blivit etablerad fortsatte pressen sin bevakning med ca. 2 – 3 artiklar dagligen under hela undersökningsperioden. I pressmaterialet återfinns endast sex ”toppar” i bevakningen (”toppar” är här generöst tolkat). Den första ”toppen” som omfattar 5 artiklar totalt2 inträffande den 16 april, den andra toppen 25 april (6 artiklar), den tredje toppen den 30 april (5 artiklar), den fjärde toppen den 10 maj (6 artiklar), den femte toppen den 16 maj (14 artiklar) och slutligen den 17 maj med 12 artiklar. Givetvis är det intressant att studera vilka händelser3 som utlöste en något intensivare bevakning än vad som var fallet de övriga dagarna. Artiklarna den 16 april handlade huvudsakligen om den skrivelse som 25 Lundaprofessorer vid Lunds universitet hade författat och tillsänt rektor där man förfärade sig över hanteringen av tillsättningen. Sydsvenska Dagbladet ansåg att denna händelse var av den digniteten att det krävdes två nyhetsartiklar: Ge professorstjänsten i historia till Kristian Gerner. Det kräver 25 professorer vid Lunds universitet i ett gemensamt upprop till rektor Boel Flodgren. Här är hela listan på professorer som skrivit under uppropet. (20020416) I den andra artikeln står vidare följande :

2 Gäller samtliga dagstidningar 3 Se även avsnittet Kronologi ovan

15

Det är ingen tvekan om att professorerna, som företräder flera olika institutioner inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna, lägger huvudansvaret på Inger Lövkrona. (20020416) Den 25 april – den andra s.k. toppen- har även rikstidningarna gett sig in i debatten. Det bör i detta sammanhang nämnas att om det upplevdes som att de lokala medierna (i detta fall Sydsvenska Dagbladet) var sen med Gernernyheten, tio dagar efter första beslutet, så kan vi konstatera att det tog Upsala Nya Tidning 14 dagar innan händelsen – nämndens beslut den 18 mars - uppmärksammades och Svenska Dagbladet behövde ytterligare tre dagar innan händelsen ansågs publicerbar. Dagens Nyheter å sin sida publicerade den första artikeln i ärendet så sent som 12 april. Artiklarna den 25 april handlade huvudsakligen om följande: Den infekterade striden om en professorstjänst vid historiska institutionen vid universitet i Lund tog på onsdagen en ny vändning. Samtliga fyra topprankade kandidater gjorde gemensam sak och protesterar i ett brev mot försöken att manövrera bort Kristian Gerner från tjänsten. (DN 20020425) Dagens Nyheter inför även samma dag ett nytt tema i debatten, nämligen den mellan de gamla ärevördiga kombattanterna Lund och Uppsala. Striden om Kristian Gerners ansökan om att bli professor i historia i Lund trappas nu upp ytterligare och är på väg att bli ett ordkrig mellan universiteten i Uppsala och Lund. /…/Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala, där Gerner redan är professor, kastar sig nu in i striden med ett stöduttalande för Gerner som i tonfallet liknar en krigsförklaring mot kollegerna i Lund. (DN 20020525) Merparten av artiklarna den 25 april handlar sålunda om det faktum att ett brev från fyra av de sökande inkommit till rektor där de kritiserar nämndens handlande. Det faktum att en annan sökande även hade skrivit ett brev till rektor den 22 april där de sakkunnigas utlåtande kritiseras4 omnämns däremot inte i någon artikel. Även om ”artikeltoppen” den 25 april huvudsakligen handlar om en faktiskt diarieförd skrivelse hindrar det givetvis inte skribenter från att diskutera ärendet mer principiellt. Sålunda går det att läsa i Borås Tidning den 25 april 2002: Kanske har läsaren hört om ”fallet Gerner” i Lund? Där tycks politiska hänsyn ha berövat några radikalfeminister i en så kallad lärarförslagsnämnd all sans. /…/ Man bli mållös, och ändå är det så bekant./…/Doktriner intog flera lärosäten./…/Dessa metoder förvaltas i dag av feminister vars ”nätverk” snarare än öppna kommunikationsformer är godtyckliga maktorgan med låg insyn och sekteristiska drag. I flera artiklar efter den 25 april fram till 10 maj påannonserades bl.a. det aviserade nämndsmötet den 30 april. Denna påannonserings främsta syfte får nog anses vara att hålla intresset uppe hos läsarskaran, vilket följande citat väl belyser: I dag sammanträder lärarförslagsnämnden. Hur ska de nu hantera det faktum att övriga kandidater har ställt sig bakom Gerner? (Svenska Dagbladet 20020430)

4 se Kronologi ovan

16

Den något intensivare mediebevakningen den 10 maj berörde dels det dokument som styrelsen för humaniora och teologi författade i samband med sammanträdet den 8 maj där de bl.a. inte anser att det är bekräftat att Gerner är att anses olämplig som akademisk ledare, dels det dokument som Gerner inkommit med till rektor efter att universitet berett honom denna möjlighet. Upsala Nya Tidning har sålunda följande rubrik den 10 maj 2002: Gerner känner sig grovt förtalad Även i Svenska Dagbladet känner sig Gerner förtalad: Kristian Gerner anser sig förtalad (20020510) I Kvällsposten handlar det inte bara om förtal utan här skriver man istället: Kristian Gerner, professor av fel kön: jag är utsatt för en häxprocess. /…/Men lärarförslagsnämnden vill till varje pris tillsätta en kvinna. För att sätta p för honom har den därför använt sig av, milt uttryck okonventionella metoder. I dag skriver professor Kristian Gerner att lärarförslagsnämnden utsatt honom för vad som liknar en skenrättegång och sedan utmålat honom som ett psykfall. (20020510) Återigen kan vi konstatera att mediebevakningen bygger på faktiska händelser åtminstone såsom de framkommer i diarieförda handlingar, men med hjälp av kronologin ovan kan vi också konstatera att alla handlingar inte hamnar på mediernas agenda. Sålunda får vi som läsare inte veta att en av de kvinnliga sökande inkom med ett brev till rektor den 8 maj där hon ifrågasatte hela tillsättningsprocessen, inte minst det faktum att det fanns kvinnliga sakkunniga som aldrig fått någon förfrågan. Inte heller fick vi som läsare ta del av Historiska fakultetens svar på det brev som var ett svar på nämndens PM daterat 2002-04-30. I denna brevväxling mellan nämnden och Historiska institutionen framkom bl.a att extra utbetalningar hade gjorts till de sakkunniga. Endast en artikel skriven av Bo Stråth – en av de tre sakkunniga – berör det faktum att Historiska institutionen bekostade resan för ett möte med de sakkunniga. Det faktum att nämnden uttryckligen hade sagt nej till att bekosta detta möte kommenterar artikelförfattaren på följande sätt: /…/Jag ställde frågan i två email till ordföranden som vägrade svara annat än med meningslösa god dag yxskaft-formuleringar. Detta framställs nu i promemorian som att jag skulle ha gjort framstötar om att få ekonomiskt bidrag för interna överläggningar/…/I en situation när det var tydligt att de sakkunniga inte skulle kunna träffas för att diskutera principerna för ett yttrande framförde jag till historiska institutionens prefekt att jag inte kunde kvarstå vid mitt uppdrag. Han ingrep resolut och framhöll att det naturligtvis var absurt att ett sådant möte inte skulle kunna äga rum. Han ställde medel för ett möte till förfogande./…/ (Svenska Dagbladet 2002 0507) Inte någon artikel har belyst att Historiska institutionen har betalat ut ett extra arvode till de sakkunniga. Givetvis kan man likt Historiska institutionen tycka att det är kränkande att antyda att de sakkunniga skulle påverkas huruvida de fick 16 000 kronor eller 25 000 kronor som ersättning för sitt arbete (svar från Historiska institutionen på PM den 7 maj 2002). Förvånansvärt är dock att ingen artikelförfattare har ställt sig frågan huruvida detta förfarande är vanligt förekommande och om det ens är etiskt försvarbart.

17

Inte så förvånande handlar artiklarna den 16 och 17 maj – de sista ”topparna” i följetongen – om det faktum att rektor utsett Kristian Gerner som professor i historia. Nedan följer ett par exempel på detta: Gerners seger. Vårens utnämningsprocess i Lund, som har drabbat Uppsalaprofessorn Kristian Gerners kandidatur till en professur i historia, är ett även i den akademiska världen svårslaget rekord i personförföljelse, ovidkommande hänsynstagande och maktfullkomlighet. Förvecklingarna har varit så många att man knappt längre kommer ihåg att det var Gerner som på vetenskapliga meriter förordades av de sakkunniga, innan den så kallade lärarförslagsnämnden satte stopp med hänvisning till några strikt tokfeministiska argument./…/ (Svenska Dagbladet 20020516) Den kritik som lärarförslagsnämnden har framfört mot Kristian Gerner är inte tillräcklig för att inte förorda honom, säger Boel Flodgren. Beslutet sätter punkt för den kanske mest omdiskuterade tjänstetillsättningen i Universitetets historia./…/ (Sydsvenska Dagbladet 20020516) /…/ Han är både glad och lättad. Säger att beslutet inte bara handlar om honom, utan också om en viktig universitetsprincip, den om vetenskapliga meriters oavvisliga tyngd./…/ (Upsala Nya Tidning 20020516) Rättvisa skipad i Lund. /…/Det är en sällsynt ful och otrevlig historia som nu fått sin upplösning genom att den vetenskapligt bäst meriterade fått upprättelse./…/ (Göteborgs-Posten 20020517) Rättvisa i Gernerfallet./…/Självfallet måste rektors beslut få konsekvenser för den desavouerade nämnden, rimligen bör man byta ut de flesta av ledamöterna./…/ Kristian Gerner har nog möjlighet att bli en professor som syns i offentligheten och gör sitt ämne känt. Vem vet, kanske är han en blivande rektor för universitetet? (Kvällsposten/Expressen 20020516) Sammanfattningsvis finner man att inte alla faktiska händelser i ärendet har fått uppmärksamhet i pressen. De händelser som har givits utrymme i pressen har varit de som på olika sätt visat ett uttalat stöd för Gerner, t. ex. protestlistor från kolleger. De dokument som har inkommit till rektor där man har ifrågasatt sammansättningen av sakkunniga och det faktum att flera kvinnor inte tillfrågats har däremot lyst med sin frånvaro på tidningssidorna. Inte heller har det faktum att Historiska institutionen bekostat såväl en sammanträdesresa som arvoderat de sakkunniga med institutionsmedel fått någon uppmärksamhet. Hittills har analysen av pressmaterialet huvudsakligen handlat om vad och vad det inte har rapporterats kring i Gernerfallet. I de följande avsnitten kommer därför att diskuteras hur Gernerfallet har gestaltats pressen, dvs. hur har problemet definierats och vad som anses vara dess orsak. Vidare studeras vilka moraliska omdömen som ges uttryck för i gestaltningarna, samt vilken bild av möjliga lösningar som presenteras i pressmaterialet. Tokfeministerna är i farten Hur har då problemet definierats i pressen? För det första kan vi konstatera att de första artiklarna i ärendet andas dels en bestörtning, dels en förvåning; tre sakkunniga har enhälligt satt Kristian Gerner i första förslagsrummet – vari består då problemet? Sydsvenska Dagbladet försöker bena upp problemet på följande sätt:

18

Den välkända Uppsalahistorikern Kristian Gerner har en gammalmodig kvinnosyn. Det menar Historisk – filosofiska lärarförslagsnämnden vid Lunds universitet och nobbar hans ansökan till en professur vid Historiska institutionen. /…/- Lärarförslagsnämndens agerande är häpnadsväckande. Man kan inte avfärda en ansökan på så lösa grunder, säger Kim Salomon, prefekt på Historiska institutionen./…/Ett enigt sakkunnigråd, bestående av tre av varandra oberoende professorer i historia, rekommenderade Kristian Gerner för tjänsten. Men lärarförlagsnämnden, som bland annat består av studenter och lärare vid institutionen, satte honom först på fjärde plats av de sökande./…/- Vi reagerade mot flera saker som han sa under utfrågningen, bland annat om de kvinnliga doktorandernas studiesociala miljö. Gerner tyckte inte att man kan göra något åt deras situation eftersom kvinnor föder barn, säger Katja Wibell, student och en av ledamöterna i lärarförslagsnämnden./…/ (20020328) I citatet ovan kan vi se hur problemet gestaltas bl.a. genom de källor som artikelförfattaren använder. Professorernas bedömning ställs mot en studeranderepresentants uttalande. Artikeln leder tankarna hos den enskilde läsaren i en speciell riktning; nämligen vad vet en student som inte tre professorer vet! Samma retorik som ovan använder majoriteten av tidningarna för att definiera situationen eller problemet: Kvinnosyn stoppar professor./…/Ett enigt sakkunnigråd har rekommenderat Gerner till tjänsten som professor./…/- Vi reagerade mot flera saker som han sade under utfrågningen/…/säger studenten Katja Wibell/…/ Bland annat har tre professorer vid historiska institutionen i ett brev kallat agerandet rättsvidrigt. (Upsala Nya Tidning 20020403) Lärarförslagsnämnden presenteras i pressmaterial huvudsakligen som bestående av lärare och studeranderepresentanter, vilka kontrasteras mot de sakkunniga professorerna. Läsarna får dock inte veta att flera av lärarrepresentanterna i nämnden också är professorer inom sina respektive ämnen. Den enda gången en ledamot i nämnden ges en titel är i artikeln nedan: /…/Men när universitetets lärarförslagsnämnd hade lyssnat till en provföreläsning av Gerner och mött honom i en anställningsintervju ströks han från förslagslistan av en majoritet i nämnden. Den enda avvikande rösten var Eva Queckfeldt, som själv är professor i historia./…/ (Dagens Nyheter 20020416) Ovan diskuterades den ensidiga belysningen av Gernerfallet i pressen. Denna ensidighet gör sig även gällande när det gäller pressens gestaltning av problemet, vilket kan sammanfattas med ett citat från Svenska Dagbladets ledare den 5 april 2002: Vad har man sakkunniga till? Den frågan har de senaste dagarna ställts i Lund där en enhällig sakkunniggrupp har förordat en mansperson (Kristian Gerner) för en ledig professur i historia. Gerner var enligt de sakkunniga den bäst meriterade. Det tyckte inte Inger Lövkrona, nämndens ordförande, som vid beskedet om de sakkunnigas val passade på att producera en skrivelse till sin nämnd om Gerners ”förlegade kvinnosyn”/…/Tokfeministerna är alltså i farten igen./…/ Män är från Mars och kvinnor är från vettet Ovan kunde vi konstatera att problemet – Gernerfallet – huvudsakligen definierades som ett problem därför att ”en hop tokfeminister” satte sig på tvären och utmanade inte mindre än tre manliga professorers omdömen. Orsaken till att det blev ett s.k. problem har även det en genusaspekt, såtillvida att problemets orsak framställs vara att intriganta feminister vill hindra

19

en hederligt meriterad man att få tillträda sin post. Nedan följer ett axplock av citat där problemets orsak diskuteras: /…/Men Sydsvenskan kan idag berätta att det inte bara handlade om att peta bort Kristian Gerner från kandidatlistan. Syftet var också att se till att professuren tillsattes av en kvinnlig sökande./…/ (Sydsvenska Dagbladet 20020402) /…/En kvinnlig student har gjort sig till tolk för beslutet. Hon vet vad som är korrekta åsikter. Det är alltså inte fråga om att Gerner visat brister i sin forskning, utan det är hans privata åsikter som bedöms. Vad kommer härnäst? Man kan tänka sig att blivande professorer får svara för sina åsikter om invandrare, miljöfrågor, skattepolitik eller socialvård. Det är naturligtvis fråga om ren åsiktsförföljelse, och den har ingenting med vetenskap att skaffa./…/ (Svenska Dagbladet 20020407) /…/ uppmanar också utbildningsminister Thomas Östros att göra något åt ”intrigörerna” i Lund/…/ (Upsala Nya Tidning 20020419) /…/Av detta kan man bara dra en slutsats: det totala godtycket härjar nu vid Lunds universitet. En lärarförslagsnämnd som tror att den ska bedöma professorskandidaters förmåga att fälla politiska korrekta uttalanden, har varken förstått sitt uppdrag eller poängen med akademisk meritering, Vad är nästa steg? Att ställa kontrollfrågor om pappamånader och vårdnadsbidrag?/…/ (Dagens Nyheter 20020412) Kvällsposten/Expressens krönika den 4 april 2002 kan sägas sammanfatta pressens bild av problemets orsaker: /…/Men i lärarförslagsnämnden hade man redan på förhand förkastat Gerner på grund av politiska preferenser. Ordförande i nämnden, Inger Lövkrona, lektor i Genus och sexualitet vid Etnologiska institutionen förordade i stället Birgit Sawyer. Sawyers specialitet är, föga förvånande, kvinnohistoria/…/Sawyer är politisk korrekt – och kvinna. Gerner var dömd på förhand. För att misskreditera Gerner samarbetade flera av nämndens ledamöter med att sprida falsk information. Det politiska motståndet kamouflerades genom hänvisning till påstådda brister i den provföreläsning som Gerner gav. Studentrepresentanten i lärarförslagsnämnden, Katja Wibell, anslöt sig till sammansvärjningen och slog fast att Gerner både var kvinnofientlig och ålderdomlig./…/ Pajkastning –fast bara åt ena hållet Det första intrycket av debatten i pressen är att sak- och personfrågor diskuteras om vartannat. Vid en närmare analys finner man dock att en diskussion av sakfrågorna; Hur ska tjänstetillsättningar gå till? Vilken roll ska de sakkunniga spela? osv. får stå tillbaka för kraftiga personangrepp som huvudsakligen riktar sig mot nämnden och dess agerande. När man diskuterar mediernas gestaltningar bör man dock ha i åtanke att de kanske inte alltid är medvetna, såtillvida att de inte behöver vara uppenbara eller ens eftersträvade av den skribent som faktiskt har skrivit en artikel. Vad jag vill ha sagt med detta är att kulturella föreställningar, eller om man hellre vill kognitiva scheman som finns hos den enskilde styr vilken information vi tar till oss och våra tolkningar av densamma. De kognitiva scheman vi bär med oss som individer kan med andra ord begränsa oss i vårt sätt att tolka verkligheten. På motsvarande sätt kan pressens gestaltningar styras av normativa föreställningar rörande vad som är rätt respektive fel, vad som är normalt respektive onormalt i en specifik händelse. I det följande kommer man att kunna se att genus konstrueras och gestaltas enligt kulturella

20

antaganden och förväntningar och konventioner angående vad som anses passande för ett kvinnligt respektive manligt beteende. Lärarförslagsnämnden som bestod av en kvinnlig majoritet ges i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet följande omdömen: Trixandet och fixandet… värdigt det gamla östblockets politruker… groteskt… rena lögner och förtal… karaktärsmodet… svepande anklagelser… akademiskt blurr flödar… falskhetens diktatur… fabricerade nidbild… vantolkningar och manipulation… tarvligheter och personliga antipatiyttringar… missbrukade de förtroendet å de grövsta… könspartisk och kvinnofavoriserande politik… manövrerar bort… åsiktsdomstol… maktfullkomlighet… avförd på flummiga grunder… manövern… petning… förolämpning mot Historiska institutionen… katastrof… övernitiska feminister… förtal… .skandalös… totala godtycket härjar… ställa kontrollfrågor… usel rättssäkerhet… anti-Gerner-generalen no 1 Inger Lövkrona… ful och otrevlig historia… småaktigt fåniga och konstruerade… farlig inskränkning… rent godtycke… rättsvidrigt… flagrant brott… oro för rättsäkerheten… ”intrigörerna” i Lund… manipulera tillsättningsärendena… halvsanningar och direkta felaktigheter… grundskott mot de elementära rättsliga principerna… öppen skandal… missuppfattat sin roll och bedrivit politik… litterär bananrepublik… oförskämdheter… könsdomstolen… politiserande junta… manipulerande fixarmentalitet…

21

processen mot… svårslaget rekord i personförföljelse… strikt tokfeministiska argument… kvinnoledd junta… dömd på förhand … misskreditera … sammansvärjningen… könspolitisk fundamentalism… uppgjord i förväg… klumpigt, klantigt och korkat… detta långa aprilskämt… Lövkrona och hennes politruker… Lunds akademiska sällskapsdamer… berövat universitetet dess heder… Anhopningen av invektiv ovan utgör självfallet en renodling av själva pajkastarmomentet, men kan dock ge en fingervisning om debattens höga tonläge och dess i många fall överdrivna retorik. Frågan är om det finns några negativa gestaltningar rörande huvudpersonen själv? Svaret på denna fråga är i princip nej. Gerner beskrivs genomgående i positiva ordalag5. De få negativa omdömen som ges är följande : ”föråldrad kvinnosyn”…”gammaldags kvinnosyn”…”arrogant och aggressiv”… Dessa negativa omdömen presenteras alltid i materialet inom citattecken, vilket tydligt markerar att det inte är skribentens åsikt utan att det är de andra - i detta fall den kvinnodominerade nämnden - som har sagt och tyckt något. Det bör i detta sammanhang nämnas att det inte finns skrivet någonstans i de diareförda handlingarna att Gerner skulle ha en föråldrad eller gammaldags kvinnosyn. Så frågan är vem det är som citeras i pressen, eller har Dagens Nyheters missbruk av s.k. citatrubriker på DN-debatt spritt sig till övriga dagstidningar och blivit ett allt vanligare journalistiskt grepp, dvs. att använda citat som inte är egentliga citat utan skribentens tolkning av andemeningen i en händelse (se Pettersson 2002). Låt förnuftet segra Beträffande gestaltningen av hur problemet skall lösas visar det sig även vara tämligen ensidigt skildrat i pressen. Under den närmare sju veckor långa följetongen i pressen där det spekuleras kring rektors kommande beslut i frågan antyds att den enda lösningen är att Gerner ska ha tjänsten. I detta tema – lösningen av problemet – införs en ny dimension, såtillvida att pressen finner det intressant att spekulera kring hur den avgående rektorn, Boel Flodgren ska avsluta sin karriär. /…/Boel Flodgren agerade tidigare i år rakryggat då hon hade det moraliska modet att/…/Jag tillåter mig faktiskt tro att detta moraliska mod skall vägleda henne även denna gång. (Upsala Nya Tidning 20020514) /…/Det stod Flodgren fritt att välja hur hon ville kröna sin karriär vid Lunds universitet. Som en rättrådig rektor styrd av civilkurage, eller som en anpassling styrd av den politiska korrektheten. Hon valde rätt, att följa de sakkunniga. (Svenska Dagbladet 20020516)

5 Se avsnittet Män som opinionsbyggare

22

Boel avgjorde Gerneraffären. ”Universitetet naggade heder har räddats”/…/Kvällsposten/Expressen 20020516 Sammantaget finner jag att dåvarande rektor Boel Flodgren är en av tre kvinnor i pressmaterialet som inte omtalas med negativa omdömen. Förutom dåvarande rektor slipper dels Eva Queckfeldt , dels en av de sökande - Birgit Sawyer - schavottera i pressen. Den förstnämnda därför att hon framförde en avvikande mening än nämndens angående tillsättningen och den sistnämnda därför hon offentligt framförde att Gerner var mer kompetent än hon själv6. Det faktum att rektors beslut blev exakt det som pressen – och i detta fall huvudsakligen manliga skribenter - ville ha upphöjde henne till att nästan vara lika förnuftig och saklig som skribenterna. Hon beskrivs som: rakryggad…rättrådig…hon gjorde det enda rätta…och kontrasteras mot de s.k. illvilliga tokfeministerna. Beslutet, som blev i enlighet med pressens lösning på problemet, bidrog m.a.o. till att den etablerade könsordningen inte rubbades och att de genusföreställningar som förknippas med denna och i sin tur reproduceras i mediernas offentlighet, dvs. att män är sakliga och opartiska medan kvinnor är osakliga och partiska, aldrig behövdes ifrågasättas. Kloka män och intriganta kvinnor Mängdvis av tillsättningsärenden sker årligen vid såväl Lunds universitet som vid andra lärosäten. Merparten av dessa ärenden går spårlöst förbi förutom hos de direkt berörda och inblandade. Frågan är då varför blev just denna tillsättning av professuren i historia vid Lunds universitet så intressant att såväl lokala, regionala som nationella dagstidningar ägnade ärendet närmare sju veckors uppmärksamhet. Givetvis kan man hävda att utbildningsfrågor sedan länge är ett återkommande tema i mediebevakningen. Det finns m.a.o. en rad viktiga och principiella sakfrågor att diskutera som rör akademin och dess förehavande. Även i samband med en professorstillsättning finns det en rad principiella frågor av intresse för såväl oss som är inom akademin som för de som är utanför. En inte oväsentlig sakfråga är självfallet hur tillsättningsproceduren ska ske samt hur valet av sakkunniga sker och vilken roll de ska spela etc. I förlängningen handlar det om vilka krav och förväntningar man ska ha på de främsta akademiska ledarna vid våra universitet. Dessa frågor är inte bara av intresse för verksamma inom högskolor och universitet, dvs. lärare och studenter utan har självfallet ett större samhällsintresse än så. Frågan är då; Kom detta att diskuteras i pressföljetongen under de närmare sju veckorna våren 2002. Svaret på denna fråga är ett tveklöst nej. Sakfrågorna initierades i pressföljetongens begynnelse, men kom sedan att stå helt i skymundan för ett övergripande genustema. Detta tema fick självfallet sin grogrund i det faktum att huvudpersonen Gerner, de sakkunniga och deras försvarare var män och de som ifrågasatte dessas göranden och tyckande var kvinnor. Enligt Bourdieu (1999) kännetecknas alla samhällsordningar av ett system av dominans och underordning och förhållandet mellan könen är ett tydligt exempel på detta. Enligt samme författare bibehålls den manliga dominansen genom s.k. symboliskt våld som bl.a. utövas via kommunikation. Det symboliska våldet fungerar således som en maktstrategi för att behålla makten över de som man vill dominera. I analysen ovan kan man se hur de manliga skribenterna har utövat s.k. symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i

6 Se Kronologin

23

synnerhet. Detta misskännande visar sig dels i samband med angrepp på personen ….rena lögner och förtal…maktfullkomlig…intrigörerna…dels i samband med när vederbörandes kompetens ifrågasätts…akademiskt blurr…missuppfattat sin roll…Lunds akademiska sällskapsdamer… Mediernas roll som en länk mellan makten och medborgarna är en viktig funktion i en demokrati. Med detta synsätt kan man säga att medierna fungerar som en offentlig arena, kanske också den enda offentliga arena som merparten av oss har tillgång till. Den traditionella uppfattningen är att den offentliga sfären är en manlig dito och den privata sfären en kvinnlig domän ( se t. ex Fraser 1993; First 2002). Denna uppfattning, vem som har tillträde till vilken sfär, innebär att när kvinnor lämnar den privata sfären, dvs. kritiserar eller bara söker tillträde till den manliga domänen – den offentliga sfären, tillåts och uppmuntras mäns rätt att offentligt förolämpa kvinnor. Kvinnorna blir kränkta som privatpersoner, vilket inte är fallet för män när de kritiseras, eftersom de kritiseras i egenskap av sin offentliga roll. Nedan följer ett axplock på denna typ av kränkning, som dessutom med all fog kan sägas vara ett skolboksexempel på vad som händer när kvinnor har synpunkter på den manliga domänen; Yttrandet säger mer om nämnden än Gerner. En dilettantisk ordförande som tidigt i detta ärende demonstrerade sin allmänna inkompetens/…/ /vägrade svara med annat än meningslösa god dag yxskaft-formuleringar/…/istället för att hålla på med apspel utan varje intellektuell ambition/…/ (Svenska Dagbladet 20020507) Felplacerade är uppenbarligen även ledamöterna i lärarförslagsnämnden i Lunds universitet. /…/uppträda lika korkat som lärarförslagsnämnden. (Göteborgs –Posten 20020417 /…/Bourdieu var en tid sambo med anti-Gerner-generalen no 1 Inger Lövkrona/…/ (Göteborgs-Posten 20020514) /…/Tillvägagångssättet var dock så klumpigt, klantigt och krokat att det framgår att kvinnorna har mycket kvar att lära i universitetsvärlden./…/man kan undra om någon på bra länge gjort kvinnosaken en större otjänst än Lövkrona och hennes politruker. Och det är inte en rent akademisk fråga. (Kvällsposten/Expressen 20020419) /…/Flera forskare säger att de när feminister deltar i möten får de väga sina ord väl för att inte förarga dem./…/ (DAGEN 20020529) /…/Efter att ha läst Lövkronas arbetsanteckningar och inlaga framstår Lövkrona som den mest aggressiva/…/Inger Lövkrona verkar ha missuppfattat både det där med jämställdhet och humor./…/ /Sydsvenska dagbladet 20020507) Det bör dock påpekas att citat som visar på det offentliga schavotterandet av de kvinnor som hade en annan åsikt än den manliga dominansen är betydligt mer omfattande än exemplen ovan ger sken av. Det bör också i detta sammanhang nämnas att flera skribenter har förfasat sig över det faktum att lärarförslagsnämnden har haft fler kvinnor än män som ledamöter. Det faktum att samtliga sakkunniga har varit män har inte erhållit vare sig något omnämnande eller någon diskussion överhuvudtaget i pressmaterialet. Detta innebär att mediernas gestaltningar utgår tydligt från de dominerandes perspektiv som upphöjs till att även bli det ”neutralas” perspektiv och gestaltning av händelsen.

24

I inledningen till detta kapitel beskrevs kortfattat teorin kring medielogik. Analysen av debatten i pressen rörande tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet har visat att pressen i mångt och mycket verkat i enlighet med medielogikens mekanismer i allmänhet och i enlighet med den manliga medielogikens mekanismer i synnerhet. De händelser som gick att tillspetsa, polarisera och förenkla fick i princip hela utrymmet i de svenska medierna under några intensiva vårveckor 2002. 3. TILL SIST… I föreliggande rapport har mediernas, närmare bestämt dagspressens rapportering kring det s.k. Gernerfallet analyserats. Analysmaterialet omfattar 143 artiklar hämtade från dagspressen under närmare sju veckor våren 2002. De frågor som analysen har försökt besvara har varit; Fick den läsare som läste en tidning en tillräcklig bred och fyllig presentation av ärendet/händelsen? Fick de läsare som tog del av flera tidningar en sådan bild? Analysen har tydligt visat att svaret på båda dessa frågor är ett otvetydigt nej. Pressen har i sin rapportering kring Gernerfallet visat sig verka enligt den s.k. medielogiken, dvs. händelser som gick att tillspetsa, förenkla, polarisera, personifiera och konkretisera hamnade på mediernas dagordning. Även beträffande hur pressen rapporterade kring Gernerfallet finner man att den gängse medielogiken och i detta fall en manlig dito gjort sig gällande, dvs. att genus konstrueras och gestaltas enligt kulturella antaganden och förväntningar för vad som är kvinnligt respektive manligt. Vidare finner man att flera viktiga sakfrågor undveks till förmån för såväl personangrepp som för polemik. Debattens tonläge har bitvis varit så högt att flera skribenter för länge sedan har lämnat gränslandet för det som kan kallas ren personförföljelse och ärekränkning. Pressmaterialet har visat på ett tämligen ensidigt korståg mot lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess ordförande i synnerhet. Studerar man pressmaterialets latenta nivå finner man ett övergripande genustema i debatten. Det faktum att den etablerade könsordningen blev hotad fick onekligen en mängd högutbildade män att fatta pennan och offentligt uttrycka sin bestörtning över detta. Analysen visar även att när kvinnor ger sig in i den manliga domänen, eller om man hellre vill den offentliga sfären och utmanar den får de finna sig i en högljudd offentlig kränkning. Att utmana den etablerade könsordningen låter sig således inte göras ostraffat. Inledningsvis i denna rapport nämndes att jag har haft 1994 års pressutredning som utgångspunkt för föreliggande analys när det gäller mediernas huvuduppgifter, nämligen att medierna ska ge information, granska och vara ett forum för debatt. Frågan är då hur väl pressen i detta specifika fall fullföljt sina uppgifter? Svaret på denna fråga är att pressen inte till fullo har uppfyllt sina uppgifter såsom de uttrycks i pressutredningen från 1994. För det första har man som läsare inte fått all information, dvs. bara vissa händelser i ärendet har rapporterats och det har varit de händelser som har gynnat Gerner och hans anhängare. För det andra är det tveksamt om medierna har granskat ärendet, eftersom flera händelser som återfinns som diareförda handlingar inte har erhållit någon mediebevakning alls. Redan i pressföljetongens begynnelse hade medierna bestämt sig för vad som var det rätt respektive ett felaktigt agerande i ärendet. För det tredje blev aldrig medierna ett forum för debatt, eftersom det i princip bara fanns en ståndpunkt representerad i medierna. Denna pressdebatt rörande det specifika tillsättningsärendet visar tydligt att dels behövs det mer forskning kring genus och medielogikens mekanismer, dels att flera tidningsredaktioner

25

behöver diskutera hur de bidrar till att konstruera och reproducera genus, och i förlängningen att den etablerade könsordningen förblir mer eller mindre intakt.

1

REFERENSER Altheide, D och Snow, R.P (1979) Media Logic. London:Sage. Asp, K (1986) Mäktiga massmedier. Stockholm: Akademilitteratur. Asp, K (1990) Medialization, Media Logic and Mediarchy. Nordicom Review No 2/1990.

Göteborg: Nordicom. Bourdieu,P (1999) Den manliga dominansen. Göteborg:Daidalos. Edström, M och Jacobson, M (1994) Massmediernas enfaldiga typer. Kvinnor och män i

mediebruset den 17 mars 1994. Göteborg. Institutionen för journalistik och masskommunikation, Arbetsrapport nr 38/94.

Entman, R.M. (1993) Framing: Toward Clarification of a Fractured Paradigm. Journal of Communication, 43, no. 4.

Fraser, N (1993) Sex, lögner och offentlighet. I Häften för kritiska studier nr.1-2/1993. First, A (2002) All Women Should Cry: The Presentation of Women in Foreign News. I The

European Journal of Communication Research. 2002, Volume 27, Number 1. Hadenius, S och Weibull, L (1997) Massmedier. Stockholm: Bonnier Alba. Holland, P (1987) When a women reads the news. I Baher, H och Gray, A (red.) Turning it on

– a reader in women and media. London: Arnold. Jensen , K B (1995) The Social Semiotics of Mass Communication. London.Sage. Lazarfeld, P.F. m.fl. (1944) The People´s Choice. New York: Duell, Sloan and Pearce. Leth, G och Thurén, T (2002) 11 september. Mediernas bevakning av terrorattackerna.

Stockholm: Stiftelsen institutet för mediestudier, rapport nr 2002:6. McCombs, M.E. och Shaw, D.L (1972) The Agenda-Setting Function of the Press. Public

Opinion Quarterly 36:176-187. McCombs, M:E. Och Shaw, D.L. (1993) The Evaluation of Agenda-Setting research:

Twenty-Five Years in the marketplace of Ideas. Journal of Communication, 43. McQuail, D. (1984) Mass Communication Theory. London: Sage. Mill, J S (1984) Om friheten. Stockholm: Natur och Kultur. Nord, L (2001) Statsråden och dreven. Rainer-affären 1983 och Freivalds-affären 2000.

Stockholm:Stiftelsen Institutets för Mediestudier, rapport nr 1:2001. Pettersson, R (2003) Rubriker – bruk och missbruk. Stockholm: Stiftelsen Institutet för

Mediestudier och Sellin & Partner. Screening Gender 1998 Who speaks in Television? A comparative study of female

participation in televisions programmes. A survey and part of the project ”Screening Gender ” co-financed by the Equal opportunities Unit if the European Commission and the following broadcasters: YLE (Finland), NOS (Netherlands), NRK (Norway), SVT (Sweden), ZDF (Germany) and DR (Denmark).

Tuchman, G (1979) Womens depiction by the massmedia. I Baher, H och Gray, A (red.) Turning it on – a reader in women and media. London: Arnold.

Tuchman, G (1981) The symbolic annihilation of women by the mass media. I Cohen, S och Young, J (red.) The manufacture of News. London: Constable.