1

92 dikter

5

Dagarna rusar iväg som vilDa hästar över bergen (2011) har ett efterord av författaren Göran Greider. Det har han valt att kalla Amerika utan mening, det finns på sidan 255:

”Jag tror att det är precis så man ska förstå den bottenlösa po litiska apatin i den här man nens verk och attityd till livet och samhället: Bukowski står begravd i ett Amerika utan mening. Han tvingas alltså att hitta sin egen mening i detta nergångna, utvägslösa landskap. Namnet på den mening han hittar är förstås litteratur. Men också sprit. Och sex. Den klassiska musiken ska jag heller inte glömma, den är med hela tiden i den här diktsamlingen, även om Ludwig van Beethoven stöps om till en tysk fyllhund och aggressiv halvback. Men framförallt är det litteratur. ”

7

Innehåll

I

vilken man jag var 15 min 19frihet 20 som sparven 23hans hustru, målarinnan 24marsch 27dessa ting 28dikt till personalchefer: 29 is åt örnarna 37bön till en passerande mö 39sophink 40 : : : gamla tiders filmer 42fred 43jag smakar på askan från din död 45till Jane: med all den kärlek jag hade, som inte räckte till: – 47 Uruguay eller helvetet 49 varsel 52till Jane 54telefonsamtal 56myror kryper över mina druckna armar 59 litterär diskussion 61vattenmelon 64 till en jag kände 66när Hugo Wolf blev galen – 67

8

upplopp 69 under tiden 72en dikt är en stad 75 katten 77eremit i staden 78

II

lysande gula blommor 83vad är det som står på, mina herrar? 85svan om våren 86återstoder 87sanningens ögonblick 88om buddhisterna som brände sig till döds 89åtskillnad 91 samtal med en dam som smuttar på ett järn 94 hur det kan gå till i en burk persikor 97scen i ett tält utanför Bakersfields bomhullsfält: 98nattdjur 101& på tåget till Del Mar 102jag tänkte på fartyg och arméer som håller ut . . . 104krig och fred 10618 bilar fulla av män som tänkte på vad som kunde varit 108 spelet 113 natt med Mozart 115sovande kvinna 118medan man väntar på att gryningen ska krypa in genom persiennen som en tjuv för att stjäla ens liv – 121dikt under betraktande av en encyklopedi: 1233 älskande 125har jag berättat det här för dig nån gång? 127skrivmaskinssång: 137och månen och stjärnorna och världen: 138

9

hajarna 139bög, bög, bög 140Ivan den förskräcklige 143 min farbrors knotor 146sista chansen och två bra kusar 148

III

utan klassikerreferenser 155konsert tecknad på en tändsticksask 157svår afton 160nere bland vingarna 161eld 164en till far min 166rita fiskar 168L. Beethoven, halfback 171ormens röda fingrar 173galna fönster som smakar liv och skär mig om jag går igenom 174födelse 180om att ha börjat bli känd och att tillfrågas: kan du komma och läsa? kan du vara där vid nio? 183stor man: 184ynkrygg 186: : : dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen 188maskar 198åt helsike med Robert Schumann 200workshop 202till Ging, med kukluxkrona 212kommunister 216familjeliv 218dikt till amerikansk värnpliktigs död i Vietnam: 221besatt av skuld bakom ett moln av missiler: 222

10

till och med solen var rädd 224kortvarigt stipendium 231final 233undergroundpress 236från engelska fakulteten 238fotnot rörande massans uppbyggnad: 240bajs och andra offergärdar 242temperamentsproblem 246kvinnlig poet 248miraklet 250Mongoliska kuster i bländande ljus 253

efterord: Amerika utan mening av Göran Greider 255

11

for Jane

20

frihet

hela natten mot den 28:e drack han vinoch tänkte på henne hela tiden:hennes sätt att gå och tala och älskahennes sätt att berätta saker för honom somtycktes sanna men inte var det,och han visste färgen på allahennes klänningar och skor – kunde material och kurvahos varenda klackliksom hur benetformades därav.

och när han kom hem var hon ute igenhon skulle komma tillbaka med den där speciella odören igen,och det gjorde honklockan 3 på morgonen kom honsmutsig som en gris i dyngaochhan la fram slaktarknivenhon skrek till backade in i hotellrumsväggenfortfarande vacker på något vistrots lukten av begagnat könoch han drack ur vinglaset.

den där gula klänningenhans favoritoch hon skrek igen.

21

”... och skar av sig testiklarna. han höll dem i händerna ...”

22

och han plockade åt sig knivenoch knäppte upp bältetoch slet isär byxorna framför henneoch skar av sig testiklarna.

han höll dem i händernasom aprikoseroch gick och spolade ner demi toalettenoch hon skrek hela tidenmedan rummet färgades rött.

GUD O HERRE GUDVAD HAR DU GJORT?

och han satt där och höll 3 handdukarmellan sina benointresserad nu av ifall hon skulle gå sin väg igen ellerstanna kvarklädd i gult eller grönt elleringenting alls.

ena handen höll omden andra lyfte han och hällde uppett nytt glas vin.

28

dessa ting

de ting vi sköter bästhar ingenting med oss att göra,och vi nöjer oss med demav rena ledan eller av rädsla eller för pengareller för att hjärnan gått sönder;och eftersom vår cirkel och vår ljuslågabåda är små,så små att vi inte står ut,öser vi på med Idéoch mister kontaktenmed Centrum:enbart vax, utan veke,och vi ser namn vilka en gång innebar visdom,som skyltar i en spökstaddär bara gravarna är verkliga.

40

sophink

vilddjursspår och bleksot och djävulsk trolldomoch vad ska man tro om detta:en mage i sopornadärnere bland Mr Saunders ölburkarhopkrupen som en katt;livet kan inte bli mindre komisktän bara regnoch när jag ska ta hissenupp till tredjemöter jag Mrs Swansonpå väg utpudrad och sminkad och egentligen dödmen hon knallar vidareför att köpa sötsaker och fettoch posta julkort;och när jag öppnar dörren till mitt rumförvränger en rundlagd ung dam mitt synfältflaskor trillaroch en röst säger:varför är alla dina dikterså privata?

41

47

till Jane: med all den kärlek jag hade, som inte räckte till: –

Jag plockar upp kjolen,jag plockar upp det blänkandesvarta pärlhalsbandet,detta föremål som en gång rörde sigöver hull,och jag kallar Gud en lögnare,jag säger att allt som rörde sigpå det viseteller visstemitt namnskulle aldrig kunna döså som man vanligen menar med att dö,och jag plockar upp hennes vackra klänning,all hennes ljuvhet borta,och jag talartill alla gudar,judiska gudar, kristna gudar,skärvor av skimrande ting,gudabilder, piller, bröd,havens djup, risker,insiktsfull uppgivenhet,råttor i safterna efter två somblev på allvar galnautan någon utväg – kolibriers kunskap, kolibriers chans,mot detta lutar jag mig,

48

mot allt detta lutar jag migoch jag vet:hennes klänning hänger över min armmende kommer inteatt ge mig hennetillbaka.

54

till Jane

225 dagar under gräsoch du vet mer än jag.

ditt blod har de tagitför längesen,du är en torr kvist i en korg.

är det så det går till? här i rummet skapar kärleksstundernafortfarande skuggor.

när du gav dig avtog du med dignästan allt.

jag knäfaller om nätternaframför tigrar som intelämnar mig ifred.

vad du var händer aldrig mer.

tigrarna har fått tag i migoch jag bryr mig inte.

74

75

en dikt är en stad

en dikt är en stad full av gator och kloaker full av helgon, hjältar, tiggare, galningar,full av banalitet och sprit,full av regn och åska och perioder avtorka, en dikt är en stad i krig,en dikt är en stad som frågar klockan varför,en dikt är en brinnande stad,en dikt är en belägrad stad,dess frisersalonger är fulla med cyniska fyllon,en dikt är en stad där Gud rider nakengenom gatorna som Lady Godiva,där hundar skäller om natten och jagar ivägflaggan; en dikt är en stad av poeter,de flesta ganska likadanaoch avundsjuka och bittra … en dikt är den här staden just nu,8 mil från igenstans,9.09 på morgonen,med en smak av alkohol och cigarretter, ingen polis, inga älskande på gatorna,den här dikten, den här staden, somsluter sina dörrar,barrikaderad, nästan tom,sorgsen utan tårar, åldrandeutan förbarmande eller ömkan,bergens hårda klippor,havet som en lavendellåga,en måne i avsaknad av storhet,svag musik från trasiga fönster …

76

en dikt är en stad, en dikt är en nation,en dikt är hela världen …

och nu sätter jag detta under luppför att granskas av den galne redaktören, och natten vistas annorstädesoch matta grå tanter står i kö,hund efter hund på väg mot floden,trumpeterna kallar bödlarna till galgenmedan små människor gormar om sakerde inte klarar av.

”... en stad full av gator och kloakerdär Gud rider nakengenom gatorna som Lady Godiva ...”

118

sovande kvinna

på natten sätter jag mig upp i sängen och hör på hur dusnarkar jag träffade dig på en busshållplatsoch nu undrar jag över din ryggsjukligt blek och fläckad avbarnsliga fräknarmedan lampans ljus sprider världens olösliga sorgöver din sömn.

jag kan inte se dina föttermen kan inte annat än tro att de ärbedårande fötter.

vem tillhör du?är du verklig? jag tänker på blommor, djur, fåglar – de syns mig alla vara något mer än gottoch så uppenbartverkliga.

fast inte kan du hjälpa att du är enkvinna. vi har alla valts ut till att vara något. spindeln, kocken. elefanten. det är som om vi var och en vore en målning upphängd på väggen i något galleri.

– och nu vänder sig målningen på ryggoch över armbågens rundning

119

120

kan jag se en halv mun, ett öga ochnästan en näsa.resten av dig ligger gömd,osynlig,men jag vet att du är en nutida levande målning, inte odödlig kanskemen vi harälskat.

please fortsättsnarka.

125

3 älskande

jag såg dem genom fönstretsitta i lampans ljus ochjag gick in ochhan pratadevevande med händernajissesröd i ansiktet var hanoch han pratadehan villefå rättvevade med händernamen när jag gicksatt han bara därochhon satt däri stolen mittemot honomoch jag klev in i bilenoch backade ut från uppfarten ochlämnade dem åtatt göravad det nu varde villegöra.

149

”... den sortens dagar och nätter händer inte särskilt ofta ...”

171

L. Beethoven, halfback

han kom in på planen:Ludvig V. Beethoven, blockerandehalfback. han sänkte allasom kom i hans väg. men han drack öloch spelade piano hela nätterna.Schiller, du är ett missfoster, sa han. lämna damerna ifred. damerna förblir alltidlikadana. ta det lugnt, när dubehöver en finns hon där.

och du, Tjajkovsky, sa han,ta vitaminer. det gör mig inget attdu är homo: håll dig bara undan från mig. det är feletmed er allihop:ni är förbleka!

jag tog emot en crosspassning från G.B. Shawoch duckade mig fram längs kanten;Beethoven blockerade 3 man,och när jag kom förbisa han, jag har ordnat ett parbrudar till ikväll;gör nu inte illa nåtsom du kanske behöversenare …

172

jag störtade vidare längs planensmet undan tacklarnasom en galning. B. studerade harmonilära, menjag betvivlade att han nånsinskulle klara av det. han var baraen fetölhinkande tysk.

217

218

familjeliv

jag ser hela tiden påungenupp och ner,och jag kittlar hennei midjanmedan hennes mor fäster nyablöjor på henne, och ungen liknar inte miguppochner uppochner så jag förbereder mig föratt döda dem båda två men ångrar mig:

jag liknar ju inte mig själv ens rättvänd, så …skitsamma med det!jag kittlar henne igen, sägertokiga leksaksord, och och och ochhoppas under tidenatt denna mycket oaptitligavärld

219

inte ska exploderai alla våra skrattandenyllen.

233

final

likbilen kommer körande genom rummetlastad med de halshuggna, de försvunna, delevande galna. flugorna har blivit till en klistrig massaderas vingar kan intelyfta. jag tittar på en gammal kvinna som slår sin kattmed en borste. vädret är outhärdligt ett smutsigt trick avGud.vattnet i toaletten hardunstat borttelefonen ringer utan minstaljudden lilla slappa spaken tafsar slött motbjällran.jag ser en pojke kommacyklandeekrarna lossnardäcken förvandlas tillormar och smälterbort.tidningen är het som en ugnmän mördar varandra på gatornapå måfå.de värsta männen har de bästa jobbende bästa männen har de värsta jobben eller ärarbetslösa eller inlåsta

234

på dårhus.jag har 4 burkar mat kvar.luftkonditionerade patruller går från hustill husfrån rum till rumoch griper och skjuter folk ochsticker bajonetter i dem.vi har själva gjort oss detta, viförtjänar det härvi är som rosor som aldrig brytt sig omatt blomma när vi skulle blommat ochdet är som om solen vore ett tänkande väsen som gett upphoppet om oss. jag går ut på trappen mot bakgårdenoch tittar ut över havet av döda växterbara törnen och stjälkar nu som skälver i denstillastående luften.på något vis är jag glad överatt det är slut med oss –slut med konstverkenkrigende urartade kärlekarnavårt sätt att genomleva våra dagar.när soldaterna kommer hitbryr jag mig inte om vad de görför vi har redan tagit livet av oss självavarenda gång vi klev ur sängen.jag går tillbaka ut i kökettömmer ut lite pyttipanna ur en mjuknadburk, den är redan närapå koktoch jag sitter där ochäter, och betraktar

235

mina naglar. svetten rinner ner bakom öronen och jag hörskjutandet ute på gatorna ochsitter där och tuggar och väntarutan minstaförundran.

250

miraklet

Att arbeta med en konstartinnebär inte att strula omkring somen binnikemask med magen full,inte heller ursäktar det högfärdeller girighet, eller ens alltidatt vara allvarsam av sig,men jag skulle gissaatt det drar till sig de bästa av människori deras bästa stunder,och när de döroch något annat inte dörhar vi mött odödlighetens mirakel:människor som anlände som människoroch gick hädan som gudar – gudar vi visste varit här,gudar som nu låter oss gå vidarenär allting annat säger åt ossatt ge upp.

”... när allting annat säger åt ossatt ge upp ...”

252

255

Amerika utan mening av Göran Greider

Om USA hade haft en arbetarrörelse värd namnet skulle Charles Bukowski (1920–1994) betraktas som en av de främsta arbetar-författarna i världen. Han hör till den skitiga men gnistrande delen av världslitteraturen, på många sätt också den resignerade; jag ville bara gömma mig, skriver han i Pearl Harbor och min oskuld om sina helvetiska uppväxtår i skuggan av en livsfarlig far och den Stora Depressionen. Han är dessutom på ett utpräglat sätt en författare för män, kanske speciellt unga män. Jag har aldrig träffat en kvinna som orkat läsa mer än tre sidor av denne alkoholiserade snuskgubbe och även när jag envetet förklarat att de då gör ett misstag så tycks det inte hjälpa; förmågan till köns-överskridande läsning upphör av allt att döma vid denne för-fattare.

Men i Charles Bukowskis berättelser rivs allt förljuget bort tills bara huden återstår – och den är ofta sårig av acne. Min bror nämnde just det när vi talade om Bukowski – där läste han för första gången något sant om detta att i tonåren ha kroppen vanställd av acne. Bölder i ansiktet, på ryggen och överallt är som hat, mot sig själv och mot världen. För oss som haft det är Bukowski den störste av alla acne-författare.

Men USA har som bekant aldrig haft någon arbetarrörelse värd namnet och det är därför som åtskilliga radikala amerikans-

256

ka samhällsskildrare – jag menar att de skildrar samhället på ett radikalt sätt, inte att de nödvändigtvis är politiskt radikala – ald-rig riktigt blir fullt ut förstådda för vad de är. Ingen förklarande rymd finns kring dem. Kritiker fattar idag inte ens att exempel-vis Joyce Carol Oates arbetarklassursprung är fundamentalt för hennes romanvärldar, lika litet som de förmår se samma erfaren-het pulsera i mycket av den beatnikpoesi som en gång inspire-rade Bukowski (beatnikpoeten Gary Snyders dikter är en sorts zenbuddhistisk arbetarpoesi!). Den exceptionellt stilsäkre Bu-kowski reduceras därför lätt till bara en kulturell rysning hos den lilla knepiga del av medelklassen som drömmer om att vara outsiders och kanske rebeller. Sådana Bukowskiläsare vill inte höra talas om att placera honom i en bred fåra av proletärlitte-ratur. Nämner man att hans knappa, exakta stil ljuder förunder-ligt lik Ivar Lo:s – vilket tyder på ett djupare släktskap – blir de störda.

Ibland blir de riktigt förbannade och säger: Bukowski är ju överhuvudtaget inte politisk, han är ju ibland nästan reaktionär i sin råhet och framförallt är han totalt likgiltig för allt vad enga-gemang heter. Det komiska är att de som istället romantiserar proletärförfattare å sin sida kan avfärda Bukowski med nästan exakt samma argument – han är inte politisk.

Men det är inte politiska övertygelser det handlar om här, utan erfarenheter. I sina noveller, romaner och diktsamlingar bearbetar denne amerikan egentligen bara en enda råvara: sin egen dyrköpta erfarenhet. I den här översatta diktsamlingen ut-slungas på ett ställe frågan – varför är dina dikter så privata? Men svaret är att de inte alls är särskilt privata. Bukowskis er farenhet av fattigdomen under depressionsåren och av otaliga skit jobb på botten av det amerikanska samhället är den enda råvara han har och det är den han förädlar på ett sätt som få andra har lyckats med. Som i all arbetarlitterär tradition står den egna, autentiska erfarenheten i centrum av hans berättande; den är nyckeln till attityden, stilen, allt. Det privata är så inväxt i och seriekopplat