Kyrkor i ÄlgåDen nuvarande kyrkan i Älgå byggdes åren 1724 - 1726 som en-skeppig salkyrka av vitputsad natursten. Den brukar omtalas som en av Värmlands mest välbevarade barockkyrkor.

Före denna stenkyrka fanns på samma plats en kyrka av trä, om-nämnd år 1692 som en ”träkyrckia, något gammal med ett torn blifwit sedermera något utbygd”.

Det är högst rimligt att anta att denna träkyrka är densamma som Värmlands förste lantmätare Håkan Arvidsson ritade in år 1641 i den geometriska jordeboken – se ”Karta 1641”. Man kan kon-statera att läget överensstämmer med nuvarande stenkyrkas. En karta från 1708 visar samma läge för dåvarande träkyrka.

Placeras dessa två kartor över en nutida ser man att kyrkplat-serna 1641 och 1708 har samma läge som nuvarande stenkyrka från 1720-talet. Måhända låg den äldre träkyrkan vägg i vägg med den nuvarande stenkyrkan, på norra eller södra sidan. Eller man byggde kanske den nya kyrkan över och omkring den gamla – som i grannsocknen Köla i början av 1700-talet.

Det är tänkbart att den träkyrka som omtalas 1692 blivit byggd någon gång under medeltiden – och att den i sin tur kan ha haft en eller flera föregångare. De exakta platserna för dessa är dock mer osäkra och svåra att peka ut. Men traditioner saknas inte!

Vid Gördsbyn har under de senaste århundradena funnits ett par prästgårdar. Man kan undra om förläggandet dit tyder på tidigare kyrklig närvaro i någon form. Den äldsta prästgården var belägen nära Strand, efterföljaren låg i Gördsbyn. Avståndet dem emellan var inte stort. Den äldsta prästgården övergavs mer eller mindre sedan folket som bodde där blev sjuka och dog – allt enligt tradi-tionen. Platsen kallas Skuggstigen och en annan tradition omtalar att där ska ha varit begravningsplats! I början av 2000-talet har den äldsta prästgårdens läge markerats genom Skogsstyrelsens projekt Skog och historia. Även grundstenar finns kvar på plat-sen.

I sammanhanget bör nämnas det på 1500-talet vid Gördsbyn be-lagda kyrkotorpet Hammar, vars exakta läge länge ansetts okänt. Nutida arkivstudier visar att Hammar är identiskt med en betes-plats för kronans hästar utefter gamla vägen vid Hammarviken, i närheten av nuvarande industrianläggning för plaståtervinning.Flera platser med namnet Hammar har nämligen visat sig vara ti-diga kyrkplatser eller förknippade med sägner om tidiga kyrkor.

Syftet med projektet är att synliggöra kyrkohistoria och lokalhistoria genom info-material och t ex studiecirklar, föredrag, bygdevandringar och rundtursupplägg samt att dokumentera eventuellt tidigare okänt material.

En viktig uppgift för projektet är att se närmare på munt-liga traditioner och andra spår av historia. Förhopp-ningsvis leder det till kunskapsförnyelse och bidrar till ökat intresse för bygdens kulturarv. Denna folder lyfter fram intressanta frågeställningar och ämnen som kan studeras vidare.

Den som vill veta mer är välkommen att kontakta Älgå Församling, Pastorsexpeditionen.

Älgå FörsamlingArvika Pastorat

Box 111, 671 23 ARVIKATel 0570 - 72 82 00

E-post: arvika.pastorat@svenskakyrkan.se

Kyrkvägar till historien

”Pro

duce

nt: C

OM

CO

N, A

rvik

a. F

oto:

Arv

ikaf

otog

rafe

n. T

ryck

eri:

Arv

ika

Gra

fiska

i V

ärm

land

AB

. 200

7.”

Minnesstenen vid ”Rabo”, Älgå.Texten berättar att till minnet av Älgå gamla kyrka, som stod på denna plats, restes stenen år 1942. Guds ord förbliver evinnerligen.

Traditioner och indikationer antyder att äldre kyrk-platser kan ha funnitsEn medeltida kyrka sägs ha legat vid den plats som kallas Rabo, cirka 200 meter söder om nuvarande kyrka. Under senare tid har tveksamheten tilltagit om detta verkligen kan vara platsen för en kyrka. Kan traditionen ha avsett något annat – kanske en klock-stapel, ett härbärge för pilgrimer, ett kapell eller liknande? Trots en vag och kanske osäker uppgift om att Älgås liljesten hittats här, går åsikterna isär om det verkligen är fråga om en kyrkplats. An-nars uppges beträffande liljestenen att den hittades under golvet i Älgå kyrka vid renoveringsarbeten på 1920-talet. Stenen fi nns nu på Såguddens Museum i Arvika.

Älgå nuvarande kyrkplats på kartorsedan 1600-talet

Karta 1641 Geometrisk jordebok upprättad av Värmlands förste lantmätare Håkan Arvidsson. Bokstaven omega () markerar kyrkan och kyrkogården. Husmarkeringen ovanför kyrkplatsen avser gården ”Älghåå”.

Karta 1708Kartan visar träkyrkan och kyrkogården. Tvärs över vägen syns gården ”Elgåh” markerad som ett hus.

Karta 1883 – 95Landsvägen går vid kyr-kan över platsen där Älgå gård låg enligt de äldre kartorna.

År 1225 passerade den norske kungen Håkon Håkonsson gården Strand söder om Älgå med sin krigshär. Man visade honom då var en helig man låg begravd. I Håkon Håkonssons saga omtalas händelsen med orden: ”Värmarna säger att en helig man vid namn Torger ligger begraven där.” Det bör ha varit en kristen begrav-ning i vigd jord, och det märkliga är att det finns traditioner som berättar att det varit en begravningsplats vid den s k Skuggstigen, vid Mellgården nära Strand, invid landsvägen mellan Älgå och Glava. Där låg också en prästgård, från slutet av 1700-talet till 1817, då den övergavs eftersom folket som bodde där blev sjuka och dog.

Kyrkan vid Älgå bör ha kommit till på 1200-talet eller vid tiden för Digerdöden år 1350. Eventuella tidigare kyrkplatser eller be-gravningsplatser kan ha haft andra lägen, t ex vid Strand/Görds-byn där tradition om begravningsplats finns.

Var det här vid Skuggstigen mellan Strand och Gördsbyn som den norske kungen visades var en helig man låg begravd? I alla fall talar traditionen än idag om begravningsplats här. I dungen låg också den prästgård som övergavs 1817, då en ny byggdes något hundratal meter längre mot norr i Gördsbyn. Denna senare prästgård fanns kvar till mitten av 1900-talet.

Första gången Älgå socken omnämnes i skriftliga källor är i ett diplom från 18/7 troligen år 1400. Inget motsäger att socknen är äldre. Dopfunten i Älgå är från 1200-talet och indikerar att kyrka funnits redan då. Sockennamnet Älgå pekar på att kyrka och kyrk-plats bör ha funnits vid gården Älgå och Älgån. Före sockenkyr-kan kan en eller flera privatägda kyrkor ha funnits i trakten.

Älgåkyrkan är en Olofskyrka och den Olof som åsyftas är den norske helgonkungen Olav Haraldsson, död i slaget vid Stikla-stad i Norge år 1030. Prästen Erland Hofsten berättar i sin Värm-landsskildring att Olofsmässa firades med fester vid Älgå kyrka, ännu vid 1700-talets början. I Älgåområdet anses en medeltida pilgrimsled till och från Nidaros ha gått fram.

Uppgiften i Håkon Håkonssons saga, att en helig man begravts vid Strand, har tolkats som att Torger skulle ha varit tidig mis-sionär i Värmland. Den sex kilometer avlägsna Torgeskällan vid Ränkesed har därför satts i samband med Torger i Strand. Men det finns tolkningsalternativ – källan ligger vid en gammal marknads-plats och ”torg” är ett känt begrepp för ”marknad”.

Kyrkvägar till historien

ÄLGÅÄlgå socken omnämnes tidigast i ett diplom från år 1400

ÄLGÅ FÖRSAMLINGArvika Pastorat

KÖLAEDA

NY

ÄLGÅARVIKA

HÖGERUDGLAVA

STAVNÄS

GILLBERGA

KILA

SÄFFLE/BY

BOTILSÄTER

ÖLSERUDMILLESVIK

ESKILSÄTER

N

NORGE

GLAFSFJORDEN

BYÄLVEN

VÄNE

RN

SVANSKOG

TVETA

LÅNGSERUD

GUNNARSKOG

Kristnandets vägar:Edskogsleden, Glafsfjorden, Byälven och Vänerns stränderEdskogsleden från Norge in i Sverige över värmlandsgränsen anses vara en av åtminstone ett par mycket gamla färd-vägar i detta område mellan länderna. Tillsammans med Glafsfjorden och By-älven utgör sträckningen en central för-bindelseled mellan Norge och Vänern.

Vattenlederna var äldre tiders kulturvä-gar. Här har människorna färdats sedan tidernas morgon med hela sin föreställ-ningsvärld, bland annat beträffande kul-ten kring livet och döden.

Efter hand kom nya idéer, material och föremål in i landskapet. Åldrar och ti-der förändrades och bygder etablerades utefter den livgivande vattenvägen. Det kan påpekas att området ofta framträder som ett gränsland mellan kultur i norr och kultur i söder: gräns för hällkistor, fångstgropssystem, fynd av guldskat-ter och en zon för kontakter med samer (skridfinnar) som enligt nyare rön före-kom så långt i söder som ner mot mitten av Värmland och Osloområdet.

Den 25 januari 1225 passerade norske kungen Håkon Håkonsson Ny kyrka med sin krigshär på flera tusen man. Från Kongsvinger följde man sjösystemens isar över Eda ner mot Arvika, Älgå och Glava.

Kulturspridningen följde människornas vägval på vatten och land. Samma väg kom också kristendomen. Kyrksock-narna uppträder från 1200-talet som pärlor på de trådar som kommunika-tionslederna utgör.

I området finns rika traditionsskatter och kulturarv i form av bl a sägner, ortnamn, föremål, minnen och min-nesmärken. Dalgångarnas bygder och Värmlandsnäs framstår som en tidigt kristen del av Värmland, där kristnan-det kom dels från Norge, dels från Väs-tergötland. Återigen framträder en kul-turgräns i landskapsdelen!

I Norge blev kristendomen antagen i be-slut på Mostertinget år 1024. Samtidigt uppmanades till kyrkobyggande. Det är märkligt att då byggs enligt traditionen kyrkor i Köla och Eda – som ett svar på uppmaningen vid Mostertinget.

Adam av Bremen skriver omkring år 1070 att nu är värmlänningarna krist-nade. Det ska ha skett under ledning av biskopen Adalvard i Skara.

Tidiga kyrkor i Köla och EdaI Köla och Eda finns tradi-tioner om att kyrkorna byggts 1024 resp. 1054. På Edas kyr-kogårdsmur anges dock år 1024 även för Eda. Dessa första kyrkbyggnader kan ha varit privatägda kyrkor.

Kila vid Byälven är en värm-ländsk kyrkplats som förmo-das ha haft en äldre kyrka av stavkyrkotyp.

I Gillberga och på Värm-landsnäs finns flera stenkyr-kor av en typ som förknippas med Västergötlands tidiga romanska kyrkor.

Älgås dopfunt är 0,68 m hög och 0,57 m bred. Dopskåls-insatsen är från 1800-talets slut.

DopfuntDopfunten av täljsten dateras till 1200-talet. Den har genomgående centralt ut-tömningshål i botten, ett utförande som anses ha upphört omkring 1250.

Cuppan är närmast fyrsidigt rundad och foten har rundade hörn. Enda utsmyck-ningen är en relativt kraftig repstav kring cuppans övre rand.

Stilmässigt har Älgåfunten genom fyr-kantsformen vissa gemensamma drag med funtarna i Blomskog, Skilling-mark, Svanskog samt Östervallskog. Några av dessa täljstensfuntar kan ha tillverkats i Värmland.

AltareAltaruppsatsen skänktes 1758 av bruks-patronen på Älgå bruk Jonas Kolthoff och makan Maria Helena Carlgrund. Tillverkad samma år av bildhuggaren Isac Schullström. En oljemålning från 1643 användes ända fram till 1755 som altartavla. En kanske ännu äldre altar-tavla av trä med nästan helt utnött motiv fi nns på Såguddens Museum.

Altartavlan av trä som fi nns på Såguddens Museum, Arvika.

MADONNABILD, 1300-taletTräskulptur av lövträ från 1300-talets

andra hälft. Sannolikt tillverkad i regional verkstad i Västsverige. Marias

högra underarm, barnets huvud och båda armar förlorade, Marias ansikte skadat.

Troligen har Madonnan haft en metallkrona. Om den varit av ädlare

metall är det tänkbart att den konfi skerades för kronans räkning i

samband med reformationen på 1500-talet. För västra Värmlands del samlade

Gustav Vasas utsända in ”kyrkans överfl öd” under några dagar i Gillberga

med början den 5 maj 1540.

Höjd: 1,13 meter.

SÅGUDDENS MUSEUM, Arvika

Liljestenen från Älgå kyrka. Höjd 181 cm. Bredd 74 och

55 cm. Tjocklek 13 cm. Materialet i liljestenarna är

nästan uteslutande sandsten. I vår tid har forskare börjat se

närmare på de gåtfulla lilje-stenarna. Hur de använts är

också något som diskuteras. Var de liggande gravhällar

eller någon form av stående altarutsmyckning?

LiljestenLiljestenarna är en gåta, de förekommer under något århundrade huvudsakligen i Sveriges äldsta stift, Skarastiftet, dit Värmland och Dalsland hörde.

Koncentrationen är störst i Västergöt-land med viss spridning utefter Vänerns stränder. Av totala antalet 400 - 500 st fi nns en handfull i Värmland.

Liljestenar har traditionellt daterats till 1200-talet, men under senare tid fi nns tankar att liljestenarna kan vara ett eller två århundraden äldre.

Liljeformen i ornamentiken har bidragit till stenarnas namn. Motivet med franska liljan fi nns inte på alla sten-ar, men här syns det upptill i hörnen. Motiven varierar, det fi nns inte två exakt lika stenar. Bildens växtslingor anses symbolisera livets träd (1 Mos. 2-3) som det fi nns mycket gamla legender om. Hjärtformen som förekom-mer på Älgås liljesten anspe-lar på jungfru Maria.

Vissa historiker menar att stenarna härrör från ikono-klasmens tid under 700-800-talen. De heliga fi ck då inte avbildas utan symboliserades.

SÅGUDDENS MUSEUM, Arvika

TRIUMFKRUCIFIX, 1300-taletFragmentariskt triumfkrucifi x från omkring 1300. Utfört i ek. Korset förlorat och ersatt av utställnings-montage. Höger arm bortfallen, den vänstra avbruten. Ansiktet vandaliserat med eggverktyg. All färg borta.

Älgås triumfkrucifi x hörde hemma i medeltidens katolska värld. Ett triumf-krucifi x var placerat i triumfbågen, öppningen mellan långhuset och koret.Kristusgestalten var fästad på ett kors som i sin tur vilade på en tvärbjälke –trabes – i övre delen av triumfbågen.

Höjd: 1,21 meter, utan kors.

SÅGUDDENS MUSEUM, Arvika

Detalj: Rövarkors på trappbasen.

Den mindre klockan är från år 1729.

PredikstolPredikstolen från år 1742 är målad och uppsatt, troligen även snidad, av Olof Brattstén från Filipstad.

Predikstolens motivfält visar den välsignande Kristus och de fyra evangelisterna.

Ljudtaket ovan predikstolen har snidats av bildhuggaren Isac Schullström.

KyrkklockorDen mindre klockans text läses: Gjut-en i Borås af Erik Nähsman från Stock-holm, Ahno 1729. Gloria in eccelsis Deo. Herr Mag. Erik Carlgrund, pastor et præpositus. Herr Bengt Beckman, comminister. Herr Daniel Sylvius, com-minister. Thol Nilson i Fröbol, Anders Larsson i Ränkesed, Kyrkovärdar.

Den stora klockan: Holmiæ me fudit Gerh. Meyer. Anno 1739. Give jag ett ljufveligt ljud, folket lyde Herrans bud.In Dei gloriam et ecclesiæ edification-em fusa sum. P. Mag. Anders Lagerlöf et comminister Bengt Beckman. Cura-vit Anders Clarén.

En tradition omtalar att en kyrkklocka ramlat ner i tornet och försvunnit i golvet. Märkligt nog finns en över-

bliven klockkläpp uppe i kyrktornet.

KyrksilverÄlgå kyrkas nattvardssilver. Vinkanna från 1881 och oblatasken Agnus Dei är från år 1900. Patén från 1800-talet och kalk från 1700-talet. Cuppans höjd är något avtagen i senare tid.

En oblatask på Såguddens Museum, Arvika, är inköpt i Ränkesed: ”Från någon kyrka”.

Den stora klockan är från år 1739.