Len

a F

ur

be

rgv

är

Lde

ns

bä

sta

te

ck

na

re

av

hä

stse

rie

r

nummer

S e r i e f r ä m j a n d e t S t i d S k r i f t o m t e c k n a d e S e r i e r191

nu

mm

er

191

nummer 191Sedan Starten 19682012 nummer 2

ur detta nummer

Lena Furberg – kvinnan med kärlek till allt hon görLena Furberg har arbetat som serietecknare sedan 15 års ålder och har skapat några av Sveriges mest lästa och älskade serier.

Frank miLLer i bLåsväderEn gång hyllad som nyskapande, Frank Miller får nu kritik för propagandaserien »Holy Terror«.

tintinmåLets oöverskådLiga konsekvenser Albumet »Tintin i Kongo« åtalas i hemlandet Belgien och vår skribent drar paralleller till nedlå-tande, stereotyp behandling av kvinnor i serier.

serieåret 2011 – trender och tendenserVi summerar året som gick: trender, nya förlag med mera, samt redovisar den kompletta listan över alla serieböcker som gavs ut.

seriens doLda taLanger– ljud och rörelse i teckande serierTecknade serier, en uttrycksform i avsaknad av ljud och rörelser, kan ändå förmedla dessa sinnes intryck. Hur går det till när streck på papper får läsaren att förnimma saker som inte finns?

Prissverige 139 kronornorge 139 kroner danmark 139 kronerFinland 15.95 euro

isbn 978-91-86667-10-8

biLdsektion

Lena Furberg

6671087891869

ISBN 978-91-86667-10-8

4

I N N E H Å L L I B I L D & B U B B L A N U M M E R 1 9 1

8 Redaktionen läserVi har bett medlemmarna i redaktionen redogöra för vad de har på nattduksbordet just nu.

10 Aktuellt: Serieåret 2011 – trender och tendenserVi summerar året som gick: trender, nya förlag med mera, samt redovisar den kompletta listan över alla serieböcker som gavs ut.

15 Aktuellt: Seriebokutgivningen under 2011Här presenteras listan över utgivna serieböcker i Sverige under 2011.

18 Aktuellt: La vie n’est pas pour les amateursUtställningen »Livet är inget för amatörer« har påbörjat sin rundvandring – i Frankrike.

24 Aktuellt: Frank Miller i blåsväderEn gång hyllad som nyskapande, på senare år kritiserad för kontroversiella serier och uttalanden. Frank Miller får nu kritik för propagandaserien »Holy Terror«.

26 Aktuellt: Frank Miller & den stora konspirationenMattias Elftorp hör till de kritiska röster som höjts mot Frank Millers senaste verk, »Holy Terror«.

28 Debatt: Tintinmålets oöverskådliga konsekvenser Albumet »Tintin i Kongo« åtalas i hemlandet Belgien och vår skribent drar paralleller till nedlåtande, stereotyp be­handling av kvinnor i serier.

30 Tecknarglamour – kaos, kladd, ordning & original hos Daniel NovakovicDaniel Novakovic rör sig till synes friktionsfritt mellan att domptera dansgolvet, skapa gigantisk offentlig konst och teckna små, söta serieböcker.

34 Serie: Daniel Novakovic Daniel Novakovic arbetar med en fri stil och fri layout i sina serier. Här får vi exempel från boken »Jag tror jag är kär«.

38 Golgata på Gotland – intervju med Magnus EngströmMagnus Engström, som nyligen utkom med boken »Luft­spår«, porträtteras i en intervju av Stockholms stadsbib­lioteks egen Patrik Schylström. Här publiceras även en ori­ginalserie för Bild & Bubbla av Magnus Engström.

46 Seriekrönika: Angoulême 2012En originalserie för Bild & Bubbla av Bo Ashi.

52 Lena Furberg – kvinnan med kärlek till allt hon görLena Furberg har arbetat som serietecknare sedan 15 års ålder. Efter mer än tre decennier är det på tiden att Seriesverige lär känna en av sina största tecknare!

63 Bildbilaga: Lena FurbergVi har bett hästseriernas okrönta drottning leta i sina arkiv och dela med sig av opublicerade mästerverk.

88 Seriens dolda talangerTecknade serier saknar ljud och rörelser, men kan ändå förmedla dessa sinnesintryck. Hur går det till när streck på papper får läsaren att förnimma saker som inte finns?

96 Seriekrönika: En serieuppväxtSerieskaparen Maria Wigelius berättar i serieform om vad Lena Furberg betytt för henne.

102Recension: Full sysselsättningPontus Lundkvist har skapat propaganda med stundvis lätta satiriska drag för den redan övertygade.

104Recension: Rocky 21Rocky strör i volym 21 sina guldkorn av kverulans och kom­mentarer.

106Recension: The Walking Dead 1–2Den postapokalyptiska serien »The Walking Dead« har ta­git världen med storm.

108Recension: Mats KampMats Jonsson har skapat en självbiografisk serie om föräld­ralivet som kan tilltala även den med kronisk barnskräck.

110Recension: Bleckmossen Boyz – Sjöhästens hemlighet»Bleckmossen Boyz« är en av de mest populära svenska serierna med influenser från den japanska seriekulturen.

112Fanzin: Ett rop på hjälp!Våra utsända i fanzinvärlden börjar få slut på olästa fanzin och uppmanar alla att sända in sina alster.

116Svenskt Seriearkiv presenterar – världens star-kaste björn vilar nu tryggt i Svenskt SeriearkivBamse Förlaget har deponerat arkivmaterial i Svenskt Seriearkivs vård.

118Föreningsnytt: Rapport från kanslietSeriefrämjandets kansli surrar just nu med verksamheter. Vi tar en titt in i denna bikupa av aktiviteter.

s.116s.112s.96

s.38 s.52 s.88

s.30s.18s.10

7

LE

DA

RE

ÄNDA SEDAN JAG tog över som en av redaktörerna för Bild & Bubbla 1997 har en lång artikel om Lena Furberg stått på min önskelista. Inte förrän nu har detta infriats, något som känns både bra och dåligt. Dåligt eftersom Lena Furberg

under hela den här tiden konstant varit en av Sveriges mest produktiva, lästa och älskade serieskapare, vilket vi borde ha uppmärksammat mer. Bra, eftersom vi numera i och med den fasta bildbilagan har möjligheten att inte bara låta Furberg komma till tals i en lång in­tervju, utan även visa fram skisser och andra opublicerade bilder från hennes långa karriär.

Hästserier får förvånansvärt lite uppmärksamhet i media. Eller det kanske inte är så för­vånansvärt. Kanske beror det på att de tillhör det som klassas som hantverksserier – vilka oftast inte recenseras eller diskuteras på kultursidorna, kanske beror det på att de vänder sig till en framför allt kvinnlig publik – och inte har lästs av en ofta manlig journalistkår. Oavsett anledningen är hästserier en stor genre i Sverige, och har så varit i fyra decennier utan att få speciellt mycket massmedial uppmärksamhet. Det var därför med stor glädje jag var med om att för några år sedan utdela Unghunden, Urhunden­prisets speciella utmär­kelse för insatser för barns och ungdomars serieläsande, till just Lena Furberg – den utan jämförelse mest populära av de serieskapare som specialiserat sig på hästserier.

Det är också med illa dold stolthet jag presenterar det här numret, med dess fokus på Furberg. Fanny Bystedt har genomfört en utmärkt intervju, kompletterat med en dokumenta­tion av hennes ateljé. Furberg har också gett oss tillgång till massor med unikt material till bildbilagan, som visar på bredden hos hennes talang. Slutligen har Maria Wigelius, en av många unga serieskapare som inspirerats av Furberg, gjort en seriekrönika om sin relation till Furberg och hennes serier.

Och vi är definitivt inte klara med hästserier i och med detta nummer. Vi kommer att återkomma till denna genre flera gånger framöver, bland annat med en artikel om Ola och Ylva Ericson (»Broknäsflickorna«).

Fredrik Strömberg Ordförande

HÄSTSERIER–DENBORTGLÖMDAGENREN

10

AK

TU

EL

LT SERIEFRÄMJANDETS UTMÄRKEL-

SE URHUNDEN behöver väl vid det här laget ingen närmare presentation. Med start

1987 har Urhundenjuryn årligen delat ut priser till före­gående års bästa originalsvenska respektive översat­ta seriebok. Den 27–30 september delas priserna ut för tjugosjätte gången på Bok­ och Biblioteksmässan i Göteborg, dit utdelningen har förlagts de senaste åren. Urhundenjuryns ständige sekreterare, min namne Ola Hammarlund, har i vanlig ordning gjort ett enormt arbete med att lista det föregående årets ut­givning av seriepublikationer i bokform. Det är denna lista som ligger som underlag för min egen summering. Hammarlund är den förste att påpeka att listan inte gör något som helst anspråk på hundraprocentig ex­akthet – obskyra titlar kan saknas, gränsdragningen mellan fanzin, engångstidningar och andra typer av se­riepublikationer blir ibland godtycklig, och så vidare. Med det i åtanke så går det ändå att dra en del gene­rella slutsatser.

I min summering av serieåret 2010 (publicerad i Bild & Bubbla nr 188) noterades bland annat att serie­bokutgivningen i Sverige minskat kraftigt de senaste

åren. Fram till 2004 låg utgivningen i flera år under – ofta långt under – blygsamma 200 titlar om året. 2005 påbörjades en uppgång som kulminerade 2008 med 359 utgivna titlar. Därefter vände trenden igen. 2010 var vi nere på 230 titlar och 2011 gavs endast 212 se­rieböcker ut, vilket börjar närma sig 2004 års nivåer. Ola Hammarlund anför i sin sammanställning det eko­nomiska läget som en trolig orsak till minskningen, liksom en överproduktion när utgivningen var som störst. Utgivningen av originalsvenska serieböcker får däremot sägas vara inne i en högkonjunktur och ligger kvar på föregående års nivå. 99 originalserieböcker gavs ut 2010, 94 under 2011, vilket ju i sig innebär en procentuell ökning för den helsvenska andelen av den totala utgivningen.

Antalet utgivare är också i princip oförändrat; fyr­tioen 2010 och fyrtio 2011. Överlägset största utgivaren av serieböcker i Sverige är mediegiganten Egmont med hela sextiosju serieböcker. Efter detta sker ett rejält hopp till den delade andraplatsen – Optimal Press och Semic med sexton serieböcker var. (Dock består Semics utgivning huvudsakligen av julalbum utgivna i samarbete med Egmont.) Därefter kommer i en klump

Inför den traditionella utdelningen av Urhundenpriserna i september har Bild & Bubbla fortsatt sin i fjol påbörjade tradition att göra en djupdykning i det gångna serieåret. Här följer en högst ovetenskaplig analys av det senaste

årets trender och tendenser i den svenska utgivningen av serieböcker.text av OLA HELLSTEN

SERIEÅRET2011–TRENDEROCH

TENDENSER

11

AK

TU

EL

LT

Kartago, Bonnier Carlsen, Ordfront Galago, Epix, Albumförlaget, Kolik och Ordbilder, alla med fem–elva serieböcker vardera.

Värt att notera är att de senaste årens trend med många mindre förlag med småskalig utgivning håller i sig. Bland de minsta hittar vi förlagsnamn som Wibom Books, Nisses Böcker, Apart, Ekholm & Tegebjer, Serieplaneten och Bakhåll, men även enskilda ut­givare av eget material, såsom Calle Krantz, Fredrik Sjöholm & Jan Kustfält och Stef Gaines. För några år se­dan hade nog flera av dessa publikationer gått under beteckningen »fanzin«, men med dagens layout­ och tryckmöjligheter och »print­on­demand« är det ofta svårare att dra en absolut gräns mellan fanzin och bok. (Hammarlund noterar att han försökt göra sitt bästa med gränsdragningen genom att se till utförande, fö­rekomst av ISBN­nummer med mera.)

2011 gavs det ut cirka sjuttio serieböcker som kan anses vara riktade direkt till barn eller ungdomar upp till femton år, en siffra som också är oförändrad jäm­fört med 2010 års mätning. 2009 var däremot anta­let barn­ och ungdomsutgåvor det dubbla. Från 2011 kan man notera Kartagos »Bleckmossen: Sjöhästens

hemlighet« av Oskar Ekman och Carolina Ståhlberg, Wiboms utgivning av »Lou!« del fyra och fem av Julien Neel, samt Ordbilder Medias »Den glädjelösa ön« av Enrique Fernandez, »Rans magiska värld« del 1 av Aki Irie och »Aomanjuskogen« del 1 av Hisae Iwaoka. I övrigt består utgivningen av barnserieböcker i prin­cip enbart av återtryck (»Bamsebiblioteket«, »Barna Hedenhös«), eller fortsättning på en sedan länge eta­blerad utgivning (»Kalle Ankas pocket«, »Den unge Spirou«). Ingetdera är något negativt i sig, men när det gäller återväxten av nya barnserier ser utsikterna ganska mörka ut.

I summeringen av seriebokåret 2010 noterade jag att satsningen på nya barnserier länge varit bedrövlig i Sverige, något som gav mig idén till att initiera en diskussion i ämnet. Den femtonde januari i år arrang­erade jag därför panelsamtalet »Vad händer med barn­serierna?« i Kulturhuset i Stockholm där förläggarna Camilla Nyman och Lisa Wibom, serietecknaren Sara Olausson samt litteraturdoktorn Helena Magnusson diskuterade barnseriernas läge och framtid i Sverige. Någon form av slutsats landade i att det tycks finnas gott om svenska serieskapare som gärna vill göra

Exempel på serier

från 2011 riktade till

barn och ungdomar.

18

AK

TU

EL

LT SOM FRAMGICK AV bildbilagan i förra

numret av Bild & Bubbla har Seriefrämjandet producerat en stor vandringsutställning om

August Strindberg och tecknade serier: »Livet är inget för amatörer – svenska serieskapare tolkar

Strindberg«. Denna ut­ställning har i skrivande stund visats två gånger, båda gångerna i Frankrike, och använts för att främja den svenska seriekulturen i detta för serierna förlo­vade land.

Den första visningen var på den största seriefes­tivalen i Europa, Festival International de la Bande Dessinée i Angoulême. Detta var första gången en större svensk utställning visades i Angoulême, och den var ackompanjerad av en svensk monter, där

svenska förlag och konstnärer visade upp sina böcker för allmänheten.

Utställningen, som i Frankrike går under be­teckningen »La vie n’est pas pour les amateurs – Strindberg interprété par des dessinateurs sué­dois«, består alltså av verk av gräddan av den svenska seriekulturen av idag: Malin Biller, Anneli Furmark, Fabian Göranson, Joanna Hellgren, Loka Kanarp, Kolbeinn Karlsson, Henrik Lange, Knut Larsson, Joanna Rubin Dranger och Matilda Ruta. Dessa konstnärer har alla gjort serier och/eller stora panoramor, pappersteatrar i kraftig kartong, som på olika sätt kommenterar författaren, konstnären, poeten och alkemisten August Strindberg. Förutom dessa visades även ett stort antal inramade original av de deltagande konstnärerna. Utställningen inne­höll också en kontinuerlig projicering av den anime­rade versionen av Joanna Rubin Drangers »Fröken Märkvärdig & karriären« för besökarna att sitta ner och titta på – vilket många gjorde.

Utställningen visades på andra våningen i den pampiga Castro­byggnaden, det före detta seriemu­seet i Angoulême, ett monument i glas och stål desig­

Utställningen »Livet är inget för amatörer«, vars innehåll presenterades i förra numret av Bild & Bubbla, påbörjade sin

rundvandring – i Frankrike som »La vie n’est pas pour les amateurs«.text och foto av FREDRIK STRÖMBERG

LAVIEN’ESTPASPOURLES

AMATEURS

På utsidan av den vackra glasbyggnaden i Angoulême affischerades utställningar med

festivalens president Art Spiegelman och den svenska utställningen.

19

AK

TU

EL

LT

nat av Roland Castro och Jean Rémond. Utställningen var mycket välbesökt och svenska serier fick en hel del uppmärksamhet i Frankrike under festivalen. Bland annat gavs utställningen samt den nyutgivna franskspråkiga antologin »Rayon Frais«, publicerad av svenska Galago tillsammans med franska Les Requins Marteaux, en stor recension i den uppburna tidningen Libération – vilket höjde medvetenheten om svenska serier rejält. Försäljningen av antologin var konstant hög och när den nu är tillgänglig på franska med se­

rier av ett stort antal av Sveriges mest intressanta serieskapare, kommer andra franska förlag med största sannolikhet att hitta svenskar som de vill publicera.

På plats att representera den svenska seriekulturen i Angoulême var bland annat utställningsproducenten Fredrik Strömberg, kuratorn Josefin Svenske, serieskaparna Fanny Bystedt, Jonas Darnell, Anneli Furmark, Fabian Göranson, Joanna Hellgren, Anders (Bo Ashi) Johansson, Mats Jonsson, Loka Kanarp, Knut Larsson och Matilda Ruta, förläggarna Johannes Klenell (Galago) och Thomas Olsson (Kartago), Serietekets Kristiina Kolehmainen med flera.

Sverige var även del av den officiella invigningen i den vördnadsbjudande

byggnaden Théatre, inför alla ditresta dignitärer. Fredrik Strömberg var representant för den svenska gruppen och blev intervjuad på scen om svenska se­rier i allmänhet och det ur en fransk synvinkel uppen­barligen fascinerande ämnet att det finns så många kvinnliga serieskapare i Sverige. Efter intervjun he­drade den nyligen bortgångna Kristiina Kolehmainen, som var den främsta företrädaren för den svenska se­rien på festivalen i snart 20 år, och vars långa arbete är skälet till att det faktiskt blev en svensk utställning i Angoulême till slut.

Utställningen i Angoulême var välbesökt och

skapade ett stort intresse för svenska serier.

31

EN HANDFULL DJ-KLUBBAR runt om i Malmö och London marknadsförs genom en mycket karakteristisk illustrationsstil.

Daniel Novakovic tecknar och formger nämligen alla sina affischer, vilka blivit synonyma med hans skiv­vändande. Förutom bilder till sina egna spelningar och illustrationsjobb har Novakovic gjort offentlig konst i megaformat både i Linköping och på Malmöfestivalen, men också en liten bok om söt kärlek, »Jag tror jag är kär« (Optimal Press, 2010). Novakovic tecknar i serie­studion i anrika Mazettifabriken i Malmö. Vad arbetar du helst med för material?

– Jag vet faktiskt inte ens vad de heter. Jag tror det heter grafitpennor. Cirka en centimeter breda, fyr­ och sexkantiga pennor i 9B som på rätt papper är som att rita med kylskåpskallt, svart smör. Fantastiskt okon­trollerbart, mjukt, fint och väldigt smutsigt. Så smut­sigt att det alltid är jag som får skulden för alla finger­avtryck på skannern i den gemensamma studion. Rätt papper är då något halvblankt lite tjockare kopierings­

papper som jag aldrig minns vad det heter, så jag får alltid ta med någon gammal teckning till butiken och visa personalen. När jag ritar mer detaljerat så är det främst 1,3–2 millimeters, mjuka stiftpennor och på ett transparent papper jag köper på rulle. Det är lite tjock­are, så stiftet inte går igenom. Det var en lösning som uppkom när jag bodde i London och inte hade ljus­bord. Eftersom papperet så lätt får veck och fula kanter känner man aldrig den där »oj nu måste jag verkligen få till något på riktigt för det är fint papper«­stressen.Vilka är dina favoriter bland material?

– Det är nog inte så mycket ett specifikt material som är min favorit utan snarare momen­tet där jag vid inskanningen för­storar upp originalteckningen, då massor av roliga misstag och oplanerade detaljer syns.Hur kommer du på idéer till dina historier?

– Jag konsumerar mycket musik från punkens och indiepopens tidiga år, då flyer­ och fanzinkulturen i

Daniel Novakovics rör sig till synes friktionsfritt mellan att domptera dansgolvet, skapa gigantisk offentlig konst och teckna små söta serieböcker.

text av JOSEFIN SVENSKE

– kaos, kladd, ordning & original hos Daniel Novakovics

TECKNAR-GLAMOUR

34

Serier från boken »Jag tror jag är kär« av Daniel Novakovic. Denna sida: »Morgonsvag«.

39

MED »LUF TSPÅ R« har Magnus Engström skapat en seriebok som kan be­traktas som en existentiell betraktelse lika

gärna som den kan beskrivas som en deckare. Vi får följa några människor i deras spår samtidigt som det förflutna hinner ikapp dem och deras livstrådar knyts ihop – igen.

Före»Luftspår«Var »Luftspår« din första serie?

– Jag har tecknat tidigare. Redan som sexåring ri­tade jag serier och fortsatte med det upp i åldrarna. Innan »Luftspår« blev publicerad hade jag tecknat cirka 150 sidor självbiografiskt material, men det har inte publicerats.

Man kan säga att »Luftspår« är min första publice­rade serie, men jag tecknade ett reportage med bilder i Östgöta Correspondenten (ÖC) när jag var 15 år. Sedan gjorde jag en kort serie om Non Fighting Generation i ett slags info­blad som trycktes i 20 000 exemplar någon gång på 80­talet.

Jag är imponerad av reportaget och Non Fighting-grejen. Var det du som traskade upp som tonåring och tog kontakt med redaktionen på ÖC och med Non Fighting?

– Det var under en praktiktid för mig som femton­åring. Min pappa ringde helt sonika upp en tecknare som hette Lars Guth. Han var mycket publicerad på den tiden med många bilder i långa re­portage.

Vad som fick Guth att tacka ja vet jag inte, men han lät mig i alla fall föl­ja med honom under två arbetsdagar då han gjorde reportage från bland an­nat Reijmyre glasbruk. Vi åkte runt och tecknade av olika miljöer. Ibland parke­rade vi hans bil och satt och tecknade i den eftersom det var i februari och kallt. Mina bilder publicerades sedan i ÖC:s barnbilaga. Lite ironiskt så har jag fått den sämsta av alla recensioner från just ÖC – av en frilansskribent.

Ännu en debutant, Magnus Engström som nyligen utkom med boken »Luftspår«, porträtteras i en intervju av Stockholms stadsbiblioteks egen Patrik Schylström.

text av PATRIK SCHYLSTRÖM

– intervju med Magnus Engström

GOLGATAPÅGOTLAND

Magnus Engström.

42

Originalserie för Bild & Bubbla av Magnus Engström.

43

53

JAG ÅKER GENOM ett regnigt Höstskåne till ett villaområde strax utanför Bromölla för att möta en av mina stora barndomsidoler. Någon

jag alltid sett upp till. Det känns som om hennes serier alltid varit en del av mitt liv.

Hon bor i ett ljusgult hus med en vit grind. Hon väl­komnar mig med ett leende och bjuder in mig i sitt hem på en kopp kaffe och mackor.

Hon heter Lena Furberg.

KlotterVi börjar med en fråga du säkert fått väldigt mycket, men jag frågar i alla fall: Hur kommer det sig att du började teckna?

– Jag har ju alltid tecknat, i och med att pappa jobbade i en bok­ och pappershandel. Man var ju där jämt och fick ta hem en massa papper, glanspapper, klister och böcker. Sen att det blev serier ... Jag var

väldigt dålig på att äta när jag var liten, det kan man kanske inte tro, men mamma lurade i mig mat genom att jag satt med maten framför mig och Kalle Anka vid sidan om, och så läste hon för mig samtidigt som hon stoppade i mig mat. Det gjorde dels att jag åt, dels även kunde läsa när jag var en sådär fyra år. För jag läste samtidigt som hon läste. Jag tror att det var där jag fick en känsla för serier.

– Jag var sån att jag tecknade och klottrade över­allt. När jag var femton år fanns det – jag var ju hästtjej – en tidning som hette Ponnybilderna. Ett väldigt märkligt namn på en tidning, men den hette så. Och jag skickade in till ett lotteri och vann en af­fisch. Men den kom aldrig. Till slut skrev jag ett brev till tidningen, »Vad är det här för stil egentligen?«, och klottrade små arga hästar i marginalen. Och då ringde de till mig. Till min stora fasa! Jag var femton år och de ringde från den här tidningen och undrade

Lena Furberg har arbetat som serietecknare sedan 15 års ålder. Trots att hon har inspirerat, och fortsätter inspirera, tusentals ungdomar

har hon sällan stått i rampljuset. Efter mer än tre decennier är det verkligen på tiden att Seriesverige lär känna en av sina största tecknare!

text av FANNY BYSTEDT

LENAFURBERG

– kvinnan med kärlek till allt hon gör

53

54

om jag inte kunde göra en serie åt dem av de där klotterhästarna!

– Jag hade ju tecknat, men inte serier. Aldrig. Men det tänkte inte jag på då. Så jag sa att det var ju klart jag kunde det. Jag var femton år och bodde i Skellefteå och de tog ner mig till Stockholm och de hade kon­trakt. Det var helt sanslöst! Jag tänkte: »Å så under­bart«, men att göra en serie efter att bara ha klottrat, det var fruktansvärt! Jag minns hur jag satt där på gol­vet i mitt rum och gjorde bilder och klippte ut rutorna en och en och satt och kämpade bild för bild. Sen för­sökte jag klistra ihop dem på något sätt och jag minns att jag grät. Det var fruktansvärt! Du gjorde alltså separata bilder?

– Ja, jag visste ju inte hur jag skulle göra! Det var lättare genom att jag gjorde om varje bild 18 gånger, men det blev ändå inte bra eftersom jag hade en sån press på mig. Det är mer avspänt att bara sitta och klottra. Jag kunde inte backa ur heller – ett sådant

erbjudande säger man inte nej till. Jag fick ju betalt dessutom! Det är verkligen en gåta att de köpte de där serierna. Tidningen var mer en faktatidning om häs­tar, men i samma veva hade Min Häst, en renodlad serietidning, startats. Jag minns att jag fick ett brev av Ponnybilder­tidningen som skrev: »Vi måste göra mot­stånd mot den eländiga Min Häst som är ett allvarligt hot mot den seriösa Ponnybildernas existens.« Och då hade de hittat mig och tyckte att »Vi gör en serie så gör vi lite motstånd«. [Skratt]

MinHästHur kom det sig att du hamnade på Min Häst?

– Ponnybilderna lades ner efter ett par år. Det var li­te ledsamt att jag inte skulle få rita fler serier, trots att jag fortfarande tyckte att det var vedervärdigt. Jag ville ändå hålla på med det. Så då skickade jag »Mulle« till en annan tidning, men de tyckte att han såg grotesk ut, de ville inte ha honom alls.

54

LENA FURBERGTECKNINGAR OCH SKISSER

BibliografiBöcker: »Mulleboken: de bästa serierna från åren 2000–2001« (Egmont Kärnan, 2001) | »Stallgänget på Tuva 10« (Egmont Kärnan, 2010) | »Stallgänget på Tuva 9«

(Egmont Kärnan, 2010) | »Stallgänget på Tuva 8« (Egmont Kärnan, 2010) | »Stallgänget på Tuva 7« (Egmont Kärnan, 2010) | »Stallgänget på Tuva 6« (Egmont Kärnan, 2009) |

»Stallgänget på Tuva 5« (Egmont Kärnan, 2009) | »Mulleboken« (Egmont Kärnan, 2008) | »Stallgänget på Tuva 4« (Egmont Kärnan, 2007) | »Stallgänget på Tuva 3«

(Egmont Kärnan, 2007) | »Stallgänget på Tuva 2« (Egmont Kärnan, 2007) | »Stallgänget på Tuva 1« (Egmont Kärnan, 2006)

Tidningar: Kontinuerligt publicerad i Min Häst sedan 1975.

FÖRORD

NÄR JAG VAR LITEN, arbetade min pappa i bokhandel. Jag föddes upp bland böcker, pennor, papper och färger. Jag kan än idag inte gå in i en bokhandel utan att bli yr av min-

nen och vällust!Många av barnböckerna var sagor, som jag ofta önskade att jag själv kunde bege mig in i. Jag

minns en speciell bok, om två barn som gav sig in i insekternas värld, bland blommor, fjärilar, hum-lor och trollsländor! Jag längtade mig in i deras värld så intensivt, att jag, eftersom jag inte kunde krympa mig ner till skalbaggestorlek, istället försökte göra deras värld större. Jag började tillverka fjärilar, insekter och blommor till en egenhändigt skapad värld där jag kunde gå in!

Jag minns också en fantasi om hur älvor och andra varelser levde inuti julgranens stam, och hur jag önskade att jag själv kunde få vara med i den förtrollade världen därinne ... Jag önskade, öns-kade ... men lyckades aldrig ...

De serier och bilder jag idag tillverkar, tror jag bygger lite på samma längtan. Mina bilder är en dörr in till en annan värld – det må vara Mulles värld, Enhörningarnas värld – eller den världen som utspelades i »Freddie på Firefoot Farm«, eller »Stallgänget på Tuva«, som så många av Min Hästs läsare önskade att de själva kunde få leva i. Den världen innehöll både glädje, sorg och konflikter, men alltid med en ljus avslutning. Jag skulle aldrig kunna skriva eller teckna något där slutet var mörker och elände! Jag vill att man ska gå upplyft och förtrollad från mina berättelser och bilder!

Sällan blir jag så lycklig som när jag, vid till exempel någon av Hästmässorna, där jag sitter i Min Hästs monter och tecknar, träffar människor som med tårar i ögonen utbrister: »Åh! BARNDOM!« när de ser mig och mina teckningar. Då känner jag, att jag gjort något i mitt liv som blev precis som jag önskat! Jag hittade en dörr in till »Det Magiska«!

Lena FurbergBromölla, mars 2012

Historiens första Mullesida! Och minsann – hette han inte Munter! Sidan är hopklistrad av Play Förlags redaktör. Själv hade jag tecknat dem separat, massor av lösa rutor, under svår vånda …

Katten under mitt ritbord är en av våra fyra hittekatter. Detta är Jonsey, 20+, döpt efter katten Jonsey i Alienfilmen!

89

SERIER ÄR ETT medium som man normalt inte skulle kalla audiovisuellt. Detta stämmer till viss grad, men om man studerar till exem-

pel ljud och rörelse i serien »Batman« framgår det tydligt att serier på många sätt faktiskt har både ljud och rörelse, element som är viktiga för audiovisuella medier – och, visar det sig, för serier. De används inte bara i serier, de kan också sägas vara viktiga för serien som form. Det är i dessa element, eller i avsaknaden av dem, som man skapar engagemang hos läsarna och driv i berättandet.

Fartstreck och ljudordNågra av de mest kända sätten att uttrycka ljud och rörelse i serier på, för att inte säga de mest kända ele-menten i serier över huvud taget, är pratbubblor, ljud-effekt (ofta ljudmålande ord – onomatopoetiska), fart-streck och bilder i sekvens. Genom att ändra sådant som färg, utformning, mängd, placering och storlek på dessa, uppnår man olika upplevelser av ljud och rörel-se. Därmed inte sagt att ljud och rörelse bäst uppnås

genom att fläska på med dessa effekter; man behöver inte alltid fartlinjer för att förstå en rörelse eller ljudord för att förstå att det inte är mol tyst.

Flera av de ovan nämnda effekterna har på senare år varit föremål för mycket de-batt i seriekretsar, och vissa betraktar sär-skilt fartlinjer och ljudord som föråldrade och, ironiskt nog, alltför »serieaktiga« (se exempelvis www.balloontales.com/articles/thoughts). Detta gäller ofta mer seriösa se-rier, som »Watchmen« (Moore & Gibbons, 1987) som inte använder ljudeffekter över huvud taget, eller »Batman: The Dark Knight Returns« (Miller et al., 1986) som knappt har ett enda fartstreck, utan att några av dessa upplevs som mindre actionspäckade än an-dra superhjälteserier. De använder inte hel-ler överdrivna illustrationer och avancerade teckningar med mer dynamik för att skapa liv. Speciellt genom Batman, en seriefigur som har varit med sedan starten av serie-

SERIENS DOLDA TALANGER

– ljud och rörelse i teckande serier

Konstformen tecknade serier, en uttrycksform helt i avsaknad av faktiska ljud och rörelser, kan ändå förmedla dessa sinnesintryck. Hur går det till när streck på

papper får läsaren att förnimma saker som rent faktiskt inte finns?text av HEGE BAKKE översatt av HANNA STRÖMBERG och ERIK OSKARSSON

Klassiska element i en actionserie: ljudeffekt och fartstreck

samverkar för att förmedla intrycket av en rejäl käftsmäll.

90

I denna sekvens från Frank

Millers »The Dark Knight

Returns« finns inga fart­

streck eller ljudeffekter.

Istället har ett egentligen

mycket snabbt förlopp

brutits ner till slow motion.

91tidningsmarknaden i USA, kan man se en tydlig ut-veckling i sätten figurerna tecknas på, från ensidiga, statiska poser till fladdrande kappor och artikulerade figurer ända ut i fingertopparna.

»The Dark Knight Returns«Även representationen av ljudord har ändrat sig både i form och funktion, och »The Dark Knight Returns« är ett bra exempel på ett mer modernt och effektivt sätt att använda ljudord, där orden är formade så att de passar ihop med omgivningarna och återger både rö-relse och ljud. Detta kan i vissa fall göra ljudorden lite svåra att tyda, och de liknar ofta bilder lika mycket som text, något som kan förstärka den audiovisuella aspekten. Ljuden behöver inte läsas i traditionell me-ning, utan uppfattas och ses, och det är denna ome-delbara synlighet snarare än »läsligheten« som gör dem auditiva. Den visuella utformningen av ljudordet är därför ofta lika viktig som formuleringen, och kan säga lika mycket om ljudbilden som den kan säga om själva ordet.

Logik och erfarenhet säger oss att rörelse skapar ljud och att ljud skapas av rörelse. Om inte båda två syns, visar de alltid tillbaka på varandra eller implice-ras på andra sätt, och jag tror det är svårt att hitta en serie som varken känns levande eller auditiv. Alla sor-ters ljud- och rörelseelement behöver då heller inte va-ra närvarande samtidigt för att skapa en audiovisuell

effekt. En överexponering kan ta bort den omedelbara effekten, och dubbelinformation i form av förklarande text eller flera olika ljud- och rörelsesignaler inom samma ruta kan störa läsupplevelsen. Ljudeffekter i sig kan till exempel vara tillräckligt för att skapa illu-sion av en rörelse.

Hur övertygande ljud kan vara för uppfattningen av rörelse kan man till exem-pel se i filmen »Star Wars: The Empire Strikes Back« (1980). Inte olikt i tecknade serier visas ett föremåls start- och slutposition, och rörelsen däremellan är en ren illusion. Ett exempel är en dörr som öppnas med ett »svisch-ljud« som är ditlagt efteråt. Scenen består av en stillbild med den öppna dörren, ihopklippt med en stillbild av dörren stängd. Det är bara ljudet som in-dikerar att dörren rör sig, en rörelse som i likhet med den mellan och inom rutor-na i tecknade serier inte ex-isterar annat än i publikens fantasi.

Det finns rörelse i bilden, men ingen ljudeffekt. Läsaren »fyller i«

och tolkar ändå in att det måste varit en rejäl smäll.

Ett exempel på ett

elegant sätt att för­

medla rörelse utan

att hemfalla till de

ordinära fartstreck­

en. Stålmannen

flyger så fort att

han blir ett enda

blått streck.

I »The Dark Knight

Returns« återger även

ljudeffekten rörelse.

Ljudeffekten knuffas

här framåt.

Originalserie för Bild & Bubbla av Maria Wigelius.

106

Titel: The walking dead volym 1–2 Av: Robert Kirkman (text), Tony Moore (bild volym 1) och Charlie Adlard (bild volym 2) Format: 117 x 260 mm, mjuka pärmar

Omfång: 144 sidor i svartvitt per volym Utgivare: Apart förlag 2011 ISBN: 978-91-979592-0-9, 978-91-979592-1-6

ZOMBIEN som kulturellt feno-men har gjort

en ganska märklig resa i vårt samhälle. Till skill-

nad från spöken, demoner, varulvar och vampyrer, som funnits med i åtminstone den västerländska ci-vilisationens överbyggnad i hundratals eller tusentals år, är zombien ett relativt nytt fenomen. Den ursprung-liga zombien är ju ett inslag i Haitis voodookult, som i sin tur brukar anses vara resultatet av en krock mellan katolicism, traditionella indianreligioner och de tanke-världar som afrikanska slavar förde med sig till landet. Hollywood har gjort filmer om zombier i mer traditio-nell bemärkelse sedan åtminstone 30-talet, men de flesta verkar anse att den moderna zombien föddes i den då okände lågbudgetregissören George A Romeros film »Night of the living dead« från 1968.

Filmen har beskrivits som en vattendelare i skräck-filmshistorien. En anledning är att zombierna frigjor-des från sina voodoorötter och förvandlades till ha-sande, ruttnande, närmast ohejdbara maskiner som inte har någon annan drivkraft än att döda de levande. Filmen fick så småningom kultstatus och gav seder-mera upphov till en lång rad varianter på samma tema, bland annat utvecklat av Romero själv i några betyd-ligt senare uppföljare. Sedan dess har snöbollen rullat sig större och större och gett upphov till fler och fler kulturyttringar: tecknade serier, rollspel, data- och TV-

spel, brädspel och jag slår vad om att det någonstans i världen finns både zombiebaletter och zombieoperor.

Och nu har zombien gått hela vägen från religiös föreställning, via exotiskt filmmonster och skräckin-jagande undergroundföreteelse, till kulturellt allmän-gods, inte minst tack vare den amerikanska TV-serien »The walking dead«. Den görs av kabelbolaget AMC (som även ligger bakom den synnerligen omtalade »Mad men«), dök upp 2010 och har sedan dess blivit en av kabel-TV-historiens största succéer. Tack vare framgången har TV-serien hittat även till Sverige, och i kölvattnet har också dess förlaga gjort det. För det är ju en tecknad serie från början, skriven av Image Comics-delägaren Robert Kirkman och huvudsakligen tecknad av Charlie Adlard. Första numret kom 2003 och i skri-vande stund är den framme vid nummer 100; femton samlingsvolymer är utgivna och nu får vi alltså de två första på svenska.

En rolig poäng med serien är att det är tveksamt om den egentligen är en klassisk zombieserie. Det är snarare en efter-katastrofen-skildring, vilket även Kirkman kraftigt antyder i sitt förord till första voly-men. Inte heller denna genre är något nytt påfund; man kan till exempel nämna den brittiska 70-tals-TV-serien »De överlevande«, Stephen Kings »Pestens tid«, P C Jersilds »Efter floden« och nu senast Cormac McCarthys uppmärksammade och nyligen filmade »Vägen«. Gemensamt för alla dessa är att någon form av olycka har utplånat det mesta av mänskligheten,

THE WALKING DEAD 1–2

Den postapokalyptiska serien »The walking dead« har tagit världen med storm, och nu även utkommit på svenska.

Zombiegenren är förhållandevis ny och används här för att berätta en engagerande och mycket mänsklig historia.

text av PETER WALLSTRÖM

107

RE

CE

NS

IO

N

vanligtvis ett kärnvapenkrig eller en epidemi. Därefter brukar handlingen kretsa kring hur de fåtaliga över-levande försöker klara sig i en mer eller mindre fient-lig värld. Huvudpersonen i »The walking dead«, Rick Grimes, är en småstadspolis som vaknar upp efter en månad i koma på ett sjukhus, och upptäcker att värl-den gått under. Sjukhuset är övergivet, liksom hans hem och det mesta av hans stad. Det enda som finns kvar är (förstås) en massa zombier, som naturligtvis är synnerligen obehagliga och mordiska, men inte allde-les omöjliga att klara av med ett välriktat skott eller en yxa i huvudet. Blir man biten är det dock tyvärr dags att säga adjö till den normala tillvaron och i stället rikta in sig på en mer illaluktande och enkelspårig existens.

Rick ger sig iväg för att leta efter sin familj, och träffar snart på både dem, sin gamle arbetskamrat och några andra överlevare, som slagit sig ihop för att bättra på sina chanser. Det börjar bra, men till skillnad från skildringar där kärnvapen eller influensa raderat ut det mesta av mänskligheten finns hotet från zombi-erna alltid kvar, vilket gör tillvaron ännu svårare för de stackars huvudpersonerna. I den här pressade situa-tionen uppstår naturligtvis konflikter, både inom grup-pen och mellan gruppen och andra överlevare, och det är här serien har sitt fokus.

Kirkman har höga ambitioner när det gäller person-skildringen och trots det dystra ämnet är det här en ganska hjärtevärmande historia – författaren har up-penbarligen en positiv människosyn och tror att främ-

lingar kan samarbeta även i de svåraste situationer. Jag tycker han lyckas ganska bra i sitt syfte: trots en viss ytlighet börjar jag snart intressera mig för karak-tärerna. Eftersom författaren redan från början hade ambitionen att serien skulle bli en långkörare och att karaktärerna skulle få utvecklas, gör han naturligt-vis alldeles rätt i att hålla igen med spännings- och skräckeffekterna – allt annat hade sannolikt gjort serien outhärdligt enformig. Därmed inte sagt att det saknas spänning – det finns ett antal riktiga hjärtat-i-halsgropen-sekvenser, som naturligtvis blir än mer otäckt effektiva när man börjat bry sig om personerna.

Första albumet är tecknat av Kirkmans gamle par-häst Tony Moore. Han gör en utmärkt insats, bland annat med särdeles snygga zombier, även om per-sonerna kanske är lite åt det fyrkantiga hållet. Enligt Wikipedia hade Moore svårt att hålla produktionstem-pot, varför han efter första samlingsvolymen byttes ut mot Charlie Adlard, som har hållit i ritstiftet sedan dess. Bytet medförde lite mjukare personteckningar, men en kraftigt ökad tuschåtgång, vilket jag inte tyck-er är någon egentlig fördel. Och det är symtomatiskt för mitt helhetsintryck av »The walking dead« så här långt – intressant och sympatiskt upplägg, och ett gott hantverk, men inget övertygande mästerverk. Det skulle dock mycket väl kunna bli ett sådant – och med tanke på att det finns ytterligare drygt 80 nummer av tidningen att ge ut i Sverige, känns det som om serien är klart värd att hålla ögonen på. •

112

FA

NZ

IN

FANZINEN BÖRJAR SINA! Vi sänder nu en vädjan till alla fanzinskapare där ute: Sänd oss era barn! Vi bits inte, bara recen-

serar, och det är genom dessa recensioner ni finner feedback och berömmelse. Tack till Johan Elebrink, som skickat oss så mycket. Den här omgången blev visst nästan en Elebrink-special.

De skabrösas magasin nr 2Av: Johan Elebrink Omfång: 24 sidor Format: A5 Pris: 20 kronor

Kontakt: j.elebrink@gmail.com Hemsida: rejectedcartoonist.blogs-

pot.com Recensent: Stef Gaines

Ett magasin för de oanständiga? Ja, då verkar det ha hamnat i rätt recensents händer. Fanzinet inne-

håller tre serier som alla verkar ha gjorts mest i syfte att utveckla tecknaren. Två serier är skoluppgifter från Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle. De känns ganska så »skoluppgiftiga«, så att säga. Olika tecknarstilar, och det är ju bra att prova sig fram. Figurerna i första serien är tecknade i en fransk-belgisk cartoonig stil, medan bakgrunderna känns aningen mangainspirerade. Personligen finner jag de återkommande bakgrunderna som bara består av fartstreck en smula störande, de stjälper mer än de hjälper berättandet. En serie är en »åttatimmars-serie« Elebrink gjorde för skojs skull. Utmärkt initia-

ETT ROP PÅ HJÄLP!

Våra utsända i fanzinvärlden, Stef Gaines och Martina Strolz, börjar få slut på olästa fanzin och uppmanar alla att sända in sina alster för läsning och bedömning.

text av STEF GAINES och MARTINA STROLZ

En serie från

andra numret av

De skabrösas

magasin.

Teenage Mutant Ninja Torkel och hans vänner

tar in på hotell i Berättelser från Trakten nr 2.

113

FA

NZ

IN

tiv! Timserier är oerhört utvecklande för kreativiteten. Manuset känns ganska mycket som en timserie bru-kar, lite framlekt. Jag ser fram emot att se hur Elebrinks serier blir när han gjort några till och funnit mer av vad och hur han vill rita.

Berättelser från Trakten nr 2Av: Johan Ragnarsson & Anders Ragnarsson Omfång: 24 sidor Format:

17 x 26 cm Pris: 19 kronor Kontakt: rontiluomus@gmail.com Hemsida:

http://korta.nu/Trakten Recensent: Martina Strolz

I det andra numret av Berättelser från Trakten trängs tre oavslutade fortsättningar på serier som publicerats i olika fanzin. Serierna är mellan fyra och åtta sidor långa, vilket tyvärr är alldeles för kort för att man rik-tigt ska hinna få upp ett intresse. Jag börjar precis bli nyfiken på vart det bär av när serien tar slut, men inte tillräckligt nyfiken för att bli särskilt peppad på nästa nummer. Det hade nog varit en bra idé att ge varje se-rie ett eget häfte, där historien kan läsas från början till slut. Problemet nu är att jag känner mig tveksam till om det verkligen finns ett slut, eller om figurerna bara kastas in i olika tokiga situationer efter varandra utan någon egentlig plan.

Jag blir inte heller riktigt klar över om bröderna Ragnarsson gör det här även för att det ska uppskat-tas och följas av läsare, eller om det mest är för att de själva tycker att det är kul att bygga upp en värld av märkliga varelser som hittar på knasiga grejer.

Teckningarna är, trots fantasifulla inslag, lite stela och liksom bundna av sina konturer, men ofta roliga. Det finns absolut en potential. Särskilt när det lagts energi på bakgrunderna blir det liv och djup i bilden, ett grepp som borde tas till mycket oftare.

This is what we wanted to do BUT THE PROM IS TOMORROWAv: Kursdeltagare på Serieskolan i Malmö Omfång: 24 sidor Format:

A5 Pris: Gratis Hemsida: butthepromistomorrow.blogspot.com

Recensent: Stef Gaines

Det är väldigt pinsamt att jag inte minns just vilka som låg bakom det här fanzinet, och information om det står varken i tidningen eller på hemsidan. Jag minns bara att jag gick förbi ett bord på Small Press Expo 2011, såg fanzinet, fick förklarat för mig att det var gratis, och tog det. Jag misstänker att det är elever på Serieskolan i Malmö som ligger bakom, jag känner igen tecknarstilen från Hanna Stenman till exempel.

Nåväl, över till fanzinet. För er som inte känner till amerikansk ungdoms-TV, låt mig förklara. Prom night, gymnasiets slutbal, är alltså det viktigaste som finns i en amerikansk tonårings liv, och den sätter allt annat ur fokus. Det här är ett fanzin med strippserier som alla har samma slutpoäng: inget spelar någon roll, för slutbalen är ju i morgon! Det kanske låter banalt, men det är fullkomligt genialiskt. Lite som när man är trött och drar ett skämt så många gånger att det blir roli-

En serie från fanzinet

»This is what we wanted

to do BUT THE PROM

IS TOMORROW«.

A N N O N S :

SAKNAR DU NUMMER AV

BILD & BUBBLA?

Beställ lösnummer av nya Bild & Bubbla direkt från Serie-främjandet för 109 kr/st inklusive porto (ord. pris 139 kr/st). Välj och vraka bland numren här till höger!

Du kan också börja prenumerera och får då 5 nummer till priset av 4 (och blir samtidigt medlem i Seriefrämjandet). En helårs prenumeration kostar 348 kr (296 kr för dig under 23 år) och du sparar 347 kr (399 kr) jämfört med lösnummerpriset!

Prenumerationer för institutioner och juridiska personer kostar 550:- inom Sverige, 650:- utom Sverige.

Skicka din beställning till: order@serieframjandet.se

Sveriges bästa tidskrift om tecknade serier med artiklar,

intervjuer, seriereportage, recensioner och mycket mer!

Fler fullmatade

nummer kommer,

4 gånger om året!

121

ANNONSERA I NORDENS STÖRSTA TIDSKRIFT OM TECKNADE SERIER!

Helsida i inlagan, färg225 x 225 mm ( eller valfritt stående)

7 000 SEK exkl. moms

Kvartssida, färg72 x 103 mm

2 500 SEK exkl. moms

Omslagets insida, färg225 x 225 mm

8 500 SEK exkl. moms

Baksida, färg153 x 225 mm

10 000 SEK exkl. moms

Halvsida, färg148 x 103 mm

4 500 SEK exkl. moms

Bild & Bubbla är Sveriges främsta, Nordens största och en av världens äldsta tidskrifter för konst­formen tecknade serier. Tidskriften behandlar de viktigaste aspekterna i mediet, lyfter fram aktuella såväl som historiska frågor samt belyser samtida tecknade serier och serie konstnärer.

Bild & Bubbla läses av alla som är seriöst intres­serade av tecknade serier, och finns på de flesta bibliotek i Sverige. Dessutom skickas tidskriften till kulturredaktioner på de stora dagstidningarna, till radio­ och TV­stationer med mera. Vill du nå dem som är intresserade av serier är Bild & Bubbla helt enkelt det bästa sättet. Bild & Bubbla är helt i färg, på 124 sidor, och utkommer med fyra num­mer per år.

Låter detta intressant? Kontakta annonsansvariga Kattarina Baekmark på telefon 040 ­ 661 40 70 eller e­post kattarina.baekmark@serieframjandet.se.

Kontakta vår

annonsansvariga,

Kattarina Baekmark,

på 040 - 661 40 70

eller kattarina.baekmark

@serieframjandet.se

NÄSTA NUMMER AV BILD & BUBBLA UTKOMMER I SEPTEMBER 2012.DEADLINE FÖR ANNONSBOKNING 11 JULI OCH LEVERANSDATUM 18 JULI

B I L D & B U B B L A N U M M E R 1 9 1

Utgivare Seriefrämjandet ( SeF )Utgivningsfrekvens Bild & Bubbla utkommer med 4 nr/år (mars, juni, september och november )

Kontakt Seriefrämjandet, Friisgatan 15 B, 214 21 Malmö | Pg 17 36 15-6 | 040 - 661 40 70 | info@serieframjandet.se | www.serieframjandet.se | e-post till en person: förnamn.efternamn@serieframjandet.se

Chefredaktörer Jakob Hallin | Jamil Mani | Fredrik StrömbergRedaktion Fanny Bystedt | Josefin SvenskeAnnonsansvarig Kattarina BaekmarkRecensionsansvarig Thomas StornFanzinansvariga Stef Gaines | Martina StrolzKorrektur David Haglund | Agneta Hallin | Göran RibeAnsvarig utgivare Fredrik Strömberg

Stöd Bild & Bubbla ges ut med stöd av Statens Kulturråd, Malmö Kultur stöd samt Region Skåne.

Prenumeration Medlemskap med 4 nr/år: 348 kr (296 kr om du är under 23 år). Utrikes: 500 kr. Prenumeration för institutioner och juridiska personer: 550 kr, utrikes: 650 kr.

Recensionsexemplar Sänd recensionsmaterial, tidningar, böcker, fanzin med mera till ovanstående adress och märk försändelsen »Recension« eller »Fanzin«.

Distribution Grand Ocean AB, Warfvinges väg 32, 112 51 Stockholm, 08 - 84 08 26 | Nätverkstan Ekonomitjänst, Box 311 20, 400 32 Göteborg, 031 - 743 99 05

Tryck Ljungbergs Tryckeri AB, Klippan maj 2012Papper Inlagan trycks på 120 gr Munken Polar samt Munken Pure och omslaget trycks på 300 gr TrueCard 2 gloss.

Citat Publicering av material från tidningen får endast ske med redaktionens skriftliga tillstånd. Citera oss gärna med angivande av källa.Brev Vi förutsätter att brev till redaktionen är avsedda för publicering om inget annat anges.

Bilder Copyright tillhör respektive upphovsman och/eller förlag.ISSN 0347–7096ISBN 978-91-86667-10-8Illustrationer Stina HjelmOmslag Lena Furberg

UTKOMMER I SEPTEMBER

Bild & Bubbla

nummer 192 blir

ännu ett varierat och

spännande nummer,

eller vad sägs om

omslag och intervju

med Anneli Furmark

(»Fiskarna i havet«)

som även bidrar med

skisser och annat

opublicerat material

till bildbilagan.

I övrigt kommer

du att kunna läsa

om propaganda

i tecknade serier,

zombiegenren samt

ett antal hyllningar

av den nyligen

avlidna Kristiina

Kolehmainen.