Rapport från Ulla o Göran - ett besök i PRIORAT 22-24 september

Detta fascinerande landskap är beläget i Katalonien i provinsen Tarragona, ett par mil in från kusten. Dit tar det knappt 2h med bil från Barcelona.

Området, Monsant, är bergigt och Priorat ligger nedsänkt som i en grönskande gryta med branta sidor. Upptill berg i dagen med kala klippor i kalk med tydliga spår av forna vattennivåer. Längre ned skiftar marken i ockra (lera), rött (skiffer) och svart (skiffer som förkolnat 2 ggr). Denna kallas llicorella och det är den som ger vinerna en säregen smak av lakrits.

Vinlusen härjade här för runt 100 år sedan och vingårdarna växte igen. För 40 år sedan var prioratviner okända. Med idogt arbete och kvalitetssatsningar är området DOQ -klassat sedan år 2000 och man producerar små mängder vin av mycket hög kvalitet. Alkoholhalten är tyvärr också hög, upp mot 15,5%. Här samsas ett hundratal vinbönder på 2000 hektar mark i det starkt kuperade landskapet. Odlingarna är belägna på små terrasser minst 500m över havet. Allt arbete sker manuellt. Man bryter fortfarande mark eller rättare återtar mark som invaderats av pinjer och ekskog. Man odlar främst grenache noir och blanc. De röda vinerna smakförstärks ofta med carignan och/eller cabernet sauvignon och syrah. De vita eventuellt med macabeu eller xarello, som ökar syran. En del läggs på franska ekfat.

Vi tillbringade drygt 2 dygn med att bila runt i området på vindlande vägar med hårnålskurvor, som tillät 30-50 km/h. Vi besökte de främsta vinbyarna och hann både vandra runt i dessa till synes oansenliga byar och provsmaka viner hos ett antal odlare. Det var 33 grader varmt och vi rörde oss långsamt i skuggan. I de större vinerierna rådde febril aktivitet med att ta hand om skörden liksom på vinfälten runt byarna. Det förvånade oss, eftersom skörden hos oss var över för flera veckor sedan, Banyuls undantaget. Men i Priorat görs bara torra viner förutom Rancio. Kanske förklaras tidsskillnaden av den höga höjden?

Första anhalten var byn Porrera, bebyggd på ömse sidor om ett uttorkat vattendrag. Här återfanns bla a Celler Vall Llach. Även franske vinmakaren Bernard Magrez från Bordeaux och Montner har en vingård här! Ingen hade dock tid med oss utan vi fokuserade på att upptäcka byns kända solur. Ett var bara belyst 5 dgr/år! Ett annat var tämligen komplicerat med linjer som förband stjärntecken och årstider. Tack och lov fann vi så småningom en liten restaurang med trädgårdsservering under stråtak och sval vattenånga som sprutades mot gästerna. Jag dricker ju hellre vattnet…

Kalk och skifferlager ovan grönskan Solur i Porrera Torget i Falset

Därefter anlände vi till Falset i Monsant. Vår fasta punkt var Hotel Hostel Sport ****, där vi bodde för 98 euro/natt inkl. magnifik frukost med cava och rödvin för behövande. Vi valde Falset för att det är den största orten i trakten och vi ville absolut kunna gå hem från restaurangbesöken på kvällen. Regionens enda turistkontor finns här, liksom bensinmack! Det lokala vinkooperativet är beläget i en ståtlig byggnad, där man kan delta i en guidad tur kl 12 på dagen. Tiden passade inte oss, så vi gick istället till en av två välförsedda vinbarer för att prova monsantviner. Då hade vi mer tur med restaurangvalet, El Celler de l’Aspic. Överraskningsmenyn med lokala viner blev resans fullträff! Bästa råvarorna serverade utan krusiduller, men perfekt tillagade och med spännande smakkollisioner gjorde oss saliga! Hotellnamnet förpliktigade till tidiga och raska morgonpromenader i environgerna. Vi mötte både av gris och åsna! Kvällarna var varma och lockade att ta ett sista glas vitt på nån fullsatt bodega med rutiga dukar.

Ett av tre frukostbord Kooperativet i Falset Doradefilet på Aspic

Dagen därpå gav vi oss iväg till Gratallops, en knapp mil norrut. Utsikten längs vägen var breath-taking med mörkt gröna pinjeparasoller ovan gulgröna vinrader och grågröna olivlundar. Mycket berg i dagen, liksom röda och kolsvarta jordar. Utanför Gratallops finns flera supermoderna vinerier som Mas Igneus, Buil&Giné, Celler Ferrer Bober m fl. Vi tog oss in i byn och letade upp Celler Cecilio, eftersom vi hade i uppdrag att köpa mer av Augusts (ägarens) vita vin till våra törstiga grannar. August talade enbart spanska och katalan och blev överförtjust över att vår paranta väninna Elina talar bägge. Det blev full show och andra kunder fick vackert vänta på sin tur. Alla hade vansinnigt roligt. August hade alls inte bråttom utan passade på att nypa Elina (i midjan) var gång han passerade. Och vi skulle förstås smaka på allt, inklusive vermouth, som såldes litervis till spanjorerna, men även 40-årig rancio, som August drog upp med pipett ur ekfatet. Det var special treat för vänner. Vi köpte både ett friskt vitt, Udol, och två peppriga röda med lakritstoner. Han kallade de röda för ”Trump”, ”Clinton” och ”Levinsky”, eftersom han sa att det han inte säljer till USA, dricker familjen upp! Så vi hade tur som fick köpa! Kantänka, att vi tyckte bäst om ”Trump”!

Lunch intogs i Gratallops på Clos Figueras, ett kombinerat B&B, vineri och utmärkt men lantlig restaurang. Grönsaker från egna trädgården, liksom ägg och kyckling. Vi satt utomhus skuggade av blåregn och njöt av mat och utsikt. En katt slog sina lovar. Bredvid oss hade vi fyra spanska barnfamiljer. Intressant att barn både tillåts vara barn och ändå kan sitta med och njuta av samvaro och mat. Här vill vi bo nästa gång, stället har två rum och en svit och är jättecharmigt.

Clos Figueras i Gratallops La Villella Baixa

Färden gick vidare till La Villella Baixa, en by djupt nere i en ravin med en uttorkad flodfåra. Fascinerande att följa flodfåran och titta upp längs husväggarna som tycktes jättehöga, staplade på varann. Känslan var att byn var öde, men det var ju siesta. Här fanns en stängd bar och en busshållplats också. Hade det inte varit så varmt så hade vi tagit oss högre uppåt i byn.

Nu var vi kaffesugna och körde vidare först till La Figuera och sen till El Molar. Heldött! Först i El Masroig fanns en öppen bar och vi fick en svalkande öl med utsikt över byns återvinning, annars hade vi inte orkat fortsätta ”hemåt” Falset. Middag i hotellrestaurangen, specialiserad på traditionell mat. Vi åt först stekta blodriskor och sedan valde jag killinglår. Det var såå mört och välsmakande!

Sista dagen ville vi bese Escaladei, som vi hört mycket om. Visst var här vackra hus, torg och gränder, men det var för turistiskt. Och några av oss orkade inte gå 1 km upp mot klostret, som är känt. Då blev det roligare längs vägen mot La Villella Alta. Där ligger ett vackert vineri, Mas Alta, i dalen och dit styrde vi. Ett stort antal vingårdsarbetare fikade i skuggan på baksidan och tillkallade oenologen. Normalt sett tar man tydligen inte emot löst folk som bara kommer förbi, men vi fick utmärkt kontakt med den kvinnliga oenologen, som var fransyska. Det här blev ett lärorikt och seriöst besök, som också kostade en slant, för vinerna var fantastiska. Vi blev visade runt i produktionen med många som arbetade vid ”röda” respektive ”vita” löpande band med att rensa druvklasar. Allt var uppmärkt med uppgifter om exakt plott, druvsort och vinstockarnas ålder.

Vy från Mas Alta mot La Villella Alta Otroligt! Poboledas ICA

Vi fick rekommendationen att luncha i Poboleda på en liten belgisk restaurang, Brots. Byn är förtjusande och vi inväntade lunchtid i skuggan på den lokala campingen med ett glas vitt. Vacker gammal stenbyggnad med en otroligt läcker pool. Brots blev en fantastisk upplevelse. Lunchmeny för 27 euro, men vilken överraskningarnas lunch!! Bra avslut för denna gång.

Trappor och gränder i Poboleda Amuse bouche med vermouth-infusion

Vi kommer gärna tillbaka till Priorat, men hellre när det är mindre varmt och inte mitt i skörden. Jag skulle vilja vandra här. Många leder går mellan byarna och man kan få hjälp att transportera bagaget. Definitivt något för den sportige att bestiga Serra de Monsant eller paddla i Siurana. Här finns mycket

annat att se och göra. Olivoljetillverkningen är känd liksom deras odling av kikärter. Vackra byggnader, några museer, utgrävningar och grottmålningar.