det är demokratin, dumbom_per ahlmark_2004

Det är demokratin, dumbom!

DET ÄR DEMOKRATIN, DUMBOM!

�

Per Ahlmark

AV PER AHLMARK HAR UTGIVITS PÅ TIMBRO OCH RATIO:Vänsterns moraliska skuld (med andra), 1991

Sovjetmyten i Sverige (med andra), 1992Herbert Tingsten: Tyranniet begär förtroende (red), 1992

Vänstern och tyranniet, 1994 och 2003Det öppna såret, 1997

PÅ ANDRA FÖRLAG:Vår fattiga politik, 1964

Den svenska atomvapendebatten, 1965Det hatade Israel (med T Hammarberg och E Klein), 1970

Sveket mot kusterna, 1971Överleva (lyrik), 1982

Visum (lyrik), 1983Frihet och fruktan, (med Lars Gustafsson), 1985

Flykter (lyrik), 1985Zonen (roman), 1989

Motståndet (med Georg Klein), 1991Det eviga hatet (med andra), 1993

Motståndet med mera (med Georg Klein), 2001

© Författaren och Timbro förlag 2004Första pocketupplagan

OMSLAG: Claes Huber, FilterformOMSLAGSFOTO: Ann Ek

SÄTTNING: Ateljé Typsnittet L&R ABTRYCK: Nørhaven Paperback A/S, Viborg, Danmark, 2004

ISBN: [email protected]

INNEHÅLL

DET ÄR DEMOKRATIN, DUMBOM!1. Om skojarna i Tokyo och Bill Clintons motto 132. Om Kofi Annan och folkmorden – vad lär de oss? 193. Om Saddam, Chirac, Blix, Iran, Durban, Schori

och andra ledsamheter 314. Om demokrati och krig, New York Times och

hungersnöd, judar och hat 675. Om arabvärlden och Europas export dit 876. Om slakten som mål, döden som kult, idékampen just nu 977. Om förebilder för en kolumnist, om främlingskap

och motstånd 109

FRIHETEN OCH DESS FIENDER – 63 DN-KOLUMNER1997:Dödsmässa om en statskupp (3/11) 1191998:”Den nye Bildt” klagar över USA (3/1) 123Lita på Saddam ger inte ”fred” (27/2) 125Göran Persson är den goda nyheten (23/2) 128På väg mot en palestinsk stat (3/11) 130Ett lands geografi kan vara dess öde (14/5) 132USA nonchalerar Asiens demokratier (14/7) 135Riga hedrar Janis Lipke (8/4) 137Genever med P O Sundman (24/6) 1401999:Middag med Egon Lansky (22/1) 143De flesta bär på ”dubbla lojaliteter” (3/2) 145Kan Tyskland bli ett normalt land? (21/7) 148Tyskland lever upp till sin makt (22/7) 150Mankell tiger om folkmordet (6/4) 153”Gaskammarklimat” kränker debatten (7/10) 155Måtte Israel bli som Melchior (11/8) 157

Tidsandan är ett fnask (24/9) 160När Jörg Haider sågs som liberal (18/11) 163Conquest om raseriet och räddningen (10/11) 165Adjö – du underbara, fasansfulla 1900-tal! (28/12) 1682000:Sjöbolunch med Hagge Geigert (20/2) 171Vad en förrädare lär oss om vår tid (28/7) 173Tokhögern bör inte nonchaleras (27/3) 176Forssell: kärlek och tyranner (30/4) 178Winston höll käft, räddade världen (9/5) 181Också Lettland har ansvar för Förintelsen (22/8) 183Talet som ännu splittrar Sverige (8/8) 186Syrien och Nordkorea tycks göra oss dumma (8/7) 189”Ett Kina”? Nej, det blir minst två (22/5) 191Yehuda Amichai om krig och erotik (13/10) 194Därför gråter Israels duvor (11/11) 197Är du räv eller en igelkott? (7/4) 1992001:Snart har Saddam egna atombomber (16/1) 203Vilka tyranner var ”satans mördare”? (6/3) 205Ska OS 2008 hållas i Kina? (26/3) 208När CNN intervjuar i Kina och Palestina (23/4) 210Ska Durban bli ett möte i skam? (5/7) 213När Andersson slängde masken (28/8) 215Läs och lär av Yehuda Bauer (11/9) 218Vilken terror i nästa attack? (15/9) 221Nytt fiasko för Carlsson–Tham (2/10) 223Terrorn och de tanklösa i väst (5/11) 226Hitlers yrselbild av bin Ladins dåd (5/12) 228Israel och Palestina med mur emellan (10/12) 231Program för andra självmordsbombare (19/11) 2332002:Vilka värden bär upp ärkebiskop Hammar? (21/1) 237Hur stoppar man en självmordsbombare? (6/4) 239

Sverker Åström och de anständiga (24/4) 242EU tycks glömma Europas historia (20/3) 244USA och EU är skilda planeter (18/5) 247Tredje åldern om den första plikten (9/7) 249Klyftan USA–EU kan inte undvikas (10/9) 252Det kommande jublet i Bagdad (10/10) 254Lita på CNN bara när Saddam är död (31/10) 2572003:Kan Irak bli en demokrati? (1/3) 261Chirac och Saddam – glöm aldrig det paret (24/4) 263Måste Polen välja mellan EU och USA? (11/6) 266Bosättningarna hotar Israel (31/10) 268Islamister går ihop med kommunister (25/11) 271Saddam – om han haft makten kvar (5/7) 274Är Hitler en metafor? (21/8) 276En sorgs anatomi (15/9) 279Om Gulag må vi också berätta (25/7) 280

IT’S THE DEMOCRACY, STUPID! – THREE SPEECHESConclusions from the 20th Century: How War, Mass Murder and

Famine are Related to Democracy and Dictatorship (Berlin 1999)285

Combating Old/New Antisemitism ( Jerusalem 2002) 305The Seduction of Radical Politics (St. Petersburg 2001) 313

EFTERORD 317

OM FÖRFATTAREN 319

REFERENSER 321

PERSONREGISTER 329

RÖSTER UR DEBATTEN 337

Jo, jag är bödeln! . . . Sen tidernas gryning har jag skött mitt värvoch lär väl inte bli färdig med det på ännu en tid. Årtusenden

glider bort, folk står upp och folk försvinner igen i natten, men jagstår kvar efter dem alla och ser mig blodbestänkt om efter dem, jagden ende som inte åldras. . . Jag var med er från begynnelsen ochskall följa er tills er tid är ute. När ni första gång vände blicken mothimlen och anade gud, skar jag upp en broder åt er och offradehonom. Jag minns än de blåsiga träden och eldskenet som fladdradeöver era ansikten när jag ryckte ut hans hjärta och kastade det åtlågorna.

Sen dess har jag offrat många, åt gudar och djävlar, åt himmel ochavgrunder, skyldiga och oskyldiga i oöverskådliga skaror. Folk harjag utplånat från jorden, riken har jag skövlat och lagt öde. Allt somni begärt av mig. Tidevarv har jag följt till graven och stått en stunddär stödd på mitt drypande svärd, tills nya släkten ropat på mig medunga, otåliga röster. Människohav har jag piskat till blod och derasoroliga brus har jag tystat för evigt. Åt siare och frälsare har jag restkättarbålet. Mänskolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jaggjort åt er.

Ännu kallar man mig och jag kommer. Jag ser över landen – jordenligger febrig och het och i rymden hörs skrin av sjuka fåglar. Då ärdet ondas brunsttid inne! Då är bödelstid!

Ur Bödeln av Pär Lagerkvist (1933)

Det är demokratin, dumbom!

1.

Om skojarna i Tokyo och Bill Clintons motto

DJUPT OBEHAGLIGA SAMMANKOMSTER fastnar lätt i minnet. Jag glömmeraldrig den enda gång, för länge sedan, då jag deltog vid en kongress medInter-Parliamentary Union (IPU), ett debattforum för ett stort antal ”par-lament” i världen. Den äldre folkpartist, som hade utsetts till det härlåtsasuppdraget, blev sjuk. Partiledningen undrade om jag hade tid attresa till Japan med kort varsel. Som medlem av Europarådet i Strasbourg,en hedervärd institution som bygger på att mänskliga fri- och rättigheterska vara grunden för internationell samverkan, hade jag inga illusionerom de människor jag skulle möta i en organisation som vilade på heltandra värden, eller på inga värden alls.

Året var 1974.Att genomskåda fiktionen var inte svårt. Alla vi som kom till IPU:s

sammankomst i Tokyo var alltså ”parlamentariker”, det var den retoriskautgångspunkten. Men en klar majoritet av de 489 riksdagsmän från 63länder, vilka då samlades i det japanska parlamentet, var utsedda avgangsterregimer. Här fanns så kallade parlamentsledamöter från Sov-jetblocket (alltså inklusive halva Europa) och andra kommuniststater,från den muslimska världens mängder av diktaturer, och från ett antalförtryckarregimer i Afrika, Latinamerika och östra Asien.

Jag gissar att högst var tredje ”riksdagsman” av dem jag då träffade varvald i frihet av det folk som han eller hon påstods representera. De flestaav de delegater som slog sig ner i representanthusets väldiga sal i JapansDiet, var hantlangare åt regimer utan någon som helst demokratisk legi-timitet. Åtminstone var de utsända av makthavare som vägrade pröva sinställning i fria val, i regel förbjöd självständiga tidningar att komma ut,

13

gärna spärrade in opponenter i fängelser och inte sällan torterade elleravrättade dissidenter.

1974 var året efter oktoberkriget i Mellersta Östern, då Israel hadeutsatts för ett massivt och helt överraskande militärt angrepp frånEgypten och Syrien i samverkan. Den judiska staten skakades under YomKippur-krigets första dagar men lyckades till slut effektivt försvara sig ochdärmed överleva. Senare utlöste arabvärlden den oljekris, som blandannat syftade till att urholka stödet för Israels existens.

Det anförande som jag själv höll i Tokyo vid plenarsessionen omMellersta Östern (4/10 1974) handlade därför om den judiska statens rättatt leva som demokrati, i fred och med säkra gränser. Det slog fast attkonfliktens kärna fortfarande var frågan: har staten Israel rätt att existera?Talet fördömde den arabiska krigs- och vägrarpolitiken. Inget enda land iarabvärlden hade erkänt Israel och slutit fred med den judiska nationen –denna konferens hölls ju före fredsavtalen med Egypten och Jordanien.

Jag påminde till slut om det stora arabiska misstaget: om Israels gran-nar hade godkänt FN-resolutionen från 1947 skulle det redan ha funnitsen palestinsk stat. Offren för arabisk extremism var alltså främst palestini-erna själva. Dessutom skulle arabstaterna ha återfått praktiskt taget allt avockuperade områden om de var beredda att sluta fred med Israel. Sålänge det inte skett måste den judiska staten kunna motstå militäraangrepp, annars kommer ”en av de mest vitala demokratierna i världen”att försvinna för alltid.

Jag minns att av de flera hundra häpna delegaterna som lyssnade vardet bara två som applåderade: Haim Zadok (då israelisk justitieminister iArbetarpartiets regering) och lord Janner ( judisk labourpolitiker i över-huset i Storbritannien, tidigare Barnett Janner i underhuset, ej att förväx-la med sonen Greville Janner som efterträtt fadern först som labourmani underhuset och nu som lord Janner i överhuset).

Efter mitt tal traskade flera upprörda arabiska delegater över till densvenska delegationen och protesterade. ”Vet ni inte var oljan finns?” varen av synpunkterna från dem som fördömde mig. Ordförande för svens-karna var riksdagsman Sture Ericson (s), den kanske mest principlöse per-son som jag träffade under tjugo år i politiken. På goda grunder hade

14


Ericson aldrig lyckats bli statsråd, men kompenserades av sitt parti medvissa oviktiga utrikespolitiska uppdrag samtidigt som han var chefredak-tör för Örebro-Kuriren under dess minst heroiska period.

De delegater från diktaturer som protesterade hos Ericson den därdagen i Tokyo, gjorde honom mycket irriterad – på mig, inte på de ara-biska hotelserna. Han försvarade sig (helt korrekt) med att han omöjligtkunde påverka eller tysta Ahlmark, som enbart företrädde sitt parti och påintet sätt var representativ för Sveriges regering.

Sen dess har, som vi vet, antalet totalitära och auktoritära regimer kraf-tigt minskat och alltså demokratierna i världen blivit många fler än förr.Men problemet kvarstår, inte så mycket i Inter-Parliamentary Union (somaldrig spelat någon stor roll) som i Förenta Nationerna (som i mångamänniskors föreställningsvärld spelar en central eller avgörande roll).Frågan är således: bör de regeringar som består av förtryckare betraktassom ”legitima”?

FN har ju själv i sin egen stadga och i ett antal andra uttalanden sam-manfattat demokratins grundläggande värden. Därmed har man ocksåtagit avstånd från de regimer, vilkas styrka bygger på att de grundläg-gande mänskliga fri- och rättigheterna nonchaleras och förhånas.

När ska Förenta Nationerna ta sina egna ord och principer på allvar?

�

1992 lät Bill Clinton sätta upp devisen ”It’s the economy, stupid!” i sitt kam-panjhögkvarter i Arkansas. Efter många opinionsmätningar förstodguvernören att bara det temat kunde vinna valet mot den sittande presi-denten, George Bush Sr, som hade stor trovärdighet i utrikespolitikenmen desto mindre vad gällde ekonomin. Som alla vet var Clintons strate-gi segerrik.

Boken Det är demokratin, dumbom! sammanfattar en helt annan tanke-gång. Inte vilar den på några som helst svenska eller internationellaundersökningar om vad vissa folkopinioner kan vara lyhörda inför. Och

15

OM SKOJARNA I TOKYO OCH BILL CLINTONS MOTTO

även om sådana mätningar finns så syftar inte idén i första hand till attvinna val eller sympatier. Dess mål är att formulera en ”sanning”: att barademokratin – styrelse genom allmän och lika rösträtt under politisk frihet– kan bygga samhällen som ger skydd åt människans värdighet.

I vissa länder är en stor majoritet av medborgarna särskilt mottagligaför just den övertygelsen, inte minst i flera av de nationer som förr varithärtagna av imperier och andra ockupanter. I ungefär hälften av världensstater är däremot idén om demokratins primat förbjuden; åtminstoneriskerar dess anhängare att bli trakasserade på olika sätt om de offentligtför fram den.

Men i ett inte obetydligt antal andra länder, dit Sverige hört underlånga perioder, viftar många bort den livshållning som sammanfattas iorden som är den här bokens titel. Tanken är självklar, menar vissa, såbanal att den inte behöver motiveras. Framför allt måste den inte skrikasut eller tjatas sönder i debatten.

Tvärtom, menar andra opponenter, är just denna idé (”det är demo-kratin, dumbom!”) otäckt dogmatisk. Det svart-vita i åsikten liknar fana-tism och bortser från alla komplikationer. Vi måste värja oss mot ensådan ”manikeisk” världsbild, brukar de Anders-Ehnmark-fina säga, desom förr löpte med kommunistiska regimer.

Värst är att de som tjatar om demokratin är så okänsliga inför andrafolks traditioner och synsätt, klagar en tredje grupp av kritiker, de visaringen respekt för de kulturer som bygger styrelseskick på ”sina egna vill-kor”.

Sant är att den demokratiska tanken är pretentiös. Den är inte begrän-sad till något visst årtionde, ett speciellt land eller en särskild del av jord-klotet. Den sammanfattar en världs- och livsåskådning, eller rättare sagt:den utgör en ideologisk övertygelse som inte bara rymmer ett knippeåsikter och värderingar. Den är också grundad på fler och bredare er-farenheter än något annat av de mänsklighetens värdesystem, som harkonkreta politiska konsekvenser.

Själv menar jag att de tre grupperna av opponenter ovan beter sigosakligt eller omoraliskt. Motsatsparet demokrati–diktatur måste spelaen avgörande roll inte bara för bedömningen av nationer och regimer.

16


Idén och insikten att demokratin är en avgörande förutsättning för attundvika katastrofer bör också i de flesta fall styra våra analyser av kon-flikter mellan länder, och mellan ett land och olika slags motkrafter, orga-nisationer eller oppositioner.

Den hållningen är alltså omstridd, inte minst därför att dess konse-kvenser är långtgående, för att inte säga dramatiska. För till exempelsynen på FN innebär den en omvärdering som få tycks längta efter.Ungefär hälften av medlemmarna i det man slappt kallar för ”världssam-fundet” styrs av icke-demokratiska regimer. Det betyder att kanskevarannan delegation som kommer till New York, Genève, Paris, Wienoch andra platser där FN-organ möts, är utsedd av ledare vars makt byg-ger på våld: kungadömen, enpartiregimer, militärjuntor, religiöst elleretniskt dominerade auktoritära regeringar och tyrannvälden av annatslag.

Är dessa regimer, och deras företrädare vid internationella möten,”legitima”? Hittills har man i regel ansett det, och FN-systemet utgår frånatt så är fallet. Den regering, junta eller härskargrupp som har fysisk kon-troll över sitt lands territorium brukar vi också erkänna diplomatiskt. Detalar och röstar för sitt land även vid mellanstatliga överläggningar – ochnaturligtvis i FN:s generalförsamling.

Men Förenta Nationerna leds inte alls av de obskyra staterna utan avsäkerhetsrådet, generalsekreteraren och några andra högt meriteradeinternationella tjänstemän, svarar många. Främst därför har FN fått ett såöverväldigande stort stöd och anseende; så lyder det officiella försvaret.Låt oss granska det utifrån några av de svåraste konflikterna efter detkalla kriget.

17

OM SKOJARNA I TOKYO OCH BILL CLINTONS MOTTO

2.

Om Kofi Annan och folkmorden – vad lär de oss?

INGEN ORGANISATION MÖTS I DAG av så bred och delvis vidskeplig respektsom Förenta Nationerna. På flera sätt är det naturligt. FN förkroppsligarnågra av de vackraste och viktigaste drömmarna i mänsklighetens histo-ria. Tanken att världens nationer ska samverka i fred på avgörande om-råden, för att hindra katastrofer och missförstånd, är en rimlig slutsats avmånga seklers galenskaper.

Problemet är att FN ofta blivit en dogm gränsande till politisk religion.I många länder, inte minst i Sverige, talar man sällan om hyckleriet i FN-organisationens uppbyggnad, och många av dess resolutioner. Diktatureroch massmördare har ofta lyckats förlama arbetet med att skydda demänskliga fri- och rättigheter som FN självt formulerat. Och i stort settvilka FN-fiaskon som helst har demokratierna godtagit (eller bidragit till)utan att man senare öppet velat beskriva de tragedier och illusioner somlett till misstagen.

Låt mig belysa tigandet genom att gå till FN:s i dag mest beundradepersonlighet, alltså dess generalsekreterare. Inte sen Dag Hammarskjöldhar någon FN-chef hyllats och hedrats så mycket som Kofi Annan.Troligen är han sedan några år tillbaka – det här skrivs inför årsskiftet2003/04 – den mest respekterade människan på jorden, och inte enbart ikraft av sitt uppdrag.

Det är delvis lätt att förklara. Kofi Annan uppträder lugnt och i regelvärdigt vid offentliga framträdanden. Han har lätt att uttala sig diploma-tiskt och balanserat, tycks sällan tappa kontrollen. Några utmärkta tal ommänskliga rättigheter brukar citeras. Han har charm och (enligt många)”karisma”. Annan anses vara en god administratör, och trovärdiga röster

19

menar att han har rensat något i FN-byråkratin. Han är påtagligt repre-sentativ, framför allt i jämförelse med flera av sina föregångare.

Men en människa i ledande ställning bör också, eller främst, bedömasefter sitt agerande i de svåraste av krislägen, då ofantligt stora värden stårpå spel. Det märkvärdiga är att världens massmedier och regeringar näs-tan alltid förtiger hur Kofi Annan då har misslyckats.

Mellan 1993 och 1996 var Annan biträdande generalsekretare och chefför FN:s så kallade fredsbevarande operationer (Under Secretary Generalfor UN Peace Keeping Operations). En av de två största tragedierna, därAnnan bär en mycket stor del av ansvaret, är de serbiska arkebuseringarnaav tusentals människor i staden Srebrenica. Det var den troligen mestomfattande massakern i Europa efter andra världskriget. Muslimerna därfick vid eldupphöravtalet 1993 löfte om att FN-trupperna skulle försvaradem. Det åtagandet var en förutsättning för att de skulle gå med på attavväpnas. Platsen förklarades av FN vara ett så kallat ”skyddat område”.

På sommaren 1995 ”skyddades” muslimerna i Srebrenica av 600 hol-ländska FN-soldater. I juli gick serbiska styrkor till angrepp mot området.Men FN gjorde ingenting för att leva upp till sina utfästelser om attbefolkningen skulle försvaras. Kofi Annans stab i New York släppte utundvikande och virriga uttalanden. Man tycks inte ha begripit att lägetvar katastrofalt, slog inte larm på allvar och organiserade inget ingri-pande. Från de holländska soldaterna avlossades inte ett enda skott.Natoflyg kunde lätt ha stoppat den serbiska framryckningen, men gjordedet inte. Kofi Annan begärde ingen Natointervention.

Som en följd av den tidigare avväpningen av muslimerna kunde dessainte försvara sig mot de serbiska trupperna. Framför ögonen på FNdeporterade den serbiske generalen och krigsförbrytaren Ratko Mladickvinnorna och barnen. Alla fick löfte om god behandling; Mladic förkla-rade att ingen hade något att frukta. Samtidigt fångade han in de mus-limska männen och mördade över 7 000 av dem.

En av de huvudansvariga var naturligtvis FN:s dåvarande general-sekreterare, egyptiern Boutros Boutros-Ghali. Han hade gång på gånguttalat sig provokativt nonchalant om fasorna i Bosnien. Kombinationenav Boutros-Ghali och Kofi Annan blev förfärlig.

20


Ingen borde ha förvånats över dessa båda FN-ledares brist på farokäns-la och handlingskraft. De hade året innan demonstrerat sin inkompetensunder det troligen snabbaste folkmordet i mänsklighetens historia vadgäller dödande under mycket kort tid i proportion till landets samladebefolkning. Rwanda hade 7 miljoner invånare. FN:s uppdrag var ungefärdetsamma i Rwanda på våren 1994 som året efter i Srebrenica. KofiAnnan var också då ansvarig för de FN-trupper som fanns i landet föreoch under krisen.

Redan fyra månader innan hutuaktivister inledde sitt massdödande avtutsier fick Kofi Annan ett alarmfax från Romeo Dallaire, den kanaden-siske generalen som var befälhavare för FN-trupperna i Rwanda. Dallairegjorde klart att hans meddelande var av yttersta vikt, beskrev noggranthur hutuer planerade en utrotning av tutsibefolkningen (”anti-Tutsi exter-mination”), berättade vem som var hans källa (en hutu) och att betydandevapenlager låg i beredskap för att nyttjas i den kommande etniska rens-ningen.

Dallaire begärde att få evakuera källan (för att skydda honom) och attlägga beslag på vapenlagret. Kofi Annan avvisade båda förslagen.Dessutom föreslog han att Dallaire skulle berätta för hutupresidentenHsbyarimana vem angivaren var, trots att denne uttryckligt hade namn-gett presidentens närmaste medarbetare såsom skyldiga till planerna påfolkmord. Vid flera tillfällen senare, efter den flygkrasch som blev start-skottet för folkmordet, fullföljde Annan en liknande, extremt passiv linje.Därefter mördades ungefär 800 000 tutsier under 100 dagar med början iapril 1994. FN var förlamat av chefernas brist på handlingsvilja och stor-makternas likgiltighet; mer om USA:s svek senare.

Man skulle kunna tro att Kofi Annan därmed komprometterat sig sådjupt att han var otänkbar som kandidat till posten som generalsekrete-rare. Men så fungerar inte Förenta Nationerna. Annan hade gjort en 30-årig karriär i FN utan att stöta sig med mäktiga personer eller länder. Justhans förmåga att inte ta strid i onödan, eller på annat sätt utsätta sig förpolitiska risker, gjorde hans ställning starkare. I stället för att tvingas avgåefter katastroferna befordrades han till högste chef för FörentaNationerna.

21

OM KOFI ANNAN OCH FOLKMORDEN – VAD LÄR DE OSS?

Det är viktigt att förstå att så här kan FN-kulturen se ut: tro barbarerom gott, agera inte i lägen som kan vara kontroversiella hos överordnade,låt andra ta kritiken efteråt, överväldigas inte av några känslor av att mot-stånd måste resas snabbt och beslutsamt när folkmord är på gång.

För en tid sedan läste jag åter de båda ”oberoende” undersökningarnafrån 1999 om FN:s agerande i samband med dödandet i Rwanda respek-tive Srebrenica. De rapporterna lades alltså fram ett halvt decenniumefter tragedierna. Kofi Annan hade beställt dem, och FN-chefen behand-lades förvisso milt av de politiker som skulle granska inte minst hans egnaförsummelser.

Men en annan fråga slog mig i dessa kronologiska redogörelser medmängder av detaljer om angriparnas stegvisa sätt att närma sig offren ochandras verkningslösa varningar inför kommande massmord. Vad har vilärt oss av Förintelsen? Jag tänker inte på retoriken och de tjusiga minnes-talen. Jag syftar på: vad i böckerna om Förintelsen har trängt in i vårakroppar och medvetanden, vad sitter där som ständiga påminnelser omde signaler om livsfara som aldrig får glömmas?

FN-rapporterna är skakande i sin byråkratiskt sakliga ton, bland annatdärför att de så starkt påminner om avhandlingar som beskriver nazis-mens utrotning av Europas judar. Vi ser i historikernas verk om Hitler-tiden tecknen på kommande undergång, lär oss hur de blivande mör-darna bygger sina strukturer som sen omvandlas till dödsmaskiner, för-vånas över att den tidens omvärld inte kunde begripa att skuggan av unikafasor, som snart skulle anlända, vilade över Europa redan från mitten av1930-talet.

Men de som på 1990-talet satt mitt i strömmen av telegram och brevtill FN-huset i New York kände ju till huvuddragen i Förintelsen. De hadeockså, åtminstone genom läsning, upplevt Gulag, Laogai och Pol Pot. Deborde inte ha haft några illusioner om vad människor, fostrade i hat ochdiktatur, kan åstadkomma. De visste dessutom att Rwanda levde i färskaminnen av tidigare människoslakter och att serberna hade mördat viltunder ett par år före Srebrenica. Och cheferna på olika nivåer i FN var välförtrogna med sitt kanske största uppdrag: att förhindra folkmord, attleva upp till FN:s konventioner och den egna stadgan.

22


Ändå svek de. Trots alla uppenbara tecken på kommande förbrytelservägrade Annan att varna om inte världen, så åtminstone FN-huset om attnågot fasansfullt var på gång.

�

Visst, FN är inte starkare än vad dess medlemmar gör organisationen till.Så låter klichén, den är delvis (men bara delvis) sann. För att inte per-spektivet ska bli orättvist måste vi också granska supermaktens roll underde här två katastroferna. I dag är det lätt att göra en kritisk sammanfatt-ning av Förenta staternas passivitet under flera av 1900-talets utrotningarav människor. Ty en ung amerikansk journalist reste till Bosnien för attskriva om dödandet. Hon slogs av sitt eget lands likgiltighet och börjadeforska och skriva om USA och folkmorden.

Först var det svårt för Samantha Power att få ett förlag för A Problem fromHell. America and the Age of Genocide (2002). I dag har väl den 600-sidigavolymen blivit ett standardverk för dem som vill studera hur vår tids star-kaste nation agerat under ett antal av de största massakrerna i vår tid.Power är numera chef för ett forskningscentrum om mänskliga rättighetervid Harvarduniversitetet. Hennes bok är ett oumbärligt och skakandedokument, skrivet med stor saklighet och i vrede över Amerikas svek.

Låt oss granska de båda folkmord där Kofi Annan visade sin brist påhandlingskraft. Hur agerade Clintonadministrationen?

I Bosnien var Nato gång på gång helt passivt när serberna förödmju-kade FN-soldaterna – dels var alliansen splittrad, dels var Amerika intepådrivande. USA:s underrättelsetjänst förutsåg att Srebrenica skulle fallaom serberna anföll, men underskattade samtidigt den serbiska beslutsam-heten. Och när Mladics soldater skilde ut de muslimska männen frånkvinnor och barn agerade Förenta staternas diplomater som om allt var”business as usual”. Flera i Clintons regering önskade flygangrepp motdet serbiska anfallet, men godtog att de ledande i FN, stödda av europe-iska regeringar, avvisade en militär reaktion.

23


USA kunde ha nyttjat arkebuseringarna för att tvinga Europa att godtalångt mer aktiva Natoinstruktioner inför den etniska rensningen i Bos-nien. Clinton borde ha hotat de serbiska ledarna med allvarliga repressa-lier om fångarna skadades. De ledande i administrationen, till exempelClintons chefsrådgivare i nationella säkerhetsfrågor Anthony Lake, trod-de inte att de över 7 000 männen skulle dödas eftersom en sådan massa-ker ”inte hänt förr”.

Andra i administrationen – Gore, Holbrooke, Albright – var mer oro-ade och därför mer positiva till ett ingripande. Men de agerade inte till-räckligt kraftfullt för att övertyga presidenten. Den som däremot satsadehela sin kraft på att varna det amerikanska folket och senaten var BobDole, den då 72-årige republikanske majoritetsledaren. Dole hade underbåde Bush Sr:s och Clintons år som president kritiserat den amerikanskapassiviteten i forna Jugoslavien. Att Dole samtidigt var en ledande kandi-dat för att utmana Clinton i det kommande presidentvalet oroade Vitahuset långt mer än själva massmorden.

Dole hade länge krävt att vapenembargot mot muslimerna skullehävas. Men först i slutet av juli 1995, alltså efter katastrofen i Srebrenica,fick han äntligen igenom en sådan resolution i senaten med den över-tygande majoriteten 69–29. När detaljer om massakern i Srebrenica träng-de ut började Dole agera som en ursinnig enmanskampanj mot bådeserberna och USA:s likgiltighet. En rad journalister i tidningar och TVföljde efter. Leon Wieseltier skrev i The New Republic att ”den amerikans-ke presidenten är en medbrottsling i folkmord”. Plötsligt hade Srebrenicaförändrat det politiska klimatet i USA.

När också representanthuset anslutit sig till Doles linje blev det in-rikespolitiska läget farligt för Clinton. Mängder av krismöten hölls i Vitahuset. Richard Holbrooke fick överta ansvaret för Amerikas linje iBosnien; den svage utrikesministern Warren Christopher fördes åt sidanpå det området. Europa informerades om att USA önskade mer kraftfullasvar på serbiska grymheter.

Och när serberna den 28 augusti samma år angrep en marknad iSarajevo med granater och dödade 37 människor reagerade äntligen Natomed flygräder mot serbiska ställningar. Serberna gav snart vika och god-

24


tog förhandlingar på amerikansk mark. Daytonsamtalen ledde till ettslags fredsavtal. Clinton lyckades året efter besegra Dole i presidentvalet.

Uppenbart är att Amerika på liknande sätt kunde ha stoppat mördarnaföre Srebrenica. Men presidenten engagerade sig inte i krisen. Först deninrikespolitiska kampanjen mot Clintons utrikespolitiska vekhet ledde tillomkastningen. Gång på gång är slutsatsen oundviklig: presidenten blevlångt mer skakad av hotet från Dole än av de 7 000 dödade muslimskamännen.

Men folkmordet i Rwanda året innan ledde aldrig till en liknande kam-panj i Amerika. Under tre månader dödades alltså ungefär 800 000 tutsieroch politiskt moderata hutuer. Liksom FN nonchalerade varningarnaredan innan Rwandas president omkom i flygkraschen den 6 april 1994gjorde USA det. Ingen aktion planerades för att hindra eller dämpa mass-morden. Tvärtom, Amerika uppmuntrade den belgiska regeringen attdra tillbaka sina soldater från FN-trupperna i stället för att förstärka dem.

Clinton hade en mängd möjligheter att begränsa grymheterna iRwanda. Men Samantha Powers bok visar att presidenten inte en enda gångunder de tre månader som folkmordet pågick sammankallade ett möte medsina ledande utrikespolitiska rådgivare för att diskutera tänkbara hand-lingsvägar. De knappast ens fördömde slakten, och vägrade att kalla död-andet för ”folkmord”. Ty i samma ögonblick man godtog ordet ”geno-cide” som beskrivning av händelserna i Rwanda skulle både det politiskaoch folkrättsliga trycket på USA att ingripa ha ökat.

Inte heller mer begränsade insatser genomfördes. Amerikanska flyg-plan kunde lätt ha stört hutuers radiosändare, som uppmuntrade ochledde massakrerna. Men både utrikesdepartementet och Pentagon varmotståndare till tanken. USA drev inte kampanj mot att Rwandas mord-regering det året satt i FN:s säkerhetsråd. Däremot stödde man tillbaka-dragandet av FN-trupperna från Rwanda, vilket hindrade allt effektivtmotstånd mot dödandet.

Och varje tanke på att sända amerikanska trupper till Rwanda för atthjälpa den heroiske FN-generalen på platsen, kanadensaren RomeoDallaire, avvisades med hänvisning till fiaskot i Somalia året innan. KofiAnnans icke-interventionslinje hade gott stöd i Washington. Ingen i

25


hög position inom Clintonadministrationen engagerade sig för Rwanda.Och ingen i kongressen ägnade samma kraft åt det landet som Bob Dolei frågor som rörde Bosnien. Senatorerna Paul Simon (demokrat) och JimJeffords (då republikan) gjorde ett försök, men utan kraft eller envishet.

USA kunde ha varnat världen inför det som hände, öppet ha kallat detför ”folkmord” och manat Belgien att öka antalet soldater som det landethade ställt till FN:s förfogande. Clintons folk gjorde motsatsen; det är meden känsla av skam man följer Samantha Powers sakliga skildring av dettamoraliska förräderi.

�

Tillbaka till Kofi Annans nederlag i Srebrenica och Rwanda. Vad lärde hansig av de tragedier och misstag han varit del av? Bar Annan med sig till FN-chefskapet ångern över förflutna försummelser? Blev de en ständigpåminnelse om att visa större känslighet nästa gång?

Nästa gång han mötte en diktator inställd på krig, tortyr och massmordvar i Bagdad. Då visade han samma brist på insikt om hur en tyrann kanljuga, bedra och planera för kommande masslakt. Låt oss se vad somhände 1998, som i praktiken blev förspelet till Gulfkriget 2.

I slutet av 1990-talet upptäckte irakierna att den nye chefen för FN:svapeninspektörer, UNSCOM, ambassadör Richard Butler från Australien,var en lika svår motståndare som tidigare den svenske ambassadören RolfEkéus. De beslöt då att satsa allt på att driva bort honom. Det hade knap-past lyckats om Butler hade backats upp av generalsekreteraren och säker-hetsrådet.

Men Kofi Annan reste inte motstånd mot Saddam, och Clinton-regimen var alltför obeslutsam, skandalplågad (Monica Lewinsky) ochutan stark känsla för farorna. Ryssland och Frankrike hjälpte i praktikenBagdad att förlama arbetet för UNSCOM. Annan försökte bagatelliserasabotagen, eller rättare sagt: bidrog till dem. När han offentligt ekadeTariq Aziz kritik mot UNSCOM kom han att undergräva arbetet för den

26


internationella grupp av inspektörer, som gjort så mycket för att verkstäl-la FN-resolutionerna och minska Iraks farligaste vapenarsenaler.

I februari 1998 tog Annan själv över det praktiska agerandet gentemotIrak. Han reste personligen till Bagdad för att där förhandla direkt medSaddam Hussein. Generalsekreteraren motverkade då systematisktRichard Butlers hållning att alla platser i Irak skulle kunna undersökassnabbt, oväntat och effektivt av kompetenta inspektörer.

Det avtal som Annan och Saddam gjorde under generalsekreterarensbesök var i själva verket en kapitulation på flera plan från FN:s sida. De såkallade ”presidentpalatsen” – stora områden där mängder av vapen ochvapenfabriker kunde finnas – skulle till exempel bara få kontrolleras i när-varo av utländska diplomater, som saknade tekniska kunskaper och delvishade sympatier för regimen i Bagdad. Med sådana metoder kunde ingen-ting avslöjas. De gjorde det först och främst omöjligt att överraskaSaddam med plötsliga och helt oväntade inspektioner – det enda sättet atthindra irakierna att under natten före besöket transportera bort vapen,materiel och dokument.

Annans resa till Bagdad var ett av FN:s mest påtagliga misslyckandennågonsin. Det blev ett slags Münchenfiasko efter det kalla kriget. I likhetmed den engelske premiärministern som gjorde de katastrofala eftergif-terna för Hitler 1938, hyllades också FN-chefen frenetiskt vid hemkoms-ten. Chamberlain utlovade ”fred i vår tid” när han kom tillbaka till Londonefter den tyska diplomatiska triumfen i München. Annan meddelade 60 årsenare i New York, medan jublet för honom från servila tjänstemän i FN-byggnaden nådde nya höjder, att Saddam ”är en man jag kan göra affärermed”. Han skröt över sina diplomatiska talanger. Dessa hade, menadeAnnan, visat sig vara mer effektiva än Amerikas militanta metoder.

Naturligtvis var Richard Butler snart tvingad att avgå, eftersom Annanhade gjort hans uppdrag omöjligt och fått alla att begripa att general-sekreteraren saknade förtroende för UNSCOM-chefen. Vi kan följa dendystra utvecklingen i bland annat Butlers egen bok Saddam Defiant (2000).Inspektörerna drevs ut ur Irak. Under fyra år hade Saddam möjlighet attutveckla, dölja, exportera eller avveckla vapenprogram utan någon somhelst insyn från oberoende och skickliga experter.

27


Men efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev det orimligt att låta en sadistisk diktator fullfölja sitt dödande och eventuellt utarbe-ta nya planer att angripa grannar och delar av sin egen befolkning.Saddam hade länge och ganska öppet drivits av övertygelsen att Irakmåste tillverka domedagsvapen som han själv eller kanske andra kundenyttja. Efter urgröpning eller upphävande av sanktionerna mot Irak skul-le landet via väldiga oljeinkomster ha fått nya resurser att tillverka icke-konventionella vapen. Det är lätt att se att Kofi Annans eftergifter införSaddam i praktiken bidrog till att driva fram Gulfkriget 2 i mars–april2003.

Bekräftelsen på FN:s kapitulation inför Irak kom redan året efterAnnans besök i Bagdad. Då utsågs den svagaste och mest skandaltyngdeav de tidigare inblandade, Hans Blix, till ny chef för inspektörerna. Dennautnämning blev den symboliska bekräftelsen på FN:s underkastelse ochen signal till omvärlden och Irak: Saddam har inte längre något att fruktafrån FN:s nya inspektörer, UNMOVIC (se sid 47–57).

Till slut kunde bara det krig som USA och England tog huvudansvaretför 2003 fälla den regim som under ett tredjedels sekel pinat tjugofemmiljoner irakier och gjort landet till en akut eller latent fara för helaregionen.

Ingen bör tro att Kofi Annans okänslighet i de tre största av de frågorhan handlagt – Bosnien, Rwanda och Irak – har dämpat hyllningarna.Generalsekreteraren blev inte bara enhälligt omvald utan fick ocksåNobels fredspris. Han är vår tids mest påtagliga teflondiplomat – alla miss-grepp rinner av honom. Hans personliga stil och utstrålning gör mannenoantastlig, höjd över sakfrågor, felgrepp och nederlag.

Sannolikt är hans beundrarskara i Sverige särskilt stor och okritisk. Fåländer låtsas så intensivt att dess utrikespolitik konsekvent vilar på FN-beslut som vårt eget. ”Världssamfundet” – så heter det alltid när man talarom en organisation där majoriteten av länderna fortfarande saknarfundamentala fri- och rättigheter – har i årtionden tjänstgjort som ett alibiför svenska regeringar och diplomater när de vägrat delta i aktioner somskulle stärka demokratierna.

FN tjänstgör dessutom som en ursäkt för att slippa tänka själv. Förr var

28


det ”neutraliteten” som med skilda tolkningar skulle avgöra Sveriges synpå utrikesfrågorna. Numera är det FN och/eller EU som formar vårtlands hållning. När både FN och EU är splittrade, vilket vi har sett fleraexempel på under åren efter 2000, blir det plågsamt svårt för de flesta poli-tiker och journalister i Sverige att själva analysera en konflikt och kommatill en rimlig slutsats.

Vad gäller FN:s nuvarande generalsekreterare skruvar medierna härhemma ibland upp sin beundran för Annan genom att påpeka att han ärgift med en svensk kvinna, som är nära släkting till Raoul Wallenberg. Pånågot sätt bör vi förstå att Kofi Annan, vid sidan av sina andra talanger,också delar de ideal som den främste svensken i modern tid kom attförkroppsliga i slutet av andra världskriget.

Just namnet Raoul Wallenberg borde tvärtom göra oss särskilt för-stämda över Kofi Annans meritlista. Wallenbergs storhet låg, menar jag,på tre plan. För det första kunde han tydligt inse när flera hundratusenmänniskor var i dödlig fara; han vägrade att blunda för det uppenbarahotet om kommande massakrer. För det andra agerade han så att hansjälv kom i position att påverka skeendet. I stället för att glida undanansvaret och fortsätta konventionellt arbete i Sverige sökte han sig 1944till Ungern, platsen för Hitlerrikets sista gigantiska mordorgie mot detjudiska folket. För det tredje nyttjade han i Budapest alla kontakter,påtryckningar, tricks, mutor och metoder för att rädda så många män-niskor som möjligt undan Förintelsen. Aldrig lät han sig duperas avHitlers hantlangare.

Kanske bör ingen människa få sin gärning bedömd efter en jämförelsemed Raoul Wallenberg, ett geni i kraft, mod och klarsyn. Men problemetmed Kofi Annan är i stället att just där liknande faror tornade upp sig –Srebrenica, Rwanda, Irak – kom han att svika särskilt svårt. Han kanomöjligt försvara sig med att inga varningar hade uttalats, eller att hansaknade resurser, eller att han inte hade en politisk och internationellposition som gjorde det möjligt att ingripa. I stället var han i besittning avnästan alla de medel till makt och opinionsbildning som RaoulWallenberg saknade.

Och i inget av de tre fallen kunde Annan skylla på några som helst

29


risker för sin personliga säkerhet. 1944–45 levde Wallenberg däremot iständig livsfara.

Ursäkter i efterhand är naturligtvis bättre än inga ursäkter alls. BådeAnnan och Clinton har uttryckt sitt beklagande. Men vissa misstag är såallvarliga att sorgsna ord när allting är för sent spelar mindre roll, särskiltnär felgreppen formar ett mönster som ger konturerna av en karaktär.Kofi Annan vek sig särskilt snabbt i just de konkreta lägen när tusentalseller hundratusentals människor, direkt eller indirekt, var utsatta för död-liga hot – och när han själv hade både möjlighet och yrkesplikt att avvärjaeller mildra farorna, eller åtminstone slå larm om riskerna.

Säger det något om FN-hyckleriet när en sådan man hedras och hyllasmer intensivt än någon annan människa i världen?

30


3.

Om Saddam, Chirac, Blix, Iran, Durban, Schorioch andra ledsamheter

NEJ, DE AMERIKANSKA OCH ENGELSKA soldaterna hittade inte mängder avvapen för massförstörelse när de invaderade Irak på våren 2003. I all hem-lighet tycks Saddam ha förstört, gömt eller förflyttat åtskilligt av sin mestfasansfulla arsenal. Men de trupper som befriade Irak från Baathväldetfann desto mer av massgravar och kamrar för masstortyr.

Då bröt stormen ut i väst. Inte alls en våg av förbannelser eller indig-nation över den regim som dödat och pinat hundratusentals irakier underså lång tid. Inte heller en vind av tacksamhet mot de politiker och militä-rer från USA och Storbritannien som i ett snabbt krig, med långt färrecivila och militära förluster än vad många varnat för, stoppade denetniska, religiösa och politiska terrorn i Irak.

I stället kom en kritikstorm mot Amerikas och Englands ledare för attde inte fann de kemiska och biologiska vapen som alla visste att Saddam-regimen hade producerat på 1980- och 90-talen. Gravarna med tusentalsslaktade kroppar, det ständiga mördandet och hoten mot nästan alla attnär som helst gripas och torteras, var inte skäl nog att befria irakierna,menade de som kallade sig ”fredsvänner”. Det var mjältbrand och senaps-gas man skulle visa upp.

Jag har ofta skrivit om den omvända rasismen. En av 68-rörelsens mestskamfilade slagord var ju att vi ska stödja andra nationer ”på deras egnavillkor”. Det var i regel diktaturer som fick den ursäkten, det vill säga”villkoren” som vi skulle sluta upp bakom var alltid härskarnas. Ochdenna tanke, utsagd eller antydd, var långt viktigare än de infall som skan-derades på gator och torg. Den blev en sorts ideologi som debattörer i

31

väst utvecklade när deras egna länder skulle fördömas och totalitära regi-mer i tredje världen stöttas.

Det var alltså Mao, Ho Chi Minh, Pol Pot, Castro och liknande ledaresom blev hyllade. Ty kineser, vietnameser, kambodjaner, kubaner ochandra önskade inte de rättigheter som demokratin bygger på. De hadeandra värden, sade man, ”socialistiska”, ”asiatiska”, ”antiimperialistiska”tillhörde de skiftande prefixen när dessa ”värden” skulle sammanfattas.Det var ”kulturimperialism” att tvinga på dem västerländska synsätt. Dehär folken är inte mogna för demokrati, det var tankens kärna.

Ett stort antal debattörer sade sig alltså förstå främmande stater ochkulturer medan de i själva verket spred vidskepliga föreställningar omdem. Den omvända rasismen var just att låtsas hedra ett folk medan mani praktiken nedvärderade eller föraktade det.

Vi såg något liknande när Saddamregimen fallit. De massförstörelse-vapen som saknades kom att dominera agitationen bland dem som mot-satt sig kriget, medan de uppgrävda massgravarna inte fick spela någonroll alls i bedömningen. De allierades delvis felaktiga beskrivningar förekriget av Iraks aktuella vapenkapacitet ledde till en kampanj av fördöm-anden av Bush och Blair, medan man förteg den unika öppningen för enliberalisering och kanske demokratisering av Irak.

Det fanns många egenartade inslag i världspressens drift att spela nerdet faktum att det politiska mördandet och torterandet i Irak hade avbru-tits med Saddamregimens försvinnande. Man föredrog att tala om annat.Ett enda exempel: den oerhörda publiciteten kring den så kallade vanda-liseringen av det irakiska nationalmuseet och dess ovärderliga samlingar iBagdad. 170 000 föremål hade stulits eller förstörts efter kriget, påstod tid-ningar och TV-kanaler i hela världen.

Det tog bara 48 timmar för tjuvarna att bära bort denna ofantligamängd av dyrgripar, kunde vi läsa i till exempel New York Times den 13april. Tre dagar senare i samma tidning meddelade en engelsk arkeologatt man måste gå tillbaka till ”mongolernas invasion av Bagdad 1258 föratt finna en plundring av samma omfattning”, alltså 170 000 försvunnaartefakter.

Under ett par veckor efter Saddams fall verkade det förintade museet

32


vara tecken på en långt större katastrof än nya fakta om den gamla regi-mens mordorgier och pinokamrar. Hundratusentals dödade irakier varmindre upprörande än USA:s passivitet när Iraks kulturarv skingrades.

Hur mycket av nationalmuseets samlingar hade i själva verket för-svunnit? Flera undersökningar gjordes senare av arkeologer och andraexperter. Av de 170 000 föremålen tycks man ha återfunnit alla utom 33!

Jag gissar att de flesta svenskar fortfarande tror att nationalmuseet iBagdad blev totalt skövlat. När sanningen trängde fram hade journa-listernas intresse för arkeologi mildrats så mycket att man inte orkadeproducera de artiklar och TV-inslag, som kunde få läsare och tittare attinse att den väldiga kampanjen om att Amerika vägrat ingripa mot otro-lig plundring byggde på fantasier eller propaganda.

Sant är dock att den tidiga amerikanska planeringen för post-Saddameran i Irak var slapp och orealistisk medan den militära aktionenmot Saddams arméer hade varit kraftfull, snabb och förbluffande fram-gångsrik. Men oberoende av om man hade stött eller kritiserat krigetborde alla genast efter kriget ha insett att här fanns en historisk chans, intebara för Irak utan för stora delar av arabvärlden, att påbörja en uppbygg-nad av ett land i relativ frihet och med en demokratisk process som natio-nen aldrig upplevt förr. I stället för skadeglädje – över USA:s svårigheter,de Saddamtrognas sabotage och terroristers bombningar – borde den friavärlden snabbt ha slutit upp i en gigantisk stödaktion för ett nytt Irak.

Men flera länder drabbades av akut och envis nonchalans inför tankenpå demokrati i Irak. Ett tidigt exempel i Sverige stod ambassadör SverkerÅström för. I en artikel innan kriget hade brutit ut krävde han att Sverige”redan i förväg” skulle göra klart att vi inte ”kommer att vara med om attfinansiera de enorma kostnaderna för Iraks återuppbyggnad efter kriget.Dem bör USA stå för” (Dagens Nyheter 11/3 2003). ”Återuppbyggnad intevår sak”, var rubriken.

Naturligtvis är det ”vår sak”, liksom alla andra fria nationers sak – obe-roende av hur vi ställde oss till FN-debatten om kriget – att hjälpa till omvi äntligen ser ett ljus i tunneln: en stor arabisk nation kan kanske snartliberaliseras och bli till stöd för, i stället för hot mot, fred och frihet. ”Åter-uppbyggnaden” handlar dessutom inte främst om att reparera installatio-

33

OM SADDAM, CHIRAC, BLIX, IRAN, DURBAN, SCHORI OCH ANDRA LEDSAMHETER

ner som skadats i kriget. Den gällde att bygga upp det land som i trettioår förslummats och vanskötts av Saddam. Bara människor som livetigenom skaffat sig en dålig vana att förneka demokratins betydelse kanuttala sig så destruktivt som Åström (se sid 242–244).

Ian Buruma, den engelske skribenten och professorn, noterade iFinancial Times (13/9 2003) hur vänstern i väst drabbades av ”moraliskförlamning”. De kom att likna de gamla konservativa ”realisterna”, vilkaförr förkunnade att demokrati var en alltför sofistikerad styrelseform förkonstiga folk med exotiska namn. Slående var föraktet inom vänstern förde anglosaxiska staternas strävan att stegvis överföra maktbefogenhetertill irakier och samtidigt bygga upp den infrastruktur som landet aldrighaft eller som Baathregimen förstört.

Misstron mot eller likgiltigheten inför en eventuell framtida irakiskdemokrati var överväldigande även om motiven varierade. En rad aukto-ritära arabstater var naturligtvis nervösa för spridningseffekter. De somtillhörde de många i kungahuset Saud eller de få i Assads egen syriskadynasti måste ha blivit förskräckta när de såg hur soldaterna i Saddamsrepublikanska garde slängde sina vapen och uniformer för att gömma sigbland släktingar i familjens byar.

Och Frankrike och några andra länder blev påtagligt upplivade avatt Amerika ett tag tycktes förlora dragkampen om freden. Oviljan i Västeuropa att snabbt hjälpa till med återuppbyggnaden gav flera nyaexempel på EU:s bristande intresse för demokratins ställning utanför EU-området. Antiamerikanismen blomstrade i västra Europa.

Frågan är om inte ett antal demokratiers vägran till exempel på hösten2003 att stödja uppbyggnaden av ett demokratiskt Irak har varit det störs-ta ideologiska sveket i den fria världen efter det kalla kriget. Äntligen, frånsenvåren 2003 och framåt, anade vi att det fanns en möjlighet att ett stortarabiskt land kunde liberaliseras. En ny epok i Mellersta Östern kundeskönjas. Samtidigt såg alla hur Saddamtrogna och terrorister gjorde vadde kunde, inte minst i Bagdad och området däromkring, för att saboterafrihet, reformer samt uppbyggnad av institutioner och infrastruktur.USA:s civila och militärer var uppenbart både överraskade och chocke-rade över omfattning och brutalitet i terroristernas bombande.

34


Trots detta vägrade länder som till exempel Frankrike, Tyskland ochSverige att höja sig över tidigare kontroverser för att efter kriget konkretbidra till irakiernas framtid i frihet. Det uteblivna finansiella stödet tillIrak efter befrielsen från Baathförtrycket förblir en skam för många län-der. Jag undrar hur Chirac, Schröder och Persson vid framtida möten medledare från Mosul, Bagdad och Basra ska förklara sin kyla i de avgörandeögonblick då Iraks framtid stod på spel.

Oavsett vilka undanflykter som regerings- och oppositionspolitiker iParis, Berlin och Stockholm längre fram kan hitta på ska vi hålla demansvariga för deras passivitet.

Men också i Frankrike fanns (och finns) en opposition mot den prin-ciplöshet som väglett landets ledare. Genom sin integritet och idealismhar till exempel socialisten Bernard Kouchner blivit en av landets mestbeundrade politiker. Han grundade organisationen Läkare utan gränser,som fick Nobels fredspris, blev senare hälsovårdsminister i Frankrike ochvar under några år FN-chef för Kosovo. Sen 1970-talet har han besökt Irakmer än ett tjugotal gånger, byggt sjukhus där och tjänstgjort som läkarebland kurderna.

Före, under och efter kriget har Kouchner helhjärtat stött USA:s ochEnglands aktion för att fälla Baathregimen i Irak. Hans kritiska ord omFrankrikes politik borde eka i EU:s salar och bland progressiva debattöreri Europa:

”Saddam Hussein var den kanske mest blodtörstige av diktatorerefter Hitler och Stalin. Vi kan tydligen försvara Kuwaits olja meninte Iraks folk.”

(International Herald Tribune 13/10 2003)

Men de flesta debattörer på antikrigskanten hamnade i stället i det somBuruma kallar moralisk rasism (vilket är ungefär detsamma som ”om-vänd rasism”). När araber dödar araber protesterar inte många västligavänsterdebattörer; när amerikanska, brittiska eller israeliska soldater

35


tvingas döda arabiska terrorister väller misstron fram.Man får gå till statsmän som själva levt i förtryck och fångenskap för att

få andra reaktioner. Det är ingen slump att så många regeringar i Öst- ochCentraleuropa stödde kriget mot Saddam, ty deras minnen av att levaunder tyranner är relativt färska. Vi kan jämföra förkrympta maktspelarei delar av Västeuropa med till exempel Vaclav Havel i Tjeckien, GyörgyKonrád i Ungern eller Polens Adam Michnik. Genast ser vi klyftan mel-lan cyniker och idealister.

Eller lyssna på nobelpristagaren José Ramos Horta – frihetskämpe,vänsterman, nu utrikesminister i det fria Östra Timor. Västmakterna,säger han, ”förlöste sig” när de befriade Östra Timor från Indonesiens för-tryck. Varför skulle inte också irakierna få frihet? frågar Ramos Horta.Och varför såg jag nästan aldrig några fördömanden av brotten motmänskliga rättigheter i Irak före kriget? undrar han.

Hade antikrigsrörelsen förmått USA och dess allierade att inte fällaSaddam skulle man, säger denne frihetskämpe från Östra Timor, ”habidragit till de dödas fred”.

�

Synen på Irak säger så mycket om den moderna tiden. Engelskan har ettutmärkt uttryck för det ögonblick då individer, partier och nationer avslöj-ar sin karaktär och sina grundläggande värderingar – ”defining moment”.Irakfrågan har under de senaste trettio åren gett oss några av de stunderdär kris, fara, värdeskala, plikt och handling kan smälta samman till enslutsats, eller splittras upp i ren förvirring. Sådana ”defining moments”berättar åtskilligt om det utrikespolitiska tänkandet i både den stora ochden lilla världen.

Låt oss stanna vid några bitar ur de tragedier som Saddam Husseinsbrutalitet och ambitioner kom att forma. Under lång tid lyckades alltsåden mannen hålla sig kvar som diktator i Irak. Kanske tog han livet av 2–3miljoner människor genom angreppskrig som han själv startade, med

36


ockupationer av andra länder, mord på egna medborgare, de hårda sank-tioner från omvärlden som hans aggressioner och rustningar gjorde nöd-vändiga och de ständiga utrensningar av tiotusentals irakier vilka hanmisstrodde och ofta torterade ihjäl.

Allt det här visste vi relativt snabbt efter att tragedierna hade inträffat.I demokratierna fanns väl inte alltför många illusioner om grymheten

hos regimen i Bagdad. Som svensk kan det vara av intresse att notera attden bok i västvärlden, som kanske rymde de mest frenetiska och utförligahyllningarna av Saddam och Baathväldet, gavs ut i vårt land: Irak – det nyaArabien av Jan Guillou och Marina Stagh (1977). Den tecknade Saddamsom en progressiv statsman, inställd på välfärd, fred och demokrati.

Före år 2000 har ”Irak börjat passera europeiska länder i levnadsstan-dard”, meddelade boken. Landet går mot större pressfrihet, sade förfat-tarna, och i dess fängelser lär man sig skriva och läsa. Där är också antaletvakter lågt, cellerna har luftkonditionering, radio och TV – de är därmedöverlägsna Österåker i Sverige! Motsättningen mellan sunni och shia spe-lar ingen roll och regimen är ”bergfast övertygad” om att genomföra denkurdiska autonomin. Jan Guillous oförmåga att bedöma tortyr och polis-välde i Irak samt Saddams karaktär vore komisk om inte ämnet var såhemskt.

Men sådana knäfall inför Ledaren var ovanliga i väst. Ty redan närSaddam blev Iraks starke man, utan att ännu ha krönt sig till presi-dent, visste man att den tyrannen var sadist och en olycka för sitt folk. Det besynnerliga är hur få slutsatser som debattörer och länder drog avdet.

Dock bör vi dröja vid sadismen, eftersom den var närmast gränslös ochpågick under så lång tid. Saddams regim kunde sticka ut ögonen på barnför att tvinga fram hemligheter från deras föräldrar eller far- och morför-äldrar. Den kunde krossa alla ben i fötterna på en tvåårig flicka för atttvinga mamman att berätta var pappan befann sig. Ledarens lakejerkunde hålla en baby, som behövde ammas, på armlängds avstånd frånmamman, tills det lilla barnet hade dött eller tvingat modern att infor-mera om det som regimen ville veta.

I Saddams rike kunde man bränna bort en människas ben och armar

37


för att tvinga fram bekännelser. Elektroder placerades på känsliga delar avde misstänktas kroppar, bland annat genitalierna, för att elchocka offren.Detta var landet där en människa som fällt en kritisk kommentar om pre-sidentens sätt att klä sig kunde få tungan utsliten. Kvinnliga fångar utsat-tes för systematisk våldtäkt – specialiteten var att göra så inför kvinnansman eller flickans föräldrar för att underlätta förhören. Man pressade inglödheta metallstavar i fångens anus. Bödlarna tog livet av folk genom attförgifta dem med thalium, vilket ansågs vara ett särskilt smärtsamt sättatt döda dem på. De kunde, bokstavligt talat, hugga huvudet av en kvin-na inför hennes barn framför huset där hon bodde, för att de misstänkteatt hennes man hade kritiska synpunkter på regimen.

Saddams soldater dödade tiotusentals kurder i många byar genom attbomba dem med kemiska ämnen. De nyttjade iranska krigsfångar för attpå deras kroppar experimentera med kemiska och biologiska vapen. Desom skulle plågas på ett extra djävulskt sätt kunde långsamt sänkas ner ibad med frätande syra tills de bränts sönder; den metoden ansåg dikta-torn själv vara speciellt tilltalande.

Man räknade med att det under tjugo år försvann mer än tvåhundra-tusen människor i Saddams tortyr-, läger- och fängelsesystem för att ald-rig mer höras av.

Den här sammanfattningen är inte gjord efter Amerikas och Englandsbefrielse av Irak, när fasorna kunnat undersökas mer i detalj på brotts-platserna. Den återfinns på en sida i Kenneth M Pollacks bok The Threat-ening Storm (2002), en volym som domineras av analyser av varför eninvasion av Irak blivit nödvändig, eftersom alternativen var så mycketsämre. Ett krig var motiverat, menade Pollack, för att rädda världen frånännu mer omfattande vidrigheter.

Jag ägnade en DN-kolumn åt att visa varför den boken borde vara obli-gatorisk läsning för alla som på ett seriöst sätt ville debattera USA:s ochEuropas Irakpolitik. Pollacks studie nämndes nog inte av mer än ett parsvenska tidningar.

Dessutom gjorde Förenta staterna i åratal (inte minst under månader-na före kriget) ett stort misstag när man inte ständigt informerade världs-opinionen om Iraks tortyrrutiner. Det kunde ha skett med kalla fakta som

38


hade gjort åtskillig demagogi från ”fredslägret” omöjlig. Den vänster-dominerade rörelsen mot ett Irakkrig försökte ju ofta dölja det lidandesom Saddams regim avsiktligt utsatte sina medborgare för.

Omfattande tortyr har många tyranner ägnat sig åt utan att vi kräveratt deras länder ska militärt invaderas. Saddam Hussein skilde sig fråndem genom sin besatthet av kemiska, biologiska och nukleära vapen.Under 1980- och 90-talen producerade han tusentals ton av kemiska ochbiologiska laddningar, vilket tidigare FN-inspektörer utförligt har redo-visat. De vapnen kom han att nyttja, förneka, gömma och kanske till slutdelvis exportera och/eller tillfälligt förstöra.

Före Gulfkriget 2 var mängder av experter, inte minst f d inspektörerfrån UNSCOM samt säkerhetstjänster i åtskilliga länder, överens om attIrak av allt att döma hade omfattande program för tillverkning av mass-förstörelsevapen. Också de franska, tyska, ryska och kinesiska under-rättelseorganen instämde i de varningarna. Och en rad FN-resolutionermellan Gulfkrigen 1 och 2 har byggt på analyser som utgick från sådaninformation. Motsättningarna i FN gällde inte oron för Saddams vapen –den fanns hos alla – utan vilka metoder man skulle använda för att avslöjaoch förstöra dem (se bland annat Kenneth Pollacks artikel i New YorkTimes den 20 juni 2003).

När detta skrivs vet vi ännu inte vad som skett med stora kvantiteter avde vapnen. Den grupp av främst amerikanska experter, som nu (senhös-ten 2003), under ledning av David Kay både försöker leta igenom storaområden i Irak och fråga ut irakiska militärer och tekniker, har ännu integett oss någon slutrapport. Irak är ett land av Frankrikes storlek. Möjlig-heten för Saddamfolket att i dess öknar, bergsområden, städer eller byargömma laddningar samt materiel eller dokument för vapenproduktionvar oändliga.

Dock lämnade David Kay den 2 oktober 2003 en relativt utförlig inte-rimsrapport om gruppens arbete. (I svensk press såg jag ingen seriösgenomgång av denna sammanfattning inför ett par utskott i den ameri-kanska kongressen; jag antar att man inte ens läste den). Kaygruppenhade funnit dussintals av aktiviteter, materiel och utrustning som hadesamband med vapen för massförstörelse. Allt detta hade Saddams folk

39


dolt och förnekat inför de FN-inspektörer som började sitt arbete i slutetav 2002, alltså Blixgruppen.

Några lager av vapen för massförstörelse hade Kaykommissionen inteavslöjat. Men också de upptäckta programmen och förberedelserna försådan produktion var förbjudna i FN-resolutionen 1441, vilken varSaddams sista möjlighet att visa att han följde säkerhetsrådets beslut.Tydligt redan från de fakta som redovisades i det offentliga materialet ioktober 2003, var att Saddam åter hade sökt vilseleda världsopinionenoch dölja sina vapenambitioner.

Kayinspektörerna hade i fängelser funnit ett antal laboratorier, somkunde användas för att på fångar testa biologiska vapen (som inte redo-visats för FN). De hade också upptäckt forskning om och framställning avämnen (”agents”), som kunde användas för bland annat produktion avbakterier som leder till fasansfulla sjukdomar (ej redovisat för FN). Ävenavancerade program för obemannade flygplan, som skulle kunna spridakemiska och biologiska ämnen över stora områden, hade avslöjats (ejredovisade för FN). Vittnesmål från irakiska forskare och ledande reger-ingstjänstemän bekräftar att Saddam Hussein var starkt besluten att skaf-fa sig atomvapen ”vid en senare tidpunkt” (vilket de naturligtvis intemeddelat FN).

Iraks program för ”massbedrägeri” (mass deception) om landets vapen-planer gör Kayinspektörernas arbete utomordentligt svårt. I Baathpartietscentra i Bagdad hade man funnit aska efter brända dokument, liksom ren-sade eller förstörda hårddiskar för att hindra insyn i programmen efter attregimen fallit.

Det som särskilt slår mig vid läsning av de här och andra rapporter ärmängden av jättelika förråd av delvis avancerade konventionella vapen.Förbluffade amerikanska experter i CIA har, enligt trovärdiga uppgifter,numera medgivit att de tidigare allvarligt underskattat kvantiteten hos dehär lagren. Enligt beräkningar efter kriget 2003 rymmer/rymde de om-kring 600 000 ton av artillerigranater, raketer, flygbomber och annankrigsmateriel. Det motsvarar en tredjedel av liknande vapenreserver ihela USA:s mycket större armé.

I sin öppna rapport inför kongressen meddelade David Kay att det

40


finns omkring 130 kända irakiska vapendepåer av detta slag. Ungefär 120av dem var ännu i oktober 2003 inte genomsökta av kompetenta inspek-törer. Ett av lagren lär täcka ett område av Manhattans storlek. Ytan av dehär depåerna översteg 130 kvadratkilometer. Irak lär förr inte alltid ha pla-cerat kemiska vapen i särskilda lager. Alltså krävs en oerhört omfattandegenomgång av de konventionella vapnen (innan dessa kan sprängas) föratt vara säker på att inte laddningar för massförstörelse är gömda bland”tillåtna” vapen.

Kay påstod också att visst material för massförstörelsevapen som manbland annat letar efter kan finnas på ett utrymme som knappast är störreän ett tvåbilsgarage! Om den uppgiften är korrekt är det mer än begrip-ligt att Kayinspektörerna hösten 2003 begärde ytterligare sex–nio måna-der för sitt arbete.

Innan slutrapporten avlämnas är det svårt att spekulera om vad somhänt med Iraks vapen för massförstörelse. Har de sänts över gränsen tillSyrien? Var Baathregimens folk skickligare än vi anar att gömma vapen påirakiskt territorium? Har Saddam låtit förstöra massor av sådana ladd-ningar bland annat för att många av dem är ”färskvaror”, vilka alltså intekan lagras hur länge som helst? Om Saddam lät dem försvinna – varfördokumenterade han inte det och inbjöd FN-inspektörerna att ta del avnedrustningen? Han kunde kanske ha undvikit den militära konfrontatio-nen om han gjort klart för FN och världen att hans ruskigaste vapen intelängre existerade – i så fall: varför avvisade han den handlingslinjen? Ellertrodde diktatorn att hans prestige inom Irak och i arabvärlden skulle all-varligt skadas om han bevisade att regimens ruskigaste vapen inte längreexisterade?

Det otäckaste perspektivet med fortsatt Saddamstyre i Bagdad var justatt mer eller mindre lurade FN-inspektörer skulle ha förklarat landet frittfrån kemiska, biologiska och nukleära vapen. Därefter hade det varitsvårt eller omöjligt att upprätthålla sanktionerna mot Irak. Efter attmängder av handelsrestriktioner avskaffats hade landets nya, väldigaoljeinkomster gjort det lätt för regimen att åter utveckla de förbjudnavapnen – bland annat med hjälp av de dolda förberedelser som Kay-kommissionen belyste redan i sin provisoriska oktoberrapport 2003.

41


Det här leder till ännu en viktig fråga: ska demokratierna inför envapendyrkande, totalitär stat utgå från ”best or worst case scenario”? Medandra ord, hur stora risker bör vi vara beredda att ta när spionrapporteroch andra hemliga och delvis osäkra uppgifter leder till olika slutsatser?

Det är nu uppenbart att några av de uppgifter som Bush och Blair gjor-de offentliga före kriget var felaktiga eller överdrivna; åtminstone tvek-samma eller svåra att belägga. Detta gäller också några formuleringar imina egna DN-artiklar vad gäller det akuta nukleära hotet från Irak. I tillexempel kolumnen 15/9 2001 (på sid 221 i den här boken) återfinns föl-jande mening: ”Att Irak snart lyckas producera sin första atombomb ärdäremot mer än troligt; vissa menar att Saddam redan har den.” Det ärsannolikt att jag här var mer pessimistisk än vad Iraks atomprogram vidden tiden motiverade och alltför påverkad av Saddams väldiga satsning påkärnvapen drygt tio år tidigare.

Just rädslan att än en gång underskatta hoten från kemiska, biologiskaoch nukleära vapen fick flera bedömare att 2003 i stället betona riskerna.Den svenske chefen för UNSCOM mellan 1991 och 1997, Rolf Ekéus, slogpå sommaren 2003 fast att Iraks möjligheter att längre fram produceravapen för massförstörelse hade varit tillräckligt alarmerande för att rätt-färdiga USA:s och Storbritanniens militära ingripande.

I en artikel i Washington Post (27/6 2003) påpekar Ekéus att Saddamsfascination över sådana vapensystem främst handlade om maktbalansenmed Iran, som är ett mycket större land än Irak. Samtidigt visste diktatorni Bagdad att ett antal av hans mest förödande laddningar, inte minst på detkemiska området, stegvis men snabbt förstördes efter några veckors lag-ring. Det viktigaste var därför att ha tillräckliga kunskaper och vapenpro-gram för att kunna producera just den typen av vapen inför ett hotandekrig mot en mer primitivt utrustad fiende som Iran – eller som stöd tillterrorister för massangrepp mot civilbefolkningen i ett fientligt land.

Ekéus anser därför att det hade varit ansvarslöst av USA/England attinte ingripa militärt. En sådan passivitet kunde längre fram ha utlöst enregional kapplöpning kring Persiska viken för att skaffa de vidrigaste rust-ningarna, däribland atombomber. Det skulle ha destabiliserat hela om-rådet, hotat världens oljeförsörjning, gett terrorister tillgång till långt

42


farligare mordmetoder än hittills och saboterat varje möjlighet till fredmellan israeler och palestinier.

Dessutom fick kritiken mot och urholkningen av de ekonomiska sank-tionerna mot Irak många att se faran i en närliggande framtid: dramatisktökade oljeinkomster för Baathväldet, som snabbt hade kunnat omvandlastill ny vapenproduktion. En annan viktig del av bakgrunden till USA:s ochEnglands oro inför Saddamregimens kapacitet och avsikter 2002–2003 varvidare de många misstag man gjort förr när starkt optimistiska bedöm-ningar hade fått bestämma politiken.

Stephen F Hayes har i tidskriften Weekly Standard (30/6 2003) påmintom hur illa det kan gå när man på ett naivt sätt litar på de sorglösa. Detrådde i stort sett enighet i amerikanska underrättelsetjänster om attSaddam inte skulle starta ett krig mot Iran 1980. Men kriget kom, och detkostade omkring en miljon människor livet.

Det var nästan lika stor uppslutning bland ”experterna” tio år senareom att Irak inte skulle invadera Kuwait. Diktatorn i Bagdad gjorde detändå, vilket tvingade fram den väldiga FN-alliansen och Gulfkriget 1.

På 1980-talet och början av 1990-talet rådde enighet bland västmak-terna om att Saddam inte kunde skaffa kärnvapen på många år. EfterGulfkriget 1 fick vi veta att Irak hade varit något enda år från sin förstaatombomb.

Inom USA:s säkerhetstjänst var man överens om att Saddam aldrigskulle kunna stödja och samverka med islamska fundamentalister. Hangjorde det i alla fall genom sin generösa finansiering av Hamas själv-mordsbombare.

Det är lätt att inse varför både Bushs och Blairs regeringar den härgången inte vågade lita på optimistiska prognoser och tolkningar. Det ärsvårare att begripa att så många av Västeuropas regeringar kunde tarisken att låta Saddamregimen sitta kvar. Nästan omöjligt att förstå är var-för de skärpte sina fördömanden av de allierade när Irak äntligen hadebefriats från Baathväldet.

�

43


Utifrån det som västliga säkerhetstjänster visste eller misstänkte våren2003 är ytterligare en fråga av stort intresse. När bör man stoppa en mass-mördare som leder ett stort land? Ska omvärlden vänta tills denne dikta-tor kan vinna sina krig? Eller bör vi i vissa lägen betrakta en preventiv för-svarsaktion såsom ofrånkomlig eller starkt önskvärd?

Tre av Shlomo Avineris far- och morföräldrar mördades av nazisternapå 1940-talet, liksom ett stort antal andra släktingar. I dag är han Israelsfrämste statsvetare, professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem ochkolumnist i några av världens bästa tidningar. På 1970-talet var Avinerikabinettssekreterare i Rabins första regering. Han är en av de mest be-gåvade debattörer jag någonsin träffat.

Debatten om Irak hösten 2002 förde hans tankar tillbaka till nazismen.I en artikel i Los Angeles Times 25/11 2002 frågade Avineri: hur såg hotetfrån Hitler ut 1936? Vad hade hänt om man stoppat honom redan då?

Tyskland hade 1936 brutit mot Versaillesfredens avtal och inlett en väl-dig militär upprustning. Regimen krävde att få tillbaka alla områden somTyskland förlorade i första världskriget, och hade redan ockuperat Rhen-landet.

Också Weimarrepublikens institutioner hade Hitler slagit sönder, sam-tidigt som han förbjudit alla partier utom sitt eget. Tiotusentals motstån-dare till regimen – förutom judar, zigenare och homosexuella – hade förtstill koncentrationsläger. Judarna var utestängda från offentliga tjänsteroch fick en stor del av sin egendom konfiskerad. Lagarna och Gestapo sågtill att de var berövade allt skydd.

Anta att England och Frankrike hade gått i krig mot Tyskland 1936 ochfällt Hitlerregimen. Demokratierna hade snabbt besegrat det tyska för-svaret. Vilka fasor hade Europa då undgått? frågar Avineri.

Angreppen senare mot Österrike, Tjeckoslovakien och Polen hadealdrig inträffat. Andra världskriget hade inte brutit ut. Tiotals miljonermänniskor hade inte dödats. Nazisterna hade aldrig fått chans att ocku-pera Europa. Ingen hade hört talas om Förintelsen; Avineris familj hadefått leva. De 12 miljoner tyskar som efter 1945 kom att fördrivas från olikaländer, hade fått bo kvar.

Saddam Husseins förbrytelser 2002 var långt värre än Hitlers 1936,

44


skrev Avineri i sin artikel. Två stora krig startade han, mot Iran ochKuwait – de dödade mer än en miljon människor. Hans massmord på lan-dets egna kurder, med bland annat kemiska vapen, var värre än vadHitlers angrepp på judarna hade hunnit bli tre år före andra världskriget.Irak bröt dessutom under flera år mot en rad ”bindande” beslut i FN:ssäkerhetsråd.

Dessutom fanns i Irak vid sekelskiftet massor av kunskap om, omfat-tande praktisk erfarenhet av, program för och (enligt flera underrättelse-tjänster) tillgång till vapen för massförstörelse. Några år tidigare varSaddam ytterst nära sin första kärnladdning. Hans fascination införkemiska, biologiska och nukleära vapen var välkänd.

Till Avineris punkter vill jag lägga ännu ett perspektiv. 1936 hade Hitlerhaft makten i bara tre år. Europa på den tiden visste inte vad en totalitärregim utan hämningar kunde förstöra (kunskaperna om Sovjetunionenhade på den tiden knappast slagit igenom). Saddams välde däremotvarade tio gånger längre tid. Hans väg var kantad av krig, mördande, tor-tyr, hotelser och terror. Och världen hade då massor av kunskap om vadtyrannier kunde åstadkomma genom nära nog gränslöst dödande.

Följaktligen vet vi i dag vart eftergifter inför megabrottslingar somHitler och Stalin kan leda. 2002–2003 kunde ingen skylla på att andra intevarnat. Det var inte svårt för en tänkande omvärld att ana de katastrofersom Saddam längre fram skulle bli i stånd att initiera, om hans regim fickstanna kvar vid makten i Bagdad.

Av just det skälet måste vi påminna om det vapen, det mest förfärandeav dem alla, som ingen hade hört talas om 1936: atombomben. Det varFrankrikes dåvarande premiärminister Jacques Chirac, som i samtal medSaddam Hussein på 1970-talet förhandlade fram avtalet om Osirak-reaktorn utanför Bagdad. Idén var bisarr och oerhört farlig. Ett land medvärldens näst största oljereserver behövde självfallet ingen civil kärnkraftför elproduktion. Det var plutonium för vapenbruk som Iraks diktator varute efter. Det förstod naturligtvis Chirac – men inkomsterna från invest-eringen dövade väl de samvetskval som den franske regeringschefentroligen inte kände.

Den nation som då inte lät sig duperas var Israel. Regeringen Begin

45


insåg att när Osirakreaktorn väl var laddad skulle det bli svårt att förstöraden med tanke på riskerna för spridning av radioaktiva ämnen. Samtidigtkunde den judiska staten knappast godta att en regim i grannskapet, vil-ken aktivt eftersträvade Israels undergång, skulle utrustas med laddning-ar som gjorde sådan utplåning möjlig.

Den 7 juni 1981 förstörde därför israeliska stridsflygplan det mesta avOsirakreaktorn, eller rättare sagt: förstörde den ena av reaktorernamedan en mindre viktig forskningsreaktor inte träffades. Tidpunkten varvald för att skadorna på människor vid reaktorn skulle bli så små sommöjligt. Nästan alla regeringar i världen fördömde Israels räd. I Sverigeförklarade utrikesminister Ola Ullsten den 9 juni att flygangreppet ”utgörett klart brott mot internationell rätt”. Detta kunde, menade Ullsten,”under inga omständigheter rättfärdigas med den i folkrätten accepteradeprincipen om rätt till självförsvar”.

Några få svenskar försvarade Israels flygattack som nödvändigt själv-försvar. I en artikel i Expressen 16 juni 1981 gjorde jag följande parallell ochprognos: ”I dag ser man på Israels aktion i Entebbe 1976 för att befria giss-lan som 70-talets kanske viktigaste insats mot den internationella terro-rismen. Om fem år kommer kanske världen att bedöma förstörandet avreaktorn i Bagdad på ett liknande sätt. Det bidrog starkt till att stoppaspridningen av kärnvapen till Mellersta Östern under 80-talet.”

I dag kan vi se i facit. Räden mot Osirak hindrade Irak att skaffa sigkärnvapen under 1980-talet. Den gav en frist åt landets grannar; men merän så. När Irak 1990 invaderade och ockuperade Kuwait blev det möjligtför USA att samla en stor FN-allians, som året efter drev tillbaka de ira-kiska trupperna. Om Saddam vid den tidpunkten hade haft nukleära ladd-ningar skulle Gulfkriget 1 antingen inte ha kunnat genomföras; då hadeIrak i åratal fått möjlighet att dominera länderna på den arabiska halvönmed mer än hälften av världens olja. Eller hade Irak 1991 eskalerat denmilitära konflikten till historiens första krig där båda sidor kunde förödavarandra med kärnvapen.

Sedan början av 1990-talet har flera länder, officiellt eller mer inlindat,uttalat sin tacksamhet för att Osirak förstördes. Sverige och Ullsten harinte beklagat sina fördömanden eller reviderat de folkrättsliga synpunkter

46


på vilka de påstods vila. I dag är slutsatsen uppenbar: Israels attack på denirakiska reaktorn var en av den moderna historiens mest effektiva aktio-ner för att hindra en förfärande regim att starta förödande krig och upp-rustning. För Israel var förstörelsen av Osirak ett framgångsrikt preventivtförsvar inför hotet om utplåning av främst Tel Aviv.

�

Dock fanns de som ingenting ville lära sig av Saddams nukleära ambitio-ner. Det är omöjligt att här gå förbi den bedrövliga roll som Hans Blix spe-lade under en följd av år innan Saddam Hussein kunde fällas. Jag harbeskrivit Blix agerande dels i boken Det öppna såret (1997, sid 257–263),dels i några artiklar i Dagens Nyheter från 1995–96 och framåt samt i fleratidningar i andra länder 2002–03. Det är dags för en kort påminnelse.

Som chef för International Atomic Energy Agency 1981–97 (IAEA;FN-organ i Wien) var det hans uppdrag att på plats undersöka om Irakhade ett program för kärnvapen. De inspektörer som Blix sände ut ochledde på 1980-talet var visserligen varnade av Osirakdebatten men vissteinte hur de skulle undersöka Irak. Det var lätt för diktatorn att lura desamarbetsvilliga från IAEA. Dessa meddelade i förväg vilka platser detänkte besöka eller följde Iraks råd om ”deklarerade” anläggningar.Irakierna forslade naturligtvis undan allt komprometterande materialinnan FN-folket anlänt.

Och Blix gav Irak just den försäkran som Saddam önskade: att ingetmisstänkt militärt atomprogram pågick inom landet.

Efter Gulfkriget 1 kunde nya inspektioner, med hjälp av både avhop-pare och mycket tuffare arbetsmetoder, fastställa att Irak 1990 hade varitomkring 6–18 månader från sin första atombomb! Det väldiga program-met hade pågått under större delen av 1980-talet. Omfattning och detal-jer framgår av Khidhir Hamzas bok Saddam’s Bombmaker (2000, se sid203–205). Hamza är irakisk forskare med amerikansk utbildning i nukle-är teknik. Saddam lockade honom tillbaka till sitt hemland och tvingade

47


därefter Hamza att leda delar av det militära atomprogrammet. På 1990-talet lyckades han i hemlighet lämna Bagdad och återvände senare medsin utsmugglade familj till Amerika.

Hamzas bok visar att enbart inköp av materiel från utlandet, sombehövdes för att producera kärnladdningar, under en del år kostade merän 1 miljard kronor per månad. Hamza uppskattar antalet anställda i Irak föratt göra atomvapen till omkring 12 000 människor. Allt detta undgickBlix, som naturligtvis i Bagdads regeringskvarter blev känd, uppskattadoch föraktad just för att han var extremt lättlurad.

Åtskilligt tyder dessutom på att Saddam hade lyckats infiltreraoch/eller manipulera IAEA, dels genom egna ”experter”, dels genom attnyttja personer som var beroende av Irak, dels genom att med ekono-miska och andra otillbörliga påtryckningar påverka delegater till IAEA attfatta beslut som var oförenliga med organisationens uppdrag. Det skulleinte förvåna om framtida studier om IAEA:s verksamhet kommer att ledatill ytterligare avslöjanden. Förmodligen blir många förbluffade när föredetta journalisten och diplomaten Erik Pierre skildrar maktspelet inomoch utom FN i sin kommande bok om Irakkrisens upptakt.

Trots sitt misslyckande blev Blix 1991 åter en av de två cheferna för denya FN-inspektörerna, UNSCOM. Den andre var också svensk, men avannat virke: ambassadör Rolf Ekéus. Denne stödde lyckligtvis de mesthandlingskraftiga inspektörerna, framför allt amerikanen David Kay.

Blix motsatte sig åter överraskningsräder och klandrade Kay för attdenne öppet uttalade misstankar att Saddams hantlangare systematisktljög för inspektörerna. IAEA-chefen menade att man skulle lita på offici-ella irakiska uttalanden. Det var till stor del Ekéus och Kays förtjänst attman lyckades lägga beslag på mängder av viktiga vapen och dokument.Förutom det väldiga projektet för kärnvapen visade de att Irak haft ettstort antal fabriker och omfattande program för att producera kemiskaoch biologiska stridsladdningar. Landet hade alltså nära nog lyckats skaf-fa sig de vapen som Saddam så tydligt längtade efter. Inte heller de rust-ningarna var okända. Irak hade ju systematiskt nyttjat kemiska vapenbåde i kriget mot Iran och mot det egna landets kurdiska befolkning.

I mitten av 1990-talet mötte jag i USA experter på Iraks förbrytelser

48


och upprustning. De återkom ofta till de två svenska cheferna. Dessa varradikalt olika, menade de: ”Blix är förfärlig, Ekéus är briljant.”

Därför var valet 1999 av chef för en ny grupp av inspektörer (UNMO-VIC) så sensationellt. Richard Butler hade drivits bort av Kofi Annan ochSaddam Hussein i förening. På listan med tänkbara efterträdare fannsåtskilliga namn. Annan (stödd av USA) föreslog Ekéus. Men Ryssland ochFrankrike stoppade denne svensk med sitt veto.

Som Butler visar i sin bok Saddam Defiant (2000) skröt ryssarna med attde dessförinnan hade varit i kontakt med ledande i Bagdad, alltså medSaddams talesmän. Dessa kunde inte godta Ekéus. Ambassadören SergeiLavrov sade öppet att Ryssland ”blockerade Ekéus för att Irak inte ville hahonom”. Lavrov ledde Rysslands FN-delegation och meddelade 1999 attalla andra utnämningar för poster i UNMOVIC skulle handläggas påsamma sätt, d v s att Irak fick avgöra.

Namnet Hans Blix ledde däremot inte till något veto från Bagdad.Ryssland och Frankrike kunde, efter konsultation med Irak, godta den då71-årige svensken. Bakgrunden var naturligtvis att Saddam visste att Blixinte var särskilt klipsk, okunnig i tekniska frågor och en ytterst konven-tionell diplomat som hade svårt att föreställa sig de metoder med vilka entotalitär stat kan bedra sin omgivning.

Blix hade därmed i praktiken utsetts av just den regim som han skulleinspektera och avväpna. Samtidigt befann sig Clintonadministrationenmitt i sin Monica Lewinsky-kris och hade inte kraft nog att sätta sig emotdet skandalösa beslutet. Jag misstänker att USA utgick från att Saddamändå skulle hindra FN-inspektörerna att återvända till Irak och att Blixdärför inte kunde göra någon större skada.

Så blev det ju också – till att börja med. Först några år senare, efter 11september 2001, ändrade USA radikalt sin attityd. Under den amerikans-ka militära uppladdningen 2002 tvingades Saddam godta ännu en om-gång inspektörer.

�

49


Låt mig ge några bilder av Sveriges hållning i Irakfrågan. När Blix blivitchefsinspektör för tredje gången meddelade vårt lands utrikesminister attutnämningen var ”hedrande” för Sverige. Regeringen hade säkert sagtdetsamma om FN:s säkerhetsråd hade utsett den man som var de flestasförsta förslag, Rolf Ekéus. I stället för att granska karaktär och egenska-per hos olika kandidater blir statsråden i Stockholm rutinstolta över varjesvensk, hur svag eller stark han eller hon än är.

Och Lars Leijonborg förklarade i början av 2003 ständigt att vi borde”lita på Blix”; undertexten var naturligtvis att mannen är folkpartist. Atthans vekhet och formalism gjorde honom särskilt olämplig att konfron-tera en hänsynslös seriemördare som Saddam, begrep varken regeringeneller fp-ledaren. De flesta svenska journalister gav också uppmuntrandeomdömen om Blix, utan att granska hans tidigare fiaskon. Det är ju såroligt att intervjua och porträttera landsmän som plötsligt en stund står icentrum för en världsomfattande uppmärksamhet. Att kritiskt granskaden omskrivne svenskens tidigare insatser på samma område var likaotänkbart för pressen som för politikerna.

Ännu mer aktuell och skrämmande i dag är en annan av Hans Blix fel-bedömningar. Det var väl känt i början av 1990-talet att Iraks grannland,Iran, hade allvarliga avsikter att skaffa atomvapen. Också den staten, medsina väldiga oljekällor, hade länge visat ett oroande intresse för nukleärteknologi. Ambitionerna demonstrerades redan på shahens tid. Men närKhomeini kom till makten upphävdes de överenskommelser om reakto-rer och annat som landet tidigare hade gjort.

På 1980-talet omprövade de nya ledarna i Iran sitt beslut. De tycks hainlett sitt eget kärnvapenprogram i början av årtiondet, det vill säga unge-fär samtidigt som Hans Blix blev chef för IAEA. På 1990-talet samverkadeIran vad gäller kunskap och anskaffning av nukleär teknologi, enligt tro-värdiga rapporter, med Pakistan, Kina och framförallt Ryssland.

Vad sade då Blix om Iran i mitten av 90-talet, då han ännu var general-direktör för IAEA? I just det ämnet hade jag och Iranexperten KennethTimmerman en intensiv debatt med Blix på DN Debatt 1995–96 (Ahlmark:2/12 1995 och 11/1 1996; Timmerman: 23/2 1996; Blix: 21/12 1995, 19/1och 19/3 1996). Blix var alls inte orolig för iranska atomvapen. Den

50


nationen är, skrev han troskyldigt, ”ett mycket öppnare samhälle än vadIrak var före Gulfkriget”. Han menade att detta utgjorde något slagsskydd mot ett iranskt kärnvapenprogram.

Sen dess har Iran blivit ännu öppnare och till och med genomfört näs-tan demokratiska val av ny president. Det har inte hindrat landet att full-följa och utvidga sitt atomprogram på ett så oroande sätt att till och medIAEA-folket och dess nye chef, egyptiern el-Baradei, äntligen blivit ytterstoroliga. De slog larm 2003, efter detaljerade varningar från den iranskamotståndsrörelsen. Även för IAEA är hoten nu uppenbara, både genomden framtida plutoniumproduktionen i en eller flera reaktorer i Busher(som byggs med rysk hjälp) men framför allt från de oerhört omfattande,förbjudna, underjordiska och hittills hemliga anläggningarna med tusen-tals centrifuger för anrikning av uran i bland annat Natanz.

När detta skrivs på senhösten 2003 börjar alltså IAEA erkänna någotsom är ett genombrott: de som sen 1980-talet varnat för iranska kärn-vapen har haft rätt. Och FN-inspektörerna har systematiskt blivit lurade.

Vi som inte blev bedragna har bland annat hänvisat till officiella ut-talanden av iranska ledare. Dåvarande presidenten Ali Khamenei sade tillexempel 1987:

”Vad gäller atomenergi så behöver vi det nu . . . Vår nation har alltidstått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faranär att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva.”

Och 1991 förklarade en av landets tre vicepresidenter (Mohajereni) i en avIrans dagstidningar:

”Om Israel tillåts ha nukleär makt bör också muslimska stater ha det.”

51


Hashemi Rafsanjani, som varit både talman i parlamentet och Iranspresident, har i flera uttalanden varit ännu tydligare. Inför en grupp offi-cerare meddelade han för många år sedan:

”Vi bör till fullo rusta oss för både offensiv och defensiv användningav kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen.”

Efter sekelskiftet preciserade han sig. Hur kan en iransk atombombanvändas?

”Israel är mycket mindre än Iran ytmässigt och därför mycket mersårbart vid en nukleär attack.”

Under en rad besök i Israel efter Gulfkriget 1 har jag mötts av en ochsamma varning. Den allra största faran i området är kombinationen aviransk religiös och politisk extremism, landets alltmer långtgående ochträffsäkra robotar samt dess avancerade program för atombomber viabåde plutonium och anrikat uran.

Under Gulfkriget 2 på våren 2003 bodde jag en månad i Jerusalem ochmötte en rad israeliska experter på spridning av vapen för massförstö-relse, både sådana som hade officiella positioner inom regeringskanslietoch fristående forskare vid olika universitet. Visst är det bra om Saddam-regimen försvinner, sade de, men hotet från Iran är just nu mycket,mycket mer akut och omfattande.

En liberalisering i vissa avseenden utgör naturligtvis ingen som helstgaranti för att Iran följer de internationella avtal man godtagit på deområden där ayatollorna härskar utan insyn eller demokratisk kontroll.Alla kännare av Iran vet att de religiösa ledarna har makten över militä-rerna, utrikespolitiken och de frågor som rör hur den islamska revolutio-nen i Iran ska exporteras till andra länder. Vad gäller vapenpolitiken

52


fanns, och finns, alltså ingenting av den ”öppenhet”, som IAEA-chefenBlix var så imponerad av.

Han brukade dessutom vara nöjd med att IAEA bara fick undersöka”deklarerade” anläggningar, det vill säga sådana platser som härskarnasjälva valt ut. Han förstod varken i Irak eller Iran att diktatorerna lät fors-la undan vapenmaterial och annat i god tid före ”inspektionerna”. Efter-som regimen i förväg informerades om en aktuell plats, eller själv fickvälja ut den, hade man alla möjligheter att sabotera IAEA:s undersökning.

När jag påpekade hur bortkollrad Blix hade blivit i Irak svarade han iDN, ilsket och stolt, att i Iran hade han minsann två gånger ”begärt ochbesökt icke-deklarerade anläggningar – utan att finna något anmärknings-värt”! Han hade då ännu inte begripit att det enda sättet att effektivtmotverka en diktaturs atomlögner är att göra ständiga, överraskande, syste-matiska och icke-annonserade inspektioner av det slag som David Kaygenomförde så skickligt i Irak efter Gulfkriget 1.

Naturligtvis skrattade ayatollorna lika gott åt Blix naivitet i Iran somSaddam tidigare (och senare) gjorde i Irak. De vet att ännu har inte detvapen konstruerats som Hans Blix kan upptäcka.

Typiskt var att Blix, som fortfarande kallar sig ”liberal”, i sina pole-miska DN-artiklar 1995–96 aldrig nyttjade två ord: ”demokrati” och ”dik-tatur.” Han gjorde ingen skillnad mellan de folkstyrelser, vilkas politiskasystem bygger på fri och öppen debatt, och de totalitära eller auktoritärastater, där den offentliga lögnen härskar i intim samverkan med terrormot oppositionen. Han tycks inte inse att i de nationer där sanningen ärofficiellt förbjuden, måste FN-inspektörer granska alla sorters dokument,uttalanden och anläggningar med väldig energi och total misstro.

Innan den här boken går till trycket ser vi ännu tydligare resultatet avIAEA:s tidigare kraftlöshet. Den 26 november 2003 offentliggjorde dennuvarande ledningen för detta FN-organ en sensationell rapport på 24sidor. I detalj redovisar man sina färska förhandlingar, iakttagelser ochvarningar, allt rörande Irans atomprogram. IAEA beskriver Teheran-regimens egna medgivanden om hur den i strid med glasklara löften ochinternationella avtal har förtigit främst sitt stora, växande och länge på-gående program att anrika uran.

53


En av IAEA:s sammanfattningar säger att Iran numera har – jag citerarmeningen på engelska för att undvika varje risk att nyansera fel genommissförstånd – ”a practically complete front end of a nuclear cycle, includ-ing uranium mining and milling, conversion, enrichment, fuel fabrica-tion, heavy water production, a light water reactor, a heavy water re-search reactor and associated research and development facilities”.Därefter skriver rapporten att Iran nu har medgett att man under 18 år ihemlighet har byggt upp ett anrikningsprogram för uran genom centri-fuger, och under 12 år urananrikning genom laserteknik.

Och på sida efter sida preciserar sedan IAEA de processer, materiel,utvecklingsprogram, upphandlingar, byggande, administration, för-tigande, hemlighållande och avtalsbrott som Iran begått. Just landets tidi-gare osanningar gör att ”det kommer att ta viss tid” innan IAEA genomintensifierade inspektioner kan ta reda på om atomprogrammet har”fredliga avsikter” eller ej, säger rapporten. Sanningen är naturligtvis attjust ljugandet gör det uppenbart att det handlar om förberedelser förvapenproduktion. Varför skulle Iran ägna massor av ansträngningar, tid,diplomati, politiska risker och kostnader för att dölja ett fullt lagligt atom-program för konventionell elenergi?

I 18 år har man grundlurat oss, erkänner alltså IAEA numera. Man syf-tar på tiden efter 1985, det vill säga på nästan hela Hans Blix chefsperiod.Men 1995 och 1996 kritiserade Blix i sina redan nämnda artiklar på DNDebatt på ett hånfullt, ansvarslöst och arrogant sätt dem som varnat föriranska kärnvapen. Så ser en europeisk teflondiplomat ut – fiasko efterfiasko rinner av honom när han med formalismer söker dölja hur han själv har misslyckats med sitt stora uppdrag: att hindra spridning av kärn-vapen.

På senare tid har Blix blivit alltmer upprymd över sin nyvunna popula-ritet bland Västeuropas många antiamerikaner i både politiska och aka-demiska kretsar. I till exempel en belgisk tidning (De Morgen 28/11 2003)sade han om USA: ”de har inte mycket erfarenhet av att återuppbygga ettland”. Det är ett piggt uttalande av en 75-åring, som borde ha personligaminnen av den moderna historiens mest framgångsrika ”återuppbyggna-der”. Det var USA och Marshallplanen som gav kraft åt det Västeuropa

54


vilket växte fram efter andra världskriget. Västtyskland reste sig ur ruineroch politisk förnedring, byggde på relativt kort tid en stark demokrati och”det tyska undret” vad gäller industriell förnyelse. Under samma periodefter 1945 blev den amerikanska ockupationen av Japan ett mirakel. ÖstraAsien fick för första gången uppleva en stor och vital demokrati med för-bluffande ekonomisk tillväxt.

Men långt värre än verbala dumheter på hösten 2003 är följderna avBlix gamla illusioner om Iran. I dag kan den nationen befinna sig bara ettpar år från produktion av egna atombomber – om inte USA, något annatland eller FN på det ena eller andra sättet lyckas hindra ayatollornas pla-ner. Vi står i både Iran och Nordkorea inför några av de farligaste krisernaefter andra världskriget. Två aggressiva och oberäkneliga diktaturer, vil-kas reella ledare är kända för sitt hat mot de fria staterna, kan plötsligt själ-va använda eller förse terrorister med de mest förfärande vapnen.

Vad innebär spridningen av sådana laddningar till några av de hems-kaste regimerna på jorden? De ”rogue states” (skurkstater), vilka tycksanstränga sig att skaffa redskap för massförstörelse, präglas av en ovanligtotrevlig kombination av egenskaper:

• Det blir allt lättare för dem att tillverka, inköpa och dölja sådana vapen.• Skurkstaterna är totalitära eller auktoritära, ofta inte särskilt stora men

däremot förbluffande självständiga, ansvarslösa och brutala.• Deras ledare är ofta barbarer som drivs av en fanatisk åskådning, religiös

eller sekulär.• Stora delar av deras befolkning avskyr sin regering, som betraktar sitt

eget folk som hot och fiender.• Inte sällan dras regimerna till terrorgrupper, antingen för att kopiera

deras metoder eller för att finansiera dem i syfte att utlösa kaos i främstdemokratiska länder.

• Härskarna är i regel djupt okunniga om ekonomi. Men i flera fall har deväldiga oljetillgångar som gör det möjligt att inköpa vapendelar, hyraexperter och hota med utpressning.

• I nästan inget fall är de numera fast allierade med någon stormakt somkan eller vill disciplinera dem.

55


De här länderna kan inte bara förvandla Mellersta Östern till ett inferno.Med hjälp av alltmer långtgående och träffsäkra robotar blir hoten snartakuta också mot andra delar av Asien och centrala områden i Europa.Om de farligaste vapnen inköps av terrorister kan praktiskt taget varendastorstad på jorden drabbas av förstörelse och massdöd.

I en sådan värld är det mycket riskabelt om den största internationellaorganisationen leds av personer utan farokänsla, handlingskraft och integ-ritet. Fallet Blix är ännu ett exempel på den del av FN-kulturen där kom-petens betraktas som en bagatell och medgörlighet som högsta dygd. Nären person – på grund av slump, nationalitet, vänskap med överordnade,kompromiss mellan stormakter eller diktaturers rädsla för talangfullakandidater – har befordrats över sin kompetensnivå krävs åtskilligt för atthejda omval. Eftersom drygt hälften av FN:s medlemmar saknar demo-kratins fri- och rättigheter blir ett extra starkt korruptionsmoment in-byggt i systemet.

Det förklarar också varför generalsekreterarna efter Dag Hammar-skjöld har varit så handlingssvaga: U Thant, Kurt Waldheim, Javier Perezde Cuellar, Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan. När en både högtbildad demokrat samt skicklig, begåvad och kraftfull diplomat som fin-ländaren Max Jakobsson var nära att nå chefskapet 1971 hindrades han avSovjets veto. Därefter ersattes Jakobsson av österrikaren och före dettanazisten Waldheim.

Ändå lyckades FN:s säkerhetsråd agera effektivt just vid tiden förSovjetunionens kollaps och slutet på det kalla kriget. Både misstagen ochframgångarna 1990–91 före, under och efter Gulfkriget 1 byggde på över-tygelsen hos en enda person, USA:s president. Eftersom George Bush Sr1990 lyckligtvis avvisade generalstabschefen Colin Powells råd att inte gåtill krig mot Irak, kunde USA och FN rädda Kuwait som självständignation och delvis vingklippa Saddams militärmakt.

När samme Bush däremot några månader senare följde Powells rådoch stoppade markkriget efter 100 timmar, lät han Saddam Hussein sittakvar vid makten. Presidenten blev därigenom både direkt och indirektansvarig för Saddams massakrer på kurder och shiamuslimer – Bush hadeju manat dem till revolt mot regimen. Genom att avbryta kriget innan

56


Saddam tvingats fly makten gjorde Bush Sr 1991 de kommande konfron-tationerna med Irak omöjliga att undvika för sina två efterträdare i Vitahuset.

På ett liknande sätt blev George W Bushs personliga övertygelse ochinstinkter 2001–03 avgörande för beslutet att fälla Saddam. Den härgången fick Powell, nu som utrikesminister, en bestämd order att följapresidentens beslut och bidrog därefter aktivt till några diplomatiskaframgångar och till flera misslyckanden.

�

Sveriges och den svenska debattens hållning till Saddams regim är en tristhistoria. Jag har redan beskrivit hur den borgerliga regeringen 1981 för-dömde Israels nödvändiga räd mot Osirakreaktorn. 1990–91 handlade detdäremot om en FN-aktion med över 30 länder i alliansen.

Ingen bör tro att det fick kritikerna att tystna eller förstå allvaret iGulfkriget 1. En relativt detaljerad granskning av motståndarnas argu-ment och känslostormar visar att fyra allmänna föreställningar ledde ett stort antal svenska skribenter till att fördöma USA:s och FN:s befrielse av Kuwait: pacifismen inom vänstern, Münchenandan, antiamerikanis-men och tredje världen-romantiken (se Vänstern och tyranniet; 1994 och2003).

En av gåtorna i krigsdebatten i början av 1990-talet – liksom i diskus-sionen under de tio år som föregick den – var oviljan att ens resonera omrisken att Irak höll på att bli en kärnvapenmakt. En huvudlinje i svenskutrikespolitik hade ju varit att motverka spridning av atomvapen. Mennär den ambitionen sammanföll med motstånd mot en förbrytarregimsockupation av ett grannland, visade det sig att bara få skrivande ochtalande svenskar var intresserade av kombinationen mordregim ochvapen för massförstörelse.

Även den svenska officiella linjen visade att vårt land var den kanskehårdaste kritikern i Västeuropa av Gulfkriget 1. Den socialdemokratiske

57


statsministern Ingvar Carlsson gjorde flera besynnerliga uttalanden redanpå hösten 1990, och fullföljde sina angrepp efter krigsutbrottet i januari1991. Carlsson föreslog till exempel efter två veckors bombning av Iraksmilitära installationer att ett eldupphör borde proklameras. Han strun-tade i att Saddam Hussein då skulle ha kunnat reparera de skador somhans ockupationsarmé tillfogats och samtidigt föra fram ammunition,trupper, drivmedel, reservdelar och vapen till Iraks frontlinjer.

Statsministern uttalade sig i vetskap om att inga svenska soldater skul-le ha hotats av det extra stöd till Saddams arméer som han i praktikenföreslog. Eftersom vårt land inte deltog i den stridande FN-alliansenkunde han blunda för det uppenbara hotet att en ”andhämtningspaus”troligen skulle ha lett till att flera hundra eller tusentals allierade soldaterhade dödats, naturligtvis främst amerikaner. När Sveriges väljare senaresamma år avsatte Ingvar Carlsson som statsminister var det tyvärr intefrämst på grund av hans utrikespolitiska ansvarslöshet.

Debatterna om tredje ståndpunkten 1951 och Irakkriget 1991 berättadebåda om provinsen som vägrade att se. Sen dess har Sverige blivit med-lem av EU; provinsen har blivit del av något som ibland liknar en europe-isk federation. Har det gjort debatten mer realistisk och ansvarsfull?

Knappast. Flera gånger på senare år har hänvisningar till EU:s enighet– ”vi ska tala med en röst” – lett Sverige fel på ungefär samma sätt somden ideologiska neutraliteten gjorde förr. En svensk regering, som kännerrespekt och beundran för till exempel Chirac, Schröder och Chris Patten,får en inbyggd felvisning i kompassen.

Före och under Gulfkriget 2 såg vi hur Sverige gång på gång lierade sigmed Chiraclägret. Statsministern gjorde enfaldiga uttalanden som stod iskarp kontrast till realismen bland östeuropeiska regeringar, liksom tillEngland, Italien, Spanien, Portugal och Danmark.

Efter Bushs ultimatum till Saddam Hussein gjorde Göran Persson föl-jande kommentar: ”Det är lika olagligt som om en stor stark kille slår enliten svag kille på truten. Det accepterar vi inte i våra rättssamhällen.Detsamma gäller mellan stater. Den typen av dispyter löser vi inomlagens råmärken”.

Parallellen förvandlar alltså en massmördare till ”en liten svag kille”

58


som vill följa lagarna. Så barnsligt kan en svensk regeringschef prata närhan ställs inför det nya seklets svåraste konfrontation.

Göran Persson och Anna Lindh stödde uttryckligt Kosovokriget 1999trots att USA–EU lät bli att gå till FN:s säkerhetsråd, där Ryssland skulleha lagt in veto. Men i Irakfrågan hänvisade Sverige oavbrutet till FN-behandlingen. Man vägrade att i sak diskutera hur ett stort och terrorise-rat arabland skulle bli av med sina plågoandar.

Under första halvåret 2001 blev Sverige det land som utgjorde deneuropeiska rösten. Det förbättrade knappast saken, vilket framgår av enannan kris än Irak. Förspelet till FN-konferensen i Durban mot rasism2001 inträffade när Sverige var ordförande i EU och ledde mängder avmöten på skilda nivåer. Landets statsminister sade då, såvitt jag vet, inteett enda kritiskt ord mot den antisemitiska jargongen i flera utkast tillresolutioner som lades fram inför FN:s kommission för mänskliga rättig-heter.

Förslagen stred uppenbart mot den Stockholmsdeklaration omFörintelsen, som hade antagits året innan. Det var Göran Persson somtagit initiativet till och lett Stockholmskonferensen 2000. Med rätta varhan mycket stolt över den. Men statsministern, tillika EU-ordförande,blev pinsamt tyst 2001 när judarna, Israel och kampen mot antisemitis-men skändades i FN-kommissionens förberedelser inför Durban.

Ändå var arabstaternas och den muslimska världens förslag införDurbanmötet ytterst långtgående (se sid 213–215). Förintelsen trivialiser-ades: resolutionsutkast förklarade att det fanns flera ”holocausts” (medlitet h), däribland ”den etniska rensningen av araber i Palestina”. Anti-emitismen definierades bort och handlade inte längre om hat mot judarutan om judarnas hat mot araberna (”den sionistiska politiken mot semi-tismen”, en löjeväckande förfalskning eftersom det inte finns något somheter ”semitism”). Och man upprepade den gamla sovjetiska propagan-dalinjen om att ”sionism är rasism”.

Men Göran Persson gjorde ingenting för att stärka och ena EU-länder-nas motstånd mot den antijudiska extremismen. För mig, som hyllatPerssons tidigare initiativ på det här området, kändes det särskilt bittertatt se statsministern falla undan när kampen kom att föras på allvar.

59


Därför är det dålig advokatyr att, som jag försökte i en DN-kolumn (sid213–215), skylla Perssons passivitet på diplomaterna.

Det var visserligen frestande att lägga ansvaret för fiaskot på den tidenssvenske ambassadör i Genève, Johan Molander. Han ställde till medåtskilliga problem för både FN och EU, när han misskötte det ärendet ochandra i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter. Under ett viktigthalvår talade och handlade Molander i hela EU:s namn. Hans arrogans,ständiga irritation över USA och aldrig dolda avsky för Israel hindradehonom att ta nödvändiga initiativ för att skydda Durban från att bli enskandal.

Molander och svenska UD var desto mer aktiva när Förenta staterna2001 för första gången slogs ut som medlem av denna kommission. USAersattes av Sverige, som genom att kandidera gav diktaturerna chansenatt besegra Amerika i voteringen. Därmed förlorade denna institution,som ska skydda och bygga ut de demokratiska fri- och rättigheterna ivärlden, sin mest kraftfulla antitotalitära röst. Efter denna dramatiskaförsvagning av organisationen upphöjdes Libyen, av alla stater, till presi-dent för det FN-organ vars enda uppdrag är att värna friheten!

Jag har en känsla av att perioden 1998–2000 kommer att betraktas somen viktig och hedrande parentes i svensk, socialdemokratisk utrikespoli-tik. Denna relativt korta tid är knuten till Göran Persson: Förintelsekon-ferensen i Stockholm 2000 med dess förståelse för innebörden av det mestkonsekventa folkmordet i Europas historia, återskapandet av vänskapligarelationer med Israel efter den snedvridning av vårt lands hållning somOlof Palme och Sten Andersson hade genomfört, stödet till Kosovokrigettrots att FN:s säkerhetsråd inte hade godkänt aktionen, en mer uttaladnärhet till Förenta staterna.

Det var tydligt att den nye socialdemokratiske partiledaren ville föraSveriges hållning i internationella frågor bort från den Undén–Palme-linjesom dominerat årtiondena efter andra världskriget. Utrikespolitiken blevmer orienterad mot väst och demokratier, mer aktivistisk i motståndetmot terror och diktatur. Men förnyelsen bröts. Passiviteten införDurbankonferensen förenades med relativ likgiltighet inför terrorn motIsrael, när den judiska staten inte längre hade en socialdemokratisk

60


regering. Idén bakom Kosovoaktionen – att hindra massmord och försökafälla den ansvariga regimen – sveks när USA och England ville tillämpasamma ideal gentemot Irak.

Jag antar att trycket från några EU-ledare, den interna debatten inomsocialdemokratin och det politiska beroendet av vänsterpartiet och miljö-partiet blev en alltför tung kombination för Göran Persson. Den förstärk-ta antiamerikanismen i Europa, den svenske statsministerns förhoppningom egen EU-karriär (innan folkomröstningen om euron dämpade dendrömmen) och den utrikespolitiska slappheten inom svensk borgerlighetbidrog nog också till att parentesen avslutades.

�

Göran Persson borde åter fundera över det moraliskt-intellektuella kli-matet inom sitt parti. Gång på gång har svensk tanklöshet i praktikeninneburit stöd till de vidrigaste av regimer. Ta två diplomatiska incidenter– en i slutet av socialdemokratins obrutna maktinnehav under de 44 årenmellan 1932 och 1976, en annan från sommaren 2003.

Jag inbillade mig länge att vi visste det mesta om svenska politiker ochdebattörer som en gång stödde Pol Pot. Utförligt har mina böcker doku-menterat hur till exempel Jan Myrdal, Birgitta Dahl och P-O Enquist hyl-lade de röda khmererna medan dödandet i Kambodja pågick 1975–79.

Men efter Bosse Lindquists viktiga radioprogram på hösten 1999, somgav oss intervjuer och ökad kunskap om officiella skrivelser, vet vi attskandalen var betydligt större än så. Regeringen och Utrikesdepartemen-tet i Sverige var djupt inblandade i mörkläggningen av katastrofen iKambodja. Just genom att Pol Pot-regimen tydligen insåg att vissa svens-ka diplomater var särskilt lealösa eller lättlurade, kom vårt land att spelaen roll i propagandan.

Ty samtidigt som den franske katoliken François Ponchaud publice-rade skakande rapporter i Le Monde reste den svenske Peking-ambassadören Kaj Björk på officiellt uppdrag till Kambodja. Ponchaud

61


kunde tala Kambodjas språk och intervjuade i Frankrike systematisktmängder av flyktingar därifrån. Han gav övertygande bilder av ett pågå-ende folkmord. (Året därpå, 1977, gav Ponchaud ut sin kända bokCambodge Année Zéro).

Men Kaj Björk hade ingenting lärt av flyktingarnas rapporter. I ställetgick han i god för mördarnas egna förklaringar. De har stort behov avarbetskraft, sade Björk i en intervju i Far Eastern Economic Review (26 mars1976), det ”tyder på att man hellre sätter folk i arbete än avrättar dem”.

Kambodjas regering vill öka landets befolkning till 7–8 miljoner,menade den svenske ambassadören. Det sade alltså Björk till en tidskriftsom lästes över hela världen. Samtidigt pågick den masslakt som skulle talivet av 2 miljoner av landets 7 miljoner invånare. De röda khmerernasledare ”har mycket radikala idéer – för kollektivism och jämlikhet”.

Med på resan var Jan Lundvik, departementsråd vid UD. Han ursäkta-de de brutala deportationerna från huvudstaden Phnom Penh som ”enlandsbygdens seger över staden” (Vietnambulletinen nr 2 1976). ”För kam-bodjanerna är det här inte alls så märkvärdigt som det framställs i väst.”Artiklar om ”blodbad” i Kambodja ”bygger på uttalanden som missför-ståtts och vantolkats”.

Därefter blev Lundvik befordrad till bland annat ambassadör i Ungern.När han 23 år senare kommenterade resan i svensk radio gav han flera för-klaringar till sin välvilja inför Pol Pot. Vi ville inte genom kritiska ut-talanden omöjliggöra kommande besök, menade Lundvik. Frågan kundeockså lätt bli ”inflammerad” och leda till borgerlig kritik i Sverige.Lundvik ville ha ”en sansad diskussion” och hade ”inget primärt intresseav avslöjanden”.

Dessutom var det nära valet 1976. För den socialdemokratiska reger-ingen var det inte ”opportunt” att få in de röda khmererna i den svenskavalrörelsen, medgav Lundvik 1999. Den dåvarande biståndsministernGertrud Sigurdsen hade ju sagt att ryktena om massmord i Kambodja var”onyanserade skräckskildringar”.

Så kom det officiella Sverige under Palmetiden att i praktiken mot-verka sanning och information om en av historiens värsta förbrytelser.Och när Lundvik, som alltså besökte ett folkmord utan att kritisera det,

62


återvände till hemlandet gavs han ansvaret att samla och analysera doku-ment om Raoul Wallenberg! Denne hade, som vi vet, bevittnat ett annatfolkmord; hans namn är helgat av insatserna att då rädda så många sommöjligt. Trettio år senare agerade Lundvik som Wallenbergs motpol. NärSverige kopplar ihop dessa två personer i sin administrativa process visardet åter hur likgiltigt UD i Stockholm är för innebörden av Wallenbergsstorhet.

Eller för att ta ett färskt exempel på hur Sverige missbrukar FörentaNationerna: regeringen drev 2003 intensivt förslaget att Pierre Schoriskulle bli ny chef för FN i Kosovo. Man lyckades till och med få de då-varande EU-länderna att stödja den konstiga idén.

Schori förkroppsligar det sämsta i Olof Palmes variant av 68-rörelsensutrikespolitik. Hans beundran för Fidel Castro är gränslös och välkänd.Om denne, den mest långlivade av diktatorerna i Latinamerika, sadeSchori 1986 att:

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att hanär för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Hanär en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.”

(Sydsvenska Dagbladet 20/7 1986)

Så kunde en då 48-årig svensk politiker i slutet av det kalla kriget öppetdyrka en kommunistisk tyrann som i årtionden terroriserat sitt land,placerat mängder av folk (däribland ett stort antal kubanska socialdemo-krater) i fängelse, torterat och avrättat många av dem, vanskött ekono-min så systematiskt att Kuba nu domineras av fattigdom och under-näring; en ledare som 1962 gjorde vad han kunde för att få Sovjet attriskera kärnvapenkrig med USA.

Ingen ska tro att Schoris hyllning av Castro är ett engångsmisstag. Närde baltiska folken 1989 försökte frigöra sig från Sovjet förnekade Schoriatt Estland, Lettland och Litauen krävde självständighet. Och på 1970-talet skrev han att den dåvarande amerikanske presidenten (Nixon) ”fri-

63


gjort en barbarisk hämningslöshet som till och med överträffar Hitler-Tysklands illdåd”.

Tio år senare prövade Schori en liknande trivialisering av nazismensbrott genom att likställa dem med Israels politik. Han anknöt till en popu-lär antisemitisk fantasi när han skrev att kriget i Libanon:

”. . . frammanat ett märkligt rollbyte. I dag är det palestinierna, intejudarna. . . som är förföljda och hotas av ’likvidering’. . . I dag är detpalestinierna som är instängda i ett nytt Warszawaghetto.”

(Se Henrik Bachners doktorsavhandling Återkomsten från 1999)

Hur kunde regeringen i Stockholm inbilla sig att Förenta staterna skullegodta att en så omdömeslös svensk socialist fick det viktiga uppdraget attleda FN-arbetet i Kosovo? Kände man ingen skam över att försöka sändaen partivän, som romantiserat kommunistisk diktatur, till just ett landsom drabbats så hårt av kommunistiska grymheter?

Naturligtvis sade USA nej till Schori. Och självfallet låtsades Schori attBushadministrationens reaktion berodde på hans tidigare kritik motVietnamkriget. ”Det stinker av McCarthyism.” Så lät det när Schori självi amerikansk press kommenterade beslutet och därmed bekräftade sinbrist på omdöme.

Detta är en gammal och ny historia, Sveriges så ofta demonstreradeovilja att delta i motståndet mot tre väldiga totalitära idésystem med glo-bala ambitioner. Mycket av oförmågan att ta utrikespolitiskt ansvar byg-ger nog på vårt förflutna: nästan 200 år av fred samt en neutralitetspolitiksom i förening med geografi, anpassning och slump har hindrat stora krigatt nå just vårt land.

Men nonchalansen inför grundläggande samband mellan diktatur ochkatastrof är långt mer spridd än så. Debattörer och politiker i viktiga delarav västvärlden har svårt att erkänna den destruktiva kraften i totalitäraidéströmmar med skilda namn men ofta likartade utgångspunkter.Nästan lika motvilliga är de att öppet redovisa det långtgående skydd

64


mot de värsta fasorna som brukar följa med ett demokratiskt styrelse-skick.

Många debatter har under ett par årtionden utgått från både Irak ochden region där Irak ligger. De påminner om samband, som förklarar hurkrig, massmord och hungersnöd följer av de antidemokratiska idéernastragiska uthållighet.

65


4.

Om demokrati och krig, New York Timesoch hungersnöd, judar och hat

AVGÖRANDE SAMBAND BÖR INTE slarvas bort i debatten. När vi diskuterarlikheter mellan de stora totalitära idéströmmarna de senaste hundra årenkan vi först ställa ett par grundläggande frågor. Vad är det som demokra-tin skyddar oss mot? Vilka hot, mer exakt, är det diktaturerna riktar motomvärlden och den egna befolkningen?

Boken Det öppna såret analyserade 1997 tre skillnader. Jag hänvisar tillden och upprepar några huvudpunkter; dessutom hänvisar jag till en före-läsning jag höll i Berlin den 1 juni 1999 (se sid 285–303). Ty ett par årsenare fick jag möjlighet att vid Wissenschaftskolleg zu Berlin ägna fleramånader åt att gå igenom en del av litteraturen på området för att än engång kontrollera slutsatserna.

Tes 1 var att det aldrig har hänt att två demokratier gått i krig motvarandra. Jag ser inga skäl i dag att revidera denna grundläggande iakt-tagelse. Flera forskare har diskuterat samtliga krig från omkring 1816 till1991. I de cirka 70 krigen under dessa 175 år har ofta flera länder varitinblandade på en eller båda sidor. Man har därför också förvandlat demtill 353 ”par-krig” (genom statistisk analys för att skapa ”pairs” eller”dyads”).

Av dessa par-krig har 198 utkämpats mellan icke-demokratier. I 155 fallhar en demokrati gått i krig mot en icke-demokrati. Antal exempel på endemokrati som bekrigat en annan demokrati: noll (0). Jack Levys slutsatsförblir den bästa sammanfattningen: frånvaron av krig mellan demo-kratiska stater ”är det närmaste vi har en empirisk lag i internationellarelationer”.

67

De båda världskrigen ger en god bild av verkligheten. 33 oberoendestater var inblandade i första världskriget. Tio var demokratier. De slogsaldrig mot varandra.

52 länder deltog i andra världskriget. 14 av de 15 demokratierna var påsamma sida. Finland var undantaget, och det landet utkämpade krig motSovjet i viss samverkan med Nazityskland. Stalin lyckades pressaStorbritannien att formellt förklara krig mot Finland. Men inga som helstmilitära aktioner inträffade mellan Finland och någon annan av de frianationerna. Med andra ord: inga demokratier sköt mot varandra i andravärldskriget heller.

Samtidigt har flera debattörer och forskare påstått att vissa krig i histo-rien i praktiken varit konfrontationer mellan demokratier. Låt mig heltkort diskutera de 19 konflikter som då har anförts. Här kan definitionernavara avgörande. Nödvändigt är att först bestämma vad de olika begrep-pen innebär, exakt. Först därefter kan man tillämpa dem på skilda krig.

När man talar om demokrati är det här svårt att nyttja den beskrivning,som ofta används i dag: ”Styrelse som bygger på fria val, med en röst förvarje vuxen medborgare, under politisk frihet för oppositionen och mass-medierna.” Med den definitionen hittar vi ingen demokrati under 1800-talet och mycket få fram till slutet av första världskriget. Alla länder därkvinnor inte har rösträtt utesluts då omedelbart. Och ju färre demokra-tier vi finner desto mer osannolikt är det att vi upptäcker några krigmellan dem. Alltså måste man bredda definitionen för att få in fler länderi analysen.

Det här diskuteras inte minst av James Lee Ray i en av hans böcker,Democracy and International Conflict. An Evaluation of the Democratic PeaceProposition (1995). Hans definitioner liknar dem som nyttjas av flera andraforskare. En demokrati är, enligt Ray, en stat där både de som leder den verk-ställande makten och medlemmarna av den lagstiftande församlingen bestäms avrättvisa val under politisk tävlan. Rättvisa val under politisk tävlan definie-rar han som val där a) åtminstone två oberoende politiska partier deltar,b) där minst hälften av den vuxna befolkningen har rösträtt och c) därman haft åtminstone en fredlig, konstitutionell växling vid makten mellanpolitiska partier, grupper, fraktioner eller koalitioner.

68


Ett mellanstatligt krig (alltså inte inbördeskrig) förutsätter att de bådastridande parterna har minst en halv miljon medborgare vardera. Dennationella självständigheten före första världskriget konstitueras av diplo-matiskt erkännande från Frankrike och England. Efter första världskrigetär kriteriet att länderna varit medlemmar av Nationernas Förbund ellerFörenta Nationerna och blivit diplomatiskt erkända av åtminstone tvåstormakter. Och ”krig” beskrivs som en militär konflikt med minst 1 000döda.

Jag behöver inte diskutera i detalj varför den avvägning som James LeeRay gör (liksom några andra forskare vilka ligger nära hans utgångs-punkter) verkar vara den mest rimliga. Naturligtvis kan någon del avnågon av definitionerna vara problematisk när man resonerar om någoteller några krig. Men i stort sett tror jag att Rays definitioner är kloka ochanvändbara. Den viktigaste delen här är den som kräver av en demokratiatt minst hälften av den vuxna befolkningen har rösträtt.

Låt oss summariskt granska 19 krig med utgångspunkt från Rays defi-nitioner. Vissa har alltså ibland hävdat att de är, eller kan vara, undantagfrån ”regeln” i den intensiva debatten om ”demokratiernas fred”.

• Aten mot Syrakusa drygt 400 år före vår tidräkning. – Aten hade mängderav slavar och kvinnorna hade inte rösträtt.

• Holland mot England i slutet av 1700-talet. – En femtedel av de vuxnamännen hade rösträtt i England. I Holland hade bara 12 procent avbefolkningen rösträtt så sent som 1800.

• England mot Frankrike i krig under tio år efter franska revolutionen. – Enbarten liten minoritet av de vuxna männen fick rösta i England fram tillslutet av 1800-talet.

• England mot Förenta staterna 1812. – England, se ovan.• Belgien mot Holland 1830. – Det var knappast ett mellanstatligt krig efter-

som länderna ingick i ett slags federation. De levde inte heller upp tilldefinitionen av ”demokrati”, och konflikten var inte blodig nog för atträknas som ”krig”.

• Det schweiziska inbördeskriget 1847. – Det var ett inbördeskrig och inte ett”mellanstatligt krig”.

69

OM DEMOKRATI OCH KRIG, NEW YORK TIMES OCH HUNGERSNÖD, JUDAR OCH HAT

• Rom mot Frankrike 1849. – Båda parterna var under den tiden relativtofria och uppfyller inte kraven på ”demokrati”.

• Det amerikanska inbördeskriget 1861–65. – Detta är ett fall som ofta åbero-pas av dem som förnekar demokratiernas fred. Men för det första vardet ett inbördeskrig och inte ett mellanstatligt krig. För det andra varledarna för sydstaterna knappast demokratiskt valda. För det tredje varnärmare 40 procent av sydstaternas befolkning slavar, naturligtvis utanrösträtt. Inte heller vita kvinnor fick rösta där.

• Spanien mot USA 1898. – USA var en demokrati enligt definitionen, menSpanien var det inte: valen var manipulerade, kungen hade mycket stormakt, halva senaten utsågs inte i val, och så vidare.

• 1899 års krig mellan Filippinerna och USA. – Filippinerna var inte demo-krati och blev en självständig nation först 1946.

• Boerkriget kring sekelskiftet 1900. – Den vita befolkningen i Sydafrika varmindre än en halv miljon. Många av de vita männen hade inte rätt attrösta, och kvinnlig rösträtt fanns inte. Den svarta befolkningen saknadealla sådana rättigheter.

• Första världskriget. – Den tyske kejsaren (som inte var vald) hade en radrättigheter: han utnämnde kanslern som han också kunde avskeda, hadedirekt maktutövning över armén, spelade en stor roll i utrikespolitiken,etc.

• Finland mot Storbritannien under andra världskriget. – Se ovan (sid 68).• Israel mot Libanon 1948. – Libanon var ingen demokrati, och Israel (som

bildades 1948) hade inte hunnit hålla val till sitt parlament (Knesset)innan kriget bröt ut.

• Indien mot Pakistan, 1948 och senare. – Pakistan var under långa perioderen icke-demokrati; då bröt också krigen ut. Under Pakistans mest demo-kratiska år 1962–64 och 1988–92 inträffade inga militära konflikter mel-lan de två länderna.

• 1967 års krig mellan Libanon och Israel. – Det förekom inga omfattandestridshandlingar på den fronten under sexdagarskriget.

• Turkiet mot Cypern 1974. – Cypern hade då kollapsat i en kupp, somgenomfördes av den grekiska militärjuntan.

• Peru mot Ecuador, 1981 och senare. – Antalet krigsoffer var mycket begränsat.

70


• Konflikterna i den postkommunistiska världen efter 1991. – Serbien var intedemokratiskt, enligt definitionen. Inget av de krig där Serbien deltog varföljaktligen en konflikt mellan demokratier. Och Armenien ochAzerbajdzjan: inget av länderna hade varit med om en fredlig maktväx-ling mellan oberoende politiska partier.

�

De här 19 fallen visar hur lättsinnigt det är att vifta bort upptäckten attdemokratier aldrig har gått i krig mot varandra. Många människor blirpåtagligt irriterade över den forskning som visar att den politiska frihetenär avgörande för att hindra krig. Inte minst debattörer med marxistiskbakgrund avskyr sådana iakttagelser. Ännu mer missmodiga blir de avforskningens förklaringar till ”den demokratiska freden”.

Professor Bruce Russett vid Yaleuniversitetet menar i sin bok Graspingthe Democratic Peace (1993) att det finns två grupper av förklaringar. Denförsta handlar om ”demokratiska normer och kultur”. De ledande i endemokrati är vana vid att motsättningar i det egna landet kan lösas medkompromisser och icke-våld. Därför utgår de från att också en konfliktmed en annan demokrati ska avgöras med samma metoder, och denandra staten resonerar på liknande sätt.

Den andra gruppen av förklaringar handlar om ”strukturella och in-stitutionella hämningar”. De fria ländernas krafter och motkrafter, derasmaktbalanser och arbetsfördelning samt deras behov av offentlig debattför att mobilisera stöd för sin politik – allt detta minskar dramatisktriskerna för storskaligt våld. Och, återigen, politikerna i fria länder utgårfrån att politiker i andra fria länder har samma begränsningar av hand-lingsfriheten som de själva.

Eller med enklare ord: det är nästan omöjligt att i en demokrati fåfolkligt stöd för en militär konfrontation med en annan demokrati.Människorna i respektive land känner varandra alltför väl. De litar påvarandra alltför mycket. Det upplevs som naturligt att man talar med

71


varandra och når kompromisser. Att börja skjuta skulle uppfattas somdjupt oansvarigt.

I samspel och maktspel mellan fria nationer är dessa nästan alltid ”duv-aktiga”. De ser på varandra som vore de släkt med varandra. Detta är enav lärdomarna av 1900-talet, som såg genombrotten för både demokratinoch den totalitära staten. Demokratierna känner sin egen mentalitet ochidéuppsättning. De vet därför att de inte behöver bruka våld mot var-andra. De totalitära staterna känner också sitt eget tänkande och de egnavärderingarna. Därmed förstår de att väpnade konflikter dem emellanofta blir ofrånkomliga.

Tes 2 gällde det politiska dödandet. Professor R J Rummel har lärt ossmassor genom att lansera, noggrant definiera samt kvantifiera begreppet”democide”: en regims mördande av varje människa eller grupp avmänniskor, varvid ingår folkmord, politiskt dödande och massmord. (Sesid 301–303 där Rummels definition återfinns som appendix till Berlin-talet 1 juni 1999.)

Rummels sammanfattning, efter att i ett antal böcker ha gått igenommassakrer och annat politiskt motiverat dödande av icke beväpnademänniskor mellan 1900 och 1987, är att omkring 170 miljoner troligengått under i democide under den perioden. Av dem har omkring 138miljoner mördats av totalitära regimer och cirka 28 miljoner av aukto-ritära regeringar. Demokratiernas andel av det politiska dödandet i förraseklet, enligt Rummels utförliga definition, är omkring 2 miljoner män-niskor.

De här studierna har fått både stöd och kritik. Jag behöver inte härdiskutera Rummels metoder, eftersom alternativa siffror för vissa folk-och massmord knappast ändrar den generella slutsatsen. Även om vispekulerar i att antalet politiska mord i Sovjetunionen längre fram skullejusteras nedåt (Rummel menar att Sovjets democide var omkring 62miljoner) kan detta också gälla democidesiffran för demokratierna.Rummel räknar ju in till exempel civila döda i Hiroshima, Nagasaki ochvissa tyska städer; många andra anser däremot att de bombningarna varmilitärt motiverade led i krigföringen.

Siffran för Kommunistkina (35 miljoner i democide) kan stiga radikalt

72


efter en demokratisering av landet, när arkiven i Peking och i andra städeröppnas. Svälten i Maos rike under ”Det stora språnget” 1958–61 tog,enligt flera som studerat ämnet, omkring 30 miljoner människors liv.Rummel anser det naturligtvis bevisat att denna hungersnöd hade poli-tiska orsaker (inkompetens, en vanvettig jordbruks- och industripolitik,likgiltighet för människoliv, avsaknad av fri debatt, en administration därbyråkrater på skilda nivåer ständigt fruktade och ljög för varandra, etc).Men han menar också att vi i dag inte har bevis för att svältdödandet hadepolitiska avsikter som ryms i begreppet ”democide” på sätt som liknarStalins utrotning genom hungersnöd av miljoner människor i Ukraina på1930-talet. Skulle den tolkningen längre fram visa sig vara alltför positivkan siffran för Kommunistkinas politiska dödande stiga drastiskt.

Men jag har inte läst några övertygande studier som visar att Rummelsallmänna slutsats skulle vara missvisande. Diktaturerna är ansvariga förmellan 98 och 99 procent av 1900-talets politiska dödande, enligt hans siff-ror. Det vi sett under perioden efter 1987 stärker påståendet att avsiktligt,politiskt massdödande av obeväpnade civila i icke-krigssituationer gångpå gång utlöses av totalitärt eller auktoritärt styrda stater, men sällan avdemokratier.

�

Tes 3 ansluter helt till ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sensböcker, som bekräftats av flera andra forskare. Hungersnöd, alltså mass-död i svält, inträffar aldrig i demokratier men ofta i diktaturer. Låt Sensjälv åter sammanfatta sin slutsats, en av de mest dramatiska upptäck-terna i modern samhällsforskning:

”I själva verket är det ett märkligt faktum i den förfärande historienom stora svältkatastrofer att inget omfattande sådant fall har inträf-fat i ett land med en demokratiskt vald regering och med en relativt

73


fri press. Hungersnöd har inträffat i antika kungadömen och i vårtids auktoritära stater, i primitiva stamsamhällen och i modernateknokratiska diktaturer, i koloniala ekonomier, som regerats avimperialister från norr och i nyblivna självständiga länder i söder,vilka styrts av nationella despoter eller av intoleranta enparti-regimer. Men hungersnöd har aldrig drabbat något land som äroberoende, där befolkningen regelbundet går till fria val, där oppo-sitionspartier kan uttrycka kritik och där tidningar tillåts att frittrapportera...”

(Amartya Sen: ”Freedom and Needs”, The New Republic, nr 2–3, 1994)

Det konstiga med Amartya Sens upptäckt är hur ofta den nonchaleras avjournalister och politiker. Varje gång som en svältkatastrof rapporterasfrån något område i världen så förklaras tragedin med torka, översväm-ningar, överbefolkning, krig, flyktingströmmar, allmän fattigdom, ineffek-tiva hjälporganisationer eller något liknande. Aldrig nämner man denavgörande faktorn: att landet som drabbas är en icke-demokrati, att därvarken finns en regering som är beroende av väljarna, eller en hederligadministration, eller en aktiv opposition med fria massmedier, med mera.

Amartya Sen har ju visat att demokratier som råkar ut för allvarligtorka eller skrämmande översvämningar, brukar hantera dem så effektivtatt landet undgår hungersnöd. I diktaturer däremot, när naturkatastro-ferna varit mindre omfattande, har människorna ofta utsatts för långtvärre svält. Varför är det så svårt för de ansvariga i TV:s nyhetsprogram ivästvärlden i dag att vid rapporteringen om fall av hungersnöd ocksånotera att det är kombinationen av till exempel långvarig torka och för-trycksregim som leder till att tusentals människor svälter ihjäl?

Min erfarenhet är inte att svensk nyhetsförmedling här är sämre än iandra länder; den tycks vara lika dålig som i en rad andra stater. Detverkar vara ett allmänt problem bland journalister i många fria nationeratt de inte tillämpar Sens upptäckt i analysen av aktuell hungersnöd i ettvisst land. Troligen känner de inte ens till den.

Vi kan gå till en av världens mest ansedda tidningar, New York Times. I

74


motsats till stora delar av reportagen och kulturmaterialet är ledarsidandär ofta beskäftig, mekaniskt skriven och politiskt korrekt. Detta hartyvärr också förvandlat International Herald Tribune till en sämre tidningefter att samarbetet mellan New York Times och Washington Post (med dessintelligenta och självständiga ledarredaktion) upphörde. Låt oss somexempel ta en ledarartikel som handlar just om orsakerna till hungersnöd(”The Roots of Famine”, New York Times 28/7 2003; International HeraldTribune två dagar senare).

Artikeln diskuterar svälten i Etiopien. Man noterar en tidigare kata-strof där i mitten av 1980-talet när en miljon människor dog (men näm-ner inte att landet då styrdes av Mengistus marxistiska diktatur). Nu är 12miljoner människor i riskzonen, skriver New York Times, varav hälften ärbarn under 15 år. Torkan påstås vara ”den grundläggande orsaken” till attetiopier hungrar.

Men andra faktorer, säger tidningen, är att befolkningen är alltför fattigoch sjuk för att återhämta sig mellan åren av torka. Man måste ta hänsyntill dessa ”underliggande problem”, menar ledaren, som också nämnerböndernas ökade skuldbörda, att USA:s subventionerade bomull skadarexporten av etiopisk bomull, att det behövs genomgripande program föratt minska misären i landet, öka tillgången på vatten, förbättra hälsovår-den, och så vidare. ”Hungersnöd är inte en plötslig händelse utan enpågående process som berör mycket mer än mat”, slutar New York Times.

Alla dessa synpunkter är relevanta; flera är mycket viktiga. Men detmärkvärdiga är att en stor och ansedd tidning, som alltså gör anspråk påatt diskutera bakomliggande faktorer till en hotande svältkatastrof, aldrigens antyder att Etiopiens politiska system spelar en avgörande roll.Landet är också nu en diktatur. Där tillåts inte en vital opposition eller friatidningar. Förtrycket leder till att valen ofta bojkottas av de partier somkritiserar regeringen. Det maktägande partiet dominerar medierna; med-lemmar av oppositionen trakasseras och hundratals har arresterats.Organisationer som söker samla regimens motståndare blir upplösta avpolisen. Artiklar som regeringen anser ”uppviglar” läsarna förbjuds, kri-tiska journalister förföljs och fängslas, och så vidare.

Inte ett ord om sådana ”faktorer” i New York Times ledare, trots att

75


Etiopien är det tredje största landet i Afrika. Troligen har ledarredaktio-nen där inte läst Sen och därför aldrig lärt sig att frågan om demo-krati–diktatur är avgörande för om en svältkatastrof ska bryta ut ellereffektivt motverkas av regeringen. Det finns i västvärlden ofta en inbyggdmotvilja mot att låta bristen på frihet i ett land påverka vår bedömning avde bedrövligheter som medborgarna där drabbas av. Kanske tror man attdet luktar ”kulturimperialism” när demokratiaspekter läggs på främman-de nationer.

Vi känner fenomenet: först bristen på stolthet över eller insikt om depolitiska processerna i liberala demokratier, därefter bristen på kritiskgranskning av eländen som följer av förtrycket i icke-demokratiska natio-ner. Ofta tror jag att den forna kolonialismen fortfarande föder ett väster-ländskt självhat eller självförakt, som leder till att vår civilisations för-tjänster i dag inte uppskattas till fullo. Kanske bygger perverteringen avanalysen på en vilja att vara ”objektiv” och att ”förstå den andra”.

�

Inte heller får vi glömma den idéströmning som utgör den kanske segasteoch farligaste fördomen i historien, antisemitismen. Den har förgiftat,och ibland dominerat, tre totalitära världsåskådningar under de senastehundra åren: kommunism, nazism och muslimsk fundamentalism. Hatmot judar kan också tjänstgöra som ”kanariefågeln i gruvgången”, vilkeninsjuknar i sin bur innan arbetarna i gruvan ens anar att en giftig gasomger dem.

Med andra ord: antisemitismen har nästan alltid varit ett tecken elleren bekräftelse på att ett samhälle är hotat av dunkla instinkter och hat-bilder, vilka snabbt kan bli en fara för det öppna samhället. Fördomar motjudar har också en tendens att växa och sprida sig om de inte bemötssystematiskt, med kraft och kunskap.

Början av det nya seklet såg en kraftig ökning av agitation och hand-lingar med klart antisemitisk inriktning. Tydligt är att den andra palestins-

76


ka intifadan, som inleddes på hösten år 2000, också kom att påtagligt för-stärka den antijudiska propagandan i många länder utanför MellerstaÖstern. Tendensen förstärktes av FN-mötet i Durban, som på flera sättblev en antijudisk festival (se sid 213–215). Till det kom de nya antisemi-tiska konspirationsteorier, som började blomstra i den muslimska världenefter terrorattackerna mot Förenta staterna den 11 september 2001.

Främst på våren 2002 drabbades Europa av en våg av attacker motjudiska mål: enskilda judar, judiska institutioner, synagogor, judiska grav-platser. Värst var angreppen i Frankrike, där antijudiska slagord, graffitioch mordbränder blev allt vanligare.

1999 kunde vi läsa en svensk idéhistorisk avhandling på högsta inter-nationella nivå. När Henrik Bachner vid Lunds universitet doktorerade påÅterkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) gjorde han analysen avjudehatet lika tydlig, nyanserad och intelligent som de bästa böckerna iämnet utgivna i USA, Tyskland, England och Israel.

I en föreläsning på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm den 19 maj2003 (”Antisemitismen och Mellanösterndebatten”) återkom Bachnermed en diskussion av främst svenska antijudiska strömningar som blivittydligare på senare år. Han betonar att den antijudiska tanketraditioneninte alls dött ut i Europa, utan förblir ”djupt rotad i den europeiska ellerkristna-västerländska kulturen”. När tidsavståndet till Nazityskland ochFörintelsen ökar försvagas tabubeläggningen av antisemitismen, menarBachner. Samtidigt bidrar den judiska statens konflikt med arabvärldentill att uppmuntra judefientliga föreställningar. ”Israel fungerar som enkatalysator och projektionsyta för antijudiska reaktioner.”

Den tyske historikern Wolfgang Benz noterar samma fenomen om den”nya” antisemitismen – den uppträder inte trots Auschwitz utan i storutsträckning på grund av Auschwitz. Antijudiska föreställningar får oftasin näring, menar Benz, ur:

77


”. . . känslor av skuld och skam, som uttrycks som lögner om ellertrivialisering av Förintelsen, den maskerar sig som kritik mot sionis-men eller fientlighet mot Israel.”

Ur Benz föredrag vid konferensen ”Antisemitismus in Europa”

i Berlin, 21–23 september 1992)

Henrik Bachner pekar på fyra nya tendenser i dagens antisemitism. 1) Enökad attraktion och tolerans inför antijudiska föreställningar – specielltidéer om judisk makt och manipulationer av medier och politik – inomden västliga politiska kulturen. 2) En reaktivering av antijudiska motivoch antisemitiska former av antisionism inom delar av vänstern och anti-globaliseringsrörelsen. 3) En ökning av arabisk och muslimsk antisemi-tism i Europa. 4) Antisemitismens återvändande som en viktig faktor iinternationell politik genom dess centrala roll i islamisters ideologi,propaganda och handlingar.

Redan i sin avhandling analyserade Bachner några av de här fakto-rerna. Att viss del av den antiisraeliska propagandan nyttjar antijudiskatonfall innebär självfallet inte att kritik av Israel i princip skulle vara anti-semitisk. ”De allra flesta är helt kapabla att uttrycka kritik mot Israel utanatt hemfalla åt fördomar”, upprepar Bachner nu i sin föreläsning. Mensamtidigt ger han en rad exempel på fördömanden av Israel som inte hördit. Många av dem nyttjar ”dubbla måttstockar”, det vill säga de bedömerIsrael långt mer negativt och på ett helt annat sätt än andra stater.

Ett upprop i Dagens Nyheter (4/4 2002) manar till bojkott av israeliskavaror med hänvisning till ockupationen av palestinskt territorium ochbrott mot mänskliga rättigheter. Gäller den hållningen, frågar Bachner,enbart Israel eller även andra länder som också ockuperar andras territo-rium, till exempel Marocko (Västra Sahara), Kina (Tibet) eller Indien ochPakistan på grund av tvisten om Kashmir? Och kräver uppropets under-tecknare bojkott av varor tillverkade i till exempel alla de arabiskastaterna eller i de muslimska länder, där det politiska förtrycket ständigtleder till att mänskliga rättigheter nonchaleras?

Om kravet uteslutande gäller den judiska staten har vi skäl att vara miss-

78


tänksamma, säger Bachner. På liknande sätt förhåller det sig med den”selektiva indignationen” mot Israel medan man i regel tiger om över-grepp i Kashmir, Tjetjenien, Colombia, folkmordet i Sudan och mör-dande i en rad andra afrikanska despotier. Den enda parallellen somBachner hittar här är de mer extrema formerna av antiamerikanism. Ävenden brittiske författaren Ian Buruma har påpekat den historiska koppling-en mellan antiamerikanism, antisemitism och antikapitalism.

Men Bachner varnar inte bara för denna typ av ”svårtydda irrationellastråk”. Debatten innehåller dessutom tydligt identifierbara stereotyperoch myter, historiskt rotade föreställningar som nu moderniserats och anpassats till dagens politiska realiteter och förmedlas genom speci-ella språkliga uttryck och koder. Vi ser en ökad tolerans inför anti-semitism i den politiska kulturen och inom delar av den opinionsbildandeeliten.

Klimatskiftet inleddes i början av 1980-talet genom ”intellektuella” påvänsterkanten som drogs till den revisionistiska förkunnelsen i Faurisson-fejden. Den stärktes under debatten om Radio Islam, åtminstone fram tillde fällande domarna mot Ahmed Rami i Stockholms tingsrätt och hov-rätt. Att antisemitismens apologeter och förnekare i dag talar med styrkaoch nytt självförtroende framgick av meningsbrytningar när regeringenbeslöt att belöna konstnären Lars Hillersberg med livslång inkomst-garanti.

Också debatten kring Norman Finkelsteins bok Förintelseindustrin(2001) belyste hur tabun som restes 1945 har raserats genom påståendenaom en global konspiration med amerikansk-judiska eliter, staten Israel,historiker och andra med syfte dels att suga ut pengar från det tyska folket och schweiziska banker, dels att stödja den israeliska ockupations-politiken. Flera tidningar berömde Finkelsteins fantasier, några talademed förakt om både Förintelsekonferensen i Stockholm och ”tårdrypadeskolresor till Auschwitz”.

Även kristna myter dyker upp – också hos icke-religiösa skribenter. Iflera av Bachners exempel ställs bilden av judisk oförsonlighet, hat ochkrigiskhet mot kristen förlåtelse och kärlek. Den så kallade ”gammaltes-tamentliga” hämndlystnaden, som påstås ligga förborgad i satsen ”öga för

79


öga, tand för tand”, har i både Expressen och Aftonbladet förts fram sombild av Israels brutalitet. Svenska Dagbladet har tryckt ett inlägg som påståratt ”Sharon går i Herodes fotspår” vad gäller barnamord.

Aftonbladet är naturligtvis värst av de stora tidningarna när det gäller attbåde spela på antisemitiska strängar och sen förneka att man gjort så.Påskhelgen 2002 var detta tidningens rubrik över en ledare av OlleSvenning: ”Den korsfäste Arafat”, alltså en anknytning till den gamlakristna antisemitiska agitationen om att judarna dödade Jesus. I dennatidning, i dag Sveriges största vad gäller upplaga, har Jan Guillou – sam-tidigt som antisemitismen ökat på ett alarmerande sätt – konsekvent för-nekat att judehat i dag skulle utgöra ett problem och påstått att de somvarnar gör så enbart för att dölja den israeliska ockupationspolitiken.Också i Aftonbladet har Herman Lindqvist hävdat att svenska medier cen-surerar sanningen om Israel av rädsla för ”inflytelserika proisraeliskalobbygrupper” och Gunnar Fredriksson nyttjat liknande antijudiska kod-ord för att angripa dem som fördömer antisemitismen.

Svenska tidningar är förvisso inte ensamma om att leka med den anti-semitiska elden. Italienska La Stampa publicerade just påsken 2002 enteckning av ett skräckfyllt Jesusbarn, som när han ser en israelisk strids-vagn utropar: ”De kommer väl inte för att döda mig igen.” Och omslagettill New Statesman i England (14/1 2002) lät den brittiska flaggan spetsasav en Davidsstjärna av guld.

Bekräftelsen på antisemiternas nya självkänsla i Sverige kom i TV-programmet Mediemagasinet den 1 november 2001. Bilden av konflikteni Mellersta Östern var otydlig och friserad dels som följd av påtryckning-ar från den ”judiska lobbyn”, påstod Mikael Löfgren och Donald Botröm,dels på grund av att tre av sex svenska korrespondenter i Israel var judar.Det var alltså inte vad de skrivit eller sagt som angreps, utan deras judiskabakgrund.

Ett liknande grepp togs senare i försöken att misstänkliggöra USA:spolitik mot Irak. I åtskilliga länder har man gång på gång dragit framjudiska namn inom och utanför Bushadministrationen och låtsats att den”judiska lobbyn” styr Amerikas utrikespolitik. Bachner har helt rätt i attett avgörande steg in i de antisemitiska schablonerna tas när man i stället

80


för att granska argument och idéer fokuserar på deras bärares etnicitetsamt ”börjar leta efter judar”.

Lika tydlig är avsikten när man jämför eller jämställer Israel medNazityskland. Den parallellen började drivas av Sovjet på 1960-talet. Denfick ny kraft också i västlig press under Libanonkriget 1982, och har oftaexploaterats under de första åren av 2000-talet.

Stalinisten och nobelpristagaren José Saramago påstod vid ett besökhos Arafat att Israels agerande i Ramallah var ”ett brott jämförbart medAuschwitz”. Ordfront magasin i Sverige (nr 6 2002) lät Norman Finkelsteinförsvara Saramagos synpunkter med orden ”om israelerna inte vill an-klagas för att vara nazister bör de helt enkelt sluta bete sig som nazister”.I samma tidskrift (nr 12, 2002) skrev Katarina Mazetti att det ”var dags attsluta resa till Auschwitz” – i stället borde man titta på ”vad Auschwitz-offrens barnbarn tar sig till när de ägnar sig åt etnisk rensning”.

En annan skandal på hösten 2003 är direkt knuten till EU. Dess cent-rum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, EUMC, gav tvåframstående experter (vid institutionen för forskning om antisemitism vidBerlins tekniska universitet) i uppdrag att skriva en rapport om judehateti EU:s medlemsländer. Denna viktiga utredning av professor WernerBergman och Dr Juliane Wetzel blev efter en rad undanflykter och lögnerhemligstämplad av EUMC.

Eftersom rapporten ändå läckte ut blev det uppenbart att försöken attstoppa eller censurera den främst berodde på det politiskt känsliga inne-hållet. Bakom attackerna på synagogor, skändningar av judiska grav-platser och angrepp på enskilda judar står, enligt Bergman och Wetzel, istor utsträckning ”högerextremister eller radikala islamister eller ungamuslimer”. Många av dessa övergrepp hade ägt rum ”under eller efterpro-palestinska demonstrationer”. Sådana fakta fick de, enligt EU, intepåpeka.

Utredarna betonade dessutom att man naturligtvis måste kunna skiljamellan judehat och kritik mot Israels politik. Men deras slutsats blir ändåatt ”man kan säga att den historiska antisemitiska traditionen att demo-nisera judarna nu överförs på staten Israel” (Henrik Bachner i Expressen18/12 2003). Också Per T Ohlsson har gjort flera utmärkta betraktelser

81


över både den ökande antisemitismen och EU:s oförmåga att bekämpaden (se bl a Sydsvenska Dagbladet 21/12 2003).

I sin föreläsning vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm visadeBachner till slut hur djupt irrationell synen på Israel kan vara bland lan-dets fiender.

Ärkebiskopen KG Hammar, som ibland gått i spetsen för kravet på boj-kott av israeliska varor, fick frågan vad som drev honom. Han svarade:”Lyckas vi inte få fred i tillvarons hjärta så går det inte att få fred någonannanstans heller” (SvT 22/4 2003). Det är alltså den judiska staten somär skyldig till disharmonin i världen, slutar Bachner, det är judarna somhindrar förlösningen.

I religiösa och sekulära varianter plöjer den tanken väg för både tradi-tionell och förnyad antisemitism.

�

Glöm inte heller att gamla och nya antisemitiska tankelinjer bidrar till attgröpa ur de tabun som vi delvis skyddats av efter andra världskriget. Detär minst av allt likgiltigt att Malaysias dåvarande premiärministerMahathir i oktober 2003 öppnade det väldiga islamska toppmötet iPutrajaya med ett antal antisemitiska tirader. Européerna dödade sex avtolv miljoner judar, sade han. ”Men i dag styr judarna världen genomombud. De får andra att kämpa och dö för sig.” Efter talet som rymdedessa klassiska antijudiska anklagelser fick Mahathir stående ovationer avdelegater från mer än 50 länder.

Samma månad beskrev ordföranden för Judiska församlingen iGöteborg, Anders Carlberg, hur verkligheten för Sveriges judar har för-ändrats. Så här kan det se ut, sade han, i landets näst största stad:

”Elever med judiskt påbrå vågar inte berätta för sina skolkamrateratt de är judar utan sjukskriver sig hellre än begär ledigt för judiska

82


helgdagar. Judar som bär synliga Davidsstjärnor riskerar att trakass-seras på bussar och spårvagnar. Lärare i en del skolor vågar inteundervisa om Förintelsen eller om judendomen av rädsla efter hotfrån elever. I synagogan uppmanas gudstjänstbesökare att inte sam-las på gatan utanför församlingen för att minska risken för attentatoch trakasserier. På filmen Pianisten flinar ungnassar i publiken närjudar mördas.”

(Svenska Dagbladet 27/10 2003)

Detta har blivit vardagen för åtskilliga svenska judar. Samtidigt kom ännuen bekräftelse: Det förnekade hatet, en undersökning av antisemitismenbland araber och muslimer i Sverige. Mikael Tossavainen, historiker vidLunds universitet, skrev den och Svenska Kommittén Mot Antisemitismgav ut skriften.

Mest oroande är avsnittet om skolorna i delar av vårt land. I områdendär många elever har arabisk eller muslimsk bakgrund blir religions-undervisningen ofta störd. En del elever vägrar, med antisemitiska moti-veringar, att delta i lektioner om judendomen. I historieundervisningenpåstår vissa ungdomar att Förintelsen aldrig ägt rum medan andra menaratt judarna förtjänade att dödas.

I Rinkeby i Stockholm stod den 12 september 2001 en grupp eleverutanför skolan och skrek ”Död åt judarna!” och ”Död åt USA!”. Lärare iGöteborg upplevde att 11 september 2001 blev en vattendelare i vissaklasser – för och emot terrorism, USA och judar.

Vissa skolledningar tycks, enligt Tossavainen, blunda för extrema ut-talanden och sabotage av undervisningen. Det gäller att ”upprätthålla envacker fasad och undvika att den egna skolan hamnar i vanrykte”. Åtskil-liga tecken tyder på att det hat mot judar, som lärs ut i delar av arabisk ochmuslimsk kultur och förs vidare i skilda koranskolor, nu har nått Sverige.Det är svårt att se annat än att de hoten kommer att öka under kom-mande år.

Med anledning av den undersökningen publicerade DN Debatt ettinlägg av islamologen Jan Samuelsson (25/10 2003). Han bekräftade först

83


att det finns en stark antisemitism bland grupper av arabisktalande mus-limer i Sverige. Sedan skrev han:

”Detta hat, menar jag, är både förståeligt, rimligt och befogat.”

Såvitt jag vet är detta första gången efter Hitlertiden som en stor ochledande tidning i vårt land trycker en artikel, vilken utan omskrivningarpåstår att hat mot judar är rättfärdigt. Tillsammans med 42 välkändasvenska demokrater deltog jag i ett upprop som några dagar senare för-dömde både Samuelssons inlägg och publiceringen av det (DN Debatt28/10 2003). Det är ju inte judar som skapar antisemitism; det är anti-judiska vidskepelser om judars ondska, girighet, opålitlighet eller vilja attdominera världen som bygger upp fördomarna och frigör angreppen.

Jag glömmer aldrig Georg Kleins kommentar de dagarna. Han ringdemig från Minnesota i USA och tyckte att vårt upprop (som han naturligtvisundertecknade) kunde ha varit skarpare. Glöm aldrig, sade Klein, att För-intelsen inte var en helt irrationell eller obegriplig olyckshändelse. Om manständigt får höra i propagandan att judar är farliga och lömska är det heltlogiskt att försvara sig mot dem, i sista hand genom våld. Om man (somHitler) är övertygad om att judarna är världens cancer måste man naturligt-vis skära bort dem från samhällskroppen. Därför, menade Georg Klein somöverlevde Förintelsen i Ungern, är det extremt destruktivt att publicerapåståendet att antisemitiskt hat är ”rimligt och befogat”. Det är en oerhörd(och i Sverige troligen unik) upptrappning av den antijudiska agitationen.

Det vore groteskt om vi godtog en sådan förgiftning av den politiskakulturen. Själv ser jag de påstådda likheterna mellan Israel ochNazityskland som särskilt obehagliga och långsiktigt farliga. Jenin är det-samma som Treblinka, babblar de som avskyr den enda demokratin iMellersta Östern. Liksom Hitler massdödade judar söker nu Israel uppnåden ”slutgiltiga lösningen” av den palestinska frågan. Sverker Åström bör-jade som nazistsympatisör (sid 242–244) och likställer numera Israelsockupation med nazisternas.

84


Det här blir både en trivialisering av nazismen och en demonisering avstaten Israel.

Naturligtvis har vi samma rätt att belysa och fördöma israelisk politiksom när vi energiskt granskar andra länder. I över trettio år har jag argu-menterat för en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel (se sid 130–132). Först efter Sovjets fall, när PLO under en tid öppnade ett fönster motsamlevnad, fick den linjen stöd av en majoritet i Israel.

Lika länge har jag kritiserat judiska bosättningar i Gaza och inne påVästbanken, eftersom dessa troligen längre fram dels komplicerar detmilitära försvaret av Israel, dels försvårar politiska lösningar i framtidaförhandlingar med palestinierna (se sid 268–271). Först på 1990-talet kommajoriteten av israeler att godta att avvecklingen av de flesta bosättning-ar var en självklar del av ett eventuellt fredsavtal.

Kritiska inlägg av det slaget är helt naturliga i en öppen debatt i ochmellan fria nationer. I inget som helst avseende liknar de, eller motivenbakom, den agitation som närmar sig antijudiska perspektiv. Inte hellerkan sådan kritik i något sammanhang hämma den forskning och debattsom visar hur flexibel antijudisk agitation kan vara.

För mig är den viktigaste lärdomen att antisemiter i skilda århundra-den alltid har försökt attackera det som varit centrum för judarnas exi-stens. Länge var den judiska religionen det främsta angreppsmålet. Ochnär begreppet ”ras” blev populärt påstod man att judarna var ”en ond ras”som måste bekämpas.

Nu när den judiska staten har blivit centrum för miljoner judars käns-la av skydd och identitet beskriver man Israel och sionismen som illasin-nade och hatfulla. Andra folks nationella känslor godtas eller prisas, menöver judarnas nationella rörelse haglar förbannelserna.

Som vanligt i antisemiters världsbild har judarna inte rätt till det somär självklart för andra grupper. I dag är det därför den kollektiva juden,Israel, som angrips i första hand. Sådana attacker kan därefter utvecklastill kampanjer mot enskilda judar och judiska institutioner. Det är denprocessen vi nu bevittnar i bland annat Europa under den värsta anti-semitiska vågen efter 1945.

De vidrigaste antisemiterna för sextio år sen var de som sökte göra

85


världen Judenrein, fri från judar. I dag tycks de farligaste antisemiternavara de människor och krafter som vill göra världen Judenstaatrein, fri frånen judisk stat.

86


5.

Om arabvärlden och Europas export dit

DET ÄR KNAPPAST MÖJLIGT ATT FÖRSTÅ det nya totalitära hotet utan att gåin i den statistik som Freedom House förser oss med. Dess årliga genom-gång av friheten i världen (Freedom in the World) rymmer drygt 700 sidor.De anger graden av ”frihet” för alla jordens länder. Ingen rapport som jagkänner till är en bättre och mer objektiv mätare av ”politiska rättigheter”respektive ”medborgerliga friheter”. Dessa båda begrepp analyseras ochgraderas för varje enskild nation.

De politiska rättigheterna handlar främst om medborgarnas rätt attbestämma vilka som ska styra dem, alltså hur fria valen är. Medborgerligafriheter rymmer rättssäkerhet, föreningsfrihet och andra värden, det villsäga hur fritt människor kan uttrycka sina åsikter samt bygga både in-stitutioner och personlig autonomi utanför statsmakten.

Analytikerna på Freedom House ställer först en lång rad frågor på detvå områdena innan de når sina slutsatser. I båda graderar man därefteralla stater från 1 (störst frihet) till 7 (minst frihet). Till slut räknar man förvarje land ut genomsnittet av de två bedömningarna. Nationer som fårmellan 1–2,5 poäng bedöms som ”fria”, de med 3–5,5 är ”delvis fria”, sta-ter med 5,5–7 kallas ”inte fria”. (För länder som får 5,5 poäng görs en sär-skild undersökning varefter de placeras i en av de båda sista grupperna).

Freedom House mäter år efter år med samma mått. Öppet redovisarman sina metoder – resultaten kan alltså jämföras över tiden och förskilda grupperingar av stater. Mängder av forskare världen runt använderde här graderingarna för att göra jämförande studier i olika avseenden, tillexempel hur ”friheten” är korrelerad med andra faktorer (ekonomi, ut-bildning, religion, region, m m).

87

De friaste länderna har följaktligen 1 poäng i genomsnitt – här finnsbland annat alla stater i Västeuropa – och de ofriaste har 7 poäng. I års-boken för 2001–2002 gör skriftens chefredaktör Adrian Karatnycky (ocksåchef för Freedom House) sin sedvanliga analys av sammanfattningarna.85 av jordens 192 länder är ”fria” (där bor två och en halv miljarder män-niskor, drygt 40 procent av världens befolkning), 59 är ”delvis fria” (mednärmare en och en halv miljard människor, det vill säga nästan 24 pro-cent) och 48 stater är ”inte fria” (drygt 2 miljarder människor och 35 pro-cent av jordens befolkning).

Karatnycky har satt ”The democracy gap” som rubrik för sin summer-ing av 2001–2002 års undersökningar. Det han främst syftar på är utveck-lingen av frihetsgrad inom olika områden av världen. Sen 1970-talet, dåden tredje stora frihetsvågen i förra seklet inleddes, har ”den islamskavärlden – och framför allt dess arabiska kärna – sett få tecken på förbätt-ringar av politisk öppenhet, respekt för mänskliga rättigheter och genom-skinlighet”, skriver han.

I själva verket är frihetsklyftan mellan muslimska stater och resten av världen ”dramatisk”, menar Karatnycky. Bland länderna med mus-limsk majoritet finns bara 1 ”fri” stat (Mali), 18 ”delvis fria” och 28 ”intefria”. För icke-muslimska länder är motsvarande siffror 84, 41 respektive20.

Läget är ännu sorgligare. Under den senaste tjugoårsperioden, dåungefär trettio nya stater tillkommit, har antalet ”fria” länder i den icke-muslimska världen stigit med 34 och ”inte fria” länder sjunkit med 22.Men i den muslimska världen finns fortfarande bara en ”fri” nation,medan antalet ”inte fria” har ökat med 10.

Freedom House visar alltså att antalet fria länder i icke-muslimskadelar av Latinamerika, Afrika, Öst- och Centraleuropa samt södra ochöstra Asien har stigit signifikant. Men i den islamska världen har antaletförtrycksregimer haft en lika signifikant ökning. Dessa helt motsatta tren-der gäller i varje muslimsk region av världen.

Av de tio mest brutala regimerna, vilka fått 7 poäng i genomsnitt, ärtvå kommunistiska: Kuba och Nordkorea. Sju är muslimska: Afghanistan(alltså före talibanregeringens fall), Irak (också innan Saddamregimen

88


besegrats), Libyen, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Turkmenistan. Samten militärjunta: Burma.

Trots att Freedom House är en institution med mycket högt anseendekan jag tänka mig att en del européer med fördomar om amerikanskforskning vill bagatellisera dess slutsatser. Låt oss därför gå till en FN-rapport om arabvärlden, skriven av ett trettiotal araber med stora kun-skaper om sin egen region. The Arab Human Development Report 2002 ärutgiven av United Nations Development Programme (UNDP, som härockså fått stöd av The Regional Bureau for Arab States och Arab Fund forEconomic and Social Development). Boken har nämnts i Sverige, mennågon klargörande debatt har knappast förts här, trots att den är unik,förfärande och i någon mån hoppingivande. (Däremot har GunnarHökmark (m) i en ambitiös riksdagsmotion på hösten 2003, delvis medutgångspunkt från UNDP-rapporten, sammanfattat flera viktiga fakta ombristen på mänskliga rättigheter i arabvärlden).

För första gången inom UNDP har alltså arabiska intellektuella ochakademiker samlat sig kring en bred, detaljerad och våldsamt uppriktigrapport om arabvärlden. Redan i de många förorden och i det förstakapitlet ”Overview” slår man fast de slutsatser som därefter beläggs ochdiskuteras utförligt på 170 späckade sidor.

Hur ser inledningen av det tjugoförsta århundradet ut i arabvärlden?Utbredd analfabetism och försämring av undervisningen, nerskärning avvetenskaplig forskning och teknisk utveckling, en bedrövlig produktions-bas och usel konkurrenskraft, otyglad fattigdom och stegrad arbetslöshet– så svarar Abdel Latif Youssef el-Hamed, chef för Arab Fund forEconomic and Social Development.

Men ingen ska tro att rapporten nöjer sig med att notera ekonomiskunderutveckling. Generaldirektören ovan, och nästan alla andra som skri-ver i boken, slår fast att det är bristen på frihet och rättvisa som skapar ochbevarar sociala eländen. I ännu ett förord slår en annan av cheferna fastatt på tre områden måste arabländerna förnya sina samhällen: full respektför frihet och mänskliga rättigheter, fullvärdiga möjligheter för kvinnoratt utbildas och utvecklas, konsolidering av ”kunskapsinhämtandet” ochatt kunskaperna sedan kan utnyttjas.

89

OM ARABVÄRLDEN OCH EUROPAS EXPORT DIT

Därefter upprepar boken oavbrutet hur bristen på politisk frihet ledertill andra skador på samhällena och att arabvärlden här är mer efterblivenän troligen någon annan region i världen. Rapporten säger att på 1980-och 90-talen kom huvuddelen av Latinamerika, Östasien, Östeuropa ochmycket av Centralasien att förändras av en demokrativåg, som ”knappastens nått de arabiska staterna”.

Detta plågsamma ”frihetsunderskott” underminerar mänsklig utveck-ling. Den verkställande makten utövar påtaglig kontroll över alla andradelar av offentlig verksamhet och avskaffar ibland all maktbalans i sam-hället. Yttrandefrihet och föreningsfrihet inskränks mycket ofta. ”Obso-leta normer för legitimitet segrar”, säger boken – en fin omskrivning föratt terror och tyranni tar över.

65 miljoner vuxna araber kan varken läsa eller skriva; två tredjedelar avdem är kvinnor. Enbart 0,6 procent av arabvärldens befolkning har till-gång till Internet; bara 1,2 procent till en persondator. 10 miljoner barnmellan 6 och 15 år saknar i dag skolundervisning, och den siffran kommeratt öka med 40 procent till 2015 om nuvarande tendens inte bryts. Ochutan politisk frihet kan denna utveckling åt fel håll knappast vridas rätt.”Frihet är garantin och målet för både mänsklig utveckling och mänskligarättigheter.”

På liknande sätt är de ekonomiska systemen i arabstaterna i regel för-åldrade, diskrediterade och statiska, fortsätter rapporten. En dynamiskprivat sektor måste växa fram. Kulturen och värderingarna i arabvärldenmotverkar ofta social utveckling och kan inte förenas med ekonomiskoch annan globalisering. Fördomarna mot både kvinnor och unga män-niskor diskriminerar dem i många arabiska samhällen. Kombinationen avdessa föråldrade och patriarkaliska traditioner drabbar naturligtvis främstde unga kvinnorna. Folkliga krav att öka dels den politiska friheten ochdels möjligheterna att påverka landets styrelse kolliderar med motståndetmot hederliga val och mänskliga friheter. Detta utlöser alienation, apatioch mycket starkt missnöje.

Jag skulle kunna fortsätta att referera och citera ur denna förödandebeskrivning av arabvärlden. Den mest optimistiska tolkningen av rappor-ten är kanske att den har kunnat skrivas av araber med högt anseende,

90


utges med stöd av några välkända arabiska institutioner och tryckas iJordanien. Är detta ett tecken på kommande reformer? Är boken självljuset i tunneln? Det vet vi inte i dag. Men uppenbart är att årsboken för2001–02 från Freedom House och The Arab Human Development Report2002 kompletterar varandra.

Den beundransvärda ambitionen hos detta FN-organ (United NationsDevelopment Programme) är att den övergripande undersökningen omarabvärlden 2002 enbart var första delen i en serie på fyra rapporter. Ioktober 2003 kom nästa bok, som handlar om hur inhämtande och sprid-ning av kunskap i arabstaterna försvåras av en rad strukturella hinder.Återigen hade ett stort antal arabiska experter sammanställt fakta ochanalyser om skolor, analfabetism, tillgång till datorer och Internet, tid-ningar, bokutgivning och mycket annat som belyser ett antal villkor i detintellektuella klimatet för 22 länder.

Gång på gång återvänder också denna rapport nummer två till bristenpå frihet i arabvärlden. Man diskuterar de förödande konsekvenserna avauktoritära värderingar vid undervisning av barn och ungdom samt införpublicering av tidningar och böcker. Censuren kritiseras skarpt. Bokenåterkommer ständigt till diskrimineringen av kvinnor. Den ger dessutomskrämmande bilder av ”brain drain” i området, alltså hur en mycket storandel av de bäst utbildade väljer att bosätta sig i demokratiska nationer,det vill säga i länder utanför arabvärlden.

De för mig mest sensationella siffrorna är oviljan i arabiska nationer attöversätta utländska böcker till arabiska. Under en femårsperiod har samt-liga arabstater översatt och tryckt totalt 4,4 böcker per miljon invånare.Motsvarande siffra för till exempel Ungern är 519. Varje år översätterGrekland med 11 miljoner invånare fem gånger fler böcker än hela arab-världen med 284 miljoner medborgare.

Rapporten bedömer översättning av utländska böcker som en av-görande fråga för att tillgodogöra sig kunskaper och sprida dem. Denpåstår också att under de senaste tusen åren har enbart 10 000 böcker över-satts till arabiska, vilket motsvarar antalet översättningar till spanskaunder ett enda år!

Och ständigt återkommer författarna till huvudtesen om den direkta

91


kopplingen: å ena sidan kunskapsgapet mellan arabvärlden och en radandra regioner, och å andra sidan bristen på frihet i arabstaterna på av-görande områden.

Den tragedi som de här rapporterna sammanfattar är alltså att helaarabvärlden är diktatorisk och flera av dess länder totalitära, att utveck-lingen vad gäller ”frihet” snabbt går i fel riktning (före Saddamregimensfall i Irak), att de ekonomiska konsekvenserna av ofriheten är ytterst all-varliga, att länderna ofta är präglade av korruption och stagnation, attnivån på utbildning och forskning är förbluffande låg. Diskrimineringenav kvinnor och ungdomar är dominerande tragedier vid bedömningen avdessa länder, och perspektiven framåt i tiden är skrämmande.

I Sverige har UNDP-rapporterna inte spelat någon stor roll. De så kal-lade ”experterna” i vårt land har i stället gett ordet ”islamolog” en dubiösklang, eftersom ett antal karaktärslösa extremister har nyttjat den titelnför sin verksamhet. Tankarna går bland annat till Jan Hjärpe (professornsom ställde upp till stöd för Radio Islams naziinspirerade antisemitism irättegången i Stockholm 1989) och till Jan Samuelsson (som 2003 skrev attmuslimers antisemitiska hat är ”rimligt och befogat”). Eller till MattiasGardell, vars doktorsavhandling omväxlande förnekade och urskuldadeden amerikanske judehataren Louis Farrakhan och dennes rörelse Nationof Islam, som har tydliga rasistiska och fascistiska drag.

Gardell, som prisas av Hjärpe, har också påstått att islamismens kärnaär en ”folkhemsideologi” samt att terrorgrupper som Muslimska brödra-skapet och Hamas kan ses som ”en sorts muslimska socialdemokrater”,vars arbete påminner om ABF!

Dock bör vi inse att Sverige här är en hemvist för charlataner, som görnågon sorts politisk-akademisk karriär på att låtsas förstå islam när debanar väg för antijudiska och antivästerländska fördomar. Att vara ”isla-molog”, det vill säga expert på islam, är inte bara ett hedervärt och vik-tigt uppdrag. I ett avancerat land med hårda kunskapskrav och långtstörre konkurrens än Sveriges kan sådana kännare av den muslimskavärlden förmedla ovärderlig kunskap. Bernard Lewis, professor emeritusvid Princeton i USA, är sannolikt den främste forskaren och experten ivärlden på islamska länders historia och utveckling. Böcker som Semites

92


and Anti-Semites (1986), Islam and the West (1993), What Went Wrong?(2002) och The Crisis of Islam (2003) är omistliga för dem som vill lära siggrundfakta om de nationer, vilka i dag spelar en så central roll i den ut-rikespolitiska debatten.

I en intervju på hösten 2003 fick Lewis frågan: vilken är den viktigaste,enskilda faktorn som förklarar varför muslimska länder i en rad hänseen-den har hamnat i så påtagligt underläge i jämförelse med andra länder?Hans svar är kort: kvinnornas situation!

Lewis hänvisar bland annat till en turkisk tänkare, Namik Kemal, som i enartikel 1867 visade att landets efterblivenhet beror på det sätt som männenbehandlar kvinnorna. Om en nation berövar sig själv så ofantligt myckettalang och insatser från halva befolkningen – hur kan det landet överhuvudhoppas att hänga med? Och Kemal skriver att i jämförelse med väst liknarden islamska världen en mänsklig kropp som är förlamad på ena sidan.

– Just så är det, säger Bernard Lewis, detta är den viktigaste sanningen.

�

Det sägs ibland att Amerika inte begriper muslimska länder och sällan ihandling visat något engagemang för deras frihet. Men är det inte numeratvärtom?

De militära operationer som USA lett och inlett efter det kalla krigethar ju nästan alla haft till mål att skydda muslimer. Befrielsen av Kuwait1991 återställde den nationella självständigheten och drev bort utländskaockupanter i ett land med ett par miljoner muslimska medborgare. Någraår senare, när Europa och FN visade sig ovilliga eller oförmögna attskydda Bosniens muslimer mot serbernas massakrer, var det till slut ame-rikanska flygangrepp mot serbiska ställningar som först tvingade frameldupphör och senare ett fredsavtal för bosnierna. När Serbien hotadekosovoalbanerna med utrotning, eller åtminstone massmord och mass-flykt, var det ett USA-lett Natokrig som förhindrade ännu ett folkmord påmuslimer och dessutom fällde Milosevicregimen i Belgrad.

93


Ett par år senare var det amerikanska trupper som befriade en nationmed strax över 25 miljoner muslimer från talibanernas terror – nu stöderman den svåra uppbyggnaden av ett liberaliserat Afghanistan. Och 2003var det främst USA:s krigsmakt, i allians med brittiska trupper, som befri-ade strax under 25 miljoner muslimer från Saddam Husseins skräckvälde.FN:s säkerhetsråd vägrade godkänna att Amerika fällde den troligen mestbrutala arabiska diktaturen; USA–England genomförde då regimföränd-ringen på egen hand. Och under mer än tio år dessförinnan hade Förentastaterna infört och upprätthållit ett flygförbud för Saddamregimen i storadelar av norra Irak (som skydd för kurderna) och södra Irak (som stöd förshiamuslimerna där).

Det finns också skäl att minnas att Clintons misslyckade ingripande iSomalia hade som uppsåt att skydda civila muslimer mot brutala krigs-ledare. På liknande sätt skulle Clintons frenetiska ansträngningar attskapa fred genom den så kallade Osloprocessen ha lett till en självständigpalestinsk stat (om Arafat inte saboterat mötet i Camp David) liksomGeorge W Bushs ”road map” hade samma syfte under 2003.

Det finns alltså en mängd exempel från de senaste 15 åren, som belyseramerikanska insatser för att skydda och befria stater eller folkgrupper därislam dominerar. Utvecklingen av USA:s mål och värderingar i politikengentemot muslimska länder har varit dramatisk. Jämför de fall jag näm-ner ovan med till exempel de år då man störtade Mossadegh i Iran ochhelhjärtat stödde shahen där.

Förskjutningen av Amerikas hållning är särskilt påtaglig i Irak. SaddamHussein är troligen den man som dödat flest muslimer i modern historia.George W Bush är med säkerhet den som befriat flest muslimer från tota-litärt välde. Och presidentens stora och kanske viktigaste tal hittills (hansanförande den 6 november 2003 om friheten i Irak och Mellersta Östern)handlade framför allt om arabers rätt till mänskliga fri- och rättigheter.

1989 års revolutioner gick i stort sett den islamska världen förbi.Tyrannerna fälldes i mängder av andra länder, men varken arabiska en-partistater och militärvälden eller islamska fundamentalister fann minstaanledning att ompröva sin ställning eller ideologi.

I sin viktiga, passionerade och delvis briljanta bok Terror and Liberalism

94


(2003) tolkar författaren och journalisten Paul Berman i stället kombina-tionen av arabiska diktaturer och utbrotten av islamistisk terror som att1900-talet aldrig tog slut. Den revolt mot liberalismen som Berman anserbröt fram under och efter första världskriget fullföljs nu i den muslimskavärlden. Grundläggande idéer från de kommunistiska, fascistiska ochnazistiska diktaturer, som följde med katastroferna som inleddes 1914,har senare vandrat vidare till Mellersta Östern.

Vissa historiker har talat om 1900-talet som ”det korta århundradet”.Det inleddes, säger de, med den gamla ordningens sammanbrott underförsta världskriget. Seklet avslutades med 1989 års omvälvningar, somfällde främst de sovjetiska och sovjetstödda tyrannerna. Därefter avslu-tades det kalla krig mellan väst och öst som kunde ha lett till människansundergång i ett kärnvapeninferno.

Paul Berman menar i stället det omvända: de totalitära ideologier sombyggdes, agiterades, förverkligades och besegrades i Europa har vårvärldsdel exporterat till en mängd nationer, som inte tänkt eller tänkeravveckla dem frivilligt. Visdom består i att kunna bli chockerad, sägerboken i polemik mot de marxister som ofta låtsats att de aldrig varit för-vånade.

Europa har under femhundra år exporterat sådana mängder av tankar,varor och teknik över hela jorden – varför skulle inte också idéerna omsjälvförstörelse sändas ut över världen? Kommunismen var den första avde nya massrörelser som predikade och/eller praktiserade tankarna påmassdöd. I regel med ideologiskt eller militärt stöd av Sovjet kom denideologin snart att blomma upp i Mellersta Östern, i Bagdad och fleraandra arabiska storstäder, men även i muslimska länder som Indonesienoch Afghanistan.

Fascismen och nationalsocialismen bröt igenom i Europa några årsenare och fångades upp av de panarabiska partierna på 1930- och 40-talen. Delvis för att dessa rörelser såg fransk och engelsk imperialism somsina fiender blev det naturligt för dem att liera sig med Europas axelmak-ter, Mussolinis Italien och senare Hitlers Tyskland. Nazismens öppnarasism och ursinniga antisemitism var påtagligt inspirerande inte minstför de tidiga Baathledarna. Propagandan från Berlin att judarna korrum-

95


perade mänskligheten bidrog till att motivera antijudiska pogromer ocksåi delar av arabvärlden. Även i Egypten var sympatierna för Nazitysklandrelativt starka.

Den blandning av vänsterpopulistisk agitation och högerextremrasistisk världsåskådning, som hade så stora framgångar i Italien ochTyskland, attraherade också många i arabvärlden. På samma gång påver-kades Baathsocialismen av kommunismens krav på en statsmakt medvåldsam styrka och väldiga ambitioner.

För att åter granska utvecklingen i Irak: Baathpartiets diktatur etable-rades och konsoliderades där 1968. Det var, påpekar Terror and Liberalism,46 år efter Mussolinis maktövertagande, 35 år efter att Hitler blev riks-kansler och 29 år efter Francoväldets upprättande i Spanien. Paul Bermanbetonar alltså gång på gång hur avgörande de europeiska, totalitära idé-strömmarna blev när de nådde och växte i arabvärlden. Han kunde ocksåha understrukit Sovjetkommunismens dragningskraft på samma män-niskor som fascinerades av nazismen. Stalin var en av Saddams främstaförebilder.

Berman ber läsarna att ta till sig insikten att 1900-talet inte tog slut, attdess värsta och mest hotfulla impulser tvärtom lever kvar i den modernatiden. Det handlar inte här om den triviala iakttagelsen att diktatorer all-tid innebär ett problem. Frågan är mer otäck än så: hur kan det kommasig att det gång på gång träder fram nya, väldiga rörelser som presenterargalna, dödsbringande och apokalyptiska fantasier för världen?

Varför jublar folk så ofta inför tanken att de demokratiska fri- och rät-tigheterna måste bekämpas tills de är krossade? Av vilket skäl lyckas varjeny fasansfull stollighet få mängder av anhängare och medlöpare?

Det är dödskulten och omfamningen av det irrationella som fortsätteratt plåga världen, svarar Berman. Under 1800-talet fick liknande idé-strömningar litterär gestaltning hos till exempel Baudelaire ochDostojevskij. På 1900-talet förvandlades de till något helt annat som manaldrig sett förr – massrörelser besatta av en enda våldsam övertygelse:hatet mot den liberala civilisationen.

96


6.

Om slakten som mål, döden som kult, idékampen just nu

ÄN EN GÅNG BÖR VI NOTERA kontrasten mellan demokratins allmännautveckling i världen och dess specifika svårigheter i nästan alla arabiskaoch de flesta muslimska nationer. Freedom House har alltså i siffrorbeskrivit den klyfta vi sett öppna sig under många år. Under 1970-talet be-friades södra Europa (Spanien, Portugal och Grekland) och på 1980-taletÖst- och Centraleuropa (de tidigare kommuniststaterna); under 1990-talet nåddes Balkan av den liberala vågen.

Det oerhörda har nära nog förverkligats: hela Europa är fritt, vi måsteta oss till Vitryssland för att hitta en tyrann, vars uselhet i viss utsträck-ning påminner om dem som förr dominerade halva världsdelen.

Under den här perioden kom också stora delar av Latinamerika attbefrias från inhemska plågoandar. Sydafrikas förvandling blev den under-bara manifestationen av att ett land inte längre får bygga sina lagar pårasism och hudfärg. I världens största demokrati, Indien, kunde hindueroch muslimer fullfölja en ofta hotad samlevnad, men i frihet och underdemokratiska maktväxlingar. I östra Asien var Japan inte längre ensamtom att praktisera frihet. Sydkorea bröt sig ur den koreanska halvöns tra-dition av förtryck, Filippinerna och Thailand liberaliserades, liksom tilloch med världens största muslimska stat, Indonesien. Och med dramatiskbeslutsamhet reste sig historiens första kinesiska demokrati, på Taiwan.När ska Singapore ta sig ut ur repressionen?

Paul Berman beskriver demokrativågorna i sin bok men justerarknappast tesen att 1900-talet ännu inte tagit slut. Dödskultens män –kvinnor tillåts sällan spela någon roll i de länderna – bevarar ännu mak-

97

ten i en stor och viktig region av världen. Den muslimska totalitarismen,säger han i boken Terror and Liberalism, visade sig på 1980- och 90-talenvara lika ruskig som förr fascismen och stalinismen i Europa. Offer underslakten var bland andra ett par miljoner kristna och animister (som trorpå andeväsen), mördade i södra Sudan, hundratusen dödade i det alge-riska inbördeskriget, ett par miljoner förintade irakier och iranier i detåtta år långa, makabra kriget mellan Khomeinis ”martyrer” och Saddamskemibomber. Och al-Qaida fick näring och bombare i Saudiarabiens ochPakistans koranskolor, medan Hamas rekryterade dem i Gaza och påVästbanken.

”Fromheten spred sig. Den religiösa hängivenheten fördjupades.Kvinnorna gömde sig bakom slöjorna. Och medan fromhet, hän-givenhet och mansvälde bredde ut sig i varje land som drabbadesbörjade också ett nytt slags politik att blomstra. Det var slaktenspolitik . . . slakt som utfördes i en stämning av andlig upphöjdhet,slakt som inte kunde skiljas från välgörenhet, slakt som blev själv-mord, slakt för slaktens egen skull. Det var ondskans blommor.”

(Sid 110 i Bermans bok Terror and liberalism)

En rad palestinska grupper övergav sina tidigare hämningar från åren närnationalister och vänsterextremister kapade och terroriserade. Hamas,Islamiska Jihad och delar av al-Fatah började mörda urskillningslöst, såmånga människor som möjligt, ibland judar och araber i samma explo-sion. Förr tycktes målet vara den palestinska staten, nu blev självmordetbåde medel och mål. Den nya palestinska terrorn gjorde en poäng av attdels mörda judiska barn och ungdomar, dels sända egna barn och ungdo-mar till paradiset genom att utföra självmordsdödandet. Affischer påpalestinska daghem meddelade:

”Barnen är morgondagens heliga martyrer.”

98


Låt oss inte tappa förmågan att bli förvånade, upprepar Berman.Det är sant, min häpnad över mötet i Camp David i juli 2000 är stor och

bestående. Clinton erbjöd Arafat en palestinsk stat, Barak gjorde eftergif-ter som knappast någon trodde var möjliga. Hela Gaza och nästan helaVästbanken skulle bli del av det arabiska Palestina och de flesta judiskabosättningar avvecklas. Ett delat Jerusalem kunde bli huvudstad för bådeIsrael och den palestinska staten.

Men den palestinska delegationen i Camp David sade inte bara blanktnej till förslagen; man vägrade förhandla om dem. Arafat lade inga kon-kreta motförslag. Däremot inledde han på hösten samma år intifadannummer 2, som blev självmordsbombarnas högtidskrig. Naturligtvis för-stod han att blodbaden skulle leda till många fler palestinska offer än isra-eliska, att de skulle fälla Barak och hans regering, att den israeliska freds-rörelsen skulle komprometteras och demoraliseras (eftersom det intelängre fanns någon palestinsk motpart att förhandla med), att denpalestinska staten skulle skjutas in i en oviss framtid, att Osloprocessenhade nått vägs ände.

Visst, Arafat var och är terrorist. Han vägrade bli fredspresident och dåtvingas syssla med en ny nations plågsamma och triviala vardagsfrågor.Detta förvånar mig mindre, eftersom nästan allt i hans förflutna är knutettill samverkan med diktaturer under vulgärt lögnaktig propaganda införlättlurade demokrater. Genom att plötsligt åter börja driva kravet på depalestinska flyktingarnas ”återvändande” till Israel körde han den så kal-lade fredsprocessen i botten. Ingen israelisk regering kan ju godta att denjudiska nationen begår ett demografiskt-politiskt självmord.

Trots min brist på illusioner överraskades jag av att den demokratiskavärlden inte reagerade med ursinne eller åtminstone kritik när Arafat slogspelet över ända. Hamas och ett par andra Jihadorganisationer tog överscenen i mördande attacker mot civila israeler, inte minst mot de unga.Detta var inte förvånande – Hamas program kräver ju kamp mot judaröverallt (se sid 233–236). Dess självmordsbombare avser inte att bekämpaockupationen utan Israels existens. Och Arafats egen rörelse, al-Fatah,slöt upp i mördandet och dödskulten.

Men stödet i väst för den palestinska politiken kollapsade inte alls.

99

OM SLAKTEN SOM MÅL, DÖDEN SOM KULT, IDÉKAMPEN JUST NU

Tvärtom, dess popularitet fördjupades och breddades i tjogtals av länder,inte minst i Europa. Medier och ministrar i den fria världen – Sverige ärett av de värre exemplen – öste sina förbannelser över Israel och dess mot-stånd mot terrorn. Jag syftar självfallet inte på all kritik mot israeliska för-svarsaktioner, men på de allmänna eller rutinmässiga fördömanden somofta tycks ifrågasätta om den judiska staten över huvud taget har rätt attmilitärt skydda sitt land och dess medborgare vid angrepp.

Kraven på Israel kom att påtagligt skärpas och bli till kampanjer.Ständiga bojkottförslag, hatartiklar och väldiga demonstrationer avlöstevarandra, ofta med antisemitiska övertoner. FN drabbades av en ny anti-sionistisk våg. Trots fiaskot för och skadeverkningarna av 1970-taletsSovjet- och arabstödda resolution i generalförsamlingen om att ”sionismär rasism”, började många åter agitera i liknande termer, inte minst i denså kallade FN-kommissionen för mänskliga rättigheter. Vid en antigloba-liseringsmarsch i Washington DC skanderade deltagarna denna sloganom Palestina: ”Martyrs, not murderers”.

Det intressanta är att ju mer medgörligt Israel uppträdde gentemotpalestinska krav och ju mer blodig och fanatisk den palestinska reaktionenpå de israeliska eftergifterna visade sig vara, desto starkare blev omvärl-dens stöd för Arafat och hans rörelse. Desto hårdare blev också mångademokratiers fördömanden av Israel, oberoende av om landet leddes avBarak eller Sharon.

Det är inte lätt att förklara den paradoxen. Paul Berman anser att denbygger på tron att världen är en rationell arena för enighet och konflikter.Irrationella och patologiska rörelser existerar inte, menar de flesta.Självmordsbombarna kan tyckas överdriva, men deras handlingar – ocksåom de verkar främmande för oss – är troligen genomtänkta och ound-vikliga svar på det verkliga livets villkor såsom palestinierna uppleverdem. Om Hamas och andra grupper mördar många genom att mana sinaaktivister att med dynamit runt midjan tränga in i en diskotekkö i Tel Aviveller en pizzeria i Jerusalem, bekräftar det främst hur hårt det israeliskaförtrycket har blivit. Palestinsk terror blir måttstocken på israelisk skuld.”Ju mer grotesk terrorn blir desto djupare är skulden” hos terrorns offer,menar Berman.

100


Ty världen kan, det är den tankemässiga utgångspunkten, inte vara såabsurd som Israels försvarare vill ge intryck av.

Vi har sett det förr under de senaste nittio åren. Inte kan väl miljontalsmänniskor ha blivit tokiga och anslutit sig till en sjukligt fanatisk politiskåskådning? Det var utgångspunkten för dem som hyllade Sovjetkommu-nismen, också under dess värsta år, eller rättare sagt: speciellt då. AttStalin av ren galenskap utrotade hela folkgrupper genom utsvältning ellerdeportationer, nej, det lät alltför osannolikt! Troligare var naturligtvis attStalin hade rätt när han skyllde konflikterna på borgerliga propagandistereller trotskistiska sabotörer. Ty världen kan inte ha förvandlats till ett irra-tionellt slakteri.

På samma sätt pladdrade hundratusentals västerlänningar under denkinesiska kulturrevolutionen. Så absurt som det kan verka för ytligabetraktare kan detta kaos inte vara. Mao har djupare och mer radikalamålsättningar än vi inser. Och de röda khmererna är naturligtvis intemänniskor som mördar för mördandets egen skull – Pol Pot har en nysorts plan för Kambodjas framtid.

Också kritiken av de högerextrema regimerna dämpades förr av tronatt främmande regimer inte kan hemfalla åt helt oförnuftigt våld.Mussolini är naturligtvis inte lika stollig som han framstår för en utlän-ning när han står och skriker där på balkongen. Francos reaktion kan vibara förstå när vi ser hur kommunister i Spanien dräper och misshandlar.Och Tyskland hade ju förnedrats och drivits in i misären av Versailles-freden – vi måste begripa att Hitler vill återställa det tyska självförtroen-det. Ty världen kan inte vara en irrationell arena. . .

Dödskulten kunde också helgas på andra sätt och därmed ge slakten enförklaring som närmade sig en sorts högre förnuft. Varje totalitär rörelsehar alltid med våldsam energi och indignation hänvisat till något slagsGudsfolk, vars hela liv har underminerats av fienderna. För bolsjevikernavar det proletariatet eller ryssarna. Italiens fascister ville värna ättlingarnatill de romerska hjältarna. Falangisterna krävde skydd för Kristus ochSpaniens katoliker. Nazisterna ville befria ”den ariska rasen” från det för-tryck som ”undermänniskor” utsatte den för.

Och för att hedra uppdraget måste de här partierna ta den totala

101


makten och sedan besegra sina fiender. Under Ledarens geni och medstöd av hans klarsyn skulle motståndarna utplånas. Ledaren förkropps-ligade mer än mänsklig makt. För kommunisterna företrädde hanHistorien. De katolska fascisterna såg Ledaren som Guds riddare.Nazisterna menade att Der Führer inkarnerade kraften i rasen och denbiologiska överlägsenheten.

Just därför måste folket följa Ledaren in i den apokalyptiska konfronta-tionen, det allt förstörande blodbadet. Det må kallas klasskamp, korstågeller raskrig – men bara i döden kunde segern erövras. ”Viva la muerte!”ropade en av Francos generaler. Och döden blev, säger Paul Berman i ensammanfattning, det enda revolutionära mål som de totalitära lärorna tillslut kunde förverkliga.

�

Mot den totalitära dödskulten står liberalismen, som i regel avvisar detabsoluta. Men inte alltid: människans liv och frihet är ideal så nära detheliga en sekulär rörelse kan komma. Och den idén kan till slut byggasamma beslutsamhet och uthållighet hos demokrater som den fanatismvilken de totalitära rörelserna kräver av sina anhängare. Det vi nu ser ivärlden är inte ett krig mellan civilisationer, men en kamp mellan ideolo-gier.

Talibanernas nederlag i Afghanistan ger goda exempel. En vildsint ochmordisk rörelse, som byggde på medeltida fördomar och på ett mer sam-tida hat mot frihet och upplysning, drevs av Amerika bort från makten iKabul. En man som ofta talar och handlar som en liberal har blivit presi-dent, och Hamid Karzai har uppenbara demokratiska ambitioner för sittmisshandlade land. Ett år efter talibanernas nederlag räknade FN med atttre miljoner barn, många av dem flickor, hade börjat gå i skolan för förstagången i sitt liv. Detta kan också kallas för revolution.

Man kan som Berman se befrielsen av Afghanistan som historiensförsta feministiska krig. Det utkämpades av Förenta staterna, som ut-

102


tryckligt och i förväg angav införande av grundläggande rättigheter förAfghanistans kvinnor som ett av krigets huvudmål, naturligtvis vid sidanav att slå sönder al-Qaidas baser och infrastruktur.

Den ideologiska kampen mellan liberalism och islamism bör i fortsätt-ningen föras med kvinnornas rättigheter som en huvudfråga. Ska halvabefolkningen behandlas som djur eller slavar – eller ska kvinnorna genomlagar och utbildning ges samma rätt som männen? Den frågan måsteständigt ställas inte minst i och till Saudiarabien med dess fanatiska, into-leranta, brutala, antisemitiska, teokratiska, patriarkaliska, korrumperade,prins- och månggiftesdiktatur.

Kriget Mot Terrorn i Bermans bok kräver En Tredje Kraft i främstUSA. Den måste skilja sig från både de konservativas traditionella förkär-lek för allianser med vänskapligt inställda diktatorer och det vänsterfolksom är ”antiimperialister” och isolationister, eller åtminstone sällan troratt Amerika kan spela en progressiv roll i världens utveckling. I dragkam-pen med islamisterna bör varken ”realister” eller pacifister dominera.

Den bärande idén ska i stället vara ständig kamp för mänskliga rättig-heter och, inte minst, kvinnornas jämställdhet i hela den muslimska värl-den. Målet är en politik som bygger på etnisk och religiös tolerans, påmotstånd mot rasism och antisemitism, en vilja att stödja pluralism ochsekulär utbildning, kort sagt front mot Baathism, islamism och demago-gin om det globala hatet.

Det blir, menar Berman och de som delar hans vision, en kamp somgäller de grundläggande värdena och som måste utkämpas över en stordel av världen. Den måste motstå, mildra och marginalisera islamistisktotalitarism på ungefär samma sätt som när de sensationellt framgångs-rika, demokratiska ambitionerna en gång visade sin kraft under de år närTyskland, Italien och Japan tvingades ge upp sina hemlagade tyrannier.

Den nya idéstriden kommer också att påminna om det kalla kriget. Detvar tusentals böcker och konferenser, utbildning och propaganda i gigan-tisk skala, samt ideologisk uppmuntran till de underkuvade som – vidsidan av pakter, militär styrka, marknadsekonomins kraft och Marshall-planen – till slut urholkade kommunismen och upplöste Sovjetunionen.Vi i Sverige glömmer ofta det ofantliga tålamod över hela västvärlden

103


som krävdes för idésegern över bolsjevismen. Lika viktiga att minnas ärde avgörande insatserna av dissidenter och fångar i härtagna nationer.Ingen garanti finns för att kampen mot islamistisk totalitarism kommeratt gå snabbare och kräva mindre av oss.

Jag gläds också av vänsterliberalen Paul Bermans upprepade varningarför västerländska medlöpare. Han skriver med ironi om de européer somantingen systematiskt underskattade hotet från nationalsocialismen, ellersenare letade efter sofistikerade förklaringar till varför Stalins välde hadesina fördelar. Ofta var det ju samma personer som i tur och ordning hän-gav sig till båda dessa idiotiska illusioner. Idékampen mot islamismen kaninte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debattenmed sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet.

Den totalitära faran har alltså inte försvunnit, och litteraturen från1900-talets mitt berättar hur hotet kan lura oss. Paul Bermans slutordsammanfattar det mesta som jag vill säga med den här boken:

”Frihet för andra betyder säkerhet för oss själva.”

�

Man kan se det hot vi står inför i ett delvis annat perspektiv. ProfessorYehuda Bauer, en av världens främsta kännare av modern antisemitism,har i debatter och tal varnat för islamisternas världsbild.

Dess första och centrala punkt är att den västliga civilisationen harpasserat sin höjdpunkt och nu urholkas av korruption och svaghet.Muslimers mål måste vara att erövra inte enbart Mellersta Östern ellerAsien, utan att hela världen godtar islam som ledstjärna.

Den andra idén är att politiken som sådan bör avskaffas. Gud hargenom Profeten slagit fast vilka värden, traditioner och lagar som skagälla. Män tränade att förstå och analysera islams lagar ska styra. Denuvarande nationalstaterna är inte viktiga, avgörande är att länder följerden muslimska läran.

104


Islamismen blir därmed en både utopisk och apokalyptisk ideologi.Den utlovar en fredlig värld styrd av Gud genom islam, och därmed ocksåett slags slut på historien. En utveckling av samhällen såsom vi kännerdem kan ju inte tänkas efter att en gudsstat, eller Guds herravälde, harupprättats. Den innebär också att kristna, judar och andra måste godtaislam; läran leder oundvikligt till omfattande mördande.

Den radikala islamismen har byggts upp under 1900-talet av tänkaresom Hasan al-Banna och Sayid Qutb i Egypten och organisationer somMuslimska brödraskapet där. Dess näring har varit arabvärldens fattig-dom, befolkningsexplosion, korrupta regimer och brist på utveckling. Förmånga muslimer utgör i dag den radikala islamismen det enda livskraftigaalternativet till de auktoritära regimerna. I en rad länder finns ingenmedelklass som kan bygga en tredje väg.

Bauers slutsats, som han ständigt återkommer till, är att 1900-talet sågtre väldiga, totalitära idésystem födas: Sovjetkommunismen, national-socialismen och islamismen. Mellan dem finns stora skillnader men ocksåviktiga likheter. Alla tre har strävat efter världsherravälde. Deras grund-läggande tanke har varit att etablera diktaturer som kan kväva andratrossystem. Samtliga har varit, eller är, religiösa eller kvasireligiösa ideo-logier. Alla har försökt utrota politiken som sådan och staten såsom vitidigare uppfattat den. De har motsatt sig traditionell nationalism till för-mån för universella, totalitära tankegångar.

Och alla tre har sett judarna som den främsta fienden, eller som en avhuvudfienderna. Nazismen byggde på antijudiska föreställningar, somnästan lyckades utplåna Europas judar. Stalins kommunism såg judarnasom spjutspetsen för västlig imperialism – med tyrannens död i mars 1953undgick man det folkmord som han av allt att döma planerade. Och jude-hatet inom islamismen växte fram främst i slutet av 1920-talet. SayidQutb, som bodde några år i New York, var chefsideolog. Traditionellamuslimska tankar fördes samman med idéer från nazistisk antisemitism.Man ser judarna som de verkliga härskarna i väst, särskilt i Förenta sta-terna.

Judehatet blir därmed en central del av islamisternas program. Detspråkbruk som nyttjas om judar har tydlig folkmordskaraktär. I motsats

105


till islam på medeltiden och moderata muslimer i dag vill islamismenutrota judarna. ”Efter vad jag förstår är detta den nazistiska ideologin,vilken ledde till Förintelsen – här träder den åter fram, om än i andrakläder”, är Yehuda Bauers slutsats.

Och i sina tal – här utgår jag från ett anförande vid ett universitet iKalifornien i maj 2003 – manar Bauer oss att inse att vi i den radikala isla-mismen möter en folkmordsideologi som leder till både ”genocidal pro-grams and genocidal forces”. Och den är inte enbart riktad mot judar,betonar han, utan i förlängningen också uttryckligt fientlig mot kristna,sekulära, hinduer, buddhister, animister, konfucianer samt mot moderatamuslimer, vilka inte tolkar islam som extremisterna.

En viktig skillnad i jämförelse med nazism och kommunism är där-emot bristen på centraliserad struktur inom rörelsen. Islamismen harmånga centra – men skillnaderna mellan dem är små, de stöder varandramen kan gräla över frågor om taktik och ledarskap. De förenas av detgemensamma målet.

Kan man skissera en strategi för kampen mot islamismen? YehudaBauer försöker göra så i fyra punkter. Den första handlar om informationoch propaganda till och inom den muslimska världen. En gigantisk kam-panj är nödvändig, med radio, kassetter, TV, tidningar och annat. Menden kommer inte att bli framgångsrik om argumentation och agitationenbart sköts av icke-muslimer. Därför måste muslimer, som ser farornamed islamsk fundamentalism, vara ledande i en sådan kampanj.

Vi har flera förebilder i tidigare drabbningar. Radio Free Europe ochVoice of America var viktiga verktyg för kampen mot stalinismen. Menman kan också lära av fienden, till exempel av de metoder som Khomeininyttjade för sitt maktövertagande. Av stor betydelse var inte minst denmassiva spridningen av ljudkassetter, som gav miljoner människor i Iranchansen att lyssna till ayatollans predikningar.

Strategins andra punkt handlar om ekonomiska investeringar. Mar-shallplanen kan inte kopieras, eftersom den genomfördes i samverkanmed Västeuropas demokratiska regeringar. I dagens muslimska värld ärdet ofta just de härskande man måste undvika för att få trovärdighet imisshandlade folkgrupper. Det ekonomiska stödet måste riktas direkt till

106


de lokala entreprenörer och insatser för infrastruktur som stöder efter-satta grupper, och inte de ledande skikten.

Den tredje idén är en serie formella politiska allianser riktade mot denradikala islamismen. De bör rymma både länder i tredje världen (speciellticke-islamistiska nationer i det forna Sovjetunionen) och utveckladeindustristater. Särskilt viktigt är att samordna och bygga ut organisatio-nerna för underrättelseverksamhet och se till att ett överstatligt allians-system kontrollerar de organen.

Bauers fjärde punkt är att kraftfulla försvarsaktioner av våldskaraktärär oundvikliga när man upptäcker konkreta mål i form av terrorister somutför eller planerar sina attacker inspirerade av islamistiska föreställning-ar.

Yehuda Bauer var tidigare chef för den kanske främsta forskningsinsti-tutionen i världen om antisemitism vid Hebreiska universitetet iJerusalem. Också dagens innehavare av den posten, professor RobertWistrich, har i åratal varnat för aggressivt messianska föreställningar avreligiöst-politisk karaktär. Han ser den historiska epok, vilken inleddesmed terrorattackerna i New York och Washington den 11 september2001, som en bekräftelse av hotbilderna.

Slående är hur mängder av muslimer världen runt tror och påstår attdet var judarna (alltså inte bin Ladin) som angrep Pentagon och de tvåskyskraporna på Manhattan. Lika tydlig är propagandan om att Amerikastyrs av judar som är beslutna att undergräva och förstöra islam.Förödande för tänkandet är också den påtagligt ökade populariteten inomarabvärlden för Sions vises protokoll, den tsarryska antijudiska förfalskningsom vid sidan av Hitlers Mein Kampf blev förra seklets viktigaste bidrag ibokform till antisemitismens spridning.

Islamismens idéer växer ur en helt irrationell tro att historien bestämsav onda anslag från det judiska folket. Wistrich når (liksom Bauer) slut-satsen att denna fixering vid tanken på judisk makt som strävar eftervärldshegemoni, följer den nazistiska modellen.

Viktigt att minnas är att också panarabismen och panislamska ideolo-gier på 1900-talet såg Hitlers ord och rike som förebild för nationelltenande, en motvikt mot västlig imperialism och källa för revolutionär

107


dynamik. Den europeiska fascismen inspirerade arabiska och muslimskaradikaler. Wistrich ser al-Qaida och andra liknande grupper som isla-mistiska neofascister. Glorifierandet av våld och martyrdöd står näranazismens och fascismens idéer. Centrum i världen för antijudisk agita-tion har flyttat från Europa och kristendomen till arabstaterna och denmuslimska diasporan i väst.

Samtidigt är de islamistiska rörelserna påverkade av det kalla krigetskommunistiska propaganda, där ordet ”antisionism” kom att ersättabegreppet ”antisemitism”. Wistrich anser att Saddam Husseins version avBaathsocialismens idéer lärde av både tysk nazism och sovjetisk kommu-nism. Angreppsmålen för islamisternas ideologiska och fysiska attacker ärjudar och Amerika, demokrati och liberalism, modernism och pluralism.En rad av de mest destruktiva rörelserna i Mellersta Östern – Hamas,Islamiska Jihad, Hizbollah med flera – har samma hatbilder.

I en av sina sammanfattningar (i tidskriften The National Interest, nr 72,sommaren 2003) antyder Wistrich att islamismen kan ses som den mestuthålliga och orubbliga av de totalitära alternativen, eftersom den kräverett evigt och heligt krig mot de ”otrogna”, ända fram till domens dag.Inga strategiska kompromisser med de judiska eller amerikanska ”djäv-larna” är tänkbara.

Med Wistrichs ord: Uncle Sam har så att säga förenats med Shylock iden förfärande, globala spökbild som nu hotar att översvämma den is-lamska världen.

108


7.

Om förebilder för en kolumnist, om främlingskap och motstånd

EFTER TRETTIO ÅR SOM MEDARBETARE i Expressen började jag i september1997 skriva kolumner på Dagens Nyheters ledarsida. Upptäckte snart att deflesta av de artiklarna kom att resonera kring problem som rör motsätt-ningen demokrati–diktatur. Det är inte så konstigt – sådana frågor hardominerat mitt ideologiska intresse under större delen av livet efter ton-åren. Under 1990-talet gav jag ut tre böcker med perspektiv på det vikti-gaste jag vet: stödet till fria nationer, motståndet mot regimer som utövaromfattande politiskt förtryck, oviljan mot dem som bugar inför tyranner.

Dragkampen mellan frihet och ofrihet täcker in ofantligt många om-råden. Därför är det fullt möjligt att skriva om denna kulturkamp utan attalltför ofta upprepa samma synpunkter. Det är också rimligt att söka ge vitt skilda perspektiv på nutidshistoriens väldigaste ideologiska kraft-mätning och samtidigt återkomma till de grundläggande slutsatser somständigt bekräftas. Ungefär så ser jag på de flesta av mina böcker ochartiklar: de bygger på en ganska sammanhållen idésyn som kan nyanse-ras, skärpas, vidgas och utvecklas, men knappast avvisas.

63 DN-kolumner, som alla i någon mening ligger inom ramen förkampen mellan demokrati och diktatur, ingår i den här boken. Jag harredigerat bort några få upprepningar och formuleringar, men självfalletinte ändrat innehållet i sak. Artiklarna är tryckta i den årsföljd som depublicerades, men inom respektive år är ordningen friare.

De teman som kolumnerna täcker är främst hur demokrati respektivediktatur påverkar sina samhällen i flera avgörande hänseenden; antisemi-tismen, antisionismen och antiamerikanismen; medlöperiet; Irak som

109

”defining moment”; individer som hedrat eller smutsat sina liv med sinhållning till tyranni; kombinationen av skurkstater och vapen för mass-förstörelse.

För att få en sammanfattning på engelska har jag till slut lagt till tre talpå några av de avgörande områdena. Jag höll dem runt sekelskiftet iBerlin, Jerusalem och St Petersburg. Denna ”Summary in English” (It’s theDemocracy, Stupid!) ger ett slags övergripande bild av de värden, fakta ochslutsatser jag anser livsviktiga för att skydda friheten genom utrikespolitikoch vid internationella konflikter.

Jag föreställer mig att med de 63 kolumnerna, de tre talen samt dennainledning växer ett slags alternativ utrikeslinje för Sverige och EU fram,förvisso inte på alla områden men troligen på flera av de viktigaste.

�

Kolumnister är ett starkt blandat sällskap. Själv står jag främmande infördem som gör det totalt oförutsebara till sport. Man ska aldrig kunna för-stå eller gissa var han eller hon kommer att hamna i en debatt. Sådanaskribenter är ”överraskande” – det är den uppskattande kommentarenfrån folk som själva har svårt att ta ställning. Själv ser jag dem ofta somhållningslösa. De skribenter jag beundrar är i stället personer som kanöverraska i form, perspektiv och konkret ämnesval, men vilkas grund-läggande värderingar är tydliga och pålitliga.

Låt mig nämna fyra amerikanska exempel på den sortens kolumnister,två vardera från New York Times och Washington Post.

Thomas Friedman är liberal, våldsamt produktiv och gläder ofta medoväntade formuleringar, grepp och skämtsamheter. Han har en väldigaptit på nya insikter och samband, vilket inte minst framgår av hans böck-er om Beirut/Jerusalem och om globaliseringen.

Friedmans förmåga att snabbt läsa in växlande områden är avundsvärd,liksom hans glädje i att finna nyheter i det ofta omskrivna. Gång på gångtar han upp ämnen och perspektiv som han redan många gånger skrivit

110


om men driver sina teser vidare med nya intervjuer, bilder, händelser ellerreflexioner. Troligen är han i dag USA:s (och kanske världens) mest in-flytelserike kolumnist, vilket till stor del har att göra med att hans artiklarslås upp i New York Times och International Herald Tribune. Friedmans pas-sion för demokratin och för en rationell syn på konflikter och samhällengenomsyrar nästan alla hans texter.

William Safire är konservativ och bildad – i regel polemisk utom närhan hänvisar till de inte alltför många människor som han beundrar. Hansträvar ofta framgångsrikt efter att förnya kolumnformen, och tjänst-gjorde i sin ungdom som talskrivare åt president Nixon. Hans lojaliteteroch aggressioner är välkända – de bygger en värdeskala som många älskar och andra (inte minst åtskilliga av New York Times övriga journa-lister) sannolikt avskyr. Själv gläds jag åt hans humör och humor, somlyser upp polemiken och bekännelserna av denne intellektuelle höger-man. Aldrig döljer Safire sitt förakt för tyranniet. Han är helt fri från illusioner om vad diktaturerna kan utplåna om de inte möts med kraft-fullt motstånd.

Charles Krauthammer är den mest hårdhänte av konservativa kolum-nister i Washington Post. Han biter sig fast i en tankegång, som sen växeroch cementeras alltmedan personer, idéer och attityder som säger annor-lunda skärs i stycken. Hans polemik är både våldsam och festlig; jag älskarhans bitska och korta formuleringar om debattörer som faller för sin egenövertro på totalitära eller auktoritära regimer.

Ömsinthet känner Krauthammer sällan inför de politiker och tänkaresom i Amerika kallas ”liberaler”; förväxla dem för Guds skull inte med detvi i Skandinavien brukar mena med liberala tankegångar. Inför Kraut-hammer måste läsaren värja sig energiskt, eller ge upp. Hans avsky fördiktaturerna gränsar till hat – dock förlåter jag honom aldrig hans okäns-liga artiklar när tusentals människor i Bosnien blev massakrerade.

Jim Hoagland i samma tidning är inte lika briljant, men nästan lika en-veten. Hans styrka ligger i att beskjuta en tanke eller ett problem medmängder av fakta och synvinklar. Det är så Hoagland närmar sig sina slut-satser på många områden, inte med ett snabbt knivhugg (somKrauthammer) utan med tålmodig argumentering. Sina sammanfattning-

111

OM FÖREBILDER FÖR EN KOLUMNIST, OM FRÄMLINGSKAP OCH MOTSTÅND

ar brukar han stå för och sen skärpa – jag glömmer inte den tacksamhetjag kände när han förbannade serbernas massmord på muslimer:

”Det finns alltid skäl att vara passiv när andra pinas. Men inbilla eraldrig att deras lidande inte långsamt förändrar oss alla, inifrån.”

De här fyra kolumnisterna har ofta helt skilda förutsättningar för sitt skri-vande – Friedman är till exempel nästan ständigt på resa, Krauthammersitter i rullstol. Jag har aldrig träffat någon av dem, men läser dem genastnär deras texter dyker upp i datorn eller i papperstidningen. Alla är de iviss mening förebilder, trots deras påtagliga olikhet i stil och åsikter. Tyman känner hos denna kvartett att de är djupt förankrade i den demo-kratiska civilisationens grundläggande värden, vars omistlighet de vågaråterupptäcka gång på gång. De kan ”problematisera”, som det alltidbrukar heta från dem som sällan vågar ta ställning, men de kan ocksåhantera problemen så beslutsamt att de inte tappar huvudfrågan.

På liknande sätt kunde fyra svenska förebilder för fyrtio år sen inspire-ra och bidra till ett slags livssyn för en ung liberal. Jag försökte i bokenVänstern och tyranniet beskriva hur Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius,Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson kom att påverka mig i ungdomenoch under de första åren i politiken.

De eggade på olika sätt, och jag har inte sällan försökt motivera mineviga tacksamhet mot dem. Herbert Tingsten gav ständigt exempel påhur kampen mot tyranniet ska föras, med passion och lärdom. VilhelmMoberg var mer intuitiv när han frustade av stridsglädje: alla förtryckarevar hans fiender. Eyvind Johnson var i regel mer tillbakadragen i debat-ten, desto utförligare i sina böcker, och allt han rörde vid utstrålade civili-sation och omtanke. Ingemar Hedenius lärde många av oss att misstroauktoriteter som gömde sig bakom gudliga eller världsliga kraschaner, istatskyrkan eller statsverket.

Nu är de fyra döda; längtan efter dem liknar en förblivande sorg. Tyskillnaden mellan nutid och 1950- och 60-talen är här mycket stor,

112


åtminstone för mig. I ungdomen var det svenska författare, debattöreroch tänkare som spelade den viktigaste rollen. I dag hittar jag fakta, per-spektiv, mentorer och inspiration i andra länder. Hur jag skulle stå ut utanInternet, som varje morgon öppnar gränserna och de bästa tidningarna,förstår jag inte.

Den känslan har därför vuxit sig särskilt stark de senaste 15–20 åren: iSverige lever jag om inte i exil, så åtminstone i främlingskap. Det härlandet är mitt, men ändå avlägset det jag tror på.

Detta har ingenting att göra med familjebakgrund, även om jag påsenare år fått det allt lättare att ana utanförskapet hos många av dem varsfamiljer nått Sverige som flyktingar. Min far bedrev släktforskning. Närhan grävde sig tillbaka till 1700-talet fann han mest svenska bönder i kyr-koböckerna. Jag hoppades alltid att han till slut skulle hitta åtminstonenågon enstaka invandrare, men förgäves. Utvandrare fanns det däremot.

Inte heller handlar känslan av främlingskap om bristande närhet. Sompolitiker reste jag ständigt över landet, mötte hundratals människor i sam-tal, tusentals på möten, representerade hundratusentals i Sveriges riks-dag. Och jag hade ”vänner” överallt, det vill säga partivänner. På dentiden förstod jag inte att skillnaden kan vara mycket stor.

Tro inte heller att jag är likgiltig inför min egen nations framtid.Förmodligen kan man kalla mig för ”svensk patriot”. Jag gläds när landethar framgång och styrs väl, känner mig nästan angripen när jag ser dystrasiffror om ekonomisk stagnation och hotande demografiskt samman-brott. Ännu kan jag uppleva den tunga känslan av ansvar för Sverige, somdominerade tänkandet och det dagliga slitet i riksdag och regering.

Främlingskapet infann sig främst när jag i detalj började gå igenom denideologiskt-moraliska erosionen efter 1968. I politiken hade jag varitnågorlunda skyddad mot tidsandan i svenska massmedier, eftersom jaghade andra tribuner: riksdagen, talarstolarna landet runt, ständiga TV-och radiointervjuer. Dem jag då skulle övertyga var inte så kallade ”intel-lektuella”, som ofta höll på Mao och Castro, utan vanligt, hyggligt folk.Och väljarna var mycket klokare än många av de då unga journalister ochakademiker som satte en ny ton i det offentliga samtalet.

Mitt misstag var att jag på 1970-talet trodde att valsegrar och regerings-

113


skifte skulle ändra också det intellektuella klimatet i landet. I nästan varjetal fördömde jag de totalitära lärorna. Folk applåderade, åtminstone då-tidens folkpartister. Men de som avskydde sådan förkunnelse var ocksåmånga, och de vällde in i medierna.

I press, radio och TV ökade sensationellt snabbt den andel av journa-listerna som trodde att marxismen gav svaret på viktiga frågor. Tyngd-punkten i opinionsbildningen kantrade ofta över till antidemokratiskasocialister. Medan väljarna förde borgerliga partier till Kanslihuset sågmarxisterna till att medierna gav radikalt annorlunda bilder av ekonomioch internationella konflikter.

Socialisters hegemoni på åtskilliga tidningar, eller åtminstone på vikti-ga redaktioner inom en rad tidningar, blev förödande för utrikesdebatten.Effekten stärktes av det marxistiska demonstrationståg som vandrade inpå radio och TV. Mina böcker och artiklar på 1990-talet rymmer mängderav bisarra citat från viktiga opinionsbildare i vårt land. Inte sällan präglasde av romantisering av kommunismen och/eller av en irrationell ochaggressiv antiamerikanism.

Misstron mot liberala värden är fortfarande stark bland många av demsom är eller har varit anhängare av kommunistiska föreställningar. Yttersthandlar debatten med de forna eller ständiga medlöparna om synen påmassdödandet. De regimer som fascinerade vänstern tillhörde de mestmördande i den mänskliga historien. Och de konflikter, där vänstern pro-testerat mest våldsamt efter det kalla kriget, har ofta gällt just militärtmotstånd mot regimer som bygger på viljan och förmågan att döda.

Ordet ”medlöpare” nyttjas ibland på ett vagt och godtyckligt sätt, mersom skällsord än som tydlig beskrivning. I Det är demokratin, dumbom!,liksom i tidigare böcker, använder jag termen enligt en definition som för-hoppningsvis preciserar dess innebörd. Medlöpare är således människorsom efter eget fritt val bestämt sig för att hylla eller ursäkta diktaturer,eller läror som för till diktatur, eller som förfalskat och förskönat sådanaläror; eller som konsekvent tigit om förtryckarregimer medan de ofta ochenergiskt fördömt demokratier; eller som aktivt försvarat dem som gåtttotalitära staters, rörelsers eller idéers ärenden.

Efter stalinismen, nazismen och maoismen kunde man tänka sig att

114


nya generationer skulle vara vaccinerade mot sådana lärors härjningar. Såär det inte. Den slitna frasen om att demokratin måste vinnas på nytt ivarje generation har fått övertygande belysningar både under det galnakvartsseklet efter 1968, och därefter under debatterna om de senaste tioårens diktaturer. I dag ser vi början på en medlöparvåg som vill urholkamotståndet mot den totalitära islamismen.

Mängder av journalister och politiker i Europa begriper inte att västmåste stå emot ”rogue states”, spridningen av de vämjeligaste vapnen tillde ruskigaste regimerna, och de islamistiska rörelser som utgår från attandras övertygelser ska utplånas. Inte heller förstår de hur farligt det ärnär ”väst” splittras, att till exempel Frankrikes och Tysklands cynismerunder 2003 utgör en fara för oss alla.

Lyckligtvis är förståelsen för det övergripande uppdraget mest utbreddi den starkaste demokratin på jorden. Den nya klyftan handlar inte baraom antiamerikanismen och dess grumliga källor utan framför allt omgrundläggande värden. Avgörande är om en människa, ett land, en reger-ing eller en tidning har förmåga att känna oro inför uppenbara hotbilder,och därefter nå slutsatsen: res motstånd!

115


Friheten och dess fiender63 DN-kolumner

1997

DÖDSMÄSSA OM EN STATSKUPP

Det är bara att tacka bokförlaget (Natur och Kultur) och översättaren(Staffan Skott) för det storverk som nu utkommer på svenska. Två avmina läsupplevelser på 1990-talet har varit The Russian Revolution (1990)och Russia under the Bolshevik Regime (1993).

Men författaren Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, förstodsnart att deras 1 300 sidor kunde verka avskräckande på mängder av tänk-bara läsare. Därför sammanfattade han de båda volymerna, strök detaljer,utvikningar och alla noter när han frilade dramat. Så tillkom Den ryskarevolutionen (1997) på 400 sidor. Här möter vi det tyngsta inlägget om Sov-jetunionen, ty Pipes visar hur allting började.

Man frågar ibland: när tog eländet över, när gick det snett i Sovjet?Pipes dokumenterar att nästan allting var destruktivt från första stund.Den så kallade revolutionen var en sammansvärjning, stödd av en myck-et liten minoritet av bolsjeviker. Trotskij har sagt att ”som mest” var detomkring 25 000 människor som stod bakom statskuppen i ett land med enbefolkning på 150 miljoner, i en stad med 400 000 invånare och med merän 200 000 soldater.

”Massorna” var likgiltiga. När upprorsmännen trängde sig in i Vinter-palatset satt där passiva ministrar i sina överrockar och skulle försvaras avunga kadetter, en kvinnobataljon och en pluton invalider.

Oktoberkuppen bröt inte enväldet (det hade skett 1905) och avsatteinte tsaren (han hade abdikerat i mars 1917). När Lenin därefter skyndadesig tillbaka från Schweiz via Tyskland och Sverige hade han inga tankarpå hur den provisoriska och konstitutionella regeringen borde utvecklas.

119

Hans lidelse var att krossa det nya styret.Efter att Lenin gripit makten genom att militarisera politiken utrotade

han nästan alla existerande institutioner. Målet var att behålla maktenmed hjälp av massterror, utrensningar, förfalskade val och en ström avlöften som alla bröts. Därmed byggde han det enpartivälde, som blevhistoriens första totalitära statsbildning.

Det är både fascinerande och förfärande att följa Lenin de här åren.Politiskt och taktiskt var han ett geni, som överglänste sina motståndare:de borgerliga partierna, andra socialistiska fraktioner, förvaltningen, re-geringen och armén.

Han upphävde alla givna spelregler. Lenin splittrade, ljög och gickplötsligt till anfall. Han propagerade en tes och verkställde en annan.Bolsjevikerna förvandlade kaos till förstörelse.

Lenins snille var förbrytarens: att kriminalisera politiken och dölja atthans mål inte var att besegra motståndarna men att förinta dem.

Han byggde koncentrationsläger, dödade delar av befolkningen, lätregioner och yrkesgrupper svälta, inrättade en hemlig polis med obe-gränsade fullmakter, slog sönder industri, jordbruk och ekonomi i vet-skap om att också desperationen är ett maktinstrument.

När Lenin drabbades av hjärnblödningar 1922–24 var Sovjetstatenredan upprättad och dess filosofi formulerad. Den försökte, skriver Pipes,”sopa bort som värdelöst skräp den visdom som människosläktet samlatpå sig under årtusenden”. Stalin kunde fullfölja arvet och utveckla ocksåden enda punkt där Mästaren var hämmad: Lenin vägrade i regel attskjuta egna partimedlemmar.

Richard Pipes visar i sina böcker att statskuppen 1917 är vårt år-hundrades viktigaste händelse. Utan kommunismens seger i Sovjet hadefascismen och nazismen troligen inte tagit över i Italien respektiveTyskland. Andra världskriget, Förintelsen och marxismens segertåg hadeknappast inträffat.

Mussolini och Hitler skrämde upp väljarna med ”det bolsjevikiskahotet”. Samtidigt lärde sig båda av Lenin hur man bygger den totalitärastaten genom ett parti som lägger under sig all makt.

Om Lenin misslyckats 1917 hade Ryssland sannolikt i stället, vacklande

120

FRIHETEN OCH DESS FIENDER – 63 DN-KOLUMNER

och efter åtskilliga bakslag, fullföljt något slags konstitutionell utveckling.Om bolsjevikerna inte segrat skulle de flesta av världens tvåhundramiljoner människor, som under 1900-talet dödats av politiska massmordoch krig, fått leva.

Så blir boken Den ryska revolutionen ett rekviem över vårt sekel, endödsmässa om en statskupp som kom att förgifta världen. Tragedin bygg-des in i den moderna tiden, och vi lever ännu i dess skugga.

En enda beslutsam order från Kerenskijs regering i oktober 1917 attförsvara Petrograds ministerier och häkta kuppmakarna hade förändratallting. Lenin skulle åter ha gått i landsflykt. Hans namn hade försvunnitin i tidens dimma, liksom Stalins, Mussolinis och Hitlers.

Så är vi alla beroende av slumpen och av de fasor som kan växa ur före-ningen mellan otur och demokraters inkompetens.

(3/11)

121

1997

1998

”DEN NYE BILDT” KLAGAR ÖVER USA

Ett namn saknas helt i Carl Bildts bok Uppdrag fred (1997): MargaretThatcher. Det är ingen slump.

I april 1993 angrep hon västs nonchalans inför folkmordet i Bosnien.Europas demokratier slog vakt om vapenblockaden mot muslimerna där;dessa fick alltså inte försvara sig själva. Samtidigt sade EU nej till flyg-attacker mot serbiskt artilleri runt Sarajevo.

Europa bidrog dels till att göra bosnierna försvarslösa, dels till att gemuslimernas fiender med tillgång till betydande vapenlager chansen attbygga ett Stor-Serbien. Englands tidigare premiärminister såg denna omo-ral som ledde till de värsta massmorden i Europa efter andra världskriget.

Thatcher gav ord åt dem som hade lärt sig något av spanska inbör-deskriget på 1930-talet. Också då stod väst bredvid och tittade på, såg hurfascister och nazister stödde Franco medan demokratierna hindrade attvapen sändes till republiken.

”Emotionellt nonsens”, utbrast Englands försvarsminister MalcolmRifkind inför Thatchers vånda och maning. Sunday Times i London sva-rade att det uttalandet förblir en skam för honom. I dag, det vill säga 1993,styrs Europa av ”robotartade politiska pygméer” av Rifkinds sort, sam-manfattade tidningen.

”Fler vapen gör ont värre”. Det var statsminister Bildts kommentar tillThatchers klarsyn den gången. Vem har sagt att det blir bättre om manbombar mera? undrade han och lät som Maj Britt Theorin. Som följd avBildts hållning var det svårt att få vettiga kommentarer om Bosnien ocksåfrån andra statsråd i den borgerliga regeringen 1991–94.

123

Men Thatcher har alltså försvunnit ur den långa lista på européer somboken rymmer och ofta ger beröm. Premiärminister Major däremot,Rifkinds chef och en av de ansvariga för EU:s passivitet, var ”den västligapolitiska ledare som levt mest intensivt med det bosniska dramat allt-sedan kriget började”, påstår Bildt.

I dag ställer Bildt ändå frågan: Kunde kriget ha hejdats?Kanske, svarar han, om väst ”ingripit militärt” mot beskjutningen av

Vukovar och Dubrovnik redan 1991 och ”därmed markerat mycket tyd-ligt mot serbiska våldsutbrott”. Då hade också krävts en samlad linje förpolitiska uppgörelser i Kroatien och Bosnien före självständigheten.”Kanske hade Bosnien kunnat räddas.”

Det är troligen sant. Tragedin var att väst vägrade resa motstånd frånbörjan och att serberna kom att se Nato som en papperstiger. Först närUSA 1995 flyg- och robotbombat serbiska ställningar samtidigt som bos-niska och kroatiska styrkor gått till motanfall kollapsade övermodet iBelgrad och Pale. Det ledde till Dayton, vapenvila och en bräcklig fred.

Man kan också säga att den tidigare så förhånade Thatcherlinjen tillslut banade väg för den fredliga återuppbyggnad där Bildt spelat en storroll. Hans bok skildrar denna senare period i detalj och lär oss åtskilligt.

Men detta är knappast bokens slutsats. Det är påtagligt hur älskvärdBildt är mot dagens ledande europeiska politiker. Däremot kritiserar hanpå mängder av sidor USA:s agerande och ironiserar över Washingtonsambitioner.

Bildt är irriterad över amerikanska ”konstiga solonummer” som ”skam-löst tog åt sig äran” etc. Han önskar ett starkare Europa som ”balanserar”USA och kan samarbeta på ”likartade villkor”. Också Nato ska byggas isyfte att minska ”det alltför dominerande amerikanska inflytandet”.

Om man inte visste hur intensivt engagerad Carl Bildt är i den svenskapolitiken kunde man tro att Uppdrag fred är en platsansökan som utrikes-minister i ett nytt EU.

Förr var Bildt en politiker som gladde sig över atlantisk samverkan utanatt klaga över att Amerika ofta ”dominerade”. ”Den nye Bildt” vill göraEU till en utrikespolitisk stormakt men noterar inte den omogenhet somen rad europeiska länder visar.

124


Bildt stödde helhjärtat FN/USA i Gulfkriget 1991. Nu tycks bara Eng-land berett att hjälpa USA vid nästa konfrontation med Saddam Hussein.Men avgörande för mänskligheten kan vara om vi lyckas hindra sprid-ningen av nukleära, kemiska och biologiska vapen.

Tyska industrier har försett Irak och Iran med komponenter som kanleda till de mest fasansfulla vapnen. Frankrike har (tillsammans med Ryss-land) saboterat USA:s motstånd mot Saddams biologiska bomber. Mångaeuropeiska länder föredrar en god affär framför ett gott samvete.

Problemet med den kontinent av krämare som Europa ibland liknar ärinte främst splittringen men bristen på ansvar och omdöme. Vi kan tro påBildts program först när EU lärt sig samverka med USA för att hindraskurkstater som Nordkorea, Iran, Irak, Libyen och Syrien att utlösa fram-tida katastrofer.

(3/1)

LITA PÅ SADDAM GER INTE ”FRED”

Finns det någon som helst anledning att tro att det nya avtalet mellan FNoch Irak kommer att hålla? Låt mig söka ett svar genom att beskrivaSaddam Husseins karaktär.

Att likna en diktator vid Hitler är ett vanligt polemiskt grepp. Det blir lätt en metod som trivialiserar nazismen och Tredje riket. Dock upp-står ett läge där parallellen blir rimlig så länge som man jämför och intejämställer. Hitler hade egenskaper som vi bör känna igen när de återdyker upp. Det kan öka den farokänsla som vi behöver för att inte blilurade.

Många tidningar jublar nu oskuldsfullt över den ”fred” som KofiAnnans besök i Bagdad har lett till. Men det finns hos Saddam ett antalkaraktärsdrag som för tanken till Hitlers löften och handlingar.

Fanatismen hos båda är uppenbar, likaså sadismen. För Saddam är detlikgiltigt om irakierna lider så länge som hans trupper, polisgrupper ochsläktingar mår bra och är lojala. Därför har han inte varit intresserad av

125

1998

FN-programmet ”Oil for food”: att sälja olja för att få mat och medicinertill vanligt folk.

Det är viktigare för presidenten att visa upp medborgarnas lidande föratt skylla det på USA. Tekniken med ”mänskliga sköldar” som ska av-skräcka från angrepp mot militära mål (eller göra det möjligt att senarevisa upp liken) är ett annat exempel på hans fascination inför dödandet.

Hans slughet är också tydlig. En diktator överlever inte i Irak utan enstor talang att dölja sina avsikter och misstankar. Hans begåvning att lovaen sak och göra motsatsen är slående, liksom att spela ut grupper motvarandra.

Det irrationella bryter ofta fram i Saddams agerande. Att ockuperaKuwait ett eller två år innan han tillverkat sin första atombomb var enbisarr planering och en välsignelse för mänskligheten. Hans bild avomvärlden är så förvrängd att diktatorn kan begå misstag som driverockså honom själv i fördärvet.

Angreppet mot Iran på 1980-talet kostade Saddam oerhörda beloppoch militära resurser. Flera hundratusen soldater på båda sidor dödades.Kanske behöver han då och då ett krig för att genomföra utrensningar,piska samman nationen och testa omvärlden. Lika troligt är att han oftainte kan förutse den typ av kaos och förstörelse som hans utspel leder till.

Koncentrationen på de onda målen påminner också om Hitler.Genomgående för Saddam Hussein är hans fixering vid vapen för mass-förstörelse. Israel slog 1981 sönder hans nukleära planering liksom Ku-waitkriget tio år senare.

När FN:s inspektörer hittar vapen (eller spår av dem) driver han ut demfrån känsliga platser. De FN-experter som är särskilt effektiva smutsas neri propagandan. Saddam är besatt av ambitionen att tillverka och kunnanyttja kärnvapen, kemiska stridsladdningar och bakterie- eller virus-bomber.

Saddam är det mest Hitlerliknande som vi har sett under det senastehalvseklet. Stalin var mycket mer försiktig när han mötte motstånd. Maooch Pol Pot koncentrerade dödandet och krigsplaneringen till främst detegna landet.

Och varken Hitler eller Saddam har respekterat överenskommelser

126


som de skrivit under. När det passat deras syften har de brutit sina löftenunder skurar av lögner om att de bara vill hindra andra att gå till anfall.

Förstår Kofi Annan de här likheterna? I en CNN-intervju i Bagdadtycktes FN-chefen ställa sig mellan Irak och UNSCOM: båda bör visastörre ”genomskinlighet” (transparency). Men Annan borde veta att förUNSCOM blev det nödvändigt att sluta vara ”genomskinlig” och i ställetutföra inspektioner utan att i förväg annonsera dem.

Den taktiken, som utarbetades när Rolf Ekéus var chef, blev fram-gångsrik. Irakierna kunde inte längre under nätterna forsla bort sinakomponenter för vapentillverkning – de visste ju inte vart inspektörernaskulle ta vägen på morgonen.

Det nya avtalet rymmer här stora risker. En ”specialstyrka” med diplo-mater ska följa inspektörerna till vissa platser. Hur fördelas beslutsrättenmellan diplomater och inspektörer? Kan sekretessen bevaras? Innebärkonstruktionen en urholkning av UNSCOMs effektivitet?

Det färska papperet säger att Iraks ”legitima oro” för landets ”suverä-nitet” och ”värdighet” ska respekteras. De orden har varit Iraks formel föratt fördöma FN-razzior som avslöjat Saddams ohyggliga planer. Nu kanIrak hänvisa till dem för att stoppa farliga inspektioner.

Min övertygelse är att Saddam snart på nytt bryter sina löften.Antingen har han gömt sina vapenfabriker ännu bättre än förr: inspek-törerna hittar dem inte. Om sanktionerna då hävs kommer Irak att för-vandla sig till en militär stormakt med de hemskaste vapnen.

Eller så hittar man delar av hans vapenlager. Saddam blir då ursinnigoch utlöser en kris.

Avtalet i Bagdad innebär ”fred”, det är sant. Men troligen bara i denmeningen att man något har förlängt tiden fram till nästa krig.

(27/2)

127

1998

GÖRAN PERSSON ÄR DEN GODA NYHETEN

På hösten 1989 satt jag med tre fyra andra antinazister dag efter dag iStockholms tingsrätt. Under ett par månader pågick den första rätte-gången mot Radio Islam. Medan Berlinmuren föll och östeuropéernagjorde sig fria följde vi det motbjudande skådespel som Sverige bjöd på:Ahmed Ramis hets mot judarna försvarades av två professorer, JanBergman och Jan Hjärpe.

Det stöd vi hade var inte stort. Expressen, Upsala Nya Tidning och Dagentryckte artiklar som visade att det åter var nazismens hot och hat somstod inför rätta.

Professor Yehuda Bauer i Jerusalem – en av de främsta experterna ivärlden på Förintelsen och modern antisemitism – gick igenom AhmedRamis uttalanden (i översättning). Radio Islam är den grövsta antijudiskaradiostationen i Europa efter andra världskriget, var hans slutsats.

Fredspristagaren Elie Wiesel fick se samma texter. ”Radio Islam är enskam för Sverige”, sade han upprepade gånger. Men bland ledande politi-ker i vårt eget land var det bara Alf Svensson som tog kraftfullt avstånd.Statsminister Ingvar Carlsson lovade judiska ledare från USA att fördömaradiostationen. Så skedde inte, Carlsson bröt sitt löfte.

I den svenska pressen på 1980-talet dominerade tigandet och ointres-set. Flera tog ställning för den åtalade radiostationen. Radio Islam hand-lar främst om ”Palestina” eller om ”teologi”, påstod de.

I boken Det eviga hatet (1993) ger jag exempel på skribenter som för-skönade Ramis utfall för att kunna försvara dem.

Först när Radio Islams utgivare fällts för hets mot folkgrupp på ett 20-talpunkter och dömts till fängelse började opinionen långsamt att aktiveras.Domstolsutslag, långsiktig information och en alltmer skrämmande agita-tion från nazistiska grupper började göra intryck på redaktörer och politiker.

Jag minns en dagdröm från hösten 1989. Tänk om vi hade en stats-minister som var känslig, allmänklok eller bildad nog att själv ta initiativtill en stor kampanj mot den nya antisemitismen.

Vi i Svenska Kommittén Mot Antisemitism lyckades visserligen efterett par års tjat på JK och utskrifter av Radio Islams sändningar få rätts-väsendet att börja fungera.

128


Men Sverige behövde mycket mer: ett systematiskt arbete för att fåmånga att se det hot mot demokratin som bland annat förnekandet avFörintelsen kunde utvecklas till. Bara med det fulla stödet från fleradepartement skulle en sådan opinionsbildning bli effektiv.

Åtta år senare är den drömmen verklighet. Det är rimligt att vi somsällan berömmer Göran Perssons regering nu uttalar tack och beundranför den insats som han (med stort stöd av Thage G Peterson och Stats-rådsberedningen) har gjort för att slå tillbaka nazism och antisemitism.

Jag vet ingen svensk regeringschef efter andra världskriget som skulleha genomfört något liknande (utom möjligen Erlander).

Tyvärr måste jag medge att en borgerlig regering på 1990-talet knap-past hade tagit ett initiativ som här liknar Göran Perssons. Det ointresseför antisemitismen som Carl Bildt markerat flera gånger gör tankenomöjlig. Att Svenska Kommittén Mot Antisemitism fick visst moralisktoch ekonomiskt stöd av regeringen för några år sedan berodde uteslu-tande på Birgit Friggebos övertygelser.

Skriften . . . om detta må ni berätta ... (1997) går nu ut i flera hundratusenexemplar till människor som själva beställt den. Den är kunnig, lättläst, ska-kande och omdömesgill, skriven av Stéphane Bruchfeld och Paul Levine.

Och de manifestationer som regeringen beslutat visar en allvarlig viljaatt förstå vad judehat och nazism står för. Filmpaket till skolorna, tips förläsning, seminarier för lärare, stöd till både akademiska studier och forsk-ningsprojekt samt till överlevande från Förintelsen, planerade ellergenomförda resor till dödsläger i Tredje riket – nästan allt verkar genom-tänkt och balanserat.

När vi 1983 inledde det organiserade arbetet mot både ny och ny-gammal antisemitism var det knappast nazisterna som var våra svårastemotståndare.

Värre var nonchalansen, okunnigheten och (ibland) medlöperiet inomde så kallade eliterna. När jag i USA efter rättegången mot Radio Islamklagade över demokraternas tystnad i Sverige upprepade Elie Wiesel dentanke som genomsyrar hans diktning och politiska insatser:

– Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltig-het.

129

1998

Det känns som en befrielse att nu kunna gå tillbaka till de utlänningarsom ofta sett mig frustrerad över Sveriges tigande om judehatet.

Det är dags att berätta den goda nyheten: vi har en statsminister somlyckats bryta tystnaden.

(23/2)

PÅ VÄG MOT EN PALESTINSK STAT

Om två folk bevisligen inte kan leva samman i ett gemensamt land – vadgör man då?

Man kan driva bort det ena eller det andra av de båda folken. I bäggefallen begår man då en förfärande orättvisa. Återstår att dela områdetgenom att upprätta två länder, som lever i fred med varandra.

Detta är idén om en palestinsk nation. Så tänkte FN vid beslutet 1947.Det misslyckades eftersom arabstaterna vägrade godta en delning. I stäl-let gick de i krig för att utplåna den judiska nationen.

Nu är vi tillbaka till samma tanke, denna gång i direkta förhandlingarmellan de två parterna. Här några notiser om hur Sverige och Israel sedansexdagarskriget 1967 har sett på förslaget.

Det första partiet i Sverige som tog ställning för en palestinsk stat varockså det mest Israelvänliga. 1969 gjorde folkpartiets landsmöte ett utför-ligt uttalande om Mellersta Östern. Det fördömde arabstaternas vägranatt förhandla med Israel och PLO:s krav att landet måste förstöras.

Men fp slog också fast att ockuperade områden inte skulle annekterasutan bytas mot fred när araberna i framtiden ändrat mening. Vi förordadeen palestinsk stat på Västbanken/Gaza. ”Den arabisk-palestinska natio-nalkänsla, som på senare år har vuxit sig allt starkare, kan på flera sättkomma att göra en sådan lösning mer naturlig.”

I skriften Det hatade Israel (1970, skriven av Ernst Klein, ThomasHammarberg och mig 1969) argumenterade vi utförligt för en palestinskstatsbildning, ”möjligen på något sätt förenad med Jordanien”. Boken varen hyllning till den israeliska demokratin och kritik mot antisionismen. Vi

130


förenade alltså vår vänskap till Israel med hoppet att palestinierna i enframtida egen stat skulle godta att leva i fred.

Svenska debattörer som hyllade al-Fatah eller någon av de marxistiskagrupperna gick då till angrepp. Kampen mot Israel, sade de, borde ledatill en binationell nation. Det judiska landet måste alltså försvinna. Så lätdet under de värsta svenska kommuniståren efter 1968. Det blev hårdadebatter mot extremisterna som förbannade tanken på en tvåstatslösning.

Dueller i radio/TV och på kultursidor var en sak; kraftmätning införvanligt hyggligt folk (alltså väljarna) var något helt annat. När den förstaborgerliga regeringen på 44 år trätt till blev tvåstatslösningen officiellsvensk politik. Jag glömmer aldrig glädjen att i oktober 1976 i vårt FN-talskriva in orden om palestiniernas ”rätt att bilda en egen stat som leverfredligt vid sidan av Israel”.

Detta har sedan dess varit Sveriges linje, också under de förnedrande årdå Olof Palme jämställde israeler med nazister samtidigt som han prisadearabiska diktaturer.

Så länge som PLO höll fast vid sin stadga fanns inte mycket utrymmei Israel för tron på en palestinsk stat. Tanken fick överleva som vision.

I början av 1980-talet satt jag på Teddy Kolleks tjänsterum i Jerusalem,där han förblev borgmästare i 28 år. Han var en av de ledande i arbetar-partiet och hängiven hoppet om fredlig samverkan. Vi är många somlängtar tillbaka till Kolleks klokhet: blandningen av tolerans och fasthet.

Naturligtvis frågade jag också Kollek: Vilken lösning ser du?– En demilitariserad palestinsk stat, naturligtvis, och Jerusalem som

huvudstad för två nationer. Men om du skriver att jag sagt det här kom-mer jag att svara att du ljuger!

Så känsligt var ämnet; Kollek ville inte tappa röster i onödan.Frågan förblev avlägsen fram till 1990-talet då PLO:s försvagning

genom Kuwaitkriget och Sovjets upplösning tvingade fram ett dramatisktomtänkande. Arafat erkände Israel. Om Rabin fått leva hade parterna tro-ligen förhandlat om en palestinsk nation redan för ett par år sedan.

Nu har i stället Arafat hotat att 1999 ensidigt utropa en sådan stat somled i en politisk kamp. Vad skulle hända då?

Den frågan ställde jag för två månader sedan till politiker i Israel. Inom

131

1998

oppositionen skyllde man krisen på premiärminister Netanyahus provo-kationer. Arbetarpartiet krävde en ny interimsuppgörelse, ungefär densom senare uppnåtts i Washington. Därefter en snabb övergång till deslutliga förhandlingarna för att hindra en konfrontation om en ny stats-bildning.

Likuds perspektiv är: om Arafat ensidigt utropar sin stat är Oslopro-cessen död. ”Då har vi samma rätt att annektera de områden på Väst-banken som Israel behöver för sin säkerhet.” Föregriper Arafat slutupp-görelsen gäller inte heller interimsbesluten, menar man.

De mer extrema partierna ser en sådan kris som chansen att blockeraOslo och behålla greppet över Västbanken. Däremot är en majoritet avisraeler enligt opinionsmätningar i dag positiv till tanken på en palestinskstat.

I Jeriko satt ministern och en av de palestinska chefsförhandlarna, SaebErekat, och fördömde den israeliska regeringen. Men, sade han till mig:”Jag är mot Arafats idé att ensidigt utropa en egen stat. Det är för riskfylltoch kan leda till krig.”

De senaste veckorna har parterna fått en frist. Konflikter om gräns-dragningar, säkerhetskrav och Jerusalem leder nog snart till nya samman-brott. Det dröjer innan den palestinska staten blir fredens slutsats.

(3/11)

ETT LANDS GEOGRAFI KAN VARA DESS ÖDE

Kanske har Sverige de fredligaste, friaste och mest civiliserade grannarnai världen.

Dem vi gränsar till är alltså Finland, Norge och Danmark. Pålitligademokratier. Ekonomiskt och socialt starkt utvecklade nationer.Hundratusentals vänskapsband är knutna mellan oss. Vi har oerhört lättatt förstå varandra, umgås och komma överens.

Vi har sensationellt goda grannar.Och så den grupp av nationer som också ligger i vårt grannskap men

132


med en bit av Östersjön emellan. Alla är de numera självständiga statermed fria val och fri debatt: Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland –och så Ryssland med dess bräckliga institutioner.

Jämför sen Sverige med det land som i dag för 50 år sen, den 14 maj,utropades till en självständig nation. Säg en enda stat bland Israels gran-nar som vilar på rätten att i fredliga former kritisera och i val avsätta demsom har makten: Partiet, Generalen, Presidenten, Kungafamiljen ellerAyatollorna. Var finns här den fria nationen – från Iran i öster till Algerieti väster, från Syrien norr om Israel till Saudiarabien i söder?

Ge namnet på en enda regim i Israels närhet som vi själva skulle viljavara granne med!

Däremot hittar vi flera av de ruggigaste regeringarna i världen just där.I Amerika har man ett uttryck för dem, ”rogue state” (skurkstater). Deligger alla (utom Nordkorea) i den judiska nationens närhet: Libyen,Syrien, Irak, Iran, Sudan.

Det var aldrig sionismens mening att hamna nära Saddam, Assad ellerKhadaffi; det bara blev så.

Ett lands geografi kan vara dess öde. Om Sverige låg där Israel nu lig-ger – hade vi lyckats bevara vår frihet då? Anta att vi hade haft ettutrymme på någon tusendel av arabstaternas yta, utan råvaror och medytterst lite vatten. Och att vi utsatts för ett halvdussin stora krig och flerahundra terrorattacker.

Hade Sverige då bevarat sina fria val, sina oberoende tidningar och sinasjälvständiga domstolar? Jag gissar att vi hade anpassat oss till omgiv-ningen, blivit en militariserad, auktoritär stat med riksomfattande undan-tagslagar, ständig censur och rättslöshet.

Jag vet inget annat land i världen som skyddat sina fri- och rättigheterunder ett yttre tryck som påminner om Israels. När europeiska länderhamnar i krig brukar de flesta rättigheter urholkas eller avskaffas. Israel ärdet första landet i mänsklighetens historia som bevarat sina friheter trotsde ständiga hoten mot landets överlevnad.

Dessutom: demokratier har aldrig någonsin gått i krig mot varandra.Inte konstigt att Sverige nu bantar sitt försvar.

Men Israel, som inte ser någon demokrati i närheten, har ändå lyckats

133

1998

nå fred med ett par av sina grannar. Samtidigt måste det behålla sitt mili-tära överläge i förhållande till flera diktaturer, där entusiasmen skullesvämma över om de lyckades bomba sönder Tel Aviv eller Haifa.

Vad människor firat och diskuterat de senaste veckorna är något för-underligt. Att Israel lever efter alla dessa år av angrepp och gett ett gotthem åt miljoner människor. Många av dem var en gång förföljda iEuropa, Sovjet eller arabvärlden.

Visst, ockupationen av delar av Västbanken har tärt på landets moralliksom splittringen mellan sekulära och religiösa i själva Israel. Det vihyllar är förvisso inte en regering utan en nation. Regeringar kommer ochgår, landet och folket består.

Att landet består är dock en förenkling. Israels existens är långtifrånsäkrad. Kärnvapen, kemiska laddningar och bakterie- eller virusbomberriskerar nu att spridas till landets mest fanatiska fiender.

Det vi bör sörja är att Israel i dag inte fyller 60 år. Om den judiska sta-ten blivit verklighet 1938 i stället för 1948 – hur många av de sex miljonerjudarna som försvann i Förintelsen hade då blivit räddade? I dag har varjejude på flykt ett land som väntar. I kampen mot antisemitismen är det likaviktigt att slå vakt om Israel som att resa motstånd mot nynazisterna.

Statsminister Göran Persson har därför flera goda skäl när han sam-manfattar Israel. Landet är för honom ”en oumbärlig del av vår världs-bild”.

Israels vardag förenar det triviala med det fundamentala. Dess debattär både förvirrad och storslagen. Israel är ett land som andra och sam-tidigt ett land som inte liknar något annat. Detta är paradoxen: denjudiska nationen förenar sånt som spränger andra länder och genomleverkriser som förintar andra folk.

Att förklara det är knappast möjligt. Att avge vittnesbörd om det ärnödvändigt.

(14/5)

134


USA NONCHALERAR ASIENS DEMOKRATIER

Kinas ledare är entusiastiska efter Clintons resa. De ser besöket som ettinternationellt genombrott för den egna regimen: flera klara fördelar iutbyte mot några hanterbara nackdelar.

Tre andra asiatiska länder är däremot besvikna eller djupt oroade:Japan, Taiwan och Indien. De såg sina positioner försvagas när USA:spresident helt i onödan nonchalerade eller kritiserade dem, medan hanhämningslöst hyllade sina kinesiska värdar.

Alliansen mellan USA och Japan har i ett halvsekel varit den fria värl-dens skydd i Östasien, gett baser och stabilitet åt amerikansk militärnärvaro. Tiotusentals USA-soldater har i sin tur garanterat Sydkoreassjälvständighet sen 1950-talet och underlättat demokratiseringen på 1990-talet.

Samtidigt har Japans industrier byggt världens näst starkaste ekonomi,ungefär fem gånger större än Kinas.

Relationerna mellan Indien och USA har däremot varit bedrövliga ellerproblematiska under lika lång tid. Men sen Sovjetväldet föll sönder hardet funnits stora möjligheter (som Clinton försummat) att nå trovärdigarelationer mellan världens största respektive starkaste demokrati.

Kärnvapenproven i Indien var en smärtsam bekräftelse på att sprid-ningen av nukleära vapen är det största hotet i vår tid. De utgör ocksåsvaret på en annan provokation: Kinas stöd till Pakistans atomprogram.

Men medan Clinton tycks ha förlåtit Peking att man uppmuntrat sprid-ning av kärnvapen har han nu tillsammans med Kinas ledare hårt kritise-rat Indien. Inte konstigt att indiska politiker tolkar Clintons agerande somett strategiskt val: Kina är ofantligt mycket viktigare än Indien.

1996 lyckades Clinton kyla ner ett allvarligt kinesiskt hot mot Taiwan.Robotar regnade i vattnen utanför Taipei, och Kina höll marina amfi-bieövningar i närheten. Två amerikanska hangarfartyg gjorde då klart för ledarna i Peking att ett militärt angrepp mot Taiwan skulle slås till-baka.

Men i Shanghai häromdan gick han kommunisterna till mötes. Förförsta gången uttalade Clinton en omfattande och onyanserad kritik avTaiwans regering och opposition: nej till självständighet för Taiwan, nej

135

1998

till något annat än ett Kina, nej till Taiwans medlemskap i internationellaorganisationer.

Det märkvärdiga med det politiska mönstret här är naturligtvis attvärdlandet är historiens största diktatur, medan de tre asiatiska ländersom presidenten skrämt upp alla är demokratier.

Japan förvandlades till en fri nation under USA:s framgångsrika ocku-pation efter andra världskriget. Därefter har landet skyddat sina demo-kratiska institutioner.

Indien har under nästan hela perioden efter självständigheten 1947styrts genom demokratiska val, fri press och fri debatt. Det har varit rutinför Kinabeundrare (under Mao-åren och senare) att håna indisk demo-krati medan man döljer kinesisk terror. Att Clinton närmat sig den okäns-ligheten är dystert.

Taiwan är den första fullvärdiga demokrati som vuxit fram under 4 000år av kinesisk civilisation. Landet har förenat en snabb ekonomisk utveck-ling med en förbluffande omvandling av samhället.

Från Chiang Kai-sheks diktatur till Lee Teng-huis demokrati – snabbthar man byggt Östasiens troligen mest vitala folkstyre. Att andra fria län-der nu inte sviker Taiwans 22 miljoner medborgare är ett moraliskt kravpå oss alla.

Men Folkrepubliken Kina tycks ha en nästan obetvinglig förmåga attkorrumpera också fria länders regeringar och industriledare.

Inför en hotande ekonomisk kris för Japan föll USA:s president undannär Kinas diktator krävde att Clinton inte skulle besöka Tokyo på väg hemfrån Peking. Efter att Indien genomfört fem kärnvapenprov glömmerVita huset att Kina öppet hotat med att dess atommissiler kan nå LosAngeles.

Eftersom Kina har 60 gånger större befolkning än Taiwan förskjutsockså andra värdeskalor. I Kina uttalar sig USA:s president mot massakrerpå politiska motståndare och för rättssäkerhet och yttrandefrihet. Mennär Clinton beskriver Taiwan tiger han om att detta land numera styrsgenom val och inte våld.

Visst var det utmärkt att Clinton i Peking tog avstånd från dödandet1989 (även om formuleringarna var slappa), att ”debatten” med presiden-

136


ten Jiang Zemin sändes i kinesisk TV (även om få såg programmet, sominte hade annonserats i förväg), att han höll tal om mänskliga rättigheter(även om Clinton snabbt svek sina egna ord genom kritiken mot Taiwan).

Goda relationer USA–Kina kan, i bästa fall, leda till återhållsamhet frånPeking när det gäller spridning av vapen för massförstörelse och till vissliberalisering i det ockuperade Tibet. Utbytet av jurister mellan de tvåländerna kan möjligen öka Kinas förståelse för institutioner som byggerpå lag mer än på godtycke.

Men Clinton tycks tro att osäkra vinster i Kina kan uppnås på bekost-nad av demokratierna i regionen. Han vägrar lära av vårt sekels sorg ochinsikt. Relationer till diktaturer förblir alltid sköra eftersom sådana ländernär som helst kan kasta om sin politik. Samverkan med demokratier ärofta stabil genom att den bygger på legitima regeringar som fått folkligtstöd.

En amerikansk president som glömmer den huvudregeln riskerar attlångsiktigt skada också sitt eget lands intressen.

(14/7)

RIGA HEDRAR JANIS LIPKE

Numera känner alla till Schindler’s List. Få har hört talas om ”Lipke’s List”.Orsaken är en slump. Thomas Keneally, den australiske författaren, såg

något om Schindler, forskade i fallet och skrev en bok om honom. StevenSpielberg läste boken.

Med filmen blev Oscar Schindler – vid sidan av Raoul Wallenberg – denmest kände av dem som räddade judar under andra världskriget.

Det kunde lika gärna ha handlat om Janis Lipke. Låt mig jämförahonom med Wallenberg och Schindler.

Lipke var arbetare i Rigas hamn. På hösten 1941 bevittnade han enpogrom på lettiska judar. Tårarna strömmade över hans ansikte, han höllsin son i handen. Glöm aldrig det här, viskade han till pojken, glöm aldrig.

Sedan ägnade han tre år åt att smuggla ut judar ur gettot, gömma dem

137

1998

på olika ställen i Riga och utanför staden, förse dem med mat och vatten.Vid rykten om razzior bytte han snabbt till säkrare gömställen.

Lipke fick tyskar och lettiska fascister att tro att han nyttjade judiskarbetskraft för att stödja Tredje riket. Han ”lånade” några judar i gettot påmorgonen, gömde en av dem. På kvällen fick en annan av Lipkes med-arbetare dra på sig den gula stjärnan och marschera ihop med judarna såatt kontrollräkningen stämde.

Icke-juden kunde sedan i gettot ta av sig stjärnan och promenera ut.Janis Lipke byggde kamouflerade källare. Han lånade isolerade bond-

gårdar, där judar kunde hållas vid liv. Han hittade familjer som varberedda att under en tid låta ett par judar ta skydd.

”Han var besatt av gömställen”, säger ett vittne.Lipke var ständigt i rörelse, mutade tyska soldater med cigarretter och

vodka. Han var alltid nervös över tänkbara, plötsliga katastrofer. När hantycktes avslöjad blev han iskall, utlöste improviserade scener där hanlurade soldaterna genom att vräka tillmälen över judarna.

Några gånger blev ”hans” judar infångade och skjutna. Lipke självriskerade i varje ögonblick sitt liv, och sin familjs.

När Röda armén besegrade nazisterna i Riga på hösten 1944 gav hanorder om extrem försiktighet. Ty innan tyskarna flydde försökte de spåraupp och skjuta så många flyktingar som möjligt. Flera av judarna på”Lipke’s List” blev då dödade.

Raoul Wallenberg hade starkt stöd från USA och Sverige. Under andrahalvåret 1944 lyckades han i Budapest rädda flera tiotusen judar undan attdeporteras och utrotas.

Oscar Schindler hade fabrik, gott om pengar och var medlem av nazist-partiet. Han nyttjade dessa tillgångar till att hålla minst 1 200 människorvid liv.

Janis Lipke hade inga pengar och ingen ställning. Under tre år byggdehan allt från ingenting. I en fientlig omgivning med mängder av angivareräddade han omkring 50 judar fram till veckorna innan den tyska arméndrevs bort från Lettland.

Det finns inga skäl att mellan dessa tre män gradera mod, medkänsla,fantasi och beslutsamhet. Men för dem som skäms över sina länders för-

138


flutna under kriget utgör Wallenberg, Schindler och Lipke motvikter somkan dämpa slappt prat om svensk, tysk eller lettisk ”nationalkaraktär”.

Den 4 juni 1995 avtäckte vi en minnesplatta över Lipke i Riga, just därgettoporten hade stått. Också några lettiska riksdagsmän talade vid cere-monin. Men inget statsråd infann sig trots inbjudningar.

Vi hade hoppats att detta var början på en Janis Lipke-plats i Lettlandshuvudstad, vilket förre presidenten (Gorbunovs) och andra ledande poli-tiker lovat oss. Inte minst dåvarande vice talman Birkavs var för några årsedan starkt positiv till idén.

Sedan blev Birkavs statsminister; ingenting hände i fallet. När jag träf-fade honom i höstas (då som nu utrikesminister) var han kyligare ochskyllde på stadsfullmäktige i Riga. ”Det här kräver en lång process”, sadeBirkavs nonchalant.

Jag gjorde klart för honom att de överlevande från Förintelsen som borkvar i Lettland – de är numera omkring 80 personer och antalet minskarsnabbt – inte har tid med någon ”lång process”. Och plötsligt i år införpresident Ulmanis resor till New York och Israel blev en gata i gamlagettoområdet omdöpt efter Lipke.

Sedan Lettland befriades 1991 har jag varje år haft samtal i Riga medmakthavare där. Låt Lipke bli en förebild för de unga letter som nu växerupp! Låt barnen någon gång under sin skoltid komma till ett Lipke-monument och lära sig en del om de värden han stod för.

Allt som handlar om Förintelsen i Lettland är ännu ett öppet sår i lan-det. Många letter deltog ju tillsammans med tyskarna i mordmaskineriet.Häromdan avskedades arméchefen för att han gick med i en ceremonimed lettiska veteraner ur Waffen-SS. Efter den senaste bomben mot Rigassynagoga sparkades också polischefen.

Men det fria Lettland borde också förstå att hedra en medborgare somstod på de lidande judarnas sida; närmare 90 000 av dem gick under.

Janis Lipke dog 1987. Jag ser ett fotografi från begravningen. Mängder avsörjande står där, flera av dem hade han själv skyddat mot bödlarna. En äldreman böjer sig ned för att röra vid det hav av blommor som täcker kistan.

(8/4)

139

1998

GENEVER MED P O SUNDMAN

Varför skrev aldrig Per Olof Sundman boken om sin tid som nazist?Åren mellan 1957 och 1967 var viktiga i hans författarskap. Om han då

hade lyckats skildra de behov, idéer och aggressioner som förde honomtill nationalsocialismen hade han gjort sig själv och Sverige en tjänst.

Vi andra hade lärt oss mer om vilka mekanismer och deformationersom kan få en ung människa att tro på Hitler. Sundman själv hade sluppitett liv i lögn – och i rädsla att bli avslöjad.

Nu lyckades han dölja sitt förflutna fram till sin död 1992. Tre år senarerevs slöjan undan i en artikel av Jonas Fogelqvist. I dag vet vi ännu mergenom Per Svenssons tankeväckande bok Frostviken (1998).

”Vem visste att Sundman varit nazist?”Under flera år i riksdagen såg jag Sundman på ganska nära håll. Vi sam-

verkade i kulturfrågor och satt under fem år i den stora, statliga littera-turutredningen. Jag anade aldrig att han hade varit nazist.

Per Svensson skriver att ”nazistjägarna på Arbetaren visste”. ”ArmasSastamoinen hade koll på sådana saker.” Det har författaren KurtSalomonsson berättat för Svensson.

Sastamoinen var den främste ”nazistjägaren” i svensk press. Han skrevmängder av artiklar och ett par böcker i ämnet.

Visste verkligen Sastamoinen att Sundman varit organiserad nazist iNordisk Ungdom? Armas och jag satt i styrelsen för Samfundet Sverige–Israel. Aldrig nämnde han saken för mig. Därför tar jag nu kontakt medKerstin Holm, som jag alltid litat på. Hon var gift med Sastamoinen i 23år, från 1963 till hans död 1986.

Nej, säger Kerstin, detta visste inte Armas. Han nämnde ofta för migvilka personer som varit nazist-anstuckna under kriget, men aldrig någotom Sundman. På ett möte i slutet av 1960-talet träffade de Sundman.Armas sade inget till Kerstin om hans bakgrund.

– Om Armas hade vetat skulle han i Arbetaren ha avslöjat denne för-fattare, riksdagsman och medlem av Svenska Akademien.

Ringer då Lasse Bergström, som var Arbetarens kulturredaktör på 1950-talet och därefter Sundmans förläggare på Norstedts. Bergström försäkraratt inte heller han visste något om Sundman och nazismen (vilket också

140


Per Svensson korrekt uppger), och lägger till:– Om Armas Sastamoinen hade känt till saken skulle han ha ”huggit till

som en kobra”!Naturligtvis delade Sundman sin hemlighet med gamla nazikamrater

från kriget, till exempel fotografen Christer Strömholm och blivanderiksdagsmannen Bertil Rubin. Men i övrigt tycks sanningen ha varit fögaspridd.

Själv hade jag goda relationer med Sundman i tio år. Den ende center-partist jag träffade oftare, och naturligtvis kände långt större värme ochrespekt inför, var Thorbjörn Fälldin.

Dock undrade jag ibland varför den store författaren från Jormlienskrev så illa i riksdagen – motioner och andra inlägg var glanslösa ochnästan tröga. Jag tänkte: han har väl kluvit sitt liv mellan skönlitteraturenoch politiken.

Per Svensson hänvisar till den gamla klyschan om Sundman, ”klok ochklurig”. Ofta undrade jag: består P O:s klokhet i hans förmåga att sägaenkla ting på ett tryggt och charmfullt sätt? Och klurigheten: är den ambi-tionen att ”hamna rätt” och undvika strider där segern inte är given?

Sundman var en man som jag gärna åt lunch med men ogärna höll ihanden när det blåste. Jag trodde att han var präglad av den svenska nor-maliteten: att undvika bråk. Att han varit extremist och lät sin popularitetdölja det förflutna begrep jag inte.

Ett intermezzo grunnade jag länge över. Av någon anledning gjordelitteraturutredningen ett studiebesök i Holland 1971.

En kväll i Amsterdam föreslog den blide och bildade Stellan Arvidsonatt vi skulle äta middag för att testa stans utmärkta genever. Sundman höllmed, under påtaglig entusiasm. Själv trodde jag att genever smakade olja.Vi ska visa att du har fel, lovade Arvidson och Sundman.

Så skedde. De båda veteranerna testade några olika märken, undersakkunniga kommentarer. Med den nyfrälstes iver prövade jag de flaskorsom kollegerna rekommenderade. Glädjen ökade, omdömet sviktade.

Vi råkade hamna i samtal om de totalitära läror som jag skydde sompesten. Men denna trevliga kväll ville jag inte störa Arvidson, min gamlerektor med goda och varma ögon. Genom ordförandeposten i Sverige–

141

1998

DDR fyllde Arvidson högt ställda krav på kommunistiskt medlöperi.I stället kastade jag fram att man ”aldrig kan lita på en gammal nazist”,

eller något liknande. Jag blev överrumplad när Sundman då fick ett raseri-utbrott.

Per begriper inte vad han talar om, meddelade P O. Man ska aldrigdöma människor vars motiv man inte känner. Ungefär så minns jag hansinlägg.

Jag slog tillbaka i upphetsat tonfall; Sundman likaså. Inte förstod jagvarför han hamnade i försvarsposition i en diskussion om nationalsocia-lismen.

Ibland tänkte jag på geneverkvällen i Amsterdam men blev inte klok påvad som hade hänt. Först 1995 var det uppenbart: Sundman hade talat omsig själv.

(24/6)

142


1999

MIDDAG MED EGON LANSKY

Första gången sågs vi för snart 30 år sen, satt på golvet och drack besktrödvin på en fest hos författaren Svante Foerster. Egon Lansky hade flyttPrag efter ockupationen i augusti 1968.

Först kom han till Malmö. Skrev sen in sig vid Lunds universitet, somjust drabbats av det galna kvartsseklet. På sociologiska institutionen fickhan veta att kommunismen var det framtida paradiset. Lansky stod inteut och övergick till statskunskapen, där folk var demokrater.

I Sverige blev han journalist, skrev i tidningar i flera länder och blev1976 svensk medborgare. Lansky har lätt att få vänner – Foerster ochAlvar Alsterdal var de socialdemokrater han älskade.

Men i riksdagsvalen röstade han på moderaterna (som han ansågbekämpade kommunisterna med störst beslutsamhet) och i kommunal-valen på folkpartiet (”trevliga människor men partiet är sämre”).

Lanskys språkkunskaper är stora och på 1980-talet var han en av BBC:sexperter på Östeuropa. Ett par år senare blev han chef för tjeckoslova-kiska avdelningen på Radio Free Europe. Kväll efter kväll sände han frånMünchen ocensurerade nyheter till sitt förtryckta hemland.

Hans radioröst blev ett begrepp i Prag och Bratislava. Lanskys repor-tage från Berlinmuren 1989 då den revs är legendariska. Ständigt var hanpå rätt plats i rätt ögonblick.

Det har han fortsatt med och återvände till Prag. Jag minns hur han för-bannade regeringschefen Klaus ekonomiska politik. Snart var han råd-givare till socialdemokraternas ledare Milos Zeman. Blev talesman förpartiet, och senator, när det ökade från 6 procent till över 30.

143

Efter Klaus nederlag för ett halvår sen utsågs Lansky till vice premiär-minister med övergripande ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken.Stolt berättar han för sina väljare att han bär både tjeckiskt och svensktpass.

När jag häromdan ville försvinna från min egen 60-årsdag ringde jagEgon. Kan jag komma ner till dig på fredag? Visst, svarade han, jag tar digförst till budgetdebatten i parlamentet och bjuder sen på furstlig middag.

För några år sen var Lansky min guide i det forna koncentrationslägretTheresienstadt. Nu ger han mig detaljer om sin barndom som jude iSlovakien. De första sex åren var harmoniska; sen kom den onda flod-vågen.

Slovakiska fascister tvingade honom att bli medlem i Hitlerjugend. När de fick veta att han var jude rev de av åttaåringen hans insignier införalla på skolgården. ”Jag blev obligatoriskt inskriven och obligatoriskt ut-kastad”, säger Egon i dag.

Dödsdömd räddades han av katolska bönder, som döpte honom till”Theodor”. Sen flydde han med mamman och systern till partisaner iskogarna. Hans far hade gett sig av till England och kriget.

Egon lärde sig att lura tyska schäfrar när de spårade upp flyende. Mentill slut blev han infångad av SS och sändes till Auschwitz. Det var en”familjetransport”, alltså godsvagnar packade med barn, kvinnor ochgamla.

De skulle genast föras till gaskammaren men fick vänta på rampen iAuschwitz i tre dygn. Röda armén närmade sig, tyskarna förstördekrematorier. Till sist vände tåget söderut och kom till Theresienstadt påjulafton 1944. Där befriades Lansky på våren 1945.

Tyfusepidemier tvingade då fram en karantän av lägret. När pappanfrån västfronten letade efter sin familj kände han först inte igen mig, sägerEgon, jag var ”den stinkande lilla slusken”.

Eftersom pappan var antikommunist blev också Egon övervakad efterPragkuppen 1948. Han vägrades plats på universitetet. Till slut bildadehan en frihetsgrupp, som slogs sönder av Bresjnevs trupper och angivare.

Vice statsministern, som överlevt SS och Sovjet, berättar i dag öppetom Tjeckoslovakiens svårigheter. Ekonomin har gått bakåt, arbetslös-

144


heten ökar. Och landet är, påstår Lansky, en ”klen demokrati på svagaben”. Nyhetsartiklarna i tjeckisk press är i regel våldsam och vulgärhögeragitation. Men inträdet i Nato stärker Tjeckien; EU-anslutningendröjer några år.

Ett av hans projekt är att övertyga näringslivet i de nordiska ländernaatt investera i Tjeckien som har förmånliga skatter och lagar, väl utbildadarbetskraft och låga löner. Lansky vill knyta sitt land till demokratierna inorr.

I februari kommer han åter till Stockholm för att lägga fram sina visio-ner. Lansky är den enda kloka människa jag träffat, som hävdar att hanbeundrar Lena Hjelm-Wallén.

När vi efter midnatt kramar om varandra, inte helt nyktra, säger Egonplötsligt att ”jag hoppas att vi till slut möts i helvetet”. Varför det? undrarjag.

– Vi måste ju träffa Foerster och Alsterdal igen, svarar Lansky. De tyck-er säkert att himlen är så trist att de redan gett sig av till det andra stället!

(22/1)

DE FLESTA BÄR PÅ ”DUBBLA LOJALITETER”

Här i Tyskland varnar de konservativa för ”dubbla lojaliteter”. Mängderav invandrare, ofta födda i Berlin eller Hamburg, förvägras medborgar-skap. Andra har bott och arbetat i sitt nya hemland i 20 år; de får ändå intebli tyskar.

Fortfarande bygger medborgarlagen på ”blodet” och ”förfäderna”.Regeringen Schröder vill nu bryta denna usla tyska tradition och ge ettpar miljoner invandrare rätten att rösta och få tyska pass.

Men tänk om vissa behåller också sina gamla pass för att underlättakontakterna med släkten i Turkiet! Är de då ”tyskar” på riktigt, undrarCDU-CSU i en hätsk agitation. Vi vill inte ha medborgare med ”dubblalojaliteter”, är oppositionens uttalade varning.

Hur många nationella lojaliteter har jag själv? Om Norge drabbas av en

145

1999

svår olycka känner jag mig ungefär lika nedstämd som när katastrofendrabbar Göteborg. Att Finland vänt sin tidigare ekonomiska kris till någotsom liknar nordiskt ledarskap gör mig nästan lika uppmuntrad som omsamma underverk skulle inträffa i mitt eget land.

Må så vara, säger någon, den skandinaviska eller nordiska gemenska-pen är speciell, kanske unik. Men med länder långt borta kan vi intekänna samma lojalitet som med Sverige.

Jag talar bara för mig själv när jag avvisar påståendet. Om DagensNyheter rymmer nyheter om både Taiwan och Sverige kastar jag mig förstöver bulletinen från östra Asien, läser sen inrikesrapporten. Förhand-lingarna i försvarsfrågan i Stockholm gör mig långt mindre bekymrad änom ledarna i Taipei skulle tvingas skära ner sitt flygvapen.

Skälet är den gripenhet jag upplever inför en nation som nu förvand-lats till den första kinesiska demokratin någonsin. Samtidigt är detta landhotat av den största diktaturen i historien. Jag var mer upprörd när robo-tar från folkrepubliken Kina regnade ner i vattnen utanför Taipei än nären sovjetisk ubåt med kärnvapen gick på grund i Blekinge.

Dubbla lojaliteter med Sverige och Taiwan är lika naturliga som attdenna dubbelhet inte alls gör mig till en sämre sorts svensk. Tänkandemänniskor i dag kan sällan fyllas av enbart närheten till ”fosterlandet”.Också ideologiska, känslomässiga och historiska erfarenheter spelar enroll, som kan vara lika viktig som det egna medborgarskapet.

Lojaliteten med ett annat land gör sig påmind inte minst när det landetskämmer ut sig. Det senaste året har två nationer, som betyder ofantligtmycket för mig, visat en ansvarslöshet som både är farlig och över-raskande. Jag tänker på Israel och USA.

Netanyahu har nu bekänt färg. Förr kunde vi vagt hoppas att den nyepremiärministerns brist på erfarenhet snart skulle vara avhjälpt, att handolde sina ambitioner att föra landet till fred och säkerhet även när hand-lingar och retorik präglades av arrogans och lättsinne. Också vi somibland träffat honom frågade ”vem är Netanyahu”? Sen formulerade vibåde farhågor och förhoppningar.

I dag vet vi att den israeliska politikens snabba demoralisering är enföljd av regeringschefens brist på karaktär. Han ljuger hämningslöst, inte

146


minst för ”de egna”. Avtal med honom blåser bort vid första vindpust.Hans personliga maktvilja går före de principer som israelisk demokratihar byggt på. Flera av mina mest trovärdiga vänner i landet menar att ompremiärministern blir omvald är rättssamhället i fara.

För egen del är jag mer plågad av tankar kring det israeliska nyvalet den13 maj än av det svenska valet förra året. Israel är ju ett land med mycketstörre problem än Sverige: nationen kan gå under i krig. Uppenbart är attmina lojaliteter med Sverige och Israel är ”dubbla”.

Spektaklet i USA är av annat slag. Demokratin där överlever naturligt-vis riksrätten mot Clinton. Men Amerika har permanenta förpliktelserlångt utanför det egna landet. En rad fria nationer bygger sin säkerhet påallianser med USA. Dessutom vet vi att supermaktens ekonomiska, poli-tiska och militära resurser kommer att nyttjas för att motstå skurkstatersom söker skaffa sig vapen för massförstörelse – den största faran i vår tid.

Men majoritetspartiet i USA:s kongress har låtit sitt land förlamas av ensexskandal, som i inget annat avseende skadat Amerikas politik.Republikanernas hat mot Clinton går före landets intressen och löften tillallierade.

Senatsledaren Lott motsatte sig bombningarna av Saddams vapen-fabriker och kaserner med hänvisning till Monica Lewinsky. Så urgröpt ärnu partiets ansvarskänsla. Historiker kommer i åratal att grubbla övervarför några snaskiga trivialiteter i Clintons privatliv fick överskuggaAmerikas förpliktelser mot omvärlden.

När CNN låter oss bevittna ännu en pikant direktsändning frånWashington blir jag mer bekymrad över USA än över storföretagensströmhopp ut ur Sverige. Dubbla lojaliteter, förvisso. Ändå har jag enbartsvenskt pass – Tysklands konservativa skulle alltså inte förstå mig. De troratt solidaritet med något eller någon främst bygger på födelseort, släkt,språk, kulturbakgrund och officiell resehandling.

Själv tror jag att enbart dumbommar eller fanatiker numera bärs av enenda nationell lojalitet.

(3/2)

147

1999

KAN TYSKLAND BLI ETT NORMALT LAND?

Tyskland under det senaste halvseklet förknippas med tre namn: Bonn,Berlin och Bryssel. Den ideologiska tolkningen av de städerna kan avgöravår bild av Europas största land.

Bonn står för demokratin, västlig samverkan och nystarten efter dennazistiska fasan. Med denna huvudstad blev Tyskland ett av världens ri-kaste länder och en uttalad välfärdsstat.

Naturligtvis är ”Bonnrepubliken” den lyckligaste tiden i tysk historia. Förbluf-fande snabb övergång till ett civilt och fritt samhälle. Starka demokratiska par-tier och svaga extremister. ”Undret” när ekonomin tog fart på 1950-talet. Lojali-teten med Nato när kommunismen först hölls tillbaka och till slut besegrades.

När förbundskansler Schröder proklamerade ”Berlinrepubliken” vardet svårt för honom att beskriva skillnaden. Visst, Tyskland är enat, mendet skedde för snart tio år sen. Den nya huvudstaden är landets historiskacentrum; den historien får grannarna att frysa av förfäran. Berlin ligger sålångt österut att den kan tjänstgöra som en sorts mittpunkt i det nyaEuropa – betyder det att Tysklands band med väst tunnas ut?

Inte alls, är det halvofficiella svaret, i framtidens Europa är nästan allaländer medlemmar av Nato och EU. Dessa organisationer råkar bådaledas från Belgien. Oavsett regering i Berlin kommer en mycket stor delav makten, också över Tyskland, att ligga i ”Brysselrepubliken”.

Den synen på Tyskland är idyllisk. Berlinrepubliken handlar inte baraom symboliken i geografiska förskjutningar av den federala förvaltning-en. Det finns ett annat namn som ställer de laddade frågorna om vad detnya Tyskland står för.

Det namnet är Auschwitz.På 1960-talet skrev jag i Expressen om en tysk valrörelse och kände stort

obehag över att vistas i landet. Varje gång jag mötte en okänd manomkring (eller över) femtio års ålder ryckte jag till. Vad gjorde han underkriget? Var han medlem av nazistpartiet? Blev han offer eller mördare?Räddade eller slaktade han judar? Därför undvek jag att resa till Tysklandunder trettio år. Nödvändiga besök skulle vara korta.

Många av mina vänner i Israel var mer kompromisslösa. Jag sätteraldrig min fot i Tyskland, sade de, det är bödlarnas landskap.

148


Min egen hållning var långt mer splittrad. När jag som politiker taladeom Västtyskland var det i regel med viss beundran. Landet blev den meststabila demokratin bland de stora staterna på kontinenten. Samtidigt gjor-de det mer än någon annan nation för att blottlägga sitt förflutna och lärade unga att hemskheterna förblir en skam.

Och Bonnregeringens ständiga stöd åt västs ekonomiska och militäraintressen var en förutsättning för effektivt motstånd mot den nya totali-tära supermakten, Sovjetunionen.

Det blev ohållbart att leva i denna stämning: undvika Tyskland ochhylla stora delar av dess politik. De gamla nazisterna dog ut. Ett par nyagenerationer frigjorde sig från det arv som landet bar på. ”Frigjorde sig”– inte alls i den meningen att de avvisade det ansvar för framtiden somtidigare brott alltid lägger på ett land. De befriade sig genom att bekräftaatt det nya Tyskland stod för något dramatiskt annorlunda.

Så när professor Wolf Lepenies bjöd in mig att skriva, forska och före-läsa vid Wissenschaftskolleg zu Berlin (där han är rektor) var svaret givet.Äntligen fick jag chansen att i lugn och ro på tysk mark studera denbesynnerliga stormakt som fostrat Goethe, Beethoven och Thomas Mannmen också Hitler och Himmler.

Efter åtta underbara månader i Berlin är jag långt mer imponerad avmen fortfarande oroad över Tyskland. Det sägs att landet nu ska bli ”nor-malt”. Men kan man ”normalisera” en nation med en extremt ond ochonormal historia? Nej, Tyskland ska inte förtränga sitt förflutna, svararman. Tvärtom, minnet av nazismen lever vidare som en ständig förplik-telse att bekämpa det som Tredje riket stod för. Förbundsdagen beslöt junyligen att mitt i Berlin bygga en väldig minnesplats över de sex miljonermördade judarna.

Gott så. Undervisning, läroböcker, lagstiftning och opinionsbildningom nynazism och antisemitism är mer långtgående här än i något annatland. Anta att Radio Islam hade startat sin antijudiska hets i Berlin i stäl-let för Stockholm! Den nästan djuriska okunnighet om nazismens teser,som svenska politiker och journalister visade i slutet av 1980-talet, hadevarit otänkbar i Tyskland. Här hade radiostationen troligen stängtssamma natt som den öppnades.

149

1999

Visst finns mindre smickrande bilder. ”Det är cool att vara högerextre-mist”, tycker många unga i Tysklands östra delar. I bästa fall ger de enbartuttryck för hemlöshet i det välmående land där forna DDR-områden oftaskiljer ut sig genom hög arbetslöshet och dålig utbildning. Finns här ocksåen nationalistisk lockelse som snabbt kan spridas?

Ändå är det delvis andra perspektiv som får en betraktare att bli opti-mist eller pessimist om Berlinrepubliken. Min nästa kolumn ställerfrågan: i vilken anda kommer Tyskland att utöva sin växande makt i detnya Europa?

(21/7)

TYSKLAND LEVER UPP TILL SIN MAKT

Det klokaste om Tyskland sägs ofta av utländska forskare. ”Förnekadmakt är inte makt som blir upplöst – det är makt som nyttjas oansvarigt.”Så lyder en nyckelmening i The German Predicament (1997), en bok av debåda amerikanska statsvetarna Andrei Markovits och Simon Reich.

Deras tanke är enkel och övertygande. Det nya Tyskland har längevarit det rikaste landet i Europa. Med enandet har det också blivit konti-nentens dominerande nation. Men Tyskland har ett traumatiskt förhål-lande till sin egen makt.

För sextio år sen förvandlade det tyska riket sin makt till galenskap ochkatastrof. Därför kom Bonnrepublikens ledare att se på Makten som enbörda. Aldrig mer får tyskar tvinga sig på andra européer och formagrannländer efter egna mardrömmar.

Det blev självklart för Adenauer, Brandt, Schmidt och Kohl att förenasitt handlande med de andra demokratierna. De kom att underordna sigvästs intressen, tolkade av ”stormakterna” (alltså av USA, Frankrike ochEngland).

Denna blygsel inför makten duger inte längre, det är Markovits ochReichs utgångspunkt. I dag väntar nästan alla Europas länder på signalerfrån Berlin. Om vår världsdels största och starkaste nation, mitt i Europa

150


och med åtta grannar, då ställer sig utanför sitt eget inflytande är detansvarslöst. Den tyska tyngden finns där i alla fall. Att dölja den betyderinte att den upphör att existera.

När blygheten släpper – hur kommer Tyskland då att bruka sin makt?Denna avgörande fråga belyser Markovits–Reich genom att beskriva huroptimister och pessimister besvarar den.

Optimisterna menar att det kollektiva minnet av Tredje riket är såöverväldigande att det har vaccinerat Tyskland mot att använda sin maktpå ett arrogant sätt. Också dagens tyskar är brända av Hitlertidens elän-den.

Tyska intressen främjas aldrig av att rubba en europeisk balans somfungerar väl. Även om tyskarna snart nyttjar sitt inflytande friare än förrkommer de inte att hota sina grannar. Landet är starkt förankrat i bådedemokratin och den europeiska integrationen. De ledande politikernastår emot frestelsen till utrikespolitiska äventyrligheter. Opinionsmät-ningar visar att inte heller den folkliga nationalismen i Berlinrepublikenär oroande stor.

Den preussiska, halvt feodala godsägarklassen har försvunnit och er-satts av stora och starka företag. Näringslivet avskyr tanken på bristandestabilitet, lättsinniga utspel och isolering från Europas fria länder ochandra viktiga marknader.

Pessimisterna tolkar Bonnrepublikens framgångar på ett annat sätt. Deeuropeiska institutionerna har alltid tjänat tyska intressen, säger de, bådede ekonomiska och politiska. Och med Sovjets sammanbrott och dettyska enandet är Berlinrepublikens makt formidabel.

Tyskland har därmed återfått sin suveränitet, och kan uppträda som en”normal” nation. Men ”normaliteten” betyder också att man frigör sigfrån nazismen som övergripande minne och hämning. Det nya Tysklandkommer att lossa viktiga band till väst.

Naturligtvis återknyter man inte till Tredje rikets vanvett, däremot tilläldre tyska traditioner. Pessimisterna ser det tyska ”förvästligandet” somytligt och tillfälligt. Berlinrepubliken närmar sig troligen det gamla Tysk-lands ”speciella relationer” med öst, inte minst med Ryssland.

Tyskland blir därför en ofta opålitlig medlem av Nato och EU, menar

151

1999

de misstrogna. Neutralismen är en frestande tredje väg. Utspel riktademot både väst och öst kan markera en ny syn på öppen maktutövning.

Jag bedömer Tyskland med både huvudet och magen, säger AndreiMarkovits, 51, när jag undrar om han själv är optimist eller pessimist omTyskland. Andrei Markovits är professor i statskunskap vid Michigan-universitetet i Ann Arbor, specialist på den tyska vänstern och De gröna.Universitet i Tyskland bjuder ständigt in honom. Vi har umgåtts dagligeni ett drygt halvår vid Wissenschaftskolleg zu Berlin.

”Som jude känner jag alltid oro för Tyskland; som statsvetare har jagett starkt förtroende för landets demokrati.”

Markovits växte upp i Rumänien med tyska som huvudspråk, hansföräldrar hade överlevt Förintelsen. Familjen utvandrade till USA 1958.Och han medger: styrkan i den tyska demokratin har ännu inte testats påallvar.

Prövningen vore en allvarlig ekonomisk kris med kraftigt ökad arbets-löshet och sänkt levnadsstandard. Då får vi se hur djupt förankrat Tysk-land är i västliga värderingar.

Just det scenariot skiljer optimisten från pessimisten, menar Markovits.Optimisten pekar på dagens starka, tyska demokrati, som bygger på etthalvsekel av oerhört goda erfarenheter. Pessimisten svarar att denna fri-het har införts uppifrån, av västliga ockupanter efter kriget. AndreiMarkovits anser att just här avslöjar pessimisterna sin svaghet: de utgårfrån sekelgamla perspektiv på historien men tror inte att den politiskakulturen i ett land kan ändras av genomgripande upplevelser.

”Det vore lättsinnigt att vifta bort Bonnrepubliken som en tillfällig,liberal avvikelse i tysk historia.”

Denna lyckliga period har, tror professor Markovits, i grunden föränd-rat Tysklands bild av sig självt.

(22/7)

152


MANKELL TIGER OM FOLKMORDET

Årets mest enfaldiga uttalande i Sverige är nog redan gjort, trots att trekvartal återstår av 1999. Henning Mankell påstår i Expressen (31/3 1999)att Herbert Tingsten, om han levt, skulle ha undertecknat förra veckansprotest mot Natos bombningar av serbiska militära mål.

Detta upprop undertecknades av 178 ”kulturarbetare”, främst ett antalav den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner. Mankell, somskriver goda deckare och usla artiklar, var en av dem.

Det kollektiva inlägget hade inte ett enda ord av kritik mot Milosevicoch det folkmord som han utlöst i Kosovo. Därmed bekräftar de 178 attde förenar okunnighet med okänslighet på ett förfärande sätt.

Mankells alibi är alltså att också Tingsten ”säkert skrivit under” dettavanärans dokument. Jag tror mig veta något om Tingsten, har läst allahans 50 böcker och ett par tusen av hans artiklar, många av dem fleragånger. Tingsten-antologin Tyranniet begär förtroende, som jag gav ut 1992,bröt de tjugo år av tystnad som vänstern påbjudit om hans livsverk.

Nu tycks i stället Tingsten vara så levande att han kan användas för vadsom helst, också för idéer som han avskydde.

Några elementära fakta. Som chefredaktör för Dagens Nyheter drevTingsten kampanj för svenskt inträde i Nato, liksom mot diktatorer avolika politisk färg. Han varnade ständigt för nazister, fascister, kommu-nister, fanatiska nationalister, apartheid, militärregimer och andra aukto-ritära eller totalitära regimer.

En av Tingstens teser var vikten av att ideologiskt och militärt stå emotangrepp och terror. Om en diktator tillåts begå masslakt utan att demo-kratier ingriper kommer det att uppmuntra mördarna och cementeradiktaturerna. Europas fria nationer måste i samverkan med USA stå enigai sitt motstånd.

Tingsten var en av de första i Sverige som på trettiotalet varnade för de nazistiska idéer, som kunde leda till massmord. Som DN-chef blevhan den främste i landet att ständigt begära vaksamhet, samverkan mel-lan demokratier och militär beredskap i väst inför det kommunistiskahotet.

Hade Tingsten upplevt nittiotalets kaos i forna Jugoslavien hade han

153

1999

självfallet förbannat före detta kommunistpampar, som omskolat sig tillnationalistiska hetsare, alltså främst Milosevic. Hans förakt för de 178:supprop, som inte ens noterar serbernas mördande av civila i Kosovo, hadevarit gränslöst.

Henning Mankell och Herbert Tingsten spelar ju inte i samma divi-sion. Den ene är en politisk stolle, den andre var Sveriges främste publi-cist. Men viktigare är att Tingsten stod för en mycket tydlig livshållning,som långt efter hans död kan ge vägledning i utrikespolitiska kriser. Vikan i dag med säkerhet säga hur han skulle ha reagerat på terrorn iKosovo: krävt väpnat motstånd mot folkmordet.

En annan av Tingstens egenskaper var att inte kritiklöst hylla det land, eller den grupp av länder, som han i princip stödde. Också här kanhan lära oss åtskilligt. Flera plågsamma frågor om Nato måste ställas idag.

Varför har västmakterna dröjt så länge med att upprätta luftbroar medförnödenheter, som snabbt kan sättas in till stöd för de flyende? Nato ochEU har låtit kosovoalbaner mötas med slapphet (eller grymhet) vid grän-serna till Albanien, Makedonien och Montenegro. Är förklaringen denuppenbara brist på politisk ledning som i dag präglar Europa? EnbartTony Blair tycks vara tillräckligt klok, handlingskraftig och vältalig för attse farorna och förklara dem för miljoner människor.

En annan typ av frågor gäller luftkriget. De flesta förstår att ett på-gående folkmord inte genast kan hejdas genom angrepp mot militära målenbart med flygplan och kryssningsrobotar. Också om Nato nu slår utSerbiens luftförsvar, flygvapen och stridsvagnar kan Milosevics armé-enheter fullfölja dödandet med lätta vapen.

Varför har då Nato inte ens planerat för marktrupper? Genom attoffentligt utesluta arméinsatser gav väst fritt fram för serbiska mordför-band. En samordnad insats mellan kraftfulla luftangrepp (som vi sett) ochvissa pansarinsatser (som vi förgäves väntat på) hade räddat mängder avmänniskoliv.

Detta belyser villkoren när demokratier går i krig. Det tar lång tidinnan de ingriper, eftersom opinioner måste övertygas och förhandlingarföras långt efter att de i praktiken brutit samman.

154


En annan ”svaghet” är att fria stater i det längsta undviker att utsättasina soldater för stora risker. Därav motviljan att sätta in marktrupper.Tyranner känner inga sådana hämningar. De offrar gärna tusentals liv föratt värna den egna makten.

Men ingen av de här kritiska frågorna blir en ursäkt för det upprop,som fördömde Nato och teg om slaktarna. Att vara ”en av de 178” blirden skam som de får bära med sig genom livet.

(6/4)

”GASKAMMARKLIMAT” KRÄNKER DEBATTEN

Visst har också statsråd rätt att vara uttröttade och säga dumheter omNorge, vilka de dan efter ber om ursäkt för. Ända sen jag själv satt i reger-ingen och hade skoj på några trivsamt blöta middagar med dåvarandefackbasen Björn Rosengren har jag gillat den mannen. Hellre Rosengrensgamängartade brist på disciplin än Bosse Ringholms själlöst sammanbitnahårdhet; om man nu måste välja.

Och troligen är Norge det mest nationalistiska landet i Skandinavien.Det var väl därför som en majoritet röstade nej till EU. Liknande norskmisstänksamhet mot främlingar har vi sett i landets syn på invandring,även om den tendensen har mildrats på senare år.

Dock har jag grunnat på hur en människa – statsråd eller plåtslagare,utvilad eller dödstrött, helnykter eller bakfull – kan komma ens i när-heten av formuleringen att Norge är ”den sista Sovjetstaten”. Vet inteRosengren att Norge blev en parlamentarisk demokrati redan på 1880-talet, årtionden före Sverige? Norrmännen plågade heller aldrig sig självaeller omvärlden med ett adelsvälde av svensk typ. Det klokaste beslutsom vårt land fattat under hela 1900-talet var att låta Norge befria sig frånoss utan krig.

Dessutom undrar jag om Rosengren har hört talas om att Norge vardet enda landet i Norden, som militärt bekämpade Hitler-Tyskland.Trehundratusen tyska soldater tvingades upp i Skandinavien, inte som

155

1999

följd av den svenska flatheten men för att slå ner det norska motståndet.Det var en betydande insats i kampen mot nazismen.

Några år senare var det Norge som avvisade Erlanders ansvarslösatanke om ett nordiskt försvarsförbund. I motsats till Sverige begrep reger-ingen i Oslo att demokratierna – Västeuropa och USA gemensamt –måste hålla samman i Nato för att stå emot Stalinväldet. Att norraAtlanten kunde skyddas så effektivt under det kalla kriget var i storutsträckning Norges förtjänst.

Min häpnad gäller alltså att en svensk politiker kan kalla just Norge för”den sista Sovjetstaten”. Det är så tydligt att norrmännen gjorde ofantligtmycket mer än svenskarna för att skydda fria nationer från att bli justSovjetstater.

Rosengren fullföljer här en trist polemisk tradition. Gång på gång servi hur slappa skribenter i Sverige beskjuter sina motståndare med ord,som förknippas med vår tids värsta tragedier. Sånt är naturligt när debat-ten handlar om diktaturerna och deras läror. Det blir absurt när den gällertill exempel ekonomiska avvägningar.

Maria-Pia Boëthius angriper kapitalismen och jämför dess verkningarmed Pol Pots massmord (DN 5/2 1995). Det internationella kapitalet”rullar in i alla länder” som när de röda khmerernas stridsvagnar våldtogPhnom Penh; ”något fruktansvärt håller på att hända”.

Före detta kommunisten Johan Lönnroth vill varna för EMU och likställer projektet med Det stora språnget i Kina. ”I stället för med Maos lilla röda viftar EMU-fundamentalisterna med Maastrichtavtalet”(DN 8/4 1997). (Under Det stora språnget mördades omkring 10 miljonerkineser, och minst 35 miljoner hungrade ihjäl i historiens största svält-katastrof ).

Riksdagsman Sten Andersson (m) har kritiserats av partiets ungdoms-förbund för sin syn på invandringen till Sverige. Andersson svarar medpåståendet att Muf agerar ”som Stalin, Mao och Hitler” (DN 9/5 1997).Samma år påstår biskop Claes-Bertil Ytterberg, gång på gång, att profes-sor Bo Södersten legitimerar värderingar ”som står nazismen nära” (DN22/12 1997).

För tre år sen avskedades Mona Hillman-Pinheiro som förbundssekre-

156


terare i ABF. ”Det har känts som en häxprocess i ett stalinistiskt Sovjet-unionen”, meddelar hon Aftonbladet (10/10 1996).

Och dåvarande rektorn för Uppsala universitet, Stig Strömholm, villbeskriva den akademiska vänsteropportunismen efter 1968. Han kallarden för ”ett andligt gaskammarklimat” (Smedjan nr 1 1993). Jag har själv iböcker analyserat groteska föreställningar från den perioden. Men attpåstå att extremism i en demokrati skapar ett ”gaskammarklimat” ärnågot helt annat.

Strömholm nyttjar alltså den bild, som beskriver historiens största för-brytelse, för att belysa en dyster era i ett land med fria val och fri press.

Faran med sådan vulgarisering av det offentliga samtalet är framför alltatt man trivialiserar katastroferna. Ty om ett antal marxistiska stollar påsvenska universitet för tanken till nazismens gaskammare – hur ska vi dåfå folk att förstå det oerhörda i Förintelsen?

Om åsikter för och emot kapitalismen leder till paralleller med de rödakhmererna – vilka omdömen ska vi då använda när en regim åter för-vandlar sitt land till ett dödsläger?

Och om en teleförhandling med en av världens mest pålitliga demokra-tier lockar ett statsråd att jämföra motparten med historiens största mord-maskin – finns det sen några ord kvar om vargen verkligen kommer?

Risken är alltså att vi dels förstör språket, dels förvandlar seklets fasortill något nästan harmlöst. Men Stalin, Mao, Hitler och Pol Pot är ingametaforer.

Att bruka deras namn och regimer som slagträn i små eller halvstoradebatter är ytterst att skända deras offer.

(7/10)

MÅTTE ISRAEL BLI SOM MELCHIOR

Det klagas i många nationer över att ”de bästa” inte längre går till politi-ken. De söker sig i stället till näringslivet, universiteten, journalistikeneller (i USA) till de stora stiftelserna och advokatfirmorna. Trälandet i

157

1999

parti och parlament är alltför trist och otacksamt för att locka begåvning-arna.

Följderna ser vi i en dramatisk ökning av misstroendet mot de folkval-da och i den pinsamma kvalitetssänkningen av riksdagsgrupper i ett antalländer. Dessutom blir det allt svårare att hitta statsråd, som är mer änhabila. Samtidigt som de fria länderna blivit allt fler kan vi alltså drabbasav demokratins kris på annat sätt: bristen på bildning, talang och karaktärhos dem som ska bära upp det politiska systemet.

Att det inte behöver bli så är innebörden av en färsk nyhet frånJerusalem. Norges överrabbin Michael Melchior, partiledare för Meimad,har blivit statsråd i Baraks nya regering och är nu ansvarig för kontakternamed diasporan ( judarna utanför Israel) och för arbetet mot antisemitis-men.

Melchiors huvuduppdrag i regeringen blir att lösa eller dämpa konflik-terna mellan religiösa och sekulära judar i själva Israel. Han ska också för-bättra relationerna till ett antal minoriteter, bland annat invandrarna frånRyssland och Etiopien liksom till araberna i landet.

En varning till läsarna: denna kolumn är ett vänporträtt. Under drygtfemton år har Michael Melchior varit den person utanför Sverige somstått mig närmast. Under långa perioder har vi talat med varandra på tele-fon kanske var femte dag, och ofta mötts i Oslo eller Jerusalem.

På 1980-talet tjatade jag ständigt på Michael att han skulle gå in i israe-lisk politik. Det var uppenbart att Arbetarpartiet måste förnyas och attden fördjupade klyftan mellan ultra-ortodoxa och icke-religiösa kundeutvecklas till ett hot mot Israels sammanhållning.

Men Melchior ville förbli ortodox rabbin på heltid. Sen drabbadesIsrael av två tragedier. Mordet på Rabin visade hur hatet förgiftat delar avisraelisk opinion. Åren med Netanyahu bekräftade förfallet. Plötsligt vardet premiärministern själv som spelade ut grupper mot varandra ochsamtidigt sköt fredsprocessen i sank.

Stegvis tog då Melchior över partiet Meimad, som ännu inte hade lyck-ats få ett enda mandat i Knesset. Meimad rymmer främst religiösa judar,som arbetar för fred och tolerans. Han drev igenom samgåendet medArbetarpartiet och Gesher; de tre partierna gick i år till val under namnet

158


”One Israel”. Han ledde arbetet på ett utförligt förslag till ny historiskkompromiss om religionens roll i den judiska staten.

Hans främsta mål före valet var att få så många religiösa som möjligtatt rösta på Barak som premiärminister. Samtidigt blev Melchior självriksdagsman. Därefter bestämde Meimad att Melchior också skulle tapartiets plats i regeringen.

Och i en dryg månad satt han vid Baraks sida i förhandlingarna om denkoalition, som nu har 75 platser av 120 i Knesset.

Släkten Melchior, som kom till Danmark på 1700-talet, har produceratfler rabbiner än någon annan skandinavisk familj. Michaels farfar Marcusvar rabbin under den nazistiska ockupationen och spelade en stor roll närde danska judarna räddades. Pappa Bent var överrabbin fram till pensio-neringen nyligen.

Och Michael, nu 45 år, blev överrabbin i Norge på 1980-talet. Hälftenav judarna där hade mördats av Hitler-Tyskland. Melchior blev andlig ochpolitisk ledare för drygt tusen människor. Denna lilla församling har hangett nytt liv och självförtroende.

I Oslo känner han personligen nästan alla ledande politiker och jour-nalister, dyker ständigt upp i norsk press, radio och TV. Vänner har han ialla de senaste norska regeringarna. Ibland blir han utsedd till talesmanför en rad etniska och religiösa minoriteter i landet, också av muslimerna.

Det här är utanverk. Avgörande är Melchiors personliga egenskaperoch hans bild av judendomen. Han blir statsråd inte för att göra karriärmen för att rädda Israel från de inre konflikter som kan förstöra landet.Han älskar att leda en liten församling men tvekar inte att ta på sig destörsta uppdragen.

”Det är omöjligt”, är ord jag aldrig hört från Michael. Hans envishet ärbedövande, och hans humor får omgivningen att slappna av. Han är enutmärkt talare på tre språk (skandinaviska, hebreiska och engelska) ochen briljant analytiker. Melchior utstrålar värme och beslutsamhet; jag haraldrig känt mig tryggare än i projekt där vi samverkat.

Melchior är beredd att förorda stora eftergifter för att få yttre och inrefred för sitt land. Han vet också att utan militär styrka går den judiskastaten troligen under. Han är en av de få jag känner som alltid med oro

159

1999

noterar de senaste nyheterna om spridningen av nukleära och biologiskavapen till Irak och Iran.

Förintelsen och de totalitära lärorna är också Melchiors trauma, menhan förlamas aldrig av det. Under första rättegången mot Radio Islam iStockholm för tio år sen ringde jag honom ständigt för att få råd. Han gavdem, genomtänkt och generöst, och gladde sig över de fällande domarnamot antisemiterna.

Hans avsky inför demokratins fiender är lika tydlig som hans beundranför demokrater, vilka tar personliga risker för att stärka friheten. EftersomMelchior vet att omvandla sina övertygelser till praktisk handling kanhans inträde i Israels regering bli en viktig händelse för miljoner män-niskor.

(11/8)

TIDSANDAN ÄR ETT FNASK

Nog bör jag tacka Gud (eller mina föräldrar) att jag föddes 1939 och intetio år senare. Mina minnen från världskriget och början på kalla kriget ärvisserligen få och triviala. De delarna av historien läste jag in senare. Menperioden från ungefär 1956 till 1968 fick jag uppleva i gott sällskap, ochdet formade min bild av världen.

Med ”gott sällskap” menar jag de kunniga och passionerade demokra-ter som ibland privat och alltid i den offentliga debatten fick tjänstgörasom lärare. De hade i årtionden bekämpat nazism och kommunism ochvar mina ”idoler”.

Inte alltid instämde jag med Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg, Inge-mar Hedenius eller Eyvind Johnson. Men de skapade ett politiskt klimatsom växte till livshållning. De gjorde det omöjligt för många av oss attbegå de förfärande misstag som kom att dominera den svenska debattenlängre fram.

Det sägs nu om Kommunismens svarta bok (1999) att det sensationellamed Courtois & Co är att de ”jämför” eller ”jämställer” kommunismen

160


och nazismen. Vilken nyhet! Jag kan knappast påminna mig något endautrikespolitiskt samtal med Tingsten, Moberg eller Hedenius då de intedrog paralleller mellan Nazi-Tyskland och Sovjetväldet.

Inte så att dessa tre författare ansåg att de totalitära imperierna varvarandras kopior. Men likheterna och skillnaderna ansågs uppenbara ochavgörande. Att diskutera dem var lika naturligt som att andas. De bådamördarregimerna belyste varandra genom sina brott och hotelser. Dessakunde radikalt skilja sig åt, men oftare tycktes dödandet bli en tävlan iterror.

Därför var det givet för en ung ordförande i Folkpartiets ungdomsför-bund att göra avskyn för kommunism och nazism till ständig följeslagarei tal och artiklar. Ovanför en utförlig förbannelse över Kina och Sovjet(Liberal Ungdom nr 3 1961) satte jag rubriken ”De onda staterna”. Aldrigförstod jag varför den överskriften kritiserades. Kan avlivandet av ungefär100 miljoner människor ges ett mer passande namn än ”ondska”?

Bara en skadad civilisation, som njuter av att förneka sin egen storhet,kan betrakta kommunismen med tolerans. Just så blev det i flera demo-kratier efter 1968. Vad var då mest motbjudande – hånet av demokratineller glorifieringen av marxistiskt förtryck?

De två vidskepelserna stöttade naturligtvis varandra, medan vi demo-krater fick stöd på andra sätt. Själv blev jag riksdagsman just innan elän-det bröt ut och var alltså privilegierad. En talarstol stod alltid öppen. Ochmedierna på den tiden var mer intresserade än nu att spegla menings-brytningar i parlamentet.

Dessutom var folkviljan de åren långt mer pålitlig än journalisterna. I1968 års val fick kommunisterna ungefär 3 procent av rösterna. Vanligtfolk i Sverige kände avsky för bolsjeviker. Men på ett antal viktiga redak-tioner var marxisterna snart tio gånger starkare. En del av dem sitter därfortfarande.

Press och politik förenades också i kampanjer som blev förödande.Olof Palme byggde delar av sin internationella karriär på omfamningar avdiktaturer, medan en av DN:s chefredaktörer (Olof Lagercrantz) i mäng-der av artiklar hyllade Maos dödsvälde. Det ljugs och vitmålas i dag omden kombinationen.

161

1999

Då såg vi också hur svårt det var för den unga generation som blevpolitiskt medveten samtidigt som marxismen slog igenom i medierna.Ofta var de födda i slutet av 1940-talet och hade aldrig upplevt de storademokraterna i press och böcker. Jag hade tur som fick Tingsten ochMoberg med mig på livsresan; de yngre hade ofta Göran Palm och JanMyrdal som förebilder. Så snabbt kan det andliga klimatet i ett landförgiftas.

Jag minns min beundran för dem som var ett eller ett par årtiondenyngre än jag men ändå snabbt tog avstånd från tidens teser. De hade inteunder tidig ungdom hunnit bli vaccinerade mot diktaturens frestelser.Utan stöd av demokratins stora veteraner beslöt de ändå att göra mot-stånd mot den extrema vänstern.

När jag ser att sådana personer numera får viktiga uppdrag i offentligeller privat tjänst känns det som om fosterlandet hade en framtid.

En del vänner ringer de här veckorna, när gamla medlöpare tryckerkomiskt listiga bortförklaringar till Kommunismens svarta bok. Vi haräntligen fått rätt, säger vännerna. Sådana samtal gläder mig knappast.

Ty problemet är ju att vi hela tiden har haft rätt om kommunismen.Och att det alltid var så lätt att hitta fakta om tortyren, massmorden,utsvältningen, koncentrationslägren, propagandans lögner och tyranner-nas sadism. Medan svenska förlag förtjust spottade ut romantiska ”rap-portböcker” om hur progressiva diktaturer räddar mänskligheten vim-lade det av betydande verk av Conquest, Solsjenitsyn, Pipes, Rummel,Vaksberg, Laqueur, Ulam, Malia, Koestler och hundra andra som sadesanningen.

Ändå försvann då mycket av viljan till motstånd mot historiens störstaoch starkaste totalitära rörelse. Vi kan lära oss något av det nederlaget.Tidsandan är ett fnask. Tro aldrig på idéer som du inte själv har under-sökt. Och lita inte genast på politiker eller journalister som svikit förr ochnu inväntar tider som de känner bättre.

(24/9)

162


NÄR JÖRG HAIDER SÅGS SOM LIBERAL

1978 lämnade jag alla partipolitiska uppdrag. Det kändes som en oerhördlättnad. Ett enda skäl, som för mig var viktigt, talade emot beslutet. Jaganade att folkpartiet, med de extremt pragmatiska Ola Ullsten och HansBlix i spetsen, snart skulle svika grundläggande liberala värden i utrikes-politiken.

Den förvandlingen drabbade partiet snabbt. Första chocken var Telub-affären. Den svenska regeringen lät libyska officerare under Khadaffisbefäl (alltså i princip terrorister) få militär utbildning i Småland av ett stat-ligt bolag (Telub).

Först låg skulden för skandalen hos utrikesminister Karin Söder (c),som var hjälplös inför skrupelfria rådgivare. Men med Ullstenregeringenkom hela ansvaret att läggas på liberaler, som fullföljde affären.

Avslöjanden om Telub av främst Ingvar Hedlund i Expressen blev pin-samma för den nya borgerliga regeringen på 1980-talet. I riksdagen rik-tade Olle Wästberg (fp) hård kritik mot bland andra handelsministerStaffan Burenstam Linder (m), som ljög och prickades av KU. Det dröjdeinnan det militära samarbetet med Khadaffiregimen avbröts.

Den andra skandalen inträffade i tysthet 1979. Det så kallade frihets-partiet i Österrike, FPÖ, blev medlem i Liberala Internationalen. Folkpar-tiet gillade inte beslutet men fann sig snällt i det.

Detta moraliska sammanbrott hade varit otänkbart tidigare på 1970-talet. FPÖ såg vi då som ett försök att rehabilitera och exploatera tanke-gods från nazitiden. Men på 1980-talet kom alltså svenska liberaler attsamverka med ett av Europas värsta partier inom extremhögern.

Den tidigare ledaren för FPÖ var Friedrich Peter. Förr var han officer iSS-förband, som slaktade judar bakom de tyska linjerna i Sovjet.

I Österrike sätter man helst inte nazistiska mördare i fängelse. Peterfick i stället plats i parlamentet, där han blev gruppledare för FPÖ.Freiheitliche Partei Österreich var en blandning av principlösa halvlibera-ler, högljudda tysknationella och tidigare nazister, ofta med ett förflutet iHitlerbataljoner som verkställde folkmordet.

Österrike är den mest antisemitiska nationen bland världens demokra-tier. I motsats till Västtyskland hade man ingen rejäl uppgörelse med det

163

1999

egna landets förflutna. De tre stora partierna har därför varit frestade attibland nyttja antisemitiska stämningar för att locka väljare.

Socialdemokraterna (SPÖ) leddes länge av en jude, Bruno Kreisky,som ständigt markerade att han brutit med det judiska. Han angrep Israelmed hätska formuleringar, hyllade de mest extrema arabstaterna ochbjöd in Khadaffi till Wien. Kreisky planerade att regera i koalition medFPÖ. När Simon Wiesenthal avslöjade Peters nazistiska förflutna blevKreisky ursinnig – inte på Peter men på Wiesenthal.

Det konservativa partiet (ÖVP) lanserade Kurt Waldheim som presi-dentkandidat. När det avslöjades att också Waldheim varit nazist (och kan-ske krigsförbrytare) riktade hans parti sina angrepp mot de amerikanskajudarna, som var oförskämda nog att fördöma den blivande presidenten.

Ändå framstår socialdemokrater och konservativa som storartadedemokrater i jämförelse med frihetspartiet.

SS-majoren Walter Reder hade i Italien efter kriget dömts till livstidsfängelse för mord på 600 män, kvinnor och barn. När Reder återvände tillÖsterrike 1985 förklarade Jörg Haider att majoren hade varit ”krigs-fånge”, som bara gjort sin plikt.

Detta var populärt i FPÖ. Året efter blev Haider partiledare.Haider var känd som en agitator som ständigt vädjade till tysknatio-

nella fördomar. I hans tidning kunde folk läsa att Hitler var en hedersmanoch Churchill ”ond”. Haider valde att avsluta sin första valrörelse i Hitlersfödelsestad Braunau am Inn, en symbolisk handling för att locka gamlanazister.

Först 1985 begärde Hollands liberaler, tillsammans med Hadar Cars,att Liberala Internationalen skulle undersöka FPÖ. Så skedde under led-ning av svensken Ingemund Hägg. Rapporten var vag och feg, livrädd förslutsatser, nämnde inte antisemitismen, analyserade knappast Haidersspråkbruk och gled förbi de pronazistiska kodorden. FPÖ fick stannakvar.

I Expressen krävde jag då av Bengt Westerberg att folkpartiet skullemeddela Internationalen: ni har att välja mellan nynazisterna i Österrikeoch demokraterna från Sverige. Han slingrade sig, och Haider kunde sittakvar i den liberala gruppen.

164


Här är det omöjligt att förstå Westerberg. På ett hedrande sätt marke-rade han avsky för Ian Wachtmeisters främlingsfientliga demagogi. InförJörg Haider, som var hundra gånger farligare, gled han undan.

Först 1993 befriades Liberala Internationalen från FPÖ. Haider fullfölj-de både extremismen och valframgångarna. Hitler hade fört ”en utmärktarbetsmarknadspolitik”, påstod han. Medlemmar av SS-förband var”anständiga människor med karaktär”. Invandrare däremot är ”parasiter”och ”kriminella”. Och så vidare.

I år fick FPÖ nästan 27 procent av rösterna, är Österrikes näst störstaparti och har destabiliserat landets politiska framtid.

Vad har folkpartiet i Sverige lärt av fiaskot i Liberala Internationalen,som under 14 år gav Haider prestige? Det vet vi inte. Bara en offentligursäkt utan krumbukter kan tvätta bort skammen.

(18/11)

CONQUEST OM RASERIET OCH RÄDDNINGEN

Det förskräckande med århundradet som snart är slut är inte idéerna menIdén, menar Robert Conquest, en av vår tids viktigaste historiker. Fasanär den allomfattande utopin, som måste genomföras vare sig medbor-garna godtar den eller inte.

I sin nya bok Reflections on a Ravaged Century (1999) har Conquest sam-lat och utvecklat essäer om 1900-talets katastrofer. Dessa beror inte påproblemen utan på lösningarna, skriver han. Tragedierna har inte följt avkrafter som ligger utanför mänsklig kontroll. De har utlösts av män-niskors ideologiska tankar, och av de handlingar som hetsats fram avtankar.

Och den farligaste är just idén att vissa personer eller partier har rätt attbestämma hur ett land (eller flera länder) ska formas och med våld slå nerdem som tycker annorlunda. Vårt sekel är det första då grupper har kun-nat ta makten i en nation och därefter nyttja statsmaskineriet för attpåtvinga hela samhället den egna doktrinen.

165

1999

Detta är den moderna historiens slagfält: kampen mellan den totalitärastaten och demokratin.

Som soldat i andra världskriget bekämpade Conquest nazismen. Somvetenskapsman har han i ett 20-tal böcker lärt oss mer om kommunismenän någon annan forskare. När första upplagan av Den stora terrorn (1968)kom ut blev den naturligtvis avhånad av de marxister som trodde att tids-andan då obevekligt skulle driva fram nya revolutioner. I dag är boken enklassiker, bekräftad av tusentals dokument i nyöppnade arkiv.

Andra verk av Conquest, som förändrat vår syn på Sovjet, är hans kart-läggning av 1930-talets påtvingade svältkatastrof i Ukraina med omkringsex miljoner offer (The Harvest of Sorrow, 1986) och biografin över århund-radets störste massmördare (Stalin: Breaker of Nations, 1993). Årets boköppnar mängder av perspektiv när författaren vandrar friare genom 1900-talet.

Ständigt återkommer Conquest, nu (1999) 82-årig professor vid Stan-forduniversitetet, till sitt huvudtema: också i nästa sekel är ett konsekventförsvar av friheten det enda sättet att rädda civilisationen.

Likheterna mellan kommunism, fascism och nazism är långt större änskillnaderna, menar han. Alla har de styrts av en ”Djingis Khan med tele-graf ”, alltså av extremt brutala människor som vår tid har försett medmodern teknik. Den nya despotismen har exploderat i en terror som tidi-gare var okänd. Pendlandet mellan diktatorernas vetenskapliga anspråkoch ”rationalism” (kommunismen) och deras uppskruvade nationalismoch dyrkan av ras och ”instinkter” (nazismen) har präglat de senaste 83åren.

Mussolini och många andra övergick från socialism till fascism; ännufler hoppade senare i motsatt riktning. Hitler och Stalin både hatade ochbeundrade varandra. Också när extrem vänster och extrem höger slogsom makten kände man ett gemensamt förakt för liberaler och social-demokrater.

Och för dem som fick kulan i pannan var det knappast viktigt om pisto-len hölls av män med hakkors på uniformen eller med hammaren ochskäran. På 90-talet bekräftar Milosevic hur lätt kommunistpampenomskolar sig till nationalistledare.

166


En encyklopedi behövs för att göra rättvisa åt dem som löpt med tota-litära regimer, ironiserar Conquest i ett beskt avsnitt om västs ”nyttigaidioter” (Lenins uttryck). Han anser att tiotusentals intellektuella i demo-kratierna gång på gång bevisar sin fantasilöshet: de kan omöjligt förståhur ett Hitler- eller Stalinrike fungerar. Den moderna diktaturen skiljersig från nästan alla rutiner, värden, metoder och tankestrukturer som ettfritt samhälle bygger på.

Med många exempel visar Conquest hur ordet ”socialism” förvand-lades till en tankefälla liksom tron att de styrande i kapitalistiska ländermåste vara utbrända och dekadenta. Ofta blev det mode, inom ”the radi-cal chic”, att hylla de grymmaste av självhärskare. Medlöpare som bokenskär i strimlor är bland andra Bernard Shaw, Sidney och Beatrice Webb,Harold Laski, Jean-Paul Sartre och historikern Eric Hobsbawm.

Hjältarna är, som alltid bland passionerade demokrater, Orwell,Camus och Koestler.

Så fördömer Robert Conquest de författare som inte kan skilja ellervälja mellan raseriet och räddningen, alltså mellan tyranni och frihet. Justnär jag läser hans kritik ser jag i en svensk tidning att Henning Mankell nuska spela in en intervjuserie i TV med de fyra debattörer ”som betytt mestför honom”.

Det är en förtjusande kvartett han presenterar. Mankell (som förban-nade Natos motstånd mot mördandet i Kosovo men inte sade ett kritisktord om Milosevic) ska alltså intervjua P O Enquist (som prisade Pol Potnär folkmordet inleddes), Anders Ehnmark (före detta kommunist somhedrat Nordkorea), Sven Lindqvist (som påstått att Hitler dödadeEuropas judar av ekonomiska skäl) och Jan Myrdal (som hyllat Stalin,Mao, Pol Pot, Albaniens Hoxha och Faurisson som förnekar Förintelsen).

Ingenting, annat än möjligen någon gång ämnesvalet, förenar moralenoch insikterna hos Conquest med sveken från Mankell och hans idoler.

(10/11)

167

1999

ADJÖ – DU UNDERBARA, FASANSFULLA 1900-TAL!

Time Magazine har haft en lång debatt om vem som är ”århundradetsman”, innan redaktionen valde Albert Einstein. Dragkampen stod längemellan två läger: Lenin–Stalin–Hitler–Mao mot Churchill och Roosevelt.

Om vi bortser från det lite löjliga i den här tävlingen: laguppställning-arna är en god sammanfattning av seklet. Är det massmorden som defi-nierar 1900-talet? Eller är det friheten och motståndet mot mördarna somger den sannaste bilden?

Vårt århundrade domineras av två rivaliserande uppfinningar, somvarit ännu viktigare än det som genierna i fysik, kemi, teknik, medicin,biologi och ekonomi har upptäckt under samma tid. Dramat är drag-kampen mellan de båda styrelseformer som format vår tid: demokratinoch den totalitära staten.

Vid förra sekelskiftet fanns bara några få demokratier, enligt dagensdefinition: styrelse genom allmän och lika rösträtt under politisk frihet.Sen kom frihetens tre vågor – genombrottet efter första världskriget, kon-solideringen i väst och avkoloniseringen efter andra världskriget, densnabba liberaliseringen i flera världsdelar efter Sovjets fall.

Vid detta sekelskifte är demokratierna många fler och ofantligt myck-et starkare än någonsin förr.

Den totalitära statens framväxt var mer oväntad än folkstyrets seger-tåg. Lenins statskupp i Ryssland 1917 fick efterföljare på många håll. Kom-munism, fascism och nazism spred sitt ursinne över flera kontinenter.

Om massdödandet var det ena av bolsjevismens bidrag till tidens plå-gor var bevarandet av fattigdomen det andra. Marxismens ekonomiskavidskepelser har slagit sönder den ekonomiska tillväxten för två–tremiljarder människor. Kommunismen är vårt sekels digerdöd.

Trots att härskare i alla tider ägnat sig åt massmord har vi aldrig sett ettså systematiskt torterande till döds som i Gulag, Auschwitz och KinasLaogai. Den främste kännaren av 1900-talets ideologiska avlivningar, pro-fessor R J Rummel, har gjort en skiss (utan samma vetenskapliga ambi-tioner) också av tidigare sekel.

Stats- och klanledare har vadat i blod under några tusen år. Ändåmenar Rummel att 1900-talet troligen har sett mer av politiska massmord

168


(utanför krigen) än de tidigare 20–22 seklen tillsammans. Hans i detaljredovisade bedömning är att omkring 170 miljoner människor mördatsunder 1900-talet, varav diktaturerna är ansvariga för mellan 98 och 99procent. Hans långt lösare skattning av liknande fasor under två tidigareårtusenden är mellan 130 och 140 miljoner offer.

Den gamla historiens fyra väldiga mordvågor, skriver Rummel, harutlösts av kinesiska härskare under två millennier (cirka 33 miljonerdödade), mongolernas ledare under ett par hundra år (cirka 30 miljoner),massakrer på afrikanska slavar i många länder under fyra sekel (cirka 17miljoner) och folkmorden på indianer i Syd-, Mellan- och Nordamerika(cirka 14 miljoner).

För att sammanfatta: vårt sekel har rymt genombrottet för demokrati-erna, vilka ytterst sällan begår massmord. Ändå har dödandet under 1900-talet varit ungefär lika omfattande som det samlade mördandet undertjugo tidigare århundraden. Förklaringen är alltså den totalitära staten.

När en person eller ett parti kräver att få forma samhället i detalj enligtegna utopier – och genomdriva sitt program med våld och terror – ser vibörjan på katastrofen. Med befolkningsökningen och modern teknik harblodbaden blivit snabbare och väldigare än någonsin förr.

Kommer slakten att fortsätta på 2000-talet? Säkert, om vi talar om enstalinistisk stat som Nordkorea eller ett afrikanskt enmansvälde som upp-muntrar stamhat.

Långt svårare att bedöma är världens största land. Dagens Kina för-söker förena kommunism med kapitalism. Det är nog inte möjligt på sikt.Den ekonomiska öppenheten kommer att kollidera med den politiskaslutenheten. De konvulsioner som då uppstår kommer ledarna att sökatygla med nationalistiska excesser.

Ett annat hot är vapnen för massförstörelse i händerna på skurkstater.Inom några år har regimer som Iraks tillgång till nukleära vapenoch/eller bakterie- och virusbomber. Deras alltmer träffsäkra och långt-gående robotar gör att demokratier överallt snart lever farligt.

De fria ländernas svar måste vara att hålla samman, se till att de är mili-tärt överlägsna och ekonomiskt stabila. Och välstånd kan spridas övervärlden genom marknadsekonomi och frihandel.

169

1999

Seklets sista fiasko var mötet i Seattle. Det bör leda till en ny beslut-samhet att slå tillbaka protektionisterna oavsett vilka ideologiska kläderde döljer sig i. Stängda gränser blir sabotage mot främst tredje världensekonomiska och demokratiska utveckling.

Forskarna har visat att bara demokratin som styrelseform kan räddaoss från krig, massmord och hungersnöd. Bitter erfarenhet lär oss ocksåatt tiotusentals ”intellektuella” i väst ofta har lyckats fördumma sina poli-tiker och massmedier. Medlöparna till diktaturer förnekar ondskan, ellerdras till den.

Att demokratin ändå har överlevt 1900-talet är ett mirakel. Vid ett partillfällen var friheten på väg att utplånas. Löftet inför det nya seklet börvara att inte upprepa misstagen utan tvärtom resa motstånd mot för-trycket, snabbt och samfällt.

(28/12)

170


2000

SJÖBOLUNCH MED HAGGE GEIGERT

Vi gjorde en kompromiss sommaren 1994. Hagge Geigert bodde i Båstad,jag i Kivik på Skånes andra kust. Låt oss äta lunch mittemellan, sade vi.Det blev Gästis i Sjöbo.

Och just där och då, i flyktingmotståndets symbolkommun i Sverige,berättade Hagge för mig om de timmar som först bedövade honom ochsen formade hans liv.

Han och jag hade träffats många gånger tidigare, under 35 år. I börjanav 1950-talet var Hagge Geigert ombudsman i Folkpartiets ungdomsför-bund. Han var redan legend där när jag själv blev medlem.

När Hagge återvände till FPU var det som underhållare, revymakare,sketchförfattare, konferencier. Vi unga liberaler var nog stolta över att enav de äldre blivit berömd artist. Jag sökte mig gärna till hans icke-politiskauppvisningar. Minns att jag trängde mig fram i Stockholmskvällen näraKungsträdgårdens stora scen för att inte missa Hagges sarkasmer, under-statements och oförskämda intervjuer.

Det dröjde innan jag begrep att vi här stod inför en av Sveriges störstaoch modigaste demokrater. Hur blev han det?

I Bernadottes vita bussar på våren 1945 kom också ett antal över-levande judar från dödslägren. En del av dem sändes vidare till Uddevalla.Frivilliga svenskar hjälpte till att bära dessa levande benrangel från tågettill bilar, som förde dem till en skolbyggnad.

Den 19-årige Hagge Geigert var en av dem som bar. Han var tidigtvaccinerad mot nazismen. Föräldrarna prenumererade på GöteborgsHandels- och Sjöfarts-Tidning. Torgny Segerstedts angrepp på Hitler beund-

171

rades där hemma. Och i Norge hade Hagge släktingar i motstånds-rörelsen.

Därför trodde Hagge att han begrep vad nazismen handlade om. Menjag hade inte förstått någonting, sade han till mig i Sjöbo femtio år senare.”Kriget blåste ju bara förbi i mitt liv.”

– Den där dan på stationen i Uddevalla: jag började se ondskan.Vad han började se var att ”inte ens på medeltiden” hände något

liknande. Att samla in judiska barn från Europas alla hörn, sen transpor-tera dem kanske 200 mil för att till slut kasta in dem alla i en gaskammare.Något sådant, sade Geigert, har mänskligheten aldrig upplevt, varkenföre eller efter.

Sen köpte han böcker om nazism och antisemitism, försökte få konturpå det hat som hade förstört Europa. Ville veta: vad kan utlösa det igen?Sen blev Hagge Geigert, steg för steg, den kanske främsta symbolen iSverige för motstånd mot rasism i alla former.

Hans kärlek till Israel grundlades innan staten blivit till. Via radio lyss-nade han på FN-omröstningen i november 1947, när Palestina delades itvå nationer.

– Jag hade ju inte gjort ett dugg för judarna när de förintades, sadeHagge. Det minsta jag kunde göra var att nu engagera mig för deras stat.

Ingen gjorde så mer än Hagge Geigert. Oavsett om Israel var populärteller paria, i trots mot alla opportunismens vindkast i Sverige, ställdeHagge ständigt upp som talare för den judiska statens rätt att leva. Hanvädjade, berättade minnen, gav beska repliker, skämtade, höjde moralenbland vännerna, fick oss för ett ögonblick att glömma krigen och bomb-terrorn. Ytterst få svenska icke-judar har gjort mer för Israel än han.

Vi talade ofta på samma möten, små och stora. Hagge var program-ledare vid sammankomster för israelernas fred och frihet. Och vi som sattdär kände hans värme – som vore den ett förebud om bättre tider.

Opinionsbildningen för Israel och kampen mot de svenska nazisternasåg han som samma uppdrag. Inger, hans hustru, berättade för mig attHagge var så klumpig på att bryta kuvert. Det räddade hans liv när hanöppnade ett brev med en ”video”. Det var fyllt med dynamit, han sprät-tade upp det från fel sida, det blev ingen explosion.

172


Och motståndet mot kommunismen såg han som bara snäppet mindreviktigt än att avslöja nazisterna. Att gå ut och äta med Hagge var för migögonblick utan pretention eller prestation, stunder av förtröstan att fri-heten ska segra.

Hagge och jag tyckte inte alls lika om allting. Hans entusiasm för AnitaEkberg och Ingvar Carlsson smittade mig aldrig, inte heller hans likgiltig-het för Tranströmer och Ekelöf. Hans avsky för Carl Bildt var utan nyan-ser. Han hade lätt att både tycka om och tycka illa om.

Däremot, under den där lunchen i Sjöbo, beundrade vi gemensamtkommunens minoritet. De som öppet kämpade för att också Skåne skul-le ta emot flyktingar: moderaten Madeleine Ramel, prästerna Bo ochKarin Håkansson, författaren Jacques Werup, liberalen Vincent Kärager,handlaren Hans Hansson i Lövestad och åtskilliga andra.

När Hagge berättade om sina kända eller okända vänner gjorde handet helt utan fåfänga, försökte ofta locka till skratt. Det slog mig att handolde en intensiv känsla och det orubbliga i sin övertygelse genom att dranågra vitsar i ämnet. Jag tror att han bars av en stor gripenhet, som barakunde hanteras med ett skämt.

Skoja inte bort frågan! bad jag Hagge. Vad driver dig?Det har ju gått så bra för mig i livet, svarade han. Jag vill betala tillbaka

på något sätt. När jag talar mot rasism och för Israel gör jag något som jaginte tjänar ett enda öre på.

– Då går det lättare att somna in på kvällen.(20/2)

VAD EN FÖRRÄDARE LÄR OSS OM VÅR TID

Vem är ”förrädare”? Jag syftar inte på den speciella form av moraliskt för-räderi, som Herbert Tingsten en gång i DN definierade som ”att svika sinegen tro, sin egen övertygelse, sin egen känsla”.

Fascisten eller kommunisten, som fullföljer sina angrepp på demo-kratin också efter att landet ockuperats av utländska idévänner, sviker

173

2000

tyvärr inte sin tro. Han eller hon förråder något annat, som ofta är myck-et viktigare.

Just den frågan tas upp i en lysande intelligent och nyutkommen bok,The Collaborator. The Trial and Execution of Robert Brasillach, (2000) av denamerikanska litteraturprofessorn Alice Kaplan.

Den handlar om en av de mest omstridda rättegångarna i fransk histo-ria: åtalet och domen i januari 1945 mot en ledande fascist och medlöpare.Den talangfulle författaren Robert Brasillach var 34 år när han ställdesinför de tolv soldater som arkebuserade honom. General de Gaulle hadevägrat att ge honom nåd.

Brasillachs brott var inte hans fascism, antisemitism eller hängivenhetinför Hitler-Tyskland. Under 1930-talet hade han blivit en av de mestkända debattörerna på den yttersta högerkanten. Han beundrade ActionFrançaise, Charles Maurras och andra som föraktade demokratin ochFrankrikes tredje republik.

På samma gång var han en av de tongivande litteraturkritikerna, ivrigtläst av bokintresserade långt utanför fascismens led. Som romanförfattarespåddes han en stor framtid. Sina viktigaste artiklar skrev Brasillach i tid-skriften Je Suis Partout ( Jag är överallt), under flera år fascismens ledandeorgan i Frankrike. Han blev dess chefredaktör, blandade förbannelser överlandets politiker och analyser av dess poeter.

Brasillachs olycka var andra världskriget och Hitlers militära segrar.Plötsligt kom den franske skriftställarens tyska förebilder att med våldbehärska Paris. Dessutom byggde Pétain i Vichy en administration somtog order av nazisterna. Nu skulle Tredje riket städa i Tredje republiken.

Och Brasillach hejade på i sin tidning. I antijudiska tirader kallade handen besegrade republiken för ”en gammal syfilitisk hora”. Han manadedomstolarna att hårt straffa tidigare franska ministrar, som tyskarna hadearresterat. Han öste sitt förakt över motståndsrörelsen och de författare,journalister och politiker som hade kritiserat nazismen. England och deallierade angreps av Brasillach i spalterna.

Själv reste han på propagandabesök till Tyskland. Han umgicks medflera i ockupationsmaktens ledande skikt i Paris.

Det som senare främst kom att fälla Brasillach var hans offentligt

174


genomförda angiveri och uppmuntran till mord. Han namngav särskiltfarliga motståndare till nazismen. Det var inte svårt för Gestapo och denfranska fascistiska milisen att följa upp med arresteringar och tortyr.

När deportationerna av judarna till lägren i öst var mest intensiv 1942skrev han att ”vi måste avskilja oss från alla judar (’en bloc’) och inte be-vara några av de små”. Det fanns en opinion i Frankrike mot att tvinga inockså barnen i godsvagnar, som förde dem till då okänt öde. MenBrasillach visade ingen barmhärtighet. Hans ord manade till razzior därgömda, judiska barn jagades fram för att sändas till gaskamrar.

I praktiken uppmanade han alltså ockupationsmakten att döda oskyl-diga fransmän.

Alice Kaplan skildrar rättegången i detalj, ger porträtt av de ledandeaktörerna, analyserar försvararen Isornis skiftande strategier och åklaga-re Rebouls briljanta sammanfattning av sina anklagelser. Hon har grävtfram nya fakta från krigsåren och om petitionerna som vädjade till deGaulle att benåda den dömde.

Hon visar också hur Brasillach senare blivit martyr för franska fascister,inte minst för Nationella frontens ledare Le Pen. Den avrättades svågeroch närmaste vän, Bardèche, kom att stå fadder till förnekandet av För-intelsen.

Rättegången hölls alltså efter att Paris befriats men innan de tyskatrupperna hade lämnat Frankrike. Brasillach hade troligen fått nåd omhan hade hållit sig gömd till krigsslutet. Kaplan menar att Brasillach varskyldig till det landsförräderi han dömdes för, men att avrättningen var ettmisstag. Min egen åsikt sammanfaller ungefär med Albert Camus pläder-ing i januari 1945: den dömde var en farlig och föraktlig charlatan somförde andra i döden, men dödsstraff är alltid en avskyvärd påföljd.

Brasillach blev alltså förrädare i lagens mening först 1940 när de tyskasoldaterna anlände. Svenska medlöpare har haft större tur. De som härgjorde sig beredda att tjäna Hitler, till exempel Per Engdahl och FredrikBöök, undgick att i handling bekräfta sina onda avsikter genom att vårtland mirakulöst nog inte ockuperades.

Så också senare med flera generationer i det svenska kommunistparti-et och många bland 68-rörelsens mest fanatiska marxister. Deras utländs-

175

2000

ka partivänner och ideologiska idoler fick aldrig militär makt på svenskmark. Vårt lands medlöpare gavs inte chans till konkret handling, ficknöja sig med att visa sin usla karaktär i böcker, artiklar och agitation.

Nato kom följaktligen att skydda Hagberg, Hermansson, ett antal urJan Myrdal-folket och andra från att bli quislingar. Vi har sluppit rätte-gångar à la Brasillach.

(28/7)

TOKHÖGERN BÖR INTE NONCHALERAS

Ska det börja nu igen? Många av oss minns hur vänstervågen tog fart på1960-talet. Några stolliga ”rapportböcker” med marxistiska raster övertexterna. En stor fråga (Vietnam) som tycktes bekräfta huvudteserna.Hånet mot den liberala övertygelsen att demokratins framtid är det av-görande.

Exakt så blir det aldrig mer. Varje tidsandas galenskap har sitt egetmönster, som ofta (men inte alltid) försvinner efter en tid av brist pånäring. Alltså prenumererade jag i höstas på tidskriften Salt, lade undanförsta numret i vämjelse över främlingsfientligheten för att avvakta fort-sättningen.

Nu vet vi mer, och att tiga om extremismen är ingen lösning.Redaktörerna för Salt (Per Olof Bolander och Jonas De Geer) lovade atttidskriften skulle bli ”orädd, ärlig och intelligent”. I dag ser vi att den ärpopulistisk, försåtlig och tämligen enfaldig.

Det lärorika med Salt är att den påminner oss om de kodord som folki högermarginalen nyttjar för att dölja sitt förakt för demokratins värder-ingar. Den visar hur avskyn inför ”det etablerade” snabbt slår över ivulgaritet.

Extremister älskar att håna utan att argumentera. Ledaren i senastenumret är ett lysande exempel på den sjukan. Den låtsas handla omStockholmskonferensen om Förintelsen. I själva verket bekräftar denredaktionens kyla och likgiltighet inför ett fasansfullt folkmord.

176


Rubriken (som också täcker omslaget) lyder: ”Förintelsen finns invär-tes i eder – en hädisk betraktelse över vår nya statsreligion.” Bakgrundensom tidningen döljer är: konferensen rymde ett antal utmärkta samman-fattningar av hur nazisterna utrotade sex miljoner judar, analyser av hurforskningen tolkar delar av det skeendet, hur dagens nazister förnekarfakta och hur man kan undervisa nya generationer om Förintelsen.

Men Salt påstår att de tre dagarna i Stockholm handlade om ”retoriskamanövrer” och ”floskulösa” inslag samt blev ”ett slags kyrkomöte” för enny ”statsreligion”. ”Förintelsekulten” medger ”frälsning” – men bara omman ständigt medger ”det judiska lidandet” och att ”alla västerländskafolk . . . har syndat”.

Det slår sällan fel: tonfall och insinuationer av det här slaget brukarbottna i antisemitiska reflexer. Och snart avslöjar sig tidningen. ”Kulten”av Förintelsen har ”en ekonomisk sida”. Nu ska ”generation efter genera-tion” fortsätta att betala ”mångmiljardbelopp . . . till judiska organisatio-ner och direkt eller indirekt till staten Israel”.

Så beskriver Salt pengarna från ett antal banker, regeringar och företag.De ska ersätta en liten del av stölderna och slavarbetet, som främst Nazi-Tyskland organiserade när judarna i bästa fall fördrevs och i vanligaste fallarbetades ihjäl, sköts eller gasades. Salt sammanfattar: ”Förintelsekulten. . . vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.”

Som vanligt landar alltså den här sortens tarvligheter i fantasier omjudisk penninghunger. Det är ju en klassisk, antisemitisk stereotyp. Ocksåföraktet för statsministern får en liknande koppling. Göran Persson är juså obildad och okunnig om utrikespolitik, menar Salt. Men han begriperatt ”det finns mäktiga krafter som tycker att det aldrig kan ges tillräckligtmycket uppmärksamhet åt Förintelsen”.

De ”mäktiga krafterna” är naturligtvis judarna. Fanatiker har ju i år-hundraden utmålat judiska grupper som allsmäktiga. Judarna planerarherravälde och dominerar propagandan, sägs det, och tvingar icke-judaratt anpassa sig till dem.

För medvetna demokrater framstår i stället Göran Persson som densvenske statsminister som haft den största insikten i den judiska katastro-fen och dess innebörd för oss alla. Han har utförligt visat hur fakta om

177

2000

Förintelsen är nödvändiga för att se de hot som västerländsk civilisationkan ställas inför. Hans initiativ att öka kunskaperna, inte minst genominternationell samverkan, har blivit en hedrande del av modern, svenskhistoria. De som här förlöjligar Persson ger en god bild av sin egen sjaskig-het.

Ty det slående i Salts texter är bristen på medkänsla. Här finns inte ettord av empati med de miljoner oskyldiga män, kvinnor och barn som tor-terades till döds av nazisterna. Inte heller finns någon respekt för de över-levande, som söker förmedla en förfärande kunskap till unga människor– Salt bara raljerar över bristen på ”normal källkritisk och vittnespsyko-logisk granskning”.

Salt är inte ensam om att söka kränka dem som vill förstå lite mer omnazismen. Finanstidningen talar nedlåtande om ”pastor Perssons initiativ”med en ”förintelsemässa . . . en symbolisk brasa för rättänkande” (AxelOdelberg). Ett annat inlägg där påstår att vi ”försöker skuldbelägga vårabarn för vad de inte har gjort” – Förintelsen som ”kult” gör skulden ”kol-lektiv och ärftlig” (Charlotta Sjöstedt).

Aggressiviteten inom denna tokhöger struntar naturligtvis i dokumen-tation och sakskäl. Och erfarenheten lär oss att extremister av olika poli-tisk färg aldrig ska underskattas. Vi vet inte om Salt är en tillfällig eruptionfrån frustrerade reaktionärer eller en signal om ett nytt hot mot det öppnasamhället.

(27/3)

FORSSELL: KÄRLEK OCH TYRANNER

Påsken var räddad när Förtroenden (2000) kom, Lars Forssells nya samling.Den rymmer, menar jag, den vackraste kärleksdikten i svensk litteratur.Om några årtionden kommer gymnasister i vårt land, om de då fort-farande kan läsa lyrik, att utantill få lära sig strofer ur ”Inte är det kärlek”.Den börjar så här:

178


Jag älskar när du rör digsom krusningen på vattnetoch vanan när du gör digfärdig inför natten.Jag känner kärlek för digmen kärlek är det inte.

Mycket är märkligt i den här poesin. Enkelheten i ord och uppbyggnad ärlika slående som att människor som hör den första gången genast tystnar,blir andlösa. Magin är troligen den gåta som Forssell försiktigt närmar sig.

Varje strof slutar till synes med en negation, han förnekar den före-gående raden samtidigt som han ringar in dramat. ”Jag känner åtrå till dig/ men åtrå är det inte” eller ”Man lär av livet sägs det. / Men lär sig görman inte.” Tilltalet är mjukt och varmt, ändå beslutsamt som ett mani-fest. Lars Forssell predikar inte men hans auktoritet i dessa verser är över-väldigande.

Vart vill han komma? Läsaren inväntar i stegrad spänning varje nytanke som ska uppenbara vad diktaren – nationens främste rimsmed – ärute och söker. Men han har inte bråttom. Forssell är skenbart avspänd,prövar liksom i förbigående ett par metaforer, som påminner om andrasom byggt hans berömmelse. ”Molnet har guld på knogen.”

Poeten vet att här talar han om något som alla varit med om, eller läng-tat efter, eller grubblat över. Hans publik är mänskligheten, och hansämne det största vid sidan av döden: vad är kärlek? Och naturligtvis för-står Forssell att något svar kan han inte ge, men att läsaren ändå kräverdet.

Lurar han oss när gåtan ska uppenbaras? Eller är det en befrielse? Så härlyder den sista av de åtta stroferna:

Nej inte är det kärlek.Om kärlek är man tvenne.Vad som är nog för honom

179

2000

är inte nog för henneoch tvärtom, sjunger fågelnur bo av spott och lera.Så inte är det åtråoch närhet, inte närhetoch inte är det kärlek,nej det är mycket mera.

Nog är det en bekräftelse på Lars Forssells geni att han har skrivit ocksåden märkligaste dikten på svenska om politiken i vår tid. I boken Stenar,som kom för tjugo år sen, hittar vi ”Om ondska”. Den är upprörandegrym och illusionsfri. Dess ämne är det moderna tyranniet och de sominte vill se det, vitmålarna, medlöparna.

Och glömskan är en hög av magra liksom kastats i ett dike fyllt med vattenMen överallt går människor omkringoch gläds som ingenting har hänt i natten

Vad Forssell förtätar i lyrisk form är just denna förbannelse att miljonermänniskor världen runt vägrat att se hur mördare, förklädda till stats-män, har pinat sönder 1900-talet. Det är så frestande, menar poeten, att tolka allt till det bästa, att inbilla sig att vår idyll också är omvärldens,”. . . och barnets skrik / och offrets låter nästan likadant”.

Världen är ju så vacker, påminner Forssell, natten är stjärnklar, män-skan är sig lik, livet är en vik eller en brunstig tik, grymheten är glömd,”och allt var gott och allt var ingenting”. Vi lever alltså i den bästa av värl-dar och vägrar begripa att vi hamnat i det vidrigaste av tillstånd: oförmå-gan att se ondska.

Också här förvandlar Forssell sina avspända tonfall till bilder av detoerhörda:

180


Och man ska inte tro att allt är santsom säjs om våldet i ett annat landAllt har två sidor som en mänskohandOch Ondskan ler och går sin gilla gångOch bödeln står där med sin slitna tång

(30/4)

WINSTON HÖLL KÄFT, RÄDDADE VÄRLDEN

I dag för 60 år sen, klockan halv fem på eftermiddagen, hade tre äldremän en kort överläggning på 10 Downing Street. Utgången av det sam-talet kom troligen att rädda den västerländska civilisationen.

Hitlers arméer behärskade redan då stora delar av Europa. Det upp-rustade Nazi-Tyskland var i allians med Stalins Sovjet. De två totalitäraimperierna hade mellan sig styckat upp Öst- och Centraleuropa.

En månad tidigare hade tyskarna erövrat Danmark och Norge. Dagenefter – men det visste inte de tre statsmännen den 9 maj – kom Tysk-lands våldsamma och segerrika angrepp mot Holland, Belgien och Frank-rike.

De tre vid regeringsbordet i London var Neville Chamberlain, lordHalifax och Winston Churchill.

Chamberlain var inte bara premiärminister och ledare för det konser-vativa partiet. Han symboliserade också eftergifterna för Hitler. IMünchen på hösten 1938 hade han i praktiken överlämnat Tjeckoslo-vakien till Tyskland – Chamberlain påstod att han med denna skändlighetuppnått ”fred i vår tid”.

Halifax ingick i samma grupp av engelska politiker. Nazismens ondskabegrep han inte – Halifax var konventionell, sympatisk, obetydlig och engod lyssnare. Sen början av 1938 var han utrikesminister och sågs avmånga som en naturlig regeringschef om Chamberlain skulle avgå.

Churchill hade stått i bitter opposition mot sin egen partiledning sedanHitler tagit makten i Tyskland. Han varnade oavbrutet för nazismen och

181

2000

dess militära upprustning. Eftergifterna i München gjorde storkrigetofrånkomligt, förklarade han.

När andra världskriget bröt ut insåg alla att Churchill hade haft rätt;han blev marinminister.

Dagen före den 9 maj 1940 hade underhuset haft en omröstning omLabours misstroendeförklaring mot regeringen. Oppositionen gjordepremiärministern ansvarig för de militära nederlagen och felgreppen.Debatten rymde passionerade angrepp på regeringen också från de toriessom stått Churchill nära i synen på Hitler.

Chamberlain fick visserligen majoritet: 281 röster mot 200. Men ettstort antal konservativa hade nu röstat mot regeringen eller avstått frånatt stödja den. Det gjorde Chamberlains ställning ohållbar.

Katastroferna i kriget krävde också en nationell samlingsregering.Labour vägrade att delta med Chamberlain som regeringschef. Vemborde då bli premiärminister? Det var frågan inför mötet med de treministrarna den 9 maj. Samma dag hade flera av Churchills anhängare(bland andra Anthony Eden) rått honom: Winston, håll käft! Säg ingen-ting under mötet med Chamberlain och Halifax!

Premiärministern satte sig ner mitt emot de båda som önskade bli hansefterträdare. Chamberlain medgav att han själv inte kunde bilda en sam-lingsregering och antydde sitt stöd för utrikesministern. För ovanlig-hetens skull sade Churchill inte ett ord. Alla tre teg under några minuter.

Till slut bröt lord Halifax tystnaden och påpekade att han var medlemav överhuset. Därför kunde det bli svårt för honom att samla underhusetoch nationen.

Därmed var saken klar. Genom sitt tigande hade Churchill markeratatt han inte kunde stödja Halifax, vars position då blev omöjlig. Dagenefter avgick Chamberlain och rådde kungen att be Churchill bilda reger-ing.

Det innebar en omvälvning. Den nye premiärministern kunde baralova landet ”blod, möda, tårar och svett”. Hans korta regeringsförklaringblev det viktigaste talet i brittisk historia. England har bara ett mål, sadeChurchill till underhuset och världen: militär kamp mot Tyskland tillsnazismen är besegrad.

182


Men det skulle dröja två–tre år – till El Alamein och Stalingrad – innandet tyska nederlaget skymtade.

Vad hade hänt under den tiden om Churchill den 9 maj hade börjatkompromissa, om alltså Chamberlain och kungen lyckats göra Halifax tillpremiärminister? Mycket talar för att England då efter en tid slutit sepa-ratfred med Tyskland, som snabbt besegrade Frankrike. Forskningen harnumera visat att Halifax då uttalade sympatier för en sådan lösning ochhamnade i svår konflikt med Churchill redan två veckor efter att dennebildat regering. Om tyskarna nått fred med England hade de kunnatangripa Sovjet tidigare och utan att förlamas av tvåfrontskriget.

Röda armén hade då besegrats, Moskva erövrats och Stalin tvingats tillnågot slags fredsavtal med gränser bortom Uralbergen. I USA hade de iso-lationistiska stämningarna fört landet till neutralitet inför Hitler. Europahade förvandlats till ett tyskt protektorat, som i årtionden kunde ha byggtsitt välde på terror, ständiga massmord och rasistisk galenskap.

Så gick det inte, eftersom Churchill satt med vid bordet den 9 maj 1940.Han kom att betyda mer för våra liv än någon annan människa under1900-talet.

Som kolumnisten Charles Krauthammer i Washington Post har betonat:Churchill var i det ögonblicket oumbärlig, i bokstavlig mening. För detförsta förändrades historien av hans egna insatser, för det andra hadeingen annan engelsk politiker kunnat göra det.

Utan Winston Churchill hade världen från 1940-talet och lång tid fram-åt varit en helt annan plats – torterad av gangsters, utan hopp om fram-tiden. Det är vad dagens 60-årsminne berättar för oss.

(9/5)

OCKSÅ LETTLAND HAR ANSVAR FÖR FÖRINTELSEN

Femtioett år av terror och plötsligt slog friheten ner över landet. Menförst efter den långa natt i augusti 1991, då den väldiga Leninstatyn svetsades bort mitt i Riga, bröt jublet fram hos letterna. Genomlysta av

183

2000

förvånad lycka: de behövde inte längre leva på den totalitära plane-ten.

Jag vilade den natten på den välansade gräsmattan nedanför Lenin.Han vacklade på sin sockel där uppe men gjorde motstånd, timme eftertimme. Runt omkring stod och satt tusentals Rigabor som väntade på attbolsjevismens ledare skulle dras omkull, hamras bort, lyftas i väg, för-svinna ur deras liv.

Mer än 30 år tidigare blev jag första gången medlem av en förening,som arbetade för Baltikums befrielse. Likgiltigheten för saken i vårtland var då smärtsam, framför allt för de flyktingar vars hemländer varhärtagna. Balternas nationer var för evigt delar av Sovjet, menade densvenska regeringen. Det var otänkbart att skolbarn här hemma skulle lära sig att de tre huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius låg oss mycketnära.

I flera västländer talade jag på baltiska nationaldagar och var en avdomarna vid den internationella tribunalen i Köpenhamn 1985. Baltiskavänner, inte minst letter i exil, lovade mig alltid: ”När vi blir fria ska vi levai sanning.” Lögnerna från tre ockupationer – två gånger Sovjet och engång Nazi-Tyskland – ska blåsas bort.

Lever de nu i ”sanning”? 1990 följde jag en av de få överlevande, lettiskajudarna – George Schwab, nu professor i New York – tillbaka till mord-platserna i Riga och Liepaja. Skrev i Expressen det uppenbara: tusentalsester, letter och litauer hade aktivt deltagit i Förintelsen i samverkan medtyskarna.

Sen ringde mina lettiska exilvänner inte mer, de var ursinniga. Ingainbjudningar längre, och inga nya gemensamma möten om hur Baltikumkunde stärkas. Tystnad.

Ingen svensk bok kan bättre förklara detta tigande än Ingvar LundinsBaltiska judar – fördrivna, förföljda, förintade, som just kommit ut. I åratalhar Lundin – tidigare programdirektör på Sveriges Radio – lusläst källor,intervjuat vittnen och rest i de tre länderna. Resultatet är en skrift, somjag tror saknar motsvarighet på nästan alla andra språk.

Ty här har Lundin sammanfattat judarnas villkor i regionen frånmedeltiden till år 2000. Han beskriver hur antisemitismen skiftat under

184


seklen. Bokens tyngdpunkt ligger på den tyska ockupationen 1941–44, dåomkring 300 000 judar mördades. Redan efter ett halvår var mer än 80procent av de baltiska judarna utplånade.

En del tror att Wannseekonferensen i Berlin i januari 1942 var börjanpå Förintelsen. Men i Baltikum var det mesta av mördandet över redan då.Senare transporterade man tiotusentals judar från Centraleuropa upp tillBaltikum, ty där fanns både överkapacitet vad gäller dödande och enhjälpsam lokalbefolkning.

Mängder av ester, letter och litauer var alltså medskyldiga. En del skötsig fram i judiska kvarter och byar (till exempel det lettiska Arajs-kommandot). Andra fångade in judar på flykt och transporterade dem tillbödlarna. I regel var det landsmän som vaktade offren i getton och kon-centrationsläger. Mordmaskinen administrerades ofta av inhemska poli-ser och fascister i samverkan med tyska SS som gav order. Och angiverietvar utbrett.

Lundins bok beskriver både fasorna och hur dagens baltiska politikerhar försökt förneka eller tona ner dem.

Just detta ljugande har blivit ett öppet sår i Estland, Lettland ochLitauen. Många balter tycks tro att andra katastrofer under ockupatio-nerna, framför allt den sovjetiska terrorn, kan glömmas bort om mantalar sanning om Förintelsen. Det är precis tvärtom: respekten förBaltikum skulle påtagligt öka om dess politiker öppet redovisade fakta omhur judarna utrotades.

Nästan varje år efter befrielsen har jag besökt Riga, vandrat omkringdär i en känsla av både gripenhet och frustration. Jag känner en oerhördbeundran för det folk som överlevt nazism och kommunism och nuutvecklar sin nya demokrati. Samtidigt avskyr jag bortförklaringarna omhur landets judar försvann.

Gång på gång har ledande lettiska politiker – president, statsråd, riks-dagsmän – lovat att nya läroböcker ska säga sanningen, att dagens antise-mitism kommer att bekämpas och att Waffen-SS-marscherna ska förbju-das. Nästan varje gång har de svikit sina ord.

Jag har nog hållit lika många tal i Riga som i Jerusalem om antisemitis-men. Effekten på båda ställena har varit obetydlig. I Lettland därför att så

185

2000

få vill höra talas om farorna. I Israel därför att så många vet så ofantligtmycket om hur judehat förstör ett samhälle.

Kanske kan den nya presidenten, Vaira Vike-Freiberga, bli början på enny era. Hon tycks förstå att Lettland inte kan fortsätta att förträngaFörintelsen om landet ska komma in i EU. Jag har just blivit medlem avden internationella historikerkommission, som ska följa den lettiskaforskningen om naziperioden. Redan i oktober i år bör vi få signaler, somvisar om arbetet är meningsfullt eller ännu ett försök till skönmålning.

I Sverige är det numera svårt att förneka baltisk medverkan i folkmor-det. Men Ingvar Lundins viktiga bok bör översättas till de tre språk, sompå plats kan skära upp varbölden.

(22/8)

TALET SOM ÄNNU SPLITTRAR SVERIGE

Sen tonåren har jag betraktat det ideologiska Sverige som två nationer.Det ena landet känner en självklar samhörighet med väst och demokrati-erna. Det andra uttalar gärna ovilja inför allt som liknar USA-beroendeoch hyser förståelse för marxistiska regimer också när de mördar.

En del tror att den motsättningen försvann med Sovjet. Jag menartvärtom att en djup, idémässig demoralisering kan leva kvar under långtid. När Eyvind Johnson nyss fyllde hundra år fick vi ett vackert exempelpå hur 1900-talets djupaste klyfta ännu delar upp skribenter i vårt land.

År 1951 höll alltså Johnson sitt berömda tal till studenterna i Uppsala.Det blev en vältalig bekännelse till den fria världen och slog fast det avgö-rande: ”att USA:s styrka är den för närvarande enda fullviktiga garantenför vår egen trygghet.”

Kommunister och tredje-ståndpunktare ylade då av ursinne. Talet ärsom en ”spark med en SA-stövel”, hånade Karl Vennberg med sedvanligprecision. Eyvind Johnson hade varit en av Sveriges mest pålitliga anti-nazister under den tid då ett fördömande av Hitler var garanti för fram-tida arkebusering om Tredje rikets trupper skulle anlända. Under just de

186


åren sade däremot Vennberg vänligheter om nazismen, liksom hansenare började flirta med kommunismen.

I dag vet vi att Johnsons avsky för Stalinväldet inte bara var välgrundad;det mesta var ännu värre än han trodde. Massmorden, det oändliga lidan-det, diktatorns avsikter gentemot omvärlden – tusentals böcker och vitt-nesmål ger inte minsta utrymme för tvivel på stalinismens elände.

Uppenbart är också att västra Europa lyckades bevara sin frihet medstöd av Marshallhjälpen, Atlantpakten och den kol- och stålunion somsenare blev EU. De atlantiska banden räddade oss, och Eyvind Johnson(liksom Vilhelm Moberg) såg sambandet klarare än nästan alla andra för-fattare i Sverige.

Visst har detta slagits fast också under sommarens 100-årsminne avEyvind Johnsons födelse. Hans Bergström visade i sin slutartikel somchefredaktör i Dagens Nyheter (30/7 2000) att striden kring talet handladeom ”det öppna, liberala samhällets existens”. Och i en delvis briljantunderstreckare i Svenska Dagbladet (29/7 2000) belyste professor emeritusThure Stenström hur vänsterns ”klappjakt” på Johnson tvingade dennetill en plågsam politisk ökenvandring.

Men dogmatiska socialister har också visat färg. Folke Isaksson nytt-jade en bit av sin TV-timme om denne svenske nobelpristagare till attutförligt redovisa sina ”obehagskänslor” inför Eyvind Johnsons politiskahållning. Att uttala tacksamhet över USA:s försvar av Europa visade att”omdöme och sans” delvis svek Johnson, har Isaksson mästrat.

Folke Isaksson var en av de författare som tillsammans med Vennberg,Lundkvist och andra satte etiketten ”tredje ståndpunkten” på sig själva.De antingen vägrade välja mellan Stalins Sovjet och Trumans USA ellerstödde bolsjevismen. Men nu, efter ett halvsekel, är det ännu mer pate-tiskt än förr att se en demokratisk gigant som Eyvind Johnson bli åthutadav en politisk charlatan som Isaksson.

Det tycks också Isaksson börja inse. I DN i går tog han tillbaka detmesta. Anförandet i Uppsala ”var riktigt i känsla och sak”, är hans nyaåsikt. Det enda som nu återstår av irritationen är att Eyvind Johnson stod”högtidsklädd i talarstol och lät pekpinnen vina över mina äldre bröder idikten. . .”

187

2000

Ja, så gjorde Johnson. Helt korrekt noterade han att flera av Isakssonsäldre bröder i dikten fördömde USA men inte Stalin, att de ”yttrar sig mednästan kinesiska ord om Koreakriget” men inget har att säga om ”de öst-liga koncentrationslägren och folkdomstolarnas avrättningsverksamhet.”

Men i Expressen hade naturligtvis den gamle kommunisten NilsSchwartz redan rusat fram och tackat för Isakssons TV-kritik. Denne döl-jer inte ”sin personliga besvikelse” över Johnsons politiska värderingaroch slipper därmed att bli ”devot”, skrev Schwartz. Och på DN:s kultur-sida påstod Lars-Olof Franzén att det kalla kriget handlade om ”kommu-nism eller kapitalism”. Eyvind Johnson ”skapade . . . ett avstånd mellan sigsjälv och en yngre generation” när han här tog ställning.

Franzén lär aldrig begripa att Johnsons tal inte alls diskuterade kapita-lismen, det hyllade demokratin. Och vem ”skapade” avståndet – den pas-sionerade frihetskämpen eller ”de unga” som tyckte att marxismen var enpigg åskådning?

Två ideologiska attacker under andra hälften av 1900-talet födde iSverige en kulturkamp som i sak är avgjord men ännu inte avblåst. Detförsta, stora angreppet på idén om solidaritet mellan länder med politiskfrihet var just debatten kring tredje ståndpunkten. Eftersom den innebarideologisk neutralitet mellan demokrati och förtryck kom den att under-gräva försvaret för det öppna samhället.

Nästa attack blev mer genomgripande, när 68-rörelsen polariseradeSverige. Föraktet för friheten fick stormstyrka i främst radio, TV, flera kul-tursidor och delar av några universitet. Dragningen till kommunistiskadiktaturer blev mer extrem än någonsin när Mao och Castro (och iblandPol Pot) växte till idoler för tusentals svenskar med tillgång till stora ochsmå megafoner.

Men under 1990-talet pressades marxisterna steg för steg tillbaka.Demokratins segertåg i flera delar av världen blev ett politiskt samman-brott också för ett stort antal svenska författare, journalister, akademikeroch andra. Dock kan Eyvind Johnsons lysande tal alltså fortfarande splitt-ra de skrivande i vårt land, trots att en flod av dokument har bekräftat attden blivande nobelpristagaren hade rätt på nästan varje punkt.

Den hårda sammanfattningen om Eyvind Johnsons motståndare är att

188


deras blandning av obildning och okänslighet förblir en kränkning avtyranniets offer. Ett vänligare omdöme är att de fortfarande försökerklösa men numera bara lyckas jama.

(8/8)

SYRIEN OCH NORDKOREA TYCKS GÖRA OSS DUMMA

Tyranner kan dö; de kan också börja le och kramas. I båda fallen är detmöjligt att förändringen antyder en ny era. Men det vet vi inte förränlångt senare. Och fram till miraklets ögonblick bör vi hålla balansen ochlåta bli att prata strunt.

I Sverige har vi avskräckande exempel på hur också en kunnig stats-minister kunde uppträda som pajas när historiens störste massmördareavled 1953. ”Tilliten till honom och förtroendet för hans skicklighet harav det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld så fylld av faroroch ångest som dagens”, påstod Tage Erlander i en sorgsen kommentarom Stalins gärning.

Hur kan en vuxen karl säga sådana barnsligheter? frågade HerbertTingsten i en ledare i Dagens Nyheter. ”Det är ju Stalins politik som ärfarornas och ångestens bakgrund.”

Vi har upplevt något liknande den här sommaren. När Syriens diktatorHafez Assad avled rusade gråtarna fram i väst, anförda av USA:s presi-dent. ”Jag respekterade honom alltid”, meddelade Clinton, ”eftersom jagkände att han var öppen och uppriktig mot mig, och därför att jag kändeatt han hade gjort ett strategiskt val för fred.”

Så beskrev alltså Clinton den man som i hela sitt liv bekämpade tankenpå fred med Israel; som var Moskvas främste allierade i Mellersta Östernfram till Sovjets sönderfall; som utlöste minst två förödande krig i regio-nen; som några veckor före sin död förödmjukade Clinton i Genève närhan vägrade göra någon som helst eftergift för att nå en uppgörelse medIsrael; som mördat tiotusentals syrier för att de rest motstånd mot ter-rorn; som lät fängsla och tortera ihjäl tusentals politiska motståndare; och

189

2000

som isolerat sitt land så konsekvent att det främst är misären, skräckenoch militariseringen som borde vara Assads eftermäle.

Vad är drivkraften för den fria världens ledare när han låtsas sörja ensådan slaktare? Många tycks anse att de döda alltid (eller nästan alltid,Hitler var undantaget) ska sminkas upp. Sanningar om en närmastsadistisk brutalitet passar inte i nekrologer. Ledande politiker tror dess-utom att hårda ord om en avliden tyrann försämrar relationerna till efter-trädaren.

Men bättre än att ljuga är att tiga, eller kommentera dödsfallet medundvikande fraser. Ty få tror väl att vi kan lura eller civilisera Baath-partiet i Syrien genom att hylla dess förre ledare.

Kanske kan sonen, ”doktor Bashir”, hålla sig kvar vid makten ochsenare mildra förtrycket och krigspolitiken. Men inte gör han det för attpappan har översköljts av hycklande beröm inför begravningen.

Syriens nye ledare kanske avsätts i morgon; min dröm är att han blir enhistorisk förnyare i kung Juan Carlos anda. Om detta vet vi ingenting. Menvi bör inse att demokratiernas politiker sviker sina ideal, sin intelligensoch sina väljare när de prisar avlidna bödlar som klätt ut sig till statsmän.

Kim Jong Il liknar Hafez Assad i ett avseende: hans regim har aldrigdragit sig för att döda mängder av människor. Fadern, Kim Il Sung, för-vandlade Nordkorea till en av de två–tre hårdaste diktaturerna i världen.I dag styr sonen den enda återstående statsbildning som kan kallas stali-nistisk.

Hur många hundratusen människor som avrättats där får vi veta närregimen faller och arkiven öppnas. Om det är en, två eller tre miljonernordkoreaner som svultit ihjäl under 1990-talet klarläggs också längrefram.

Däremot vet vi att Kim Jong Il har sålt avancerade missiler till flera avvärldens farligaste stater, också Syrien. Troligen har han lager av kemiskaoch biologiska stridsmedel. Men hur långt Nordkorea har avancerat i sittkärnvapenprogram är en hemlighet.

Har man atombomber? Kim Jong Il tycks nu ha begripit att landet stårinför en ekonomisk kollaps, som skulle fälla regimen. Därför gick hanmed på toppmötet i juni. Och han regisserade det så skickligt att illusio-

190


nerna svepte som stormvindar över västvärlden. Nu försvinner riskernaför ett nytt krig, kommunistlandet öppnar sig, ordförande Kim är char-merande, säger illusionisterna i Amerika och Europa. Snart kan det bliåterförening mellan Syd- och Nordkorea.

Kan det? Det har aldrig någonsin hänt att en demokrati slagit sigsamman med en totalitär stat. Ska man hålla fria val i söder och stali-nistiska val i norr? Kan man då ha ett gemensamt parlament? Kommernordsidans väldiga krigsmakt (som håller Kim Jong Il kvar vid makten) attföras ihop med sydsidans militära försvar (vilket alltså förutsätter attkommunisterna frivilligt begår politiskt självmord)? Får sydsidans friamassmedier rätt att vända sig till nordsidans invånare? Hur många veckordröjer det då tills Kim Jong Il och hans medbrottslingar jagas bort? Ellerska ett gemensamt Korea ha frihet och marknadsekonomi i ena delen ochförtryck och kommandoekononomi i den andra?

Visst, kanske kan det akuta krigshotet minska nu. Det är stort och gläd-jande nog. Men som vanligt med kommunismen gäller att först när denförsvunnit kan det bli både återförening av ett delat land och framtidstroför dem som bor där.

(8/7)

”ETT KINA?” NEJ, DET BLIR MINST TVÅ

Över nästan hela den fria världen – för att inte tala om den ofria – låtsaspolitiker att det bara finns ETT Kina. Det har blivit en formel för demsom vill hålla diktatorerna i Peking på gott humör. Samtidigt vet nästanalla att det i dag finns TVÅ Kina.

Med sitt mantra om ”ett Kina” vill omvärlden främst slippa erkännaTaiwan. Genom att hålla fast vid fiktionen att denna ö är en bit av fast-landet slipper västmakterna ta ställning till regeringen i Taipei. De kanblunda inför det uppenbara: att Taiwan i dag är en fullvärdig demokrati,troligen den mest vitala, fria nationen i hela östra Asien.

De kan också förtränga Kinas historia. Under 1900-talet var Formosa

191

2000

(som ön kallades förr) en del av Kina under enbart fyra av de hundra åren.Den har aldrig någonsin tillhört den så kallade Folkrepubliken Kina.Däremot har Taiwan alltid befunnit sig i konflikt med det kommunistiskaimperiet.

Att i dag förorda ”ett Kina” kan bara tolkas på ettdera av två sätt.Antingen utgår vi från att Kommunist-Kina håller på att bli en nationbyggd på fri debatt och fria val. Men ingenting talar för att detta mirakelinträffar inom en snar framtid. Alla vet att härskarna i Peking bygger sinmakt på våld och omfattande terror.

Eller menar man att Taiwan bör böja sig för fastlandet, avskaffa folk-styrelsen och den fria pressen samt bli ett protektorat styrt från Peking?Till de statsråd och diplomater i väst som kräver sådan underkastelse börvi ställa frågan: Brukar vi begära av en framgångsrik demokrati att denska upphäva sig själv?

Vilken moralisk rätt har europeiska ministrar att kräva av Taiwans 23miljoner invånare att de ska avskaffa den frihet, som nu är självklar förnästan hela Europa?

Ty EU:s och USA:s ledare vet säkert att det aldrig någonsin har hänt atten diktatur har förenats med en demokrati i en fungerande statsbildning.Talet om ”ett Kina” är alltså, för att uttrycka sig exakt, en fasa eller enfånighet.

Om presidenterna i Taiwan kan vi ställa en närmast filosofisk fråga.Vem – den avgångne eller den nytillträdde statschefen – har gjort mest förlandets demokratiska genombrott?

Lee Teng-hui blev oväntat president i januari 1988 när hans företrädareavled, just efter att militärlagarna avskaffats. Troligen hade Lee tidigareutsetts till vicepresident främst för att han var infödd taiwanes. Det varaldrig avsikten att han skulle få makten eller använda den för att avskaffaKuomintangs (KMT:s) enpartivälde.

Men just det gjorde han. Lee frisläppte de politiska fångarna, infördepress- och yttrandefrihet samt demokratiserade valen till alla politiska för-samlingar, steg för steg. Till slut genomförde han också de första direktavalen till presidentposten 1996 – väljarna tackade Lee genom att gehonom 54 procent av rösterna.

192


Chen Shui-bian, den nye presidenten, var 1979 en av advokaterna föråtalade aktivister i oppositionen, som sedan formade Democratic Pro-gressive Party (DPP). 1986 hamnade han själv i fängelse för sin kritik motdet auktoritära systemet. Chen blev parlamentariker när landet demo-kratiserades av Lee, som han nu har efterträtt.

Vem av de båda har gjort mest för att förvandla Taiwan till demokrati?Den forne fången som förtrycktes av regimen eller presidenten som till-hörde regimen men med unik kraft förvandlade både sitt parti och sittland? Han som underifrån bekämpade förtrycket och fick lida för det –eller han som uppifrån, stegvis och oerhört beslutsamt, avskaffade för-trycket?

För Chen talar att utan hans partis sega kamp hade trycket på KMT attliberalisera Taiwan troligen inte blivit tillräckligt starkt. Lees storhet somstatsman var att han genast nyttjade sin plötsliga maktställning till attmed förbluffande snabbhet och handlingskraft genomdriva demokratinsalla friheter, utan inbördeskrig eller annan blodsutgjutelse.

De två presidenterna företräder alltså båda den liberala omvälvning påTaiwan, som nu skakar tyrannerna i Kina. De har spelat helt olika roller idetta drama. Chens parti och Lee som person och partiledare kunde i täv-lan och samverkan genomföra vad världen aldrig tidigare sett: en kinesiskdemokrati.

Hur många Kina kommer att växa fram under det här seklet? LeeTeng-hui frågade mig för ett par år sen: Tror du att en enda man i Pekingkan regera 1,2 miljarder människor? Då blir det som under kulturrevo-lutionen, sade presidenten: kaos, lidande och massvåld.

Min personliga gissning är att konflikten mellan den öppna ekonominoch den slutna politiken i Kina till slut blir våldsam. Kommunisterna väg-rar släppa sitt maktmonopol, medan allt fler kineser kommer att föraktaledningens korruption, brutalitet och obildning.

Samtidigt kommer klyftorna mellan olika regioner att explodera iupplopp, folkvandringar med tiotals miljoner människor och stegradmaktkamp. Till slut kan militära konfrontationer leda till en uppsplittringav landet.

Dagens prat om ”ett Kina” kommer alltmer att framstå som en makt-

193

2000

myt för det kommunistiska parti, som mördat fler människor än någonannan regim efter andra världskriget.

(22/5)

YEHUDA AMICHAI OM KRIG OCH EROTIK

En gång kom jag till Jerusalem för att läsa och skriva lyrik – och möttes avett krig. På dagarna skrev jag om striderna och försökte göra poesi pånätterna. Just detta är Israel, sade då Yehuda Amichai till mig, ”make loveand make war at the same time”.

Det var mitt första möte med Israels störste diktare, som cancern nuhar besegrat. Amichai avskydde dessa allt-eller-intet-människor som leverpå konfrontation och retorik. Tolv år gammal lämnade han Nazi-Tyskland för att inte mördas. Sen blev han soldat i andra världskriget (föratt världen skulle finnas kvar) och i tre av Israels krig (för att den judiskastaten skulle få leva).

Vi kom varandra nära det året, 1982 – sen ringde vi och möttes ofta.Nästan all hans lyrik fanns redan då på engelska, i regel i flera versioner.Därför var det möjligt att tränga in i den värld som förnyade den hebre-iska poesin. Nästan lika märklig för mig var Yehudas karaktär. Aldrig harjag mött en man så varm, generös och full av humor.

Jo, jag vet: en stor diktare dör aldrig. Men en kär vän försvinner för evigt.Knappt tio år senare översatte Lilian Edström och jag till svenska ett

urval av Amichais dikter, Bombens diameter (1991). Rad för rad jämförde vitillsammans med författaren våra utkast med de hebreiska originalen:språkliga nivåer, dubbelmeningar, allusioner, tonfall, ”musiken” i varjevers. Timme efter timme satt jag med Yehuda. Han förklarade, skämtade,hjälpte oss att välja när vi måste avstå från de ordlekar, som var omöjligapå svenska.

Det var fest och upptäcksfärd att under Yehudas milda ledning vandraomkring i hans diktvärld, som hade blivit del av israelernas sätt att se påsig själva. Redan med debutboken bröt han med det högtidliga och ”heli-

194


ga” hos så många tidigare hebreiska författare. Amichai upptäckte detfriska och oväntade i det språk han mötte som tonåring, ”Guds slang”.

Amichai blandade pratet på gatorna och Bibelns bilder, änglar och jet-plan, längtan efter tro och skepsis inför doktrinerna, erotiken som flyktoch minne. Han har översatts till över trettio språk och blev en av de storai världslyriken under 1900-talets andra hälft.

Studier av hans poesi betonar det unika i den. Den som läst Amichaikan aldrig glömma honom, sade Octavio Paz, han är en ”mästare”. Jagåterkommer ständigt till hans dikter, skrev Ted Hughes, ”och jag blir all-tid skakad av dem”.

I israelisk TV inför begravningen häromveckan medgav jag: ”Somsvensk kommer jag hit i skam, eftersom Amichai inte fick det nobelpris ilitteratur som borde ha varit hans.” Dagarna därefter kom åtskilliga israe-ler fram till mig. Nästan alla höll med, några tröstade: glöm inte att deförfattare som aldrig gavs nobelpriset är en minst lika storartad gruppsom de som fick det.

Ändå är jag förbluffad över Svenska Akademiens vanskötsel av sittuppdrag. Att ge priset till en skojare som Dario Fo och samtidigt avvisapoesins giganter som Tomas Tranströmer och Yehuda Amichai!

Jerusalem, kärleken och krigen dominerar som teman i Amichais dikt-samlingar. Desperat och kärleksfullt besjunger han den stad han bodde i,den blir både provins och universum. ”Luften ovanför Jerusalem är tungav böner och drömmar, / som luften över industriområden. / Det är svårtatt andas.”

Ömhet och övergivenhet strömmar ut från hans kärlekslyrik. Ingen avAmichais böcker är nog mer älskad än Love Poems, som fortsätter attkomma i nya upplagor. ”När du gör underbara saker med mig / läggs alltung industri ner.”

Till hälften formades jag av den judiska etik som min far lärde mig,sade Yehuda, andra hälften var krigens förfärligheter. Döden väntar ofta iAmichais dikter och slår plötsligt till. ”Vacker är världen när den stigerupp till illdåd.”

Så dog Yehuda Amichai den 22 september 2000. Under veckan efterbegravningen satt Hanna och barnen ”Shiva”, som är en storartad judisk

195

2000

tradition i jämförelse med det kristna slarvet. Hos oss dröjer inte sällanbegravningen orimligt länge. Därefter lämnar man ofta de närmaste,ensamma i sin sorg.

Hos judar sitter alltså familjen hemma under sju dagar och tar emotvänner och bekanta som kommer för att tala om den döde. En armé-veteran från 1948 års krig i Negev ville meddela det som Yehuda aldrignämnde: hur han räddade livet på två av sina sårade kamrater. En littera-turhistoriker försökte sammanfatta hur Amichai redan på 1950-talet revo-lutionerade hebreisk poesi.

Plötsligt började vi berätta historier om Yehuda. Skratt och tårar blan-dades i rummet.

Några dagar efter Yehudas död spreds över världen nya bilder av sten-kastare i Mellersta Östern. En dikt av Amichai för tio år sen slutar så här:

Jag bönfaller er: kasta inga fler stenar,ni förflyttar landet,det heliga, hela, öppna landet,ni förflyttar det till havetoch havet vill inte ha det,havet säger: inte i mig.Var snäll och kasta små stenar,kasta fossil av sniglar, kasta grus,rättvisa eller orättvisa från stenbrotten i Migdal Tsedek,kasta mjuka stenar, kasta söta jordkakor,kasta kalksten, kasta lera,kasta sand från stranden,kasta damm från öknen, kasta rost,kasta luft, kasta ingentingtills era händer är uttröttadeoch kriget är uttröttatoch till och med freden skall bli uttröttadoch så förbli.

(13/10)

196


DÄRFÖR GRÅTER ISRAELS DUVOR

Elie Wiesel överlevde Auschwitz och Buchenwald, blev berömd författareoch fick Nobels fredspris. I ett tal häromveckan manade han oss att seYassir Arafat sådan han visat sig vara: ”bedräglig och ovärdig vårt för-troende.”

Liksom Wiesel har vi följt Baraks dramatiska månader vid makten.Aldrig förr har Israel haft en premiärminister som så helhjärtat gått in förfred med alla sina grannar. Syrien erbjöds hela Golan, men diktatorn iDamaskus förbjöd sina förhandlare att ens ta israeler i hand.

Libanon kunde inte göra ett fredsavtal mot syriskt veto. Men Barakdrog ändå ensidigt tillbaka alla israeliska trupper från den säkerhetszon isödra Libanon, som hindrade attacker mot norra Israel.

Och i somras i Camp David fick palestinierna ett mer långtgående erbju-dande än någonsin. Baraks perspektiv var en palestinsk stat och Jerusalemsom huvudstad för två nationer. Palestinierna skulle erhålla nästan helaGaza och 90–95 procent av Västbanken. Men i stället för att komma medkonstruktiva och konkreta alternativ svarade Arafat blankt nej.

Clinton var överväldigad av Baraks politiska mod och oväntat storaeftergifter och lade hela ansvaret för fiaskot i Camp David på Arafat. PLO-ledaren flög då desperat runt i världen för att få stöd. Men demokratiernavisade mest kyla inför den palestinska oviljan att förhandla.

Arafat utlöste i det läget den typ av aktioner där han är expert: våld-samma upplopp som kan mobilisera arabvärlden och stora delar avvärldsopinionen för PLO. Strunta i dödsoffren, sikta på publiciteten ochTV-bilderna! Skydda inte barnen, låt tvärtom tonåringarna rusa fram itäten!

Alltså lät han sina ”tanzim” och andra angripa de israeliska ställningar,vars placering båda parter kommit överens om. Flera tusen ungdomar,med stenar och brandbomber, sändes fram mot andra sidans soldater. Imängder av fall gav palestinska poliser (eller andra vuxna) eld med gevärsom de erhållit från Israel.

I svenska medier har det här beskrivits som israeliska övergrepp. Manhar också påstått att de dödande kravallerna beror på åratal av ockupa-tionens förödmjukelser. Vilken skojare eller hatare som helst, som är

197

2000

beredd att förbanna Israel, presenteras av radio–TV som ”expert”.De tycks inte veta att redan i första Osloavtalet 1993 lovade båda sidor

att avstå från alla typer av våld. Därefter har liknande paragrafer varit delav flera uppgörelser, senast i år. Visst har jag i åratal skrivit att israelernabör lämna de bosättningar som ligger långt inne på Västbanken. Men detfinns ingen klausul som tillåter någon av parterna att starta ett halvkrigom man känner sig förödmjukad.

Däremot har naturligtvis israelerna rätt att försvara sig om de attacke-ras med vapen av olika slag. Vad gör åtta israeliska värnpliktiga som skaskydda en gränspostering? Hundra palestinier stormar fram mot dem –stenar och bensinflaskor i händerna, uppjagade av sekulära eller religiösaledare. Tårgasen stoppar inte anfallet.

Ska israelerna ge upp då, låta sig skadas och övermannas samt däreftertroligen lynchas som i Ramallah? Eller ska de följa order, det vill säga medvapen skydda sin postering och sig själva?

Arafat vet naturligtvis att israelerna kommer att försvara sig. Hans”tigrar” och andra palestinier må ropa ”död åt judarna” hur ofta somhelst. Och de palestinska skolböckerna kan hetsa i antisemitisk anda;senaste numret av Judisk Krönika ger många otäcka exempel.

Men den tid är förbi när man kunde slakta judar utan att det kostadenågot.

För 52 år sedan begravdes beslutet om en palestinsk stat när ett antalarabiska arméer 1948 angrep den nya judiska nationen. I år var palestini-erna åter nära en egen statsbildning, som omedelbart skulle erkännas avbland annat Israel och USA. Just då släppte PLO-ledaren loss den vålds-orgie som fått Israels duvor att gråta. Det som hänt är en palestinsk kata-strof – och en israelisk tragedi.

Jag ringer vänner som i åratal arbetat för fred. Vi har krävt eftergifter,svarar de sorgset, Barak gjorde som vi sade – och vi fick alla ett slags krigöver oss!

FN fördömer ju Israel, skriver svenska tidningar som om sanningendärmed uppenbaras. När FN:s kommission för mänskliga rättigheterpåstår att Israel begår ”krigsförbrytelser” och ”brott mot mänskligheten”– vilka står bakom beslutet? 19 stater röstade ja, däribland sådana erkända

198


specialister på mänskliga rättigheter som Kina, Kuba och Sudan. Nejröstade 16 länder, samtliga av dem är demokratier.

Lyssna i stället till Thomas Friedman (liberal) i New York Times ellerCharles Krauthammer (konservativ) i Washington Post. De har båda visatvarför de sex veckornas dödande bör kallas ”Arafats krig”. En lysande tid-skrift som The New Republic har sammanfattat upploppen så här: ”Dettavar inte spontant våld. Det var strategiskt våld.”

Just det förblir duvornas dilemma i Jerusalem och Tel Aviv. När landetgör eftergifter (Camp David) eller drar sig tillbaka (södra Libanon) är detmånga i arabvärlden som tror att Israel är viljemässigt och militärt för-svagat och kanske kan besegras i krig.

Detta för fram till två plågsamma frågor, vars svar vi inte känner i dag.Var det Arafats avsikt att inför nästa förhandling testa om israelernamjuknar av blodiga strider? Eller blev han bestört när ett fredsavtal plöts-ligt låg nära, därför att han i själva verket inte vill eller vågar sluta fredmed Israel?

(11/11)

ÄR DU RÄV ELLER EN IGELKOTT?

Den engelske filosofen Isaiah Berlins essä om Tolstoj är berömd framförallt för dess tre första sidor. Han utgår där från ett fragment från dengrekiske poeten Archilochos: ”Räven vet många saker, men igelkottenkan en stor sak.”

Berlin menar att de orden belyser en djup klyfta som skiljer olika för-fattare och tänkare från varandra. Å ena sidan har vi ”igelkottarna”. Deknyter det mesta till en enda central vision eller dröm, till ett system somär mer eller mindre sammanhållet och uttalat. Igelkottarna tolkar, tänkeroch känner med stöd av denna universella princip.

En sådan princip ”organiserar” det som de säger och arbetar för. Dengör deras idéer och handlingar meningsfulla.

Å andra sidan har vi ”rävarna” som söker uppnå många mål, vilka ofta

199

2000

saknar samband med varandra och till och med kan vara motstridiga.Deras avsikter och ledstjärnor kan vara förbundna men enbart på ettpsykologiskt eller faktiskt plan och förenas inte av några moraliska ellerestetiska principer.

Rävarna lever liv, utför handlingar och uppmuntrar idéer, som drar åtolika håll. Tankarna är skingrade eller utspridda, de rör sig på månganivåer.

Deras agerande bygger på mängder av erfarenheter och avsikter. Menvarken medvetet eller omedvetet söker de föra samman sådana impulseri en vision, som är oföränderlig och allomfattande eller ens splittrad ochofullständig.

Därefter hänvisar Berlin till de stora författarna och ger exempel hur hanser dem i just det här perspektivet. Dante, Platon, Pascal, Ibsen och Proustär igelkottar. Shakespeare, Montaigne, Goethe, Molière och Joyce är rävar.

Den mest våldsamma kontrasten upplever han mellan två ryssar.Dostojevskij med ett ständigt upprepat och varierat budskap som formarhans eget universum; Pusjkin, ”ärkeräven”, med sina geniala förnyelser ilandskap som alltid förändrar sig.

Visst, Berlin medger naturligtvis att denna indelning kan vara rigid,motsägelsefull och godtycklig. Men han menar ändå att det är en fruktbarlek med avgörande egenskaper att jämföra andra författare med”polerna” Dostojevskij och Pusjkin.

I sin essä försöker han till exempel visa att Tolstoj till sin natur var enräv men själv ansåg sig vara en igelkott.

Berlin skriver om sprickan mellan Tolstojs rävliknande begåvning somromanförfattare, vilken kan förmedla de finaste detaljer och nyanser imänskligt liv. Men han ser också Tolstoj som en igelkott, som ständigtsöker en övergripande teori om det mänskliga livet, en tankebyggnad somkan välva sig över epoker och generationer. Argumenteringen är utförlig,och jag hänvisar till de 80 sidorna i The Hedgehog and the Fox, som är lättåtkomlig i flera pocketutgåvor.

Det lustiga är att Michael Ignatieff i sin lysande biografi över IsaiahBerlin – den kom 1998 – såg en liknande splittring hos filosofen själv.Berlins vänner betraktade honom som en typisk räv, som i sin berömda

200


konversation slugt, snabbt och humoristiskt kunde kasta mellan ämnen,infall och perspektiv.

Men Ignatieff menar att han var en räv som längtade efter att vara igel-kott: att uppleva en enda sak mer uppriktigt och troget än någontingannat. Eftersom Berlins humor, lätthet och världslighet ofta angreps idebatten kom hans sökande efter personlig, intellektuell moral att bli ettgrunddrag i hans skrivande.

Han letade, menar Ignatieff, efter en väg mellan det tunga engage-manget och den byråkratiska opartiskheten. Han ville vara allvarlig utanatt bli högtidlig, försvara övertygelser utan att lockas till dogmatism.Berlin sökte förbli underhållande men inte falla för det lättköpta.

Konflikten mellan räv och igelkott kan vi leta efter hos människor som vikänner – och hos oss själva. Bland svenska chefredaktörer, poeter och poli-tiker: att Hans Bergström, Tomas Tranströmer och Alf Svensson är igelkot-tar är väl lika tydligt som att Staffan Thorsell, Lars Gustafsson och MonaSahlin är rävar. Detta är naturligtvis ingen värdering men kanske en anty-dan om koncentration (eller snarare fokusering) respektive mångsidighet.

För egen del trodde jag länge – under åren som riksdagsman och parti-ledare – att jag var räv. Ämnena jag hade åsikter om var så många, debat-terna som jag kastades emellan tycktes sällan fastna i ett och sammatema. Men när jag nu ser tillbaka på både de första hundra inläggen innanjag hade rösträtt och de senaste femton årens böcker och artiklar blir ettannat mönster lätt att genomskåda.

Med en igelkottsliknande envishet kommer mina kolumner och voly-mer i regel tillbaka till frihetens villkor och tyranniets fasor. Också när jagläser gamla riksdagsdebatter ser jag hur laddningen i inlägg om diktatu-rerna skär mot det lite mekaniska och tillfälligt inlärda i mina tal på andraområden.

Om denna envishet innebär en fördjupning av tänkandet eller mesttråkar ut läsarna behöver jag inte bedöma. Jag vet bara att jag i demokra-tins värderingar tror mig ha funnit svaret på ett antal samhälleliga gåtor.

Om jag inte ständigt återvänder till det spåret skulle jag känna mig somen svikare.

(7/4)

201

2000

2001

SNART HAR SADDAM EGNA ATOMBOMBER

Hamza är ett namn som nästan aldrig har förekommit i svensk press. Idrygt tjugo år blev Khidhir Hamza tvingad att nyttja sina kunskaper fördet sena 1900-talets mest destruktiva uppdrag: skaffa kärnvapen åtSaddam Hussein.

Efter 1995 – sen han lyckats fly och smuggla hustru och tre barn ut ur Irak – har han för USA redovisat allt han vet om Iraks dolda re-surser och teknik. Hamza har gett mängder av detaljer om hur regimenlurat västmakterna och FN-inspektörerna. I den nyutkomna bokenSaddam’s Bombmaker (2000) varnar han nu världen för den katastrof somväntar.

På 1960-talet studerade Khidhir Hamza vid amerikanska universitetoch blev doktor i nukleär fysik. Men 1970 måste han återvända till hem-landet; om han vägrade skulle hans far råka illa ut, hotade man. Efter litelåtsasövningar i Bagdad kring civil kärnkraft fick han veta att målet varatombomber. Beslut och ledning låg hos Saddam själv, som behärskadeIrak redan under åren som vicepresident.

Hamza blev till slut chef för atomprogrammet. På nära håll fick han sevad som hände dem som tvekade eller sade nej – de fängslades ellerdödades, ofta efter utdragen tortyr; deras familjer hotades med miss-handel och avrättning. Och eftersom Saddam var (och är) besatt av tan-ken på egna atombomber lät han ibland skickliga experter göra snabbkarriär.

Därför fick Hamza en så central ställning. Samtidigt öste diktatorn inpengar i projektet. Under vissa år kostade enbart importen av känsliga

203

eller förbjudna varor från utlandet, som var nödvändiga för att byggakärnvapen, mer än 1 miljard kronor per månad.

Till de väldiga utgifterna för köpronder, inte minst i Frankrike ochTyskland, kom kostnaderna för arbetet i Irak. Hamza räknar med att därvar omkring 12 000 människor anställda för att producera atomvapen. Avdem hade cirka 200 doktorerat på olika områden inom den nukleäraforskningen.

När Gulfkriget bröt ut för tio år sen fördömdes den USA-ledda allian-sen av flera tjog svenska debattörer som ingenting anade. Men någraandra i vårt land kände lättnad i januari 1991 när den militära konfronta-tionen inleddes. Vi litade inte på lugnande rapporter från det internatio-nella atomenergiorganet i Wien (IAEA), misstänkte i stället att Saddamvar nära ett genombrott i produktionen av vapen för massförstörelse.

Hur lång tid tar det innan Irak har atombomber? frågade vi.I dag vet vi svaret. Hamza visar att Saddam var oerhört nära sina förs-

ta laddningar. I åratal hade han totalt lurat västmakterna, också USA ochCIA, samt med relativt enkla metoder skojat IAEA-inspektörerna ochderas inkompetenta ledning. Efter ockupationen av Kuwait i augusti 1990satsade han intensivt på ett snabbprogram för att få fram någon typ avatomvapen.

Hamza säger att Irak då kunde ha framställt en kärnladdning, medungefär samma sprängverkan som Hiroshimabomben, inom två till sexmånader! Men Gulfkriget kom emellan, liksom senare de handlingskrafti-ga experter som var knutna till UNSCOM. Detta FN-organ leddes av RolfEkéus, den främste svenske diplomaten under de senaste årtiondena.

Paradoxen är alltså att Saddam själv kom att sabotera sina nukleäramål genom att angripa Kuwait innan hans kärnvapen var på plats.Troligen utgick han från att västmakterna och de arabiska oljestaternainte skulle orka samla sig till effektivt motstånd. Den felbedömningenräddade regionen.

Hamza tycks mena att de två mest sannolika målen för en irakiskatombomb är Teheran och Tel Aviv. Men varje stat eller armé i grann-skapet skulle naturligtvis göra allt för att undvika en konflikt med Iraksom kärnvapenmakt. Hamzas bok belyser hur Saddam genom en bland-

204


ning av belöningar och förfärande hot kan tvinga varje irakier till under-kastelse. Terrorn är för honom kärnan i både inrikes- och utrikespoli-tiken.

Saddam´s Bombmaker beskriver utförligt de tekniska möjligheter somIrak prövade. Hamzas huvudtes är att inköp från utlandet – numera tro-ligen främst från forna Sovjet – av både expertis och nukleärt material harblivit allt viktigare.

Det finns ingen anledning att tro att Saddam har dämpat sina nukleäraambitioner. I dag är sanktionerna urvattnade och FN-inspektörernaborta. Mängder av arbetslösa eller illa avlönade ryska fysiker kan varalockade av erbjudanden från Bagdad.

Åter måste samma fråga ställas som för tio år sedan: När har Irak sinaförsta atombomber?

En bild från Budapest 1995 belyser cynismen i väst. Khidhir Hamza harflytt dit och vill rädda sig och familjen undan mordpatruller från Bagdad.Han ringer till chefen för Irakavdelningen (Maurizio Zifferero) i FN-orga-net IAEA. Hamza vet visserligen att denne italienare gjort tvivelaktigaaffärer med Irak och är en av de mest Saddamvänliga i FN. Men nu berhan Zifferero om råd och hjälp.

Och Zifferero säger: Åk tillbaka till Bagdad! I stället för att skyddaHamzas liv och få hans unika informationer ber han denne avhoppadechef för Saddams atomprojekt att ta nästa flyg till säker död och tortyr. Sådemoraliserat var IAEA när svensken Hans Blix ledde organisationen.

Är världen mer intresserad i dag av att hindra Irak att producera kärn-vapen? Våra länder har många fler fakta om den kommande katastrofenmen knappast mer vilja att försöka hejda den.

(16/1)

VILKA TYRANNER VAR ”SATANS MÖRDARE”?

Palmedebatten inom socialdemokratin har nu övergått i gissningar. Vadskulle den forne partiledaren ha stått för i dag? Det bräckliga svaret på en

205

2001

sådan fråga framgår av Olof Ruins artikel (DN Debatt 27/2 2001). Hanmedger att Palme 1961 var en av författarna till Erlanders ”Metalltal”,som under tre årtionden framåt kom att försvåra svenskt deltagande iEuropas enande.

Metalltalet var präglat av nationalistisk självgodhet. Men i dag gissarRuin att Palme som ”intensiv internationalist” skulle ha funnit EU-miljöninspirerande.

I stället för att spekulera bör vi lära oss vad Palme faktiskt sade ochgjorde under sin tid som ledande politiker. Han var en glödande demo-krat i internationell politik, hävdar många socialdemokrater. Beviset ärfrämst två uttalanden: ”satans mördare” (om Franco) och ”diktaturenskreatur” (om kommunisterna i Tjeckoslovakien).

Palmes utrikespolitik var mer splittrad än så. Dominerande var denselektiva diktaturkritiken. Några despotiska regimer angrep han ofta.Men långt fler tyrannier prisades av Palme, eller han teg om dem. Vad fickhonom att förbanna eller försvara en diktator?

Kritik öste han över fem icke-demokratier, som nästan alla svenskar sågsom pariaregimer: Pinochets Chile, apartheids Sydafrika, militärväldetsGrekland, Francos Spanien samt Tjeckoslovakien under Husak. Här varPalme envis och hans retorik verkningsfull.

Men sen då? De två stora totalitära imperierna var Kina och Sovjet.Om Kina har jag inte hittat ett enda ord av kritik (inte ens under kultur-revolutionen), trots att omkring 30 miljoner kineser dödades av Maounder år då Palme var aktiv. Var han rädd att provocera de högljuddamaoisterna i Sverige?

Vad gäller Sovjet klandrade Palme supermaktens kritiker. Teckna inte”djävulsbilder”, manade han, bedriv inte ”hets mot Sovjet”. ”Vi sysslarinte med antisovjetism.” Ofta jämställde Palme öst och väst enligt tredjeståndpunktens modeller. Vi vill varken ha ”antiamerikanism eller anti-sovjetism”, och ”kommunism eller kapitalism representerar inte längrenågon dröm om frihet för Europas folk”, etcetera.

Ofta angrep Palme ”reaktionens krafter”, som hemfallit åt ”korstågs-anda i syfte att befria Östeuropa”. Visst var de borgerliga i regel mer anti-sovjetiska än vad Undén–Palme-linjen kunde godta. I dag vet vi att

206


Moskva låtit mörda omkring 60 miljoner människor (krigen oräknade).När Palme angrep svenskar, som visade sin avsky för Sovjet, försökte handels samla personliga poäng hos härskarna i Kreml, dels utmåla opposi-tionen som utrikespolitiskt opålitlig.

Ännu ivrigare blev Palmes flirt med tyranner när han besökte dem.Hans resa till Kuba var en orgie i förljugen vänskap med Fidel Castro,som hade placerat mängder av socialdemokrater i fängelse. I tal och ut-talanden markerades total enighet samt ”stor sympati och ömsesidig för-ståelse”. Inte ett ord från Palme om fri press, fria val och politiska fångar.

Avsnittet om Kambodja i den gemensamma kommunikén blev dengrövsta falskheten. Palme/Castro markerade glädje över att frihetskam-pen för ”de vietnamesiska och kambodjanska folken . . . hade krönts medseger”. På våren och sommaren 1975 hade tidningar i hela den fria värl-den, också Sverige, visat att segrarna i Kambodja (de röda khmererna)hade inlett ett fasansfullt folkmord. Men inte ett kritiskt ord mot Pol Potfrån Palme, bara den gemensamma hyllningen.

Nio år senare omfamnade Palme diktatorn Honecker i dennes Öst-tyskland. Ingen antydan från svensken om Berlinmuren och förföljelsernamot oliktänkande. I Palmes officiella tal hörde vi honom beskriva de bådaländernas gemensamma strävan: ”fred”, ”avspänning”, ”försoning”, ”för-ståelse”, ”förtroende” och ”vänskap”. Det enda honnörsord som saknadesvar ”frihet”.

Synen på frihet–förtryck var alltså inte vägledande för Palmes utrikes-politik. När hetsen mot Israel på 1970-talet blev högsta mode i FN ochtredje världen haglade också Palmes fördömanden över den enda demo-kratin i regionen. Men ingen av de tjugo diktaturerna i arabvärldenbehövde utstå svensk kritik. ”Min vän Jalloud”, sade Palme varmt omstatsministern i den libyska terrorstaten. En liknande vänlighet om ensocialdemokratisk regeringschef i Israel var utesluten.

Palmes angrepp på Israel kulminerade 1982. Då jämställde hannazisternas förbrytelser mot de judiska barnen med Israels behandling avde palestinska barnen, ”precis på samma sätt förföljda”. En rad avhand-lingar har visat att den typen av parallell mellan nazister och israeler harblivit en viktig del av modern antisemitism.

207

2001

Två år tidigare hade Palme på en presskonferens i Sverige försäkrat attKhomeinis Iran ”med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sinademokratiska institutioner”.

Yngre socialdemokrater har sällan hört talas om Olof Palmes mångasvek mot frihetens värden. Kanske tror de att de här citaten bara är påhitt.Men innan de fnyser vill jag be dem kontrollera analys och dokumenta-tion på sidorna 153–223 i min bok Det öppna såret från 1997.

Ty bara ignoranter eller propagandister kan utnämna Olof Palme tillen förebild för demokratisk utrikespolitik.

(6/3)

SKA OS 2008 HÅLLAS I KINA?

Den olympiska rörelsen leds av en gammal före detta fascistminister frånSpanien. Hans huvudmål just nu är att låta historiens största diktatur,Kina, stå värd för OS år 2008. Omröstningen i saken hålls den dag då JuanAntonio Samaranch blir 81 år, i Moskva den 17 juli.

Både Samaranch och de kommunistiska ledarna i Peking manar oss nu:skilj mellan idrott och politik! Ja, låt oss göra det. Vi kan till exempelbegrunda principerna för de olympiska spelen.

Världens mest uppmärksammade sportevenemang sker med klartdefinierade och internationellt godtagna regler. Diskriminering av del-tagare får inte ske, och ingen olympisk paragraf får brytas. Bästa man ochkvinna vinner oavsett nation, ras, etnisk tillhörighet och politisk eller reli-giös övertygelse. Tävlingarna hålls under full offentlighet och med ruti-nerade domare från ett stort antal nationer.

Jämför detta med den principlöshet som råder i Kina. En liten grupp avgamla män med massor av blod på sina händer bestämmer vilka reglersom ska gälla för ett land med 1 300 miljoner människor. Vissa etniskagrupper – till exempel tibetaner – föraktas och förtrycks. När som helst iKina kan en människa försvinna in i den slutna arkipelagen av koncent-rationsläger, fängelser och mentalsjukhus.

208


De som uttalat andra åsikter än regimens blir arresterade, torteras oftaoch får straff som är godtyckliga. Avrättningar, offentliga eller hemliga, ärvanligare här än någon annanstans. Rättegångarna saknar elementärtskydd för de anklagade. För oliktänkande är rättslösheten total. Försvars-advokater, vittnen eller överklagande – inget sånt spelar någon roll närregimen försöker bli av med sina kritiker.

I olympiaden är individernas talanger avgörande; de tävlar under reglersom garanterar fair play, alltså rättvisa. I Kina spelar individen ofta ingenroll alls; han eller hon lever under förordningar som avser att skydda detpolitiska systemet mot krafter som vill införa rättvisa.

Skillnaden mellan politik i Kina och idrott i OS är alltså helt genom-förd. Det paradoxala är dock att ingen regering är så ivrig på att erövrasommarolympiaden 2008 som just Kinas ledning. De som ömt vårdar lag-lösheten i sitt eget land kräver att få värdskapet för den jättelika tävling,som bygger på mängder av lagliknande paragrafer.

Visst har paradoxen en förklaring. Tyrannerna i Peking längtar efter enreklamkupp i jätteformat. De vill dölja sina brott.

President Jiang Zemin och hans kamrater betalar oerhörda summorför att nå det målet. Peking ska rensas från alla ”hot”, till exempel med-lemmarna av sekten Falun Gong. Olympiska kommittén ska inte drabbasav någon obehaglig insyn eller insikt innan den röstar i sommar.

Det ska bli tredje gången gillt: varje totalitärt eller auktoritärt imperiumunder de senaste 65 åren har velat visa upp sig som spelens beskyddare.

OS i Berlin 1936 var Hitlers största propagandatriumf. Han lyckadesdölja sina verkliga avsikter för tiotals miljoner människor och legitime-rade nazismen inför världen. Tredje rikets ledare älskade att se hur lätt-lurade andra europeiska länder kunde vara; det bådade gott inför dekonvulsioner som väntade.

Och 1980 bojkottade USA olympiaden i Moskva som protest motSovjets ockupation av Afghanistan. Också 64 andra länder (till exempelVästtyskland, Argentina, Kanada och Norge) vägrade att delta. Det varalltför pinsamt att se de sovjetiska härskarna spela sina trivselroller införidrottsvärlden samtidigt som deras flyg och stridsvagnar slog sönder ettfattigt grannland.

209

2001

Nu vill också Kinas ledare få utveckla samma typ av falskhet. Ståtliga talom fred och vänskap ska för några veckor ersätta repression och krigshot.Hundratusentals människor kommer att spärras in eller förflyttas. Av PR-skäl blir väl samtidigt några kända politiska fångar tillfälligt frisläppta.

Peking börjar redan fyllas av Potemkinkulisser. Häromveckan sprejademan gräsmattorna gröna med målarfärg för att behaga de olympiskaledarna och visa hur fin miljön är i Kina. Himmelska Fridens Torg, där deupproriska dödades 1989, ska förvandlas till en sorts gosig sandstrand förolympisk volleyboll medan tusentals poliser överallt står beredda att kastasig över första demonstrant som visar sig.

Samaranch och hans styrelse bör fundera över vad som händer omKina under de sju år som är kvar till olympiaden utlöser krig mot Taiwan,historiens första kinesiska demokrati. Gång på gång har kinesiska politi-ker, tidningar och militärer hotat att med flyg och robotar slå ner Taiwansfria regering.

Ska då en miljon OS-turister och en miljard TV-tittare tvingas lyssna påangriparens krigspropaganda? Här finns fortfarande en utväg för denInternationella olympiska kommittén. Den kan undvika fiaskot genomatt i stället för Peking välja någon av de övriga fyra städer, som vill bli värdför sommarolympiaden 2008: Paris, Osaka, Toronto eller Istanbul.

Beslutet blir lättare att ta om OS-ledningen äntligen begriper attomvärlden bör behandla diktaturerna som den paria de är. Inga idrotts-tävlingar i världsformat ska förläggas till länder där härskarna styr medterror.

(26/3)

NÄR CNN INTERVJUAR I KINA OCH PALESTINA

Vi har ofta sett det på TV från Bagdad: CNN vill veta vad ”irakierna”anser om Saddam Hussein. Journalisten går ut på gatan och frågar.Naturligtvis får han/hon bara ett svar. USA är aggressivt. Saddam har all-tid rätt. Sanktionerna är ett angrepp på de fattiga.

210


Vad väntar sig genierna på CNN-basen i Atlanta? Att en irakisk oppo-sitionsman plötsligt träder fram inför kameran och kritiserar ledaren? Atten försäljare i Bagdads basarer säger som det är: Saddam är en katastrofför affärerna. Att en läkare kräver tyrannens avgång så att oljepengarnaäntligen blir mediciner för sjukhusen?

Anta att en Bagdadbo ”på gatan”, omgiven av regimens agenter, plöts-ligt säger sanningen: att diktaturens kreatur har drivit miljoner irakier ini misär. Eller att någon ber att få leva utan terror, börjar banna de horderav hemliga poliser som förvandlat Irak till ett fängelse.

Hur lång tid tar det innan opponenten har plockats upp i en polisbiloch sen får naglarna utdragna och elkablar kopplade till könsorganen? 40minuter? Hur snabbt lyckas man leta fram hustru, barn och föräldrar förmisshandel och utpressning? Tre timmar?

Och hur länge får den uppstudsige leva?Vad är då CNN:s tanke med att intervjua ”vanliga irakier”? Dessa

måste ju hylla regeringen för att inte bli torterade. Skulle någon vara såmodigt dum att han mumlar några ord i protest mot Saddam – inte kanväl CNN International sända en sådan uppriktighet ut över världen ochsen överlämna den stackars hjälten till Baathpartiets benknäckare.

De här bedrövliga gatuintervjuerna i bland annat Bagdad är inte enbarten följd av det intellektuella förfallet inom delar av CNN. Här finns bril-janta reportrar och analytiker (till exempel Christiane Amanpour, WolfBlitzer och Frank Sesno) men också de pratigt omdömeslösa, som intekan skilja mellan det avgörande och bagatellerna (till exempel Jim Clancy,Brent Sadler och Rula Amin).

Förklaringen till TV-bolagens brist på ansvar här är en annan. De flestajournalister kan troligen se skillnad mellan diktatur och demokrati, menfå av dem inser att utan det perspektivet begriper vi ingenting. I de tvåpågående kriserna – USA/Kina och Israel/Palestina – griper frihetenrespektive förtrycket in på varje nivå.

Västliga TV-kanaler frågar till exempel en kines i en park i Peking vadhan anser om flygkraschen utanför Hainan. Är följande svar tänkbart:”Kollisionen inträffade i internationellt luftrum, och jag kan inte förståvarför vårt jaktflyg skulle tackla USA-planet på ett så våldsamt sätt?”

211

2001

Det uttalandet är på alla sätt rimligt i sak. Men ingen medborgare iFolkrepubliken Kina kan offentligt säga så. Dels har regimen försökthjärntvätta befolkningen med ständiga lögner i en intensiv och likriktadmediekampanj, som byggt upp den egna piloten till nationens hjälte. Delsskulle en kines som överger den officiella versionen behandlas som för-rädare. Han blir omedelbart arresterad och får ett långt läger- eller fäng-elsestraff.

Eller ta en palestinier i Ramallah; han önskar fred i stället för bilbom-ber. Anta att han säger till CNN: ”Det tragiska misstaget var att Arafatblankt avvisade Baraks eftergifter i Camp David och i stället startade inti-fadan. Om Arafat uppträtt som en statsman hade vi haft en palestinsknation i dag.”

Många palestinier tänker naturligtvis så. Men att offentligt säga det iTV vore livsfarligt. Blir han lynchad eller ”bara” systematiskt trakasserad?Ställs han inför en palestinsk folkdomstol, vilken struntar i de regler somär självklara i en rättsstat?

Pröva däremot samma tanke för USA eller Israel! TV frågar en ameri-kan i New York vad han tycker om president Bush. ”Pappas pojke, ganskaenfaldig – hoppas rådgivarna klarar honom från de värsta dumheterna”,blir kanske svaret.

Intervjun sänds. Många miljoner medborgare håller med honom. Påarbetsplatsen dan efter blir han möjligen pikad, troligen också gratulerad.

En kvinna i Tel Aviv intervjuas av svensk TV; vad tycker du om Sharon?”Han är primitiv”, svarar hon, ”han har alltid varit krigare – fred harSharon aldrig begripit sig på”. Kanske skulle var tredje eller fjärde israelinstämma.

Efter en halvtimme har kvinnan glömt att hon offentligt fördömt sinpremiärminister. Ingen – om hon inte har en kusin i Stockholm – kom-mer att påminna henne om det.

Exemplen är varken triviala eller enbart relaterade till TV-etiken. De ärfundamentala för de här konflikterna. Ett land med fria val och fri pressbeter sig inte som Kina i Hainan. I det läget vore skadan begränsad omolyckan ändå inträffade. Om både USA och Kina var demokratier skullede troligen leva i vänskap med varandra, kanske som allierade.

212


Och anta att den palestinska myndigheten styrdes av demokrater i ettland där medier och domstolar var självständiga. Då hade de nog i daghaft fred, snabb ekonomisk tillväxt och en egen stat, präglad av intimsamverkan med Israel.

Jag har väl antytt det förr, men historiens viktigaste lärdom är värd attbelysas med nya exempel. Diktaturerna är förbannelsen på vår jord.

(23/4)

SKA DURBAN BLI ETT MÖTE I SKAM?

Kanske var det bara början på ett större elände när diktaturerna i vårasfirade sitt segerval i Genève. Med ovärderligt och avgörande stöd frånSverige kastade de då ut USA ur FN-kommissionen för mänskliga rättig-heter.

Nu planerar ett antal tyranner ännu en offensiv. Det speglas i ett offici-ellt FN-dokument från kommissionen. På drygt hundra sidor har manställt samman olika länders förslag till kommande uttalanden i Durban,Sydafrika. De låter oss ana vad som kan hända vid den stora världskon-ferensen mot rasism som hålls där om knappt två månader.

Låt oss se vad som står i dokumentet om den segaste rasistiska för-domen i historien (antisemitismen) och om det mest långtgående folk-mordet som någonsin inträffat (Förintelsen av Europas judar, Holo-caust).

Hitler-riket försökte då döda alla judar som de kunde jaga fram.Oberoende av ålder, kön, bakgrund, utbildning, nationalitet och politiskinställning skulle de skjutas, gasas eller avlivas på annat sätt. Det varnazisternas mål att under andra världskriget utrota hela det judiska folket;de lyckades mörda sex miljoner.

I dag talar dokumentet från Genève inte om ”the Holocaust” utan om”holocausts” (pluralis). En av dessa andra holocausts sägs vara ”denetniska rensningen av araber i det historiska Palestina”. Avsikten äruppenbar. Det unika i nazismens folkmord på judar måste döljas. För-

213

2001

intelsen ska trivialiseras eller förfalskas genom att jämställas med andratyper av dödande och politiska konflikter.

Samma avsikt genomsyrar texter om ”antisemitismen”. Flera ländervill över huvud taget inte nämna hatet mot judarna, lyfter i stället framfördomar mot andra folkgrupper (till exempel ”islamofobi”).

Ännu mer uppseendeväckande är att man antyder att antisemitism ärangrepp mot ”semiter”, med vilket man menar ”araber”. Höger- ochvänsterextremister har ofta försökt att på liknande sätt trolla bort inne-börden av ordet ”antisemitism”. Den termen har i drygt hundra år sam-manfattat olika sorters avsky för just judar, och ingenting annat.

Nu prövas samma trick inför en FN-konferens, där alla världens reger-ingar är företrädda. Ja, man låtsas dessutom att judarna är särskilt otäckaantisemiter som följd av ”sionistiskt agerande mot semitism”!

De flesta minns FN-resolutionen från 1975 om att ”sionism är rasism”.Ett stort antal diktaturer drev igenom det uttalandet för att hetsa motIsrael efter en av oljekriserna. Inget beslut har skadat FN mer. Det utlösteen bitter debatt: först 1991 efter Sovjets fall och Gulfkriget upphävdesresolutionen av generalförsamlingen.

Nu försöker man igen. Ett antal regimer, vars makt vilar på våld ochterror, talar om ”sionismens rasistiska metoder” och att ”den sionistiskarörelsen bygger på rasmässig övermakt”.

Så beskriver arabstaterna en av 1900-talets mest framgångsrika natio-nella befrielserörelser. De vill förvandla Durbankonferensen till en ideo-logisk pogrom mot den enda demokratin i Mellersta Östern. Skulle de haframgång riktar de ett nytt dråpslag mot Förenta Nationerna.

I år förenar man alltså tanken att sionismen är rasistisk med ett slagsförnekande av både Förintelsen och antisemitismen. Men 2001 är inte1975. Sovjetimperiet är borta. Europa rymmer i dag mer än 25 demokra-tier. Folkstyrelsen har haft stora framgångar i Latinamerika, och flera iAfrika och Östasien.

Varför har då inte FN:s kommission för mänskliga rättigheter slagitlarm? Försöker de fria staterna där blunda och tiga bort projektet attförvandla Durban till en antijudisk propagandaskräll?

Svaret är kanske att de ledande politikerna i USA och EU sysslat med

214


”stora”, akuta frågor. De idémässiga angreppen på mänskliga rättigheterhar fått skötas av diplomater med trånga perspektiv.

Sverige är ett intressant exempel. Göran Persson har på ett lysande sättökat kunskaperna om Förintelsen och antisemitismens förbannelser.Statsministern har också skickligt normaliserat våra förbindelser medIsrael. Naturligtvis blir han djupt oroad över att nu se hur just de värden,som han själv har satsat så mycket på att stärka, har utsatts för hårda attacker i FN – samma halvår som Persson själv varit ordförande iEU.

Men UD-folket i Genève har nonchalerat farorna. Och när Sverigesutrikesminister häromdan i en slapp artikel noterar splittringen (SvenskaDagbladet 28/6) blir beskrivningen helt förljugen. Hennes enda meningom Durbankonferensen meddelar att ”motsättningarna mellan olikaregionala grupper alltjämt är starka”.

Anna Lindh säger inte ett ord om vad ”motsättningarna” handlar om.Hon antyder inte att den antijudiska uppmarschen bygger på diktaturers,arabländers och muslimska staters position i delar av Asien och Afrika.

Däremot kommer USA, Kanada och Australien nu med säkerhet attanta utmaningen från extremisterna. Latinamerikanska demokratierkommer nog inte heller att tiga. Och EU måste överge sin bisarra linje attbara en av de 15 talar för hela unionen.

Det vore orimligt om Europas röst blev en belgisk ambassadör ellerminister. Tyskland, England och andra måste också träda fram, när dik-taturerna än en gång försöker smutsa ner FN. Inte minst det svenska all-varet i kampen mot antisemitismen kommer att testas i Durban underförsta veckan i september.

(5/7)

NÄR ANDERSSON SLÄNGDE MASKEN

I flera år satt jag i riksdagsbänken bakom Sten Andersson. Vi möttes vidvoteringarna. Han var en trevlig granne, nästan alltid skämtsam.

215

2001

Andersson utstrålade ett slags rutincharm, som kunde göra trista omröst-ningar något mer lättsamma.

Som partiledare hade jag ett par hårda och ganska festliga debattermed honom på andra platser. Lokalerna var sprängfyllda. Social-demokratin och folkpartiet hade fått hälften av biljetterna vardera.Stämningen var hög, demagogin mer uppsluppen än elegant. Jag undrarom den typen av glatt vildsinta drabbningar förekommer i dag.

I sak hade Sten Andersson sällan något av intresse att meddela. Menhans agitation bars upp av fräcka och formuleringsglada attacker. Kanske skulle Sten säga detsamma om mig. Vi skrattade ofta, liksompubliken.

På den tiden märkte jag aldrig Anderssons dragning till terrorister ellerhans avsky för Israel. Men fyra år efter att jag lämnat politiken slängdehan masken.

Inför första maj 1982 hade de svenska socialdemokraterna bjudit inpartivännerna i Israel till demonstrationen i Stockholm. Båda befann sigdå i opposition.

Men partisekreterare Andersson hörde en vissling från ovan ochanpassade sig genast till ordförande Palme. Den halvårsgamla inbjudantill partiet i Tel Aviv drogs tillbaka.

Motiveringarna växlade naturligtvis. Först sade man att ”säkerheten”inte kunde garanteras. Struntprat, det problemet skulle polisen lätt haklarat. Sen påstod Andersson att israelernas närvaro kunde skada OlofPalmes medling mellan Iran och Irak. Alla begrep att det uppdraget inte inågot avseende skulle påverkas av det svenska 1-majtåget.

Att socialdemokratin kände motvilja mot premiärminister Begin viss-te alla. Men nu var det Begins socialistiska motståndare som Anderssonkränkte och försvagade. Likud kunde håna Peres på hemmaplan – ”inteens era partivänner utomlands vill umgås med er!”

Men LO, som också hade inbjudit sina kolleger från Israel, begrep intealls varför gästerna var pestsmittade. Tvärtom, en Histadrutdelegationvälkomnades av LO-chefen Gunnar Nilsson.

Ledaren för den israeliska LO-gruppen, Björn Dworsky, var en vän tillmig. En gång hade författaren Svante Foerster fört oss samman. Dworsky

216


var norsk jude, som hade flytt undan de tyska nazisterna 1942. Underandra världskriget räddade han sitt liv genom att stanna i Sverige.

Med vrede och ironi berättade Dworsky för mig om sitt möte med densvenske partisekreteraren. Andersson hade gett honom en utskällning.Histadrut hotade att ”splittra det svenska partiet” inför valet, sade han.Andersson begärde att israelerna genast skulle lämna Stockholm och istället marschera i Göteborg!

Dworsky upptäckte att det svenska parti, där han förr gick som barn ihuset, nu ville frysa ut honom. Men LO bad delegationen att stanna kvari huvudstaden.

Vad var det verkliga skälet till Sten Anderssons nya fientlighet?Troligen utlöstes den av hans partiledare. Palme ville inte synas ihop medisraeler. Han hade planer på en internationell karriär, där varje närhet tillden judiska staten kunde vändas emot honom. Att han skulle återkommasom svensk statsminister på hösten var ju inte känt på våren.

Dessutom ville Palme marschera bredvid Sergio Ramirez Mercado, enav medlemmarna i den dåvarande marxistiska juntan i Nicaragua. Attstöra partiordföranden med ett antal demokratiska socialister frånMellersta Östern var inte trevligt. Palme nonchalerade Histadrutgruppennär den anlände till demonstrationen.

Den 1 maj 1982 tycks ha varit en vattendelare i Sten Anderssons karri-är. När han flera år senare blev utrikesminister vänslades han ständigtmed PLO, förnekade dess program och terror samt fördömde Israel,intensivt och regelbundet.

När jag nu läser hans färska och bisarra brev till partistyrelsen slår detmig att Andersson tycks tro att frågan om krig eller fred i MellerstaÖstern roterar kring hans egen person. Där finns inte ett ord om de bådahistoriska dramer, som i början av 1990-talet tvingade PLO att pröva enfredsprocess.

För det första: Sovjets fall försvagade de arabiska vägrarstaterna bådepolitiskt och militärt (inte minst Syrien). Ett antal kommunistiska dikta-turer, nästan alla på skilda sätt lierade med Arafat, försvann. Mångademokratier växte upp, och flera av dem hade sympatier för Israel.

För det andra: Irakkriget 1991 blev ett fiasko också för PLO, som stöd-

217

2001

de Saddam och hade jublat när dennes Scudrobotar landade i Tel Aviv. Enrad arabstater i FN-alliansen mot Irak vägrade finansiera PLO som när-made sig konkurs.

Det finns inte ett enda ord i Anderssons brev om de här omvälvning-arna, som öppnade för konstruktiva fredssamtal i Oslo. Norge var intedrabbat av Anderssonextremismen och hade goda relationer med bådeIsrael och PLO.

Nu när Göran Persson normaliserat också Sveriges hållning till Israelbeskjuts han av Anderssons fördomar. Förre utrikesministerns brevanknyter plötsligt till antijudiska schabloner. Andersson hade velat ha enhelt annan uppläggning av förra årets Förintelsekonferens i Stockholm.

Men, påstår brevet, Persson ville väl inte ”irritera den judiska lobbyn”.Med denna ondsinta floskel skriver sig Andersson ut ur den seriösa debat-ten.

(28/8)

LÄS OCH LÄR AV YEHUDA BAUER

Jag är ordförande i Stockholms Yehuda Bauer fanclub, sade jag i mitten av1980-talet på skämt till denne professor vid Hebreiska universitetet iJerusalem. Han var då chef för en av de viktigaste institutionerna i värl-den där man forskar om antisemitismen.

”I så fall är du väl ensam i styrelsen”, replikerade Yehuda. Han hadekanske rätt då. Men på senare år har allt fler svenskar börjat se Bauer somen ledande auktoritet både på Förintelsen och nutida judehat. Delvisberor det på hans anknytning till svenska manifestationer mot ny ochgammal nazism.

När Radio Islam startade sina radiosändningar i Stockholm för snartfemton år sen reagerade Svenska Kommittén Mot Antisemitism omedel-bart. Vi gjorde utskrifter av en rad program, försökte bilda opinion motdem (det var oerhört svårt på den tiden) och översände materialet tilljustitiekanslern för att få honom att ingripa.

218


Först förstod JK (Hans Stark) ingenting, menade att Ahmed Ramis anti-judiska utfall ”inte ens kommer i närheten av hets mot folkgrupp”. Starktrodde att de var inlägg ”i den så kallade Palestina-debatten”.

Då översatte vi ett antal av radioprogrammen till engelska och badYehuda Bauer att läsa dem. Han analyserade texterna och blev chockerad.Radio Islam är den grövsta nynazistiska och antisemitiska radiostationeni Europa efter Hitlertiden, var hans slutsats.

Till slut började också JK begripa det och väckte åtal. Första rättegång-en hölls på hösten 1989. Jag ringde ofta till Yehuda för att fråga och rap-portera. Hans glädje var stor när Rami fälldes av Stockholms tingsrätt förhets mot folkgrupp på fler punkter än i något tidigare yttrandefrihetsmål.

Tio år senare blev Yehuda Bauer den svenska regeringens främste råd-givare inför den internationella konferensen om Förintelsen, för ett ochett halvt år sedan. Det hedrar statsrådsberedningen under Göran Perssonsledning att de som arbetade med frågan insåg briljansen hos denne israe-liske forskare.

Bauers eget tal vid invigningen i Stockholm påverkade starkt mångadelegater. Jag hade upplevt något liknande vid tidigare möten i Warszawa,Bukarest, Oslo och Jerusalem: när Bauer fick ordet förvandlades sam-manträdet eller konferensen till en sorts högtid trots det hemska ämnet.

Plötsligt drevs struntet och det lättköpta ut ur diskussionsrummet ochde avgörande sambanden blev synliga. Mot förenklade doktriner ställdesfakta som gjorde frågorna mer svårhanterliga. Men Bauer ger sällan uppinför komplikationer när Förintelsen ska analyseras. Han tvingar sig självtill nya sammanfattningar, som väger ihop färska och äldre upptäckter.

Denna förening av analytisk skärpa, väldiga kunskaper och förmåga attföra samman dem till en (åtminstone preliminär) slutsats är del av Bauersstorhet som författare och föreläsare. Vi bör känna tacksamhet över att ettstort bokförlag i Sverige – Natur och Kultur – i strömmen av ny litteraturkring judeutrotningen under Hitlertiden kunnat urskilja vad som är detmest angelägna.

Genom att nu ge ut Yehuda Bauers nya bok, Förintelsen i perspektiv(2001) (Rethinking the Holocaust), höjer man i ett slag nivån på det offent-liga samtalet om historiens mest genomgripande folkmord. Bauer ställer

219

2001

de stora frågorna. Varför inträffade Förintelsen? Kan den ”förklaras”? Ärden unik? Kan något liknande inträffa igen?

Gjorde de hotade judarna motstånd? Kunde många fler ha räddats?Vilket är sambandet mellan Förintelsen och staten Israels födelse?

Några av de svar som Bauer nu ger justerar det han tidigare skrivit.Han ser frågorna i delvis nya perspektiv och diskuterar med oerhörd ener-gi andra forskares teser. Några kritiserar han hårt och utförligt (främstZygmunt Bauman om ”moderniteten” och Daniel Goldhagens doktrinom Tysklands långvariga och unika ”elimineringsantisemitism”).

Andras slutsatser finner han intressanta men avvisar till slut det mesta(till exempel Götz Alys försök att förklara massmorden med nazisternasönskan att bereda plats för nyinflyttade tyskar).

Bauer nyanserar också några värderingar i Raul Hilbergs viktiga arbe-ten, främst dennes fördömanden av ”Juderåden”. Men inför SaulFriedländer är hans beundran mer reservationslös.

De här analyserna genomför Bauer med så blixtrande intelligens atthans nya bok får läsaren att känna sig delaktig i en upptäcktsfärd genommänniskans mest förfärande erfarenheter. Korta sammanfattningar avboken riskerar att trivialisera den. Dock har Bauer själv i ett tal 1998 för-enklat några av sina slutsatser. Förintelsen saknar motsvarighet i histori-en av främst fyra skäl, säger han.

För det första försökte nazisterna utrota ett folk, där offrens enda brottvar att de blivit födda.

För det andra skulle judarna dödas varhelst i världen man kunde jagafram dem.

För det tredje byggde detta folkmord på en ideologisk övertygelse somvar ren fantasi.

För det fjärde var koncentrationslägrens avsikter, uppbyggnad ochförnedring av fångarna så extrem och systematisk att något liknandealdrig inträffat, förr eller senare.

Dessa fyra faktorer gör Förintelsen både speciell och universell, menarYehuda Bauer. Den lär oss massor, också om andra folkmord, och denutgör en ständig varning till mänskligheten.

(11/9)

220


VILKEN TERROR I NÄSTA ATTACK?

Det kanske mest förbluffande med angreppet mot New York ochPentagon för fyra dagar sen var att det inte krävde några vapen alls. Ingasprängämnen, missiler eller skjutvapen. Med hjälp av några kapade, civi-la flygplan lyckades man döda många tusen amerikaner i byggnader, därde trodde sig vara skyddade.

Men vad händer när terroristerna får kontroll över ett par kärnladd-ningar? Eller om de lyckas skaffa kemiska och biologiska vapen? Och vilkaländer skulle kunna förse dem med (eller samarbeta kring) den typen avredskap för massmord?

Iran har sannolikt ett program för att framställa egna, nukleära vapen.Vi vet inte hur intensivt man driver på det arbetet eller hur nära man ärsin första bomb.

Också Nordkorea tycks ha liknande avsikter. Vad gäller robotar är deledande bland de så kallade ”rogue states” (skurkstater). Men hur långtdenna stalinistiska regim hunnit vad gäller laddningar vet vi inte.

Att Irak snart lyckas producera sin första atombomb är däremot merän troligt; vissa menar att Saddam redan har den. När Gulfkriget startade1991 var landet ungefär sex–tolv månader från sina första kärnvapen. Detvisste vi inte då, men fakta har trängt fram efter kriget.

Och nu – ett årtionde efteråt och ett par år utan USA-/FN-inspektörer– finns många skäl att frukta att Saddam har nyttjat tiden effektivt.Fabrikerna är troligen utspridda, nergrävda eller insprängda i berg.Väldiga ekonomiska resurser ställs till tusentals fysikers och teknikers för-fogande.

Sensationella nyheter kan när som helst visa att diktatorn äntligen nåttsitt mål. Avhoppare från atomprogrammet har vittnat om hans fanatiskabeslutsamhet att göra Irak till kärnvapenmakt.

Andra scenarion handlar om kemiska och biologiska vapen. Anta atten terrorist hyr ett litet, privat flygplan. Han för med sig 100 kg sporer avmjältbrandsbakterier (antrax). De är ganska lätta att framställa, desto vid-rigare att drabbas av. Sen flyger han till synes oskyldigt över WashingtonDC i nord–sydlig riktning.

Efter sig lämnar planet en osynlig dimma av de extremt farliga bakteri-

221

2001

erna. Om vinden inte är alltför hård kan piloten utlösa en epidemi somkanske dödar en miljon människor. Om han däremot ägnar sig åt kemiskkrigföring och sprider tio gånger mer sarin skulle offrens antal kunna blimellan 600 och 6 000, beroende på vindriktning.

Med sarin kommer flygplanets avsikter att upptäckas, eftersom män-niskorna genast drabbas när de nås av giftet. Med mjältbrandssporer tardet däremot dagar innan sjukdomen bryter ut. Terroristen är naturligtvisvaccinerad mot antrax och kan befinna sig var som helst på jordklotet närkatastrofen blir synlig.

De här exemplen ingår i boken Det öppna såret (1997). Där beskrivsockså en tänkbar attack mot New York. Terroristen hyr en bil och åkeromkring på Manhattan under ett par timmar. En tank med mjältbrands-sporer släpper långsamt ut innehållet.

Hur många hundratusen människor kommer att insjukna efter attbåde bilen och dess förare har försvunnit?

Skulle han däremot släppa ut sarin på Manhattan kommer offren, somvrider sig i plågor och ångest efter bilen, att avslöja terroristen (om intehans gasmask redan gjort det). Jämförelsen visar hur extremt farlig enbakterieattack mot en storstad kan vara.

Biologiska vapen är billiga att framställa och svåra att upptäcka.Produktion av dem kan ske i små rum bredvid civila laboratorier, i sjuk-hus eller på liknande platser. En liten kvantitet av mjältbrandsbakterierkan kvalificerade terrorister snabbt låta växa till väldiga volymer.

I tidskriften The New Republic skrev Robert Wright redan 1995 att ”jumer förfärligt och hotfullt ett vapen är, desto mindre gör vi åt saken”. Nuvet vi alla att vad gäller fantasi och teknisk kreativitet är ett antal mass-mördare långt mer avancerade än de som ska skydda oss.

USA räddade oss från först nazismen och därefter kommunismen.Europa har alltså överlevt som civilisation tack vare Amerikas styrka ochbeslutsamhet. Tacksamheten från vår världsdel har inte alltid varit påtaglig.

Skojare i politik och massmedier har byggt karriärer på att formulerasin motvilja mot Förenta staterna.

Nu har äntligen tiden kommit att slå sönder den internationella terro-rismen. USA kommer att lägga ner en väldig kraft på att bekämpa denna

222


moderna typ av politisk fanatism och massdödande. Nu prövas européer-nas känsla för både historien och framtiden.

Ska vi äntligen visa den övergripande solidaritet med Förenta staterna,som borde ha varit självklar i mer än ett halvsekel? Om USA misslyckasatt slita sönder terrorismens infrastruktur så kan nästa storstad som slåsut bli London, Berlin eller Stockholm.

Måtte de ledande i främst Nato (men också EU) denna höst slå fast attde atlantiska banden fortfarande avgör den fria världens motståndskraft.Då är det inte främst det senaste angreppet – kapade flygplan som styrs ini avgörande byggnader – som vi främst ska förbereda oss för. Nästa stegmåste bli att oskadliggöra de vapen för massförstörelse, som nu planerasoch produceras i flera av jordens mest brutala diktaturer.

Tyrannerna där har nog ingenting emot att låta transporten av sådanavapen mot deras slutliga mål skötas av grupper, som redan visat sindestruktiva begåvning. Bara USA och Europa i samverkan kan hindra dekatastrofer som väntar oss.

(15/9)

NYTT FIASKO FÖR CARLSSON–THAM

Lita aldrig på de svenska debattörer som förbannade USA:s och FN:s mili-tära motstånd mot Saddam under Gulfkriget för tio år sen. Utgå från attde upprepar sina misstag och åter sniffar sig fram till den antiamerikanismsom styr deras tänkande.

Ingvar Carlsson var regeringschef den gången och förvandlade Sverigetill den mest USA-kritiska demokratin i Europa. Två veckor efter att FN-alliansen börjat bomba sönder irakiska ställningar för att kunna befriaKuwait krävde Carlsson eldupphör. Han struntade i att Saddam Husseindå hade kunnat föra fram ammunition, drivmedel, reservdelar och vapentill de irakiska trupperna.

Sveriges statsminister begärde alltså en ”andhämtningspaus”, somsenare kunde ha lett till tusentals dödade allierade soldater. Men Carlsson

223

2001

blundade för det – det fanns ju inga svenska pojkar vid fronten.Carl Tham hade ingen större makt då men desto fler aggressioner. Att

USA ledde alliansen var ”ett nederlag för integriteten i FN:s fredsbeva-rande arbete”, påstod han. Kriget var en ”utlösning av vår tids alladestruktiva krafter”. Thams nya linje efter avfallet från liberalismen hadeblivit att regelbundet håna Amerika.

Tre år innan Sovjetimperiet föll sönder utmålade han Washington somett större hot mot världsfreden än Kreml. Han var särskilt oroad av Vitahusets ”aggressiva språkbruk”, som han ansåg påminde om Stalin ochBresjnev. Troligen syftade Tham på Reagans korrekta ord om ”det ondaimperiet” – ett uttalande som gav nytt hopp för Östeuropas förtrycktademokrater.

Och de europeiska regeringar, som inte var socialdemokratiska, hadeenligt Tham fastnat i ”den paranoida världsbilden”. Så beskrev han sin nyasyn på antikommunismen.

Lika ytlig var deras analys av Gulfkriget. Aldrig ett ord från Carlsson–Tham om att Irak var besatt av ambitioner att skaffa egna atombomber,redan hade utvecklat kemiska vapen och var på väg mot en arsenal förbakteriekrigföring. Saddam Hussein var 1991 ungefär ett halvår från sinförsta kärnladdning. Om inte USA och FN hindrat honom hade Irak variten kärnvapenmakt under det senaste årtiondet.

Men den typen av fasor har aldrig intresserat Carlsson och Tham. Derasaffekter leder dem i stället till att ständigt söka perspektiv där de kan för-döma USA. Därför är deras senaste inlägg (DN Debatt 22/9 2001) så typiskt.

När terrorister dödar tusentals människor i New York och Washingtonvägrar Carlsson–Tham att lära av den klokhet som bland andra TonyBlair och Göran Persson har visat. I stället för att sluta upp bakom demo-kratiernas motstånd formulerar de ännu en slapp pamflett mot Amerika.

Huvudtemat är att USA bär upp ”den nuvarande världsordningen” ochstyr den med ”maktens arrogans”. Den ekonomiska misären har banatväg för terrorismen. De försvarsaktioner som USA tycks planera (medNatos och FN:s stöd) strider mot både folkrätt och demokrati. Och sinartikel, sprängfylld med klichéer, avslutar Carlsson och Tham med kravetatt nu ska vi befria oss från ”schablonerna”.

224


De här båda ledande socialdemokraterna tiger alltså helt om de tankarsom bär upp bin Ladin-terrorismen. Dess kärna är ju tanken på jihad, ettheligt krig mot de länder och krafter som ett antal muslimska extremistersjälva har utsett till islams fiender. Och det avgörande idégreppet, somhetsar och lockar terroristerna på fältet, är löftet att dessa kommer tillparadiset efter att ha begått självmord i kombination med massmord.

Den ”världsordning”, som bär upp fundamentalisternas tänkande, stri-der förvisso mot den amerikanska, det har Carlsson och Tham lyckligtvisrätt i. Mot demokrati, frihandel och religionsfrihet ställer terroristerna ennärmast medeltida, religiös fanatism. Deras värld ska styras av stater, sommåste vila på våld och intolerans mot oliktänkande.

Men bin Ladin-folkets metoder att markera sina krav är minst av alltmedeltida. Terroristerna har numera lyckats döda sina offer med delar avden moderna tidens mest vidriga vapenteknik.

Varför tiger Carlsson och Tham om den ideologi som ett antal terror-grupper i arabvärlden själva har formulerat som sina mål? Vi vet skälet:de antiamerikanska debattörerna i väst älskar att upprepa sina gamla slag-ord. De gjorde fiasko under kalla kriget men har förträngt sina nederlag.

Senare nonchalerade de hotet från till exempel Irak, eftersom Saddaminte passar in i deras rutinartiklar. Och framför allt: de vägrar att kom-mentera den framtid när dagens terrorister utrustas med nukleära,kemiska eller biologiska vapen.

Värst är kanske Carlssons och Thams historielöshet. Förenta staternaräddade oss först från nazismen, därefter från kommunismen. Vilka slut-satser drar de professionella USA-kritikerna av det?

Inga alls. Ingvar Carlsson pratar i floskler som han först lärde sig avUndén och tredje ståndpunkten på 1950-talet. På 1980-talet fick han demuppfräschade av Palme.

Carl Tham tycks däremot vilja bevisa att han glömt sina liberala år-tionden. Efter partibytet har han blivit heligare än påven, och angripernumera den socialdemokratiske statsministern från vänster. Med de pig-gaste klyschorna i Sverige om Amerikas elände försöker Tham övertygasina socialistiska vänner att han numera är att lita på.

(2/10)

225

2001

TERRORN OCH DE TANKLÖSA I VÄST

”Jag har besökt framtiden och den fungerar.” Så överväldigad var denamerikanske författaren Lincoln Steffens efter att ha träffat Lenin för åttioår sedan. När han frågade om den sovjetiska terrorn fick han en utskäll-ning av diktatorn. Steffens blev djupt imponerad av Lenins beslutsamhet.Därefter försäkrade han sina vänner i väst att den kommunistiska stor-makten var värd allt stöd.

Också den värld jag själv just nu fått bilder av är början på ett historisktvåldsutbrott, som troligen blir alltmer förödande. Det har redan utlöstbåde motstånd och medlöperi.

När jag vandrar på södra Manhattan är det varken ruinerna eller denstickande lukten efter katastrofen som öppnar för skräcken. Men från-varon av de två väldiga skyskraporna gör det. Förr räckte det att titta uppåtoch hitta tornen i World Trade Center för att veta var man befann sig. Nuanar jag bara två gigantiska tomrum flera hundra meter upp i luften.

Också denna gång är det tydligt var jag befinner mig: i år 1 av Den NyaTiden. Jag har besökt framtiden och den är förfärande.

I Europa har mängder av debattörer fördömt kriget i Afghanistan. USAlyckas nog inte hitta Usama bin Ladin eller slå sönder hans nätverk, sägernågra av dem. Det är en intressant synpunkt.

Churchill och britterna kunde naturligtvis ha slutit separatfred medHitler i stället för att satsa på militärt motstånd. Det var ju ytterst osäkert,närmast osannolikt, att England skulle klara luftkriget mot tyskarna.

Truman skulle ha låtit bli att förklara för Stalin att ännu en sovjetiskkupp eller inmarsch västerut vore början på tredje världskriget. Oddsen att”återhållandets politik” skulle bli framgångsrik var inte goda på den tiden.

Och Bush Sr borde i praktiken ha godtagit Iraks ockupation av Kuwaitoch i stället hjälpt Saudiarabien och andra hotade länder att bygga upp ettstarkare försvar. Ett krig mot Irak kunde ju ha lett till tiotusen stupadeamerikaner, uppror i delar av arabvärlden och ett fiasko för den osäkrakoalitionen.

Visst, al-Qaida-terroristerna har varken nazisternas, kommunisternaseller Saddam Husseins makt och avsikter. Vid varje ny vändpunkt i histo-rien kan vi hitta goda skäl att avvisa det förflutnas lärdomar. Det finns ett

226


dussin argument som låter bra för de tanklösa om varför bomber ochkommandoräder in i Afghanistan drabbar alltför många. Kriget kan ocksåfå plågsamma konsekvenser i flera andra länder.

Men vår inlevelse måste också gälla det stora perspektivet: Vad händerom USA inte försvarar sig (och oss) när landet för första gången angripspå den egna kontinenten? Ska stater, grupper, idéer och människor, sombrinner av medeltida fördomar och tränar sig själva i det senaste halv-seklets vapenteknik, få chansen att sätta sin stämpel på världen?

Militanta islamister jublade när World Trade Center störtade sammanmed flera tusen döda från drygt 50 nationer. Deras beslutsamhet att full-följa terrorn kan vi inte tvivla på. De har ett slags ideologiskt/religiöststöd från delar av befolkningen i länder med över en miljard invånare.

Och deras smartness när de mördar är lika påtaglig som deras barbarinär de tänker.

Demokrati avskyr de, alltså den minoritet av extrema och våldsinställ-da muslimer bland vilka terroristerna rekryterar sina trupper. Moderni-tet, upplysning och pluralism vill de bekriga. I likhet med talibanernaanser de det vara rimligt att behandla kvinnor som boskap, meningsmot-ståndare som dödsfiender och religionsfriheten som en idé vilken hotarderas existens.

Arabiska regimer som i något avseende allierat sig med väst eller medfrihetliga värderingar söker de störta. Den demokratiska världen vill deskrämma till passivitet. Terrorns dirigenter i sina grottor skulle skrattagott om de läste inlägg i de tidningar, där man nu manar USA ochEngland att sluta bomba.

Mjältbrandsskräcken i Amerika gläder dem säkert, eftersom denbekräftar hur vapen för massförstörelse skulle kunna driva många i denfria världen till hysterisk förtvivlan.

Naturligtvis funderar bin Ladin-grupperna intensivt på om de i enkommande attack ska satsa på mjältbrand, smittkoppor, ebola eller någonannan bakterie eller virus. Kanske har de redan bestämt sig. Men det värs-ta hotet mot oss är nog fortfarande det nukleära.

Var kan terroristerna skaffa ett par atombomber – muta sig till dem iRyssland, provocera fram en ny sorts statskupp i Pakistan, i hemlighet

227

2001

”låna” en primitiv kärnladdning i Irak? Eller nöja sig med avfall från ettkärnkraftsverk och blanda det med trotyl? Det ger ingen nukleär explo-sion men kan sprida radioaktivt material över stora områden.

Och hur ska självmördare transportera bomberna och få dem attbrisera i London, Paris eller Miami – med fartyg, lastbil eller flygplan?

De debattörer, som i regel tog fel om både kommunismen ochGulfkriget, klagar nu åter på USA inför offentligheten i europeiska medi-er. Samtidigt fortsätter bin Ladin-folket att i hemlighet grubbla på heltandra problem. Också efter den 11 september vägrar de tanklösa i väst attbegripa att massmördarnas kreativitet är mycket större än deras egen.

(5/11)

HITLERS YRSELBILD AV BIN LADINS DÅD

I sina dagböcker från fängelset återkallade den tyske krigsförbrytarenAlbert Speer en episod från slutet av andra världskriget. Hitler utmåladeför sig själv och för oss andra, skriver Speer, ”förstörelsen av New York ien orkanliknande brand”.

I ett slags yrsel beskrev han hur skyskrapor förvandlades till ”gigantis-ka, brinnande blåslampor som kollapsade på varandra medan glöden frånden exploderande staden lyste upp den mörka himlen”.

Det är Robert Wistrich som påminner oss om hur Hitler med dennawagnerska vansinnesscen föregrep den 11 september i år. Wistrich är spe-cialist på Tredje riket och professor i historia på Hebreiska universitetet iJerusalem. Han menar att den apokalyptiska chocken, när de två skyskra-porna imploderade denna höst, talar ett språk som nazister och fascisterkan förstå.

Vad regin av katastrofen säger oss, menar Wistrich, är att förövarnahatar Amerika, väst, civilisationen och det judiska folket. Det samman-brott som de lyckades utlösa belyser också deras dödskult och fantasierom offer och martyrskap. De ”mentala strukturerna” i attacken motWorld Trade Center har påtagliga likheter med den totalitära fascismen.

228


Lyssna på araberna, manar man oss. Naturligtvis, hör först FouadAjami, född i södra Libanon, fostrad i Beirut, numera journalist och USA-professor i Mellersta Österns historia. Hans bok The Dream Palace of theArabs (1998) belyser fantasier och frustrationer i arabiska samhällen.Flykten från verkligheten är ofta temat i hans analyser.

Ajami har nu försökt beskriva bin Ladin-folkets sociala landskap.Terroristerna kommer ofta från rika familjer eller medelklass. Men dehärskande i arabvärlden släpper inte in dem i maktens centrum. Eftersomrebellerna inte lyckas fälla regimerna där förlöser de sitt ursinne genomatt angripa Amerika.

De ledande i al-Qaida är ättlingar till ett par arabiska generationer somhar misslyckats. De drömde om sekularisering och upplysning, men derasbarn tvingas leva i sterila diktaturer. De icke-religiösa fäderna födde sönersom blev Allahs krigare.

Dessa ungas hat mot de styrande arabledarna fördjupas av att regi-merna skapar dynastier. Släktingar till Syriens, Egyptens och Iraks dikta-torer tar över. Också republikerna har blivit ett slags monarkier.Härskarna måste skydda sig mot sina medborgare med terror, allianseroch, inte minst, genom att stänga andra ute.

Muhammad Atta styrde flygplanet in i World Trade Center, skriverAjami, för att han inte hade någon plats i Mubaraks värld. Det som landethar att erbjuda yngre, utbildade egyptier är framför allt ett närmast nar-kotiskt beroende av antiamerikanism och antisionism. Att störta detkapade planet in i norra tornet på södra Manhattan blev Attas offer för attnå det heliga.

Antiamerikanismen tillhör de mer utbredda fördomarna. Den frodasockså i det Europa som USA har räddat från både Hitler och Stalin. I sittstora verk om motviljan mot Förenta staterna (Anti-Americanism, 1992)betonar Paul Hollander framför allt det svårförklarliga i den.

Hollander, professor i sociologi vid Amherst i Massachusetts, granskarolika tankelinjer i avskyn för USA. Det amerikanska samhället saknar äkt-het, kapitalismen förstör USA, Amerika står för repression hemma ochaggression mot omvärlden, excesserna i individualism blir deformationav människor – det är några av de föreställningar som bär upp hatet.

229

2001

Möjligen finns det spår av rimlighet i något av de här påståendena. Mende blir groteska som samlad beskrivning av USA. Antiamerikanismenpåminner om chauvinismen: den söker förstärka en kollektiv självkänslagenom att svärta ner en långt mer framgångsrik nation än deras egen.Den irrationella fientligheten mot fenomen som i något avseende kanknytas till USA liknar, menar Hollander, vidskepelser kring ras, kön,etnisk tillhörighet och sexuell läggning.

Hur hade Sverige ställt sig till kriget mot bin Ladin om inte GöranPersson varit socialdemokratisk statsminister? Anta att Ingvar Carlssonsuttit kvar eller att den nästan utsedda partiledaren Mona Sahlin hadeträtt till.

Med Carlsson känner vi svaret. För tio år sen gjorde han Sverige tillEuropas mest fientliga land inför Gulfkriget. I år hade branden i WorldTrade Center inte slocknat förrän Carlsson angrep Amerika för ”maktensarrogans”. Försvarskrig i Afghanistan strider mot både folkrätt och demo-krati, trodde han.

Vart Sahlin hade lett regeringen vet vi däremot inte. Hennes obildningom utrikespolitik kunde ha fört henne in på helt olika spår. För att nyttjaSahlins eget daghemsspråk: hade hon sagt att ”Mona hatar krig” eller”Mona gillar inte talibaner”? Ingen aning.

Detta belyser individens oerhörda betydelse också i modern, demo-kratisk politik. Tony Blair, Gerhard Schröder och Göran Persson är allatalangfulla ledare för splittrade, slappa och ideologiskt skamfilade partier.Med andra regeringschefer hade en klyfta mellan USA och EU i synen påmilitärt motstånd mot terrorismen lätt kunnat uppstå. Det hade varit enolycka för den fria världen.

Europa och Sverige kan alltså tacka sin tur (eller sina väljare) att vi haftde tre vid makten denna höst.

(5/12)

230


ISRAEL OCH PALESTINA MED MUR EMELLAN

Vi som var gripna av glädje 1993 när Rabin och Arafat tog varandra i handutanför Vita huset – var vi idioter? Äntligen såg vi ett slut på konfronta-tionerna; såg vi i syne? Vi som pratat oss varma för en palestinsk stat bred-vid Israel – var vi, kort sagt, förförda av en illusion?

Vi var varnade. Sen slutet av 1960-talet visste vi ju att PLO:s programkrävde Israels förstörelse. I polemik med Olof Palme och Sten Anderssonhade jag visat att Arafat ständigt tog tyrannernas parti. Han hylladeCeausescus styre, gav stöd till Honecker, prisade Husak (quislingfiguren iTjeckoslovakien) och försvarade massakern på Himmelska Fridens Torgi Peking.

Sånt säger massor om en människa; vad sade det oss? Att Arafat i grun-den är en opålitlig terrorist – men också att han, om situationen radikaltförändras, kanske kan leda sitt folk till fred.

Så föll Sovjet; därmed berövades PLO ett (som vi trodde) avgörandepolitiskt och militärt stöd. Arafats fiasko under Kuwaitkriget slog sönderhans internationella prestige och fick arabstaterna att sluta ge honompengar. PLO gick mot konkurs. Då, men först då, sade sig Arafat bereddatt erkänna den judiska statens rätt att leva.

Var det bara en bluff ?Det verkade så i Camp David förra året. Barak gjorde alla de eftergifter

som den israeliska fredsrörelsen krävt av honom. Arafat svarade med ettNEJ och släppte lös det krig som nu har plågat regionen i drygt ett år.

Några av dem som var skeptiska inför Osloprocessen fick alltså rätt;men hade de rätt från början? Mycket talar i dag för att Arafat aldrig påallvar var beredd att godta Israels existens. När freden låg inom räckhållvälte han förhandlingsbordet och återgick till extremismen före 1993.

Men helt säkra kan vi inte vara. Kanske var fiaskot i Camp David entragisk kombination av inkompetens och rivalitet inom den palestinskadelegationen. Möjligen var intifadan nummer 2 från början tänkt som encynisk påtryckning. Troligen står Arafat så främmande inför en demokra-ti som Israel att han inte begrep att terrorn skulle fälla Barak i valet ochbereda väg för Sharon.

Avgörande för bedömningen av Osloprocessen är dock att det var nöd-

231

2001

vändigt att pröva den. Den kunde ha lett till fred, tillräckligt säkra grän-ser och en palestinsk stat. Hade förhandlingarna aldrig förts skulle för-bannelserna i dag hagla över de israeliska politiker som vägrade testaArafat.

Nu är läget ett annat. Om Arafat efter förra helgens palestinska mord-orgier inte vill (eller kan) arrestera dem som regisserar dödandet börIsrael överväga en ny och tillfällig lösning. Gång på gång har ShlomoAvineri, landets mest briljante statsvetare, pläderat för en ensidigt beslu-tad och genomförd separation mellan Israel och den palestinska myndig-heten.

Avineri var kabinettssekreterare i Rabins första regering. Hans förslaginnebär att Israel självt, utan avtal med Arafat, drar upp en provisoriskgräns runt Västbanken och Gaza. Palestinierna får ta över det mesta av deföre detta ockuperade områdena (men långtifrån allt). Där kan de utropasin egen stat. Israel befäster gränsen med taggtråd, elektronik, skydds-zoner och annat för att hindra terrorister att ta sig igenom den.

I stället för att leva nära palestinierna bygger man alltså ett slags mur tilldem. Det utesluter inte alls ett senare fredsavtal, som både kan justera ochöppna gränsen. Men nu kan man inte längre, det är tanken, tillåta palesti-nier från Västbanken och Gaza att komma in i Israel; risken för attentat ärför stor. Bara om de ansöker om och beviljas visum får de passera.

Icke-israeliska palestinier skulle alltså inte få arbeta i Israel. Avinerisäger att det inte är Israels sak att bidra till den palestinska ekonomin,efter att Arafat har utlöst terrorismen genom att släppa bombmakarna utur sina fängelser. Och Israel behöver efter en separation inte längre fun-gera som ockupationsmakt.

En rad bosättningar på Västbanken och i Gaza skulle avvecklas (mennaturligtvis inte de runt Jerusalem som i praktiken är judiska delar avstaden). Om Palestina skulle gå till angrepp över eller genom den nyagränsen via raider, tunnlar, granatkastare eller annat kommer Israel attförsvara sitt land ungefär på samma sätt som när man angrips av någonannan nation. De israeliska soldaterna fullgör då de uppdrag som deutbildats för.

Med denna temporära lösning får man bort vägspärrar på Västbanken

232


och de ständiga konfrontationerna där. Palestinierna får styra sig själva,eller rättare sagt: Arafat eller någon annan regim får göra det.

Idén är starkt omstridd i Israel. Åtskilliga inom vänstern vill fort-farande satsa på nya fredsförhandlingar om ett slutligt avtal. De flesta påhögerkanten (till exempel Sharon) vägrar att lägga ner bosättningar påVästbanken.

Men andra ledande politiker stöder en ensidigt genomförd separation.Barak gör det. Arbetarpartiets Haim Ramon försöker bli partiledaregenom att driva kampanj för förslaget. Förre finans- och justitieministernDan Meridor, i dag i ett centrumparti, argumenterar för det, liksomLikuds Michael Eitan. Den israeliska opinionen för idén har ökat snabbt iår.

Visst finns starka invändningar. Det blir mycket dyrt att befästa denlånga, provisoriska gränsen. Var exakt ska den dras? Kan den hindra ter-rorister att tränga in i Israel? Och hur löser man på sikt konflikten omJerusalem?

Författaren Amos Oz skrev för flera år sedan att judar och araber ännuinte tycks kunna leva samman. Därför gäller det att skilja folken frånvarandra, sade han. Den känslan, just denna känsla av hopplöshet, måsteisraelerna snart omvandla till konkreta förslag som kan dämpa de akutahoten.

(10/12)

PROGRAM FÖR ANDRA SJÄLVMORDSBOMBARENär såg ni en dagstidning eller ett TV-inslag i vårt land redovisa Hamasprogram? Vi får veta att Israel försvarar sig mot självmordsbombare frånden terrorgruppen. Under indignation berättar svensk press att israeliskasoldater slår till mot ledande i Hamas när de sitter och förbereder nästaattack.

Men sällan eller aldrig får vi läsa om den ideologi som styr Hamas. Låtmig därför sammanfatta den.

233

2001

Hamas grundläggande och nu gällande stadga antogs 1988 och rym-mer 36 paragrafer. Israel måste ”elimineras” är dess tema. ”Vår kamp motjudarna”, just så skriver man, ”är oerhört vittomfattande”. Muslimer sominte deltar i Jihad (det heliga kriget) är ”blinda”. De ”utmanar Ödetsjälvt”, saknar varje ursäkt för sin hållning och begår ”ett avgörande för-räderi”.

Ingen har rätt att dela upp Palestina, säger programmet. Varje försökatt skapa fred, och alla internationella fredskonferenser, innebär motsat-sen till det som Hamas står för. Sånt är enbart ”slöseri med tid” – dettastår uttryckligt i stadgan. Kvinnornas uppgift är att fostra sina söner tilldet heliga kriget mot ”judarnas nazism”.

Hamas upprepar den gamla lögnen att sionismen kräver ett land ”frånNilen till Eufrat”. Planerna för den staten har lagts fast i ”Sions visesprotokoll”, säger paragraf 32.

Sions vises protokoll är den förfalskning som publicerades av och i Tsar-Ryssland 1905. Denna skrift, sen länge oerhört populär i arabvärlden, ären av förra seklets två mest spridda och farliga antijudiska hatböcker; denandra är Hitlers Mein Kampf.

Tänkande och handlingar från Hamas bygger alltså på ett dokument,som är rent antisemitiskt. Paragraf 7 berättar följande. Islams tid ”kom-mer inte förrän muslimerna bekämpar judarna, när judarna gömmer sigbakom klippor och träd. Stenarna och träden kommer att säga: Oh mus-limer, det är en jude bakom mig, kom och döda honom!”

Stadgan påstår dessutom (i paragraf 22) att det var judarnas pengarsom utlöste franska revolutionen, bolsjevikernas maktövertagande ochbåde första och andra världskrigen.

Sådan är den tankevärld som länge har plågat Israel med sina bomber.Och det palestinska stödet för Hamas har blivit allt starkare. Arafatsansvar för dödandet från Hamas och Islamic Jihad är också klarlagt.

Han har släppt ut ett antal av deras terrorister ur fängelserna. Och i denpalestinska myndighetens egna och dirigerade massmedier har Arafatlåtit dem bedriva sin hets.

Hamas riktar sig alltså inte i första hand mot ockupationen utan motden judiska staten som sådan. Det får ju inte finnas något Israel alls, oav-

234


sett dess gränser. Och de ledande i Hamas utlöser terror inte enbart föratt de tror att islam kräver det utan också för att de förläst sig på de mestvämjeliga, europeiska antijudiska publikationerna.

Så när Hamas mördar nästa gång – glöm aldrig dess egna ord om var-för de gör det. Glöm inte heller: det kunde ha varit ännu värre. Israelkunde ha låtit bli att bekämpa de terrorister, som redan verkställt ellerplanerat attentat. Nu försvarar sig landet mot dem som till exempeldödade 21 ungdomar utanför ett diskotek i Tel Aviv (och sårade mer änhundra) eller som förintade 15 civila på en pizzeria mitt i Jerusalem.

Den tid är passerad då extremister och antisemiter, hjärntvättade av”Sions vises protokoll”, kunde massakrera judar utan att ta några risker.

Ännu fler långsiktiga risker tar Arafats regim när den låter palestinskaläroböcker dränkas i antijudiska hotelser. Där står det att Europa i förraseklet avskydde judarna på grund av deras ”utsugning” och att judarna är”profeternas och de troendes fiender”. Förräderi och trolöshet är ”judis-ka karaktärsdrag”, säger en skolbok; en annan talar om ”den judiskasammansvärjningen”.

Judehatet har blivit en officiell eller uppburen idé för en rad arabiskaoch muslimska makthavare. Ungefär hälften av Pakistans befolkning troratt judarna bär ansvaret för att World Trade Center i New York krossadesav terrorister. En majoritet av egyptier inbillar sig samma sak, enligt enopinionsmätning i Newsweek.

I Egypten tycks den antisemitiska propagandan bli alltmer brutal.Tidningar som är kontrollerade av president Mubarak hänvisar ofta till”Sions vises protokoll” och att judarna strävar efter världsherravälde.Landets största tidning, Al Ahram, meddelar att judarna behärskar medi-erna i de flesta av världens huvudstäder: Washington, Paris, London,Berlin, Aten och Ankara.

Naturligtvis vill Usama bin Ladin rida på samma våg. Häromdagenpåstod han att ”den judiska lobbyn har tagit Amerika och väst som giss-lan”. Han angriper inte alls Israel i vrede över ockupationen – han bärs istället av en religiös doktrin, som säger att en judisk stat inte får existerai den arabisk-islamska världen.

Och bin Ladin vet att antisemitisk propaganda är effektiv i många arab-

235

2001

stater och en drivkraft för terrorister. Den har också en lockelse för vissaopinioner i väst.

Ett mönster ur historien avtecknar sig åter: i de länder där hatet motjudar är starkt kommer de demokratiska krafterna att vara svaga.

(19/11)

236


2002

VILKA VÄRDEN BÄR UPP ÄRKEBISKOP HAMMAR?

En januaridag för 45 år sen (1957) gick jag upp på pastorsexpeditionen iMaria församling i Stockholm och begärde utträde ur statskyrkan.

Först på 18-årsdagen fick man på 1950-talet göra så utan föräldrars till-stånd. På den tiden framstod Svenska kyrkan som ett reaktionärt ochintolerant kraftcentrum, som ofta påminde om gamla högerpartiet.

I dag har flera biskopar sina rötter i helt andra idégrupper. De för tan-ken till fördomarna i 68-rörelsen och faller lätt för socialistiska och anti-amerikanska slagord. Ärkebiskop KG Hammar går i spetsen.

Jag sorterar just nu klipp ur höstens debatt om Afghanistankriget,årtiondets hittills viktigaste händelse. Ett upprop från den 1 november,som Hammar står bakom, säger följande:

”Terrordådet den 11 september var och är avskyvärt. Men vi är likastarka motståndare till den militära aktion som alltmer måste betecknassom ren vedergällning. Också det våldet slår blint mot oskyldiga.Bomberna löser inte några av de problem som man säger sig vilja lösa.”

Jag vet att idékritik numera är en nonchalerad del av den politiskadebatten i Sverige. Stolligheter, som i sak är sensationella, granskas inte.Att söka utröna vad en viss text innebär påstås vara att ”märka ord”. Meneftersom jag menar att det är en kulturgärning att märka ord blir detangeläget att undersöka vad landets ärkebiskop egentligen har sagt om enav vår tids avgörande internationella konflikter.

KG Hammar påstår alltså att al-Qaidas angrepp på World TradeCenter, där man avsiktligt dödade omkring 3 000 helt oskyldiga civila frånungefär 70 nationer, är ”avskyvärt”. Omedelbart därefter säger han sig

237

vara ”lika stark motståndare” till den amerikanska försvarsaktionen(stödd av Nato, EU, FN och mängder av allierade).

Följaktligen är också den militära reaktionen mot talibanerna och binLadin-krigarna ”avskyvärd”. Hammar ser ingen moralisk skillnad mellanterroristers dödande och dem som försöker stoppa terroristerna.

Inte heller kan han skilja mellan å ena sidan ett plötsligt och helt ovän-tat angrepp på en fredlig storstad i en demokrati och å andra sidan en öppet utlovad och internationellt godtagen aktion mot terroristernascentrum i en av de vidrigaste diktaturerna på jorden.

Tvärtom, Hammar påstår ju att USA:s försvar ”måste alltmer beteck-nas som ren vedergällning”. Vedergällning betyder ”hämnd”. Ärkebisko-pen bryr sig inte om att USA:s militära aktioner riktade sig dels mot denregim som skyddade al-Qaida, dels mot de terrorister som var direktansvariga för angreppet på New York och Washington.

Det tycks inte heller spela någon roll för honom att bin Ladins mål närhan lät kremera de två skyskraporna på Manhattan var att utplåna civila,medan USA ansträngde sig att begränsa sina attacker till talibaner ochterrorister. Att civila afghaner blivit dödade och sårade är lika uppenbartsom att USA:s avsikt var att undvika att skada dem för att i stället utlösastora, egna och internationella hjälpinsatser för flyktingar och återupp-byggnad.

Denna avgörande skillnad i avsikter suddar Hammar ut när han skriveratt också USA:s våld ”slår blint mot oskyldiga”. Ingen kunnig bedömare idag påstår att Amerikas bomber i regel slog ”blint” – de lyckades ju fällatalibanregimen och samtidigt skydda de trupper och miljoner människorsom var talibanernas motståndare. Precisionen i bombandet har över-raskat militära experter, samtidigt som det är ofrånkomligt att oskyldigadrabbas när terrorister och deras allierade söker gömma sig bland civil-befolkningen.

Som följd av kriget ser vi nu ett nytt Afghanistan växa fram. MenSveriges ärkebiskop påstod att ingenting positivt kunde följa av det.”Bomberna löser inte några av de problem som man säger sig vilja lösa.”

Inte? Menar Hammar att ett Afghanistan, som varit plågat av talibaneroch terrorister, kommer att förbli detsamma när dessa torterare drivits

238


bort från makten? Tror han att Afghanistan, som nu delvis skyddas avinternationella trupper i samverkan med den nya regeringen, är sammaland som tidigare förnedrades av tusentals fundamentalistiska gangsters?Vågar Hammar fråga de kvinnor (som nu har rätt att arbeta) och de flick-or (som i dag får studera) om inget ”problem” har blivit löst av bom-berna?

Självfallet har KG Hammar samma rätt som andra att säga sin mening.Han bör alltså inte åter dra på sig martyrminen och klaga över att vissavill tysta honom. Biskopens rätt att prata strunt är lika stor som min rättatt belysa hans oförmåga att göra de enklaste distinktioner. Hammarspolitiska uttalanden präglas ofta av en blandning av pretentiösa tonfalloch massiv okunnighet. Hans värderelativism är motsatsen till de tjusigaord om ”eviga värden”, som präster brukar svepa sig i.

Visserligen tror jag inte att majoriteten av Svenska kyrkans medlem-mar delar KG Hammars och den nygamla vänsterns instinktiva USA-förakt.

Ändå vill jag uttrycka min lättnad över att som icke-medlem av dennakyrka sakna allt ansvar för en ärkebiskop, som inbillar sig att massmör-dare kan besegras med pacifistiska slappheter.

(21/1)

HUR STOPPAR MAN EN SJÄLVMORDSBOMBARE?

Det är möjligt att Ismail Haniya, en av ledarna för Hamas, är inne på rätttankespår. Häromdagen påstod han (se DN:s ledarsida 2/4 2002) att depalestinska självmordsbombarna har hittat Israels svaga punkt. Judar,sade han, ”älskar livet mer än andra folk, och de föredrar att inte dö”.

Han syftar på en jämförelse mellan de egna terrorgrupperna och israe-lerna. Den belyser skilda värderingar inom två kulturer, påstår vissa. Självmenar jag att Haniya markerar klyftan mellan barbari och civilisation.

Tusentals palestinska ungdomar lär sig alltså att binda sprängämnenrunt kroppen och utlösa dem på ett kafé eller en buss i någon israelisk

239

2002

stad. De som gör så kommer till paradiset, lovar deras lärare. Och i para-diset kan de dessutom, enligt experter på islam, glädjas åt berömmelsenatt vara ”martyrer” av första graden, långt högre än vanliga krigsoffer.Därmed står de närmast Gud.

Det betyder också att den vanliga muslimska lagen inte gäller för justdessa mördare när de hamnat i paradiset. Där får de, säger terroristernasreligiösa mentorer, njuta både av alkohol och av evig erotisk samvaromed 72 oskulder!

Den här galenskapen är inte bara mördande och grotesk; den förgiftartänkandet i de länder där den predikas. Den sprids i moskéer och tryck-saker, i TV-sända lovtal om terrorister och i hetsen från muslimska fun-damentalister och Arafat själv. De som offrar sig och samtidigt massa-krerar oskyldiga, obeväpnade israeler har blivit hjältar och förebilder fördet egna folket.

Det kanske mest perversa är att till och med föräldrarna säger sig varastolta över att deras barn dödar sig – naturligtvis under förutsättning attdessa tar ett dussin judar med sig i explosionen.

Hur skyddar sig ett land mot självmordsbombare, som tycks köa för attfå ta snabbfilen till paradiset? Genom att erbjuda dess folk en egen stat?Israel gjorde så för drygt ett år sen men möttes av ett blankt nej och inti-fadan nummer två, som nu utvecklats till krig. Genom att lämna i stortsett hela Västbanken och Gaza (inklusive bosättningar) till palestinierna?Just detta ingick i tanken som avvisades.

Genom att göra Jerusalem till huvudstad för både den judiska ochpalestinska nationen? Premiärminister Barak utgick från det; sen slogArafat spelet över ända och förnedrade Labourledarens politik och posi-tion. Därmed krossade Arafat den israeliska fredsrörelsen och lade grun-den för Sharons segerval.

Förhandlingar och eftergifter löste alltså inte konflikten. Vad gör enregering därefter, när dödandet pågått i ett och ett halvt år, för att skyddasitt folk mot terrorismen? Nu har över 400 israeler mördats – i andel avbefolkningen är det sex–sju gånger fler än dem som förintades i USA den11 september.

Majoriteten av europeiska politiker och journalister vet med säkerhet

240


vad Israel INTE ska göra. Man får inte försvara sig genom att slå mot demsom konkret planerar attentaten och bygger bomberna. Och att isolerapalestiniernas ständigt ljugande ledare, som hyllar ”martyrerna”, släpperut de farligaste fanatikerna ur deras fängelser och låter den egna rörelsenbli del av terrorn, det är motbjudande, skriver man.

Att låta Israels soldater med våld fånga in både terrorister och derasvapen, sånt är brottsligt, meddelar nu stora delar av Europas massmedier.

I stället måste eldupphör proklameras, kräver de. Utmärkt – och senkommer nya attentat. Hur många hundra israeler får terroristerna ta livetav innan omvärlden medger att den palestinska sidan åter har brutit eld-upphöravtalet?

Sätt er vid förhandlingsbordet! manar Europa. Förträffligt, där satt manså sent som de första veckorna 2001. Samtidigt lovade Arafat sitt folk attde palestinska flyktingarna har rätt att ”återvända” till nuvarande Israel.Alla vet att den judiska staten i så fall försvinner i en demografisk revolu-tion.

I varje konflikt ska vi hålla på den svagare parten, påstår vissa tänkare.Just denna idé – att som princip stödja ”the underdog” – är drivkraften förmånga som skriver. De kopplar alltså bort alla fakta om rimliga respektiveavskyvärda värderingar, om diktatur eller demokrati, angripare eller för-svarare. Den svagaste parten har alltid rätt.

Skulle vi alltså ha hållit på talibanerna när deras tyranni föll ihop förraåret? Borde världen ha stött Saddam 1991 när hans armé, alltid redo attbegå folkmord, delvis slogs sönder? Skulle England ha haft rätt i början avandra världskriget medan Nazi-Tyskland hade det i slutet?

Det här betyder inte alls att jag känner förtroende för Ariel Sharonsuttalanden eller aktioner. Han var en katastrof i Libanonkriget för tjugoår sen. Bosättningarna långt inne på Västbanken (vilka han uppmuntrat)förblir en olycka för Israel. Och mina egna sympatier för en provisoriskoch befäst gränslinje mellan Västbanken och Israel tycks ännu varken hastöd av Sharon eller Peres, trots att den skulle hindra många självmords-mördare att ta sig fram.

Men uppdraget att skydda sin befolkning mot Hamas och andra mord-grupper skulle vara svårt att hantera för vilken regering som helst i

241

2002

Jerusalem. Ty den moderna historiens kanske mest fanatiska terrorister,de som i Nablus eller Jenin tejpar sprängladdningar runt den egna krop-pen, bryr sig ju inte alls om själva ockupationen. Det är Israels existenssom en fri, judisk stat som de avser att bomba sönder.

(6/4)

SVERKER ÅSTRÖM OCH DE ANSTÄNDIGA

Tillbaka från Jerusalem möts jag av Sverker Åströms ursinniga angrepppå alla oss som inte bojkottar Israel. ”Att icke köpa israeliska varor är välnu en självklarhet för varje anständig människa”, skriver han i DagensNyheter den 14 april 2002.

Ingen av mina vänner avstår, såvitt jag vet, från att köpa israeliska pro-dukter. De må vara judar eller icke-judar, röstar (tror jag) på folkpartiet,moderaterna, socialdemokraterna eller kristdemokraterna. Nästan allajag träffar regelbundet är passionerade demokrater.

Erkänner alltså min skam: ingen av dem jag umgås med är ”anständig”.Ett antal arbetar ivrigt för Israel, några har inte alls engagerat sig ikonflikten. Flera fördömer Sharon, och många har påtagliga sympatierför Israels arbetarparti. Nästan alla är lika positiva till tanken på enpalestinsk stat i fred med Israel som de är kritiska mot dagens palestinskaledning.

Men anständiga är de alltså inte, eftersom de handlar Jaffafrukter närpris och kvalitet motiverar det. För mina vänner är det i dag lika naturligtatt köpa israeliska varor som det var för dem att bojkotta Sydafrika underapartheidåren.

Vilka egenskaper skapar då en ”anständig människa” i Sverker Åströmsvärld? Jag antar att han ser sig själv som en av de godtagbara. Kanske ärhan rent av prototypen för politisk anständighet under de senaste 60–70åren i Sverige. Ambassadören tvingar mig därför att studera hans förflut-na och de värderingar som det belyser.

Första gången Sverker Åström tog politisk ställning tycks ha varit 1935,

242


när han blev medlem av Sveriges nationella förbund (SNF) och stannadedär ett par år framåt. Det var en nazistinfluerad och starkt antisemitiskorganisation; Åström påstår naturligtvis att han ingenting minns av deåren.

Han studerade också i Hitler-Tyskland under ett par perioder 1936 och1937, där universiteten snabbt hade blivit nazifierade. Den antijudiskahetsen var intensiv i Tredje riket, och Nürnberglagarna hade införts.Åström läste statskunskap och folkrätt. ”Det låter kanske underligt”, sadehan till DN denna vår (22/3 2002), ”men jag har inget egentligt minne avnazistiska inslag.” Så kan en lögn låta.

Fem år efter att Åström inledde sin diplomatiska karriär fick RaoulWallenberg sitt historiska uppdrag av UD. Minns Åström den störstesvensken under 1900-talet? Hans självbiografiska bok Ögonblick. Från etthalvsekel i UD-tjänst (1992) berättar minnen från 1940-talet och framåt.Personförteckningen rymmer 164 politiker och diplomater. Ett namnsaknas: Raoul Wallenberg.

Åström har alltså ingenting att säga om sin kollegas ideal eller öde.Sökandet efter Wallenberg blev det största enskilda ärendet inom UD.Inte ett ord om det i boken.

För tolv år sen påstod han dock att ”de olika regeringarna efter krigethar utnyttjat alla tillfällen att få fram ett hederligt sovjetiskt besked” omWallenberg. Åström låtsas alltså att den regering, där utrikesministerUndén ilsket nonchalerade Wallenbergs försvinnande, gjorde allt denkunde för att stödja den man som räddat tiotusentals judar i Budapest.Varför denna osanning?

Kanske för att Undén blev Åströms chef och idol. Undéns ideologiskaneutralism mellan Stalins Sovjet och västmakterna blev också lärjungens.Läs till exempel Åströms egen uppsats i boken Svensk utrikespolitik under1900-talet (1958). Den belyser hans stilkonst: ett dussin plattheter kläs uttill tankar eller åtminstone konversation, det slappa moraliserandet överländer som är mindre kloka än Sverige, flykten från ställningstaganden iavgörande frågor.

På dessa tolv sidor, skrivna något år efter Ungernrevolten, antyds intemed ett ord motsättningen mellan demokrati och diktatur.

243

2002

Här finns nog nyckeln till Åströms definition på anständiga människor.Sådana tar inte ställning på grundval av frihet eller tyranni.

I januari 1986 gjorde Bengt Westerberg sitt viktigaste uttalande sompartiledare. Han sade sig inte känna till något enda fall då två demokrati-er gått i krig mot varandra. Det största bidraget till freden, menade han,vore ett demokratiserat Sovjet.

I Undéns anda ryckte Åström genast ut med bannbullor motWesterberg. Fp-ledarens tal stred mot Helsingforsavtalet, etcetera.Åström står ideologiskt främmande inför den forskning som visat attdemokratier aldrig går i krig mot varandra, att diktaturerna är ansvarigaför omkring 98 procent av 170 miljoner mördade och obeväpnade män-niskor under förra seklet samt att svältkatastrofer aldrig inträffat i demo-kratiskt styrda länder.

Samma främlingskap inför friheten fick honom att fördöma den USA-ledda FN-alliansen mot Iraks ockupation av Kuwait 1991. Den ledandesocialdemokraten Inga Thorsson sopade golvet med Åström i den debat-ten. Tio år senare angrep han USA:s försvarskrig mot den internationellaterrorismens baser i Afghanistan.

Efter denna genomgång vet vi vad Sverker Åström menar med anstän-dighet. Aldrig har vi hört honom kräva ekonomiska sanktioner motnågon av de 22 arabstaterna ens när folkmord har begåtts där; de är alladiktaturer.

Den enda demokratin i regionen är Israel, och ”varje anständig män-niska” ska alltså bojkotta den judiska staten. Logiken är oantastlig.

(24/4)

EU TYCKS GLÖMMA EUROPAS HISTORIA

Mänsklighetens största katastrofer utlöstes i Europa. Kommunismen, fas-cismen och nazismen föddes i vår världsdel. Den totalitära staten är eneuropeisk uppfinning liksom massdödande i både fred och världskrig.

Lika påtagligt som mördandet i modern europeisk historia är bristen

244


på farokänsla även i dess mest civiliserade länder. Förspelen till första ochandra världskrigen rymmer så många tragiska misstag att blandningen avtanklöshet och okänslighet länge verkade vara Europas mest seglivadeegenskap.

Europas enande under 1900-talets andra hälft blev därför världshistori-ens mest dramatiska omvandling. Från massgrav till massrörelse för fredoch frihet – det är ett mirakel. Under drygt halva århundradet var detLenin, Stalin, Mussolini och Hitler som satte sin prägel på vår del avvärlden. Sen blev det Churchill, Adenauer, de Gaulle och Monnet.

Begriper EU sin egen storhet? Ja, vad gäller avskaffandet av krig mellande egna medlemmarna är det nog så. Det är nästan omöjligt att förestäl-la sig ett scenario där Tyskland och Frankrike åter börjar skjuta på varand-ra. Dagens Europa präglas av en berättigad stolthet över att nu lösa kon-flikter med samtal, debatt, kompromisser, envishet och ibland voteringar.

Troligen blir en liknande ansvarskänsla skydd också för de Europa-länder, som ännu inte är medlemmar av EU. Men säkra kan vi inte vara.Glöm aldrig den förfärande passivitet som EU visade i Bosnienfråganunder den trista parentesen mellan premiärministrarna Thatcher ochBlair. USA:s säkerhetspolitik leddes då samtidigt av Bill Clinton och ColinPowell, som lyckades förena vekhet med principlöshet.

Ett par hundratusen människor på Balkan kom att dö främst som följdav detta återfall i brist på katastrofinsikt. Det är möjligt att Kosovokrigetkan ses som bekräftelse på att EU–Nato äntligen har lärt sig läxan att pas-sivitet inför mordlystna diktatorer ökar hoten mot oss alla.

I så fall har EU lyckats med sitt första uppdrag: skydda fred och demo-krati inom Europas gränser. Men uppdrag nummer två är att aktivt och isamverkan med allierade motverka förtryck och krigshot också i andradelar av världen.

Här ser vi en sensationell skillnad mellan Europa och Förenta staterna.Amerika räddade våra länder från både nazism och kommunism. Det

var inte självklart för USA att med full kraft gå in i andra världskriget,organisera invasionen i Normandie och leda befrielsen. Men landetbegrep att dess egen säkerhet var hotad om Hitler (eller Stalin) under långtid hade ockuperat hela kontinenten.

245

2002

Inte heller var det givet att USA därefter skulle skapa Nato och taansvaret för Västeuropa, som annars varit hjälplöst inför det sovjetiskatrycket.

President Trumans stora beslut var att ställa Amerika mot kommunis-men i det kalla kriget och bygga upp demokratin i halva vår världsdel. NärSovjetväldet föll ihop fyrtio år senare fick trehundra miljoner européerbeviset på att USA:s styrka varit garantin för deras egen frihet.

Därför är det så bisarrt att starka krafter i EU i dag motsätter sig sam-arbete med USA för att hindra terrorister att skaffa vapen för massförstö-relse. Irakregimen måste naturligtvis fällas, det är ett livsviktigt mål ocksåför Europa. Men en rad EU-ledare bannar nu Bush för denna nödvändigautvidgning av kriget mot den internationella terrorismen.

Klyftan i ansvarskänsla mellan Amerika och Europa är alltså dramatisk.Det var självklart för Roosevelt, Truman och Eisenhower att lägga nerofantliga resurser på att stödja den europeiska säkerheten. Det tycksnumera nästan lika frestande för Chirac, Vedrine, Patten och Fischer attösa kritiska formuleringar över den USA-politik, som ska skydda oss frånSaddams kommande atom- och bakteriebomber.

För Sverige kan EU bli en ny ursäkt för passivitet. I fyrtiofem år skyllde socialdemokratins politiker på neutraliteten när de i ord (ochibland handling) vägrade fördöma hot från och förtryck i Sovjet. I dag hör vi hur samma parti hänvisar till EU-beslut när man undviker att taavstånd från tyranni, krigshets och hatpropaganda i delar av den mus-limska världen.

Medan Göran Persson visar tydlig förståelse för USA:s beslutsamhetlutar sig Anna Lindh gärna mot Hubert Vedrine (som förenar antiameri-kanism med traditionell fransk cynism) och Chris Patten (som nyligenskämde ut sig med sanslösa angrepp mot Vita husets Irakpolitik). Det härär en systematisk arbetsfördelning mellan stats- och utrikesministrarna iSverige för att hålla partiets olika falanger på gott humör.

Men EU:s splittring får inte bli ett nytt, svenskt svepskäl att ställa sig utanför de avgörande konflikterna i vår tid. Om kemiska, biologiskaoch nukleära vapen sprids till de mest mordiska regimerna i världen råkarvi alla illa ut. Sverige i EU bör därför tillhöra dem som stärker och inte

246


hånar den atlantiska samhörighet som förblir omistlig för friheten på jorden.

(20/3)

USA OCH EU ÄR SKILDA PLANETER

Några dagar i New York är en befrielse. Från hetsen mot Israel i Sverigeoch EU till balans, analys och förståelse för den enda demokratin iMellersta Östern.

Minst av allt är amerikanska debattörer kritiklösa vad gäller Israel.Efter ett antal TV-program i ämnet slås jag av att de som där träder framkan hålla två–tre–fyra tankar i huvudet samtidigt. De kan vara skeptiskainför Jeninstriderna och samtidigt inse att konfrontationer av det slagetföljer av de palestinska självmordsbombarna. De kritiserar Israels bosät-tare men påpekar samtidigt att intifadan utlöstes av Arafat just efter attdenne sagt nej till Baraks förslag att avveckla de flesta bosättningar.

I amerikanska TV-diskussioner inser man att kriget i dag inte främsthandlar om ”ockupationen”, vilket varenda debattör i Sverige tror sigveta. För det första kunde palestinierna ha fått tillbaka 96 procent avVästbanken, 100 procent av Gaza och halva Jerusalem om Arafat för-handlat vidare år 2000. För det andra syftar palestinska uttalanden om”ockupationen” ofta på hela Israel, således också på Tel Aviv, Haifa ochBeersheba.

Konflikten gäller alltså Israels existens. Efter fiaskot i Camp David ochArafats stöd till terrorattacker mot civila israeler är det uppenbart att hanalls inte vill ha en palestinsk stat som lever i fred med den judiska.

Vad amerikaner också begriper är att den fria världen nu står inför enutmaning som liknar hoten från tidigare totalitära välden. Islamisk fun-damentalism avskyr demokrati, religionsfrihet, jämställdhet mellankvinnor och män, Västerlandet samt framför allt judar och amerikaner.Dess mål är att upprätta teokratiska diktaturer, vilkas förtryck påminnerom fascistiskt eller kommunistiskt styre.

247

2002

Självmordsbombarna i al-Qaida, Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollahoch al-Fatah ses av många svenskar som offer för israelisk ockupation.Man vill inte förstå att denna typ av krigföring är i detalj planerad, byggerpå religiösa system och plikter, uppmuntras ideologiskt och ekonomisktav korrupta regeringar som Iran, Irak, Saudiarabien och den palestinskamyndigheten.

Att leva i närheten av sådan terrorism är en fasa. Inte konstigt att de tvåidéer i Israel som får mest stöd i opinionsmätningarna är dels ett freds-avtal typ Camp David (men om Arafat har man gett upp hoppet), delstanken på befäst separation mellan palestinier och israeler för att hindramassmördarna att ta sig in.

Sharon vann valet för att Arafat hade krossat Barak politiskt och utlöstett krig, som israelerna ville skydda sig mot med hjälp av en mer hårdhäntgeneral i ledningen. Men om den palestinska hållningen modifieras ochfred åter blir tänkbar kommer troligen en 70-procentsmajoritet för enlösning att på nytt slå igenom bland israelerna. Då tvingas Sharon attanpassa sig eller försvinna. Arbetarpartiet får chans till comeback.

USA och EU framstår i den här debatten som två skilda planeter, ocksåvad gäller pluralism och intelligens. Att jämföra ett amerikanskt och fler-stämmigt nyhetsprogram med svenska körsånger av förbannelser motIsrael är som att kastas från civilisation till charlataneri. Från ABC:s TedKoppel i ”Nightline” till SvT:s Bo-Inge Andersson i ”Rapport”.

Om några år skrivs böcker om det här förfallet. Då kommer de mestinblandade att förneka att de deltog i hetsen, åberopa några alibimening-ar och i övrigt gömma sig genom att tiga.

1994 sände jag ut en sån volym om 68-rörelsens mångåriga förstörelseav debatten (Vänstern och tyranniet). Vad vi nu ser är ett försenat utbrott av”det galna kvartsseklet”. Marxisterna då har blivit antisionister i dag.

Och unga socialister från Palmeepoken är kvar, nu ofta i ledande ställ-ning. Anna Lindh ses i dag internationellt som den mest Israelfientliga avEU:s utrikesministrar. Hon fördömer ständigt Israel utan att analyseraden palestinska extremismen.

När hon var ordförande för EU-ministrarna förra våren avstod honfrån all kritik av uppspelet inför Durbankonferensen, som ju blev en anti-

248


semitisk festival. Hon beslöt också att Sverige skulle kandidera till FN-kommissionen för mänskliga rättigheter, vilket gav diktaturerna chansenatt slå ut USA.

Nu missbrukar Sverige sitt medlemskap där till att slå följe med defanatiska. En färsk resolution i FN-kommissionen öser våldsamma ankla-gelser mot Israel; naturligtvis ingen kritik mot PLO. Den hyllar och hän-visar till rätten att bekämpa ”utländsk ockupation” med ”alla tillgängligamedel, inklusive väpnad kamp”. Detta är arabiska kodord för självmords-bomberiet (”alla tillgängliga medel”).

Denna skandalösa resolution gick igenom med 40 röster mot 5 närSverige och några andra EU-länder förenade sig med kända freds- ochfrihetsälskande regimer som Kina, Kuba, Syrien, Sudan, Saudiarabien,Vietnam, Kongo och Sierra Leone. Vårt land hade inte förstånd att gåsamman med goda demokratier som Kanada, Tjeckien, Tyskland,England, Japan och Polen; dessa röstade mot eller avstod.

Så gick det när Sverige ersatte USA i den FN-kommission som skavärna människornas fri- och rättigheter.

(18/5)

TREDJE ÅLDERN OM DEN FÖRSTA PLIKTEN

Bläddrar igenom en del gamla inlägg i riksdagen och slås av hur åldrandethar ändrat mitt åsiktsliv. Inte så att jag skulle tycka helt annorlunda i dagom jag tog ställning till några tjog av de frågor som jag då ägnade mig åt.

Däremot skriver jag inte längre artiklar i dessa ämnen. Inte främst där-för att det skulle ta alltför lång tid att åter läsa in dem. Men för att min”tredje ålder”, som Patricia Tudor-Sandahl i en storartad bok från 1999(Den tredje åldern) kallar åren mellan 50 och 70, tvingar fram insikter omvad som driver en på djupet, oberoende av tidsanda och dagsdebatter.

Jag fyllde 50 samtidigt som den ockuperade hälften av Europa gjordesig fri från bolsjevismen och den längsta rättegången i svensk historiahölls mot nynazism och antisemitism (Radio Islam). Naturligtvis hade jag

249

2002

redan då ägnat massor av tid åt de totalitära fasorna. Kommunismen ochhotet mot Israel återkom ständigt i tal och tänkande från 1960-talet ochframåt.

Men sedan dess har prioriteringen skärpts ytterligare. Ju mer forskningsom läggs fram och arkiv som öppnas, desto tydligare blir Hotet, och hurHotet måste mötas. Jag syftar naturligtvis på tyranniets många förban-nelser och att enbart demokratin kan skydda oss från dem. Min avsky fördiktaturerna, och för dem i väst som löpt med förtryckarna, blir allt star-kare.

När tio europeiska satelliter till Sovjet började befria sig råkade jag gåigenom hundratals artiklar skrivna av Dagens Nyheters chefredaktör på1940- och 50-talen, Herbert Tingsten. När järnridån föll kunde jag sam-tidigt följa hans skarpsynta och ursinniga analyser av de idéer och regimersom byggde muren.

DN förbannade ju Östeuropas härskare, som på order av Sovjet försttog makten och sen pinade sina medborgare.

Det var ett märkligt trippelperspektiv: att i de gulnade DN-läggen följaSveriges främste och mest omstridde publicist i hans största och längstakampanj – samt okvädingsorden mot honom utslungade från så mångaandra estrader. Och på samma gång i TV:s nyhetssändningar årtiondenefteråt bevittna bekräftelsen på hur rätt Tingsten hade haft.

Det inskärpte den kanske viktigaste läxan för en svensk skribent.Strunta i detta lands konventionella visdomar! Blås bort de amoraliskaplattheter, som både makthavare och ”intellektuella” ofta sveper sig i! Läs,se och lär – skriv sedan efter eget huvud och ge djävulen i vad de för-numstiga muttrar eller hojtar om!

När jag studerar skriften Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahlinbillar jag mig att just den reaktionen ingår i de privilegier som 50–70-åringarna kan stärka sig själva och sitt samhälle med. För ett par år senförsökte jag i ett brev till Georg Klein beskriva hur den dödsskräck, somjag förr plågades av, nu i stort sett hade försvunnit.

Den förvandlingen beror nog främst på de ettusen sidorna i mina treböcker under 1990-talet. De fick mig att känna att ett dagsverke varutfört. Äntligen hade jag fått koncentrera mig på det jag tror är viktigast:

250


visa vad demokratin skyddar oss mot, belysa hoten från skilda diktaturer,dokumentera och kritisera marxisterna i den svenska 68-rörelsen ochderas kelande med förtryckare.

Tudor-Sandahl skriver att efter 50 blir det lättare att ”lyssna på sin egenröst”. Anta att hon har rätt: vad säger min röst nu? Om kommunismenoch nazismen tidigare format världsbilden för kämpande demokraterskuggas vi i dag av en ny fara. Islamiska fundamentalister har övertagitStalins och Hitlers övertygelse att de själva har funnit den slutgiltiga san-ningen och att alla andra saboterar den.

Islamisternas slutsatser blir ungefär desamma som massmördarnas iMoskva och Berlin: motståndarna i egna länder och omvärlden ska beseg-ras, världsvälde eftersträvas, alla medel är tillåtna när fienderna utrotas.Om kommunister och nazister gjorde religion av politiken kan man sägaatt muslimska extremister nu gör politik av religionen.

Stalin och Hitler avskydde väst, demokratier, ”kosmopoliter” ochjudar. Fundamentalisterna i den muslimska världen hatar samma begreppoch grupper. Deras terrorister har specialiserat sig på att i första omgång-en döda amerikaner och judar/israeler. Och det blir allt lättare och billi-gare att framställa nukleära och biologiska vapen med ofattbar förstörel-sekraft.

Den första plikten, menar jag, är alltså att resa motstånd mot tyranneroch terrorister. Att de flesta journalister och politiker i Sverige ochEuropa inte håller med blir bara en uppfordran att arbeta hårdare mot denya hoten. Vad anser vi i dag om en skribent som 1938 inte varnade förHitler eller 1948 inte krävde motstånd mot Stalin?

Och vad spelar det för roll om folk, som ofta hade sympatier för Marxoch Mao, nu försvarar Arafat eller bagatelliserar Saddam? De hade felförr, de har fel i dag.

Tudor-Sandahl anser att efter 50-årsdagen blir det lättare att leva ”isamklang med sitt autentiska jag”. Hennes ord rör varje individs egetvärdesystem och hur det kan skärpas i tredje åldern. Viktigt är att öppetredovisa fokuseringen på det avgörande och ta den idéstrid som följer.

(9/7)

251

2002

KLYFTAN USA–EU KAN INTE UNDVIKAS

Robert Kagans uppsats om de nya relationerna mellan Europa och USAär troligen banbrytande. Trots att Dagens Nyheter publicerat en kort mengod sammanfattning av den (14/6 2002) har få i Sverige förstått det dra-matiska budskapet.

Därför är det viktigt att läsa alla tjugo sidorna i essän ”Power andWeakness” i juni/juli-numret 2002 av tidskriften Policy Review (finns pånätet). Europa, det är en av Kagans teser, vänder sig bort från den makt-politik som förr präglade vår världsdel. I stället tar EU-länderna skydd ilagar, förhandlingar och ekonomiska band som de byggt upp under detsenaste halvseklet.

Amerikaner har däremot mindre tålamod vad gäller diplomati, servärlden mer som en scen för dragkampen mellan gott och ont, vänneroch fiender. De tenderar att bygga mer på påtryckning än övertalning,föredrar ofta käppen framför moroten. Amerika litar mindre än Europapå FN och folkrätten.

Vi bör inte tro att den här klyftan främst beror på de personer som råkarsitta vid makten. En ”duva” som Powell har mer gemensamt med en ”hök”som Rumsfeld än med utrikesministrarna i Frankrike, England ochSpanien. Amerikanska liberaler av Clintontyp känner större närhet tillrepublikanerna än till de flesta europeiska socialdemokrater, menar Kagan.

Det paradoxala är att både USA och Europa har sina historiska rötter iidésystem som är deras nuvarande motpoler. Amerika befriade sig engång från den maktpolitik, som då dominerade europeiska stater. Och dettänkande som i dag präglar de ledande i Berlin och Paris har slagit igenomförst efter andra världskriget.

På vad beror den filosofiska rockad mellan Europa och USA sominträffade under 1900-talet?

Kagans förklaring handlar om makten själv. När Europas stora statervar starka litade de på sin egen förmåga att föra framgångsrika krig. Meni dag är Europa en militär dvärg utan kraft att ingripa effektivt. Inte ensefter Sovjets fall och inom världsdelens egna gränser kan EU-ledarnatvinga fram en tryggare framtid.

Både i Bosnien och Kosovo kallade de på USA för att jaga bort Europas

252


senaste massmördare. EU-länderna ser numera världspolitiken med densvages ögon.

Det gäller i ännu högre grad konflikter utanför Europas eget område.EU har ingen som helst förmåga att besegra talibaner i Afghanistan ellerSaddam i Irak. Lika lite kan de sätta makt bakom sina ord i MellerstaÖstern, Indien–Pakistan, Nordkorea eller för att skydda Taiwan mot ettkinesiskt angrepp.

Under irritation tvingas de inse att bara Amerika kan ingripa medkraft. Blomstrande europeiska föreställningar om vikten av ekonomiskintegration, och övertron på FN:s säkerhetsråd, är i själva verket försökatt ideologisera sin egen kraftlöshet.

USA är alltså det enda land i världen som i dag kan föra krig var somhelst på jorden. Medan småstater alltid fruktar att bli offer för de starkasövergrepp gäller supermaktens oro att den västliga, liberala civilisationenbara skyddas genom Amerikas styrka.

De maktlösa européerna talar numera som om ensidiga aktioner ärförkastliga. Det makttunga USA ser det däremot som en plikt att nyttjasin militära förmåga för att bevara friheten. Den debatt som i dag förs omatt fälla Saddamregimen följer mönstret.

Europa är också berett att leva under relativt svåra hot utifrån, efter-som man inte har styrka nog att bemöta dem. Detta är ”svaghetenspsykologi”, skriver Kagan. Amerika är däremot inte berett att utsätta sigsjälvt (eller andra) för katastrofala risker – den egna krigsmakten kan ju(oftast) avvärja farorna.

Eftersom Europa är starkare ekonomiskt än militärt koncentrerar sigEU-politikerna på faror som kan mötas med pengar. De tycks också troatt deras egen modell övertygar andra världsdelar om hur man når fram-gång. De kan agera så medvetna om att Amerika sköter de militära upp-dragen utanför den europeiska sfären.

EU lever i en sorts ”gratis säkerhet” och behöver knappast bry sig omIrak, Iran, Nordkorea och andra skurkstater, för att inte tala om Kina.Européerna kan lugnt kritisera Washington i vetskap om att Amerikaändå till slut gör det tunga jobbet för den fria världen.

Min främsta invändning mot Kagan är att han på en avgörande punkt

253

2002

undviker att vara tydlig. När han belyser Europas utveckling tycks denbero på EU:s institutioner och regelverk. Men avgörande är naturligtvisatt alla EU-medlemmar, och nästan alla kandidatländer, är demokratier.Eftersom fria nationer aldrig krigar mot varandra är det lätt för européeratt känna sig säkra på att närområdet inte går till angrepp.

Men villkoret för Europas uppskruvade tro på sin egen trygghet är attUSA inte delar den.

Ty Amerika vet att dess motståndare inte är några ömsinta sociallibe-raler. Ungefär hälften av FN:s medlemmar är diktaturer. Många av dem äroerhört brutala. Flera av de värsta tyrannierna kommer snart att plågavärlden med kemiska, biologiska och nukleära vapen.

Amerika var förr det enda land som kunde befria Västeuropa frånHitler och därefter avskräcka Sovjet att inte utvidga sitt välde. I dag ser sigUSA som enda värnet inför de nya hoten mot friheten.

Just här ligger möjligen hoppet att Europa och USA ska kunna reda ut en del av sina motsättningar. De flesta i väst vet till slut att derasgemensamma intresse är att stora delar av världen inte tas över av bar-barerna.

(10/9)

DET KOMMANDE JUBLET I BAGDAD

Det kommer troligen en dag i vinter eller vår när hundratusentals män-niskor i Bagdad strömmar ut på gatorna i glädje. Saddams regim har fallit.Folk jublar. Vittnesmålen om terrorn och tortyren i Irak blir en flodvåg ivärldens medier. Äntligen kan irakier tala fritt, berätta sanningen, kännahopp om en ny sorts framtid.

Så gick det i Kabul när talibanerna hade fallit. Frihetsruset fyllde dem somtidigare levt i skräck under barbarers välde. Det påminner om interventio-nen för kosovoalbanerna och tidigare befrielsen av Kuwait. Något liknandehänder nog i Bagdad, Basra och Kirkuk inom ett halvår. I alla fyra fallen hari så fall muslimska länder befriats av den amerikanska krigsmakten.

254


Men för en speciell grupp av betraktare kommer klyftan i synen påregimförändring i Afghanistan respektive Irak att vara djup och omöjligatt glömma. Några tusen politiker och journalister i Europa kommer2003 att följa glädjeyran i Bagdad med blandade känslor.

De tvingas äta sina egna ord och aktioner från 2002. I månader har dekritiserat, förbannat och sökt sabotera USA:s planer att fälla Saddam. EU-länderna vimlar i dag av folk som i sömnen kan rabbla sina fördömandenav Washingtons militära uppladdning. Åtskilliga journalister skriver unge-fär samma anti-Bush-artikel gång på gång; partier går till val på att hånaPentagons planering.

Bara en känd politiker i EU kommer ut ur Saddamdiktaturens under-gång med hedern i behåll: Tony Blair. Hans mod, intelligens, vältalighetoch förmåga att skilja det småttiga från det avgörande gör åter Stor-britanniens premiärminister till Europas överlägset främste ledare.

Jag har i DN beskrivit en del av bakgrunden till EU:s utrikespolitiskaförfall (10/9 2002). Robert Kagan har säkert rätt i att ”svaghetens psyko-logi” kan förklara åtskilligt. Europa är berett att godta mycket stora hot,eftersom världsdelens militära resurser inte duger för att ingripa. EU harideologiserat sin kraftlöshet, och klandrar USA för att supermakten tar påsig det ansvar som européerna tvingas avstå från.

Ändå är den anti-USA-kampanj som vi drabbats av under sommarenoch denna höst näst intill obegriplig. Samma land som räddadeVästeuropa från först nazismen och sen kommunismen tänker nu ocksåskydda oss mot de mest fasansfulla vapnen för massförstörelse, i Saddamseller terroristers händer. I stället för att tacka och hjälpa till tävlar EU:sdiplomater, ministrar och redaktörer att uttrycka sin vämjelse införWashington.

Och här talar vi om samma Europa, som för några år sen gladdes överatt serbernas massmord i Kosovo hejdades och Milosevicregimen därefterförsvann. Aktionen leddes av USA, ty EU orkade inte genomföra befri-elsen. Och Kosovokriget hade inget som helst FN-mandat. Det var intesäkerhetsrådet som gav Nato tillstånd att bomba Serbien.

Men nu har nästan varje europeisk regering skriat om att FN måsteställa sig bakom ett militärt ingripande mot Saddam. På samma gång har

255

2002

EU-länderna (utom England naturligtvis) gjort vad man kunnat för attvälta stenar i vägen för USA.

Visst, den här gången gäller det inte att i första hand slå vakt om euro-péer. Nu handlar det ju om att skydda nationer där araber, iranier, turkar,kurder eller israeler är mest hotade.

Och då ställer EU mycket större och långt mer legalistiska krav för attge USA rätt att fälla en diktatur, som är specialist på folkmord. Man hardenna gång till och med sagt att cynikerna i Moskva och diktatorerna iPeking ska kunna inlägga veto mot ett amerikanskt ingripande.

Varför gav man inte Ryssland och Kina samma makt att förlama mot-ståndet mot slakten i Kosovo? Är det viktigare att skydda europeiska liv änatt slå vakt om de folk som bor i Mellersta Östern?

Till det kommer att regimskifte i Irak också är ett påtagligt europeisktintresse. Kemiska och biologiska vapen, i förening med långtgåenderobotar, kan i nästa omgång nå flera av EU:s huvudstäder. Om Saddam”lånar ut” den typen av vapen, och senare kärnladdningar, till terroristerkan inget land känna sig säkert, allra minst folk som bor i Teheran, Riyad,Istanbul, Tel Aviv, Rom, Paris, Berlin, London eller New York.

Hur vågar Chirac och Schröder hetsa mot Amerika för att Bush villskydda oss mot sådana katastrofer? Vi vet ju att Saddam älskar de hems-kaste vapnen och själv måste försvinna för att avrustning ska kunna ske.Handlar demokratiers utrikespolitik numera om att spela på folkliga för-domar, som uppenbart kan föra oss alla in i elände?

Eftersom svaren på de frågorna blir mycket obehagliga kan vi i ställetåtergå till det ursprungliga perspektivet. När irakierna efter Saddams fallrusar ut på torgen för att jubla över tyrannens död – vad kommer då devästliga debattörer att säga vilka nu exploaterar en primitiv antiamerika-nism?

Jag har mina gissningar efter vissa studier av människor som löpt medförtryckare.

(10/10)

256


LITA PÅ CNN BARA NÄR SADDAM ÄR DÖD

I samma ögonblick som Saddam Husseins välde faller kommer CNN attbörja säga sanningen om Irak. I åratal har man romantiserat regeringen,förtigit terrorn och vägrat att berätta vad som händer i landet. CNN:sinslag från Bagdad, liksom flera andra TV-bolags rapporter inifrån Irak,har i praktiken blivit ett systematiskt medlöperi med en av de farligasteregimerna i världen.

Vi är många som har förbluffats av de insmickrande reportagen frånBagdad i denna USA-ägda TV-kanal. Det har varit usel journalistik avkorrupta reportrar. När de styrande bestämt sig för att fira ett jubileum –Saddams födelsedag eller årsdagen av något krig – har CNN intygat ellerantytt att tyrannen har stort folkligt stöd, att han snabbt byggt upp landetefter den militära konfrontation som just hyllas, och hur överväldigandestark avskyn är för den amerikanska politiken.

Kritiska tittare har naturligtvis anat att CNN stått under starkt tryckfrån myndigheterna i Irak. När dess reportrar ställt frågor till ”mannen pågatan” i Bagdad har vi begripit att denne stackars man under inga förhål-landen kunnat svara sanningsenligt. Det enda sättet att hindra hemligapolisen att efteråt tortera honom har naturligtvis varit att prisa landetsledning och förbanna dess fiender.

Men varför har CNN sänt ut sådan förnedring över världen? Vad är detsom gör att korrespondenten där, Jane Arraf, ofta babblat som om honvar anställd av något irakiskt ministerium för propaganda?

Den fråga jag ställer är kort sagt: hur starka hållhakar har Saddamshantlangare på de internationella TV-journalisterna?

Nu har vi svaret, eller åtminstone början på en förklaring. Som så oftanär obehagliga sanningar tas fram är det veckotidningen The New Republicsom hjälper oss. Den liknar ingenting som finns eller har funnits i Sve-rige. Genom sin integritet och brist på illusioner samt de många briljantaskribenterna är den på flera sätt unik också bland amerikanska tidskrif-ter.

Det är Franklin Foer som nu granskar Saddams teknik att manipuleraamerikanska medier. Han berättar om den byggnad, där CNN, BBC, AP,Reuters och andra internationella nyhetsorgan är stationerade. Några

257

2002

våningar ovanför dem ligger Iraks informationsdepartement och avdel-ningen för ”antispionage”.

Där avlyssnar man, spelar in och skriver ut alla utländska rapporterfrån Bagdad. Meningar som kan tolkas som kritik av regimen streckas förmed rött.

Sedan nyttjas materialet när en västlig korrespondent vill förnya sittvisum, och det måste man ständigt. Ty varje reporter från utlandet sessom ”en spion som bara låtsas vara journalist”, berättar en avhoppad ira-kier som förr arbetade på departementet. Alla ”följs och kontrolleras”,säger han.

Det är inte konstigt, ty så arbetar en totalitär stat. Det förbluffande medIrak är hur framgångsrik regimen har varit gentemot den mest kändainternationella TV-kanalen. Ständigt organiserar Saddams folk mass-möten, ”spontana” demonstrationer och propagandabesök som landetnyttjar för att hamra in sina teser.

Reportrarna måste TV-skildra de här upptågen för att få fortsätta attarbeta i Bagdad, berättar Peter Arnett som blev världsberömd 1991. Hansrapporter och CNN:s bilder från Kuwaitkriget dominerade nyhetssänd-ningarna i väst. De som vägrar att filma och sända regimens propagandafår besök av irakiska agenter från våningarna ovanför.

”Det finns inget val”, menar Arnett, man måste spela med i agitatio-nen.

För några år sedan blev ABC:s korrespondent utslängd från Bagdadefter att i ett TV-inslag ha ifrågasatt den ”folkomröstning” som gav presi-denten 99,6 procent av rösterna. Efter några år lyckades hon åter få visum– men först efter att i ett brev ha bett Saddam om ursäkt för att ha varit”oförskämd mot Hans höghet”.

Varje TV-bolag arbetar ständigt under hotet att slängas ut ur landet.CNN:s bästa reportrar, Wolf Blitzer och Christiane Amanpour, får natur-ligtvis inte visum. De vägrar att bli som Jane Arraf: upprepa Iraks frasersom om de var fakta. Men vi ser också i CNN:s program som producerasi väst hur hunsad kanalen är av Irak – man avstår från analys, döljer ter-rorn, gör besynnerligt långa inslag om demonstrationer i Europa motBushpolitiken.

258


Chefer på CNN besöker Irak för att intyga sitt företags lojalitet. Allabegriper skälet: när nästa krig bryter ut om ett par månader måste CNNkunna filma från hotelltaket när amerikanska robotar och bomber landari Bagdad. Prestige, tittarsiffror, annonser och ekonomi för CNN bygger påatt kanalen kan upprepa scoopen från kriget 1991. Att bli utkastad voreförödande.

FÖRST NÄR Saddamregimen faller kan CNN införa anständig journa-listik. Då kommer kanalen att avslöja tortyren och berätta om det poli-tiska mördandet i polisens källare. Jane Arraf (eller hennes efterträdare)medger plötsligt att Irak bevisligen har massor av vapen för massför-störelse. Hon eller han kommer att anstränga sig att TV-filma hur USA-soldater upptäcker och spränger atomfabrikerna.

När Saddam dör kan CNN börja leva.(31/10)

259

2002

2003

KAN IRAK BLI EN DEMOKRATI?

Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt.Därefter står Irak inför ett av den moderna historiens största experi-

ment i styrelse under frihet. Blir det tragedi, sensationell framgång ellernågonting däremellan?

I varje fas det senaste året har den amerikanska debatten om Irakhunnit mycket längre än den europeiska. En rad viktiga inlägg disku-terar den fråga som snart är allt överskuggande: vad händer efter Saddam? Kommer den nya friheten att utlösa kaos eller återuppbygg-nad?

Att delar av USA:s krigsmakt stannar kvar några år efter kriget ärutgångspunkten för alla. Saddams vapen för massförstörelse måste hittas,grävas upp och förstöras. Inbördeskrig ska förhindras. Befolkningenbehöver mat och sjukvård.

Ett slags laglig ordning bör stegvis byggas. Början på en ny irakiskregim ska växa fram redan före de fria valen. Oljekällorna, som ger peng-ar för landets försörjning och nya institutioner, måste skyddas.

Bara den amerikanska armén har kraft nog att inleda det uppdraget.Men samtidigt bör en rad andra nationer och fristående organisationerföras in i ansvaret som stöd för det nya Irak. Stegvis kommer amerikans-ka trupper att dra sig tillbaka. Det måste bli uppenbart att Amerika haranlänt för att befria, inte för att ockupera.

Arabvärlden har 22 stater, ingen är demokrati. Samtliga arabiska länderär alltså diktaturer men av olika hårdhetsgrad. USA-debatten kommerständigt tillbaka till den svåraste av frågor om Irak. Kan en demokrati

261

växa fram i en nation som under ett tredjedels sekel har våldtagits avSaddam Hussein och hans medbrottslingar?

De som tvivlar anför åtskilliga skäl. Irak har aldrig varit styrt meddemokrati. Dess tradition är kupper, våld och terror. Landet är etnisktoch religiöst splittrat i främst sunni- och shia-muslimer samt kurder; klan-välden dominerar på många håll. Baathpartiet under Saddams ledning harslagit sönder varje tillstymmelse till lagligt styre. Irakierna har lärt sig attvara kuvade, och den arabiska traditionen har gett få demokratiskaimpulser.

Låt mig antyda ett motsatt perspektiv med helt andra exempel från desenaste 60 åren. Också då har omvärlden tvivlat men resultatet blivithyfsat, ofta lysande.

När nazismen besegrades sade många: det tar årtionden av segt arbeteatt få tyskar att vänja sig vid demokrati. De är förstörda av Hitler. Menefter fyra år av amerikansk ockupation växte Västtyskland fram som denmest stabila, fria nationen bland kontinentens stora länder.

Japan är ett hopplöst fall, menade andra efter augusti 1945, det landethar alltid styrts med våld och kejsarmakt. Det tar hundra år innan japa-nerna kan frigöra sig från sina usla traditioner. Men efter en period medgeneral MacArthur som chef för ockupationsmakten hade inte barademokratin slagit rot i Japan – landet blev också ekonomiskt och idémäs-sigt den starkaste fria nationen i östra Asien.

Om kineser kan vi inte ha något hopp, sade de beskäftiga. Tusentals årav civilisation, aldrig frihet. Men när Taiwan äntligen fick chans att befriasig från auktoritärt styre gjorde man det på 1990-talet av egen kraft. Vidsidan av Japan är Taiwan i dag den mest vitala demokratin i regionen.

Liknande fördomar drabbade också koreanerna efter Koreakriget. Enhopplös halvö, dömd till totalitär kommunism i norr och auktoritärt mili-tärvälde i söder. Men på 1990-talet blev Sydkorea, liksom Taiwan, enkombination av ekonomiskt mirakel och demokratisk frigörelse.

Tro inte att serberna kan liberaliseras, Kosovokriget blir ett imperia-listiskt fiasko! varnade kritikerna. Natos bombningar hindrade sen ser-berna från att begå folkmord på kosovoalbaner, och FN:s säkerhetsrådblev aldrig inblandat. Diktaturen i Serbien knäcktes av nederlaget.

262


Milosevic flögs till Haag och landet utvecklar nu demokratiska institutio-ner.

Slående är alltså den fördomsfulla synen på olika folkgrupper. Tyskar,japaner, kineser, koreaner, serber med flera – inte kan väl sådana folkbygga fria samhällen, har man påstått eller mumlat. Ofta har de som tviv-lat på demokratin i ett visst land själva varit motståndare till friheten.

Kineser mår bäst av kommunism, menade maoisterna. Japanerbehöver inte frihet men obönhörliga auktoriteter, ansåg ”experter” efterandra världskriget. Serber är krigare, fredlig samlevnad kan de inte lärasig, trodde många för bara några år sedan.

68-rörelsen skanderade: vi ska stödja folken i kommunistiska länder”på deras egna villkor”, det vill säga på tyrannernas villkor. Medlöparnalåtsades respektera de förslavade när man i praktiken föraktade dem.Detta är den omvända rasismen. Man prisar ett folk samtidigt som manavskriver dess vilja och förmåga att leva i frihet.

Om Irak blir demokrati vet jag naturligtvis inte. Men inför många mil-joner västeuropéers vägran att ge 23 miljoner irakier chansen till frihetkänner jag ett allt djupare främlingskap.

(1/3)

CHIRAC OCH SADDAM – GLÖM ALDRIG DET PARET

Den 7 juni 1981 bombades kärnreaktorn Osirak utanför Bagdad av israe-liska stridsflygplan. Reaktorn kunde förstöras innan den hade laddats.Dagarna efter fördömdes aktionen av i stort sett alla länder i världen.

Många av dem har senare uttalat sin lättnad över att Osirak försvann. Idag hittar vi inte en enda ansvarig politiker som beklagar Israels flygraid1981.

Vad utlöste denna totala omsvängning? Till och med för tanklösaeuropéer blev det snart tydligt hur Osirak skulle nyttjas. Världens näststörsta oljeland, Irak, behövde naturligtvis inte något kärnkraftverk för attproducera elektricitet. Däremot brann Saddam Hussein av iver att skaffa

263

2003

sig atomvapen. Bomberna mot Osirak försenade de planerna på ett av-görande sätt.

Nio år senare ockuperades Kuwait av Saddams trupper. Anta att Irakdå, med Osiraks hjälp, hade varit en kärnvapenmakt. Skulle presidentBush Sr i det läget ha lyckats samla en koalition för att driva Irak ut urKuwait? Troligen inte – riskerna för tusentals döda i ett atomkrig hadevarit alltför stora.

Irak hade då blivit den Arabiska halvöns dominerande militärmakt.Kuwait var annekterat. De små Gulfstaterna och Saudiarabien hade fåttleva under ständigt hot från tyrannen i Bagdad. Också andra grannländerhade tvingats inse att deras säkerhet var underminerad av Saddams kärn-vapen.

Israels bomber mot Osirak hindrade alltså en katastrof för helaMellersta Östern.

Jacques Chirac var på 1970-talet den premiärminister som drev framatomavtalet med Irak. Han hade utmärkta relationer med Saddam.Naturligtvis begrep Chirac hur det franskbyggda Osirak skulle användaslängre fram. Inför Paris behövde Saddam inte ens låtsas att Irak behövdeel från kärnkraft. Hyckleriet på båda sidor var totalt.

Senare fortsatte Chirac och hans land att stärka Saddams militärmakt.Franska företag sålde teknik som kunde hjälpa Irak att anrika uran.Renault och Peugeot exporterade truckar som kunde bidra till att snabbtförflytta och avfyra Scudraketer.

Alcatel byggde fiberoptik som gjorde det svårt för USA att avlyssna denmilitära ordergivningen inom Irak. Nyligen undertecknade Frankrikegigantiska oljeavtal med Irak, värda 400–500 miljarder kronor. Alla vissteatt huvuddelen av pengarna skulle nyttjas för Saddams krigsmakt.

Chirac har alltså en 30-årig karriär som Europas främste uppbackare avSaddam. Det var därför helt logiskt att Frankrike gjorde allt för att sabo-tera USA:s och Englands ambition att avrusta och fälla regimen i Bagdad.Den franska cynismen förlamade FN:s säkerhetsråd, splittrade EU ochförsvagade Nato. Presidenten själv kränkte de nya demokratierna i Öst-och Centraleuropa för deras stöd till USA.

Nu börjar allt fler fransmän se följderna av Chiracs destruktiva politik.

264


FN befinner sig i en kris som kommer att ta lång tid att reparera, om detens är möjligt. När EU utvidgas till 25 medlemmar blir Frankrikes ställ-ning i Europa urgröpt. Nato är demoraliserat, kan återta en rimlig rollbara om Östeuropa slår vakt om sin realism och Tyskland överger sinopportunism.

Snart kommer nog Frankrike också att upptäcka att landets ekono-miska avtal med Saddam inte godtas av en ny regering i Irak. Länder iMellersta Östern får lära sig att Frankrike blivit en långt svagare partnerän de tidigare trodde. Och det är tveksamt om Paris kan återställa sinarelationer till Washington så länge som Chirac och Villepin leder franskutrikespolitik.

Kanske anar Göran Persson den här utvecklingen, men han har enannan dagordning. En mysande svensk statsminister mötte häromdanden franske presidenten i Paris. Persson hade ”svårt att hitta tillräckligalovord”, meddelar Svenska Dagbladet (16/4). Så här lät det när han beskrevChirac:

”Det är en fantastisk politisk personlighet. Jag kan inte annat än be-undra hans oförställda glädje inför politiken. Han är ju något av ett comeback kid politiskt och det måste man bara lovorda.”

De här barnsligheterna har en förklaring som vi sett förr. En svenskstatsminister tröttnar på sitt uppdrag och vill ut i världen. Han gläds åtglansen i internationell politik och vill slippa plågsamma valrörelser.

Palme hoppades bli generalsekreterare i FN och trodde att hyllningartill Castro, Honecker och arabdiktaturer skulle stötta den ambitionen.Bildt ville bli något fint i EU. Han lierade sig med obetydliga engelskaministrar mellan epokerna Thatcher och Blair och uttryckte sitt förakt fördem som krävde militärt ingripande mot serbernas folkmord på Balkan.

Och nu ser vi hur Göran Persson drömmer om något av toppjobben iEU. Han vet naturligtvis att Chirac, trots sitt fiasko det senaste halvåret, ipraktiken kan inlägga veto mot en kandidat från ett litet land i norr. Ösdärför på med sanslösa hyllningar till den man som försökte ge Saddamatomvapen! Det låter ståtligt i fransk översättning och är exakt vad sombehagar Chirac just nu.

Historien upprepar sig alltså. Men det som kan vara dramatiskt nytt är

265

2003

stegen mot frihet i några arabiska nationer. Om den saken har dockChirac och Persson inget av intresse att förmedla.

(24/4)

MÅSTE POLEN VÄLJA MELLAN EU OCH USA?

Kanske är Polen just nu Europas mest omskrivna nation – snart också denmest uppvaktade. Vid samtal i Warszawa slås jag hela tiden av landetsdubbla dagordning.

Polen har sju grannländer i norra Europa och blir nu medlem av EU.Dess ledarställning bland de före detta kommuniststaterna är påtagligmen inte utsagd. Varannan ny EU-medborgare från de tio östnationernaär en polack.

I detta Europa har Polen under århundraden behandlats som paria,ockuperats och styckats upp, angripits av diktaturer och svikits av demo-kratier. Över polsk jord har totalitära staters arméer marscherat, annek-terat och massdödat. Här mördades de flesta av Förintelsens offer.

För Hitler och Stalin var Polen ett stort stycke mark att behärska medvåld, medan dess befolkning skulle betvingas, förnedras och decimeras.Lärdomen av de katastrofer som nazister och kommunister utlöste har blivit den första punkten på polackernas dagordning: skydda fredenoch det egna landet mot att hotas av Ryssland i öster och Tyskland iväster.

Den andra punkten på agendan har sitt eget mantra: ”Det enda landsom aldrig svikit Polen är Förenta staterna.” Det var Amerikas inträde iandra världskriget som återskapade demokratin i halva Europa – menPolen erövrades av Sovjet och skändades i ytterligare 45 år.

Under kalla kriget var det USA:s och Natos styrka samt deras anti-kommunism som höll hoppet uppe bland polacker. Landets eget mot-stånd ledde på 1980-talet till Solidaritet, urgröpningen av enpartistatenoch till slut upplösningen av Sovjetimperiet.

Att först, i intim samverkan med Amerika, bli medlem av Nato var en

266


triumf för Polen. Att nu vandra in som del av EU är bekräftelsen pålandets väldiga framgångar de senaste femton åren.

Men snabbt kan dilemmat för Polen bli akut. ”Polen måste inte allsvälja mellan Europa och Amerika, vi är vänner och allierade till båda.” Sålät det i retoriken kring president Bushs besök i Krakow i maj 2003.Samma tanke upprepas, utvecklas, kompliceras och nyanseras i dag iständiga samtal i ministerier, medier, tankesmedjor och privata möten iWarszawa.

Det dramatiska i sådana meningsutbyten är att de flesta ändå anar attteorin om att Polen inte behöver välja (mellan EU och USA) snart kan visasig falsk. Just denna vår har ju Polen och andra europeiska östländertvingats ta ställning i en svår konflikt mellan Frankrike–Tyskland ochAmerika–England. Den polska regeringen valde att stödja befrielsen avIrak och blev genast åthutad av Jacques Chirac.

Vad händer nästa gång som en fransk president i samverkan med entysk förbundskansler hotar Polen både verbalt och med ekonomiskapåtryckningar?

I senaste numret av tidskriften The New Republic har dess förre huvud-redaktör Andrew Sullivan besvarat den frågan i ett övergripande perspek-tiv. Han påpekar att EU-kommissionens ordförande Romano Prodi i aprilläxade upp Polen med orden ”inget medlemsland kan anförtro sin eko-nomi till Europa och sin säkerhet till Amerika”.

Vad den lindrigt begåvade Prodi säger vore inte viktigt om Frankrikeoch Tyskland hade en helt annan åsikt. Men sen årtionden tillbaka har detvarit uppenbart att Paris betraktar det europeiska projektet som ett för-sök att skapa en motvikt till USA. Och med Schröder som kansler ser vien radikal förändring i tysk politik. Efter Sovjets försvinnande och EU:salltmer långtgående integration tror tyskarna att de inte längre behöverUSA för sin säkerhet.

Sullivan går ännu längre. Han menar att Frankrike–Tysklands gemen-samma ambition att skapa och dominera Europas förenta stater kommeratt driva England bort från maktens centrum. Ekonomiska processer ochstora subventioner kommer också att göra främst Polen och Ungern såberoende av EU att Östeuropas samverkan med USA blir lidande.

267

2003

Italien–Spanien kommer inte att kunna effektivt motstå beslutsammaledare i Paris och Berlin; Beneluxländerna har redan anslutit sig. Sullivansslutsats är att Förenta staterna nu systematiskt måste bevara och bygga utrelationerna med Storbritannien och Östeuropa för att hejda den anti-amerikanism som växer sig stark i EU:s centrum.

Vi har redan sett hur cyniskt fransmän och tyskar i åratal agerade införSaddam Husseins regim och massmord. Vi anar att EU frestas – vid förstakris för Mahmoud Abbas – att åter legitimera Arafats blodsvälde blandpalestinierna. Och vad blir Europas svar när USA snart försöker hejdakärnvapenhoten från Iran och Nordkorea?

Polen har ännu inte glömt de fasor som totalitära och auktoritära regi-mer kan leda till. Inte ett ögonblick misstänker jag att ledarna i Warszawatänker motsätta sig amerikanska ingripanden för att minska diktatorernasmakt i Mellersta Östern och på Koreahalvön.

Men orkar Polen stå emot en fransk president, som med förtjus-ning saboterar amerikanska förslag? Eller säga nej till en tysk för-bundskansler, som tror sig vinna röster på att mästra det Amerika somförst räddade hans land från nazisterna och sen skyddade det mot kom-munisterna?

Vi är många som i dag ser med oro på delar av den europeiska inte-gration, vars idéer vi en gång var de första att bejaka.

(11/6)

BOSÄTTNINGARNA HOTAR ISRAEL

Första gången jag mötte Menachem Begin var i augusti 1971. Han hadedå varit oppositionsledare ända sen Israel bildades 1948. Det skulle dröjaytterligare sex år innan Likud vann det val, som gjorde honom till premi-ärminister. Därefter lyckades han och Egyptens president Sadat sluta dethistoriska fredsavtalet.

Vi sågs hemma hos Begin i Jerusalem. Han var artig, nästan sirlig, ochytterst förekommande. Jag frågade honom om sexdagarskriget och

268


Nassers död, om förtrycket av de sovjetiska judarna och den antisemitiskakampanj som underblåstes av ledarna i Kreml.

Men samtalet slutade i ett hövligt gräl om Västbanken.Ty gång på gång vägrade Likudledaren att medge sitt dilemma. Anta

att Israel annekterar Västbanken och Gaza, som Begin önskade. Om araberna där får rösträtt, liksom alla andra israeler, blir palestinierna närmare 40 procent av landets befolkning. Med sina mycket högre födel-setal utgör de snart halva landet. Då finns det inte längre någon judiskstat.

Om palestinierna i Västbanken/Gaza däremot inte får rösträtt efter enannektering blir de andra klassens medborgare. Israel är då inte längre endemokrati. Vilken linje tänker Likud gå på?

Begin höll då små tal till mig, bland annat om ”kantonisering” som iSchweiz. Men Schweiz har ett parlament, invände jag. Israel har ett par-lament. Vilka ska få rösta till det? Ska Israel försvinna som judisk stat ellerbli en icke-demokrati?

Nu drygt trettio år senare är antalet judar mellan Jordanfloden ochMedelhavet omkring 5,5 miljoner. Palestinierna där är 4,5 miljoner. Siff-rorna för befolkningsökning visar att judar och araber i området blirungefär lika många om tio år.

Slutsatsen är uppenbar vad gäller den bisarra idén om annektering avde ockuperade områdena. Ingen ledande politiker i Israel vill längre se ensådan utveckling. Tvärtom har allt fler anslutit sig till tanken på enpalestinsk stat på Västbanken/Gaza, i fred med Israel och med ett troligendelat Jerusalem som huvudstad för två nationer.

Men de judiska bosättningarna inne på Västbanken ( jag talar inte omförorterna till Jerusalem) – vilken uppgift har de? Om Hamas och al-Fatahfortsätter det nuvarande kriget befinner sig ett par hundratusen judar isvårbevakade utposter på arabiskt område. Kostnaderna att skydda demblir skyhöga. En majoritet av israeler har länge velat avveckla bosättning-arna.

Om däremot den palestinska ledningen avväpnar Hamas och IslamiskaJihad och därefter går in i seriösa förhandlingar om fred – vad händer då?Naturligtvis blir det orimligt för bosättarna att stanna kvar som isolerade

269

2003

bitar inne i en annan stat som avskyr dem. De kommer alltså att stegvisavvecklas för att inte blockera ett avtal.

I båda fallen är bosättningarna en belastning för Israel – politiskt, eko-nomiskt och militärt. I ett tredjedels sekel har mängder av israeler, ochmånga av oss vänner till landet, varnat för det uppenbara. Bosättarnamåste under en fem- eller tioårsperiod flytta till Galiléen, Negev ochandra delar av Israel.

I dag demoraliserar de israelisk politik. De utgör det enda svepskälet avnågon tyngd för de palestinska fanatiker, inklusive Arafat, som vägrarföra reella förhandlingar om fred.

Visst, jag känner de pragmatiska argumenten för en annan tidtabell.”Om vi nu överger bosättningar på Västbanken kommer Hamas att säga:det var vår förtjänst, efter ytterligare hundra självmordsbomber erövrarvi också Jaffa, Netanya och Haifa.” För Hamas finns ingen skillnad mellansjälva Israel och ockuperade territorier. De vill driva bort judarna från alladelar av Mellersta Östern.

Andra israeler menar: ”Att överge bosättningar nu vore att försvagavår förhandlingsposition. De kan bara avskaffas i en fredsprocess.” Kanskesant, men Israel bör visa att man menar allvar, att bosättarna inte kom-mer att stanna för evigt. En avveckling måste planeras, nya bostäder byg-gas, opinionen i Israel förberedas för oundvikliga förändringar.

Två beslut bör tas först. 1) Bosättningarna i Gaza kan upplösas relativtsnabbt. De saknar varje rimlig motivering och utgör enbart frestandemordmål för palestinska extremister. 2) Antalet bosättare på Västbankenfryses; det vill säga: de får inte öka.

Dessa båda beslut kan Israel verkställa på egen hand. Nästa fas – attstegvis minska antalet bosättningar inne på Västbanken – bör helst ske iförhandlingar om ett slutligt fredsavtal.

Men om palestinierna fortsätter att ledas av människor som gång pågång avvisat fredstanken bör Israel ändå överväga fördelar respektiverisker med ett ensidigt genomfört tillbakadragande från många utsattabosättningar.

”Vi måste lämna området som man överger en pest”, sade mig 1987Israels store diktare Yehuda Amichai; han syftade på det mesta av

270


Västbanken. Vi bör göra det för vår egen skull, menade han, ”för atthindra rötan att gå djupare”. Mötena med Begin, Amichai och andraredovisas i mina brevböcker med Lars Gustafsson och Georg Klein.

Två hot mot Israels existens är i dag större än de andra: iranska atom-bomber och den demografiska urholkning av den judiska staten som kanfölja med bosättningarna. I ett läge där terrorn från islamska fundamen-talister ökar och där den palestinska ledningen i övrigt är djupt splittradbör Israel undvika självförvållade katastrofer.

Bosättningarna är inget naturfenomen, de har vuxit fram genom poli-tiska beslut eller eftergifter i Jerusalem.

Den enda demokratin i Mellersta Östern har inte råd med sådana miss-tag. Vi som älskar Israel bör upprepa vad den briljante skribenten LeonWieseltier skrev häromveckan i nätdelen av The New Republic med anled-ning av bosättningarna: ”Palestinsk enfald är ingen ursäkt för israeliskenfald.”

(31/10)

ISLAMISTER GÅR IHOP MED KOMMUNISTER

Amir Taheri från Iran bör vi lyssna på. Han är utbildad i Teheran, Parisoch London, blev tidigt chefredaktör för en ledande iransk dagstidning,senare skribent i många välkända arabiska, engelska, franska, amerikans-ka och tyska pressorgan. Nio böcker har Taheri gett ut, några är översattatill ett tjugotal språk.

Som lidelsefull demokrat från en muslimsk diktatur ser Taheri snabbthur absurd den västliga debatten om terrorismen och Irak delvis harblivit. Bushs officiella besök i Storbritannien utlöste vulgära demonstra-tioner i London.

En väldig pappersdocka, som skulle föreställa en staty av Bush, drogssom vi vet omkull och sparkades sönder på Trafalgar Square. Aktionenavsåg att spegla Saddamregimens fall i Bagdad den 9 april i år.

Parallellen är intressant. Saddam tog initiativ till krig och massakrer,

271

2003

som troligen dödade över två miljoner människor. Han styrde Irak genomtortyr och terror i trettio år.

USA är en demokrati där omkring tretusen civila plötsligt dödades i enterroristattack för drygt två år sen. Amerikas och Englands krig mot tali-banerna i Afghanistan och Baathstyret i Irak försökte befria omkring 50miljoner muslimer från totalitärt välde.

Vilken ideologi driver då de demonstranter i London som söker jäm-ställa Saddam Hussein och George W Bush?

Styrelsen för den allians av extrema organisationer, som kallar sig Stop the War Coalition, domineras av resterna av de gamla marxist-leninisterna i samverkan med militanta muslimer. Enligt Amir Taherikommer 18 av dess 33 medlemmar från grupper med kommunister, trots-kister, maoister och Castroanhängare. Tre tillhör labourpartiets vänster-flygel. Åtta är islamister. De fyra återstående är vänsterekologer sombrukar kallas vattenmeloner (gröna utanpå, röda inuti).

Taheri går också igenom deras personliga bakgrund. Ordföranden varförr en av ledarna för brittiska kommunistpartiet och anställd av Sovjet.Flera tillhör radikala muslimska organisationer. En är den socialistiskemedlemmen av underhuset, George Galloway, som ständigt hyllatSaddam och nu anklagas för att olagligt tagit emot pengar av honom.Och så vidare.

Denna intensivt antiamerikanska koalition bildades efter al-Qaidasattacker den 11 september 2001. Förr såg stalinister och trotskister påislam som en ”feodal relik”. Islamisterna betraktade de vänsterextremasom ateistiska dödsfiender.

Koalitionens triumf var att övertyga alla dessa antidemokrater att mar-schera under samma paraplyorganisation med gemensamma slagord.Runt dem finns naturligtvis de vanliga medlöparna, som sniffar sig framtill centrum av antiliberala aktioner, alltså folk som Lenin kallade nyttigaidioter.

Taheri menar att ett 60-tal av de sekter som nu gått samman aldriglyckats få mer än en halv procent av rösterna i ett engelskt val. Den härgången var bara fyra paroller tillåtna: ”Stoppa Bush”, ”Stoppa Blair”,”USA ut ur Irak och Afghanistan” samt ”Bush, res hem!” Helt otänkbar

272


vore en affisch med kritik mot Saddams folkmord eller al-Qaidas terror.Däremot är det tydligt att fanatikerna, som ledde de hundratusen på

Trafalgar Square, i dag exploaterar en över hela Västeuropa spridd ochstark antiamerikansk opinion. Det oväntade är inte att gamla kommu-nister lever upp till sitt förflutna. Sorgligt är däremot att också ett antaldemokratiska partier, politiker, tidningar och organisationer har drabbatsav dramatiskt stegrad avsky inför USA.

Nästan varje land är starkt splittrat i sin syn på kriget motBaathregimen i Irak och på Bushs besök i England. I Sverige kan vi jäm-föra de två stora kvällstidningarna. Aftonbladets LondonkorrespondentWolfgang Hansson skriver ena dagen under rubriken ”Fem skäl för brit-terna att hata Bush”.

En annan dags Bushrubrik över Hanssons rapport är: ”Lika välkom-men som djävulen själv.” Men i Expressen kan man först läsa en underbartklok artikel av PEN-klubbens svenska ordförande Liljana Dufgran.Självklart för mig, skriver denna invandrare från Montenegro, har varitatt stödja ”att Saddams skräckvälde upphörde, att sanktioner mot Irakförsvann, att Irak fick en chans att börja om och skapa ett fungerandecivilsamhälle”.

Två dagar senare i Expressen efterlyste utrikesredaktören Mats Larssonplakattexter som ”Stoppa självmordsattackerna mot Röda korset”. Hanskriver att förr kunde Saddam ”massakrera irakier i tiotusental utan attdet väckte protester på Londons eller Stockholms gator”.

Mats Larsson noterar det avgörande. Plötsligt, för första gången i histo-rien, finns chansen att en stor arabisk nation förvandlas från skräckväldetill demokrati. Om det blir så vet vi ännu inte. Men för varje fritt land iEuropa borde det vara en politisk plikt att delta, med personal och/ellerpengar, i uppbyggnaden av Irak.

Det nuvarande EU, som styrs av Frankrike och Tyskland, låter sigblockeras av Chirac och Schröder. Detta är EU:s största fiasko någonsin,och i Sverige är regering och opposition nära nog lika skyldiga till förfal-let.

(25/11)

273

2003

SADDAM – OM HAN HAFT MAKTEN KVAR

Han utlöste skeenden som troligen tog död på ett par miljoner människor– genom krig, folkmord, masslakter, avrättningar. Och dubbelt så mångairakier gick i landsflykt under hans tid vid makten. Grannländer levde iständig fara. Mängder av vapen för massförstörelse producerades, detnukleära programmet var nära att föra till Iraks första atombomb.

Hans ockupation av Kuwait tvingade FN att genomdriva sanktioner,som förde miljoner irakier in i misär och undernäring. Samtidigt var hansord, hets, belöningar och utspel en ständig uppmuntran till fanatiskagrupper med totalitära ideal och terrorn som arbetsmetod.

Var är Saddam Hussein i dag? Det vet vi inte – men säkra kan vi varapå att mannen hade ett järngrepp över Irak i trettio år. TV och tidningarger oss nu detaljer om de två sorters anläggningar som är hans historiskabidrag till byggandet i det land som en gång reste Babylon: mängder avvulgära palats som tömde statskassan, det ännu större antalet tortyrkam-rar som byggde skräcken i Irak.

Om Saddam vore kvar vid makten hade miljoner irakier tvingats leva iständig rädsla för angivare. Därefter skulle någon av de många säker-hetstjänsterna ha slagit till och hämtat den som misstänks. Avhuggnakroppsdelar, syrabad, mord på barn eller föräldrar i familjens åsyn, grupp-våldtäkter, elstötar mot könsdelar, tjogtals av andra utdragna plågorinnan döden sätter stopp, slutet som ruttet lik i avlägsna massgravar.

Om Saddam vore kvar – fortsatt militarisering av nationen, ständigahot mot ett näraliggande land eller mot någon grupp inom det egna fol-ket, den totala rättslösheten, Baathpartiets blodsvälde, försöken att fuskasig ur FN-sanktionerna och sen åter använda oljepengarna för att planeraoch/eller producera de vidrigaste vapnen.

Amerikas och Englands krig i mars–april i år besegrade denna regim avfasor och förnedring. Tusentals politiker och debattörer i Europa pro-testerade i förväg vildsint mot befrielsen. Det blir gigantiska flyk-tingströmmar, sade de, många tiotusen döda, hungersnöd över Irakmedan ”den arabiska gatan” gör revolt i land efter land.

De hade fel på nästan varje punkt. Och i dag vägrar de att beskriva deplågor som den gamla regimen i Bagdad byggde på. Att antyda tacksam-

274


het mot USA för att de fällde tyrannen är det inte tal om. I stället prövarde ett annat grepp när de klagar över Bush och Blair.

Var är i dag vapnen för massförstörelse? frågar de hånfullt. Alla vet attSaddam var besatt av kemiska, biologiska och nukleära stridsmedel, hanhade ju nyttjat sådana bomber mot både Iran och de egna kurderna. Enrad bindande FN-resolutioner krävde att Irak skulle berätta var vapnenfanns och förstöra dem. Alla medlemmar av säkerhetsrådet har slagit fastatt Saddam har (eller har haft) tonvis av kemiska och biologiska strids-medel.

Iraks ledare har själva medgett att de producerat mängder av sådanavapen. När Rolf Ekéus ledde FN-inspektörerna under 1990-talets förstahälft avslöjade man både den väldiga omfattningen av de här arsenalernaoch hur de doldes. Var är de då i dag?

Det vet vi inte, eftersom irakiska tekniker troligen fortfarande är räddaatt mördas av Saddamtrogna om de berättar sanningen. Flera svar ärtänkbara. 1) Vapen kan ha sänts ut ur landet, möjligen till Syrien. 2) Delvishar de kanske förstörts under den långa amerikanska militära uppladd-ningen, som också gav FN-inspektörer chans att komma tillbaka. 3) Dekan ha grävts ner på listiga platser som USA ännu inte fått tips om.

Rolf Ekéus har själv betonat att kemiska och biologiska vapen är”färskvaror”, vilkas dödsbringande egenskaper till stor del försvinner omde lagras länge. Men de kan också produceras med kort varsel.

Några uttalanden från USA–England det senaste året har varit över-drivna eller felaktiga. De ändrar inget i den stora bilden av Saddamsvapenplaner.

Den europeiska vänstern exploaterar ännu obesvarade frågor för attdölja sitt eget moraliska sammanbrott vad gäller regimförändringen iIrak. Ty den som förbannar kriget kan inte samtidigt förbanna Saddam.Det avgörande valet i Washington och London var just: Ska vi låta böd-larna i Bagdad sitta kvar? Eller ska vi slå ut dem från makten och från devapen som de ofta visat sådan pervers glädje över?

En av Europas mest enfaldigt extrema tidningar är Aftonbladet. De sommenade att Saddamregimen måste försvinna och därför stödde krigetkallas ständigt för ”bombhögern”. Denna groteska klyscha nyttjas om

275

2003

passionerade demokrater, som menar att också 23 miljoner irakier harrätt att leva i frihet. Saddams sadism och mordglädje liknade på flera sättHitlers; själv förklarade Saddam att Stalin var en av hans förebilder.

Om Aftonbladets ”bombhöger” inte ingripit hade Iraks härskare än i dagkunnat fortsätta att fylla massgravarna med de kroppar som han förstpinat sönder i sina tortyrcentra.

(5/7)

ÄR HITLER EN METAFOR?

Det senaste året har vi sett hur ledande politiker i Europa kastar fram H-ordet för att, som de tror, ta en poäng i debatten. Egentligen berättar dedå historien om sig själva, det vill säga hur en obildad och omdömeslösperson kan tricksa sig fram till ledande ställning i en regering eller ettparti.

Jag antar att gällande lagar gör det möjligt att anklaga andra för attlikna Hitler också i frågor som inte har det minsta med nazismen att göra.Själv känner jag dock en långt större olust inför sådan demagogi än överåtskilliga lagbrott. Eftersom de här förolämpningarna tycks öka är detrimligt att förklara varför de är skamliga, på flera plan.

Från det senaste året tänker jag främst på tre kända fall.I tyska valrörelsen blev president Bush angripen av Schröders justitie-

minister i Berlin, Herta Däubler-Gmelin. Genom att hota Irak vill Bushbara avleda uppmärksamheten från sina svårigheter med ekonomin, sadehon. ”Det är en omtyckt metod. Det gjorde redan Hitler.”

Hon fick sitta kvar några dagar. Efter valet blev hon avskedad av för-bundskanslern.

I somras hade centerledaren Maud Olofsson inbjudit en extrem, eng-elsk motståndare till euron, Janet Bush. Hon brukar åberopa Hitler för attmotivera nej till detta EU-projekt. Också i Almedalen jämställde honTredje rikets ambitioner med EMU. Tog Olofsson omedelbart avståndfrån Hitlerparallellen?

276


Tvärtom, hon försökte förklara den. Så här sade Olofsson i radion:”Hitler hade den här ambitionen. Det som är det viktiga för oss nu är

att lära av historien . . . Hitler gjorde ju tokiga saker och det säger hon juoch jag tycker också det. Låt oss då lära av de tokigheter han gjorde, näm-ligen: bygg inte upp nya stater i tron att det här ska bli den starka euro-peiska staten, utan bygg EU-samarbete på en gemensam respekt förvarandras olikheter.”

Senare tvingades Olofsson ta avstånd från sina egna ord men till synesutan att förstå det groteska i det hon sagt.

Moderaterna skämmer nu ut sig på liknande sätt i färska annonser.Med hjälp av gamla sovjetiska affischer från 1930- och 40-talen görs endirekt koppling mellan ett nej i folkomröstningen om euron och Stalinssätt att styra och isolera den kommunistiska supermakten. Det är endjupt motbjudande kampanj.

Maud Olofsson har chikanerat de svenska väljarna med Hitler, och BoLundgren gör det nu med annonserna om Stalin. Han bör genast stoppadem och be väljarna om ursäkt.

När Italiens premiärminister Berlusconi i somras blev EU-president förett halvår begick han sin premiär i EU:s parlament. En tysk, socialdemo-kratisk kritiker frågade honom om Berlusconis försök att sabotera rätts-ordningen i Italien. Premiärministern har ju låtit sina anhängare röstafram en lag som ger Berlusconi immunitet.

EU-presidentens svar till tysken blev H-ordet i en mer konkret tapp-ning. ”Det finns en man i Italien som gör film om nazistiska koncentra-tionsläger. Jag skulle vilja föreslå er till rollen som Kapo” (d v s hantlang-are till SS-mördarna).

Det blev naturligtvis diplomatisk skandal mellan Tyskland och Italien.Själv tycks Berlusconi betrakta saken som ännu ett av sina bisarra skämt.

Vet inte de här politikerna att Hitlers rike mördade omkring 20 miljo-ner obeväpnade och oskyldiga människor i Europa? Där ingår det mestbeslutsamma och konsekventa folkmordet i mänsklighetens historia,utplåningen av sex miljoner judar. Dessutom utlöste hans krig ytterligareett par tiotals miljoner döda människor på olika sorters slagfält.

Det skrämmande med Hitler var att han kom till makten genom en

277

2003

koalition och efter demokratiska val, att han omedelbart som rikskansleravskaffade den fria debatten samt snabbt fängslade, torterade och dödadebåde politiska motståndare och människor som tillhörde folkgrupper,vilka nazismen gjort rättslösa genom rasistiska lagar.

Hitler började också tidigt genomföra den tyska upprustningen i stridmed flera avtal. Han gjorde andra världskriget oundvikligt genom enserie aggressioner och byggde den tyska krigföringen på total hänsynslös-het mot den civila befolkningen i ockuperade länder. Under några årbehärskade Hitlerriket större delen av det Europa, som då blev sönder-slaget i historiens största katastrof. Efter sina tolv år som Führer för-kroppsligar och symboliserar Hitler den mest gemena ondska och mord-vilja som världen skådat och genomlidit.

Detta gör det till en gränslös förfalskning och trivialisering av historienatt likställa Hitler med t ex USA:s president som krävde Saddamregimensfall. Att en tysk minister påstår det gör saken extra allvarlig; hon omnågon borde veta varför jämförelsen med nazismen är oerhörd.

Att likna Hitlers ambitioner med euron, som redan är gemensam valu-ta för halva Europa, är så enfaldigt att det känns svårt att tänka sig dagenscenterledare som statsråd i en framtida borgerlig regering i Sverige. Honförminskar Hitlers ogärningar till ”tokigheter”, alltså ett slags pojkstreck.För oss som känner Thorbjörn Fälldin är det en omöjlig idé att denne cen-terordförande skulle ha chikanerat svenska folket på liknande sätt.

Och att med naziliknelse förbanna en EU-parlamentariker, som ställten helt korrekt fråga till Italiens premiärminister, har redan förvandlatBerlusconis period i spetsen för EU till något absurt.

Det värsta med de här tre politikerna är ändå inte hur de kränker ossmedborgare i dagens Europa. Det är de döda, offren för nazismens blod-bad, som skändas när Hitler blir förvandlad till en harmlös metafor.

(21/8)

278


EN SORGS ANATOMI

Också vi, vars åsikter om utrikespolitik ofta skilde sig från Anna Lindhs,slogs förra onsdagen av det förfärande. Efter knivhuggen på NK och utrikes-ministerns död morgonen därpå har tre tankebilder malt, dag efter dag.

Den första är Mordet. Att avsiktligt beröva en annan människa livet blirett försök att skära av de band som bär upp vår civilisation. Du skall ickedöda. Den som bryter mot det budet hotar oss alla, varje gång det sker. Isamma ögonblick som kniven eller kulan sliter sönder en oskyldig män-niskas inre rister hela samhället till – innan gråten, tystnaden eller dehjälplösa orden tar över.

I det ögonblick vi inte förstummas av bitterhet när en medmänniskaförintas har något oerhört inträffat. Sådana samhällen är på väg att gåunder.

Den andra känsla, som fördjupar förskräckelsen, är den speciella tra-gedin när en ganska ung människa, med minderåriga barn, skärs ellerskjuts sönder. Vi vet att det tomrum, som då uppstår, omöjligt kan fyllas.Några i landet kommer plötsligt att leva med en smärta som kanske aldrigger sig av.

När därför svenska och utländska politiker i sin bedrövelse först näm-ner Anna Lindhs familj är det minst av allt en rutinfras. De orden visar attsörjande världen över vet att det finns människor för vilka detta mord ärtortyr, ständig plåga. Att vi gång på gång återkommer till den delen av vårmedkänsla visar att våra länder inte är fördärvade.

Sorgens tredje del är lika ohygglig som de två första. Demokratin ärden viktigaste av mänskliga uppfinningar och har i grunden förändratvillkoren för samlevnad på jorden. När en betydande politiker, troligen enblivande partiledare, fälls av en mördare har denne därmed angripit ossalla, oberoende av om vi röstat på Anna Lindh eller ej.

Den förbrytelsen är långt värre än det kan verka i många nekrologer.Ett fritt samhälle är uppbyggt av miljoner människors arbete, ideal ochkänslor. De politiker, som getts det främsta förtroendet att företrädahundratusentals väljare, bär på ett uppdrag som är större än de själva.Deras ställning har formats under många år genom medborgarnas öppnaoch kritiska prövning av de individer, som vuxit fram till valda ledare.

279

2003

Demokratin är visserligen stark och flexibel nog att mana andra attsöka fylla den tomhet vi ser när någon rycks bort. Men alla vet också attsåren efter mordet på Anna Lindh kommer att förfölja svensk demokratiunder lång tid framåt. Den tragedi vi nu lever nära kommer inte att för-svinna ur våra tankar.

Varje människas sorg är väl unik även om den samlade känslan iSverige i dag förenar oss över många gränser. Det som återstår är att för-banna dådet och avge vittnesbörd om varför vi känner fasa.

(15/9)

OM GULAG MÅ VI OCKSÅ BERÄTTA

Anne Applebaum frågar själv: varför har det skrivits mängder av viktigaböcker om Hitler-Tysklands koncentrationsläger men så lite om Sovjets?

Jämförelsen är oundviklig. Gulag är ju en sammanfattande term förden väldiga fängelseplaneten med både brottslingar och politiskt för-följda. Lägren började upprättas några månader efter att bolsjevikernatog makten i Ryssland på hösten 1917. Redan på Lenins tid fanns i Sovjet84 koncentrationsläger i 43 av landets provinser. Stalin utvidgade drama-tiskt detta system för terror, sadism, maktkamp och ekonomisk exploa-tering.

Mellan 1929 och 1953 räknar man med att 18 miljoner ryssar hade pas-serat genom lägren som fångar. Ett antal miljoner dog där genom avrätt-ningar, tortyr och misshandel, eller av slavarbete, sibirienkyla, matbristoch sjukdomar. Gulag avskaffades inte med Stalins död utan fanns kvar inpå 1980-talet.

Alexander Solsjenitsyn skildrade denna övärld av fångläger i sinaberömda verk om ”Gulagarkipelagen”. Vad Anne Applebaum nu genom-för på 600 sidor i Gulag. A History of the Soviet Camps (2003) är ett veten-skapligt storverk om samma ämne. Hon har läst in några tusen dokumentoch böcker om Sovjets koncentrationsläger: analyser, statistik, memoarer,artiklar, förhör och intervjuer, personliga möten, brevväxlingar, officiella

280


skrivelser från och till lägrens kommendanter, protokoll om möten inomSovjets ledarkrets, och åtskilligt mer.

Resultatet är en bred skildring av en central del i den sovjetiska fasan.Applebaums bok är en lysande intelligent, välskriven och känslig över-blick av något som ofta förtigs. Hon visar hur koncentrationslägren näs-tan omedelbart blev en integrerad del av Lenins och Stalins rike och hurde fick sin största omfattning under 1940- och 50-talen. Applebaum disku-terar Kremls mål och skiftande strategier liksom diktatorns konstantaparanoia.

Boken beskriver hur lägren var uppbyggda och var de lokaliserades,vilka som hamnade där och hur transporterna gick till, brutaliteten i ar-betet och det irrationella i de största byggprojekten, hur straff och be-löningar fördelades, kampen mellan ”tjuvarna” och de politiska fångarna,revolterna, lidandet, svälten, sjukdomarna, massvåldtäkterna, den stän-diga rädslan, döendet, gravarna.

Applebaum har varit skribent i flera engelska tidningar och är i dagkolumnist i Washington Post. Nu träder hon fram som historiker med ettpionjärverk. Dess betydelse kan bli lika stor för fortsatt forskning omSovjet som Raul Hilbergs tre volymer om The Destruction of the EuropeanJews (1961), vilka kom att inspirera mängder av böcker om Förintelsen.

Vilka likheter och skillnader ser hon mellan kommunismens och nazis-mens koncentrationsläger? Dessa världar av terror byggdes båda undersamma epok – under intryck av första världskrigets barbari – och påsamma kontinent. Hitler kände till de sovjetiska lägren när han kom tillmakten; Stalin var informerad om Förintelsen.

Bolsjeviker och nazister spärrade in människor inte för vad de hadegjort utan för vilka de var. Lägren skulle nyttja och plåga folk som till-hörde ”fientliga” kollektiv. För Hitler var det främst judarna som skulleisoleras från andra. Lenin–Stalin ansåg att de grupper, som kunde miss-tänkas eller anklagas för att ”sabotera” regimen, måste hållas under hän-synslös kontroll.

Båda dessa totalitära världar strävade efter att först demonisera ochinjaga skräck i människor och sedan sända dem till lägren, där man fort-satte att förbanna och bryta ner dem.

281

2003

Men också skillnaderna är tydliga. Gulag under femtio år rymde perio-der där graden av grymhet ökade eller minskade. De flesta och störstalägren i Nazi-Tyskland kom däremot att pina och döda sina fångar någrafå år under andra världskriget; de upplevde aldrig någon ”liberalisering”.

Den ryska regimens definition av ”fiende” var vagare och mycket bre-dare än nazisternas, för vilka ”jude”, ”zigenare” och ”kommunist” varrelativt tydliga begrepp. Tiotals miljoner medborgare i Sovjet levde iskräck över att arresteras när som helst. Men ingen kategori avbefolkningen kunde – som judarna i Tredje riket – veta eller ana att derasdöd var oundviklig som följd av regimens beslut och ideologi.

Gulag hade alltså inga enheter vars enda uppdrag var att så snabbt sommöjligt ta livet av samtliga fångar som sändes dit. Där fanns inga ut-plåningsläger som Belzec, Chelmno, Sobibor, Treblinka och delar avAuschwitz och Majdanek.

Dödandet hade andra former. I Nazi-Tyskland kunde man bli mördadi en gaskammare. I Kolyma i Sibirien lät man fångarna frysa till döds isnön. Och Anne Applebaum beskriver utrotningen av ukrainska bönder,balter, polacker, Volgatyskar och tjetjener. Hon analyserar ”vändpunk-terna” 1929 (när Stalin gjorde lägren till en permanent och växande del avlandets ekonomi) och 1937 (då Gulags uppdrag blev att systematiskt arbe-ta ihjäl hundratusentals).

Till slut fanns i Sovjet 476 stora koncentrationsläger spridda över impe-riet. Vart och ett av dem kunde utgöra centrum för dussintals mindreläger. De var alla ”sin egen värld”, säger Applebaum, vissa styrda av enhygglig boss, andra av en sadist. Liv och död bestämdes av sådana skill-nader.

Så såg mer än halva 1900-talet ut i jordens största land.(25/7)

282


It’s the Democracy, Stupid!Three Speeches

Conclusions from the 20th Century: How War, Mass Murder and Famine are Related to Democracy and Dictatorship

Lecture at the Wissenschaftskolleg zu Berlin, Germany, June 1, 1999

ONE OF THE MANY THINGS I have learned at the Wissenschaftskolleg is:please start by referring to a famous German philosopher, preferablysomeone who has been dead for a very long time. Of course, my choiceis Immanuel Kant. More than 200 years ago, in Königsberg, he pub-lished the famous essay “Zum ewigen Frieden: Ein philosophischerEntwurf.”

Kant imagined a future world with “a union of liberal republics.”These countries would be wise enough to feel close to and friendlytowards one another. They would therefore never go to war against eachother. Peace could prevail. Statesmanship and common sense wouldestablish institutions restraining the egoistic and aggressive traits ofhuman beings.

In 1795, there was no democracy on earth and none had ever existed –in the sense I will define. The liberal republics were an abstract idea in themind of the philosopher. Immanuel Kant could know almost nothingabout their perpetual peace. But he imagined it and entered deep into hisown vision.

Today we know that it has never happened in history that two democ-racies have gone to war against each other. A large number of scholarshave researched this area. In the 1990s, most of them have come to sharethe same conviction: that democracies have created a “mutual peace.”Free nations have established “peace zones,” etc.

The present position of the most brilliant experts on this topic – BruceRussett, Michael W Doyle, James Lee Ray, R J Rummel, Zeev Maoz,Spencer R Weart, and several others – has been formulated by Jack Levy:

285

“The absence of war between democracies comes as close as anything wehave to an empirical law in international relations.”

They have focused on interstate wars (not civil wars) between inde-pendent nations; wars which have led not to a very limited amount ofcasualties but to a fairly large number of soldiers killed in battle. And theyhave asked: have there been any such wars between democratic nations?

Partly, the answer depends on how you define “democracy” and “war,”and I’ll come back to that. Let me first mention a few studies. All warsfrom about 1816 to about 1991 have been analyzed. To calculate the sta-tistical significance of democracies not making war on each other, theseresearchers have investigated “pairs” or “dyads” to create and analyze“bilateral wars” within wars with several participants. So, if there areseveral countries on one side or both sides in a war, with this method youcan find out whether two democracies have ever fought each other.

There have been 353 “pairs” of nations in the about 70 wars that havebeen waged during this period of roughly 175 years. Among those “pairs”of countries at war, a non-democracy fought another non-democracy in198 cases. A democracy fought a non-democracy in 155 cases. A democ-racy against another democracy: ZERO wars. There is no exception.

Or let us look at Dean Babst’s analysis of the two World Wars. 33 inde-pendent countries were involved in World War I. Ten were democracies.They never fought each other.

52 independent nations took part in World War II. Fourteen of the fif-teen democracies were on the same side. Finland, though, waged waragainst the Soviet Union in a kind of cooperation with Nazi Germany,and Stalin succeeded in pressuring Great Britain to formally declare waron Finland. However, no fighting whatsoever took place between Finlandand any of the other free nations, including Britain. In short, no democ-racies shot at each other in World War II, either.

But the definitions are often crucial here. They are arbitrary, of course,but still you have to define. If possible, the definition should be fairlyconcrete, easy to apply, useful in understanding the problem we arestudying, compatible with our general notion of the concept we are dis-cussing and acceptable to most scholars in this area.

286

IT’S THE DEMOCRACY, STUPID! – THREE SPEECHES

The major books on this topic make a number of suggestions. Thebasic problem when defining “democracy” is this: it is not practical tostick to a short and generally accepted definition appreciated in our con-temporary debate. For example, democracy today is seen as “governmentbased on free elections, with one vote for each adult, under political free-dom for the opposition and the mass media.”

But our research purpose is somewhat different from making judge-ments on countries in the world today. With the definition I just summa-rized, we would find no democracy during the 19th century, and very fewdemocracies up to the end of World War I. Any country without femalesuffrage is immediately ruled out. And the fewer democracies you have toanalyze, the more unlikely you are to find a war between them. So youhave to broaden the definition to bring more countries into the analysisand thus make the conclusions more convincing.

In short: the more “dogmatic” or “tight” your definition is, the moredifficult it becomes to reach significant conclusions. And the “broader” ormore “generous” you are when defining “democracy,” the greater thepossibility that you will come up with illuminating results. Up to a point,of course. If you include obviously semi-authoritarian governments andcall them “democracies,” you won’t reach conclusions of any value.

These problems are carefully discussed by James Lee Ray in his bookDemocracy and International Conflict (1995). His definitions are often veryclose to what a number of other scholars suggest, and I now refer toProfessor Ray’s analysis.

First, what is “democracy” in this context? Ray has chosen his wordscarefully:

“We will consider a state to be democratic if the identities of theleaders of its executive branch and the membership in the nationallegislature are determined in competitive, fair elections. We shallrecognize electoral systems as competitive and fair as long as theyinvolve at least two formally independent political parties, confersuffrage on at least half of the adult population, and produce at least

287

BERLIN

one peaceful, constitutional transfer of power between opposingpolitical parties, groups, factions, or coalitions.”

Two parts of this definition are especially interesting. First, Ray statesthat if half of the adult population has the right to vote he regards thatcountry as a democracy. When he explains what “competitive, fair elec-tions” are, he suggests a functional definition about at least two indepen-dent parties and at least one peaceful transfer of power.

Further definitions: “interstate wars” should involve independent,sovereign states on both sides of a military conflict. The criterion of state-hood is a population of at least 500,000 people. The “independence” of astate of up to World War I is considered given if both France and Englandhad established diplomatic missions there. After World War I, the inde-pendence of a state is evidenced by its membership in the League of Nations or the United Nations and by having received diplomatic missions from any two major powers. And a “war” is defined as a militaryconflict with at least 1,000 battle deaths.

Now, certain scholars, not too many, do claim that there are cases whendemocracies have or might have waged war against each other. Also,historians who deny this regard some of these cases as “close calls,” whichshould be discussed. Let us briefly look at 19 of these alleged “exceptions”and apply Ray’s definitions to them. There are often several reasons whythose conflicts should not be seen as wars between democracies, but Iusually mention only one or two. Half of the cases took place more thana hundred years ago; the rest are from our century.

Athens versus Syracuse, 415–413 B.C. (First, a large number of people inAthens were slaves, and the female half of the population could not par-ticipate politically. So, considerably less than half of the people had theright to vote. Second, a number of the most important governmentalleaders in Athens were not selected in competitive elections).

United Provinces versus England, 1780–1783. ( Just about one-fifth of theadult male population could participate in the English elections.

288


Regarding the United Provinces: even as late as 1800, only 12 percent ofthe adult population in the Netherlands had the right to vote).

The English versus the French during the French Revolutionary Wars,1792–1802. (Again, only a small percentage of adult males were eligible toparticipate in British elections up to the end of the 19th century).

England versus the United States, 1812. (See above).Belgium versus Holland, 1830. (This was hardly an interstate war.

Holland and Belgium constituted a quasi-federal state, which was notdemocratic either. Also, the conflict was probably not lethal enough to beregarded as a “war”).

Swiss Civil War, 1847. (Yes, it was a civil war, not an interstate war. Thenumber of casualties was probably less than 80 – bad enough, but not a“war” according to our definition.)

Rome (Papal States) versus France, 1849. (Both states were at this timerelatively unfree. The French President Louis Napoleon, elected under a new constitution, never proved that he could be replaced after a freeelection. On the contrary, in a coup in 1851, he declared himself Em-peror).

American Civil War, 1861–1865. (This case is often discussed as a possibleexception, but of course it is not. First, it was a civil war, not an intersta-te war. Second, the leaders of the Confederacy (the South) were hardlydemocratically elected: 35 to 40 percent of its population were slaves, andwomen had no right to vote, etc.).

Spanish-American War, 1898. (It is true that half of the population of theUS had the right to vote, so our definition makes it a democracy. Also,Spanish men had the right to vote. But the peaceful transfers of power inSpain were arranged between the two major parties and the monarch.The elections were grossly manipulated, not least by vote rigging. TheKing could appoint a minister from the opposition and then dissolve par-liament. Half of the Senate was not elected, and neither was the King.The Spanish system sometimes looked democratic, but was not.)

Second Philippines War, 1899. (The US, according to the definition was ademocracy; the Philippines was not. It did not become an independentstate until 1946. The US war was waged against the movement that pre-

289

BERLIN

viously led the insurrection against the Spanish. Its leader ran his tempo-rary government in a non-democratic way).

Boer War, 1899–1902. (The white population of the republics of SouthAfrica was less than 500,000. Many white males did not have the right tovote. Neither could women nor, of course, the black population. In theOrange Free State, the black Africans were probably about one-third ofthe population, and they were given no say in politics).

World War I. (The German emperor was not just a figurehead: heappointed the Chancellor, whom he could also dismiss. He had direct au-thority over the army and played an active role in foreign affairs. Andbecause the emperor was not elected in fair, competitive elections,Germany cannot be seen as a democracy).

Finland versus Great Britain in World War II. (I have already discussed thiscase).

Israel versus Lebanon, 1948. (Lebanon at the time was not a democracy.Israel had no elected government, since the country had not had time tohold elections before war broke out).

India versus Pakistan, 1948 and later. (Pakistan was then not a democra-cy, and this initial clash between the two countries involved less than 1,000casualties. In the two later military confrontations with India, in 1965 and1971, Pakistan was a sort of dictatorship. During Pakistan’s most demo-cratic periods, 1962–64 and 1988–92, there was no military conflict be-tween the two countries).

Lebanon versus Israel, 1967. (Lebanon did not engage in extensive milita-ry confrontation with Israel in the Six-Day War).

Turkey versus Cyprus, 1974. (Cyprus had just collapsed in a bloody coupcarried out by the Greek military junta. In Turkey, civilian rule had beenrestored but not established in the way the definition demands).

Peru versus Ecuador, 1981 and later. (The casualties were very few, etc.).Conflicts in the Post-Communist World. (Serbia was and is not democratic,

according to the definition. Thus, none of the several conflicts involvingSerbia is a war between democratic states. When it comes to the war be-tween Armenia and Azerbaijan, neither of their governments has had apeaceful transfer of power between independent political parties).

290


So, we have found that none of these 19 cases undermines the so-called“democratic peace proposition.” Which is not to say that a war betweencountries that live up to the definitions can be ruled out also in the fu-ture. Especially these days, it is more than imaginable that India andPakistan, under democratic leaderships, could wage war against eachother over Kashmir. And a Greek-Turkish confrontation could probablyhappen in the worst of cases.

But such a case has never, to this day, occurred. What we guess aboutthe future here is less relevant. The major discovery is that democracieshave never fought each other. It is also most interesting to find out why.

Let me concentrate on Professor Bruce Russett and his book Graspingthe Democratic Peace (1993). His answer is that democracies do not fighteach other for reasons that fall into two categories. The first group ofexplanations is called “Democratic Norms and Culture.” They are builton studies of a number of conflicts, which either led to war or did notlead to war. Why the difference?

The major finding by Russett and others has to do with how decision-makers look upon other countries. Violent conflicts between democracieswill be rare, he writes, because

1. “In democracies, the relevant decision-makers expect to be able toresolve conflicts by compromise and non-violence, respecting therights and continued existence of opponents.

2. Therefore democracies will follow norms of peaceful conflict resolu-tion with other democracies, and will expect other democracies to doso with them.

3. The more stable the democracy, the more democratic norms willgovern its behaviour with other democracies, and the more otherdemocracies will expect democratic norms to govern its internationalbehaviour.

4. If violent conflicts between democracies do occur, at least one of thedemocracies is likely to be politically unstable.”

291

BERLIN

The second group of factors explaining the democratic peace Russettcalls “Structural and Institutional Constraints.” Again, I quote his conclu-sions.

Violent conflicts between democracies will be infrequent, he says,because

1. “In democracies, the constraints of checks and balances, division ofpower, and need for public debate to enlist widespread support willslow decisions to use large-scale violence and reduce the likelihood thatsuch decisions will be made.

2. Leaders of other states will perceive leaders of democracies as so con-strained.

3. Thus leaders of democracies will, in conflicts with other democracies,expect there to be time for processes of international conflict resolu-tion to operate, and they will not fear surprise attack.”

Let me escape this academic wording and summarize the same thoughtin clearer language. In a democracy it is impossible, or at least extremelydifficult, to get enough support from the people to initiate a military con-frontation with another democracy. Such people know each other toowell. They trust each other too much. To democratic governments, talk-ing and negotiating with one another usually comes naturally. It wouldseem ridiculous or totally irresponsible to start shooting at a nation whichis governed in a similar democratic way as your own country.

In their interplay, free nations are almost always “dovish.” They lookupon each other as countries belonging to “the same species.”

�

And now the opposite: mass murder. I mentioned Professor R. J. Rummel.He is always in one place: Hawaii. A back illness prevents him from trav-elling by air. When I interviewed him in Honolulu, I started to under-

292


stand that I had met a great scholar, geographically isolated, maybe, butalways in the midst of our century and its catastrophes. 15 years ago, heasked himself the most appalling question: how many people have beenkilled during our century, outside of war, for political reasons?

Since then Rummel has spent most of his life trying to answer thisquestion. When individuals kill in a civilized society, we call it “murder.”Rummel has given the name “democide” to similar actions performed bygovernments. The concept of democide is intended to cover all sorts ofintentional killing of unarmed individuals and people, of course alsocovering the murders in, for example, genocide.

It should be mentioned here that “genocide,” according to the GenevaConvention of 1948, includes several means other than murder when try-ing to destroy a national, ethnical, racial or religious group. Of course,Rummel only deals with killing (see appendix).

Certain forms of killing might not fit any previous label. Murder byquota. Millions of people disappearing in labour camps simply becausethey got in the way. Hundreds of thousands of peasants slowly dying ofoverwork and intentional famine. These cases and many other ways ofmurdering people are all included in Rummel’s concept of democide. Sohe tries to cover all intentional government killing in cold blood, and thatis comparable to the concept of murder for private killing. You could say,with a simplification, that democide is genocide AND mass murder, put to-gether.

What Professor Rummel has done is to go through the 20th centuryand try to find out how many people have been killed in democide. Hisfigures are based on documents, books, articles, interviews and lots ofother sources. In his five volumes on this topic, Rummel has collected andanalyzed more than 8,000 estimates from more than a thousand sources.

He then gives the lowest and highest possible figures, respectively, foreach massacre, concentration camp, or specific genocide in a countryduring a certain period of time, etc. After that, he makes his own judge-ment about the most “likely” figure, somewhat biased toward a prudent,conservative estimate.

Finally Rummel summarizes all his highest, lowest and “likely” figures.

293

BERLIN

Of course the margin of error here is huge. And everything is organizedin tables containing more than 18,000 rows.

Every row contains, first, the event or process which is to be estimated(for example, the camp or camps studied, whether it is military killing orexecutions of civilians, the nationality of the victims, etc.); then the dates,including the month and year of the beginning and end of this “event;”then the lowest and highest estimate of deaths and Rummel’s own judge-ment on the “mid-estimate” or “likely” death toll of the so-called “event;”then the source (or sources) he refers to; and finally “notes,” which areextra comments on the kind of killing in question and how he solvescomplications in estimating.

This means that his research is openly described and explained indetail. All his estimates are publicly available. They can be corrected,upward or downward, or confirmed whenever new archives are opened,when new witnesses come forward, and as new research is done.

This method surely makes life easier for his critics, his students andfuture generations of scholars, journalists, politicians, writers and others.And the period Rummel considers is from 1900 through 1987.

During these 88 years, about 170 million people were killed by demo-cide: for political reasons, not on battlefields. (And regarding the marginof error: the total sum of all the lowest estimates, entirely unrealistic, is76 million. The total sum of all the highest estimates, equally unrealistic,is 359 million. And the sum of all the estimates Rummel regards “likely”is 170 million).

The totalitarian states murdered 138 million out of the 170 million.The authoritarian countries killed 28 million.

Democracies have killed about 2 million people – primarily throughintentional bombing of civilian targets in war-time. His definition ofdemocide includes, for example, the destruction of Dresden, Hamburgand Hiroshima. These events, as well as Rummel’s definition in thisrespect, are controversial. But however we view them, they do not changethe overall picture. If we change his definition on this point, the numberof people killed in democide by democracies in the 20th century is farlower.

294


Thus, according to Rummel, the dictatorships are responsible for be-tween 98 and 99 percent of the democide in our century. This politicalkilling is about four times more than the death toll on battlefields of warsduring the same years.

The three worst killer regimes have been the Soviet Union with about62 million victims, Communist China with 35 million and Nazi Germanywith 21 million. I repeat: these figures tell us about the intentional mur-der of unarmed people outside the battle areas.

Which government has killed most people in proportion to its ownpopulation? In three and a half years, Pol Pot and the Khmer Rouge putto death no less than 2 million people out of 7 million. (Later, Rwandaprobably experienced the fastest genocide ever. Again, out of 7 millionpeople, between half a million and one million were killed within threemonths in the spring of 1994).

If the question is which people was hardest hit in proportion to its ownsize, then of course the Holocaust is without parallel. Almost six millionJews were killed out of probably about 9 million under Nazi rule in alarge number of European countries, especially Poland. And the propor-tion of two million murdered Armenians, compared to the total numberof Armenians living in Turkey about 15 years earlier, might be even high-er. The genocide of Armenians, committed by Turks especially duringWorld War I, is one of the most horrifying and least publicized disastersof the century.

How many men, women and children have been victims ofCommunist regimes? They have killed about 110 million people, almosttwo-thirds of all political murders during the 88 years in question. Amongthe 24 Communist regimes, the Soviet Union, the People’s Republic ofChina and Pol Pot’s Cambodia are of course the most murderous. ButNorth Korea, Vietnam and Yugoslavia also probably killed more than onemillion people each in democide, and Ethiopia was not far behind.

This mass slaughter, according to Rummel, has been triggered by therage and utopian strivings of Marxists in power. The marriage of an abso-lutist ideology to absolute power led to the disasters. What makes thissecular religion so utterly lethal, Rummel concludes, is its seizure of all

295

BERLIN

the state’s instruments of force and coercion and their immediate use todestroy or control all independent sources of power, such as the church,the professions, private business, schools, organizations and, of course,the family.

Rummel claims that “the most important fact of our time” is thatdemocracy protects lives and dictatorship takes lives. He has shown thatbetween 150 and 200 million people have been shot, knifed, crushed ortortured to death; they were frozen or starved or worked or beaten todeath; these unarmed and helpless citizens and foreigners were burnedalive, drowned, hanged, bombed, gassed or murdered in innumerableother ways.

So, what is the driving force of such mass killing? Rummel’s answer is:the degree of concentration of power and the degree of lack of freedomusually decide whether a government could become a bunch of massmurderers or not. The checks and balances and openness of democracypreserve peace and life. The annihilation of freedom leads to the exter-mination of human beings.

Rummel reminds us that 170 million murders are as if humankind hadbeen “devastated by a modern plague. And indeed it has, but a plague ofpower, not germs.” Rummel’s conclusion is: the main problem is the con-centration of power. The solution is democracy. The course of action isto foster freedom.

Professor Rummel has now made it much easier than before for peoplearound the world to study his research. His own homepage, containingabout 1,100 documents/chapters in more than 5,000 pages, is one of theInternet’s most important web sites: http://www.hawaii.edu/powerkills/

�

Some people have come to other conclusions. Democracy is not thatimportant for the Third World, they claim. More urgent for people indeveloping nations is not to go hungry, to have enough to eat.

296


So let us consult the most well-known expert on famine (mass starva-tion leading to death): Professor Amartya Sen, the 1998 Nobel Laureatein Economics. During the Bengal famine of 1943, between two and threemillion people died of hunger. That happened under British colonial rule.

Since India became independent in 1947 and installed a multi-partydemocratic system, the country has never suffered from this kind of di-saster. Undernourishment and malnutrition, certainly. But, as ProfessorSen has emphasized, no famine has hit independent, democratic India.

Compare that with the “Great Leap Forward” in Mao’s China, 1958–1961. At least 30 million Chinese citizens, probably many more, then diedfrom hunger. (I refer especially to Jasper Becker’s book Hungry Ghosts,1997). 30 million people killed by famines: more than ten times the num-ber of Indians who died in the gigantic starvation in British India less thantwenty years before.

(Hungry Ghosts! There is at least one indispensable, pioneer bookabout each of the three big killer regimes. On Nazi genocide: RaulHilberg’s three volumes The Destruction of the European Jews, which firstappeared at the beginning of the 60s. On Communism: Robert Conquest’sThe Great Terror on the Stalin empire in the 30s, which conveyed the terri-ble facts that were still often dismissed at the end of the 60s, when it waspublished. And now Jasper Becker’s Hungry Ghosts on the worst famineever – maybe the most terrifying book from the end of our century).

Sen has also made a number of other comparisons, especially betweenvarious African countries which have experienced crop failures and foodshortages. For example, Botswana and Zimbabwe had a dramatic fall offood supply between 1979–81 and 1983–84. At the same time, Sudan andEthiopia experienced a much more modest decline in food supply. But thetwo latter nations had major famines, while Botswana and Zimbabwe hadnone. Famine prevention worked in the two southern countries, wherethe political opposition was vigorous, while the Ethiopian and Sudanesegovernments “did not have to reckon with such democratic inconvenien-ces.”

Amartya Sen has made the following summary of his most importantlife achievement as an economist:

297

BERLIN

“. . .one of the remarkable facts in the terrible history of famine isthat no substantial famine has ever occurred in a country with ademocratic form of government and a relatively free press. Theyhave occurred in ancient kingdoms and in contemporary authoritar-ian societies, in primitive tribal communities and in modern techno-cratic dictatorships, in colonial economies governed by imperialistsfrom the north and in newly independent countries of the south runby despotic leaders or by intolerant single parties. But famines havenever afflicted any country that is independent, that goes to elec-tions regularly, that has opposition parties to voice criticism, thatpermits newspapers to report freely and to question the wisdom ofgovernment policies without extensive censorship.”1

Again, the crucial factor is freedom. Where there is an active oppositionand a free press, governments cannot neglect tens of thousands of peoplestarving to death. When the opposition is silenced and mass media givevoice only to the propaganda of the dictator, the fate of millions of peopledying from famine can be kept secret and ignored – because of ideology,incompetence, systematic lying and almost total lack of compassion.

So, let me wind up by briefly summarizing what academic research hastaught us, especially in the 1990s:

• No democracy has ever gone to war against another democracy.• Democracies rarely commit democide; dictatorships often do. The total

number of political killings carried out by countries based on repressionis probably about 170 million people, roughly four times more than thenumber of people killed in battles of war (almost 40 million).

• Famine has never occurred in a democracy.

�

298


1 Sen, “Freedom and Needs”. The New Republic, No 2–3, 1994.

Let me finally make a more personal comment referring to a misunder-standing which is common at least in my country. People on the Leftoften say: By underlining the quantities of Communist horrors we mightmake our citizens forget Nazi terror and the Holocaust. And some debat-ers on the Right claim the opposite: that by systematically teaching youngpeople about the uniqueness of the Holocaust, we dismiss the enormousnumber of victims of Communist cruelties.

I am not very fond of the notion that we have to choose which totali-tarian system we should concentrate our criticism or analysis on.

The destruction of the European Jews is without parallel. This was theonly time in history when a whole people were sentenced to death by agreat power which carried out that verdict – sentenced because they wereJews; regardless of their opinions or achievements or health or personaltraits; regardless also of what country they lived in or if they were com-pletely innocent of any imaginable accusation. Their only crime: theywere Jewish, and they had to die for it.

The Communist leaders of this century have taught us something else:that it is possible for a number of governments to continue exterminatinghuman beings for the most ridiculous reasons, or for no reason at all, onthe largest scale ever seen, decade after decade after decade, in countryafter country, around the globe. Communism is also without parallel,since it has probably killed more than 100 million people.

Is it impossible to recognize both as unique? Why is it so hard for somepeople to keep two basic thoughts in their heads at the same time?

I have chosen to quantify and try to find “rules,” connections, generalconclusions. Maybe this is a paradox, since my driving force during fortyyears of writing about totalitarianism has been the victims, those whowere tortured and then killed, those who had first to watch a parent, achild or a wife being tormented to death and were then shot themselves.And victims are always individuals.

Certainly, the figures I have presented now conceal the individuals. Ifsomeone says “five million executions” you probably won’t see any man,woman or child among them. There are limits to our imagination. Yet, Ido not apologize for mentioning the figures and general conclusions.

299

BERLIN

Some of you have probably not seen them before. But few of us can rel-ate them to specific human beings. They do hide the individuals.

However, we always have to make a choice. There are hundreds ofbooks describing in detail how tyrants and their henchmen have slowlymaltreated to death those who have opposed them, or who have be-longed to the wrong class, family, race, people or tribe, or who happenedto live in the wrong country or area at the wrong time, or whose profes-sion or friends the rulers did not approve of. That we know. And the latestof the big and well-known volumes, full of graphic descriptions of howto inflict pain on human beings, is probably The Black Book of Communism.

Such books are indispensable, but most of them lack something. Howmany were murdered? What do these figures tell us about the extent ofthe terror and about an individual’s chance to survive it? Is there a gene-ral explanation of all these wars, this intentional killing and mostly un-intentional famine? Are there any ground rules on how to avoid such di-sasters in the future? Is there a way out?

And sometimes you have to address these comprehensive questions tofind comprehensive answers. We have to turn to experts who have spenttheir lives studying the catastrophes, trying to find similarities and gene-ralizations. Maybe they know something that the rest of us have over-looked.

Today, with seven months of this century left to go, we have concreteanswers to several of the profound questions regarding war, mass murderand famine during these hundred years – in empirical studies, in thou-sands of tables and tens of thousands of basic examples, documents andtestimonies. So it is not only an expression of democratic conviction orideological righteousness to underline the importance of free nations.Scholars have fairly recently given us a view of the world that we did nothave in the past.

Tyranny, according to these findings, is an even worse tragedy than weknew before. Democracy rescues us from even more disasters than wepreviously thought.

300


Appendix:R J Rummel’s definition of Democide:2

“Democide’s necessary and sufficient meaning is the intentional govern-ment killing of an unarmed person or people. Unlike the concept ofgenocide, it is restricted to intentional killing of people and does not extendto attempts to eliminate cultures, races, or peoples by other means.Moreover, democide is not limited to the killing component of genocide,nor to politicide, mass murder, massacre, or terror. It includes them alland also what they exclude, as long as the killing is a purposive act, poli-cy, process, or institution of government. In detail, democide is any actionby government:

1) designed to kill or cause the death of people1.1) because of their religion, race, language, ethnicity, national ori-

gin, class, politics, speech, actions construed as opposing thegovernment or wrecking social policy, or by virtue of their rela-tionship to such people;

1.2) in order to fulfill a quota or requisition system;1.3) in furtherance of a system of forced labor or enslavement;1.4) by massacre;1.5) through imposition of lethal living conditions; or1.6) by directly targeting non-combatants during a war or violent

conflict, or2) that causes death by virtue of an intentionally or knowingly reckless

and depraved disregard for life (which constitutes practical intentional-ity), as in

2.1) deadly prison, concentration camp, forced labor, prisoner ofwar, or recruit camp conditions;

301

BERLIN

2 R J Rummel, Death by Government, 1994, pp 36–38.

2.2) murderous medical or scientific experiments on humans;2.3) torture or beatings;2.4) encouraged or condoned murder, or rape, looting, and pillage

during which people are killed;2.5) a famine or epidemic during which government authorities

withhold aid, or knowingly act in a way to make it more dead-ly; or

2.6) forced deportations and expulsions causing deaths.

This definition has the following qualifications and clarifications.a) “Government” includes de facto governance – as by the Com-

munist Party of the People’s Republic of China – or by a rebelor warlord army over a region and population it has conquered– as by the brief rule of Moslem Turks (East Turkistan Republic)over part of Sinkiang province (1944–46).

b) “Action by governments” comprises official or authoritativeaction by government officials, including the police, military, orsecret service; or nongovernmental action (e.g. by brigands,press-gangs, or secret societies) that has or is receiving govern-ment approval, aid or acceptance.

c) Clause 1.1 includes, for example, directly targeting non-com-battants during a war or violent conflict out of hatred orrevenge, or to depopulate an enemy region, or to terrorize civil-ians into urging surrender. Concrete examples of such instancescould include indiscriminate urban bombing or shelling, orblockades that cause mass starvation.

d) “Relationship to such people” (clause 1.1) includes relatives, col-leagues, co-workers, teachers, and students.

e) “Massacre” (clause 1.4) includes the mass killing of prisoners ofwar and of captured rebels.

f ) “Quota” system (clause 1.3) includes randomly selecting peoplefor execution in order to meet a quota; or arresting peopleaccording to a quota, some of whom are then executed.

302


g) “Requisition” system (clause 1.3) includes taking from peasantsor farmers all their food and produce, leaving them to starve todeath.

h) Excluded from the definition are:h.1) execution for what are intentionally considered capital

crimes, such as murder, rape, spying, treason, and the like,so long as evidence does not exist that such allegations wereinvented by the government in order to execute the ac-cused;

h.2) actions taken against armed civilians during mob action orriot (e.g., killing people with weapons in their hands is notdemocide); and

h.3) the death of non-combatants killed during attacks on mili-tary targets, so long as the primary target is military (e.g.,during bombing of enemy logistics).”

303

BERLIN

Combating Old/New AntisemitismSpeech at the international conference, “The Legacy of Holocaust

Survivors,” at Yad Vashem, Jerusalem, April 11, 2002.

SOME PEOPLE SENSE THE EMERGENCE of anti-Jewish threats before the restof us realize what is in the offing. We know who they are, those womenand men sensitive and knowledgeable enough to recognize the first signs.Why do so many survivors of the Shoah sense before they see?

From their past they know how so-called “innocent” insinuationsabout Jews quickly grow into accusations. And accusations – if we do notcombat them – could later on become discriminatory legislation andseparation. Then the road to violence, murder, and annihilation is open.Thousands of survivors are a constant reminder to us of that terrible pro-cess. A major legacy of the survivors: they help us avoid the fate thatdestroys not only a people but also civilization and humanity itself.

A great mentor of mine survived Auschwitz and Buchenwald. When Ifirst met Elie Wiesel in the 1970s he told me: “The deniers of theHolocaust are trying to kill the Jews a second time.” Not only that, he alsoinsisted, “Rehabilitate the murderers and they can murder again.” ElieWiesel once said in a speech:

“Let us remember the heroes of Warsaw, the martyrs of Treblinka,the children of Auschwitz. They fought alone, they suffered alone,they lived alone, but they did not die alone for something in all of usdied with them.”

What died with them? My answer is: the belief died that there are limitsto human cruelty. Now we know: THERE ARE NO LIMITS. TheHolocaust proved that evil ideology built on hateful fantasies, combined

305

with total power and confronted only with appeasement, could bring oursocieties to atrocities never seen before.

Survivors have often sounded the alarm because they know what is atstake. By doing so, they have strengthened democracy in a way no otherscould. We listen to the survivors in order to survive. They have taught ustwo additional truths. First, antisemitism always starts with Jews, it neverstops with them. Jew-hatred, if not contained, almost always developsinto assaults on other groups and minorities. Ultimately, it underminesdemocratic institutions and the rule of law.

The struggle against antisemitism is a task for Jews and non-Jewstogether. Antisemitism is a prejudice among non-Jews – therefore it is aduty for us non-Jews to resist it. However, Jews are the first victims of thisnon-Jewish disease, and they usually know much more about it than non-Jews. Consequently, it is an obligation for Jews to combat antisemitism inorder to defend themselves and our societies.

Thus, Jews and non-Jews must stand here shoulder to shoulder.And, secondly, always take the antisemites seriously! They believe what

they are saying! The most catastrophic mistake of the twentieth centurywas that millions of people did not think that Hitler actually meant whathe wrote and said. Our assumption, therefore, must be that the Jew-haters of the twenty-first century are not pretending. The non-Jewishworld must now realize that current anti-Jewish charters by individuals,organizations, and countries are documents one should study and be pre-pared to encounter. It might not be just rhetoric – rather: rhetoric could,when circumstances permit it, explode and become guidelines for actions.

And now let us together tell and teach people around the world thatantisemitism exhibits astonishing flexibility. Israel’s Deputy ForeignMinister, Rabbi Michael Melchior, did so in a brilliant and blisteringspeech at the United Nations Human Rights Commission in Geneva inlate March 2002. You know of course that the UN has elected to thiscommission – the purpose of which is to strengthen human rights – sever-al nice, liberal, peace- and freedom-loving countries like Libya, SaudiArabia, Sudan and Syria, as well as Cuba and China (and some othertyrannical countries)! At the same time they have forced out the United

306

IT’S DEMOCRACY, STUPID! – THREE SPEECHES

States of America, the most important democracy in the world. In hisaddress in Geneva, Rabbi Melchior underlined the adaptability of anti-semitism. Of course it cannot change its goal: to attack the Jews. But itcan change its face, its strategy, its rationalizations, and part of its voca-bulary.

Antisemites of different centuries have usually aimed at destroying thetraditional center of Jewish existence. Hence, the Jewish religion was theusual target. When Judaism did not surrender, Jews were expelled or kill-ed. In the nineteenth century, when “race” became the word of the day,the Jews were attacked as an evil race – that propaganda peaked with theNazis.

And today, when the Jewish state has become a center of identity anda source of pride and protection for most Jews, Zionism is being slan-dered as a racist ideology. Naturally, I do not regard criticism of Israel asantisemitism. It is as legitimate to oppose certain Israeli policies and deci-sions as it is to scrutinize any other nation.

But anti-Zionism today has become very similar to antisemitism. Anti-Zionists accept the right of other peoples to national feelings and a de-fensible state. But they reject the right of the Jewish people to have itsnational consciousness expressed in the State of Israel and to make thatstate secure. Thus, they are not judging Israel with the values used tojudge other countries. Such discrimination against Jews is called anti-semitism.

Also, they often exploit antisemitic stereotypes when condemning theJewish state. For example, anti-Israeli incitement with anti-Jewish conno-tations is repeatedly expressed in the press, mosques, radio, television,and textbooks in the Arab world. Islamists very creatively borrow imagesfrom the Middle East conflict and give them a new twist or spin whenillustrating why Jews can never be trusted. Jews seek world or regionalpower. The Jews conspire. Jews deceive other people and are cruel whenit comes to both ends and means. Jews are strong in the art of bluffing andweak when it comes to character and truthfulness. And, as usual, theProtocols of the Elders of Zion are invoked to prove what Jewish strate-gy is about.

307

JERUSALEM

Holocaust denial has become routine, together with parallels betweenIsrael and the Third Reich. We have “to confront the new Nazi plaguewhich is nesting in Israel,” wrote a Syrian paper. Palestinian televisionportrays Israeli soldiers as rapists and cold-blooded murderers. The Muftiof Jerusalem stated that “it is not my fault that Hitler hated the Jews, theyhate them just about everywhere.” A Friday sermon on Palestinian tele-vision instructed Muslims “to have no mercy on the Jews, no matterwhere you are . . . kill them .. . and those Americans who are like them,” etc.

We must take such outbursts seriously. When new generations ofArabs and Muslims are contaminated with this hatred, it makes peace,trust, and cooperation between Israel and its neighbors increasingly diffi-cult.

Anti-Zionists, explicitly or implicitly, question the very existence ofIsrael; this means that millions of Israeli Jews have to be fought and pro-bably killed. Deliberately suggesting mass murder of Jews – openly or invague formulas – has always been seen as the most extreme form of anti-semitism. Anti-Zionists who advocate the destruction of the Jewish stateshould be put in a similar category.

Sometimes anti-Zionists claim that they are not against Jews but “only”against the Jewish state. Suppose that someone said: “I am only againstthe existence of Great Britain but I am not anti-British!” Or if somebodytold me that “I love Swedes, but Sweden should be abolished.” No onewould take such statements seriously. It is hard to love or respect a peopleand hate their state.

And never forget Durban! Several of the preparatory draft statementsfor the United Nations Conference Against Racism, Racial Discrimina-tion, and Related Intolerance at Durban in September 2001, which shouldhave been an anti-racist conference, were in fact part of an ideologicalpogrom against Israel. Most of the participants suggested that Jewsshould not be seen just as victims of the Holocaust but perpetrators of“another holocaust,” against the Palestinians. Antisemitism did not meanhostility against Jews but “Zionist practices against semitism.” It soundsridiculous, but that nonsense was part of the program of the enemies ofJews and Israel.

308


In spite of the shameless demagoguery of these drafts, most democra-cies did not react with any energy at all, until very late last summer. I sa-lute the systematic efforts to inform and warn European Union nationsand other free countries through a diplomatic campaign passionatelycarried out by Deputy Minister Melchior and his colleagues. They couldnot prevent Durban from becoming an antisemitic festival, but they total-ly changed the outcome of the final, official Durban declaration.

Except for Israel and the United States, and perhaps Canada, thedemocracies did not immediately realize what was happening. There is aparadox here: today there are more democracies in the world than everbefore. An increasing number of UN members have freely elected gov-ernments. This is not 1975: instead of a Communist empire, there is ademocratic Europe from west to east. Latin America has experienced sur-prising victories for freedom, as have parts of Africa and East Asia. Andthe United States is today the only superpower. These facts suggest thatthe free countries could quite easily resist Arab and Muslim verbal anti-Jewish aggression in the international arena.

Yet, the Durban humiliations did occur. Moreover, our adversaries willstrike again. In several agencies of the United Nations, Israel-bashing hasbecome a political ritual. That has been monitored in detail by (amongothers) the UN Watch, an independent institution in Geneva, andthrough the outstanding lectures by law professor and member of theCanadian Parliament, Irwin Cotler. They have proven that the demoniza-tion of the only democracy in the Middle East is a central part of the newanti-Jewishness. Israel is branded by a large number of dictatorships as asystematic violator of all sorts of human rights.

When Israel is described as “the enemy of all good and the repositoryof all that is evil,” Cotler says, it becomes a “teaching of contempt” with-in the UN. He considers this a renewal of the medieval indictment of theJew as the “poisoner of the wells” that presents Israel as a leper state andmakes it the “poisoner of the international wells.” Professor RobertWistrich has similarly concluded “the accumulation of anti-Israeli resolu-tions (at the UN) is liable to cause the complete delegitimization of theJewish state.”

309

JERUSALEM

The constant singling out of one nation as the enemy of humanity is,in fact, a campaign directed against the Jewish people. We have seen thatmany anti-Jewish outbursts in a number of countries have been rooted incondemnations of Israel that exploit antisemitic terminology. Defama-tory language about the conflict in the Middle East has triggered attackson synagogues.

Words lead to actions. Propaganda from Muslim radicals has beensupported and repeated by extremists both on the Right and the Left inthe Western world. And yet the media in the West, especially in Europe,are reluctant to link violence and terrorist acts to the ideological inspira-tion of Islamist movements, including antisemitic obsession. We mustalways bear in mind how the journalist Daniel Pearl was murdered. Hislast reported words were: “I am a Jew, my mother is a Jew.” Then they cuthis throat.

Such acts of murderous barbarism should not obscure the vulgariza-tion of language in quarters assumed to be civilized. It very often hap-pened in the twentieth century that people who regarded themselves as“intellectuals” became fellow travellers of fascism or communism with-out being party members. Now in the twenty-first century we quite oftenencounter people – in the chattering classes often linked to mass media,politics, government administration, or universities – who condemnIsrael with an excitement reminiscent of anti-democratic movements. Iam not referring to majorities in the Western world but to significant andinfluential minorities.

The French Ambassador to Britain, Daniel Bernard, at a dinner partyin London on December 20, 2001, described Israel as “that shitty littlecountry.” As of this July, his government has not removed him, and he hasmany allies in the European elites. Ambassador Bernard has helped us torealize how widespread this new anti-Jewishness is – “That shitty littlecountry!” The columnist Andrew Sullivan was right when noting thatIsrael has become “the object of hate that dare not speak its name.”

We here at Yad Vashem dare speak its name: antisemitism.Not only dare we, we have an obligation to do so. Never, never be silent

about the daily attacks in France now against Jews and synagogues. It is a

310


shame on all of Europe that many French Jews today cannot send theirchildren to school without being deeply worried about their security.Also, a substantial number of Christians in several countries are still influ-enced by the legacy of anti-Jewish theology. Resist and reveal them when,for religious reasons, they express their hostility against Israel! And whenthe Radical Left in Britain reacts to antisemitic statements in their coun-try’s mosques by not reacting, by hear-no-evil, see-no-evil, we have to tellthe ugly truth. We refute them and other anti-Zionists by referring to astatement by Martin Luther King Jr: “When people criticize Zionism,they mean Jews – make no mistake about it.”

Finally, we should not hesitate to describe the fanatic and determineddanger to democracy that comes with totalitarian Muslim fundamental-ism. Professor Yehuda Bauer has called it “the greatest antisemitic threatof the start of the twenty-first century.” He concluded that it does notresemble “old” Arab antisemitism; it is closer to Communism andNazism because it longs for global rule and the destruction of the oldvalue system – they call it the civilization of “the Jews and infidels.” Thisfundamentalist Muslim ideology, Bauer says, “uses the unmistakablelanguage of genocide, of annihilation.”

Thus, we have very good reasons to support Rabbi Melchior’s idea ofcreating the International Commission to Combat Antisemitism (ICCA).That body should learn from the survivors of the Shoah to make thenecessary wakeup calls. I hope this organization will be clear in definingthe increasing threat of the old/new antisemitism.

To wind up: compared to most previous anti-Jewish outbreaks, this oneis directed less toward individual Jews. Instead, its attacks focus on thecollective Jew – the State of Israel. Such attacks spark a chain reaction ofassaults on individual Jews and Jewish institutions.

We certainly could say that in the past the most dangerous antisemiteswere those who wanted to make the world Judenrein, free of Jews. Today,the most dangerous antisemites might be those who want to make theworld Judenstaatrein, free of a Jewish state.

311

JERUSALEM

The Seduction of Radical PoliticsSpeech at St. Petersburg State University, Russia, at the conference “The

Responsibility of Intellectuals: Art, Ideology and Memory in the 20thCentury,” September 21, 2001

IN THE 1990’S I PUBLISHED three books on what I called the treason ofSwedish intellectuals. By “treason” I meant: they had an outspoken sym-pathy for dictatorships, primarily Communist regimes and ideas. Andthey repeatedly expressed their disgust for democratic governments andideologies.

“Intellectuals” in my analysis were not lesser-known writers or think-ers but leading or famous personalities using words and thoughts as theirprimary tools – prime ministers and other cabinet ministers, ambassa-dors, well-known authors and writers, editors-in-chief and other leadingjournalists, and some high-profile scholars.

My main purpose was to document their verbal collaboration withanti-democratic movements and to try to “explain” them. The pattern ofwhat we here today call “the Seduction of Radical Politics” is clear. Letme make some brief remarks.

What we saw and read in Sweden often reflects a number of trends inother European countries. But of course, Swedish history is almostunique, Sweden being a country which in modern times has never beenat war and for almost five hundred years has not experienced any occu-pation of its capital city.

The period I studied was the quarter-century from roughly the end ofthe 1960’s to the middle of the 1990’s. At that time the world had alreadyexperienced the Hitler period and the Holocaust; the Bolshevik coup, theStalinist terror and the Gulag; and the beginning of the Maoist regimewith the most extensive mass murder after World War II.

And yet, despite all those disasters of radical politics and totalitarian-ism, thousands of Swedish intellectuals in a totally free society became

313

Marxists or radical and non-democratic Socialists. They wrote thousandsof articles and hundreds of books and pamphlets admiring Castro’s Cuba,Mao’s Cultural Revolution, sometimes Pol Pot’s Cambodia, and veryoften supported political proposals from East Germany and Communistinsurgencies in others parts of the world.

Not only that. Large parts of the mass media in my country wereheavily influenced by journalists, who rapidly became more and moresympathetic to Marxism. Of course they always condemned the UnitedStates, and then not only the Vietnam War but also the basic values of USsociety both before and after that war. They were almost equally criticalof the US role in European politics, not at all related to Indo-China.

They were anti-Americans as much as they also were anti-Zionists.Their appreciation of Marxist perspectives was often combined in astrange way with sympathies for Islamic extremists. Even during the pastten days after the terrorist attack on America we have been able to seeremnants of these old attitudes in the media.

And those who did not commit themselves to any radical, Socialistideas very often became fellow travellers. They developed a technique ofideological cowardice when discussing extremist ideas with a totally newrespect. Thus, they gave legitimacy to non-democratic convictions.

We could illustrate the pro-Marxist wave in the media by figures. In1968 only three percent of Swedish journalists had sympathies for theCommunist party, according to opinion polls. That figure is precisely thesame as the election result the same year.

Compare that to 1989. That year almost thirty percent of journalists inmy country had sympathies for the Communists. Marxists in the press,radio and TV had increased their strength tenfold between 1968 and 1989.But public opinion was more or less the same as before; about four-fivepercent of the electorate voted for the reformed Communists.

And this was 1989! In the very same year when the satellite nations ofthe Soviet empire liberated themselves from Communist oppression,Communist ideas reached their peak popularity in the Swedish massmedia!

The cleavage in the 70’s between journalists and ordinary people could

314


be illustrated by 1976. Then the Swedish voters for the first time in 44years elected a non-Socialist government.

Probably the Vietnam War triggered this media process in the 60’s and70’s. But the process continued long after the Vietnam War was over. So,why then did so many leading intellectuals start praising dictatorships andcondoning their most flagrant crimes?

One important aspect here was their concept of “anti-Communism.”It was seen by thousands of intellectuals at the time as a reactionary oreven as a warmongering propaganda. It was dismissed as lack of under-standing of “progressive” causes, or as dangerous demagoguery close toMcCarthyism. Anti-anti-Communism made many people give praise orclose their eyes when Communist atrocities were debated.

Another perspective might be even more important. We were oftentold that we had to accept regimes “on their own terms.” A number ofcountries have a tradition of harsh rule, they said, their cultures werebased on different values from ours. To them the Western system wasbourgeois and unfair. Etc.

Right here we find a parallel to colonial philosophies of the 19th cen-tury. In both cases one crucial notion is: those people are different, theyare not ready for democracy. We must not measure others by our ownyardsticks, a leading Swedish novelist wrote in defence of Pol Pot inCambodia, when they began exterminating about a quarter of the popu-lation there.

What he meant was that mass murder of Cambodians was not deplor-able in the same sense as mass murder of Europeans. We have to be tole-rant of their ideological creeds. When the Chinese, the Cambodians, theCubans, Arabs and others are killing thousands of their own citizens, wehave to judge them on their terms and not on ours.

I would call this inverted racism. It means that you pretend to respectother peoples when, in fact, you despise them. You lead people to believethat you have a deep sympathy for other values than your own, when youdismiss the fundamental rights of the individual in a large number ofespecially Third World countries.

This tolerant attitude towards terror was, of course, founded on differ-

315

S:T PETERSBURG

ent ideas from those of colonialism. But the two are related insofar asthey both accept dictatorial rule in faraway countries. It is true that theEuropean imperialists assumed that the rulers would belong to their owncontinent or cultures. The Marxists usually took it for granted that theoppressors would belong to the people they oppressed.

It is typical that those who praised Mao and Castro seldom wanted toimport their terror. Try to introduce the slightest limitation of free speechin any Western country and you will, quite rightly, meet with a storm ofprotest from those who have seldom or never championed free speech inThird World nations. Thus, oppression is an acceptable system for others,but not for yourself.

I admit that there are countries where tragic political circumstanceshave made the practice of democracy almost impossible, at least for thetime being. But their failure must never become an ideology or apologyfor others. Dictatorships always invite disaster.

It is interesting to see how those who collaborate with totalitarianismcommute between value fanaticism (supporting the most murderousregimes) and value relativism (“anything goes”). Equally revealing is thatmany Western intellectuals who are the most critical citizens of their owndemocratic nations, turn totally uncritical when confronting the oppositesocieties, the tyrannies.

Finally, I am fascinated by many fellow travellers because they haveoften been blessed with genius in certain other areas. Some belong to thegreatest novelists, poets, playwrights, painters and musicians of the 20thcentury. The contrast between their political judgment (which was oftendisastrous) and their other achievements (where they are sometimes bril-liant) – that contrast is stunning.

The totalitarian temptation is one of the saddest human follies of thelast century. At the same time epoch-making creativity in writing, paint-ing and music continues to enrich our lives. When these two phenomenamerge in a large number of renowned individuals, we could probablylearn something from them.

At least we have to admit that greatness and disgusting foolishnesssometimes walk hand in hand.

316


Efterord

När Timbro fick manuskriptet till den här boken var Saddam Husseinfortfarande en jagad man, men på ”fri fot”. En vecka senare fångades hani sitt hål söder om Tikrit.

Ensam i jordkulan, övergiven av sina tusentals bödlar, tycktes först allkraft ha runnit ur honom. Mannen som ständigt manat sitt folk att dö istrid för att bli ”martyrer” vägrade att resa sitt eget vapen mot fienden,eller mot sig själv. När han inte längre kunde mörda, eller hota med annanterror, återstod att låta amerikaner leta loppor i tovigt hår och skägg ochskrapa fram DNA-saliv ur munnen på honom.

Hycklarna just då återfanns i den fria världen. Mängder av regeringar,politiker, tidningar och debattörer, som fördömt Förenta staterna ochStorbritannien för kriget mot Irak, gratulerade nu Bush och Blair till attden förre diktatorn var infångad. Under några dagar avstod till och medde franska ledarna Chirac och Villepin från att markera skadeglädje överAmerikas svårigheter. I stället låtsades de vara nöjda med att Saddam vararresterad och kunde åtalas för brott mot mänskligheten.

Göran Persson anlade statsmannamin när han meddelade att gripandetav Saddam var ”historiskt”. Journalister, som under 2003 ägnat spaltkilo-meter åt att håna USA, skrev plötsligt att det var till lycka för alla som bli-vit plågade av tyrannen att denne nu skulle få svara för sina förbrytelser.

Dock glömde de alla att medge en sak: om FN och deras egna ord ochåsikter fått råda hade Saddam Hussein förblivit diktator i Irak och nu fort-satt att plåga ihjäl sina undersåtar.

Ty bara ett krig gjorde det möjligt att fälla den man som fört ett par

317

miljoner människor in i döden. Något annat medel än militär konfronta-tion stod inte till buds för dem som ansåg att Saddam måste försvinnasom politisk ledare. Hade Chirac, Villepin, Schröder, Putin, Persson ochFN fått bestämma hade inget monster mött sitt öde i ett ”spindelhål”.Monstret hade suttit kvar i sina hundra palats och låtit sadismen fullföljasi tusen tortyrkamrar.

Så blev arresteringen den 13 december en sanningens dag också fördem som gjort allt för att sabotera den amerikansk–engelska alliansensbefrielse av Irak.

Hitlers självmord och Nürnbergprocessen hade inte inträffat utan devästallierades invasion i Normandie. Milosevic hade aldrig förts till någonHaagdomstol om inte Kosovokriget äntligen fällt hans välde. OchSaddam hade sluppit rättegång, fått fortsätta att beordra massakrer tills encancer eller hjärtinfarkt gjort slut på honom – om inte Bushs och Blairsgemensamma övertygelse sett till att 25 miljoner irakier 2003 fick bevitt-na hur Baathpartiets skräckstyre plötsligt slogs i bitar.

Men antiamerikanismen och andra fördomar i Västeuropa och Sverigehindrar våra länder att öppet uttala den tacksamhet mot Washington somvore naturlig.

�

För egen del vill jag också uttrycka ett tack av annat slag: till SvenHagströmers och Mats Qvibergs stiftelse samt till Marcus Storch för stödinför utgivningen av den här boken.

Stockholm den 15 januari 2004Per Ahlmark

318

EFTERORD

Om författaren

PER AHLMARK har i 45 år – i tal, artiklar, debatter och böcker – fördömtmånga slags diktaturer och extrema läror: kommunism, fascism, nazism,apartheid, militärstyren, kolonial- och feodalvälden, enpartisystem ochmuslimska terrorregimer. 1992 samlade han Herbert Tingstens klassiskaartiklar om totalitära stater och idéer (Tyranniet begär förtroende, Ratio).Den boken ledde till en förnyad debatt om vänsterns skuld och till enrenässans för Tingsten.

Två år senare utkom Vänstern och tyranniet (Timbro, 1994). ”Det galnakvartsseklet” är den svenska vänsterns hyllningar till totalitära stater ochrörelser, från slutet av 1960-talet och långt in i 1990-talet. Den utlöste detårets hetaste ideologiska debatt och har format mycket av det senastedecenniets diskussioner om medlöperiet i Sverige. Senare kom Det öppnasåret (Timbro, 1997), som bland annat visar hur demokrati respektive dik-tatur påverkar krig, massmord och hungersnöd. Den ställer sammanforskning från de senaste årtiondena och är den första bok någonsin somtvinnar samman fakta från tre områden till en banbrytande slutsats.

Per Ahlmark (född 1939) har varit riksdagsman, partiledare, arbets-marknadsminister och vice statsminister. Under 30 år medarbetade han iExpressen; sedan 1997 är han fristående kolumnist på Dagens Nyhetersledarsida. På senare år har han publicerat bl a tre diktsamlingar, en romanoch två brevväxlingar (med Lars Gustafsson respektive Georg Klein).Sedan 1981 har Ahlmark ofta varnat för hoten från Saddam Husseinsvälde i Irak. 1983 grundade han Svenska Kommittén Mot Antisemitismoch 1997 Vänskapsförbundet Sverige–Taiwan.

Under de senaste femton åren har Per Ahlmark föreläst världen överom idéer som leder till förtryck och terror.

319

Referenser

BÖCKER

Ahlmark, Per, Hammarberg, Thomas & Klein, Ernst, Det hatade Israel.Stockholm: PAN/Norstedt, 1970.

Ahlmark, Per & Gustafsson, Lars, Frihet och fruktan. 22 brev. Stockholm:Bonnier, 1985.

Ahlmark, Per m fl, Det eviga hatet. Om nynazism, antisemitism och Radio Islam.Stockholm: Bonnier, 1993.

Ahlmark, Per, Det öppna såret. Stockholm: Timbro, 1997.Ahlmark, Per & Klein, Georg, Motståndet – med mera. Tjugo brev om död och

liv. Stockholm: Natur och Kultur, 2001.Ahlmark, Per, Vänstern och tyranniet. Stockholm: Timbro (1994) 2003.Ajami, Fouad, The Dream Palace of the Arabs. New York: Pantheon Books,

1998.Amichai, Yehuda, Bombens diameter. Dikter. Tolkade av Per Ahlmark & Lilian

Edström. Bromma: Fripress, 1991.Amichai, Yehuda, Love Poems. New York: Harper & Row, 1981.Applebaum, Anne, Gulag. A History of the Soviet Camps. London: Allen Lane,

2003.The Arab Human Development Report 2002. Creating Opportunities for Future

Generations. New York: United Nations Development Programme(UNDP)/Regional Bureau for Arab States, 2002.

The Arab Human Development Report 2003. Building a Knowledge Society. NewYork: United Nations Development Programme (UNDP)/Regional

321

Bureau for Arab States, 2003, se <www.undp.org/rbas/ahdr/>.Bachner, Henrik, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Stockholm:

Natur och Kultur, 1999.Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv (Rethinking the Holocaust). Stockholm:

Natur och Kultur, 2001.Becker, Jasper, Hungry Ghosts. China’s Secret Famine. London: John Murray,

1997.Berlin, Isaiah, The Hedgehog and the Fox. An Essay on Tolstoy’s View of History.

London: Weidenfeld & Nicolson, (1953) 1967.Berman, Paul, Terror and Liberalism. New York: W W Norton, 2003.Bildt, Carl, Uppdrag fred. Stockholm: Norstedt, 1997.Bruchfeld, Stéphane & Levine, Paul, . . . om detta må ni berätta.. . En bok om

förintelsen i Europa 1933–1945. Stockholm: Regeringskansliet, 1997.Butler, Richard, Saddam Defiant. The Threat of Weapons of Mass Destruction

and the Crisis of Global Security. London: Weidenfeld & Nicolson, 2000.Conquest, Robert, Den stora terrorn. Stalins skräckvälde under 30-talet.

Stockholm: Prisma, 1968.Conquest, Robert, Reflections on a Ravaged Century. London: Johan Murray,

1999.Conquest, Robert, Stalin. Breaker of Nations. London: Weidenfeld & Nicol-

son, (1991) 1993.Conquest, Robert, The Harvest of Sorrow. Soviet Collectivization and the Terror-

Famine. London: Hutchinson, 1986.Coughlin, Con, Saddam. King of Terror. New York: HarperCollins, 2002.Courtois, Stéphane m fl, Kommunismens svarta bok. Stockholm: DN, 1999

(orig Le livre noir du communisme. Paris: Laffont, 1997; eng uppl The BlackBook of Communism. Cambridge, MA: Harvard University Press).

Ehnmark, Anders, Arvskifte. 5 politiska memoarer. Stockholm: Norstedt, 1983.Finkelstein, Norman, Förintelseindustrin. Exploateringen av nazismens offer.

Stockholm: Ordfront, 2001.Forssell, Lars, Stenar. Stockholm: Bonnier, 1980.Forssell, Lars, Förtroenden. Stockholm: Atlantis, 2000.Freedom House, Freedom in the World 2001–2002. Piscataway, NJ:

Transaction, 2002.

322

REFERENSER

Friedman, Thomas, From Beirut to Jerusalem. New York: Farrar, Straus &Giroux, 1989.

Friedman, Thomas, The Lexus and the Olive Tree. London: HarperCollins,1999.

Guillou, Jan & Stagh, Marina, Irak – det nya Arabien. Stockholm: Norstedt,1977.

Hamza, Khidhir, Saddam’s Bombmaker. New York: Scribner, 2000.Hilberg, Raul, The Destruction of the European Jews. Vol 1–3. Chicago:

Quadrangle Books, 1961.Hollander, Paul, Political Pilgrims. Travels of Western Intellectuals to the Soviet

Union. New York: Harper & Row, 1983.Hollander, Paul, Anti-Americanism. New York: Oxford University Press,

1992.IAEA, ”Implementation of the NPT Safeguards Agreement in the Islamic

Republic of Iran”. International Atomic Energy Agency, 26/11 2003(GOV 2003/75).

Ignatieff, Michael, Isaiah Berlin. A Life. London: Chatto & Windus, 1998.Ignatieff, Michael, Empire Lite. Nation-building in Bosnia, Kosovo, Afghanistan.

London: Vintage, 2003.Kagan, Robert, Of Paradise and Power. America and Europe in the New World

Order. London: Atlantic Books, 2003 (på svenska Om paradiset och makten.Stockholm: Bokförlaget DN, 2003).

Kaplan, Alice, The Collaborator. The Trial and Execution of Robert Brasillach.Chicago: Chicago University Press, 2000.

Kaplan, Lawrence F & Kristol, William, The War over Iraq. Saddam’s Tyrannyand America’s Mission. San Francisco, C A: Encounter Books, 2003.

Keneally, Thomas, Schindler’s List. London: Sceptre, 1993.Lagerkvist, Pär, Bödeln. Stockholm: Bonnier, 1933.Lewis, Bernard, Semites and Anti-Semites. London: Weidenfeld and Nicolson,

1986.Lewis, Bernard, Islam and the West. New York: Oxford University Press, 1993.Lewis, Bernard, What Went Wrong? New York: Oxford University Press, 2002.Lewis, Bernard, The Crisis of Islam. Holy War and Unholy Terror. New York:

Modern Library, 2003.

323

REFERENSER

Lundin, Ingvar, Baltiska judar – fördrivna, förföljda, förintade. Sävedalen:Warne förlag, 2000.

Markovits, Andrei & Reich, Simon, The German Predicament. Ithaca, NY:Cornell University Press, 1997.

Pipes, Richard, The Russian Revolution, 1899–1919. London: Collins Harvill,1990.

Pipes, Richard, Russia under the Bolshevik Regime. New York: Knopf, 1993.Pipes, Richard, A Concise History of the Russian Revolution. London: Harvill,

1995 (på svenska Den ryska revolutionen. Stockholm: Natur och Kultur,1997).

Pollack, Kenneth M, The Threatening Storm. New York: Random House,2002.

Ponchaud, François, Cambodge Année Zéro. Paris: Julliard, 1977.Power, Samantha, A Problem from Hell. America and the Age of Genocide. New

York: Basic Books, 2002 (A New Republic Book).Ray, James Lee, Democracy and International Conflict. An Evaluation of the

Democratic Peace Proposition. Columbia, SC: University of South CarolinaPress, 1995.

Rummel, R J, Death by Government. New Brunswick, NJ: Transaction, 1994.Russett, Bruce, Grasping the Democratic Peace. Princeton, NJ: Princeton

University Press, 1993.Shawcross, William, Allies. The United States, Britain, Europe, and the War in

Iraq. London: Atlantic Books, 2003.Solsjenitsyn, Alexander, Gulag-arkipelagen, 1918–1956. Ett försök till konstnärlig

studie (7 delar i 4 volymer). Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1974–1976.

Stothard, Peter, 30 Days. A Month at the Heart of Blair’s War. London: HarperCollins, 2003.

Svensson, Per, Frostviken. Ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen ochtigandet. Stockholm: Bonnier, 1998.

Tingsten, Herbert, Tyranniet begär förtroende. Red Per Ahlmark. Stockholm:Ratio, 1992.

Tossavainen, Mikael, Det förnekade hatet. Stockholm: Svenska KommitténMot Antisemitism, 2003.

324

REFERENSER

Tudor-Sandahl, Patricia, Den tredje åldern. Stockholm: Wahlström &Widstrand, (1999) 2000.

Wistrich, Robert S, Hitler’s Apocalypse. Jews and the Nazi Legacy. London:Weidenfeld & Nicolson, 1985.

Wistrich, Robert S, Antisemitism. The Longest Hatred. London: Methuen, 1991.Åström, Sverker, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst. Stockholm: Bonnier

Alba, 1992.Åström, Sverker, uppsats i Lennart Hirschfeldt, red, Svensk utrikespolitik

under 1900-talet. Stockholm: Kooperativa förbundets förlag, 1958.

TIDNINGAR OCH TIDSKRIFTER

Ahlmark, Per, ”De onda staterna”. Liberal Ungdom nr 3, 1961.Ahlmark, Per, ”Låt aldrig Irak få kärnvapen”. Expressen 16/6 1981.Ahlmark, Per, ”Irans kärnvapen nästa katastrof. Det fundamentalistiska Iran

kan bli en kärnvapenmakt före sekelskiftet”. DN Debatt 2/12 1995.Ahlmark, Per, ”Blix borde ha avgått. Ayatollorna måste flina när de ser hur

lätt de lurar IAEA-chefen”. DN Debatt 11/1 1996.”Sten Andersson och Muf i ordkrig”. TT-meddelande i Dagens Nyheter 9/5

1997.Avineri, Shlomo, ”If Europe had stopped Hitler in 1936. Parallels with

Iraq”. Los Angeles Times 25/11 2002.Bachner, Henrik, ”Skriv allt – bara inte sanningen.” Expressen 18/12 2003.Bard, Liza, ”Jag fick sparken av männen i ABF, hävdar Mona Hillman-

Pinheiro”. Aftonbladet 10/10 1996.Bergström, Hans, ”Eyvind Johnson, friheten och demokratiernas gemen-

skap i Europa”. Dagens Nyheter 30/7 2000.Björk, Kaj, Far Eastern Economic Review (26/3 1976) om röda khmererna och

Kambodja.Blix, Hans, ”Stor öppenhet i Iran”. DN Debatt 21/12 1995.Blix, Hans, ”Nu är det för sent att ringa, Ahlmark”. DN Debatt 19/1 1996.Blix, Hans, ”Vi har redan skärpt kärnvapenkontrollen”. DN Debatt 19/3

1996.Boëthius, Maria-Pia, ”Kapitalet tar över”. DN Debatt 5/2 1995.

325

REFERENSER

Buruma, Ian, ”Skuld och rädsla är dåliga rådgivare”. Dagens Nyheter 2/52002.

Buruma, Ian, ”Wielding the Moral Club”. Financial Times 13/9 2003.Carlberg, Anders, ”Judar trakasseras alltmer”. Svenska Dagbladet 27/10 2003.Carlsson, Ingvar & Tham, Carl, ”Ingvar Carlsson och Carl Tham ser terr-

orn som en reaktion mot orättvis världsordning: ‘USA styr med maktensarrogans’”. DN Debatt 22/9 2001.

Foer, Franklin, ”Air War. How Saddam Manipulates the U S Media”. TheNew Republic, 28/10 2002.

Friedman, Thomas, ”Suicidal Lies” (om Ismail Haniya). New York Times31/3 2003, citerad i Dagens Nyheter/Pressgrannar 2/4 2003.

Hayes, Stephen F, ”The War against Bush”. Weekly Standard 30/6 2003.Kagan, Robert, ”Power and Weakness”. Policy Review, nr 113, juni–juli 2002,

se <www.policyreview.org/JUN02/kagan.html>.Lindh, Anna, ”Globalisera demokratin”. Svenska Dagbladet 28/6 2001.Lundvik, Jan, om Röda Khmerernas och Kambodja, i Vietnambulletinen nr 2

1976.Lönnroth, Johan, ”’EMU-anhängare liknar Maos rödgardister’. Johan

Lönnroth (v) jämför EMU-projektet med de kinesiska kommunisternasStora språng på 60-talet”. DN Debatt 8/4 1997.

Mankell, Henning, ”Stockholm onsdag – därför skrev jag under uppropet”.Expressen 31/3 1999.

Mazetti, Katarina, ”Tänk på Betlehem i juletid”. Ordfront magasin nr 12, 2002.Ohlsson, Per T, ”Om detta må EU berätta”. Sydsvenska Dagbladet 21/12 2003Ordfront magasin (nr 6 2002), Norman Finkelstein försvarar Saramagos

parallell mellan Auschwitz och Ramallah.”The Roots of Famine,” ledare i New York Times 28/7 2003 och i Inter-

national Herald Triburne 30/7 2003.Rosin, Björn Erik, ”Persson myste bland franska höjdare”. Svenska Dagbladet

16/4 2003.Ruin, Olof, ”Inför femtonårsdagen av statsministermordet – Palme hade

varit för EU-medlemskapet”. DN Debatt 27/2 2001.Samuelsson, Jan, ”Islamolog: Muslimers hat mot judar är befogat”. DN

Debatt 25/10 2003.

326

REFERENSER

Schori, Pierre, Intervju i Sydsvenska Dagbladet 20/7 1986.Sen, Amartya ”Freedom and Needs. An Argument for the Primacy of

Political Rights”. The New Republic, vol 210 (1994) nr 2–3, sid 31–38.Stenström, Thure, ”Den långa klappjakten på Eyvind Johnson”. Under

strecket, Svenska Dagbladet 29/7 2000.Strömholm, Stig, ”Att tiga är ibland att tala. Om borgerlighetens ansvar”.

Smedjan nr 1 1993.Sullivan, Andrew, ”The Threat of European Integration”. The New Republic

5/6 2003.Svenning, Olle, ”Den korsfäste Arafat”. Ledare. Aftonbladet 1/4 2002.Termini, Sal, ”Man of the Millennium. Easter 2003”. Time Magazine 6/12

1999.Timmerman, Kenneth R, ”Blix sprider falsk säkerhet. Hård internationell

kritik mot IAEA-chefens sätt att hantera spridningen av kärnvapen”. DNDebatt 23/2 1996.

”Trettiofyra publicister, akademiker och kulturarbetare i upprop: Bojkottavaror från Israel”. Dagens Nyheter 4/4 2002.

Wiklund, Mats, ”Vår mesta diplomat. Intervju med Sverker Åström”.Dagens Nyheter 23/3 2002.

Wistrich, Robert S, ”The Old-New Anti-Semitism”. The National Interest, nr72, sommaren 2003, sid 59–70.

Wright, Robert, ”Be very afraid”. The New Republic nr 212, 1/5 1995, sid19–27.

Ytterberg, Claes-Bertil, ”Södersten legitimerar nazism”. DN Debatt 22/121997.

Åström, Sverker, ”Sverker Åström inför Anna Lindhs utrikesdeklaration iriksdagen: ‘Sluta vara USA:s transportkompani’.” DN Debatt 12/2 2002.

Åström, Sverker, ”Ingen bryr sig om att Sverige är i krig”. Kritik av rege-ringens lojalitet mot USA:s vedergällningskampanj. DN Debatt 14 april2002.

Åström, Sverker, ”Återuppbyggnad inte vår sak”. DN Debatt 11/3 2003.Åström, Sverker, intervju i Dagens Nyheter 22/3 2000.

327

REFERENSER

Abbas, Mahmoud, 268Adenauer, Conrad, 150, 245Ajami, Fouad, 229Albright, Madeleine, 24Alsterdal, Alvar, 143, 145Aly, Götz, 220Amanpour, Christiane, 211, 258Amichai, Hanna, 195Amichai, Yehuda, 194–96, 270–71Amin, Rula, 211Andersson, Bo-Inge, 248Andersson, Sten (m), 156Andersson, Sten (s), 60, 215–18, 231Annan, Kofi, 19–30, 49, 56, 125, 127Applebaum, Anne, 280-82Arafat, Yassir, 80, 81, 94, 99, 100,

131–32, 197–99, 212, 217, 231–33, 234–35, 240–41, 247–48, 251,268, 270

Archilochos, 199Arnett, Peter, 258Arraf, Jane, 257–59Arvidson, Stellan, 141–42Assad, Bashir, 90

Assad, Hafez, 34, 133, 189–90Atta, Muhammad, 229Avineri, Shlomo, 44–45, 232Aziz, Tarik, 26

Babst, Dean, 286Bachner, Henrik, 64, 77–82al-Banna, Hassan, 105el-Baradei, Mohamed, 51Barak, Ehud, 99, 100, 158, 159, 197,

198, 212, 231, 233, 240, 247–48Bardèche, Maurice, 175Baudelaire, Charles, 96Bauer, Yehuda, 104–07, 128, 218–

20, 311Bauman, Zygmunt, 220Becker, Jasper, 297Beethoven, Ludwig van, 149Begin, Menachem, 45–46, 216,

268–69, 271Benz, Wolfgang, 77–78Bergman, Jan, 128Bergman, Werner, 81Bergström, Hans, 187, 201

329

Personförteckning

Bergström, Lasse, 140Berlin, Isaiah, 199–201Berlusconi, Silvio, 277–78Berman, Paul, 95–100, 102–04Bernadotte, Folke, 171Bernard, Daniel, 310Bildt, Carl, 123–25, 129, 173, 265bin Ladin, Usama, 107, 225, 226–

30, 235, 238Birkavs, Valdis, 139Björk, Kaj, 62Blair, Tony, 32, 42, 43, 154, 224,

230, 245, 265, 272, 275, 317–18Blitzer, Wolf, 211, 258Blix, Hans, 28, 40, 47–51, 53–56,

163, 205Boëthius, Maria-Pia, 156Bolander, Per Olof, 176Boström, Donald, 80Boutros-Ghali, Boutros, 20, 56Brandt, Willy, 150Brasillach, Robert, 174–76Bresjnev, Leonid, 144, 224Bruchfeld, Stéphane, 129Burenstam Linder, Staffan, 163Buruma, Ian, 34, 35, 79Bush, George Sr, 15, 24, 56, 57,

226, 264Bush, George W, 32, 42, 43, 56–

58, 64, 80, 94, 212, 246, 256, 258,267, 271–73, 275, 276, 317–18

Bush, Janet, 276Butler, Richard, 26, 27, 49Böök, Fredrik, 175

Camus, Albert, 167, 175Carlberg, Anders, 82–83Carlsson, Ingvar, 58, 128, 173,

223–25, 230Cars, Hadar, 164Castro, Fidel, 32, 63, 113, 188, 207,

265, 272, 314, 316Ceausescu, Nicolae, 231Chamberlain, Neville, 27, 181–83Chen Shui-bian, 193Chiang Kai-shek, 136Chirac, Jacques, 35, 45, 58, 246,

256, 263–67, 273, 317–18Christopher, Warren, 24Churchill, Winston, 164, 168,

181–83, 226Clancy, Jim, 211Clinton, Bill, 15, 23–26, 30, 49, 94,

99, 135–37, 147, 189, 197, 252Conquest, Robert, 162, 165–67,

297Cotler, Irwin, 309Courtois, Stéphane, 160–61

Dahl, Birgitta, 61Dallaire, Romeo, 21, 25Dante Alighieri, 200De Geer, Jonas, 176Dole, Bob, 24–26Dostojevskij, Fjodor, 96, 200Doyle, Michael W, 285Dufgran, Liljana, 273Dworsky, Björn, 216–17Däubler-Gmelin, Herta, 276

330

PERSONFÖRTECKNING

Eden, Anthony, 182Edström, Lilian, 194Ehnmark, Anders, 16, 167Einstein, Albert, 168Eisenhower, Ike, 246Eitan, Michael, 233Ekberg, Anita, 173Ekelöf, Gunnar, 173Ekéus, Rolf, 26, 42, 48–51, 127,

204, 275Engdahl, Per, 175Enquist, P-O, 61, 167Erekat, Saeb, 132Ericson, Sture, 14–15Erlander, Tage, 129, 156, 189, 206

Farrakhan, Louis, 92Faurisson, Robert, 79, 167Finkelstein, Norman, 79, 81Fischer, Joschka, 246Foer, Franklin, 257Foerster, Svante, 143, 145, 216Fogelqvist, Jonas, 140Forssell, Lars, 178–81Franco, Francisco, 96, 101, 102,

123, 206Franzén, Lars-Olof, 188Fredriksson, Gunnar, 80Friedländer, Saul, 220Friedman, Thomas, 110–12, 199Friggebo, Birgit, 129Fälldin, Thorbjörn, 141, 278

Galloway, George, 272Gardell, Mattias, 92de Gaulle, Charles, 174–75, 245Geigert, Hagge, 171–73Geigert, Inger, 172Goethe, Johann Wolfgang von,

149, 200Goldhagen, Daniel, 220Gorbunovs, Anatolijs, 139Gore, Al, 24Guillou, Jan, 37, 80Gustafsson, Lars, 201, 271

Hagberg, Hilding, 176Hagströmer, Sven, 318Haider, Jörg, 163–65lord Halifax, 181–83Hammar, KG, 82, 237–39Hammarberg, Thomas, 130Hammarskjöld, Dag, 19, 56el-Hamed, Abdel Latif Youssef, 89Hamza, Khidhir, 47–48, 203–05Haniya, Ismail, 239Hansson, Hans, 173Hansson, Wolfgang, 273Havel, Vaclav, 36Hayes, Stephen F, 43Hedenius, Ingemar, 112, 160–61Hedlund, Ingvar, 163Hermansson, C H, 176Herodes, 80Hilberg, Raul, 220, 281, 297Hillersberg, Lars, 79Hillman-Pinheiro, Mona, 156–57

331

PERSONFÖRTECKNING

Himmler, Heinrich, 149Hitler, Adolf, 22, 27, 29, 35, 44–

45, 64, 84, 95, 96, 101, 107, 120,121, 125–26, 140, 144, 149, 151,155–57, 159, 163–68, 171, 174,175, 181–83, 186, 190, 209, 213,219, 226, 228, 229, 234, 243,245, 251, 254, 262, 266, 276–78,280–81, 306, 308, 313, 318

Hjelm-Wallén, Lena, 145Hjärpe, Jan, 92, 128Ho Chi Minh, 32Hoagland, Jim, 111–12Hobsbawm, Eric, 167Holbrooke, Richard, 24Hollander, Paul, 229–30Holm, Kerstin, 140Honecker, Erich, 207, 231, 265Horta, José Ramos, 36Hoxha, Enver, 167Hsbyarimana, 21Hughes, Ted, 195Husak, Gustav, 206, 231Håkansson, Bo, 173Håkansson, Karin, 173Hägg, Ingemund, 164Hökmark, Gunnar, 89

Ibsen, Henrik, 200Ignatieff, Michael, 200–01Isaksson, Folke, 187–88Isorni, Jacques, 175

Jakobsson, Max, 56Jalloud, Abdessalam, 207lord Janner (Barnett), 14lord Janner (Greville), 14Jeffords, Jim ( James), 26Jiang Zemin, 137, 209Johnson, Eyvind, 112, 160, 186–89Joyce, James, 200Juan Carlos, 190

Kagan, Robert, 252–55Kant, Immanuel, 285Kaplan, Alice, 174–75Karatnycky, Adrian, 88Karzai, Hamid, 102Kay, David, 39–41, 48, 53Kemal, Namik, 93Keneally, Thomas, 137, Kerenskij, Alexander, 121Khadaffi, Muammar, 133, 163, 164Khamenei, Ali, 51Khomeini, (Ayatollah) Ruhollah,

50, 98, 106, 208Kim Il Sung, 190Kim Jong Il, 190–91King, Martin Luther Jr, 311Klaus, Vaclav, 143–44Klein, Ernst, 130Klein, Georg, 84, 250, 271Koestler, Arthur, 162, 167Kohl, Helmut, 150Kollek, Teddy, 131Konrád, György, 36Koppel, Ted, 248

332

PERSONFÖRTECKNING

Kouchner, Bernard, 35Krauthammer, Charles, 111, 112,

183, 199Kreisky, Bruno, 164Kärager, Vincent, 173

Lagercrantz, Olof, 161Lake, Anthony, 24Lansky, Egon, 143–45Laqueur, Walter, 162Larsson, Mats, 273Laski, Harold, 167Lavrov, Sergei, 49Le Pen, Jean-Marie, 175Lee Teng-hui, 136, 192, 193Leijonborg, Lars, 50Lenin, Vladimir Illitj, 119–21, 167,

168, 184, 226, 245, 272, 280–81Lepenies, Wolf, 149Levine, Paul, 129Lewinsky, Monica, 26, 49, 147Lewis, Bernard, 92–93Levy, Jack, 67, 285–86Lindh, Anna, 59, 246, 248, 279–80Lindquist, Bosse, 61Lindqvist, Herman, 80Lindqvist, Sven, 167Lipke, Janis, 137–39Lott, Trent, 147Louis Napoleon (Bonaparte), 289Lundgren, Bo, 277Lundin, Ingvar, 184–86Lundkvist, Artur, 187Lundvik, Jan, 62–63

Löfgren, Mikael, 80Lönnroth, Johan, 156

MacArthur, Douglas, 262Mahathir, Muhammad, 82Malia, Martin, 162Mankell, Henning, 153–55, 167Mann, Thomas, 149Mao Zedong, 32, 101, 113, 126,

156, 157, 161, 167, 168, 188,206, 313–14, 316

Maoz, Zeev, 285Markovits, Andrei, 150–52Marx, Karl, 251Maurras, Charles, 174Mazetti, Katarina, 81Melchior, Bent, 159Melchior, Marcus, 159Melchior, Michael, 157–60, 306–

07, 309, 311Mengistu, Haile Mariam, 75Mercado, Sergio Ramirez, 217Meridor, Dan, 233Michnik, Adam, 36Milosevic, Slobodan, 93, 153, 154,

166, 167, 255, 263, 318Mladic, Ratko, 20, 33Moberg, Vilhelm, 112, 160–62Mohajereni, 51 Molander, Johan, 60Molière, Jean-Baptiste, 200Monnet, Jean, 245Montaigne, Michel de, 200Mubarak, Hasni, 229, 235

333

PERSONFÖRTECKNING

Mussolini, Benito, 95, 96, 101, 120,121, 166, 245

Myrdal, Jan, 61, 162, 167, 176

Nasser, Gamal Abdel, 269Netanyahu, Benjamin, 132, 146, 158Nilsson, Gunnar, 216Nixon, Richard M, 63, 111

Odelberg, Axel, 178Ohlsson, Per T, 81–82Olofsson, Maud, 276–77Orwell, George, 167Oz, Amos, 233

Pahlavi, Reza (shah av Iran), 50, 94Palm, Göran, 162Palme, Olof, 60, 62–63, 131, 161,

205–08, 216–17, 225, 231, 248,265

Pascal, Blaise, 200Patten, Chris, 58, 246Paz, Octavio, 195Pearl, Daniel, 310Peres, Shimon, 216, 241Perez de Cuellar, Javier, 56 Persson, Göran, 35, 58–61, 128–30,

134, 177–78, 215, 218–19, 224,230, 246, 265–66, 317–18

Pétain, Henri Philippe, 174Peter, Friedrich, 163–64Peterson, Thage G, 129Pierre, Erik, 48Pinochet, Augusto, 206

Pipes, Richard, 119–21, 162Platon, 200Pol Pot, 22, 32, 61–62, 101, 126,

156, 157, 167, 188, 207, 295,314, 315

Pollack, Kenneth M, 38–39Ponchaud, François, 61–62Powell, Colin, 56–57, 245, 252Power, Samantha, 23, 25–26Prodi, Romano, 267Proust, Marcel, 200Pusjkin, Alexander, 200Putin, Vladimir, 318

Qutb, Sayid, 105Qviberg, Mats, 318

Rabin, Yitzhak, 44, 131, 158,231–32

Rafsanjani, Hashemi, 52Ramel, Madeleine, 173Rami, Ahmed, 79, 128, 219Ramon, Haim, 233Ray, James Lee, 68–69, 285, 287–

88Reboul, Marcel, 175Reder, Walter, 164Reich, Simon, 150–51Rifkind, Malcolm, 123–24Ringholm, Bosse, 155Roosevelt, Franklin D, 168, 246Rosengren, Björn, 155–56Rubin, Bertil, 141Ruin, Olof, 206

334

PERSONFÖRTECKNING

Rummel, R J, 72–73, 162, 168–69,285, 292–96, 301

Rumsfeld, Donald, 252Russett, Bruce, 71, 285, 291–92

Sadat, Anwar, 268Saddam Hussein, 26–28, 31–59, 88,

92, 94, 96, 98, 108, 125–27, 133,147, 203–05, 210–11, 218, 221,223–25, 226, 241, 246, 251, 253,254–56, 257–59, 261–66, 268,271–73, 274–76, 278, 317–18

Sadler, Brent, 211Safire, William, 111Sahlin, Mona, 201, 230Salomonsson, Kurt, 140Samaranch, Juan Antonio, 208, 210Samuelsson, Jan, 83–84, 92Saramago, José, 81Sartre, Jean-Paul, 167Sastamoinen, Armas, 140–41Schindler, Oscar, 137–39Schmidt, Helmut, 150Schori, Pierre, 63–64Schröder, Gerhard, 35, 58, 145,

148, 230, 256, 267, 273, 276, 318Schwab, George, 184Schwartz, Nils, 188Segerstedt, Torgny, 171Sen, Amartya, 73–76, 297–98Sesno, Frank, 211Shakespeare, William, 200Sharon, Ariel, 80, 100, 212, 231,

233, 240–42, 248

Shaw, Bernard, 167Sigurdsen, Gertrud, 62Simon, Paul, 26Sjöstedt, Charlotta, 178Skott, Staffan, 119Solsjenitsyn, Alexander, 162, 280Speer, Albert, 228Spielberg, Steven, 137Stagh, Marina, 37Stalin, Josef, 35, 45, 68, 73, 96, 101,

104, 105, 120–21, 126, 156, 157,166, 167, 168, 181, 183, 187–88,189, 224, 226, 229, 243, 245,251, 266, 276, 277, 280–82, 313

Stark, Hans, 219Steffens, Lincoln, 226Stenström, Thure, 187Storch, Marcus, 318Strömholm, Christer, 141Strömholm, Stig, 157Sullivan, Andrew, 267, 310Sundman, Per Olof, 140–42Svenning, Olle, 80Svensson, Alf, 128, 201Svensson, Per, 140–41Söder, Karin, 163Södersten, Bo, 156

Taheri, Amir, 271–73Tham, Carl, 224–25Thant, U, 56Thatcher, Margaret, 123–24, 245,

265Theorin, Maj Britt, 123

335

PERSONFÖRTECKNING

Thorsell, Staffan, 201Thorsson, Inga, 244Timmerman, Kenneth, 50Tingsten, Herbert, 112, 153–54,

160–62, 173, 189, 250Tolstoj, Leo, 199–200Tossavainen, Mikael, 83Tranströmer, Tomas, 173, 195, 201Trotskij, Leo, 119Truman, Harry, 187, 226, 246Tudor-Sandahl, Patricia, 249–51

Ulam, Adam B, 162Ullsten, Ola, 46, 163Ulmanis, Guntis, 139Undén, Östen, 60, 206, 225, 243–

44Wachtmeister, Ian, 165Vaksberg, Arkadij, 162Waldheim, Kurt, 56, 164Wallenberg, Raoul, 29–30, 63,

137–39, 143Weart, Spencer R, 285Webb, Beatrice, 167

Webb, Sidney, 167Vedrine, Hubert, 246Vennberg, Karl, 186–87Werup, Jacques, 173Westerberg, Bengt, 164–65, 244Wetzel, Juliane, 81Wiesel, Elie, 128–29, 197, 305Wieseltier, Leon, 24, 271Wiesenthal, Simon, 164Vike-Freiberga, Vaira, 186Villepin, Dominique de, 265,

317–18Wistrich, Robert, 107–08, 228, 309Wright, Robert, 222Wästberg, Olle, 163

Ytterberg, Claes-Bertil, 156

Zadok, Haim, 14Zeman, Milos, 143Zifferero, Maurizio, 205

Åström, Sverker, 33–34, 84, 242–44

336

PERSONFÖRTECKNING

Röster ur debatten om


”Med utgivningen av ”Det är demokratin, dumbom!” avslutar Per Ahl-mark en kvartett av böcker vars sammanbindande tema är försvaret avdemokratins idé . . . Som helhet är denna kvartett en i högsta grad akt-ningsvärd insats. De inordnar Ahlmark i en tradition av stora svenskapublicister och polemiker som Bengt Lidforss, Knut Wicksell, TorgnySegerstedt, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten.

Precis som sina föregångare väcker han häftiga och delade känslor. I vissa läger är han beundrad och uppburen, i andra avskydd och för-aktad. . . Denna konfliktsökande debattstil döljer i varje fall för en svenskpublik, att Ahlmarks åsikter hör hemma i en mittfåra – sett ur ett liberaltoch internationellt perspektiv . . .

Vad gäller Israel är Ahlmarks grundläggande ståndpunkt långt mernyanserad än hans motståndare gör gällande. Han var en av de första iSverige att kräva en palestinsk stat och han har sedan länge argumenteratför ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken och Gaza. I den extre-ma islamismen ser Ahlmark, helt riktigt, ett hot mot demokratin på linjemed fascism och kommunism.”

LENNART BERNTSON I SVENSKA DAGBLADET (KULTURSIDAN) 28/4 2004

”Folkmordet i Rwanda och massakern i Srebrenica 1995 bildar upptaktentill Per Ahlmarks nya bok. Ett av dess många teman är hur ”det interna-tionella samfundet” gång på gång sviker just när ett ingripande är nöd-vändigt . . .

Ändå kritiseras FN och de stora demokratierna bara undantagsvis fördenna passivitet. I stället kommer kritiken när de trots allt ibland verk-ligen griper in. Det första kriget mot Saddam Hussein fördes med FN:suttalade mandat, sedan Irak attackerat och annekterat Kuwait. Men den

337

indignation som Iraks anfallskrig vållade t.ex. i svensk debatt var margi-nell jämfört med den som riktades mot USA som ledde insatsen för att befria landet . . . Likgiltigheten i många kretsar för denna regims[Saddams] – och andras – bestialitet är, som Ahlmark skriver, en form avrasism – det är inte så noga hur araber eller muslimer lever.”

HÅKAN HOLMBERG I UPSALA NYA TIDNING 5/4 2004

”Ett gammalt ordstäv säger att den som aldrig fördömts av Per Ahlmark,aldrig uträttat något av värde.”

KALLE HOLMQVIST I FLAMMAN 15/4 2004

”Att läsa Per Ahlmark är som att öppna ett fönster ut mot den stora värl-den och släppa in en frisk och klar fläkt av internationell debatt och ställ-ningstaganden som är självklara i utomsvensk diskussion men som sak-nas i den svenska ankdammen . . .

Det är troheten till demokratin som är vägledande för Per Ahlmark.Det är den hittills enda kända styrelseformen som möjliggör att avsättadem som styr, utan våld. Det är också den enda styrelseform som är freds-bevarande. Demokratier går aldrig i krig mot varandra…”

VÄSTERBOTTENS-KURIREN 25/4 2004

”Men det mest förtjänstfulla är att Ahlmark, i 30 år kolumnist i Expressen,nu i DN, är en av de få svenskar som på allvar samlat kunskap omSaddamregimen och om den islamistiska terrorismens orsaker.

Hans perspektiv är kristallklart. Demokratin har under 1900-taletutmanats av två lika dödliga som framgångsrika ideologier; nazismen och kommunismen. En tredje kvarstår, islamistisk extremism, påtagligtinfluerad av nazismen . . .

Ahlmark skriver in sig i motståndets historia, i Tingstens, VilhelmMobergs och Eyvind Johnsons, i Churchills och Bushs. Han skriver omdemokratiernas plikt att försvara sina värden när de hotas . . . I slutkapit-let är han ovanligt personlig och redovisar en känsla av ensamhet ochfrämlingskap i Sverige.

I detta tror jag att han kommer att få fel.

338

RÖSTER UR DEBATTEN

Ahlmark är ett starkt namn i den unga borgerliga generationen, ochdebatten om Irakkriget har öppnat en klyfta där hans perspektiv faktisktdominerar den ena sidan.

Den sakta men säkra internationaliseringen av svensk politik ochdebatt ger honom gott sällskap. Sverige är, till skillnad från i kriget motnazismen och kommunismen, inte längre neutralt i kampen mellan civi-lisation och barbari. Och till och med långt in i socialdemokratin ekarlängtan efter tydlig hemkänsla i väst. Ahlmark vinner sin tid.”

PM NILSSON I EXPRESSEN (LEDARSIDAN) 21/3 2004

”Per Ahlmark har vänstern alltid skrattat åt . . . Nu verkar det dock somom han går en ny vår till mötes. Ahlmark hyllas stort och vackert på deborgerliga ledarsidorna, han får sitta i ensamt majestät i SvT:s Agendaoch han dekorerades nyligen av Liberala Ungdomsförbundet med BertilOhlin-medaljen i guld . . .

Förmodligen är det just i ljuset av USA:s och Israels politik som mankan söka svaret på Ahlmarks reentré: ett brutalt tidsläge kräver en brutaldebattör . . . När högerliberalerna nu bygger sitt Ahlmarks-monument gerde honom en nästan förmodern martyrstatus . . . I själva verket är juAhlmark en sällsynt osjälvständig opportunist: en USA-imperialismensoch den israeliska apartheidpolitikens nyttiga idiot . . .

Men om PM Nilsson faktiskt har rätt innebär det att den Ahlmarks-renässans vi nu upplever inte är tillfällig utan början på en ny era därborgerlighetens nya förmågor i årtionden framöver kommer att offrabåde humanismen, åsiktstoleransen, källkritiken och förnuftet på Ahl-marks altare.”

ÅSA LINDERBORG I AFTONBLADET 5/4 2004

”. . . en bok där helhetsgrepp och klarsyntheter radas upp på ett för detsvenska debattklimatet ovanligt befriande sätt. Ett pärlband av artiklar bil-dar tillsammans en helhetsanalys i demokratins försvar, utan att skämm-mas för sig eller böja sig för trendriktiga undantag och ursäktande förkla-ringar till avsteg från den demokratiska principen.”

SANNA RAYMAN I SKÅNSKA DAGBLADET 13/4 2004

339

RÖSTER UR DEBATTEN

”Läser man Hans Blix bok om Irakkriget (Avväpna Irak) parallellt med PerAhlmarks Det är demokratin, dumbom! möter man två mentalt väsens-skilda världar.

Å ena sidan yrkesdiplomaten, som tror på diskussion, stegvisa fram-steg, fredliga metoder och ovedersägliga bevis. Å den andra den brin-nande idealisten och demokraten, den medvetet ensidige, den som tarställning mer än hundraprocentigt för det han tror på.

Det är vatten mot eld. Varandras motsättningar men också livsviktiga,båda två.”

OLOF KLEBERG I ESKILSTUNA-KURIREN 6/4 2004

”Den kamp som Per Ahlmark för är kampen mellan frihetens försvarareoch dess många dödgrävare. Ahlmark kan sin historia och följer alla storapolitiska händelser som han också självständigt tolkar i sin egenskap avkolumnist i Dagens Nyheter…”

MATS LÖNNERBLAD I SUNDSVALLS TIDNING 28/4 2004

”Totalitära, auktoritära, ansvarslösa, okunniga. . . Svenska språkets adjek-tiv räcker inte till för Per Ahlmark när han skriver om muslimska länder.De är inte bara fanatiska, antisemitiska, teokratiska utan också patriarka-liska, korrumperade, intoleranta, prins- och månggiftesdiktaturer . . . Santär det visserligen. Men inte övertygande rent.

Ahlmark saknar empati för muslimer och deras historia.”ESREF OKUMUS I EXPRESSEN (KULTURSIDAN) 20/3 2004

”Svenske Blix hyllas för vad han inte hittade i Irak. Beror det på tur ellerskicklighet? Hos Ahlmark framstår han som en aningslös klåpare. Undersin tid som chef för FN:s atomenergiorgan IAEA blev Blix grundluradinte bara av Irak, utan också av Iran, som nyligen medgett att landet harhaft ett hemligt program för anrikning av uran.

Namnet Per Ahlmark får parnassen att osäkra sina revolvrar. År efterår har den tidigare folkpartiledaren och vice statsministern bedrivit kam-panj mot totalitära läror i allmänhet och svensk undfallenhet i synnerhet . . .

Ahlmark kallar det för ”den omvända rasismen”: inställningen att

340

RÖSTER UR DEBATTEN

andra folk inte är intresserade av, eller mogna för, den frihet vi själva tarför given.”

PER T OHLSSON I SYDSVENSKA DAGBLADET 7/3 2004

”Det är en sällsamt orwellsk upplevelse att läsa Ahlmark. Han vrider ochvränger på begreppen så att de ska passa in i hans världsbild . . . Han är ensom förespråkar bomber framför argument, en smädare vars språkgenomsyras av massförstörelseord.”

SÖREN SOMMELIUS I NORDVÄSTRA SKÅNES TIDNINGAR 5/4 2004

”Fanatiker tycker vi inte om. Men vad är en profet annat än en fanatikersom har rätt?

Per Ahlmark är inte journalist. Han är predikant, en oftast insiktsfulloch politiskt initierad predikant, men har inte journalistens förkärlek föratt snabbt försöka sätta sig in i vilken fråga som än dyker upp på dagord-ningen. Han sätter envist sin egen agenda. Om dagens händelser råkarsammanfalla med denna så desto bättre. Men det är aldrig avgörande förhans ämnesval.”

ERNST KLEIN I ÖSTGÖTA-CORRESPONDENTEN 11/3 2004

”Han är knivskarp. Analysen skär igenom försvaret för diktatur och ofri-het som vore det skafferivarmt smör. . . I sina bästa stunder talar han tilloss med en obändig kraft. Ord som skruvstäd. Vi kommer inte undansjälvprövningen . . .

Försvara demokratin och försvaga diktaturen – även om det måste sketill priset av strid; det är rådet från en anständig man.

Frågan om terroristorganisationen PLO skulle tillåtas tala inför FN:ssäkerhetsråd hamnade på regeringen Fälldins bord efter det historiskamaktskiftet hösten 1976. Sverige satt med utslagsrösten i säkerhetsrådet.Ministären Palme hade sagt ja. Med ett undantag ställde sig den borgerli-ga trepartiregeringen bakom Yasser Arafat. Folkpartiledaren Ahlmark varundantaget. Hans hållning var kompromisslös.”

CLAES ARVIDSSON I SVENSKA DAGBLADET (LEDARSIDAN) 7/3 2004

341

RÖSTER UR DEBATTEN

”Problemet för Ahlmark är inte hans respekt för demokratin, utan att haninte är konsekvent. Hans texter ska också främst ses som debattinlägg ochinte som djuplodande analyser av tillståndet i världen. Att läsa Per Ahl-marks bok är lite som att läsa Noam Chomskys, fast tvärtom”.

TVÄRDRAG (SSU) 11/5 2004

”Per Ahlmark har genom hundratals krönikor i dagspressen och fleraböcker blivit landets främste debattör i frågor som rör demokratins ställ-ning runt om i världen. . .

I själva verket har Per Ahlmark några av de egenskaper som utmärkerden besvärlige entreprenören: en tydlig fokusering (som omgivningenuppfattar som enögdhet), en uthållighet (som av omgivningen uppfattassom olidlig envishet) och en obändig vilja att påverka utvecklingen (sommånga finner hotfull). Sverige behöver fler entreprenörer – också i denpolitiska debatten.

ANDERS JOHNSON I ENTREPRENÖR 30/4 2004

”Han befäster sin ställning som Sveriges knivskarpaste polemiker pådemokratins barrikad, men boken väger ändå ganska lätt i jämförelsemed den banbrytande 90-talsproduktionen.. .

Under läsningen kan jag inte låta bli att sakna den mer personligeAhlmark, lyrikern som gav ut existentiellt gripande diktsamlingar somÖverleva och Visum, romanen Zonen samt de fascinerande brevväxlingarnamed Lars Gustafsson (Frihet och fruktan) och Georg Klein (Motståndet). PerAhlmarks begåvning är ju långt större än den stridsrustning han numeratycks ha stängt in sig i.”

CHRISTIAN DAHLGREN I BORÅS TIDNING 9/3 2004

”Profeter brukar inte vinna popularitetstävlingar. För deras drivkraft ärsanning. . .

Ahlmarks skärpa och tydlighet är omistlig. Mina tankar går ofrånkom-ligen till tidigare profetröster. Profeten Jeremia hälsar från Gud: ”Ni harinte hört på mig och utropat frihet för var och en”.”

MATS TUNEHAG I VÄRLDEN IDAG 19/3 2004

342

RÖSTER UR DEBATTEN

”Idag är tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark lika hätsk, osaklig, arg ochenkelspårig i DN som Tingsten var på sin tid. Han tar naturligtvis miste inittionio fall av hundra, men han står rakryggat, modigt och nästanensam, för sina extrema åsikter om utrikes- och säkerhetspolitik, Mellan-östern, FN och USA. Att han för detta nu lovprisats på DN:s ledarsida avHans Bergström, en gång Ahlmarks politiske handsekreterare, är bådelogiskt och betecknande.

DN, Ahlmark och Bergström är för vår politiska journalistik vad saligCarl David af Wirsén var för svensk litteratur i slutet av 1800-talet ochbörjan av 1900-talet.”

ROLF ALSING I AFTONBLADET 25/3 2004

”Som oförtröttlig kämpe mot totalitarism och antisemitism känner PerAhlmark sig som en främling i dagens svenska samhälle. I Vänstern ochtyranniet skrev han om hur han i sin ungdom hade inspirerats av HerbertTingsten, Ingemar Hedenius, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Hansaknar motsvarigheter till dessa frihetskämpar och lidelsefulla försvarareav demokratin i vår tids Sverige.

När man läser Ahlmarks senaste bok faller det sig naturligt att se för-fattaren inte bara som en värdig arvtagare till de fyra stora föregångs-männen utan även till en publicist som Torgny Segerstedt. På samma sättsom Segerstedt ständigt brännmärkte nazismens illgärningar, varnade förden och fäste uppmärksamheten på dess medlöpare och medbrottslingar,sätter Ahlmark sökarljuset på demokratins dödgrävare i den svenskadebatten, på antisemiterna och folkmordens tillskyndare i vår egen tid.”

KRISTIAN GERNER I JUDISK KRÖNIKA NR 2 2004

”Det kan nog vara påfrestande för en del att läsa Per Ahlmark. Han vikeraldrig. Han anklagar. Han kallar folk för mindre begåvade eller oansvar-iga. FN:s generalsekreterare Kofi Annan beskrivs som en slapp diplomatsom uttryckligen förbjöd de FN-insatser som kunde ha förhindrat folk-mordet i Rwanda. Hans Blix framställs som lättlurad och den irakiskaregimens önskeinspektör. Yassir Arafats ovilja till fred upprepas. PerAhlmark kompromissar inte med sina ståndpunkter.”

VÄSTERVIKS-TIDNINGEN 9/3 2004

343

RÖSTER UR DEBATTEN

”Ibland får man höra att olika arabiska envåldshärskare är mycket värreän USA och Israel. Det är riktigt. Vill man delta i en tävling om vem somkan falla djupast, kan man uppfatta det som en tröst. Skillnaden är attUSA och Israel i dessa dagar avrättar civila med hänvisning till värden ochideal som vi räknar som våra egna. Det är demokratin, dumbom! Dedödar i vårt namn.”

CARL HAMILTON I AFTONBLADET 22/5 2004

”Då Blix 1991 var en av cheferna för FN-inspektörerna i Irak motsatte hansig överraskningsräder och menade att man skulle lita på officiella ira-kiska uttalanden! Han blev senare lika bortkollrad i Iran. De som varnadeför iranska kärnvapen kritiserade han ”hånfullt, arrogant och ansvars-löst”. 2003 offentliggjorde IAEA:s nya ledning en rapport som visade attIran lurat IAEA i 18 år och kommit mycket nära en atombomb.”

TORD WALLSTRÖM I SKÅNSKA DAGBLADET 25/5 2004

”Ett flertal gånger återkommer Per Ahlmark till Irakdebatten. Han tillhördem som först fäste uppmärksamheten på landets grymme diktator ochhans kunskaper om utvecklingen i landet är imponerande.”

CLAES-GÖRAN HEGNELL I SMÅLANDSPOSTEN 15/3 2004

”De är få, uteslutande placerade till höger och de får oproportioneligtmedialt utrymme. Truppledare är expolitikern och författaren Per Ahl-mark. Bakom honom följer ett knippe liberaler och några medlemmar avbombhögern. . .

Jag tänker i sommar läsa Ahlmarks senaste bok Det är demokratin, dum-bom!, fast jag räknar inte med att få läsa en nyanserad analys av världs-läget.”

KALLE OLSSON I LÄNSTIDNINGEN (ÖSTERSUND) 26/5 2004

”Per Ahlmark behövs i den svenska debatten. Det behövs någon somoförtrutet inhämtar kunskap i grundläggande frågor och håller vakt motde värsta dumheterna i debatten. Personer som förringar Förintelsen,

344

RÖSTER UR DEBATTEN

hyllar diktaturerna och lovsjunger despoterna vet att de förr eller senarefår stå till svars för sina uttalanden.

Egentligen behövs det fler som Per Ahlmark.”MATTIAS OLSSON I NORRKÖPINGS TIDNINGAR 25/5 2004

”Det går att vara oense om det mesta inom politiken, men det går aldrigatt försvara något annat än demokratin. Det är Ahlmarks budskap, när-mast ett evangelium . . .

Det är demokratin, dumbom! är en viktig bok. Den visar hur viktigt det äratt kämpa för demokrati, hur lätt det är att hamna fel och hur nödvändigtdet är att boken blev skriven och läst.”

ENKÖPINGS-POSTEN 9/3 2004

”Demokrati är ingen statsform, som står för allt gott som den sekulärefundamentalisten Per Ahlmark proklamerar.”

STIG RAMEL I SVENSKA DAGBLADET 14/4 2004

”Per Ahlmark är en fyrbåk i relativismens mörker . . . Därigenom står hanmitt i den brännande debatten om terrorism, antisemitism och antiame-rikanism – utan bindning till något annat än den egna övertygelsen . . .Ahlmarks analyser är obekväma för många. För andra är de en rening försjälen.”

JONAS DUVEBORN I KRISTIANSTADSBLADET 6/3 2004

”För oss som var aktiva i något borgerligt ungdomsförbund i mitten av1990-talet var Vänstern och tyranniet en mycket värdefull bok. Den gavideologiskt självförtroende i internationella frågor, en stärkt ryggrad ochen god bild av den snedvridna och inskränkta svenska debatten. Ahlmarksinflytande på denna generation yngre liberalt orienterade har varit störreän de flesta samtida politikers.”

JOHNNY MUNKHAMMAR I LIBERAL DEBATT NR 1 2004

”En av 70-talets folkpartiledare, Per Ahlmark, har de senaste åren fram-trätt som en alltmer avvikande röst i den svenska debatten. Hans ensidi-

345

RÖSTER UR DEBATTEN

ga försvar av Israel mot palestinierna, hans öppna stöd för presidentGeorge W. Bushs politik i vått och torrt, och hans öppna förespråkandeför militärt våld som lösningen på världens problem har gjort hansanhängare färre.”

SVANTE SÄWÉN I DAGBLADET 9/3 2004

”Per Ahlmark retar sig på att media aldrig tar upp frihetsbristen som or-sak till svältkatastrofer och andra problem. Alltför många journalister och andra tycks inte förstå skillnaden mellan en diktatur och en demo-krati.

Det har aldrig förekommit krig mellan två demokratiska länder. Dethar heller aldrig förekommit svältkatastrofer i ett demokratiskt land,påpekar Per Ahlmark. När ska folk börja förstå vidden av detta samband?undrar han.”

KRISTINA BERGSTRÖM I TIDNINGEN NU 11/3 2004

”Om FN beslutar något så väljer svenska regeringar i regel, enligt Ahl-mark, att följa världsorganisationen. Den linjen har givit svenskarna enbehaglig möjlighet att undvika konfrontationer med diktaturer. Sålundahöll sig Sverige på behörigt avstånd från både Gulfkriget 1991 och detsenaste Irakkriget.”

BENT BLÜDNIKOW I BERLINGSKE TIDENDE (KÖPENHAMN) 10/3 2004

”I Rwanda blev 1994 omkring 800 000 tutsier dödade av rivaliserandehutus, under loppet av 100 dagar. Det var troligen världens snabbastgenomförda folkmord, menar Ahlmark. Men vem försökte gripa in för attfå stopp på galenskapen? Ingen! Inte Kofi Annan, inte FN i övrigt ochingen av stormakterna.

Man skulle kunna tro att en så oduglig insats skulle ha kompromette-rat Kofi Annan eftertryckligt.

Men, nej då. Hans 30 års långa tjänstgöring i ett korrupt system be-lönades i stället med ställningen som generalsekreterare. Annan hade bli-vit en internationell tjänsteman med politiskt teflonskydd.

Sin vana trogen skjuter Ahlmark med kanon, men inte mot sparvar.”SVEIN A RÖHNE I VERDENS GANG (OSLO) 2/4 2004

346

RÖSTER UR DEBATTEN

”Herbert Tingsten ansågs av många i sin svenska samtid vara överdriven,arg och enkelspårig. Men den som efteråt läser Tingstens artiklar i DN,till exempel i debatten om ”tredje ståndpunkten”, finner en analys rik påinfallsvinklar, beläsenhet och förklaringsdjup.

Per Ahlmark möter idag samma omdömen som Tingsten. Men densom samlat läser Ahlmarks artiklar och några av hans mest väsentliga talfinner en rikedom på nyanser, kunskaper, internationell beläsenhet ochärligt sökande efter förklaringar . . .

Per Ahlmark är, liksom en gång Tingsten, ”osvensk” i den meningenatt han inte böjer sig för rådande debattvindar och konsensusklimat. Närstora saker står på spel får inte feghet, dimbildning eller vänskaper kor-rumpera en analys som går rakt på kärnan.

Ahlmark har en fysisk inlevelse i offren för tortyr, massmord och över-grepp. Den förklarar hettan i hans hävdande av människans rätt till vär-dighet.”

HANS BERGSTRÖM I DAGENS NYHETER 22/3 2004

”Om det bara är jag och Herbert Tingsten och Eyvind Johnson som harställt upp för USA:s försvar av den svenska demokratin, så bevisar det inteatt Sverige är en bananrepublik, utan bara att jag kan räkna till tre. Det äraritmetiken, träskalle!”

UR ANKAN I EXPRESSEN (KULTURSIDAN) 21/3 2004

347

RÖSTER UR DEBATTEN

det är demokratin, dumbom_per ahlmark_2004

Documents