Aktiviteter 2008

Årsmötet 2008

Gunilla Lindberg på Årsmötet 2008-02-17

Hon bodde under tidiga barndomsår i en liten lägenhet i Domtrapphuset - pappans, ringaråldermannens, tjänstebostad. ”I korsdraget mellan saligheten (dômen) och synden (gamla Gillet)”. Gunilla berättade livfullt om minnen av och möten med många av Uppsalas färgstarka och originella profiler. Ärkebiskopinnan Söderblom, förebild för Knutssons katt Gammelmaja i domkyrkotornet, fick Gunilla tilltala tant. Allvetaren Ejnar Haglund, som aldrig var svarslös i de otaliga frågesporter, som han under ett par decennier var stjärna i. På nära håll hade hon följt den impo-sante mästerciceronen ”jacketten som sprängdes” Ruthbergs bantning från 135 till 65 kg. Vi fick förklaringen till varför den allsmäktiga Axel Johansson, mångårig chefredaktör för UNT – Nyan – och samtidigt ordförande i stads- och landstings-fullmäktige kallades ”Koftan”. Och vi kunde alla föreställa oss den dynamiske medi-cinprofessor Ask Upmarks hjälplöshet inför en hög av platta paket innehållande de kontors-möbler han hade varit ute på IKEA och omsorgsfullt valt ut. Och hans klagobrev till direktör Kamprad.

Ett 80-tal förtjusta åhörare hade gärna suttit kvar och lyssnat till flera av Gunillas minnen och intryck av ett svunnet Uppsala. Som tur är finns hennes böcker att köpa och hennes skarpsynta och roande krönikor om aktuella företeelser i vår stad att läsa i UNT. Gunilla avtackades av ordf Ellinor med boken Herr Archiatern i Danmark och guiden till Herbatio Danensis-vandringen med uppmaningen att förlänga sina strövtåg ut till vår mer lantliga del av staden, innan slätten och utsikterna är helt skymda av 4-vånings-hus, bullerplank och vägar. Hon önskades också väl-kommen att med Starke Arvids son uppleva vårt Linnéspel på Hammarby i augusti. Ellinor Lindström

Gunilla Lindberg - eller var det själva årsmö-tesförhandlingarna? - lockade väldigt många DHBF-medlemmar till Sävja-kyrkan denna fina februarisöndag.

Tack och hej - och på återseende hoppas vi.

I väntan på våren

Visor från olika tider och med både allvar och skämt fick en lysande tolkning av sångaren Olle Persson och gitarristen Mats Bergström.

En välfylld Sävja kyrka (200 personer) kunde njuta av deras eminenta fram-förande. Sångerna knöts ihop av Olle på ett härligt sätt och publiken var verkligen ”med på noterna”.

Vi fick lyssna på några oförglömliga Olle Adolphson-visor, Schubert, Brahms mfl. Läs gärna Gunnar Tibells recension från UNT (se nedan) för mer detaljer!

Många undrade hur det var möjligt för Danmarks Hembygds-förening att ordna en sån här konsert. Ibland finns det féer med magiskt trollspö… Denna gång Musik i Uppland och Kulturnämnden.

Efter den aningen kaotiska kaffe-pausen, där ”köket” jobbade för högtryck var tonen delvis allvarligare med delar ur ”Aniara”, där Carl-Axel Dominique tonsatt Harry Martinssons ödesmättade text. Den har ju tyvärr inte tappat sin aktua-litet och det blev ett starkt inslag i programmet. Som tröst fick vi med oss ett par Olle Adolphson som avslutning.

Visorna gjorde succé

Ingen torde ha blivit besviken när Olle Persson och Mats Bergström bjöd på visor i Sävja kyrka, skriver Gunnar Tibell. Sävja kyrka räckte nästan inte till för att ta emot den stora lyssnarskara som infann sig när Olle Persson och Mats Bergström nådde Uppsala på sin turné i Uppland. Danmarks hembygdsförening arrangerade med stöd av Musik i Uppland. Och ingen torde ha blivit besviken! Det blev stor succé under den blygsamma rubriken En enkel visa, i ett program som växlade mellan allvar och skämt i en oerhört charmig blandning. Olle Perssons var-ma och mycket uttrycksfulla baryton tycks passa alla genrer och Mats Bergström har i sitt gitarrspel utvecklats till en genialisk följeslagare, som vi känner sedan tidigare till exempel genom hans bearbetning av Schuberts pianosats i sångcykeln Die schöne Müllerin.

Högtidsstunden i Sävja inleddes med Leo Ferrés franska visa till Lars Forssells text, Säj vad ni vill. Genom att direkt därefter ta upp en serenad ur Mozarts Don Giovanni hade de två slagit an programmets karaktär av briljant mångfald. Barbro Hörbergs lakoniska text ]a, hej till musik av Tomas Adolphson och Anders Falk gav oss mera av den populära visan liksom Olle Adolphsons Nu har jag fått den jag vill ha och Evert Taubes Damen i svart. Olle Perssons sammanbindande kommentarer höjde stämningen ytterligare - hans utläggningar om att slippa vara en kändis minns nog de flesta liksom naturligtvis hans "övriga färdighet" som visade sig vara att traktera fiolen med stöd av ett överdådigt ackompanjemang från gitarren. Här har han hittat en verklig "violon d’Ingres". Ännu ett par visor av Olle Adolphson, Fröken Frensen och Flickan och pastorn följdes av Jonas Forssells tonsättning av pappans underfundiga text i Spegeln.

Före kaffepausen (!) avslutades första avdelningen med tre romanser. Mycket läckert framfördes två smakprov ur Die Schöne Mullerin av Schubert: samtalet med bäcken i Wohin? och den otåligt besjungna åtrån i Ungeduld. Däremellan kom Erlaube mir, fein's Mädchen av Brahms, som också fick inleda den andra avdelningen med den sköna Es steht ein Lind. En helt annan värld öppnades därefter av sångare och gitarrist. Harry Martinssons rymdepos Aniara stod för texterna och Carl-Axel Dominique för musiken i ett koncentrat av denna vidunderliga skapelse, som

fortfarande efter över 50 år känns aktuell. I omväxlande recitation och sång ledde oss Olle Persson genom den dystra sagan om Aniaras invånare, från den bekymmersfria avresan till de ödesdigra rapporterna från Doris’ dalar då Miman inte längre orkar trösta resenärerna, över berättelserna om den blinda flickan och poetissan, över sångerna om hemlandet Karelen fram till slutet då skalden "skruvar lampan ned" och påminner oss om att dikten ändå är en skapad, varnande berättelse och ingen reseskildring. Framförd med stort allvar blev det en mycket gripande andra avdelning.

Till mera tröst och maning fick den hela tiden mycket entusiastiska publiken höra Beppe Wolgers Mitt eget land och som extranummer Nu är det gott att leva av Olle Adolphson.

Polardrömmar

Frost i skägget - iskalla glimtar ur polarhistorien

Under 2007/2008 pågår det tredje internatio-nella polaråret och Arktis och Antarktis är i fokus. Klimatförändringarna gör att polarisarna

Nya passager öppnas och många länder gör anspråk på de rikedomar som legat oåtkomliga under isen. I boken Polardrömmars höga pris – historiska äventyr i Arktis och Antarktis skildrar Annagreta och Eric Dyring det höga pris generationer av polarforskare fått betala i jakten på kunskap och egen eller sina hemländers prestige och berömmelse.

Lördagen den 29 mars berättade Annagreta – till oförlikneliga bilder – om några av de iskalla äventyren och de strapatser som människorna som var med fick utstå. Expeditionerna är redan tidigt förvånansvärt väl dokumenterade. Både de som var lyckosamma och de som aldrig kom tillbaka. Som vetenskapsjournalist kan Annagreta sakligt och pedagogiskt berätta om de

smälter, vilket påverkar djur- och växtliv långt utanför polerna.

vetenskapliga framstegen. Men vad hon framför allt fängslar med är alla de rent mänskliga detaljerna ur polarforskningens vardagsliv – berättelserna om de många, oftast okända, deltagarna – bakom de berömda ledarna – som ofta stod för de verkliga hjältedåden.

Ett 60-tal åhörare fascinerades av Annagretas berättelse och sökte måhända också rimliga svar på vad som kunde vara de verkliga drivkrafterna för människorna som deltog i utforskningen av polerna. Någon frågade efteråt Annagreta: ”Vad tror Du att det var som drev dem att riskera liv och lem för något så osäkert?”

Hon svarade med att citera A.A. Milne där Nasse frågar Nalle Puh vad Nordpolen är. ”Något som man upptäcker” var Puhs svar. Och kanske detta är just kärnan: Att göra något som ingen annan någonsin gjort. Detta gäller ju tydligen även för nutida äventyrare, som cyklar till Mount Everest eller försöker paddla över polarhavet.

Vi lämnade Sävjakyrkan fascinerade av det många gånger synbarligen orationella i människors upptäckardrift. Många också med ett signerat exemplar av Dyrings bok där vi på egen hand kan ta del av de märkliga och ibland tragiska levnadsöden som utforskningen av Arktis och Antarktis är fulla av.

Även Annagretas familj - här båda döttrarna, en svärson och ett av alla barnbarn - var med och njöt!

Foto: "Publikbilden" Gunnar Olsson, övriga webbred.

Nålbindning Nålbindning är en urgammal teknik som troligtvis har rötter i forntiden. Det kallas också söma, nåla eller binda i olika dialekter. Ordet nålbindning visar tydligt vad det är: man binder med en nål. Till skillnad från t.ex. stickning och virkning som är mycket yngre tekniker, drar man igenom hela tråden för varje stygn man gör. Det blir på det sättet mycket hållbart och går inte att repa upp.

Nålen var ofta i trä eller ben, men kunde även vara i metall.

Tekniken har främst använts till att tillverka mössor, vantar och sockor. Men även till att göra t.ex. s.k. ”siltappar” i tagel som användes till att sila av mjölk.

De kanske vanligast förekommande föremålen av det som finns bevarat, är vantar. Man har hittat många olika typer av vantar från olika tider.

Då man gör vantar börjar man i toppen på vanten och arbetar sig nedåt.

Det är svårt att göra bildlika mönster då man nålbinder. Därför är det vanligt att man istället broderar för att dekorera sina vantar t.ex. De flesta vantar var dock utan broderi, då de användes till vardags.

Källa: ”SÖMA, NÅLA, BINDA nålbundet från Uppland” Linnéa Rothquist Eriksson, Anita Andersson, Håkan

Liby Foto; Olle Norling

Och så blev det 19-20 april och ett antal förhoppningsfulla blivande nålbindare ockuperade Linnérummet ...

Nej, så alldeles enkelt är det verkligen inte! Sofia hjälper Birgitta tillrätta ...

... och en massa tid tar det också! Det blir nog lite kvar som hemarbete också, innan vantarna är klara - men det är ju dessbättre långt till nästa vinter ...

Även mamma Gerd syntes belåten med Sofias kurs!

Välkommen åter med en repris - eller kanske andra idéer, Sofia!

Natur och kultur i skön och intressant blandning 31 maj Femtio förväntansfulla personer fyllde bussen till sista plats, när några av sevärdheterna i vår ”nya” kommun Heby skulle besökas denna rekordvarma majlördag. Arne Nygren stod för planeringen och var också vår färdledare, väl påläst och effektiv.

Första stopp var Ingbo källor och skvaltkvarn i Färnebofjärdens nationalpark. Mitt i en riktig trollskog bubblar varje dygn mer än 4 miljoner liter kristallklart vatten upp ur marken.

Ungefär lika många av de beryktade Tärnsjö-myggorna tog närkontakt med oss så snart vi lämnat den lyxiga, luftkonditionerade bussen ...

Kvarnen med anor från medeltiden har restaurerats av några eldsjälar med Torsten Landén i spetsen (se nedan). Han berättade om deras imponerande projekt och vi fick också se kvarnen i bruk.

Det är egentligen det här huset, den gamla mjölnarbostaden, som man har restaurerat. Själva kvarnen är helt nybyggd, men vilar på de gamla grundstenarna.

Malningsfascinerad reseledare m fl.

Ingbo källor väller upp från botten i den för säsongen pollentäckta kvarndammen. Man har anlagt en elegant flytbrygga för att låta besökare beundra det vanligen kristallklara källvattnet.

Christina Hedin med vår Ingbo-guide, Torsten Landén.

Gustav Brugård har just testat källvattnet, som förutom att det kan driva skvaltkvarn också är svalt och gott att dricka.

Efter lunch hos Ingbo Mat & Logi, tidigare Ingbo skola, besökte vi Olof Krans-museet i Tärnsjö gamla stationshus. Där finns både hans målningar av livet på prärien i Illinois och historien om de flera hundra personer från bygden som på 1850-talet utvandrade till Bishop Hill.

Strax norr om Tärnsjö finns den mäktiga ”Pelarsalen” med 300-åriga jättefuror. Solveig och Gustav Brugård försökte omfamna en av tallarna.

Gustav funderar över kubikinnehållet?

I Östervåla kyrka berättade kyrkoherden om Lars Paul Esbjörn, som efter 14 år i Amerika där han bl a grundade både Augustanasynoden och Augustana College, kom hem och verkade som kyrkoherde i Östervåla fram till sin död 1870. Han samlade missionsföreningarna i sex socknar till det som i år jubilerar bl a genom att sluta ett ekumeniskt avtal med Östervåla församling. Bror Hjorts berömda trärelief visar Lars Paul Esbjörn med sin första hustru vid den kyrka som byggdes i Andover, Massachusetts, USA, med hjälp av pengar han fått av Jenny Lind. Vår guidande präst blev mycket glad när han bland deltagarna upptäckte Tomas Anderman, som var hans handledare under hans första år som präst.

Vår resa avslutades på Aspnäs gård vid Tämnarens strand med en visning av den vackra gårdskyrkan med anor från 1300-talet och med en mycket spännande historia.

Målningarna av skapelseberättelsen är gjorda på slutet av 1500-talet. De är förvånansvärt väl bevarade trots kyrkans stundom hårdhänta användning som spannmålsmagasin och fårhus. Hovjägmästare Anders Schönberg ägde förutom Aspnäs gods även Hammarby säteri och hemmanen i Sävja, som Linné köpte av honom 1758 för 80 000 riksdaler.

Först vid Aspnäs blev det tillfälle att plocka fram kaffekorgarna innan vi vände hemåt efter en mycket innehållsrik och trevlig resa.

Linnés Sävja, Invigning 2008

Öppningsdagen bjöd på iskallt regn. Ovan ses den tappra skaran som var med när vi slog upp dörrarna för sommaren 2008. Arkiatern själv, Linné, åtföljd av gode vännen arkiatern Bäck, kom för att inspektera sin gård. Han kunde konstatera att arrendatorfamiljen Eriksson förvaltat hans egendom väl och djuren ute i beteshagarna utökats med nyfödda lamm och ett föl. Linnéhuset var putsat och fejat av husfrun Inger Warnicke och medhjälpare och i örtagården spirade det i rabatterna. Vår ”curator” Birgitta Holmgren har lockat drygt trettio konstnärer som avlöser varandra ända fram till slutet av september. Stina Wollter och Kerstin Svensson-Åhlin visar sina verk under inledningsveckan. Uppifrån Linnérummen hördes medryckande folkmusik från musikanterna Hans Lustig, Sonia Reistad, Karl Gustav Svensson och Åke Bjervner. Under eftermiddagen kom ytterligare ett trettiotal besökare.

Under Linnés födelsedagsvecka är det öppet varje dag och på själva födelsedagen 23 maj kl 18.30 ger vi en förkortad föreställning av vårt Linnéspel på Sävja - se egen webbsida (menyn t v).

Foto: Gruppbilden Arne Nyberg, alla övriga Birgitta Holmgren.

Konstnärer i möte hos Linné! (Kerstin Svensson-Åhlin t v och Stina Wollter t h)

Abraham Bäck (alias Stefan Östergren) i samspråk med Stina Wollter

Kerstins Keramik från Västervik/Småland möter Linné (alias Owe Hedin).

Moderna Stina försänker sig till Archiaterns tid. Hennes Linnéutställning på Sävja visades första gången i Tokyo våren 2007.

"Linnés på Sävja"

DHBF:s historiska bygdespel "Linnés på Hammarby 1769" framfördes utomhus på Linnés Sävja den 23 maj.

Hembygdsföreningen bidrog till firandet av Linnés 301:a födelsedag den 23 maj med en förkortad föreställning av bygdespelet Linnés på Hammarby 1769. Både publiken och den 26 personer starka ensemblen tyckte att Sävjas gårdstun fungerade alldeles utmärkt som spelplats. Föreställningen var hälften så lång som den ordinarie uppsättningen och innehåller några nya scener med äldsta linnédottern Lisa Stina och hennes olyckliga äktenskap med löjtnant Bergenkrantz.

Text och foto Ellinor Lindström - utom översta bilden som någon annan tagit och Stefan Östergren tillhandahållit.

Soligt var det - men ganska svalt på aftonen!

I full blom ... ... var titeln på Ebba Stålhandskes utställning på Linnés Sävja 28 maj - 1 juni.

Den som missade Ebba Stålhandskes HATTAR och textila konstverk får här smakprov, medan det fortfarande är säsong för dessa ljuvliga skapelser. Foto och text: Birgitta Holmgren

Foto: Ellinor Lindström

Midsommarafton 2008 Majstången hade lövats redan i går - nu skulle bara blommorna fästas ...

Den välljudande ensemblen:

Rolf Barck-Holst, Åke Bjervner, Kalle Svensson, Hans Lustig och Sonja Reistad.

Bland de solenna gästerna märktes bl a Linnéspelets archiatrar Linné och Bäck - den senare för dagen civil, liksom bådas IRL-fruar.

(Ja, i dessa dataspelens tidevarv vet väl alla, att IRL uttyds "In Real Life"?)

Årets Linnéstipendiat blev Owe Hedin - känd för många som Linnétolkare i DHBFs krönikespel.

En annan, möjligen ännu mer känd Linne-imper-sonatör, Hans Odöö, hade kommit särskilt för att hylla Owe och menade, att utrymmet räckte för dem båda - men tillät sig också att skoja lite ...

Stolt och nöjd stipendieutdelare Ellinor lyssnar till Owes tacktal.

För den lekamliga spisen svarade arrendatorsparet som vanligt. Och även Hans-Björn hade anlagt högtidsdräkt, dagen till ära.

Även "Linné senior" lät sig väl smaka av grillkorven och sommartårtan.

Så blev då äntligen stången rest på plats och de mer än tvåhundra besökarna kunde ta en svängom i gröngräset.

Lekledare: Cicki Barck-Holst.

Ja, så här satt nog ibland också den "äkta Linné" i sin arrendators kök när det begav sig..

Sommaraftonsgudstjänst 13 juli Ingrid Eklund (teologistuderande, verksam i Funbo församling,) var officiant och kyrkvärden Claes Brattström medverkade med textläsning och kollektinsamling (med porslinskannor i stället för kollekthåv så att inga sedlar skulle kunna flyga bort i den ganska starka vinden).

Drygt fyrtio personer bänkade sig på stolarna på gårdstunet. Det blev en fin kvällsandakt och många hoppades på fler tillfällen. Boel hade caféet öppet och åtskilliga dröjde sig kvar med en kopp kaffe i den sköna sommarkvällen.

Efter andakten berättade Ellinor Lindström om en annan kyrklig förrättning som ägde rum för 228 år sedan - husförhöret med folket på Öfre Säfja vintern 1780. Och passade också på att tala om att det finns mer spännande att läsa om Linnés Sävja i vår nyutkomna bok, som åhörarna erbjöds köpa för 150 kr just denna kväll.

Foto: Ellinor Lindström

Kungsängsslåtter 17 aug Ett 25-tal personer med liar och räfsor var engagerade under dagen. Slåttern började i gynnsamt väder, men den avslutande hässjningen blev ett tungt och blött slit. Fritids&Naturkontoret med naturvårdskon-sult Rolf Jacobson är ansvarig. Hembygdsföreningen bidrar med både arbete och sill&potatis-lunch till slåtterfolket.

Foto: Ellinor Lindström

Filminspelning 19 aug Filmaren Sture Wikman arbetar med en film för Skara Museum om Linné-lärjungen Peter Hernquist, grundare av svensk veterinärutbildning och landets första djursjukhus. Den 19 augusti filmades några episoder om Hernquists tid i Uppsala på 1760-talet. Linné och Bäck och ett 10-tal personer från vårt Linnéspel medverkade i scenerna som togs på Linnés Sävja och i kvarteren runt Domkyrkan. Foto: Ellinor Lindström