alt #9-10: skatteparadis

altEn annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse.

#9–10 vintern 200930kr • ISSN 1654-6067

Tema: Skatteparadis• Slutet för skatteparadisen? • Vinsten framför allt • Tobinskattens comeback

– 2 –

alt #9–10 • vintern 2009

Redaktion: Johan Rönnblom, Håkan Sundberg,

Åsa Ågren och Anton Andreasson

Ansvarig utgivare: Johan Rootzén

Layout: Anton Andreasson

Omslagsbild: ”Wrote”/Flickr

Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis

texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till [email protected] så svarar vi så fort vi kan!

Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter.

Alt finansieras med stöd från Sida genom Forum Syd vilka ej har medverkat vid utform

ningen av materialet och ej heller tar ställning till de synpunkter som framförs.

Som medlem i Attac Sverige får du Alt utan kostnad. För dig som inte är medlem är det

möjligt att beställa lösnummer för 30 kr/exemplar. Kontakta oss på [email protected].

Attac Sverige: Attac Sverige, Tegelviksgatan 40

116 41 Stockholm, 0739–844799 [email protected] • www.attac.se

ATTAC – Association pour la Taxation des Transactions financières a l’Aide aux Citoyens

ATTAC – Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa

Välfärdsstaten och skumraskparadisen

Det svenska ordet ”skatteparadis” har antagligen

uppkommit på grund av ett missförstånd. På eng

elska heter det ”tax haven”, vilket ju egentligen

betyder något i stil med ”skattehamn”. Frågan

är dock om det inte är den första delen i ordet

som är mest missledande. Sverige skulle exem

pelvis mycket väl kunna beskatta svenska före

tag och privatpersoner som gömmer tillgångar

i skatteparadis – förutsatt att skattemyndighe

terna kunde få information om dessa tillgångar.

Men förklaringen till att så mycket affärer sker

i sådana här jurisdiktioner handlar inte i första

hand om skatter, utan om hemlighetsmakeri. Kor

rupta diktatorer i Afrika, knarkbaroner i latiname

rika och svenskar som tjänar miljarder på att köpa

och sälja svenska välfärdsbolag i rask takt har

alla ett behov av att dölja vad de sysslar med.

Skälen må vara radikalt olika, men resultatet blir

att de alla döljer sin business i vad som kanske

snarare borde benämnas skumraskparadis.

I detta nummer av Alt tittar vi på de trevande

försök som har gjorts under senare år för att åt

minstone något begränsa sekretessen. Vi har

också kartlagt hur stora delar av svensk väl-

färd kontrolleras av bolag som gömmer sig på

de brittiska kanalöarna, utom räckhåll för insyn

och granskning från vare sig svenska myndighe

ter eller media. Miljarder och åter miljarder av våra

skattepengar betalas ut till dessa ljusskygga bo

lag. Det borde vara politiskt omöjligt att försvara.

/ Redaktionen

I n n e h å l l

Vi var aldrig i närheten av bollen – men plötsligt vann vi 3

Slutet för skatteparadisen? 4

Vinsten framför allt 10

Ordlista – Vinsten framför allt 18

Tobinskattens comeback 19

Reflexioner efter Köpenhamn 22

Notiser 23

Boktips 23

Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte 24

– 3 –


lagom till luciahelgen tillkännagav Fredrik Reinfeldt, såsom ordförande för EU, att han vill införa en skatt på finanstransaktioner – med andra ord en tobinskatt. EU har enats om att ta fram förslag för hur skatten ska införas,

och man har enats om att den ska användas för att betala för klimatåtgärder.

För oss som nu i tio år kampanjat för to-binskatten är denna helomsvängning förstås på samma gång förbluffande – och alldeles under-bar. Vad var det egentligen som hände?

Sanningen att säga så har vi i Attac Sverige aldrig på allvar lyckats driva frågan in i politikens centrum. Visst har vi träget informerat, och var och en med ett seriöst intresse har förmodligen förstått hur skatten fungerar vid det här laget. Men de stora politiska partierna har inte varit intresserade av att diskutera ekonomi annat än med en liten intern klubb. Och medlemmarna i den klubben har aldrig gillat tobinskatten.

Skälet till den politiska omvärderingen står naturligtvis heller inte att finna i Sverige. När länder som Tyskland, Frankrike och Storbritan-nien ställt sig bakom förslaget så har polletten trillat ner även hos Reinfeldt. I detta läge kan man ju som svensk Attacare fråga sig om engage-manget varit helt i onödan. Tio års hårt slit utan resultat, och så får vi plötsligt allting serverat?

Det är då som vi måste komma ihåg att vi är en del av en internationell rörelse. Det är mycket tveksamt om Tyskland eller Frankrikes regeringar fått upp ögonen för tobinskatten om det inte varit för Attac. Men det var på intet vis självklart att konservativa politiker i just de länderna skulle

visa sig öppna för nya idéer. Det kunde lika gärna ha varit Sverige som lanserat idén.

Vi kan se vårt engagemang som ett lagspel. Som aktivister kan vi slita och kämpa och skaffa oss en bra position. Om bollen dyker upp, kanske vi gör mål. Nu var det inte vi som gjorde mål, vi var i själva verket aldrig ens i närheten av bollen. Men vårt lag vann. Och det ska vi vara glada och stolta över!

Vi får heller inte glömma att tobinskatten inte på något sätt är införd, bara att den befinner sig under utredning. Det finns naturligtvis många sätt att göra den tandlös, och därför är det viktigt att vi inte betraktar frågan som avgjord.

Attac Sverige har i skrivande stund 767 beta-lande medlemmar, och naturligtvis många fler sympatisörer som bara inte kommit sig för med att skicka in medlemsavgiften. Det är inte så illa. Värre är det dock med att få fram engagerade aktivister. Det ser just nu problematiskt ut att få fram en fungerande Gemensam Arbetsgrupp (Attac Sveriges ”riksstyrelse”) för 2010. Antag-ligen kommer det att krävas en förändring av organisationens funktionssätt.

Detta blir naturligtvis viktiga frågor för årsmötet (se kallelse på baksidan), och motio-ner och åsikter är varmt välkomna även från medlemmar som inte själva har möjlighet att delta. Vad kan Attac Sverige uträtta? Hur kan vi utnyttja våra kontaktnät och de expertkunskaper som hundratals medlemmar skaffat sig under det senaste årtiondet?

Johan Rönnblom

Vi var aldrig i närheten av bollen – men plötsligt vann vi

”Det är mycket tveksamt om Tyskland el-ler Frankrikes regeringar fått upp ögonen för tobinskat-ten om det inte varit för Attac.”

– 4 –


varit försiktigare: ”Världen bör inte tvivla på att tiden nu är kommen för skatteparadisen”, sade till exempel Gordon Brown i juli.

Det är inte första gången skatteparadisen pekas ut som problembarn. OECD har jobbat med frågan sedan slutet av 90-talet, EU har för-sökt angripa fenomenet, liksom FN. Men aldrig tidigare har skatteparadisen varit så högt upp på dagordningen som nu.

– Det politiska trycket har ökat, vilket har öppnat dörren för förändring, säger Torsten Fensby, projektledare för Nordiska ministerrådets samarbetsprojekt för att sluta avtal om informa-tionsutbyte med skatteparadis.

Han har tidigare arbetat för OECD med just de här frågorna. Redan 1998 släppte OECD en rapport om ”skadlig skattekonkurrens” och år 2000 publicerades en lista där 47 regimer klas-sades som problematiska. När George W. Bush blev president i USA ändrades dock inriktningen på OECD:s arbete. Konservativa republikaner anklagade OECD för att syssla med global skat-teharmonisering och skatteaspekten tonades ner. Fokus hamnade istället på frågor som insyn och utbyte av information. Målet blev att få skat-teparadisen att ingå informationsutbytesavtal. Nu inleddes några år av förhandlingar som gav vissa framgångar, och flera regimer åtog sig att förbättra transparensen. Men arbetet gick i stå, mycket på grund av motstånd från Bushregimen. De senaste 18 månaderna har dock proppen lossnat.

– Samtliga länder som har finansiella center som drar till sig utländska investerare har idag gjort ett åtagande om att uppfylla OECD:s mi-

Plötsligt har skatteparadisen blivit en snackis. När G20-ländernas ledare möttes i London i april 2009 var de på allas tungor. Nu var det dags att ”klämma åt” världens skatteparadis. ”G20 är redo att införa sanktioner

för att skydda offentliga finanser och finanssys-tem”, hette det i slutkommunikén. En månad senare ironiserade Barack Obama över det fem våningar höga Ugland House på Caymanöarna, officiell hemadress för 18 000 offshoreföretag, i ett direktsänt tal. ”Antingen är det här världens största byggnad, eller världens största skattefif-fel”, sade han, och passade samtidigt på att blåsa till strid mot ”illegal internationell skatteflykt”. Och kollegorna på andra sidan Atlanten har inte

Slutet för skatteparadisen?Text: Kent Werne

I finanskrisens spår har världens toppolitiker tagit strid mot skatteparadisen. Och tidigare

svartlistade regimer som Caymanöarna och Jersey skriver nu avtal om informationsutbyte

med Sverige och en rad andra länder. Från ledande kretsar hörs jubelrop. Det talas om

slutet för skatteparadisen som vi känt dem. Men de organisationer som jobbat i åratal

med att sprida ljus över en osynlig värld tror att resultatet i slutändan blir skralt.

6Torsten Fensby. Foto: Karin Wallton/norden.org

– 5 –


nimikrav när det gäller informationsutbyte, säger Torsten Fensby.

Finanskrisen har fungerat som den stora propplösaren, dels för att skatteparadisen setts som medskyldiga till den finansiella härdsmäl-tan, dels för att krisen öppnat bottenluckan i ländernas kassakistor. När Bush flyttade ut från Vita huset försvann också det största politiska hindret. Men spelrummet har vidgats överallt. I en värld där miljoner människor förlorat sina hus, jobb och besparingar på grund av finanska-pitalets frispel, samtidigt som staterna tillsam-mans pumpat in biljoner dollar i bankerna för att hindra deras fall, är det knappast inopportunt att ge sig på den infrastruktur som underlättat skatteflykt och uppblåst spekulation. Eller med Nicolas Sarkozys ord: ”Vi har gått med på att låna ut pengar till bankerna för att förhindra att de går i konkurs, och de kan inte samtidigt fortsätta att samarbeta med skatteparadisen”.

År 2008 briserade också Liechtensteinskan-dalen. Tyska myndigheter köpte stulna konto-uppgifter från en före detta banktjänsteman i Liechtenstein, och lyckades identifiera hund-ratals tyskar som dolde sina förmögenheter i banken. Vissa blev upprörda över att tyska staten köpt stöldgods, men de flesta reagerade mer på den omfattande skattesmitning som avslöjades. Sedan dess har kontouppgifter från andra banker läckt ut och fler skattgömmor grävts fram.

2005 lämnade Torsten Fensby OECD för att istället satsa allt på Nordiska Ministerrå-dets samarbetsprojekt. Projektet startade 2006, men det mesta har hänt under 2008 och 2009. Sverige har hittills ingått 13 informationsut-bytesavtal, med bland annat Jersey, Guernsey, Caymanöarna, Bermuda och Brittiska Jungfruö-arna. Det ser likadant ut för de andra nordiska länderna. Avtalen är baserade på ett modellavtal för informationsutbyte som OECD tidigare har förhandlat fram, vilket innebär att man har rätt att få information på begäran.

Nyckeln är den ökade insynen. Att sekretes-sen bryts. Det är nämligen sekretessen som är huvudproblemet med skatteparadisen menar Torsten Fensby, vilket gör att han själv inte an-

vänder begreppet skatteparadis. Han kallar dem istället ”sekretesstater”.

– Om bara de nordiska länderna får informa-tion om vad en person i Norden gör i en annan stat, så föreligger det egentligen inte längre något skatteproblem, för då kan ju vi beskatta den personen enligt gällande regler. Problemet är när den andra staten inte lämnar ut information. De som inte har lämnat ut information kan betrak-tas som sekretesstater.

Om allt går i lås väntas Skatteverket få ökad insyn i en värld som hittills varit stängd, berättar han. I så fall minskar sannolikt möjligheterna att fly från skatten genom att flytta pengar utom-lands, något som kan ge tiotals miljarder till den svenska statskassan. Varje år försvinner enligt Skatteverkets beräkningar minst 46 miljarder i skatt vid utlandstransaktioner. En stor del hänger ihop med skatteparadisen.1

– Skatteflykten rör sig på olika nivåer. Vi har rena skattebrottsmål, vi har undandragande av skatt som inte uppnår gränsen för vad som ses som skattebrott, vi har avancerad skatteplanering som rör sig i en gråzon, och vi har fullt legal skatteplanering. Man kan ställa frågor i samtliga av de här fallen. Det finns inga begränsningar. Avtalen syftar till att man i alla lägen ska kunna genomföra en korrekt taxering av personer bo-satta i hemlandet, säger Torsten Fensby.

I ledande kretsar talas det om slutet för skatteparadisen som vi känt dem. Men alla är inte lika övertygade. Hit hör de organisationer som kämpat i åratal för att väcka liv i debatten om skatteparadisen och skatteorättvisorna. Från dem hörs inga jubelrop, snarare varningsrop.

– Jag kanske låter som en glädjedödare, men jag tycker inte att OECD har haft den framgång de skryter om. De har snarare underminerat pro-cessen, säger John Christensen, brittisk utveck-lingsekonom och expert på skatteparadis.

För att förstå den oförsiktiga kritiken måste man förstå John Christensens bakgrund. Han är född och uppvuxen på Jersey – en engelsk kronbesittning nära Frankrikes kust, med självbestämmande i inrikesfrågor, och ett av de

5John Christensen

”Varje år för-svinner enligt Skatteverkets beräkningar minst 46 miljar-der i skatt vid utlandstrans-aktioner. En stor del hänger ihop med skat-teparadisen.”

– 6 –


klassiska skatteparadisen. Efter sin utbildning i Storbritannien flyttade han tillbaka till Jersey för att wallraffa i dess finanssektor, med målet att förstå hur allt fungerade. Det han upptäckte var en värld av hemligheter, mycket mer omfattande och med större inverkan på världsekonomin än han kunnat föreställa sig.

– Den offshoreekonomi som skatteparadisen är en del av kan inte längre beskrivas som ett marginellt fenomen. Tvärtom – den är en central del av de senaste 30 årens globalisering och av den globala kapitalismen. Det hela beskrivs bäst som kapitalets reaktion på efterkrigstidens försök att tämja och ”bädda in” marknaden. Det har handlat om ett tålmodigt försök att sidsteppa regleringar, skatter och faktiskt själva demokra-tin, säger han.

Kapitalet har lyckats med detta genom att utnyttja ett antal jurisdiktioner eller regimer som har rätt att stifta egna lagar och skapa egna regle-ringar. John Christensen tar Jersey som exempel. Han beskriver Jersey som en ”fångad stat”, på senare år helt omvandlad till finansmarknadens slav. Myndigheterna på Jersey gör helt enkelt som marknaden vill. Skapar lagar som den kan utnyttja. Eller som konsult- och advokatportalen Mondaq Business Briefing uttrycker det: ”Jersey har en regering som erkänner betydelsen av att jobba nära den privata sektorn för att kunna erbjuda en lagstiftning som möter marknadens behov”.2

John Christensen håller med Torsten Fensby om att sekretessen är problemets kärna. Där-för pratar han sällan om ”tax havens”. Istället använder han begreppet ”secrecy jurisdiction”, vilket kan översättas till sekretessjurisdiktion, eller sekretessregim. Genom lagar som förhindrar insyn skapas en miljö som inte bara underlättar skatteflykt, utan också en rad andra kriminella aktiviteter.

Men det är egentligen inte vad som händer i dessa sekretessregimer som är det centrala, menar han. Och det är här målet missas.

– Man har tittat för mycket på de platser som kallas skatteparadis, på de exotiska öarna och på europeiska furstendömen. Man har inte tittat så

mycket på det som händer runt omkring. Och det är just det som händer runt omkring som är det intressanta.

Sekretessregimerna bryr sig i regel inte om vad som händer utanför deras territorium, de har ingen koll på vad de aktörer som finns registre-rade där, och som utnyttjar systemet, gör i resten av världen. Detta betraktas som ”offshore”, som ingenstans. Kraven på företag och andra mark-nadsaktörer är få. Regleringarna är oerhört lösa, beskattningen är noll. Och samtidigt skapar sekretesslagarna en hemlighetens slöja kring alla aktiviteter som sker i det komplexa nät av före-tag, företagsfilialer, fonder och bankkonton som agerar ”offshore”.

Med sekretessregimernas hjälp har det alltså skapats en mörk zon där ett ljusskyggt finans-kapital kan flöda fritt utan risk att bli upptäckt av världens regeringars, skattemyndigheters och domstolars radar. Richard Murphy, en av Stor-britanniens ledande skatteexperter har beskrivit det som att finansiella flöden flyter ”över och runt de platser som används för att underlätta deras existens, som en oreglerad eter”.3 IMF beräknar att minst 50 procent av alla gränsö-verskridande kapitalflöden tar vägen via detta

4Ugland House på 335 South Church Street, Ge-orgetown, Grand Cayman är officiell hemadress för över 18 000 företag

”Man har tittat för mycket på de platser som kallas skatte-paradis, på de exotiska öarna och på euro-peiska fursten-dömen. Man har inte tittat så mycket på det som händer runt omkring.”

– 7 –


system, och därmed på olika sätt försvinner in i mörkret.4 Det är detta som är den egentliga innebörden i begreppet ”avreglerad marknad”. Och här kan allt möjligt pågå.

– Det har skapats en hemlig miljö som uppmuntrar kriminella aktiviteter, som sporrar företag och rika personer att undvika skatt och tvätta pengar, och som dessutom har bäddat för korruption och grov brottslighet.

Det finns center och periferi i denna parallella ekonomi. John Christensen beskriver skattepa-radisen som City of Londons, Wall Streets och Frankfurts ”oäktingar”. Och de som står för infrastrukturen är egentligen inte sekretessregi-merna utan de storbanker, globala konsultfirmor och fondförvaltare som samlar filialer i kluster, så kallade ”offshore financial centers”, belägna i någon sekretessregim. Det är dessa aktörer som gör det möjligt för såväl företag som rika perso-ner i alla länder att flytta inkomster, vinster och förmögenheter från den reglerade och synliga zonen till den oreglerade och osynliga zonen.

– Det finns förstås stora incitament att ut-nyttja de här strukturerna. Det är nämligen väl-digt lönsamt. Det handlar om enorma summor

i skatt och andra kostnader som sparas in, vilket ökar vinsterna, säger John Christensen.

Och allt detta skapar förstås ett globalt ”race to the bottom”, när det gäller såväl skatter som regleringar. Samtidigt som skattebördan flyt-tas från kapital till arbete, från producenter till konsumenter. Dessutom ökar instabiliteten i det finansiella systemet. Växande bubblor döljs. Risker blir osynliga.

Idag är John Christensen talesperson för Tax Justice Network (TJN) i Storbritannien. Nätverket har fungerat som en kunskapskälla och samlande kraft i civilsamhällets kamp för att blottlägga den hemliga värld som skapats runt sekretessregimerna och ta strid för skatterättvisa. De har följt OECD:s arbete de senaste åren, och satt press på politiker i Storbritannien och i andra länder. TJN var också en drivande kraft bakom mobiliseringen inför G20-mötet i Lon-don, något som bidrog till att Gordon Brown lyfte upp frågan på agendan. En framgång i sig kan tyckas, men John Christensen är inte lika nöjd med utfallet.

Efter G20-mötet i London upprättade OECD en lista med tre avdelningar: en svart, en grå och en vit. Många regimer blev först svartlistade och resten grålistade. Sedan dess har alla försvunnit från den svarta listan, några parkerat i den grå sektionen och resten blivit vitlistade. Men enligt John Christensen har det varit alldeles för lätt att ta sig från den grå till den vita listan. Kravet för vitlistningen är att ingå bilaterala informations-utbytesavtal med minst 12 länder.

– Vi har sett exempel där skatteparadis har ingått avtal med skatteparadis, och de finns inga krav på att någon information faktiskt lämnas ut innan vitlistningen sker.

I John Christensens ögon är OECD:s mini-mikrav otillräckliga, liksom det modellavtal som skapats.

– OECD producerar modeller för informa-tionsutbyte som är så svaga att de i realiteten är oanvändbara. De baseras nämligen på principen om informationsutbyte på begäran, inte på au-tomatiskt informationsutbyte. Om den svenska

”OECD produ-cerar modeller för informa-tionsutbyte som är så svaga att de i realiteten är oanvändbara. De baseras nämligen på principen om informations-utbyte på begäran, inte på automa-tiskt informa-tionsutbyte.”

– 8 –


skattemyndigheten misstänker att du överfört pengar till Jersey för att undvika skatt, kan den begära information om dig av domstolarna på Jersey. Men för att komma med en sådan begä-ran måste skattemyndigheten först ha en detalje-rad dossier med bevis kring dina förehavanden. De behöver alltså ha insiderinformation innan något kan krävas. Domstolarna har gjort väldigt klart att de inte kommer att lämna ut informa-tion vid vad de kallar ”fisketurer”.

Torsten Fensby bekräftar John Christensen beskrivning av vad som krävs för att få ut infor-mation.

– Man kan inte fiska rent allmänt, man måste ha fått tag på information, någon form av bevis-ning som tyder på att en skattskyldig har bedrivit verksamhet eller har någon typ av tillgång i en annan stat, då kan skatteverket vända sig till den staten och begära att få ut information.

Men han är ändå övertygad om att avtalen kommer att få effekt. Det gäller bara att se till att de implementeras.

– Det är ju en sak att ingå avtalen, och en an-nan att tillämpa dem, säger han.

Och inom OECD skapas nu ett nytt globalt forum som ska kontrollera implementeringspro-cessen. Vilket kan behövas. Tax Justice Network har undersökt hur många förfrågningar om informationsutbyte som kanalöarna uppfyllt de senaste två åren, och resultatet är skralt. Det handlar om två per ö och år. OECD har alltså en del att jobba med.

John Christensen ser ytterligare en brist i de senaste två årens ansträngningar.

– G20 har fokuserat mest på banksekretes-sen, men de stora spelarna använder sig inte av schweiziska bankkonton, de förlitar sig på trus-ter, fonder och offshorebolag. De skapar väldigt komplexa ägarstrukturer för att se till att ägandet förblir en hemlighet och skatten kan undvikas. Och OECD har inte ens börjat gå den vägen ännu.

Kommer de nya avtalen att på något sätt un-derminera kapitalets skyddade verkstad och bidra till att problemen åtgärdas? Nej, den mörka zonen är inte hotad och de stora fiskarna kommer inte

att fångas alls, menar han. Och då kommer målet att eliminera skatteflykten att missas med råge.

John Christensen hade helst sett att G20 och OECD istället pressat fram avtal om automatiskt informationsutbyte. Något som skulle innebära att svenska myndigheter automatiskt får infor-mation när svenska invånare och företag med svenska ägare öppnar ett bankkonto eller regist-rerar en skattskyldig verksamhet i ett annat land. Information om vad de tjänar och hur mycket kapital de har. Precis som det fungerar inom Sveriges gränser. Och han hade gärna sett att detta hade blivit global standard. EU:s skattedi-rektiv funkar precis så när det gäller bankkonton. Det rätta hade varit att bygga vidare på denna princip. Men istället är det OECD:s modellavtal som globaliseras.

– Egentligen kommer inte avtalen att förändra någonting. De är svaga, ineffektiva, och de sätter en standard som är olämplig för den globala ekonomin. Och det riktigt problematiska är att OECD nu försöker övertyga resten av världen om att problemet snart är löst, att uppdraget snart är slutfört, säger han.

Torsten Fensby är av naturliga skäl mer positiv till de avtal som nu drivs igenom. Han tror att förändringen blir märkbar. Vissa skatte-paradis i periferin kommer sannolikt att få packa ihop, spår han. Men andra, etablerade finansiella centra som Jersey och Guernsey, kommer dock att leva vidare. De konkurrerar nämligen inte bara med sekretess, menar han, utan också med andra saker, som expertis, förmånliga regelverk och skattebefrielse för företag.

– De är en del av den globala ekonomin idag, vare sig vi tycker om det eller inte.

Därom är Torsten Fensby helt överens med John Christensen. Han noterar också att den nollbeskattning som tillämpas av de klassiska skatteparadisen driver ner skatterna överallt. Att resultatet blir ett ”race to the bottom”. Men det är ändå inte det diskussionen handlar om nu. Den rör transparensen, och han vidhåller att den håller på att förbättras.

”De stora spe-larna använ-der sig inte av schweiziska bankkonton, de förlitar sig på truster, fonder och offsho-rebolag. De skapar väldigt komplexa ägar-strukturer för att se till att ägandet förblir en hemlighet och skatten kan undvikas.”

– 9 –


En viktig konsekvens av den senaste utveck-lingen är att språkbruket måste ändras, menar han. De jurisdiktioner som gått med på OECD:s krav och skrivit avtal kan inte längre kallas för skatteparadis. Och de som lämnar ut informa-tion kan enligt Torsten Fensby inte ens kallas sekretesstater. Möjligen lågskatteländer, eller offshorestater.

På Jersey har oron samtidigt minskat betyd-ligt sedan man förstått att G20:s hot inte var så allvarligt menat. ”Vi är mycket glada över att G20 har bekräftat att Jersey är en av de juris-diktioner som uppfyller den högsta standarden vad gäller transparens och regleringar. Det visar tydligt att ön inte är något skatteparadis, och att vi betraktas som en ansvarstagande medlem av det internationella samfundet … och att vi godkänts av världens ledande nationer”, skrev till exempel Geoff Cook, chef för lobbygruppen Jersey Finance, nyligen i en artikel med rubriken ”Anledning till optimism”.5 Och han tillade att affärerna nu börjat blomstra igen. Att stormen har blåst över.

Källor:

Tax us if you can, bok av Tax Justice Network:

www.taxjustice.net/cms/upload/pdf/tuiyc_-_eng_-_web_file.

pdf

Tax Justice Network, definitioner och listor över

skatteparadis:

www.taxjustice.net/cms/upload/pdf/Identifying_Tax_Havens_

Jul_07.pdf

Defining the secrecy world, Richard Murphy, 2009:

www.secrecyjurisdictions.com/PDF/SecrecyWorld.pdf

Nordiska Ministerrådets projekt för att motverka

skatteflykt:

www.norden.org/sv/nordiska-ministerraadet/ministerraad/

nordiska-ministerraadet-foer-ekonomi-och-finanspolitik-mr-

finans/avtal-mot-skatteflykt?set_language=sv

Skatteverkets skattefelskarta/beräkning:

www.skatteverket.se/download/18.3a7aab801183dd6bfd38

0005610/rapport200801skattefelskarta.pdf

Noter:

1) www.skatteverket.se/omskatteverket/omoss/

beskattningsverksamheten/riksprojekt/utlandstransaktioner.4.

58a1634211f85df4dce800011401.html

2) www.mondaq.com/article.asp?articleid=68266

3) www.secrecyjurisdictions.com/PDF/SecrecyWorld.pdf

4) www.imf.org/external/np/mae/oshore/2000/eng/back.htm

5) www.jerseyfunds.org/documents/GroundsforOptimism.

pdf, www.jerseyfunds.org/documents/G20Big%20

StepFutureJerseyFinanceIndustry.pdf

– 10 –


TPG, 3i, EQT. Så kan 2000-talets anonyma kapitalister heta. Typiska för den nyliberala eran. Kasinoekono-mins proffsspelare. Oupplösligt fören-ade med den avreglerade finansmark-naden. Beroende av billigt och fritt

flytande kapital för att göra sina miljardklipp.De brukar kallas riskkapitalbolag, men en

bättre översättning från engelskans ”private equity” är privatkapital. Begreppet riskkapital kommer från ”venture capital”, det vill säga chansartade satsningar på oprövade företag – vil-ket är en försvinnande liten del av dagens privat-kapitalbransch. Huvudspåret är istället ”buyout”. Det handlar om uppköp av etablerade företag.

Det är detta de dominerande aktörerna ägnar sig åt. I Sverige går 87 procent av branschens kapital till buyout, enligt Riskkapitalföreningen. Här finns mest pengar att hämta, och risken är mindre. Eller som Riksbanken skriver: ”Buyout-investeringar innebär normalt något lägre risk, då dessa sker i mogna företag med stabilare kas-saflöden och fler materiella tillgångar.”1

I USA och Storbritannien används termen ”private equity house” för att beskriva den struktur av bolag och fonder som samlas under samma paraply, eller i samma hus om man så vill. Ett passande svenskt begrepp är privatkapi-talgrupp.

Det internationella facket ITUC menar att dessa grupper ”förkroppsligar den ökade finan-sialiseringen av ekonomin, med konsekvensen att de dikterar beteendet i allt större delar av vårt samhälle”.2 Globalt styr de över de enorma resur-ser – en uppskattning talar om 2 500 miljarder USD i förvaltat kapital, och om kontroll över tusentals företag.3

De största spelarna finns i USA. Jättar som TPG, Goldman Sachs, Carlyle Group och Blackstone är centrala aktörer på den amerikan-ska marknaden och huvudrollsinnehavare i den senaste finanskrisen. Det var också i USA det hela började och tog fart. Men idag ligger inte Europa långt efter. Ledande är Storbritannien, med dominanter som CVC, Apax och 3i. Och faktum är att Sverige är europeisk tvåa relaterat till BNP, med fyra aktörer på den globala topp hundra-listan: EQT, Nordic Capital, IK Invest-ment Partners (tidigare Industri Kapital) och Altor.4 Tillsammans förvaltar de fonder värda

Vinsten framför alltText: Kent Werne Ordlista: Åsa Ågren

Svenska privatkapitalgrupper kontrollerar företag med 600 000 anställda. Däribland hundratals

vårdcentraler, äldreboenden och skolor. Affärsidén är att köpa och sälja företag med lånade pengar, och

samtidigt undvika skatt genom att utnyttja kryphål i lagstiftningen och leda vinsterna till skatteparadis.

Välkommen till en hemlighetsfull bransch där högsta möjliga vinst är den moraliska kompassen.

”Och faktum är att Sverige är europeisk tvåa relaterat till BNP, med fyra aktörer på den globala topp hundra-listan”

3Foto: Andrei!/Flickr

– 11 –


utåt, och som i vardagstal kallas riskkapitalbolag. Men det är alltså bara toppen på ett isberg.

Vad är då själva kärnan? Vad är Nordic Capital? Vad är EQT? Svaret är människor. Husets herrar är ett fåtal individer, mellan 15 och 50 finansmän. För det är främst män det handlar om.

Personerna är ofta formellt anställda vid managementbolaget eller rådgivningsbolaget, men genom ett snårigt nätverk av egna bolag och stiftelser håller de också i spakarna bakom kulis-serna, styr verksamheten, och håvar in pengar. Mest makt har oftast grundaren eller grundarna.

Och alla spelar för att vinna. Målet för de som placerat pengar i fonden är hög avkastning. Något som privatkapitalgrupperna förstås också lockar med. IK Investment Partners arbetar till exempel för att ”maximera avkastningen” för sin investerare. Men de ledande personerna inom privatkapitalgruppen har också något att vinna själva. De har själva satsat pengar i fonden, normalt sett mellan en och tre procent. Manage-mentbolaget och rådgivningsbolaget tar också ut en årlig avgift av fondplacerarna.

– Det är ett ganska stort belopp som går över. Förvaltningsarvodet brukar ligga på mellan 1,5 och 3,5 procent av det utfästa kapitalet per år. Det handlar alltså om det utfästa kapitalet. Det är ju ganska bra. Även innan manegementbola-get har gjort något så får de betalt, säger Göran Haglund.

Dessutom tar managementbolaget en stor del av avkastningen på fondkapitalet. När portfölj-bolagen avyttras får de som placerat pengar i fonden något som kallas prioriterad avkastning. Nivån varierar, men brukar ligga på omkring tio procent. Resten fördelas enligt principen 80-20, där 20 procent går till managementbolaget och dess styrande skikt i form av så kallad ”carried interest”.

Nyckelpersonerna i privatkapitalgruppen kan alltså se fram emot såväl årliga förvaltningsarvo-den som en stor del av vinsten på det kapital som placerats i fonderna. Och vinsterna är ofta höga.

Privatkapitalbolagens affärsidé är att tjäna stora summor pengar på att handla med företag.

250 miljarder kronor och äger företag med 600 000 anställda i Sverige och andra länder. De 30 största privatkapitalgrupperna i Sverige hade år 2007 totalt 350 företag i sina portföljer.5

Det är svårt att få en överblick över hur privatkapitalgrupperna är uppbyggda – vem som har kontrollen, vem som kapar åt sig vinsterna, hur allt hänger ihop. Något som också satt myndigheterna på prov. För ett år sedan tillsatte Skatteverket en expertgrupp med uppgift att kartlägga fenomenet och utreda hur skattein-betalningarna ser ut i privatkapitalgruppernas portföljbolag, det vill säga de företag som köpts upp. Och Göran Haglund, som leder gruppens arbete, beskriver det hela som ”en mycket stor utmaning”.

– Det var mycket mer komplicerat än vad vi trodde. Strukturerna är oerhört komplexa. Det handlar om mängden bolag i samma grupp, och kopplingarna mellan dem.

Men med tiden har bilden ändå klarnat, även om den måste förenklas för att bli begriplig.

Den ekonomiska grunden i privatkapitalindu-strin är fonderna, som oftast är så kallade ”limi-ted partnerships”6. Antalet fonder i varje grupp varierar, men i de svenska fallen handlar det om mellan tre och sju – beroende på hur länge gruppen har funnits. Det handlar om löftesfon-der – placerarna förbinder sig att skjuta till peng-ar när det väl är dags att köpa upp företag. De är formellt delägare i fonden, men de har ingen makt över den. De är ”limited partners”, med begränsat ansvar och begränsad makt. Pengarna kommer oftast från institutionella investerare som banker, försäkringsbolag och pensionsfon-der. De åtta största svenska pensionsfonderna har enligt den fackliga internationalen UNI placerat 5,6 miljarder USD i privatkapitalgruppernas fonder. AP-fonderna, Alecta, Länsförsäkringar, Nordea och Skandia har alla satsat miljarder.7

Fonden förvaltas och styrs av ett mana-gementbolag, i branschen benämnt ”general partner”. Därutöver finns ett rådgivningsbolag med kontor i en rad länder, länder där pengar till fonderna raggas och där företag köps upp. Det är detta som är privatkapitalgruppernas ansikte

”Portföljbolaget köps alltså i realiteten med sina egna till-gångar, det vill säga byggna-der, maskiner, utrustning och lösöre.”

– 12 –


Det kan låta som en simpel kapitalistisk tanke. Men i buyout-modellen finns en hävstång värd miljarder.

Uppköpen finansieras genom en kombination av fondkapital och lånade pengar, vanligtvis i proportionerna 20-25 procent fondkapital och 75-80 procent lånade pengar.8 Det handlar ofta om banklån, men också om pengar från så kal-lade hedgefonder. Tillgångarna i företaget som köps upp fungerar som säkerhet. Portföljbolaget köps alltså i realiteten med sina egna tillgångar, det vill säga byggnader, maskiner, utrustning och lösöre.9

Det är just det här som är privatkapitalgrup-pernas grej: att använda sig av lån som hävstång för att kunna köpa upp många och samtidigt stora företag med relativt lite eget kapital. Syftet är, som 3i skriver i sin årsrapport för 2009, att ”maximera avkastningen på insatsen”, och samtidigt föra över risken på bolaget som köps upp. Med lånets hjälp blir avkastningen på det egna kapitalet (fondkapitalet) mycket högre än det annars skulle kunna bli. Förutsatt att vinsten på uppköpet blir högre än de totala räntekostna-derna, vilket nästan alltid är fallet.

En akademisk studie har beskrivit det hela som ”sofistikerade finansiella strukturer desig-nade att maximera värdet genom att optimera ett antal marginaler”.10 Det låter som mumbo-jumbo, men det är egentligen inget magiskt, det är självklar matematik. Ett räkneexempel kan illustrera hur det går till:

Tänk dig att du har en miljard kronor. Om du vill tjäna pengar på att köpa och sälja företag kan du göra på två sätt. Du kan använda hela summan till att köpa ett företag, se företaget växa och lönsamheten bli bättre och slutligen sälja det efter fem år för säg tre miljarder. Det är två miljarder mer än du köpte det för. En rejäl hacka alltså. Avkastningen på det kapital du satsade från början är 200 procent.

Men du kan också göra så här: Dela upp din miljard i fem delar och köp fem företag värda en miljard styck. Du satsar 200 miljoner av eget kapital till varje uppköp och lånar till resten. Du lånar alltså 800 miljoner till varje företagsköp.

Vi antar att räntan på lånet är sju procent per år. Efter fem år säljer du alla företag för tre miljarder styck. När skulden på 800 miljoner och den an-samlade räntan på 320 miljoner är betald återstår 880 miljoner i reavinst på varje företag.11 Totalt blir det 4,4 miljarder. En mycket större hacka den här gången alltså. Avkastningen på satsat eget kapital är nu hela 440 procent.

Uppköpen kan gå till på olika sätt: genom att en privatkapitalgrupp lägger beslag på hela företaget, eller genom att två eller flera grupper går samman. Det handlar ofta om börsnoterade företag som köps ut och avnoteras, men också om företag som ägs av andra privatkapitalgrupper, fa-miljeföretag och statliga företag och verksamheter.

I samband med uppköpet skapar privatka-pitalgruppen ett nytt holdingbolag, vanligen i lågskatteländer och erkända holdingbolagsstater som Luxemburg. Holdingbolaget tar sedan hand om aktierna i det nyförvärvade portföljbolaget. Beroende på vilka lagar och skatteregler som gäller i landet läggs lånet antingen på portföljbo-laget eller holdingbolaget.

När köpet väl är avklarat tar privatkapital-gruppen kontroll över portföljbolaget, tillsät-ter en ny styrelse och ledning, där de själva tar en aktiv plats. Prio ett blir nu att snabbt öka lönsamheten. Företaget omstruktureras, det som inte tillhör kärnverksamheten säljs eller överförs till andra portföljbolag, kostnader kapas för att skapa större marginal. Ibland sker också en expansion, där mindre företag förvärvas och verksamheten växer.

Efter ett tag är det dags för en så kallad ”exit”, det vill säga att göra sig av med företaget som köpts upp. Spannet mellan uppköp och exit bör helst minimeras, så att avkastningen kan användas till att köpa upp andra företag. Målet är därför att mångfaldiga det satsade kapitalet på kortast möjliga tid. Normalt ägs portföljbolaget i tre till fyra år, ibland mindre än ett år, någon gång upp till åtta år. Snittet i Sverige ligger på 3,7 år, enligt Riskkapitalföreningen.12 Bolaget kan säljas till en annan privatkapitalgrupp eller börsnoteras.

”Men det hand-lar också om att på olika sätt plocka ut pengar löpan-de, att mjölka företaget på pengar under resans gång.”

– 13 –


Det handlar förstås om att sälja bolaget dyrare än vad det köptes för, vilket skapar en försälj-ningsvinst, en reavinst. Och det är främst så privatkapitalgrupperna gör pengar. Genom att ”kristallisera reavinsten”, som 3i beskriver det. Med andra ord att casha ut när butiken stänger. Men det handlar också om att på olika sätt plocka ut pengar löpande, att mjölka företaget på pengar under resans gång. Det görs på en rad olika sätt.

Det är till exempel vanligt att den nya ägaren lägger beslag på tillgångarna i det företag som köps upp. Så här beskrivs det i Veckans Af-färers temanummer 11/2008: ”De bolag som är mest attraktiva för uppköp är de som har ett stabilt kassaflöde och en stor egen kassa. Dessa företag klarar ökad skuldsättning och de nya ägarna kan ta hand om tillgångarna genom en engångsutdelning.”13

Det är också möjligt att belåna företaget yt-terligare, och dela ut mer pengar till ägarna. Det handlar alltså inte om utdelning på vinst utan på lånade pengar. The Guardian lyfte i december fram en rapport från den brittiska riskkapitalför-eningen BVCA, som visade att privatkapitalin-dustrin i Storbritannien använt metoden i hög utsträckning. Av 13 miljarder pund som tagits i nya lån under 2008 hade 2 miljarder gått till sär-skilda utdelningar och resten till företagsförvärv och investeringar.14

En annan beprövad strategi är att ta ut höga managementavgifter av sitt portföljbolag, och att överföra immateriella tillgångar som rättigheten till varumärken, patent och liknande på hol-dingbolaget, och sedan ta ut höga avgifter av sitt eget portföljbolag. På engelska kallas metoden ”transfer pricing”.

En metod som också utnyttjas flitigt är att ge ett så kallat aktieägarlån till portföljbolaget, att helt enkelt låna ut pengar till sitt portföljbolag, och ta ut en hög ränta för detta. Danska skat-temyndigheten gjorde en utredning och fann att privatkapitalgrupper ofta lånat ut pengar till sina portföljbolag, till en ränta som låg en bra bit över marknadsräntan. Även svenska privatkapi-

talgrupper använder sig av aktieägarlån. Räntan ligger normalt kring 15 procent.15

3i sammanfattar det hela i en mening: ”Av-kastningen kommer i form av inkomster (räntor, utdelningar och avgifter) och reavinst.”

För att lyckas med operationen måste pri-vatkapitalgrupperna få korn på rätt slags företag. De är på jakt efter ”medelstora företag med ett starkt kassaflöde och vinstökningspotential, verk-samma i mogna branscher med grundläggande underliggande tillväxt”, som IK Investment Partners uttrycker det.16 Nyckeln är ”en bevisad förmåga att generera ett ansenligt kassaflöde”. Enkelt uttryckt handlar det om att den årliga rörelsevinsten ska vara rejält tilltagen.

Var hittar man sådana företag? Lämpliga branscher att leta i är tydligen företagstjäns-ter, media, detaljhandel, livsmedel, snabbmat, konsumentprodukter och läkemedel. Chrysler och Toys R Us är två amerikanska jättar som ägs av privatkapitalgrupper. 3i äger bland annat de ”svenska” företagen Boxer och Teknikmagasinet. I EQT:s svenska företagsflotta finns företag som Securitas Direct, Scandic och sjukvårdsteknikjät-ten Gambro.

Man kan också leta i välfärdssektorn. 2006 köptes exempelvis USA:s största sjukhuskon-cern Hospital Corporation of America upp för 32 miljarder USD.17 Även i Europa och Sverige är sjukvårdsbolag populära objekt. Faktum är att den skattefinansierade välfärden blivit en av privatkapitalgruppernas stora kassakor. De fyra dominerande svenska vårdkoncernerna; Carema, Capio, Attendo Care och Aleris, ägs alla av privatkapitalgrupper. Den stora uppköpstrenden inleddes 2005, när Carema förvärvades av den brittiska jätten 3i, och Attendo av det något mindre Bridgepoint. 2005 gav sig också EQT in i vårdbranchen under artistnamnet Aleris, genom att köpa upp och slå ihop ISS Health Care/M&M Medical och Care Partner. Året efteråt såldes Attendo Care vidare till Industri Kapital, medan Nordic Capital och brittiska Apax lyfte bort Capio från börsen i en gemensam

”Faktum är att den skat-tefinansierade välfärden blivit en av privatka-pitalgruppernas stora kassa-kor. De fyra dominerande svenska vård-koncernerna; Carema, Capio, Attendo Care och Aleris, ägs alla av privatka-pitalgrupper.”

– 14 –


operation där Nordic Capital fick den avgörande ägarrollen.

Inom skolan är trenden inte lika unison. Här har dock danska privatkapitalgrupper trängt sig in. Axcel är sedan 2008 ägare av John Bauer Or-ganization, Sveriges näst största utbildningskon-cern. Och Polaris äger sedan 2009 förskole- och friskolekoncernen Pysslingen.

Privatkapitalgrupper äger också företag inom den skattefinansierade kollektivtrafiken, företag som tillverkar utrustning till den offentliga sjuk-vården och omsorgen, och läkemedelsföretag. Den senaste flugan är den nyöppnade apo-teksmarknaden. Av de åtta apotekskluster som regeringen nu säljer ut, hamnar sju i händerna på privatkapitalgrupperna Altor, Segulah och Pri-veq. Störst blir Altor, som tar över 208 apotek.

Det är inte svårt att förstå varför privatkapital-grupperna intresserat sig för välfärden. Konsult-bolaget OPIC, som specialiserat sig på att locka vinstsugna kapitalister till en spirande marknad, uttrycker sig tillräckligt precist på sin hemsida: ”Din kund har behov av varor och tjänster oav-sett konjunktur och är betalningssäker och trygg. Här finns intressanta affärsmöjligheter!” Kas-saflödet är stabilt. Kommunen och landstinget köper, skattebetalarna pröjsar.

– Det är egentligen helt naturligt. När man har avreglerat de här sektorerna har man ju öpp-nat upp för nya affärsmöjligheter, säger Göran Haglund.

Hur mycket skattepengar privatkapitalgrup-perna plockar in varje år är ännu inte helt kart-lagt. Bara för de fyra vårdkoncernerna handlar det om närmare en miljard i vinst varje år.18 Det lär dock röra sig om åtskilliga miljarder totalt sett. Men privatkapitalgrupperna dränerar också det offentligas konton på ett annat sätt. De är nämligen också mästare på att undvika skatt. De ägnar sig åt avancerad skatteplanering, och det mesta tyder på att de även är skatteflyktingar.

Internationella erfarenheter visar att skatteinbetalningarna i bolag som köps upp av privatkapitalgrupper minskar drastiskt. Den danska skattemyndigheten har synat sju

stora privatkapitalägda företag. Samma år som uppköpen ägde rum betalade de 2,4 miljarder danska kronor i skatt på vinsten, året efter endast 400 miljoner, en minskning på 85 procent.19 En brittisk undersökning från 2007 visade att de tio största privatkapitalägda brittiska företagen inte betalade en krona i skatt.20 Och en stor studie, utförd av Harvard Business School, har visat att amerikanska bolag som köpts upp av privatkapi-talgrupper betalar avsevärt mindre i skatt jämfört med börsnoterade bolag.21

Även det svenska Skatteverket säger att skatte-inbetalningarna från portföljbolagen sjunker när de blir uppköpta av privatkapitalgrupper, även om de inte vill gå ut med några siffror.

– Det handlar normalt sett om företag som har betalat ganska mycket skatt tidigare eftersom de haft bra vinster. Det vi har kunnat konstatera är dock att skatteinbetalningarna från bolagen minskar väsentligt eller oftast upphör helt när de köps upp, säger Göran Haglund.

De snillrika metoder som används för att köpa upp företagen och plocka ut pengar ur dem har också en tydlig skatteeffekt. Tillsammans skapar de olika metoderna ett paket som gör det möjligt att utradera skatten. Privatkapitalgrupperna själva talar om ”skatteeffektiva strukturer”.

Alexanderhugget i sammanhanget är räntan på banklånen och aktieägarlånen. Detta är också den förklaring som ges i den brittiska och den amerikanska studien. Anledningen är att rän-tan är avdragsgill i de flesta av världens länder, eftersom den normalt ses som en kostnad. Något som i privatkapitalgruppernas fall blir märkligt, eftersom lånet används till själva uppköpet, och inte till reella investeringar i maskiner och liknande. De lånade pengarna skapar inget nytt värde, och bidrar inte till tillväxten.

– Man nyttjar det faktum att vi i princip har obegränsad avdragsrätt för räntor, vi har inga un-derkapitaliseringsregler, inga krav på eget kapital när man gör en investering, men man kan få avdrag för räntan. Det är det som blir lite skevt här, säger Göran Haglund.

Räntan på de stora lånen fungerar som en slags sköld mot skatten. Den minskar helt enkelt

”Men privatka-pitalgrupperna dränerar också det offentligas konton på ett annat sätt. De är nämligen också mästare på att und-vika skatt.”

– 15 –


det beskattningsbara resultatet. Men det gör även sådant som managementavgifter. Avgörande i sammanhanget är dock att det är möjligt att göra en samordnad koncernredovisning, och att vinsterna kan flyttas uppåt i hierarkin och kvittas mot skatten.

Så här går det till: Vinsten från portföljbolaget och dess dotterbolag skickas uppåt i koncern-strukturen genom så kallade koncernbidrag. De är i sin tur avdragsgilla mot den skatt dotter-bolagen borde betala. Holdingbolaget sitter i sin tur med höga räntekostnader på lånen som oftast överstiger de koncernbidrag det tar emot från portföljbolaget och dess dotterbolag. Och därmed kan skatten undvikas helt.

Vinsterna läggs sedan på hög och plockas ut när portföljbolaget säljs, eller skickas vidare utan-för Sveriges gränser, till holdingbolagen i Luxem-burg och vidare söderut. I bägge fallen försvinner de från Skatteverkets karta. De flesta privatkapi-talgrupper har nämligen lärt sig att utnyttja den hemliga värld som skatteparadisen erbjuder.

Fonderna och managementbolagen är ofta registrerade i skatteparadis, vanligtvis på någon av kanalöarna Jersey eller Guernsey. Något som branschfolk i skatteparadisen gärna skryter med: ”Private equity har varit en av hörnpelarna i Jer-seys dramatiska framväxt som en av de ledande jurisdiktionerna för fonder de senaste fyra åren”, skriver till exempel Gary Clark, chef för Mou-rant International Finance, en av världens största fondförvaltare, med huvudkontor på just Jersey. Bland Mourants kunder finns jättar som CVC och Axa.

Samtliga av de fyra största svenska privatkapi-talgrupperna har adresser på Jersey eller Guerns-ey. IK Investment Partners, Nordic Capital och Altor har till exempel parkerat sina fonder och managementbolag på Jersey, och EQT:s fonder och managementbolag finns på Guernsey.

– Inom buyout verkar detta vara det vanliga, att man använder sig av skatteparadis. Inom branschen säger man att den här modellen är in-ternationellt erkänd, att de här statena erbjuder

en företagsform som är lämplig, liksom en slags expertis, säger Göran Haglund.

Om man gräver djupare finns det dock mer besvärande förklaringar.

Nick Stevenson, senior manager på revisions- och konsultjätten KPMG har beskrivit varför Jersey attraherar så många privatkapitalgrup-per: ”Det började med att ett par stora privat-kapitalgrupper etablerade sina fonder här, dels på grund av att de sökte skatteneutralitet, dels för att det ställdes väldigt få juridiska krav på privatkapitalstrukturer”.22

Regleringarna är mycket riktigt lösa eller obefintliga på Jersey och Guernsey. När man registrerar en fond behöver till exempel inte del ägarna i den, det vill säga placerarna, uppges. Och fondens räkenskaper behöver inte skickas in till myndigheterna. Det finns numera till och med en fondstruktur som går under namnet ”unregulated fund”.

Och ”skatteneutralitet” innebär i det här fallet frånvaro av skatt. Fonderna och de management-bolag som sköter dem är nämligen skattebefria-de, eftersom det handlar om affärer och vinster som görs utanför skatteparadisets territorium. Bolagsskatt, förmögenhetsskatt och reavinstskatt tas inte ut. Detta kan få smått absurda konse-kvenser: Räntan på aktieägarlånet är till exempel inte bara avdragsgill i Sverige, ränteintäkten är dessutom skattebefriad på Jersey.

– Det är en klar asymmetri i systemet, säger Göran Haglund.

Den stora knäckfrågan är dock var pengarna tar vägen när de väl hamnat på Jersey. Särskilt intressant är vad som händer med de förvalt-ningsavgifter som managementbolaget tar ut från fonderna, och den 20-procentiga andel som nyckelpersonerna i privatkapitalgrupperna får av avkastningen.

Det rör sig om stora summor. Veckans Affärer gjorde 2007 en beräkning av hur mycket pengar det handlar om. Enligt den har den samlade vinsten för de 102 portföljbolag som sålts av de fyra stora privatkapitalgrupperna i Sverige sedan 1989 varit omkring 150 miljarder kr. Av detta beräknas drygt 30 miljarder kr ha gått till de

”Detta kan få smått absurda konsekvenser: Räntan på ak-tieägarlånet är till exempel inte bara avdrags-gill i Sverige, ränteintäkten är dessutom skattebefriad på Jersey.”

– 16 –


ledande personerna i form av ”carried interest”. Sex nyckelfigurer beräknas ha gjort en vinst på minst på 9,2 miljarder kr genom åren. Samtidigt har de en sammanlagd deklarerad förmögenhet på knappt en halv miljard. En hel del är alltså sannolikt undangömt. Veckans Affärer menar därför att privatkapitalgrupperna tycks ha ”skat-tesmitning som affärsidé”.23

Men var göms i så fall pengarna? Författarna till LO-rapporten Makteliten – mycket vill ha mer hävdar att ”det är vanligt att ägandet sker i en kedja av bolag, för att förvirra skattemyndighe-terna och förhindra transparens. Ofta slutar ked-jan i ett aktiebolag i länder som Luxemburg och Schweiz där vinstmedlen parkeras i väntan på att riskkapitalisten vill konsumera dem.”24 Pengarna kan sedan hämtas hem via olika former av lån eller genom att kontokort kopplas till utländska bankkonton.

Göran Haglund vill inte gå in i detalj på hur mycket skatt som förloras på det här sättet, eller hur vanligt det är med skatteflykt inom de pri-vatkapitalgrupper som kontrolleras av personer skattepliktiga i Sverige.

– Det är ett antal skattefrågor som är aktua-liserade och som vi har grunnat på tillsammans med rättsavdelningen på Skatteverket. Men vi har inga beslut än, så vi kan inte gå ut med något ställningstagande, säger Göran Haglund.

Utredningen har dragit ut på tiden, men en rapport väntas någon gång i vår. Skatteverket har försökt kartlägga ett antal personer inom bran-schen, och har funnit en snårskog. Det rör sig ofta om en stor mängd bolag som används för att flytta runt pengar, och upplägget ändras varje år. Privatkapitalvärlden är minst sagt svårgenom-tränglig. Det som komplicerar är att den till stor del är mörklagd. Uppköpssummor och försälj-ningsvinster hålls hemliga, liksom fördelningen av vinsterna.

– Vi har ingen insyn i managementbolagets vinster, för det är ett Jerseybolag. Det finns ingen offentlig information i form av årsredovisningar som vi kan få ut. Och vi har hittills inte kunnat få någon information från skatteverket på Jersey, säger Göran Haglund.

Det finns nämligen en tredje orsak till att privatkapitalgrupperna väljer skatteparadisen som hemadress för sina fonder och managementbolag.

– Det är ju att de är sekretesstater som det är svårt att få information ifrån. Men det kom-mer riskkapitalbolagen aldrig att erkänna, säger Göran Haglund.

Han hoppas att detta ändras när informa-tionsutbytesavtalen med Jersey och Guernsey träder i kraft 2011 (Se artikeln Slutet för skat-teparadisen?). Men även med större möjligheter att få ut information återstår ett enormt detek-tivarbete.

Det systematiska utnyttjandet av ränteav-drag och de täta kopplingarna till skatteparadisen orsakar enorma skatteförluster varje år. Detta gör privatkapitalindustrin till ett klart hot mot de of-fentliga finanserna i världens länder. Det menar det internationella facket ITUC.25 Men det är inte det enda problemet med privatkapitalgrup-pernas växande ägarinflytande. ITUC talar om ”en kronisk brist” på insyn i branschen, och att de anställda i de bolag som köps upp ”har att göra med osynliga arbetsgivare med minimalt in-tresse av att förhandla med dem eller informera dem om vad som händer på deras arbetsplatser”. De lyfter fram flera fall av öppet fackförenings-fientliga privatkapitalgrupper, som inte skyggar för att skapa lönsamhet till varje pris. När privat-kapitalgrupper köper upp eller driver offentliga företag och tjänster, hamnar också de kortsiktiga vinstintressena i konflikt med samhällsnyttiga intressen.

ITUC konstaterar också att den höga belåning-en är en uppenbar riskfaktor. Den gröper ur och äventyrar de företag som köps upp, och det skapar instabilitet i hela ekonomin. Hur många uppköp som är möjliga, och hur stora företag som kan köpas, beror helt på tillgången till billigt kapital.

Den stora uppköpsboomen kom strax innan finanskrisen. Mer pengar än någonsin satsades då i fonderna, samtidigt som räntan var låg. Gott om flyktigt finanskapital flödade genom de mörka nät som skatteparadisen sträckt ut. Under en tid talades det om ”mega buyouts”. 2007

”– Vi har ingen insyn i manage-mentbolagets vinster, för det är ett Jersey-bolag. Det finns ingen offentlig information i form av års-redovisningar som vi kan få ut. Och vi har hittills inte kun-nat få någon information från skatteverket på Jersey.”

– 17 –


gjordes det uppköp motsvarande 730 miljarder USD globalt.26

Samma år varnade ITUC för en ”boom and bust” på privatkapitalmark-naden. En upplåst bubbla som riskerade att spricka. Vilket den också gjorde 2008, i samband med finanskrisen. En kris som privatkapitalgrupperna och de som lånat ut pengar till dem i hög grad låg bakom.

Nu har uppköpstakten saktat ner be-tydligt. Det är plötsligt betydligt svårare att ragga nytt kapital till fonderna, att få billiga lån, och att sälja portföljföretag. Det har talats om en kris för branschen. I sin årsrapport för 2009 konstaterar 3i oroligt att ”aktiviteten i privatkapitalin-dustrin har fallit till sin lägsta nivå sedan 1997”.

När den värsta stormen nu har lagt sig tycks det dock som om privatkapital-grupperna klarat livhanken med blotta förskräckelsen. De som har tagit smällen är främst de skuldsatta portföljföreta-gen. Och när de globala bankerna och hedgefonderna väl kommit på fötter och börjat låna ut pengar till låg ränta, kan köp- och säljcirkusen sättas igång på nytt. Det finns nämligen stora summor outnyttjat fondkapital att sätta sprätt på.

Kasinot har öppnat igen. Spelet kan börja. Alltjämt utan domare.

Källor:

ITUC:s rapport ”Where the house always wins:

Private Equity, Hedge Funds and the new

Casino Capitalism”, från 2007:

www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

LO:s rapport ”Makteliten – mycket vill ha mer”

från 2009, där ”riskkapitalbolagen” beskrivs:

www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/D7E75939D1A33

68CC1257553002881AA/$file/Makteliten_10.pdf

Riksbankens rapport ”Riskkapitalbolagen i

Sverige”, från 2005:

www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/

Kat_publicerat/Artiklar_FS/FS_05_1_artikel1.pdf

Svenska Riskkapitalföreningens presentation

”Introduktion till den svenska PE-branchen”:

www.svca.se/home/page.

asp?sid=337&mid=2&PageId=26720

Svenska Riskkapitalföreningens årliga rapport,

”Riskkapitalåret 2008”:

www.svca.se/home/page.

asp?sid=337&mid=2&PageId=26717

Studien ”Leverage and Pricing in Buyouts: An

Empirical Analysis”, Ulf Axelson mfl, SIFR and

Stockholm School of Economics 2007:

www.sifr.org/PDFs/AJSWAugust242007.pdf

Veckans Affärer, nr 11/2007, temanummer om

privatkapitalgrupper:

http://www.va.se/magasinet/2007/11/

guldklubben-i-skatteparad/index.xml

Noter:

1) Riskkapitalbolagen i Sverige, 2005

2) Where the house always wins: Private

Equity, Hedge Funds and the new Casino

Capitalism, 2007

3) Årlig rapport från IFSL: en.wikipedia.org/wiki/

Private_equity#cite_note-65

4) Private Equity Internationals lista över

privatkapitalgruppernas topp 100, år 2009:

www.peimedia.com/

5) Makteliten – mycket vill ha mer, 2009;

Introduktion till den svenska PE-branchen

6) Se ordlistan.

7) Pension fund investment in private equity,

UNI 2009: www.uniglobalunion.org/UNIsite/

In_Depth/PrivateEquity/PDF/PensionFunds-en.pdf



Capitalism, 2007

9) Leverage and Pricing in Buyouts: An

Empirical Analysis, 2007

10) Leverage and Pricing in Buyouts: An

Empirical Analysis, 2007

11) Ibland betalas räntan löpande, men oftast

”kapitaliseras” räntan, dvs läggs på skulden.

Då ser ränteekvationen ut så här: 800*1,075-

800 = 322.

12) Introduktion till den svenska PE-branschen,

Svenska Riskkapitalföreningen

13) Veckans Affärer, nr 11/2007

14) The Guardian, 2009-12-10: www.guardian.

co.uk/business/2009/dec/10/private-equity-

profiting-from-debt

15) En genomgång av de svenska

vårdkoncernerna, som ägs av

privatkapitalgrupper, visar att de använder

sig av denna metod. Aktieägarlånen ligger på

mellan två och tre miljarder.

16) IK Investment Partners hemsida: www.

ikinvest.com/templates/Page.aspx?id=2004



Capitalism, 2007

18) Mer exakt 950 miljoner i rörelsevinst (sk

EBITDA – Earnings Before Interest, Taxes,

Depreciation and Amortization), baserad på

koncernernas årsredovisningar för 2008.



Capitalism, 2007

20) Daily Telegraph: www.telegraph.co.uk/

finance/2804975/Private-equity-firms-beat-the-

Revenue.html

21) The impact of private equity ownership on

corporate tax avoidance, 2009: hbswk.hbs.edu/

item/6259.html

22) Citaten av Cary Clarks och Nick Stevenson

är hämtade ur ”Private Equity Wires” årliga

rapport, 2007:

www.privateequitywire.co.uk/sites/default/files/

import_attachments/Private%20Equity%20

Wire%20Special%20Report%20Jersey%20

Private%20Equity%20Services%202007.pdf

23) Veckans Affärer, nr 11/2007

24) Makteliten -mycket vill ha mer, 2009

25, 26) Where the house always wins: Private


Capitalism, 2007

– 18 –


Ordlista – Vinsten framför allt

Aktieägarlån är ett lån från en aktieä-gare till ett företag. I detta fall är det privatkapitalgruppen som lånar ut till sina portföljbolag av skattetekniska skäl.

Avdragsgill är ett skattejuridiskt be-grepp. Om en kostnad är avdragsgill får man dra av den på vinsten och detta medför en skattelättnad.

Avnotering innebär att man avregistre-rar ett bolag från börsen.

Buyout är en investering där ett helt företag eller majoriteten av företagets aktier säljs. Ett företag köper upp ett annat företag för att få kontroll över det. Privatkapitalgrupper har som affärsidé att investera i mogna företag med fort-satt utvecklingspotential.

Carried interest är den andel mana-gementbolaget tar av avkastningen på fondkapitalet

Hedgefond är ett samlingsbegrepp för olika typer av specialfonder som skiljer sig från aktiefonder. Hedgefonder har kritiserats för att vara mer riskabla samt att de ökar instabiliteten på finansmark-naden.

Holdingbolag är ett företag som äger aktier i andra företag det vill säga har dotterbolag.

Institutionella investerare är inte en homogen grupp av aktieägare. Den gemensamma faktorn är att de förvaltar ägande i ett spritt antal aktiebolag, för sig själv eller för andra.

Investmentbolag har som affärsidé att äga aktier i andra aktiebolag, se här även definitionen av holdingbolag. En typ av investmentbolag är privatkapitalgrup-perna deras ägande är ofta spritt och kortsiktigt.

Kassaflöde är (den positiva) skillnaden mellan de in- och utbetalningar som görs i den löpande verksamheten. Det beskriver egentligen lönsamheten i rörelsen. Ett bra mått på kassaflödet är det som kallas EBITDA (earnings be-fore interest, taxation depresiation and amortization), vilket är rörelseresultatet före räntor, skatt, goodwillavskrivningar och amorteringar.

Limited partnerships är samma sak som kommanditbolag. I ett sådant bolag finns en eller flera kommanditdelägare (limited partners), med ett begränsat ekonomiskt ansvar ofta har dessa delä-gare ingen aktiv roll i företaget utan är investerare.

Managementbolag är ett bolag som styr en annan juridisk person, i det här fallet en fond. Det listiga med att organisera sig i form av ett managementbolag är att privatkapitalgruppernas ägare inte behöver tillföra eget kapital.

Moderbolag är ett bolag som äger andra företag, dotterbolag. Holdingbo-lag och investmentbolag är två typer av moderbolag.

Privatkapitalgrupp är en grupp perso-ner som genom managementbolag och rådgivningsbolag förvaltar fonder och använder fondkapitalet, kompletterat med stora lån, för att köpa upp och sälja företag.

Portföljbolag är helt enkelt de företag som innehas av en privatkapitalgrupp. Carema är exempelvis 3i:s portföljbolag.

Riskkapitalbolag är det vanliga svenska begreppet för privatkapitalgrupp, men leder tankarna fel. Riskkapital är en en översättning av engelskans ”venture ca-pital”, det vill säga riskabla investeringar i unga företag. Privatkapitalgrupperna sysslar istället med buyout av etablerade företag.

De tio största svenska

privatkapitalgrupperna (förvaltat

kapital, miljarder kr)

1 EQT (100,0)

2 IK Investment Partners (62,7)

3 Nordic Capital (47,3)

4 Altor (34,6)

5 Ratos (12,0)

6 Hakon Invest (13,0)

7 Segulah (8,4)

8 Accent Equity (5,0)

9 East Capital Private Equity (3,2)

10 Priveq (2,2)

Totalt 288,4

De tio Största utländska

privatkapitalgrupperna med företag i

Sverige

1. 3i (Storbritannien)

2. AAC Capital Partners (Nederländerna)

3. Apax (Storbritannien)

4. Permira (Storbritannien)

5. CVC Capital (Luxemburg)

6. Doughty Hanson & Co.

(Storbritannien)

7. Bridgepoint Capital (Storbritannien)

8. Axcel (Danmark)

9. CapMan (Finland)

10. FSN Capital (Norge)

Källa: Svenska Riskkapitalföreningen och

privatkapitalgruppernas hemsidor

– 19 –


ett år efter finanskrisen har det gamla förslaget om en global skatt på valuta-handel, som lanserades på 1970-talet av ekonomen James Tobin, gjort en historisk comeback. Men nu handlar det inte om en valutaskatt, utan om

en omsättningsskatt på alla finansiella affärer. Barack Obama berättade i juli i år att han över-vägde en sådan skatt för att finansiera framtida räddningsaktioner av kapsejsande banker. Hittills har amerikanska skattebetalare hostat upp 550 miljarder USD (3,8 biljoner kr) och det sticker i ögonen hos samtliga väljargrupper.

Fast det var först sedan chefen för den brit-tiska finansinspektionen Lord Turner i augusti väckte liv i förslaget som det började hända saker på riktigt. Debattvågorna gick höga i framför allt finansbranschens egen tidning Financial Times. London Citys finansfolk gav upp ett gemensamt ramaskri, men Lord Turner fick också stöd – bland annat från tidningens egen viceredaktör Gillian Tett. Avinash Peruad, chef för finanskon-sultfirman Intelligence Capital, sa att en sådan Tobinskatt både är genomförbar och kostsam att undvika.

Så, efter ett förmöte inför G20-mötet i Pittsburgh nyligen, ställde sig Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Storbri-tanniens Gordon Brown bakom förslaget, liksom den ansvarige EU-kommissionären Joaquin Al-munia. Även Italiens Silvio Berlusconi visade in-tresse. Fredrik Reinfeldt svarade däremot att han

”tror inte att en Tobinskatt är det rätta svaret”. Efter det röstade dock Europaparlamentet för en global finansiell omsättningsskatt. Allt detta har det varit märkligt tyst om i svensk media.

Det förnyade intresset utomlands kommer av flera saker. Dels kan skatten fungera som en källa för finansiering av räddningspaket, men även för fattigdomsbekämpning och omställning till kli-matvänlig energi. Men kanske ännu viktigare är skattens potential att bekämpa kortsiktighet. En viktig orsak till bubblan som föregick krisen är att banker och finansbolag tjänade grova pengar på kortsiktig spekulation i uppgången. De som gick emot strömmen, däribland många hedge-fonder, förlorade stora belopp. Därför tvingades de att hoppa på tåget som alla andra, även om de anade en bubbla som skulle spricka.

Likadant var det under IT-bubblan. Mängder av hedgefonder investerade kraftigt i IT-bolagen, men – konstaterar en studie av deras agerande – det berodde inte på att de var omedvetna om bubblan. Den hedgefond som satsade minst på IT-bubblan, Tiger Management, fanns inte kvar när bubblan väl sprack.

Detta flockbeteende har även förvärrat ned-gångarna. Inte minst de datorprogram som säljer av tillgångar vid ett fall förvärrade kraschen förra året. Att till och med datorstyrda transaktioner bidrar till flockbeteendet visar att det som är rationellt för den enskilde aktören inte nödvän-digtvis är rationellt för systemet som helhet.

Tobinskattens comebackText: Lars Ahnland

En global skatt på finansiella affärer, en ny form av ”Tobinskatt”, kan rädda

världen undan en ny finanskris. Den senaste tiden har både USA:s och EU:s

ledare intresserat sig för förslaget, som kan bli till verklighet efter kommande G20-

möten. För den svenska oppositionen skapar den en gyllene chans i valrörelsen.

”Att till och med datorstyrda transaktioner bidrar till flock-beteendet visar att det som är rationellt för den enskilde aktören inte nödvändigtvis är rationellt för systemet som helhet.”

– 20 –


Chuck Price, då vd och ordförande för mega-banken Citigroup, sa strax före allt brakade i fjol att ”När musiken slutar, i termer av likviditet, så kommer saker och ting att bli komplicerade (…) Men så länge musiken spelar, så måste man upp och dansa. Vi dansar fortfarande”. Några måna-der senare avgick han, efter att Citigroup gjort enorma förluster i affärer med kreditderivat.

För Chuck Price var det alltså inte en fråga om likviditeten, alltså omsättningen, skulle sina. Det var en fråga om när. Konsten var att hitta en stol att sitta på när musiken stannade. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med stolar till alla. Den höga omsättningen under uppgången speglades av en låg omsättning i nedgången. Därför är den bästa förebyggande åtgärden för att förhindra nya kriser att sänka omsättningen till en långsiktigt stabil nivå även när tiderna är goda.

Tankesmedjan Re-Define, med flera topp-namn ur den globala finanseliten, har visat att en så låg skatt som 0,2 procent kan ha stora effekter. En aktiehandlare med en placeringshorisont på en dag skulle betala 20 procent, medan en pensionsfond som behåller aktierna i fem år bara skulle betala 0,02 procent. Detta uppmuntrar långsiktigt ägande, och är något som börsbolag länge efterlyst.

Mängder av svenska näringslivstoppar, som Marcus Wallenberg, Bengt Rydén, Göran Lindahl, Peggy Bruzelius, Leif Östling, Arne Mårtensson och Carl Bennet, har beklagat sig över hur börsens kortsiktighet har gått ut över företagens långsiktiga investeringar. Liknande tongångar har hörts utomlands, till exempel i det företagarupprop mot kortsiktighet som organise-rades i september av inflytelserika Aspen Insti-tute i USA. Uppropet efterlyste just en skatte-växling som gynnar långsiktigt ägande. I Sverige föreslog Veckans Affärers chefredaktör Pontus Shultz samma sak nyligen.

För finanssektorn däremot, har den höga omsättningen inneburit många sköna slantar. Branschen har ökat sin andel av näringslivets vinst kraftigt. I USA stod de under första halvan

av 2000-talet för en tredjedel av hela vinstsum-man, mot bara en tiodel åren 1950–1980.

Jag håller med Lord Turner om att bran-schen blivit för ”svullen”, och att dess tillväxt blivit allmänfarlig. De kortsiktiga affärerna har blivit en livsnerv för branschen, och under de senaste årtiondena har dessa accelererat kraftigt i antal. Det gäller utomlands såväl som i Sverige: Omsättningen på Stockholmsbörsen har ökat flera gånger om bara de senaste åren. Förslaget om den nya omsättningsskatten skulle ge en minskad handel, och göra mängder av handlare sysslolösa och överflödiga. Det vore en efterläng-tad förändring. Finanssektorns funktion är ju att effektivt förmedla sparkapital till investeringar, och om färre kunde sköta detta jobb i framtiden vore det en stor effektivisering, samtidigt som stabiliteten skulle öka.

Men före kraschen i fjol gav det ideologiska klimatet under en lång tid banker och finansbo-lag vind i seglen. Avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och inflationsbekämpning ska-pade en utveckling där avkastningen på kapital ökade på bekostnad av avkastningen på arbete i hela industrivärlden. Under tiden byggdes det

”En aktiehand-lare med en placeringshori-sont på en dag skulle betala 20 procent, medan en pen-sionsfond som behåller aktier-na i fem år bara skulle betala 0,02 procent. Detta upp-muntrar lång-siktigt ägande, och är något som börsbolag länge efterlyst.”

– 21 –


upp en superbubbla som förr eller senare var tvungen att spricka.

Men det saknades inte varningsklockor. Kriserna har avlöst varandra sedan det nya ekonomisk-politiska tankesättet fick fotfäste kring 1980. Berg-och-dalbanan nådde sin högsta punkt 2007. Vinsterna under uppgångarna har tillfallit finansbranschen och de förmögna, medan kostnaderna i form av nedskärningar och massarbetslöshet har betalats av alla när det kraschat. De svagaste har drabbats hårdast, det syns inte minst i Baltikum idag.

Därtill har skattebetalare i Sverige och runt om i världen tvingats skjuta till enorma belopp för att hålla bankerna flytande. När det nu vänder upp är det allt fler som kräver att branschen ska betala tillbaka. Den internationella banklobbyn kämpar naturligtvis emot med näbbar och klor.

Motståndarna till en finansiell omsättnings-skatt tar gärna fram Sverige som ett varnande exempel. När Kjell-Olof Feldt var finansminister på 1980-talet tog han intryck av James Tobin och lanserade den så kallade ”Valpskatten”, för att minska den våldsamma börsspekulation som senare ledde till den svenska krisen i början av 1990-talet. Men det fick bara aktiehandeln att ta omvägen via London, och skatten skrota-des. Men faktum är att det redan då fanns, och fortfarande finns, en sådan skatt i Storbritan-nien. Den brittiska skatten var däremot lägre än den svenska, och dessutom full av kryphål. Ändå tycks den ha minskat antalet affärer i London City, jämfört med Wall Street. Det finns även liknande omsättningsskatter i vissa delstater i USA, och i en mängd europeiska länder.

Skatteparadisens tillväxt har dock skapat möj-ligheter för spekulanter att smita undan. Därför måste en finansiell omsättningsskatt vara global. I den nya internationella samarbetsanda som skapats efter finanskrisen, så har förslaget bättre möjligheter än någonsin. Att såväl EU:s ledare som USA:s president visat intresse, gör det ännu mer trovärdigt. OECD:s kamp mot skatteparadi-sen är också lovande i sammanhanget.

Frågan om Tobinskatt diskuterades under G20-mötet i Pittsburgh, tillsammans med andra

åtgärder för att tygla marknaden. Mötet blev en besvikelse, men slaget är inte förlorat: Det kom-mer fler G20-möten. Det enda beslut som togs var om ett försök att städa upp i bonusträsket, Anders Borgs käpphäst. Men bonusarna är bara ett resultat av kortsiktigheten. Det är mot ak-tieägarna som bankcheferna har sin lojalitet, och dessa har ofta en placeringshorisont på en vecka, en dag, eller en timme. Därför ligger bonusar som uppmuntrar till kortsiktighet och risktagande hos finansanställda i linje med aktieägarnas agerande.

En finansiell omsättningsskatt kan också bli en inrikespolitisk fråga i Sverige inför valet nästa år. Den ger nämligen en chans åt oppositionen att erövra initiativet från regeringen i gränssättningen gentemot finanssektorn. Miljöpartiet, Vänsterpar-tiet och SSU är redan för. Frågan är nu om Mona Sahlin tar upp den kastade handsken.

Den största risken för den globala ekonomin just nu är om finansbranschen tillåts att agera som om ingenting har hänt. Tyvärr så tycks kasi-noekonomin ha rest sig som en fågel Fenix. Nu kommer allt fler varningar om att en ny global finansbubbla är under bildande. Penningpoli-tiken kan inte komma åt denna: Höjer central-bankerna räntan för snabbt riskerar världen att kastas ner i lågkonjunkturen igen. Därför är det bråttom att bekämpa storfinansens kortsiktiga beteende och kasta grus i maskineriet.

”Tyvärr så tycks kasinoekono-min ha rest sig som en fågel Fenix. Nu kommer allt fler varningar om att en ny global finans-bubbla är un-der bildande.”

3Foto: iStockPhoto

– 22 –


Om man tvingat alla de förhandlare som skickades till COP 15 att under två veckors tid resa runt i det egna landet och detaljstudera alla de stads-delar, hamnar och kuststräckor som hamnar under vatten när havsnivån

stiger två meter, då hade måhända förhandlings-viljan sett annorlunda ut. Eller varför inte släppa loss animationsgänget från Avatar att göra filmer från New York, San Francisco, Kanton, Rio, London, Amsterdam, S:t Petersburg, Köpen-hamn, Stockholm med 2 meter högre havsnivå.

Nu blev det väl som så man kunnat förmoda; lobbygrupperna och de egna kortsiktiga politiska ambitionerna visade sig vara starkare än viljan att ta tag i de långsiktiga ödesfrågorna.

Desto roligare att besöka Klimaforum09, den alternativa klimatkonferensen, som sannerligen präglades av allvar och en otrolig massa kunskap och engagemang samlat på ett ställe. Namn som Vandana Shiva och Naomi Klein förgyllde, liksom min personlige favorit Peter Jackson från den brittiska Sustainable Development Com-mission som presenterade huvuddragen i sin bok Prosperity without Growth? - The transition to a sustainable economy. På samma seminarium talade Mathis Wackernagel från Global Foot-print Network om just detta med hur man ska få världens ledare att ta klimathotet på allvar. Han menade att det är först när politiker och allmänhet börjar gå igenom konsekvenserna för det egna landet eller staden och de åtgärder som måste vidtas, t.ex för att drastiskt skära ner kon-sumtionen av fossila bränslen, som de globala förhandlingarna bli effektiva (som ni märker har jag tagit intryck).

Attac Tyskland ordnade ett mycket spännande seminarium kring frågan om grön kapitalism, och vårt förhållningssätt till The Green New Deal som lanserats av engelska New Economics

Foundation. En debatt som förhoppningsvis får större utrymme även här hemma t.ex efter nedläggningen av SAAB. Attac Europa deltog med en egen avdelning i den stora demonstratio-nen på lördagen, men den våldsfixerade danska polisen genomförde en manöver som skärmade av oss både från de som kom efter och de som gick före. Däremot blev vi inte arresterade och bakbundna med buntband.

Klimaforum lyckades också med det som COP 15 inte klarade av, nämligen att ta fram en resolution: System Change – not Climate Change (www.klimaforum09.dk/Declaration). Den har i dagsläget undertecknats av närmare 500 organi-sationer, varav de flesta lyckades göra det inom loppet av ett par dygn från det att resolutionen skrivits klart (däribland Attac Sverige).

Håkan Sundberg

Reflexioner efter Köpenhamn

5Vandana Shiva. Foto: Peter Kristensen/Klima-forum09

– 23 –


Hur helig är Bono egentligen? Bono, sångare i U2, har i många sammanhang utsett sig själv till ambassadör för världens fattiga. Vi har sett honom på otaliga välgörenhetsgalor, bland presidenter och i fat-tiga byar. Med världens samvete på sina axlar flyttade U2 år 2006 sitt musikbolag från Irland till Holland. Flytten var inte ett led i en dröm om att åka skridskor på kanaler, handla tulpaner och måla träskor. Sex veckor innan hade Irland börjat beskatta bands upphovsvinster, något som Holland inte gör. U2:s manager har i ett uttalande sagt: ”We pay a great deal of tax around the world and in Ireland we don’t pay any more taxes than we have to”. Detta ver-kar vara en filosofi som Bono lever efter. Under 90-talet använde Bono och gitarristen The Edge skatterådgivare som gjorde placeringar i skatteparadis för att minska skat-tekostnaderna. Med tanke på att kapital åtta till tio gånger större än det årliga biståndet strömmar ut ur de fattigaste länderna på grund av skatteflykt kan man fråga sig hur he-lig Bono egentligen är? Är det inte dags för Bono att betala sin egen skatt innan han börjar prata om global solidaritet?

Åsa Ågren

När Reinfeldt blev en förespråkare för TobinskattenModeraterna har aldrig varit några fans av Tobinskatten. Anders Borg har i ett interpellationssvar sagt att Tobinskatt ger lägre tillväxt samt är omöjlig att införa. Moderaterna i Europaparlamentet menar att Tobinskatten motverkar fattigdomsbekämpningen och vill bekämpa krisen på na-tionell istället för global nivå. Det var därför något oväntat när man läste följande i Financial Times den 12 december: ”European Union leaders urged the [IMF] yesterday to consi-der a global tax on financial transactions…In a communiqué after a two-day summit, the EU’s 27 national leaders stopped short of a formal appeal for a so-called Tobin tax but made clear they regarded it as a potentially useful revenue-raising instrument”. Bland de 27 ledarna som ansåg att Tobinskat-ten var ett potentiellt och användbart finansieringsin-strument fanns Fredrik Reinfeldt. Hans omvändelse har naturligtvis inte att göra med en ideologisk kovändning. När Brown, Sarkozy, och Merkel pressade på var det svårt för lille Reinfeldt att stå emot men likväl är vår moderat-ledare numera åtminstone på papperet en anhängare av Tobinskatten.

Åsa Ågren

JämlikhetsandenUnder januari kommer den svenska översättningen av den omtalade The Spirit Level – Why more equal societies almost always do better, skriven av de brittiska folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval Förlag). De har samlat ett överväldigande empiriskt material som faktiskt bevisar att ojämlikare samhällen (av jämförbar typ) har större problem med fysisk och psykisk ohälsa, otrygghet, misstro, ökat alkohol och drogmissbruk, sjukdomar och våld än mer jämlika. Den kanske viktigaste politiska boken 2010. Författarna kommer till Stockholm och föreläser på ABFhuset den 6 februari.

Håkan Sundberg

Världens springnotaI den här boken på Ordfront förlag ger Stefan de Vylder oss både en tillbakablick på tidigare finanskriser de senaste femtio åren och en utförlig beskrivning och analys av den nuvarande. Han diskuterar också de åtgärder som vidtagits (och inte vidtagits) ute i världen och här hemma och vad dessa får för konsekvenser framöver. Författaren är ju en bra, underhållande och begriplig föredragshållare. Det kan även sägas om honom som skribent. Rekommenderas varmt.

Håkan Sundberg

Mer om skatteparadisDe som vill veta mer om globala skatter och skattepa-radis kan gå in på vår skattekampanjsida, www.attac.se/kampanjer/Skattekampanj. Där går det att ladda ner skattefoldern, läsa om den senaste utvecklingen rörande Tobinskatten, se på videoklipp med mera. Sidan är un-der uppbyggnad och uppdateras regelbundet.

BoktipsNotiser

Attac Sverige, Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm, [email protected]

Begränsad eftersändningVid definitiv eftersändning återsänds

försändelsen med nya adressen påbaksidan (ej adressidan)

Gå med i Attac. • Förvärvsarbetande: 300 kr/år• Studenter, arbetslösa, pensionärer: 150 kr/år• Bara 75 kronor per år för dig upp till 20 år!

Sätt in pengarna på PG 152415-6. Glöm inte uppge namn, adress och e-postadress. Även gåvor tas tacksamt emot.

Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte 20–21 mars i StockholmAlla medlemmar är välkomna. Dagordning och praktisk in-formation kommer att finnas på vår hemsida www.attac.se.Valberedningen har problem att få fram kandidater till den Gemensamma Arbetsgrupp som ska väljas.

Om du har förslag eller kan tänka dig att nominera dig själv, skicka ett mail till [email protected] eller ring henne på 0730-371 274.

Attac Norge arrangerer konferanse om økonomiske alternativer 5.–7. februar 2010 på Håndverkeren i OsloMed denne konferansen ønsker vi å sette søkelyset på hvor-dan skape en økonomi som setter folk, ikke profitt, først. Målet med konferansen er å presentere Attacs utfordringer til regjeringa og presentere gjennomførbare måter å bygge opp en demokratisk styring av en bærekraftig verdensøkonomi.

Foreløpige innledere: Peter Wahl, Tyskland. Per Olaf Lundteigen. Torstein Dahle. Americo Urquizo, Peru. Hillary Wainwright, England. Jan Mønnesland. Einar Mar Gud-mundsson, Island. Rune Skarstein. Ali Esbati. Emilie Ekeberg. Heinz Dietrich, Venezuela. Sergio Gregorio Baierle, Brasil. Thomas Coutrot, Frankrike. Bent Sofus Tranøy. Helene Bank. Asbjørn Wahl. Stig Ingebritsen. Sigrid Jacobsen. Mer info och program på www.attac.no

BPorto betalt

Kalendarium

alt #9-10: skatteparadis

Documents