ORGAN FÖR GÖTEBORG CLASSIC JAZZ ÅRGÅNG 39 • NR 1 • 2018

BLADET

40-ÅRSFESTEXTRA, STORYVILLES STÄNGNING, DJANGONÄRBILDER, PEORIAHISTORIA, TUT-I-LUREN STOMPERS OCH MYCKET ANNAT

Så har då nådens år 2018 inletts. Denne redaktör presenterar härmed sitt tretton-de nummer av JazzBladet. Ni ska veta att det är väldigt kul att på detta vis kunna

kombinera mina yrkeskunskaper som re-klamsnubbe med mitt stora intresse för jazzens musik och historia. Trevlig läsning! Det våras för jazzen i Göteborg hojtade rubri-ken på en artikel i GPs kulturbilaga söndag 18 februari. Halva 1:asidan + två hela uppslag, det var nog åratal sedan ett tungt media in-tresserade sig så mycket för subkulturen jazz. Fantastiskt att läsa en brett upplagd artikel om Unity Jazz, Brötz, Bellevue Jazz och Nefertiti inklusive intressanta intervjuer med personerna bakom klubbarna. Grattis GP! Classic Jazz då? Jo, det står längst ner i en lista att S/S Marieholm har tradjazz nån gång i månaden och att Gentlemen & Gangsters spelar New Orleansjazz på 2Lång lite då och då. Inte mer. Men OK, vi är vana vid att viss jazz räknas som finkultur, annan inte.

Jag ger härmed GP tipset att i en kommande lika stor kuturartikel visa upp även ”vår” sida av jazzmyntet. Att alltfler unga professionella musiker söker kunskap och rötter hos New Orleansjazz, små- och storbandsswing och utvecklar stilarna. Att alltfler av våra band mönstrar både äldre och yngre musiker. Att en växande ungdomsrörelse inom vår sfär heter Lindy Hop med klubbar och festivaler över hela världen där det dansas jitterbug, helst till liveband. Att det också finns mängder av unga gitarrister som tagit avstamp i Django Rein-hardts stil och utvecklat den. Med mera! I GP-artikeln står det förresten att Nefer-titi är stans äldsta jazzklubb och fyller 40 i år. Får vi då ödmjukt påminna om att Gbg Clas-sic Jazz som bekant fyllde 40 redan förra året och med sina drygt 800 medlemmar troligen är betydligt större än Jazzföreningen Nefertiti.

Det är med sorg i hjärtat vi i föreningens styrelse tagit emot beskeden att Stena Line och Göteborgs Hamn inte vill ha jazz längre, se ordförandens spalt och sidan 10. Att så få av våra 800 medlemmar hittar till S/S Marie-holm känns också visset. Samtidigt var det med enorm glädje vi

kunde konstatera att Stockholm Swing All Stars fyllde Stenhammarsalen till bristning-gränsen 11 februari. Utsålt en månad i förväg faktiskt. Det tyder på att det finns en stor, dold publik för vår jazz som lever undercover här i Göteborgsområdet. Det pratar vi mycket om på styrelsemötena nu!

Vi hörs! Tom(pa) Hård af Segerstad Redacteur

PS De flesta bilderna i detta num-mer är tagna av undertecknad på jubileumsfesten på Radisson Blu Hotel och andra ställen.

• Omslaget pryds av Olof Skoog, den ena stjärnsolisten i Vintage Jazz Big Band - den andre är trumpetaren Klas Nilsson. • Överst här till vänster ser vi en av förening-ens initiativtagare, Lars Folkerman. Därunder trötte trombonisten Magnus Bylund och pigge barytonsaxofonisten Bert Slättung. • Baksidan pryds av bandets sångerska Caroli-ne Wennergren.• Bilderna på Peoria Jazzband sid 8-9kommer från Sture Svaréns arkiv. • Till näst sista sidan har jag snott en bild från nätet på Georgie Auld, Benny Goodman, Cootie Williams och Charlie Christian. Alltså frontfigurerna i Goodmans epokgörande sextett 1939-41. Därunder en underbar bild på Yasuhitho Mori signerad Lennart Wiman. Tack Lennart!

Stort tack också till Kim Altsund och Inge-mar Wågerman som återigen bidragit med kunniga och intressanta artiklar!

INSÄNDARSPALTMen oj, vad tyst det blev...

Inte ett enda mail ellergammaldags ångbrev.

Kära läsare, skriv gärna en rad och lufta edra åsikter!

jazzbladet@classjazz.se 3

40-årsfesten, en sådan underbar start på ett nytt jazzår i vår anrika förenings historia! Det är väldigt roligt att vara ordförande och dessutom få meddela sig i ett fullspäckat och välskrivet Jazzblad. Lyckan är fullkomlig! Årsmötet som inledde jubileumsfestlighe-terna var ovanligt välbesökt. Det mesta fick med beröm godkänt, ekonomiskötseln inte minst. Synpunkterna under mötet vittnar om ett starkt engagemang i vår verksamhet. 40-årskalaset, som följde direkt på års-mötet, blev verkligen lyckat med god mat och dryck och härlig stämning. Alla de 165 gästerna verkade gilla musiken och dansgolvet var fullt hela kvällen. Tacka för det, Vintage Jazz Big Band spelar som bekant en väldigt varierad och dansvänlig jazz! Efter att ha nosat på 400-strecket för ett par år sedan är vi nu uppe i över 800 medlemmar, och nya tillkommer i en jämn ström. Ryktet om gemenskap och trevnad på våra evenemang har gjort att fler blivit intresserade. Vi siktar nu in oss på att skapa fler spännan-de evenemang. Önskemål och förslag emotta-ges tacksamt! Säkert har du tankar om vad du själv skulle vilja uppleva i jazzens tecken. En liten titt på våra nuvarande aktiviteter: • Djangokvällarna på Brasseriet Långedrag sista onsdagen i månaden gör succé varje gång. En liten restaurang med god mat, bra musik samt förtätad och mysig stämning är uppenbarligen ett lyckat koncept. Fler och fler jammare vågar sig dit för att hoppa in och spela ett par låtar med husbandet.

• På S/S Marieholm har däremot publiken minskat trots bra band. Vi vet inte varför och är öppna för synpunkter från medlemmarna om hur vi kan göra kvällarna på Marieholm mer attraktiva. • Gbg Classic Jazz Festival är planerad till lördag 1 september men kräver kulturbidrag och sponsring för att kunna genomföras. Ansökningar är inlämnade och vi hoppas på positiva besked. • Tyvärr har både Stena och Göteborgs Hamn backat ur efter mångårigt samarbete.Så det blir inga fler jazzkryssar till Danmark och ingen mer livejazz för att välkomna kryss-ningsgäster till vår stad. Sparkampanjer eller andra orsaker? Vi vet inte men vi tar nya tag för att hitta nya friska vägar för vår jazz. Mina varmaste hälsningar till alla med-lemmar, hoppas jag träffar er ännu oftare ute i jazzvimlet detta år!

Bosse JohnsonOrdförande i föreningen Göteborg Classic Jazzjazzbosse@telia.com

BLI MEDLEM I GBG CLASSIC JAZZ!Svågerpolitisk intresseförening för publik och musiker

SÅHÄR GÖR DUGå in på www.classjazz.se och klicka på MEDLEMMAR/REGISTRERING. Fyll i formuläret där och SKICKA. Du kommer sedan få en faktura på medlemsavgiften, an-tingen per epost eller i brevlådan, med bankgiro och allt du behöver för betalningen. Vi använder Myclub, samma faktureringssystem vår moderförening Svensk Jazz.

REDAN MEDLEM Gå gärna in på www.classjazz.se, klicka på MEDLEM-MAR/UPPDATERING och kolla så vi har rätt kontakt-uppgifter. Vi får då och då returer på JazzBladet när medlemmar glömt meddela att de har ny adress. Notera att vi numera fakturerar avgiften via Myclub.

MEDLEMSAVGIFT PER ÅRSenior (singel) 300 kronorHushåll (par + ev barn) 400 kronor Junior (t o m 30 år) 100 kronor Orkesteravgift 500 kronor

STYRELSEBo Johnson ordförande. Johannes Aspman vice ordfö-rande. Sverker Olsson skattmästare. Maria Sjöstedt (ny) Susanna Németh. Erik Bengtsson. Per Ekander. Hans Andersson. Tom Hård af Segerstad.

SOM MEDLEM FÅR DU• Löpande information om jazzevenemang.• Subventionerade entréer med mera.• Tidningen Jazzbladet med 4 nr/år.• Otvungen kontakt med likasinnade!

JAZZBLADETOrgan för Gbg Classic Jazz. Utkommer med 4 nr/år. Redaktör och ansvarig utgivare: Tom Hård af Segerstad.

GBG CLASSIC JAZZ FESTIVALFestivalen arrangeras årligen av vår förening sedan 1984. Sommaren 2017 ägde den rum 26 augusti på Kronhuset, Café Kronhuset och musikergymnasiet Rytmus. Närmare detaljer om CJF 2018 kommer!

HEMSIDORGbg Classic Jazz Föreningens hemsida uppdateras regelbundet. classjazz.seGbg Classic Jazz Festival Hemsidan hottas upp när det närmar sig. jazzfest.seBerts Jazznytt Mycket informatiivt månatligt mail-utskick med outtröttlige Bert Slättung som redaktör: jazzbert@compaqnet.seJazz i Gbg Av jazzfölk för jazzfölk. Facebook-sida med aktuella jazzhändelser i stan.Svensk Jazz Samlar och stärker hela det svenska jazz-livet: svenskjazz.se.Gmlstn Jazz Årlig jazzfestival april/maj: gmlstnjazz.com

KLUBBARBellevue Jazz Mysig källarklubb i Gamlestan, sök på Facebook. Brötz Jazzklubb på Konstepidemin, sök på Facebook.Jazz i Billdal Aktiv förening med evenemang några gånger om året. jazzibilldal.seNefertiti Jazz Club Legendarisk, presentation överflödig. nefertiti.seKville Saluhall på Hisingen. Butiker, restauranger och jazz. Gå in på kvillesaluhall.se Le Pub Nytt vattenhål för klassisk jazz någon lördag i månaden på Nordhemsgatan: lepub.seUnity Jazz Intim klubb med bra kök mitt i stan. unityjazz.seWest Coast Jitterbugs Göteborgsversionen av den globala lindy hop-rörelsen. Måndagsdans på Forum, Dr Fries Torg och många andra aktiviteter. wcj.se2 Lång och Holy Moly Två fina hak på Andra Långga-tan. Sök på Facebook!Bon Bon Bar Clarion Post Hotel har ibland after work jazz på fredagar. bonbonbar.seCasino Cosmopol Packhusplatsen 7. Sir Bourbon spelar vissa onsdagar 14.30-16.30. Bord:. 020-219219Café Kronhuset West Jazz bjuder på after work jazz’n’quiz många fredagar.Radisson Blu Scandinavia Hotel Lunchkonsert med Peoria Jazzband 12:30-15 sista lördagen varje månad.

Blue Note Swing OctettDixieland RednecksEvergreen FiveFader Bergs New Orleans BandFoggy Bottom Classic Jazz B-dGBG Classic Jazz BandGBG Small ComboGothenburg City SixGothenburg Swing SocietyGothenburg United StompersHallelujazz

Instant SwingJazz PreachersMJQ - Morethan Jazz QuartetMystos Hot LipsPapa Piders JazzbandPeoria JazzbandRadio Nonetten R9Red Wing BandSeaside Jazz BandSir Bourbon Dixieland BandSôr Ossbonn`s

Soup TrioSvenska BioOrkesternSwing BrothersTant Bertas JasskapellThe Board BandThe Novelty BandTubasextettenVintage Jazz Big BandWestjazzÖckerö Big Band

Classic Jazz medlemsband just nu

Ordförande Bo har ordet

4 5

40 år är ingen ålder!Lördag 17 februari 2018 firade Göteborg Classic Jazz att föreningen fyllt 40 på Hotel Radisson Blu i hjärtat av Göteborg. Tillställ-ningen var utsåld sedan länge, och de 170 som varit ute i god tid och skaffat biljett fick vara med om en hejdundrande fest. Dagen inleddes med föreningens årsmöte på Terrassen redan klockan 15. Ordförande Bosse Johnson, mötesordförande Anders Hultman och sekreterare Hasse Andersson kunde där glädjas åt idel lovord från både medlemmarna och revisor Åkerskog. Klockan 17 dukades bubbelbord upp ut-anför festlokalen till jazzstandards levererade av Tre Rara - hotta gymnasister från Hvitfeld-ska. Återväxten är säkrad! Sedan öppnades Bankettsalen, där en trerätters festmåltid fick idel lovord av gästerna. Ordförande Bosse hyllade Lasse Folkerman med flera som startade föreningen för fyra de-cennier sedan, och partyglädjen stod högt i tak.

När Vintage Jazz Big Band drog igång fylldes dansgolvet på ett par sekunder och förblev så tills sista takten var spelad framåt midnatt. Glada festdeltagare dansade hemåt i januarinatten i lycklig förvissning om att en levande förening för levande musik hade visat sin livskraft. Tack allihop!

Glada 40-årsfirare: Anders Hultman, ”Papa” Pider Åvall, Bosse Johnson, Johannes Aspman, Erik Bengtsson, Susanna Németh samt Ann Sofi Johansson flankerad av Hans och Karin Westerström.

Johan Johansson, rörblåsare i Peoria Jazzband, med fru Ann Sofi. Chevalereske Flemming Sinclair uppvaktade årfyllande Birgit Gustafsson med rosor i litet fång. Ordförande Bosse uppvaktade avgående styrelseledamoten Barbro Mellgren med litografi av Anders Hultman.

Dina Grundberg, Johan Åkesson och Jakob Ulmestrand spelade till drinken. I det ena jammet framträdde Tomas och Leif Erlandsson (skymd), Margo Smulders, Daggen Söderberg, Per Ekander, Jan Börjesson. Nedan årsmötet med styrelsebordet närmast till vänster.

6 7

Dixieland Jazz Jubilee i Sacramento, CA, och French Quarter Festival i New Orleans. 2005 spelade vi i både Shanghai och Peking. – Vi har naturligtvis spelat i vår ”hemstad” Peoria i Illinois flera gånger. Redan i mitten av 1970-talet blev vi hedersmedborgare, och lagom till bandets 40-årsjubileum år 2000 blev vi åter inbjudna dit. Det blev rena triumftåget, för stadens borgmästare delade ut förtjänst-medaljer och diplom, och vi gjorde både radio- och TV-shower och bejublade konserter. Ett starkt minne är när vi deltog i Bix Beider-becke Memorial Jazz Festival i hans födel-sestad Davenport, Iowa. Bland annat gav vi en konsert i First Presbyterian Church med As-kersunds Tradjazzkör. Där hade Bix’ mamma, Agatha ”Aggie” Beiderbecke, varit kantor en gång i tiden. Vi var väldigt spända inför det framträdandet, men det blev braksuccé med stående ovationer i den knôkfulla kyrkan. Nackhåren reste sig! Festivaler utomlands är ofta något helt an-nat än här hemma. Under festivalen i Daven-port pågår även Bix 7 Road Race med bortåt 18 000 löpare som springer 7 miles, drygt 11 km. I New Orleans spelar man för tusentals människor, i tyska Dresden för tiotusentals. – Jag minns 1975, det var säkert 50 000 människor framför scenen. Och vi var hårdbe-vakade av politruker, stan låg ju i Östtyskland på den tiden. Hur får man möjlighet, tid och inte minst råd att spela så mycket - i Sverige och utomlands? – Vår mångårige klarinettist Leif Torné jobbade på Electrolux och fixade spelningar över hela världen. Jag hade eget arkitektkon-tor, flera andra var också egna företagare.

Även bandmedlemmar med ”vanlig” anställ-ning har haft förstående arbetsgivare. Festiva-len i Sacramento betalade resa, uppehälle och gage och ordnade till och med arbetstillstånd. Väldigt bra eftersom musikinstrument luktar illegalt arbete i tullarnas näsor. Men i de flesta fall har vi fått skjuta till ur egna kassor för att kunna finansiera resorna. Idag minskar möjlig-heterna till utlandsturnéer stadigt, arrangörerna har inte råd. Det märks här i Sverige också, vi får allt färre internationella jazzbesök. – Ibland blir vi kritiserade för att vi spelar allt från New Orleans/dixieland till swing, karibiskt och rentav någon bebopfras. Bliv vid eder jazzläst, anser en del. Jag kan bara svara att det är just bredden som gjort att vi kunnat hänga kvar så länge. Hänga kvar lär nog Sture Svarén själv göra länge, han ser ut som ett vandrande bevis på att 75 är det nya 50. Bandet firade sina första 50 år med en hejdundrande konsert 2010 på Dergårdsteatern i Lerum. Standing ovations från 400 fans i publiken. Om ett par år är det dags för 60-årsjubileum! Red

Ja, precis så hette en gammal slagdänga från det glada 20-talet av Broadway-mannen Billy Rose (månne närmar sig ett glatt 2020-tal, vem vet?). Låten var en av de första som Sture Svarén och hans kompisar spelade 1960, och därför fick deras band heta Peoria Jazzband.

Peoria är en stad i Illinois söder om Chicago och själva namnet en förkort-ning av den indianstam som bodde där innan ”the West was won” som det så

tjusigt heter. Rose gillade att driva med den lantliga staden dess dito dialekt och myntade versrader som ”That big hotel Waldorf Astoria gets all their porters from Peoria.” När Jazzbladet knackar på hos herrskapet Svarén i Lerum är den nyfallna snön runt huset helt upptrampad av tusentals rådjursklövar. – De sover här på nätterna, säger Sture och visar hur de knaprat på murgrönan. Sedan tar han fram bilder från bandets långa historia. – Bilden uppe till vänster är från ett av våra allra första rep på Torpskolan i Lerum 1960: Jim Lindqvist dr, Lars Eliasson cl, Ulf Sjölander co, jag själv banjo och Jan Norlander bas. Därunder syns Pekka Langer, okänd, Boyne Säterö tb, Ulf Sjölander, jag, Björn Roswald

dr, Lars Eliasson och Jan Norlander när vi tar emot 1:a pris i Västsvenska Orkestermästerska-pen i Gamlestadens Medborgarhus 1963. Bilden uppe till höger är från 1988: jag, Gunnar Dalblad dr, Gilbert Brodén bas, Magnus Bylund tb, Rosemarie Simonsen vo, Leif Torné cl och Rolf Sundby tp. Under den spelar vi på Stampen i Gamla Stan i Stockholm 11 december 1971: Leif Melldahl bas, Leif Torné, Gunnar Dalblad (skymd), jag, Ulf Sjölander och Boyne Säterö. Det framgår snabbt att denne redaktör besöker en kapellmästare med björnkoll på statistiken. Han har ställt fram elva pärmar späckade med memorabilia om Peoria Jazzband. Samt en låda med samtliga Jazzbladet sedan nr 1 för 39 år sedan. Han själv och Becke Hinnerson var under lång tid redaktörer. Sture visar också upp minutiös statistik över samtliga spelning-ar sedan 1960 med tid, plats och sättning. – 97 musiker har spelat med bandet genom åren varav ett 20-tal som fasta medlemmar. Vi har turnerat i 14 länder. Näst efter Sverige har Tyskland varit vår största marknad, sedan föl-jer Norge, USA och Danmark. Vi har varit i USA åtta gånger och bland annat framträtt på

I wish’t I was in Peoria

En klassisk Peoria-sättning radar upp sig och ler: Sture, Johan, Rosemarie, Martin, Magnus, Gunnar och Sven.

8 9

Peoria-minne nummer 1Martin Barkstedt, trumpet 1972-86 och 2008-17: – Bandets mångårige klarinettist, framlidne Leif Torné, var två meter lång och aldrig stressad. Han var också fenomenal på att missa tider och glömma pass. En gång på 1970-talet skulle vi med färjan Ystad-Polen och spela på en jazzfestival i Warszawa. På vägen upptäckte Leif att det var klippt igen, glömt passet! ”Ordnar sig” sa han glatt och försvann på en parkering. Konserten skulle börja klockan 19 kvällen därpå, så vi hade arrat om till två blås. Men vem dök upp en halvtimme innan om inte Leif Torné! Han hade fått lift med en långtradare hem till Alingsås, hämtat passet och sedan lyckats komma med ett flyg Land-vetter–Warszawa. Han packade nu upp luren med ett muntert ”Har ni varit oroliga, eller?”

Peoria-minne nummer 2Johan Johansson, klarinett/altsax sedan 2008: – Innan jag blev fast medlem i Peoria vickade jag många gånger med bandet. Bland annat under Göteborgs Jazzfestival i puben på stu-dentkåren någon gång på 90-talet. Blåset var den gången av Rolf Sundby, Niclas Rydh och mig själv. Alla var upprymda och spelsugna, som man ofta blir i samband med en festival. Men den här gången blev speciell. På något sätt steg stämningen till ett oförglömligt samspel mellan bandet och publiken. Alla spelade som i trans och blåsarduellerna avlöste varann. Det blev som en sorts teaterföreställ-ning. Det mesta har jag fått återberättat i efterhand, för av någon anledning minns jag inte så mycket. Men har ändå kvar känslan av den starka upplevelsen!

17 mars 2018 begås det jazzhistoria i hjärtat av Göteborg. Denna lördag 12.30-15 ger Peoria Jazzband sin 150:e eftermiddagskonsert på Radisson Blu Scandinavia Hotel. Att det dessutom pågått i 18 år är troligen svenskt jazzrekord i regelbundna spelningar på ett och samma ställe. Kanske någon kalen-derbitande läsare vet bättre? – Det är alltid fullsatt med över 200 per-soner, berättar kapellmästaren Sture Svarén. Eftersom de flesta är stamgäster förnyar vi ständigt repertoaren för att publiken ska slip-pa höra samma låtar alltför ofta. Vi har spelat minst 300 olika jazzlåtar genom åren där!

Ursprungsidén med samarbetet PJB/Radisson Blu var lite soft jazz för lördagsflanörer. Men det visade sig att publiken kom för att äta och lyssna, inte för att luncha till bakgrundsmusik. Medlemmar i Peoria Jazzband är sedan september 2017 som ovan: Sture Svarén banjo/gitarr, Rosemarie Simonsen vo, Johan Johansson cl/as/vo, Gunnar Dahlblad dr, Rickard Podgorski tp, Sven Flood b/tu samt Magnus Bylund tb/vo. Spelningar i vår: 17 mars, 21 april och 19 maj – alltid 12.30-15.00. Boka bord på 031-7585024. Fullbokat? Försök igen, återbud förekommer!

150:e giget på Radisson Blu!

1:a giget på Konserthuset!Stockholm Swing All Stars gjorde ett bejublat framträdande i Stenhammarsalen en söndag i februari. JazzBladet drar till med med ett laddat omdöme: Världsklass! Eller kan du som läser detta nämna något annat band i Sverige, Europa, Jorden, Universum som tolkar ordet swing så virtuost, fantasirikt, hårdsvängande och underhållande som de här begåvade och kunniga herrarna?

Konceptet In the spirit of Duke Ellington innebär kreativa arr på o- och kända låtar av maestron, till exempel en vild version av I’m beginning to see the light. Och hör och häp-na, konserten var utsåld månader i förväg, vilket visar att det finns en stor jazzpublik som lever undercover i Göteborg och dyker upp när det vankas godis. Härligt! Red

Vid årsskiftet upphörde två mångåriga uppdrag med anknytning till havet för Gbg Classic Jazz. Det började med att Stena Line meddelade att det inte blir fler jazzkryssningar. En flera de-cennier lång tradition av rungande, gungande jazzresor över Kattegatt och Bält till Fredriks-hamn och Kiel har därmed gått i kvav. Kort därpå meddelade Göteborgs Hamn att man inte längre önskar ta emot kryssnings-passagerare med live jazz på kajen. Det får bli högtalare med Spotify i fortsättningen. Band från Gbg Classic Jazz har stått på kajen många ljusa sommarmorgnar 07.00. Sista giget i Hamnen blev dock något helt annat: – Vi tillfrågades i höstas om vi kunde ta två sådana spelningar, berättar Eric Liftig i Soup Trio. Det visade sig att den ena var strax före

och den andra strax efter julafton. Visst, tänk-te vi och letade oss dit i midvintermörkret. – Vi stod inne i en liten transitbyggnad laddade med uppjazzade jullåtar. Det blev långa spelningar, för folk kom inte nedför landgången samtidigt, utan i små grupper lite då och då. Men ingen stannade och lyssnade, alla gick rakt igenom till väntande bussar. Det blev snabbt korsdrag med en isande kall vind. Vi frös, våra fingrar stelnade och vi förstod nu varför inget annat band anmält sig. – A really cool gig, det kan man lugnt säga! Men vi hade kul ändå och blev ett minne rikare på vad jazzmusiker kan få vara med om. Föreningen Göteborg Classic Jazz tackar både Stena Line och Göteborgs Hamn för alla år och allt kul vi haft tillsammans!

Sista coola giget i Hamnen

10 11

Hösten 2017 dök den franska långfilmen Django upp på bio. Den tilldrar sig i andra världskrigets Paris och belyser krocken mellan Django Reinhardts fria och sorglösa liv och musik och det strikt nazityska hos ockupationsmakten. Filmen kom till Sverige i novem-ber, fick blandad kritik och försvann tyvärr snabbt från repertoaren. Men för Jazzbladets medarbetare Kim Altsund var den mycket se- och hörvärd och inspirerade till följande artikel.

I juli 1931 spelade Django och brodern Joseph ”Nin-Nin” Reinhardt på ett kafé i franska Toulon. I ett rum ovanför bodde amatörmålaren och jazzdiggaren Emile

Savitry. Savitry trodde först att det var en skiva han hörde eftersom musiken var så bra. När han sedan hörde applåder insåg han att det var på riktigt och rusade ner till kaféet, men då hade musikanterna hunnit gå. Savitry frågade servitören om gitarristerna, men denne visste bara att de brukade komma och spela för lite småpengar då och då. – Säg till mej nästa gång de är här, blev Savitrys besked.

Django visar sin brännskadade vänsterhand med dess stela ring- och lillfingrar.

Snart var bröderna Reinhardt tillbaka och Savitry blev lika imponerad. Han bjöd upp Django och Nin-Nin till sitt rum för att låta dem höra hans senaste jazzskivor med Duke Ellington, Joe Venuti och Eddie Lang m fl.

Sedan satte Savitry på Indian Cradle Song med Louis Armstrong (tillsammans med Mills Blue Rhythm Band, insp 4 maj 1930). Denna slowfox brukade Armstrong spela till dans. Hans sång är rytmiskt fri över Bernard Ad-disons gitarr och trumpetsolot, spelat många gånger, är vackert och intrikat och i klass med mer kända Armstrong-solon från samma tid. Django blev alldeles överväldigad - Armstrongs musik gick direkt in i honom. Han hade förstås hört jazz tidigare men Armstrongs sång och trumpetspel hade dra-matiskt ändrat jazzen på kort tid. Först satt Django orörlig med intensiva ögon, armarna i kors som en präst i bön, men sedan tog han huvudet i händerna och grät ohämmat och hejdlöst!

Stephane Grappelly hade en bakgrund både som gatumusikant och från konservatorium. Han noterade många år senare att livet star-tade när han mötte Django 1934, och insåg att de tillsammans kunde åstadkomma något utöver det vanliga! Den berömda Franska Hotkvintetten (Quintette du Hot Club de France) bildades samma år men blev ingen omedelbar succé. För många även i Frankrike, var jazz fortfarande musik av främst amerika-ner på blåsinstrument och trummor. Efter många turer skulle gruppen spela in den 27 dec 1934 kl nio på förmiddagen - eftermiddagen var vikt för skivbolagets stjärnor. Man placerades i cirkel framför en mikrofon – 26 strängar med Grappelly violin, Django, Nin-Nin och Roger Chaput gitarrer samt Louis Vola kontrabas. Upplägg av resp låt bestämdes direkt före inspelning. Först ut var Dinah, tidigare hit för Armstrong, Ethel Waters och Bing Crosby. Django var van att överrösta bruset på kaféer och klubbar och spelade så starkt han kunde och vid skivans slut slog han gitarren i en stol (vilket hörs på skivan)! Teknikerna ville göra om inspelningen vil-ket lyckligtvis den närvarande jazzskribenten med mera Hugues Panassié förhindrade. På resterande tre låtar är Djangos gitarr svagare upptagen. Trots denna berömda första inspel-ning skulle det dröja till 1937 innan gruppen blev riktigt framgångsrik.

Några närbilder på Django

På klubben Swing Time i Paris brukade musi-ker samlas efter ordinarie gig och spela till gryningen. Saxofonisten Alix Combelle minns från våren 1937: – Detta var riktiga jam sessions, vi skapade verkligen någonting. Vi var inte ute för att bräcka varandra utan för att skapa bästa möjliga stämning. En natt var alldeles extra med flera amerikanska musiker. Alla var i toppform men Django var starkast. Efter en timme slutade jag spela för att bara lyssna. De började spela I Won´t Dance, som är svår med flera moduleringar. Man roade sig med att spela i alla möjliga tonarter för se hur man kunde klara detta. Den förste att ge upp var trumpetaren Bill Coleman. Sedan gav Cole-man Hawkins upp och då var det bara Benny Carter och Django kvar. Carter spelade lika säkert i nästan alla tonarter – men för Django var det aldrig några problem. Det märkliga med Django var att han kunde inte spela falskt eller fel på något sätt. Rätta toner och ackord bara kom naturligt från hans fingrar.

Sommaren 1944 invaderades Paris av amerikan-ska soldater, som hungrade efter vin, kvinnor och swing! För många, bland andra sergean-ten och gitarristen Charlie Byrd, betydde swing bara en sak – Django! När Byrd var 10 år hemma i Virginia hörde han en skiva av Django och blev såld. I Paris bestämde han sig för att söka upp Django och fann Nin-Nin på en krog. Nin-Nin berättade att Django spela-de någonstans på Rivieran. En besviken Byrd satte sig vid sitt bord då plötsligt Django kom in genom dörren med några kamrater, varav

en bar Djangos gitarr. Django började spela med Nin-Nins grupp och kvällen fick nytt liv. Django var på gott humör, skrev autografer och bjöd alla som spelade gitarr att medverka. Byrd fann sig således plötsligt spelande med en av dem som skapade jazz-gitarr - Byrd på sin glänsande D´Angelico, Django och Nin-Nin på sina slitna Selmers!

Den 8 april 1953 gjorde Django en session för Decca - det skulle bli hans sista. Gruppen, den modernaste någonsin med Django, bestod av Martial Solal piano, Sadi Lalle-mand vibra, Pierre Michelot bas och Pierre Lemarchand trummor. För Solal var det som en dröm att få spela med Django på sin första inspelning! Ingen repetition gjordes utan Django bara sa tonart och började spela. För honom gällde spontanitet och stundens ingivelse. Fyra nummer gjordes: Le Soir, Chez Moi, I Cover the Waterfront och bluesen Deccap-honie. På denna sista inspelning var Django fortfarande en sökare efter sin resa från mu-sette, Armstrong, swing, Bach, Debussy och Ravel. Han lyssnade på den nyaste bopen som Gigi Gryce, Miles, Gil Evans, Lee Konitz, John Lewis. Han rev inte av samma mängd av toner som förr utan spelade skimrande fraser, övertygande och säker på varje ton. Inspel-ningen blev ett storartat testamente.

Kim Altsund

Artikeln är redigerade utdrag från: DJANGO The Life and Music of a Gypsy Legend /Michael Dregni – Oxford University Press, 2004.

Sina sista år bodde Django i Samois sur Seine. 15 maj 1953 fiskade han som vanligt ett par timmar i floden och stannade därefter till på det lokala kaféet. Där fick han plötsligt en stroke och avled dagen därpå i sitt hem, endast 43 år gammal.

12 13

23 400 ”jitterbugs, ’gators and cats” deltog i en rekordlång swing session, när tjugofem swing-band ”took to the groove” i nästan sex timmar på Randall’s Island Stadium i söndags. Det hade tidigare annonserats att jitter-buggarna skulle hållas borta från innerplanen för att inte förstöra underlaget inför nästa dags friidrottstävlingar. Polis och parkvakter bildade därför kedja. Men förgäves, för när Slim & Slam (Gaillard och Stewart) drog igång med Flat Feet Floogie och Boogie Woo-gie steg alligatorernas blodtryck. De stormade över löparbanan och in på mittfältet och dansade lindy hop.

På läktarna snackades det swing-slang och ropen skallade: ”Floy-floy! Jive it, cats! Get in the groove!” När Duke Ellington sedan började spela Diminuendo and Crescendo in Blue rusade ett par skrikande gymnasietjejer med sina beer jackets (dåtida modeplagg) nerklottrade med swingfraser ut på kolstybben för att jitterbug-ga. Bastanta cops lyckades dock mota tillbaka dem upp på läktarna igen. Sedan rev Ellington av en tio minuters ver-sion av St Louis Blues och extasen var total: ”The bull-fiddler (basisten Billy Taylor) smacked his doghouse (kontrabasen) till it groaned, the boys were all jiving and the crowd was like jelly”. Ivie Anderson dunkade Duke i ryggen medan hon sjöng. Inte blev det lugnare när självaste kompositören W C Handy kom fram och ropade i miken: – Hoppas ni gillade detta hälften så myck-et som jag gjorde! Sedan böljade swingvågorna fram och tillbaka. Där var violinisten Stuff Smith och hans killar från Onyx Club på 52a gatan, Count Basie, Chick Webb med Ella Fitzgerald och inte minst Artie Shaws orkester med Billie Ho-liday. De hade flugit in från ett gig i Boston och skulle flyga direkt tillbaka igen.

The Carnival of Swing arrangerades av radio-kanalen WNEW med disc jockeyn Martin Block i spetsen som ville skapa en oöverträf-fad jam session. Överskottet av intäkterna gick bland annat till det amerikanska musi-kerförbundets sjukförsäkringsfond.

Sedd ur två kameravinklar tar Lester Young solo med Count Basie på Carnival of Swing.

Konserten startade 11 på söndagsförmiddagen, men köerna ut till ön var långa redan före 8. Unga och gamla, fattiga och rika, svarta och vita, tjejer i sharpies (platåskor?) och röda overaller samt en hel del silverrävar (äldre medborgare). Många hade en bild på Charlie McCarthy, den frispråkige och omåttligt populäre buktalaren Edgar Bergens berömda docka, på jackan.

Trogna läsare kanske minns att Jazzbladet nummer 1/2016 innehöll en artikel om Carnival of Swing, alla arenakonserters moder som ägde rum i New York 29 maj 1938. Loren Schoenberg på National Jazz Museum in Harlem mailade nyligen ett intressant klipp från tidningen Bal-timore Afro-American 4 juni 1938. På den tiden kallades swingfantaster för ”alligators” eller kort och gott ”gators”. Här följer en improviserad översättning.

The ’gators tore it down!

En del hade med sig kuddar till de hårda sätena. Andra bar korgar, bruna påsar eller skokartonger med lunchmat. En härdad själ sågs kånkande på två flak öl medan en med-elålders man bar boken ”Introduction to the Philosophy of Science” under armen. Plötsligt gick ett rykte på läktarna att Ben-ny Goodman och hans klarinett setts bakom scenen, och nytt tumult uppstod. Ungdomar-na uppifrån 50-centsbänkarna vällde ner över publiken som betalat $1.50 för bekvämare platser och ut på banan för att välkomna klarinettkungen. Men ryktet var falskt, Benny hade en spelning i

Atlantic City och kunde inte ställa upp. Martin Block fick avbryta swingfesten en stund medan sextio poliser och 140 parkvakter baxade upp de jitterbuggande fansen på läktarna igen. En del band spelade sweet, andra hot, men ingen begick den oförlåtliga synden att spela corny. Publiken blev vild när en tjej kastade sin röda basker i skyn och skrek ”Who stole the jam?” (en just då aktuell filmlåt med Alice Faye). Jazzfesten slutade exakt 16.45, och alliga-torerna lämnade stadion nynnande Don’t be that way. Och tro det eller ej, de jitterbuggade hela vägen till tunnelbanan!

Hela Carnival of Swing direktsändes i radio på stationen WNEW den där majdagen 1938, men inget spelades in. Trodde man - ända tills den excentriske ljudteknikern Bill Savorys kvarlåtenskap hittades i ett garage för tio år se-dan: Privatinspelad jazz från 1939/40-talen på ett tusental skivor i vattenskadade kartonger! Det var Loren Schoenberg vid National Jazz Museum in Harlem som hört talas om samlingen och lyckades få Bill Savorys son att sälja det till museet 2010. Ljudteknikern Doug Pomeroy anlitades för att försöka rädda och digitalisera så mycket som möjligt. Tyvärr var väldigt mycket ospelbart på grund av kor-rosion, men en hel del kunde bevaras. Under tiden arbetade Schoenberg hårt med söka upp och förhandla med dagens ägare av upphovsrätterna till musikskatterna. Det har löst sig i de flesta fall med undantag av några inspelningar som Ellingtons och Goodmans sterbhus inte vill släppa. Tidigare har Savory-samlingen endast kun-nat avlyssnas på museet, men sedan ett drygt år har Schoenberg kunnat ge ut fyra samlingar med unik jazz på iTunes, där man kan ladda ned dem till sin dator: Vol 1 Coleman Hawkins, Ella Fitzgerald, Fats Waller, Lionel Hampton m fl. Vol 2 Count Basie & Lester Young. Vol 3 Fats Waller, Albert Ammons, Chick Webb, Benny Carter m fl. Vol 4 Bobby Hackett, Teddy Wilson, Jack Teagarden, Glenn Miller.

I Basie-samlingen finns en hårdsvängande One O’Clock Jump som Bill Savory spelade in hemma vid sin radio under direktsänd-ningen från Carnival of Swing! Fina solon av Herschel Evans, Harry Edison, Buck Clayton, Lester Young och Basie själv kan där avnjutas. Denne redaktör rekommenderar också in-spelningarna med kornettisten Bobby Hackett i klarinettisten Joe Marsalas band 1938. Bob-by var då 23 år och spelar helt underbart. Här nedan syns Marsala vid ett senare tillfälle. Men vem är gitarristen med fluga, mockaskor och yvig kalufs? Jo, allas vår Toots Thielemans!

PS Allt detta och lite till har det oerhöert ambitiösa skivbolaget Mosaic nu givit ut i en fullmatad CD-box med informativ booklet. Se själv på: www.mosaicrecords.com

The Bill Savory Collection

14 15

Jazzbladets julnummer 2017 innehöll en bild från Kamerareportage med titeln ”Tidstypisk Ungdomsorkester 1956”. Sonny Larsson har berättat att det är

en tidig upplaga av Tut-i-Luren Stompers. Kapellmästaren Lasse Bjurquist har lämnat följande beskrivning av bilden och bandet:

”Året var ungefär 1955 och bilden togs i vår replokal på Högsbotorps ungdomsgård. Den var införd i GP med bildtexten: Nu på fredag går startskottet för GP:s Jazz-kavalkad på Kungsgillet och redan första kvällen presenterar vi två orkestrar. Det blir Tut-i-Luren Stompers som får inleda . . .” Vi ser från vänster trummisen Sven-Olof Kedbäck, för kvällen ersättare för ordinarie Pieter Hübinette, Willy Falkenström trumpet, Jonny Johansson trombone, Lasse Bjurquist piano och Rolf Eng bas. Den här tränings-kvällen var inte klarinettisten Torsten Rosell och andretrumpetaren Alf Treutiger med. Från början var vi ett skolband, och alla gick på Majornas läroverk. Willy och Jonny kom från Lisebergspojkarna och pianisten från Göteborgs Gosskör - vilka förutsättning-ar för ett Dixielandband ! Artikeln var införd i GP därför att det var dags för JAZZTÄVLAN på Burgårdens sam-realskola. Det gick rätt bra för oss, plötsligt

började spelningarna ramla in! 1958 vann vi en semifinal i TV-Jazzen på Göteborgs kon-serthus, final i direktsändning från Cirkus i Stockholm. Betydligt mer rutinerade Jumping Jacks från Huvudstaden vann dixieklassen och vi kom tvåa med vårt bidrag Thats a plenty. Kamerateamets ledare Bosse Larsson, sedermera icke helt okänd allsångsledare på Skansen, gav oss kopia på alla fyra dixielåtar-na. Tillsammans med Sten-Åke Cederhök fick Tut-i-Luren sedan jobb i Topparna, en ung-domsrevy i Göteborgstidningen Aftonpostens regi. Folkparksjobben öste in, och det roliga var att Basin Street Blues funkade rätt bra även i Ellös Folkets Park en lördagkväll. Tro det eller ej!” //Lasse Bjurquist, Kapellmästare (tror jag att jag kallades för på den tiden).”

Åter till Ingemar Wågerman: I tidiga upp-sättningar av Tut-i-Luren spelade förutom de nämnda även Lars-Gunnar Pettersson klarinett. Den i dansorkestersammanhang mer kände Owe Frisk spelade bas under en period och den sedermera modernistiske Conny Sjökvist gjorde ett kort inhopp bak-om trummorna. Den legendariske pianisten ”Boogie-Bengt” Dahllöf började sin karriär som barytonsaxofonist i bandet! Alf Treutiger, också med från början, berättar:

Mer om Tut-i-Luren Stompers

– Jag gick i h.a.l. i Majorna på den tiden och en av klasskamraterna var Willy Falkenström. Han spelade redan då i Lisebergsorkestern. Villy och jag övade en hel del och han skrev många stämmor för mig. Tut i Luren Stom-pers bildades och jag ”körde andrasnork”. Det blev en hel del spelningar på skoldanser och från lastbilsflak vid examensdags. I Göteborgs-Tidningen 25 november 1955 finns en annan bild på Tut-i-Luren Stompers, som skulle delta i tävlingen ”Västsveriges åtta bästa amatörartister”. Det var en synnerligen blan-dad samling deltagare, varav ”Tutarna” var det enda jazzbandet. Medelåldern i bandet var 15 år och man hade spelat tillsammans i ett år. ”Givetvis skall det vara moderna rytmer” skrev journalisten, men det var dixie som gäll-de. I artikeln berättas att bandet hade deltagit i Ernies Club på Konserthuset ”där de rev ner mer applåder än Eichlers 13-mannaorkester”. Något tidigare, 13 september, arrangerade Jazzklubben Wood House en ”Jazz Battle” på Burgårdens samrealskola, Tut-i-Luren Stom-pers ersatte Syncopation Jazz Band som läm-nat återbud. Solistpriset gick till Willy Falken-ström. I GP 15 september skriver en anonym recensent: ”Roligast var de verkliga juniorerna Tut-i-Luren Stompers. De var inte särskilt till åren komna, men blåste oförskräckt och härligt bland annat Kungl. Södermanlands Regementes Paradmarsch.”

Efter TV-jazzen 1958 hade Orkesterjournalen en notis: ”Skojiga Tut-i-Luren Stompers vann rättvist den för övrigt usla dixieklassen...” En bild från TV-sändningen från Konserthuset användes 1960 i en katalog över band som var medlemmar i Musikerförbundets Avd. 2 i Gö-teborg. Dixie Six och Tut-i-Luren var de enda tradbanden. Tut-i-Luren annonserades som ”Det populära ungdomsbandet. Välkända från TV och Folkparkerna. All slags dansmu-sik. Enhetlig klädsel. Bil.” Många reagerade på att bandet inte var ett ”riktigt” dixieband – man hade ju inte banjo i kompet. Det var ett medvetet val. Man satsade mer på en bredare repertoar och mer på folkparksspelningar än skoldanser. Tut-i-Luren spelade flitigt i folkparkerna i västra och södra Sverige 1955-62. Därefter upplöstes bandet men återuppstod 1983 med samma medlemmar som i 1960 års version, så när som på trumpetaren Willy Falkenström som ersattes av Ralph Pettersson kornett. Det kan väl också nämnas att man valde namnet för att det skulle väcka intresse hos publiken. Ett refuserat namnförslag var Gas-i-Botten Crawlers.… Ingemar Wågerman

1957–58 års upplaga av Tut-i-Luren Stompers. Från vänster Stig Erixon trombon, Lars-Gunnar Pettersson rörblås, Sune Andersson bas, Lasse Bjurquist piano, Sonny Larsson trummor och Willy Falkenström trumpet. Ur Stig Erixons samling.

16 17

Professor Linde did it again! Ena kultur-gärningen efter den andra… 2017 kom tre nya spännande utgåvor på bolaget med det dubbeltydiga namnet Notochord (egentligen en embryologisk term!). Två av dessa heter:

Irakli et son Orchestre: Chez les Göteborgeois (NOTCD 206 A-D) Steppin’ on the Blues: Traditionell Jazz i Göteborg 1957–65 (NOTCD 207).

Men den tredje är kanske den his-toriskt mest intressanta! Den är inspelad 16 september 1962 på Hie Gou Judo Club på Kronhusgatan

27i Göteborg med Peter Walmsley sång och slide guitar, Tomas Ekström kontrabas och Hans Åsberg trummor. Plattan heter: Peter Walmsley: Back Water Blues (NOTCD 205) Wrong doin’ woman. You gotta get yourself a good woman. I’m cryin’ over you. Back water blues. Mean black snake. Just a feeling. Bundle up and go. 99 years. My first plea.

Det är dubbelt anmärkningsvärt att det gjordes en bluesinspelning i Göteborg redan 1962, därtill med blandad besättning, sannolikt den första i sitt slag i Sverige. Det har inte gått att få fram mer information om denne kanadensiske bluessångare och gitarrist, som jag hade tillfälle att höra då han var pausmusiker på Kåken på Kronhusgatan ett par lördagar 1962. De nio låtarna spelades in i våningen ovan-för Kåken, där judoklubben Hie Gou höll till. En av klubbens medlemmar var Charles Moberg, som var föreståndare på Kåken. Han spelade dessutom med Carnegie Riverboat Hot Six liksom Tomas, Hans Åsberg och kornettisten Anders Linde. De gjorde inspel-ningen på en Tandbergbandspelare och nu har Anders digitaliserat den.

I Göteborg fanns det 1962 knappast något allmänt intresse för eller kunskap om Chicago-blues, Deltablues eller annan folklig blues. Olle Helanders programserie “I jazzens kvarter” sän-des först 1964, och det dröjde ett par år innan den här musikformen blev etablerad. Ett av de

första bluesbanden i Göteborg var Gin House Group som bildades 1967 med Bernt Anders-son hammondorgel o sång, Bengan Blomgren gitarr, Kjell Jansson elbas och Bo Rahmberg (senare Gunnar Petersson) trummor. I Göteborg finns idag många bluesmusiker av hög kvalitet. Genren är fristående från den traditionella jazzen, även om det bland annat vid Alingsåsfestivalen förekommer bluesband. Att jazzmusiker i den traditionella skolan spe-lar med bluesmusiker och vice versa torde vara sällsynt. ”Det är ju inte jazz” invänder kanske någon, men det finns många gemensamma drag och rötterna är samma. Bluestolvor före-kommer i de flesta jazzstilar. Ken Colyer och Chris Barber samarbetade med bluesmusiker. Själv har jag haft det stora nöjet att vid ett tillfälle vikariera i munspelaren Sture Elldins band, men ett sådant gränsöverskridande hör till ovanligheterna. Däremot fanns det tidigt tätare band mellan blues och modernare jazz.

Bernt Andersson berättar: ”Vi hängde också redan då en hel del nere på Jazz Artdur på Lilla Klädpressaregatan i Östra Nordstan och Gunnar Lindgren bjöd in oss till flera bluesjam under 68/69, vid några tillfällen med Peps Persson som gäst. Vi spelade också på konserter arrangerade av Föreningen Jazz i Göteborg på bland annat Stenhammarsalen och på utomhusscenen vid Näckrosdammen.” Något direkt utbyte mellan klassisk jazzpublik och bluespublik finns tyvärr inte heller, men det finns en gemensam nämnare: Göteborgs Bluesförening ordnar regelbundet välbesökta spelningar och bluesjam på S/S Marieholm. Bluesen i Göteborg borde verkli-gen också vara värd en dokumentation! Ingemar Wågerman

PS För mer info om CD-skivorna ovan, kon-takta Anders Linde på: info@notochord.se

Historiskt från AB Notochord!Ej blott vår kära förening jubilerade förra

året. Säkert uppmärksammade många äldre jazzdiggare även ett annat celebert jubileum nådens år 2017.

I slutet av 1800-talet blomstrade bordell-branschen i New Orleans, omsatte många hundra miljoner dollar och sysselsatte 2000 prostituerade. När feministiska Social Purity Movement till slut krävde ändring blev korrupta råd dyra. Rörelserna ägdes nämligen ofta av politiker och fastigheterna av katolska kyrkan. Rådman Sidney Story i stadsfullmäktige fick då snilleblixten att skapa ett red-light district efter modell från glädjekvarteren i Amsterdam och andra hamnstäder. Resten är jazzhistoria kan man lugnt säga. Distriktet kallades Storyville efter sin upp-hovsman och efterfrågan på musikunderhåll-ning exploderade. Fattiga ungdomar som av försynen begåvats med musiköra missade inte chansen att här skaffa sig levebröd. En av dem var den virtuose pianisten Ferdinand Joseph La Menthe. Han var kreol - av både europeisk och afrikansk härkomst. Han tog sig artistnamnet Morton, men även förnamnet försvann eftersom han allmänt kallades Jelly Roll – Rulltårtan. Bakgrunden lämnas därhän… Mahogany Hall på 235 Basin Street var det pam-pigaste etablissemanget i Storyville. Ägarinnan Lulu White ville ha stans bästa pianist i baren, Jelly Roll förstås. Han kom att bli så tongivande för en viss ny musikstil att han på sitt visitkort oblygt lät trycka: Originator of jazz and stomps.

Lulu White var en effektiv affärskvinna som på sin meritlista hade bland annat småstölder, illegal spritförsäljning, våldsamt uppträdande och mordförsök. Omåttligt lyxiga Mahoganny Hall erbjöd ”fem större salonger varav en med speglar (!) samt femton sovrum med badrum”. Personalen var ett 40-tal ”octoroons”, flickor som påstods vara 7/8 vita och 1/8 svarta.

Lulu White drog in miljoner på sina verksamheter. 1906 nosade hennes affärsnäsa upp en ny business: film. Så hon tog sin privata järnvägs-vagn, kopplade den till Los Angeles-tåget och drog till Hollywood. Där grundade hon ett filmbolag och återvände hem för att frigöra kapital för investeringen. Hemma väntade dock så många plikter att hon sände sin ”fancy man” George Killshaw till Hollywood med motsvarande fyra miljo-ner dollar kontant i en väska till filmprojektet. Killshaw såg dock sin chans till ett nytt liv i sunny California och försvann. Easy come, easy go fick Lulu White tänka, för hon vägra-de anlita polis för att efterlysa snubben. Efter tjugo stökiga år lät myndigheterna stänga Storyville för gott år 1917. Epoken har dock romantiserats så till den milda grad att många filmer genom åren behandlat ämnet – som Pretty Baby av Louis Malle 1978. Jazznostal-giker i Stockholm firar Storyvilles stängning varje år sedan 1950. Lulu White då, jo hon fortsatte som bordellmorsa på annat håll fram till sin död 1931. Eller ännu längre, någon påstår sig ha sett henne så sent som i början på 1940-talet…

100 år sen Storyville stängdes

I en reklamen för Maho-ganny Hall visade Lulu White gärna upp sig med hjälp av en bild på en av flickorna i personalen - enligt uppgift den här till vänster. I ett polisregister tving-ades Lulu White dock visa sitt rätta ansikte...

18 19

Svenska BioOrkestern debuterarFör ett antal år sedan startade trummisen Bosse Johnson ett eget band med det till synes oförargliga namnet Doc Johnson’s Dixie Machine. Hade han för säkerhets skull googlat namnet först, hade han dock upptäckt att det inte var så oförargligt. Det är nämligen en nätbutik för sexleksaker. – Därför beslöt vi att byta namn till Svens-ka BioOrkestern. Vi spelar mycket åt Svenska Bio, det anrika familjeföretaget som bevarar gamla och bygger nya biografer över hela

landet, säger Bosse. Det är idag Sveriges näst största biografkedja med även ett par biogra-fer i Danmark och en i Finland. Bandet mönstrar idag Anna Hamnebo bas, Hampus Andersson p och Pider Åvall tb. Samt Johannes Aspman tp, Tompa Hård cl/as och Bosse Johnson dr – de tre senare även styrelseledamöter i Gbg Classic Jazz. Torsdag 8 mars spelar Svenska BioOrkes-tern på s/s Marieholm.

TITTIS JAZZPICKNICK MED MODEVISNING FREDAG 16/3

17.30 Jag bjuder på vin 18.00 Visning av vår- och sommarkläder. 19.00 Jazzbandet STREAMSTERS spelar! Jammare välkomna!

Ta med picnickorg med mat, dryck & servis. Butiken är öppen hela kvällen för dig som vill se, prova och rentav handla kläder. Ingen avgift, men ta gärna med pengar till kvällens lotteri, behållningen går till bandet. Jazzigt välkommen! önskar Titti och Seniorshop, 0704-783090.

Plats som vanligt: FLOTTANS MÄN

Örlogsvägen 6, bredvid Kapellet, Nya Varvet, Göteborg.

Tant Bertas Jasskapell, s/s Marieholm

Torsdag 1 februari var det dags för en göte-bossk jassklassiker på jassbåten Marieholm. Jasskapellet flåsar nämligen Peoria och Papa Pider’s i nackarna som stans äldsta. Bandet bildades höstterminen 1962 som filosofiska fakulteternas studentorkester Tongångarna, bytte så småningom namn till Hornbockarne och slutligen till Tant Bertas Jasskapell 1968. Kapellet är till 5/9 identiskt med Vintage JBB och spelar en brokig blandning av jazz, calypso och en och annan kuplett.

Redaktör’n fastnade särskilt för Mean to Me, Falling in love with love samt Någonting att äta, någonting att dricka av svensk/österrika-ren Karl Wehle (1901-33). Denne blev alltså blott 32 år men hann bli lanserad som ”Eu-ropas bäste jazzpianist” av Ernst Rolf. Tack för en svängig och skön vinterkväll på älven, Bert(a) and the boys!

Soup Kvartett, Bon Bon Bar, Post Hotel

After work jazz fredag 23/2: JB slår sig ned på en lång röd skinnsoffa som meanderslingrar sig genom den lyxiga lokalen. Nästan tomt i baren, men kraftigt sorl från den fullbesatta restaurangen längre bort. In kommer Eric Liftig, Martin Freidliz, Adam Lindblom och Fredrik Hamrå och öppnar med en snabb

Lady be good. När Eric ton för ton citerar Lesters odödliga solo från 1936 lösgör sig ett ungt par ur mörkret och dansar avancerad foxtrot. De och musikerna blir till en enhet som lyfter varann. Svänger enormt! I’ll see you in my dreams, The way you look tonight – sedan meddelar ett sms att middan är serverad om en kvart, så JB hinner inte höra Cheek to cheek. JB-läsare, missa inte Soups nästa gig!

20 21

Louis i graven, leve Fridéns?Det är tunnsått med hak för klassisk jazz även i Stockholm city. Efter 20 år har restaurang Louis i Söderhallarna nu slagit igen. – Hyran höjdes, går inte att överleva och den nya hyresvärden tar ingen hänsyn, säger ägaren Hossein Hamzadi, kallad Hasse. Sista giget var som en begravning, alla grät och var ledsna. Kanske finns ett ljus i tunneln. Fridéns Krog på Styrmansgatan 52 på Östermalm har presenterat live jazz måndagar under februari. Då är förorter och kranskommuner mer pålitliga. I Vällingby, Haninge, Spånga, Vallentuna, Farsta, Lidingö, Nynäshamn, Norrtälje, Sollentuna, Tyresö etc frodas aktiva arrangörer av jazzevenemang.

S/S MARIEHOLMDEN FLYTANDE MUSIKRESTAURANGEN

BAKOM GÖTEBORGSOPERAN

Boka bord, häng i baren, dansa eller lyssna. Ofta jamsession i pausen. Lotteri på biljetten:

Lunch för två och jazzskivor i pris. Entré 150 kr (medlem 100). Öppnar 18, musik 19-22. Boka bord på 031-105965.

bohusline@telia.com. 8/3 Svenska BioOrkestern. 5/4 Jazz Preachers. 19/4 Foggy Bottom Classic Jazz Band. 17/5 Peoria Jazzband. 31/5 Papa Piders Jazzband

Sir Bourbon Dixieland BandSir Bourbon Dixieland Band (en gång i tiden förortsbandet Suburban), visade i januari på S/S Marieholm att man fortsätter att spela stabil och bra dixie. Dan Warvne, som i höstas efterträdde Rickard Podgorski bakom trumpeten, har nu vuxit in i rollen!

Django med jamSuccén med soft gitarr/bas-jazz à la Django Reinhardt på mysiga kvarterskrogen Brasse-riet Långedrag fortsätter. Onsdag 28 februari var det Martin Olsson, Viktor Lundin och Hampus Andersson som först gav en timmes konsert och sedan deltog i jammet. Tompa Hård tenorsax, Ingemar Andreasson klarinett, Thomas Ernby gitarr, Daggen banjo, Bert Slättung sång, Jacob Norin dragspel och en

DJANGO SUR LA BRASSERIEHotta musikkvällar med god mat & dryck.

Först konsert i Django Reinhardts franska anda,sedan jamsession med gäster.

Alltid onsdagar: 28 mars, 25 april, 30 maj

GÖTEBORG CLASSIC

CLUB

Långedragsvägen 164. Spårvagn 11, hpl Hinsholmen.Boka bord på 031-69 41 69 • www.brasserietlangedrag.se

22