andreas ståhlberg - diva portal583432/fulltext01.pdf · det medeltida samhället i europa har...
TRANSCRIPT
Karlstads universitet 651 88 Karlstad
Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 [email protected] www.kau.se
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap
Andreas Ståhlberg
”Frälsesamhället”
En studie av det svenska 1300-talsfrälsets ideologi
såsom framställd i Erikskrönikan
”Society of the privileged”
A study of the ideology of the Swedish 14th century aristocracy as depicted in Erikskrönikan
Historia
D-uppsats 15 Högskolepoäng
Termin: Vt. 2012
Handledare: Peter Olausson
Examinator: Martin Åberg
Abstract
In the wake of a heightened interest in the Swedish Middle Ages, the need for knowledge has
increased as well. The Swedish Middle Ages was an era when the country truly began to grow
closer to the European sphere of culture. The forces behind this transformation are largely to
be sought among the social elite, the budding aristocracy of Sweden. The process of
becoming “Europeans” brought with it great changes to Sweden, not the least in terms of the
political arena. What was it that was so sought after by the Swedish aristocracy? What ideals
and values lay behind the feudally inspired system of government and the chivalric code of
conduct among the elite? In a general sense, the object of this investigation has been to try to
understand and explore the ideological underpinnings of the new system of government and
the new social order.
In order to achieve this, I have used the Swedish chivalric chronicle known as Erikskrönikan
as the source material for the investigation. It is believed to have been a propaganda piece for
the Swedish aristocracy of the early 1300 hundreds and is, as such, a phenomenal source for
researching the ideals and values of the Swedish aristocracy of that time.
Thus, the purpose of this essay has been to investigate ideological underpinnings of the
Swedish power elite of the first half of the 14th
century by analysing their idealized self image
and conception of society, as they appear in Erikskrönikan’s depiction of duke Erik and a few
other key characters. Included in this is also an ambition to contextualize the results of the
investigation by attempting to reconstruct the ideology for which Erikskrönikan is an
expression. The intention has been to contribute a new perspective to the already extant
research concerning the understanding of the new type of society brought forth in medieval
Sweden.
The theoretical premise of this investigation has been a functional understanding of the
concept of ideology. In this essay ideology is regarded as a system of ideas which expresses a
given groups world views and norms, which reflects the social conditions of the group, and
which is a declaration of that group’s interests and aspirations. The methodological basis has
been a qualitative analysis of the text, where the depiction of selected characters from the text
has been the main object of investigation. The focus has been on identifying which
characteristics are portrayed as ideal and which are portrayed as are anti ideal within the text.
On an analytical level this investigation has included the use of the concepts “manifest
ideology” and “latent ideology” as tools of analysis. In this way it has been possible to
uncover the ideals and values of the aristocracy, as expressed in Erikskrönikan, both in terms
of what is articulated explicitly and what is implied.
In terms of results this investigation has rendered them in abundance. Among the most
revealing and relevant findings are: the emphasis put on the vassal system, the chivalrous
virtues and the staunch declaration about the superiority of elective kingship. These are all
examples of recurring themes which are communicated with a clear didactic intent.
Furthermore, I have also been able to show that the code of chivalry was not considered a
varnish to cover the blemishes of an imperfect society, but a way of relating to reality and to
the surrounding world. The tangible functions of the code of chivalry in society can be
understood as having been of two kinds: on the one hand, the code of chivalry was a way of
reigning in and channelling the destructive potential of the use of violence; and on the other
hand, the code of chivalry was a way for the aristocracy, indeed the Swedish chivalry, to
communicate and reaffirm their social standing, both internally and externally.
Abstract
1 Inledning ________________________________________________________________ 2
1.1 Syfte och avgränsningar ______________________________________________________ 5
1.2 Forskningsfrågor ____________________________________________________________ 9
1.3 Teoretiska premisser och utgångspunkter ______________________________________ 10 1.3.1 Ideologibegreppet – en definition och en funktionell förståelse ____________________________ 10
1.4 Metod ____________________________________________________________________ 15 1.4.1 Urval av karaktärer ______________________________________________________________ 17 1.4.2 Urval av textavsnitt ______________________________________________________________ 18 1.4.3 Förutsättningar för analys och analysen genomförande __________________________________ 20 1.4.4 Krönikans egen, unika berättelse eller stilistik, retorisk konvention ________________________ 22
1.5 Tidigare forskning__________________________________________________________ 25 1.5.1 Höviska ideal, dygder och föreställningar i det medeltida Sverige _________________________ 25 1.5.2 Erikskrönikan i forskningen _______________________________________________________ 32
1.6 Källor och källkritik ________________________________________________________ 36 1.6.1 Källans beskaffenhet: handskrifternas genealogi och hierarki _____________________________ 37 1.6.2 Källans beskaffenhet: editionerna av Cod. Holm D 2 ___________________________________ 40 1.6.3 Källkritik: funktion och tendens ____________________________________________________ 41 1.6.4 Källkritik: mottagare och sändare ___________________________________________________ 48 1.6.5 Källkritik: beroende och tidsaspekt _________________________________________________ 53
1.7 Historisk bakgrund och kontext ______________________________________________ 55 1.7.1 Europeiseringsprocessen och Sverige ________________________________________________ 55 1.7.2 Det världsliga frälset och 1300-talets svenska maktstrukturer _____________________________ 61 1.7.3 Medeltida litteraturproduktion i Europa, Norden och Sverige _____________________________ 70
1.8 Begrepp __________________________________________________________________ 74
2 Avhandling ______________________________________________________________ 81
2.1 Analys av person- och karaktärsframställningar i Erikskrönikan __________________ 81 2.1.1 Birger Magnusson – jarlen, laggivaren och beskyddaren _________________________________ 81 2.1.2 Birger Magnusson – realpolitikern, despoten och löftesbrytaren ___________________________ 84 2.1.3 Magnus Birgersson – den milde, vise och fromme konungen _____________________________ 85 2.1.4 Magnus Birgersson – den smarte, brutale och svekfulle politikern ________________________ 100 2.1.5 Hertig Erik – fursten, riddaren och idealet ___________________________________________ 101 2.1.6 Hertig Erik – fältherren, politikern och martyren ______________________________________ 110 2.1.7 Kung Birger Magnusson – blodsförrädaren, mördaren och dåren _________________________ 118 2.1.8 Drotzen och drottningen – rådgivarna, hantlangaren och påhejerskan ______________________ 139
3 Sammanfattning, slutsatser och reflektioner __________________________________ 147
3.1 Avslutande reflektion ______________________________________________________ 162
Käll- och litteraturförteckning
Bilaga 1 Översikt över Erikskrönikans tradering och proveniens
Bilaga 2 Översättningar
2
1 Inledning
I och med att medeltidsintresset bland allmänheten tilltagit starkt i Sverige under de senaste
tio, femton åren, har också behovet av kunskap rörande denna epok ökat. Forskningen om
medeltiden har gjorts mer tillgänglig för allmänheten, bland annat genom föregångare som
Dick Harrison och Maja Hagerman, och mer forskning inom området har också bedrivits.
Emellertid har vår moderna värld och vårt intresse även bidragit till att ”skapa” en medeltid
färgad av våra egna referensramar och föreställningar, en konstruerad och modern medeltid.
Ett tydligt exempel på detta är de medeltidsarrangemang som under sommarhalvåret blommar
upp över i stort sett hela Sverige, med medeltidsveckan på Gotland som främsta exempel1. I
många avseenden är alltså medeltiden ett mer komplicerat, angeläget och mångfacetterat
ämne nu än någonsin tidigare.2
Den svenska medeltiden är i stor utsträckning ett svårgripbart område, inte minst på grund av
det bitvis mycket begränsade källäget. Kunskapen om perioden är särskilt tentativ när det
gäller Sveriges tidiga medeltid, men även de i källorna mer belagda hög- till senmedeltida
åren medför stora utmaningar. Ändå är just den svenska medeltiden ett givande område att
utforska och uppgiften bör betraktas som spännande snarare än hopplös. Det existerande
källmaterialet från hög- och senmedeltiden i Sverige är trots allt tillräckligt för att ge inblick i
såväl rättsskipning och religiositet, som politiskt liv och kultur3, åtminstone för de
privilegierade samhällsgrupperna. Givet är att materialet avsevärt sviktar i fråga om de icke
privilegierade samhällsgrupperna, bönder och andra arbetande.
En annan betydande orsak till varför den svenska medeltiden är så viktig att utforska är att det
under perioden skedde flera genomgripande samhällsförändringar, i synnerhet under 1200-
talet, där processer påbörjades som format det vi idag kallar Sverige. Här kan inräknas såväl
enandet av riket och antagandet av en ny religion, som tillkomsten av en statsapparat och
1 Här är det viktigt att påpeka att gränserna mellan forskarvärlden och den nya medeltidsentusiasmen inte alltid
är knivskarpa och att det vore ett grovt fel att förringa det ökade medeltidsintresset och avfärda det som i
grunden baserat på okunnighet och fördomar. 2 I sin bok Att studera medeltiden (Malmö 2008) reflekterar författaren Lena Roos kring vad detta tilltagande
intresse för medeltiden kan bero på. Själv betraktar hon exempelvis medeltidsveckan som ett slags rum för
eskapism, men hon redogör också för andra teorier. Intressant är den teori som gör gällande att medeltiden är en
period som ligger långt tillbaka men ändå kan konstrueras till spännande aktiviteter för de moderna deltagarna.
För mer information, se sidan 7 samt sidorna 154-5 i Att studera medeltiden. 3 Erik Lönnroth ”Källorna” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988, s. 10-14.
3
införandet av stående skatter.4 Enligt Jerker Rosén är det framförallt tiden kring 1200-talets
andra hälft till och 1300-talets första decenier som är avgörande och att då ”…omvandlades
successivt hela det svenska samhället, så att det 1319 var ett helt annat än vid 1100-talets
början.”5 Han menar att: ”[d]et tidigare av olika lagsagor endast löst sammanfogade riket har
nu nått inre konsolidering. Grunden har lagts till ett ståndssamhälle, som skulle komma att
bestå till in på 1800-talet.”6 Som ett konkret exempel på periodens betydelse framhåller Rosén
att: ”[d]en författning, som skulle bli den enda fram till 1719, har börjat växa fram.”7
Detta är också den tid då Sverige på allvar började närma sig den europeiska kultursfären, en
process som på många vis fortfarande pågår. Kanske är det till och med möjligt att spåra
rötterna till den moderna idén om den europeiska gemenskapen i den medeltida
europeiseringsprocessen. I detta skede omformades det svenska samhället i grunden och en ny
samhällsordning efter kontinental modell tog vid. Enligt historieforskaren Thomas Småberg
genomfördes denna förändring medvetet av en inflytelserik elit bland de svenska
stormännen.8 Den kultur som denna svenska elit alltså avsiktligt eftersträvade har kallats för
den höviska eller ridderliga, och var kännetecknande för de styrande klasserna över hela
Europa, dock med regionala skillnader. Idag är det ofta ekot av vad vi tror att denna kultur
innebar som får stå för vår sinnebild av medeltiden. Men vad vet vi egentligen om hur de
ridderliga klasserna såg på sig själva och sin omvärld?
Den svenska forskningen om denna period har koncentrerats till det politiska och ekonomiska
landskapet under tolv- och trettonhundratalen. Den framväxande bilden har visat ett samhälle
där fejder och maktstrider avlöste varandra9 och där ett begränsat fåtal stormän dikterade
villkoren för många. Förutom att försöka vinna makt, strävade denna maktelit efter att skapa
ett, för tiden, modernt rike efter kontinental modell. Man anammade de strukturer och
värdesystem som var utmärkande för föregångsområdena, såsom exempelvis de tyska
4 För mer information, se Erik Lönnroth, Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige: studier över skatter
och länsförvaltning, Göteborg 1984 (1940), i synnerhet s. 57-136. 5 Jerker Rosén, Den svenska historien: 2 Från Birger Jarl till Kalmarunionen, Stockholm 1983 (1966), s. 5.
6 Rosén, Den svenska historien, s. 5.
7 Rosén, Den svenska historien, s. 5.
8 Thomas Småberg, ”Riddaren och torneringen. Konstruktionen av den rituella platsen i Erikskrönikan” artikel
från svenska historikermötet i Lund 2008. 9 För en detaljerad genomgång av det politiska landskapet vid tiden alldeles inpå Erikskönikans författande, se
Jerker Roséns avhandling Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder: studier i nordisk politisk historia
1302-1319, Lund 1939.
4
furstendömena10
. Det medeltida samhället i Europa har beskrivits som en värld bestående av
tre distinkta folklager, krigare, bedjare och bönder11
, där det var den talrika bondegruppens
uppgift att upprätthålla de andra gruppernas existens genom sitt arbete. Frågan om hur den
ideologiska bakgrunden till denna maktelits agerande såg ut är dock inte helt lätt att besvara, i
synnerhet inte när frågan gäller specifikt svenska förhållanden.
Att närma sig detta område, den styrande, svenska elitens föreställningsvärld, är i många
avseenden ett sökande efter källor. Den relevanta tidsperioden i avseende på det svenska
antagandet av den nya, feodalt präglade samhällsordningen går alltså utifrån tidigare
forskning att fastslå till 1200- och 1300-talen12
, men vilket källmaterial som ger den bästa
insikten är helt klart öppet för debatt. Vägledning går det dock att få från den tidigare
forskningen även i detta fall:
Sedd i sitt litterära och historiska sammanhang framstår Erikskrönikan som ett verk med en klar
ideologisk funktion. Den har tillkommit i en tid då den svenska aristokratin var tämligen
nyetablerad. Denna hade av begripliga skäl ett behov av att se sig framställd i en fördelaktig
dager. Dess självkänsla krävde att den svenska adeln kunde hållas för lika god som kontinentens.
Erikskrönikan gör en jämförelse möjlig. De svenska herrar som framträder här gestaltas som
ädla, tappra och sköna riddare – en skara som verkligen tål internationell jämförelse. Krönikan
är med andra ord ett det svenska ridderskapets propagandaverk.13
I detta citat, hämtat ur Sven-Bertil Janssons artikel om Erikskrönikan, framgår att detta verk
är att betrakta som propagandistiskt till förmån för den nyformade svenska aristokratin, och
att det i det sammanhanget haft en ideologisk funktion: att i litteratur och historieskrivning
visa att man väl upprätthöll de höviska idealen och att man var en del av den nya, medeltida
samhällsordningen. Det ovan citerade perspektivet på Erikskrönikan ger emellertid genast
upphov till frågor: vad var det för något man var så angelägen att vara en del av? Vad var det
för ideal som skulle uppvisas i Erikskrönikan? Vilket idégods pekar dessa på? Vilken var
ideologin som den svenska aristokratin hade antagit som sin egen?
Svaren på dessa frågor är än så länge inte helt tydliga. Erikskrönikan har visserligen utforskats
ur flera perspektiv, inte minst som politiskt14
och litterärt15
verk, och den höviska kulturen16
10
För mer om den tyska kopplingen till det medeltida Sverige under Birger jarl och hans ättlingar, se exempelvis
Dick Harrisons Sveriges Historia 600-1350 (Stockholm 2009), s. 254-273. 11
Michael Nordberg, Den dynamiska medeltiden, Stockholm 1995 (1984), s. 193. 12
För mer information om samhällsomdaningen under 1200- och 1300-talen, se Thomas Lindkvist, ”Sveriges
medeltida europeisering”, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, 2006. Se även Lönnroth, Statsmakt. 13
Sven-Bertil Jansson, ”Erikskrönikan” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988, s. 18. 14
Exempelvis Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder.
5
liksom det historiska sammanhanget17
har behandlats, men att på allvar försöka extrahera det
specifikt ideologiska godset i den har sällan varit den primära avsikten. Det finns helt enkelt
en suddig fläck i forskningen kring Erikskrönikan och det är denna som följande
undersökning avser börja förtydliga. Detta betyder dock inte att det rent generellt saknas
forskning som prövar krönikan i avseende på dess kvaliteter som källa till
mentalitetshistoria.18
Det är dags att underkasta Erikskrönikan ytterligare kritisk granskning,
för att sedan försöka teckna en bild av det svenska högfrälsets ideologiska hemvist. Att på det
här sättet behandla Erikskrönikan som en ideologisk skrift innebär en problematisering av
densamma; den betraktas inte här som en romantisering av det förflutna i versform, eller en
propagandaskrift för en enskild potentat eller släkt potentater, istället blir Erikskrönikan en del
i ett större, ideologiskt och politiskt sammanhang, nämligen den nya hög- och senmedeltida,
svenska samhällsordningen.
1.1 Syfte och avgränsningar
I detta avsnitt skall syftet med den föreliggande undersökningen redovisas och det är därför
nödvändigt att först precisera vad Erikskrönikan, kring vilken undersökningen och dess syfte
kretsar, är för något. Erikskrönikan är en rimkrönika19
tillhörande den svenska, höviska
litteraturen. Verket är en, på knittelvers rimmad, krönika över delar av den svenska
medeltidshistorien, närmare bestämt tiden från ungefär 1220-talet till år 1319. I stilistiken
överensstämmer den till stor del med den litterära genre som vuxit sig mycket stark på
kontinenten och som kommit att kallas riddarromanerna20
. Detta är naturligtvis en krönika ur
det världsliga frälsets perspektiv och skall inte förväxlas med någon typ av balanserad eller
nyanserad, historisk händelserapportering som återger skeendet på ett neutralt eller
tillförlitligt vis. Det här är den historia som partier inom frälset ville lyfta fram och skildrad på
det sätt de ville att den skulle skildras. Detta, och spörsmål rörande Erikskrönikans olika
inkarnationer i handskrifterna, kommer dock att diskuteras betydligt utförligare i avsnittet om
källor och källkritik. Här skall också påtalas att det är Sven-Bertil Janssons tryckta edition av
15
Exempelvis Sven-Bertil Jansson, Medeltidens rimkrönikor: studier i funktion, stoff och form, Uppsala 1971. 16
Här vill jag framhålla Herman Bengtsson, Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk undersökning,
Uppsala 1999. 17
Som ett modernt exempel på utforskning av Erikskrönikan och dess historiska sammanhang kan nämnas
Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk Tidsskrift, Nr 2
2011. 18
Som exempel kan nämnas Henric Bagerius och Christine Ekholst, ”Den politiska kärleken: Homosocialt begär
och heteronormativa praktiker”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011. 19
En mer detaljerad precisering av begreppet rimkrönika står att finna i Jansson, Medeltidens rimkrönikor:
studier i funktion, stoff och form, Uppsala 1971, s. 10. 20
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 17-18.
6
Erikskrönikans text som ligger till grund för den här uppsatsen.21
Naturligtvis kommer dess
relation till handskrifterna och även handskrifterna i sig att genomlysas noggrant i avsnittet
om källor och källkritik.
Syftet med uppsatsen är att undersöka den svenska maktelitens ideologiska hemvist under
1300-talets första hälft genom att analysera dess idealiserade själv- och samhällsbilder, såsom
de framträder i Erikskrönikans centrala personskildringar. De personer, vars porträtt i
krönikan utgör studieobjekten i undersökningen, är huvudsakligen Birger (Jarl) Magnusson,
Magnus Birgersson och Erik Magnusson, men i kontrasterande syfte kommer även
skildringarna av Birger Magnusson, drottning Märta och Johan Brunkow (kung Birgers drots)
att analyseras. I denna ansats ligger en ambition att kontextualisera resultaten genom att
försöka formulera den ideologi för vilken Erikskrönikan ger uttryck. Förhoppningen är att
kunna bidra till att perspektivera den nya samhällsordning som, efter kontinental, europeisk
förebild, etablerades i Sverige under 1200- och 1300-talen genom att återskapa dess
ideologiska grund. Därigenom bör det vara möjligt att se vilka ideologiska bevekelsegrunder
som motiverade etablerandet och vidmakthållandet av det feodalt inspirerade, svenska
samhället. Naturligtvis innebär detta endast ett kompletterande perspektiv jämte de ledande
förklaringsmodellerna och förståelseperspektiven avseende Sveriges omdaning under
medeltiden, ekonomi, maktpolitiska förutsättningar och jordägandets fördelning.22
Tematiskt avgränsas denna undersökning till att endast gälla det världsliga frälsets ideologi
och detta motiveras, förutom av undersökningens forskningsansats, också av källmaterialets
beskaffenhet. Det är helt enkelt så att Erikskrönikan med allra största sannolikhet skrevs av en
medlem av det världsliga frälset och med det världsliga frälset som avsedd mottagare23
; att
presentera någon idealbild med utgångspunkt i en annan samhällsgrupp var därmed varken
önskvärt eller ens påtänkt vid Erikskrönikans författande. Detta förhållande anger således en
tydlig tematisk ram för undersökningens giltighet, nämligen det världsliga frälsets
idealiserade bild av sig själva och det samhälle i vilket de levde.24
21
Erikskrönikan, redaktör Sven-Bertil Jansson, Stockholm 1987. Hädanefter i denna uppsats kommer denna
edition av kröniketexten att refereras till endast som Erikskrönikan. 22
Lönnroth, Statsmakt. 23
Ingvar Andersson, Erikskrönikans författare, Stockholm, 1958. 24
Här är det möjligt att argumentera för en ännu hårdare insnävning tematiskt och den har sin grund i att
Erikskrönikans tillkomst med stor sannolikhet kan knytas till det kretsen kring hertig Eriks änka, Ingeborg. Det
är möjligt att betrakta Erikskrönikan som ett representativt uttryck för endast denna enskilda politiska
sammanslutning, men den uppfattningen delas inte i den här uppsatsen. Istället betraktas Erikskrönikan som
ideologiskt representativ för det högre frälset i en mer generell bemärkelse och att krönikans politiska tendens
7
Den geografiska avgränsningen handlar om riket Sverige som det såg ut vid krönikans
författande och skall inte förväxlas med Sverige av idag. Visserligen är det onekligen så att
det är det medeltida Sverige som ligger till grund för det land vi ser idag, men det är också
viktigt att påpeka de skillnader i gränsdragning och definition som särskiljer det gamla från
det nya. Utan att fördjupa detta till ett sidospår, bör det noteras att vid Erikskrönikans
författande omfattade Sverige varken Skånelandskapen eller de västra delarna av dagens
Sverige, men väl stora delar av våra dagars Finland25
. Detta innebär ett i stora delar annat
geografiskt område än det vi kallar Sverige idag. Dessutom innebar begreppet Sverige inte
samma sak då, som nu. De medeltida rikena var ofta löst sammanhållna, decentraliserade
influenssfärer och många gånger ofta med något diffusa geografiska gränser26
, medan dagens
Sverige är ett klart avgränsat geografiskt och nationellt område med en tydlig, central
statsmakt. Till detta kan läggas de olika typer av unionsbildningar som kännetecknade Norden
under 1300-talet, som exempel kan nämnas personalunionen mellan Sverige och Norge
mellan åren 1319 och 1343.27
Den kronologiska avgränsningen till 1300-talets första hälft vilar på den sannolika tidpunkten
för Erikskrönikans tillkomst. De tolkningar som idag är ledande bland de historiker som gjort
Erikskrönikan till sitt studieobjekt kan, lätt förenklat, delas upp i två huvudspår: å ena sidan
de som anser att krönikan författades på det tidiga 1320-talet i samband med valet av den då
omyndige Magnus Eriksson till kung, och å andra sidan de som anser att den författades under
det tidiga 1330-talet då Magnus nådde sin myndighetsålder och på allvar skulle i träda rollen
som kung.28
Oavsett vilket av dessa två spår som är det rätta, så innebär det för den här
uppsatsen en hårdare avgränsning än exempelvis ett begrepp som medeltiden. Den knappa 15-
årsperiod som anger de yttre tidsramarna för Erikskrönikans författande, generöst tilltaget
mellan 1320 och 1335, cementerar verket och dess ideologiska representativitet i 1300-talets
första hälft.
för den ena eller andra sidan inte bör förväxlas med det mer ”ståndsgenerella” ideologiska innehållet. För mer
information om Ingeborgs parti, se Rosén, Den svenska medeltiden, s. 102-107. 25
Historisk Atlas, redaktörer Kåre Valle och Bo Pederby, Oslo 1995. s. 74. 26
Erik Lönnroth, ”Staten” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988. 27
Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720: Klerkernas och adelns tid Lund 2009 (2003),
s. 50-58. 28
För detaljerade redogörelser av dateringsproblematiken, Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga
hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011, särskilt s. 242-248, samt Gisela Vilhelmsdotter,
Riddare, bonde och biskop: studier kring tre fornsvenska dikter jämte två nyeditioner, Stockholm 1999, s. 25-33.
8
Avgränsningen i tid motiveras vidare av att medeltiden, inte minst den svenska medeltiden, är
en mycket heterogen tidsperiod med stora samhällsvariationer och med många förändringar
av rikets styrelse. Det ter sig nästintill anakronistiskt att tala om ett medeltida Sverige; det
förekommer helt enkelt för stora skillnader mellan de olika samhällsinkarnationer som
perioden omfattar29
. Det vore exempelvis helt befängt att påtvinga det tidiga 1000-talets
stormän de ideal som omfattades av 1300-talets kungar. Däremot är det rimligt att se det
världsliga frälsets strävan under 1300-talet att upprätta och vidmakthålla en samhällsordning
av kontinentalt snitt, med en hierarki av olika samhällsstånd med olika privilegier, som en röd
tråd som löper genom decenierna och binder dem samman. Då uppsatsens ämne är den
svenska tolkningen av de tankesystem som underligger denna typ av rike blir den
kronologiska avgränsningen härmed given. Här bör tilläggas att undersökningens resultat helt
visst kan ha relevans bortom denna kronologiska avgränsning, men att de ej kan göra anspråk
på lika hög giltighet i ett vidare tidsperspektiv.
Några sista ord om avgränsningar gäller fokuseringen på framställningen av hertig Erik och
de andra nyckelpersonerna som undersökningsobjekt. Motiven till denna fokusering är inte i
huvudsak att ett bredare anslag skapar utrymmesmässiga problem inom ramen för en D-
uppsats, även om detta onekligen spelar in. I avseende på hertig Erik står de huvudsakliga
skälen att finna i att han är krönikans huvudperson och att framställningen av honom är
synnerligen tendensiös till hans fördel30
, vilket alltså innebär att skildringen av honom är
avsedd att uppvisa en person i linje med de rådande idealen för karaktär och agerande.
Därmed blir en studie av honom särskilt gynnsam för en undersökning av detta slag; hertig
Eriks karaktär och agerande blir signifikativa för det världsliga frälsets idealiserade
föreställningsvärld och självbild. För att ge studien referenspunkter och möjlighet till
kontrastering är det också nödvändigt att utföra kompletterande, men mindre omfattande,
personstudier, av såväl andra fördelaktigt skildrade personer som ofördelaktigt skildrade
personer. Dessa är, som nämnts, Birger (Jarl) Magnusson, Magnus Birgersson, Birger
Magnusson, drottning Märta och Johan Brunkow. Gemensamt för dessa är att de är, om än i
olika grad, centrala gestalter vid sidan om hertig Erik och alltså ges en omfattande skildring i
kröniketexten. I sammanfattning kan sägas att en insnävning av undersökningsobjektet till att
gälla personskildringar ger god överensstämmighet med forskningsansatsen. En möjlig
nackdel med detta val är naturligtvis att det kan finnas information i andra delar av
29
Erik Lönnroth, ”Staten”. 30
För mer information se avsnittet om källkritik.
9
framställningen som missas och att den slutliga bilden därmed inte kan betraktas som
fullständig, vilket ger vid handen att resultaten av föreliggande undersökning skulle gynnas av
kompletterande undersökningar.
1.2 Forskningsfrågor
För att uppfylla uppsatsens syfte har härnedan följande frågor formulerats. Förutom att de
utgör ett nedbrytande av uppsatsens syfte, har dessa frågor formulerats i linje med
undersökningens metodiska och teoretiska utgångspunkter, vilka kommer att redovisas i detalj
i nästkommande avsnitt.
Person- och karaktärsframställningar:
Vad kan utifrån textens framställning fastslås som ideala, respektive antiideala,
egenskaper och karaktärsdrag, relationer, handlingar och motiv för handlingar?
Förekommer det jämförelser eller omdömen i texten som bidrar till att normativt
generalisera vissa företeelser eller handlingsmönster, bortom det specifika
sammanhanget, som synnerligen idealiska eller förkastliga? Går det att urskilja
mönster eller tendenser i detta avseende?
Kontrastering:
Förekommer nyansering av de idealiserade karaktärerna i avseende på rörlighet mellan
det idealiserade och dess motsats?
Finns det beteenden eller handlingar som ges både positiva och negativa omdömen i
Erikskrönikan? Vad styr i så fall bedömningen i de olika fallen?
Idealisering och ideologi:
Vad påvisar den idealiserade själv- och samhällsbilden om det världsliga frälsets:
Föreställningsvärld (hur världen är beskaffad, syn på samhället, syn på den egna
gruppen) Normer (rätt och fel, rättigheter och skyldigheter) Sociala villkor (syn på den
egna platsen i den sociala hierarkin, den sociala hierarkins beskaffenhet, relationer)
Intressen och strävan (särskilda intresseområden, samhällsmål och sociala, politiska
ambitioner, utopiska föreställningar)
10
1.3 Teoretiska premisser och utgångspunkter
Då den kommande studien avser ideologi som undersökningsobjekt och där själva
ideologibegreppet också utgör det fundamentala metodiska verktyget i analysen, är det
nödvändigt att redovisa och identifiera undersökningens funktionella definition av ideologi
såsom den förstås och används i undersökningen. Detta handlar om att redogöra för de
fundamentala, teoretiska antaganden på vilka den, och därmed uppsatsens resultat, vilar. I
följande avsnitt kommer därför ideologibegreppet att belysas, diskuteras och definieras.
1.3.1 Ideologibegreppet – en definition och en funktionell förståelse
Enligt historiemarxistisk teori är ideologi inte mer än en idémässig efterkonstruktion, vars
syfte är att de som har makt och privilegier i en samhällsform skall få behålla dessa och att
samhällsformens fortlevande och vidmakthållande främjas genom en ideologisk överbyggnad.
I samlingsverket Om ideologi och ideologianalys, beskriver Sven-Eric Liedman det
marxistiska perspektivet så här:”[d]et utvecklas en den härskande klassens ideologi, som blir
den ideologi som påverkar allas föreställningar, oavsett klasstillhörighet, och som motiverar
härskarnas herravälde och de förtrycktas underkastelse”31
. Med ett sådant perspektiv, även
kallat en negativ definition av ideologi, skulle den ideologi som Erikskrönikan eventuellt ger
uttryck för endast tjäna som ett slags egoismens realpolitiska propagandainstrument. Denna
negativa definition implicerar att ideologiproducenten själv inte drivs av någon egentlig
övertygelse om den alltruistiska förträffligheten i den givna samhällsordningen, utan endast
av egenintresse. Forskningsperspektivet blir då att avslöja en medvetet bedräglig, ideologisk
slöja som dragits över de motsättningar samhället bär.32
Denna tanke, hur än övertygande och inpassande i sin argumentation, förbiser dock
exempelvis möjligheten att det för ideologiproducenten mycket väl kan vara så att
egenintresse och övertygelsen om systemets förträfflighet, för alla det omfattar,
samexisterar.33
Perspektivet, som ofta kopplas till metoden kritisk ideologianalys, förefaller
därmed vara för snävt och genom sina utgångspunkter kunna leda till missvisande resultat.
Det blir helt enkelt en fråga om att gå in i forskningssituationen med förutfattade meningar.
De fördelar denna definition dock bär med sig ligger i det kritiska forskningsperspektivet och
31
Om ideologi och ideologianalys: uppsatser och texter utgivna av Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson,
redaktörer Sven-Eric Liedman, och Ingemar Nilsson, Göteborg 1989, s. 16. 32
Textens mening och makt, redaktörer Göran Bergström, och Kristina Borues, Stockholm 2005. s. 152 f. 33
För exempel på detta se Peter Englunds avhandling Det hotade huset - Adliga föreställningar om samhället
under stormaktstiden (Stockholm 1989), där Englund redogör för en aristokrati som anser att den egna
privilegierade positionen bara är en del av en välfungerande samhällsstruktur som gynnar alla, även de som inte
tillhör den privilegierade gruppen.
11
påtagliga angreppssättet. Inte minst är det relevant för den här undersökningen att uppehålla
sig vid relationen mellan ideologi och samhälle. Det är naturligtvis också meningsfullt att
ställa frågor om en given ideologis funktioner i dess samhälle.
Ett annat sätt att betrakta ideologi i förhållande till dess samhälle, är att se ideologi som
idésystem i en generell bemärkelse. Skillnaden mot den ovanstående synen på ideologi är att
den inte tillskrivs några generella och på förhand givna funktioner. Även här finns
definitioner för vad som betecknas som en ideologi. En företrädare för denna neutrala syn på
ideologi, som uppmärksammas i boken Textens mening och makt, är Herbert Tingsten. Enligt
honom skall en ideologi innehålla tre element: grundläggande värdepremisser,
verklighetsomdömen och konkreta rekommendationer. I boken framlyfts Tingstens betoning
av elementet verklighetsomdömen som både definitionens styrka och dess svaghet. Som en
styrka ses det att komponenten verklighetsomdömen möjliggör en empirisk ingång och
öppnar ideologin för vetenskaplig prövning. Den svaghet som utpekats är att detta synsätt i
viss mån anses leda bort från det som anses vara ideologins kvintessens, nämligen den
normativa delen. Denna normativa del går inte att pröva på samma sätt som
verklighetsomdömena, vilka kan vara bevisligen korrekta eller felaktiga, men bör ändå
betraktas som det centrala intresseområdet, enligt detta betraktelsesätt.34
I avseende på den ovanstående ambitionen att identifiera ett funktionellt, operationaliserbart
ideologibegrepp, samt att fastslå de teoretiska utgångspunkter och antaganden som utgör
grunden för en förståelse av ideologi som fenomen, kan Liedmans ansträngningar på området
ge god vägledning. I en uppsats i det ovan refererade samlingsverket företar Liedman ett
försök att söka innebörden av begreppet ideologi genom dess beskrivning i uppslagsböcker
och ordböcker. Han kommenterar under redogörelsen att: ”[v]i har fått veta att ordet
”ideologi” både kan åsyfta något skenbart, illusoriskt eller förljuget och utgöra en neutral
beteckning på en åskådning”35
. I detta försök finner alltså Liedman samma grundläggande
problematik förknippad med ideologibegreppet, som redovisats ovan, nämligen dess tvetydiga
och kontrasterande konnotationer.
Här är det på sin plats att först omnämna ett ytterligare sätt att förhålla sig till begreppet
ideologi och det kommer, oväntat nog, även det från den marxistiska historiemodellen. Marx
34
Textens makt, s. 151 f. 35
Liedman och Nilsson, s. 9.
12
visade alltså också på ett alternativt sätt att tänka kring ideologi än det som kommer till
uttryck i den negativa definitionen. I denna ideologisyn betraktas inte ideologi som ett
medvetet försök att dölja en obehaglig verklighet för att legitimera de privilegierades
maktposition; ideologi betraktas här inte alls från perspektivet om på förhand givna
funktioner. Istället ses ideologi här som ett uttryck för en samhällsgrupps föreställningsvärld.
De sociala ramar och förutsättningar som den givna gruppen existerar inom reflekteras i det
här perspektivet i den ideologi som skapas. Förhållandet till samhällsformen ligger här i
huruvida den aktuella gruppen kan anses som gynnade i sin ideologi. Om det är fallet kan
ideologin betraktas en manifestation av en intressekamp, och det är alltså intresset som ligger
till grund för ideologin. Översatt till den här undersökningen skulle den idévärld som
Erikskrönikan ger uttryck för, kunna betraktas som ett uttryck för den intressekamp som
fördes av det världsliga frälset och där ideologin återspeglade deras sociala villkor och var ett
uttryck för deras föreställningsvärld. Det fördelaktiga med den här definitionen, till skillnad
från den negativa, är att ideologin inte betraktas som ett verktyg för socialt förtryck, utan som
ett uttryck för en föreställningsvärld. 36
Liedman ger ytterligare vägledning i att förstå ideologi som begrepp och hävdar att man
menar ”med ”ideologi” ungefär detsamma som en sammanhängande, välordnad mängd på
tåenden [felstavat i originaltexten], värderingar, förslag o s v.”37
. Senare i uppsatsen preciserar
han förståelsen av ideologi som företeelse genom att peka ut att: ”[d]et intima sambandet
mellan verklighetspåståenden, värderingar och normer är utmärkande för ideologer”38
.
Liedman betonar också att: ”[i] själva verket fungerar ideologin väl om sambandet mellan
värderingar, försantförhållanden och normer ter sig så ”naturligt”, så ”omedelbart”, så utan
skarv att man knappt märker övergången från det ena till det andra”39
. I strävan efter ett
funktionellt ideologibegrepp innebär detta att dessa tre huvudaspekter inte bara behöver ingå i
definitionen, utan att den inbördes samstämmigheten i det ideologiska godset i Erikskrönikan
kan förväntas ge insikter i frälseideologins funktionalitet.
Så långt kan sägas att för den här uppsatsens vidkommande är det tydligt att den negativa
definitionen av ideologi är för snäv och att dess på förhand givna slutsatser ger vinklade och
ensidiga resultat, vilka snarare tjänar till att bekräfta den teoretiska utgångspunkten i
36
Textens makt, sidan 153. 37
Liedman och Nilsson, s. 11. 38
Liedman och Nilsson, s. 25. 39
Liedman och Nilsson, s. 25.
13
begreppsdefinitionen än att tillföra något nytt om det svenska frälsets idévärld. På många vis
skapar denna definition ett slags vetenskaplig rundgång, som ett cirkelresonemang. Det som
däremot är av värde i denna definition är den kritiska ansats som med nödvändighet åtföljer
varje försök till ideologiskt uttryck. Inte heller Tingstens diametralt motsatta ingång i
ideologibegreppet räcker till för att ensamt skapa den teoretiska grunden för kommande
undersökning. Främst är problemet, som påpekats förut, att de normativa aspekterna av
ideologibegreppet inte ges den framskjutna position de bör ha, och att ansatsen i den här
uppsatsen inte är att genomföra en giltighetsprövning av komponenten verklighetsomdöme i
det svenska frälsets ideologi. Det som Tingstens perspektiv dock ger är en ansats att pröva en
given ideologi utan att på förhand tillskriva den en repressiv samhällsfunktion, samt att den
bryter ned begreppet i separata och klart identifierbara delar. På så vis blir ansatsen mer
neutral och resultaten av undersökningen därmed mindre förutfattade men mer
systematiserade. Det andra marxistiska sättet att betrakta ideologi har mycket att erbjuda den
här undersökningen, inte minst vad gäller den grundläggande premissen att ideologi är ett
uttryck för en grupps föreställningsvärld och att den återspeglar såväl gruppens upplevda
sociala villkor, som dess intressen. En föreställningsvärld, i detta sammanhang, blir en mer
öppen och betydligt mindre förutfattad ingång i det svenska 1300-talsfrälset, än exempelvis
ideologi tolkat som propagandaverktyg för bibehållandet av frälset som privilegierad
samhällsgrupp. Kanske är det till och med så att frälsets upplevelse av sina sociala villkor och
föreställningsvärld sammanfaller med både deras egenintressen och vad de höll för ett gott
samhälle?
Helt klart är att Tingstens ideologibegrepp och den negativa definitionen av ideologi skapar
för vida, snäva eller perifera förutsättningar för att helt kunna antas utan vidare eftertanke.
Emellertid skapar de, inte minst genom sina olika och i viss mån kontrasterande perspektiv,
en god grund för att påbörja en teoretisk inramning för föreliggande undersökning. Detta ger
uppsatsen såväl ett kritiskt och systematiserat perspektiv, som en öppenhet och en
objektivitetssträvan avseende undersökningens resultat och tolkningen av dessa. Att till detta
lägga den alternativa marxistiska ideologidefinitionen ger en god helhet med tydligt fokus på
undersökningsobjektet och ett fungerande betraktelsesätt på ideologi. Sammantaget med
Liedmans preciseringar av vad som är betecknande för ideologier innebär detta att en mer
komplett och funktionell bild av ideologi som företeelse böjar ta form. Ideologi betraktas
härmed i denna uppsats som ett idésystem som uttrycker given grupps föreställningsvärld,
omvärldsbeskrivning och normer, som återspeglar de sociala villkor gruppen uppfattar att de
14
lever under och som också innebär en deklaration om gruppens intressen och strävan. Det är
utifrån denna definition som analysen av Erikskrönikans ideologi kommer att genomföras och
förstås i undersökningen.
Här bör också sägas något om ideologi och hur den är beskaffad i relation till dem som bär
upp den. Även här ger Liedman vägledning och han riktar uppmärksamheten mot relationen
mellan en ideologi och dess förespråkares handlingar. Först påvisar han fenomenet med teori
och praktik, vilket handlar om huruvida det råder samstämmighet mellan den uttalade
ideologin och förespråkarens handlingar. Liedman utvecklar därefter resonemanget: ”även en
serie handlingar och åtgärder, utförda av en människa, ett parti eller kanske en institution
fogar sig samman till ett mönster vars innebörd kan tolkas”40
. Han utvecklar: ”[v]arje
mänsklig handling, individuell eller kollektiv, kan avvinnas en innebörd eller en mening. För
det andra är åsikterna vi formulerar, replikerna vi fäller och utropen vi ger ifrån oss tillika
handlingar”41
. Kopplingen till ideologi ligger, enligt Liedman, i att den neutrala och abstrakta
innebörden av begreppet innebär att ideologi ”alltid pekar utöver sig själv och leder till frågor
om konsekvensen i handlingar och åtgärder”.42
Till detta lägger han att: ”även det omvända
gäller … vad människor gör … kan avvinnas innebörder … [d]et kan tolkas, och tolkningen
kan formuleras i ord”43
. I kommande undersökning får detta förhållande betraktas som
synnerligen relevant eftersom de personskildringar som utgör undersökningsobjektet
innehåller just aspekter av denna dynamik. Beskrivningarna av karaktärernas ageranden och
krönikörens sätt att förhålla sig till dessa, generar minst lika mycket information om den
ideologi som genomsyrar Erikskrönikan, som de öppet uttalade värderingarna.
Avslutningsvis bör sägas att i den här uppsatsen betraktas alltså relationen mellan en ideologi
och det sammanhang ur vilken den sprungit som central. Ideologi ses alltså inte bara som
något som pekar i en önskad riktning. En ideologi är också en vittnesutsaga om var dess
upphovsmän, efterföljare, förmedlare och uttolkare uppfattar att de redan befinner sig. Detta
innebär, med andra ord, att en ideologi innehåller informationer om ideologibärarens
uppfattningar och föreställningar om omvärld, samhälle och samtid. Inte minst handlar detta
också om den egna platsen i den rådande ordningen. Det behöver naturligtvis inte vara så att
denna omvärldsbeskrivning, som en ideologi innehåller, alls motsvarar någon objektiv
40
Liedman och Nilsson, s. 11. 41
Liedman och Nilsson, s. 12. 42
Liedman och Nilsson, s. 12. 43
Liedman och Nilsson, s. 12.
15
sanning. Den är en upplevelse eller uppfattning som produceras och reproduceras av dem som
bär ideologin. En ideologi kan alltså i sammanfattning säga något om dem som bär den, om
deras föreställningar och deras mentaliteter. I kommande undersökning rör det sig om det
svenska högfrälsets mentaliteter och föreställningar under första hälften av trettonhundratalet.
De kopplingar som kan göras är naturligtvis av begränsad art, men det står klart att de spår av
en ideologi som eventuellt framträder i denna studie också säger något vidare om detta
högfrälse. Det bör därmed, enligt detta sätt att tänka, vara möjligt att utifrån resultaten av den
kommande undersökningen av högfrälsets ideologi, nå insikter i denna grupps
bevekelsegrunder och motiv, för ageranden, strävanden och omdömen. Man kan därmed
anlägga ett mentalitetsperspektiv på den sakhistoria som framtagits tidigare, inom politisk och
ekonomisk historieforskning. Hur framstår exempelvis kungavalet 1319 och dess
omständigheter om det beläggs med ett samtida ideologiskt perspektiv, vid sidan av det
politiska? Den totala bilden av det svenska 1300-talet bör alltså kunna kompletteras på detta
vis och ge oss ytterligare insikter i varför utvecklingen tagit den ena eller den andra
riktningen.
1.4 Metod
Metoden i denna undersökning är av kvalitativ art och innebär en textanalytisk studie, där
framställningen av utvalda karaktärer ur Erikskrönikan utgör det huvudsakliga
undersökningsobjektet och texttolkning det konkreta verktyget som angreppssätt på texten. I
undersökningen kommer stort fokus att ligga på att identifiera vad i de utvalda karaktärernas
egenskaper som beskrivs i ett idealiserande, respektive icke idealiserande ljus. På analysnivån
inbegriper detta metodologiska anslag användandet av begreppen manifest och latent
ideologi44
för att blottlägga alla de ideal och värderingar som det världsliga frälset omfattade
vid tiden för krönikans tillkommelse, både det uttalade och det underförstådda. Utifrån dessa
resultat kommer sedan ett försök att rekonstruera de grova dragen av en ideologi för nämnda
frälse att företas. Detta är emellertid en alltför generell och ickekonkret beskrivning av
tillvägagångssätt för att tydliggöra undersökningens metodologiska upplägg, varför en mer
detaljerad metodbeskrivning följer här nedan.
44
Den metod som beskrivs ovan hämtar inspiration från så kallad kritisk ideologianalys, vilken finns omskriven
ibland andra boken Textens mening och makt. Allmänt är det sidorna 149-180 som är av intresse och i synnerhet
sidorna 167-170. Här vill jag emellertid poängtera att även om inspiration hämtats ur detta analysperspektiv,
väljer jag att stå fri i avseende på det förutsättande av den manifesta ideologin som medvetet falsk eller
bedräglig, som genomsyrar mycket av den kritiska ideologianalysen. Min position är att den manifesta ideologin
i ett givet dokument inte med nödvändighet behöver vara medvetet falsk, men att den snarare inte är komplett.
16
När det gäller ideologi som studieobjekt anger Liedman som en förutsättning att: ”ideologier,
hur man än fattar dem, är något som kommer till uttryck på ett eller annat sätt”45
. Denna
grundläggande förutsättning kan verka intetsägande och generell, men knuten till det tidigare
teoretiska resonemanget om hur en ideologi kommer till uttryck och förmedlas, både i ord och
i handling, ger den möjlighet att problematisera och vidga analysfältet. Som antytts tidigare,
det är inte tillräckligt att endast utläsa vad kröniketexten uttalat avslöjar om högfrälsets
ideologi under 1300-talets första hälft. Liedman går till och med så långt som att hävda att:
”[a]llt som bär spår av medveten mänsklig verksamhet tycks i alla fall kunna tolkas i
ideologiska termer”46
. Vidare talar Liedman om att ideologiskt laddade studieobjekt, i detta
fall Erikskrönikan, tydligt ingår i ett nät av värderingar, försantförhållanden och
handlingsnormer som utgör ett ideologiskt sammanhang. Här handlar det om att se
studieobjektet som en del av ett större ideologiskt sammanhang och inte som en isolerad
företeelse. Detta har tangerats förut och understryker än mer vikten av att i uppsatsen skapa en
så god bild som möjligt av krönikans omständigheter och samhälleliga kontext. Rent konkret
innebär det att förståelsen av det ideologiska godset i Erikskrönikan är beroende av att
undersökningen sätts i sitt sammanhang.47
Liedman uppmärksammar också, ett för kommande undersökning, mycket centralt element, i
synnerhet eftersom att Erikskrönikan inte är ett partiprogram eller en uttalad, ideologisk
deklaration. Liedman menar att: ”ideologin har en synlig yta men att det vi söker också
kanske väsentligen finns under denna yta”48
, något som förefaller synnerligen sannolikt med
ett verk som Erikskrönikan. Den yta som Liedman talar om benämner han som ”det manifesta
i ideologin”49
och det är alltså de uppenbara ideologiska skrivningarna som avses. Hit kan
räknas sådant som exempelvis politiska partiers ideologiska program och deklarationer,
sådant som utger sig för att uttrycka en ideologi. Liedman fortsätter därefter med att
introducera en benämning för djupet i en ideologi och talar då om ”det latenta i ideologin”50
.
Här är det på sin plats att nämna att det vanligen talas om latent och manifest ideologi, men att
Liedman hellre talar om det latenta och det manifesta i ideologin. Orsaken till detta är att
Liedman anser att det föreligger en risk för missuppfattning i det första sättet att formulera
45
Liedman och Nilsson, s. 23. 46
Liedman och Nilsson, s. 23. 47
Ett exempel på den typ av sammanhang som har betydelse i detta avseende är Sveriges omdaning och
närmande till den medeltida, europeiska kulturen och samhällsiden. 48
Liedman och Nilsson, s. 23. 49
Liedman och Nilsson, s. 23. 50
Liedman och Nilsson, s. 23 f.
17
dessa företeelser; han pekar på att det finns en risk för att utifrån det språkbruket uppfatta det
som att det är två olika slags ideologier som avses. Detta är inte avsikten och Liedman
påpekar att vad det egentligen handlar om, och som framgår tydligare i hans ”nya”
benämningar, är hur ”ideologin sådan kommer till uttryck och sådan den, utan att komma till
uttryck, likväl verkar och påverkar”51
. I uppsatsen kommer dock, trots detta påpekande,
begreppen latent och manifest ideologi att användas för att beskriva de två nivåerna av det
ideologiska innehållet i Erikskrönikan och skälet till detta är att det är de begreppen som
förekommer i den generella vetenskapliga diskursen, utöver Liedmans inlägg.52
När det gäller analysen av den latenta ideologin, gör Liedman gällande att i de fall där
ideologin inte är uttalad och det inte finns något som vi kan citera direkt för att peka på dess
ideologiska gods, där får vi själva stå för jobbet att ”göra den underliggande ideologin
manifest”53
. Det är genom analysen den latenta ideologin blir synlig: ”[d]et som inte
förekommer i det analyserade men som i analysen dras fram som bärande element i ideologin,
kallar vi här det latenta i ideologin”54
. Liedman råder vidare till försiktighet i hur begreppen
manifest och latent ideologi används och hänvisar till att vad som betraktas som manifest eller
latent skiftar med historisk kontext och är beroende av den som utför analysen. Vad som är
fördolt i nuet kanske var uppenbart i det förflutna.
1.4.1 Urval av karaktärer
De personskildringar som ligger till grund för undersökningen är valda utifrån följande
kriterier: skildringens idealiseringsgrad, karaktärens förekomst i texten och skildringens
nyansrikedom. Rent praktiskt betyder detta att en avgörande faktor för urvalet är i vilken mån
skildringen bedöms vara en idealisering av karaktären i fråga. En hög grad av idealisering i
skildringen betraktas alltså som särskilt önskvärd. Naturligtvis är det också så att även det
direkt motsatta förhållandet ligger till grund för ett visst urval av personskildringar, nämligen
de som utgör ett kontrasterande elementet i undersökningen. I de fallen är det
personskildringar som bedöms vara tydligt ”antiidealiserande” som eftersöks. Med förekomst
i texten menas att det är önskvärt att karaktären förekommer tillräckligt mycket i materialet
för att en meningsfull analys skall kunna göras. I fallet med de antiidealiserande
personskildringarna är detta krav på förekomst mindre omfattande och det beror på att denna
51
Liedman och Nilsson, s. 24, fotnot 28. 52
Se exempelvis Textens makt, s. 149-180 och i synnerhet s. 167-170. 53
Liedman och Nilsson, s. 27. 54
Liedman och Nilsson, s. 27.
18
grupp inte underkastas samma granskning som studiens huvudsakliga undersökningsobjekt
utan endast analyseras i syfte att skapa ett kontrastverktyg. När det gäller skildringens
nyansrikedom så är också det ett kriterium som huvudsakligen, men inte uteslutande, avser de
idealiserande skildringarna. Vad som avses här är bredd i skildringen av en given karaktär och
det är då främst miljöer och sammanhang som avses. Karaktärer som förekommer i många
olika sammanhang i krönikan förväntas ge en mer nyanserad bild av det världsliga frälset
idealiserade föreställningar. Exempel på olika sammanhang kan vara sådant som krigiska
företag, fester eller rättsliga, ceremoniella sammankomster.
1.4.2 Urval av textavsnitt
Texten kommer att genom genomsökas efter tydliga markörer för idealiserande skildringar av
de sökta karaktärerna, såsom positiva tillnamn och epitet, positivt laddade liknelser, samt
explicita och positiva kommentarer eller omdömen av krönikören. I den första kategorin
markörer ingår sådana epitet som till exempel det vanligt förekommande ”Erik den milde”55
. I
den andra kategorin återfinns sådana markörer som idealiserande jämförelser eller liknelser,
exempelvis då författaren liknar hertig Erik vid en ängel56
. I den tredje kategorin återfinns
sådana textstycken där krönikören helt tydligt fäller ett omdöme eller kommenterar
handlingen på ett explicit positivt sätt. Här bör emellertid vissa förtydliganden göras: till de
explicita, positiva omdömena inräknas även de textavsnitt då krönikören låter sin text tala på
ett uppenbart normerande sätt om de berörda karaktärerna och också de tillfällen då
författaren tydligt associerar de idealiserade karaktärerna med höviska dygder, även i de fall
det sker med en hög grad av schablonisering. Ett exempel på denna kategori finns i
skildringen av det hov i Bjälbo då hertig Erik anordnade bröllop för en stor grupp av sina män
och krönikören anmärker på hur rätt och riktigt det är för en furste att löna god tjänst på ett
sådant vis57
. Dessa textstycken betraktas i undersökningen som avslöjande och signifikativa
för vilka karaktärsdrag som ansågs som eftersträvansvärda i Erikskrönikans samtid. Utöver
detta kommer de omgivande textsammanhangen där dessa markörer förekommer att
underkastas genomlysning för att på så vis tydliggöra de handlingar eller kontexter som
föranleder de positiva omdömena.
På ett liknande sätt kommer också relevanta textavsnitt rörande antiidealiserade karaktärsdrag
och handlingar att identifieras i materialet. Det handlar då om textavsnitt där de
55
Se Erikskrönikan, s. 103. 56
Erikskrönikan, s. 76. 57
Erikskrönikan, s. 113.
19
antiidealiserade karaktärerna omnämns med negativt laddade liknelser eller genom direkta
och uttalade fördömanden av krönikören58
. Som ett exempel på en negativ liknelse kan
nämnas det parti i texten om Nyköpings gästabud där kung Birger liknas vid Judas Iskariot59
.
Att krönikören själv kommenterar kung Birgers hjärta som ondskefullt i de inledande
textraderna av skildringen av Nyköpings gästabud ses i undersökningen naturligtvis som en
explicit kommentar av krönikören60
. Liksom i fallet med de idealiserande avsnitten kommer
även dessa avsnitt att sättas i sitt sammanhang, och kontexten kommer att ges utrymme för att
uppnå en djup och detaljerad förståelse av vad som ansågs som icke önskvärda karaktärsdrag
och handlingar. Syftet med denna del av undersökningen är att skapa ett jämförelsematerial,
mot bakgrund av vilket de idealiserade karaktärsdragen och handlingsmönstren kan framträda
tydligare och med större djup, samt problematiseras.
I syfte att uppnå den referensram och de jämförelsepunkter som är nödvändiga för att kunna
uppdaga eventuella outtalade ideal eller värderingar, den latenta ideologin, kommer också
sådana beteenden som tillskrivs idealiserade karaktärer men som bryter av från, eller står i
direkt motsättning till, de manifesta idealiserade karaktärsdragen och handlingarna att
analyseras. Här är det alltså textpartier som behandlar icke ideala beteenden hos idealiserade
karaktärer, som är föremål för granskning. Att identifiera denna information i texten innebär
ett sökande efter beteenden som klart avviker från de beteenden som föranleder de tydligt
idealiserande omdömena eller epiteten. Av särskild relevans i detta sammanhang blir då också
författarens behandling av dessa företeelser i framställningen, i synnerhet i avseende på de
omdömen eller den avsaknad på omdömen som åtföljer dessa avsnitt. Att dessutom kunna
ställa dessa eventuellt förekommande handlingar eller beteenden i relation till likartade
handlingar eller beteenden hos de antiidealiserade karaktärerna bör ge fördjupad information
om värderingsgrunder. I den händelse det förekommer att likartade handlingar eller beteenden
ges olika omdömen bör detta ses i ljuset av vilken kategori av karaktär som agerar, idealiserad
eller antiidealiserad. Här är det avsikten att kunna upptäcka trender eller mönster, om sådana
58
Här bör nämnas att positiva epitet eller tillnamn som definieras som markör i samband med de idealiserade
karaktärerna inte har en motsvarighet i avseende på de ”antiidealiserade” karaktärerna. Orsaken till detta är helt
enkelt att krönikören nästintill helt ensidigt gör bruk av den typen av markörer i samband med positivt laddade
sammanhang. 59
Erikskrönikan, s. 154. 60
Erikskrönikan, s. 153.
20
finns61
, för att blottlägga de ideal som inte är tydligt förmedlade eller uppenbart påtagliga i
framställningen.
1.4.3 Förutsättningar för analys och analysen genomförande
När det gäller den slutliga analysen av de tolkningar som gjorts i de ovan beskrivna
momenten, så finns åter anledning att konsultera Sven-Eric Liedman. I sitt verk sammanfattar
han mycket förtjänstfullt ideologianalysens syfte och förutsättningar: ”i en ideologianalys
görs ideologin manifest. En del av det som då manifesteras kan eventuellt övertas direkt från
det analyserade objektet och kan alltså sägas vara manifest redan där. Annat är latent, fördolt
och lyfts fram i analysen”.62
Vidare diskuterar Liedman kvalitativa aspekter av bruket av
ideologianalys som redskap och han pekar på ett viktigt förhållande. Enligt Liedman måste en
god ideologianalys ha en koppling mellan studieobjektet och det samhälle som genererat det.
Han exemplifierar med ett ”kultföremål” och uttrycker det som att:
vi kan inte sägas ha analyserat detta kultföremåls ideologiska betydelse utan att beröra på vilket
sätt föremålets egenskaper och verkningssätt stämmer överens med och s a s [så att säga]
bekräftar vissa allmänna antaganden, som förekommer i det samhälle där föremålet hör hemma,
om hur ett samhälle är och bör vara konstruerat, om hur människor i allmänhet är funtade och
om hur vissa slags människor skiljer sig från andra slags människor63
I kommande undersökning innebär detta att resultaten av studien måste sättas i relation till
kända förhållanden avseende det svenska högfrälset under 1300-talets första hälft och ges
kontext utifrån andra kända informationer om det medeltida Sverige. På så vis blir alltså inte
resultaten hängande i luften, utan får en reell betydelse i Erikskrönikans eget historiska
sammanhang.
I avseende på ideologianalysen pekar Liedman på tre viktiga dimensioner som bör finnas med
i arbetet. Dessa är, i kort sammanfattning: ett tolkningsbart, ideologiskt laddat material, den
verklighet som materialet handlar om och slutligen det sociala sammanhang som ger
materialet sin innebörd.64
I den första dimensionen är det alltså Erikskrönikans text som avses
61
Det bör påpekas att slutsatser beträffande detta bör dras med medvetenhet om krönikans tendens och det
innebär att hänsyn måste tas angående krönikörens strävan att framställa exempelvis hertig Erik och hans
handlingar i ett positivt ljus. För analysen innebär det att krönikören kan förväntas avstå från alltför negativa
omdömen även då Erik handlar på ett sätt som kan ha ansetts som antiidealt i krönikörens samtid. Emellertid är
det så att krönikören, såvida han inte valt att helt avstå från att inkludera episoder av, i sin samtid, aktuell
karaktär, ändå måste förhålla sig till det han berättar. 62
Liedman och Nilsson, s. 27. 63
Liedman och Nilsson, s. 28. 64
För en utförligare redogörelse, se Liedman och Nilsson, s. 33 f.
21
och som kan avkrävas en tolkning av dess ideologiska innehåll.65
Den andra dimensionen, den
verklighet som krönikan och dess ideologi handlar om, kommer i undersökningen att vara en
konstant närvarande kontext. Det är i relation till denna som krönikans ideologiska gods blir
meningsfullt och det är i dialog med kunskapen om denna kontext som ideologin skall förstås.
När det gäller den tredje dimensionen, Erikskrönikans sociala sammanhang, handlar det om
att ha klart för sig för vem krönikan talar, till vem den riktar sig och mot vem den talar. Enligt
Liedman är det detta avgörande för att kunna förstå Erikskrönikans ideologiska funktion. Det
handlar om att förstå vilka enigheter den är tänkt att stärka, vilka åtskillnader den är tänkt att
fördjupa och vilka handlingar den är uppmuntrar till.
Sammanfattningsvis kan alltså fastslås att analysmetoden konkret innebär att genom
texttolkning detektera vad som betraktas som ideala personkvaliteter och idealt agerande,
utifrån skildringen av hertig Erik och de andra idealiserade personerna, och med utgångspunkt
i dessa idealiseringar fastställa den manifesta ideologin, såsom den framträder i
Erikskrönikan. Här är idealiserande omdömen och karaktärsbeskrivningar sålunda betraktade
som återspeglande den normativa värderingsgrunden i krönikan. Analysarbetet kommer, som
nämnts tidigare, också att omfatta de tillfällen då idealiserade karaktärer avviker från de
manifesta idealen. Här är det avsikten att kunna studera den latenta ideologin i Erikskrönikan,
om sådan finnes. Dessa analysmoment kommer att följas upp kontinuerligt genom
undersökningen och ackompanjeras av en fortlöpande kritisk diskussion.
För att tränga djupare och även problematisera såväl det manifesta, som det latenta, i
ideologin, kommer också de antiidealiserade omdömena och karaktärsbeskrivningarna, som
exempelvis om kung Birger, att analyseras. Förhoppningen är dessa kan skapa en
förtydligande kontrast och ge nycklar till en förståelse av de underliggande fundamenten till
det svenska 1300-talsfrälsets ideologi.
Slutligen kommer resultaten från dessa olika led i undersökning och analys att sammanställas
i ett försök till identifiering av den ideologi som Erikskrönikan ger uttryck för och som i
denna uppsats betraktas som betecknande för det världsliga högfrälset i Sverige under 1300-
talet. I detta avslutande moment blir det avgörande att förstå resultaten i såväl relation till den
värld de beskriver, som utifrån de sociala förutsättningar som gett upphov till krönikan. Målet
65
Exakt hur denna texttolkning kommer att gå till rent praktiskt förklaras längre fram i avsnittet.
22
är naturligtvis, som anges i syftesförklaringen, att kunna beskriva den svenska maktelitens
ideologiska hemvist under 1300-talets första hälft och om möjligt kunna manifestera spåren
av en högfrälsets ideologi. Det vägledande och identiferande analysverktyget i detta arbete
blir den funktionella definition av ideologibegreppet, som återfinns i den teoretiska
diskussionen ovan.
Den stora svagheten i det metodologiska angreppssätt som presenterats ovan är naturligtvis att
det inte tar hela kröniketexten i beräkningen. Fokuset på de redovisade personskildringarna
exkluderar andra textavsnitt och andra undersökningsperspektiv, vilka eventuellt skulle kunna
rendera alternativa tolkningar eller fördjupa och förtydliga den valda metodens resultat.
Emellertid är det den fasta övertygelsen i denna uppsats att det mest förtjänstfulla metodvalet
i avseende på undersökningsobjektet är det som beskrivits ovan. Ytterligare och
kompletterande forskning på området och utifrån källmaterialet är naturligtvis önskvärda,
gärna utifrån alternativa metodval.
1.4.4 Krönikans egen, unika berättelse eller stilistik, retorisk konvention
Slutligen bör i detta sammanhang nämnas något om hur Erikskrönikan bör läsas för att kunna
särskilja den relevanta informationen från retorisk stil och konvention. Det förhåller sig
nämligen så att det föreligger en risk för förväxling och övertolkning avseende
undersökningens objekt, de värderande utsagor som antyder en idé och en föreställningsvärld.
Utmaningen ligger i att inte förväxla dessa med sådana uttryck eller beskrivningar som
tillhörde den stilistiska, retoriska konventionen för hur man skulle skriva. Viss vägledning i
detta ger Sven-Bertil Jansson, som hävdar att den nästan naiva idealism och övertydlighet
som ibland möter läsaren i medeltida litteratur ofta tolkats felaktigt har i modern tid
66. I
korthet kan man uttrycka Janssons varning som att det medeltida fundamentet för
verklighetsuppfattning var att det var idévärlden, i enlighet med den platoniska filosofin, som
utgjorde den riktiga, sanna verkligheten och att den fysiska världen, eller sinnevärlden, endast
var ett slags illusorisk skuggbild av den sanna verkligheten. För litteraturen innebar detta
förhållande att det inte var författarens ambition att skildra sin omvärld såsom den faktiskt
företedde sig för honom, utan som den idealt borde ha varit, som i den platoniska
idevärlden.67
En förståelse av detta bakomliggande förhållande kan således vara till hjälp i
läsningen av Erikskrönikans framställning.
66
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 157. 67
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 156-159.
23
Det handlar om att identifiera vad som är just Erikskrönikans egna, unika motiv och
berättelse. Det är inte alltid alldeles uppenbart vad som, i ett verk av Erikskrönikans karaktär,
tillhör den höviska litteraturens uttryckssätt och stilistik och vad som är faktiska, värderande
omdömen. Denna problematik gäller i synnerhet en undersökning som denna, där texturvalet
bygger på positiva tillnamn och epitet, positivt laddade liknelser, samt explicita och positiva
kommentarer eller omdömen. Det är dock möjligt att argumentera för att även den stilistiska
inramningen är ett uttryck för de idéer och värderingar som, i en allmän mening, eftersöks i
denna analys. Därmed kan inte sådana textavsnitt uteslutas eller bortses ifrån, och de kommer
alltså följaktligen även att behandlas i viss utsträckning i kommande undersökning. Emellertid
kommer här att göras ett försök att upprätthålla en prioritet för de textstycken som kan
betraktas i hög grad representera värderande omdömen, snarare än stilistisk konvention. Dessa
textstycken tillmäts ett högre värde för undersökningen då de inte endast är produkter av ett
generellt, europeiskt uttryckssätt i den höviska hjältediktningen, utan mer distinkt kan antas
motsvara Erikskrönikans särpräglande motiv och berättelser. Informationen från dessa
textavsnitt kommer således att ges prioritet och tyngd i analysen. Med detta sagt, bör det
också framhållas att det sannolikt förekommer avsnitt där textens utformning är ett resultat av
både stilistisk konvention och författarens eget berättande.
Som vägledning i detta sammanhang har ett särskiljningsverktyg konstruerats, nämligen
”schabloniseringsgrad”. Med schablonisering avses här det regelmässiga bruket av klassiska,
höviska teman, referenser och karaktärer i texten. I viss mån hör också språkbruket hit, men
här gäller det att idka stor försiktighet. Det språkbruk som kan betraktas som
schabloniserande är det överdrivet höviska, och som snarare svarar upp mot den höviska,
stilistiska konventionen än driver krönikörens förmedlande av sitt budskap. Det är på ytan en
fråga om form och innehåll, men med reservationen att formen ibland kan ha varit en viktig
del av innehållet och att den dessutom kan användas för att förstärka budskapet. Textavsnitt
med en hög grad av schablonisering tillerkänns generellt ett lägre undersökningsvärde för de
specifikt svenska förhållandena och antas alltså ha ett högre inslag av stilistisk konvention.
För att ett textstycke skall betraktas som särskilt värdefullt för undersökningen skall den
framställningen således kännetecknas av så lite schablonisering som möjligt. Detta
angreppssätt innebär också att det blir väsentligt att det inomtextliga sammanhanget måste tas
med i beräkningen för att bedöma värdet av ett textstycke. Det blir alltså viktigt att ställa
frågan om huruvida textavsnittet syftar till att framhålla och uppvisa klassiskt höviska,
24
ridderliga urtyper och igenkänningstecken eller om avsikten är att beskriva, hur än
tendentiöst, Erikskrönikans egna och särskiljande karaktärer, motiv och berättelser. Det är inte
svårt att föreställa sig partier i krönikan där exempelvis språkbruket är synnerligen stiliserat
men där sammanhanget ändå anger att det som förmedlas är Erikskrönikans egen, unika
berättelse, om än i högtravande, hövisk språkdräkt. Kontexten i framställningen kan alltså
avslöja om det är krönikans egna, unika budskap som har prioritet i ett givet textstycke, eller
om det främst är hjälteromanernas generella stilistiska konventioner och allmänna regler som
skall uppvisas. Dessa basala urvalsparametrar kan dock på inget vis betraktas som en vattentät
metod och varje textavsnitts värde måste naturligtvis behandlas individuellt. I bästa fall kan
de värsta fallgroparna undvikas.
Följande utdrag är ett exempel på vad som i undersökningen betraktas ett textavsnitt med hög
grad av schablonisering och det är hämtat från ett synnerligen höviskt sammanhang, nämligen
en bröllopsfest:
I Stokholm war tha mykin gläde,
oc var thera bröllopsklädhe
aff baldakin ok bliant.
Ther med lösto lekara thera pant.
Ther war margen ärlik räkke,
ok baro thera örss fortäkke
aff baldakin ok sindall.
Ware ther Gawion eller Persefall,
the gato sik ey bäter skikkat.
…
I hertogh Eriks herberge war the howat.
Hans tokt giter engen man fullowat
elle sakt huro mykin hon war. 68
I slutet av detta långa utdrag från krönikans beskrivning av kung Birgers bröllop, förekommer
det explicita positiva omdömen som karaktäriserar hertig Erik på ett mycket positivt sätt.
Krönikören anmärker på hur väl hertigen för sig och med vilken höviskhet och fostran han
föregår. Det skulle alltså utifrån detta textavsnitt vara möjligt att i analysen, om man
accepterade avsnittet som representativt för det svenska frälsets idévärld, finna stöd för att det
i den idealiserade självbilden hos det nämnda frälset ingick förmågan att föra sig och uppträda
68
Erikskrönikan, s. 74 f; kursiveringen är min egen. Detta utdrag och alla följande utdrag och citat åtföljs av en
tillhörande översättning, vilken återfinns i bilagorna. Översättningarna i bilagorna är arrangerade i följdordning
efter den ordning i vilken utdragen och citaten förekommer i uppsatsen och inte efter Erikskrönikans
textkronologi.
25
taktfullt som en viktig del. Kanske skulle det till och med, med ytterligare stöd ur krönikan, gå
att börja teorisera om vissa generella förhållningssätt och värderingar i det svenska frälsets
ideologi. Emellertid förekommer flertalet exempel på sådant som är starkt utmärkande för ett
textavsnitt som är schabloniserande till sin karaktär. Mytiska namn som Gawion och Persefall
från legenden om kung Artur refereras, och i styckets fortsättning beskrivs höviska teman som
riddarspel (bohord), hövisk prakt och överdåd och pampiga följen, och höviskt leverne och
skick redovisas. Ett annat exempel är språkbruket, som är mycket stiliserat och har inslag av
hyperboler. Beskrivningen av hertig Erik, där krönikören hävdar att det inte ens är möjligt att
uppskatta hur stor Eriks höviskhet, är ett sådant exempel. Alltså, på grundval av att stycket
om Erik är en del av ett så klart schabloniserande textparti är det inte möjligt att tillmäta
beskrivningen av Erik någon högre prioritet i undersökningen. Textavsnittet skall alltså inte
bortses från i undersökningen, men ej heller ges för stor tyngd i analysen. Textavsnittet
betraktas helt enkelt som i hög grad varande en produkt av stilistisk konvention och i första
hand inte ett förmedlande av Erikskrönikans egna motiv och berättelser.
1.5 Tidigare forskning
I detta avsnitt kommer två olika och för undersökningen relevanta perspektiv att anläggas på
tidigare forskning. Först skall den forskning som är koncentrerad till de höviska idealen,
dygderna och den medeltida tankevärlden i Sverige att behandlas. Det andra området i detta
avsnitt utgörs av ett översiktligt orienterande om den forskning som bedrivits om
Erikskrönikan. Detta perspektiv har uppenbarligen ett alldeles särskilt värde för denna
undersökning och kommer naturligtvis att utgöra en fortlöpande dialog genom hela uppsatsen.
Värt att notera är att några verk omnämns både i avseende på det höviska perspektivet och i
samband med forskningen om Erikskrönikan. Detta är på inget vis en slump. Erikskrönikan är
sannolikt det litterära verk som bäst representerar den höviska litteraturen i Sverige.
Emellertid kommer ändå de två perspektiven att hållas åtskilda i denna genomgång av tidigare
forskning och skälet till det är att bibehålla stringens och precision i de respektive
perspektiven.
1.5.1 Höviska ideal, dygder och föreställningar i det medeltida Sverige
Det första alstret att behandla i anknytning till forskningen om de svenska höviska idealen,
dygderna och föreställningarna under medeltiden är den artikel i vilken det föredrag Thomas
Småberg höll vid det Svenska Historikermötet i Lund 200869
, resulterade. I artikeln, som
69
Småberg, ”Riddaren och torneringen”.
26
passande nog utgår från Erikskrönikan som källunderlag, demonstrerar Småberg hur höviska
ideal och dygder skapas och förmedlas i krönikan. Han påvisar hur sociala och kulturella
roller medvetet konstrueras genom ritualer och symboler för att passa det nya, medeltida
Sverige. Tidigt i artikeln preciserar Småbergs sin syn på vad som tillhör det typiskt höviska
tankegodset i kröniketexten:
Karaktärerna och händelserna målas upp med ord som hövisk, jungfru, riddare och blid, vilka alla är
exempel på det nya språkbruk som krönikan vill förmedla för att konstruera de höviska idealen. Dock var
inte alla uttryck för dessa ideal avsedda för allt frälse. Det var resurskrävande att upprätthålla en hövisk
livsstil med torneringsrustningar och stridshästar, fester med trubadurer och lekare och andra
nödvändigheter. Det var således enbart de främsta och förnämsta skikten inom aristokratin som hade råd,
även om de övriga skikten sannolikt strävade efter att identifiera sig med dessa.70
Här framgår alltså att en viss vokabulär i språkbruket anses anknyta till de höviska idealen
och att en hövisk livsstil innebar kostsamma ridderliga företeelser som torneringar och
stridshästar. I förlängningen blir det också avgörande att vara förmögen, men huruvida det är
ett höviskt ideal är svårt att fastslå. Kanske bör man se förmögenhet som en nödvändig
förutsättning för en hövisk livsstil.
Den svenska medeltidens höviska kultur och idévärld som i exemplet ovan har ofta studerats i
samband med just undersökningar rörande Erikskrönikan och näste författare är inget
undantag. Ingvar Andersson närmar sig den medeltida idévärlden via sitt studium av krönikan
och då utifrån dess glorifierande av de ridderliga idealen. Han hävdar att ”diktarens
hängivenhet för höviskhet och ridderlig sed präglar hela hans verk”71
och att det är ”diktaren
alldeles särskilt angeläget att visa att de svenska riddarna uppfyller alla anspråk på ädel
sed”72
. Andersson hävdar att det höviska ideal som framställs i krönikan innefattar tornerspel,
överdådiga gästabud, kopplingar till mytiska eller sagobaserade hjältar, korrekt uppträdande
och tal, exklusiv mat och dryck, riddarslag, krigisk musik, prakt i kläder och tyger samt
mannamod och det ridderliga förhållningssättet till kvinnor73
. Särskilt intressant är att
Andersson också räknar framställningen av valkungadömet till krönikans exempel på
ridderliga dygder, vilket i så fall eventuellt skulle kunna betraktas som speciellt för de svenska
höviska idealen. Naturligtvis framgår det tydligt i Anderssons forskning att han betraktar
krönikörens höviska utsvävningar som ett utslag av krönikans litterära genre och krönikörens
egen strävan efter att förhärliga det svenska ridderskapet, snarare än någon realistisk bild av
70
Småberg, ”Riddaren och torneringen”, s. 1. 71
Andersson, s. 80. 72
Andersson, s. 81. 73
Andersson, s. 80 f.
27
verkligheten. Andersson kommenterar detta på följande vis: ”[l]ikheten mellan ideal och
verklighet är inte för påfallande” men att ”[d]en obotliga motsättningen mellan hans hjältar i
dikten och hans hjältar i historien förefaller inte uppröra honom, även om det ibland besvärar
honom.”74
Jansson, som också kommenterar det höviska inslaget i krönikan, noterar att ett viktigt motiv i
Erikskrönikan är strid och framställningar av krigiska handlingar: ”Naturligtvis är också den
för rimkrönikorna så centrala beskrivningen av strider representerad i det svenska verket”75
.
Vidare konstaterar han att Erikskrönikan dock frångår de generaliserade framställningssätt
som vanligtvis tillhör denna typ av verk något och påvisar att den svenska krönikan i större
utsträckning fokuserar på en enskilda hjältebragder.76
I dessa enskilda hjältebragder framhävs
sådana ridderliga dygder som ”en sann kristen riddares hjältemod”77
. Möjligen kan detta, att
man i krönikan lyfter fram enskilda hjältebragder, hänga samman med ett framlyftande av det
medeltida, manliga riddaridealet, emellertid drar inte Jansson en sådan genusorienterad
slutsats.
I samma anda konstaterar även Lönnroth att Erikskrönikans framställning uppehåller sig
mycket kring strider och bataljer: ”[m]en framför allt skildrar krönikan riddarna i strid, i
ryttarträffningar, där hästar stupar och blanka brynjor färgas röda av blod, och noterar, vem
som lovprisades som den bäste riddaren på slagfältet”78
. Lönnroth menar att kröniketexten
glorifierar striden och det ridderliga modet som ideala och värda att sträva emot. Det är tydligt
att det varit av stor vikt vid författandet att framföra den stridande klassens bravader i ett
idealiserat ljus och befästa det krigiska som en väsentlig del av den höviska kulturen och
idévärlden. Möjligen går det att rent krasst betrakta detta som ett utslag av att det var genom
sina krigiska färdigheter och uträttandet av de krigiska skyldigheterna som ridderskapet
motiverade sitt eget existensberättigande som en privilegierad samhällsgrupp, men Lönnroth
gör inte denna koppling uttalad.
I Herman Bengtssons avhandling Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk
undersökning återfinns ett mycket grundligt försök att ringa den specifikt nordiska och
74
Andersson, s. 80. 75
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 197. 76
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 198-9. 77
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 199. 78
Erik Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld” ur Från svensk medeltid: Kyrkofurstar och riksbyggare i
frihetskamp och ekonomisk maktsträvan från vikingatid till Gustav Vasa, Stockholm 1961 (1959), s. 72.
28
svenska höviska kulturen under medeltiden. Bengtssons material omfattar såväl skriftliga
källor som olika typer av manifesta konstuttryck, till exempel kyrklig bildkonst,
gravmonument och vardagliga bruksföremål. På många vis ger detta en mer omfångsrik bild
av undersökningsobjektet än ett studium enkom baserat på textmaterial, men det innebär
också ett mer problematiskt tolkningsarbete, där olika uttryck måste förstås i relation till
varandra och samtidigt utifrån den egna specifika kontexten.
De resultat som Bengtsson visar på är dock mycket relevanta för kommande undersökning
och tangerar av delar undersökningsobjektet. Detta är tydligt i kapitlet om nordisk hov- och
riddarkultur, där författaren tar upp såväl det som betraktades som i linje med de ridderliga
idealen som det som ansågs stå i kontrast till dem. Bengtsson menar att ”[e]n grundläggande
förutsättning för ett höviskt sätt är enligt den norska kungaspegeln, att man undviker allt
oanständigt, skrytsamt och högljutt tal. Istället bör man bemöda sig om att fatta sig kort, visa
ödmjukhet och vänlighet och noga avhålla sig från varje form av övermodigt uppträdande”79
.
Bengtsson ger vidare exempel på vad som ansågs vara och inte vara gott uppträdande från den
svenska Konungastyrelsen, där det ”varnas … för högmod, vrede, girighet och andra former
av dåligt uppförande” men uppmuntras till ”måttfullhet, ödmjukhet, vänlighet och
ordhållighet”.80
Vidare pekar Bengtsson på att de medeltida författarna var ”noga med att
betona ridderskapets roll i samhället och … att de goda, höviska sederna är någonting som
visa män i alla tider förespråkat”81
. Det förefaller således som om Bengtssons verk visar på
den koppling mellan de höviska idealen och det samhälle de definierades i, som utgör ett
viktigt perspektiv i den här uppsatsen.
Bilden så som den hittills framställts kan emellertid kompletteras med en ytterligare aspekt på
den höviska kulturen. Enligt Bengtsson förekommer också ett yttre, materiellt manifesterande
av de högre samhällsståndens förträfflighet som ett viktigt element i de höviska
sammanhangen. Detta exemplifieras av såväl förekomsten av vackra tyger som uppförandet
av praktfulla byggnader. Bengtsson kopplar också detta till framställningarna av materiellt
överdåd i riddarepiken, och menar att: ”de rikt utsmyckade salarna och bostadsrummen i
romanerna och krönikorna användes som symboler för det höviska livet82
”. Därigenom
synliggörs en koppling mellan uttryck för den höviska kulturen, dess manifestationer, och det
79
Bengtsson, s. 68. 80
Bengtsson, s. 69. 81
Bengtsson, s. 69. 82
Bengtsson, s. 52.
29
världsliga frälsets idealiserade självbild. Bengtsson utvecklar sitt resonemang om kopplingen
mellan materiella manifestationer och den höviska kulturen, då han talar om de fysiska
rummen som viktiga ”höviska mötesplatser”, och att visa rum ”haft viktiga funktioner i det
höviska umgängeslivet”.83
Bilden i avhandlingen tyder alltså på att det funnits manifesta,
materiella uttryck för den höviska kulturen och att den således inte endast var begränsad till
inre, personliga egenskaper.
Dock visar Bengtsson att de manifesta uttrycken för höviskhet regelmässigt anknöts till
viktiga inre karaktärsegenskaper, och det gäller inte minst det extravaganta givandet av
presenter och gåvor. Bland annat exemplifierar Bengtsson detta genom att de lekare som, i
Erikskrönikan, anställts av hertig Erik för underhållning vid hovet, påstås ha fått motta dyra
gåvor som betalning. Bengtsson menar att: ”[d]etta skall nog ses som ett uttryck för
krönikörens önskan att framställa de svenska stormännen som ridderliga mönstergestalter:
givmildheten utgjorde ju ett viktigt inslag i det medeltida furste- och riddaridealet”84
.
Emellertid rådde inte en odelat positiv syn på frälsets ekonomiska utsvävningar i höviskhetens
namn. Till exempel fanns ibland en motsättning mellan kyrkans och frälsets syn på vad de
höviska idealen innebar, och då i synnerhet på den lyxbetonade och slösaktiga hovkulturen.
På många vis kom olika höviska ideal att hamna i konflikt med varandra och det är tydligt att
olika fraktioner i det medeltida samhället föredrog att betona olika höviska ideal.85
Ett mycket förtjänstfullt inslag i Bengtssons avhandling rör just problematisering och
fördjupning av begreppen ”hövisk” och ”ridderlig”, samt deras betydelse och spridning i det
medeltida samhället. När det gäller det höviska motivet visar författaren på att det ibland
användes olika inom de profana och de kyrkliga sfärerna och att det gavs olika innebörd.
Nedan följer ett exempel där Bengtsson påvisar denna situation utifrån bildkonsten:
När de förekommer i profana sammanhang är det naturligt att uppfatta de höviska bilderna som
ideala återgivningar av det glädjefyllda livet vid hovet. I kyrkokonsten har höviska motiv också
kunnat användas i varnande och avskräckande syfte. Förfinade, höviska sysselsättningar som
falkjakt och dans förvandlas här till sinnebilder för högmodet och den ogudaktiga lyxen.86
Till skillnad från många andra betraktelser av den höviska kulturen kan således Bengtssons
framställning ge en tydlig inblick i de konflikter som trots allt fanns kring det världsliga
83
Bengtsson, s. 55 f. 84
Bengtsson, s. 62. 85
Bengtsson, s. 242 f. 86
Bengtsson, s. 238 f.
30
frälsets idévärld och självbild. Onekligen bidrar detta till att bredda och diversifiera den
tidigare uppfattningen, men dock kvarstår att begreppet hövisk i stor utsträckning ansågs stå
för något gott och eftersträvansvärt: ”ett honnörsord, som tagits i bruk för sådana egenskaper
eller företeelser som ansetts särskilt önskvärda”87
.
Det framgår också i avhandlingen att debatten kring det höviska är att betrakta som ett utslag
av kampen om att definiera det världsliga frälsets funktion och ställning som förebild i
samhället. Bengtsson menar att kyrkan har: ”genom kulten av riddarhelgon som sankt Martin
och sankt Göran kunnat göra sin uppfattning om ridderskapets plikter och det höviska
uppträdandet bekant för allmänheten”88
. Den ovanstående kritiken sammantaget med detta gör
således att det går att betrakta kyrkans försök att definiera de höviska idealen som en ambition
att påverka frälsets roll i samhället.
I avslutning kan sägas om Bengtssons forskning att han i sina slutsatser, å ena sidan
tillerkänner den höviska kulturen dess roll som kännetecknande för aristokratin:
”Erikskrönikans författare ser det som någonting självklart att den höviska kulturen hör
samman med hovet och ridderskapet”89
. Men han menar å andra sidan att det går att betrakta
de höviska idealen i ett bredare perspektiv, där de också får en mer allmän betydelse:
”Betraktad på detta sätt framstår höviskheten som ett centralt inslag i det medeltida samhället,
där de grundläggande kristna dygderna samsas med olika krav på förfining och måtfullhet”90
.
Det är naturligtvis möjligt att de höviska dygderna på detta vis fått en spridning även utanför
det världsliga frälset, men då det inte finns tillräckligt material för att belägga de höviska
idealens påverkan på andra samhällsgrupper i Sverige förblir det en hypotes.
Ett ytterligare inlägg i detta sammanhang är den diskussion om heteronormativitet som
behandlas av Henric Bagerius och Christine Ekholst i deras artikel ”En olydig sodomit: om
Magnus Eriksson och det heteronormativa regentskapet”91
. Huruvida den heteronormativitet
som förefaller ha varit en given förutsättning under 1300-talet är att betrakta som ett strikt
taget höviskt, ridderligt ideal är förstås svårt att säga. Det kanske snarare är korrekt att tala om
87
Bengtsson, s. 243. 88
Bengtsson, s. 241. 89
Bengtsson, s. 241. 90
Bengtsson, s. 241. 91
Henric Bagerius, och Chritine Ekholst, ”En olydig sodomit: Om Magnus Eriksson och det heteronormativa
regentskapet”, Scandia: Tidskrift för historisk forkning, (Vol 73, Nr. 2) Lunds Universitet, Lund 2007;
http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1743/1383, 2012-06-06.
31
en heteronormativitet i linje med de höviska idealen och de könsroller som dessa återspeglar.
Helt klart är att manlighet och de patriarkala dygderna är de som sammankopplas med makt
och maktutövning. Det framgår mycket tydligt i artikeln att den ”gode” fursten levde upp till
tidens ideal för vad som betraktades som manligt och att en furste som bröt mot dessa ideal
var att betrakta som inte bara dålig utan direkt skadlig för riket:
Vi menar att förklaringen till att kungens avvikande sexualitet lyftes fram är att den anspelade på
en särskild tankefigur som med framgång hade använts tidigare för att misskreditera
makthavare. Sodomitens tankefigur var sprungen ur kyrkans sodomibegrepp, och det var det
specifika men samtidigt elastiska och associativa i den sodomitiska synden som gjorde den till
ett effektivt politiskt vapen. Sodomiten ansågs vara bärare av ett antal egenskaper som avvek
från ett accepterad socialt beteende, och han utgjorde på så vis ett hot mot samhällsordningen.
…
Sodomitiska handlingar stod i skarp kontrast till det goda regentskapet. En sodomit ansågs
besitta egenskaper som inte ansågs harmoniera med en handlingskraftig kung, och det kunde
hans motståndare utnyttja.92
De negativa egenskaperna som författarna visar på i sin artikel disharmonierade helt enkelt, i
den samtida mentaliteten, med goda ledarskapskvaliteter: ”[d]en omåttliga och lättsinniga
kärleken till sina favoriter gjorde kungen omanlig och lättsinnig, flyktig och ostadig. Han var
en passiv, osjälvständig människa som stod under en annan, ofta lågättad, mans inflytande.”93
Faran i att ha en regent med dessa kvaliteter ansågs, enligt författarna, vara att: ”[h]ans
beroende av en annan man gjorde honom oförmögen att upprätthålla husbondeskapet i sitt
eget äktenskap och i riket”94
. Man poängterar också att då medeltidens maktstrukturer bestod
av personliga relationer, såsom vänskap eller kärlek, blev det extra skadligt eftersom
”[k]ungens närhet till en särskild man blir därmed ett hot mot etablerade maktstrukturer och
hierarkier i samhället; sodomiten hindrar andra män att få tillgång till kungen.”95
I korthet kan
sägas att bilden som författarna förmedlar visar på hur de icke önskvärda egenskaperna hos en
sodomit ansågs undergräva inte bara den enskilda maktutövningen utan också hela
samhällsordningen.
Den högsta relevansen på detaljnivå har, i avseende på kommande undersökning, de specifikt
negativa egenskaper som artikeln ovan listar. Dessa ger extra perspektiv på eventuella resultat
i undersökningen och utgör en kontrast till de överlag positivt laddade egenskaper som
92
Bagerius och Ekholst, s. 27. 93
Bagerius och Ekholst, s. 27 f. 94
Bagerius och Ekholst, s. 28. 95
Bagerius och Ekholst, s. 28.
32
detaljerats tidigare i denna genomgång av tidigare forskning den avseende höviska
föreställningsvärlden. Att betrakta de ridderliga dygderna i ljuset av dessa negativa
egenskaper gör att det blir möjligt att se dem i perspektiv. De negativa dygderna omanlighet,
lättsinnighet, flyktighet, ostadighet, passivitet, osjälvständighet och påverkbarhet skapar en
bild av det antiideala, vilken kan ställas i direkt relation till ett patriarkalt värdesystem.
Detta innebär att de önskvärda idealen kan betraktas som underställda den patriarkala norm
som genomsyrade många av de ridderliga dygderna, som till exempel handlingskraft, mod
och beslutsamhet. Emellertid vore det en förenkling att reducera det medeltida mansidealet till
en karlakarl av modernt snitt, istället bör frågan problematiseras och efterforskas på allvar.
Det kan konstateras att Bagerius och Ekholst dock tydligt visar att hur den höviska, ridderliga
kulturen vilade på patriarkal grund och att denna utgjorde ett fundament även för
maktordningen i 1300-talets samhälle.
1.5.2 Erikskrönikan i forskningen
Erikskrönikan har varit föremål för omfattande studier och undersökningar genom åren, inte
minst i avseende på omständigheterna kring verkets tillkomst och bevarande. Emellertid har
forskningen inte begränsats till dessa områden utan också utsträckts till att omfatta allt från
krönikans berättelser om den politiska samtiden till Erikskrönikan som litterärt verk.
Nedanstående genomgång av forskning är inte på något vis en fullödig ventilering av alla
aspekter som undersökts i samband med Erikskrönikan. Urvalet har gjorts med hänsyn till
verkens relevans för kommande undersökning, däremot förtjänar det att påpekas att flera olika
typer av forskning knuten till Erikskrönikan har relevans för kommande undersökning och att
orienteringen därmed spänner över flera angreppssätt och infallsvinklar. Genomgången har
inte ordnats efter en i huvudsak kronologisk ordning utan följer snarast en lös, tematisk
indelning.
När det gäller forskningen kring Erikskrönikan finns det en författare som inte kan förbigås
och som bör få inleda denna orientering, nämligen Rolf Pipping. Hans arbete med krönikan
har inte sällan legat till grund för andras forskning och kan på många vis betraktas som ett
slags fundamental grundforskning i ”genren” Erikskrönikan. Så även i fallet med denna
uppsats, det är Pippings edition av kröniketexten som ligger till grund för Sven-Bertil
33
Janssons edition96
på vilken kommande undersökning bygger. Pippings arbete och forskning
har varit av huvudsakligen filologisk karaktär och utrett och tillgängliggjort Erikskrönikans
text och innehåll för andra forskare.97
Sven-Bertil Janssons avhandling Medeltidens Rimkrönikor: studier i funktion och stoff98
är ett
betydande bidrag till förståelsen av Erikskrönikan som litterärt verk. Jansson uppger i förordet
att ambitionen i undersökningen är att ”teckna en bild av rimkrönikorna som litterär grupp”
och att ”sätta in Erikskrönikan i ett vidare sammanhang”. Författaren anlägger också ett
särskilt fokus på just analysen av Erikskrönikan och bidrar således med avgörande
information om dess litterära tillhörighet och karaktär. På många vis är detta verk därmed av
särskilt stor betydelse och vägledning för läsning, tolkning och förståelse av kröniketexten.
Följande två verk berör en fråga som sedan länge fängslat dem som bedrivit forskning om
eller i anknytning till Erikskrönikan och det är frågan om vem författaren var. I sin avhandling
Erikskrönikans författare99
, försöker Ingvar Andersson på ett mycket förtjänstfullt sätt att
ringa in och förstå vem krönikören kan ha varit. Det är dock inte fråga om en
personidentifiering utan ett omsorgsfullt inringande och tecknande av ett anonymt
författarporträtt. Andersson försöker att utifrån kröniketexten utröna såväl författarens
bildningsnivå och politiska tillhörighet, som syften och tidpunkten för författandet. På många
vis har Anderssons insats utgjort ett avstamp för att återskapa den historiska kontext ur vilken
krönikan sprungit. I detta sammanhang är det naturligt att anknyta till Bengt Jonssons postumt
publicerade Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering100
. Som titeln antyder handlar
boken om ett försök att fastställa vem som skrev Erikskrönikan och till skillnad från
Andersson eftersöker Jonsson en faktisk person. Den mycket gedigna och omfattande
utredningen förmedlar också ett namn och historisk person som med stor sannolikhet faktiskt
var Erikskrönikans författare, nämligen Tyrgils Kristinesson101
. I avseende på undersökningen
i den här uppsatsen är det naturligtvis av mycket stort intresse att få detta förhållande klarlagt,
emellertid är det dock av ännu större värde att få del av Jonssons omfattande utredning i syfte
96
Jansson, sidorna 20-23 i inledningen till 1987 års edition av Erikskrönikan. 97
Till Pippings mest inflytelserika verk hör: Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926), Erikskrönikan
enligt Cod. Holm : D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (Stockholm 1921 och nyutgåva Uppsala
1963) och Erikskrönikans ordskatt (Helsingfors 1919). 98
Jansson, Medeltidens rimkrönikor. 99
Andersson. 100
Bengt Jonsson, Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering, Uppsala 2010. 101
Mer information om denne Tyrgils och Jonssons forskning kommer i avsnitt 1.6 Källor och källkritik.
34
att fastslå proveniens och tradering. Det är inte bara den givna källkritiska aspekten som gör
detta angeläget utan också förståelsen för miljön ur vilken Erikskrönikan vuxit fram.
Conny Bloms avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna102
handlar om
relationerna mellan Erikskrönikan, den så kallade Förbindelsedikten och Karlskrönikan.
Anslaget här är alltså texthistoriskt utredande, med tradering och textgenealogi som centrala
inslag. Syftet är att bringa klarhet i deras inbördes beroendeförhållanden samt söka
förklaringsmodeller till de eventuella tendenser som bakomligger krönikornas texter. I
relation till kommande undersökning är Bloms forskning ett välkommet inlägg och ger viktiga
källinformationer om Erikskrönikan.
Ett verk som förtjänar att nämnas i det här sammanhanget är Kjell Kumliens Historieskrivning
och kungadöme i svensk medeltid103
, i vilken författaren ger värdefulla inblickar i
Erikskrönikans värde som källa till svensk historia. Det som gör Kumlien särskilt relevant är
han kunnat påvisa hur Erikskrönikan, sin tendensiösa framställning till trots, inte sällan
överensstämmer i många faktauppgifter med andra, och av varandra oberoende, samtida
dokument.104
Ett verk som i stor utsträckning tangerar och ansluter till både Bloms och Kumliens forskning
är Gisela Vilhelmsdotters Riddare, bonde och biskop105
. Visserligen kan ansatsen här
betraktas som huvudsakligen historiografisk och med ett omfattande inslag av texthistoriskt
utredande. Denna skrift innehåller en grundlig genomlysning av Erikskrönikan som källa till
kunskap om Sveriges äldre historia och omfattar i denna ambition en idé om krönikans
funktion i sin samtid. Värdet av Vilhelmsdotters avhandling i förhållande till kommande
undersökning ligger främst på det källkritiska planet och berör diskussionen om huruvida
krönikan kan tillskrivas en didaktisk funktion eller inte.
När det gäller den forskning i vilken Erikskrönikan begagnats som källa till det historiska
skeendet och till de historiska händelser den skildrar, är det framförallt Jerker Roséns arbete
som förtjänar att lyftas fram här. I avhandling Striden mellan Birger Magnusson och hans
102
Conny Blom, Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna, Lund 1972. 103
Kjell Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid, Stockholm 1979. 104
Kumlien, s. 118 f. 105
Vilhelmsdotter.
35
bröder106
försöker Rosén noggrant och initierat att teckna bilden av den nordiska och i
synnerhet svenska politiska historien mellan åren 1302 – 1319. Detta är ett omfattande verk
som alltså har sin utgångspunkt i den såkallade andra brödrastriden, mellan Birger Magnusson
och hans bröder Erik och Valdemar. Även om Rosén förhåller sig mycket kritisk till
krönikans berättelser och inte förlitar sig på Erikskrönikans uppgifter som obetingat sanna
utgör den dock ett centralt källmaterial. Trots krönikans tveksamma källkritiska beskaffenhet
är den följaktligen i avseende på just detta studieobjekt av stort värde. Emellertid utgör
Erikskrönikan naturligtvis inte Roséns enda källa och det är av vikt att påpeka att han
korsrefererar till ett stort antal andra källor i sin undersökning. Värdet av Roséns forskning
ligger inte bara i vad som utreds om den faktiska politiska utvecklingen under den angivna
perioden, utan också i den gedigna genomarbetning av Erikskrönikan som källmaterial. Rosén
för en kontinuerlig källkritisk diskussion genom hela studien och ger därmed ett detaljerat
perspektiv på kröniketextens källvärde.
Ett ytterligare forskningsfält som berör Erikskrönikan handlar om kröniketexten som
samtidsvittne till företeelser och mönster som inte avser de specifika händelserna. Här intar
krönikan rollen som ett slags samtida uppgiftslämnare om rådande strukturer och skick. Rikets
råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480107
av Herman Schück utforskar de
väsentliga institutionerna för maktutövning vid sidan av kungamakten under den sena
medeltiden. Erikskrönikan utgör i detta fall bara en del av källmaterialet och behandlas med
medvetet kritisk hållning. Det är dock värt att notera att Schück tillskriver krönikan ett stort
mått av användbarhet utifrån dess terminologi, språkbruk och som utgångspunkt för
analytiska resonemang.
I det här sammanhanget bör också nämnas Thomas Småbergs texter: ”Ideal och identiteter –
Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan” och ”Riddaren och
torneringen – konstruktionen av den rituella platsen i Erikskrönikan”108
. Båda dessa texter
behandlar Erikskrönikan ur ett, för kommande undersökning, mycket relevant perspektiv. Här
handlar det inte om att fastslå några politiska sanningar om Erik Magnusson eller genomföra
en filologisk genomlysning. Istället använder Småberg krönikans text som ett källmaterial
106
Rosén, Striden. 107
Herman Schück, Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm 2005. 108
Thomas Småberg, ”Ideal och identiter: Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och Karlskrönikan”,
Vänner, patroner och klienter i Norden 900-1800, Rapport till 26:e Nordiska historikermötet i Reykjavík (den 8-
12 augusti), 2007, samt ”Riddaren och torneringen”.
36
som kan ses som exemplifierande för företeelser och fenomen i dess samtid, liknande Schücks
forskning ovan. På många vis är detta precis så som den kommande undersökningen är ämnad
att fungera. Här bör dock påpekas att dylika undersökningar är möjliga enkom därför de kan
vila på resultaten från tidigare filologiska och sakutredande studier.
1.6 Källor och källkritik
Som en ingång till detta avsnitt om källkritik vill jag börja med att rikta uppmärksamheten
mot en grundläggande förutsättning för hela undersökningen. För att källmaterialet, i detta fall
Erikskrönikan, skall kunna betraktas som ens meningsfullt att genomlysa i fråga om sådant
som exempelvis dess politiska tendens, är det nödvändigt att här fastslå den premissen att
källmaterialet är relevant för undersökningens syfte och frågeställningar. I detta fall innebär
det att Erikskrönikan måste anses innehålla, bygga på och motsvara de privilegierade
samhällsgruppernas ideologiska tankegods i 1300-talets Sverige (oaktat eventuella politiska
sympatier och antipatier i dess samtid), annars är den inte relevant för att uppfylla
undersökningens syfte. Det är avsikten med följande källkritiska genomgång att utreda bland
annat detta. Vidare måste även den edition av kröniketexten som ligger till grund för
undersökningen sättas i relation till handskrifterna.
När det gäller allt källmaterial, i synnerhet det äldre, är det mycket viktigt att vara tydlig med
källans beskaffenhet, särskilt som detta kan påverka undersökningens resultat. Vid en första
anblick kan Erikskrönikan tyckas vara en tydlig källa, som visserligen kräver en gedigen
källkritisk genomlysning men som ändå ter sig som ett väldefinierat och relativt sammanhållet
stycke text. Bilden blir emellertid mycket mer komplicerad, och enhetligheten svår att
upprätthålla vid en genomgång av de inbördes ofta mer eller mindre disparata handskrifter
som ligger till grund för vad vi allmänt benämner som Erikskrönikan. I modern forskning har
dessa handskrifter kategoriserats utifrån en bokstavstypologi, där de äldsta betecknas med A,
B och C109
. Det handlar om ett antal versioner av krönikan, med sinsemellan särskiljande
drag, varav ingen är originaldokumentet från 1300-talet, arketypen. Redan här stöter vi alltså
på ett grundläggande problem i det faktum att de bevarade handskrifterna, av vilka det
aktuella källmaterialet i led traderats, endast är avskrifter. De tidigaste är daterade till 1400-
talets första hälft110
, vilket innebär att de sannolikt nedtecknats drygt 100 år efter det att
originalet, arketypen, författades. Bengt Jonsson kommenterar det stora tidsavståndet mellan
109
För mer information, se exempelvis Bengt Jonssons verk Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering
(Uppsala 2010), s. 13-20. 110
Se Jonsson sidan 13 och kapitel 7 för mer information om den tidigarelagda dateringen av Cod. Holm. D 4 a.
37
arketypens författande och handskrifternas nedtecknande i sitt verk Erikskrönikans diktare:
ett försök till identifiering: ”Om vi bortser från den nyfunna prologen ur D 4 är den äldsta
bevarade texten av EK ungefär 120 år yngre än originaltexten, arketypen. I detta avseende
skiljer sig EK ofördelaktigt från Karlskrönikan och Sturekrönikorna, där tidsavståndet mellan
tillkomsten och de bevarade manuskripten är obetydlig”111
. En undersökning av
Erikskrönikans berättelse i syfte att extrahera någon form av information rörande tiden då
arketypen skrevs måste alltså konfrontera dessa två utmaningar, avsaknaden av själva
arketypen och de bevarade handskrifternas tidsavstånd till arketypen.
1.6.1 Källans beskaffenhet: handskrifternas genealogi och hierarki
Det avgörande i detta sammanhang blir alltså i vilken utsträckning dessa handskrifter, och
därmed också de tryckta transkriptionerna, editionerna, av desamma, verkligen är trogna
arketypen och därigenom alls representativa för 1300-talet. För den här undersökningen är
det, som nämnts ovan, helt avgörande att ett sådant förtroende kan upprätthållas; det är helt
enkelt inte möjligt att genomföra kommande undersöknings forskningsansats med bibehållen
trovärdighet om slutsatsen i denna fråga blir att 1400-talsavskrifterna återspeglar 1400-talets
idévärld och inte 1300-talets. Här vilar uppsatsens trovärdighet helt i händerna på de forskare
som genom åren behandlat handskrifterna och hanterat denna fråga.
Till att börja med bör emellertid ett antal förhållanden rörande de bevarade versionerna av
Erikskrönikan redovisas. Det förhåller sig nämligen så att krönikan föreligger i ett antal olika
versioner i ett antal olika handskrifter. Dessa olika versioner av Erikskrönikan klassificeras
därefter i sin tur med bokstäver, A-T, av vilka endast ett litet fåtal anses som trogna
arketypen.112
Enligt den moderna forskningen går det en skiljelinje mellan de handskrifter och
versioner av krönikan som har, respektive inte har, utsatts för den svenske 1400-talskungen
Karl Knutssons inblandning. I en ambition att framställa sin egen härkomst mer fördelaktigt
sökte Karl införliva Erikskrönikans berättelse som en förhistoria till sin egen hårt tendensiösa
krönika, och skapa ett konungsligt kontinuum kring sin egen person. Denna strävan innebar
också direkta ingrepp i Erikskrönikans text. Jonsson hävdar att: ”Den helt övervägande
majoriteten av bevarade EK-texter (D-T i Pippings edition) återger krönikan i den genom Karl
Knutssons försorg friserade formen” och att vi kan ”bortse från dessa, när vi sysslar med
frågan om EK:s tillkomst och krönikans tradering i det ursprungliga skicket”113
. Den
111
Jonsson, s. 14. 112
Här kan hänvisas till Jonssons föredömliga undersökning av handskrifternas tradering för mer information 113
Jonsson, s. 108.
38
kröniketext som utgör grunden för kommande undersökning är den så kallade A-texten, från
Cod. Holm. D 2, vilket innebär att den tillhör de tre krönikeversioner (A-C) som bär spår av
Karl Knutssons påverkan.
På frågan om de bevarade handskrifterna A, B och C:s representativitet i relation till
arketypen, är det möjligt att ta hjälp av exempelvis Sven-Bertil Jansson som i sin avhandling
hävdar att: ”Man kan visserligen säga att de ledande handskrifterna (ABC) på det hela taget
troget återger originalets framställning. Men att man alltid måste hålla i minnet att de mer än
100 år yngre handskrifterna kan innehålla sådant som inte tillhörde det ursprungliga
verket.”114
Detta skulle i så fall möjliggöra, åtminstone ur detta perspektiv, ett kritiskt studium
av Erikskrönikan, som den idag är tillgänglig, i syfte att vinna kunskap om det svenska 1300-
talet. Det är dessutom så att Jansson inte endast ger uttryck för en egen åsikt i detta
sammanhang, utan baserar sitt resonemang på en genomlysning där många andra forskares
uppfattningar, inte minst Rolf Pippings, presenteras och behandlas.
Bengt Jonsson tillför i detta sammanhang mycket relevant information, härrörande från hans
undersökning av Erikskrönikans tradering: ”Vårt nyvunna resultat att flertalet av de äldsta nu
befintliga EK-texterna traderats inom författarens egen släkt talar i viss mån för att de icke så
radikalt avlägsnat sig från arketypen som stundom gjorts gällande”115
. Detta är naturligtvis för
kommande undersökning ett synnerligen positivt inlägg. Utöver detta hävdar dessutom
Jonsson att: ”Givetvis har versformen och rimkravet haft en starkt konserverande verkan (utan
motsvarighet i prosa)” och att ”[d]enna kommer till synes inte minst därigenom att de 1400-
talstexter av EK vi nu talar om varit påfallande motståndskraftiga mot den allmänna
språkutveckling som ägt rum sedan krönikans tillkomst o. 1325; den ungefärliga gränsen
mellan äldre och yngre fornsvenska brukar sättas till o. 1375”116
. Utifrån detta börjar vi kunna
närma oss en bedömning att Erikskrönikan, i den form den återfinns i versionerna A-C,
sannolikt avspeglar 1300-talets idévärld och inte 1400-talets.
En ytterligare röst för materialets relevans utgör Kjell Kumlien som i sin avhandling
Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid noterar att Erikskrönikan ger ”en både
114
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 144. 115
Jonsson, sidan 135. 116
Jonsson, sidan 135.
39
omfattande och spännande skildring av svenskt samhälle under folkungatid”117
. Senare i
texten förstärker Kumlien Erikskrönikans position som relevant för den tid den här
undersökningen avser, då han sammanfattar sin omfattande genomlysing av Erikskrönikan.
Här påtalar han det faktum att krönikans innehåll i många stycken verifieras av annat
textmaterial:
Erikskrönikan, sådan vi nu känner den, är en av äldre och nyare stoff sammanställd
versberättelse [här syftar Kumlien på originalförfattarens tillgång på information om de
tidsavsnitt i krönikan rörande händelser före hans egen tid och inte några eventuella tillägg
gjorda vid nedtecknandet av de senare avskrifterna] om Sveriges historia från 1200-talets mitt
till 1319. Den återger en levande muntlig tradition, som präglar stora delar av dess framställning.
Men viktiga partier i krönikan kan föras tillbaka på skriftkällor, särskilt uppteckningar, som
gjorts i kloster. Som betydelsefullaste förmedlare framträder härvidlag franciskanklostret vid
Stockholm…118
Detta inlägg stärker den tidigare bedömningen och ger ökad auktoritet åt en undersökning av
Erikskrönikan i syfte att utforska 1300-talet. Därmed får det betraktas som en acceptabel
premiss att i uppsatsen lita på bedömningen att handskrifterna från 1400-talet, och i synnerhet
den krönikeversion som ligger till grund för denna undersöknings källmaterial, återspeglar
1300-talets och dess idévärld.
Här är det också viktigt att nämna att den version som ligger till grund för denna uppsats, den
som Sven-Bertil Jansson kallar ”den bästa handskriften” 119
, är samma version som Pipping
publicerade, alltså version A som återfinns i Cod. Holm. D 2 och som förvaras på Kungliga
Biblioteket120
. Resonemanget bakom varför version A anses vara ”den bästa” grundas i att
dess texthistoriska ålder gör den till en äldre generation än versionerna B och C, trots att dessa
är något äldre i avseende på tidpunkten för nedtecknande. Den är helt enkelt betraktad som
varande av ett tidigare avskriftsled.121
Det är visserligen inte syftet med denna undersökning
att genomföra en filologisk kategorisering, a la Rolf Pipping, men det är utan tvivel
nödvändigt för undersökningens trovärdighet att tydligt redovisa transkriptionens härkomst så
långt som möjligt och därmed belägga dess giltighet i relation till undersökningen.
117
Kumlien, s. 114. 118
Kumlien, s. 118 f; kursiveringen är min egen. 119
Erikskrönikan, s. 22. För vidare referens, se Rolf Pippings utgåva i Samlingar utgivna av Svenska
fornskriftsällskapet, nr 68 från 1963. 120
För mer utförlig och detaljerad information om handskrifterna och deras inbördes relationer, se Conny Bloms
avhandling Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna (Lund 1972), särskilt sidorna 12-79. 121
För mer information om detta resonemang se Kumlien sidorna 68-92. Här bör dock poängteras att Pippings
och Janssons bedömning av version A, som den av de bevarade handskrifterna som ligger närmast originalet,
inte står över kritik, vilket också framgår i Kumliens bok.
40
Ett mycket kraftfullt, men på grund av proveniensproblematiken inte vattentätt, argument för
att textversion A faktiskt är av ett tidigare avskriftsled än åtminstone B-versionen, kan hämtas
från det språkliga fältet och i detta är det Jonsson som åter vägleder. Han skriver om
arketypens författare att ”… han var västgöte” och om texten att: ”[t]rots att vi blott känner
EK i relativt sena avskrifter lyser originalets västgötskt färgade språk tydligt igenom”122
. Det
är därför betydelsefullt, som Jonsson anger inom parentes i sina noter, att: ”…texten i D 2
innehåller flera västgötska språkdrag än den i D 4 a”123
. A-versionen har relativt sett alltså
mer av de gamla, västgötska språkinfluenserna kvar i texten och får därigenom anses som
sannolikt liggande närmre arketypen än B- och C-versionerna rent textgenealogiskt. Jonsson
understryker även A-textens ställning som den relativt sett äldsta textgenerationen när han
skriver att: ”Trots att EK-texten är nedskriven åtskilligt senare än D 4:s representerar den ett
äldre stadium än D 4:s”124
. Utifrån detta resonemang följer att A-texten från Cod. Holm. D 2 i
denna undersökning kan betraktas som av högst värde i de bevarade kröniketexternas
inbördes hierarki, proveniensproblematiken till trots. Därigenom betraktas också A-texten
som den version som sannolikt kan antas ligga närmast arketypen i sin framställning och
därmed är den ”bästa” källan för kommande studie.
1.6.2 Källans beskaffenhet: editionerna av Cod. Holm D 2
De svagheter som det innebär rent källkritiskt att undersökningen baseras på en av editionerna
av Cod. Holm. D 2, snarare än den faktiska handskriften i sig, rör distans. Kort sagt finns här
en eventuell felkälla, utöver mina egna brister som historiker, och det är det extra ledet av
distans mellan den kommande undersökningen och handskriften som utgörs av
transkriptionen. Då föreliggande undersökning är helt baserad på Sven-Bertil Janssons edition
och ingen egen läsning av handskriften företagits, förutsetts alltså korrektheten i den för
uppsatsen använda editionen. Resultaten av denna undersökning skall därmed ses i ljuset av
detta och giltigheten vilar därmed delvis på tredje parts insats, Pipping och Jansson.
Jansson har dessutom företagit en organisering av texten, för att göra den mer lättillgänglig,
innehållande en uppdelning av textmassan och ett antal språkliga systematiseringar. I detta
avviker Jansson från såväl handskriften, som Pippings utgåva, vilket naturligtvis skapar en
122
Jonsson, s. 55. 123
Jonsson, s. 252, (not 344). 124
Jonsson, s. 109. Det skall också tilläggas att den kröniketext ur D 4 som hänvisas till i citat är en numera till
största delen förlorad version, vilken Jonsson dock kunnat proveniensbestämma till omkring 1420-talet.
41
ytterligare dimension av distans mellan den här undersökningen och handskriften. De fel som
kan uppstå till följd av detta är relaterade till huruvida Jansson gjort felaktiga bedömningar av
texten och således i sin systematik förändrat dess innebörd. Här nedan följer en jämförelse
sida vid sida av de två tryckta editionerna av Erikskrönikan. De bygger båda två på
handskriften Codex Holmensis D2, men innehåller skillnader i avseende på normering av
stavning och kommatering. Det valda avsnittet är krönikans prolog. Till vänster redovisas
Pippings125
handskriftstrogna edition och till höger Janssons något omarbetade edition, vilken
utgör källmaterial för kommande studie. Skillnaderna mellan editionerna i avseende på
systematisering av stavning är tydligt markerade genom understrykning i båda kolumnerna.
GUD hawe heder äro ok looff GUD hawe heder, äro ok looff!
han er til alskons dygd vphooff Han er til alskons dygd uphoof,
all jorderikis frygd ok hymmerikis nade all jorderikis frygd ok himmerikis nade,
thz han er welduger ouer them bade thet han er welduger ower them bade
at giffwa ok läna hwem han thz an at giffwa ok läna hwem han thet an.
Som synes ovan är inte ingreppen i texten av betydelseförändrande eller stilförändrande art
och det gör att Janssons edition blir mer lättbegriplig utan att på något vis förvanska
originaltexten. Jansson har dessutom tydligt och öppet redovisat vilka ingrepp som är gjorda,
utövat en kritisk och medveten varsamhet i ingreppen, samt dessutom konsulterat andra
forskare.126
Detta sammantaget med att den här undersökningens forskningsansats inte är
filologisk eller ortografisk gör att Janssons edition kan accepteras som källa.
1.6.3 Källkritik: funktion och tendens
När det gäller Erikskrönikan betraktad som fenomen, utan hänsyn till dess olika versioner,
finns mycket att klargöra. För att genomlysa detta följer här efter en vidare källkritisk
genomgång av Erikskrönikan, med början i funktionsperspektivet.
Även om det är vanskligt att fastslå andra människors avsikter, i synnerhet om de varit döda i
över ett halvt årtusende, är det möjligt att urskilja ett antal möjliga funktioner som krönikan
sannolikt skrevs för att uppfylla. Till att börja med är krönikan ett politiskt dokument i form
av en propaganda skrift, vilken skulle stärka Magnus Erikssons plats på tronen och legitimera
hans maktutövning. Detta är troligtvis den mest tydliga och mest allmänt kända avsikten, eller
tendensen. Det är möjligt att utläsa detta som en medveten strävan hos författaren.127
I
125
Rolf Pipping, Erikskrönikan enligt Cod. Holm: D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter (ur
Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, nr. 68), Uppsala ; Stockholm 1963 (1921). 126
Erikskrönikan. s. 20-23. 127
Se exempelvis Janssons artikel ”Erikskrönikan”, s. 16.
42
källhänseende får detta stora konsekvenser; det går helt enkelt inte att lita på krönikörens
framställning av det politiska läget och det är helt klart att personbeskrivningar såväl som
handlingar i krönikan är färgade av den politiska tendensen. Det tydligaste exemplet på detta
är framställningen av hertig Erik, kung Magnus far, som krönikans ädle hjälte och kung
Birger som dess svekfulle skurk. För den föreliggande undersökningen kommer dock inte
detta att utgöra ett hinder, eftersom det är de idealiserade framställningarna såväl som deras
absoluta motsatser som efterfrågas.
En annan viktig funktion som krönikan troligen haft, har varit att bidra till den europeisering
av Sverige, som pågick som ett medvetet företag bland landets elit. Detta handlar om dels om
att skapa inhemsk litteratur av samma slag som var definierande för, och vanligt
förekommande i, de kulturområden som utgjorde förebild för den svenska makteliten. Det
handlar också om att i krönikan påvisa, i det historiska återberättandet, att Sverige hade sina
egna riddare, var del av och införstådd med den höviska kulturen, samt kunde i landets nära
förflutna och samtid uppvisa de karaktäristika som kännetecknade ett modernt europeiskt rike
av feodalt snitt. Denna funktion avsåg i synnerhet en publik inom landets gränser, men kanske
även i viss mån en publik från utlandet. Avseende författarens medvetenhet i detta
sammanhang är det möjligt att göra direkta iakttagelser i krönikans text, där det i inledningen
går att läsa följande:
Verldena hawer han [Gud] skipat swa widha,
---
ok eth ther med som Swerighe heter.
Hwar som nor i werldena lether
tha far han finna hwar thet er.
Godha tiägna finder man ther,
ridderskap ok häladha godha,
the Didrik fan Berner vel bestodo.128
Det står helt klart att här ville författaren försöka sätta det perifera svenska riket på den
höviska kartan och se till att stärka den bilden av Sverige som ett modernt rike av kontinental
modell. Denna funktion är synnerligen intressant för den här uppsatsen, inte minst för att
denna ambition också mynnar ut i flertalet exempel på vad som betraktades som tillhörande
detta nya, det höviska. Författaren har alltså haft en ambition att uppvisa de höviska idealen
och dessutom låta dessa passa in på krönikans karaktärer genom att klä dem och deras ord och
128
Erikskrönikan, s. 27.
43
handlingar i en hövisk ”skrud”. Författaren har således vinnlagt sig om att skapa just de
idealbilder av den svenska eliten som den här undersökningen ämnar undersöka och tolka.
Även Thomas Småberg kommenterar Erikskrönikans plats i den svenska medeltida
europeiseringsprocessen. Han pekar på att det finns en tydlig relation mellan de händelser
som återges, deras symboliska värde och de eftersträvansvärda ideal som skall förmedlas.
Småberg exemplifierar sitt resonemang med hjälp av torneringen som motiv. Vid en
genomgång av ett av de tillfällen då krönikan beskiver en tornering skriver Småberg att:
”Torneringen hölls också nära den byggda hallen, vilket gör även detta till en aktiv
konstruktion av plats med tydliga kopplingar till de höviska idealen. Genom att forma det
sociala rummet konstrueras ideal och identiteter som till viss del var nya för det svenska
samhället.”129
Detta antyder att Erikskrönikan skulle vara författad med en, åtminstone delvis
pedagogisk ambition, och ha klara legitimerande och konsoliderande avsikter. Utifrån
Småbergs resonemang skulle därmed Erikskrönikan ha utgjort en fostrande och förenande
faktor i det nyligen uppkomna svenska medeltidsfrälsets identitetsskapande. Huruvida
krönikan någonsin lästes på detta sätt är förstås omöjligt att påvisa, men det står helt klart att
den i texten bär en tydlig vision om den svenska eliten under 1200- och 1300-talen, en vision
som inbegriper de ridderliga kulturella uttrycken från kontinenten. Det är således tänkbart att
Erikskrönikan faktiskt var tänkt att forma och påverka det svenska frälset genom sina exempel
och sitt berättande.
Det har också hävdats att Erikskrönikan kan ha varit avsedd att fungera som ett slags
instruktion i höviskt beteende och form, något som skulle gå hand i hand med ambitionen att
bidra till Sveriges närmande mot de mer utvecklade medeltida rikena i Europa. Det bör dock
nämnas att denna påstådda funktion är omstridd och inte allmänt vedertagen. Ur källkritiskt
hänseende är det dock viktigt att veta att en förtrogenhet med riddarlyrikens stilistiska former
ger vid handen att vad som först kan betraktas som ett pedagogiskt eller instruerande anslag
också kan ha stilistiska orsaker. Detta bör dock inte utgöra ett bekymmer i kommande
undersökning eftersom det är det idealiserade som eftersöks, och då inte i första hand
betraktat som utslag av en didaktisk ambition.
129
Småberg, ”Riddaren och torneringen”, s. 5.
44
Erik Lönnroths bedömning av syftet med Erikskrönikan är att: ”Erikskrönikan uppger som sitt
huvudsakliga ändamål den rena förströelsen. Men detta hindrar ej, att den som nästan alla
krönikor har lärdomar att ge sina läsare. Den vill prägla ett bestämt livsideal och ett bestämt
fursteideal”130
. Detta innebär att Lönnroth i det stora hela ansluter sig till ett betraktelsesätt
avseende Erikskrönikans funktioner som uppfattar krönikan som försedd med en fostrande,
konstruerande ambition beträffande de ideal den innehåller. Denna bedömning delas i den här
uppsatsen.
Gisela Vilhelmsdotters slutsatser visar dock på en i viss mån annan tolkning av krönikans
funktion. Enligt Vilhelmsdotter har krönikan ett mycket specifikt syfte, vilket är direkt riktat
mot successionsdramat kring Magnus Eriksson: ”Det mål krönikören strävat mot var att
rättfärdiggöra kungavalet år 1319”131
. På många vis handlar detta om att efterforska vilken
tendens som löper genom Erikskrönikan och den vägen fastslå dess funktion. Vilhelmsdotters
argumentation är både väl underbyggd och övertygande, och det förefaller onekligen ha varit
en viktig funktion i Erikskrönikan att legitimera Magnus Erikssons tillträde till tronen.
Här bör också tilläggas att Vilhelmsdotter, till viss del i kontrast till Lönnroth, inte betraktar
det som särskilt troligt att Erikskrönikan varit tänkt att ha en pedagogisk funktion. Enligt
Vilhelmsdotter kan det ifrågasättas om krönikan alls skall läsas som ett didaktiskt verk:
Erikskrönikan saknar didaktiska och pedagogiska inslag av Konungastyrelsens typ. De forskare
som sett Erikskrönikan som en hyllningsdikt eller furstespegel, och daterat den till åren 1331-32,
måste i någon mening uppfattat ett av dess syften som didaktiskt, där den viktiga poängen var att
Sverige var ett valrike. Men krönikan kräver en styrd tolkning för att förstås på det sätt som
förespråkarna för den senare dateringen menar.132
Hon klargör också tydligt att det här perspektivet handlar om hur Erikskrönikan inte kan vara
en didaktisk skildring med sikte på den unge kungen. Så långt finns inte heller anledning att
ifrågasätta resonemanget, emellertid kan bilden göras mer komplicerad. Hos andra forskare är
det ju inte heller den unge kungen som är den huvudsakliga målgruppen, men de har ändå
kunnat se en möjlig didaktisk ambition. Många av de argument som Vilhelmsdotter använder
för att vederlägga Erikskrönikans didaktiska funktion kretsar kring krönikans olämplighet
som ett slags furstespegel för Magnus Eriksson, men tar inte hänsyn till perspektiv som att det
nyligen etablerade frälsets behov att reproducera sig som social och politisk grupp.
130
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70. 131
Vilhelmsdotter, s. 85. 132
Vilhelmsdotter, s. 34.
45
Dock skall inte den implicita polemiken i avseende på Erikskrönikans eventuellt didaktiska
funktion övertolkas. Det är fullt möjligt att krönikan kan ha varit avsedd att ha mer än en
funktion, något som varken Lönnroth eller Vilhelmsdotter på något vis bestrider. Det handlar
snarare om vilken som kan betraktas som krönikans huvudsakliga funktion.
I det här sammanhanget är det förtjänstfullt att göra en jämförelse av Ingvar Anderssons och
Sven-Bertil Janssons olika perspektiv på diskussionen, för att få på så vis få ytterligare
dimensioner. Andersson, som är positivt inställd till en allmän didaktisk funktion, hävdar i sitt
verk om Erikskrönikans författare att ” Ibland har man nästan intrycket att hans [krönikörens]
dikt också var avsedd att i tillämpliga delar läsas som en handbok i korrekt uppträdande och
bildad fraseologi – ett syfte som naturligtvis inte var främmande för den hans föregångare,
som översatte Eufemiavisorna till svenska”133
. Därmed inte sagt att Andersson betraktar
Erikskrönikan som en kungaspegel för blivande furstar och han pekar inte heller på att den
innehåller några av de medvetna, pedagogiska ansatser som en sådan fostringsbok så tydligt
uppvisar, istället handlar det om undervisning genom exempel.
I sin avhandling Medeltidens rimkrönikor: studier i funktion, stoff och form intar Sven-Bertil
Jansson härvidlag en mycket kritisk ställning till vad han kallar krönikans didaktiska element:
”[v]idare måste man fråga sig om Erikskrönikan överhuvudtaget har några exempel på en
uttalad didaktisk inställning. Varken i prologen eller annorstädes ger den genom längre
resonemang uttryck för någon pedagogisk avsikt”134
. Detta betyder dock inte att Jansson
menar att krönikan inte kan ha använts i något slags exemplifierande eller hyllande syfte, men
att det inte går att fastslå som en av krönikörens huvudsakliga avsikter.
Jansson anför dessutom en ytterligare aspekt i sitt ifrågasättande av Erikskrönikans
pedagogiska funktion. Ett av hans starkaste skäl att ifrågasätta en dylik funktion ligger i vad
som skulle kunna beskrivas som ett slags mönsterskrivande, där mönstret är viktigare än den
verklighet mönstret appliceras på och där funktionen inte i första hand är pedagogisk. Jansson
skriver:
För den medeltida författaren vilar den sanna verkligheten objektivt i Gud och är oavhängig
subjektet. Föremål och människor är infogade som led i en given ordning. Man kan inte förstå
133
Andersson, s. 8 f. 134
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 157.
46
denna genom att beskriva dess speciella yttringar i sinnevärlden; det träffar bara utsidan av
verkligheten. Den sanna verkligheten är inte det sinnliga, det speciella, det enskilda utan det
ideala, det typiska, det allmänna. För att detta allmänna ska kunna uttryckas erfordras en typisk
framställningsform. Det är alltså inte diktarens uppgift att beskriva någonting med hjälp av
alldeles speciella igenkänningstecken.
Därför möter man i litteraturen ideallandskap och inte realistiskt beskrivna landskap med
originell prägel. Därför alla idealiserade hjältar, därför också vissa hyperboliska uttryck… …
Därför kan författaren genom att jämföra ett enstaka förlopp med det idealtypiska slippa ifrån att
beskriva det speciella fallet; typen förutsätts bekant.135
Denna stilistiskfilosofiska invändning mot krönikans pedagogiska funktion kan förstås som
att de höviska exempel den moderna människan tolkar som förebilder i ett pedagogiskt
hänseende, snarare är stilistiska uttryck och för krönikörens samtid framstod som en del av de
förväntade ingredienserna i riddarlitteraturen. Enligt Jansson omfattade den medeltida
föreställningsvärlden nämligen den platoniska uppfattningen om idén som den högsta
verkligheten och sinnevärlden som dess skuggbild136
och det är också på detta han bygger sin
kritik av didaktisk ansats i krönikan. Det är dock möjligt att ifrågasätta utbredningen av detta
betraktelsesätt om idévärlden och sinnevärlden, i synnerhet i fråga om dess applicerbarhet på
det dagliga livet under medeltiden. Det är relevant att fråga sig huruvida ett sådant synsätt
någonsin på allvar existerade utanför litteraturen och de teologiska sammanhangen, om det
verkligen genomsyrade all litteratur samt i vilken utsträckning det hade någon reell tyngd i
ridderskapets politiska gärning.
Det är tydligt att båda uppfattningarna har sina förkämpar, såväl som sina kritiker. Bland dem
som ifrågasätter den didaktiska funktionen har det betonats att det råder avsaknad på en
manifest ambition att undervisa, och då i synnerhet med avseende på den unge kung Magnus
Eriksson. Det andra betraktelsesättet betonar istället Erikskrönikans generella instruerande i
god sed och höviskt sätt genom sina exempel, och då med eliten inom det världsliga frälset
som tänkt adressat. Det går alltså inte, på grund av de något olika ingångsvärdena, att betrakta
ställningstagandena som helt ömsesidigt uteslutande varandra. Det förefaller snarare röra sig
om preferens i frågan om huruvida det ska ses som fruktbart och relevant att tala om en
didaktisk funktion i Erikskrönikan. I den här undersökningen betraktas det dock som att
Erikskrönikan har en tydlig fostrande funktion och att denna motiveras av framförallt
frälsegruppens behov av att designera och reproducera sig själva som social, priviligerad
135
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 158 f. 136
Se även Nordberg, sidan 373 för ytterligare exempel.
47
grupp i den relativt nya svenska samhällsordningen under 1300-talets första hälft. Krönikan
kan därmed betraktas som synnerligen lämplig för en undersökning av kommande karaktär,
där det är frälsets idealiserade självbild som eftersöks.
Huruvida Erikskrönikan skall betraktas som ett försök att legitimera en ny samhällsordning,
åtminstone i frälsets ögon, är också tämligen omstritt. Bland dem som hävdar att krönikan inte
är ett sådant verk märks namnkunniga personer såsom Ingvar Andersson. Argumenten här
kretsar kring krönikans brist på normativa uttalanden eller uppenbar indoktrinering. Det bör
dock nämnas att det är fullt möjligt, trots denna frånvaro, att betrakta Erikskrönikan som ett
uttryck för en strävan att förankra och cementera ett feodalt präglat system av svenskt snitt.
Inte minst blir detta möjligt om man betänker att krönikan i nära nog hälften av texten
beskriver, hur än tendensiöst, en tid då nämnda system redan börjat vinna insteg och etableras.
Krönikan kan då genom att hylla och glorifiera de befintliga traditioner och företeelser som är
sammankopplade med det nya samhället i Sverige också verka legitimerande för desamma.
Detta glorifierande är också något som onekligen sker i Erikskrönikan, men frågan är förstås i
vilken utsträckning detta handlar om tillhörande stilistik. Det är inte heller otänkbart att
stilistiken och legitimerandet går hand i hand och att det inte behöver finnas en motsättning,
inte ens ifråga om krönikörens intentioner.
En ytterligare funktion som Erikskrönikan var avsedd att ha och som dessutom står att finna
skriven i slutet på krönikans prolog är följande:
”Hwo thet hawer ey förra hört sakt,
nu ma han thet höra, hawer han tess akt,
fore lust at höra fagher ordh
ok skämptan oss, til wi gaa til bordh.137
Författaren skrev helt enkelt med en förklaring på vad publiken kan förvänta sig av verket,
förutom en historisk redogörelse över det senaste hundratalet år, och det var underhållning.
Detta kan vid en första anblick tyckas som en lättviktig och irrelevant del av den källkritiska
genomlysningen, men i själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Denna information, att
författaren medvetet haft som mål att göra sin krönika underhållande såväl som beskrivande,
utgör en viktig komponent i förståelsen av hur texten skall tolkas. Det innebär visserligen inte
en diskvalificering av den historiska information i Erikskrönikan, men eventuellt en
ytterligare konsideration för vilken information som inkluderades och vilken information som
137
Erikskrönikan, s. 27.
48
förkastades. Därtill bör läggas den möjlighet att, förutom den politiska tendens som påverkat
författarens framställning, även denna ambition kan ha påverkat hur författaren handskats
med det stoffet i krönikan.
1.6.4 Källkritik: mottagare och sändare
I avseende på frågan om för vem som Erikskrönikan är skriven gör Erik Lönnroth ett konkret
och relevant inlägg:
Den allmänna miljö ur vilken Erikskrönikan framgått, är tämligen lätt att fastställa. Krönikan är
skriven under Magnus Erikssons förmyndarregering, har hämtat sin muntliga tradition från
kretsen kring hertig Erik Magnusson och har speciell anknytning till Mats Kettilmundsson. Den
läsekrets, till vilken den vänder sig, är tänkt som ett höviskt sällskap av dem som har lust att
höra fagra ord och skämt ”tills vi gå till bords”. Krönikan har en diskret men tydlig adress till
den unge konungen själv, vars förfäder den skildrar och hos vilken den vill hålla i erinran, att
han har ”Gud och uppländske män” att tacka för sin tron.138
Det är uppenbart att Lönnroth tänker sig medlemmar av frälset som målgrupp för verket,
”höviskt sällskap”, och att han dessutom uppfattar en påtaglig tendens för denna grupp. Enligt
Lönnroth reflekterar Erikskrönikan ett synsätt där kungen skall förstå sitt beroende av frälset,
och i synnerhet den specifika grupp han refererar till, med krönikans egen språkdräkt, som
”uppländska män”. Utifrån detta går det att sluta sig till att Lönnroth stämmer in med dem
som hävdar att Erikskrönikan är en skrift avsedd för det medeltida, svenska samhällets
toppskikt och att den bär en tydlig tendens för detta frälse. Vad som dock är möjligt att
invända emot, är Lönnroths särskilda betoning av Mats Kettilmundsson. Enligt andra
forskare, i synnerhet Bengt Jonsson, är detta att lägga för mycket tyngdpunkt på
Kettilmundsson och innebär att andra intressenter missas, däribland Erikskrönikans, enligt
Jonsson, främsta tillskyndare och kanske beställare av verket. Detta skall dock redovisas mer
utförligt nedan, i resonemanget rörande frågan om på vems initiativ Erikskrönikan skrevs. I
det här sammanhanget räcker det med att konstatera att Lönnroths bild av den tänkta
mottagargruppen för krönikan är det världsliga frälset.
Detta synsätt får ytterligare stöd av Gisela Vilhelmsdotter. Hon uttrycker det mycket tydligt
och förser dessutom med klara indikationer från kröniketexten på vem som är den tilltänkta
mottagaren av verket: ”Det råder ingen tvekan om att den adresserade publiken är samhällets
toppskikt. I prologen apostroferar författaren sitt auditorium och vänder sig till ett
138
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70.
49
aristokratiskt sällskap med löften om historiska berättelser och underhållning.”139
På frågan
om för vem Erikskrönikan skrevs är alltså svaret: den elit inom frälset som den hyllar och
upphöjer. Betydelsen av detta för den källkritiska diskussionen består i att krönikören har
anpassat sin framställning för att passa och tilltala denna grupp, och det påverkade säkerligen
allt ifrån ämnesval och karaktärsbeskrivningar till händelsebeskrivningar och tematik.
I avseende på Erikskrönikans författande har det genom åren förekommit många förslag på
inspiratörer, författare och uppdragsgivare. Fram till relativt nyligen var dessa frågor
förhållandevis öppna, men i och med Bengt Jonssons postumt publicerade inlägg i debatten
förefaller bitarna ha fallit mer slutgiltigt på plats. Detta innebär på inget vis att debatten skall
ses som helt avslutad, men väl att utrymmet för spekulation minskat väsentligt. Här nedan
kommer nu två viktiga frågor rörande Erikskrönikans ursprung att behandlas. Den första är
frågan om på vems initiativ krönikan skrevs, vem som var den sannolika uppdragsgivaren.
Den andra frågan är helt enkelt vem var författaren som skrev Erikskrönikan?
När det gäller den första frågan har det tidigare ofta framhållits som troligt att Mats
Kettilmundsson skulle ha varit Erikskrönikans initiativtagare, vilket exempelvis Lönnroth
antyder i sitt resonemang ovan. Detta har dock aldrig betraktats som en obestridd sanning och
Bengt Jonsson vederlägger denna tanke i sin undersökning:
Tanken på Matts som EK:s inspiratör bygger eljest så gott som uteslutande på förhållandet att
krönikören låter honom uppträda i några glans- och hjälteroller, men steget härifrån till att i
honom se verkets planläggare och uppdragsgivare är långt. Dessutom lider denna tanke av flera
uppenbara svagheter som inte låter sig så lätt bortförklaras, framför allt den ofta poängterade
som består i att EK så positivt skildrar Matts Kettilmundssons motståndare och politiske rival
Knut Jonsson.140
Enligt Jonsson står istället de troliga krafterna bakom krönikans tillblivelse att finna i hertig
Eriks änka Ingeborg och lagman Birger Persson. Den till namnet mindre bekante Birger är
enligt Jonsson den perfekta kandidaten till uppdragsgivare. Jonsson hävdar att hans relation
till hertigarna var en av trohet och han stod på deras sida genom hela konflikten i striden med
kungen. I en massiv trettonpunktersredovisning söker Jonsson styrka sitt val av
uppdragsgivare, men det är dock värt att nämna att dessa tretton punkter utgörs av indicier.
Jonsson poängterar detta själv: ”… ty mer än indicier, låt vara starka, kan de inte vara – som
talar för att Birger Persson haft med EK:s uppläggning (och delar av dess innehåll och
139
Vilhelmsdotter, s. 42. 140
Jonsson, s. 21.
50
utformning) att skaffa…”141
Jonsson menar vidare att Birger Persson sannolikt agerade i
samförstånd med hertig Eriks änka Ingeborg: ”Planens utförande bör hur som helst ha
administrerats av någon annan (enligt min mening således Birger Persson), men möjligen eller
rent av troligen är det med Ingeborgs goda minne som författaren utsågs”142
.
På frågan om vem vår författare var, har det länge varit svårt att ge något välgrundat, entydigt
svar. Exempelvis Andersson säger, med en lätt anstrykning av sentimentalitet, om krönikören
att ”Erikskrönikans författare lär alltid förbli namnlös, men han har rätt att i sin anonymitet
vara odödlig”143
. Detta behöver dock alltså inte vara sant längre. I och med det monumentala
verket Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering har författaren, Bengt Jonsson,
gjort ett synnerligen övertygande inlägg i debatten om vem krönikans författare var. Faktum
är att Jonssons argumentation och gedigna undersökning är av sådan dignitet att slutsatsen
endast svårligen, och synnerligen inte inom ramen för denna uppsats eller författares
kunskapsomfång, går att bekräfta eller vederlägga. I det följande kommer dock en generell
bild av krönikören att uppmålas innan Jonssons mer specifika förslag presenteras. Syftet med
det är att beskriva författaren utifrån egenskaper och förutsättningar, snarare än genom ett
namn. Ur ett källkritiskt perspektiv är det förtjänstfullt att bibehålla perspektivet på
författarens karaktäristika och omständigheter, istället för på hans personnamn.
De generella informationer som kan fastslås bygger på vad som går att utläsa ur krönikan,
eller vad hans skrivande avslöjar om honom. Exempelvis står det klart att han hade god
kännedom om den litterära genre inom vilken hans verk hör hemma och var han generellt stod
rent politiskt144
. Utöver detta går det att fastslå något om hans sociala ställning utifrån det
faktum att han kunde skriva, hade god litterär bildning och var intimt bekant med
frälsearistokratins sedvänjor, föreställningar och värderingar – han tillhörde därmed
exempelvis inte den jordbruksarbetande delen av befolkningen. Många forskare har valt att se
honom som hemmahörande i det lägre frälseskiktet, och med politisk hemvist i de
aristokratiska kretsar som stått hertigarna Erik och Valdemar nära.145
Sammantaget innebär
detta att den person vi söker med stor sannolikhet alltså var hemmahörande i frälseskiktet,
hade en hög bildningsnivå, var begåvad, övad och erfaren i skrivande samt tillhörde eller stod
141
Jonsson, s. 22. 142
Jonsson, s. 22. 143
Andersson, s. 168 f. 144
Här bör emellertid medges att detta är en förenklad bild av ett mycket komplext och minerat område. 145
För mer information, se exempelvis Andersson.
51
nära hertig Eriks parti. Rent källkritiskt innebär detta att krönikörens värde som
uppgiftslämnare både ökar och minskar. Som en person skolad i konsten att skriva, bör
krönikören ha haft kännedom och kunskap om vilka informationskällor och
informationskanaler som fanns att tillgå för införskaffandet av nödvändiga upplysningar.
Emellertid innebär också dylika kunskaper att krönikören i hög grad hade förmågan och
kunskapen att på ett raffinerat och icke uppenbart sätt vinkla sin text i den riktning han så
önskade.
För att återvända till Bengt Jonsson, skall här nu redovisas den generella beskrivning av
krönikans författare som lämnas i hans undersökning: ”[o]m vi nu försöker utröna vem EK:s
författare varit, bör vi således, i enlighet med den föregående framställningen, leta efter en
västgötsk klerk, förmodligen av frälsesläkt, en man som tillhört hertigarnas parti i striden med
kung Birger”146
. Det som framgår tydligast är att Jonsson har en långt högre precision än vad
som presenteras ovan, exempelvis förmår han ange krönikörens geografiska ursprung och
troliga yrkeskategori. Denna precisa beskrivning måste betraktas mot den gedigna bakgrund
av tidigare forskning och egna undersökningar som Jonsson redovisar och behandlar i
föregående kapitel i sitt verk. Han fastslår bland annat att: ”krönikören befinner sig på en
ganska hög lärdoms- och bildningsnivå; antalet tänkbara kandidater i stormannaätterna
reduceras därmed kraftigt”147
. Jonsson visar genom hela sin argumentation värdet av sådana
karaktäristika som just bildning och förtrogenhet med tidens litteratur, och hur dessa bidrar till
att snäva in sökfältet, i synnerhet i avseende på krönikörens potentiella yrkeskategori.
Jonsson preciserar i sin undersökning det mest troliga yrket till klerk, av någon sort. Enligt
Jonsson var det så att ”[e]n klerk hade kyrklig utbildning, den enda som stod till buds.
Vanligen gick han sedan i kyrkans tjänst, men valde eller fick han en mer världslig syssla
lönades han, icke desto mindre, gärna med en andlig sinekur”148
. På frågan om varför denna
grupp är ett rimligare antagande än ridderskapet, anför Jonsson att det var klerkerna som ”till
skillnad från ridderskapet – främst behärskade skrivkonsten”149
. Utöver detta pekar också
Jonsson på att sådana omständigheter som att krönikören uppvisar exempelvis klerikalt
kunnande och religiös infärgning, trots att det rör sig om en hövisk krönika.150
Naturligtvis
146
Jonsson, s. 57. 147
Jonsson, s. 50. 148
Jonsson, s. 46. 149
Jonsson, s. 46. 150
Jonsson, s. 40.
52
bör det påpekas att Erikkrönikan alls inte är att betrakta som ett religiöst verk och därmed inte
heller kan förväntas innehålla alltför djuplodande religiösa resonemang; enligt egen utsago är
den ju avsedd för den som vill ”höra fagher ordh ok skämptan”151
och är dessutom ett
beställningsverk av och för det högre världsliga frälset.
I sin fortsatta argumentation hävdar Jonsson vidare att krönikören har varit sekreterare i hertig
Eriks tjänst, ett yrke som passar väl in på en klerk med världslig anställning. Detta stöder han
också genom själva kröniketextens innehåll, när han hävdar att ”EK:s framställning i några
fall förutsätter tillgång till skrivelser i det hertigliga kansliet. Den naturliga slutsatsen blir att
EK författats av hertig Eriks sekreterare”152
. Jonsson fortsätter att ringa in den person som han
anser var Erikskrönikans författare genom att ytterligare precisera hans karaktäristika; nu
genom att ta avstamp i krönikörens position som hertigens sekreterare:
En sådan man var givetvis det bästa valet, förutsatt att han ägde den erforderliga litterära
talangen; uppdragsgivaren visste var denne hade sina sympatier. Han hade sett åtskilliga av de
relevanta diplomen och som latinkunnig förmådde han utnyttja de för all del tämligen torftiga
upplysningarna om äldre tider i annalerna. Han var säkerligen mycket bekant med de dikter –
Eufemiavisorna – som tillägnats hertig Erik. Tillhörde han dessutom det högre frälset kunde man
förvänta sig att han väl visste utforma sin framställning i full samstämmighet med
uppdragsgivarens och den presumtiva publikens smak. En politiskt tillrättalagd krönika kunde
också ges rollen att bekräfta och stärka ridderskapets bild av sig själv som bärare av höviska
ideal och höviskt skick.153
Naturligtvis är det så att Jonsson här har en specifik, historisk person i åtanke när han skriver
detta, därav den höga graden av precision. Den person som Jonsson identifierar som
Erikskrönikans författare hette: ”T y r g i l s och var först hertig Erik Magnussons, sedan
hertiginnan Ingeborg Håkonsdotters sekretertare, kanik i Skara, oäkta son till en präst och den
högättade Kristina Gustavsdotter”154
Det fulla namnet var Tyrgils Kristinesson, vilket visar att
han var en oäkta son som föddes utanför äktenskapet, och som alltså fick sitt efternamn från
mödernet. Jonsson visar på ett föredömligt sätt hur Tyrgils passar väl in i fråga om allt från
sociala kontakter, kunskaps- och informationstillgång, personlig lämplighet och
manuskriptens vidare tradering. Som exempel kan nämnas att Tyrgils var ”…befryndad med
Upplandslagmannen Birger Persson till Finsta, som nog jämte hertiginnan Ingeborg var
krönikans främste tillskyndare; för hertiginnan översatte Tyrgils för övrigt smärre stycken ur
151
Erikskrönikan, s. 27. 152
Jonsson, s. 57. 153
Jonsson, s. 58. 154
Jonsson, s. 9.
53
den norska kungaspegeln Konungs skuggjá till latin”155
. Det finns inga skäl att i denna
uppsats gå i polemik mot Jonssons slutsatser, istället får det glädjande betraktas som att
Erikskrönikans författare äntligen blivit funnen.156
Hädanefter betraktas Tyrgils Kristinesson
som Erikskrönikans författare i denna uppsats.
1.6.5 Källkritik: beroende och tidsaspekt
Det står vidare klart att Tyrgils i de flesta fall inte själv varit förstahandsvittne till de
händelser han skriver om, i synnerhet inte de äldre delarna. Det är alltså regelmässigt
nödvändigt att ifrågasätta om krönikören själv bevittnat det han beskriver. Eftersom
författaren sällan är förste uppgiftslämnare måste därmed krönikans beskrivningar betraktas
som ofta varande andrahandsinformation, något som onekligen är ett bekymmer ur källkritiskt
hänseende. Det innebär att källvärdet, speciellt för många av de enskilda händelserna, måste
betraktas som lågt eller mycket lågt.
Det finns emellertid förmildrande omständigheter och de består i att Tyrgils tycks ha haft
tillgång till såväl levande traditioner157
som faktiska nedtecknade källor. I detta sammanhang
är det också fruktbart att hänvisa till Jonsson, som, under premissen att han verkligen har rätt i
sin identifiering av krönikeförfattaren, kan peka på vilka muntliga informationslämnare och
traditioner som krönikören sannolikt haft tillgång till. Bland andra, återfinns här lagman
Birger Persson, som, enligt Jonsson, var väl förtrogen med exempelvis Folkungaupproren och
som till och med kan vara direkt orsak till hur de porträtteras. Därutöver pekar också Jonsson
på en stor del av de skriftliga källor Skarakaniken Tyrgils bör ha haft till sitt förfogande.158
Det går dessutom än idag att, som visats tidigare, styrka mycket av det krönikan avhandlar
genom annat bevarat källmaterial.159
Emellertid måste slutsatsen ändå bli att i avseende på
Erikskrönikans berättelser, särskilt från tiden före 1300-talet, så är källvärdet lågt och i
synnerhet om det rör faktauppgifter.
Som redan berörts ovan är tidsaspekten inte heller till Erikskrönikans fördel i det källkritiska
sammanhanget. Detta understryks av Kumlien, som skriver:
155
Jonsson, s. 9. 156
För den som vill fördjupa sig i Jonssons argumentation rekommenderas varmt en läsning av hans verk
Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering (Uppsala 2010) utgivet av Svenska fornskriftsällskapet. 157
Jansson, Medeltidens rimkrönikor, s. 146. 158
Jonsson, s. 29-88. 159
Kumlien, s. 118 f.
54
Erikskrönikan uppvisar i sina olika avsnitt en högst olika ”täthetsgrad” i fråga om vad som
meddelas. Berättelsen är ibland tunn och ger glesa notiser, ibland komprimerad, kan ha karaktär
av saga eller av protokoll. I krönikans första avsnitt skärskådas händelserna mera på håll, där
omväxlar knappa, korthuggna notiser med brett framförda, anekdotmässiga eller folkviseaktiga
inslag. … Från omkring 1275, tiden för Magnus Ladulås’ trontillträde, blir berättelsen
utförligare och ger ej sällan intryck av levande personlig erinring, tycks ibland bygga på samtal
med personer, som varit med om de skildrade händelserna … Men ännu utförligare blir
skildringen från tiden omkring 1300.160
Det förhållandet att krönikan omfattar tidsperioder som ligger långt före nedtecknandet skapar
alltså en distans mellan texten och händelsen, som utgör en reell orsak att ifrågasätta
källvärdet för de ”äldre partierna”. Naturligtvis är det också så att de händelser som ligger
närmast nedtecknandet i tid har ett högre värde i detta hänseende. För kommande
undersökning är dock inte detta problem, eftersom den eftersökta informationen inte i sak
avser krönikans beskrivningar av äldre förhållanden utan istället information om författarens
samtid. Som påpekats tidigare är det inte heller sakfakta och eller händelser som ska beläggas
i kommande undersökning utan ideologiskt gods.
Den för förestående undersökning avgörande slutsatsen om källmaterialets beskaffenhet är att
det, trots uppenbara och graverande brister i många avseenden, ändå lämpar sig väl för en
undersökning rörande sådana områden som värderingar, åsikter och ideologiska uttryck. Dock
bör alltid en medvetenhet finnas om att en undersökning baserad på Erikskrönikan som enda
källmaterial inte kan betraktas som absolut giltig eller helt representativ ens inom
målgruppen. Det vore helt enkelt ett grundlöst och kontravetenskapligt förhållningssätt att
göra krönikan till ”talesperson” för alla enskilda individer inom det världsliga frälset på 1300-
talet. Däremot är det möjligt att betrakta krönikan, i fråga om de ovan angivna områdena, som
återspeglande generella tendenser inom det världsliga frälset, i synnerhet i avseende på deras
idealiserade självbild. Lönnroth uttrycker det som att:
Erikskrönikans värld har bevarats som en tidlös, stilistisk konvention i den senare medeltidens
krönikelitteratur. Den har aldrig speglat människor och händelser, sådana de verkligen tedde sig
i inbördeskrigens blodiga och primitiva enformighet. Men den har en gång genom sitt
idéinnehåll stått den aktuella verkligheten nära – under det begränsade skede, då det ridderliga
trohetsförhållandet var ett av den svenska statens politiska fundament.161
160
Kumlien, s. 115. 161
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 74.
55
1.7 Historisk bakgrund och kontext
Den historiska kontexten för den här undersökningen rör tre huvudområden, vilka kommer att
utvecklas nedan. Först skall den bakgrund som det större skeendet innebar skisseras och det är
då den medeltida svenska europeiseringsprocessen, som ledde till frälsets uppkomst, som
avses. Det andra området hänför sig till relationen mellan det världsliga frälset, dess uppkomst
och de rådande maktstrukturerna och maktordningen i det svenska samhället under 1300-talet.
Värdet av detta perspektiv för undersökning kan svårligen överskattas; det skapar grund att stå
på, relevans och kontext. Det handlar helt enkelt om att den svenska medeltida aristokratins
idévärld, så som den framställs i Erikskrönikan, kan sättas i sitt funktionella sammanhang och
betraktas den i ljuset av 1300-talets rådande maktstrukturer och det världsliga frälsets
uppkomst. Förutom dessa perspektiv är det passande att också i korthet nämna något om den
medeltida litteraturproduktion av vilken Erikskrönikan var en del.
1.7.1 Europeiseringsprocessen och Sverige
En fundamentalt viktig bakgrund till den kommande undersökningens resultat utgörs av vad
som kommit att kallas ’europeisering’ i forskningen. Enligt Thomas Lindkvist, som bidragit
med ett svenskt perspektiv i detta hänseende, är begreppet på en internationell nivå
betecknande för ”en process som ledde fram till en gemensam kultur”162
. Det finns vissa
brister med en dylik definition, vilket också Lindkvist pekar på. Exempelvis är Europa som
geografiskt begrepp något diffust och oklart, i synnerhet kopplat till tanken om en gemensam
kultur. Europeiseringen under medeltiden avser, enligt Lindkvist, som regel de förändringar
som ägde rum från ungefärligen mitten av 900-talet fram till 1200-talet i de kulturområden
som ofta brukar förknippas med den ridderliga och kristna feodalkulturen, till exempel dagens
England, Tyskland och Frankrike. Förändringarna rörde de ”kulturella, sociala, ekonomiska
och politiska strukturerna”163
och brukar inte sällan förknippas med de samhällsgrupper som
kan betraktas som de främsta företrädarna, ridderskapet och klerkerna.164
Här till bör läggas att perspektiven som Lindkvist redovisar i hänseende på hur
europeiseringsprocessen, i Europa generellt, skall uppfattas, divergerar något. Enligt
Lindkvist finns företrädare som betonar en syn som gör gällande att att europeiseringen i
första hand bör betraktas utifrån inomeuropeisk homogenisering, skapandet av en gemensam
162
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 126. 163
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s.. 126 164
För en utförligare diskussion om begreppet europeisering, se Lindkvists artikel i sin helhet.
56
europeisk kultur och legitimerandet av densamma.165
Andra betraktar hellre
europeiseringsprocessen utifrån ett komparativt perspektiv och försöker förstå orsakerna
bakom vad som skulle kunna kallas för en ”västeuropeisk Sonderweg”166
från medeltiden och
frammåt. Oavsett dessa perspektiv kan ändå fastslås en förståelse av europeiseringen som en
process vilken fungerade både konsoliderande och samtidigt exkluderande. Kulturen och, inte
minst, den kyrkliga maktsfären som växte fram blev ett slags vattendelare där man antingen
tillhörde eller inte tillhörde den gemenskap som omfamnade den katolska kyrkan och
ridderskapets plats i maktordningen.
Enligt Lindkvist kännetecknades perioden av ”det gradvisa upphörandet av en
plundringsekonomi och övergången till en agrar, feodal ekonomi; ett system som byggde på
ett systematiskt tillägnande av det agrara överskottet”167
. Detta ledde till att bondeskiktet på
många håll permanentades i ekonomiska och personella beroendeförhållanden till den
framväxande aristokratin och dessutom blev föremål för denna grupps utövande av
rättskipning.
Andra fundamentala förändringar som ägde rum var exempelvis ökad reglering och
författande av lagar, administrationens utveckling, uppkomsten av stående skatter,
krigsapparatens förnyelse och, framför allt, etablerandet av det världsliga och det andliga
frälset.168
När Lindkvist kommenterar den utveckling som ägde rum på en paneuropeisk nivå
säger han att: ”[d]en europeiska revolutionen var konstruktionen av klerkernas och riddarnas
Europa” 169
. Detta ringar väldigt väl in skeendet och ger också perspektiv på det som skedde i
Sverige, inte minst ifråga om det som endast kan betraktas som en medveten strävan att i
Sverige skapa ett helt nytt samhälle.
Lindkvist visar i sin skrift hur det han kallar ’klerkernas och riddarnas Europa’ vann insteg i
Sverige och vilka uttryck denna utveckling tog sig. När det gäller exempelvis kristnandet och
den katolska kyrkans plats i det medeltida svenska samhället menar han att: ”kristendomen
genomfördes och den kyrkliga organisationen och hierarkin byggdes upp på den inhemska
elitens villkor. Genom den nya religionen kunde makt och samhällsordning legitimeras på ett
165
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 127. 166
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 127. 167
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 128. 168
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 125-154. 169 Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 133.
57
nytt och effektivare sätt”.170
I detta sammanhang blir alltså religionen och kyrkan avsiktligt en
del av den medeltida idévärlden för att den skapar förutsättningar för maktutövning.
Säkerligen kan till detta läggas rent religiösa skäl, men det förtjänar att nämnas att man, till
skillnad från i vårt moderna och sekulariserade samhälle, inte nödvändigtvis betraktade det
som problematiskt att medvetet koppla samman religion och politik på detta sätt under
medeltiden. Själens frälsning och understödjandet och etablerandet av den världsliga makten
kunde mycket väl gå hand i hand.
En annan relevant aspekt av den medeltida europeiseringsprocessen rör kopplingarna mellan,
inte bara religion och samhällsordning, utan också kultur och samhällsordning:
Under denna period skedde konsolideringen av en hovkultur med förhållandevis likartade
uttryck inom Europa. Detta var en del av befästandet och legitimeringen av en särskild politisk
ordning. Nya litterära former skapades: riddarsagorna liksom inte minst uppblomstringen av en
historieskrivning hör hit.171
Lindkvist betraktar här helt den ridderliga, höviska kulturen som ett utslag av makten, eller
kanske till och med ett uttryck för makten. I avseende på Europas och i synnerhet Sveriges
medeltida tankevärld blir detta förhållande mellan makt och kulturella uttryck särskilt
intressant. Det förefaller därmed som om den höviska kulturen, vilken i Lindkvists
resonemang alltså tjänade till att befästa och legitimera den nya feodalt inspirerade
samhällsordningen, bör ha tagit sig särskilda uttryck i linje med detta syfte. Det bör, med
andra ord, vara möjligt att i de idealbilder som framträder i Erikskrönikans framställning se en
klart främjande tendens vad gäller det feodalt präglade ’ klerkernas och riddarnas’ Sverige.
I sin bok Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige172
, berör författaren, Erik
Lönnroth, i stor omfattning de förändringar som av Lindkvist betraktas som kärnan i
europeiseringsprocessen. Detta gäller inte minst uppkomsten av stående skatter, vilket är ett
av Lönnroths huvudteman i boken. Han pekar bland annat på att den äldre medeltidens
styrande baserat sin regeringsmakt i finansiellt hänseende på ett gammalt system av
kronogods, vilkas inkomst upptagits endast genom att man rest runt och rent fysiskt besökt
dem.173
I och med de förändringar som Lönnroth förlägger till 1200-talet skedde dock en
170
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 137. 171
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 133. 172
Lönnroth, Statsmakt. 173
Lönnroth, Statsmakt, s. 53 f.
58
drastisk utveckling av de styrandes möjligheter att organisera och effektivisera den
ekonomiska basen för sitt politiska agerande.174
Bland de observationer som Lönnroth gör framstår några som särskilt relevanta för denna
uppsats, och i synnerhet pågående tecknande av Sveriges europeisering. Han pekar bland
annat på varifrån de starkaste influenserna för den svenska europeiseringen kom och att
förändringarna samverkade:
Ett stadsväsen av kontinental typ uppstod under stark tysk påverkan, och Sveriges internationella
handelsförbindelser intensifierades. … Samhällsklasserna särpräglades under intryck av
kulturformer, lånade från kontinentens ståndssamhälle. Med slaget vid hova 1275 och det
världsliga frälsets införande var den beridna stormannaklassens ledarställning befästad i Sverige.
Den ojämförliga militära övermakten låg nu hos frälset.175
Detta tyder inte bara på att det tyskspråkiga kulturområdet utgjort den huvudsakliga
förebilden i Sveriges medeltida moderniseringsprocess, utan också på uppkomsten av en
militärt stark aristokrati. Nya stridsformer och uppkomsten av en beriden krigararistokrati,
menar Lönnroth vidare, måste ha fått konsekvenser för övriga delar av samhället:
”[f]örändringar i krigföringen och de militära organisationsformerna måste därför sätta djupa
spår inom statslivet.”176
I ljuset av det ovannämnda framstår det som nästintill självklart att den gamla formen av
ekonomisk bas för kunglig maktutövning med kronogods, inte längre räckte till för att göra
kungen militärt och politiskt gällande i riket. Enligt Lönnroth var alltså detta nya sätt bedriva
krig och utöva politisk makt till stor del orsak till att det uppstod ett behov av en ny och bättre
fungerande ekonomisk modell.177
Det var i detta sammanhang som de stående skatterna
uppkom och etablerades och Lönnroth summerar:
[d]e nya, stående skatternas införande som avlösning av undersåtarnas personliga prestationer
var en omedelbar och naturlig konsekvens av de nya militärpolitiska förhållandena i landet. …
Från de nya skatterna, framförallt ledningsavlösningen, måste emellertid en kategori av
Sveriges folk fritagas: de, som alltjämmt personligen gjorde krigstjänst åt konungen. Det
världsliga frälsets införande blir på detta sätt en ganska självklar rättslig konsekvens av
skattesystemet.178
174
Lönnroth, Statsmakt, s. 57-136. 175
Lönnroth, Statsmakt, s. 55. 176
Lönnroth, Statsmakt, s. 57. 177
Lönnroth, Statsmakt, s. 60, även resten av avsnittet s. 57-136. 178
Lönnroth, Statsmakt, s. 135.
59
Som framgår, menar Lönnroth att den nya krigföringen ställde sådana ekonomiska krav att en
ny modell för finansiering blev nödvändig och att ett nytt, priveligierat samhällsskikt kunde
uppstå. Därmed stärks tanken om att den nya, europeiska samhällsformens och kulturens
införande i Sverige som något som låg i det vardande frälsets eget intresse, vilket också gör
dem till sannolika pådrivare i förändringarnas genomförande.
I avseende på Erikskrönikan, såvida en av dess tänkta funktioner i samtiden verkligen var att
propagera för det nya samhället, så innebär det ovan anförda att den därmed kan ges en plats
som ett direkt inlägg i och utslag av Sveriges europeisering. En konsekvens av detta blir
naturligtvis att ideologin krönikan bär på måste betraktas som synnerligen relevant för att
förstå det tankegods som formade det feodalt präglade Sverige. Thomas Småberg
kommenterar detta förhållande i sin uppsats om föreställningar om vänskap i Erikskrönikan
och Karlskrönikan. Han menar att det i Erikskrönikan finns: ”försök att konstruera och
introducera de europeiska höviska idealen och samtidigt koppla ihop dem med begrepp som
vänskap och heder.”179
Därutöver menar Småberg att riddarkrönikorna bidrog till Sveriges
försök att efterlikna de kontinentala förebilderna genom att koppla de höviska idealen till
vasallens skyldighet att bistå sin herre med ’råd och dåd’. Han hävdar att just företeelsen att
bistå sin herre med militär hjälp och att rådge honom ”omtalas på kontinenten som det
viktigaste en vasall kunde ge sin herre”180
. Därmed propagerar krönikorna också för ett
feodalt vasallväsende av kontinentalt snitt även i Sverige.
I samband med sin redogörelse för framväxten av den svenska statsmakten och dess
finansiella förutsättningar under medeltiden gör Lönnroth ett antal betydelsefulla iakttagelser
om det världsliga frälsets uppkomst och etablerande i Sverige. Han hävdar att: ”[l]ikväl har
vid riddarväsendets överföring till nordiskt område den feodala rätten ej följt i dess spår.
Termer och former har lånats från kontinenten, men det nya ståndets rättställning är byggd på
nordisk grund.”181
Detta visar på det förhållandet att Sverige och Norden inte blev feodalt
präglade på samma sätt som föregångsländerna på kontinenten, med arvsförläningar, ett svagt,
förtryckt bondestånd och livegenskap.182
Det betyder dock inte på något vis att det nya,
europeiserade Sverige var ett för bondeståndet lyckosamt företag. Lönnroth kommenterar
detta när han redovisar drivkrafter och gynnade bakom det nya beskattningssystemet:
179
Småberg, ”Ideal och identiteter”, s. 156. 180
Småberg, ”Ideal och identiteter”, s. 156. 181
Lönnroth, Statsmakt, s. 61. 182
För mer om detta se avsnitt 1.8 begrepp och i synnerhet begreppet feodalism.
60
”[s]tatsmakt och godsägare ha bägge haft intresse av att fullfölja omregleringen av skatt och
ränta; den har mäktigt främjat bäggederas ekonomiska och politiska styrka. Den lidande
parten blev bondemenigheten ute i bygderna.”183
Lönnroth identifierar ett stort antal
försämringar av böndernas ställning i samband med de förändringar som också innebar
aristokratins uppsegling i det medeltida Sverige. Sammantaget innebar, enligt Lönnroth,
därmed det världsliga frälsets etablerande med nödvändighet en generell förskjutning av
politisk och ekonomisk makt i deras riktning, främst på böndernas bekostnad.
En parallell till det världsliga frälsets inblandning och strävan i införandet av en ny
samhällsordning finns naturligtvis att hitta även hos det andliga frälset, klerkerna. Enligt
Herman Schück fanns kyrkan exepmpelvis representerad bland dem som gynnades av att de
olika landsdelarna enades i ett rike av kontinentalt snitt: ”[d]et fanns krafter som verkade för
att denna federation skulle bli en stat. En sådan var den svenska kyrka, som sedan 1164
utgjorde en provins av den romerska med ärkebiskopen i Uppsala som ledare. Den ville med
kungamaktens stöd lösgöra sig ur bondesamhället. ’Klerkerna’ skulle skilja ut sig från
’lekmännen’”.184
Lindkvists benämning på den europeiska omvandlingen under
högmedeltiden som ”konstruktionen av klerkernas och riddarnas Europa”185
förefaller således
väl inpassande även på svenska förhållanden.
En annan aspekt av den medeltida svenska europeiseringen är antagandet av idén om riket
som enhet och kungen som dess främste företrädare. Ett exempel på hur kungavärdigheten
etablerades och förtydligades tas upp av Herman Schück i hans verk och det rör den titulering
som Valdemar Birgersson och hans far använde sig av från och med den förres kröning till
kung år 1251: ”Valdemar var nu Dei gracia rex Sueorum[av Guds nåde Svearnas kung], men
Birger lät sig själv kallas Dei gracia dux sueorum”186
. Birger Jarls titel som hertig av Guds
nåde kan möjligen ses som en markering från Sveriges, vid den tiden, mäktigaste person om
sin egen, personliga maktposition. Mer intressant är dock Valdemars titel, vilken var mer
knuten till kungen Valdemar än personen Valdemar. Detta är ett tydligt steg i riktning mot ett
mer europeiserat sätt att tänka kring kungavärdigheten, i motsats till att som förut ”bara” vara
den främsta bland stormän. Möjligen är det också i detta sammanhang relevant att betänka
den nära kopplingen mellan kungamakt och kyrkomakt som det nya samhället medförde.
183
Lönnroth, Statsmakt, s. 135. 184
Herman Schück, Kyrka och rike – från folkungatid till vasatid, Stockholm 2005, s. 173. 185
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 133. 186
Schück, Kyrka och rike, s. 17.
61
Kyrkan fungerade legitimerande för den världsliga makten och den världsliga makten knöts
till kyrkan i ett ömsesidigt gynnande.
För ett mer övergripande perspektiv är det relevant att konsultera Dick Harrisons nyskrivna
standardverk Sveriges historia 600-1350187
; här summerar författaren de förändringar som
Sverige genomgick under den process som kommit att betraktas som en europeisering. Enligt
Harrison infaller den avgörande tidpunkten under ”Birger jarls regeringstid”, vilken betraktas
som en ”vattendelare i svensk rikshistoria”. Författarens uppräkning av förändringar är
övergripande och innehåller ett sammanfattande processperspektiv:
Den svenska kungamakten fick muskler. Sverige fick en politisk motor. I kölvattnet på
skatteväsendet, stadsgrundandet, borgbyggandet och lagstiftningen växte det på kort tid fram ett
ståndssamhälle med andligt och världsligt frälse. Sverige fick en ny typ av stormän med
häraldiska vapensköldar, katedraler med domkapitel och ett allmäneuropeiskt kulturliv.
Landskap som hade stått utanför riket inlemmades och blev delar av Sverige.188
Det bör naturligtvis tilläggas att dessa förändringar inte fullkomnades under jarlens egen tid,
utan pågick som ett fortlöpande vidmakthållande av utvecklingsprocesser under Birgers söner
och ättlingar.
1.7.2 Det världsliga frälset och 1300-talets svenska maktstrukturer
En god översiktsbild över maktstrukturer och maktordning i Sverige vid tiden omkring
Erikskrönikans författande, visserligen utifrån ett ekonomiskt perspektiv, ger Erik Lönnroth i
sin avhandling Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige:
Sveriges samhälle och stat har genomlöpt en mäktig utveckling under Birger Jarl och hans söner.
Stormännen ha konsoliderats som riksstånd, och deras delaktighet i riksstyrelsen har fått sitt
organ rådet. Det är denna konsolidering av en riksaristokrati, som framför allt har fört
landskapsfederationen Sverige till ny statlig enhet. Men vid sidan härav har konungamakten för
första gången i Sveriges historiska tid börjat få maktmedel att driva igenom en egen vilja mot
undersåtarna i höga och låga stånd. Det hänger samman med den nya militärtekniska situationen,
som är ett led i en allmäneuropeisk utveckling: användningen av besoldade yrkestrupper och,
framför allt, organiserandet av slottslän. Förutsättningen för att detta skulle komma till stånd är i
sin tur det stående skatteväsendets systematiska genomförande.
Vad som gått under i denna utveckling är den självstyrande landskapsstaten och böndernas
möjlighet att av egen kraft hävda sin politiska frihet.189
Av detta står helt klart att det ”nya” inbegriper såväl skapandet av ett världsligt frälse, som ett
mer enhetligt rike och ett etablerande av bondeståndet som ekonomiska samhällsbärare utan
187
Harrison, Sveriges historia. 188
Harrison, Sveriges historia, s. 259. 189
Lönnroth, Statsmakt, s. 136.
62
möjlighet till egentligt politiskt inflytande. Vidare anges uppkomsten av skattesystemets
systematiserande som en avgörande förutsättning för denna utveckling.
Emellertid finns det mycket att lägga till denna bild och det rör inte minst skapandet av det
världsliga frälset och deras motprestationer, samt deras relation till de besoldade
yrkestrupperna. Det står helt klart att den rusttjänst som var en del av frälsevärdigheten, dock
ej utan undantag, spelade en central roll i det militärtekniska sammanhanget. Detta trots att
besoldade yrkestrupper kom att bli ett viktigt och emellanåt säkerligen avgörande element i
politikens krigiska förlängning.190
De militära resurser som frälset ställde till kungens
förfogande utgjorde en bas för maktutövning som på många vis definierade det medeltida
samhället och därmed skapade oupplösliga band mellan det världsliga frälset och deras
militära funktion; rusttjänsten och de personella band som skapades kring denna mellan kung
och frälse utgjorde själva bevekelsegrunden för frälsets privilegierade samhällsposition.191
Det är vidare omöjligt att bortse från detta förhållande i den rent praktiska tillämpningen av
frälsets militära funktion vid väpnade konflikter, där stormännen och deras medföljande
krigsföljen utgjorde en kärna. Det vore emellertid fel att endast betrakta den enskilde, beridne
och rustade krigaren som hela det militära sammanhanget. Av stor betydelse var naturligtvis
också de krigsmän som utgjorde merparten av manskapet och som medföljde riddaren utifrån
sina personella lojalitetsband.192
Det är till och med möjligt att betrakta dem som den militära
maktfaktor som nödvändiggjorde anskaffandet av besoldade yrkestrupper, som ett slags
motvikt. Kungen kunde därigenom undvika att vara singulärt beroende av de personella band
av lojalitet som skulle säkra stormännens trohet och militära stöd, för att inte tala om att
förhindra att få sin makt och position utmanad.
Lönnroths framställning förmedlar senare ett mer problematiserande synsätt avseende
”frälserytteriet”, som han kallar det. Inte minst pekar han på den för kungamakten stora
osäkerheten som det innebar att förlita sig på ett eget svenskt ridderskap och han sätter det i
samband med såväl ekonomi som maktpolitik:
Grevar av Holstein, Schwerin och Namur och hertigar av Mecklenburg ha med sina välrustade
ryttartrupper blandat sig i de nordiska rikenas inre och ömsesidiga stridigheter som välavlönade
soldenärer. Uppträdandet av dylik krigsmakt har tvungit dessa riken, främst Danmark, att efter
190
Se exempelvis Lönnrot, Statsmakt, s. 133 och s. 170. 191
Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, s. 46 f. 192
För information om riddarnas följen, se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720,
s. 48.
63
bästa förmåga skapa en motsvarighet. Men i Norden har det primitiva samhällsskicket och
kapitalbristen utgjort svåra hämningar för krigisk konkurrens med de tyska furstarna. För
Sveriges del har det frälserytteri, som Magnus Ladulås låtit utsöndras till ett självständigt stånd,
visat sig otillräckligt och i inre strider opålitligt. Det blev, när konungens intressen skiljde sig
från stormännens, ett maktinstrument i de senares händer i stället för i den förres.193
Här påvisar Lönnroth tydligt de svagheter som präglade det svenska systemet. Till att börja
med fanns inte det nödvändiga kapitalet för att bygga ett välrustat rytteri av stor numerär,
vilket naturligtvis innebar att det inte kunde göra sig helt gällande mot sina besoldade tyska
motparter. Vidare stödjer Lönnroth här tanken om att de personella lojalitetsbanden ibland
utgjorde en försvårande omständighet, i synnerhet då stormännen bröt dessa för att driva en
annan politisk linje än den kungliga.
Här bör emellertid påpekas att Lönnroths resonemang återigen kan kompletteras. Det är också
viktigt att syna de omständigheter som omgav maktutövningen i Sverige och i detta också
beakta den svenska kungamaktens förhållande till de olika konstellationer av andra styrande
som fanns av och till i det medeltida Sverige. Här har Herman Schück bedrivit viktig
forskning som på allvar breddar bilden och ger en djupare förståelse av hur komplicerad
situationen faktiskt var. Schücks arbete kommer att ges mer utrymme senare, men redan här
kan det vara av värde att påpeka det förhållandet att den kungliga makten i Sverige ingalunda
var den enda, eller, ibland, ens den mest legitima makten. Bilden av en upprorisk rovadel som
med svek bryter mot den kungliga viljan måste kompletteras med den direkt motsatta: en
kungamakt som står i strid med den samlade viljan i den alternativa, och bitvis minst lika
legitima, maktutövningen bland rikets främsta företrädare ibland frälset.194
Således är det
möjligt att också förstå frälserytteriets opålitlighet i rikets inre angelägenheter som ett utslag
av oklara och inte sällan kontrasterande bilder av vem som faktiskt utövade den legitima
makten inom riket.
En viktig och för förståelsen av maktstrukturerna avgörande faktor som Lönnroth också
identifierar är byggandet av borgar med stående garnisoner under 1300-talet. Enligt Lönnroth
utgjorde: ”Endast borgarna med de garnisoner, som kunde underhållas på dem, … ett effektivt
militärt stöd för konungens makt”195
. Han visar också på att ”Genom att riket indelades i
slottslän skapades för första gången i Sveriges historia en möjlighet för konungen att behärska
193
Lönnroth, Statsmakt, s. 170. 194
Schück, Rikets råd och män. 195
Lönnroth, Statsmakt, s. 170 f.
64
landet utan stöd och samverkan från de ledande männen i bygderna”196
. Detta fick emellertid
inte den genomslagskraft som kan förefalla varit målet: ”[f]örutsättningen var naturligtvis, att
han kunde underhålla en egen garnison på varje slott och att han ej, som skedde, av
ekonomiska skäl måste lämna slotten ifrån sig”.197
Möjligen kan det sägas att syftet var ett
skapande av en nationell maktbas för kungen, men att detta alltså inte realiserades på grund av
bristande ekonomiska förutsättningar. Dock står det klart att det, enligt Lönnroths synsätt,
rådde en klar motsättning mellan kung och frälse, och att slottslänen är att betrakta som ett
sätt för kungen att försöka tillskansa sig en maktbas som inte vilade på frälset och som
därmed medgav ett självständigare maktutövande för densamme.
Det är också möjligt att betrakta denna nyordning, slottslänen, som ett resultat av de
osäkerheter som rådde kring frälserytteriets lojalitet och förmåga att bedriva rikets militära
försvar. Kanske var det snarare den emellanåt stora bristen på gemensamt syfte mellan kung
och alternativa maktpolitiska auktoriteter, till följd av både legitimitetskris och motstridiga
maktpolitiska intressen, som bidrog till att besoldat rytteri av tyskt ursprung tillgreps och att
det inhemska frälserytteriet inte fick samma roll i Sverige som det fått i andra länder, och att
det därmed blev nödvändigt att söka andra lösningar.
Ovanstående resonemang och överblick innehåller vissa luckor, i synnerhet om de
förändringar av maktutövning som präglade Sveriges väg mot att bli ett rike av kontinental
modell. Därutöver är det av värde i denna framställning att presentera ett ytterligare
perspektiv på den aktuella tidsepokens maktsituation. Herman Schück ger i sin bok Kyrka och
rike – från folkungatid till vasatid vägledning i sina analyser av Birger Jarl och dennes son
Magnus Birgersson (Ladulås). Han hävdar att det redan under Birger Jarl, eller mer korrekt
Birger Magnusson, skedde stora förändringar som förebådade ett tydligare ståndssamhälle och
i riktning mot en mer feodal samhällsform. Schück pekar på vad den lagstiftning som
sammankopplas så tydligt med Jarlen betydde: ”[i] första hand ett kraftigt hävdande av kung
och rike” men också ”en anpassning till den romerska kyrkans krav och till förhållandena i det
mer civiliserade Europa”.198
Han anmärker också på ”med vilken konsekvens nyheterna
utnyttjades för att stärka kungamakten och hävda riksenheten”199
. Det är emellertid inte Birger
Jarl, utan hans son Magnus, som i historietraditionen brukar ges rollen som den som reglerar
196
Lönnroth, Statsmakt, s. 170 f. 197
Lönnroth, Statsmakt, s. 171. 198
Schück, Kyrka och rike, s. 15. 199
Schück, Kyrka och rike, s. 16.
65
förhållandet mellan kungen och de andra stormännen, det blivande frälset. Däremot kan det
med fog sägas att de förändringar som skedde under Birger Jarls tid möjliggjorde och
föregrep sonens gärning. Schück summerar de områden på vilka Jarlen utmärkte sig:
”lagstiftningen, kyrkans och stormännens ställning inom riket, säkrandet av det svenska
intresset österut, förhållandet till den tyska ekonomiska expansionen. Riksenheten har stärkts
och tyngdpunkten har förskjutits till Mälardalen.”200
Magnus Birgerssons, ofta given tillnamnet Ladulås, tid vid makten, och i synnerhet vid
tillkomsten av Alsnöstadga år 1280201
, betecknas av många som en fixpunkt vid vilken
Sverige på allvar trädde in ett feodalt präglat sammanhang. Detta må visserligen vara en grov
förenkling av en mycket längre förändringsprocess, men det är otvivelaktigt så att det ligger
en hel del bakom idén om Magnus som den som konsoliderade och stadfäste det moderna
svenska riket och det där till hörande svenska frälset. Vägen till makten gick för Magnus via
usurpation av Valdemars tron och han lämnade bakom sig en innehållslös jarlsliknande
position, vilken efter fadern Birger Jarls tid dränerats på i stort sett allt inflytande i rikets styre
till förmån för kungens egen maktutövning.202
Om kung Magnus insatser säger Schück
följande: ”Magnus’ regering är tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering, såväl
genom kyrkoprivilegier som genom lagstiftning” och att ”[d]et är dock klart att en
samhällsutveckling pågått, som under Magnus fick sina lagliga konsekvenser”.203
För den
kommande undersökningen finns här en mycket relevant antydan om att etablerandet av
privilegiesamhället inte skedde som ett resultat av en enskild regents vilja, utan att det fanns
en bakomliggande process, en strävan. Denna medvetna strävan bör i så fall få uttryck i den
ideologi som genomsyrar Erikskrönikan.
När Magnus, genom sina stadgor, definierade förhållandet mellan kung och stormän var det
genom en balansgång detta skedde och det är i denna balansgång som det är möjligt att hitta
tydliga skillnader mellan maktstrukturerna i de klassiskt feodala rikena och det till viss del
feodalt präglade Sverige. Exempelvis blev inte förläningar ärftliga i Sverige204
. Härtill bör
också inskjutas, för att påvisa den ekonomiska och politiska utvecklingsbakgrunden som
Schück förutsätter, att: ”[g]amla prestationer av ledung och gästning hade då ersatts med
200
Schück, Kyrka och rike, s. 21. 201
Harrison, Sveriges historia, s. 397-401. 202
Schück, Kyrka och rike, s. 23-46. 203
Schück, Kyrka och rike, s. 29. 204
Thomas Lindkvist, ”Feodalism” och ”Feodalism i Norden”, Medeltidens ABC, redaktör Carin Orrling,
Stockholm 2002 ( 2001), s. 116.
66
skatter, som ingen storman ville tåla för sig och sina män”205
. De som däremot fick bära den
ekonomiska bördan var bönderna. Schück kommenterar detta och nämner att de nu
skattetyngda bönderna ”som mist sin ställning av väpnade män, måste skyddas från en
’feodal’ utveckling … och förbli en lojal resurs för kungamakten”206
. Enligt Schück försåg
Magnus riket med ett frälse som, i grova ordalag, bytte en allt tyngre skatteskyldighet mot
rusttjänst och lojalitetseder:
hans monarki förutsatte tillvaron av en i krigiska och fredliga uppgifter väl förfaren, ekonomiskt
stark aristokrati, för sin egen och sina mäns del knuten till kungens person med löftesband. Ett
medel var härför att tvinga in det svenska stormanna- och krigarelementet i riddarväsendets
former. Däremot märks ingen benägenhet för en ’feodalisering’ i form av förlänande av kronans
rättigheter och tillgångar.207
Det förefaller alltså som om det sena 1200-talets Sverige uppbar vissa feodala karakteristika,
som exempelvis ömsesidighet i relationen mellan kung och frälse, men alltså inte den typiska
feodala maktstrukturen med ärftliga förläningar. Det framgår också att även Schück ser en
dragkamp om makten mellan frälse och kungamakt, emellertid betonar han inte detta lika
tydligt som Lönnroth.
Av denna genomgång framgår det att de svenska maktstrukturerna skiljde sig från de rent
feodala. Bönder, vars relativa självständighet medvetet bevakades av kungamakten, kanske
som en motvikt mot en allt för stark aristokrati, ålades ett tungt ekonomiskt ansvar, medan
frälset av stormän, som gavs privilegier och som motpresterade med råd och dåd, samtidigt
begränsades i förhållandet till bondeståndet. Som förhållandevis stark kung, åtminstone
teoretiskt, krönte Magnus själv den samhällspyramid han fastslagit.
Som nämndes i genomgången av Lönnroths forskning är det dock så att bilden av den svenska
maktstrukturen måste kompletteras och nyanseras ytterligare. Formerna för stormännens
inflytande tog sig andra uttryck än vad som framgår ovan; det fanns andra maktstrukturer än
de förhållanden som reglerades i kung Magnus stadgor. Även här ger Herman Schück
vägledning, denna gång genom avhandlingen Rikets råd och män: Herredag och råd i Sverige
1280-1480208
. De maktstrukturer som redovisas i avhandlingen förefaller i korta perioder
utgöra en nästan parallell maktutövning bredvid kungen, med förmåga att sluta avtal och sätta
upp regleringar. Enligt Schück fanns i Sverige förutom kungen både ett råd och: ”ett
205
Schück, Kyrka och rike, s. 19. 206
Schück, Kyrka och rike, s. 31. 207
Schück, Kyrka och rike, s. 39. 208
Schück, Rikets råd och män.
67
organiserat aristokratiskt riksmöte”209
. Här är det viktigt att notera att Schück driver sin linje
om existensen av ett sådant herremöte i opposition eller åtminstone kontrast till tidigare
forskare, vilket han redovisar utförligt i sin avhandling. Att det är dessa resultat som betraktas
som mest sannolika i denna uppsats har i huvudsak två orsaker: för det första förmår Schück
påvisa att det inte tidigare bedrivits medveten forskning med mål att specifikt utreda detta
förhållande, istället är det antaganden baserade på indicier eller närbesläktade
forskningsobjekt som tillåtits vara utslagsgivande, och för det andra är Schücks slutsatser
synnerligen väl underbyggda och han leder sin hypotes i bevis genom en gedigen och tydlig
forskningsinsats.
I fråga om det så kallade ”rådet”, så handlar det helt enkelt om ett konungens råd enligt
Schück210
: ”[a]lltför litet har man beaktat att från begynnelsen och ännu i landslagen
’rådgivarna’ är kungens, icke rikets. Alltför tidigt har man lagt den övergång till ’rikets råd’
som är definitiv först på 1430-talet.” Detta innebär i så fall att rådet inte utgör en egentlig
egen församling för riket, utan en rådgivande samling runt kungen. Således förefaller det
också vara så att denna kungens rådgivande församling inte utgjort någon egen, formell
maktstruktur, även om det säkerligen innebar en informell möjlighet till påverkan och makt.
Detta går naturligtvis i viss mån emot tidigare forskning som sökt göra gällande att det funnits
ett ”rikets råd” runt kungen som han varit tvungen att förhålla sig till eftersom de
representerade riket. Kan hända rör sig detta om att tidigare forskning avfärdat idén om en
ytterligare församling och maktstruktur och därmed tillräknat alla spår i källorna som
kommande från samma utvalda skara kring kungen.
Värdet av detta uppklarande genom Schücks forskning kan svårligen överskattas: den
medeltida maktordningen i Sverige blir tydligare och det blir därmed lättare att se den
politiska scenen i sin helhet och således förstå bakgrunden till skeenden och
utvecklingsmönster. Inte minst gäller detta för det världsliga frälset och deras ageranden.
Schück menar att: ”[d]et aristokratiska elementet i det medeltida statsskicket framstår därmed
tydligare”211
. Implikationerna av detta pekar emellertid också mot en mer komplicerad total
maktstruktur än man tidigare förutsatt. Frågorna om vilken relation som rådde mellan kungen
209
Schück, Rikets råd och män, s. 123. 210
Schück, Rikets råd och män, s. 124. 211
Schück, Rikets råd och män, s. 129.
68
och ”allt Sveriges/rikets råd (concilium generale Swecie/totum consilium regni)”212
och
vilken maktutövning som vid ett givet tillfälle ägde den största legitimiteten i riket blir
onekligen högintressanta.
Det herremöte, som ovan benämns som ’allt Sveriges råd’, var enligt Schück just en typ av
sammankallat möte, och skall inte misstas för en allestädes närvarande rådsförsamling. Vidare
beskrivs denna stormannaförsamling som del av en gammal tradition, som därigenom hade en
betydande legitimitet i sin maktutövning. De samhällsgrupper som ingick i denna exklusiva
skara var uteslutande av det världsliga frälset: ”[d]e kategorier detta gäller är ’riddare’
(milites) och svenner-av-vapen (armigeri, militares). Någon annan åtskillnad dem emellan än
de formella förelåg inte. Tillsammans utgjorde de ’rikets män’ (homines regni)213
”. Till detta
bör läggas att begreppet rike här inte syftar på ett territorium per se, utan snarare en makt-
eller influenssfär. Enligt Schück kan riket till och med ha varit liktydigt med dessa ’rikets
män’ samt höga ämbetsmän från kyrkan, såsom biskopar och prelater. Naturligtvis inbegriper
denna maktsfär också de personer som stod i relation till dessa rikets män.
När Schück berör stormannaförsamlingens befogenheter under Magnus Erikssons
omyndighetstid förklarar han att den:
kunnat tillägga sig rättigheter och uppgifter som skulle ha tillhört en fullmyndig konung. I hans
ställe [Magnus Erikssons] har den företrätt ’riket’ och därmed garanterat rätt och privilegier, haft
kontroll över beskattningen, ingått fördrag med utomstående makter, och därtill ställt sig som
kungens motpart vid kungavalet.214
I andra exempel visar Schück att detta inte utgör någon isolerad företeelse utan ett mönster
där herremötet: ” ha haft livskraft att träda in som företrädare för riket vid de upprepade
politiska kriserna”215
. Herremötet, eller herredagen som det också benämns, blir därigenom ett
slags garant för en fungerande maktutövning då en kung saknas, eller när den politiska
stabiliteten är hotad. Utöver detta förefaller herremötet också ha varit en maktfaktor vid
kungaval: ”[m]en herremötets existens är en tyst förutsättning för proceduren vid konungaval
(övertagen från valstadgan), för beslutsformen vid konungens morgongåva och för
bestämmelserna om följenas storlek när kungen kallade.”216
212
Schück, Rikets råd och män, s. 124 f. 213
Schück, Rikets råd och män, s. 123 f. 214
Schück, Rikets råd och män, s. 126. 215
Schück, Rikets råd och män, s. 129. 216
Schück, Rikets råd och män, s. 127.
69
Slutsatsen, härvidlag, blir att herremötet inte regelmässigt stod i opposition mot kungens
maktutövande, men att det trädde in vid behov och utgjorde en alternativ maktstruktur när en
sådan behövdes, som ett slags alternativa företrädare för riket. Det var också denna
maktstruktur som stod för kontinuiteten i maktutövandet inom riket. Denna roll bör dock ha
fått återverkningar även under pågående regeringstid; det förefaller ha varit i stort sett
omöjligt för kungen att bortse från den vilande potentialen och makten i de aristokratiska
leden. Den svenska aristokratins roll i rikets styrelse och förmåga att påverka måste därmed
betraktas som att den varit betydande. I relation till ideologifrågan förefaller det här närmast
självklart att en frälsets ideologi måste återspegla denna maktstruktur och då inte minst i
avseende på ansvar, legitimitet och rätt till makt och påverkan. Det bör alltså, i den ideologi
som Erikskrönikan ger uttryck för, finnas ett synsätt på makt samt frälsets skyldigheter och
rättigheter i fråga om maktutövning som ligger i linje med herremötets maktutövning, såsom
den presenteras ovan.
Av stor relevans i detta sammanhang blir också det faktum att Sverige var ett valkungadöme
under medeltiden. Detta skiljde ut Sverige från många av de mäktiga europeiska feodalrikena
och i forskningen har detta tillskrivits stor betydelse, inte minst som förklaring till den
förhållandevis svaga kungamakten i Sverige och viss mån också som förklaring till den
bristande enheten i riket. I sitt verk om Sveriges europeisering kommenterar Thomas
Lindkvist valkungadömet så här:
Valmonarkin innebar att den blivande kungen bands upp av löften i valförsäkringar. De inre
dynastiska konflikterna banade dessutom vägen för en aristokratisk monarki. Under slutet av
1200-talet fanns en mäktig aristokrati som formulerade den politiska kulturen och det mer
konstitutionella ramverket i Sverige. 1319 brukar framhållas som ett viktigt år i svensk historia.
Då hade de yngre kungasönerna, hertigarna Erik och Valdemar omkommit genom Nyköpings
gästabud, och kungen Birger hade fördrivits genom uppror. Det var ett läge när aristokratin hade
makten. 1319 valdes Magnus Eriksson, treårig, till kung av Sverige på Mora äng utanför
Uppsala. Han var den ende möjlige manlige medlemmen av sin familj. Det var dock samma
grupp av stormän som svor eden på kungens vägnar och som sedan skiftade roll och svor
trohetseden å ländernas, landskapens, vägnar till kungen. Kungens möjligheter att utnyttja rikets
materiella tillgångar begränsades.217
På många vis anknyter Lindkvist här till Schücks resonemang om aristokratins makt och
inflytande, om än mer i termer av polemik och maktkamp. Av särskild betydelse här är
Lindkvists framställning av omständigheterna rörande valet Magnus Eriksson till Sveriges
217
Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, s. 144.
70
kung och då i synnerhet det förhållande att det var representanter ur aristokratin som svor
både kungens och landskapens eder av trohet. Denna grupp, som förefaller vara nästan
identisk med Schücks herremöte eller herredag, tillskansar sig alltså här en påtaglig
maktposition, på kungens bekostnad, genom valkungadömet.
Kopplingen mellan denna forskning och kommande undersökning om det världsliga frälsets
ideologiska hemvist framstår kanske som självklar, men vissa förhållanden bör poängteras i
synnerhet. Som synnerligen relevant för resultaten av kommande undersökning framstår de
olika perspektiven på högfrälsets roll som alternativ eller kompletterande maktstruktur. Detta
förhållande bör ha lämnat tydliga avtryck i deras självbild och i den ideologi som återspeglas i
Erikskrönikan.
1.7.3 Medeltida litteraturproduktion i Europa, Norden och Sverige
I syfte att sätta in Erikskrönikan i sitt sammanhang även i avseende på litteraturproduktion
följer här nedan en kort redogörelse för några centrala företeelser och omständigheter rörande
just detta. Det betraktas i kommande undersökning som en viktig förutsättning i analysen av
Erikskrönikans ideologiska innehåll att ha en förståelse om också den litterära traditionen och
bakgrunden till Erikskrönikan. Detta är medlen via vilka de höviska värderingarna
förmedlades till och inom det svenska högfrälset; de litterära omständigheterna säger något
om det sociala sammanhang i vilket krönikan uppstått och därmed också det ideologiska som
genomsyrar den.
Den höviska litteraturen uppstod i den feodala världens föregångsland nummer ett, Frankrike.
Enligt Jansson skedde detta under 1100-talet och de typer av litteratur som det framförallt
rörde sig om var kärleksdikter, politiska litteratur och riddarromaner. Av särskilt intresse i det
här fallet är just riddarromanerna, vilka står som sinnebilden för den höviska, ridderliga
litteraturen.218
Vad som skildras i dessa verk är fantastiska hjältesagor med både naturliga och övernaturliga
inslag. I centrum finns dock alltid riddaren och det höviska motivet. Riddaren utsätts för
prövningar och måste ständigt visa prov på mod och rådighet. Därutöver tillkommer
hjältarnas förmåga att förkroppsliga de höviska idealen, såväl i fråga om ädelt uppträdande
som i fråga om relationen till deras kvinnliga motsvarigheter, de jungfruliga idealkvinnorna.
218
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20.
71
Riddarens relation till kvinnan av börd skulle präglas av vördnadsfull kärlek som angränsade
till dyrkan. Till detta kan läggas all den prakt och som åskådliggörs genom beskrivningar av
festerna, hoven och ungängeslivet.219
Jansson menar att frälsets självbild vidmakthölls bland annat genom just litteraturen och att
bilden som gavs av den egna gruppen var mycket idealiserande och överdriven, en önskebild.
Det handlar helt enkelt om en idealiserande framställning där effekten blev att riddaren
framställdes såsom han ville uppfatta sig själv. Det handlade om att kombinera kristen
kärleksmoral med orientalisk finess och elegans, enligt Jansson, för att skapa den ideala
höviska människan. Det är inte svårt att se hur förmedlandet av ”rätt” värderingar därmed fått
en smaklig förpackning.220
Bengtsson bidrar i det här sammanhanget med en intressant observation rörande den höviska
litteraturens påverkan i Sverige. Enligt honom är det rimligt att anta att riddarromanerna och
den övriga höviska litteraturen verkligen fick en betydelse för hur man uppfattade sig själva
och såg på sin omvärld. Som stöd för detta hänvisar Bengtsson till det vokabulär som tillhörde
den höviska, förfinade kulturen och som importerades till Sverige genom just den höviska
litteraturen. Han menar att det till och med är troligt att litteraturen spelade en stor roll i
skapandet av en nordisk riddararistokrati med likartade värderingar som sina kontinentala
kollegor.221
Från Frankrike spred sig denna typ av kultur och kulturyttringar ut över Europa och omfattade
såväl de tysktalande områdena som dagens England. Även i Skandinavien gjorde denna genre
sitt inträdde och blommade. Sverige som var ett perifert, litet rike nåddes alltså också av den
höviska, ridderliga kulturen efter fransk förebild. Här är det exempelvis balladen, dansvisan,
som associeras med framväxten av en hövisk kultur. De såkallade Eufemiavisorna tillhör de
äldsta, svenska verk som helt tydligt kan identifieras som riddarromaner. Motiven och
handlingarna är kända från kontinenten, vilket innebär att det inte handlar om en inhemsk
originalproduktion utan bearbetningar av franska, tyska och norska förebilder.222
219
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 220
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 221
Bengtsson, Den höviska kulturen s. 49. 222
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20.
72
Eufemiavisorna är alltså inga visor, namnet till trots, och utgörs av tre stycken riddarromaner,
varav en har titeln Ivan Lejonriddaren. De har många beröringspunkter med Erikskrönikan,
vilken skrevs som mest ett par decennier efter dem. Jansson ser såväl stilmässiga som
perspektivmässiga likheter mellan verken och pekar på överensstämmelse i synen på
människor, miljöer och sociala relationer.223
Här kan det vara meningsfullt att uppehålla sig kort vid de nordiska grannländerna. Enligt
Bengtsson var kung Håkon Håkonsson224
av Norge den mest inflytelserika understödjaren av
hövisk litteratur i Norden under medeltiden. Sin inspiration förefaller han fått genom de
diplomatiska förbindelser han hade med det engelska hovet och i synnerhet kung Henric
III.225
Med tanke på de svensk-norska förbindelserna mellan de två hoven vid den tiden och
tiden strax därefter är det inte heller otänkbart att även den svenska litteraturproduktionen
påverkades av det engelska hovet, via det norska. Även Småberg pekar på relevanta exempel
från våra grannar i väst. I sin artikel ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring
riddarromaner och deras användning i svensk medeltidsforskning” tar han bland annat upp de
såkallade riddarasögur, vilka endast på senare börjat utforskas på allvar i avseende på sitt
höviskt laddade innehåll.226
Sammantaget med andra produktioner, som exempelvis
kungaspeglar och medeltida dansballader, framträder bilden av en livskraftig inhemsk
produktion och ett stort tillägnande av hövisk litteratur i Norden.
Emellertid är inte Erikskrönikan en riddarroman, utan en rimkrönika. Denna genre har mycket
gemensamt med riddarromanerna, men särskiljer sig genom att de faktiskt utger sig för skildra
ett historiskt förflutet, om än ett mycket förskönande historiskt förflutet. De författades som
regel för att avspegla beställarens åsikter och synsätt, inte författarens. Inte sällan handlade
det om att skönmåla och överdriva en furstesläkts förflutna och det är tydligt att krönikörerna
stod i beroendeställning till sina uppdragsgivare för sitt framtida levebröd. Möjligen kan man
tala om ett slags patron och klient-förhållande.
Rimkrönikornas ursprung går att spåra till samma kulturområden som gav upphov till
riddarromanerna, och det är då i huvudsak Frankrike som avses. Dock bör det nämnas att ett
223
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 224
Farfar till Håkon Magnusson som var kung under hertig Eriks tid. 225
Bengtsson, Den höviska kulturen s. 49. 226
Thomas Småberg, ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring riddarromaner och deras användning i
svensk medeltidsforskning”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011, s. 206 f.
73
särskilt viktigt föregångsområde för svensk räkning var de norra, tysktalande områdena.
Jansson pekar emellertid ut i det anglo-normandiska hovet som centrala i skapandet av de
kulturella omständigheter ur vilka rimkrönikorna uppstod. Hovet upplevde en kulturell
blommningstid under Henrik II Plantagenet och framförallt hans drottning Eleonor av
Akvitanien.227
Jansson hävdar att det var dessa franskspråkiga rimkrönikor som startade den historiska
litterära tradition som spreds till de tyskspråkiga områdena och därifrån till Sverige. Resultatet
var den historiebeskrivande rimkrönika som vi idag känner som Erikskrönikan. På så vis
knyts det äldsta bevarade, svenska originalverket författat på det inhemska folkspråket till en
större och över hundra år gammal litterär tradition i Europa. I slutet av sin artikel påpekar
Jansson att det är just Tyrgils förmåga att ansluta sitt författande till den höviska litterära
traditionen som gör honom så framgångsrik i sitt eget författande av Erikskrönikan.228
I syfte att kontextualisera Erikskrönikan i svenska förhållanden sätter Thomas Småberg in den
i ett större litterärt sammanhang. Han menar att det är av avgörande betydelse att krönikan
diktades i en tid då även en rad andra verk författades på svenska eller översattes till svenska.
Detta menar han måste ses i ljuset av behovet hos de främsta inom frälset att definiera vad det
innebar att vara riddare och del av aristokratin, samt behovet att avgränsa sig som grupp
gentemot dem som befann sig i de lägre skikten inom den större frälsegruppen.229
Lönnroth kommenterar, i sin uppsats om medeltida rimkrönikor, Erikskrönikans plats i den
svenska krönikeproduktionen som tonsättande för hela genren. Han skriver att:
”Erikskrönikan har grundlagt den historiografiska traditionen i medeltidens Sverige. Den
senare utvecklingen måste ses mot bakgrunden av det arv i litterär och politisk uppfattning,
som denna krönika har lämnat sina efterföljare.”230
Detta sätter inte bara in Erikskrönikan i
sitt litterära sammanhang utan tillmäter den också en väsentlig betydelse för den fortsatta
litteraturproduktionen.
227
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 228
Jansson, ”Erikskrönikan”, s. 15-20. 229
Småberg, ”Ideal och identiteter”, s. 151. 230
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70.
74
1.8 Begrepp
Feodalism är ett begrepp som man ofta stöter på förr eller senare i framställningar som
behandlar medeltiden och denna uppsats är inget undantag. Härmed är det på sin plats att
redogöra för vilket förhållningssätt som genomsyrar den här uppsatsen i avseende på
begreppet feodalism. För att åstadkomma detta kommer här nedan en kort ventilering av
synen på feodalismbegreppet och dess definition inom svensk historieforskning att företas.
Denna ventilering börjar med de olika förhållningssätt och synsätt som finns i avseende på
begreppet feodalism. I det första verket, Michael Nordbergs Den Dynamiska Medeltiden,
resonerar författaren kring feodalism utifrån synsättet att ”[f]eodalismen var ett sätt att
organisera samhället och skapa nödtorftig ordning i en tid då någon statsmakt egentligen inte
existerade, då själva begreppet >>stat<< över huvud taget inte fanns”. 231
Det förhållningssätt
som antyds här är alltså ett där författaren väljer att betrakta begreppet ur ett rent funktionellt
perspektiv, som ett verktyg i förståelsen av det samhälle han beskriver. Till skillnad från
många andra accepterar således Nordberg termen feodalism som i någon mening användbar.
Han vinnlägger sig dock om att tydligt redovisa att han inte avser att ”ta upp hela den svåra
och oändligt omdiskuterade frågan om hur man egentligen skall definiera och tolka begreppet
feodalism” utan att ”endast behandla vissa aspekter av den…”.232
Detta ger vid handen att
Nordbergs resonemang, å ena sidan, inte kan ses som ett slutgiltigt inlägg i debatten om det
feodala begreppets giltighet eller betydelse, men att det, å andra sidan, kan bidra med
perspektiv på begreppets definition.
I den beskrivning av det ”feodala” samhället som Nordberg, trots allt, förmedlar, är det
möjligt att urskilja ett antal beståndsdelar som uppbär begreppet feodalism. Till att börja med
hävdar han att organisationen av det feodala samhället utgjordes av ”ett system av ömsesidiga
förpliktelser” vilka vilade på ”personliga bindningar, bekräftade genom trohetseder”. 233
I
detta system hade parterna olika ”rättigheter och skyldigheter”. 234
De styrandes och
krigandes, ”feodalklassens”, personliga bindningar resulterade i ett vasallväsende, i vilket
vasallen renderades ”ett jordområde som förläning” mot skyldigheten att ”bistå med råd och
dåd”, samt fungera som ”administratör” över sin förläning. 235
Utöver detta var också
231
Nordberg, s. 190. 232
Nordberg, s. 259. 233
Nordberg, s. 190. 234
Nordberg, s. 190. 235
Nordberg, s. 191.
75
”feodalväsendet ett system för exploatering” enligt Nordberg och det är i detta sammanhang
bönderna som han avser. 236
I sammanfattning kan således utifrån Nordbergs sätt att framställa begreppet feodalism i
boken Den Dynamiska Medeltiden sägas att feodalism alltså är att betrakta som en term för en
specifik samhällsorganisation. Nordbergs förhållningssätt till begreppet feodalism är därmed
att det har giltighet i diskursen om medeltiden.
Relaterat till Nordbergs resonemang kan här nämnas att Erik Lönnroth också kommenterar
dessa ”personliga bindningar” och trohet, och dessutom sätter dem i direkt relation till
Erikskrönikan. Visserligen talar inte Lönnroth specifikt om feodalism som begrepp, men han
skriver att: ”[u]nder dessa förutsättningar instiftades frälseståndet i dess rättsliga former.
Rikets styrka skulle ligga i ett trohetsförhållande efter feodalt mönster mellan regenten och
hans män”237
och att: ”[d]e ideal, som Erikskrönikan hyllar och har givit litterär form i
anslutning till kontinentens riddardikt och furstespeglar, har varit ideal, som skulle värna den
bestående ordningen. För en konung och för stormän, som levde efter dem, skulle det
ömsesidiga trohetsförhållandet te sig enkelt och självfallet” 238
. Lönnroth förstärker alltså
bilden av den medeltida samhällsordningen som vilande personella trohetsband och han pekar
dessutom på en koppling till svenska och generella nordiska förhållanden.
En mer kritisk inställning till begreppet feodalisms användbarhet kan anas i Dick Harrisons
standardverk Europa i världen Medeltiden. Där skriver författaren att definitionerna av
begreppet feodalism ”är för generaliserande och lätt nonchalerar all regionala variationer” och
att ”feodalismbegreppet används ytterst sällan” i hans verk på grund av detta. 239
Denna syn på
begreppet feodal innebär ett allvarligt ifrågasättande av dess giltighet i relation till förståelsen
av de medeltida samhällsformerna, i synnerhet för denna uppsats.
Harrison kommenterar det han betraktar som två tolkningsskolor i avseende på
feodalismbegreppet, nämligen en som definierar feodalism med tonvikten på ”vasallitet och
236
Nordberg, s. 191. 237
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, sidan 73. 238
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, sidan 74. 239
Dick Harrison, Europa i Världen Medeltiden, Stockholm 1995, s. 29.
76
länsväsende” och en som premierar ”förtryck av bönderna”.240
I det första fallet kännetecknas
det feodala systemet av en tredelad utveckling:
1. uppkomsten av ett särskilt befolkningsskikt av krigare
2. centralmaktens sönderfall
3. framväxten av länsväsendet241
Problemet med denna tolkningsskola är att den, enligt Harrison, tvingar på medeltiden en
systematik som de människorna som levde då själva inte skulle ha känt igen. Kopplingen som
vi i efterhand gjort mellan ”jordinnehav, länsväsen, godsherravälde, krigstjänst etc.”242
är
alltså att betrakta som något artificiellt och sentida, och inte del av ett sammanhållet
medeltida, europeiskt samhällssystem. Därmed skulle begreppets värde som utmärkande för
samhällsordningen i det medeltida Sverige falla.
Den andra definitionen som Harrison tar upp är den marxistiskt influerade. Enligt den utgör
feodalismen ”den fas i samhällsutvecklingen som kommer efter slavsamhället och före
kapitalismen” och till skillnad från den föregående definitionen är denna av universell
karaktär.243
Den feodala samhällsfasen går i detta sammanhang att identifiera i alla samhällen
världen över, så snart de lämnat slavsamhället och innan de övergått i den kapitalistiska
samhällsformen. Definitionen utgår således från det tänkande om ekonomisk bas och
ideologisk överbyggnad som vanligen återfinns i de marxistiska teoretiska strömningarna.
Detta innebär att det är böndernas relation till sina produktionsmedel, sin produktion samt den
överordnade klassens försök att tillägna sig denna produktion, som utgör definitionens
fundament. Således betyder det att ”[e]xploateringen av bönderna blir därmed feodalismens
väsentliga element” i denna definition. 244
Det problem Harrison pekar på här rör, som
nämnts, begreppets omfattning; i den marxistiskt inspirerade tolkningen blir begreppet helt
enkelt för generellt och intetsägande. Det duger inte som beskrivning av samhällsordningen i
det medeltida Europa.
I boken Sveriges Medeltid av Thomas Lindkvist och Kurt Ågren diskuteras
feodalismbegreppet applicerbarhet på svenska förhållanden, vilket ger ett synnerligen relevant
240
Harrison, Europa i Världen, s. 27. 241
Harrison, Europa i Världen, s. 27 242
Harrison, Europa i Världen, s. 27 243
Harrison, Europa i Världen, s. 28. 244
Harrison, Europa i Världen, s. 29.
77
perspektiv för denna uppsats. Författarna ger sitt mycket påtagliga perspektiv redan tidigt i
framställningen:
Användbarheten av termen feodalism i svensk historia är omstridd, men den används i denna
bok som beteckning på ett system där de direkta producenterna – nästan enbart bönder – tvingas
avstå en del av sin produkt för att försörja en grupp som frigörs för andra uppgifter i samhället.
Termen innebär också att tvånget är politiskt och inte t ex ekonomiskt. Övergången till detta
system på det ekonomiska och sociala området samverkade med – och krävde – en för
ändamålet anpassad ideologi och politisk organisation. Förändringar i produktionsförhållandena
griper sålunda in i alla andra relationer människor emellan.245
Som framgår av ovanstående citat följer författarnas resonemang en liknande logik som det
tänkande som bakomligger den definition som Dick Harrison uttrycker allvarlig kritik inför.
En reflektion härvidlag blir att feodalismbegreppet, utifrån ovan förda resonemang, kan vara
applicerbart på svenska förhållanden om det definieras utifrån den privilegierade gruppens
exploatering av bönderna, men att begreppet då har ett mycket ringa värde som beskrivning
av den medeltida samhällsordningen. Därmed blir det ohållbart att acceptera denna definition
i dess nuvarande form och för uppsatsens vidkommande måste i så fall feodalismbegreppet
betraktas som fruktlöst att använda.
Det är alltså relevant att på allvar ifrågasätta begreppets användbarhet i kommande
undersökning. Dock finns det ytterligare resonemang kring detta begrepp, vilka bör tas med i
beräkningen. Återigen är det Thomas Lindkvist som för resonemanget. I Medeltidens ADC
resonerar han om begreppet i förhållande till både nordiska och europeiska förhållanden. 246
På en allmänbegreppslig nivå redovisas tre huvudspår. Här skall det betonas att denna skrift
inte är ett inlägg i den vetenskapliga debatten, utan snarare en generell orientering för
allmänheten. Det blir därmed viktigt att ha detta i åtanke, även om resonemanget bygger på
akademiskt arbete och vetenskaplig metod.
Först noterar Lindkvist att begreppet kan definieras utifrån det länssystem som
kännetecknades av ”det ömsesidiga trohetsförhållandet mellan en länsherre och hans vasaller”
som den grundläggande förutsättningen.247
Här är det alltså länssystemet och länens ärftlighet
som får symbolisera ett medeltida Europa där den svaga eller obefintliga centralmakten och
den starka decentraliseringen av styret betraktas som signifierande. Detta är förstås en
245
Thomas Lindkvist och Kurt Ågren, Sveriges medeltid, Stockholm 1995, s. 1. 246
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116. 247
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116.
78
definitionsriktning som inte tar hänsyn till den ekonomiska grund på vilket systemet måste
vila; alla kan inte styra och någon måste stå för den basala produktionen av mat, kläder
etcetera. Det är helt enkelt en definition som utgår från ett mycket litet fåtal av de människor
som levde under medeltiden, de privilegierade. Vidare kritik av denna definition finns i Dick
Harrisons definition ovan och avser definitionens artificiella karaktär.
Ett andra spår premierar den hierarkiska uppbyggnaden i hela det medeltida samhället och att
”de grundläggande sociala relationerna kännetecknades av beroendeband”.248
I korthet
handlar detta om att ”basen för det feodala samhället var en bondebefolkning, som stod i
beroenderelationer till sina herrar, vilka ägde jorden och utövade den offentliga makten (t.ex.
rättskipning) över dem”.249
Detta definitionsspår erbjuder ett mer inkluderande synsätt i
avseende på befolkning, eftersom bondegruppen trots allt finns med. Emellertid finns även
här utrymme för kritik och då inte minst i avseende på att den inte alls beskriver
maktrelationerna i den privilegierade gruppen.
I en tredje definitionsriktning redovisar Lindkvist ett marxistiskt perspektiv: ”F. [feodalismen]
en särskild typ av klassamhälle, som föregick kapitalismen”.250
Detta perspektiv har berörts
tidigare i denna ventilering och kommer därför inte att ges mer utrymme här. Dock kvarstår
den tidigare kritiken av detta perspektiv och det är då främst vidd och applicerbarhet som
avses.
För strikt taget nordiska förhållanden påvisar Lindkvist det komplicerade i att försöka
klassificera Norden och i synnerhet Sverige som feodala under den aktuella perioden. Dels
finns hela definitionsproblematiken rörande begreppet i sig, och dels bör hänsyn tas till de
unika nordiska och svenska förhållanden som rådde. Lindkvist menar dock att: ”Feodala
föreställningar och begrepp vann visserligen inträde i Norden”. Det är dock möjligt att fråga
sig hur Lindkvist menar här; vad är egentligen feodala föreställningar och begrepp? Finns det
trots allt en grundläggande, underliggande förförståelse om vad feodalism är? Den bör i så fall
vara beroende av en definition av begreppet och någon sådan redovisas inte i resonemanget
om de specifikt nordiska förhållandena.
248
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116. 249
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116. 250
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116.
79
Som en skillnad mellan Norden och de mer feodalt präglade länderna pekar Lindkvist på att
även om ett länsväsende fanns i Norden så blev aldrig länen ärftliga och därmed uppstod
aldrig heller den maktbas som de feodala herrarna på kontinenten hade. Makten var mer
centraliserad i de nordiska influenssfärerna. De stora ”jordägarna i Norden lyckades aldrig få
samma kontroll över samhället som i Europa; de enskilda jordägarna hade inte fullständig
kontroll över den offentliga makten”.251
Bland de likheter med de kontinentala rikena, som
Lindkvist identifierar, återfinns bönderna som de huvudsakliga producenterna vars produktion
exproprierades av de högre samhällsklasserna: ”Exploateringsstrukturen var likartad och det
förekom ett utomekonomiskt tvång”.252
Möjligen kan man av detta sluta sig till att Lindkvist
menar att ur ett marxistiskthistoriskt perspektiv kan de nordiska rikena betraktas som feodala,
men att om feodalismbegreppet betraktas som knutet till existensen av ett ärftligt länsväsende
och förekomsten av en klass mäktiga feodalherrar med rikspolitiskt inflytande, så passar inte
nordiska förhållanden in i modellen. Detta är dock inget som Lindkvist själv hävdar och kan
därför endast ses som en slutledning eller förlängning av hans resonemang. Kvar blir då den
definition som premierar personella beroendeband och sociala beroenderelationer, och i detta
sammanhang passar nordiska och svenska förhållanden in.
Det har, som framgår i ventileringen ovan, ofta framhållits att det är problematiskt att använda
begreppet feodalism för att beskriva såväl allmänna europeiska förhållanden, som specifika
svenska förhållanden under perioden. Det är därför nödvändigt att precisera och avgränsa
begreppet feodalism i avseende på denna uppsats om det skall kunna ha något värde som
beskrivande begrepp. Att det, som syns ovan, finns olika definitioner av feodalismbegreppet;
allt ifrån politisk organisationsform till social struktur och ekonomiskt system, gör inte saken
lättare. Här nedan följer dock ett försök till arbetsdefinition, vilket är begränsat till denna
uppsats och i grund och botten är ett slags syntes av de ovannämnda huvudriktningarna för
tidigare definitioner av begreppet feodalism. I denna uppsats, som endast avser svenska och i
förlängningen eventuellt också nordiska förhållanden, står feodalism för ett hierarkiskt
samhällssystem där relationerna mellan medlemmarna av den styrande eliten definieras av
lojalitetsband och ömsesidigt utbyte av tjänster och ekonomiska fördelar, och som vilar på de
privilegierade gruppernas tillägnande av den stora majoritetens agrara produktion genom
beroendeband och politiskt tvång. Till detta kan läggas att den stora majoritetens
huvudsakliga aktivitet var jordbruk och att det var just de privilegierade gruppernas
251
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116. 252
Lindkvist, ”Feodalism”, s. 116.
80
tillägnande av denna produktion som frigjorde dem och möjliggjorde att de kunde göra de
militära sysslorna, det religiösa livet och rikets styrelse till sina huvudsakliga aktiviteter. I
Sverige uppstod dock aldrig ett feodalt system enligt modellen med en uppdelning av riket i
ärftliga förläningar, där feodalfurstarnas makt skulle ha varit nästintill oinskränkt och där de
dominerade den rikspolitiska maktutövningen.
I avslutning bör sägas att begreppet feodalism såsom definierat ovan kan ha ett visst
beskrivande värde för denna uppsats, men att det på grund av den kraftfulla och
svåremotsägliga kritik som redovisats ovan ändå kommer användas mycket återhållsamt i
undersökningen. Främst är det begreppets omfattning och artificiella karaktär som inte går att
bortse ifrån.
Begreppet ”världsligt frälse” förekommer i stor omfattning i denna uppsats och det är därför
viktigt att tydligt definiera detta. Begreppet ”världsligt frälse” avser i kommande
undersökning en samhällsgrupp som i huvudsak hade sitt ursprung bland stormännen och som
förmådde vinna en privilegierad position inom den nya samhällsordningen. Denna position
innebar att de bytte skatteskyldighet mot skyldighet att bistå kungen militärt och att även
emellanåt delta vid hovet för att bistå kungen med råd. Begreppet har alltså en tydlig koppling
till medeltidens sociopolitiska hierarki och sociala stratifiering, där privilegier och
skyldigheter knöts till ståndstillhörighet. Viktigt i skapandet av detta världsliga frälse var
Alsnö stadga som fastslogs av Magnus Birgersson år 1280 och som reglerade rusttjänst och
skattefrihet.253
Detta kan betraktas i kontrast till begreppet aristokrati som i större utsträckning
har en koppling till den aktuella gruppens relation till rikets styrelse. Emellertid tangerar
begreppen varandra och i uppsatsen förekommer båda.
253
Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, s. 47.
81
2 Avhandling Undersökningen är i enlighet med syftet och metodförklaringarna delad i olika beståndsdelar
och dessa behandlar i tur och ordning: personframställningar, kontrastering och ideologisk
summering.
2.1 Analys av person- och karaktärsframställningar i Erikskrönikan
I undersökningens första steg kommer här att utredas vad som utifrån textens framställning
kan sägas om egenskaper och karaktärsdrag, relationer, handlingar och motiv för handlingar,
både i avseende på det som kan betraktas som del av en idealiserad självbild och det som kan
betraktas stå i motsats till en sådan. För att på allvar kunna belysa denna aspekt kommer ett
antal av Erikskrönikans mest framträdande karaktärer att lyftas fram. De karaktärer som
representerar det världsliga frälsets idealiserade självbild är: Birger Jarl, kung Magnus
Birgersson och hertig Erik Magnusson. Vidare bör det klargöras att det av de uppräknade
karaktärerna är hertig Erik den som utgör det huvudsakliga exemplet, medan de andra endast
förekommer i mindre omfattning. Dock innebär inte detta att de inte tillför något nytt eller
förstärker viktiga delar av resonemanget, istället handlar det om att de ges mindre utrymme i
krönikan och därmed inte erbjuder samma möjligheter till analys som hertig Erik. De
karaktärer som, i motsats till dem som betraktas idealiserade, kommer att lyftas fram för att de
i Erikskrönikan framstår som dramats bovar eller som antiidealiserade är: kung Birger
Magnusson, drottning Märita och drotsen Brunkow.
2.1.1 Birger Magnusson – jarlen, laggivaren och beskyddaren
Den första karaktären att belysa i denna undersökning är Birger Jarl, en i sammanhanget inte
helt oproblematisk person. Hans göranden presenteras inte alls i ett lika idealiserande ljus som
till exempel hertig Eriks och Tyrgils drar sig inte för att visa både svekfullhet och
maktfullkomlighet hos honom. Dessutom ägnas inte alls lika mycket av krönikans utrymme åt
Birger Jarl, som åt hertig Erik, och sammantaget med den bitvis mindre positiva
framställningen av honom ger detta vid handen att det endast kan bli fråga om ett litet fåtal
exempel. Emellertid är han en av krönikans ”stora män” och hans insatser för riket betraktas
på det stora hela som goda. Värdet av framställningen av Birger Jarl för undersökningen
ligger naturligtvis i de ideal som belyses, snarare än i personskildringen. En premiss i detta
sammanhang är att Tyrgils inte upphöjer ideal från Birgers egen tid, 1200-talet, utan från sin
egen tid, 1300-talet. Detta handlar om att krönikören presenterar materialet på ett sätt som
tilltalar en 1300-tals publik. Det innebär således att även om berättelsen innehållsmässigt
82
behandlar stoff rörande händelser från 1200-talet, så kommer den i framställningen att vara
utformad för att tilltala en 1300-talspublik och därmed också spegla den tidens värderingar
och ideal. Det intressanta för undersökningen är således de beskrivningar av Jarlen som
idealiserar honom eller hans handlingar och på så vis kastar ljus över de sökta idealen.
Den första gången i texten som Birger Jarl omnämns med ett hedrande tillnamn i linje med de
höviska idealen sker detta i samband med berättelsen om Stockholms grundläggande. Enligt
bakgrunden, som författaren förser, hade Sverige flera gånger utsatts för våldsamma attacker
av män från ”karela ok rytza land254
”, vilka hade seglat in via inloppet i Stockholms skärgård
och farit fram över Mälaren och gjort mycket skada. I detta sammanhang finner Jarlen på en
lösning och det beskrivs enligt följande:
Slikan wanda lägde han,
Birge jerl, then wise man.
Han loot Stockholms stad byggia
med dighirt with oc mykin hyggia,
eth fagert hus ok en godhan stadh
alla leedh swa giort som han badh.
Thet er laas fore then sio,
swa at karela göra them enga oroo.
…
Ther er nu frögd ok mykin gläde,
ther för war sorgh ok mykin qwidha
aff hedna men, them gjorde oblida.255
Här tillskrivs alltså Birger epitetet ”then wise man”, vilket direkt går att sätta i förbindelse till
de höviska idealen och det inslag av visdom som ansågs utmärkande för en god furste. Jarlens
visdom i det här fallet består i att han löser problemet med fientliga infall i mälarlandskapen
genom att grundlägga Stockholms stad och skapa ett starkt, militärt fäste där. Enligt
krönikören blir Stockholm som ett lås för infart i Mälaren och för alla dem som tidigare
plågats av härjningarna har nu sorg och oro ersatts av glädje och fröjd. Birger framställs alltså
här som en rikets och folkets beskyddare som finner på råd i svåra tider och förlöser sitt folk
från dess plåga. Den högst personliga insatsen från jarlen förstärks i krönikan genom att
krönikören noterar att: ”alla leedh swa giort som han badh”. Huruvida detta är med sanningen
överensstämmande är svårt att säga, men Birger Jarl framställs onekligen som en person som
gärna gick in och detaljstyrde och dessutom ofta var den som visste bäst. I förhållande till de
254
Erikskrönikan, s. 43. 255
Erikskrönikan, s. 44.
83
sökta idealen ger detta avsnitt om Birger Jarl vid handen att en god och vis furste skyddar sitt
folk och arbetar för deras bästa. Översatt i mer konkreta termer handlar dessa ideal om
ansvarskännande och omsorg, ledarskap och förmåga. Den gode fursten ska inte bara vilja
skydda sitt rike och folk, utan också ha förmågan att göra det; ”then wise man” Birger Jarl
hade enligt krönikan dessa kvaliteter. Det är till och med möjligt att tala om en idé om rikets
beskyddare och förkämpe. Några betänkligheter om de tendenser till maktfullkomlighet som
ofta tillskrivs Birger Jarl förekommer inte i detta avsnitt, men det framgår tydligt att Jarlen
styrde i både smått och stort vid Stockholms grundläggande. Det är naturligtvis möjligt att
argumentera för att Birger var den bäst lämpade att ta beslut om försvarsanläggningar och
dylikt, varför det inte var något konstigt att han tog en aktiv del i besluten kring
grundläggande och uppförande av Stockholms stad. Dock kvarstår det faktum att Jarlen,
enligt krönikan, står som ensam upphovsman och visionär bakom bygget.
Det andra avsnittet om Birger är hämtat från krönikans notis om hans död. Här förstärks
bilden av Jarlen som en folkets beskyddare och överherre:
Mykit got badho honom qwinna:
han gaff them swa starken räth
ok näfste mangin som giorde oreth,
swa at them matte engen göra ofrid
utan han hätte halsin wiid.256
Inte minst framställs han som de svagas, i synnerhet kvinnornas, förkämpe och naturligtvis är
det lagen om kvinnofrid som åsyftas här. Det förefaller som om Birger inte tvekat att använda
sin lagstiftning och det har helt klart förekommit att han bestraffat dem som bröt mot
kvinnofriden. Birger får alltså stå för lag och rättsskipning, något som stärker bilden av
honom som en folkets beskyddare. I relation till det världsliga frälsets idealiserade självbild
förefaller Birger Jarl var mer av en förebild i praktisk handling än i höviskt leverne, vilket är
föga överraskande. Det är Birger i rollen som beskyddare, krigare, laggivare och regent, om
än inte kung, som idealiseras i Erikskrönikan, inte som höviskt belevad vid hovet. Detta
förhållande bidrar ytterligare till resonemanget om att det i det världsliga frälsets idévärld
fanns en mer konkret, praktisk nivå vid sidan om det belevade, höviska sättet att föra sig. Den
förmodade latenta ideologin skulle i så fall finnas parallellt med den mer manifesta och Birger
Jarl personifierar just detta.
256
Erikskrönikan, s. 44.
84
2.1.2 Birger Magnusson – realpolitikern, despoten och löftesbrytaren
Ett sista avsnitt om jarlen rör Birgers uppgörelse med folkungaätten och visar en gediget
ohövisk sida av denne maktpolitiker. Det relevanta här är att Tyrgils inte väjer för att uppvisa
Jarlen och hans handlingar i ett allt annat än positivt ljus, men ändå inte fördömer det som
sker i några starkare ordalag:
The wordo tha swikne i rette tro
innan Vesmanna lande vid Herwadsbro.
Birge Jerl ok biscop Kol
– Var Herra gaff ther til eth tool –
the loffwado them tro oc sworo the medha
oc villo them felugha til sik ledha
ok talado for them yffrid slat
ok sagdo at the villo haffwat til sät,
swa at folkunga lagdo thera vapn nid,
thy at biscop Kol haffde sworet them frid,
ok gingo til thera ower ena aa.
Ther loth them jerlin hoffwod aff slaa.
- - -
Ther varo tha yffrid marge när.
Tha gik folkunga ät
wald ower ok mykin oreth.
- - -
Tha ville jerlin lata honom forgiffwa
ok unte honom ekke wel at liffwa.257
Denna beskrivning av Jarlen kan vid en första anblick framstå som förvånande. Birger bryter
högtidliga eder och säkerhetslöften för att uppnå politiska ambitioner och hålla nere
motståndet. Han drar sig inte ens för att försöka förgifta en framstående motståndare, en
motståndare som dessutom av krönikören beskrivs just med de höviska omdömen som Jarlen
inte ges258
. Emellertid förekommer inga egentliga fördömanden av Birgers beteende, även om
det nämns att incidenten lämnade folkungaätten allvarligt decimerad259
och att de drabbade
led ”mykin oreth”. Detta pekar på att det finns en acceptans i framställningen, kanske inte så
mycket för aktionerna i sig som för rätten att med hårda nypor hålla ordning i riket. Det var
trots allt en del av Jarlens roll att just hålla ordning. Helt klart är det så att folkungaättens
upproriskhet och revolt betraktades som något negativt och att Birgers fiendskap med dem var
257
Erikskrönikan, s. 35 f. 258
Junker Karl omtalas i krönikans omedelbara fortsättning som Guds riddare och framställningen av honom
speglar just en modig och kristen idealriddare. 259
Erikskrönikan s. 36.
85
på liv och död. Bristen på fördömande från krönikören kan alltså betraktas som ett utslag av
ett realpolitiskt tänkande: folkungaätten utgjorde ett reellt hot mot säkerheten och ordningen
och den sittande styrelsen, med Jarlen i spetsen, agerade med de medel som stod till buds.
Naturligtvis bör det här poängteras att Birger Jarl var hertig Eriks farfar och att det påverkat
Tyrgils framställning, men det är också möjligt att här se spåren av den latenta ideologi som
underligger den höviskt kristna beteendekoden. Möjligen kan rikets säkerhet, och ordningen i
detsamma, vara så viktiga att en mer pragmatisk, realpolitisk ideologi existerade vid sidan
om, eller kanske till och med dialektiskt med, den manifesta, höviska ideologin.
2.1.3 Magnus Birgersson – den milde, vise och fromme konungen
Nästa karaktär att analysera är Birger jarls son Magnus. Även när det gäller Magnus så är det
på sin plats att påpeka att framställningen betraktas som en produkt av krönikörens egen tid i
fråga om värderingar och ideal. Det kan naturligtvis framhållas att kung Magnus period avser
en tid som ligger relativt nära 1300-talet och att den föreställningsvärld de då hade inte bör ha
varit främmande för Tyrgils. Dock bör det noteras att framställningen ändå är beroende av den
politiska situation som rådde omkring Magnus Eriksson trontillträde och regeringstid. Det
finns belagda exempel på hur krönikans framställning avviker från andra källor ifråga om
exempelvis kronologi260
och dessa avvikelser kan ha motiverats av såväl propagandasyften
som önskan om att visa upp ett nära förflutet i linje med de aktuella idealen och värderingarna
en generation senare. En viktig skillnad mellan de två kronologiska perioderna är att medan
man under Magnus tid får se rusttjänsten installeras som officiell tradition i och med Alsnö
stadga, så har den senare generationen levt med det förhållandet i många år. Det kan tyckas
oviktigt i sammanhanget, men det står helt klart att det officiella befästandet av det världsliga
frälset som ståndskategori inneburit en möjlighet för gruppen att också fördjupa och utveckla
sin särprägel och kultur som samhällsgrupp. Det är sannolikt något som kommer till uttryck i
Erikskrönikans berättelse.
Det första avsnitt som ska analyseras kommer från tiden kring den första brödrastriden, då
Magnus utmanade sin bror Valdemar om kungamakten i dåtidens Sverige. Magnus hade just
besegrat Valdemar i slaget vid Hova och under det efterspel som följde var det Magnus som
dikterade villkoren. Krönikans framställning ger sken av att det skall ha skett en delning av
riket mellan dem vid detta tillfälle och att Magnus alltså valde att dela makten med brodern.
260
Se den källkritiska genomgången.
86
Magnus ges rollen av en vis man som strävar efter att sätta stopp för konflikten och stifta fred
med sin bror:
Nu wil jak tho nade med ider göra,
swa at alle dughande men, thet höra
skula sighia at iak gör ider ey oskäl
Utan takka mik um iak gör wäl.
Tha stempde hertughen saman eth hoff
ok fik aff mangom mykit looff.261
Det finns många faktabetänkligheter i denna skildring och det är värt att peka på detta, även
om det strikt taget inte tillhör uppsatsens egentliga intresseområde. Exempelvis kan det
ifrågasättas om det skedde någon delning av riket vid precis det här tillfället262
. Däremot är
avsnittet mycket relevant utifrån undersökningen, där det är de framställda idealen som är av
betydelse. Hertig Magnus visar här upp ett rent idealiskt beteende i linje med de höviska
idealen. Han har segrat och väljer sedan, enligt krönikan, att vara mild, måttfull, generös och
nådig mot sin bror, kung Valdemar. Här är det inte tal om hård behandling som fångenskap i
svält och misär eller undanröjande av potentiella fiender. De realpolitiska alexanderhuggen
lyser här med sin frånvaro. Magnus förkroppsligar istället det milda, ridderliga sinnelaget och
agerar som den ädle furste han är, full av nåd och god vilja. Krönikörens tillägg om att
hertigen efter uppgörelsen ställde till med fest och lovprisades tjänar till att ge hela händelsen
en ytterligare hövisk inramning.
Emellertid måste ändå överenskommelsen betraktas som en strikt taget realpolitisk ambition
från Magnus sida, och hans måttfulla bemötande av brodern är att betrakta som ett exempel på
politiskt rävspel. Det är utifrån texten möjligt att betrakta hertig Magnus agerande som ett
utslag av ren propagandistisk medvetenhet, snarare än ett behov av att uppvisa det goda
exemplet. Ytterligare stridigheter bör inte ha legat i Magnus intresse och behovet av att visa
omvärlden ett slut på konflikten bör ha varit stort. Det har dock sannolikt varit viktigt för
Tyrgils att framhålla just den gode fursten; parallellen till sonen Erik och hans strid om
kungamakten är ju slående tydlig.
Nästa del av framställningen som ska analyseras rör hertig Magnus och hans tilltänkta
hustrus, Helvig av Holsteins, far.
Härtogh Magnus haffde kär älskoga
261
Erikskrönikan, s. 53. 262
För mer information se Sven-Bertil Janssons kommentarer till 1986-års utgåva av Erikskrönikan, s. 199.
87
i Tytzland til een jomfrua,
gambla grewa Gertz dotter,
een froom hälade ok forsokter
badhe i torney ok i striidh.
Tha war han een häladh i sin tiid.263
Detta avsnitt ger information både om Magnus och om hans älskades far, såsom de framställs
i krönikan, men allra mest om de ideal som krönikan vurmar för. Till att börja med är det
tydligt att kärleken skulle framhållas som central vid giftermål, även om det troligtvis låg rent
politiska skäl bakom de ”stora” äktenskapen. I linje med de höviska värdena framställs alltså
här Magnus relation till den tyska furstedottern som ett riktigt kärleksband, som får sin
uppfyllelse i och med det förestående bröllopet. Att uppvisa Magnus höviska kärlek var inget
speciellt utan passar väl in med riddarepikens stilistik, och det var också i linje med tidens
tradition att visa på förnämligt släktskap när sådant fanns att åberopa. Det var säkerligen inte
heller till Helvigs nackdel att krönikören framställde hennes far som en idealriddare, en
”häladh i sin tiid”. Det är emellertid möjligt att ana andra skäl för äktenskapet än ren kärlek,
även i kröniketexten. Inte minst ger betoningen på faderns förträfflighet intryck av att det
finns mer bakom äktenskapet än författaren vill påskina.
I Lönnroths uppsats om de medeltida krönikorna kommenterar han just detta, att äktenskap i
de högre samhällsskikten regelmässigt framställs som i grunden baserade på kärlek och att
detta hade sin grund i stilistisk konvention: ”[ä]ktenskapet uppfattas idealistiskt, och krönikan
är angelägen att enligt hovkrönikors sed uppfatta alla furstliga giftermål som
inklinationspartier”264
. Uppfattningen delas i den här undersökningen och beskrivningen av
Magnus kärlek framstår som helt tydligt motsvarande en schablonbild. Det bör dock tilläggas
att det här förhållandet inte på något vis per automatik innebär att äktenskapet var kärlekslöst,
bara att vi inte kan acceptera Erikskrönikans utfästelser om kärlek som huvudsakligt motiv för
giftermålet.
Avsikten var sannolikt att genom äktenskapet med hans dotter knyta band med den tyske
greven, denne enligt Tyrgils förträfflige och beprövade krigsman. Magnus hade ju tidigare
hämtat stöd hos bland annat tyskarna i segern vid Hova. Tyska adelsmän och tillika krigare
var vid den här tiden, med sina följen, en reell maktfaktor, vilka stred som besoldade män i
diverse konflikter. Inför slaget i Hova nämner till och med krönikan hur Magnus tog besoldad
263
Erikskrönikan, s. 54. 264
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 70.
88
hjälp: ”Siu hundrat örss loot han soldera”265
. Därmed ställs det höviska kärleksmotivet som
inleder avsnittet i viss mån på skam, vilket lovorden om fadern sammantaget med tystnaden
om dottern också pekar på. En jämförelse med andra äkta makor till krönikans centrala män
visar också den att det är lite ”för” tyst om Helvig i texten. Det höviska motivet förefaller bara
vara en fernissa som passat för att upphöja Magnus och fullfölja de stilistiska konventionerna
för riddarepiken.
Betydligt mer relevant blir alltså beskrivningen av Helvigs far, greve Gertz, som porträtteras i
enlighet med de ridderliga idealen. I grevens fall är det inte hans mildhet eller hans givmildhet
som upphöjs, istället fäster sig krönikören vid hans krigiska förmåga. Det noteras att han hade
gjort sig ett namn i både riddarspel och riktig strid, vilket sedan understryks av att krönikören
menar att han på grund av detta blivit en hjälte i sin egen tid. Naturligtvis går det att
ifrågasätta vilken sanning som låg i lovorden. Det dock är helt tydligt att det ensidigt är den
krigiska sidan av greven som framhålls och glorifieras, i synnerhet hans egen personliga
förmåga. I relation till det medeltida frälsets idévärld visar detta att krigisk förmåga, även rent
personligen, betraktades som en högt värderad kvalitet, värd att sträva efter. Den krigiska
förmågan i det här exemplet blir helt enkelt identifierande för grevens förträfflighet och
tillhörighet i det aristokratiska skiktet. På en manifest ideologisk nivå kan detta betraktas som
helt i linje med de höviska idealen om vad som var utmärkande för en medlem av de
ridderliga klasserna.
Följande textstycke är hämtat från den korta skildringen av Magnus val till kung vid Mora
sten och det är i all sin korthet mycket avslöjande i avseende på den syn på kungamakten som
förmedlas i Erikskrönikan:
Sidhan foro däner ather hem,
ok konung Waldemar fölgde thöm.
Tagher the uplenzsko thet forstodho,
at han giordet ey for godho
ok wille eke ather i geen,
tha waldo the widh Morasteen
konung Magnus, hans yngre broder.
Han war en milder konunger ok goder.266
265
Erikskrönikan, s. 50. 266
Erikskrönikan, s. 59.
89
En möjlig tolkning, utifrån perspektivet om en latent ideologi, i detta sammanhang är att
betrakta detta stycke i termer av makt och ideal rörande maktfördelning och maktordning.
Framställningen slår an en ton som förmedlar attityden att då Valdemar lämnar det svenska
riket och följer med Danskarna, då väljer sig de svenska stormännen en ny kung. Allt
agerande läggs i stormännens händer och det är de som väljer Magnus till kung, som om
krönikören vill klargöra var den egentliga makten och handlingskraften ligger. Magnus
degraderas i detta textstycke till ett passivt objekt som väljs till kung, något som med all
sannolikhet inte var fallet. Tidigare framställning om Magnus visar ju på något helt annat. Att
det i detta avsnitt dock ser ut som det gör är inte helt överraskande, i synnerhet inte med tanke
på vem krönikan är skriven för och vems perspektiv den återspeglar. Det världsliga frälset såg
sig alltså gärna som aktörerna i det politiska spelet och valkungadömet med dess ofta mindre
mäktiga regenter var i linje med frälsets anspråk och makthävdelse. Det är också signifikativt
vilka höviska honnörsord krönikören väljer här. Visserligen tillhörde det tidens ideal att en
kung skulle vara god, mild och fridsam, men i det här avsnittet där dessa omdömen föregås av
en så tydlig deklaration om vem som har den egentliga makten framstår dessa omdömen som
snarast betecknande för en idealbild om en kung som delar frälsets intressegemenskap, en
kung vald av stormännen och med stormännens välvilja. Kontentan härvidlag är att i det
världsliga frälsets idealbild är valkungadömet att föredra och makten skall på så vis
kanaliseras genom det aristokratiska filtret innan den tillfaller en tänkt kung. Vidare såg sig
denna grupp som viktiga aktörer i maktordningen och en monark hade alltid, även efter
kröning, att förehålla sig till det världsliga frälset och då i synnerhet deras främsta
representanter, stormännen.
En alternativ, men inte på något vis motsägande, tolkning av textstycket ger vid handen att det
fanns en ambition att framhäva Magnus som en god kung och att göra hans tillträdelse så
legitim som möjligt. Det ligger även i denna tolkning ett värde, för Tyrgils, i att inte
presentera Magnus som en makthungrig kraftpolitiker, utan snarare som en välvillig och
naturligt begåvad ledare med milda drag och som accepterar kungavärdigheten på rätt sätt,
genom val. Det blir i det sammanhanget viktigt att återigen ange stormännen som aktörerna
och Magnus som den passive; en god kung griper inte makten utan blir tilldelad den på grund
av sin förträfflighet, såsom bedömd av det världsliga frälsets maktelit.
När det gäller valkungadömet och det världsliga frälsets plats i maktordningen, så är det
tydligt i framställningen att dessa, föga förvånande, är oupplösligt sammankopplade. På få
90
ställen i Erikskrönikan är det världsliga frälsets makthävdande så tydligt som vid
kröningsskildringarna. Bilden som framträder ger vid handen att i det världsliga frälsets
samhällsvision var valkungadömet idealet och att en successiv, godtyckligt ärftlig ordning
egentligen aldrig utgjorde ett seriöst alternativ. Makten över riket skulle endast förlänas
genom att en tänkt regent tilldelades den av rikets representanter, och i första hand då
frälseeliten. Det förefaller som om man önskade skapa en intresse- och maktgemenskap
mellan kungen och det världsliga frälset, i vilken man var ömsesidigt beroende av varandra.
Det grundläggande antagandet bör ha varit att kungarna i stort sett bara var de främsta bland
stormännen och inte på något vis kunde uppbåda en maktposition oberoende av stormännens
backning och stöd. Som nämnts tidigare är det svårt att med klarhet härleda detta förhållande
till i huvudsak en manifest eller latent idéströmning, men möjligen går det särskilja mellan
valkungadömet som idealiserad princip och valkungadömets funktion i det världsliga frälsets
maktsträvan som realpolitisk ambition, även om kopplingarna däremellan är mycket påtagliga
och gränserna mycket flytande. Den latenta sidan av myntet avser helt enkelt den potential
och det utrymme som valkungadömet utgjorde för frälseelitens eget makthävdande, ett
realpolitiskt spel- och manöverutrymme i kampen om makten.
En annan central del i det världsliga frälsets syn på sig själva och sin relation till kungen och
makten, rör kungens maktutövande efter makttillträdet. Som framgår av krönikan, i otaliga
sammanhang, såg inte stormannaklassen sin uppgift som fullgjord och färdig bara för att en
ny kung valts. Tvärtom betonar Erikskrönikan kungarnas fortsatta behov av goda relationer
med eliten bland det världsliga frälset. Maktstrider, usurpationer och fraktionsbildningar talar
sitt tydliga språk om maktens flyktighet och stratifiering i krönikans tid. En kung kunde
förkastas till förmån för en annan om omständigheterna så krävde. I citatet är det ju precis så
som kung Magnus Birgerssons makttillträde framställs och i det fallet får alltså hans bror
Valdemar se sitt regentskap i Sverige gå om intet, då han förlorat stormännens förtroende. De
styrda förbehöll sig alltså rätten att ”fritt taga och förkasta” sina kungar, åtminstone på en
idénivå.
En annan belysande episod från framställningen av kung Magnus Birgersson rör hans
förkärlek för de utländska riddare som han knyter till sig. I Erikskrönikans text är det möjligt
att utläsa både en uppskattning av kungens furstliga storhet, och en irritation över de
utländska gunstlingarnas upphöjelse. Det förefaller som om Tyrgils utför ett slags balansakt i
detta avseende; å ena sidan måste han värna sin publik bland det svenska frälset och å andra
91
sidan kan han inte kritisera den tillträdande kungens farfar. Krönikörens lösning ligger i att
han betraktar kung Magnus agerande utifrån ett exemplifierande om den gode fursten:
Han älskade gerna utlenska men,
som ädla herra plägha ok än.
Hwar riddera ok swena warda fordriffne,
frome helade raska ok triffne,
tha sökia the gerna en ädela herra
for bätra skuld ok ey for wärra,
at han skal dagtinga them fridh
ok giffwa them thet the torffwa wid.
Ok the skulo honom til thieniste wara,
thet styrker hans heder ok hans ära.267
Att krönikören lyfter upp Magnus agerande som det goda exemplet blir tydligt av att de
fördrivna riddare han tar sig an beskrivs som ”frome helade raska ok triffne” och att kungens
åtagande lönas genom deras tjänst, vilket ”styrker hans heder ok hans ära”. Det faktum att
texten här lägger fokus på exemplifierandet av relationen mellan en furste och hans vasaller,
samt att krönikan senare återger de svenska stormännens missnöje med de utländska
gunstlingarna ger viss balans åt framställningen. För undersökningens vidkommande är detta
mycket fördelaktigt och medger en möjlighet att betrakta vad detta goda exempel innebär. Det
som Erikskrönikan, i och med kung Magnus exempel, anger som den goda furstens roll
inbegriper att stifta fred, juridiskt och politiskt på ett personligt plan, för de presumtiva
vasallerna, se till att de får vad de behöver och att ta dem i sin tjänst. Detta innebär, kort sagt,
att bli sina vasallers välgörare juridiskt, ekonomiskt och socialt. En god furste är därmed
vasallens garant, och det är genom honom och i tjänst hos honom som vassallen får en
tillhörighet och en plats i samhället. Vasallens motprestation sker i form av tjänst och trohet.
Deras insatser förväntas vidare vara goda så att de reflekterar väl på fursten så att dennes ära
och heder stärks. Det är helt tydligt att det finns en ömsesidighet i förhållandet och att det
förväntas finnas personella trohetsband mellan furste och vasall, där fursten och vasallen har
klara och tydliga skyldigheter gentemot varandra. Såtillvida uppvisar detta stycke på ett
mycket manifest sätt de ideal som förväntades prägla de relationer som rådde mellan vasall
och furste.
För vasallen innebar vasalliteten främst att ge sin tjänst och trohet i utbyte mot att stå under
furstens beskydd och vara del av hans influenssfär. Det är också möjligt att spåra den sociala
267
Erikskrönikan, s. 59 f.
92
och politiska betydelsen av vasalliteten för det världsliga frälset: att stå under en furstes
beskydd och inneha hans förtroende innebar att vasallen fick en plats inom den feodalt
präglade samhällsordningen och därmed också en identitet i det sociala sammanhanget.
Vasallens motprestation skedde, som nämns ovan, i form av tjänst och trohet. Det är värt att
poängtera att vasallens tjänst också, som antyds ovan, innebar en skyldighet att bistå sin furste
med goda råd. Erikskrönikan ger vidare upplysningar om kvaliteten på vasallens prestationer
och det framgår att de förväntades vara av sådan kaliber att de återspeglade väl på fursten,
vars ära och heder därigenom skulle stärkas. Det vore alltså möjligt att argumentera för att
krönikan även främjar idén om den gode vasallen, något som stärker tanken om att krönikören
vill inskärpa vasalliteten som institution hos sin publik. Det är naturligtvis av betydelse att
påpeka att det som omtalas här är att betrakta som en idealisering av ett förhållande som
säkerligen endast mycket sällan levde upp till de högt satta målen. Denna Erikskrönikans
deklaration om vasalliteten måste helt enkelt betraktas som ett utslag av en medveten tendens
och strävan att propagera för ridderskapets privilegierade samhällsposition, snarare än som en
beskrivning av verkliga förhållanden. Om de verkliga, faktiska förhållandena varken kan eller
avser denna undersökning att uttala sig.
En signifikativ del av berättelsen om kung Magnus är den om hans relation till kyrkan. Här i
uppsatsen är den synnerligen relevant då den inte bara avslöjar vad som ansågs vara ett gott
kristet föredöme på ett personligt plan, utan också kan betraktas som kommenterande
relationen mellan den världsliga makten och kyrkan på ett generellt plan. Även i detta
sammanhang är det alltså möjligt att urskilja olika nivåer i fråga om vad som förmedlas. Vad
som gör detta avsnitt särskilt relevant för denna undersökning är att det i krönikans berättelse
om Magnus Birgersson avsätts en så stor del av utrymmet till att redovisa hans generositet
mot och goda relation till kyrkan. Detta har av någon anledning uppenbarligen varit viktigt att
förmedla. Därmed skiljer sig den här berättelsen om kung Magnus från den övriga krönikan
och i fråga om den fortsatta gestaltningen är det värt att nämna att de övriga karaktärernas
relationer till kyrkan ges mycket lite utrymme.
Det är, till att börja med, tydligt att det var viktigt för Erikskrönikans författare att visa på
kung Magnus generositet gentemot kyrkan, inte bara i form av pengar utan också genom
gåvan av ett av sina barn ”Gudi til tienst … ther renlika skulle liffwa”268
. Säkerligen var det så
268
Erikskrönikan, s. 66.
93
att Magnus drevs till viss del av en uppriktigt religiös avsikt och ville vara en god, kristen
kung och säkra sin själ en plats i himlen. På en manifest nivå kan det också vara så att det är
precis vad krönikören vill berätta. Så till vida kan det konstateras att passagen betonar ideal
såsom generositet, gudfruktighet och att upprätta byggnadsverk. Det är möjligt att också
argumentera för att passagen antyder att en god furste investerar i sin själs frälsning genom
sin generositet mot kyrkan och att människan bör ha evigheten i livet efter detta i åtanke även
under sin levnad. Som ett exempel på dessa manifesta ideal kan nämnas följande:
Sidhan sköt honom Gud i hugha,
fore sin siel ok sinne husfrua
a en holm heet Kidhaskäär
eth kloster loot han mura thär
swa wänt ok swa höwelikt
at i hans rike war ey annat slikt.269
I detta stycke framträder med all önskvärd tydlighet de ovan nämnda idealiserade beteenden
som exempelvis generositet, kristen omsorg om sin själ och upprättandet av ståtliga
byggnadsverk. Alla dessa ideal skulle kunna betraktas som passande väl in i den höviskt
kristna tanketraditionen; detta är de manifesta ideal som passagen ger uttryck för och återigen
är det möjligt att betrakta den höviska ideologiska strömningen som representativ för just den
manifesta ideologin. Emellertid finns det skäl att uppehålla sig ytterligare vid varför
krönikören valt att lägga så mycket betoning på kung Magnus generositet mot kyrkan, och i
förlängningen vad detta säger om en eventuell latent nivå av värderingar och ideal inom det
världsliga frälset vid tiden för krönikans författande. Vad den detaljerade redogörelsen för
kung Magnus förhållande till kyrkan ytterst förmedlar kräver därmed ett mer kritiskt
perspektiv.
Det är enkelt att tänka sig flera alternativa motiv för att förklara fokuseringen på kungens
goda relation till kyrkan. Det är tänkbart att det kristna motivet passade väl in med genrens
stilistik och konvention, vilket i så fall innebär att ovanstående textavsnitt bör värderas som en
mer generell schablonisering av begränsat värde för undersökningen och inte särskilt
avslöjande i avseende på eventuella underliggande värderingar. Emellertid duger inte detta
som förklaring i det aktuella fallet. Ingen annan karaktär omskrivs med en sådan
detaljrikedom i avseende på deras relation till kyrkan, inte ens Erikskrönikans hjälte hertig
Erik. Detta förhållande tyder på att det faktiskt rör sig om ett försök att lyfta fram just kung
269
Erikskrönikan, s. 67.
94
Magnus relation till kyrkan, snarare än att uppfylla stilistisk konvention. Naturligtvis är det så
att passagen även rymmer en hel del inslag av form och stilistik, men för krönikans
vidkommande är dock passagen unik och den bär på information bortom det generella,
bortom konventionen.
Ett annat möjligt perspektiv är att det skulle kunna ha varit propagandistiskt riktigt att peka på
gudfruktigheten hos kungen. Eftersom Magnus var hertig Eriks far skulle detta därmed kunna
reflektera väl på både sonen och sonsonen, tronföljaren Magnus Eriksson. Om syftet är
propagandistiskt och det som eftersträvas är att ge ett kristet skimmer och lite av farfars
stjärnglans åt Magnus Eriksson, så blir passagens information utpekande för vilka ideal man
bland frälset ansåg att den främste fursten i riket Sverige skulle besitta. Frågorna blir då: vad
är det i idealiseringen av kung Magnus relation med kyrkan som förväntas vinna välvilja hos
frälset? Med andra ord, vilka specifika ideal uppvisar Magnus i passagen och vad tyder de på?
En ytterligare aspekt kan naturligtvis vara att Tyrgils, som ett barn av sin tid, strävar efter att
visa det svenska frälset och den svenska tronen som tydliga företrädare för den nya kristna,
ridderliga samhällsordningen. Denna möjlighet förefaller mycket sannolik och ligger i linje
med andra passager i krönikan där författaren helt tydligt avser uppvisa det svenska frälset
som ett riktigt, Europeiskt frälse, exempelvis de jämförelser med olika hjältar som författaren
gör när han berättar om gästabud och riddarspel i svensk regi. Värdet av passagen skulle
därmed för undersökningens vidkommande ligga mer på det generella planet och spegla de
värderingar som den stilistiska konventionen omfattade, vilka säkerligen också återfanns hos
det världsliga frälset i Sverige. Det är dock svårt att attribuera hela den aktuella passagen till
det svenska frälsets hunger efter att erkännas som ett sant, modernt frälse av Europeiskt snitt,
den svenska europeiseringen till trots. Passagen, i sin helhet, är återigen lite för unik i
jämförelse med resten av krönikan. Det är också värt att påpeka att passagen inte i huvudsak
utgörs av svepande, generella omdömen om kung Magnus gudfruktiga leverne, utan istället av
en mycket konkret och detaljerad uppräkning av kungens största bidrag till kyrkan. Det ska
dock inte förnekas att uppförandet av stora, kostsamma byggnadsverk, såsom kyrkor, var ett
sätt att visa sin makt, framgång och att man platsade som en stor furste i den höviskt
ridderliga eliten.
I den här undersökningen ligger perspektivet, vid betraktandet av den aktuella passagen ur
Erikskrönikan, på krönikans roll som ” det svenska ridderskapets propagandaverk”, ett
95
vittnesmål om deras självbild och ambitioner. Erikskrönikan betraktas alltså här som det
världsliga frälsets deklaration om sig själva och sin roll i samhället, återgiven som en
historiskt förankrad krönika på vers. I det här specifika fallet handlar det om ett
exemplifierande av hur förhållandet mellan den världsliga makten och den religiösa makten
bör se ut. Genom sitt exempel och sina många konkreta, positiva interaktioner med kyrkan
blir kung Magnus en representant för den världsliga makten i förhållande till kyrkan. Magnus
blir då inte bara en sinnebild för hur rikets främste furste skall förhålla sig till kyrkan, utan en
idé om hur förhållandet bör se ut mellan det världsliga frälset i helhet och den kyrkliga
makten. Det handlar om att positionera sig och etablera den maktrelation man själv önskar
och på egna villkor. På så vis är det möjligt att argumentera för att Erikskrönikan, på en icke
uppenbart manifest nivå, ger uttryck för frälsets strävan, självbild och världsuppfattning inom
detta område.
Den första riktigt tydliga exemplet på något som kan betraktas som ett underliggande ideal
eller ett idealt förhållningssätt i passagen finns där krönikören redogör för konungens givande
av sin dotter i kyrkans tjänst:
Han redde kost med digher win
ok gaff ther swa sina dotter in,
lagde ther under fiskesio,
brytia ok qwerna ok landbo
ok andra mangha godha lagha,
thet the haffwa yffrid i thera dagha.270
Här framträder fenomenet med att högfrälset ger de sina i kyrkans tjänst271
. Det noteras också
i citatet också att kungen ser till att säkra klostrets, och därmed dotterns, välstånd med diverse
gåvor. Det är möjligt att ana här att då klostret ges fördelar och välstånd genom kungen, inte
minst de ”godha lagha” som omnämns, så måste de också ha befunnit sig i en
beroendeställning gentemot denne representant för den världsliga makten. Det var konungens
välvilja som gjorde skillnaden och frågan är vad som var kostnaden för att bibehålla denna.
Lite senare i texten berättar Tyrgils att:
The munka matto gerna bidia
at han haffde liffwat tusende aar,
medhan han thöm swa wilgioger war.
270
Erikskrönikan, s. 67. 271
Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, avsnittet om ”Klostren”, i synnerhet
s. 90.
96
…
Ä mädhan thet kloster thet matte sta
tha äro the skylloge at bidia for honom,
honom er tess heller himmerike i wanom.272
Här framgår beroendeställningen mer tydligt. Den första meningen visar utan tvivel att det
fanns en medvetenhet om munkarnas beroende av kungen och den sista meningen visar också
att gåvorna var villkorade. Att munkarna skulle ha varit skyldiga att bedja för kungen så länge
klostret stod kan måhända ha varit en poetisk överdrift, men det faktum att Tyrgils väljer att
uttrycka sig i termer av munkarna som skyldiga kungen sina böner tyder ändå på en
medvetenhet om beroendeförhållande och maktrelation. Om det fanns andra skyldigheter för
munkarna än att be går inte att stödja utifrån detta citat, men det är klart att munkarna enligt
krönikören var väl medvetna om vem som var deras välgörare.
Även det följande stycket innehåller relationen välgörare och mottagare:
Eth fruekloster widh Skäninge näs
hwat got man sjunger ther eller läs,
ther giffwi Gud honom aff sin deel,
thy han halp ther manlika till.
The flutto thera kloster aff stad
ok sattot ther som konungen badh
upa eth näs widh en sio:
ther haffwa the wänare stad at boo.
Han lagde ther then första steen,
thet war the fruor enkte i geen.
Han gaff them ther redho i händer
hundrada mark sölffs alla i sänder.
Tessa allmoso ok andra slika
the möta honom nu i himmerike.273
Här kan utan omsvep utläsas att det är kungen som har makten att skapa förutsättningar för
klostrets verksamhet. Han beslutar om att klostret skall flyttas, visserligen till en bättre plats
enligt krönikan, och det är han som förser dem med kontanta medel. Det råder inga tvivel om
vem som är i maktposition och vem som är i beroendeposition. Tyrgils tillägger, i sann hövisk
anda, att sin lön för allt det goda han gjort åtnjuter kungen nu i himlen. Utan tvivel är det dock
så att textens budskap inte bara handlar om gudfruktighet och givmildhet, det är också en
deklaration om vem som har den egentliga makten. Den andliga makten var naturligtvis en
272
Erikskrönikan, s. 67 f. 273
Erikskrönikan, s. 68.
97
kraft att räkna med i ett katolskt, kristet samhälle, där dagens sekulära och vetenskapsbaserade
betraktelsesätt inte ens var möjligt. Kanske var det en av anledningarna till att det markeras så
tydligt i Erikskrönikan vem som kontrollerar lejonparten av de världsliga förutsättningarna.
Som en representant för det världsliga frälset blir Magnus genom sitt exempel i krönikan en
påminnelse om att det är hos detta frälse som den världsliga makten ligger, och att religionens
företrädare i viss mån är beroende av detta frälses välvilja för sin verksamhet och överlevnad.
De exempel som återfinns i dessa stycken påminner inte så lite om de uttalade, manifesta
relationsideal som krönikan företräder i avseende på förhållandet mellan vasall och furste. Det
är möjligt att ställa frågan om huruvida det världsliga frälset önskade inordna även kyrkans
företrädare i riket efter liknande mönster.
Allra minst förutsätter det förhållande som redovisas i krönikan en slags ömsesidighet och en
intressegemenskap, något som understryks av det världsliga frälsets praktik att sätta sina egna
söner och döttrar i kyrkans tjänst274
. Att likt Magnus sätta sin dotter eller son i kloster eller ge
dem position i andra kyrkliga sammanhang innebar ju att det fanns representanter i kyrkan
som hade direkta blodsband med det världsliga frälset och säkerligen fungerade som en
inofficiell kanal för den världsliga viljan inom kyrkan. Det underliggande, latenta budskapet i
detta sammanhang är alltså en deklaration om det världsliga frälsets syn på relationen mellan
kyrkan och dem själva. I deras ögon präglades den av en beroendeställning där de var den
starka parten och där kyrkan existerade i en intressegemenskap med dem. Vidare är det
möjligt att utifrån de anförda exemplen argumentera för att denna ”deklaration” också
inbegriper en värdering rörande vad som är kyrkans respektive frälsets domäner. Inte vid
något tillfälle i berättelsen om Magnus noteras att kyrkan skulle vara skyldig sin välgörare
några politiska gentjänster utan endast andliga. Detta skulle kunna bero på att frälset helst såg
att kyrkan ägnade sig uteslutande åt det andliga och kyrkliga, inte politik. Styrelsen av riket
och förvaltandet av de världsliga tingen var frälsets uppgifter och rättigheter, inte kyrkans.
Det är också möjligt att utifrån berättelsens starka betoning av styrkeförhållandet och
beroendeförhållandet reflektera över huruvida kyrkan i samtiden börjat göra sig allt mer
gällande även politiskt, som en konkurrent om makten. Det är trots allt frälset som är den
troliga målgruppen för krönikan och det är därmed deras idealbild som saluförs. Ett sista
perspektiv att beakta är huruvida kung Magnus relation till kyrkan är att betrakta som att ha
utgjort ett pedagogiskt exempel, dels i avseende på den egna själens frälsning och dels i
274
Se exempelvis Lindkvist och Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720, avsnittet om ”Klostren”, i synnerhet
s. 90.
98
avseende på hur man som framstående furste bör förhålla sig till och handskas med kyrkans
företrädare.
Det sista som berättas om Magnus handlar, inte oväntat, om hans död och även här går det att
spåra både manifesta och latenta värden. I avseende på de manifesta värdena är det just det
positiva ”ode” som krönikören diktar på sex rader som innehåller tydliga ideal rörande den
gode fursten. Visserligen liknar detta mycket det ode som återfinns tidigare om Birger Jarl
och visserligen är graden av stilistisk form mycket hög, men detta till trots är stycket ändå av
värde för undersökningen, inte minst då stilistiken även återspeglar de manifesta idealen:
Han gaff godhan rät i sina liffdagha,
mykin frid ok starkan agha.
The men ther illa plägado göra,
them wille han hwarken see eller höra.275
Bland de explicit positiva egenskaper som tillskrivs Magnus återfinns hans förmåga att skipa
rättvisa, hålla ordning i riket och skapa frid. Dessa egenskaper i sig är inte på något vis unika
för Magnus ode och de tillhör helt klart den stilistiska form som riddarepiken omfattade. På
en manifest nivå återspeglar de höviska idealen rörande den gode fursten. Dessutom beskriver
de även nyckelaspekter av hur det ideala riket bör se ut. Tillståndet i ett välfungerande rike
bör alltså präglas av, bland annat, frid, ordning och fungerande rättsskipning. Även om detta
på inget vis är en uttömmande källa till dessa värden och texten i hög grad präglas av stilistisk
konvention, så har stycket således ett värde för undersökningen. I de sista raderna är det därtill
möjligt att finna ett ytterligare perspektiv rörande kung Magnus och vad som kan betraktas
som ideala egenskaper hos en god furste. Det hävdas att kungen varken ville se eller höra dem
som hade ont uppsåt. Det tyder på en idealisering även på en personlig, etisk nivå. Kungen
skulle alltså vara en person av god moralisk karaktär och intelligens som inte släppte fram
dem med ont uppsåt, eller som lyssnade till dåliga rådgivare med onda avsikter. Huruvida
detta kan läggas till de allmänna ideal för hur en medlem av det världsliga frälset borde sträva
efter att vara, är svårt att finna stöd för enbart utifrån detta stycke. Det är dock klart att en
dylik förväntan om god moralisk karaktär ligger i linje med de höviskt kristna idealen för hur
en god furste bör vara.
275
Erikskrönikan, s. 69.
99
I avseende på den latenta ideologin kan man strax efter det ovan angivna utläsa mer
realpolitiska angelägenheter rörande rikets styre efter kungens död men innan sonens
maktövertagande:
tha walde han för än han doo
een visan man hull ok troo,
then ther rikit skulde första,
– thy at hans barn waro al sma –
ok antwardade honom i hand
husfru ok barn oc all sin land
at han skulle rada ok fore them see,
som Gud ville, han ok thee
ädhla hera i rikeno bodhe,
at the giordo som han them trodhe,
til hans synir komo til sin aar,
konung Birger, Erik ok Valdemar.
…
Fore högha altare growo the han nider.
Hwat got man siunger ther ella bider,
ther late Gud han sin del aff faa,
hwat got hter görs medhan thet ma staa.276
Som framgår av texten lämnades makten över till ”een visan man hull ok troo”, som fick gå in
och agera i kungens ställe till dess sönerna nådde myndig ålder. Här handlar det naturligtvis
om att å ena sidan sörja för den avlidne kungens familj och å andra sidan styra riket. Det
kursiverade partiet i stycket visar på något mycket talande, nämligen de ädla herrarna i riket
och deras roll i förmyndarregeringen. Det är alltså inte bara åt en man som makten
överlämnas, utan även till de ädla herrarna. Här antyds alltså att delar av det världsliga
högfrälset går in och direkt deltar i rikets styre vid kungens frånfälle. Detta pekar i sin tur på
det världsliga frälset som en del av rikets maktstrukturer, kapabla att inta den ledande rollen
när så behövs. En reflektion är att dessa ädla herrar mycket möjligen skulle kunna vara det
”herremöte” som Herman Schück tar upp i sin Rikets råd och män: Herredag och råd i
Sverige 1280-1480 och som nämnts i uppsatsens inledningskapitel. På frågan om vad detta
betyder för det världsliga frälsets ideologi, så är svaret att de hade en självbild där de utgjorde
en del av den högsta maktsfären och att de betraktade sig som uppbärare av riket bredvid
kungen. Huruvida detta är att betrakta som en del av den latenta ideologin eller den manifesta
ideologin är svårt att fastslå; det är sannolikt mer korrekt att betrakta frälsets självbild i
276
Erikskrönikan, s. 69 f., kursiveringen är min egen.
100
relation till rikets styre som överbryggande både den manifesta och den latenta ideologin. Det
görs ingen hemlighet tidigare i krönikan om att det är de som, i valkungadömets Sverige,
finns med och godkänner nya kungar. Dock ges endast en mycket liten inblick i deras faktiska
maktutövning.
2.1.4 Magnus Birgersson – den smarte, brutale och svekfulle politikern
Att Magnus var sin fars son går inte att ta miste på i Erikkrönikans framställning av honom,
där realpolitikern emellanåt framstår med all önskvärd tydlighet. Han må framställts i en mer
hövisk dager, men brutaliteten fanns onekligen också där. Det tydligaste exemplet på detta är
Magnus egen uppgörelse med Folkungaätten, vilken följer faderns exempel med en nästan
kuslig precision:
Ther epter loot konungen scriwa breff
ok säthia uti sköön ord ok gäff
ok badh the herrana til sik fara
ok möta sik innan en gard heet Gelqwist,
ther som herra Ingemar hafde liffwit mist.
Thaghar the komo oc han them saa,
tha loot han them genast faa
ok loot them genstan til Stokholm sända.
Thera liiff fik ther een ända
innan eth torn wid Norrebroo.
Ther tror iak at herra Jon Philpusson doo
ok herra Jon Karsson the twe
– hwilke erlike riddara varo the!
The wordo ther halshugne bade.
Var Herra giffwe thera siäl roo oc nade!
Herra Philpus aff Rumby
han bötte en stoor deel aff thy,
ther han innan Swerike atte,
for än konungen ok han the wordho satte.277
Framställningen visar att Magnus kunde agera med både slughet och brutalitet när så passade.
Visserligen anger sammanhanget att det är Magnus och hans parti som blir angripna först,
men det står lika klart att det är Magnus som, genom sitt favoriserande av utländska män,
dragit de svenska stormännens vrede på sig. Det är oklart i vilken mån Tyrgils betraktar
kungens handlingar som rättfärdiga eller inte. Å ena sidan skriver han: ”[t]her tror iak at herra
277
Erikskrönikan, s. 63 f.
101
Jon Philpusson doo ok herra Jon Karsson the twe – hwilke erlike riddara varo the!”278
.
Samtidigt är det uppenbart att ett explicit fördömande av Magnus agerande inte står att finna i
texten. Detta, att krönikans författare beklagar dessa herrars död och beskriver dem som
”ärbara riddare”, behöver naturligtvis inte tyda på att han anser att Magnus handlade fel. På
många vis förefaller det snarare som om Tyrgils försöker värna båda sidor i sin skrift, något
som inte är så konstigt om man betänker de båda möjliga propagandamotiven som
Erikskrönikan ansetts ha haft, frälsets befästande av sina positioner och främjandet av Magnus
Eriksson som kung. Det är också tänkbart att även i detta sammanhang överväga möjligheten
att det finns en politisk realitet som inte styrs av de uppenbart höviska beteendekoderna. Det
skulle i så fall innebära att en kung eller furste kan tillåtas, eller till och med förväntas, ta i
med hårdhandskarna då hans maktposition, och därmed rikets stabilitet, var hotad. Möjligen
går det vidare att spåra en underliggande värdering i detta: endast en kung stark nog att värna
sin krona med nödvändiga medel är värd att behålla den.
2.1.5 Hertig Erik – fursten, riddaren och idealet
Att hertig Erik är krönikans huvudperson framgår tydligt, dels i beskrivningarna av honom
och dels utifrån att så stor del av texten handlar om honom. Redan tidigt får läsaren veta att
denne man är något alldeles extra. Vid Kung Birgers bröllop, som framställs med all hövisk
glans, introduceras hertigen på allvar och omdömena om honom är av idel positiv karaktär:
I hertogh Eriks herberge war tha howat.
Hans tokt giter engen man fullowat
elle sakt huro mykin hon war.
Hans milla hierta ok blid antswar
thet fägrade alla hans gerninga swa
som gul the stena, ther innan stå.
(- - -)
Hans [kungens] broder hertugh Erik
– ware thet en engil aff himmerik,
han skipade sig ey bäter än saa –
han wart tha riddare aff konungsins hand,279
På många vis är denna, nästintill exempellöst, idealiserande framställning av hertig Erik också
en tydlig fingervisning om vad som ansågs som värdefulla och positiva karaktärsdrag hos en
person tillhörande det världsliga frälset. När Erik beskrivs som hövisk (att han har ”tokt”), att
han har ett milt hjärta och att han ger blida svar (”antswar”), då framställs han som en av den
278
Erikskrönikan, s. 64. 279
Erikskrönikan, s. 75 f.
102
höviska litteraturens urtyper. Att han dessutom liknas vid en ängel i sitt goda beteende
förstärker också det den idealiserande framställningen. Det eftersträvansvärda här är alltså det
höviska personlighetsidealet, där änglalik mildhet och ett belevat sätt är viktiga. Vidare
behäftas denna framställning också med att hertig Erik görs till riddare av sin äldre bror, kung
Birger. Därmed ger den idealiserande framställningen av personen Erik också generell glans
åt riddardubbningen och därmed riddarväsendet i sig, samt knyter an de höviska idealen till
just de ridderliga klasserna i det medeltida samhället. På så vis framställer alltså
Erikskrönikan de ideal som det världsliga frälset ville omfatta, och kopplar dessa till denna
grupp.
Vad gäller de motiv som ligger bakom den här framställningen av hertigen, så är det främst
två som förefaller särskilt relevanta. Till att börja med följer framställningen ett stilistiskt
mönster inom just den medeltida litteraturen och inte minst riddarkrönikorna280
, där det var
viktigare att visa på idealet än den krassa verkligheten. Detta gör att de ideal som framträder
pekar mot de generella värderingar som tillhörde den europeiska, höviska kulturen, inte
endast de specifikt svenska förhållandena. Emellertid befinner sig framställningen i avseende
på den unge hertigen i ett sådant sammanhang, om Erikskrönikans helhet tas i beräkningen,
att det verkar som det finns ytterligare motiv till de överdrivna hyperbolerna. Detta ytterligare
motiv rör Erikskrönikans politiska tendens, enligt vilken det var viktigt ett ändamål att
framställa just hertig Erik i ett idealiserande ljus. Den grupp man i så fall önskade appellera
till var alltså det svenska frälset och det är därför också troligt att de idealiserande
beskrivningarna även väl speglar deras ideala uppfattningar, såväl som generella europeiska
värden.281
280
Se exempelvis Jansson, Medeltidens rimkrönikor s. 158 f. 281
Det bör emellertid sägas att det utifrån det första av dessa motiv går att ifrågasätta den här undersökningen i
avseende på materialets representativitet. Det skulle till exempel gå att ifrågasätta huruvida det är riktigt att tolka
de ideal som framställs i Erikskrönikan som representativa för det världsliga frälsets idealiserade självbild,
snarare än som representativa för en litterär genre. Här är det dock möjligt att stödja sig på det faktum att
Erikskrönikan i tidigare forskning utpekats som ”det svenska ridderskapets propagandaverk”, vilket också leder
vidare mot en av krönikans kontexter, nämligen europeiseringen. I denna strävan, vilken kommenterats tidigare,
var det eftersträvansvärt för det svenska, världsliga frälset att visa hur väl man tillhörde den kontinentala
riddarkulturen med dess ideal och världsbild. Det blir alltså viktigt att, i den första egna historieskrivningen inom
den ridderliga traditionen, framställa karaktärer och berättelser som omfattar den föreställningsvärld som man
eftersträvade och ansåg att man tillhörde. I övrigt är det i det här sammanhanget även relevant att peka på de
tillfällen då Erikskrönikan framställer beteenden hos de idealiserade karaktärerna som går emot de stilistiska
idealbilderna. Dessa nyanser, vilka kommer att analyseras senare i undersökningen, visar även de på att krönikan
ger information utöver de strikt stilistiska greppen. Detta betyder inte att framställningen är balanserad av någon
sorts realism, men att det finns andra ideal att hitta i texten än de som tillhör det genrespecifika. Kontentan av
detta resonemang är att relationen mellan genrens stilistik och det världsliga frälsets idealiserade självbild i
Erikskrönikan är sådan att föreliggande undersökning är fruktbar att genomföra.
103
På många ytterligare ställen i kröniketexten förstärks och beskrivs hertig Eriks höviskhet
ytterligare. En synnerligen talande episod står att finna i samband med Eriks besök vid det
norska hovet, alldeles efter kung Birgers kröning. Avsnittet i fråga är fullt av exempel på
höviskt beteende och det slående är hur noggrann krönikören varit att spegla det höviska
samtalet, i starkt idealiserad form. När Erik skall resa hem och tar farväl av drottning Eufemia
förstärks hans höviska framtoning genom det höviska, verbala utbytet de har:
Tha sagde thet ädela, rena blod:
”Faar wel, son ok julabroder!”
Han sagde: ”Min kere sötha moder,
nu wil jak giffwa ider Gudi i wall
fore idra dygd swa margfall,
ther iak hawer aff ider rönt ok set,
ok mykin glade, I haffwen mik theet.
Min tiänst er ider hwar iak är.”
Hon haffde han i sith hierta kär
for utan allan falskan sidh,
swa rönte han tha han torffte widh.282
Det förefaller som högst tvivelaktigt om något sådant här farväl verkligen ägt rum, men
textavsnittet förmedlar däremot mycket information om de höviska idealbilder som
genomsyrade dess författande. Här framkommer vikten av att kunna uttrycka sig höviskt, och
på många vis också vikten av att kunna uttrycka sig väl överlag. Det tillhörde helt enkelt det
världsliga frälsets ideal att kunna navigera den höviska kulturens verbala vatten likväl som att
leva upp till exempelvis idealet om mildhet. Till denna verbala aspekt av höviskheten hörde
också kunskapen om ridderlighetens motiv i samtalet, vilka i det här fallet utgörs av
anspelningar på det gudaktiga, det dygdiga och på den höviska kärleken. Den höviska
kärleken begränsas i detta exempel inte till att bara vara ett trånande på avstånd till en
ouppnåelig jungfru, utan handlar i detta fall om kärlek mellan en svärson och hans svärmor.
På sätt och vis åskådliggör Tyrgils i och med detta den höviska kärleken och troheten
tydligare, när den äger rum utan amorös suddighet. Meddelandet är enkelt i all sin finess:
dessa två, ädla människor älskar varandra för de goda, höviska kvaliteter de ser i varandra och
förhållandet blir som mellan mor och son. Det finns alltså både en intimitet och en kvalitet i
deras kärlek, vilket gör det föga förvånande att Erik erbjuder drottningen sin tjänst. En
djupare betraktelse av det höviska samtalet rör också dess roll som identifierande och
exkluderande markör för vilka som tillhör respektive inte tillhör det världsliga frälset. För att
282
Erikskrönikan, s. 92.
104
tillhöra den privilegierade gruppen måste man också kunna tala dess språk, eller åtminstone
vara bekant med språkets former och motiv. Av de motiv som förekommer i detta exempel
förefaller det höviska kärleksmotivet att vara det som har den tydligast avgränsande
funktionen och som mest uppenbart signalerar grupptillhörighet. Det var troligtvis svårare för
oinvigda att relatera till detta än exempelvis till gudsfruktan och gudaktighet, vilka även andra
samhällsgrupper erfor genom kyrkans försorg. Här ska dock nämnas att inslaget av stilistisk
konvention är mycket omfattande, något som redan kommenterats i inledningen till denna
uppsats. Därmed måste också informationen i detta textavsnitt betraktas som visande på ett
mer generellt sammanhang än det strikt taget svenska.
När det gäller hertig Eriks höviska leverne och person förser krönikan med ständiga exempel.
Ofta omtalas Erik med tillnamn som avser upphöja och visa honom som det svenska
ridderskapets idealperson, och i synnerhet är det ett tillnamn som återkommer: ”hertogh Erik
then mille283
”. Det är troligtvis ett misstag att fästa stor vikt vid detta och att se det som att
mildhet var den främsta av de höviska dygderna i det svenska, världsliga frälsets ögon på
1300-talet. Det är ju onekligen ett passande tillnamn för en framtida kungs far, vilket leder
rakt in i resonemanget om Erikskrönikans tendens och syfte. Att framställa kungens far som
”then mille” är mycket strategiskt i avseende på kungens stöd bland dem han skall styra. Det
går emellertid att ana en ytterligare och relaterad möjlighet i detta ständigt återkommande tal
om mildhet; det förefaller också som en önskad verklighet ur de ledande stormännens
perspektiv att ha en mild kung som är väl medveten om vilkas arbete som säkrat
troninnehavet. Detta är visserligen samma grupp som ofta anges som Erikskrönikans avsedda
publik och även kanske beställare, men det går inte att utifrån denna undersökning leda ett
sådant resonemang i bevis. Det får snarare hållas som en möjlighet med hög rimlighet att
detta tillnamn kan ha haft sådana förtecken. En ytterligare möjlighet är naturligtvis att det
tillhör den stilistiska konventionen att tala om en makthavare man önskar framställa i god
dager som just mild.
Andra omdömen om Erik som också kan kopplas till det höviska begreppet är egenskaperna
ädel och vis. Exempelvis i texten om hovet i Fagradal, där kungarna Birger av Sverige och
Erik Menved av Danmark dagtingade284
om hertig Eriks framtid, omnämns den frånvarande
283
Se exempelvis Erikskrönikan, s. 100, och även s. 103, där omnämns han som ”Erik then mille”. 284
Beslutande- och bedömandeprocess med rättsliga och politiska implikationer.
105
hertigen av författaren som den: ”ädela wise man285
”. Det omgivande sammanhanget ger vid
handen att Erik hade goda skäl att akta sig för att närvara vid det hov där hans broder kung
Birger, som hertigen vid det här laget troligtvis redan konspirerade emot, och hans
bundsförvant, kung Erik av Danmark, alltså bland annat skulle avhandla hertigens dagtingan.
Att det skulle kunna betraktas som brist på ridderligt mod att undvika att närvara verkar inte
besvära Tyrgils i någon större utsträckning, istället styr han ändå, genom epiteten ädel och vis,
sin framställning så att Eriks agerande framstår i god dager.
Epiteten i sig passar väl in på en person som förkroppsligar de höviska idealen, men agerandet
är inte i linje de uppenbart manifesta idealen. Att medvetet hålla sig undan bara för att en
situation skulle kunna vara farlig eller obekväm förefaller inte vara i linje med de ridderligt
höviska idealen om mod. Det går därmed att argumentera för att hertigens agerande hade en
annan bevekelsegrund, än upprätthållandet av de ridderliga dygderna. Det kan istället ses som
ett utslag av realpolitiskt klarsinne och bristen på negativa omdömen, samt de positiva
epiteten, kan betraktas som ett erkännande av detta till synes oridderliga, ”fega” beteende.
Detta exempel skulle således kunna tyda på att det verkligen fanns en alternativ eller
underliggande beteendekod med egna ideal, vilken kunde utgöra modell för det världsliga
frälsets ageranden när så behövdes. I den här undersökningen betraktas, som bekant, denna
underliggande bevekelsegrund som en latent sida av det svenska 1300-talsfrälsets ideologi.
Nästa avsnitt att behandla är hämtat ur Erikskrönikans framställningen av hur hertig Erik
håller ett hov i Lödöse under påsken år 1310. I detta textavsnitt finns goda exempel på de
uppenbart ridderliga dygderna och höviska levernet:
Om paschane giorde han [hertig Erik] eth hoff
i Lödesom med mykit loff,
han aff mangom manne fik
fore then tokt han ther begik.
Han giorde manga riddara aff them
ok sende them wäl til landa hem
med gul ok sölffwer ok dyra kläder.
Thet er thet gotz man wäl städer,
thet man giffwer en dugande man,
then som thet forskylla kan.
The gyrende wordo ther alle rike.
285
Erikskrönikan, s. 101.
106
Seent the föddis hans like
tess milla hertugh Erik,
ther swa mykla dygd hawer med sik.286
Återigen är det de höviska motiven som går igen i kröniketexten, exempelvis generositet och
belevat leverne. Det är tydligt att krönikören vill framhålla även de materiella aspekterna av
den höviska kulturen; hertigen skänker både guld och silver till sina män, samt dyra kläder. Å
ena sidan visar dessa extravaganta gåvor, som hertig Erik ger bort, att generositet tillhör de
höviska idealen på ett karaktärs- och personplan, och är å andra sidan också vad som var
betecknande för relationen mellan Erik och hans män. Det är värt att notera att krönikören
kommenterar detta goda beteende med ett normativt, nästan uppfostrande, uttalande: ” Thet er
thet gotz man wäl städer, thet man giffwer en dugande man, then som thet forskylla kan”.
Detta förhållande att en furste lönar sina män med materiella gåvor som de också förväntas
förtjäna genom att utföra sin tjänst väl, poängteras alltså och förefaller vara något som
krönikören vill pränta in och uppvisa för sina läsare. Liksom i fallet med hovet i Bjälbo, där
Erik ordnade bröllop som belöning åt sina främsta män, framställs även här en feodal relation
mellan fursten och hans svurna män. Detta förstärks av att Erik vid samma tillfälle också gör
riddare av ”manga aff dem”, vilket innebar en formalisering av det personella lojalitetsbandet
mellan herre och vasall, mellan Erik och hans män. Eriks framstår ännu en gång som en
ridderskapets absoluta förebild.
Ett ytterligare tillfälle då Erik omnämns med epitetet ”den milde” och som på allvar tjänar till
att visa på hertigens personliga dygder och hans höviska inflytande på sin omgivning är de
festdagar som hölls i Lödöse år 1313. Beskrivningen är här mycket detaljerad och innehåller
alltifrån festsalens uppbyggnad till gästernas färd dit. Hela avsnittet är en lång uppvisning i
höviskhet och en tydlig deklaration om den nordiska ridderlighetens förträfflighet:
Twe grewasönir aff Tyzskaland
the wordo riddara aff hertogens hand.
Then marskalk war ok foder gaff
han haffde aff lödukt sölff en staff.
Tha gaff han ey foder utan swa
han loot then staff ther innan staa,
loot hwaan taka som han wille.
Swa badh hertogh Erik then mille.
Thaghar thet foder ey lenger wan,
tha gaff han then staff en gärande man.
286
Erikskrönikan, s. 142.
107
Ther war goder rätter ok starker friidh.
Man fik ther hwat man torffte wiidh.
Wiin ok miodh war ther ospart
widh hwario menniskio ther war,
swa at engin kerde at honom war faat.287
Här är det av stort värde att betrakta anslaget och ambitionen i framställningen. Till att börja
med ges hela situationen extra strålglans av att man har två gästande, tyska ”grewasönir”,
alltså från det stora förebildslandet. Att det sedan är hertigen som dubbar dem till riddare
innebär ju en stor prestigevinst för Erik själv i synnerhet och det svenska frälset i allmänhet.
Det svenska frälsets bild av sig själva som ett europeiskt riddarfrälse av modernt snitt och
med internationellt anseende stärks. Frågan är naturligtvis om det är så att krönikören, oavsett
de faktiska händelserna, ger uttryck för en strävan eller önskan snarare än ett faktiskt
sakförhållande. Det framgår således med all önskvärd tydlighet att det ingick i det svenska
1300-talsfrälsets självbild att uppnå ett erkännande för sin status som just ett riktigt frälse
även utanför rikets gränser.
Vad gäller framställningen av hertig Erik, så är de mest framträdande höviska attributen den
generositet och den förmåga att stå värd för grandiosa tillställningar som genomsyrar texten.
Överhuvudtaget upptas stora delar av Erikskrönikan av detaljerade beskrivningar av festliga
hov, och Tyrgils sparar inte på krutet i sina lovord och emellanåt ohöljda skryt. I det aktuella
fallet poängteras det att det bjuds på ett sådant överflöd av mat, vin och mjöd under de fyra
dagarna att ”engin kerde at honom war faat”. Denna poängtering tyder inte bara på att
generositet var att betrakta som eftersträvansvärt, utan att även förmågan att kunna bjuda
storslaget ansågs viktigt bland de frälse, och i synnerhet då bland högfrälset. Att ha förmågan,
och alltså inte bara viljan, att bjuda stort pekar i sin tur på helt andra ideal och underliggande
faktorer än vad generositet gör. Det handlar inte bara om skryt eller frikostighet. Här inträder
en social och ekonomisk dimension som fungerar särskiljande, inte bara inom frälset utan
även gentemot andra samhällsgrupper. Naturligtvis kan endast en ytterst liten del av frälset ha
varit kapabla att hålla hov på hertigens nivå, men om förmågan att stå värd och bjuda
storslaget var en del av frälsets idealiserade självbild, så förefaller det troligt att denna
förmåga fungerade som en medveten deklaration om fräslets syn på sig själva som
samhällsgrupp. För en medlem av det världsliga frälset under 1300-talet var det alltså inte
bara en fråga om att bjuda till fest för att det var trevligt; det var ett förväntat skick och ingick
287
Erikskrönikan, s. 148.
108
i att definiera och hävda frälseklassen inom den rådande samhällsordningen, samt, till viss
del, också ett sätt att designera sin egen tillhörighet inom frälsegruppen. Det skall dock sägas
att förmågan att bjuda på storslagna fester ingalunda är att betrakta som det enda, eller ens
tydligaste, sättet att deklarera sin klasstillhörighet i Erikskrönikans framställning av den
svenska frälseeliten.
Här blir det dock en smula komplicerat att få ihop den hela bilden. Bland de höviska dygderna
finns ideal om att bete sig måttfullt och inte skrytsamt, samtidigt som det anses utmärkande
för de ridderliga klasserna att de håller stora, generösa fester med betoning på överdådig
tillgång på mat och dryck. Såväl de eftertraktade egenskaperna måttfullhet och ett opretentiöst
sätt, som sedvanan att befästa den egna gruppens plats i samhällshierarkien genom grandiosa
bjudningar får dessutom betraktas som tydligt manifesta delar av frälsets idealiserade självbild
och ideologi. Ett sätt att försona dessa, till synes, motsatta ideal skulle kunna vara att betrakta
idealen som gällande olika kontexter, den personliga och den manifesterande publika. Det kan
möjligen också betraktas som två nivåer av kommunikation, där den ena, den personliga, styrs
av koderna för individuellt beteende, uppträdande och uppförande, exempelvis hur man talar
och för sig. Den andra nivån, den företrädande, styrs av ideal som påbjuder hur en medlem av
det världsliga frälset skulle agera för att kommunicera och stärka gruppens ställning. Här
handlar det om deltagandet i och skapandet av frälsets sociopolitiska arenor i form av
tillställningar och där till hörande signifikanta gester, ofta i form av gåvor. Detta gör
festandanordnandet och bjudningarna till sociala markörer som bidrar till att kommunicera
den egna gruppens etablerande och vidmakthållande som privilegierad samhällsklass. I den
här undersökningen hålls detta förhållande för sannolikt och den manifesta ideologin framstår
alltmer mångfacetterad och omfattande. Det var därmed i linje med idealen, om än kanske
inte verkligheten, att bjuda på en hejdundrande skrytfest av frosseri och lyx, vilken man sedan
alltså spenderade med att gå runt och vara anspråkslöst charmerande. Denna skiljelinje mellan
det personliga uppförandet och det sociopolitiska sammanhanget är inte på något vis unikt för
detta exempel utan speglar ett mönster som går igen genom hela krönikans spegling av det
världsliga 1300-tals frälsets idévärld. Exempelvis återkommer en liknande möjlig uppdelning
i person och sammanhang i fråga om våldsanvändning.
En annan aspekt av Erik som hövisk förebild och ledare, kan hämtas ur texten om ett
ytterligare hov, denna gång i Bjälbo. Det ägde rum strax innan den så kallade Håtunaleken.
Hertoghin giorde at sina män
109
bröllöp, som herra plägha ok än
at the men, ther the wäl röna.
Thet er möghelikit man skal them löna.
Wäl thet er ädela herra sidh
ok helzt then tidh han torff hans wiidh.288
Här framgår tydligt att hertig Eriks generositet mot de män som är hans förtrogna följer
tydliga höviska och i viss utsträckning feodala mönster. Med sedvanlig klarhet kommenterar
Tyrgils beteendet och får det att stå som allmänt exempel när han skriver att det är passande
att löna sina trogna män. Erikskrönikan förefaller i detta fall vara ett instrument för att
inskärpa en idealbild av hur förhållandet mellan en herre och hans män skall se ut: gott lönas
med gott. Det framgår också att det är herrens välvilja som är avgörande för männens väl och
ve, något som implicerar att männen bör vinnlägga sig om att uppnå denna välvilja. Det är
helt enkelt genom sin herres välvilja man uppnår det goda för sig själv och detta skapar då en
situation av intressegemenskap mellan herren och hans män. Hierarkin i sammanhanget är
därmed också glasklar. Vidare visar citatet på ett behovsband där kopplingen mellan herrens
välvilja och behov av sina män tydliggörs, vilket än mer stärker detta relationsideal. Denna
beskrivning återspeglar i många stycken de lojalitetsband som präglade relationerna mellan de
kontinentala furstarna och deras vasaller, och stärker således tanken på Erikskrönikan som
innehållande en idealiserad självbild av det världsliga frälse som aktivt strävade efter att
uppnå ett modernt europeiskt rike.
Utöver detta är det också möjligt att betrakta själva lönen som ges åt de trogna männen.
Hertigen ställer till med bröllop för att belöna sina män och det betyder att bröllopet och
äktenskapet inte bara passar väl in i den ridderliga idévärlden generellt, utan också som ett
medel för en furste att knyta sina vasaller till sig. Det är viktigt att notera att det i det här
sammanhanget inte i första hand handlar om politiska äktenskap i konventionell mening; det
ges ingen information om vilka ”lyckosamma partier” som görs vid hovet i Bjälbo. Det
handlar istället om bröllopet som en gåva till de förtrogna och därigenom i förlängningen
också äktenskapet. Äktenskapet blir härigenom en evig påminnelse om tacksamhetsskulden
vasallen har till sin herre. Bröllopet är något gott, passande och eftersträvansvärt i den
riddarkristna aristokratins höviska värld och det blir därmed alltså också föremål för
maktutövning och furstlig kontroll. Lojalitetsband stärks, hierarkier vidmakthålls och
288
Erikskrönikan, s. 113.
110
maktpositioner säkras genom äktenskapet och dess ceremonier; bröllopet befäster här
trohetsband mellan vasall och furste.
2.1.6 Hertig Erik – fältherren, politikern och martyren
Det finns dock mycket mer nyans, än som hittills redovisats, i Erikskrönikans framställning av
hertig Erik, inte minst om man i analysen också tar med de handlingar som karaktärerna
begår. Betänker man exempelvis de handlingar som begås under maktkampen mellan
hertigarna Valdemar och Erik och kung Birger, den andra brödrastriden, förefaller de höviska
idealen ofta komma på skam i den realpolitiska verkligheten. På så vis blir det mycket viktigt
att studera dessa avsnitt särskilt noga för att på allvar kunna förstå de andra ideal som
krönikan visar på. Det tydligaste exemplet härpå är naturligtvis Håtunaleken, vilken präglas
av falskt och svekfullt beteende:
Konungen war i Hatuna,
Ok hertoghin kom rät i then luna
som konungin wille till bordz gaa.
Then tiid konungen them saa,
han untfik them med mykin tokt.
Thera kläder the upbaro.
Alle hertogans män ther waro
gingo ut i thet hus, the skullo hawa lighat.
Then tid the komo alle tighat
tha drogo the thera wapn upa,
swa at engen konungsins man thet saa.
Then dagh war tha när forgangen,
tha wart konung Birger fangen
ok drottning Märita med honom.
Sidhan wart örlögh yffrit i wonom.289
(Erikskrönikan 114)
Det är fruktbart att betrakta detta skeende mot bakgrund av att Erikskrönikan idealiserar och
glorifierar hertig Erik. Spörsmålet här blir förstås hur den förefallande kontradiktionen mellan
de höviska idealen, Eriks oförvitlighet och detta beteende kan försonas, samt vad detta säger
om det världsliga frälsets idé- och föreställningsvärld.
Till att börja med kan noteras att hertigarna är de som, tillsammans med sina män, agerar i
detta fall, medan Kung Birger, som framställs en aning överrumplad av det oväntade besöket,
289
Erikskrönikan, s. 114.
111
är den som ageras emot. Det är alltså hertig Eriks falang som är den aktiva här och det råder
inga tvivel om det är de två hertigarnas initiativ och avsikter som styr skeendet. Därutöver står
det klart att krönikan anger att deras agerande skulle komma att få ödesdigra konsekvenser: ”
Sidhan wart örlögh yffrit i wonom”. Detta förstärks i den senare texten då författaren också
redogör för hur kungens barn under dramatiska former smugglas ut och räddas till Danmark
av ”en unger man ok stark290
” för att undslippa hertigarnas aggression. Sammantaget kan
därmed sägas att hertig Erik och hans bror Valdemar visas begå ett svekfullt och våldsamt
överfall mot kungen i avsikt att ta denne till fånga. På inget vis stämmer beteendet således
överens med de tidigare omnämnda idealen, som exempelvis mildhet och gudaktighet. Här är
det i stället den realpolitiska verkligheten bortom de uppenbara höviska idealen som
tydliggörs.
Emellertid fördöms inte dessa handlingar uttryckligen av Tyrgils. Han avstår visserligen från
att i följande avsnitt, om behandlingen av kung Birger under dennes fångenskap, benämna
Erik med tillnamnet den milde, men någon riktig kritik framförs inte och han fäller inga
värderande kommentarer. I det följande klargörs det hur hertigarna utnyttjar sin situation, men
också vilka deras bevekelsegrunder var:
The fengilse haffdo thet at sätta
at the willo thera harm swa hämpna.
Hwat man wille för konungin nempna,
thet giordhin, han haffde ey annat til.
The sagdo: ”Gör som thin broder wil!
Laat them badhe hus ok land
ok antwardet hertogh Erik i hand.291
Birger får utan omsvep veta att han gör bäst i att åtlyda de krav som hertigarna ställer och att
han bör ge Erik de svar han vill ha. Tyrgils anger dock som motiv för aktionen att hertigarna
ville återställa den skada de ansåg sig ha lidit för kungens hand: ”The fengilse haffdo thet at
sätta at the willo thera harm swa hämpna”. Därmed får också det ohöviska överfallet på
kungen en slags legitimitet; man ställer till rätta tidigare förbrytelser och fel. Tyrgils gör dock
aldrig en legitimering av hertigarnas övergrepp till sitt huvudsakliga ändamål och hertigarnas
aktion blir således inte ytterligare urskuldad än så. Här är det möjligt att se spåren av en
underliggande, latent ideologi, vilken understödjer politisk handlingskraft som
eftersträvansvärt och nödvändigt.
290
Erikskrönikan, s. 114 f. 291
Erikskrönikan, s. 115.
112
Tyrgils ger emellertid den fortsatta framställningen av kung Birgers fångenskap en noggrann
och detaljerad beskrivning i avseende på dess omständigheter. Med omsorg berättas om den
mycket goda behandling kungen och hans drottning Märta åtnjuter i hertigarnas fångenskap
och det framgår tydligt att de inte hade för avsikt att åsamka Birger någon skada:
Konungen satto the i Nyköpung nidh
Ok gaffwo honom hwat han torffte widh
Til sith liiff, bade öll ok maat,
Swa at fangit folk ey bäter gaat
Farit än the foro bädhe
Badhe til mat, dryk och kläde.
(- - -)
The haffdo got herbrege innan sowa
Steakarehus ok wermestuffwa
Ok en dande man, them skulle göma
Ok plägha them wäl, som han loot them söma,
Ok faa them alt thet the kraffdo.
War thet swa at foghoten ey haffde,
Han skulle them faat ä hwar thet war
Med bliid laat ok godh antswar,
Swa at the foro ärlika wäl.
Ekke swelte man them I häl.292
Med tanke på krönikans tendens är det sannolikt att framställningen i detta avseende är
överdriven och inte speglar faktiska förhållanden, något som dock tjänar denna undersökning
väl. I och med att det finns en strävan att framställa hertig i Erik i god dager så blir de avsnitt
som handlar om honom, i synnerhet där det är han som agerar, av en idealiserande karaktär.
Det gällde att framställa alla hans handlingar så goda som möjligt, även sådant som kan
betraktas som rena kidnappningsdramat. Texten beskriver hur hertigarna ser till att behandla
Birger med all önskvärd lyx och bekvämlighet. De vinnlägger sig till och med om att den
fogde de sätter att vara med Birger och Märta skall betjäna dem med ”bliid laat ok godh
antswar” så kungaparet får en värdig tid i fångenskap. Här kan så realpolitik och höviska ideal
alltså ändå tillåtas mötas i framställningen: krigiskt och aggressivt agerande bör åtföljas av ett
höviskt beteende och i det här fallet åskådliggörs detta genom värdig behandling av en slagen
fiende. Idealbilden härvidlag innefattar därmed både de höviska karaktärsidealen och den
politiska handlingskraften, vilken dock beläggs med ett ridderligt uppförande och ges goda
292
Erikskrönikan, s. 115 f.
113
motiv och avsikter. Någon motsättning mellan det höviska och det realpolitiska förefaller inte
författaren alls ge uttryck för och i perspektivet om två parallella ideologiska perspektiv
stämmer detta väl in. Det manifesta och det latenta tankegodset förefaller samexistera och ha
ett närmast dialektiskt eller kompletterande förhållande.
Denna dubbelhet återkommer även i andra sammanhang, där hertigens beteende både
uppvisar en höviskt belevad gentleman och en kraftfull, orädd kämpe som värnar sina egna
intressen. Det finns exempelvis inget undfallande eller vekt i hertigens svar till den norske
kungen, när denne kräver att få Varberg i utbyte mot Eriks giftermål med den norska
prinsessan: ”Viltu hona ey giwa mik, Gud giffwe henne lycko, ä who hona faar! Wardbergh
faar du ey ather i aar ok tess at sidher, at tu swa lather”293
. Dock finns i detta en helt klart
hövisk ton då Erik önskar sin tilltänkta lycka vem än hon får, samtidigt som han läxar upp den
norske kungen.
I Erikskrönikan betonas ofta krigiska och maskulina ideal och motiv, något som också
karaktäriserar beskrivningen av hertigarnas konflikt med den norske kungen. Ofta omtalas
förhållandena mellan de svenska och norska lägren på ett sätt som framställer just de svenska
männen, hertigarnas män, på ett idealiserande vis. Följande exempel visar hur orädd Erik
personligen är på norsk mark: ”For Askershus han sik tha lagde ok wandade ey hwat
konungin sagde ok giorde riddara ok howade fast ok räddis normen ey eth bast”294
. Citatet
visar att Erik inte bara är orädd utan att han till och med håller hov och riddarslag i fiendeland
och under fiendens näsa. Till idealbilden bör alltså läggas att en sann riddare och furste är
orädd, till och med i fiendeland.
De därpå följande krigshandlingarna mellan Sverige och Norge, hertig Erik och kung Håkan,
präglades av både regelrätta strider och brandskattning av motståndarens land. Också här,
precis som i fallet med Håtunaleken, motiverar Tyrgils varför hertig Erik tar till våld: ”[t]het
samma aar hertogh erik foor ena reyso mathelika stoor, for ty at honom war sakt, at nordmen
the med litle makt willo ower a Swerige stötha at göra skadha ok enkte böta. Thy foor han til
Norighis”295
. Det framställs alltså som om Erik svarar på ett hot mot Sverige och alltså faller
in i Norge för att förhindra eller vedergälla detta. Återigen legitimeras alltså hertigens
293
Erikskrönikan, s. 118. 294
Erikskrönikan, s. 126. 295
Erikskrönikan, s. 132.
114
handlingar. I det tidigare exemplet, Håtunaleken, legitimerades överfallet på brodern Birger
utifrån att tidigare orätter skulle ställas till rätta. Huruvida dessa förhållanden alls är med
sanningen överensstämmande är svårt att säga med bestämdhet, men det står helt klart att,
givet krönikans tendens, hertigens aktioner ofta förses med legitimerande motiv. Detta var
sannolikt en viktig del i återberättandet och ”omberättandet” av det historiska skeendet för att
upphöja och glorifiera Erik, och därigenom mobilisera politiskt stöd för hans sons
maktövertagande som kung i Sverige.
Utifrån det faktum att Tyrgils haft för avsikt att spegla hertigen som en ridderlighetens ideale
företrädare, så blir framställningen av honom informativ om de ideal som utgjorde grunden
för det världsliga frälsets idealiserade självbild. I det här fallet ikläds Eriks krigiska aktioner
godtagbara motiv och ridderliga förtecken; det förefaller som om det alltså inte har varit
acceptabelt att bedriva krigsföretag av vilka anledningar som helst. Det är dessutom så att
dessa andra, mer godtagbara, motiv som anges i krönikan ger upplysningar om vad som
betraktades vara i linje med det världsliga frälsets idealbild och anstående en av rikets främsta
furstar. Att tillrättaställa ett svårt missförhållande eller att rida till strid för att försvara sitt rike
framstår här som acceptabla motiv för krigiska handlingar.
Till uppskattade egenskaper som är tydligt kopplade till det politiska skeendet räknas:
ansvarskännande och omsorg om rikets väl, ledarskap, handlingskraft, förmåga att skipa
rättvisa och upprätthålla lag och rätt, förmåga att hålla ordning och stabilitet i riket, förmåga
att skapa inre frid i riket, förmåga att föra krig och bedriva våldskampanjer, samt förmåga att
genomdriva det man företagit sig. Dessa är alla mer eller mindre direkt kopplade till makt och
rikets styrelse, det vill säga det allra högsta skiktet bland de frälse. Den gode fursten är
beskyddare, krigare, laggivare och regent och ska inte bara vilja skydda sitt rike och folk, utan
också ha förmågan att göra det. Kapaciteten för krigisk styrka och handlingskraft bör här, till
skillnad från de uppenbart höviska idealens personliga stridskunskaper, betraktas mer som en
beredskap och förmåga att göra bruk av våld i politiskt syfte. Det skulle vara möjligt att se det
i termer av stridsman och fältherre, även om detta är en lite haltande analogi.
Ett nyanserande exempel på hur krigföringen kunde se ut, står att finna i den senare
beskrivningen av just hertigens framfart i Norge. Texten återger hur Erik omgrupperade sina
män efter att ha misslyckats få till stånd en större batalj under sitt intåg i Norge, och därefter
gav sig ut och brandskattade i det omgivande landskapet: ”Hertoghin han foor ather til landa,
115
mädhan the thordo honom ey bestanda, ok brende swa mykit honom wart til rada296
”. Denna
redogörelse föregås av bland annat det nästan lakoniska omdömet om krig att ”slik er örloghis
märe297
”, vilket än mer förstärker den deskriptiva beskaffenheten i textstycket. För
undersökningens del är det i synnerhet det faktum att ridderskapets idealfigur hertig Erik
personligen tillskrivs att ha varit orsak till den brandskattning och därigenom ödeläggelse som
fiendelandet utsattes för. Några förmildrande omständigheter eller synnerligen goda motiv för
just detta tilltag anges inte, inte utöver de generella motiven för beslutet att just gå in med
vapenmakt i Norge. Däremot anger krönikören efter citatet om Eriks framfart att ”Sidhan
skortade hertogenom ey unade”298
, vilket indikerar att tilltaget väckte mycket starka
reaktioner och fiendskap i de norska leden. Slutsatsen härvidlag blir, utifrån ett latent
ideologiskt perspektiv, att det i krig kunde betraktas som ”en del av spelet” att gå hårt fram
även mot icke militära mål. Detta betyder naturligtvis inte att sådana aktioner sågs med blida
ögon, men det betyder, i Erikskrönikans kontext, inte heller att sådana handlingar per
definition utgjorde nidingsdåd vilka en idealriddare som Erik inte befattade sig med.
Krönikans tendens att porträttera Erik som en ädel och god furste borde helt enkelt inte medge
en sådan här beskrivning, utan vare sig motiverande eller ursäktande bevekelsegrunder, om
inte beteendet betraktades som en del av krigandets natur. Vidare implicerar avsnittet ett
starkt vi-och-dem-perspektiv, även om det är nödvändigt att hålla i minnet att allianser ofta
skiftade hastigt och att innebörden av vilka vi och de var kunde skifta likaså. På en latent
ideologisk nivå får det alltså betraktas som att under rätt förutsättningar, framförallt
krigstillstånd, var våld och brutalitet av det här slaget accepterade.
Ett ytterligare exempel på hur hertig Erik agerar mer realpolitiskt än med ridderligt mod står
att finna i den del av framställningen som tilldrar sig den danske kungen Erik Menveds intåg
med trupp i Sverige. Denna gång är det hertigen som drar sig undan:
Tha the komo til Swerik
Tha gaff hertogin up eth wiik
ok rymde fore i landit in.
Hwat ther fore war thet sin,
kost ok foder, thet took han alt.299
I detta citat och den därpå följande framställningen framgår att hertigen bedrev ett slags
gerillataktik mot sina motståndare och försökte omintetgöra sina motståndares möjligheter att
296
Erikskrönikan, s. 133. 297
Erikskrönikan, s. 133. 298
Erikskrönikan, s. 133. 299
Erikskrönikan, s. 134 f.
116
föda sina män genom att ta allt han kom över under sin flykt. Här flyr alltså Erik istället för att
stanna och strida och för sin kamp istället på ett gerillalikt sätt. Utifrån detta och de innan
analyserade textavsnitten är det möjligt att skönja ett slags realpolitiskt agerande, motiverat av
upplevd nödvändighet. Hertigen hade helt enkelt inte kunnat möta dessa motståndare i öppen
och ärlig strid vid det givna tillfället med någon som helst förhoppning om att vinna, varför
han inte heller gjorde det.
Detta förhållande, att man vid behov kunde göra avsteg från de manifesta riddaridealen,
förefaller ha varit synnerligen sant i händelse av väpnad konflikt och innebar en slags
acceptans av avvikelser från vad som förknippades med de höviska och de ridderliga idealen.
Så länge de långsiktiga målen, eller bevekelsegrunderna var i linje med, eller åtminstone inte i
konflikt med, de ridderliga idealen var det, i situationer av stort behov, möjligt att handla på
ett sätt som tillfälligt innebar avsteg från ridderlighetens allra mest ”naivt” tydliga ideal.
Det mönster som börjar gå att skönja tyder på att ett slags realpolitisk pragmatism även
existerade rent officiellt inom det världsliga frälset. Sammantaget med tanken om
handlingskraft pekar detta mot ett slags latent ideologiskt perspektiv där det är bättre att agera
genom att göra ett tillfälligt avsteg från manifest, hövisk sed, än att agera i linje med de
manifesta idealen men utan att uppnå det övergripande goda. Det vore fel att dra allt för stora
växlar utifrån detta resonemang, men det skapar definitivt utrymme för existensen av
alternativa tankeparadigm, bredvid de tydligt manifesta, ridderliga idealen, som innehöll mer
realpolitiska betraktelsesätt. Kanske är det möjligt att de feodalt präglade värden som utgjorde
det världsliga frälsets ideologiska förankring och föreställningsvärld även inkluderade en
underliggande och latent nivå av rent realpolitiska ideal knutna till såväl gruppen, som dess
upplevda rätt till makt.
Många av de exempel som anförts hittills i analysen har betonat kvaliteter och ideal som har
att göra med belevat leverne eller handlingskraft och ledarskap, men det finns mycket
relevanta exempel som inte följer dessa huvudspår. Det mest talande av dessa finns beskrivet i
samband hertigarnas tillfångatagande i vad som kommit att kallas Nyköpings gästabud, då de
två hertigarna, Valdemar och Erik, ställdes inför kung Birgers svek. När han äntrade den plats
där de sov med beväpnade män för att arrestera dem uppstod ett tumult i vilket, enligt
Erikskrönikan, hertig Valdemar försökte göra våldsamt motstånd medan hertig Erik intog en
helt annan ställning. I krönikan återges förloppet på följande vis:
117
Tha waro the inne meer än tii
ok haffdo thera swerd dragith.
Summi willo han [Valdemar] huggit ok summi slagith.
Colrat Isar war honom nest,
I honom fik han handfäst
ok hoff han nider under sik
ok sagde: ”Broder, hielp nu mik!”
Tha lupo the meer än tiugho upa han,
summe willo stingan ok summe slan.
Hertogh Erik sagde: ”Lat wara som er!
War stridh dugher ekke nu här.”300
Hertig Erik ger i detta stycke ett mycket passivt och uppgivet intryck, vilket står i stark
kontrast till hans tidigare sätt att agera. Varför det är så kan ges många svar. Ett mycket
övertygande resonemang anger att den här utformningen av avsnittet kan vara ett utslag av en
önskan att främja krönikans politiska tendens med hjälp av en stilistisk finess, en analogi.
Tyrgils har i så fall tagit till det starkaste motivet som går hitta i det medeltida samhället: den
bibliska, kristna traditionen. Stycket kan helt enkelt betraktas som en analogi av Jesus
tillfångatagande i Getsemane, med den, särskilt under medeltiden, förhatlige Judas i form av
kung Birger, den tappre Petrus i form av hertig Valdemar och den milde Jesus i form av hertig
Erik. Detta resonemang ligger alltså helt i linje med tankarna om Erikskrönikans tendens och
avsnittet skulle då kunna ha avsetts fungera särskilt stärkande för den unge Magnus Erikssons
legitimitet. På detta vis kunde Tyrgils vända ett nederlag till en seger, om än i nästa
generation. Ett sådant här förhållande betraktas som mycket sannolikt i den här uppsatsen,
vilket ger vid handen att Erikskrönikans återgivande av de specifika detaljerna kring
Nyköpings gästabud inte kan tillskrivas något större källvärde.
Däremot öppnar avsnittet för en tolkning av dess idealiserande kvaliteter. En premiss för ett
sådant resonemang om idealbilder i detta avsnitt, är att Tyrgils använde den kristna
symboliken på ett sätt som han kunde förvänta sig skulle tas emot väl i de avsedda
publiklagren. Det vill säga, i de bilder han målade i texten bör ha funnits en förening av det
världsliga frälsets ideal och den bibliska traditionen. Det Kristuslika, ödesmättade agerandet
hos hertig Erik bör alltså ha uppvisat sådana karaktäristika som omfattades och idealiserades
av den aristokratiska eliten. Det är lätt att knyta sådana höviska ideal som mildhet, måttfullhet
och gudfruktighet till avsnittet, men det är däremot svårare att koppla sådana ideal som
300
Erikskrönikan, s. 156 f.
118
handlingskraft och krigisk förmåga till den här framställningen av Erik. I det Kristuslika
perspektivet kan Erik betraktas som en förståndig och vis man som inte låter ilskan få
överhanden, utan istället förmår välja att icke bidra till onödigt och meningslöst våld.
Betraktat i skenet av tidigare krigiska handlingar från Eriks sida framstår dock alltså detta
agerande på ytan som en aning oväntat, men en grundligare analys visar att hertigen även
tidigare valt att inte ta strid där det sannolikt inte gått att uppnå det önskade resultatet, till
exempel det tidigare anförde avsnittet med hertig Eriks flykt vid kung Erik Menveds intåg i
Sverige. Denna måttfullhet vore i så fall att betrakta som i linje med de tidigare nämnda
höviska idealen, samtidigt som den inte heller nödvändigtvis stod i strid med de mer
realpolitiska idealen. Att agerandet skulle kunna te sig som realpolitiskt, strategiskt tänkande
och till och med feghet, snarare än som hövisk måttfullhet och ovilja att bruka våld i onödan,
överskins av det kristna motivet. Det är också möjligt att det, precis som påpekats tidigare,
skulle kunna finnas plats för ett slags realpolitiska ideal vid sidan om de höviska, vilket i detta
sammanhang skulle innebära att det kunde betraktas som rätt och riktigt att inte ge sig in i en
strid som man med all sannolikhet inte kan vinna. Inom krönikans kontext görs det också klart
att det hade varit en omöjlighet för de två hertigarna att med våld ta sig förbi ett tjugotal
beväpnade män, något som Tyrgils också noterar: ”The skullo sik ther fangna giwa, swa
frampt the willo lenger liffwa”. Hjältedöden var således inte alltid att föredra, ibland var det
bättre att inte strida alls. Hur det gick till i verkligheten när Valdemar och Erik togs tillfånga
är ju tyvärr inte möjligt att utläsa med någon större förhoppning om historisk korrekthet ur
Erikskrönikan, men framställningen ger, i all sin tendens, en fingervisning om hur en
idealriddare borde ha agerat och bidrar därmed till den här undersökningen.
2.1.7 Kung Birger Magnusson – blodsförrädaren, mördaren och dåren
Den första och viktigaste antiidealiserade karaktären att behandla är kung Birger, hertig Eriks
bror och baneman. Det är nödvändigt att förtydliga att de antiidealiserade karaktärerna inte
kommer att undersökas på samma vis som de idealiserade, istället handlar det om att ta reda
på vilka omständigheter som får Tyrgils att fördöma dem i sin text. Vidare är det av vikt att
identifiera den omgivande kontexten för att på allvar kunna kontrastera dem med de
idealiserade karaktärernas beteendemönster, i synnerhet när dessa är likartade. Det är också
angeläget att ha Erikkrönikans politiska tendens i minnet i och med den kommande analysen
av kung Birger. Emellertid bör det nämnas att det inte är ett stort problem för den här
undersökningen att framställningen är tydligt tendensiös. Syftet är ju, återigen, inte att utröna
119
hur det verkligen gick till, utan att visa på ideologiska föreställningar i texten. Med den
utgångspunkten blir riktigheten i framställningen av Birger inte avgörande, istället är det de
värderingar som exemplet Birger förmedlar som är relevanta. Naturligtvis är det en
underliggande premiss i detta sammanhang att krönikan ger uttryck för sådana värderingar
som kan förmodas ha legat i linje med det världsliga frälsets ideologi vid tiden för
författandet. I den kontexten blir de handlingar som Birger beskylls och fördöms för av
Tyrgils signifikativa för vad som betraktades som fel och ont, oavsett om den verklige Birger
någonsin utförde dem. Det är naturligtvis så att om denna premiss av någon anledning är
felaktig så faller det mesta av denna undersökning, exempelvis om Erikskrönikan är en enda
stor ironiserande satir.
Det första exemplet på ett fördömande av Birger rör företeelsen att svära falskt. Följande på
Håtunaleken och tiden därefter möts bröderna Erik, Valdemar och Birger för att förlikas.
Maktpositionen mellan dem är ojämn och kung Birger avkrävs löften för att återfå sin frihet
och position:
Han took thet vilkor the haffdo honom lakt.
Tha matten heller haffwa takt
ok haffwa sith land en stund umboret
än han haffde sik swa meen sworet.
Han swor sik alzstingis meen
ok giorde sin skapara mykit i geen
a Gudz likama ok a hans blodh.
Thy wär at han sik ey forstodh
at Gud läte wara thet ey ohämpt!
Han matte thet heller hawa onämpt
än swerya thet han ville ey halla!
Thy wart hans plagha marghfalla.
Han gaff uth breff ok lofwade tro
ok kom sik siälffwan i mykla oro
ok giorde som en owiis man.
Han wilkorade thet under ban
ok bröt thet taghar äpter i stadh.301
Det här citatet återger mycket konkreta exempel på antiideala beteenden och starka
fördömanden av Tyrgils. Faktum är att han tar i med det grövsta artilleriet som fanns till
hands för den medeltida skribenten, nämligen det religiösa. Birgers handlingar anses så
301
Erikskrönikan, s. 123.
120
vedervärdiga att de förargar Gud själv och förskaffar honom Guds hämnd. Det ska emellertid
kommas ihåg att det är just kung Birger, krönikans stora antagonist, som beslås med detta
klandervärda beteende i texten och att detta säkerligen också påverkat framställningen.
Återigen, det finns troligtvis en mycket stark tendens hos krönikören att framställa kung
Birger så ofördelaktigt som möjligt och det vore därmed ett misstag att acceptera
beskrivningen som objektiv eller balanserad. Vad som däremot går att fastslå trots, och tack
vare, denna omständighet är att de beteenden som tillskrivs kung Birger betraktades som
synnerligen förkastliga. I texten framlyfts missdåden löftesbrott och att svära falskt, som
Birger begår när han falskeligen svär att upprätthålla den uppgörelse som påtvingas honom
under fångenskap och hot om bannlysning, som särskilt svåra. Att inte hålla ord och svära
falskt förefaller vara särskilt svårt för Tyrgils att tolerera och bidrar till att illustrera kungens
moraliska förfall.
Enligt Tyrgils satte kung Birger till och med sina lögner på pränt och gav ut brev. Texten
förmedlar också att Birgers uppsåt trots detta redan vid den tid då han avgav löftena och
accepterade villkoren var falskt: ”[h]an wilkorade thet under ban ok bröt thet taghar äpter i
stadh”302
. Nu kan det ju anses som en förmildrande omständighet att kung Birger vid tillfället
var i hertigarnas våld och dessutom ställdes inför ultimatum om bannlysning. Tyrgils dömer
honom emellertid mycket hårt. Möjligen är det det faktum att Birger så uppenbarligen aldrig
avsåg hålla de löften han påtvingades, som gör att Tyrgils fördömer honom så kraftfullt. För
undersökningens vidkommande innebär detta att ett första tydligt och påtagligt antiidealiserat
beteende är konstaterat.
Här är det naturligtvis relevant att sätta det ovannämnda i relation till andra likartade
beteenden i krönikan, för att förstå de ideologiska bevekelsegrunderna bättre. En av de något
mer idealiserade, men inte överdrivet förskönade, karaktärerna i Erikskrönikan är Birger Jarl
och som påvisats tidigare i undersökningen gör även han sig skyldig till löftesbrott, avseende
löftena om säker passage för hans fiender bland folkungarna. Det framgår av en jämförelse av
de båda exemplen att det är värre när ”skurken” begår löftesbrott än när en av de idealiserade
karaktärerna gör det. Dock skall det påpekas att även om inte Birger Jarl fördöms av Tyrgils
på samma sätt som kung Birger, så framgår ändå av porträttet av Jarlen att han ej betraktades
som en ädel herre på samma vis som hertig Erik, eller gavs samma odelat positiva framtoning.
302
Erikskrönikan, s. 123.
121
Faktum är att i samband med just Birger Jarls löftesbrott fäller Tyrgils ett par omdömen som
snarare pekar på ett milt ogillande i avseende på Jarlens handlingar. Exempelvis påpekar han
att Folkungarna utsattes för ”wald ower ok mykin oreth”303
. Detta tyder på att beteendet i sig
troligen sågs som antiidealt vid tiden för Erikskrönikans författande. Det är också påfallande
att Tyrgils något tidigare i samma textpassage kommenterar det som ska ske med: ”Var Herra
gaff ther til eth tool”304
, något som kan betraktas som ett ursäktande eller rättfärdigande av
Jarlens handlande.
Det är också möjligt att anlägga ett ytterligare perspektiv på Birger Jarls och kung Birgers
löftesbrott: i det första fallet handlar det om en riksbyggare som med fast och hård hand
bygger upp och enar riket och sätter ett lås på Mälaren, och i det andra fallet, hur än färgat av
politiska tendenser, en svekfull, misslyckad kung som agerar i eget intresse och ofta på ett för
riket destruktivt sätt. Många är tillfällena i Erikskrönikan, då kung Birger misslyckas i
kontakten med sina undersåtar, ett exempel är den misslyckade skattehöjningen på Gotland305
.
Det mönster som anläggs och byggs på allt eftersom skapar en bild av en växande
disassociation mellan kung Birger och hans trogna och det övriga riket. Till detta kan också
läggas alla de tillfällen i slutet av krönikan då grupper och individer far illa och deras olycka
läggs direkt vid kung Birgers fötter med orden: ”Konung Birger wulte them then wanda”306
.
Detta är inte i linje med föreställningen om den goda fursten, vilken exemplifieras av hertig
Erik. Detta är antitesen, en dålig furste med bristande moralisk karaktär och en avsaknad av
kontakt med sitt rike. Den sammanlagda bilden av kung Birger i det här sammanhanget är att
han genom sitt antiideala agerande inte främjar rikets väl. Birger förorsakar genom sitt
beteende inbördeskrig och hans ovilja och oförmåga att uppfylla sin roll som kung, se till
rikets behov och sina undersåtars situation, vållar onödigt lidande. Naturligtvis är denna
negativa bild av kung Birger en av hörnstenarna i propagandamaskineriet bakom
Erikskrönikan, men det är ändå ett relevant perspektiv för att förstå skillnaderna i bedömning
av likartade handlingar. Det är helt enkelt inte så att ”skurkens” handlingar är dåliga bara för
att de utförs av skurken, det är också så att ”skurken” agerar med onda, själviska avsikter
vilkas konsekvenser för riket enbart är negativa och destruktiva. Sålunda kan sägas att Birger
Jarl bygger upp riket, ibland med tveksamma metoder, medan kung Birger snarast är ett hot
mot rikets enighet och stabilitet genom sitt destruktiva och egennyttiga agerande. Därmed
303
Erikskrönikan, s. 35. 304
Erikskrönikan, s. 35. 305
Erikskrönikan, s. 143 f. 306
Se till exempel Erikskrönikan, s. 174.
122
skulle jarlens tvivelaktiga beteende ursäktas och motiveras av det goda han uppnår för riket,
till skillnad från kung Birger, vars beteenden inte resulterar i samma goda. Detta
betraktelsesätt behöver emellertid ytterligare stöd innan det kan fastslås som en del av frälsets
ideologi, såsom Erikskrönikan framställer den.
Till detta skall också läggas att de idealiserade karaktärernas antiideala beteenden också
präglas av en måttfullhet i framställningen; författaren slätar över de allra mest provocerande
aktionerna genom att låta karaktärernas antiideala göranden omges av höviskt uppträdande.
Ett exempel på detta är att Tyrgils i samband med berättandet om Håtunaleken vinnlägger sig
om att påvisa hur väl kung Birger behandlas av hertigarna Erik och Valdemar. I fortsättningen
av krönikan kontrasteras sedan just Håtunaleken och dess omständigheter mycket medvetet
mot Nyköpings gästabud, där kung Birger svälter ihjäl sina fångar Erik och Valdemar.
Krönikören når en stor effekt genom att skapa en jämförelse mellan Håtunaleken och
Nyköpings gästabud i avseende på efterspelet och behandlingen av fångarna: hertigarnas
agerande kläds i hövisk skrud efter de inledande våldsamheterna och de vinnlägger sig om
kung Birgers välbefinnande under fångenskapen, medan kung Birger i den omvända
situationen totalt överger det höviska förhållningssättet och, som kronan på verket, låter sina
fångar svälta ihjäl. Den ytterst tendentiösa framställningen tyder på att med rätt motiv,
gynnsamma konsekvenser och inramade av ett måttfullt, höviskt förhållningssätt kunde
antiideala beteenden rättfärdigas och legitimeras. Härmed får alltså det till synes ohöviska,
realpolitiska maktspelet sin givna plats och sina spelregler, och det framträdande mönstret
visar på en latent ideologi vilken understödjer politisk handlingskraft, emellanåt på bekostnad
av de höviska beteendekoderna, som eftersträvansvärt och nödvändigt så länge det sker av rätt
anledningar och på rätt sätt.
Som antytts ovan det är möjligt att tala om olika kontexter när det gäller realpolitik och
höviska ideal. I ett realpolitiskt perspektiv kan exempelvis krigiskt och aggressivt agerande
rättfärdigas av goda motiv, och när fienden är besegrad bör ett höviskt agerande ta vid, i och
med den goda och värdiga behandlingen av den besegrade. Idealbilden inbegriper alltså såväl
de höviska karaktärsinslagen som den realpolitiska handlingskraften, om än i olika skeden av
händelseförloppet. De höviska idealen förefaller, som tidigare nämnts, vara knutna till en
personkontext, ansikte mot ansikte, och röra i huvudsak det personliga uppförandet och
uppträdandet. Den latenta sidan av det ideologiska myntet förefaller ha sammanfallit med
maktutövning, politiskt agerande och uppnående – tentativt skulle det kunna sägas handla om
123
personperspektiv kontra funktionalitetsperspektiv. Detta tyder, på att det manifesta och det
latenta tankegodset samexisterade och troligen hade ett dialektiskt förhållande. En furste, som
exempelvis Magnus Birgersson, skulle helt enkelt vara förmögen att navigera dessa båda
ideologiska vatten och förstå vilket beteende som passade för vilken kontext. Det är dock
högst troligt att de två ideologiska paradigmen överlappade varandra och samverkade för att
gemensamt understödja och upprätthålla den samhällsordning som gynnade det världsliga
1300-talsfrälset som en privilegierad grupp; det vore dock fel att se förhållandet mellan den
manifesta, höviskt inspirerade ideologin och den latenta, realpolitiska ideologin som helt
inpassande i en bekväm teoretisk modell med en tydlig uppdelning i person och funktion.
Nästa textpassage avseende kung Birgers antiideala beteende återfinns i början på krönikans
sista akt, i upprinnelsen till Nyköpings gästabud. I citatet nedan besöker hertig Valdemar kung
Birger, sin bror, och blir invaggad i en falsk känsla av säkerhet, samtidigt som Birger i
hemlighet planerar sitt gruvliga dåd. Åtminstone är det så det hela framställs i Erikskrönikan
och det är den kontexten som ger denna undersökning information om det världsliga 1300-tals
frälsets föreställningsvärld.
Hwat ther epter skulle skee,
ther wisto the ganzska litit utaff
utan then thet radith först utgaff.
Han [Birger] wari fordömpder nu ok ää
med Iudase ok sälla thee,
ther nidre sithia i helwitis poth
ok ä haffwa ilt ok aldregh goth!
Hertogh Wallemar han reedh
en reso, mangom manne er leedh.
Han wille wider konungen tala.
…
Hwar man honom ther wäl untfik,
ok konungin ut moth honom gik
ok fangnade honom med blid antswar
– Gud weyt hwat i hans hierta war –
ok drotningen sammaleed thet samma sin.307
I citatet framställs kung Birger och hans drottning Märta som falskt inställsamma och med ett
delat, ont uppsåt. Tyrgils fördömer tidigt ”förövarna” i Nyköpingsgästabud, även innan detta
ägt rum. Enligt honom råder inga tvivel om att det kommande brottet redan i det här skedet
307
Erikskrönikan, s. 150.
124
finns i kungaparets tankar: ”Gud weyt hwat i hans hierta war – ok drotningen sammaleed thet
samma sin”308
. Det klandervärda beteendet i det här fallet står alltså att finna i att kungaparets
vänlighet och ömhetsbetygelser endast är verktyg i deras strävan att snärja hertigarna, i
synnerhet Erik. Här kan därmed bedräglighet, falsk list och förställan läggas till som tänkbara
på listan över antiideala beteenden.
Emellertid är det ovan beskrivna inte fullt så oproblematiskt som det kan förefalla vid en
första anblick. De idealiserade karaktärerna handlar emellanåt på liknande sätt, men utan att
fördömas av Tyrgils. Även de förställer sig och bedrar för att vinna fördelar och kunna sätta
sina planer i verket. Ett tydligt exempel på detta är, förutom Birger Jarls ovan anförda brott
mot Folkungarna, Kung Magnus Birgerssons egen behandling av den nämnda
stormannagruppen. Kung Magnus snärjer ledarna för ett Folkungauppror genom ”sköön ord
ok gäff”309
för att sedan kunna hämnas förorätter och slå ned ett hot mot sin egen
maktposition. Textpassagen gör klart att kungen bjuder sina motståndare till sig i förtroende
och sedan inte bara bryter detta förtroende genom att ta dem till fånga, han avrättar även väl
ansedda herremän310
. Parallellen till kung Birger och hans konflikt med hertigarna är slående,
men Tyrgils omdömen skiljer sig fullständigt åt. Det närmaste kung Magnus kommer ett
fördömande är att Tyrgils talar väl om de män Magnus låter avrätta: ”hwilke erlike riddara
varo the!”311
Vad är orsaken till detta? Räcker förklaringen att Erikskrönikan är skriven som
ett propagandaverk för hertig Erik och att det helt enkelt beror på vem som blir lurad? Kung
Birger har ju egentligen endast ägnat sig åt en väl invand släkttradition av bedrägligt beteende
i syfte att stärka sin egen makt och kuva sina fiender. Det är svårt att hitta definitiva svar i
detta avseende, men som ovan är det möjligt att betrakta helhetsbilden och betrakta summan
av kung Magnus handlingar som ett gott för riket i sin helhet men summan av kung Birgers
handlingar som ett ont för riket. Magnus Birgersson ges ju, i likhet med sin far, ett eftermäle
som antyder detta: ”[h]an gaff godhan rät i sina liffsdagha, mykin frid ok starkan agha”312
.
Det förefaller vara möjligt att tolka kröniketexten så att konsekvenserna som åtföljer en
handling, för rikets stabilitet och inre fred, också har en betydelse för om handlingen
betraktades av eftervärlden som acceptabel och legitim. Detta skulle i så fall kunna stödja
tanken på en latent ideologi med en mer relativ och realpolitisk moraluppfattning vid sidan
308
Erikskrönikan, s. 150. 309
Erikskrönikan, s. 63. 310
Erikskrönikan, s. 64. 311
Erikskrönikan, s. 64. 312
Erikskrönikan, s. 69.
125
om den höviska, vilken förefaller mer pliktetiskt orienterad. Den latenta ideologin skulle
således vara mer resultatstyrd och pragmatisk, vilket då innebär att den enskilda handlingens
omedelbara rätt och fel är underordnat dess konsekvenser i det stora sammanhanget. Det ska
naturligtvis tilläggas att detta bara är en möjlig delförklaring av krönikörens framställning och
att huvudförklaringen ändå måste betraktas som liggande i krönikans tendens.
Till stöd för tanken på en realpolitisk, latent ideologi som delförklaring i hur kungarna
Magnus och Birgers likartade handlingar kan ges så olika omdömen, kan anföras två citat. Det
första rör Magnus val till kung och visar tydligt att det finns en koppling mellan kungens
karaktär och agerande i avseende på rikets väl och bedömningen av hans regentskap:
Sidhan foro däner ather hem,
ok konung Waldemar fölgde thöm.
Tagher the uplenzsko thet forstodho,
at han giordet ey for godho
ok wille eke ather i geen,
tha waldo the widh Morasteen
konung Magnus, hans yngre broder.
Han war en milder konunger ok goder.313
Här är det främst jämförelsen mellan kung Magnus och hans bror Valdemar som genererar
information. Valdemar skall ha följt danskarna och lämnat Sverige, vilket enligt krönikören
upprörde de uppländska stormännen. De förstod att han inte bedrivit sin krigskampanj av
goda skäl och detta blev beviset. Man valde då istället Magnus till kung och det nämns att han
var en god och mild kung. Här får vi alltså bilden av att de uppländska stormännen inte
betraktade kung Valdemar som rättfärdigad eftersom han inte agerade av rätt orsak eller i
trohet med riket, vilket han lämnade för att rädda sitt eget skinn. Magnus däremot framställs
som det bättre valet och vi får veta att han också var en bra kung. Det kan naturligtvis hävdas
att det som framkommer är att kung Magnus var mer i stormännens smak eftersom han ansågs
som en mild kung, något som skulle kunna ha varit en omskrivning för svag och
lättkontrollerad. Detta är dock osannolikt eftersom den framledes beskrivningen av Magnus
gärning som kung, vilken textraden syftar på, ju visar kungen som allt annat än svag och
lättkontrollerad. Det skulle också kunna hävdas att det till stor del är ett värderande utslag av
krönikans tendens och att det var i Tyrgils intresse att visa hertig Eriks far som legitim på
tronen. Detta är med största sannolikhet sant, men innebär inte ett problem för den pågående
jämförelsen. Det är snarare till fördel eftersom krönikören då bör ha vinnlagt sig om att
313
Erikskrönikan, s. 59; kursiveringen är min egen.
126
framställa kung Magnus handlingar som befogade och legitima och för att lyckas med det
behövde han anföra bevekelsegrunder för sitt agiterande som skulle godtas av det världsliga
frälset i Sverige på 1300-talet. Han behövde helt enkelt, för att framgångsrikt propagera för
hertig Eriks förträfflighet och legitimitet, visa på varför hans och hans ätts ageranden var av
godo. Således är det fullt troligt att krönikören ämnade påvisa hur kung Magnus handlingar,
om än tveksamma i sig, ändå tjänade rikets väl.
Som huvudexempel på motsatsen framställs sedan kung Birger, som Tyrgils, i sin tendentiösa
ambition, ville utmåla som dålig eller till och med ond. I slutet av krönikan, vid Magnus
Erikssons kröning, ges också det slutliga omdömet om kung Birger och det är helt klart knutet
till riket och dess framtid:
Wi hawum han aff riket kört.
Then lykka haffwer Gud oss giwit,
att wi haffwa han aff rikit driwit
for then last han begik
a sina bröder, tha han them fik.
Wi haffwa honom wunnit land oc borger aff
med then hielp oss Gud unte ok gaff,
swa at han aldre skal ok aldre ma
optare wald i Swerighe faa.314
I de kursiverade raderna återfinns en stark markering om hur hertig Eriks parti med Guds
hjälp besegrat kung Birger och drivit honom ur riket, vilket han, enligt Tyrgils, vållade stor
skada. Det tilläggs också, med slutgiltighet och eftertryck, att hertig Eriks parti tillkämpat sig
både land och fästen från Birger, som hädanefter aldrig mer skall eller kan förmå att få makt i
Sverige. Det bör i fråga om det historiska förloppet givetvis tas hänsyn till just den tendens
som genomsyrar krönikan, och inte minst i samband med Magnus Erikssons kröning, men att
på det här sättet knyta brödrastriden till riket och dess framtid, ger en tydlig fingervisning om
de ideologiska bevekelsegrunder som åberopades. En maktstrid bland stormannaeliten
framstår som en nobel kamp för rikets väl, det gemensamma goda, mot tärande och
destruktiva krafter, personifierade av kung Birger.
Emellertid är det också så att Tyrgils, som nämnts tidigare, haft en relativt välunderrättad
publik som målgrupp och tvingats ta viss hänsyn till detta i sitt berättande. Det har varit
nödvändigt att redovisa även de idealiserade karaktärernas tillfälliga sejourer i antiidealt
314
Erikskrönikan, s. 178; kursiveringen är min egen.
127
beteende och handskas med detta utan att riskera glorifieringen av desamma. Detta har visat
på vilka motiv som kunde anses acceptabla för att momentant göra avsteg från vad som
generellt ansågs som rätt beteende. Dock finns det ett antal beteenden eller företeelser att peka
ut som genomgående i krönikan betonas som synnerligen förkastliga och som aldrig tillskrivs
de idealiserade karaktärerna: att vara en dålig rådgivare och att ge illasinnade råd, att som
furste vara öppen för manipulation och sakna omdöme att skilja goda råd från dåliga, samt att
tillgripa fel våldsanvändning. Dessa är nästintill undantagslöst vikta för krönikans skurkar.
Huruvida Tyrgils ansträngningar godtogs av samtiden varken kan eller skall besvaras här,
men det faktum att han inom kröniketexten försöker antyder två saker: dels att det faktiskt
fanns omständigheter vilka kunde förväntas rättfärdiga eller förvandla vad som på ytan
föreföll vara brott mot hövisk beteendekod och manifesta ideal, och dels vilka dessa
omständigheter var. Angående det första ledet kan tilläggas att det som framstår som tydligt
antiideala beteenden i vissa fall inte bara ges en legitimerande inramning av Tyrgils, utan
ibland helt omstöps som rena nödvändigheter eller triumfer. De i samtiden legitimerande
omständigheter som Tyrgils pekar på rör i huvudsak motiv, konsekvenser och hövisk
inramning. De godtagbara motiv och konsekvenser som förväntades kunna rättfärdiga
antiidealt agerande var: tillrättaställande av allvarliga missförhållanden, samt aktioner som
stärkte rikets stabilitet, säkerhet och inre fred. Här är det på sin plats att nämna att aktioner
som stärkte riket och bevarade den inre freden inte regelmässigt stod i motsats till personliga
maktsträvanden. Det förefaller snarast ha betraktats som ett styrkebesked att en furste
förmådde ta i med hårdhandskarna när så behövdes för att skydda sin makt och position.
Furstens rättmätiga maktinnehav, inte för mycket och absolut inte för lite, förefaller ha
betraktats som en garant för rikets säkerhet och stabilitet. Det finns således en acceptans i
framställningen för rätten att hålla ordning i riket med både brutala och bedrägliga metoder.
Med största sannolikhet värderades säkerheten, ordningen och stabiliteten i riket så högt att en
stark furste till och med förväntades, agera pragmatiskt och realpolitiskt effektivt för att säkra
dessa värden, något som kunde innebära avsteg från de manifesta idealen och det höviska
beteendet.
Följande citat kommer inte att ges lika stort utrymme som föregående eftersom det tjänar till
att ytterligare förstärka det ovan förda resonemanget. Återigen handlar texten om att kung
Birger agerar bedrägligt och oärligt mot sina bröder i syfte att snärja dem och det hela
fördöms ännu en gång av krönikören:
128
Thet ware honom halwo minne otukt.
Han took sina bröder badha i hender
ok gingo in i husith alle i sänder
ok fangnade them med fager laat.
Thera hierta skilde mykit aat:
hans hierta haffde en ondan grund,
som usal war han alla stund,
at han skulle sina bröder swika
swa fulelika ok swa hadelika.315
Det framhålls även här att det är ett högst antiidealt beteende att bedra och att framställa ett
vänligt och älskvärt yttre medan man inombords ruvar på hat, illvilja och hämnd. Detta kan
betraktas i bredare termer av relaterade egenskaper och beteenden, såsom slutenhet,
hemlighetsmakeri, svek, förställan och opålitlighet. Som nämnts tidigare är inte själva
beteendet unikt för kung Birger men väl de fördömanden som Tyrgils utmäter, något som kan
betraktas som ett resultat av såväl Erikkrönikans allmänna tendens i sig, som den vidare
betraktelsen om handlingarnas motiv och konsekvenser i relation till rikets väl. Det bör också
noteras att det i krönikan poängteras att Birger agerar ut detta beteende mot just sina bröder.
Möjligen är det så att det i det medeltida, svenska samhället, i vilket maktstrukturerna många
gånger vilade på personella förtroendeband av släktskap och vänskap, upplevdes som särskilt
omskakande och destruktivt att den här typen av maktstrid och bedrägligheter förekom inom
den omedelbara familjen runt kungen. Maktens fördelning och rikets väl, ner till enklaste
bonddräng, blev därmed otydliga och frågan om stormannaskiktets legitimitet och motiv
riskerade kanske att bli ifrågasatta. Därmed skakades själva grundvalarna för det
samhällssystem som gynnade och förespråkades av den världsliga eliten. Kung Birgers
agerande skulle i så fall kunna betraktas som ett hot mot själva systemet i allmänhet och de
enskilda stormännens position i samhället i synnerhet. Erikskrönikan, som tidigare har
etablerats som ett ridderskapets propagandaverk, måste således med all tydlighet slå ned på ett
sådant beteende. Detta, hur än sannolikt, kan dock inte på ett tillfredsställande sätt ledas i
bevis i inom ramen för denna undersökning.
Följande exempel på kung Birgers antiideala beteende är också det till viss del på samma
tema som de föregående, men i det här fallet tillägger Tyrgils också en jämförelse i vilken det
antiideala beteendet vidgas:
Thet giter engin tunga sakt
315
Erikskrönikan, s. 153.
129
thera ödmiukt med falske list,
the haffdo som Iudas wider Crist.
Jak hörde for pascha at man laas
i Scriptenne aff Iudas,
at han swek Van Herra i tro:
thy skal han i helwite boo
ok haffwa ewinnelika wee.
Swa skulo ok alle the,
ther oärlika myrda ok forradha,
i then pina, ther aldreg komber nade.
The mogha sarlika jäwa om sik
som forraddo hertogh Erik.316
Här sätts Birgers och hans förtrognas agerande i samband med Judas svek mot Jesus, ett av
medeltidens starkaste teman. Förutom den tidigare nämnda bedrägligheten innan sveket,
benämns i den här passagen också att svika i tro, att oärligt mörda och förråda. Temat med
oärlighet upprepas och förstärks med att svika i tro, det vill säga att försätta någon i god tro
för att sedan avsiktligt förbryta sig mot den samma. I det medeltida begreppet ”tro” finns
kvaliteter som förtrolighet, förtroende och trohetslöfte317
; det är nästintill ett slags
överenskommelse. I en värld vars samhällssystem vilar på liknande hedersuppgörelser och
deras upprätthållande förefaller det som mycket provokativt att bryta mot dem på det sätt som
Birger och hans närmaste anklagas för. Att texten sedan föregriper sig själv och uppräknar att
förråda och att oärligt mörda bygger ett mycket starkt fördömande av kung Birger, som ett
exempel på det fullkomliga antiidealet. Som propagandaskrift för kung Magnus Eriksson
måste Erikskrönikan ha varit formidabel, kung Birger och hans parti hade inte en chans. För
undersökningen är denna tydlighet en stor tillgång och författarens skickliga nyttjande av de
antiideala beteendena gör dessa desto mer framträdande och distinkta.
Nästa exempel på kung Birgers bristande omdöme förmedlas i dialogform och för in på ett
nytt spår, vilket helt tydligt har vidare betydelse än det omedelbara sammanhanget. I det
följande citatet kan utläsas dels ett fördömande av kung Birgers dåliga exempel och dels ett
proklamerande om hur en furste bör agera:
”Tu wilt ekke wita min hedher!”
– ”Tik warder til heder hwat tik ma
– engen kanttu här aff faa!
316
Erikskrönikan, s. 154; kursiveringen är min egen. 317
Fornsvensk Lexikalisk Databas, Språkbanken, Göteborgs Universitet, http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/,
2012-06-06.
130
Gör tu thet, thet er min waan,
thin heder warder minne hädhan fran!”
Ok här med gik han bort fra them.
”Fore mik skulo the wara med nadhom.”
Twa andre riddara sagdo ok swa:
”I maghin ey last a them begaa
ok then skam I aldreg forwinna.
I maghin ider bäter besinna
ok leggia slikan darskap nidh.
Hwilkin herra thet hawer til sidh
at han winsämio radh forsmar,
thet ma wel skee at honom misgar.”
Tha took han swa at vredhas widh
at han lagde them badha i tornit nidh.318
I detta fall kan krönikan helt klart beslås med åtminstone två funktioner, den ena är som
propagandaverktyg för hertig Eriks parti och den andra är som uppfostrande och undervisande
exempel. Kung Birger väljer att inte bara negligera de goda råd han ges om att avstå från sin
nedriga plan, han väljer dessutom att straffa de riddare som gav dem. Birger får rakt och ärligt
sagt till sig att hans agerande inte är passande eller hedervärt och att det han planerar
gentemot sina bröder är ett brott (”last”) som kommer att ge honom skam och beröva honom
hans heder. När så kung Birger totalt väljer att bortse från dessa goda råd har han således
villigt och fullt medvetet fördömt sig själv. Det är här han får den stora chansen att vända sig
bort från sitt antiideala beteende, en chans han dock förslösar. Därmed finns ingen återvändo
och Tyrgils tendentiösa avsikter kan ges full kraft: kung Birger har fördömt sig själv helt och
hållet.
Den andra aspekten, av citatet ovan, rör den didaktiska, uppfostrande kvaliteten i texten.
Tyrgils gör av denna en slags föreläsande dialog, vilken i all sin tydlighet och präktighet
nästintill saknar motstycke i hela den övriga kröniketexten. Den har en nästintill undervisande
utformning och återger ideal som antyder ett vidare spektrum av bakomliggande värderingar.
När den namnlöse riddaren säger: ” Hwilkin herra thet hawer til sidh at han winsämio radh
forsmar, thet ma wel skee at honom misgar” visar Tyrgils med all önskvärd tydlighet på hur
den världsliga 1300-tals eliten i Sverige ansåg att relationen mellan kungen och de främsta
skikten skulle se ut. En god furste låter sig rådgivas och lystrar till de goda råden, men bortser
från de dåliga eller onda. Birger, som är en dålig kung, lever inte upp till detta utan agerar
318
Erikskrönikan, s. 156.
131
maktfullkomligt och fördömer sin själ och förlorar därmed också sin legitimitet som kung.
Det bör påminnas om att relevansen i detta skick med rådgivande också reflekteras i den
medeltida samhällsordningen, där vasallerna hade som uppgift att bland annat just rådgiva
sina herrar. Detta var en del av det personella förtroendeband som utgjorde kittet i
maktstrukturen.
Följande exempel påvisar beteenden som är att betrakta som antiideala, dels i avseende på hur
man uppför sig men också på en mer fundamental nivå. I det andra avseendet anknyter detta
citat till det som diskuterats ovan:
Taghar thetta stöwit war alt änt
ok them haffde al thera gläde hänt,
tha slo konungin sinom handom saman
ok loo fastelika ok giorde sik gaman,
rät som han ware en amblodhe,
then sik enkte got forstodhe.
”Min dortzete signe Helge And!
Nu hawer iak Swerighe i minne hand!”
Tha swarade en riddere het herra Knut:
”jak tror tik brister alt annat ut.”
En riddare het Cristiern Skärbek,
konungin giorde sik siälff til gäk
ok sätte offmykit hans radhe
– thet gullo hans bröder badhe.319
På en första nivå uppvisar kung Birger beteenden som står i bjärt kontrast med de höviska
idealen för hur man för sig, såsom ”måttfullhet, ödmjukhet, vänlighet och ordhållighet”320
.
Han förmår inte hålla sig utan slår ihop händerna och skrattar högljutt, vilket också gör att
Tyrgils liknar honom vid en ”amblodhe, then sik enkte got forstodhe”. Liknelsen om Birger
som en vettlös, skrytsam och gapskrattande dåre blir därmed också ett yttre bevis på hans inre
förfall. I samma passage står också beskrivet hur han vidare gjorde sig till åtlöje genom att
förlita sig alltför mycket på dåliga råd från en främmande riddare, något som säkerligen
betraktades som allvarligare än ett tillfälligt avsteg från höviskt uppförande. Dock är det
anmärkningsvärt hur det ”yttre” och ”inre” förfallet går hand i hand och hur brotten mot de
höviska uppförandekoderna speglar det bristande omdöme som kungen uppvisar även på
andra plan. Det är värt att överväga möjligheten att Tyrgils, och kanske också hans publik,
319
Erikskrönikan, s. 159. 320
Se exempelvis Bengtsson, s. 89.
132
betraktade det yttre beteendet och de inre egenskaperna som två sidor av samma mynt, det vill
säga att man betraktade höviskt uppförande som en förlängning av de fundamentala kvaliteter
hos den styrande eliten som gav dem deras särställning, makt och privilegier. Att inte kunna
skilja mellan goda och dåliga råd och dessutom följa de senare står således i konflikt med de
rådande fursteidealen och samhällsordningen. En god furste skall kunna ta råd från sina
anhängare och vasaller, men själv vara den som genom sitt omdöme agerar eller inte beroende
på om råden är goda eller dåliga. Återigen förefaller det som om kung Birger
olämpligförklaras och ges allra sämsta omdöme: en furste som inte kan skilja på bra och
dåliga råd, som gör det dåliga och avstår det goda, och således blir ett hot mot själva
samhällsformen och rikets väl.
Även nästa citat pekar på detta förhållande mellan kung och rådgivare, samt kungens
bristande omdöme. Enligt Tyrgils blev kungen: ”swa til radha at han took sina bröder badha
ok loot them innan thet nidarsta rum”321
. Och att: ”[t]her war konungenom litit um at the
haffdo ilt bade nat ok dagh”322
. Återigen agerar kungen utifrån dåliga råd, åtminstone i
Tyrgils ögon, och han förefaller inte heller bry sig om huruvida hans agerande orsakar
hertigarna lidande. Bilden av kung Birger som en svag, ondsint och manipulerbar regent blir
allt tydligare. De antiideala karaktäristika som tillskrivs honom står också i allt tydligare
kontrast till de goda exemplen i Erikskrönikan; där Birger faller till föga för dåliga råd och
inte förmår se vad som är bra och vad som är dåligt, där visar istället den gode fursten på gott
omdöme och tydlig moralisk kompass. Ett av de goda exemplen utgörs av Birgers egen far,
Magnus Birgersson och det kommenteras i kröniketexten rörande kung Magnus att: ”[t]he
men ther illa plägado göra, them wille han hwarken see eller höra”323
, vilket visar på just de
kvaliteter som Birger saknar. Den gode fursten visas således i Erikskrönikan i motbild till den
dålige fursten och de båda arketyperna förstärker varandra i ökad ömsesidig tydlighet.
Ett stycke senare, i samband med att kung Birger upptäcker att Nyköping är under belägring,
återkommer Tyrgils till temat om kungen, hans omdöme och hans rådgivare. I det följande
citatet hävdar han än tydligare kungens moraliska förfall.
Then tidh konungen thet saa,
tha gik han upa tornit staa
ok tenkte upa sina otukt,
321
Erikskrönikan, s. 159 f. 322
Erikskrönikan, s. 159 f. 323
Erikskrönikan, s. 69.
133
som han haffde förra hugt
med owisa manna radhe.
Än tho at man han litit badhe,
man torffte ey lenge luckan till
– them er sköt radith ther illa wil.324
Kung Birger framställs återigen som att ha tagit emot dåliga, till och med ovisa, råd och
agerat utifrån dessa, men i detta citat framkommer dessutom att Birger inte bara varit ett offer
för sitt dåliga omdöme utan själv också haft egna, onda motiv och önskemål. Här tillskrivs
alltså kung Birger ett större eget ansvar för sitt agerande och han betraktas inte bara som ett
lättmanipulerat och lättpåverkat byte för rovgiriga och egoistiska intressen. Med orden: ”them
er sköt radith ther illa wil” hävdar Tyrgils med kraft kungens eget uppsåt. Visserligen kvarstår
fortfarande bilden av Birger som varande under sina rådgivares influens, inte fullt en
självständig kung med eget gott omdöme och egen tydlig moralisk kompass. De föregående
raderna tyder på ett lättpåverkat drag hos Birger, i synnerhet när det gällde ärenden av
tveksam moralisk natur: ”[ä]n tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge luckan till”.
Sammantaget framställer Tyrgils kung Birger som en lättpåverkbar person, men som också
hade egna onda avsikter i linje med de råd han valde att lyssna till. Därmed uppvisar inte bara
kungen de antiideala karaktäristika som förknippas med dåligt omdöme och manipulerbarhet,
utan också ett eget ont uppsåt.
Även Erik Lönnroth kommenterar Birgers skuld, såsom den framställs i krönikan, dock han
når en till viss del annan slutsats: ”[m]en Birger är trots allt ej en sådan skurk, att ogärningen
kan betraktas som en naturlig frukt av hans planer. … Reservationslöst ansvarig och
tillräknelig för sitt dåd är Birger icke”325
. I ljuset av den här undersökningen förefaller
emellertid detta synsätt som att göra det för lätt för sig. Måhända kan det betraktas som att
klyva hårstrån, men Birgers brott mot god sed börjar inte med hans aktioner mot bröderna
utan föregås av andra felsteg, vilka han är ansvarig för och som senare leder honom mot de
handlingar som Lönnroth identifierar. Kung Birgers första steg på förfallets väg tog han då
han, i motsats till det goda fursteskapet, lyssnade till och åtlydde onda råd från dåliga
rådgivare och för det hålls han ansvarig i krönikan. Som visats tidigare betonar kröniketexten
om och om igen, inte minst i berättandet om kung Magnus, värdet av att lyssna till goda råd
och förkasta dåliga råd. Det framkommer också, som undersökningen ovan visar, att den gode
fursten är kapabel att värdera och välja sina rådgivare, medan den dålige fursten saknar den
324
Erikskrönikan, s. 163. 325
Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld”, s. 71.
134
insikten. I förlängningen innebär detta att även om Birger mot slutet av krönikan framställs
som till viss del förledd så är det inte att betrakta som särskilt förmildrande omständigheter.
Dessutom anger kröniketexten ju att: ”[ä]n tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge
lukkan till – them er sköt radith ther illa wil”326
och därutöver tillkommer slutaktens mantra:
”[k]onung Birger wulte them then wanda”327
, vilket helt klargör skuldfrågan utifrån ett
krönikeperspektiv. Naturligtvis bör det hållas i minnet att detta resonemang handlar om
Erikskrönikans framställning och inte de faktiska förhållandena.
Slutligen bör nämnas något om våldet och dess kopplingar till den sadistiska och skadeglada
sida som kung Birger tillskrivs i Erikskrönikan. I många av de tidigare citaten finns inslag
som pekar ut dessa karaktärsdrag. Hitills har de inte getts särskilt stort utrymme i
undersökningen, men det betyder inte att de är av underordnad betydelse. I det följande
kommer detta fenomen att behandlas samfällt utifrån ett flertal citat. Vid en närmare
betraktelse av detta problemkomplex framkommer nämligen ett antal olika nyanser. Det
förefaller som om våld i olika former var att betrakta som en del av den medeltida
maktstrukturen och maktutövningen, men att detta våld var omgärdat av tydliga
begränsningar, inte minst i form av de höviska beteendekoderna. Inslag som sadism och
skadeglädje förefaller inte ha haft en accepterad, på idénivå, plats i det världsliga frälsets
föreställningsvärld, åtminstone inte i anknytning till den accepterade och vedertagna
våldsutövningen. Våldet var ett verktyg för att uppnå vissa givna och önskvärda resultat och
det blev då viktigt att skapa tydliga demarkationslinjer gentemot ett potentiellt destruktivt
våld, som inte tjänade detta syfte. Balansgången bör ha varit mycket svår att upprätthålla. Inte
oväntat får Birger således också personifiera det missbrukade våldet, såsom våld för njutnings
skull, excesser och våldsutövning utan en acceptabel kontext. Krönikan kan sägas anta en lätt
fostrande kvalitet genom att den med hjälp av Brigers dåliga exempel och de idealiserade
karaktärernas goda exempel, visar på vilket våld som är acceptabelt och vilket våld som inte
är det. I synnerhet blir detta relevant om man betänker periodens kontext och krönikans roll i
bekräftandet och legitimerandet av en ny samhällsordning, där våldsanvändningen
monopoliserades i allt högre grad av makteliten, det vill säga kungen och frälset.
326
Erikskrönikan, s. 163. 327
Erikskrönikan, s. 174.
135
Framförallt är det kung Birgers ohöviska behandling av hertigarna när de väl fallit i hans våld
som upprör. Redan i samband med tillfångatagandet visade kung Birger att han inte bara avser
att ta dem till fånga, utan att han även har för avsikt att göra dem illa:
Ther kom konungin gangande nidher,
stirnade öghom, hardla vreder.
”Minnes ider nakot aff Hatuna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!
I wardhin nu fölgia mik om sin.”
The bundo tha beggis thera hender
ok leddo them tha badha sender
innan tornit barfötta.
En tyzsk heyt Walram Skytta
han lagde boyor a thera been.
Thet war konungenom inthet i geen.328
Bilden av den känslostyrde kungen, full av vrede och hämndbegär, stämmer inte alls med de
höviska beteendekodernas ädla män. Det är också signifikativt att Tyrgils noterar detaljer om
hur mycket umbäranden som drabbade Valdemar och Erik redan vid tillfångatagandet och att
detta inte var kungen emot. Framställningen manar fram bilden av den onde kung Birger som
går och småler när bröderna förs bort kedjade och slås i bojor. Hotet om våld börjar således
sättas i verket och till en början handlar det om ovärdig och hårdhänt behandling. Den onda
avsikten och missbruket av våld gentemot de hjälplösa hertigarna förstärks dock strax därefter
då Tyrgils anger att det fanns en riddare från Estland och att: ”[k]onungin fik honom sina
bröder i hand, at han them illa skulle plägha, mädhan han reed andra wägha”329
. Hotet om
lidande och våld förverkligas således ytterligare genom att Birger överlämnar sina bröder till
den främmande riddaren för att plågas, medan han själv ger sig iväg.
Att behandla en slagen fiende illa förefaller ha haft en särskild tyngd för Tyrgils. Detta blir
särdeles tydligt om man betänker att han konsekvent genom hela texten bemödat sig med att
redovisa hur väl olika fångar blir väl behandlade, i synnerhet av de idealiserade karaktärerna.
Ett talande exempel på detta är naturligtvis Håtunaleken, då hertigarna tillfångatog kung
Birger. Efter en mycket detaljerad redogörselse för hur väl, både materiellt och
allmänmänskligt, som kung Birger och Märta behandlades uttrycker Tyrgils de nästan
328
Erikskrönikan, s. 157; kursiveringen är min egen. 329
Erikskrönikan, s. 159.
136
bevingade orden: ” [e]kke swelte man them i häl”330
. Denna fras förekommer dock även vid
andra tillfällen, exemplevis då kung Valdemar och hans son satt fångade i Nyköping: ”[e]kke
swälte man honom i häl”331
. Som etablerats tidigare i undersökningen var våld och till och
med brutalitet i krig och strid alltså en sak, men att plåga de redan besegrade däremot
framhålls som ett särskilt ovärdigt tilltag. I beskrivningen om hertigarnas lidande och död i
kung Birgers fångenskap, framhävs just dylik sadism och skadeglädje: [t]het lyste
konungenom wäl ath see thera pina ok thera nödh, han war orädder um thera dödh332
”. Birger
går alltså över gränsen i sin våldsanvädning och sin brutalitet. Tyrgils avslutar så stycket om
hertigarnas död med en ekande dissossonans av den tidigare frasen: ”[t]essalund swälte han
[Birger]them i häl. Thet sighia faa men at han giorde wel”333
. Med stor omsorg och
skicklighet låter Tyrgils därmed sin karaktär Birger bryta mot de höviska beteendekoderna
och ställer honom dessutom i belysande kontrast mot de idealiserade karaktärerna och deras
agerande.
Denna typ av beteende förekommer även på andra ställen i krönikan och med andra
inblandade, och även vid dessa tillfällen är Tyrgils bedömning svidande. Ett typexempel kan
hämtas från redogörelsen för hertigarnas konflikter med norrmännen, och det specifika
sammanhanget rör tillfångatagna svenskar:
The toko the herra tha til fanga
ok lotho them upa landit ganga
ok fördo them ut aff thera tyghe.
Fule hälade ok odryghe
komo ther löpande ok uthet
ok frestado, om bredan beet.
The hioggo them alla ther swa sma,
ey la ther stykke som annat laa.
Swa plägha oädla men at göra!
Ä hwar dughande men thet höra,
the otakka them for thera gärd.334
I denna beskrivning finns en klar parallell till kung Birgers agerande gentemot de två
hertigarna och den utgörs av det fortsatta våldet mot redan besegrade och tillfångatagna
kontrahenter. I Birgers fall innebar den misshandel, plåga och svältdöd som hertigarna
330
Erikskrönikan, s. 116. 331
Erikskrönikan, s. 71. 332
Erikskrönikan, s. 160 f. 333
Erikskrönikan, s. 164. 334
Erikskrönikan, s. 131.
137
utsattes för ett excessivt och fortsatt våld och i exemplet ovan innebar norrmännens
bestialiska mord på de svenska krigsfångarna också excess och onödig våldsanvändning.
Tyrgils skräder inte heller orden i avseende på norrmännens agerande utan kallar dem för
skändliga, ärelösa och slödder. Här skall naturligtvis hållas i minnet att det handlar om Tyrgils
landsmän som blir mördade335
och att han i sitt återberättande absolut inte kan ses som en
objektiv informationsgivare. Däremot framgår det av redogörelsen, hur än tendentiös, att han
betraktar och förväntar sig andra betrakta denna typ av beteende som helt oförsvarligt bland
hederligt folk: ”[ä] hwar dughande men thet höra, the otakka them for thera gärd”336
. Det står
också klart vad för sorts män man kan förvänta sig denna typ av beteende av: ”[s]wa plägha
oädla men at göra”337
. Att kung Birger sedan handlar på ett likartat sätt emot sina bröder
innebär att han antar ett beteende som inte anstår honom, eller någon man av börd. Den
stridande klassen, ridderskapet, främst personifierat genom kungen, förväntades helt enkelt, i
enlighet med hövisk kod, utöva våld på ett värdigare sätt. Kung Birgers tilltag innebär alltså
att han sänker sig till samma nivå som oädla män och att han således agerar i kontrast till hur
en legitim företrädare för den högsta samhällsklassen förväntades agera.
Till detta resonemang bör också läggas att kung Birgers krigsföretag och våldsanvändning
ofta i Erikskrönikan beskrivs som misslyckade, vilket ger bilden av ett illa genomtänkt och på
dåliga grunder genomfört bruk av våld. Ett tydligt exempel på detta är naturligtvis Birgers
resa till Gotland för att höja skatteuttaget där:
The hoffmen fortröt tha at bidha
ok willo heller med them stridha.
Bönder fingo ther öffre hand,
swa at konungin rymde tha thet land
ok flydde til skipa ather i geen.
Then foor illa som tha war seen
Herra Benkt Pederson bleff ther dödh,
– Gud frelse hans siäl aff alle nödh –
Pedher Benktson ok andre flere,
ok konungsins skat wart ey tess mere.
Konungin foor tha ather hem
ok fik ey mere skat aff them.338
335
Erikskrönikans författare förutsätts här, i enlighet med den tidigare identifieringen av Tyrgils, ha varit av
svenskt ursprung. 336
Erikskrönikan, s. 131. 337
Erikskrönikan, s. 131. 338
Erikskrönikan, s. 143 f.
138
Detta exempel på krigiskt fiasko och misslyckad våldsanvändning ger antal osmickrande
antydningar om kung Birger och hans bruk av våld. En av de mest framträdande svagheter
som exemplet visar är hur Birger förefaller brista i kontroll över de egna trupperna: ”[t]he
hoffmen fortröt tha at bidha ok willo heller med them stridha”. Dessutom avbildas också
striden som en förlust för Birgers parti, en förlust mot vad Tyrgils kallar bönder: ” [b]önder
fingo ther öffre hand, swa at konungin rymde tha thet land ok flydde til skipa ather i geen”.
Detta kan inte betraktas som annat än genant för kungen och hans krigarklass. Allvarligare än
att bli generad ter sig textens upplysningar om krigstågets omedelbara orsaker och hur
kungens agerande vållade ädla mäns död. Det synes i framställningen som om Birgers
girighet, kompromisslöshet och ovilja att acceptera det gottlänningarna faktiskt erbjuder är
vad som föranleder våldet: ”
Jak hörde wisa men thet swärya
at han haffde them ey annat wita,
utan han wille ey ther lita på.
Then skat the gawo aff gamblo ee,
han budho the honom, han sagde nee.
Han wille them mera leggia upa,
ok ther willo the ey under gaa.
The hoffmen fortröt tha at bidha
ok willo heller med them stridha.339
I citatet blir kung Birger och hans karaktärsbrister direkt utpekade som orsak till att det bryter
ut stridigheter, vilka dessutom får negativa konsekvenser för dem som följt kungen. På det
hela taget ges bilden av att kung Birger agerar med dåligt omdöme och låter jakten på ökad
beskattning leda till onödiga våldsyttringar med povert resultat.
Det faktum att Tyrgils inte uttrycklingen fördömer kung Birgers resa till Gotland kan ha flera
orsaker. Å ena sidan betraktas sannolikt inte försöket att öka sitt skatteintag från bönderna
som särskilt fel, även om Tyrgils helt tydligt ger sådana antydningar. Å andra sidan blir
beskrivningen av Birgers misslyckande på sätt och vis ett fördömande i sig, inte minst då det
förefaller som om han i verkligheten faktiskt lyckades med sin skattehöjning340
. Syftet är
sannolikt att svärta ned kungens rykte snarare än att verkligen fördömma honom i det här
fallet.
339
Erikskrönikan, s. 144. 340
Erikskrönikan, s. 231; Sven-Bertil Janssons kommentarer.
139
Våld var alltså inte något man tillgrep lättvindigt, åtminstone inte i teorin. Erikskrönikan är
sannolikt inte alls tillförlitlig som uppgiftslämnare i sakfrågor, men i all sin tendens avslöjar
krönikören Tyrgils en hel del om våldbrukets ideologiska ramar. Den ideala
våldsanvändningen hade en personlig nivå och omgärdades då av de höviska koderna för
personligt uppträdande och beteende, vilka i detta sammanhang avspeglar den manifesta
ideologin. Sådana av ridderskapet högt värderade karaktärsdrag som måttfullhet och
nådefullhet fick härmed en mycket praktisk tillämpning, och brott mot dessa i samband med
våld resulterade i ett antiidealt våldsbruk. Som motsatser till de höviska idealen ställs i
Erikskrönikan sådana antiideal som måttlöshet, skadeglädje och sadism. Kopplingen mellan
de antiideala karaktärsdragen och våldsbruk är i krönikan minst lika tydlig som kopplingen
mellan de ideala karaktärsdragen och våldsbruk. Våldsanvändning driven av antiideala
karaktärsdrag som måttlöshet och sadism saknar en tydlig koppling till politiskt uppnående
och blir nästintill omöjlig att utöva kontroll över; det blir våld för våldets skull. På en idénivå
blir det härmed uppenbart hur det höviska ramverket avsågs fungera som ett sätt att kanalisera
våldsbruket på en personlig nivå och begränsa dess destruktiva potential. På en realpolitisk
nivå inträdde de regleringar som avsåg våldets funktion och syfte i ett politiskt sammanhang,
vilka i undersökningen betraktas som del av den latenta ideologin. En skiljelinje mellan de
manifesta och de latenta betraktelsesätten, vilken bör sättas i samband med de olika kontexter
som respektive synsättet avser är att det latenta har en klart konsekvensetisk dragning och att
det manifesta har ett tydligt pliktetiskt anslag. Det bör dock nämnas att Erikskrönikans
framställning inte ger stöd för en total renodling i manifesta eller latenta värdegrunder i någon
av kontexterna, istället handlar det om en tonvikt på det ena eller andra.
2.1.8 Drotzen och drottningen – rådgivarna, hantlangaren och påhejerskan
Slutligen i denna genomgång av karaktärer skall nu de två sista underkastas analys. De
kommer att behandlas samfällt här eftersom de inte är lika omskrivna i Erikskrönikan som de
tidigare behandlade karaktärerna. I dessa personskildringar ges möjlighet att studera två av de
mest influensrika medkonspiratörerna, kung Birgers två mest trogna efterföljare, och detta
perspektiv bidrar därigenom med en ytterligare dimension, nämligen rådgivarens.
En omedelbar och tydlig skillnad gentemot krönikans ”ärkeskurk” Birger, är att dessa två inte
ges fullt så uttalade fördömanden. Istället handlar det om att de ofta inkluderas och impliceras
140
i något bredare kritik av hertigarnas motståndare, men med skillnaden att de dock omnämns
som enskilda personer även i dessa sammanhang.
Ett exempel som dock är av direkt utpekande typ är följande: ”[d]rotningen ok Brunkogha, the
try, the diktado mangt ond radh aff ny. Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde
sina bröder ey swa swikit”341
. Här råder det inget tvivel om vilket det antiideala beteendet är
och både Brunkow och Märta anges som dåliga rådgivare. De dåliga konsekvenserna av deras
rådgivning är också det mycket klara: de sår split mellan bröderna och indirekt orsakar
hertigarnas plåga och död. Kung Birger får emellertid även här klä skott för sina
missgärningar själv och citatet tar fråntar inte honom hans skuld. Han har satt för stor tilltro
till sina rådgivares råd och inte själv visat på gott omdöme. Det förefaller också som att han
återigen visar sig vara öppen för manipulation. Meningen: ”Haffde konungin ey them sät swa
mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit”, klargör helt tydligt att kung Birger lät sig
påverkas. Detta står, som tidigare visats, i strid med rådande ideal för hur en kung förväntas
agera och vara, och innebar ett stort legitimitetsproblem, vilket säkerligen låg helt i linje med
den tendens Tyrgils tillförde sitt verk. I fråga om de dåliga rådgivarna så står det klart att de
råd de försåg kungen med var usla och bilden av dem är inte smickrande. Inte bara är råden de
ger dåliga, de är till och med onda, vilket antyder att Tyrgils ger bilden av ett medvetet ont
uppsåt. Syftet i det här fallet betraktas som ett ont och det förstärks av att texten säger ”mangt
ond radh”, vilket innebär att det inte rör sig om ett enstaka misstag utan en medveten strategi.
Visserligen måste ju Tyrgils egen bristande objektivitet tas i beräkningen och det är sannolikt
att det främsta skälet till dessa omdömen stammar från detta förhållande. Det stör emellertid
inte tolkningen av denna passage som visande på antiidealt beteende, snarare tvärtom. Hertig
Eriks motståndare visas som ett slags antiteser och deras beteende fastslås som uselt, ovärdigt
och destruktivt.
Drottning Märta återkommer även i fallet med kungens bedrägliga vänlighet innan
fängslandet av hertigarna. Hon får genom sina ord, i upprinnelsen till Nyköpings gästabud,
personifiera precis den falskhet som ledde de bägge hertigarna i fällan:
– Gud weyt hwat i hans hierta war –
ok drotningen sammaleed thet samma sin.
Hon sagde: ”Welkomen, broder min!
341
Erikskrönikan, s. 159. I citatet nämns tre dåliga rådgivare och den tredje, utöver drotsen och drottningen, är
med stor sannolikhet den estniske riddaren Cristiern Skärbek, som omnämns alldeles före i samma avsnitt.
141
Huro mun min annar broder magha?
Han komber aldrigh aff min hogha
then mille hertogh Erik.
Thet han wil swa fly mik,
thet gör mik synderlika wee,
at jak skal han swa siällan see.
Gud weyt thet wäl at iak hawer han kär
som then min kötlögh broder är.”342
Drottningen kopplas först samman med kung Birgers svekfulla hjärta och ges en aktiv roll i
hertigarnas öde. I det ovanstående stycket utgörs Märtas konkreta bidrag av att hon bedrar
hertig Valdemar och invaggar honom i en falsk känsla av omsorg och kärleksfullhet. Hennes
omsorg om Eriks välbefinnande, hennes längtan efter honom och hennes kärleksförklaring till
hertigen är alltså bara ett spel för gallerierna och syftar endast till att uppnå hans
tillfångatagande. Enligt Erikskrönikan fungerar det också. När Valdemar återvänder till Eriks
sida är han helt övertygad om kungaparets goda avsikter och slår bort hertig Eriks farhågor:
”[b]roder, war tess wiss, the göra eller radha oss aldreg miss”343
. Därmed har Märtas bidrag
fått genomslagskraft i det som senare händer med hertigarna och hon kan således inte bara
betraktas som en som viskar i kungens öra för hon har själv aktiv del i bedrägeriet. På så vis
kan Tyrgils uppvisa att Märtas antiideala beteende drabbar på ett direkt sätt.
Vidare bevis för att Tyrgils vill knyta drotsen och drottningen direkt och aktivt till hertigarnas
mord står att finna i det som utspelas precis innan de tas till fånga. När hertigarna Erik och
Valdemar anländer till Nyköping, ombeds de att låta sina trogna män sova utanför i staden
och den som framför detta är drots Brunkow: ”[m]in herra wil, mädhan ey ära herberge til, at
the riddara liggin alle i by”344
. Sakteliga sätts så planen i verket och de två ovetande
hertigarna lämnas försvarslösa i fiendehänder. Fördömandet av det som sker låter inte vänta
på sig och Tyrgils skriver de tidigare refererade orden:
Thet giter engin tunga sakt
thera ödmiukt med falske list,
the haffdo som Iudas wider Crist.
Jak hörde for pascha at man laas
i Scriptenne aff Iudas,
at han swek Van Herra i tro:
thy skal han i helwite boo
342
Erikskrönikan, s. 150. 343
Erikskrönikan, s. 151. 344
Erikskrönikan, s. 153.
142
ok haffwa ewinnelika wee.
Swa skulo ok alle the,
ther oärlika myrda ok forradha,
i then pina, ther aldreg komber nade.
The mogha sarlika jäwa om sik
som forraddo hertogh Erik.345
I första hand är det förstås kung Birger som avses, men de pronomen som används här
uttrycker plural och implicerar därmed alla dem som Tyrgils håller för ansvariga i sin
berättelse. Bland de mest framträdande där är då, förutom kungen själv, drotsen och
drottningen. Precis efter fördömandet fortsätter Tyrgils också mycket riktigt med att måla upp
bilden av drottning Märtas deltagande i dramat: ”[m]an sigher at man aldregh saa drotningena
swa gladha som tha, henne war engin gläde faat”346
. Hon blir sinnebilden för det ovan angivna
sveket, ”thera ödmiukt med falske list”, och hennes uppenbara glädje framstår som utslag av
skadeglädje och upprymdhet över att planen förefaller gå i lås.
I fortsättningen av det fördömande stycket, som citeras ovan, kan utläsas mer om Drotsen
Brunkows roll i dramat:
The riddara gingo innan then stadh,
som konungin wille ok drotzetin badh,
alle hertoghins men bade riddara oc swena.
Portanerne wordho ey sene.
Brunka stodh ther siälffwer widh
mädhan the gingo alle nidh.
Här taghar epter nest
taghar the haffdo portin leest,
tha drogo the thera tygh upa
oc gingo for konungin staa
ok struko thera armbörst i,
the skyttor ok thera kompani.347
Drotsen knyts alltså genom sina handlingar direkt till det för Tyrgils förhatliga
händelseförloppet, vilket innebär att inte heller han kan betraktas som endast en dålig
rådgivare. Passagen pekar ut att drotsen exempelvis var den som ombesörjde att hertigarna
lämnades utan sitt militära skydd, när han bad dem stationera sitt krigsfolk i staden över
natten, och hur han personligen fanns med och övervakade de praktiska detaljerna. Han är
345
Erikskrönikan, s. 154; kursiveringen är min egen. 346
Erikskrönikan, s. 154. 347
Erikskrönikan, s. 154 f.
143
dessutom den som expedierar det brutala tillfångatagandet och fängslandet av hertigarnas
oanande män, enligt Erikskrönikan.348
Därigenom blir Brunkow också en av de aktiva
förövarna i dramat.
Det sista kapitlet för drots Brunkow i Erikskrönikan utgörs av hans dom och avrättning. Den
nya drotsen, Mats Kettilmundsson, dömer, i kraft av rikets företrädare, Brunkow och tre andra
till döden för deras inblandning i kuppen mot hertigarna och det därpå följande
inbördeskriget.
Tha lät drotzetin skipa them
ok forwan them med rikesins räth
til then dödh, man haffde them äth.
Drotzetin Brunka ok Walram
ok Lydher Fooss, swa war hans nampn,
ok fierde Ulffwer Swalabek
– hans ordh giordo han til en gäk –
them satte man alla a eth radh.
Jak wille at the satho samma stadh,
om ther waro flere med i radhe
at hertogane wordo forradne bade.349
Tyrgils sista mening i citatet återger tydligt var hans sympatier ligger och vad han anser var
orsaken till att de fyra männen får plikta med sina liv. Emellertid är det i detta fall inte Tyrgils
fördömande i sig som är av störst värde, utan citatets inledande mening. Till skilland från
andra avrättningar som återges i Erikskrönikan ges just denna en alldeles särskilt uppenbar
aura av legitimitet: ”[t]ha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then
dödh, man haffde them äth.” Här finns inget av det självklara godtycke som exempelvis
präglar kung Magnus uppgörelse med Folkungarna. Istället förefaller det som särskilt viktigt
att poängtera processens legitimitet. Detta går naturligtvis att hänföra till krönikans tendens
och blir i så fall en antydan om vikten av att hertig Eriks sons maktövertagande skulle ske
med mesta möjliga legitimitet och utan ett tvetydigt nära förflutet som belastning. För
undersökningen innebär detta att drots Brunkows tjänst för kung Birger generellt, och hans
roll i Nyköpings gästabud i synnerhet, behäftas med något brottsligt, vilket därtill var så grovt
att hans straff blev döden. Hela hans ställningstagande för kung Birger kan därmed betraktas
som antiidealt i Erikskrönikans framställning. Detta är naturligtvis i stor utsträckning en
propagandisk nödvändighet, men kan också, i en sammantagen bild med tidigare
348
Erikskrönikan, s. 157 f. 349
Erikskrönikan, s. 174.
144
framställningar av drotsens agerande samt beskrivningarna av de goda vasallerna och
rådgivarna, ge en fingervisning om den idealiserade synen på relationen mellan en vasall och
hans furste. På en idenivå är det är inte så enkelt som att Brunkow ”satsade på fel häst”, utan
det handlar om att man som vasall bör visa omdöme i fråga om vilken furste man förlänar sin
tjänst och hur man förverkligar denna tjänst. I förlängningen innebär det att vasallens trohet i
ett makthierarkiskt perspektiv inte ges lättvindigt utan bör föregås av en förståelse av furstens
moraliska kvalitet. Det vore till och med möjligt att hävda att vasallen binder sig och sitt öde
till sin herres karaktär och att vasallen är skyldig att hjälpa sin herre upprätthålla sin moral, i
enlighet med den nya samhällsformens koder. I det sammanhanget blir också vasallens roll
som rådgivare av extra stor betydelse. Att ge goda men beska råd åt en furste blir därmed en
skyldighet och nödvändighet för den gode vasallen. I Erikskrönikan agerar som bekant
Brunkow i bjärt kontrast mot detta och förser sin herre, kung Birger, med dåliga, onda råd och
förfaller därmed i ett antiidealt beteende.
Som ett motexempel kan nämnas Herr Knut som vid inledningen av Nyköpings gästabud
vädjar till kung Birger att inte sätta sin plan i verket och skada sina bröder. Herr Knut tilltalar
kungen mycket rakt och rättframt:
”Herra, I skulin ey wardha vredh.
Ganger ider siälffwom nakot upa,
thet wil jak werya ä mädhan iak ma.
Thetta malit er mik nyt,
jak weyt ey huro I hawin thet byt.
Jak hörde här aldreg förra aff!
Hwo ider thetta radith gaff,
han hawer ider radith mykla uro.
Hwat wilin i swika idra bröder i tro?
The era hiit kompne a ider ordh!
I maghin a them beganga eet mord.
Haffwer diäfflen ider swa wilt?
Jak tror thet warder ider siälffwom ilt.
Ther warde om vreder hwo som wil,
aldregh hielper iak ther til!
Um tu atte aldreg skiilt wid them
ok waro the kompne til thin hem,
thu skulle ey haffwa swa fula akt.”
…
– ”Tik warder til heder what tik ma
145
– engen kantu här aff faa!
Gör tu thet, thet er min waan,
Thin heder warder minne hädhan fran!”
Ok här med gik han bort fra them.
”Fore mik skulo the wara med nadhom.”350
I Knuts exempel finner vi istället den gode vasallen och hans sätt att agera står som en skarp
kontrast till drots Brunkows. Motivet bakom detta fostrande exempel i krönikan ligger
troligtvis ett behov av att distansera den historiske herr Knut från kung Birger och brotten mot
hertigarna, sannolikt på grund av en grumlig poiltisk situation.351
För undersökningen är dock
exemplet alldeles förträffligt. I Tyrgils strävan att framställa herr Knut som en hedersman,
vilken agerade precis så som en god vasall borde ha gjort, förser han undersökningen med ett
mycket väldefinierat exempel på hur drots Brunkow borde ha betett sig i egenskap av kungens
betrodde. Relevant i sammanhanget är också att krönikan inte bara ger det goda exemplet i
herr Knuts repliker, såsom att ge goda råd, att säga sin herre sanningen oavsett hur obehagligt
det må vara, utan understryker även det antiideala i både kung Birgers och drots Brunkows
respektive roller. Kung Birger ställs otvetydigt inför det goda valet och det dåliga valet, något
som inom krönikans dramaturgi innebär att Birger slutgiltigt fördömer sig själv när han inte
ens då förmår göra det rätta och följa den gode vasallens råd. För Brunkows del blir det
utpekande att herr Knuts exempel står som en direkt motvikt mot det egna agerandet.
Drotsens antiideala beteende tydliggörs genom herr Knuts ord och han är, tillsammans med
drottning Märta, just den dåliga rådgivare som utpekas av Knut: ”[h]wo ider thetta radith gaff,
han hawer ider radith mykla uro”. Jämförelsen av dem skärper skillnaderna mellan dem i
framställningen och påvisar det ”goda” och det ”onda” exemplet.
Detta handlar, som sagt, om en idealiserad idenivå, vilken kan ses som åberopad i
Erikskrönikan för att rasera drots Brunkows och kung Birgers trovärdighet och ge drotsens
stegling legitimitet. För Tyrgils har detta sannolikt varit ett sätt att bereda vägen för kung
Magnus Erikssons makttillträde, samtidigt som eventuella motståndares legitimitet totalt
underminerades. Brunkows verkliga öde kan med största sannolikhet beskrivas som att han
just ”satsade på fel häst” och att han behandlades synnerligen orättvist när vinnarna skulle
350
Erikskrönikan, s. 155. 351
Det förefaller som om denna herr Knut hade tydliga kopplingar till kung Birger även under de inledande
stridigheterna efter Nyköpings gästabud men att han lyckades överleva och göra politisk comeback inom det nya
partiet runt hertig Eriks omyndige son, Magnus Eriksson. För att inte hamna i en ohållbar situation valde man då
att finna på denna utväg och skriva om det historiska skeendet på ett acceptabelt sätt. För mer information se
Erikskrönikan, s. 234; Sven-Bertil Janssons kommentarer.
146
skriva sin historia i Erikskrönikan. Den infekterade maktstridens omskrivning i höviska motiv
med ont och gott, förefaller som en särdeles förljugen version av det verkliga skeendet.
De höviska idealiserade karaktärsdragen och egenskaperna förefaller alltså i stor utsträckning
handla om det direkt personliga uppförandet, hur man för sig i det omedelbara mötet med
andra människor. De andra idealiserade karaktärsdragen förefaller istället vara relaterade till
förhållningssätt avseende den politiska verkligheten. Det föreligger inte vattentäta skott
mellan dessa två nivåer och det går inte heller att påvisa att det finns en kategorisk uppdelning
i det höviska som manifest ideologi och det pragmatiska som latent ideologi. Istället måste det
accepteras att helhetsbilden är mer komplicerad än så och att det inte råder exklusivitet mellan
dessa nivåer.
147
3 Sammanfattning, slutsatser och reflektioner Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka den svenska maktelitens ideologiska
hemvist under 1300-talets första hälft genom att analysera dess idealiserade själv- och
samhällsbilder, såsom de framträder i Erikskrönikans skildring av hertig Erik och ett fåtal
andra nyckelpersoner. För att kunna bryta ned denna syftesformulering till en konkret nivå
och kunna pröva den mot källmaterialet formulerades ett antal forskningsfrågor, vilka
uppdelades i tre stycken frågeblock.
Analysverktygen manifest och latent ideologi har genomgående använts som ett angreppssätt i
undersökningen för att blottlägga sådana ideal och värderingar som kan betraktas som
underförstådda, icke uttalade eller dolda. Utifrån detta angreppsätt har också en mer fullödig
bild av krönikans tankegods kunnat uppdagas och genom undersökningen har jag således
kunnat visa konkreta spår av det världsliga frälsets ideologi i 1300-talets Sverige, såsom
indikerade i Erikskrönikan.
Här nedan följer nu ett försök till ideologiförklaring, i enlighet med den ideologidefinition
som formulerades i inledningen. Det är viktigt att påpeka att nedanstående försök till
ideologirekonstruktion avser frälsets perspektiv och inte en samfälld ideologi för hela det
svenska riket under 1300-talet. Detta rör sig alltså inte om böndernas ideologi, om kyrkans
och prästernas ideologi eller ens om kungens ideologi. Det är till och med möjligt att betrakta
detta försök som en frälseelitens ideologi. Något annat medger inte källmaterialet.
Föreställningsvärld – hur världen är beskaffad:
Undersökningen har inte renderat särskilt omfattande information i fråga om det världsliga
1300-talsfrälsets uppfattning om hur världen är beskaffad i stort. Det som dock framstår är
den medeltida, katolskt kristna världsbilden som en grundläggande, om än inte framträdande,
premiss i det världsliga frälsets förståelsehorisont. Den inkorporerade sådana huvuddrag som
tron på Gud som världens skapare och domare, och den påvliga kyrkans status som andligt
frälse. Även om detta religiösa perspektiv inte ges särskilt stort utrymme i Erikskrönikan,
hade den allerstädes närvarande religiösa dimensionen en given plats också i deras ideologi.
Det är i frälsets tankevärld möjligt att utifrån det religiösa perspektivet också skönja en
uppfattning om en given hierarkisk ordning i skapelsen och en patriarkal grundsyn i avseende
148
på människan. Dock figurerar inte iden om skapelsen som hierarkiskt inordnad, särskilt
prominent i krönikan och de spår som finns är av en schablonisk karaktär. Den patriarkala
tendensen är däremot mer tydligt i texten och med ett fåtal undantag är också Erikskrönikan
en männens berättelse. Det var mannen som utgjorde måttstocken och det förefaller som om
man betraktade kvinnan som underordnad mannen. Knutet till den patriarkalt präglade
världsbilden i Erikskrönikan återfinns också en uppfattning om existensen av våld som en
given förutsättning i hur världen är beskaffad.
Föreställningsvärld – samhällssyn:
Den samhällsbild som förmedlas i Erikskrönikan präglas av den omvandling som den berättar
om, uppkomsten av ett feodalt influerat samhälle efter kontinental modell, och som är tätt
förknippad med Birger Jarl och hans barn och barnbarn. Bilden omfattar förändringen från det
tidigare stormannasamhället med små riken och en kungamakt med mycket begränsad makt
och inflytande, till ett modernt rike med en tydlig kungamakt och en likaledes storslagen
samhällsvision. Processen förefaller ha varit särskilt smärtsam för de stormannagrupper som
förlorade sitt inflytande och sin autonomi, exempelvis folkungarna.
Samhällsbilden innefattar naturligtvis de stora männens insatser och visar på starka patriarkala
strukturer. Det är de stora männen som etablerar den nya samhällsformen, reder ut kaos och
laglöshet och skapar det moderna, ordnade riket. Det nya innebar en formalisering av makten
och rikets styrelse och en tydligare definierad social stratifiering. Även Birger Magnussons
givande av lagar, som betecknas som mycket betydelsefulla i kröniketexten, är exempel på
omvandlingen mot ett mer ordnat och enhetligt rike. Samhällsbilden som förmedlas antyder
alltså övergången till ett nyformat samhälle, där det gällde att etablera och hävda den egna
gruppens anspråk i en hierarkisk maktordning.
Det framgår också att det samhälle som uppenbaras i Erikskrönikan alltjämt är att betrakta i
stor utsträckning som ett krigarsamhälle, vilket innebär ett samhälle där inflytande och makt
står i direkt relation till förmågan och beredvilligheten att bedriva krig och utöva våld om
omständigheterna så krävde. Det är åtminstone det synsätt som förefaller prägla det världsliga
frälset, vilka uppehöll sina privilegier just genom sin förmåga att utöva våld, som ett krigets
beridna och väl rustade elit. Det innebär också att våldet betraktades som en självklarhet,
vilken man var tvungen att förhålla sig till.
149
Det nya samhället uppfattades som befolkat av olika grupper, såsom frälsegruppen,
prästerskapet och bondegruppen, med en klar maktordning och där de olika grupperna hade
olika rättigheter och skyldigheter beroende av deras plats i den socialt förankrade
maktordningen. Själva utgjorde det världsliga frälset ett privilegierat segment med särskilda
ansvarsområden och plikter avseende rikets fortlevnad, väl och styre. Kyrkans och
prästerskapets plats i denna ordning förefaller något diffus. Erikskrönikan visar å ena sidan att
det andliga frälset hade en given plats och status i samhället, men ger inga definitiva svar om
dess ställning relativt det världsliga frälset. I det sistnämnda ger krönikan mer information om
det världsliga frälsets önskade makthierarki och relation. Faktum är att Erikskrönikan är
märkligt förtegen i avseende på kyrkan och prästerskapet.
Föreställningsvärld – synen på den egna gruppen:
Frälsets syn på den egna gruppen präglades i hög grad av deras identifierande av sig själva
genom det höviska uppträdandet. Man visade sin tillhörighet genom att uppvisa
personegenskaper och beteenden i linje med den höviska seden. Personegenskaper som hölls
högt i det höviskt ridderliga sammanhanget var till exempel mildhet, generositet, krigisk
förmåga, lojalitet och förmågan att uppträda belevat. Hövisk sed, såsom åskådliggjord genom
skildringen av de idealiserade karaktärerna, framställs som ett signum för dem som hörde till
frälseskiktet. Att krönikans antagonister i kontrast uppvisar brister i sitt höviska beteende blir
därmed betecknande för deras övriga otillräckligheter och laster. De uppvisar sådana defekter
som dåligt moraliskt och etiskt omdöme, lättpåverkbarhet (i synnerhet i avseende på en kung
eller furste), svekfullhet, vettlöshet och skrytsamhet.
Utöver de höviska karaktärsegenskaperna värderade man också sådana egenskaper som de
allra främsta inom gruppen förväntades uppvisa: ansvarskännande och omsorg om rikets väl,
ledarskap, handlingskraft, förmåga att skipa rättvisa och upprätthålla lag och rätt, förmåga att
hålla ordning och stabilitet i riket, förmåga att skapa inre frid i riket, förmåga att föra krig och
bedriva våldskampanjer, samt förmåga att genomdriva det man företagit sig. Dessa pekar
allihop mot makt och ledarskap, vilket gör dem exklusiva och förbehållna ett mycket litet
fåtal.
Det är således föga överraskande att det i Erikskrönikan också finns en tydlig anstrykning av
en tanke om ”den gode fursten” i det världsliga frälsets självbild. Han, för det är en han, är
beskyddare och krigare, laggivare och regent och har såväl viljan som förmågan att skydda
150
sitt rike och folk, även med hårda nypor. Spåren av denna tanke står att finna i
framställningen av de idealiserade karaktärer som undersökts här. Det finns också en
stratifiering av frälset i högre och lägre segment. Den gode fursten står naturligtvis att
återfinna i det högsta segmentet och i de lägre kan den tydligt deklarerade tanken om den
gode vasallen passa in. Krönikans persongalleri innehåller frälserepresentanter för olika
nivåer, men med en tonvikt på furstesegmentet. På många vis förefaller fursterollen och
vasallrollen som representativa för frälseskiktets syn på sig själva och sin plats i samhället.
Den ideale medlemmen av den världsliga frälseeliten hade alltså de höviska karaktärsdragen,
följde hövisk ridderlig sed, samt besatt den realpolitiska handlingskraften. De höviska idealen
anknyter till ett personperspektiv och de andra ett funktionalitets- och maktperspektiv. De två
ideologiska paradigmen förefaller ha överlappat varandra och samverkat för att hävda och
vidmakthålla den samhällsordning som gynnade frälset som samhällsskikt.
När frälset definierar sig självt är det främst två områden som faller under deras domän och
det är rikets styrelse och kriget. Frälsets självbild var alltså oupplösligt knutet till
våldsutövning och makthävdande.
Normer – rätt och fel:
Det världsliga frälsets uppfattningar om rätt och fel innehöll, enligt undersökningens resultat,
särskilda typer av handlingar och beteenden som ansågs vara synnerligen rätt och riktiga för
en medlem av det världsliga frälset att ägna sig åt. Dessa påbjudna handlingar och
handlingsmönster var klart normerande och betraktades som en obligatorisk del av vad det
innebar att vara del av frälset. Till stor del handlar detta om de höviska, manifesta
beteendekoderna och de ridderliga sysselsättningarna. För det svenska, världsliga frälset i
trettonhundratalets Sverige var dessa handlingar en fråga om identitet. Orsaken var att det
höviska ridderliga handlandet inte bara tjänade som det goda exemplet för beteende utan även
som ett sätt att befästa det världsliga frälset som social grupp.
Av de handlingar som ansågs viktiga och rätt för frälset utgjordes en signifikant andel av den
praktiska tillämpningen av det höviska ridderliga tankegodset, till exempel: anordnandet och
deltagandet i överdådiga fester, antagande av vasaller, dubbning av riddare (riddarslag), det
goda rådgivandet och det korrekta våldsutövandet.
151
Fel handlande, det vill säga sådana handlingar som frälset skulle avhålla sig från, enligt den
manifesta normbildningen, är ett något mer nyanserat område i det världsliga frälsets ideologi
än de påbjudna handlingsmönstren. Inte alla former av felaktigt eller omoraliskt handlande
betraktades alltid och under alla omständigheter som icke legitima. Faktum är att de påbjudna
idealens skall, inte sällan motsvaras av bör i avseende på vilka beteenden man gjorde bäst i att
avhålla sig från i det världsliga frälsets idévärld. Bland de exempel på fel handlande som
ibland kunde vara legitima kan nämnas löftesbrott och att svära falskt, att svika i tro och att
bryta mot god hövisk sed. Det fanns dock vissa beteenden som åtminstone på en idénivå inte
var acceptabla alls, som exempelvis att låta sig påverkas och manipuleras (som furste eller
kung) eller att behandla redan besegrade motståndare med brutalitet. Efterlevnaden av dessa
sistnämnda tabun i praktiken är inte den här uppsatsens undersökningsobjekt, men sannolikt
fanns det en hel del tolkningsutrymme i avseende på praktisk applikation.
I avseende på frälsets uppfattningar om rätt och fel visar Erikskrönikan också på en social
stratifiering inom gruppen. Det ter sig som om kröniketexten påbjuder ytterligare
uppträdandenormer för den absolut främsta eliten inom frälset, utöver de tydligt manifesta.
Dessa normer för rätt och fel uppträdande beskriver för hur den gode fursten bör agera och de
är direkt kopplade till makt och styrelse. En god furste visar gott omdöme, är självständig i
sitt beslutsfattande, men förmår lyssna på goda råd. Vidare bör en god furste vara kapabel till
en korrekt våldsanvändning och agerande för rikets bästa, något som inte stod i ett
motsatsförhållande till personliga maktambitioner. Det var snarast att förvänta av en god
furste att han kunde ta i med hårdhandskarna när så behövdes för att skydda såväl sin egen
makt och position, som för att värna riket. Dessa intressesfärer förefaller också ha betraktats
som sammanfallande i den gode furstens maktutövning.
Erikskrönikan rymmer även normer för våldsanvändning och de rör det accepterade
våldsbrukets uppdelning och kopplingar till de goda karaktärsegenskaperna. Till att börja med
bör det upprepas att våld inte nödvändigtvis betraktades som ett ont i det världsliga frälsets
idévärld och att det fanns ett ”rättfärdigt” och korrekt våldsbruk. Den acceptabla
våldsanvändningen, rätt våld, omgärdades på en personlig nivå av de höviska idealen för
karaktärsegenskaper och av koderna för personligt uppträdande och beteende. Höviska
karaktärsdrag som måttfullhet och nådefullhet fick således en konkret applikation i
avgränsandet och definierandet av den acceptabla våldsanvändningens ramar.
152
Som motsats till det korrekta våldsbruket återfinns i kröniketexten många exempel på felaktig
och oacceptabel våldsanvändning. Den antiideala våldsanvändningen framställs ofta som att
den som uppstår ur dåligt omdöme och andra personliga brister, såsom omåttlighet eller
hämndbegär. Som oacceptabelt våld betraktades det våld som präglades av skadeglädje,
sadism eller brutalitet gentemot redan besegrade fiender.
Normer – rättigheter och skyldigheter:
I fråga om rättigheter och skyldigheter är det av naturliga orsaker så att Erikskrönikan ger
mest information om frälsegruppens uppfattningar om sig själva och sin situation. Det är
också tydligt att de upplevda rättigheterna och skyldigheterna är relaterade till gruppens
sociopolitiska ställning.
Frälset såg det som en skyldighet för medlemmar av den egna gruppen att främja den feodalt
inspirerade samhällsformen och den hierarkiska sociala ordningen. I detta låg också ett ansvar
för att främja även den höviska kulturen, vilken var det tydligaste sättet att kommunicera den
nya samhällsformen och deras position i den. Att kontinuerligt reproducera, stärka och
återskapa den samhällsordning som gynnade dem var naturligtvis egenintresset upphöjt till
norm för det svenska 1300-talsfrälset. Faktum är att Erikskrönikan i sig skulle kunna betraktas
som ett utslag av detta synsätt. Det förefaller dock också som att man verkligen betraktade det
nya samhället som något genuint gott.
Frälsestatusen innebar i det formella sammanhanget en skyldighet att bistå sin kung med
beridna och väl rustade stridsmän, för deltagande i rikets och folkets försvar. Det var
rusttjänsten som utgjorde själva grundbulten i frälsets rätt till privilegier och status, det som
frälste dem från skatteplikt. Vidare pekade de trohetsband som formaliserades mellan kung
och frälse på en lojalitets- och trohetsplikt gentemot kungen.
Emellertid framträder i kröniketexten en stark antydan om ett annat ansvars- och
skyldighetsparadigm, något som skulle kunna beskrivas som fortlevandet av de gamla
stormannastrukturerna. Det världsliga frälset och i synnerhet eliten däri förefaller ha betraktat
sig som en parallell maktstruktur vid sidan om kungen, något som inte nödvändigtvis men
potentiellt innebar en konflikt med kungamakten. I relation till just kungamakten blir därför
frälsets position en smula komplicerad; man hade helt enkelt två potentiellt motsatta
ansvarsparadigm att leva upp till, ett formellt och ett informellt. Något som ytterligare bidrog
153
till att komplicera situationen var det faktum att det ena ansvarsparadigmet var direkt kopplat
till basen för frälsets status- och privilegiehävdande i det feodalt inspirerade samhället, medan
det andra hade sitt ursprung i frälsets egen maktbas som, i egenskap, de omedelbara
förvaltarna av och företrädarna för riket.
Detta andra ansvarsparadigm innebar bland annat en skyldighet att uppbära riket parallellt
med kungen och att till och med agera som representanter för riket då kungamakten av någon
anledning inte kunde fylla sin funktion. Erikskrönikan antyder dock ett än längre åtagande:
frälseeliten såg sig som berättigade och skyldiga att även värna riket mot ett olämpligt
utövande av kungamakten. Naturligtvis fanns det i detta sammanhang stor risk för
inblandning av enskilda politiska gruppers egna maktambitioner. Inte heller innebär detta
synsätt att det regelmässigt fanns någon slags gemensam konsensus bland frälset i
värderingen av kungens agerande och maktutövning.
När det gäller det världsliga frälsets uppfattningar om rättigheter kan dessa direkt sättas i
relation till de ovan redovisade skyldigheterna. Man ansåg sig berättigad till sin ekonomiskt,
politiskt och socialt privilegierad samhällsposition och man ansåg sig ha rätt att påverka det
politiska skeendet, exempelvis genom rådgivning. Ett uttryck för detta var frälsets uppfattning
om att kungen skulle utöva sitt regentskap i samförstånd med dem och vinnlägga sig om deras
stöd för sin politik. Tanken om en intressegemenskap med kungen och ett ömsesidigt
gynnande ligger nära till hands när man betänker detta perspektiv på rättigheter. Det svenska
1300-talsfrälset såg sig dock även formellt berättigade till en egen maktutövning, helt i linje
med den feodalt präglade ordningen.
Kungens skyldigheter och rättigheter såsom relaterade till frälsegruppen innebar naturligtvis
rätten att styra riket och fatta beslut, men dock med skyldighet att inkludera en
frälserepresentation i processen. Konkret innebar detta att kungen visserligen förväntades fatta
sina beslut själv efter sitt eget goda omdöme, men att han skulle söka och lyssna till de råd
och perspektiv som frälset kunde bistå med. Just detta kan tolkas som att det enligt frälsets
synsätt ålåg kungen att sträva efter goda relationer med det världsliga frälset.
Andra tydliga skyldigheter som kan tillskrivas en svensk kung på 1300-talet är
upprätthållandet av riket (lagar, fred och stabilitet) och samhällsordningen, samt värnandet av
riket och den egna positionen. En mindre självklar och mer omstridd skyldighet som förefaller
154
ha utgjort norm för det världsliga frälsets syn på kungamakten var kungens skyldighet att
väljas till sitt ämbete, istället för att ärva det. Frälset betraktade en ärftlig successionsordning
med stor misstro, vilket inte är konstigt eftersom den skulle ha begränsat frälsets inflytande
över kungamakten och inneburit en skiftning i negativ riktning i maktbalansen mellan
aristokrati och kungamakt. Valkungadömet däremot saluförs som det enda reella alternativet i
Erikskrönikan, något som än mer förstärker bilden av krönikan som en pamflett för
ridderskapets ståndpunkter och värderingar.
I avseende på kungens rättigheter, så speglar de det tidigare resonemanget. En vald kung har i
det världsliga frälsets tankevärld rätt till exekutiv makt över rikets styrelse, rätt att företräda
riket och rätt till lojalitet och trohet från sina undersåtar. Dock upphör legitimiteten för dessa
rättigheter om kungen missbrukar sin position och inte uppfyller sina skyldigheter och då
inträder enligt frälseideologin deras eget ansvar för rikets väl. Utöver detta hade kungen, som
framgår tydligt i kröniketexten, särskilda rättigheter i avseende på de olika sociala grupperna i
samhället. Av det världsliga frälset kunde kungen kräva tjänst, företrädesvis i form av
rusttjänst och råd, men av dem som inte förmådde underhålla beridna och väl rustade krigare
att ställa till kungens förfogande hade kungen rätt till skatt. Friheten, (frälsningen), från
skatteuppbörden var själva skiljelinjen för vilka som räknades som frälse och inte. Det finns
heller inget i undersökningen som tyder på att bönderna befann sig i en servil ofrihet av den
typ som ibland associeras med begreppet feodalism.
Normer – etisk grundhållning:
På en tydligt kommunicerad, manifest nivå förefaller det svenska 1300-talsfrälset ha haft en
etisk grundhållning baserad på klara och distinkta värden hämtade ur en höviskt kristen
tradition. En förutsättning i detta har varit ett starkt pliktetiskt anslag och en nästintill naiv
världsuppfattning, med en uppdelning i rätt och fel, ont och gott.
Emellertid pekar den ovan genomförda undersökningen på att det finns en mycket stor mängd
avvikelser från detta synsätt i de idealiserade karaktärernas praktik. Det är dessutom så att
dessa avvikelser inte per automatik fördöms utan snarare försvaras. Således är det rimligt att
misstänka att den manifesta etiska grundhållningen inte var den enda, utan att det funnits
andra parametrar för att värdera handlande. Dessa andra parametrar, i sin tur, antyder ett annat
etiskt förhållningssätt, en latent och mindre uppenbar hållning.
155
Det finns i kröniketexten stöd för en konsekvensetisk tankemodell, vilken existerade parallellt
med den manifesta etiska grundhållningen. I denna konsekvensetiska hållning förefaller både
motiven för, och konsekvenserna som åtföljde, en handling betraktas som väsentliga för
huruvida den enskilda handlingen skulle betraktas som legitim. Detta var i så fall i stark
kontrast till den tankemodell som gjorde gällande att en handling har inherenta kvaliteter som
gör den antingen god eller ond, oavsett kontext. Trots detta förefaller dessa två etiska
paradigm inte varit ömsesidigt uteslutande, utan snarare komplementära.
Här bör också nämnas att det förekommer ett flertal exempel på tillfällen då enskilda
handlingar helt tydligt förefaller ha utförts i direkt strid med allt vad det pliktetiska
förhållningssättet stod för. Det handlar inte bara om små avvikelser utan om medvetna brott
mot kristen hövisk etik och moral, såsom bedrägligt uppträdande och regelrätt lögnaktighet.
Det kan tyckas som en olöslig konflikt, men faktum är att det hela handlade om olika etik för
olika sammanhang.
På frågan om när vilken etisk grundhållning skulle anses gälla är det inte alldeles lätt att utläsa
konkreta svar ur krönikan, men det finns ledtrådar. Dessa pekar mot att den enskilda
situationens karaktär, betingelser och kontext skapade värdehierarkier som avgjorde vilken
etisk grundhållning som ägde prioritet vid ett givet tillfälle. På en personnivå, i det direkta
mötet, och i det direkta handlandet förefaller det höviskt kristna paradigmet ha haft företräde,
men på en besluts- och styrelsenivå inträdde de konsekvensetiskt grundade normerna. Dessa
avsåg funktion, snarare än person. En etisk grundhållning baserad på en konsekvensetisk
moraluppfattning passar väl för den typ av realpolitisk nivå där ett pragmatiskt och
resultatorienterat tänkande var oumbärligt. En strikt pliktetisk grundhållning skulle ha
inneburit en oacceptabel inskränkning i det politiska spelet i 1300-talets Sverige.
Det finns dock ett ytterligare perspektiv och det rör de godtagbara motiv som legitimerade att
även den gode fursten kunde göra bruk av tvivelaktiga metoder. De motiv som
undersökningen funnit är: tillrättaställande av allvarliga missförhållanden och aktioner som
stärkte rikets stabilitet, säkerhet och inre fred. Handlingarnas motiv och resultat kunde alltså
berättiga tillämpningen av dem. Motiven kunde givetvis missbrukas och öppnade dessutom
fältet för godtycke. I kröniketexten kan en ytterligare dimension urskiljas, i avseende på den
konsekvensetiska hållningen, och den kan betraktas som en förlängning av det tidigare. Det
rör ett summerande betraktelsesätt avseende den enskilde makthavarens göranden, där det var
156
möjligt att betrakta summan av handlandet som antingen ett gott eller ett ont för riket. Dock
handlar detta om eftermälet efter en regent och bör endast svårligen kunnat ha influerat den
samtida bilden av den pågående regeringstiden.
Emellertid fanns det plats för den höviskt kristna hållningen också i det konsekvensetiskt
legitimerade agerandet. Man kunde exempelvis tillgripa tvivelaktiga medel för att besegra och
ta sina motståndare till fånga, men sedan behandla sina fångar i enlighet med god hövisk sed,
milt och generöst. Detta innebär att när kontexten skiftade, exempelvis från politiskt
motiverad aggression till bemötande av dem man redan besegrat, så skiftade också etisk
grundhållning. På så vis kunde alltså de två paradigmen mötas och på ett mycket konkret sätt
komplettera varandra. Det realpolitiska agerandet skulle följaktligen, för att betraktas som
legitimt, föranledas av rättfärdigande motiv och omgärdas av ett höviskt beteende, så snart det
var möjligt.
Till allra största delen ter det sig som om denna realpolitiska, funktionella etik för uppnående
främst var tillgänglig för den yttersta frälseeliten och kungamakten, det vill säga furstarna.
Därmed är det på sin plats att ifrågasätta hur representativ just denna etiska grundhållning är
för frälset som helhet. Emellertid är det möjligt att betrakta Erikskrönikans exemplifierande
som ett litterärt illustrerande av endast de mest namnkunniga karaktärernas göranden och
öden, och att det med stor sannolikhet var så att det konsekvensetiska synsättet även fann sitt
uttryck bland de mindre prominenta segmenten i frälsegruppen. I denna fråga räcker inte
undersökningens underlag för att ge några definitiva svar, men det hålls här för sannolikt att
det konsekvensetiska förhållningssättet var kopplat till maktutövning på olika nivåer och att
även mindre betydande medlemmar av frälset åtminstone till viss del omfattades av detta i sin
mer lokala och begränsade maktutövning.
Frågan är då vad som blir kvar av den pliktetiska grundhållningen; en fernissa att skyla den
misshagliga verkligheten med? Det vore en grovt anakronistisk missuppfattning och
förenkling av det svenska 1300-talsfrälsets idevärld. Den pliktetiska grundhållningen hade sin
funktion och spelade en viktig roll i såväl frälsegruppens kommunikation av sin sociala status,
som i egenskap av verktyg för att reglera och kanalisera våldets destruktiva potential och
excesser.
157
Här är det på sin plats att åter säga något om våld och våldsanvändning i relation till ideologi.
Våldsanvändning förefaller ha varit betraktats som ett medel i maktutövning och politik,
något som Erikskrönikans exempel sannerligen understryker med all önskvärd tydlighet.
Däremot tyder också kröniketexten på en medvetenhet om våldets kraft och potential, både
destruktivt och i uppnåendesyfte, i synnerhet om man betänker den ritualisering och de
konstruktioner som kringgärdade det.352
Det förefaller helt enkelt som om det funnits ett
medvetet ideologiskt ramverk för att innesluta och kanalisera våldets potential för såväl
förödelse, som våldets potential som maktmedel.
När det gäller de regleringar som förefaller ha funnits kring våldsanvändningen, så framstår
några som särskilt tydliga. I det höviska riddaridealet balanserade olika goda egenskaper
varandra hos en riddare, exempelvis mildhet, nådefullhet och måttfullhet balanserade de mer
aggressiva inslagen som krigisk förmåga och oräddhet. Därmed fanns det med hjälp av
idealen i den höviska seden en kontinuerlig strävan att bygga en karaktär som förmådde
kanalisera förväntad våldsanvändning. På en personnivå i det direkta mötet tempererades och
begränsades alltså våldsbruket genom hövisk bildning av den enskilde stridande. I det
sammanhanget blir det också fullt begripligt att den höviskt ridderliga grundhållningen vilar
på en pliktetisk grund och ibland framstår som naivt övertydlig och endimensionell i sin
uppdelning av ont och gott, rätt och fel. Det är så klart på sin plats att ifrågasätta hur väl
idealbilderna stämde överens med verklighetens praktik under medeltiden, men därom ger
inte denna uppsats några svar.
Det acceptabla våldet var alltså inramat av den höviskt ridderliga seden på en personnivå, men
det var inte sällan motiverat av konsekvensetisk funktionalitet på en politisk nivå. Därmed
underkastades våldsanvändningen också konsekvensetikens krav på att föranledas av legitima
motiv. Det gick alltså inte att tillgripa våld hur som helst, åtminstone inte i teorin. Återigen är
det på sin plats att ifrågasätta hur väl ”spelreglerna” åtföljdes i någon större utsträckning i
verkligheten. I avseende på den våldsanvändning som alltid betraktades som orätt och
oacceptabel, så förefaller det våldet vara karakteriserat av en brist på koppling till politiskt
uppnående och snarare handla våld för våldets skull, eller tillfredställandet av ren
hämndlystnad. Den typen av våldsbruk kunde alltså varken motiveras av ett pliktetiskt eller
ett konsekvensetiskt förhållningssätt.
352
Som exempel kan nämnas riddarduster och torneringar, riddarslag och rusttjänsten.
158
Handlande som varken kunde förankras i de goda konsekvensetiska motiven eller i det
höviskt pliktetiska förhållningssättet uppfattades som mycket destruktivt, och hit hörde inte
bara felaktig våldsanvändning. Även sådana beteenden som det felaktiga rådgivandet, det som
övergick i manipulerande och styrande, och kungamaktens favoriserande av en person eller ett
parti framför andra, ansågs som oacceptabla och till och med hotfulla. Dessa beteenden
ansågs skada samhällsordningen och destabilisera maktbalanser, vilka utgjorde hörnstenarna i
det samhälle som frälsegruppen eftersträvade och utgjorde en privilegierad grupp. Den feodalt
präglade maktordningen förlorade helt enkelt i legitimitet när de personella trohets- och
lojalitetsstrukturerna sattes ur spel eller förvanskades genom dylika beteenden. Att avvika i
detta avseende var således inte bara ett avsteg från god sed, utan ett undergrävande och ett hot
mot gruppens position i samhället och legitimiteten för hela den samhällsform de företrädde.
Sociala villkor – den sociala hierarkins beskaffenhet:
Sverige, som det skildras i Erikskrönikan, ter sig som mycket hierarkiskt, vilket uppenbaras
inte minst genom de idealiserade relationerna i kröniketexten. Den sociala hierarkin
betraktades som ett rangsystem som skiljde olika grupper åt i samhället och som gav
grupperna deras förutsättningar. Det är också tydligt att det sociala sammanhanget hade en
mycket framskjuten position i den politiska kontexten, i synnerhet som den politiska makten
vilade på sociala strukturer, såsom personella lojalitets- och trohetsband. På många vis är det
möjligt att hävda att en sociopolitisk konstruktion som vasalliteten utgjorde en förutsättning
för makthävdande och maktfördelning bland de styrande.
Detta är naturligtvis ett perspektiv där makt är oupplösligt förbundet med sociala strukturer
och där endast de samhällsgrupper som tillhörde maktsfären tas egentlig hänsyn till som
sociala aktörer. Exempelvis ger inte krönikan någon direkt information om bondegruppen och
deras plats i de sociala strukturerna.
Sociala villkor – synen på den egna platsen i den sociala hierarkin:
Den hierarkiska sociala ordningen var något positivt och något man ville slå vakt om.
Medvetenheten om att man som samhällsgrupp åtnjöt en privilegierad position var stark och
bidrog helt enkelt till att man vinnlade sig om att vidmakthålla de sociala strukturer som
gynnade gruppen. Man utgjorde det sociala och politiska toppskiktet, med särskilda
ansvarsområden, uppgifter och privilegier, och så ville man fortsätta ha det.
159
Behovet av att utåt och inåt hävda social ställning genom specifika företeelser, som
exempelvis att stå värd för grandiosa festtillställningar, pekar dessutom på att frälsegruppen
var mån om att kontinuerligt befästa sin position i den sociala hierarkin. Det är möjligt att
betrakta detta befästande av social grupp som en av de viktigaste funktionerna för den höviska
kulturen och dess uttryck. Konkreta exempel på detta i Erikskrönikan är bland annat de
stycken med hövisk dialog och höviska samtalsämnen, som antar en nästan karikerande
övertydlighet.
Sociala villkor – relationer:
De relationer som berörs i krönikan är av olika slag, dels rör det sig om relationer inom
frälsegruppen och dels rör det sig om relationer mellan frälset och andra grupper. Av naturliga
skäl innehåller krönikan få, om ens några, beskrivningar av relationer inom andra grupper.
Den relation inom frälsegruppen som ges särskild tyngd i Erikskrönikan är vasalliteten.
Vasalliteten, såsom den framställs i kröniketexten, var en tydligt hierarkisk konstruktion
byggd på personella lojalitetsband och relationer, där vasallen stod i ett beroendeförhållande
till fursten. Vasalliteten betraktades som en ideal och eftersträvansvärd relation och dess
makthierarki var en spegling av den samhällsordning det världsliga frälset strävade efter i
riket som helhet. Vasalliteten blev således betecknande för mer än en enskild relation; den
blev en social struktur att bygga samhället på.
Vasallitetens värde låg i dess skapande och befästande av personella lojalitetsband och trohet,
vilka vilade på ömsesidighet och intressegemenskap mellan furste och vasall. Vasallens
sociala, politiska och ekonomiska välbefinnande var helt avhängigt furstens välvilja och
kvaliteten på den tjänst vasallen presterade. God tjänst skulle lönas med gott. Makthierarkin
var solklar för alla berörda: banden mellan en furste och hans män präglades av ett ömsesidigt
gynnande mellan ojämlika parter. Att främja sin furstes väl och upprätthålla maktordningen
var således att främja sitt eget väl.
Goda relationers inbördes stärkande var att betrakta som eftersträvansvärt. Ett tydligt exempel
på en relation som passade utmärkt att använda för att stärka andra relationsband var
äktenskapet, vilket var en av de goda relationerna och som dessutom kunde skapa eller befästa
relationsband i politiskt hänseende. Detta innebar att bröllopsceremonin och äktenskapet blev
160
en viktig del i de personella maktrelationer som utgjorde kittet i det politiska landskapet i det
medeltida Sverige.
I korthet bör nämnas att det världsliga frälsets bild av sin relation till det andliga frälset
förefaller, utifrån Erikskrönikan, att ha präglats av en ambition att särskilja influensområdena
i världsliga respektive andliga angelägenheter. Det framstår till och med som om man, i
avseende på världsliga förutsättningar, önskade ett kyrkans beroende av det världsliga frälset.
Möjligen minner denna ambition om vasallitetens beroende ställning och dess gemensamma
gynnande mellan ojämlika parter. Kyrkan hade ju trots allt makten i andliga spörsmål.
Intressen och strävan – särskilda intresseområden:
Frälsets intresseområden, såsom funna i undersökningen av Erikskrönikan, är i stor
utsträckning relaterade till politik och maktanspråk. Man betraktar rikets styrelse som en
angelägenhet inte bara för kungamakten men också för frälset, och i synnerhet då den yttersta
eliten inom frälset.
Ett annat intresseområde som framträder i Erikskrönikan är den sociopolitiska maktordningen
och den egna positionen däri. Framförallt är det två riktningar som går att fastställa, dels
handlar det om etablerandet och befästandet av det feodalt präglade samhället och dels
handlar det om det världsliga frälsets egen privilegierade position och särprägel.
Ett ytterligare intresseområde förefaller vara kultiverandet av de höviska, ridderliga
kulturyttringarna. Enligt Erikskrönikan verkar såväl de ridderliga kamplekarna och festerna,
som de höviska idealen för tal och umgänge ha legat det världsliga frälset varmt om hjärtat,
eller åtminstone förväntats göra så.
Intressen och strävan – samhällsmål och sociala, politiska ambitioner:
En viktig del av det svenska 1300-talsfrälsets självbild vilade på deras uppfattning om sig
själva som en privilegierad grupp med särskilda plikter och uppgifter i samhället. Dessa var
det omdömesgilla utövandet av makt, i form av deltagande i rikets styrelse, och våld, i form
av krig. När det kommer till deras ambitioner och mål är det därför föga överraskande att
dessa handlar om makt, inte bara i relation till sig själva utan också i avseende på rikets
styrelse. Ett tydligt tecken på detta är Erikskrönikans tydliga ställningstagande för
valkungadömet som tillträdesprincip för kungamakten.
161
I spåren av frälsets maktanspråk förefaller valkungadömets upprätthållande vara ett särskilt
eftersträvansvärt mål. Premissen var att en kung som valdes förväntades behöva ta hänsyn till
rikets främsta företrädare i större utsträckning än en kung som ärvde tronen. Valkungadömet
innebar ju trots allt att kungen tilldelades sin makt och att frälseeliten därmed utövade
inflytande över vem som fick tronen. Det skapades ett realpolitiskt spel- och
manöverutrymme i kampen om makten och monarken gjordes mindre självständig och mer
beroende. Det förefaller även vara så att frälset betraktade sig som ett slags rikets företrädare
inför kungen, med ett ansvar för rikets väl. Valkungadömet var också en påminnelse om att en
ny kung kunde väljas och slutas upp bakom om den innevarande kungen förlorade förtroende,
något som också sker i krönikan.
Det världsliga frälset såg alltså sig själva som en parallell maktstruktur. Denna kunde träda in
och bära upp och representera riket då kungen av en eller annan orsak inte kunde förmådde
detta. Denna funktion var dock inte, särskilt inte i den egna föreställningsvärlden, begränsad
till de tider då riket saknade en kung. Eliten inom det världsliga frälset ansåg sig möjligen
representera en kontinuerlig maktstruktur vid sidan om kungen, vilken kungen alltid behövde
förhålla sig till och vårda sina relationer med. Erikskrönikans många exempel på inre
stridigheter och olika maktsammanslutningar ger viss tyngd åt detta tankesätt. På många vis
förefaller det som man genom hävdandet av valkungadömet också hävdade en ambition om
en intressegemenskap med kungamakten, där man existerade i ett ömsesidigt gynnande och
förtroende.
I övrigt kan nämnas om frälsets ambitioner och målsättningar att man, som redan antytts,
strävade efter att etablera ett feodalt präglat samhälle av kontinentalt snitt, liknande förlagorna
i framförallt de tysktalande områdena. Erikskrönikan ger exempel på en strävan att skapa
relationer med dessa områden och innehåller även uppenbara försök till jämförelser med de
tyskspråkiga förebilderna. I detta ingick naturligtvis ambitionen att ytterligare befästa och
stärka den egna, privilegierade positionen i den sociopolitiska hierarkin som den nya
samhällsordningen innebar.
Intressen och strävan – utopiska föreställningar:
I avseende på det svenska 1300-talsfrälsets utopiska föreställningar har den här
undersökningen endast genererat ett begränsat fåtal antydningar till reella utopiska
162
föreställningar. Rent generellt finns det fog för att påstå att man som grupp betraktade den
samhällsordning som man själv representerade, som det agiteras för Erikskrönikan, som ett
idealsamhälle. Naturligtvis kunde saker och ting alltid bli ännu bättre, men grundbulten i form
av en social hierarki där de själva utgjorde toppskiktet fanns redan på plats och var på god väg
att etableras.
Det går dock att spåra en vision om en realiserad maktambition hos frälset, vad som närmast
skulle kunna kallas det förverkligade frälsesamhället. Där regerar kungen i intressegemenskap
med frälset och med frälsets godkännande. Kungen är där endast den främste bland jämlikar.
Det handlar om ett uppnående av valkungadömets slutgiltiga triumf och frälsemaktens
tilltagande och etablerande.
Möjligen, men med förbehåll, är det så att man även önskade ett än större genomslag för den
höviskt ridderliga kulturen, så att man hamnade i linje med de förebilder som Erikskrönikan
skildrar. I synnerhet förefaller det som att de sociala aspekterna av det höviska sättet sågs som
eftertraktade, det vill säga de höviska ritualerna, det höviska umgänget och de ridderliga
dygderna.353
Detta kan betraktas som en del av frälsets önskan att befästa sig som social grupp
och säkra sin maktposition, men det är också möjligt att betrakta som ett uttryck för en genuin
uppskattning av den höviskt ridderliga kulturen.
3.1 Avslutande reflektion
Enligt denna studie kan Erikskrönikan verkligen betraktas som innehållande spåren av en
ideologi kopplade till det världsliga frälset, en vision om ett frälsesamhälle. Det går vidare att
fastslå att även om krönikan inte bör betraktas som en avsiktligt pedagogisk bildningsbok, i
paritet med exempelvis en kungaspegel, så innehåller den tydligt fostrande partier.
Vasaliteten, de höviska exemplen och hävdandet av valkungadömet är alla exempel på
kontinuerligt återkommande teman som predikas med en tydligt pedagogisk avsikt. Dock är
linjen mellan propaganda och fostran svårdragen i fallet med Erikskrönikan.
Den här studien har inte kunnat påvisa något om andra gruppers perspektiv, något som dock
inte heller har varit avsikten. Det finns också kunskapsluckor i avseende på det världsliga
frälsets uppfattning om hur världen är beskaffad. Exempelvis har inte undersökningen kunnat
353
Detta handlar om såväl riddarspel och manligt mod, som om det höviska uttryckssättet och de höviska
samtalsämnena.
163
belysa hur frälset såg på sin relation till bondegruppen. Underlaget i källan och
undersökningsmetoden har helt enkelt inte kunnat rendera mer information i detta avseende.
Svagheterna och styrkorna med upplägget i min uppsats kan ses i ljuset av det källmaterial
som undersökts. Att analysera Erikskrönikan på det sätt jag gjort, innebär ett mycket
omfattande och krävande arbete, både ifråga om källkritiska hänsyn och om omfång. Mitt
angreppssätt och min metod i sig kan också ifrågasättas. Det negativa är att den undersökning
jag valt att genomföra varit så genomgripande, materialet så stort och analysen så omfångsrik
att uppsatsen vuxit ur ramarna, något som jag anade redan på förhand. Det har också lett till
att dispositionen och överblickbarheten i uppsatsen hela tiden behövt uppdaterats. Min
personliga brist i det sammanhanget har varit en kompromisslöshet i avseende på min
forskningsambition. Styrkan i mitt anslag är dock en bibehållen vetenskaplig integritet och en
undersökning vars resultat utgör ett reellt bidrag till kunskapen om svensk medeltid, i
synnerhet i avseende på betraktelsesätt och normer.
Om jag hade valt att minska ambitionen i mitt angreppssätt, exempelvis genom att analysera
färre karaktärer eller helt uteslutit analysen av krönikans ”bovar”, hade omfattningen på
undersökningen helt klart kunnat minskas. Emellertid hade ett sådant ingrepp inneburit en
mindre precision i analysen och också föranlett att vissa viktiga nyanser och resultat helt gått
förlorade. Därmed kunde jag inte acceptera en dylik begränsning.
En annan invändning är att undersökningsobjektet, det världsliga frälsets idévärld, inte låter
sig beskrivas utifrån en källa. Detta är helt korrekt och det behövs ytterligare forskning på
området, gärna utifrån så olika källor som möjligt. Resultaten från denna undersökning kan
endast ses som början på ett tecknande av frälsets ideologi.
Jag har dock tydligt kunnat bekräfta att det går att utröna ideologiska utgångspunkter för vissa
av de medeltida sociala grupperna relativt noggrant och med viss precision. Dessutom har
valet av källmaterial på det stora hela påvisat signifikanta tendenser rörande frälsets sätt att
kommunicera och reproducera sina värderingar och sin självbild och därigenom sin ställning i
samhällsordningen.
Uppsatsens stora förtjänst ligger i att den ger en ny, och i vissa fall bekräftande, förståelse för
det världsliga 1300-talsfrälsets i Sverige och deras ideologi. Jag har också kunnat påvisa att
164
hövisk ridderlig sed inte bara var en fernissa, litterärt stilistisk konvention eller en
idealföreställning utan ett sätt att förhålla sig till sin verklighet och omvärlden. Studien har
förvisso inte motbevisat tidigare forskning i större utsträckning i detta hänseende, men den
har i delar har ändrat tonvikter och bidragit med ett alternativt perspektiv. Jag vill framhålla
att den här studien påvisar något viktigt om de höviska idealen som förefaller vara förbisett
eller negligerat av tidigare forskare, kanske utifrån en bristande helhetssyn på den medeltida,
svenska frälseideologin. Tidigare forskning har tenderat att betrakta de höviska idealen som
ett utslag av Platonisk perfektionism och den översinnliga idévärlden, idealvärlden, utan
någon påtaglig koppling till det samhälle som gav upphov till dem. Vad jag menar är att de
höviska idealen hade konkreta funktioner i samhället och dessa har framträtt tydligt i denna
undersökning. Dessa funktioner går att kategorisera i två tydliga spår: dels som ett sätt att
omgärda och kanalisera våldsanvändningens destruktiva respektive politiskt uppnående
potentialer, och dels som ett sätt för frälset att kommunicera sin sociala ställning, inåt och
utåt.
I avseende på vidare forskning skulle denna undersökning kunna kompletteras med ytterligare
forskning om den medeltida, svenska frälseideologin. Det handlar framförallt om att göra
bruk av fler och andra källor. Det vore också givande att få ett utifrån perspektiv på
frälsegruppen att bryta deras ideologi emot. Uppfattades de av andra såsom de uppfattade sig
själva? Ett annat angeläget perspektiv är att undersöka andra samhällsgruppers ideologier,
något som dock kan visa sig svårt med tanke på källäget, exempelvis för bondegruppen. Det
vore också mycket förtjänstfullt att se hur de ideologiska strömningarna förändras över tid
under perioden svensk medeltid.
Det finns en viktig slutsats att dra av denna undersökning och det är att forskningen om
svensk medeltid är långt ifrån färdig eller att källorna är uttömda. Nya frågor ger upphov till
nya perspektiv och förhoppningsvis kan vi uppnå en högre total kunskapsnivå, vilket kan göra
vår medeltida historia mer distinkt och mindre av en mytisk gråzon för tyckande och
romantiseringar.
Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor
Erikskrönikan, redaktör Sven-Bertil Jansson (Stockholm 1987).
Litteratur
Ingvar Andersson, Erikskrönikans författare, Stockholm, 1958.
Henric Bagerius och Christine Ekholst, ”Den politiska kärleken: Homosocialt begär och
heteronormativa praktiker”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011.
Herman Bengtsson, Den höviska kulturen i Norden: en konsthistorisk undersökning, Uppsala
1999.
Conny Blom, Förbindelsedikten och de medeltida rimkrönikorna (Lund 1972).
Dick Harrison, Europa i Världen Medeltiden, Stockholm 1995.
Dick Harrison, Sveriges Historia 600-1350, Stockholm 2009.
Peter Englund, Det hotade huset - Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden,
Stockholm 1989.
Historisk Atlas, redaktörer Kåre Valle och Bo Pederby, Oslo 1995.
Sven-Bertil Jansson, Medeltidens rimkrönikor. Studier i funktion, form och stoff, Uppsala
1971.
Sven-Bertil Jansson, ”Erikskrönikan” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988.
Bengt Jonsson, Erikskrönikans diktare – ett försök till identifiering, Uppsala 2010.
Kjell Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid, Stockholm 1979.
Thomas Lindkvist, ”Feodalism” och ”Feodalism i Norden”, Medeltidens ABC, redaktör Carin
Orrling, Stockholm 2002 ( 2001).
Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720: Klerkernas och
adelns tid Lund 2009 (2003).
Thomas Lindkvist och Kurt Ågren, Sveriges medeltid, Stockholm 1995.
Christian Lovén och Herman Bengtsson, ”De heliga hertigarna Erik och Valdemar”, Historisk
Tidsskrift, Nr 2 2011.
Erik Lönnroth ”Källorna” ur Medeltid, redaktör Gösta Vogel-Rödin, Skövde 1988.
Erik Lönnroth, ”Medeltidskrönikornas värld” ur Från svensk medeltid: Kyrkofurstar och
riksbyggare i frihetskamp och ekonomisk maktsträvan från vikingatid till Gustav
Vasa, Stockholm 1961 (1959).
Erik Lönnroth, ”Staten” i Gösta Vogel-Rudin (ed.) Medeltid, Skövde 1988.
Erik Lönnroth, Statsmakt och Statsfinans i det Medeltida Sverige: studier över skatter och
länsförvaltning, Göteborg 1984 (1940).
Medeltidens ABC, red Carin Orrling, Stockholm 2002 (2001).
Michael Nordberg, Den dynamiska medeltiden, Stockholm 1995 (1984).
Carl Olof Nordling, Gåtorna kring Birger Jarl, Ösel och Borgå, Borgå 1976.
Rolf Pipping, Erikskrönikan enligt Cod. Holm: D.2 jämte avvikande läsarter ur andra
handskrifter (ur Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, nr. 68),
Uppsala ; Stockholm 1963 (1921).
Jerker Rosén, Den svenska historien: 2 Från Birger Jarl till Kalmarunionen, Stockholm 1983
(1966).
Jerker Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder: studier i nordisk politisk
historia1302-1319, Lund 1939.
Lena Roos, Att studera medeltiden, Malmö 2008.
Herman Schück, Kyrka och rike – från folkungatid till vasatid, Stockholm 2005.
Herman Schück, Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm
2005.
Textens mening och makt, redaktörer Göran Bergström och Kristina Borues, Stockholm 2005.
Thomas Småberg, ”Bland drottningar och hertigar: Utblickar kring riddarromaner och deras
användning i svensk medeltidsforskning”, Historisk Tidsskrift, Nr 2 2011.
Thomas Småberg, ”Riddaren och torneringen. Konstruktionen av den rituella platsen i
Erikskrönikan” artikel från svenska historikermötet i Lund 2008.
Gisela Vilhelmsdotter, Riddare, bonde och biskop: studier kring tre fornsvenska dikter jämte
två nyeditioner, Stockholm 1999.
Internet
Henric Bagerius, och Chritine Ekholst, ”En olydig sodomit: Om Magnus Eriksson och det
heteronormativa regentskapet”, Scandia: Tidskrift för historisk forkning, (Vol
73, Nr. 2) Lunds Universitet, Lund 2007;
http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1743/1383, 2012-06-06.
Fornsvensk Lexikalisk Databas, Språkbanken, Göteborgs Universitet,
http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/, 2012-06-06.
Thomas Lindkvist, ”Sveriges medeltida europeisering”, Historiska institutionen, Göteborgs
universitet, 2006.
http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/508/1/T.%20Lindkvist%20FoE%20nr%20
18.pdf 20120606.
Thomas Småberg, ”Ideal och identiter: Föreställningar kring vänskap i Erikskrönikan och
Karlskrönikan”, Vänner, patroner och klienter i Norden 900-1800, Rapport till
26:e Nordiska historikermötet i Reykjavík (den 8-12 augusti), 2007.
http://mah.academia.edu/ThomasSm%C3%A5berg/Papers/718276/_Ideal_och_I
dentiteter._Forestallningar_om_vanskap_i_Erikskronikan_och_Karlskronikan_i
_Vanner_patroner_och_klienter_i_Norden_900-
1800_Rapport_till_26_e_Nordiska_historikermotet_i_Reykjavik_den_8-
12_augusti_2007, 2012-06-06.
Bilaga 1 Översikt över Erikskrönikans tradering och proveniens
De handskrifter som innehåller de äldsta, mest självständiga och sannolikt mest trogna
avskrifterna av Erikskrönikan är: Cod. Holm. D 2, D 3 och D 4 a. Det är dessa som är av
störst relevans i avseende på undersökningen. Själva kröniketexterna har sedan i dessa
samlingsmanuskript, kodexar, givits ytterligare specificerande benämningar för att särskilja de
olika versionerna av kröniketexten. I de aktuella kodexarna specificeras kröniketexten enligt
följande: i Cod. Holm. D 2 har kröniketexten givits benämningen A, i Cod. Holm. D 3 har
kröniketexten givits benämningen C och i Cod. Holm. D 4 a har kröniketexten givits
benämningen B. Av dessa är det främst A-texten som är av relevans för den här
undersökningen, eftersom det är denna som Sven-Bertil Jansson bygger sin edition på.
Emellertid är det så att redogörelsen för Erikskrönikans tradering rör ett vidare perspektiv i
vilket de olika krönikeversionernas inbördes släktskap och hierarki också har betydelse, och
därför kommer även de två ytterligare textversionerna, B och C att behandlas här. Det är
därutöver så att A-texten inte kan slutgiltigt proveniensbestämmas och det innebär att B- och
C-texternas tradering blir allt viktigare för att skapa en genealogisk kontext för A-texten.
Här följer en mycket kort överblick över några viktiga inslag i kröniketexternas tradering, i
enlighet med Bengt Jonssons gedigna arbete. Dock kommer den inte att innehålla så stor
andel personnamn ur den genealogiska bearbetning som Jonsson företagit – det ligger utanför
den här uppsatsens omfång och fokus.
Till att börja med bör det klargöras att en grundbult i Jonssons resonemang handlar om hur
Erikskrönikan passar in i en äldre tradition av krönikeskrivande. Enligt Jonsson ligger det till
så att ”…krönikan växte ur ett slags rikshistoria. Det kan inte betvivlas att Tyrgils var bekant
med en redan existerande svensk krönika (på prosa) av sådan inriktning men avseende en
ännu äldre tid.354
” Detta innebär att Tyrgils i så fall ansluter, dock på ett för svenska
förhållanden nyskapande sätt, till en redan befintlig tradition av historieskrivning. Detta i sig
är relevant, men blir än mer så då man betänker hur Jonsson menar att de stora kodexarna,
handskrifterna, vuxit fram. Det har tidigare antagits att de skulle kunna vara ett resultat av en
slags hopsamlande av verk från många olika håll, något som Jonsson avvisar kategoriskt. Han
argumenterar enligt följande:
Att i större utsträckning ”samlingshandskrifter” av det slag det här är fråga om skulle vara
resultatet av ett sammanförande av verk ur många spridda källor är, vågar jag påstå, en föga
354
Jonsson, s. 97.
sannolik och lätt anakronistisk föreställning. I hög grad rör det sig tydligen om ackumulation: ett
nytt verk slår följe med sina källor, förebilder eller föregångare.355
Detta sannolika förfarande sammantaget med krönikörens anslutande till en tidigare
historieskrivande tradition, ger vid handen att Erikskrönikans arketyp funnits i ett komplicerat
sammanhang och inte något vakuum. Jonsson kommenterar detta ”…att EK:s diktare känt den
västgötska kungakrönikan och i viss mån låtit sin framställning bilda en fortsättning på
denna.356
” Därmed är det högst troligt att den också, efter författandet, traderades vidare som
en del av ett större sammanhang, både ur ett tematiskt och ur ett mekaniskt perspektiv.
Förlängningen av detta innebär att de medföljande texter som utgjorde del av sammanhanget
också erbjuder möjligheter att söka traderingsvägar och proveniens.
Följande denna logik om traderingssammanhang lyckas Jonsson följa specifika manuskript:
”För att summera. Vi ser genom D 4 hur EK traderats samman med äldre verk som de
västgötska prosakrönikorna och Eufemiavisorna; i sin egenskap som hertig Eriks och hans änkas
sekreterare har Tyrgils haft tillgång till de dikter som tillägnats hertigen (och han kan för övrigt
ha träffat Peter Algotsson i Osla). Men tillsammans med EK har också traderats verk som är
yngre än krönikan och på skilda sätt röjer kännedom om denna.”357
Jonsson ger också exempel på verk yngre än Erikskrönikan som åtföljt denna vid den fortsatta
traderingen och påvisar därigenom existensen av äldre avskriftsled: ”Konung Alexander, Knut
Bossons ”Medicin för boskap” och dikten om kung Albrekt är specifika för D 4. Men
merparten av det övriga, äldre innehållet (inklusive EK) måste ha hämtats annorstädes ifrån,
från en förlaga vari dessa verk redan fanns sammanförda. 358
”
Näst knyter Jonsson de aktuella texterna till historiska personer: ”Det nära textliga sambandet
mellan ”Fru Märetas bok” och Fru Elins bok” (Cod. Holm. D 3, som likaledes innehåller bl.a.
EK och de tre Eufemiavisorna) får på detta sätt en mycket naturlig förklaring: ägarinnorna till
respektive codex var mor och dotter”359
. Därigenom blir det också möjligt att påvisa hur olika
manuskript befunnit sig i varandras närhet och därmed kan kopplas till varandra än tydligare i
traderingsprocessen. Genom att fortsätta på personspåret blir det också möjligt att få fram
historiska personer som varit direkt involverade i avskriftsarbetet: ”Per-Axel Wiktorsson har
355
Jonsson, s. 97. 356
Jonsson, s. 99. 357
Jonsson, s. 101. 358
Jonsson, s. 103. 359
Jonsson, s. 104.
nämligen lyckats identifera den som skrivit så gott som hela innehållet i Cod. Holm D 4 a;
pikturen tillhör Sigge Ulfsson (Sparre av Hjulsta och Ängsö) fru Märta Ulfsdotters bror. 360
”
En svårighet som Jonsson noterar är att: ”Även om handskrifterna av den självständiga
Erikskrönikan aldrig varit särskilt många, har det dock rört sig om ett flertal, och detta
säkerligen redan under 1300-talet.”361
Detta är dock inte den enda svårigheten som uppträder.
Jonsson redogör också för den stora sannolikheten att Erikskrönikan har traderats såväl
vertikalt som horisontellt, det vill säga både i rak kronologisk följd i generationer efter
varandra och i ifrån kopia till ny kopia och till ny kopia igen vid ungefär samma tid.
En annan utmaning och möjlighet som möter är att förklara hur de innehållsliga divergenser
som finns i de bevarade manuskripten uppstått. Dessa skillnader blir signifikativa utifrån att
traderingen skett i sammanhang. Jonsson skriver: ”[t]ill en äldre kärna fogas verk av yngre
datum, och det är knappast något djärvt antagande att denna ackumulationsprocess inträtt
tämligen tidigt under manuskripttraderingen; successivt har den lett till de differenser i
innehåll vi nu kan observera”362
Det är alltså så att det finns en orsak till varför manuskripten
som innehåller EK börjar divergera i avseende på vilka övriga verk de innehåller och således
blir det avgörande att följa de äldsta verkens tradering bakåt. Det är genom de verken som
traderats samman längst som Jonsson når det enskilda verkets ursprung.
För Jonsson handlar det om att identifiera vilka verk som utgjort en stomme i
traderingsprocessen. Han menar i detta avseende att: ”[i]ntet verk i dessa handskrifter är äldre
än Eufemiavisorna. Det är dessa och den med dem på flera vis förbundna Erikskrönikan som
utgör den gamla kärnan”363
. Med kopplingen mellan dessa verk i åtanke kan Jonsson sedan
närma sig den grupp av personer som bör ha funnits med i processen:
”Att EK:s diktare känt Eufemiavisorna är ovedersägligt, och när vi funnit att han varit hertig
Eriks (och sedan hertiginnan Ingeborgs) sekreterare, förstår vi bättre att han förfogat över ett
eget exemplar av dessa texter. Det är synnerligen troligt, att Tyrgils också ägt en text av den lilla
kungakrönika som Vidhemsprästen utskrivit.
360
Jonsson, s. 104. 361
Jonsson, s. 111. 362
Jonsson, s. 111. 363
Jonsson, s. 111.
Alla dessa verk finns (eller för EK:s vidkommande, fanns) i Cod. Holm D 4 i form av
avskrifter. Detta talar starkt för att vi genom den diakroniska avskrivningsprocessen bör dra
linjen tillbaka till Tyrgils själv, hans närmaste omgivning eller hans arvingar.”364
Utan att repetera Jonssons genealogiska prestation, bör här ändå påpekas att han lyckas påvisa
en sannolik traderingshistoria med mycket starka belägg. Enligt Jonsson pekar spåret mot den
närmaste kretsen runt krönikören: ”Vi har sålunda på denna väg kommit Tyrgils så nära som
möjligt. Hans kusiner var, sedan hans mors syskon Bengt och Ramfrid under 1300-talets
första decennium dött (och även hans mor, ovisst när, avlidit), hans närmaste släktingar och
arvingar365
”.
Extra spännande blir det när Bengt Jonsson förmår visa att nästan alla av de äldre, bevarade
manuskripten innehållande Erikskrönikan har en traderingshistoria som återför dem på en
mycket liten skara runt krönikören:
”Som vi nyss sett konvergerar släktlinjerna bakåt för tre EK-texter (de i D 4 och D 4 a/D 3 sam t
den som ägts av Bo Jonsson) mot krönikörens egen närmaste släktkrets, hans kusiner och
kusinbarn, efterkommande till hans morbror Bengt Halfridsson respektive hans moster Ramfrid
Gustavsdotter; de har också varit hans arvingar. En i denna krets, nämligen hans kusin Kristina
Bengtsdotters son Folke Knutsson (Tre rosor), kanik och domprost i Skara, kan tänkas ha varit
särskilt aktiv evad gäller traderingen av EK och andra texter Tyrgils ägt.366
Vad dessa nedslag i Erikskrönikans traderingshistoria visar är naturligtvis inget annat än att de
manuskript som allmänt betraktas som de mest trogna, också är de som ur ett
traderingsperspektiv kan härledas tillbaka till arketypen. I avseende på deras källvärde så talar
detta onekligen för dem. Dock skall här påpekas att den text som ligger till grund för
kommande undersökning inte åtnjuter denna status, eftersom den inte kan
proveniensbestämmas. Det är emellertid så att den trots allt delar väsentliga karaktäristika
med de andra kröniketexterna och sannolikt utgör ett tidigare led i traderingen än de övriga.
364
Jonsson, s. 132. 365
Jonsson, s. 133. 366
Jonsson, s. 138.
Bilaga 2 Översättningar
Originaltexter och översättningar av textpassager som har citerats i undersökningen. De följer
i den ordning som de förekommer i uppsatsen och ej enligt textkronologin i Erikskrönikan.
Nr. 1
Original
I Stokholm war tha mykin gläde,
oc var thera bröllopsklädhe
aff baldakin ok bliant.
Ther med lösto lekara thera pant.
Ther war margen ärlik räkke,
ok baro thera örss fortäkke
aff baldakin ok sindall.
Ware ther Gawion eller Persefall,
the gato sik ey bäter skikkat.
…
I hertogh Eriks herberge war the howat.
Hans tokt giter engen man fullowat
elle sakt huro mykin hon war.
(Erikskrönikan sidorna 74-5, understrykningen är min egen)
Översättning
I Stockholm var det mycket glädje,
och deras bröllopskläder var
av baldakin (tyg av guldtråd och silke) och bliant (sidentyg).
Med dem (bokstavligt: där med) löstes lekarnas betalning.
Där var mången ärbar kämpe,
och deras stridshästar bar sadeltäcken
av baldakin och sindall (lättare siden eller halvsidentyg).
Vare sig Gawain eller Perceval (Gawion eller Persefall),
de förmådde inte föra sig bättre.
I hertig Eriks boning var där festligt.
Hans höviskhet kunde ingen man lovprisa helt (berömma tillräckligt mycket)
eller säga hur stor den var.
(Erikskrönikan sidorna 74-5, understrykningen är min egen)
Nr. 2
Original, Pipping
GUD hawe heder äro ok looff
han er til alskons dygd vphooff
all jorderikis frygd ok hymmerikis nade
thz han er welduger ouer them bade
at giffwa ok läna hwem han thz an
Original, Jansson
GUD hawe heder, äro ok looff!
Han er til alskons dygd uphoof,
all jorderikis frygd ok himmerikis nade,
thet han er welduger ower them bade
at giffwa ok läna hwem han thet an
Översättning
Gud have heder, ära och lov
Han är till allsköns dygd upphov (ursprung),
all jordens fröjd och himmelrikets nåd,
på det att Han är herre över dem båda
att giva och låna den som Han det förunnar
Nr. 3
Original
Verldena hawer han [Gud] skipat swa widha,
---
ok eth ther med som Swerighe heter.
Hwar som nor i werldena lether
tha far han finna hwar thet er.
Godha tiägna finder man ther,
ridderskap ok häladha godha,
the Didrik fan Berner vel bestodo.
(Erikskrönikan sidan 27)
Översättning
Världen har han ordnat så vid
…
och ett där med som Sverige heter.
Den som norr i världen söker,
detta får han finna var det är.
Goda kämpar finner man där,
ridderskap och stridsmän goda,
som Didrik Van Berner väl motstod
(Erikskrönikan sidan 27)
Nr. 4
Original
”Hwo thet hawer ey förra hört sakt,
nu ma han thet höra, hawer han tess akt,
fore lust at höra fagher ordh
ok skämptan oss, til wi gaa til bordh.
(Erikskrönikan sidan 27)
Översättning
Den som det ej förrän (tidigare) har hört berättats (sagts),
nu må han det höra, om han har det i hågen (om han vill),
för lust att höra fagra ord
och det som bereder nöje för oss, när (till) vi går till bords.
(Erikskrönikan sidan 27)
Nr. 5
Original
”höra fagher ordh ok skämptan”
(Erikskrönikan sidan 27)
Översättning
”höra fagra ord och det som bereder nöje”
(Erikskrönikan sidan 27)
N.r 6
Original
Slikan wanda lägde han,
Birge jerl, then wise man.
Han loot Stockholms stad byggia
med dighirt with oc mykin hyggia,
eth fagert hus ok en godhan stadh
alla leedh swa swa giort som han badh.
Thet er laas fore then sio,
swa at karela göra them enga oroo.
…
Ther er nu frögd ok mykin gläde,
ther för war sorgh ok mykin qwidha
aff hedna men, them gjorde oblida.
(Erikskrönikan 44)
Översättning
Sådan nöd minskade han,
Birger Jarl, den vise man.
Han lät bygga Stockholms stad
med stort vett och mycket eftertanke,
ett fagert fäste (alternativt hus eller slott) och en god stad
på alla sätt så gjort som han önskade.
Den är (ett) lås för sjön,
så att karelerna göra dem ingen oro.
…
Det är nu fröjd och mycket glädje,
där förr var sorg och mycket lidande
(på grund) av hedna män, som gjorde dem vreda.
(Erikskrönikan 44)
Nr. 7
Original
Mykit got badho honom qwinna:
han gaff them swa starken räth
ok näfste mangin som giorde oreth,
swa at them matte engen göra ofrid
utan han hätte halsin wiid.
(Erikskrönikan 44)
Översättning
Mycket gott önskades (åt) honom (av) kvinna:
han gav dem så stark rätt
och straffade många som gjorde orätt,
så att ingen förmådde ofreda någon
utan att han satte halsen på spel.
(Erikskrönikan 44)
Nr. 8
Original
The wordo tha swikne i rette tro
innan Vesmanna lande vid Herwadsbro.
Birge Jerl ok biscop Kol
– Var Herra gaff ther til eth tool –
the loffwado them tro oc sworo the medha
oc villo them felugha til sik ledha
ok talado for them yffrid slat
ok sagdo at the villo haffwat til sät,
swa at folkunga lagdo thera vapn nid,
thy at biscop Kol haffde sworet them frid,
ok gingo til thera ower ena aa.
Ther loth them jerlin hoffwod aff slaa.
- - -
Ther varo tha yffrid marge när.
Tha gik folkunga ät
wald ower ok mykin oreth.
- - -
Tha ville jerlin lata honom forgiffwa
ok unte honom ekke wel at liffwa.
(Erikskrönikan sidan 35-6)
Översättning
De blev då förrådda under säkerhetslöfte
vid Västmanland vid Herrevadsbro.
Birger Jarl och biskop Kol
- Vår Herre gav därtill lov -
de lovade dem säkerhetslöfte och svor dem ed
och ville dem trygga till sig leda
och talade för dem mycket vackert (alternativt: och sade dem många vackra ord)
och sade att de ville ha fred (förlikning),
så att folkungarna lade sina vapen ned,
för att biskop Kol hade svurit dem fred,
och gick till dem över en å.
Där lät dem Jarlen halshugga (slå/ hugga av huvudet).
- - -
Där var likväl väldigt många i närheten.
Då drabbades folkungarnas ätt
av våld och mycket orätt.
- - -
Då ville Jarlen låta honom förgifta
och unnade honom inte väl att leva.
(Erikskrönikan 35-6)
Nr. 9
Original
Nu wil jak tho nade med ider göra,
swa at alle dughande men, thet höra
skula sighia at iak gör ider ey oskäl
Utan takka mik um iak gör wäl.
Tha stempde hertughen saman eth hoff
ok fik aff mangom mykit looff.
(Erikskrönikan 53)
Översättning
Nu vill jag likväl (trots det) visa er välvilja/nåd (alternativt: nåd med er göra)
så att alla dugande (hedersamma) män, som hör det
skall säga att jag gör er ej orätt
utan tacka mig beträffande (att) jag gör väl.
Där stämde hertigen samman ett hov
och fick av många mycket lov (lovprisades av många).
(Erikskrönikan 53)
Nr. 10
Original
Härtogh Magnus haffde kär älskoga
i Tytzland til een jomfrua,
gambla grewa Gertz dotter,
een froom hälade ok forsokter
badhe i torney ok i striidh.
Tha war han een häladh i sin tiid.
(Erikskrönikan 54)
Översättning
Hertig Magnus hyste ljuv kärlek (hade kär älskan)
i Tyskland till en jungfru
gamla greve Gertz dotter,
en hjälte from och beprövad
både i riddarlek (tornering) och i strid.
Därför var han en hjälte i sin tid.
(Erikskrönikan 54)
Nr. 11
Original
Sidhan foro däner ather hem,
ok konung Waldemar fölgde thöm.
Tagher the uplenzsko thet forstodho,
at han giordet ey for godho
ok wille eke ather i geen,
tha waldo the widh Morasteen
konung Magnus, hans yngre broder.
Han war en milder konunger ok goder.
(Erikskrönikan 59)
Översättning
Sedan for danskarna åter hem,
och kung Valdemar följde dem.
Då de uppländska det förstod,
att han gjorde det ej av godhet
och ville inte åter tillbaka,
då valde de vid Mora sten
kung Magnus, hans yngre bror.
Han var en mild kung och god.
(Erikskrönikan 59)
Nr. 12
Original
Han älskade gerna utlenska men,
som ädla herra plägha ok än.
Hwar riddera ok swena warda fordriffne,
frome helade raska ok triffne,
tha sökia the gerna en ädela herra
for bätra skuld ok ey for wärra,
at han skal dagtinga them fridh
ok giffwa them thet the torffwa wid.
Ok the skulo honom til thieniste wara,
thet styrker hans heder ok hans ära.
(Erikskrönikan sidorna 59-60)
Översättning
Han älskade (omhuldade) gärna utländska män,
som ädla herrar har för sed att göra än.
Varhelst riddare och svennar blir fördrivna,
fromma kämpar raska och tappra,
då söker de gärna en ädel herre
för att få det bättre och för att inte få det värre,
att han skall besluta om frid (fred) för dem
och ge dem det de behöver.
Och de skall vara honom till tjänst,
det stryker hans heder och hans ära.
(Erikskrönikan 59-60)
Nr. 13
Original
A Norramalm thet kloster staar
ok haffwer ther standit markt aar.
Sidhan sköt honom Gud i hugha,
fore sin siel ok sinne husfrua
a en holm heet Kidhaskäär
eth kloster loot han mura thär
swa wänt ok swa höwelikt
at i hans rike war ey annat slikt.
(Erikskrönikan sidan 66)
Original
På Norrmalm det klostret står
och har stått i många år.
Sedan ingav honom Gud i tanken,
för sin själ och sin hustrus
på en holme som heter Kidhaskäär
ett kloster lät han mura där
så vackert och så ståtligt
att i hans rike fanns ej annan like.
(Erikskrönikan sidan 66)
Nr. 14
Original
Han redde kost med digher win
ok gaff ther swa sina dotter in,
lagde ther under fiskesio,
brytia ok qwerna ok landbo
ok andra mangha godha lagha,
thet the haffwa yffrid i thera dagha.
(Erikskrönikan 67)
Översättning
Han anskaffade kost med stor omsorg
och gav där så sin dotter in,
lade där under [en] fiskesjö [/fiskevatten],
brytar [förmän/förvaltare] och kvarnar och landbor [ungefär arrendatorer]
och andra många goda överenskommelser [/tillstånd/villkor/förutsättningar],
så att de skulle ha mycket i sina dagar.
(Erikskrönikan 67)
Nr. 15
Original
The munka matto gerna bidia
at han haffde liffwat tusende aar,
medhan han thöm swa wilgioger war.
…
Ä mädhan thet kloster thet matte sta
tha äro the skylloge at bidia for honom,
honom er tess heller himmerike i wanom.
(Erikskrönikan sidorna 66-67)
Översättning
De munkarna må gärna ha bett
att han hade levat tusen år,
eftersom han [mot] dem så välvillig var.
…
Så vitt [så länge] som klostret står
då är de skyldiga att be för honom,
för honom är därför himmelriket att vänta.
(Erikskrönikan sidorna 66-67)
Nr. 16
Original
Eth fruekloster widh Skäninge näs
hwat got man sjunger ther eller läs,
ther giffwi Gud honom aff sin deel,
thy han halp ther manlika till.
The flutto thera kloster aff stad
ok sattot ther som konungen badh
upa eth näs widh en sio:
ther haffwa the wänare stad at boo.
(Erikskrönikan 67-68)
Översättning
Ett nunnekloster vid Skänninge näs
vad gott man sjunger där eller läser,
därav ger honom Gud sin del,
för att han hjälpte där synnerligen till.
De flyttade sitt kloster från en plats
och satte det där kungen bad
uppå ett näs vid en sjö:
där har de skönare plats att bo.
(Erikskrönikan 67-68)
Nr. 17
Original
Konung Magnus doo i Wisingsöö,
thet lastade mange at han skulle dö.
Han gaff godhan rät i sina liffdagha,
mykin frid ok starkan agha.
The men ther illa plägado göra,
them wille han hwarken see eller höra.
(Erikskrönikan sidan 69)
Översättning
Kung Magnus dog på Visingsö,
det beklagades av många att han skulle dö.
Han gav god rättvisa i sina livsdagar,
mycket frid och stor ordning.
De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra),
dem ville han varken se eller höra.
(Erikskrönikan sidan 69)
Nr. 18
Original
tha walde han för än han doo
een visan man hull ok troo,
then ther rikit skulde första,
– thy at hans barn waro al sma –
ok antwardade honom i hand
husfru ok barn oc all sin land
at han skulle rada ok fore them see,
som Gud ville, han ok thee
ädhla hera i rikeno bodhe,
at the giordo som han them trodhe,
til hans synir komo til sin aar,
konung Birger, Erik ok Valdemar.
…
Fore högha altare growo the han nider.
Hwat got man siunger ther ella bider,
ther late Gud han sin del aff faa,
hwat got hter görs medhan thet ma staa.
(Erikskrönikan sidan 69)
Översättning
Han gav god rättvisa i sina livsdagar,
mycket frid och stor ordning.
De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra),
dem ville han varken se eller höra.
Vid den tid han förnam att hans sjukdom var så
allvarlig att han inte skulle klara sig (undgå/ undslippa),
då valde han innan (förrän) han dog
en vis man, huld (god, hängiven) och trogen,
(som, till) den som riket skulle styra (förestå),
– därför att hans barn var alla små –
och överlämnade åt honom
hustru och barn och allt sitt land
att han skulle råda över och sörja för (försörja) dem,
som Gud ville, han och de
ädla herrar som i riket bodde,
att de gjorde som han dem anförtrott (betrott),
tills hans söner nådde myndig ålder (kom till sina år),
kung Birger, Erik ok Valdemar.
…
Framför det höga altaret grävde de honom ned.
Vad gott man sjunger där eller beder,
därav låter Gud honom sin del få,
vad gott där görs medan det förmår stå.
(Erikskrönikan sidan 69)
Nr. 19
Original
Ther epter loot konungen scriwa breff
ok säthia uti sköön ord ok gäff
ok badh the herrana til sik fara
ok möta sik innan Skara
innan en gard heet Gelqwist,
ther som herra Ingemar hafde liffwit mist.
Thaghar the komo oc han them saa,
tha loot han them genast faa
ok loot them genstan til Stokholm sända.
Thera liiff fik ther een ända
innan eth torn wid Norrebroo.
Ther tror iak at herra Jon Philpusson doo
ok herra Jon Karsson the twe
– hwilke erlike riddara varo the!
The wordo ther halshugne bade.
Var Herra giffwe thera siäl roo oc nade!
Herra Philpus aff Rumby
han bötte en stoor deel aff thy,
ther han innan Swerike atte,
for än konungen ok han the wordho satte.
(Erikskrönikan sidorna 63-4)
Översättning
Där efter lät kungen skriva ett brev
och skrev där uti vackra och väl valda ord
och bad herrarna fara till sig
och möta sig vid Skara
vid en gård (befäst, liten borg i detta fall) som heter Gälakvist,
där som herr Ingemar hade livet mist.
Vid den tid de kom och han dem såg,
då lät han dem genast ta till fånga
och lät dem strax till Stockholm sända.
Deras liv fick där ett slut
innanför ett torn vid Norrbro.
Där tror jag att herr Jon Philipsson dog
och herr Jon Karlsson de två
– vilka ärbara riddare de var!
De blev där halshuggna båda.
Vår Herre give deras själar ro och nåd!
Herr Philp av Rumby
han fick böta en stor del av det,
som han i Sverige hade,
förrän kungen och han var ense.
(Erikskrönikan sidorna 63-4)
Nr. 20
Original
I hertogh Eriks herberge war tha howat.
Hans tokt giter engen man fullowat
elle sakt huro mykin hon war.
Hans milla hierta ok blid antswar
thet fägrade alla hans gerninga swa
som gul the stena, ther innan stå.
(- - -)
Hans [kungens] broder hertugh Erik
- ware thet en engil aff himmerik,
han skipade sig ey bäter än saa,
hwar mab badh wel for honom, ther han saa –
han wart tha riddare aff konungsins hand,
(Erikskrönikan sidan 75-6)
Översättning
I hertig Eriks boning var där festligt.
Hans höviskhet kunde ingen man lovprisa helt (berömma tillräckligt mycket)
eller säga hur stor den var.
Hans milda hjärta och blida svar
de förskönade alla hans gärningar så
som guld de stenar, som det innefattar.
Hans (kungens) broder hertig Erik
- var det en ängel från himmelriket
han skickade sig ej bättre än så (betedde sig på ett sådant vis),
var man som önskade väl för honom, den såg han -
han blev där (då) riddare av kungens hand,
(Erikskrönikan 75-6)
Nr. 21
Original
Tha sagde thet ädela, rena blod:
”Faar wel, son ok julabroder!”
Han sagde: ”Min kere sötha moder,
nu wil jak giffwa ider Gudi i wall
fore idra dygd swa margfall,
ther iak hawer aff ider rönt ok set,
ok mykin glade, I haffwen mik theet.
Min tiänst er ider hwar iak är.”
Hon haffde han i sith hierta kär
for utan allan falskan sidh,
swa rönte han tha han torffte widh.
(Erikskrönikan 92)
Översättning
Då sade det ädla, rena blodet (drottningen):
”Farväl, son och julabroder!”
Han sade: ”Min kära söta moder,
Nu vill jag giva eder i Guds våld
för eder dygd så mångfaldig,
den jag har av eder erfarit och sett,
och mycket glädje, Ni har mig visat.
Min tjänst är eder var jag är.”
Hon hade honom i sitt hjärta kär
förutan alla (/några) falska sätt,
så erfor han då han behövde.
(Erikskrönikan 92)
Nr. 22
Original
Om paschane giorde han [hertig Erik] eth hoff
i Lödesom med mykit loff,
han aff mangom manne fik
fore then tokt han ther begik.
Han giorde manga riddara aff them
ok sende them wäl til landa hem
med gul ok sölffwer ok dyra kläder.
Thet er thet gotz man wäl städer,
thet man giffwer en dugande man,
then som thet forskylla kan.
The gyrende wordo ther alle rike.
Seent the föddis hans like
tess milla hertugh Erik,
ther swa mykla dygd hawer med sik.
(Erikskrönikan 142)
Översättning
Om påsken höll han [hertig Erik] ett hov
i Lödöse med mycket ära och lov,
(som) han av mången man fick
för den höviskhet han där begick
Han gjorde många av dem till riddare
och sände dem väl till landet/ (alternativt: att anlända) hem
med guld och silver och dyra kläder.
Det är egendom som man väl använder,
som man ger en dugande man,
den som det förtjäna kan.
Lekarna blev där alla rika.
Sent föddes hans like
den milda hertig Erik,
som så mycket dygd har med sig (är så dygdig).
(Erikskrönikan 142)
Nr. 23
Original
Twe grewasönir aff Tyzskaland
the wordo riddara aff hertogens hand.
Then marskalk war ok foder gaff
han haffde aff lödukt sölff en staff.
Tha gaff han ey foder utan swa
han loot then staff ther innan staa,
loot hwaan taka som han wille.
Swa badh hertogh Erik then mille.
Thaghar thet foder ey lenger wan,
tha gaff han then staff en gärande man.
Ther war goder rätter ok starker friidh.
Man fik ther hwat man torffte wiidh.
Wiin ok miodh war ther ospart
widh hwario menniskio ther war,
swa at engin kerde at honom war faat.
(Erikskrönikan sidan 148)
Översättning
Två grevasöner (söner till en greve) från Tyskland
de blev riddare av hertigens hand.
Den som var marsk (ceremoniell stallmästare i detta fall) och foder gav
han hade av lödigt (fullödigt) silver en stav.
Likväl gav han ej foder istället
han lät den staven där innanför stå,
(och) lät var och en ta som han ville.
Så önskade hertig Erik den milde.
Då det fodret ej längre räckte (tog slut),
då gav han staven till en gycklare.
Där var god rätt och stark frid.
Man fick där vad man behövde.
Vin och mjöd var där rikligen givet
åt varje människa som var där,
så att ingen klagade över att honom fattades.
(Erikskrönikan sidan 148)
Nr. 24
Original
Hertoghin giorde at sina män
bröllöp, som herra plägha ok än
at the men, ther the wäl röna.
Thet er möghelikit man skal them löna.
Wäl thet er ädela herra sidh
ok helzt then tidh han torff hans wiidh.
(Erikskrönikan 113)
Översättning
Hertigen gjorde åt sina män
Bröllop, som herrar brukar göra
för de män, som de visar välvilja.
Det är passande (att) man skall dem löna.
Välvilja det är ädla herrars sed
och i synnerhet den tid (då) han behöver honom.
(Erikskrönikan 113)
Nr. 25
Original
Konungen war i Hatuna,
Ok hertoghin kom rät i then luna
som konungin wille till bordz gaa.
Then tiid konungen them saa,
han untfik them med mykin tokt.
Thera kläder the upbaro.
Alle hertogans män ther waro
gingo ut i thet hus, the skullo hawa lighat.
Then tid the komo alle tighat
tha drogo the thera wapn upa,
swa at engen konungsins man thet saa.
Then dagh war tha när forgangen,
tha wart konung Birger fangen
ok drottning Märita med honom.
Sidhan wart örlögh yffrit i wonom.
(Erikskrönikan 114)
Översättning
Konungen var i Håtuna,
och hertigarna kom i samma stund
som kungen skulle gå till bords.
Då kungen fick dem se
mottog han dem med mycket höviskhet.
Sina kläder de uppbar.
Alla hertigarnas män som var där
gick ut i det hus, de skulle ha sovit (i).
Den tid de kom alla dit (då alla kom dit)
då/där drog de upp sina vapen,
så att ingen kungens man det såg.
Den dagen var då nästan slut,
då blev konung Birger fången
och drottning Märita med honom.
Sedan var mycket krig att vänta.
(Erikskrönikan sidan 114)
Nr. 26
Original
”en unger man ok stark”
(Erikskrönikan sidan 115)
Översättning
”en ung och stark man”
(Erikskrönikan sidan 115)
Nr. 27
Original
The fengilse haffdo thet at sätta
at the willo thera harm swa hämpna.
Hwat man wille för konungin nempna,
thet giordhin, han haffde ey annat til.
The sagdo: ”Gör som thin broder wil!
Laat them badhe hus ok land
ok antwardet hertogh Erik I hand.
(Erikskrönikan 115)
Översättning
Fågenskapen innebar
att de ville sin skada så hämnas.
Vad man ville för kungen nämna (lägga fram)
det gjorde han, han hade ingen annan möjlighet
De sade: ”gör som din bror vill!
Släpp dem upp både hus och land (ge dem både hus och land)
ok svara hertig Erik i hand (dvs. ge de svar som Erik vill ha)”
(Erikskrönikan 115)
Nr. 28
Original
Konungen satto the i Nyköpung nidh
Ok gaffwo honom hwat han torffte widh
Til sith liiff, bade öll ok maat,
Swa at fangit folk ey bäter gaat
Farit än the foro bädhe
Badhe til mat, dryk och kläde.
(- - -)
The haffdo got herbrege innan sowa
Steakarehus ok wermestuffwa
Ok en dande man, them skulle göma
Ok plägha them wäl, som han loot them söma,
Ok faa them alt thet the kraffdo.
War thet swa at foghoten ey haffde,
Han skulle them faat ä hwar thet war
Med bliid laat ok godh antswar,
Swa at the foro ärlika wäl.
Ekke swelte man them I häl.
(Erikskrönikan 116)
Översättning
Konungen satte de i nyköping ned
och gav honom det han behövde
till livs, både öl och mat,
så att fånget folk ej bättre godhet
erfarit än de erfor båda
både till mat, dryck och kläder.
De hade god boning för att sova
stekhus och uppvärmt rum (badstuga)
och en duglig man, som skulle giva akt på dem
och betjäna dem väl, som han tyckte det anstod dem,
och ge dem allt de krävde.
Var det så att fogden ej hade,
han skulle (åt) dem skaffa varhelst det var,
med vänligt bemötande och gott svar,
så att de for hedersamt väl.
Icke svälte man dem ihjäl.
(Erikskrönikan 116)
Nr. 29
Original
”For Askershus han sik tha lagde ok wandade ey hwat konungin sagde ok giorde riddara ok
howade fast ok räddis normen ey eth bast”
(Erikskrönikan 126)
Översättning
Vid Askershus lade han sig då (slog läger med hären) och brydde sig inte om vad kungen sade
och gjorde riddare och höll riddarfester och räddes norrmännen ej alls
(Erikskrönikan 126)
Nr. 30
Original
”[t]het samma aar hertogh erik foor ena reyso mathelika stoor, for ty at honom war sakt, at
nordmen the med litle makt willo ower a Swerige stötha at göra skadha ok enkte böta. Thy
foor han til Norighis” (Erikskrönikan 132)
Översättning
”Det samma året for hertig Erik på ett mäktigt stort krigståg (resa, tåg, färd), därför att honom
var sagt, att Nordmännen de ville med en liten styrka över till Sverige göra krigsräder
(plötsliga häftiga anfall) för att göra skada och intet gottgöra (ersätta). Därför for han till
Norge.” (Erikskrönikan sidan 132)
Nr. 31
Original
Hertoghin han foor ather til landa, mädhan the thordo honom ey bestanda, ok brende swa
mykit honom wart til rada. (Erikskrönikan 133)
Översättning
Hertigen han for åter till landet, under det att de tordes ej honom stå emot, ok brände så
mycket som han hade makt till (så mycket som han förmådde). (Erikskrönikan 133)
Nr. 32
Original
”slik er örloghis märe” (Erikskrönikan 133)
Översättning
”så går det till i krig” (Erikskrönikan 133)
Nr. 33
Original
”Sidhan skortade hertogenom ey unade” (Erikskrönikan sidan 133)
Översättning
”Därefter fattades hertigen ingen onåd / ovilja / fiendskap” (Erikskrönikan sidan 133)
Nr. 34
Original
Tha the komo til Swerik
tha gaff hertogin up eth wiik
ok rymde fore i landit in.
Hwat ther fore war thet sin,
kost ok foder, thet took han alt.
(Erikskrönikan sidorna 134-5)
Översättning
Då de kom till Sverige
då gav hertigen vika
och flydde undan före i landet in.
Vad som före var det tog slut,
kost och foder, det tog han allt.
(Erikskrönikan sidorna 134-5)
Nr. 35
Original
Tha waro the inne meer än tii
ok haffdo thera swerd dragith.
Summi willo han huggit ok summi slagith.
Colrat Isar war honom nest,
I honom fik han handfäst
ok hoff han nider under sik
ok sagde: ”Broder, hielp nu mik!”
Tha lupo the meer än tiugho upa han,
summe willo stingan ok summe slan.
Hertogh Erik sagde: ”Lat wara som er!
War stridh dugher ekke nu här.”
(Erikskrönikan 156-7)
Översättning
Då var de inne mer än tio
ok hade sina svärd dragit.
Somliga han hugg och somliga slog.
Colrat Isar var honom närmst,
i honom fick han tag
ok kastade honom ned under sig
ok sade: ”Broder, hjälp nu mig!”
Då löpte de mer än tjugo uppå honom,
Somliga ville sticka honom (stinga/ stöta med svärd) ok somliga slå honom.
Hertig Erik sade: ”Låt vara som [det] är!
Vår strid duger inte nu här.”
(Erikskrönikan 156-7)
Nr. 36
Original
Han took thet vilkor the haffdo honom lakt.
Tha matten heller haffwa takt
ok haffwa sith land en stund umboret
än han haffde sik swa meen sworet.
Han swor sik alzstingis meen
ok giorde sin skapara mykit i geen
a Gudz likama ok a hans blodh.
Thy wär at han sik ey forstodh
at Gud läte wara thet ey ohämpt!
Han matte thet heller hawa onämpt
än swerya thet han ville ey halla!
Thy wart hans plagha marghfalla.
Han gaff uth breff ok lofwade tro
ok kom sik siälffwan i mykla oro
ok giorde som en owiis man.
Han wilkorade thet under ban
ok bröt thet taghar äpter i stadh.
(Erikskrönikan sidan 123)
Översättning
Han accepterade det villkor/löfte som de hade ålagt honom.
Måtte han hellre ha tigit
och ha sitt land en stund försakat
än att han hade svurit sig så ont.
Han svor sig alldeles fördärvad
och gjorde sin skapare mycket emot
på Guds lekamen och hans blod.
Därför är det (så mycket) värre för att han ej begrep
att Gud läte (deklinationen är vokativ) det ej vara ohämnat!
Han måtte det hellre ha osagt
än svära/lova det han inte avsåg att hålla!
Därför blev hans plåga mångfaldigad.
Han gav ut brev och lovade tro
och orsakade sig själv mycket oro
och gjorde som en ovis man.
Han lovade det under hot om bannlysning
och bröt det strax därefter.
(Erikskrönikan sidan 123)
Nr. 37
Original
”Konung Birger wulte them then wanda”
(Erikskrönikan sidan 174)
Översättning
“Kung Birger vållade dem denna skada”
(Erikskrönikan sidan 174)
Nr. 38
Original
Hwat ther epter skulle skee,
ther wisto the ganzska litit utaff
utan then thet radith först utgaff.
Han wari fordömpder nu ok ää
med Iudase ok sälla thee,
ther nidre sithia i helwitis poth
ok ä haffwa ilt ok aldregh goth!
Hertogh Wallemar han reedh
en reso, mangom manne er leedh.
Han wille wider konungen tala.
Ther matte han haffwa enga dwala
utan reedh til Nyköpung tha.
Laste thet Gud at han thet saa!
Haffde han thet förra wist,
han haffde hans talan häller mist.
Hwar man honom ther wäl untfik,
ok konungin ut moth honom gik
ok fangnade honom med blid antswar
– Gud weyt hwat i hans hierta war –
ok drotningen sammaleed thet samma sin.
(Erikskrönikan sidan 150)
Översättning
Det som därefter skulle hända,
det visste de ganska lite utav
utom den som det beslutet (rådet) först yppade.
Han vare fördömd nu och för evigt
med Judas och andra sådana (de andra uslingarna),
som där nere sitter i helvetets grop
ok för alltid har det illa och aldrig väl.
Hertig Valdemar han red
en resa, som mången människa är till lidande.
Han ville med kungen tala.
Därför måtte han inte dröja
utan red till Nyköping i hast.
Må det lasta Gud att han det såg!
Hade han det förutnämnda känt till,
hade han hellre mist sitt tal (varit utan samtalet).
Där mottogs han väl av var man,
och kungen mötte honom (ut mot honom gick)
och hälsade honom med vänlig uppträdande
– Gud vet vad som i hans hjärta var –
och drottningen likaledes med det samma i sinnet.
(Erikskrönikan sidan 150)
Nr. 39
Original
”Gud weyt hwat i hans hierta war – ok drotningen sammaleed thet samma sin”
(Erikskrönikan sidan 150)
Översättning
”Gud vet vad som i hans hjärta var – och drottningen likaledes med det samma i sinnet”
(Erikskrönikan sidan 150)
Nr. 40
Original
”sköön ord ok gäff”
(Erikskrönikan sidan 63)
Översättning
”vackra och väl valda ord”
(Erikskrönikan sidan 63)
Nr. 41
Original
”hwilke erlike riddara varo the!”
(Erikskrönikan sidan 64)
Översättning
”vilka ärbara riddare de var!”
(Erikskrönikan sidan 64)
Nr. 42
Original
”Han gaff godhan rät i sina liffdagha, mykin frid ok starkan agha.”
(Erikskrönikan sidan 69)
Översättning
”Han gav god rätt (rättskipning) i sina livsdagar (under sin levnad), mycket fred och
bestående ordning.” (Erikskrönikan sidan 69)
Nr. 43
Original
Sidhan foro däner ather hem,
ok konung Waldemar fölgde thöm.
Tagher the uplenzsko thet forstodho,
at han giordet ey for godho
ok wille eke ather i geen,
tha waldo the widh Morasteen
konung Magnus, hans yngre broder.
Han war en milder konunger ok goder.
(Erikskrönikan 59)
Översättning
Sedan for danskarna åter hem,
och kung Valdemar följde dem.
Då de uppländska det förstod,
att han gjorde det ej av godhet
och ville inte åter tillbaka,
då valde de vid Mora sten
kung Magnus, hans yngre bror.
Han var en mild kung och god.
(Erikskrönikan 59)
Nr. 44
Original
Wi hawum han aff riket kört.
Then lykka haffwer Gud oss giwit,
att wi haffwa han aff rikit driwit
for then last han begik
a sina bröder, tha han them fik.
Wi haffwa honom wunnit land oc borger aff
med then hielp oss Gud unte ok gaff,
swa at han aldre skal ok aldre ma
optare wald i Swerighe faa.
(Erikskrönikan sedan 178)
Översättning
Vi har honom av riket kört.
Den lyckan har Gud oss givit
att vi har honom av riket drivit
för det brott han begick
mot sina bröder då han dem fångade.
Vi har tillkämpat oss (vunnit) land och borgar av honom
Med den hjälp oss Gud unnade och gav,
så att han aldrig skall och aldrig kan förmå
hädanefter makt i Sverige få.
(Erikskrönikan sedan 178)
Nr. 45
Original
Thet ware honom halwo minne otukt.
Han took sina bröder badha i hender
ok gingo in i husith alle i sänder
ok fangnade them med fager laat.
Thera hierta skilde mykit aat:
hans hierta haffde en ondan grund,
som usal war han alla stund,
at han skulle sina bröder swika
swa fulelika ok swa hadelika.
(Erikskrönikan sidan 153)
Översättning
De hade varit honom till hälften mindre vanheder.
Han tog sina bröder båda i hand
och gick in i huset alla på en gång
och välkomnade dem med fagert tal.
Deras hjärtan skildes mycket åt:
hans hjärta hade en ond avsikt,
som skändlig var han hela tiden,
att han skulle sina bröder svika
så nedrigt och så skamligt.
(Erikskrönikan sidan 153)
Nr. 46
Original
Thet giter engin tunga sakt
thera ödmiukt med falske list,
the haffdo som Iudas wider Crist.
Jak hörde for pascha at man laas
i Scriptenne aff Iudas,
at han swek Van Herra i tro:
thy skal han i helwite boo
ok haffwa ewinnelika wee.
Swa skulo ok alle the,
ther oärlika myrda ok forradha,
i then pina, ther aldreg komber nade.
The mogha sarlika jäwa om sik
som forraddo hertogh Erik.
(Erikskrönikan sidan 154-55)
Översättning
Det förmår ingen tunga beskriva
deras ödmjukhet med falsk list,
de gjorde som Judas mot Kristus.
Jag hörde inför påsken att man läste
i skriften om Judas,
att han svek Vår Herre i tro:
däför skall han i helvetet bo
och ha evinnerligt elände.
Så skola också alla de,
som oärligt mörda och förråda,
i den pina, dit det aldrig kommer nåd.
De må mycket frukta för sig
som förrådde hertig Erik.
(Erikskrönikan sidan 154-55)
Nr. 47
Original
”Tu wilt ekke wita min hedher!”
– ”Tik warder til heder hwat tik ma
– engen kanttu här aff faa!
Gör tu thet, thet er min waan,
thin heder warder minne hädhan fran!”
Ok här med gik han bort fra them.
”Fore mik skulo the wara med nadhom.”
Twa andre riddara sagdo ok swa:
”I maghin ey last a them begaa
ok then skam I aldreg forwinna.
I maghin ider bäter besinna
ok leggia slikan darskap nidh.
Hwilkin herra thet hawer til sidh
at han winsämio radh forsmar,
thet ma wel skee at honom misgar.”
Tha took han swa at vredhas widh
at han lagde them badha i tornit nidh.
(Erikskrönikan sidan 156)
Översättning
”Du vill inte främja min heder!”
– ”Dig blir till heder vad du förmår (förtjänar/har rätt till)
– ingen kan du härav få!
Gör du det, det är min tro,
då blir din heder mindre hädanefter!”
och härmed gick han bort från dem.
”För mig skola de vara förskonade”
Två andra riddare sade ock så:
”Ni må ej brott emot dem begå
och Ni den skammen aldrig förlåtas (befrias från).
Ni må eder bäst besinna
och lägga sådan dårskap ned.
Vilken herre har det till sätt
att han vänskapligt råd försmår,
Det må väl hända att honom illa går.”
Då blev han så vred därvid
att han lade (placerade) dem båda i tornet ned.
(Erikskrönikan sidan 156)
Nr. 48
Original
Taghar thetta stöwit war alt änt
ok them haffde al thera gläde hänt,
tha slo konungin sinom handom saman
ok loo fastelika ok giorde sik gaman,
rät som han ware en amblodhe,
then sik enkte got forstodhe.
”Min dortzete signe Helge And!
Nu hawer iak Swerighe i minne hand!”
Tha swarade en riddere het herra Knut:
”jak tror tik brister alt annat ut.”
En riddare het Cristiern Skärbek,
konungin giorde sik siälff til gäk
ok sätte offmykit hans radhe
– thet gullo hans bröder badhe.
(Erikskrönikan sidan 159)
Översättning
Då detta bråket var till ända
och dem hade all deras lycka hänt (det hade gått som de önskat),
då slog kungen sina händer samman
och skrattade häftigt och gjorde sig gamman,
som om han var en dåre,
som den som sig inte gott förstod.
”Min drots signe den helige Ande!
Nu har jag hela Sverige i min hand!”
Då svarade en riddare som hette Knut:
”jag tror att du drabbas av annat.”
En riddare hette Cristiern Skärbeck,
kungen gjorde sig själv till åtlöje
och förlitade sig för mycket på hans råd
– det fick hans båda bröder lida för.
(Erikskrönikan sidan 159)
Nr. 49
Original
”Ther war konungenom litit um at the haffdo ilt bade nat ok dagh.”
(Erikskrönikan sidan 160)
Översättning
”Det bekymrade kungen föga att de led illa både natt och dag.”
(Erikskrönikan sidan 160)
Nr. 50
Original
”The men ther illa plägado göra, them wille han hwarken see eller höra.”
(Erikskrönikan sidan 69)
Översättning
”De män som illa brukade (/avsåg) handla (/göra), dem ville han varken se eller höra.”
(Erikskrönikan sidan 69)
Nr. 51
Original
Then tidh konungen thet saa,
tha gik han upa tornit staa
ok tenkte upa sina otukt,
som han haffde förra hugt
med owisa manna radhe.
Än tho at man han litit badhe,
man torffte ey lenge luckan till
– them er sköt radith ther illa wil.
(Erikskrönikan 163-4)
Översättning
När kungen det såg (upptäckte),
då gick han uppå tornet att stå
och tänkte på sina brott,
som han hade tidigare tänkt ut
med ovisa människors råd.
Trots att man honom litet uppmanade (uppmuntrade mycket lite),
man behövde ej länge locka honom därtill
– den är lätt att råda som illa vill.
(Erikskrönikan 163-4)
Nr. 52
Original
”Än tho at man han litit badhe, man torffte ey lenge luckan till – them er sköt radith ther illa
wil.”
(Erikskrönikan 163-4)
Översättning
”Trots att man honom litet uppmanade (uppmuntrade mycket lite), man behövde ej länge
locka honom därtill – den är lätt att råda som illa vill.”
(Erikskrönikan 163-4)
Nr. 53
Original
”Konung Birger wulte them then wanda.”
(Erikskrönikan sidan 174)
Översättning
”Kung Birger vållade dem den våndan.”
(Erikskrönikan sidan 174)
Nr. 54
Original
Ther kom konungin gangande nidher,
stirnade öghom, hardla vreder.
”Minnes ider nakot aff Hatuna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!
I wardhin nu fölgia mik om sin.”
The bundo tha beggis thera hender
ok leddo them tha badha sender
innan tornit barfötta.
En tyzsk heyt Walram Skytta
han lagde boyor a thera been.
Thet war konungenom inthet i geen.
(Erikskrönikan sidan 157)
Översättning
Där kom kungen gående ned,
med stirrande ögon, mycket vred.
”Minns ni något av Håtuna lek?
Mycket väl minns jag den!
Denna är ej bättre än den!
Ni måste nu följa mig denna gång”
De band då deras händer bägge
och ledde dem därvid båda tillsammans
in till tornet barfota.
En tysk som hette Walram Skytta
han lade bojor på deras ben.
Det var kungen inte emot.
(Erikskrönikan sidan 157)
Nr. 55
Original
“Konungin fik honom sina bröder i hand, at han them illa skulle plägha, mädhan han reed
andra wägha.”
(Erikskrönikan sidan 159)
Översättning
Kungen gav honom sina bröder, att han dem illa skulle pläga (behandla), emedan han red
andra vägar.
(Erikskrönikan sidan 159)
Nr. 56
Original
”[e]kke swelte man them i häl”
(Erikskrönikan sidan 116)
Översättning
”icke svälte man dem ihjäl”
(Erikskrönikan sidan 116)
Nr. 57
Original
”[e]kke swälte man honom i häl”
(Erikskrönikan sidan 71)
Översättning
”icke svälte man honom ihjäl”
(Erikskrönikan sidan 71)
Nr.58
Original
Thet lyste konungenom wäl ath see thera pina ok thera nödh, han war orädder um thera dödh.
(Erikskrönikan sidan 160-1)
Översättning
Det behagade kungen väl att se deras pina och deras nöd, han var obekymrad om deras död.
(Erikskrönikan 160-1)
Nr. 59
Original
”[t]essalund swälte han them i häl. Thet sighia faa men at han giorde wel”
(Erikskrönikan sidan 164)
Översättning
”På detta vis svälte han dem ihjäl. Det säger få män att han gjorde väl”
(Erikskrönikan sidan 164)
Nr. 60
Original
The toko the herra tha til fanga
ok lotho them upa landit ganga
ok fördo them ut aff thera tyghe.
Fule hälade ok odryghe
komo ther löpande ok uthet
ok frestado, om bredan beet.
The hioggo them alla ther swa sma,
ey la ther stykke som annat laa.
Swa plägha oädla men at göra!
Ä hwar dughande men thet höra,
the otakka them for thera gärd.
(Erikskrönikan sidan 131)
Översättning
De tog herrarna då tillfånga
och lät dem gå upp på land
och klädde av dem deras rustningar.
Skändliga stridsmän och ärelösa
kom där/då springande och slödder
och prövade, om bredyxan bet.
De högg dem alla där så i smådelar,
ej låg där bit såsom de andra låg.
Så har oädla (simpla, lågättade) män för sed att göra!
Varhelst hederliga män det höra,
de ge dem otack för deras gärning.
(Erikskrönikan sidan 131)
Nr. 61
Original
”Ä hwar dughande men thet höra, the otakka them for thera gärd.”
(Erikskrönikan sidan 131)
Översättning
”Varhelst hederliga män det höra, de ge dem otack för deras gärning.”
(Erikskrönikan sidan 131)
Nr. 62
Original
”Swa plägha oädla men at göra!”
(Erikskrönikan sidan 131)
Översättning
Så har oädla (simpla, lågättade) män för sed att göra!
(Erikskrönikan sidan 131)
Nr. 63
Original
The hoffmen fortröt tha at bidha
ok willo heller med them stridha.
Bönder fingo ther öffre hand,
swa at konungin rymde tha thet land
ok flydde til skipa ather i geen.
Then foor illa som tha war seen
Herra Benkt Pederson bleff ther dödh,
– Gud frelse hans siäl aff alle nödh –
Pedher Benktson ok andre flere,
ok konungsins skat wart ey tess mere.
Konungin foor tha ather hem
ok fik ey mere skat aff them.
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Översättning
Stridsmännen tröttnade då på att vänta
och ville hellre med dem strida.
Bönderna fick där överhanden,
så att kungen flydde då det landet
och flydde tillbaka till skeppet.
Den for illa som då var sen.
Herr Bengt Pederson dog där,
– Gud frälse hans själ från all nöd –
Peder Bengtsson och flera andra,
och kungens skatt blev ej desto större.
Kungen for då åter hem
och fick ej mer skatt av dem.
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Nr. 64
Original
“The hoffmen fortröt tha at bidha ok willo heller med them stridha.”
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Översättning
”Stridsmännen tröttnade då på att vänta och ville hellre med dem strida.”
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Nr. 65
Original
”Bönder fingo ther öffre hand, swa at konungin rymde tha thet land ok flydde til skipa ather i
geen.”
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Översättning
”Bönderna fick där överhanden, så att kungen flydde då det landet och flydde tillbaka till
skeppet.”
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Nr. 66
Original
Jak hörde wisa men thet swärya
at han haffde them ey annat wita,
utan han wille ey ther lita på.
Then skat the gawo aff gamblo ee,
han budho the honom, han sagde nee.
Han wille them mera leggia upa,
ok ther willo the ey under gaa.
The hoffmen fortröt tha at bidha
ok willo heller med them stridha.
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Översättning
Jag hörde visa män det svära
att han hade dem ej annat att förebrå,
mer än att han ville ej nöja sig därmed.
Den skatt de gav av gammalt,
den erbjöd de honom, han sade nej.
Han ville dem mera lägga uppå,
och därtill ville de ej undergå.
Stridsmännen tröttnade då på att vänta
och ville hellre med dem strida.
(Erikskrönikan sidan 143-4)
Nr. 67
Original
“Drotningen ok Brunkogha, the try, the diktado mangt ond radh aff ny. Haffde konungin ey
them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit.”
(Erikskrönikan sidan 159)
Översättning
”Drottningen och Brunkow, de tre, de tänkte ut mången ny, ond plan. Hade kungen ej
hörsammat dem så mycket, så hade han ej sina börder så svikit.”
(Erikskrönikan sidan 159)
Nr. 68
Original
”Haffde konungin ey them sät swa mykit, han haffde sina bröder ey swa swikit.”
(Erikskrönikan sidan 159)
Översättning
”Hade kungen ej hörsammat dem så mycket, så hade han ej sina börder så svikit.”
(Erikskrönikan sidan 159)
Nr. 69
Original
– Gud weyt hwat i hans hierta war –
ok drotningen sammaleed thet samma sin.
Hon sagde: ”Welkomen, broder min!
Huro mun min annar broder magha?
Han komber aldrigh aff min hogha
then mille hertogh Erik.
Thet han wil swa fly mik,
thet gör mik synderlika wee,
at jak skal han swa siällan see.
Gud weyt thet wäl at iak hawer han kär
som then min kötlögh broder är.”
(Erikskrönikan sidan 150)
Översättning
– Gud vet vad som i hans hjärta var –
och drottningen likaledes med det samma i sinnet.
Hon sade: ”Välkommen, border min!
Hur månde min andra broder må?
Han kommer aldrig ur mitt sinne
den milde hertig Erik.
Att han så vill undandraga sig mig,
det gör mig synnerligen ont,
att jag skall honom så sällan se.
Gud vet det väl att jag har honom kär
såsom den som min köttslige broder är.”
(Erikskrönikan sidan 150)
Nr. 70
Original
“Broder, war tess wiss, the göra eller radha oss aldreg miss.”
(Erikskrönikan sidan 151)
Översättning
“Bror, var säker på det, de skulle aldrig göra eller planera något orätt mot oss.”
(Erikskrönikan sidan 151)
Nr. 71
Original
”Min herra wil, mädhan ey ära herberge til, at the riddara liggin alle i by”
(Erikskrönikan sidan 153)
”Min herre vill, på grund av det inte finns tillräckligt härberge, att alla riddarna sover i
staden”
(Erikskrönikan sidan 153)
Nr. 72
Original
Thet giter engin tunga sakt
thera ödmiukt med falske list,
the haffdo som Iudas wider Crist.
Jak hörde for pascha at man laas
i Scriptenne aff Iudas,
at han swek Van Herra i tro:
thy skal han i helwite boo
ok haffwa ewinnelika wee.
Swa skulo ok alle the,
ther oärlika myrda ok forradha,
i then pina, ther aldreg komber nade.
The mogha sarlika jäwa om sik
som forraddo hertogh Erik.
(Erikskrönikan sidan 154)
Översättning
Det förmår ingen tunga beskriva
deras ödmjukhet med falsk list,
de gjorde som Judas mot Kristus.
Jag hörde inför påsken att man läste
i skriften om Judas,
att han svek Vår Herre i tro:
däför skall han i helvetet bo
och ha evinnerligt elände.
Så skola också alla de,
som oärligt mörda och förråda,
i den pina, dit det aldrig kommer nåd.
De må mycket frukta för sig
som förrådde hertig Erik.
(Erikskrönikan sidan 154)
Nr. 73
Original
”Man sigher at man aldregh saa drotningena swa gladha som tha, henne war engin gläde faat.”
(Erikskrönikan sidan 155)
Översättning
”Man säger att man aldrig såg drottningen så glad som då, henne fattades ingen glädje.”
(Erikskrönikan sidan 155)
Nr. 74
Original
”thera ödmiukt med falske list”
(Erikskrönikan sidan 154)
Översättning
”deras ödmjukhet med falsk list”
(Erikskrönikan sidan 154)
Nr. 75
Original
The riddara gingo innan then stadh,
Som konungin wille ok drotzetin badh,
alle hertoghins men bade riddara oc swena.
Portanerne wordho ey sene.
Brunka stodh ther siälffwer widh
mädhan the gingo alle nidh.
Här taghar epter nest
taghar the haffdo portin leest,
tha drogo the thera tygh upa
oc gingo for konungin staa
ok struko thera armbörst i,
the skyttor ok thera kompani.
(Erikskrönikan sidan 155)
Översättning
Riddarna gick in till staden,
som kungen ville och drotsen bad,
alla hertigens män både riddare och svennar.
Portvaktarna var ej långsamma.
Brunkow stod där själv vid
medan de gick alla ned.
På den platsen strax därefter
så snart de hade porten låst,
då drog de sina rustningar på
och gick att infinna sig hos kungen
och spände sina armborst,
skyttarna och deras skara.
Här taghar epter nest
taghar the haffdo portin leest,
tha drogo the thera tygh upa
oc gingo for konungin staa
ok struko thera armbörst i,
the skyttor ok thera kompani.
(Erikskrönikan sidan 155)
Nr. 76
Original
Tha lät drotzetin skipa them
ok forwan them med rikesins räth
til then dödh, man haffde them äth.
Drotzetin Brunka ok Walram
ok Lydher Fooss, swa war hans nampn,
ok fierde Ulffwer Swalabek
– hans ordh giordo han til en gäk –
them satte man alla a eth radh.
Jak wille at the satho samma stadh,
om ther waro flere med i radhe
at hertogane wordo forradne bade.
(Erikskrönikan sidan 174)
Översättning
Då lät drotsen hålla dom över dem
och dömde dem med rikets rätt (lag)
till döden, man hade förpliktelse mot dem (löfte / skuld).
Drotsen Brunkow och Wallram
och Lydher Fooss, så var hans namn,
och den fjärde var Ulffwer Swalabek
– hans ord gjorde honom till en dåre –
dem satte man alla på ett stegel.
Jag önskar att de befann sig i samma tillstånd,
om där var flera med i beslutet (rådet)
att hertigarna blev förrådna båda.
(Erikskrönikan sidan 174)
Nr. 77
Original
”Tha lät drotzetin skipa them ok forwan them med rikesins räth til then dödh, man haffde
them äth.”
(Erikskrönikan sidan 174)
Översättning
”Då lät drotsen hålla dom över dem och dömde dem med rikets rätt (lag) till döden, man hade
förpliktelse mot dem (löfte / skuld).”
(Erikskrönikan sidan 174)
Nr. 78
Original
”Herra, I skulin ey wardha vredh.
Ganger ider siälffwom nakot upa,
thet wil jak werya ä mädhan iak ma.
Thetta malit er mik nyt,
jak weyt ey huro I hawin thet byt.
Jak hörde här aldreg förra aff!
Hwo ider thetta radith gaff,
han hawer ider radith mykla uro.
Hwat wilin i swika idra bröder i tro?
The era hiit kompne a ider ordh!
I maghin a them beganga eet mord.
Haffwer diäfflen ider swa wilt?
Jak tror thet warder ider siälffwom ilt.
Ther warde om vreder hwo som wil,
aldregh hielper iak ther til!
Um tu atte aldreg skiilt wid them
ok waro the kompne til thin hem,
thu skulle ey haffwa swa fula akt.”
…
– ”Tik warder til heder what tik ma
– engen kantu här aff faa!
Gör tu thet, thet er min waan,
Thin heder warder minne hädhan fran!”
Ok här med gik han bort fra them.
”Fore mik skulo the wara med nadhom.”
(Erikskrönikan sidan 155)
Översättning
Herre, ni skall ej vara vred.
Kommer ni själv i fara (råkar ni själv på någon),
det vill jag värja emedan jag förmår.
Detta ärende (spörsmål, sak) är nytt för mig,
jag vet ej hur ni har det kommit på.
Jag har aldrig hört härav tidigare!
Den som eder detta rådet gav,
han har eder rådit mycket oro (ofred).
Varför vill ni svika edra bröder i tro?
De är hitkomna på edert ord!
Ni skulle mot dem begå ett mord!
Har djävulen eder så förvillat?
Jag tror det varde (blir) illa för er själv.
Därom varde den vred som vill,
aldrig hjälper jag därtill.
Även om du ej vore besläktad med dem
och de voro komna till ditt hem,
du skola ej ha så skändligt uppsåt.
…
– ”Dig blir till heder vad du förmår (förtjänar/har rätt till)
– ingen kan du härav få!
Gör du det, det är min tro,
då blir din heder mindre hädanefter!”,
och härmed gick han bort från dem.
”För mig skola de vara förskonade ”
(Erikskrönikan sidan 155)