Download - EXAMENSARBETE - ltu.diva-portal.org
EXAMENSARBETE
Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigtätbeteende
En intervjustudie bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA)
Monica Höchtl
SpecialistsjuksköterskeexamenDistriktsvård
Luleå tekniska universitetInstitutionen för hälsovetenskap
Luleå tekniska universitet
Institutionen för hälsovetenskap
Avdelningen för omvårdnad
Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende
- en intervjustudie bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA)
Experiences of stopping a compulsive eating behaviour
– an interview study among members of Overeaters Anonymous (OA)
Monica Höchtl
Specialistsjuksköterska med inriktning mot distriktsvård, 75 hp
Omvårdnad D, Examensarbete 15 hp
Vårterminen 2010
Handledare: Stefan Sävenstedt
2
Upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende
- en intervjustudie bland medlemmar i OA, Overeaters Anonymous
Monica Höchtl
Luleå tekniska universitet
Institutionen för hälsovetenskap
Avdelningen för omvårdnad
Abstrakt
Övervikt är ett snabbt växande folkhälsoproblemen och för att personer med ett tvångsmässigt ätbeteende ska återfå hälsa krävs livsstilsförändringar. Motivation är viktig vid en livsstilsförändring och vårdgivaren har en viktig funktion när det gäller att hjälpa och stötta dessa människor i sitt tillfrisknande. Syftet med denna studie var att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i Overeaters Anonymous (OA). Sju personer med tvångsmässigt ätande och som regelbundet gick på OA-möten intervjuades och de transkriberade texterna analyserades utifrån en tematisk innehållsanalys. Resultatet beskriver hur motivationen till att bryta ett tvångsmässigt ätande väcks och stimuleras, men även hur den bibehålls eller bryts i en ständig föränderlig process i samspel med omgivningen. Ångest, en känsla av maktlöshet, stöd, kunskaper, insikter och en känsla av tillförsikt verkade vara nödvändiga faktorer för att viljan och motivationen till förändring skulle växa sig starkare. Prövningar i vardagen verkade begränsa motivationen där välfungerande stödstrukturer och rutiner blev en oumbärlig resurs för personerna för att klara av livets utmaningar och för att inte gå in i ett återfall. Återfall beskrevs som flykt från obehagliga känslor och verkligheten och ledde till att motivationsprocessen avstannade. Resultatet ger en fördjupad förståelse för motivationsprocessen till livsstilsförändring som ökar möjlighet att ge personer med matmissbruk ett bra stöd till livsstilsförändring.
Nyckelord; övervikt, tvångsmässigt ätbeteende, livsstilsförändring, motivation, kvalitativ
metod, innehållsanalys
3
Övervikt är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen i befolkningen, både nationellt
och internationellt. Befolkningen i Sverige har under de senaste 20 åren blivit allt tyngre och
övervikt klassas idag som en av vanligaste folksjukdomarna. Enligt
Världshälsoorganisationen tillhör fetma den nya globala epidemin och man befarar att lika
många liv kommer att skördas såsom infektionssjukdomarna en gång gjorde på sin tid (Orth-
Gomér & Perski, 2008, s.197-200; SOS, 2009).
Matmissbruk kan enligt Katherine (1994, s. 23-24) definieras som ett beroende av en substans
eller en aktivitet så till den grad att det inte går att upprätthålla ett normalt fungerande liv. Det
destruktiva matberoendet karakteriseras av förlorad kontroll över ätandet, fysiologiskt
beroende över vissa födoämnen, men även av negativa konsekvenser på alla viktiga
livsområden. Tvångsmässigt överätande, upprepat bantande, viktproblem och bulimi, vilket
innebär att äta för att sedan kräkas eller fasta och tvångsträna är exempel för olika utlopp för
matmissbruk. Anonyma alkoholisters tolvstegprogram har hjälpt miljontals människor att
sluta dricka och att genomföra verkliga och varaktiga livsstilsförändringar. Detta program kan
också användas vid matmissbruk och Overeaters Anonymous-grupper (OA) har etablerat sig i
hela världen sedan 1960. OA är ett tolvstegsprogram för personer med tvångsmässig över-
och underätarproblematik. De använder AAs tolv steg och tolv traditioner, men har bytt ut
orden alkohol och alkoholist till mat och tvångsmässig ätare. Stegen är endast förslag till att
komma ur sitt beroende och fungerar som personlig vägledning till ett sunt liv och
traditionerna fungerar som vägledande principer för OA som helhet. OA handlar inte bara om
att gå upp, ned eller bibehålla sin vikt, inte heller om fetma eller dieter. Det koncentrerar sig
på fysiskt, känslomässigt och andligt välmående. Med hjälp av olika verktyg och genom att
regelbundet gå på möten där medlemmarna delar sina erfarenheter, sin styrka och sitt hopp
med varandra tillfrisknar de från sitt tvångsmässiga ätbeteende. OA är en organisation som
inte tillhör någon religiös lära eller politisk rörelse utan försörjer sig själv genom
medlemmarnas egna, frivilliga bidrag.
Tvångsmässigt ätande blir allt mer ett vanligt hälsoproblem och sjuksköterskan har här en
viktig funktion när det gäller att hjälpa och stödja dessa människor i sitt tillfrisknande. Enligt
Melin, Karlström, Berglund, Zamfir och Rössner (2005) upplever få distriktssköterskor att
överviktiga personer har motivation till att vilja förändra sin livsstil. Många av dagens
sjukdomar går att påverka med livsstilsförändringar och utmaningen personalen inom hälso-
och sjukvården står inför är att få patienten att ta till sig ny kunskap och att känna motivation
4
till att göra en förändring. Motivation har en betydande roll vid genomförandet av en
livsstilsförändring och mycket forskning ägnas åt förståelsen av fenomenet motivation och
hur det leder till en livsstilsförändring (Anstiss, 2009).
Det finns tre huvudfrågor när det gäller motivationsteorierna enligt Granbom (1998, s. 9),
nämligen vad det är som sätter igång beteendet, vad det är som anger riktningen och vad det
är som upprätthåller det hela. Prochaska, DiClemente, och Norcross (1992) observerade hur
människor går tillväga när de förändrar sina livsstilsvanor. De upptäckte att framgångsrik
förändring av oönskad beteende innebär successiv förflyttning genom olika stadier och faser.
Detta ledde fram till den så kallade transteoretiska modellen som delas upp i fem stadier. Här
går individen från att överhuvudtaget inte se sitt problem till att ambivalent börja överväga en
förändring till att förbereda sig mentalt på en förändring. Därefter följer genomförandet av en
förändring och slutligen vidmakthållandet av denna (Prochaska m.fl., 1992). Ursprungligen
ansågs detta vara en statisk modell med slutna stadier, dock numera ses det sällan som en rak
process utan mer som en flexibel modell, där individen kan komma att röra sig fram och
tillbaka beroende på graden av motivation. Tanken med modellen är att hälsovägledaren
möter individen i just det stadium som individen befinner sig (Barth & Näsholm, 2008, s. 77-
79).
En annan teori till motivationsförändring är den så kallade självbestämmande teorin.
Människan har medfödda behov av självbestämmande, kompetens och samhörighet (Deci &
Ryan, 2000). I denna teori tillskrivs vissa faktorer ha betydelse för den enskildes motivation
till att göra en förändring; motivationsfaktorer delas in i inre samt i yttre (Gard, 2002). De inre
har störst inverkan på att frammana bestående beteendeförändringar och har att göra med ens
persons intresse, vilket härrör från känslolivet, vidare om våra attityder, vilken attityd
personer har till sig själv, tycker personen om, accepterar personen sig själv, olika behov,
upplevd tilltro till den egna förmågan, self-efficacy, samt viss grad av självförtroende. En
person som har ett stort behov av att få sina behov tillfredsställda har, enligt denna teori, mer
motivation till att göra en förändring. När det gäller faktorn ”intresse” är det viktigt att förstå
sina egna känslor, hantera sina känslor på ett adekvat sätt och kunna motivera sig själv.
Tillfredsställandet av de medfödda behoven autonomi, kompetens och samhörighet är en
förutsättning till att inre motivation ska kunna uppstå (Deci & Ryan, 2000).
Inre motivation handlar om att göra saker för sin egen skull utan att få externa belöningar.
Aktiviteten upplevs som rolig, njutningsfull och eller tillfredsställande. Inre motivation
5
bygger på att individen själv känner att hon helt och hållet väljer själv vad hon gör och att hon
själv har kontroll över det, personen ”kan själv” och personen ”klarar sig själv” (Ryan &
Deci, 2008). Den yttre motivationen styrs av yttre faktorer, till exempel belöning, pengar,
prestige. Individen kan komma att göra en förändring för att göra någon annan nöjd, för att
undvika att bli bestraffad eller i ett försök att slippa känna på känslor av rädsla, skuld och
ångest. Även det sociala stödet samt allmänt att få positivt feedback tillskriver Gard (2002)
stor betydelse.
Motiverande samtal (MI) handlar framförallt om motivationsaspekterna vid förändring. MI är
ett styrande, klientcentrerad och rådgivande förhållningssätt. Det har till syfte att underlätta
beteendeförändring genom att hjälpa klienten att uttala och lösa sin ambivalens och därmed
stärka den inre motivationen och beslutsamheten (Linden, Butterworth, & Prochaska, 2010).
Genom att individen själv på ett djupare plan kommer till insikt om vikten av förändring
snarare än att någon annan argumenterar för detta kan förändringsprocessen ta sin början.
Filosofin som ligger till grund för MI betonar att motivationen att förändras enbart kan lockas
fram utifrån klientens egna värderingar och mål. Klienten vet själv vad som är bäst för
henne/honom och det är klientens, och inte samtalsledarens, uppgift att uttala och lösa
ambivalensen. Detta sker med hjälp av ett ödmjukt, utforskarvilligt och empatiskt
förhållningssätt. Relationen mellan samtalsledaren och klienten baseras på jämlikhet och
samarbete. Processen ska ske i en lugn och trygg atmosfär som befrämjar, snarare än tvingar
på förändring. Det gäller att locka fram och förstärka förändringsprat genom att reflektera,
sammanfatta, bekräfta, uppmuntra och stötta klienten. Genom empati och icke-dömande ökar
medvetenheten hos klienten om konsekvenserna av sitt ej önskvärda beteende; den sk.
diskrepansen utvecklas då (Anstiss, 2009; Feld, Woodside, Kaplan, Olmsted, & Carter, 2001;
Linden m.fl., 2010).
Tron på den egna förmågan är känslorelaterad och stress och motgångar kan lätt påverka den.
Ju starkare tro en människa har på sig själv, desto mindre avviker hon från sin plan och ger
inte lika lätt upp. Att konfrontera klienten, invända, argumentera, moralisera eller ifrågasätta
klienten kan göra så att klienten börjar bygga upp motstånd till förändring och därmed
minskar möjligheterna till förändring. Vidare är det oförenligt med MI-andan att ge råd utan
tillåtelse, komma med förslag, erbjuda lösningar eller åtgärder. Det gäller att ha respekt för
klientens autonomi och ha förståelsen för att villighet att förändras kommer och går, liksom
att ambivalens är en naturlig del i processen. Motstånd kan vara en drivkraft i
6
förändringsprocessen och det gäller för rådgivaren att rulla med motståndet då det kommer
(Anstiss, 2009; Miller & Rollnick, 2009).
Flera studier visar att många överviktiga upplevde känslor av hopplöshet och maktlöshet inför
tanken på att genomföra förändringar, ändra matvanor eller går ner i vikt. Många av dem
ansåg att matvanor och övervikten var ärftlig och anlagd redan i barndomen och därför svåra
att förändra. Känslor av uppgivenhet var därför vanliga och många deltagare upplevde att de
tappat både orken och motivation till att försöka gå ner i vikt (Hayward m.fl., 2000;
Overgaard, 2002; Sarlio-Lätheenkorva, 1998). Mat innehar hos de flesta människor en central
roll och står för näring, men även för glädje, tröst, gemenskap och belöning (Melin, 1995). I
studier gjorda av Lyons (1998) och Sarlio-Lähteenkorva (1998) beskrev deltagarna att de åt
för att minska på känslor av stress, ilska, ensamhet, oro, spänning, frustration och besvikelse.
De upplevde bristande självkontroll, skuld och skam i samband med mat. Skammen över sina
kroppar och över sin oförmåga till viktnedgång ledde till förakt inför sig själva och ofta till
isolation. Många kände sig misslyckade, karaktärslösa och allmänt dåliga på grund av sin
övervikt och för att de inte lyckas vända på sitt destruktiva beteende (Barker & Cook, 1992;
Lyons, 1998). Vissa upplevde att de kände sig tvångsmässigt beroende av mat och jämförde
sig med att vara missbrukare när det gällde konsumtionen av mat. De upplevde sig vara fast i
ett matmissbruk (Lyons, 1998; Overgaard, 2002).
Många personer med fetma och övervikt upplever sig bli dåligt bemötta inom sjukvården
enligt flera studier och de träffar på många fördomar och diskrimineringar på alla nivåer i
samhället (Bidgood & Buckroyd, 2005; Poon & Tarrant, 2009, Puhl & Heuer, 2009).
Sjukvårdspersonal ser ofta överviktiga patienter som inaktiva, lata, oattraktiva, värdelösa och
dumma vilka brister i självkontroll och viljestyrka och gör stereotypiska uttalanden om dem
(Poon & Tarrant, 2009; Rössner, 2002). Sjuksköterskors och läkares negativa attityder kan
resultera i att många patienter avstår från viktiga medicinska behandlingar och på så sätt
ytterligare försvårar patientens vård. Många läkare upplevde inte att behandling av personer
med fetma tillhörde deras område. Några av allmänläkarna uppgav att bristande återbäring
gjorde de feta olönsamma (Rössner, 2002). Enligt Melin m.fl. (2005) anser läkare att de har
för dåliga kunskaper om just fetma och saknar stödet för att kunna ta hand om dessa patienter
på ett bra sätt. Brist på motivation att jobba med denna patientgrupp kan föreligga bland
distriktssköterskorna då dessa inte upplever att de får nödvändig tid avsatt för att kunna
planera och igångsätta nya behandlingsmetoder. Att uppleva sig bli betraktad som avvikande
7
och onormal på grund av sin övervikt samt att känna sig borträknad, mindre värd och avvisad
är hämmande (Merill & Grassley, 2008). En ökad förståelse för personer med tvångsmässigt
ätande skulle ge sjukvårdspersonal bättre förutsättningar att stödja de behov som personer
med matmissbruk har.
Problemformulering
Denna litteraturgenomgång visar att det finns få kvalitativa studier som beskriver upplevelsen
av motivationsprocessen bland tvångsmässiga ätare som är medlemmar i OA. Dessutom
påvisar litteraturgranskningen stora brister inom sjukvården både när det gäller själva
bemötandet och omhändertagandet av överviktiga patienter, samt när det gäller förståelsen för
och kunskapen om problematiken matmissbruk. Det framkommer vidare att vårdpersonalens
värderingar och attityder gentemot överviktiga personer motsätter sig grundtankarna som
ligger till grund för MI. Sammantaget visar detta att personalen har värderingar om
matmissbruk och brister i kunskapen om hur beteendet kan brytas. Det finns därför ett behov
av att fördjupa kunskapen om hur personer med denna problematik själva upplever sin
situation och arbetet med att bryta beteendet.
Syfte
Syftet var att beskriva upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar
i OA, Overeaters Anonymous.
Metod
Problemställningen belystes med hjälp av en metod för intervjustudier med en kvalitativ
ansats. Metoden med kvalitativ ansats valdes för att få en mer djupgående beskrivning och
förståelse av individernas upplevelse av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende (jfr. Polit &
Beck, 2008, s. 64). Kvalitativ forskningsmetod utforskar personers egna upplevelser genom
deras berättelser (Polit & Beck, 2008, s.17). Förståelsen för personers upplevelser är viktigt
inom allt arbete där omvårdnad, kommunikation och samspel mellan människor ingår.
Kvalitativ forskning fokuserar på att få kunskap om hur den enskilde tolkar och skapar
mening i sina upplevelser och världen han/hon lever i (Holloway & Wheeler, 2002, s.3, 19-
20). Vidare så vill den framhäva dynamiken i mänskligt samspel, helhetssynen på människan
och individens subjektiva erfarenheter (Polit & Beck, 2008, s.17).
8
Deltagare och procedur
Deltagarna bestod av sex kvinnor och en man, jämt fördelade i åldrarna 23-64. Fördelningen
av kvinnor och män återspeglar fördelningen i de OA-grupper jag kontaktade. Sex av
deltagarna upplevde sig vara sockerberoende, två hade haft problem med bulimi. Endast två
deltagare var fortfarande överviktiga vid intervjutillfället. En deltagare var normalviktig sedan
tidigare, men hade tidigare kompenserat sitt tvångsmässiga ätande genom intensiv träning och
genom att kräkas upp intagen föda.
Deltagarna identifierades med hjälp av principen för snöbollsurval (jfr. Holloway och
Wheeler, 2002, s.124-125). Det innebar att kontaktpersoner inom OA grupper i Norrbotten
och Västerbotten identifierade en person som uppfyllde inklusionskriterierna och som i sin tur
föreslog en annan till dess att sju personer var identifierade. Detta innebar att en person som
tillhörde en OA-grupp i Västmanland också valdes ut på grund av personlig kännedom.
Inklusionskriterierna var att samtliga deltagare skulle betrakta sig själva som tvångsmässiga
ätare på ett eller annat sätt, regelbundet gå på OA-möten och ha mycket att berätta från sina
erfarenheter när det gäller strävan mot ett sundare liv. För att få en så mångsidig bredd av
erfarenheter som möjligt eftersträvades en variation när det gäller deltagarnas ålder, kön och
typ av matmissbruk (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 354-356).
Efter att etiska gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet, gav
sitt godkännande av studien fick kontaktpersoner OA-grupperna information om studien och
deras samtycke att medverka i rekryteringen av deltagare söktes. De tillfrågade tänkbara
deltagare och gav dem muntlig och skriftlig information om syftet med denna studie och
genomförandet (bilaga 2). De personer som valde att delta i undersökningen lämnade sitt
informerade samtycke i medsänt färdigfrankerat svarskuvert till författaren (bilaga 3).
Författaren tog sedan kontakt med varje deltagare för att bestämma tid och plats för intervju.
Datainsamling
Målet med intervjuerna var att få nyanserade och innehållsrika beskrivningar av de
intervjuades upplevelser av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende. Intervjuerna genomfördes
med en semistrukturerad intervjumetod med öppna frågor för att belysa motivationsprocessen
ur en person med tvångsmässigt ätande perspektiv (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 394). Som stöd
vid intervjun användes en intervjuguide (bilaga 4) som koncentrerade sig till vissa teman och
säkerställde att alla områden blev berörda, men även följdfrågor förekom. Denna typ av
9
intervju är varken ett öppet samtal eller ett strängt strukturerad frågeformulär (Holloway &
Wheeler, 2002, s. 82). Intervjupersonerna fick själva bestämma tid och plats och intervjuerna
tog 30-75 minuter. Intervjuerna spelades in på bandspelare och nedtecknades sedan ordagrant.
En av intervjuerna genomfördes via telefon och fem av intervjuerna skedde i hemmet av
intervjupersonerna och en person valde att bli intervjuad på ett bibliotek.
Dataanalys
Vid analysen av intervjuerna användes en tematisk innehållsanalys beskriven av Graneheim
och Lundman (2004), där både manifest samt latent data redovisades. I den manifesta
innehållsanalysen återges de intervjuades reflektioner utan att lägga någon värdering i dem,
medan forskaren i den latenta delen kan tolka den underliggande meningen i intervjutexterna.
Efter att intervjuerna skrevs ner ordagrant, lästes de igenom ett antal gånger för att få en ökad
förståelse och känsla för helheten. I den efterföljande analysen av innehållet lästes all text
igen och delades in i meningsbärande textenheter som beskrev syftet. Därefter kondenserades
meningsenheterna i syfte att identifiera kärnan i dessa. De kondenserade meningsenheter
kategoriserades sedan i flera steg till dess att kategorierna uteslöt varandra. Analysprocessen
gick från att beskriva det manifesta innehållet till att successivt söka efter det latenta
innehållet i texten som beskrevs i teman och subteman. Under hela analysprocessen jämfördes
textenheterna och kategorierna kontinuerligt med studiens syfte. Data som är relaterad till
syftet ska enligt Graneheim och Lundman (2004) inte exkluderas på grund av att den inte
passar in i en befintlig kategori; istället bör forskaren konstruera om sina kategorier så att
utrymme ges. Slutligen formades två teman som övergripande beskrev upplevelserna i
samband med att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende. De två teman löpte som en röd tråd
genom subteman och gav uttryck för det latenta innehållet i texten.
Etiska överväganden
Innan studien påbörjades granskades projektet och fick sitt godkännande av den etiska
gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet. Alla deltagare fick
ge sitt informerade samtycke till deltagande efter att de fått både muntlig och skriftlig
information om studiens syfte och hur forskaren tänkte gå tillväga. Deltagarna informerades
om att deltagandet i projektet baserades på frivillighet och att de hade möjlighet att när som
helst avbryta sitt deltagande (jfr. Kvale, 1997, s. 106-107). Information som kunde avslöja
deltagarnas identitet skulle inte redovisas och forskaren skulle inte lämna ut någon
information om dem (jfr. Forsman, 1997, s.77). Banden med intervjuerna förvarades under
10
studiens gång oåtkomligt för obehöriga och skall raderas efter att studien blivit godkänd och
publicerad.
Konsekvenserna av deltagandet i studien måste alltid uppmärksammas och tydliggöras för
deltagaren (Polit & Beck, 2008, s.176). Det fanns en risk att undersökningspersonerna under
själva intervjun öppnade sig mer än vad de egentligen var beredda att göra vilket kunde leda
till ånger och en känsla av att ha blivit exponerade för mycket. För att hantera denna situation
är det viktigt att vara sensibel till alla tecken på att frågorna var alltför påträngande och
fodrande (Kvale, 1997, s.110).
Resultat
Analysen resulterade i två huvudteman och sex subteman (tabell 1) som beskrivs med text och
styrks med citat.
Tabell 1. Översikt över teman och subteman.
Tema Subtema
Ångest o maktlöshet över att inte kunna bryta
den onda cirkeln
Stöd och kunskap ger insikt och acceptans
Från maktlöshet till tillförsikt med stöd av
en gemenskap
Hopp och tillförsikt leder till sinnesro
Återfall ger lärdomar Vikten av att integrera stegen och
traditionerna i livet
Pendla mellan insikt och utmaningar
Insikten om en livslång process
Från maktlöshet till tillförsikt med stöd av en gemenskap
Detta tema har utvecklats från kategorierna; Ångest o maktlöshet över att inte kunna bryta den
onda cirkeln, Stöd och kunskap ger insikt och acceptans, och Hopp och tillförsikt leder till
sinnesro. Temat beskriver hur motivationsprocessen att bryta ett tvångsmässigt ätande väcks
och stimuleras. I den processen verkar både ångest och insikter vara nödvändiga faktorer för
att viljan och motivationen till förändring skulle växa sig starkare i den enskilde deltagaren.
Upplevelsen av maktlöshet och insikten av förlorad kontroll över sina liv verkar vara en
nödvändighet för att få den rätta viljan till att göra en förändring medan omgivningens stöd
11
och nya insikter skapar ny kraft i motivationen att gå vidare. Hoppet och tillförsikten till att
lyckas skapar ett inre lugn och en inre förvissning om att det finns en framtid utan
matmissbruk.
Ångest och maktlöshet över att inte kunna bryta den onda cirkeln
Detta subtema beskriver hur deltagarnas destruktiva matberoende karakteriserades av förlorad
kontroll över ätandet, fysiologiskt beroende av vissa födoämnen, men även av negativa
konsekvenser på alla viktiga livsområden. Bristen på kontroll och de negativa konsekvenserna
skapade en vilja att bryta det destruktiva ätbeteendet.
Trots att deltagarna skiljde sig från varandra genom deras specifika relation till mat och vissa
födoämnen, så fanns en gemensam nämnare i att alla mer eller mindre hade nått en punkt i sitt
liv där de medvetet erkände och hade en insikt om att deras ätbeteende ledde till problem och
maktlöshet. Den insikten fick dem att reagera och börja vilja göra något åt sitt matmissbruk.
Upplevelsen av att ha förlorat kontrollen över sina liv och sitt ätande och att det kunde leda
till livshotande tillstånd, beskrevs som väldigt skrämmande. Maten hade förlorat sina positiva
effekter och användes istället för att lindra ångest och stress. Även om det gjorde gott för
stunden fungerade det inte i längden.
”…jag såg ett TV-program där folk kunde väga 240 350 kilo och nånstans i den här fasen börjar jag förstå att jag lätt skulle kunna gå upp till 340 kilo… det är ju riktig skräck för mig att inte kunna ta hand om mig så utifrån det var jag tvungen att ta ett beslut och där i det läget så börjar jag förstå att ansvaret ligger på min sida mer och mer… att det är jag som kan göra en förändring och att det är ingen som kan göra förändringen åt mig…” Enligt flertalet deltagare var en förutsättning för att kunna bli fri sitt matmissbruk att man
erkände sin maktlöshet inför sin relation med mat. Insikten om att de var maktlösa inför sitt
ätbeteende verkade vara viktig för den djupare insikten om att de var i behov av och villiga att
ta emot hjälp. Några deltagare beskrev hur nödvändigt det var att först nå sin smärttröskel
innan de kunde kan ta det första steget mot frihet och styrka; att konsekvenserna av deras
matmissbruk måste vara så kännbart och förödande innan de från djupet av sin själ kände sig
redo att göra allt som krävdes för ett liv i balans. En deltagare beskrev paradoxen att ur det
totala nederlag, då han insåg att han inte kunde sjunka längre ner i sin misär, uppstod
tillförsikt och styrka. Det var genom smärtan och att våga stanna upp i sitt liv och möta sig
själv och sina mörka sidor han kunde växa och komma i kontakt med sin inre styrka.
12
Deltagarna var överens om att det var endast genom att acceptera smärtan som en del av ens
utveckling, där smärtan var nödvändig för att överhuvudtaget kunna växa som människa, som
man kunde uppleva sann glädje. En deltagare menade att inte alla behövde nå ”sin botten” när
det gällde matmissbruket för att få en villighet att tillfriskna, utan att vissa människor
lyckades lyfta sin botten innan de hade hunnit få allt för många konsekvenser. Även om inte
alla deltagare verkade ha förlorat all kontroll över sitt liv hade de flesta ändå hunnit få så
många konsekvenser att flertalet var sjukskrivna till viss del. Trots insikten och att de sa sig
vara motiverade till att göra något åt sitt tvångsmässiga ätbeteende insåg de hur maktlösa de
var inför sitt matberoende.
”…det var så många bitar i livet som var oroligt och maten var som del av det och skapade också mer oro…jag ser bara den här bilden vid kylskåpet…jag känner mig rädd, nervös och stressad och är sjukskriven och då inser jag som att det här småätandet och stressätande har som med allting att göra…det är som då jag inser att jag har problem och att jag vill reda ut mitt liv och då blir maten en stor bit…” Många deltagare hade upplevt att det var väldigt skamfyllt att vara matmissbrukare; att vara
någon som inte alltid klarade av att hantera känslor och svackor med medvetenhet och
tillförsikt som andra ”normala” människor gjorde utan att istället försöka dämpa dem med mat
och sötsaker. Skammen ledde till att de hade svårigheter med att öppet stå för sina problem
med tvångsmässighet i samband med mat.
Flertalet deltagare uppgav sig ha vänt sig till sjukvården i sin förtvivlan och desperation att få
hjälp med sitt destruktiva ätbeteende. Förhoppningarna kom snart att grusas genom att de inte
blev tagna på allvar av sjukvårdspersonalen. Deras problem med mat förminskades av läkare
eller psykologer och de blev ordinerade antidepressiva eller läkemedel som skulle reducera
vikten vilket inte gav någon effekt. Matplanerna de fick av dietister hjälpte inte då känslor
pockade på och drev deltagarna till sin tvångsmässighet när det gäller mat. Även de som sökte
sig till psykiatrin och till ätstörningsenheten upplevde sig inte bli hjälpta. Känslor av att bli
svikna och inte tagna på allvar av sjukvården var starka och upplevelsen av att det inte fanns
någon som överhuvudtaget förstod sig på dem eller deras problem gjorde att deltagarna kände
sig än mer ensamma och deras förtvivlan bara ökade i styrka. Först kontakten med en
beroendespecialist som förstod sig på komplexiteten och problematiken av matmissbruk kom
att medföra en vändning i fem av deltagarnas liv som i sin tur rekommenderade deltagarna att
söka sig till en OA-grupp. Deltagarna kom i kontakt med beroendeterapeuten genom att de
antingen råkade läsa en artikel som denna beroendeterapeut skrivit eller så stötte de på hennes
13
utgivna bok. En av de resterande deltagarna som inte hade varit i kontakt med
beroendespecialisten fann OA via nätet, den andra deltagaren följde till OA tillsammans med
en vän som redan gick där.
”…så det landstinget hade att erbjuda det var noll för mig ett stort jävla svart hål… förhoppningen kom ju från början… kicken att oh, nu kommer det att gå så bra men det fanns inte nån mat-kunskap, inte ens från matenheten det var blaha blaha alltihopa för mig … så kunskap törstade jag efter… innan jag kom till Bitten (beroendespecialist) fanns det ingen hjälp att få för mig…” Stöd och kunskap ger insikt och acceptans
Intervjuerna visade att det var viktigt att erkänna och ta itu med sina dåligt fungerande
relationer till sig själv och andra. Detta upplevde många deltagare vara svårt från början då de
verkade ha svårt för att dels be om hjälp, men även för att uttrycka sina behov och önskningar.
De verkade vara vana vid att vilja vara andra till lags, att inte visa känslor och att rätta sig
efter andra. Här upplevde alla deltagare att tolvstegsprogrammet och OA utgör en bra
stödstruktur, en sund väg till tillfrisknande och till att hitta sin motivation.
Gemenskapen till andra OA-medlemmar var något som alla deltagare värdesatte högt. De
upplevde att de inte klarade av att bli fri sitt matmissbruk på egen hand, att det var allt för
starka krafter som var involverade för att klara det själv. Att lyssna på andra OA-medlemmar,
att själv dela med sig av sina erfarenheter och att sätta ord på sina känslor och tankar upplevde
deltagarna vara av stor vikt för att få mer distans till sig själva och sina problem, vilket i sin
tur underlättade vägen ut ur matmissbruket och minskade på känslor som ångest, oro och
skam. Gemenskapen inom OA ledde enligt deltagarna till att medlemmarna lärde känna
varandra på ett mycket speciellt sätt, som flertalet av dem uppgav sig inte få någon
annanstans. Vidare menade några deltagare att de inte ens behövde känna OA-medlemmarna
på andra orter eller i andra länder så bra eller ha träffat dem överhuvudtaget för att ändå hysa
en sorts kärlek till dem och vänskap, då de alla befann sig i liknande situationer. Det som
beskrevs vara upplyftande och befriande med OA-möten var att deltagarna upplevde sig få
stöd, förståelse och tröst genom att de aldrig behövde förklara sjukdomen för andra
medlemmar, att de blev accepterade som de var och inte upplevde sig behöva förställa sig.
Många beskrev känslan av att ”komma hem”, ”äntligen hitta hem” då de för första gången
kom i kontakt med OA.
14
”…när jag kom till OA så kändes det att jag kommit hem…och det är stort…jag hade hittat hem på något sätt…fick prata om sådant som jag inte kunde prata om annars…vänner som förstår vad jag pratar om…dom vet precis vad jag pratar om och de kan dela med sig om sitt…och jag kan förstå dom… och jag kan lätta på trycket…jag har kommit hem…det känns skönt…det känns befriande…”
Deltagarna var alla överens om att de behövde stöd i sin process för att behålla motivationen
till en sundare livsstil. Återkommande utmaningar i livet som kunde sätta deltagarnas
avhållsamhet på spel hade under resans gång lärt deltagarna hur viktigt det var att ha en
välfungerande stödstruktur i sina liv, där OA med sin gemenskap och stegen verkade utgöra
en plattform för deltagarna. Det stöd som deltagarna efterfrågade och önskade var att bli
accepterade för vilka de var och för sin sjukdom. De flesta av deltagarna var överens om att
det kunde vara svårt för någon som inte var tvångsmässig i sitt ätbeteende att till fullo förstå
vidden av problematiken med matmissbruk och deltagarna verkade även acceptera detta mer
eller mindre. Enligt deltagarna innebar insikten om att de inte kunde hantera mat och/eller
snabba kolhydrater som andra en stor sorg. De kunde få ett stort stöd av andra OA-
medlemmar med att bearbeta sorgen och känslan av förlust som uppkom. En av deltagarna
uttryckte att: ”jag behöver inte andras daltande med mig när jag har det jobbigt utan dom
som kan ha distans till problemet och se konstruktivt på problemet så att jag inte går in i
självömkan ännu mer”.
”…att höra andra och se andra i liknande situationer gör ju att dels känner jag mig inte ensam dels att man får förståelse.. att andra människor också kämpar med samma problem och man får förståelse för sin egen sjukdom…det får mig att känna mig lugnare tryggare…och just det här med att bli mindre skamfylld…jaa, lättare på något sätt…lättare för mig själv att känna mig OK och lättare också i tillfrisknande, lättare att inte fortsätta med mönstret när det gäller mitt ätbeteende…”
Deltagarna hade olika erfarenheter av att få stöd av sina närmaste. En deltagare upplevde att
hon hade en väldigt kärleksfull familj som stöttade henne så gott de förmådde. En annan
deltagares berättade att maken var positiv till inför att deltagaren åkte iväg på möten, eftersom
hon mådde bra av dem, men han var inte intresserad av att veta vad som hände på dessa
möten. De flesta menade att det kan vara svårt att dela sina problem och funderingar med
någon vän eller anhörig som inte jobbade i programmet. Att diskutera sina problem upplevde
deltagarna väckte ofta upp känslor av vanmakt och frustration hos den som inte hade jobbat
med sig själv och att de då per automatik kom med en mängd råd utan att förstå djupet av
problemet eller vad det egentligen handlade om. När de upplevde ett behov av stöd för att de
mådde dåligt eller vacklade i sin process valde de oftast att vända sig till andra OA-
15
medlemmar som jobbade i programmet. I sådana lägen hade de behov av att prata med någon
som ”talade samma språk”, dvs. förstod deras problematik utan att måsta ödsla kraft och
energi på att förklara en massa.
”…vänner som inte kan de 12 stegen kommer ofta med råden som t.ex. att ”det är bara att ta sig i kragen” och att det bara är att göra si och att göra så utan att egentligen förstå vad det handlar om…det är ofta bara skitprat vad folk, som inte kan de 12 stegen, säger eftersom dom inte kan nånting om matmissbruk; problemet är mycket djupare än vad dom kan förstå…”
Deltagarna upplevde att de genom OA lärt sig att förstå sin sjukdom och sig själva samt andra
mycket bättre. Genom att lyssna på andra tvångsmässiga ätare under OA-mötena hade de fått
kunskaper om vad de behövde för att kunna bli fri sitt matmissbruk samt genom att
kontinuerligt få stöd av sina OA-vänner och framför allt sin sponsor. Många av deltagarna
hade lärt sig att de måste vara extra vaksamma då de kände sig exempelvis trötta, arga,
hungriga eller ledsna för då var risken stor för att äta tvångsmässigt eller göra dåliga
impulsköp. Att få kunskap om sin sjukdom, sitt matmissbruk, var enligt deltagarna a och o för
att kunna bli fri från det. Vetskapen om hur t.ex. hjärnan fungerade och gick igång av snabba
kolhydrater vid kolhydratöverkänslighet gjorde det enklare och mer självklart för många av
deltagarna att avstå från sådana födoämnen. För många betydde det en otrolig befrielse och
ofta början till deras tillfrisknandeprocess att kunna läsa i Bitten Jonssons bok och artiklar om
kolhydratöverkänslighet och den tvångsmässighet som följde då man var matmissbrukare.
Deltagarna kände igen sig i det de läste och de upplevde därigenom en enorm lättnad av att till
slut få en förklaring till deras sjuka beteende. Därigenom blev det lättare för dem att inte vara
så dömande och oförstående gentemot sig själva och hoppet om tillfrisknande väcktes.
”…när jag läste den här artikeln som Bitten skrev om matmissbruk föll allt på sin plats för där skrev hon att en människa som har dom här problemen kan inte liksom bara unna sig lite sött utan att det startar igång en värre cirkel för då kommer man in i den här tvångsmässigheten…jag som har hållit på och banta sen jag var 12 och fått olika goda råd från olika människor ”men ät bara godis på helgerna…” eller ”ta bara en bit”…”man måste bara kunna lugna sig”…jag kände när jag läste Bitten´s artikel att det här är ju jag, för jag hade alltid känt innan dess att det är något fel på mig…”
Fem av deltagarna hade sökt hjälp för sitt matmissbruk inom sjukvården och ingen upplevde
att de hade fått någon egentlig hjälp därifrån trots att de hade fått träffa sjuksköterskor, läkare,
psykolog, psykiatriker, kurator och dietist. Deltagarna upplevde att det brast i kunskaper om
problematiken runt destruktivt ätbeteende inom hela sjukvården och menade att
sjukvårdspersonal först och främst måste få en adekvat utbildning inom detta område för att
16
kunna hjälpa någon. Om inte annat så borde sjukvårdspersonal enligt deltagarna kunna
remittera hjälpsökande vidare till någon beroendespecialist som hade kunskaper om
matmissbruk eller åtminstone vara informerade om att OA existerar, likväl som alla kände till
AA, så att de i sin tur kunde informera och rekommendera detta åt människor som sökte för
sitt matmissbruk. Flertalet deltagare hade mindre bra erfarenheter av att träffa en dietist.
Enligt deltagarna drog ingen av dietisterna kopplingar mellan mat och känslor vilket
förvånade dem eftersom de själva ansåg att känslor spelade en väsentlig roll i deras relation
till mat, godis och snacks. Deltagarna saknade information eller kunskap om vad deras
destruktiva ätbeteende handlade om. De upplevde inte heller att dietisterna hade någon känsla
för detta med matmissbruk och menade att det enda de hade att erbjuda var en matplan som
ingen av deltagarna i längden lyckades hålla eftersom ingen hade sett till helheten när det
gällde ätbeteendet.
”…det spelar ingen roll…om inte sjukvårdspersonalen får en riktig utbildning på det här och har viljan att utbilda sig så spelar det ingen roll hur deras bemötande gentemot mig är eftersom de då ändå inte kan hjälpa mig… det här handlar inte om en matteläxa hem utan att få en riktig utbildning på det här…så är det helt bortkastad och meningslöst …kunskap om matmissbruk saknas…precis som det har gjort för mig…där kanske dom bör ha en beroendeterapeut på vårdcentralen som kan det där med matmissbruk så att matmissbrukare får någon hjälp…” Deltagarna upplevde att de fick värdefulla insikter om sig själva och sin sjukdom på OA.
Stegarbetet hade resulterat i att deltagarna hade fått en ökad förståelse för sig själva och sin
sjukdom, de kände sig mer empatiska och icke-dömande gentemot sig själva och andra och de
hade kommit till insikt om att de måste ta hand om sig själva på ett mer kärleksfullt sätt än
vad de tidigare hade gjort. På mötena låg fokus inte så mycket på maten utan snarare på själva
känslan som drev deltagarna att äta fel. Insikten om att vikten och matmissbruket endast var
symboler för något annat, att de använde sig av maten för att dämpa sina känslor, kom
successivt. De betonade alla vikten av att lyssna på andra tvångsmässiga ätare, för att
därigenom känna att de inte var ensamma i sin situation vilket i sin tur hjälpte dem att känna
sig mindre hopplösa och förtvivlade. Genom att lyssna på en nykomling i gruppen som
kämpade med sitt illamående och sitt matmissbruk, blev de återigen påminda om sig själva
och sin sjukdom, hur det var för dem i början när även de gick igenom olika faser av tvivel
och kaos. Detta hjälpte dem att känna sig ödmjuka och tacksamma inför sin egen process och
bidrog till att åskådliggöra för dem hur långt de hade nått i sin egen utveckling, vilket lätt
glömdes bort då vardagslivet och stressen gjorde sig påmint.
17
Hopp och tillförsikt leder till sinnesro
Känslor som hopp, tillit och förtröstan inför tillfrisknandet uppkom då deltagarna för första
gången vågade tro på att ett liv utan destruktivt ätbeteende var möjligt genom att de fick möta
andra OA-medlemmar som levde ett liv i tillfrisknandets tecken. Deltagarna upplevde att de
hittade kraften och styrkan att fortsätta mot ett sundare liv genom att de såg att programmet
fungerade och att det fanns en lösning, så länge de själva var villiga att själva göra något åt
sitt liv och sina problem. De fann att de fick de nödvändiga verktygen genom programmet och
OA-gruppen för att bättre kunna hantera sitt ätbeteende och de underliggande känslorna.
Deltagarna medgav att de la mindre betydelse på vikten än vad de hade gjort tidigare och att
de hade börjat inse att ju mer kropp och själ var i samklang desto bättre mådde de. Vikten och
maten ansåg de endast vara ett symtom för underliggande orsaker; att de som en bonus kom
att nå sin idealvikt då de själva uppnådde större balans i sina liv, både när det gällde den
fysiska, psykiska och andliga delen.
”…att komma in i en gemenskap med andra matmissbrukare det har hjälpt att som avdramatisera det och att inse att det finns en väg att bli frisk från det…att genom gemenskapen i OA inse att det finns en möjlighet till att tillfriskna från mitt matmissbruk har varit den största biten, den mest värdefulla insikten…”
Deltagarna berättade om att när de fortsatte gå på möten, arbetade med stegen och kom till
den punkten då de accepterade sin sårbarhet började något att hända med dem. Allt eftersom
började de förstå att det de upplevde var sinnesro. Detta beskrevs som en känsla av välbehag
och en upplevelse av frid som de insåg uppstod som ett resultat av stegarbetet. De kunde
undan för undan komma närmare sig själva och djupet av sin själ och insåg att det fanns en
Högra Kraft än de själva. Därigenom upplevde de sig få nya krafter samt en inre förvissning
om ett liv i harmoni spred sig inom dem.
Deltagarna upplevde inte alltid att det var lätt att jobba med stegen och att tillämpa dem i sina
liv, men de erkände att sinnesron hade uppstått sedan de hade börjat arbeta med dem. Genom
att tillämpa programmets principer i sitt liv upplevde sig deltagarna öppna upp mer inför sig
själva, andra och även inför en Högre Kraft som somliga kallade Gud. Detta andliga
uppvaknande bestod i en medvetenhet om att de inte längre var ensamma och detta verkade
föra deltagarna till en ny medvetandenivå. Deltagarna beskrev det som att deras inre kaos och
vanvett successivt försvann och istället gav utrymme för hopp, kärlek och frid. Enligt några
av deltagarna berodde graden av sinnesro på vilken uppriktighet och noggrannhet de la ner i
sitt arbete med de tolv stegen.
18
Andlighet betydde för deltagarna att vara lyhörd för ”Guds vilja med dem”, såsom var och en
uppfattade honom, där de inte själva ”lekte Gud”, dvs. försökte styra och ställa med allting
runt omkring dem. Till andliga värden räknade deltagarna bl.a. villkorslös kärlek, ödmjukhet,
respekt, tålamod, godhet, glädje och självkontroll.
En av deltagarna medgav sig ha haft väldiga problem från början med att kunna ta till sig de
första tre stegen, som handlade om att på djupet inse att man har problem med sitt ätbeteende,
tron på en högre kraft samt beslutet att lägga sin vilja och sina liv i Guds händer. Tanken på
maktlöshet och på att avsäga sig kontrollen upplevde hon kännas väldigt skrämmande och
främmande och nästan vara en ren omöjlighet, eftersom hon hela sitt liv ända sedan barnsben
hade tagit på sig rollen som ”den starka” som skulle klara av allting själv och inte be om
hjälp.
”…direkt när jag kom in i programmet så tyckte jag att det var oerhört störigt det här med andlighet…jag reagerade starkt på det för jag kom ju dit med den här tanken om min egen styrka …och andligheten kolliderar med den tanken om mig själv att jag ska klara av allting själv…det blev en frontalkrock…successivt har jag kunnat erkänna det här med andlighet…att den behövs i en människas liv och att man aktivt ska söka den för att få ett större djup i sitt liv… Andlighet betyder för mig att känna att det är en högre kraft som har inflytande, det totala inflytandet egentligen över vad som händer och sker i livet…”
Många av deltagarna verkade vara vana att ta hela ansvaret för allt som hände dem i livet och
dessutom i andras liv. Eftersom många deltagare beskrev att de växte upp under mer eller
mindre besvärliga förhållanden upplevde de att det föll sig naturligt att reagera med att bli
överdrivet ansvarsfulla, medan någon av deltagarna beskrev sig därigenom snarare ha blivit
ansvarslös. Insikten som deltagarna beskrev av att känna att man inte längre behövde axla alla
problem själv, utan att de kunde få stöd bara de vågade be om hjälp och att det fanns en Högre
Kraft som fanns där vid deras sida och stöttade dem, upplevdes som befriande och som en
enorm lättnad. De fann stort stöd och tillförsikt i tron på en Högre Kraft vilket gjorde att de
själva vågade visa sig sårbara och inte behövde ha känslan av att alltid behöva prestera eller
vara perfekta.
”…stegarbetet är nånting positivt i mitt liv genom att det för in mig i den här andligheten som jag så väl behöver …stegarbetet lär mig att släppa taget, att tillfriskna från det här krampaktiga greppet om livet som jag har haft och har…tack vare stegarbetet blir det bättre…just det där krampaktiga att jag måste liksom styra upp allting själv annars faller det med det…”
19
Deltagarna trodde inte att det i längden gick att bli fri från sitt matmissbruk utan att ha
andligheten i sina liv. Det var möjligt att de genom envishet kunde tvinga sig att leva ett sunt
liv en kortare period, men för att i längden kunna leva ett i liv i harmoni upplevde deltagarna
inte vara hållbart utan den andliga aspekten i deras liv. Deltagarna beskrev hur deras liv hade
blivit mindre stressfyllt och mer balanserat sedan de började jobba med stegen, de hade funnit
ett större lugn inombords, kände sig helare som människa och rotlösheten som en deltagare
beskrev att hon hade känt hela sitt liv hade upphört att göra sig påmind. Deltagarna betonade
att OA inte var en religiös förening; att de inte var religiösa, utan att de däremot levde ett
andligt liv.
Pendla mellan insikt och utmaning
Temat handlar om arbetet med att upprätthålla motivation efter att den första processen att
etablera motivationsarbetet var över. Trots att deltagarna genom OA och 12-stegsprogrammet
fått många värdefulla insikter om sig själva och hade börjat förstå vidden av vad deras
matmissbruk handlade om så upplevde deltagarna att de kontinuerligt mötte prövningar i sin
vardag vilka utmanade dem och deras process mot ett sundare liv. Strävan att upprätthålla
motivationen till en sund livsstil verkade handla om en pendling mellan en insikt om att det
var rätt att lägga tid och energi på sitt tillfrisknande och att motstå dagliga utmaningar. En
viktig strategi för att klara de dagliga prövningarna verkade vara att integrera stegen i
tolvstegsprogrammet i sin vardag och att upprätthålla regelbundna stödkontakter.
Återfall ger lärdomar
Deltagarna beskrev sin problematik med lättillgängligheten av deras ”drog”, det vill säga
maten, snacks och godis. En skillnad med alkoholisten var att denne kunde slippa att bli
konfronterad med sin drog, alkoholen, genom att undvika miljöer där den fanns. Deltagarna
var däremot tvungna att äta, handla mat i affärer som skyltade med onyttigheter och andra
frestelser, och de måste äta minst tre gånger om dagen för att må bra. De beskrev vidare hur
de under lång tid, en del redan sedan barnsben, hade använt sig av mat som tröst när de hade
känt sig illa till mods, då de hade varit ledsna, upprörda eller glädjefyllda och därigenom hade
velat belöna sig själva med något extra gott. På så sätt hade de skapat ett destruktivt
matmissbruk.
”…jag har vuxit upp i ett sånt hem med en sån mamma där det har stuckits till godsaker när nån har varit det minsta lilla ledsen och jag tror att det har börjat från allra första början när man nästan var född, jag vet att jag fick honung på tutten när jag var liten…”
20
Deltagarna hade genom OA successivt fått lära sig hur de kunde ersätta sitt beroende med ett
välfungerande stödsystem. Stödsystemet var dock ingen garanti för att de framöver inte skulle
få ett återfall; utifrån det måste de sedan göra allt fotarbete själv. När deltagarna berättade om
de gånger de hade tagit ett återfall erkände de att de återgick till det tidigare sättet att hantera
svårigheter. De tog till det som de förut upplevde hade hjälpt dem, nämligen snabb och
lättillgänglig mat. De definierade ett återfall som något som skedde vid endast ett tillfälle,
någon dag eller att det kunde vara under en längre period. Ju längre återfallet varade desto
svårare upplevde deltagarna att det var att komma ur det. Att ta ett återfall beskrevs som en
smygande process under längre tid; att det kunde byggas upp under någon månad och att de
inte var medvetna om detta förrän efteråt när de redan hade tagit sitt återfall.
”...trots att jag kunde se att det handlar om min sjukdom när jag befann mig i återfallet och att jag egentligen inte vill det här, så kände jag mig ändå inte villig att sluta…”
Deltagarna var medvetna om att motivationen till att leva ett sunt liv var en föränderlig
process; att den aldrig gick spikrakt uppåt utan oftast upp och ner, som en av deltagarna
uttryckte det. Ena dagen kunde deltagarna känna sig väldigt motiverade till att hålla sig till
rätt sorts mat och undvika olika situationer i livet som kunde trigga igång deras matmissbruk
för att nästa dag av någon anledning ha tappat all energi och tillförsikt när det gällde deras
strävan mot ett sundare liv. Det behövdes inte alltid stora, omvälvande händelser i deltagarnas
liv för att de skulle känna tvivel och resignation. Trötthet upplevde många deltagare vara en
av de största faktorerna som kunde begränsa deras motivation till ett hälsosamt liv.
Programmet handlade i slutändan om ett arbete som aktivt borde göras genom att bl.a. gå på
möten, dela med sig, lyssna på andra och göra sina dagliga inventeringar för att fortsätta
kunna sträva mot ett sundare liv och då var trötthet ett av de största hindren i denna process.
Andra faktorer som kunde påverka motivationen negativt var stress, hunger, känslor som
ilska, otillräcklighet och nedstämdhet. En av deltagarna tog upp det här med ”duktiga flickan”
–syndromet; att hon trodde att många som tog till maten led av detta för att bättre kunna
hantera all press och alla krav i livet.
”…vikten är ett symtom på mitt psykiska mående…när jag överäter tvångsmässigt är det ju ett symtom på andra saker i mitt liv…stress, att inte sova tillräckligt, att jag är ledsen triggar igång mitt matmissbruk…mycket det här att känna sig otillräcklig…när jag är inne i ett återfall då blir fokus så mycket på mat…då blir det som en flykt…det blir som en flykt från omvärlden på nåt vis…”
21
Deltagarna berättade om den självcentrering som rådde då de befann sig i ett återfall, många
tankar handlade om att de inte tyckte om sig själva, inte upplevde att de dög som de var och
inte trodde att någon kunde tycka om dem eller älska dem. De kunde känna sig tjocka och fula
fastän de inte hade gått upp något i vikt. Någon uttryckte det som att hon upplevde sig vara
sin egen värsta fiende då hon skadade sig själv genom att ha ett destruktivt ätbeteende och en
annan deltagare reflekterade över att man inte tyckte om sig själv då man åt tvångsmässigt
och att det tog lång tid för henne att förstå.
”…alltså när jag får och har återfall…man skulle kunna kalla det för orgier för det blir ganska mycket sötsaker…då känner jag ju först en snabb tillfredsställelse…sen så blir jag väldigt trött och på ett sätt drogad …det är som en drogeffekt för det är ju verkningar även nästa dag…mitt tvångsmässiga överätande är ingenting jag skulle vilja visa utåt utan det här händer när jag är ensam…jag söker mig till ensamhet när jag får det här suget att överäta över mig…alltså jag känner ju att jag inte tycker om mig själv då jag överäter och jag tycker det är väldigt skamligt… och sen att jag på nåt sätt inte kan hantera livet…” Alla deltagare hade erfarenhet av att ha tagit ett eller flera återfall. Några berättade om hur de
trots pågående återfall och bristen på villighet att sluta äta tvångsmässigt ändå fortsatte gå på
OA-möten för att lyssna på andra för att dela sina känslor och tankar och att de fortsatte söka
kontakt med sin högre kraft.
Några deltagare beskrev att de själva upplevde det vara ett misslyckande att ta ett återfall,
många skuldkänslor var inblandade och de anklagade sig själva för att vara karaktärslösa och
dåliga. De som hade varit med i OA ett längre tag verkade ha fått en ökad känsla, större
förståelse och acceptans för sig själva och sin sjukdom och upplevde sig inte längre ha
behovet av att anklaga sig själva lika hårt då de tog ett återfall som de gjorde från början,
eftersom de betraktade sig ha en kronisk sjukdom, men för den skull inte vara dåliga
människor. De hade en tendens att kunna se det positiva med att ha tagit återfall och drog
lärdom av detta. De kände tacksamhet och vördnad inför de insikter och kunskaper om sig
själva och livet som de hade fått genom OA och genom att jobba med programmet, vilka de
inte hade fått om de inte hade haft denna sjukdom. En av deltagarna menade att andlig och
känslomässig utveckling inte berodde så mycket på framgång i livet utan på ens
misslyckanden och motgångar och hur man ställde sig inför dessa.
Vikten av att integrera stegen och traditionerna i ens liv
En av deltagarna beskrev att matmissbruk frodas i förtvivlan och lösningen till ett sunt liv var
enkel, men inte alltid lätt att genomföra. Stegarbetet som deltagarna beskrev som ett aktivt
22
handlingsprogram baserade enligt dem just på den enskildes villighet att jobba med sig själv
och att hjälpa och stötta andra matmissbrukare. Det var endast möjligt att behålla sina
nyvunna kunskaper och insikter genom att dela med sig av dem till andra tvångsmässiga ätare
och genom att finnas där som stöd för dem. Det upplevdes som enda sättet att komma bort
från den självupptagenhet, den självömkan och själviskhet som beroendepersoner ofta befann
sig i. Genom att vara själviska, oärliga, bittra eller rädda menade de att de stängde ute de
andliga värden vilket var lätt hänt om självupptagenhet och en inriktning på främst materiella
ting och värderingar tog över i ens liv. För att våga göra en förändring i sitt liv måste de,
enligt deltagarna, söka sig till miljöer där tillfrisknande pågick. Det innebar att gå på möten,
tala med andra matmissbrukare som levde i enlighet med stegen, läsa OA-litteratur som
handlade om stegen och om att finna vägen ut ur sitt matmissbruk och att arbeta med stegen.
För deltagarna betydde strävan mot ett sundare liv att de medvetet och aktivt måste engagera
sig i tolvstegsprogrammet och aktivt ta del i möten. Det handlade inte om en passiv process
utan att de själva måste agera och ta ansvar för sitt eget välbefinnande för ingen annan kunde
göra det för dem. De betonade att stegen endast var förslag och att det inte fanns några
förpliktelser inom programmet, men att de själva hade insett att ju öppnare och ärligare de
kunde vara om sig själva och även stå för det, desto snabbare skedde tillfrisknandet.
Deltagarna tog upp vikten med att fortsätta gå på möten även när de inte kände för det. Det
var på möten de blev påminda om att de hade en sjukdom, att de inte kunde hantera mat och
vissa födoämnen på ett betryggande sätt och att de behövde gemenskapen till andra
tvångsmässiga ätare för att kunna leva ett liv i abstinens. Den som var villig att helhjärtat
granska sig själv och sina karaktärsdefekter och att gå på djupet för att verkligen förstå stegen
och de principer som de tolv stegen byggde på hade enligt deltagarna också en större
möjlighet att använda dessa i sin vardag och därmed en större möjlighet till ett liv i balans och
harmoni.
”…stegarbetet och därigenom förändringsarbetet är ingenting som man kan ändra bara via hjärnan och terapi utan jag måste själv känna efter och titta efter hur livet har sett ut…stegarbetet handlar om att erkänna för mig själv hur resan har sett ut för mig själv, men även hur människorna runt omkring har blivit påverkade av mitt matmissbruk så att jag genom dessa insikter kan känna stöd i mitt tillfrisknande…stegen blir en stor del av mitt liv…jag kan alltså inte ha kvar mitt gamla liv…för då skulle jag torska dit direkt…”
Deltagarna upplevde att de växte och förändrades genom att gå på möten, läsa
tolvstegslitteratur, regelbundet diskuterade tankar och funderingar med en sponsor eller andra
23
OA-vänner mellan mötena. Att sedan själv ge tillbaka till andra matmissbrukare vad de själva
hade fått i form av kunskap och insikter under utvecklingens gång, blev en naturlig och
självklar följd för de flesta deltagare genom att de i sin tur började sponsra andra, det vill säga
där de agerade som en mentor till någon annan matmissbrukare. Deltagarna beskrev att
förutom att hjälpa den person de sponsrade så hjälpte de sig själva i slutändan genom
sponsorskapet. Genom att försöka hjälpa någon annan som hade mindre erfarenhet av de tolv
stegen än de själva, vann de nya insikter som de själva hade användning för i sin egen process
mot ett sundare liv. Det är då de insåg hur lite de själva visste och detta upplevdes vara en
stark motivationsfaktor till att vilja ta reda på och lära sig mer. De fick modet att växa och
överskrida sig själva. Att hjälpa andra ledde även till att de lättare kom ur sin
självupptagenhet eller självömkan vilket flertalet deltagare påtalade hade stor betydelse för
deras tillfrisknandeprocess då just självcentrering och att tycka synd om sig själv lätt ledde till
återfall.
Den personliga inventeringen genom programmet hade lett till att deltagarna hade lärt känna
sig själva på ett djupare plan vilket de betonade att de hade mycket användning för i sin
vardag, i sina relationer till och i möten med andra människor. I och med programmet
upplevde alla deltagare att de hade fått ett nytt liv med ett större djup och en ny innebörd än
vad de någonsin tidigare hade haft vilket de uttryckte enorm tacksamhet för.
Insikten om en livslång process
Deltagarna upplevde att stegen var uppbyggda och uttänkta för att de dels skulle kunna öppna
sig för livet, lära sig hur de kunde leva meningsfullt och ansvarsfullt och sist, men inte minst
för att de skulle kunna få den andliga aspekten i sina liv så att de kunde vidareförmedla sina
kunskaper och insikter till andra personer med matmissbruksproblematik. Deltagarna såg
tillfrisknandet som en livslång process som inte gick att påskynda där de egentligen aldrig
blev ”färdiga” eftersom tillfrisknandeprocessen för dem handlade om ständig utveckling; att
själva meningen med livet handlade om självutveckling där deras medvetenhet successivt
djupnade beroende på vad de stötte på i livet och beroende på hur de ställde sig inför olika
situationer. Villigheten att verkligen anstränga sig för att ta itu med sina problem menade
deltagarna var ytterst viktigt för att kunna dra lärdom av negativa händelser, t.ex. återfall, och
för att kunna vända dessa till någonting positivt i slutändan. Syftet med programmet var för
24
många deltagare att växa i andligt avseende, samtidigt som de såg att de kunde göra framsteg,
men att de aldrig blev ”fullkomliga”.
Initialt var fokus på maten och vikten, men allt eftersom hade allt kommit att flyttas till en
längtan och strävan att möta sig själva och sin Högre Kraft. Även de deltagare som hade nått
sin idealvikt fortsatte i programmet och gick på möten eftersom deras strävan idag var
sinnesron. Motivationen till ett sundare liv stärktes och förkovrades allteftersom de gick
igenom prövningar i livet som fick dem att uppskatta livet och sig själva.
”…tillfrisknandet går inte att påskynda tror jag, för att jag tror att det är en process och det handlar väldigt mycket om saker som ligger i min personlighet…som ligger djupt… och jag måste bli mera vän med mig själv och mina brister för att kunna hantera mat och socker och andra svårigheter i livet som också har med min personlighet att göra…så det hänger ju liksom ihop på något sätt…först måste jag ju bli medveten om dom och det tar sin tid…och sen att träna på en förändring och det kan också ta tid…det kan det gå bra, sen får man ett bakslag och så där och så lär man sig…det kanske är som att lära sig o cykla…det tar lång tid…”
Diskussion
Syftet med studien var att beskriva OA-medlemmars upplevelser av att bryta ett
tvångsmässigt ätbeteende. Studien resulterade i två huvudteman; Att gå från maktlöshet till
tillförsikt med stöd av en gemenskap och Att pendla mellan insikt och utmaningar ifrån vilka
diskussionen kommer att utgå. Det förstnämnda huvudtemat har utvecklats från subteman;
Ångest och maktlöshet över att inte kunna bryta den onda cirkeln, Stöd och kunskap ger insikt
och acceptans och Hopp och tillförsikt leder till sinnesro vilka tycktes stimulera och bygga
upp motivationsprocessen. Huvudtemat Att pendla mellan insikt och utmaningar handlade om
bibehållandet av motivationsprocessen, men även om motivationshämmande faktorer och
utvecklades från subteman Återfall ger lärdomar, Vikten av att integrera stegen och
traditionerna i sitt liv och Insikten om en livslång process.
När det gäller starten av motivationsprocessen visade resultatet att matberoendet tog överhand
och att konsekvenserna av matmissbruket blev så påtagliga att personerna kände sig villiga att
göra det som krävs för att få ett fungerande och sunt liv. Maktlösheten över att inte kunna
bryta det destruktiva ätbeteende skapade känslor av ångest, hopplöshet och skuld vilket även
beskrivs av Russel-Mayhew, van Ranson och Masson (2010). Att kunna erkänna förlorad
kontroll över ett beroende och därigenom över livet är enligt Prochaska m.fl.(1992) en
grundförutsättning för att personen ska börja genomgå en utveckling där han eller hon
försöker genomföra en avsiktlig och medveten förändring i sitt liv. Denna grundförståelse av
25
hur den personliga motivationsprocessen startar används också inom förändringsarbete i
samband med motiverande samtal (Linden m.fl., 2010). Att negativa konsekvenser av ens
missbruk ger stöd i ens förändringsprocess styrks även av andra studier där personer med
beroendeproblematik upplevde vanmakt och rädsla inför drogens konsekvenser (Jakobsson,
Hensing, & Spak, 2005; Orford m.fl., 2006).
Resultatet i denna studie belyste hur deltagarnas personliga hopp om och motivation till
förändring kunde försvagas genom att de inte upplevde sig bli tagna på allvar och kände sig
svikna av sjukvårdspersonalen. Att inte känna sig trodd på eller uppleva sig bli illa behandlad
begränsar motivationsprocessen avsevärt enligt Ryan och Deci (2000). I detta ingår känslor av
att bli kontrollerad, vilket minskar känslan av självbestämmande, kompetens och samhörig
och hämmar därmed den inre motivationen. Tron på den egna förmågan är känslorelaterad
och stress och motgångar kan lätt påverka den. Ju starkare tro en människa har på sig själv,
desto mindre avviker hon från sin plan och ger inte lika lätt upp. Att konfrontera personen,
invända, argumentera, moralisera eller ifrågasätta denne kan göra så att han eller hon börjar
bygga upp motstånd till förändring och därmed minskar möjligheterna till förändring (Ryan &
Deci, 2000; Miller & Rollnick, 2009). Av detta kan slutsatsen dras att distriktssköterskan bör
förmedla patienten en känsla av att vara värdefull genom att skapa ett klimat där denne känner
sig trygg och genom att vara lyhörd och empatisk. Vidare kan distriktssköterskan genom att
lyssna reflektivt utan vare sig fördöma eller komma med pekpinnar få patienten att känna sig
bli tagen på allvar. Hon bör försöka motivera patienten till att ta emot hjälp för sitt
matmissbruk och även konkret kunna föreslå sådan.
I denna studie framkom att deltagarna upplevde att de behövde stöd och gemenskap från
andra för att kunna bygga upp, men även för att bibehålla motivationen till en sundare livsstil
och att detta stöd i första hand handlade om att bli accepterade för vilka de var och för sin
sjukdom. Denna form av acceptans och stöd upplevde de att de hade funnit inom OA och
därmed kom gemenskapen till andra tillfrisknande personer med matmissbruk att betyda
mycket för deras motivationsprocess. Dessa erfarenheter stämmer överens med studierna,
gjorda av Carlos Poston och Foreyt (2000) samt Latner, Wilson, Stunkard och Jackson (2002)
som beskriver hur överviktiga människor som upplever sig få mycket förståelse och stöd från
andra personer i sin omgivning, i större utsträckning har framgång med att minska i vikt.
Stödet kan komma från närstående, vänner, arbetskollegor, men även från en stödgrupp där
personen får möta andra som befinner sig i liknande situationer. Även Miller och Rollnick
26
(2009) och Jakobsson m.fl. (2005) bekräftar denna uppfattning om stöd då de menar att
fördömanden, skambeläggande attityder och skuldgivande har en negativ inverkan på
motivationen till livsstilsförändringar; att dessa bemötanden snarare har en förlamande effekt
på individen vilket försvårar en förändring. Konstruktiv beteendeförändring äger istället rum i
en accepterande och trygg miljö där utrymme ges för den drabbade att i lugn och ro utforska
det möjligen smärtsamma i nuet i relation till det som värdesätts och önskas. Acceptans av
människan underlättar för henne att förändra sig genom att bland annat självkänslan stärks.
Även Eriksson och Lindström (2006) menar att en individ måste få positivt gensvar av sina
medmänniskor för att kunna känna meningsfullhet och uppleva sig motiverade till en sund
och balanserad livsstil. ”Känslan av sammanhang” (KASAM) är den väsentliga kärnpunkten
för att uppnå god hälsa och utvecklingen av en stark KASAM är beroende av olika faktorer;
bland annat den ekonomiska tryggheten, att personen har möjligheter att bilda självtillit och
en bra självkänsla, att han eller hon får stöd av sin familj, vänner och bekanta och känner
grupptillhörighet. Här menar författarna att ett gott samspel som bygger på respekt och
acceptans med andra människor är väsentlig för att få trygghet och en struktur i sitt liv.
Beroende på hur många aspekter i en människas liv som går i linje med en god KASAM,
desto större är chansen att individen kommer att se på livets händelser med en inre styrka och
med en tillit som hjälper denne att växa och mogna. Dessa resonemang bekräftar resultatet i
den här studien där många deltagare successivt kom att genomgå en förändring i positiv
riktning då de kände samhörighet och gemenskap till medlemmar i sin OA-grupp. Känslan av
att vara i ett sammanhang samt att aktivt jobba med sig själva genom programmet verkade ha
en helande effekt på deras tillfrisknande.
Av detta kan slutsatsen dras att distriktssköterskan kan stötta personer med matmissbruk i sitt
förändringsarbete genom respektfullt bemötande av denne samt att aktivt erbjuda någon form
av gruppverksamhet. Genom att informera patienten om självhjälpsgrupper som fungerar och
även genom att vidarebefordra tidpunkt och plats för var dessa grupper håller till blir det
lättare för patienten att själv söka sig dit. Vidare bör distriktssköterskan stötta patienten
genom att spegla den gemenskap som finns runt personen och därigenom förmedla en
samhörighet. Sjukgymnastik bör regelbundet erbjudas eller annan hjälp med den fysiska
aktiviteten och även då gärna i gruppform så att patienterna kan uppmuntra varandra och
finna glädje i varandras sällskap.
27
Tillfredsställelsen och glädjen av varandras sällskap var enligt deltagarna i studiens resultat en
drivande motivationsfaktor tillsammans med att de själva kunde välja om de ville gå på möten
och jobba i programmet eller inte. Enligt Ryan och Deci (2000) utgör glädjen och lusten till
en aktivitet en väsentlig faktor till att finna inre motivation, genom att personen känner att han
eller hon gör det för sin egen skull utan behovet av externa belöningar. Förutsättningen till att
inre motivation ska kunna uppstå är enligt självbestämmande teorin att de medfödda behoven
av autonomi, kompetens och samhörighet blir tillfredsställda. Individen vill känna att han/hon
agerar utifrån sitt eget handlande och har rätt till självbestämmande. Kompetens innebär att
individen strävar efter att förstå vad han/hon ska göra för att uppnå önskat resultat; han/hon
vill ha kontroll. Samhörighetsbehovet handlar om den enskildes behov av att känna
samhörighet till andra i omgivningen, att bry sig om andra, vara omtyckt och att relatera till
andra (Deci & Ryan, 2002). Här kan slutsatsen dras att distriktssköterskan bör finnas där som
stöd för matmissbrukaren genom att spegla denne på ett positivt sätt och lyfta fram de styrkor
patienten har och vad denna hittills har lyckats med. Här är det även viktigt att stärka
matmissbrukaren i dennes rätt till egna val och framför allt tron på att det patienten själv
väljer gagnar honom/henne bäst i slutändan.
Resultatet visade att lyssnandet på andra tillfrisknande matmissbrukare, men även att själv få
möjlighet att sätta ord på sina tankar och funderingar hjälpte deltagarna att finna distans till
sig själva och sitt matmissbruk. Därigenom vann de många värdefulla insikter och kunskaper
om sin missbruksproblematik och fick därmed ökad förståelse och acceptans för sig själva. Då
livet inte såg ut som deltagarna önskade igångsattes en drivkraft till förändring. Detta
benämns av Walsh, McAllister, Morgan och Thornhill (2004) som diskrepans och genom att
medvetandegöra och spegla skillnaden mellan det nuvarande beteendet och det liv och de
värderingar som efterlängtas ökar förändringsbenägenheten. Är avvikelserna för stora mellan
realiteten och det efterlängtade livet resulterar denna inre konflikt i ångest och är den kanske
viktigaste förändringskraften. Diskrepans som metod ingår i motiverande samtal som inte
handlar om att få personen i fråga att acceptera sig själv som han eller hon är och därmed
förbli sådan utan snarare om hur en obehaglig verklighet kan läggas fram på bästa möjliga sätt
så att personen vågar konfronteras med den och därigenom eftersträva en förändring. Det är
viktigt att en människa själv får sätta ord på sina tankar genom att hon ofta övertygas mer av
vad hon själv hör sig säga än av vad någon annan säger till henne (Miller & Rollnick, 2009;
Walsh m.fl., 2004). Utifrån ovannämnda resonemang kan slutsatsen dras att
distriktssköterskan bör stötta en beroendeperson med ödmjukhet och respekt så att denne
28
vågar öppna upp och bli mottaglig för information, men även för att denne ska kunna bli mer
accepterande gentemot sig själv. Genom att distriktssköterskan i ett tidigt skede fungerar som
spegel för personens situation kan han eller hon jobba med dennes diskrepans och även
ambivalens för att möjliggöra ett förändringsarbete framöver.
Resultatet i denna intervjustudie visade på olika faktorer som kunde inverka negativt på
motivationsprocessen. Deltagarna upplevde sig bland annat bli sårade och kränkta av andras
”välmenta” råd, då de hade sökt stöd och hjälp hos sina närmaste eller inom sjukvården,
eftersom de inte upplevde att andra förstod vad deras problematik egentligen handlade om.
Att vara beroende av omsorg eller rådgivning försätter individen i en beroendeställning
(Walsh m.fl., 2004). Det skapas ofta en obalans vilket inte minst märks i relationen mellan
vårdtagare och vårdgivare. Utmaningen vårdgivaren står inför blir då att hitta den rätta
balansen mellan beroendet och självbestämmandet och att inte utnyttja makten och behandla
patienten som objekt. Vårdgivaren bör förhålla sig ödmjukt och respektfullt till patienten. Det
är viktigt för interaktionen och samspelet att vårdgivarens pedagogiska ledarskap baseras på
dennes självkännedom; att denne är medveten om sina egna värderingar och obearbetade
känslor så att han eller hon inte projicerar ut dem på patienten (Miller & Rollnick, 2009).
Deltagarna i denna studie upplevde vidare kunskapsbrister inom sjukvården när det gäller
problematiken runt matmissbruk vilket ledde till att ingen av deltagarna upplevde sig få
adekvat hjälp för sitt destruktiva ätande; även detta sågs som en motivationsbegränsande
faktor. Ronel och Libman (2003) samt Russel-Mayhew (2010) tar upp i sina studier vikten av
att matmissbrukaren får en diagnos; att det tvångsmässiga ätandet benämns för vad det är,
nämligen ett missbruk. Detta medför att beroendepersonen får en förklaring för sitt
destruktiva ätbeteende som har varit mycket skuld- och skambelagt. Genom diagnos -
sättningen upplever matmissbrukaren en befrielse från den falska skuldkänslan samt skammen
som därav följde. Gorski (2008. s.33-35) betonar vikten av att se beroendet som ett primärt
tillstånd. Beroendet påverkar hela den drabbades liv, således kräver den här sjukdomen att alla
delar inbegrips i själva behandlingen. För att matmissbrukaren ska ha en möjlighet till ett
bestående sunt liv fordras en varaktig förändring fysiskt, psykiskt, beteendemässigt, andligt
och socialt. Här är individuella samtal och gruppbehandling - antingen på sjukhus, inom
primärvården eller utanför sjukvården nödvändiga i behandlingen. Det är även viktigt att
matmissbrukaren får rätt diagnos för att kunna få effektiv hjälp att gå ner i vikt utan att genast
gå upp igen. En person med tvångsmässigt ätbeteende som går med i en bantningsklubb
29
kommer förmodligen att misslyckas eftersom det inte finns några enkla lösningar för ett
patologiskt matberoende.
Humphreys m.fl. (2004) menar att beroendesjukdomar är svåra att komma ur och att en
intervention, oberoende av vilken art, sällan leder till fullständig och total frihet av denna med
en gång. Deras studieresultat visar på att självhjälpsgrupper som jobbar med de tolv stegen
minskar sjukvårdskostnaderna avsevärt och innebär ett betydelsefullt komplement till hälso-
och sjukvården. Medlemskap i AA och Narcotics Anonymous (NA), vilka är de mest
representerade föreningar inom stegrörelsen, leder långsiktigt till ökad benägenhet till
avhållsamhet, förbättrad social funktionsförmåga samt större tillit till den egna förmågan hos
den enskilda individen. Humphreys m.fl. (2004) anser inte att självhjälpsgrupper bör ses som
en instans för akuta behov, då personen kanske främst är i behov av akut vård som till
exempel avgiftning eller sjukhusvård, men som fungerar som en bra lösning för långvarigt
underhållsstöd i personens förändringsprocess. Vidare visar studien på att kombinationen av
stegmöten och professionell hjälp i vissa fall är att föredra framför enbart stegmöten.
Författarna menar även att vårdgivaren bör kunna erkänna självhjälpsgrupper som ett bra
komplement till sjukvården, att de vidare bör kunna informera och rekommendera patienten
olika självhjälpsgrupper som hjälp på vägen (Humphreys m.fl., 2004).
För att kunna stödja en person med destruktivt ätbeteende är det viktigt att se till helheten av
problematiken; att få en förklaring till sitt destruktiva ätbeteende upplevde deltagarna vara en
stark motivationsfaktor. Det forskas alltmer om olika kemiska processer i hjärnan som styr
och vidmakthåller matmissbruket. Belöningsmolekylerna endorfin, serotonin, dopamin och
opiater samverkar med kolhydrater, socker och fett i en process som slutligen blir
beroendeframkallande. De befriar från obehagskänslor och stress, verkar smärtlindrande,
uppiggande och stärker psyket. Maten och vissa födoämnen har blivit substitut för andra
behov och upplevs av många till slut vara den enda lösningen på andra problem. När
belöningen övergår till ett beroende blir belöningen tvångsmässig och därmed ett problem
(Berridge, 2009; Blumenthal & Gold, 2010; Corsica & Pelchat, 2010). Förklaringen till den
belönande effekten av socker är att de egna opiaterna frisätts vid intag. Inte enbart socker utan
även sötningsmedel ökar matlusten. Socker vidmakthåller hungerkänslan vilket leder till
okontrollerat intag. Studier visar att det finns påtagliga likheter i mekanismerna mellan ett
alkoholberoende och ett sockerberoende (Berridge, 2009). Av dessa resonemang kan
slutsatsen dras att matmissbrukaren snarast bör få information och kunskap om sin sjukdom
30
och dess symtom för att minska dennes känslor av skuld och skam vilket i sin tur underlättar
förändringsarbetet. Distriktssköterskor som träffar på denna patientkategori i sitt arbete bör få
utbildning om beroendeproblematiken runt matmissbruk med fokus på helhetssyn, så att de
vet hur de ska handla när de träffar på en patient med denna problematik eller när de
misstänker att matmissbruk föreligger. Genom att förstå det tvångsmässiga i en
beroendesjukdom ökar förståelsen om hur svårt det blir att få kontroll över detta.
Distriktssköterskan kan stötta patienten genom att inte skam- eller skuldbelägga denne
ytterligare, då denne bär på så mycket redan. Motiverande samtal utan pekpinnar bör här vara
till stor hjälp. Distriktssköterskan bör känna till OA, vad det är för något, att OA finns i
flertalet städer och att tillgång även finns till flertalet nätbaserade möten i veckan, så att de i
sin tur kan informera sina patienter om OA. Enbart faktumet att det finns en sponsor och
andra OA-vänner som dagligen finns där för den hjälpbehövande för att stötta och uppmuntra
denne är bara det en enorm resurs då distriktssköterskan inte kan göra det själv på grund av
tidsbrist och hög arbetsbelastning.
Resultatet av denna studie visade att sinnesro och andlighet var viktiga faktorer i
bibehållandet av motivationsprocessen. Den delen i stegprogrammet som handlade om
andlighet kunde upplevas som avskräckande från början för några deltagare, genom att de
första stegen handlade om att erkänna sin maktlöshet inför sin ”drog” för att sedan sakteligen
”lägga sin vilja och sitt liv i händerna på en Högre Kraft”. Ronel och Libman (2003) samt
Russel-Mayhew (2010) tar upp detta med att många personer som har ett destruktivt
ätbeteende har stort kontrollbehov till den grad att det nästan övergår till perfektionism, för att
dölja deras känslor av otillräcklighet och värdelöshet. Dessa personer har enligt författarna en
känsla av att nästan vara Gud själva och deras relationer till andra människor karakteriseras av
konkurrenstänkande och maktkamp samtidigt som de inte är kapabla till att ha någon kontroll
över sitt ätbeteende eller sina känslor. De betraktar sig själva som karaktärslösa och svaga.
Genom programmet lär sig matmissbrukaren förstå att han eller hon har en beroendesjukdom
och finner det därmed lättare att acceptera sina begränsningar och erkänna sin maktlöshet
inför sitt ätbeteende. Att erkänna ens maktlöshet är enligt Ronel och Libman (2003)
nödvändigt för att komma ur sin självcentrering. Personerna har därmed lättare för att
acceptera mänskliga fel och brister och eftertraktar inte längre total kontroll. Känslor av
värdelöshet och misslyckanden kan på så sätt lösas upp och därmed står ingenting längre i
vägen för en tro på en Högre Kraft och för att utveckla harmoniska relationer till andra som
bygger på respekt. Författarna poängterar paradoxen att så snart OA-medlemmen släpper
31
kontrollbehovet ökar dennes förmåga att ta ansvar för sitt liv, likväl när det gäller att tygla sitt
ätbeteende. Varje beroendesjukdom karaktäriseras enligt Ronel (2000) av självcentrering,
vilket kan avhjälpas genom insikten om ens begränsningar.
Här kan slutsatsen dras att distriktssköterskan, förutsatt att hon har kunskaper och är utbildad
inom matmissbruksproblematiken kan hjälpa och stötta en person som har ett destruktivt
ätbeteende genom att sätta diagnos på dennes beroendesjukdom så att denne lättare kan
acceptera sina tillkortakommanden för att kunna frigöra sig från gamla känslor av skuld och
skam. Sedan kan distriktssköterskan även påtala och jobba med patientens självfokusering
och dennes syn på självcentrering så att han eller hon får hjälpa med att få klarhet och distans
till sitt eget beteende.
Resultatet i denna studie visade på vikten av att känna tro, hopp och tillförsikt inför ett
förändringsarbete för att vidmakthålla motivationen. När deltagarna väl kom till tro på en
Högre Kraft så verkade deltagarna ledas ur deras begränsade värld vilket gav dem nytt hopp
och sinnesro. Genom tilliten till en kraft större än de själva fick deras liv mål och mening på
nytt. Ingen av deltagarna upplevde att ett långsiktigt tillfrisknande ur matmissbruket var
möjligt utan den andliga aspekten i deras liv. För att starta en förändringsprocess måste man
hysa hopp och en viss tro och en tillförsikt på att det kan lyckas, att man klarar av de
utmaningar man ställs inför samt att man innehar tillräckligt med resurser (Ryan & Deci,
2008). Denna intervjustudies resultat bekräftas även av Ronel och Libman (2003) och Russel-
Mayhew (2010) som menar att genom andligheten i sina liv ökar matmissbrukarnas tillit och
tillförsikt till ett bättre liv, den existentiella ångesten minskar drastiskt om inte helt och deras
liv får en djupare innebörd. Andlighet är en viktig och multidimensionell aspekt av en
människas liv och känslan av samhörighet, kärlek, inre styrka samt inre frid uppnås genom att
individen vågar möta sig själv. Härmed får individen bättre förutsättningar inför att möta och
handskas med utmaningarna i livet. I en studie gjord av Matusek och Knudson (2010)
framkommer att det krävs ett holistiskt angreppssätt för att långsiktigt och framgångsrikt
behandla ett destruktivt ätbeteende, där hänsyn måste tas till de mentala, psykiska, fysiska,
sociala och andliga aspekterna hos människan. Enligt författarna har den andliga dimensionen
i individens liv en avgörande roll huruvida tillfrisknandeprocessen kommer att lyckas eller
inte; att det inte räcker med enbart kostrådgivning, goda relationer och psykoterapi. Även om
vårdgivare ofta känner av och är medvetna om det andliga behovet hos sina kroniskt sjuka
patienter och ofta upplever att det tillhör deras plikt att tillgodose detta behov, så upplever de
att tidsbrist samt osäkerhet och okunskap inför hur de ska inleda ett samtal angående andliga
32
aspekter är bidragande orsaker till varför detta förbigås (Murray, Kendall, Boyd, Worth, &
Benton, 2003). Vårdgivarna upplever ofta obehagskänslor inför tanken på att behöva tala om
andliga frågor och funderingar med sina patienter; de brister i tilltron till den egna förmågan
när det gäller att klara av samtal av denna art.
Här kan slutsatsen dras att det är viktigt att distriktssköterskan själv får träna på att möta sina
egna andliga behov genom samtal av andlig karaktär i en stöttande omgivning för att få en
ökad förståelse för dem och sina egna värderingar så att det inte längre känns främmande och
skrämmande att tala om andlighet då denne möter patienten. Det är av stor vikt att
distriktssköterskan stöttar patienten genom lyhördhet och med respekt för dennes autonomi,
inte bara med att eftersträva en sund livsstil samt knyta stimulerande kontakter med andra
utan även hjälper till att väcka intresset för andra värden än bara dennes egna samt för andlig
tillväxt. Detta kan förslagsvis göras genom att tid och utrymme ges för samtal om livet, att
rekommendera 12-stegsprogram eller andra samtalsgrupper eller kontakten med en präst för
andliga samtal. Distriktssköterskan bör även stötta patienten genom att inge hopp och
förtröstan till ett sundare liv.
Återfall i problembeteendet var enligt resultatet i denna studie vanligt och ledde till att
motivationsprocessen stannade av. Det var ofta förknippat med skam- och skuldkänslor.
Successivt byggdes en insikt och kunskap upp om hur de själva fungerade i dessa situationer.
En insikt var att de behövde ha välfungerande stödstrukturer och rutiner för att klara av livets
utmaningar och bibehålla motivationen. Även Barth och Näsholm (2008, s.77-78) skriver om
att återfallsbenägenheten är vanligt i förändringsförsök. Strategin som självhjälpsgrupper
inom 12-stegsprogram använder sig av för att sträva efter ett livslångt tillfrisknande går enligt
författarna ut på att genom frekvent mötesgående påminna sig om att det är ett problem
beroendepersonen har och att känna samhörighet med andra tillfrisknande medlemmar.
Katherine (1994, s. 177-178) betonar vikten av att ha rutiner och struktur för att lyckas med
ett förändringsarbete, detta gäller särskilt för beroendepersonligheter, då dessa har ett väldigt
välutvecklat förnekande. Dessa personer har lätt för att bli stressade och har ett starkt behov
av att bli av med sina obehagskänslor, vilket lätt leder till att de tar till mat och födoämnen
som tidigare gav dem lindring och tillfredsställelse. Vid pressade situationer har
matmissbrukaren ingen kontroll om hur mycket denne konsumerar; särskilt vid intag av
snabba kolhydrater då dessa resulterar till sådana förändringar i hjärnan att personen inte
längre kan tänka riktigt klart.
33
Det finns många varningssignaler som föregår återfallet och om beroendepersonen lär sig att
känna igen dem, kan återfallet förhindras innan det inträffar (Gorski, 2008, s.72-74). Vissa
varningssignaler kan vara tankebesatthet av mat och vissa födoämnen, driften att äta fastän
personen ifråga inte är hungrig, att sluta gå på OA och sluta följa programmet. Dessa
varningssignaler kan dock uppkomma så sent så att matmissbrukaren inte känner igen dem för
att i tid stoppa återfallsprocessen. Även då beroendepersoner vill sluta med sitt destruktiva
ätbeteende, men inte klarar av att låta bli så resulterar detta i att självkänslan och
självförtroendet bryts ned och skuld och skam skapas. Att lära sig leva ett sunt liv kräver
gemenskap, hjälp, stöd och ny kunskap. Som studieresultatet visade valde många deltagare
ensamheten och isolationen för att kunna äta tvångsmässigt i lugn och ro. Skammen och
skulden bidrog till att matmissbrukaren isolerade sig än mer.
Prochaska m.fl. (1992) menar att en person i många avseenden alltid i någon grad har en
beredskap till förändring, även om den kan vara ytterst liten. Av dessa resonemang kan
slutsatsen dras att distriktssköterskan har en viktig roll under, men även efter ett återfall då
patienten är väldigt sårbar. Här är det betydelsefullt att förmedla hopp och tilltro till patientens
egen förmåga till förändring. En annan väsentlig uppgift är att ta reda på hur beredd
matmissbrukaren är just för stunden till att göra en förändring och att möta denne där han eller
hon befinner sig. Vidare är det viktigt att erbjuda patienten någon form av stödstruktur;
exempelvis enskilda motiverande samtal, grupper inom sjukvården som leds av någon som är
insatt i beroendeproblematiken och genom att informera och rekommendera befintliga OA-
grupper i närområdet eller på nätet.
Deltagarna i denna studie medgav att de för att kunna må bättre och för att inte stanna upp i
sin utveckling eller för att inte backa i sin motivation var tvungna att jobba med sina
relationer till sig själva och andra, vilka de oftast hade försummat då de missbrukade mat. De
hade kommit fram till att tillfrisknandeprocessen var en långsam och livslång process, där de
hela tiden var tvungna att ta eget ansvar för sitt välbefinnande och vara aktiva i sin egen
process i strävan efter ett hälsosamt och balanserat liv. I studien gjord av Ronel och Libman
(2003) framkommer att medlemmar i OA upplever mötena vara ett ”socialt laboratorium”, det
vill säga en plats där de får träna upp sina sociala färdigheter. Åratal av matmissbruk och
därmed följande skuld- och skamkänslor har degenererat till isolation och ytliga relationer till
medmänniskorna med konkurrenstänkande. Känslor av övergivenhet, ensamhet och
värdelöshet är vanliga då beroendepersonen befinner sig i sitt matmissbruk och den låga
självkänslan leder till att matmissbrukaren försöker vara andra till lags för att bli omtyckt.
34
Genom att gå med i OA ges en möjlighet att träffa andra människor i liknande situationer där
bland annat acceptans, respekt, ett givande och villkorslös kärlek är basen för programmet.
Genom att gruppmedlemmarna delar med sig om sina svagheter, sin sårbarhet och sina
erfarenheter och känslor uppstår en atmosfär av förståelse och kärlek till varandra där den
enskilde medlemmen känner igen sig i de andra och därmed inte längre känner sig ensam i sin
situation. Med tiden upplever medlemmarna en växande förmåga till närhet och intimitet till
sina medmänniskor genom att prata om alla aspekter i sina liv, särskilt de som har känts
jobbiga och skambelagda. De upplever att de tränar upp sin självkänsla inom OA genom att
komma ut ur sin isolation, våga möta andra OA-medlemmar såsom de är och att dela med sig
av sina tankar och erfarenheter för att sedan i sitt vardagsliv bli bättre på att relatera till sina
medmänniskor på ett harmoniskt och balanserat sätt, våga stå upp för sig själva och sluta med
att vilja behaga andra (Ronel och Libman, 2003). Slutsatsen kan dras att en individuell
behandlingsform av människor med beroendeproblematik bör kompletteras med stödgrupper
där medlemmarna erbjuder varandra gemenskap, samhörighet och en hälsosam strukturerad
vägledning samtidigt som de indirekt undervisar varandra om sjukdomen och missbruket i
och med delningarna om sig själva.
Metoddiskussion
Tillgången till och urvalet av deltagare för denna studie försvårades genom organisationens
anonymitet, genom ett begränsat antal OA-medlemmar och genom studiens tidsbegränsning
varpå snöbollsurvalsmetoden var väl användbar (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s. 124-125)
vilket genererade i ett lämpligt antal deltagare. Intervjuerna har varit 30 -75 min och resulterat
i innehållsrikt material. Urvalet av deltagare var variationsrikt när det gäller ålder och typ av
matmissbruk; när det gäller könsfördelningen hade det varit intressant att få ta del av fler
mäns upplevelser. Trots begränsningar i antalet deltagare gav intervjuerna tillräcklig variation
för att kunna beskriva studiens syfte.
Jag hade en tydlig förförståelse om betydelsen av OA’s verksamhet och den ideologi som
ligger bakom verksamheten, men även om de olika utlösande faktorer när det gäller
motivationsprocesser. Jag har inte bortsett från den förförståelse under studiens genomförande
utan jag har istället medvetet använt den under intervjuernas gång samt vid analys av
materialet (jfr. Lindseth & Norberg, 2004).
35
Begrepp som trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet används för att beskriva olika
aspekter av tillförlitlighet enligt Polit och Beck (2008, s. 427-430). Trovärdigheten i denna
studie stärks av att jag varit noggrann i genomförandet av alla delar av processen att
genomföra studien och försökt beskriva alla steg på ett tydligt sätt så att andra kan följa
samtliga steg från början till slut (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s.262).
Att arbeta ensam kan innebära en nackdel i och med att det ges färre möjligheter att bearbeta
och diskutera texterna gemensamt med någon annan. Jag har hanterat det problemet genom att
vid upprepade tillfällen diskutera med min handledare och även vid seminarier vilket var
viktigt då trovärdigheten styrks än mer då även andra personer är insatta i temat och delaktiga
i processen (jfr. Holloway & Wheeler, 2002, s. 158-160).
En detaljerad beskrivning av sammanhang, urval och deltagare, datainsamling samt
analysprocessen underlättar att studieresultatet ska kunna överföras till andra sammanhang än
det aktuella (jfr. Polit & Beck, 2008, s.430-431). För att dessutom förbättra överförbarheten
har resultatet presenterats med lämpliga citat och i diskussionen har vetenskapliga studier
framtagits vilka visar på liknande resultat. Det finns rikligt med litteratur om
tolvstegsmetoden för att hantera olika former av missbruk. Studiens resultat stämmer väl
överens med andra studiers resultat, vilket bidrar till möjligheten att överföra den här studiens
resultat till andra liknande sammanhang.
Slutsatser
Resultatet i denna intervjustudie bekräftar att det är viktigt i arbetet med personer med
tvångsmässigt ätbeteende att ha förståelse för deras situation och kunskap om
motivationsprocesserna att bryta ett tvångsmässigt beteende. Studien visar att motivation i
hög grad påverkas av omgivningen och där kan distriktssköterskan spela en viktig roll. Det är
viktigt att distriktssköterskan och andra vårdgivare inte slutar tro på förmågan hos personen
med matmissbruk och behovet av stöd tenderar att vara särskilt viktigt efter ett återfall. En
viktig del av stödet är att stärka självbestämmande och delaktighet samt kunskap om
mekanismerna i matberoendet hos personer med matmissbruk. Distriktssköterskans uppgift är
inte att avgöra om personen med matmissbruk är motiverad eller inte, utan snarare att
tillsammans med denne utforska vad som motiverar. Resultatet i denna intervjustudie visar
också på betydelsen och vikten av att personen med matmissbruk integrerar stegen i sitt liv
och själv tar ansvar för sitt liv och levnadssätt. Tillfrisknandet från tvångsmässigt ätande
36
handlar om en livslång process som inte går att påskynda. Andligheten och en djupare kontakt
med den egna personen utgör en förutsättning för att ett långsiktigt tillfrisknande ska vara
möjligt. Detta är viktigt att betänka vid bemötandet och uppföljningen av tvångsmässiga ätare
och således bör tid och utrymme ges för samtal som utgår från de behov i vardagen som
uttrycks.
37
Referenser
Anstiss, T. (2009). Motivational Interviewing in Primary Care. Journal of Clinical
Psychological Medicine Settings; 16, 87-93.
Barker, R., & Cooke, B. (1992). Diet, obesity and being overweight: A qualitative research
study. Health Education Journal, 51, 117-121.
Barth, T., & Näsholm, C. (2008). Motiverande samtal –MI. Lund: Studentlitteratur.
Berridge, K.C. (2009). ´Liking´ and ´wanting´ food rewards: Brain substrates and roles in
eating disorders. Physiology & Behaviour, 97, 537-550.
Bidgood, J., & Buckryd, J. (2005). An exploration of obese adults´ experience of attempting
to lose weight and to maintain a reduced weight. Counselling and Psychotherapy research, 5,
221-229.
Blumenthal, D.M., & Gold, M.S. (2010). Neurobiology of food addiction. Current Opinion in
Clinical Nutrition & Metabolic Care, 13, (4), 359-365.
Carlos Poston, W.S., & Foreyt, J.P. (2000). Successful management of obese patient.
American Family Physician, 61, (12), 3615-22.
Corsica, J.A., & Pelchat, M.L. (2010). Food addiction: true or false? Current Opinion in
Gastroenterology, 26, 165-169.
Deci, E.L., & Ryan, R.M. (2000). Self-Determination Theory and the Facilitation of Intrinsic
Motivation, Social Development, and Well-Being. American Psychology Association, 55, (1),
68-78.
Eriksson, M., & Lindström, B. (2006). Antonovsy´s sense of coherence scale and the relation
with health: a systematic review. Journal of Epidemical Community Health, 60, 376-381.
38
Feld, R., Woodside, D.B., Kaplan, A.S., Olmsted, M.P., & Carter, J.C. (2001). Pretreatment
Motivational Enhancement Therapy for Eating Disorders: A Pilot Study. Journal of Eating
Disorders, 29, 393-400.
Forsman, B. (1997). Forskningsetik. En introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Gard, G. (2002). Work motivating factors in rehabilitation: A brief review. Physical Therapy
Review, 6, 85-89.
Gorski, T.T., & Miller, M. (2008). Vid sunda vätskor. Handbok i återfallsprevention vid
kemiskt beroende. Stockholm: Instant Book AB.
Granbom, A.K. (1998). Att motivera till hälsa. Lund: Studentlitteratur.
Graneheim, U.H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:
concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24,
105-112.
Hayward, L., Nixon, C., Jasper, M., Murphy, K., Harlan, V., Swirda, L., & Hayward, K.
(2000). The process of restructing and treatment of obesity in women. Health Care for
Women International, 21, 615-630.
Holloway, I., & Wheeler, S. (2002). Qualitative research for nurses (2nd ed.). Oxford:
Blackwell Sciences.
Humphreys, K., Wing, S., McCarty, D., Chappel, J., Gallant, L., Haberle, B., Horvath, T.,
Kaskutas, L.A., Kirk, T., Kivlahan, D., Laudet, A., McCrady, B.S., McLellan, T.,
Morgenstern, J., Townsend, M., & Weiss, R. (2004). Self-help organizations for alcohol and
drug problems: Toward evidence-based practice and policy. Journal of Substance Abuse
Treatment, 26, 151-158.
Jakobsson, A., Hensing, G., & Spak, F. (2005). Developing a willingness to change:
treatment-seeking process for people with alcohol problems. Alcohol & Alcoholism, 40, 118-
123.
39
Katherine, A. (1994). Matmissbruk. Ett självhjälpsprogram vid tvångsmässigt ätande.
Södertälje: Fingraf AB.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Latner, J.D., Wilson, G.T., Stunkard, A.J., & Jackson, M.L. (2002). Self-help and long-term
behavior therapy for obesity. Behaviour Research and Therapy, 40, 805-812.
Linden, A., Butterworth, S.W., & Prochaska, J.O. (2010). Motivational interviewing-based
health coaching as a chronic care intervention. Journal of Evaluation in Clinical Practice, 16;
166-174.
Lindseth, A., & Norberg, A. (2004). A phenomenological hermeneutical method for
researching lived experience. Scandinavian Journal of Caring Science, 18, 145-153.
Lyons, M. A. (1998). The phenomen of compulsiv overeating in a selected group of
professional women. Journal of Advanced Nursing, 27, 1158-1164.
Matusek, J.A., & Knudson, R.M. (2010). Rethinking Recovery from Eating Disorders:
Spiritual and Political Dimensions. Qualitative Health research, 19, 697-707.
Melin, I. (1995). Obesitas. Handbok för praktisk klinisk behandling av övervikt baserad på
beteendemodifikation och konventionell behandling. Lund: Studentlitteratur.
Melin, I., Karlström, B., Berglund, L., Zamfir, M., & Rössner, S. (2005). Education and
supervision of health care professionals to initiate implement and improve management of
obesity. Patient Education and Counselling, 58, 127-136.
Merril, E. & Grassley, J. (2008). Women´s stories of their experiences as overweight
patientes. Journal of Advanced Nursing, 64, (2), 139-146.
Miller, W.R., & Rollnick, S. (2009). Ten things that motivational interviewing is not.
Behavioural and Cognitive Psychotherapy, 16, 1-12.
40
Murray, S.A., Kendall, M., Boyd, K., Worth, A., & Benton, T.F. (2003). General practitioners
and their possible role in providing spiritual care: a qualitative study. Brittish Journal of
General Practice, 53, 957-959.
Orford, J., Kerr, C., Copello, A., Hodgson, R., Alwyn, T., Black, R., Smith, M.,
Thistlethwaite, G., Westwood, A., & Slegg, G. (2006). Why people enter treatment for
alcohol problems; Findings from UK Alcohol Treatment Trial pre-treatment interviews.
Journal of Substance Use, 11, 161-176.
Orth-Gomér, K. & Perski, A. (2008). Preventiv medicin – teori och praktik. Lund:
Studentlitteratur.
Overgaard, D. (2002). Being obese is paradoxical living – an exploratory study of five
persons lived experience of being overweight. Journal of Nursing Theory, 11, (1), 3-12.
Polit, D.F., & Beck, C.T. (2008). Nursing research: generating and assessing evidence for
nursing practice (8th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.
Poon, M-Y. & Tarrant, M. (2009). Obesity: attitudes of undergraduate student nurses and
registered nurses. Journal of Clinical Nursing, 18, 2355–2365.
Prochaska, O.J., DiClemente, C.C., & Norcross, C.J. (1992). In search how people change.
Applications to addictive behaviours. American Psychologist, 47, 1102-1114.
Puhl, R., & Heuer, C. (2009). The stigma of obesity: a review and update. Obesity, 17, 941-
964.
Ronel, N. (2000). From self-help to professional care: An enhanced application of the
Twelve-Step Program. Journal of Applied Behavioral Science, 36, (1), 108-122.
Ronel, N., & Libman, G. (2003). Eating Disorders and Recovery: Lessons from Overeaters
Anonymous. Clinical Social Work Journal, 31, (2), 155-171.
41
Russel- Mayhew, S., M. van Ranson, K., & Masson, P.C. (2010). How Does Overeaters
Anonymous Help Its Members? A Qualitative Analysis. Eating Disorders Review, 18, 33-42.
Ryan, M.R., & Deci, L.E. (2000). Self-determination theory and the facilition of intrinsic
motivation, social development and well-being. American Psychology, 55, 68-78.
Ryan, M.R., & Deci, L.E. (2008). A Self-determination theory approach to psychotherapy:
The motivational basis for effective change. Canadian Psychology, 49, 186-193.
Rössner, S (2002). Utbredd diskriminering av feta. Läkartidningen, 99, 4996-4997.
Sarlio-Lähteenkorva, S. (1998). Relapse stories in obesity. The European Journal of Public
Health, 8, (3), 203-209.
Socialstyrelsen. (2009). Folkhälsorapport 2009. Sthlm: Författaren. www.sos.
Walsh, K., McAllister, M., Morgan, A., & Thornhill, J. (2004). Motivating change: using
motivational interviewing in practice development. Practice Development in Health Care, 3,
92-100.
42
bilaga 1
Informationsbrev om en planerad studie om tvångsmässigt ätbeteende
Till kontaktperson i OA-grupp
Matmissbruk är ett vanligt och stort hälsoproblem i många länder och livsstilsförändring är en
förutsättning för att kunna tillfriskna. Den egna motivationen har en betydande roll vid
genomförandet av en livsstilsförändring och det finns ett stort behov av ökad förståelse och
kunskap bland vårdpersonal när det gäller problematiken runt osunda ätbeteenden. Denna
studie planeras som ett studentarbete i specialistutbildning för distriktssköterskor. Syftet med
studien är att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i
OA och jag behöver din hjälp att identifiera lämpliga personer. Jag har fått dina
kontaktuppgifter genom OA´s hemsida www.oasverige.com. Lämpliga personer för studien är
medlemmar som regelbundet går på möten, upplever sig som tvångsmässiga ätare samt har
mycket att berätta om ur sina livserfarenheter. Jag ser gärna att det finns en variation när det
gäller deltagarnas ålder, kön och typ av matmissbruk..
Studien sker i form av intervjuer som varar ca. 45-60 minuter. Intervjumaterialet behandlas
konfidentiellt och kommer att hållas inlåst och ingen, förutom författaren och handledaren till
arbetet, kommer att ha tillgång till den. Efter att studien är slutförd och publicerat som ett
studentarbete kommer allt material att förstöras. Medverkan i denna studie är frivillig och kan,
utan motivering, när som helst före, under eller efter intervjun avbrytas om du så önskar.
Varken i analysen av intervjuerna eller i arbetes resultat kommer det att vara möjligt att
identifiera någon av deltagarna. Det färdiga examensarbetet kommer att publiceras under
hösten 2010 via Luleå Tekniska Universitets hemsida (http://epubl.ltu.se) under länken
”examensarbete”.
Jag som genomför studien är studerande vid specialistutbildningen för distriktssköterskor vid
Luleå tekniska universitet. Har du frågor kontakta mig eller min handledare.
Monica Höchtl, leg. Sjuksköterska Stefan Sävenstedt Telnr: 070-2170029 Universitetslektor E-post: monhoc-0student.ltu.se Tel: 0920-49 10 00 vx
43
Om du vill hjälpa mig med den planerade studien fyll i denna svarstalong och skicka den sedan till mig. Vid positivt svar kommer jag att kontakta dig.
Jag vill hjälpa dig med denna studie.
o Ja
o Nej
Underskrift _____________________________________
Datum/Ort _____________________________________
Telnr. _____________________________________
Var god och skicka ditt svar i det färdigfrankerade svarsbrevet. Med detta informationsbrev
medföljer även skriftliga förfrågningar till eventuella deltagare för denna studie som jag ber
dig att vidarebefordra vid eventuellt intresse.
44
bilaga 2
Förfrågan om att delta i en forskningsstudie.
Till eventuell deltagare i studien
Matmissbruk är ett vanligt och stort hälsoproblem i många länder och livsstilsförändring är en
förutsättning för att kunna tillfriskna. Den egna motivationen har en betydande roll vid
genomförandet av en livsstilsförändring och det finns ett stort behov av ökad förståelse och
kunskap bland vårdpersonal när det gäller problematiken matmissbruk. Syftet med denna
studie är att belysa upplevelsen av att bryta ett tvångsmässigt ätbeteende bland medlemmar i
OA. Du får denna förfrågan att delta därför att du finns med som medlem i OA.
Studien sker i form av intervjuer som varar ca. 45-60 minuter. Om du väljer att delta kommer
jag att kontakta dig så snart jag har fått svar från dig om att du vill delta i studien eller önskar
mer information om denna. Intervjun kommer att ske på en av dig vald plats, intervjun spelas
in på bandspelare och skrivs sedan ner ordagrant.
Intervjumaterialet behandlas konfidentiellt, dvs. ingen deltagare kommer att kunna
identifieras vid namn eller ort. Varken i analysen av intervjuerna eller i arbetes resultat
kommer det att vara möjligt att identifiera någon av deltagarna. Intervjumaterialet kommer att
hållas inlåst och ingen, förutom författaren och handledaren till arbetet, kommer att ha
tillgång till den. Efter att studien är slutförd och publicerat som ett studentarbete kommer allt
material att förstöras. Medverkan i denna studie är frivillig och kan, utan motivering, när som
helst före, under eller efter intervjun avbrytas om du så önskar.
Det färdiga examensarbetet kommer att publiceras under hösten 2010 via Luleå Tekniska
Universitets hemsida (http://epubl.ltu.se) under länken ”examensarbete”. Om du vill delta i
studien fyll i svarstalongen nedan och skicka den till mig, senast 10-04-30. Uteblivet svar
tolkar jag som att du inte vill delta. Vid eventuella frågor kontakta mig eller min handledare
på följande telefonnummer eller e-mail adress.
Med vänlig hälsning
Monica Höchtl, leg. Sjuksköterska Stefan Sävenstedt
45
Brännagatan 17, 96131 Boden Universitetslektor Telnr: 070-2170029 Luleå tekniska universitet E-post: monhoc-0student.ltu.se Tel: 0920-49 10 00 vx
46
bilaga 3
Förfrågan om medverkan i forskningsstudie, svarstalong
Härmed ger jag mitt skriftliga samtycke till att delta i studien. Jag har fått information om
studien och att jag när som helst kan avbryta mitt deltagande utan närmare förklaring.
Jag önskar delta i studien.
Jag vill ha mer information om studien.
Underskrift___________________________________________
Datum/Ort____________________________________________
Telefon/E-post_________________________________________
Returnera denna svarstalong i bifogat färdigfrankerat kuvert före 10-04-30. Namn och adress
är förtryckt. Författaren kommer att därefter kontakta dig.
47
bilaga 4
Intervjuguide
Intervjuerna skall vara öppna och berättande och frågorna är exempel på möjliga frågor som
beskriver de viktigaste områdena för intervjun.
Intervjufrågor:
1. Vad var det som fick dig att inse att du har problem med ditt ätbeteende? - Kan du stanna vid denna händelse och beskriva hur det kändes? 2. Vad var det som fick dig att reagera och vilja göra något åt ditt matproblem när du inser att du har problem? 3. Kan du beskriva vad som hände när din motivation påverkades på ett positivt sätt? - Vad hände känslomässigt? 4. Vad upplever du har hjälpt dig i ditt tillfrisknande? - Kan du ge ett exempel på en sådan händelse? - Kan du beskriva hur det kändes att få den hjälpen/stödet/insikten? 5. Hur gör du själv för att hålla igång din inre motivation? - Hur känns det när du känner dig motiverad? - Kan du beskriva någon gång då du känt dig riktigt motiverad? 6. Var hittar du styrkan/kraften att fortsätta mot ett sundare liv? - Hur gör du när du känner dig hungrig, trött, arg eller ledsen? - Hur hanterar du situationen då du känner dig omotiverad till att vara abstinent? - Kan du beskriva någon gång då du känt dig riktigt omotiverad? - Kan du beskriva någon gång när din motivation försvunnit? - Hur känns det när du någon gång tappat tron på att du kommer att tillfriskna? - Hur ser du på dig själv när du känner dig omotiverad till att göra en livsstilsförändring? 7. Vad innebär motivation till tillfrisknande för dig? - Vilken betydelse har det i ditt liv? 8. Kan du beskriva vilket stöd du är i behov av att få från andra för att kunna tillfriskna? - Hur känns det att få detta stöd från andra? 9. Vad upplever du att sjuksköterskan bör vara medveten om och tänka på när det gäller att motivera och stötta människor som är tvångsmässiga ätare? 10. Har du något mer att tillägga innan vi avslutar?