THERE WILL BE NO MIRACLES HEREEn balkantologiAV ANNA WEITZ OCH SASCHA FÜLSCHER

КЕПЕНХАМН - БЕОГРАДKöpenhamn – Belgrad16 APRIL 2007

EGENTLIGEN GILLAR JAG INTE ATT FLYGA. Det suger musten ur både människan och planeten. Oändlig väntan i incheckningsdiskar och säkerhetskontroller, köer som leder till köpcenter utan utgång. Frestelser för redan överlastade handbagage. Samtidigt älskar jag det. Det där rummet mellan att lämna och att komma fram. Jag ler och möter okändas blickar. Känner kicken av klivet upp till en nästa avsats. Friheten i att lämna saker bakom sig och få nya chanser, ta kontroll över livets riktning. Att fl yga går för fort, men det får tankarna att klarna. Och skuggorna från molnen är aldrig så vackra, som när man ser dem ur ett fl ygplansperspektiv. /AW

ЗАШТО?Varför? 24 OKTOBER 2007

FÖRST NÄR JAG KOM TILL BELGRAD frågade Djordje på kontoret, “Oh, so you are the new Swedish volunteer! How do you like Belgrade so far?” Jag hade bara varit där i två veckor och sa: “Oh, I really, really like it. I mean, I have just seen a bit so far, but until now I really enjoyed.” Djordje granskade mig uppifrån och ner och konstaterade “I can see that. It’s very easy for you, you know. You can come here, stay a couple of months, do a little bit of work and go to some parties, and then you go back to safe old Sweden. Great! It’s the perfect playground! If you want we can go for a drink together sometime.”

OCH HAN HAR SÅ JÄVLA RÄTT. Det är en lyx att få åka iväg till ett annat ställe och få prova på att jobba där och skaff a sig en egen tillvaro i ett nytt land, även om Djordje chockade mig lite med sin hårda analys. Och när vi väl tog den där ölen ihop förstod jag att hans sarkasm kommer från hans avundsjuka. Både för att resor är en självklarhet för mig och för att jag vuxit upp i ett “fungerande” land. Och jag tog hans ord till mig och mötte Belgrad och Belgradborna med mycket mera ödmjukhet. Men helt så enkelt som han framställer det är det inte heller. Man måste ju själv se till att det blir som man tänkt sig. Och framför allt så kommer en stor del av min själ och mitt hjärta att vara kvar i Belgrad i tankarna och Belgrad kommer inte att lämna mig oberört. Det här är ett bevis för det. /SF

БАЛКАНТОЛОГИЈА 07/08En balkantologi 07/08“THERE WILL BE NO MIRACLES HERE” – SKRIVEN APRIL 2007 - JUNI 2008 AV ANNA WEITZ OCH SASCHA FÜLSCHER / RåKOST

BUREK, BÅTAR OCH BÖGSKRÄCK – Belgrad är en stad med många ansikten. Så nära och ändå så långt borta! Vi åkte till Me-jeriets systerhus “REX” i Belgrad för att göra en EVS (europeisk volontärtjänst) i sammanlagt mer än ett år. Det här är Belgrad och Balkan ur våra ögon - med massor med värme, förvirring, förtvivlan, närhet, förstörelse och återuppbyggnad. Precis så som vi upplevde det och utan att göra anspråk på att vara heltäckande eller helt kor-rekt. Bara vår version av ortodoxt krims-krams, orientaliskt fi lodegs-fl ott, och ett land i det “nya Europa”, helt enkelt.. /SF & AW

ЖИВОТ ЈЕ ЧУДОLivet är ett mirakel30 MARS 2008

JAG SITTER PÅ EN FLOTTE med en liten trästuga på på floden Sava strax utanför Belgrad. Solen står högt och värmer för första gången i år mina vinterbleka ben. På grillen svettas ćevapći och champinjoner till vegetarianen (vilken fånig grej!) och baksmällan slätas över med mera rakija. Trots att våren låtit vänta på sig längre än vanligt är stämningen inte euforisk, den tidiga timmen och de än så länge tomma magarna dämpar det glada humöret något. Tack och lov finns det bröd och kajmak, även kallat “heavy milk fat”, som man kan stoppa i sig så länge. Bästa baksmällemedicinen. Och allteftersom att det brundisiga Sava-vattnet flyter förbi (akta dig för att klaga på det som bjuds, då riskerar du att bli serverad en piña-co-sava) lugnas våra stressade stadsnerver. Och vi njuter av att bara vara, hänga och lyssna på varandras srpsko-engleski-mishmash. Vi avhandlar både konserten från dagen före, våra favoritband, vilka låtar som dj:n ska servera på baren “Brod” på måndag och såklart ska alla lägga sig i kockens förehavanden och tipsa om det bästa sättet att preparera kolen, att krydda köttet med öl eller att smörja rosten med späck. Livet leker och det enda hotet mot vårt fina vår-party är tiden som rinner iväg.

I ETT FÖRSÖK ATT RÖJA LITE BRÅTE som samlats kring husbåten kör Raša rundor med den lilla motorbåten och puttar trästockarna nedströms. Från flottens kant puttar vi andra på så gott det går. Den plötsliga aktiviteten muntrar upp och när en stor ansamling pinnar,

skor, plastpåsar och en och annan leksak sakta makar på sig och majestätiskt ger sig av nerför floden slår vi an ett jubel och dunkar varandras ryggar. Men så plötsigt skriker båtens motor till – något har fastat – och Raša drar upp ett stort fiskenät med en stor brax på minst fyra kilo. Med gemensamma krafter befrias fisken från nätet, för att sedan stoppas ner i en plastpåse. Den blir perfekt till kvällsmat i morgon! (Nej just det, du äter ju inte fisk – varför inte det?) Livet är underbart och det ska det vara. Så småningom letar sig solen lägre ner på himlen och vi får sällskap av goa gamla hits från jugoslaviska sexbomber. “Min farfar var en hjälte och när Tito dog grät jag hela dagen” säger Igor och frågar sig varför “Yugoslavija” – det bästa landet i hela världen – inte längre existerar. Andäktigt lyssnar vi till internationalen och sedan ett av Titos många tal till nationen och spekulerar i vad grannarna skulle tycka om de hörde, vilka skulle joina i nostagi-trippen och vilka skulle spy galla?

IVANA FRÅGAR om jag följde med de andra på konserten i Zrenjanin som var ett par dagar tidigare och jag replikerar att “Nej, jag följde inte med på fascist-festen”. Två av de som åkt kom hem med blåtiror och stygn efter att ett par tiotal unga bråkstakar med nationalistiska våta drömmar dykt upp mitt under konserten och muckat. Mitt menade skämt sjunker som en blyklump till en mycket djup botten och möts med oförstående

skepsis. Raša tvingas skynda till mitt försvar. Snabbt förklarar han vad som hänt och jag förvånas över att ingen underrättat Ivana och Igor – hur kunde de ha undgått det som hänt?

SNART ÅTERVÄNDER SAMTALET till vårens och sommarens konsertprogram och vi gör listor över vilka band vi helst skulle vilja se. För stunden är det AC/DC, Suicidal tendencies, Motorhead och The Knife som står på önskelistan. Hunden Joza (efter Josip Tito) skäller på de få båtarna som passerar och tigger om ćevapćis. Kvällens lugn är oändligt. Försjunken i mina tankar och dagdrömmerier om det här perfekta gömstället frågar jag Raša om han hinner komma ut hit ofta eller om det nästan blir en börda eftersom att han borde vara här mer ofta. Oförstående ger han mig ett osäkert ögonkast och ber Ivana översätta. Utan att titta mot mitt håll svarar han på serbiska att det är en svår fråga. Ivana översätter och jag blir sittande utan egentligt svar. Uppenbarligen har vi inte kommit hit för att grubbla.

JIVELI, SKÅL! Snart måste vi tillbaka till stan innan det blir för mörkt. Vi packar ihop det sista och slänger resten i floden. Aimo, nu går vi! Några av grannbåtarna har också besök och vi lystrar till loge-musiken á la balkan när vi styr mot fastlandet och vardagen. /SF

НЕДЕЛЈА У СЕВЕРНОМ БУЛЕВАРУSöndag på Severni Bulevar24 FEBRUARI 2008

JAG HAR KÖPT LITE GRÖNSAKER OCH JOS och väntar på buss nr 65. Ska hem till mina forna rummisar Zoe och Vera på söndagshäng. Bussen låter vänta på sig, men i solskenet går det ingen nöd på den som väntar. När jag passerar kyrkogården spejar jag för att se hur

vårskruden klär gravarna. Jag knackar på och blir varmt välkomnad med en stor kram och en massa pussar. Oj, Sascha, good to see you! Glad ler jag och anstränger mig för att vara lika uppsluppet varm och bekräftande. Jag försöker rita upp en karta över mitt nya krypin för att visa hur det ser ut. Here’s the toilet and here’s a balcony and yes, I have central heating. Oooohhh! That’s great! nickar de båda instämmande då de precis upptäckt att de inte kan ha mer än två element igång samtidigt för att inte någon propp ska gå. Efter en liten stund kommer Tanja förbi med än mera jos och bröd. Vi inleder kalaset med att dricka pulverkaffe med grädde och massor med socker. “I’m the hedonist today!” konstaterar Zoe, “so there’s no point in refusing...”

TANJA SKRATTAR OCH TÄNDER EN CIGG. Hon har precis återvänt från Förenta Arabemiraterna eftersom att hennes familj flyttat dit för att tjäna lite stålar. Trots att hon snart närmar sig fyrtio har hon inget arbete och ingen fast sysselsättning. Hon har gjort lite filmer och är konstnärligt intresserad, men eftersom att hon haft svårt att hänga med i de många teknikbytena som skett de senaste åren blir det allt svårare för henne att slå sig in på arbetsmarknaden igen. Glatt frågar hon mig “shall we start?” Mitt officiella uppdrag på Severni Bulevar den dagen är nämligen att med Tanjas hjälp kolla igenom och rätta de subtitles jag gjort till den kortfilm om teaterpjäsen om våld mot kvinnor som Zoe satt upp. Jag hade gärna slappat lite till först, men instämmer.

NÄR VI SEDAN SITTER OCH JOBBAR sitter hon mest och tittar på. Jag ber henne dubbelkolla texterna och känner mig dum för att jag inte lyckas förklara programmet bättre och för att jag inte tar mig tid

”Min farfar var en hjälte och när Tito dog grät jag hela dagen.

att visa henne mer. Hon är söt där hon sitter i sin korta pojkaktiga frisyr och lurigt plirar åt mitt håll. “So, are you with someone at the moment?” frågar hon. Jag nickar och hon går över till att förklara att hon alltid tröttnar på brudar. “I don’t know, but I always like to change after some time” skrattar hon. “So, are you gay or are you straight?” “Well... börjar jag och fortsätter “I won’t say that I know that I’m not gay, you never know what happens, you know...” och när jag lite förskräckt inser vad jag just sagt lägger jag till “but I’m straight. As far as I know I’m straight.” Med ett snett leende konstaterar Tanja att hon minsann vet att det är tjejer hon gillar. För en gångs skull hittar jag en ganska bra utväg ur en sån här situation: “I also know what I am. I’m in love with my boyfriend Alex. We’ve been a couple for fi ve years and I’m very much in love with him.” Under tiden har Zoe förberett en couscoussallad och en massa annat gott (wow!), så jag får skynda mig att förbereda min ganska tafatta grönsallad. Sunšica och en annan tjej har också kommit för att joina vår festmåltid. Katterna Edi och Drusila njuter av uppmärksamheten och alla klapparna. Mysfaktor och kärvänligheten är på topp där vi trängs i fåtöljer och på pallar och andra sittdon.

SENARE UNDER KVÄLLEN VISAR DET SIG att Tanja har med sig den senaste säsongen av “L-word”, en amerikansk TV-serie som handlar om ett gäng lesbiska par och personer. Yeeeeaaah! Vi bänkar oss allihopa i Zoes rymliga säng och sätter igång. Äntligen får jag ansikten till dessa fi gurer jag hört så mycket om – Shane inte minst – och jag måste erkänna att även om serien känns ganska typisk

amerikansk och förutsägbar så gör det faktumet att huvudpersonerna är lesbiska det hela mer intressant än vad man kunnat ana. Efter några avsnitt är jag precis lika fast i sängen som Zoe och Tanja. I slutet av varje avsnitt bönar och ber de båda om “bara ett avsnitt till, snälla!” och gladeligen går jag med på att förlänga denna orgie av verklighetsfl ykt. Tänk om det verkligen var såhär i verkligheten suckar Zoe och syftar på att brudarna i serien lever ett vanligt och öppet homosexuellt liv (de fl esta utav dem i alla fall). “Tänk om serbisk TV skulle visa den här serien, då skulle jag vara stolt att bo i det här landet! Bara ett avsnitt, till snälla!”

NÅGON GÅNG FRAM EMOT TVÅ ELLER TRE på morgonen knarrar ytterdörren till och in kommer Robert som tagit över mitt gamla rum. Han har varit och träff at en tjej, (de kallar det date, men jag vet att han har fl ickvän?) och har gått på bio. När vi frågar hur det var fl inar han brett och visar oss ett vykort med bilder på skor som hon designat. “So what happend?” frågar Tanja som inte vet vad jag vet. “Nothing” svarar han och försöker så gott han kan att se oskyldig ut. Och efter en kort paus fortsätter han “everything is not about sex!” Tanja skrattar och jag och Zoe växlar ett oroat ögonkast. Hans fl ickvän ska komma och hälsa på i Belgrad bara om några veckor. När han åter lämnat oss själva med serien suckar Zoe djupt och förklarar: “He says that it’s nothing. He says he just wants to make some friends and he says that his girlfriend knows about this girl...” “Oh, so he has a girlfriend?” frågar Tanja vars pollett just trillat ner. Ansträngt nickar både jag och Zoe. “Fuck... it didn’t really sound like that...” “How old is he really?” frågar jag och Zoe ser åt mitt håll och svarar dämpat “29”. Svaret träff ar mig med styrka. “Just like Alex” tänker jag högt och Zoe nickar och kramar om mig

ПА ОНДА ДА ЧЕСТИТАМJa da far man gratulera! 13 MAJ 2007

GRATTIS SERBIEN, TILL:

1. Eurovision Song Contest-vinsten.2. Ett i sista sekunden bildande av en regering som åtminstone motar bort den ultranationalistiska talmanen. Segeryran efter det förstnämnda var helt klart av större kaliber, kanske var folk rätt mätta efter de tre månader långa farsartade regeringsförhandlingarna. Jag och min amerikanska vän Rebecca var på dansfestival igår kväll. Fick melodifestivalöverdos av att sätta rubriker till alla de där deltävlingarna när jag jobbade som redigerare i våras, och Rebecca hade nog missförstått hela grejen lite och trodde det var en motsvarighet till American Idol (kanske inte så olikt egentligen). Så vi såg inte själva tävlingen, men tajmade perfekt och trillade in på en bar precis då de sista rösterna rapporterades in. Jag säger bara: hysteri. Även om vi snarare iakttog än deltog i festen höll de tutande bilarna mig vaken långt in på småtimmarna. Och trots att jag inte bryr mig det minsta om det hela, och tyckte Lordispektaklet var något av det bästa som hänt festivalen, så kändes det här ändå som ett bra tecken. Rätt ställe vid rätt tillfälle. /AW

”Oh, so he has a girl-friend?

som om hon redan visste vad som väntade. När jag en stund senare promenerar hemåt kan jag inte bli kvitt oron. Jag inser plötsligt att Alex försökt nå mig fl era gånger under kvällen och skriver ett långt sms. Jag ska ju träff a honom i Zagreb i morgon tänker jag. Då kommer allt att bli bra. /SF

О СЛОБОДУ НОВИНАРСТВА И ЈЕДНОЈ НАГРАДИ КОЈА НИЈЕ ПРИМЛЈЕНАOm pressfrihet och ett pris som inte togs emot4 MAJ 2007

VECKAN INNAN JAG KOM TILL BELGRAD placerades en bomb hemma hos journalisten Dejan Anastasijević som skriver om krigsförbrytelser och organiserad brottslighet. Med osannolik tur klarade både han, hans fru och deras dotter sig undan med en troligtvis oförglömlig påminnelse om att man inte kan skriva om vad som helst, lagstiftad pressfrihet eller inte. Hot, våld och bortföranden av journalister som rapporterar om obekväma sanningar är brott som inte bara drabbar dessa modiga människor utan också alla dem som därmed aldrig får sin röst förmedlad eller sina levnadsförhållanden belysta.

JAG HOPPAS DÄRFÖR att Alan Johnston och Dawit Isaak blir frisläppta. Jag hoppas att tystade röster ska få nytt mod och att de som ännu bara viskar ska börja berätta, skriva, skrika. Ta plats och få plats. För det här handlar inte bara om dem som befi nner sig i fara

för sin säkerhet utan också för dem som hindras från att uttrycka sig för att deras historier aldrig räknas som nyheter eller för att de helt enkelt aldrig har uppmuntrats till att berätta om sin verklighet. Det handlar heller inte bara om censur utan om självcensur och kass representativitet bland oss som privilegierats med möjligheten att få våra ord tryckta och en världsbild som gör att våra tankar hamnar i en tidning, bok eller blogg. Det är klart att press- och yttrandefrihet är en förutsättning för mediedemokrati, men det behövs det behövs också makt- och kunskapsspridning för att det ska vara någon mening med den friheten.

I SERBIEN UPPMÄRKSAMMADE journalistförbundet UNS Pressfrihetens dag med att dela ut ett pris till en kroatisk tv-journalist – Denis Latin. Men precis som med pressfriheten kan ju inte heller pristagare tas för givna. Latin förklarade att hans moraliska principer hindrade honom från att ta emot ett pris från UNS på grund av de serbiska mediernas rapportering under ockupationen och massakern i staden Vukovar 1991. Det hela ledde till storstilta rubriker – men knappast med vinkeln som UNS hade hoppats på. /AW

ДОК ИМА ШЛАГЕРА, ЈЕ ИМА ЖИВОТАFinns det schlager så fi nns det hopp11 JUNI 2007

MIN GRANNE SPELAR ROXETTE. Det är varmt. Hallonsäsongen har börjat. Jag har fått myggbett och lite solbränna. Det har hänt saker både i stora världen och lilla livet.

UNDRAR VILKA TURISTER som hittar hit. Ett tecken på att det, trots allt, ändå fi nns de som kan ta sig härifrån, om än bara för kort. För den här turistbyrån riktar sig, som ni förstår, inte till turister utifrån.

VECKAN SOM HAR GÅTT har präglats av uteblivna framsteg i Kosovofrågan, nya kasus, hotellbokningar, folk som inte har velat umgås på grund av diverse tennismatcher och fortsatt festivalgästjagande. I onsdags invigdes utställningen Scandinavian Design Beyond the Myth på 25 maj-museet. Allt för långa ambassadörstal och en något förutsägbar utställning (marikmekkoblommorna känns ju lite utslitna) men seriöst mingel, mycket folk och lite kul att träffa på några andra svenskar som bor här. I torsdags var det film på Rex med Barbara Hammer som visade ett gäng av sina experimentella, feministiska-lesbiska kortfilmer för en mycket entusiastisk publik. Det är inte ofta man hittar queerkultur i Belgrad, och det märktes. När regissören frågade om situationen i Serbien blev det knäpptyst fram tills en tjej tog mikrofonen och sa “who knows?” följt av ytterligare en obekväm tystnad. Sen bröt hon isen, berättade om när det som skulle bli första Belgrad Pride för några år sedan slogs ned av högerextremister och la sedan till med en något sarkastisk röst: “So we don’t have Pride, you know, but next year we will have Eurovision song contest, and it’s veeery gay.” /AW

”СВИ ЗНАЈУ ДА ЋЕ КОСОВО ПОСТАТИ САМОСТАЛНО”“Alla vet att Kosovo kommer bli självständigt” 18 AUGUSTI 2007

DE POLITISKA UTSPELEN KRING KOSOVOS status har tätnat den senaste veckorna i Serbien. Men för de flesta jag umgås med är spelet

över sedan länge. “Det är inte rättvist, men alla vet att Kosovo kommer att bli självständigt”, säger min nyfunna vän Danica över en kaffe med utsikt över floddeltat där Donau möter Sava. Svetten rinner, sommarens rekordvärme paralyserar fortfarande Belgrad men det känns skönt att träffa Danica och hennes vänner Goran, Jasna och Marko och få lite perspektiv på nyhetsflödet.

TIDIGARE SAMMA DAG har en rådgivare till Serbiens premiärminister Vojislav Kostunica sagt att är dags för serbisk militär att återvända till Kosovo. Danica och hennes vänner har alla minnen från krigen på 90-talet, men skrattar åt frågan om de är rädda för ett nytt krigsutbrott. “Nej, skulle de verkligen skicka trupper vore det bara symboliskt. För att sätta upp en flagga någonstans för att visa vad de tycker”, säger Goran. Förslaget om en delning av provinsen som den så kallade trojkan med förhandlare från EU, USA och Ryssland öppnade för förra helgen ser de som en sista möjlig, men kanske för enkel, utväg. “Jag har aldrig varit där och har inga känslor för Kosovo. Det är viktigare att skydda våra historiska monument där än själva territoriet”, säger Jasna. “Men det är inte självständighetsfrågan som är det viktigaste”, säger Danica. “De ekonomiska och sociala problemen kommer att finnas kvar. Om vi inte kan samarbeta nu, hur ska vi då kunna göra det inom EU i framtiden till exempel?”

TILL SKILLNAD FRÅN, enligt svenska UD, cirka 70 procent av alla

serbiska ungdomar har Goran, Danica, Marko och Jasna haft möjligheten att resa utomlands. De få kosovoalbaner de har träffat har de mött på dessa resor. Ingen av dem har varit i Kosovo, som bara ligger en halvdags bussresa från Belgrad. “Det är riskfyllt och inget man kan göra spontant”, säger de, men Danica berättar att hon planerar att åka dit snart och att hon är väldigt nyfiken på hur det egentligen är där. De fyras, om än något motvilliga, acceptens för Serbiens krympande yta skiljer sig verkligen från landets nationalistiska tendenser. Såväl konstitutionen, högljudda politiker och graffitin på stadens gator slår fast att Kosovo ska förbli en del av Serbien. Enligt Danica, Goran, Jasna och Marko handlar nationalismen om besvikelse och misströstan i allmänhet. De berättar att människor i Serbien är vana att vara emot allting, inte välja på olika alternativ. Och att det ultranationalistiska radikala partiet får stöd för att de pratar så att folk förstår. “När man inte har makt att påverka något är känslor det ända som finns kvar”, säger Goran. “Följ med till ambassaden och ansök om visum så förstår du varför folk blir nationalister här”, säger Jasna och berättar att hon var tvungen att lämna in 39 papper för en tio dagars studieresa till Spanien. Alla fyra är besvikna på att Serbien inte är så öppet idag som de hade hoppats på när de politiska förändringarna började år 2000. “Det är frustrerande att hela tiden ha folk som kommer hit och berättar historier utifrån och så tänker man “varför kan inte jag?”, säger Danica, och Goran fyller i:

“Jag kan förstå att länder kräver visum, men ibland blir man behandlad som skit på ambassaderna. Och får man inte åka så vill man till sist inte åka någonstans.” /AW

У ЗНАКУ НОСТАЛГИЈЕI nostalgins tecken30 APRIL 2008

DET ÄR VALBORG OCH JAG HAR JUST kommit tillbaka från kusten med halsont och hosta. Bussresan tog goda fjorton timmar trots att tidtabellen fortfarande påstår att det bara tar tolv. Utmattad slänger jag mig på sängen och suckar djupt. Så skönt att vara hemma igen. Jag glömmer att jag slagit av strömmen till varmvattenberedaren innan jag åkt och ställer mig under duschen. Frustrerad ger jag upp innan jag blivit ren. Den så efterlängtade varma duschen får vänta. En kort sekund kommer jag att tänka på alla mina vänner hemma i Sverige som säkert är mitt uppe i Valborgsfirandet. Undra om man firar Valborg här? Jag rycks ur mina tankar av att telefonen skräller till. “Do you want to meet up in some park and drink something?” Tina föreslår den perfekta valborgssysselsättningen utan att veta om våra svenska ritualer. Naravno, såklart! Vi promenerar bort mot centrum och plockar upp två små flaskor med vin och slår oss sedan ner mittemot Vojvoda Vuks monument.

SNART MÖTER ÄVEN ROBERT från Berlin upp och förklarar skrattande: “I take a taxi to go and sit and drink in a park! How spoiled I am!”

”Följ med till ambassaden och ansök om visum så förstår du varför folk blir nationali-ster här.

Taxiföraren hade tydligen blivit helt konfunderad när Robert bara ville åka till parken och inte till någon speciell adress eller restaurang eller så. Robert ska snart avsluta sina arkitekt-studier och är i Belgrad för att göra en praktik. Hans chef har numera också anställt honom för att jobba på ett mastedont-projekt där man vill bygga en ny hamn utanför staden för att kunna rusta upp den gamla hamnen och bygga lägenheter, kontor och – såklart – shopping malls. Renoveringsstakten här i Belgrad är sjuk. Samtidigt har t.ex. nationalmuseet varit stängt i hur många år som helst eftersom att det “renoveras”. Tydligen har man fått ganska mycket stöd för renoveringar av sådana byggnader – som måste påbörjas och avslutas inom ett visst antal år från och med att bidraget erhållits. Under tiden står arbetet still och pengarna används för att fylla andra likvida luckor. Sedan renoveras det i rekordtakt när deadlinen närmar sig – och kvaliteten på arbetet blir ofta därefter.

VI PRATAR OM HUR KNÄPPT SERBIEN TROTS ALLT ÄR. Jag menar, på ett sätt vill jag gärna argumentera mot mina vänners negativa inställning till sitt land. De tycker att allt är skit och att allt var bättre förr, medan Belgrad för mig verkar vara en helt underbar stad och även om jag förstår varför de klagar så fi nns det ändå väldigt många fi na sidor. Samtidigt inser jag allt mer hur pass korrupta och sjuka förhållandena är. Kritiken mot politiken och myndigheterna är verkligen berättigad. Uppgivet suckar vi i kör över omöjligheten i situationen som bara blir värre av Kosovo och allt tjafs om ursprung och stolthet och ära. Men Belgrad är ingen stad där bekymmer varar länge. Det fi nns så gott om saker att oroa sig för att folk lyckats

utveckla alldeles fantastiska förnekelsemekanismer. Och vi sätter punkt för diskussionen, letar upp ett fi k att låna toa utav och strosar mot Terazie där vi hoppas på att någon av svart-barerna i hyreshusen bakom ska vara öppna.

DET HÄR ÄR EN SAK JAG VERKLIGEN ÄLSKAR med Belgrad. De bästa ställena hittar man om man går in på en bakgård, korsar den och går vidare mot nästa bakgård där man svänger höger, hittar en smal passage i en mörk gång, öppnar ett staket, svänger till vänster och sedan öppnar en dörr till något som ser ut som ett skjul eller utedass, går ner för en trappa in i en källarlokal och voilá! Tyvärr är dörren låst idag. Kanske har vi bara kommit för tidigt. Vi köper istället en fl aska vin till och härdar ut i parken bakom parlamentet en liten stund innan jag till slut förslår att vi ska gå hem till mig istället. Tacksamt tas förslaget emot och vi traskar förbi St Markuskyrkan med den lilla rysk-ortodoxa kyrkan bakom, förbi det gamla TV-huset som bombades och det femte gymnasiet innan vi snart når mitt varma kryp-in. Jag hittar lite chipsrester och plockar fram min improviserade samling av nutella- och senapsglas.

JAG TROR ATT DET ÄR TACK VARE det röda vinet som vi i kväll verkar kunna avhandla ämnen som annars undviks ganska genomgående. Under tiden jag varit här har jag förstått att många upplever bombningen av Belgrad 1999 som en romantisk, galen men underbar period och att kriget på något sätt väcker blandade känslor – avsky och skräck, men även nostalgi och saknad.

“THE BOMBING was one of the best times in my life. I was so free, had no responsabilities, we had such a good time. Everything has just grown worse all the time since the bombings” förklarar Tina.

ÄKTA PLAGIAT? Nej, här handar det inte om någon an-drasortering eller imitationer. Skandinaviskt avskalad design är så pass populär att den till och med blir betalabar, trots de påslagna procenten man får betala för körningen från Ungern.

”People did things they would nor-mally never do.

För mig låter det här hur konstigt som helst och jag inser att min förståelse för vad ett krig är och innebär för folk som bor där det händer är ganska begränsad. Krig är så hemskt så att man inte vill veta av en nyansering utan man fokuserar på all brutalitet och död. Tina berättar istället om alla möten och den närhet som föddes ur undantagstillståndet. “We used to drink wine and watch these the most beautiful fireworks from our balcony, and people did crazy things they normally would never do. I really regret that I had a boyfriend in Greece at the time” ler hon.

VISST, BELGRAD VAR ALDRIG RIKTIGT I KRIG, utan var bara utsatt för bombanfall, som var precist planerade och riktade mot strategiska mål. “Before the bombing started, people used to refer to the bombing during the second world war, where you never knew where the bomb was going to hit and lots of people were dying. But this bombing is quite different you know, it was always at 8 o’clock sharp in the evening and you knew where not to go. So I knew that I was not going to die. Maybe I could get hurt, but at least I knew that it wouldn’t kill me.” Det knäppa var att allting fortsatte att fungera som vanligt. Folk gick till skolan och till jobbet, men såg till att vara hemma innan åtta. Nattklubbarna, som numera öppnade vid lunch och stängde strax innan åtta var fullpackade med folk och om nätterna höll folk sig vakna med fester och kortspel för att gå till jobbet vid åtta på morgonen igen. Tina förklarar: “Först tänkte man att man

aldrig skulle kunna leva utan vissa matvaror, sen försvann de där matvarorna och man vande sig vid det. Sen tänkte man att man aldrig skulle kunna klara sig utan en varm dusch på morgonen och sedan reducerades strömförsörjningen och man vande sig vid det. Då tänkte man att man aldrig skulle klara sig utan att spola toaletten och sedan stängdes vattnet av i långa perioder och man vande sig vid det. Du kan inte föreställa dig hur vi hade det när det var som värst, men på något sätt lär man sig att stå ut med situationen och njuter av de glädjeämnen som bjuds och är gratis”.

HÄNFÖRDA LYSSNAR JAG OCH ROBERT TILL TINAS ORD. Hon lever upp och beskriver olika förföringsmetoder killarna utvecklade då, när närhet blev ett ofta använt substitut för trygghet. “I don’t use to speak with other Serbs about this anymore, because you never know if they have some relative that got some psycological problems or stress symptoms from the bombings. A lot of people got cancer after the bombings and it was very hard for children and pregnant women”. Och den romantiska bilden vi precis målat upp får nötningar i kanten igen. Jag anar att nostalgin också är en del av försvarsmekanismerna, att man i det här avseendet kanske än mer än vad som redan verkar vara brukligt, använt glömskans och förnekelsens sköna stötdämpare för att inte bli galen. Your faking it well but it shows, tänker jag och anar att jag börjar förstå vart alla trötta ögon, alla kedjerökare och konstanta festprissar fått sin inspiration ifrån. Till slut tömmer vi våra glas och jag följer Tina och Robert till dörren. /SF

”The bombing was one of the best times in my life.

КАДА ЈЕ СТАРИЦА ИСТРЕБЛЈЕНА У ШВЕДСКОЈ?När utrotades gumman i Sverige?29 APRIL 2007

GICK TILL EN NY MARKNAD i förmiddags. Lyckades hålla mig från krimskramset och inhandlade bara ett durkslag, lite torkade tranbär och en basilika till balkongen. Annars finns allt på marknaden jag har runt knuten och det är ju ingen idé att släpa i onödan. Jag var där igår och köpte bland annat ett kilo smultronsmå jordgubbar. Bakom de flesta grönsaksstånden står det söta små gummor. När utrotades gummorna från Sverige? Kunderna är av alla sorter, även om kvinnorna förstås är i klar majoritet. Hon på bilden verkade minst sagt misstänksam mot salladslöken. /AW

ДЕМОНСТРАЦИЈА? НЕ, ПИКНИК!Demonstrera? Nej, picknick!1 MAJ 2007

1 MAJ OCH GATORNA GAPAR TOMMA. Demonstrera? “No – first May in Serbia today is picnic day!” Och så var det med det. Följde med Bojana, Zlatko och några av deras vänner till Avala, ett liten bergstopp utanför Belgrad med förtrollande utsikt. Det blev barbeque – “hm mushrooms and paprika, interesting choice”

– pinjeträdsdoftande fläktar och mycket bläddrande i ordboken. På vägen hem uppenbarade sig Serbiens motsvarighet till valborgsfirandet. Längs vägen stod bilar uppradade kant i kant med packade ungdomar på motorhuven och turbofolk (kombinationen av folkmusik och dance som alla verkar älska att hata) strömmande ur bakluckan. “This is ordinary Serbia”, förklarar Zlatko, fnittrar, och tilläger, “and this is ordinary Serbian boobs” och nickar mot tjejerna vi passerar. Jodå. Här är det silikonidealet som gäller. Ju mer exponerat desto bättre. /AW

ВОЈНИЧКО ЗЕЛЕНИ “MIDSOMMAR” У УНМИКИСТАНУMilitärgrön midsommar i Unmikistan29 JUNI 2007

MINNS FAKTISKT INTE RIKTIGT HUR ELLER NÄR vi bestämde det, men det var någonstans i brainstormandet för ett nytt filmprojekt som det helt plötsligt kändes självklart att sätta sig på bussen för en snabbvisit till Kosovo i onsdags. Resan blev lite längre än väntat – jag hade lyckats boka biljetter på serbiska, men missade tyvärr nyckelordet express och vi fick se lite väl mycket av landsbygden för vårt bästa – nio timmar istället för knappt fem på hemvägen. Men till sist kom vi fram och fick en kartonbit med UNMIK-stämpel på och ett förmaningstal om att den var lika viktig som våra pass.

VI BODDE EN 15-MINUTERS UPPFÖRSBACKE från centrum på Velania Guesthouse och det visade sig snart att kvinnan som visade oss till rätta hade bott fem år i Sverige, varav tre gömd med sina barn – och att dokumentären “Hej till hela Sverige” handlar om hennes dotter Qendresa. Vi var trötta efter resan så efter att i beckmörkret trevat oss ner och sen upp igen på trottoarer som till största delen var blockerade av antingen bilar eller byggmaterial blev det en tidig kväll.

DET BYGGS HYSTERISKT MYCKET i den redan mycket kompakta staden. Svetten fick byggdammet att fästa och det har sällan känts så skönt att duscha. Men i husen som poppar upp är det förstås pengar och inget annat som tvättas och folk vi pratade med var inte särskilt nöjda med den vildvuxna expansionen. Efter byggena är det bländvita FN-bilarna man slås av. Mycket av det MaciejZaremba beskriver i sin artikelserie “Kolono Kosovo” i DN sommaren 2007 bekräftades både av albaner och internationella vi pratade med, liksom i slagord som målats på husväggar och soptunnor. Men mitt i det absurda stand by-läge som människor lever i fann vi också en mycket välkomnande stad, med sköna caféer och barer där alla verkade känna alla och gärna ville lära känna oss.

“STRIP DEPOT” PÅ EN TVÄRGATA till Moder Theresa-gatan är världens centrum, i alla fall för Pristinas kultur- och journalistkrets, och på andra sidan, något kvarter i riktning mot Grand Hotel finns en liten gata med en hel rad barer i olika stil som verkar vara the place to be när det blivit dags att byta macchiaton mot öl eller rakija. Vi lyckades pricka in en kväll när gatan stängdes av från trafik och istället intogs av diverse konstinstallationer och ett “alla som vill får

vara med”-band. Vi besökte två nyöppnade kulturcenter – Rizoma, som är mer NGO-inriktat och Stacion - Center of Contemporary Art Prishtina. Båda svåra att hitta, gatunamn och nummer inte till mycket hjälp, men tack vare hjälpsamma nya bekanta fick vi komma dit och höra lite mer om deras verksamhet och villkoren de jobbar under.

OCH SÅ BLEV DET MIDSOMMARAFTON. Till vår stora förvåning lyckades vi bli inbjudna till den svenska Kfor-basen i Lipjan någon mil utanför Pristina. Sill, potatis, knäcke, snaps och hela baletten. Det mesta sig likt egentligen förutom att den annars kanske allra mest romantiska högtiden kantades av taggtråd, betong och mörkgröna uniformer, och midsommarstången placerades på en betongplan upplyst av strålkastare. Efter halv tolv var det alkoholförbud och soldaterna var över huvudtaget inte tillåtna att vidröra någon av det motsatta könet. Långt innan solen börjat gå upp satt vi i en taxi på väg in till vårt hostel, så gott som nyktra, men något fulla i skratt. Av någon anledning hade små grodorna en mycket avdramatiserande effekt på den svenska Kfor-styrkan. /AW

О НАЦИОНАЛНОЈ ФОБИЈИ ПРОМАЈЕOm den nationella tvärdragsfobin28 APRIL 2007

JAG KAN INTE SÅ MYCKET SERBISKA, men har lärt mig orden för bröd och ost nu vilket resulterar i att jag äter mycket bröd och ost.

Hur som helst, ett av det första orden jag lärt mig är promaja som betyder tvärdrag. Inte bara ett sjukt ord, också en sjukt uppförstorad hälsorisk. Det är inte ovanligt att handtag på fönster är borttagna i taxibilar och bussar, och belgradborna föredrar helt klart ett rum tjockt med cigarettrök framför ett öppet fönster med lite frisk luft som kan göra en förkyld. Om denna nationella fobi håller min kollega Ilir på att göra en dokumentärfilm där vetenskapsmän ska få bekräfta eller dementera tvärdragets fasliga hälsorisker. Snart på en filmfestival nära dig. /AW

ПРВИ ФРАГМЕНАТ ТАТЛИНОВОГ ТОРНИЈАEtt första fragment av Tatlins torn21 MAJ 2007

SOM EN DEL AV BELGRADS årliga museinatt avtäcktes i lördags kväll ett fullskaligt fragment av det utopiska, skruvade och 400 meter höga torn som Vladimir Tatlin planerade att resa efter den ryska revolutionen. Manifestationen är en del av projektet “Tatlins Tower And The World” som går ut på att nu bygga hela tornet, men i delar utplacerade över hela världen. Bitarna ska aldrig ska sättas ihop utan istället skapa en diskussion om varför tornet aldrig byggdes.

REGNTUNGA MOLN kastade sina skuggor över invigningsceremonin, men peppen strålade från talare och publik när det röda skynket rycktes från tornets allra första beståndsdel som nu kommer att

stå i parken utanför Belgrade Museum of Contemporary Art permanent. Belgrads kulturvänster hurrade för den internationella kommunismen, klämde lite på stålblocket och skyndades sen in till museet för mingel, öldrickande och elektro. Mörkret föll snabbare än vanligt och vi kände oss nöjda rätt snart. Nebosja och hans kompis körde hem i hans solgula Trabant som bara pallar två passagerare och jag, Dusica från Rex och Livio, pianist från Italien, tog bussen hem på bron över Donau som förenar New Belgrade med den gamla delen av stan där vi bor. /AW

ДЕСТИНАЦИЈА: ТРАГЕДИЈАDestination: Tragedi 15 JULI 2007

DEN LOKALA GUIDEN: “Ladies and Gentlemen. Vi lämnar nu Sarajevo på vår väg mot Srebrenica. Under resans gång kommer ni att få bekanta er med händelser från kriget och platserna där de ägde rum. Vi önskar er en trevlig resa”. Nio vita turistbussar med poliseskort skjutsar deltagarna från en internationell folkmordskonferens genom det sagoboksliknande bosniska landskapet. Det är årsdagen för massakern i Srebrenica. Akademiker, studenter, journalister och konstnärer har samlats för att på själva brottsplatsen lära sig om folkmord och hur det kan förhindras i framtiden. Utflykten sker på den tredje konferensdagen och för många deltagare är det första gången de lämnar hotellkomplexet som ligger intill Sarajevos flygplats.

hand i hand och snart trängs konferensdeltagare som gamar kring massgraven. Män med stora kameraobjektiv kliver längre och längre ner, och det är omöjligt att inte föreställa sig scenariot när någon glider ner bland skallar, benrester och klädtrasor. Som om inte åsynen är nog uppmanar en åskådare guiden berätta om när någon identifi erat en familjemedlem. Svaret

levereras med uppenbart genomtänkt dramaturgi. “Det var på jeansen som hon kände igen honom”, avslutar han.

NU ÄR DET ONT OM TID. Minnesceremonin i Potocari börjar om 10 minuter. Besökarna hasar ner mot bussarna, gnider skorna i gräset, men spår av leran blir kvar som en påminnelse av verkligheten även tillbaka i konferenssalarna. Vi kommer för sent men i tid för att se förtvivlade kvinnor svimma i kaoset. Srebrenica är ett öppet sår som vill ha, och behöver, världens uppmärksamhet. Men är vi där i solidaritet eller utav nyfi kenhet på ett spektakel av smärta? /AW

СИМБИОЗА СУПРОТНОСТИMotsatsernas symbios13 MAJ 2008

EN AV MILOŠ NÄRA VÄNNER ÄR TANDLÄKARE och studerar norska för att kunna åka till Norge och jobba där. Inte egentligen för att han är särskilt fascinerad av Norge – lite är han det så klart – men

ИЗБЕЋИEskapism1 DECEMBER 2007

DET ÄR TIO DAGAR TILLS FN:S säkerhetsråd ska ta upp frågan om Kosovos framtida status. Jag sitter i en lägenhet i Pristina och läser Elle och orkar inte bry mig. Det värsta med att vara journalist är att allt man gör blir potentiella artiklar. När uppslagen ligger vidöppna och man inte ens har skrivkramp, utan bara känner för att leva lite, då ger allt som kunde ha blivit dåligt samvete.

MEN FAKTUM ÄR ATT STATUSFRÅGAN står inte bara mig utan de fl esta upp i halsen. Det är mer en referens som alla problem hänvisas till än ett problem som diskuteras. När jag träff ade redaktören för ett debattprogram som Balkan Investigative Reporting Network gör berättade han att de försöker undvika att ta upp statusfrågan för att helt enkelt kunna diskutera andra samhällsproblem. Men det är förstås någonting helt annat än den eskapismen jag sysslar med just nu, där jag sitter och myser i en biståndsfi nansierad uppvärmd lägenhet och läser om fl ärdfull populärkultur i skenet av ett stearinljus eftersom ett strömavbrott, i vanlig ordning, har mörklagt Pristina. /AW

”Det var på jeansen hon kände igen honom.

DET TUNGA ÄMNET TILL TROTS har folk börjat slappna av. Första kvällen stod hotellets bartender så gott som sysslolös – för hur kallpratar man egentligen när den gemensamma nämnaren är folkmord? Men nu utbyts erfarenheter och visitkort, och det verkar inte längre nödvändigt att lägga till ett ursäktande leende till frågan “do you enjoy the conference so far?”

FRUKOSTBOXAR DELAS UT I BUSSEN, vegetariskt för de som vill ha. Sen blir det toalettpaus. Paraplyn slås upp. Kön ringlar ut sig medan chauff ören tålmodigt väntar i bussen. Stämningen är som på vilken turistutfl ykt som helst. “Ladies and Gentlemen. Enligt programmet är vår nästa aktivitet ett besök på en massgravs-utgrävning. Tyvärr måste ni gå till fots cirka 400 meter, för bussarna kan inte köra ända fram”. Det har regnat rejält under förmiddagen och fl ip-fl ops och sandaletter slirar i leran på väg upp till massgraven som ligger på en höjd ovanför Potocari, byn med den före detta batterifabriken där många av avrättningarna ägde rum. Idag är där fullt av bilar parkerade och man kan på håll höra bönerna från minnesplatsen där de i år 465 identifi erade off ren ska begravas under eftermiddagen.

ETT AV KONFERENSENS TEMAN är så kallad Dark Tourism. Vi har analyserat och fasats över den problematiska efterkrigs-turismen i Sarajevo, där äventyrslystna backpackers stormgillar snipers alley och skyltar som varnar för minfara. Ska man då låta ett nationalbibliotek förbli ett monument med kulhål, eller renovera, så att det blir ett ställe där man kan låna böcker igen? Cynismen ligger tät i seminariesalen medan vi sätter ord på människans enfaldighet och kickar på gemensamma insikter. Men. Som vanligt går förnuft och känsla inte

framför allt för att det fi nns jobb där och för att det går att tjäna mycket pengar! Han blir helt exalterad när han får reda på att jag är svensk och för att blidka Miloš går jag med på att prata med den här snubben som ikväll är mer än lovligt fylle-glad. När jag förstår hans stapplande norska börjar han fnissa som en trettonåring fastän att han sa helt uppenbara saker som “Hej jag heter Marko, vad heter du?” och så vidare. Snart fl yr jag fältet och börjar snacka med de andra igen, nån stöddig Kanadensare som gör mig alldeles kall, nån snubbe som varit i Moskva och därför är lite intressant att snacka med och så såklart underbara Midica och Miloš. Mina senaste fynd och allierade på mina äventyr.

TIDIGARE IDAG HAR VI SPELAT BASKET tillsammans med spanjoren Rafa. Både jag och Midica är brudar på åtminstone 1m 80 cm, Rafa pyttelitet kortare och Miloš pyttelitet längre. Så det blir jävligt bra spel! Idag spelade vi på skolgården på en musikskola i centrum. Skolans byggnader som omger planen är alla kommunistgråa men med en massa grafi tti. Man skulle kunna spela in en scen till en fi lm där, för stället känns sådär genuint trashigt men ändå är det ganska cleant och inte så mycket bråte som tar uppmärksamheten från det viktiga. Spelet ackompanjerades av ungarnas gnisslande och tutande. Men det var schyst som fan. En gång vann vi brudar nästan över grabbarna. Men Miloš är lite längre och ganska träff säker när han skjuter och Rafa har kondis. NU STÅR MILOŠ OCH HANS TANDLÄKARKOMPIS och fnissar hysteriskt. De är så roliga – två kompisar som känt varandra hela livet – och det märks. Hälften av deras gemensamma skämt är det bara de som förstår. Men det är jävligt skönt att se att två grabbar

kan vara så skönt avslappnade och barnsliga i detta machosamhälle. Jag ler och tänker på att Miloš berättat att de brukar kalla varandra för “Vuk” – varg. Tandläkaren är verkligen så långt ifrån varg man någonsin kan komma. Jag skulle snarare likna honom vid en mullvad eller kanske ett marsvin. Att Miloš kallas för “Vuk” kan jag ändå förstå med hans nattsvarta hår och skägg som ramar in hela hans ansikte. Dessutom har han mörka ögon som kan se på en med en sån där sorglig blick som bara hundar – och därmed också vargar, eller? – kan ha.

HAN ÄR LITE DUBBEL, MILOŠ. Å ena sidan den glada sprallige som skrattar och stojar. Men den andra Miloš är mer introvert, ser ingen utväg och är desillusionerad. Jag skrattar så jag viker mig dubbel när han förklarar varför han gillar nordisk musik och fi lm så mycket – att allting verkar så perfekt på ytan, men egentligen är allt helt miserabelt! Hans analys är slående förträffl ig och ackurat. Men jag har också förstått att han gillar den grejen eftersom att han kan känna igen sig i det – i att vara glad

på ytan fast att man egentligen vill så mycket mer inuti. Men jag respekterar honom djupt för att han åtminstone försöker deala med sitt förfl utna istället för att bara ignorera, så som de andra gör för att inte få samma djupa sorg i blicken som Miloš. /SF

УЛИЦНЕ ТАБЛЕ ШТО ПОКАЖУЈУ ВИШЕ НЕГО ПУТGatuskyltar som visar mer än vägen11 JUNI 2007

DET ÄR SVÅRT ATT HITTA I SERBIEN. En av anledningarna är att gator tenderar att byta namn i takt med att landet byter regering och det som står på skyltarna – och i bästa fall på kartorna – är ofta något helt annat än vad folk kallar dem. Efter sista minuten-regeringsbildandet tidigare i år gjorde sig gatunamnspolitiken påmind igen. Belgrad planerade att uppkalla en aveny efter landets mördade premiärminister Zoran Djindjić varpå ultranationalister svarade med att klistra upp posters med texten “Ratko Mladić Bulevar”.

MEN DÄREFTER INTOGS ARENAN av mer subtila aktörer. En konstnärsgrupp formades och tryckte affi scher med det gamla namnet “Bulevar AVNOJ-a”, efter en antifascistisk jugoslavisk organisation under andra världskriget, och placerade ut dem lite varstans. I grannstaden Novi Sad tog kosovoalbanska konstnären Alban Muja vid och började planera ett projekt för sin, i dessa tider något vågade – och tvunget lågmälda – vistelse på ett konstresidens i staden. Sedan ultranationalistiska Radikala partiet tog makten i Novi Sad skrivs alla gatunamn enbart med det kyrilliska alfabetet istället för det latinska, som används parallellt i Serbien. Genom att helt enkelt producera egna skyltar med latinsk text ifrågasätter Alban Muja vem staden egentligen är till för. Och det blir gatu(skylts)konst som säger betydligt mer än vad klimatet annars tillåter. /AW

”Allt verkar så perfekt på ytan, men egentligen är det helt miserabelt!

ИЗЛОЖБА И НЕМИРИUtställning och upplopp7 FEBRUARI 2008

NU HAR JAG LEGAT HEMMA flera dagar med svullna mandlar, halsfluss, feber och en käft som verkar vara en enda stor infektionshärd. Jag har lyssnat klart på Harry Potter på talbok och börjar bli ordentligt frustrerad. Så när jag vaknar på morgonen den sjunde februari bestämmer jag mig för att jag ska bli kvitt mitt sjuk-jag och bli mitt vanliga jag igen. Försiktigt kliver jag in i duschen och fräschar till mig. Sen tar jag på mig ett set nytvättade kläder och känner mig faktiskt redan mycket bättre. Jag har blåsor i munnen och tandköttet är svullet och känsligt så jag hoppar över frukosten och går direkt på min antibiotikados, sen borstar jag tänderna, försiktigt, försiktigt. När jag precis blivit klar inser jag att en obehaglig illamående-känsla krupit på och jag inser att det trots allt inte varit så smart att äta antibiotika på tom mage. Pillret vill verkligen ut ur min mage och sen känner jag mig skakig en bra stund efteråt. Till slut lyckas jag i alla fall att dra på mig jackan och stappla ner för trappan och möta världen igen, försiktigt.

SKUMT DET HÄR MED BLÅSORNA och svullnaden i munnen, jag har aldrig haft något liknande innan. Jag har försökt med alla möjliga knep men det bara verkade bli värre och värre för varje dag som gick. Värst var det när doktorn på sjukan, som för övrigt inte pratar ett ord engelska, gav mig en liten flaska med något violett att stryka på mina blåsor. Eftersom tandköttet var svullet strök jag på lite där med, men sen insåg jag – gud bevare – att färgen färgar av sig och rädd för att

ha blivit demolerad försökte jag förtvivlat borsta mina tänder igen – vilket typ inte gick eftersom att tandköttet gjorde ont. Hemma i Sverige har jag aldrig hört talas om något liknande. Men när jag berättade för mina kollegor och vänner här så sa de bara “Ja, just det, vad är det man brukar kalla det... Afte, tror jag...” Så när jag kollade upp vad det här “afte” är så visar det sig att det tydligen är väldigt vanligt i Sverige också. Konstigt nog har jag aldrig hört något, och jag undrar om vi verkligen är så främmande för varandra i Sverige att vi inte ens vågar berätta om våra åkommor i rädslan att de andra ska tycka att vi är äckliga eller nåt?

EN ANLEDNING TILL ATT jag verkligen klarar av att tvinga mig själv att tillfriskna är att jag vet att det är vernissage på Kontekst galleri i kväll. Utställningen samlar nutida kosovo-albanska konstnärer från Pristina och mina vänner Flaka, Alban, Driton och Lulzim är med i utställningen. Jag är nyfiken på deras verk och på mottagningen – det är ganska sällan något albanskt får någon uppmärksamhet i Serbien, så länge det inte handlar om bomber eller våldsdåd. Under eftermiddagen hör Zoe av sig och varnar att man fått veta att det antagligen kommer att komma nationalister till öppningen så vi bestämmer att vi ska gå dit en stund innan för att vara säkra på att komma fram.

LITE CHOCKAD LÄGGER JAG PÅ LUREN. Det är alltså så, att en ynka utställning är tillräckligt provocerande för att mobilisera de serbiska nationalistiska krafterna. Vi har ju hela tiden anat att utställningen inte skulle få förbli ostörd, men jag har alltid avfärdat hotet med att, neeeej, det kan ju bara inte hända något, det skulle ju vara löjligt! Och löjligt är det. När jag och Zoe, Majda och Milica

promenerar från Trg Republike och ner till Kontekst står det suspekta typer i små klungor i gathörnen i de angränsande gatorna och viskar. Bara killar och gubbar såklart. Vi går in på galleriet där det redan är fullt med folk som dämpat går omkring och tittar på konstverken. Man känner spänningen i luften och utanför dörren står ett tjog poliser i kravallutstyrsel.

PLÖTSLIGT HÄNDER DET NÅGOT, ett gäng poliser rusar in på galleriet, tar fast en kille och för ut honom. När tumulten lagt sig visar det sig att han rivit sönder ett av konstverken – en bild på en albansk guerillaledare med en kalashnikov i poppig Warhol-stil. Mittemot sitter en Elvis Presley med en pistol riktad mot besökaren i samma poppiga stil. Vi går vidare till nästa rum och hör plötsligt röster som ropar slagord en bit bort. Jag går ut för att se vad som står på och inser att de där typerna som hängt runt innan nu formerat sig till tre eller fyra grupper om säkert hundra personer vardera som numera blockerar vägarna till och från galleriet. Det vimlar av poliser och man har förberett sig på konfrontation.

BUDSKAPET ÄR TYDLIGT: Kosovo är Serbien och vi vill inte ha er och era åsikter här. De bär en stor bild på ledaren i “La Legia”, en fascistisk organisation och stämningen är aggressiv. Det är så jävla löjligt att jag börjar skratta. Ska jag verkligen behöva ta det här på allvar? Är detta verkligheten? Vad är det de värjer sig mot, ett par futtiga bilder som ändå bara kommer att ses av att ett fåtal redan oliktänkande? Jag tänker på Flaka, på Alban, Driton – de var ju här bara några veckor sedan! Hur kan folk vara så hatiska?

NÄR JAG KOMMER IN PÅ GALLERIET igen drar Zoe en lättnadens suck, där är du ju! Och så räknar hon efter, Milica är också här men var är Majda? Det är som på 90-talet igen, då de lekte katt och råtta med polisen varenda dag. Om man hade otur kunde man få stryk bara för att man hade varit på fel plats vid fel tid. Jag kan fortfarande inte ta det på allvar och skrattar, sluta Zoe, ta det lugnt, det kommer ju inte att hända något? I hörnet står det en tjej och gråter. “Fan vad få vi är”, konstaterar Majda och syftar på att minst hälften av de uppemot hundra besökarna är journalister och fotografer, och sen får man dessutom räkna bort alla arrangörer och den ganska stora andelen utländska besökare. Majda har rätt. “Vad synd det är att det är så lätt att samla folk till så negativa grejer och så svårt att få folk att komma på positiva arrangemang”.

“HMM...” KURATORN FÖRSÖKER få samlingens uppmärksamhet. Jag iakttar hopen av människor och inser att det står ett gäng gubbar i mörka brallor och skinjackor i de bakre leden. När kuratorn börjar prata börjar de att avbryta henne och kastar in frågor för att avleda hennes uppmärksamhet. En kille kommer fram och stjäl mikrofonen och håller upp en sten och börjar tjafsa om någonting. Vad säger han, vad säger han? frågar jag Milica, som bara rycker på axlarna och menar “It’s just the same old story”. Och jag vet ju vad hon menar och förstår varför hon tröttnat på att översätta. Jag förstår att stenen ska föreställa någon sorts koppling till Kosovo, jorden, platsen, landet, men här och nu är den bara ett inte så tomt hot, när han viftar med stenen och pratar med upphetsad röst. Några poliser ingriper till slut och sen, efter ett kort tal, meddelar kuratorn att utställningen stängs innan den ens öppnats. Poliserna kunde tydligen

”Vad är det man brukar kalla det – afte?

inte garantera galleriets och människornas säkerhet. Snyggt jobbat grabbar. När jag kommer tillbaka morgonen efter för att se om det går att titta på konstverken i lugn och ro, är väggarna redan tomma och några av fönstrena gapar tomma efter att rutorna krossats.

SÅ HAR KONTEKST LÄRT SIG SIN LÄXA NU? undrar jag och inser hur sjukt lätt det varit att stoppa utställningen, att kultursektorn här är sjukt känslig och hur lite det krävs för att saker och ting ska gå snett. Eller som kuratorn Vida uttryckte det: “Det här är symptomatiskt för samhället vi lever i, där kulturpolitiken är formad av högern och ultranationalister. Vårt krav är fortfarande att utställningen ska öppna.”

Det som stör mig mest i den här sorgliga historien, är att det inte verkar finnas någon som verkligen är beredd att stå upp för albanerna och vågar erkänna att Serbien begått ett fruktansvärt misstag. Ingen vågar säga: “vi förlorade Kosovo för många, många år sedan för att vi inte respekterade den albanska delen av befolkningen. Även om vi tycker att det är orättvist är det bästa vi kan göra nu att erkänna vårt felsteg och försöka dra nytta av de möjligheter självständigheten bär med sig.” Varför finns det ingen som har lugn och distans nog att uttala enkla, men logiska och klara ord? Istället tjafsar alla på om denna vision eller fata morgana som om den skulle bli sann genom att man repeterar lögnen tillräckligt länge. “Vi ska bli en del av EU och vi ska behålla Kosovo” säger politikerna här i samma andetag utan att inse att det ligger en enorm motsägelse i argumentet. Eller så måste de hålla lögnen vid liv för att kunna vinna tillräckligt mycket röster, för att kunna bevara det serbiska folkets stolthet? Jag hoppas hur som helst att bubblan snart kommer att spricka, även om det innebär mera sorg i serbernas

hjärta, men denna utdragna process gör allting tusen gånger värre, och jag önskar, önskar att de hade begravt visionen om Kosovo när det var dags, inte nu, utan för snart 10 år sedan. /SF

БАКСТЕЈЂ БЕОГРАДBackstage Belgrad 5 SEPTEMBER 2007

CHAMPIONS LEAGUE, REGNVÄDER OCH KABELTEVE. Efter fem månader på Kulturhuset Rex i Belgrad har jag förstått att kulturutövarnas största utmaningar är tämligen universella och mycket svåra att besegra. Därtill finns förstås lokala spelregler, som jag – på gott och ont – snart började att rätta mig efter.

JAG SKULLE KUNNA BÖRJA med att gnälla över den ekonomiska situationen, men det är en historia vi redan kan alltför väl hemma i Sverige också. Mer slående är polisbevakningen som krävs för att hålla en queerperformance eller ett nätverksmöte för kvinnogrupper. Och att filmfestivalen jag jobbar för fick lov att byta namn från Belgrade Human Rights Film festival till Free Zone Belgrade, eftersom att biosalongen gapade tom under det förstnämnda. Mänskliga rättigheter uppfattas nämligen fortfarande ofta som en amerikansk konspiration av den bredare belgradpubliken. Serbiens förhållande till USA, och Europa, är komplext. Identitetssökandet och uppgörelsen med det förflutna är ett filter som det mesta av kulturen måste passera genom. Är vi med eller mot? Om vi är med,

måste vi då bli som dom – och förblir då inte vår konst bara en dålig kopia av västs? Frågan ställdes nyligen av skådespelaren Saša Asentic under den 41:a upplagan av BITEF, Belgrade international Theatre Festival, som pågår de två sista veckorna i september. I föreställningen “Min privata bio-politik” parodierar han över västs patent på modernitet inom samtida dans och teater och att Balkan ännu är hänvisat till folklore, exotism och konservatism. Det psykologiska avståndet till väst är väl upprätthållet av omvärldens visumkrav. Även om kulturutövare tillhör den kategori serber som har möjlighet att skaffa de dokument som krävs för att få tillbringa några dagar innanför Schengenmurarna så innebär det veckor av ovisshet, timmar i köer utanför ambassader och hårt ihoptjänade dinarer. I bästa fall. Utländska värdars bristande förståelser för vikten av inbjudningsbrev och stämplar resulterar i både inställda resor och pengar i sjön.

DET NEKADE TILLTRÄDET till omvärlden hindrar däremot inte de kommersiella frestelserna utifrån, och det är en påfrestande paradox som tvingar kulturarrangörer lägga enorm energi på marknadsföring. Belgrads unga är trötta på resultatlös politik och attraheras mer av bekymmerslös tevetillvaro. För att konkurrera med flärdfulla programledare måste kulturen förpackas i glansigt papper. Eller som en bekant som undervisar på konsthögskolan citerade sin student: “Smutsiga konstnärer? Nej, vi villbli designers!” Det är föränderliga tider i Serbien och framtiden är oviss. Säkert är däremot att det finns gott om relevanta ämnen att behandla för kulturarbetare och konstnärer. Idétorka tillhör inte orden jag lärt mig på serbiska än.

REX OCH MEJERIET är medlemmar i samma europeiska nätverk av oberoende kulturcenter, Trans Europe Halles. Men oberoende av de sociala strukturerna är inget av dem hur mycket de än försöker. Lika lite som jag kan kan lägga från mig jantelagen och “duktig flicka syndromet” på Mejeriet – där jag vanligen håller hus, kan Rex

aldrig värja sig helt mot hierarkisk arbetsfördelning och machoideal. Anpassar sig gör man både på och bakom scenerna, vare sig man vill eller inte. Något som blev skrattretande tydligt när en delegation från Lund Kulturhuvudstad kom till Rex i våras för att diskutera ett konstnärligt samarbete. Gissa vem som först satt tyst och sen plötsligt stod och kokade kaffe? Jo, den nyanlända unga svenskan förstås. /AW

И ОДЈЕДНОМ НЕШТО ДА СЕ РАДИSå fick man plötsligt lite att göra12 MAJ 2007

HAR DEN SENASTE VECKAN SPRUNGIT RUNT på kulturinstitutioner och levererat inbjudningar och affischer, sålt biljetter till konstmusikfestivalen Ring Ring som börjar på söndag, träffat rätt i byråkratin och fått ett tjusigt åttamånaders visum klistrat i mitt pass, letat flygbiljetter till långväga och krångliga regissörer, plockat upp och ner utställningar, letat intressanta videokonstnärer, varit på premiären för festivalchefens film Echo – som korsklipper

”Smutsiga kon-stnärer? Vi vill bli designers!

diskussioner i det serbiska parlamentet med scener från ett vårdhem för psykiskt sjuka – varit på öppningsmötet för Urgent Antifascist Movement Serbia, skrivit på olika artiklar, spånat filmidéer och jobbat med distron av våra filmer hemma i Sverige. Så nu är kylskåpet tomt och tvättkorgen full och jag har en blåsa på hälen och känner mig ganska nöjd med tillvaron. /AW

О ФУДБАЛУ И ПОРЕКЛУ ШВЕДСКЕ СРЕДНИЈЕ КЛАСЕOm fotboll och medelklassbakgrund5 APRIL 2008

“DO YOU WANT TO GO WITH ME to football game between red star and stupid partizan?” Nästa sms följer direkt: “I’m on my way to buy tickets now. Can we meet at Slavija at 16.30?” Slavija är ett alltid lika oförklarligt fenomen för mig. Jätte-rondellen vid det anrika Slavija hotellet hyser både spårvagnar, trolleybussar, vanliga bussar, flygbussar, personbilar, lastbilar, rubbet, och det utan att det finns någon koordination över huvudtaget. Här gäller det att tuta sig fram och att absolut inte skämmas.

NÄR JAG MÖTER RAŠA OCH MIDICA är Raša tydligt spänd, medan Midica skämtar och förklarar att hon aldrig orkat se klart en match. Vi hoppar in i Diane (my princess!), en vit gammal Citroen som kräver att en van hand stryker henne medhårs. Med en sträng min påminner Raša om att Partizan och Crvena Zvezda, Red Star, är

ärkefiender, och derbyt ska äga rum i Partizans stadion – med andra ord är utgångsläget inte det bästa, men Crvena Zvezda har vunnit de senaste mästerskapen – så det är klart att vi vinner!

UTANFÖR STADION TRÄNGS BILAR på gräsmattor och trottoarer. Till sist lyckas vi hitta en lucka som inte rymmer någon hummer, men vår prinsessa är smäcker nog. Trängseln vid ingången är som på en rockkonsert och för sent kommer Midica på att hon glömt att lägga av sig pincett, kräm och mp3-spelare och gömmer dem vant i strumpan. Jag och Midica är i tydlig minoritet och får klättra över barrikaderna medan Raša snällt måste vänta på sin tur i kön. Väl inne hittar vi platser långt bak till höger och har god utsikt inte bara över matchen utan även över läktarna. När vi kommit på plats stoltserar spelarna just in på scenen och jublet tar fart. Egentligen hade Midica planerat att se matchen från andra änden av stadion och viskar i sin skämtsamma ton: “What do you think, should I start to scream “Partizan!?” Vi får oss några sneda blickar av grabbarna som står runt omkring. Bara det faktum att det pratas engelska i stadion är underligt nog för att väcka uppmärksamhet. När sedan Raša för full hals börjar sjunga den gamla jugoslaviska texten på låten som numera spelas i nytappad “serbisk” variant blir det ännu tydligare att vi inte riktigt platsar här och folk runt omkring oss viskar lite förnärmat, och vissa gör inte ens det utan utbrister “Pa šta radiš bre? Vad fan gör du?”

UNDER TIDEN SÄTTER MATCHEN IGÅNG. Crvena Zvezda lyckas få fatt i bollen och sätter av mot Partizanernas planhalva. Partizanernas hejaklack visslar missnöjt medan vår sida studsar ikapp med heja-ramsan. Crvena Zvezda lyckas efter några minuters spel kamma

hem ett mål och plötsligt fylls vår läktare med röd-blå-vita serbiska flaggor och ett andäktigt reciterande: “Srce Srbije je Kosovo! Hjärtat av Serbien är Kosovo!” Jag skäms plötsligt där jag står och ser hur Midica tittar på mig med en skälmsk min (ja, vi vet att det är sjukt, vad kan vi annat göra än att skratta?) “I knew that I should have been on the other side” flinar hon, men hinner ångra sig snabbt när hon kommer på att Crvena Zvezda nu faktiskt är i ledning! Under tiden har våra klack-kamrater tänt eld på diverse fyrverkeripjäser som de glatt kastar ner mot säkerhetspersonalen. Luften fylls av kvalmig rök och när matchen fortsätter blir det svårt att urskilja bollen på planen. Tyvärr hinner Partizan kvitta vårt försprång redan under första halvlek och stämningen blir genast mer tryckt och aggressiv igen. Tack och lov är det strax halvlek. När domaren blåser av säger Midica: “And now we can go home, nothing more will happen, it’s always like that when the score is 1-1 in halftime” och sen börjar vi snacka om gårdagskvällen och glömmer matchen för en stund.

DO YOU KNOW THAT RAŠA WAS CAUGHT in Denmark? frågar Midica plötsligt. “He was travelling with an invalid ticket and everybody does, but then Raša got caught in Denmark”, och galet nog har jag också blivit stoppad i Danmark, men med en äkta biljett så vi skrattar gott åt detta överpetiga land ett tag tills Midica frågar: “so are you going to jail now, Rašo?” Det visar sig att dansken skickat Rašas biljett till Belgrad och

att han bara för ett par dagar sedan varit i rätten och skulle dit igen om en månad. Smått chockad tittar jag storögt på Midica och Raša som flinar och diskuterar för- och nackdelar med att välja fängelse eller böter som att det handlade om att välja mellan bil eller buss. “Maybe its a more interesting experience to sit in jail than to work hard to be able to pay”, skrattar Midica, och det har hon ju egentligen alldeles rätt i. Så sätter matchen igång igen och jag hänrycks snarare av läktarnas koordinerade rörelser och jubel än av själva spelet.

NÄR SPELET ÄR SLUT står det mycket riktigt fortfarande 1-1 och vi bestämmer oss för att åka hem till Raša och laga mat. Efter att ha dragit ett par ganska lågt skurna skämt ändrar sig Raša och Midica plötsligt och förklarar med en antydan till högtidlighet i rösten att jag ska laga en vegetarisk måltid åt oss allihopa. Jag går med på det och ångrar mig genast. Tack och lov har Raša en minst trettio år gammal, men ordentlig ugn och jag kommer lätt undan med klyftpotatis och grönsaker i ugnen, gräddfil och sallad. I slutet av måltiden är det bara Rašas bror som fortfarande inte ser övertygad ut – att gå så långt som att servera selleri kan jag erkänna var kanske i det vågligaste laget. Men han ler snällt och förklarar att han heter Smalji (egentligen Malji, men mali betyder liten). Raša bor i området Brače Jerković, som tydligen gjort sig ett namn som gangster-kvarteret nummer ett. Han (31 år gammal) och hans bror (på 28) har bott i samma lägenhet i hela sitt liv. Föräldrarna har under tiden byggt sig ett hus i ett samhälle utanför stan.

“IS THIS YOUR ROOM, MAY I HAVE A LOOK?” frågar jag och pekar. När jag kikar in i rummet rodnar jag och skäms för min idiotiska

”I knew that I should have been on the other side.

medelklassbakgrund – för det är väl klart att alla har ett eget rum? I detta lilla kryp-in står två sängar med likadana lakan och överkast och jag förstår att den lilla tvåan varav ett rum är utan fönster hyst en fyrahövdad familj i många år. “It’s very nice” säger jag och försöker så gott det går att dölja min bestörtning över att en ung kille i sina bästa år inte ens kan stänga dörren om sig. Tack och lov verkar de inte märka av min osäkerhet (eller så gör de det men slätar snällt över). Belåten och mätt i magen tänker jag att det ändå är det viktigaste av allt – att äta, vara i gott sällskap och se till att njuta av livet medan det bjuds. /SF

ТРАВА НА ДРУГОЈ СТРАНИGräset på andra sidan12 MAJ 2008

“YOU KNOW, I’M REGRETTING now that I didn’t go abroad before. I have a lot of friends who went and I really regret that I didn’t take the chance earlier.” Som vanligt är jag på jobbet, på Rex, och i kväll är det Ring Ring festival, en festival med experimentell musik. Andrej som jobbar i baren har precis tänt en cigg och börjar efter ett par dagars gnisslande och bankande få nog. “Kallar du det här musik?” frågar han och skrattar sitt sköna, helhjärtade skratt. Halvhjärtat försöker jag vara diplomatisk och slätar över, och erkänner att “it’s not my cup of tea”. Andrej bara fl inar.

“SERIOUSLY”, FORTSÄTTER HAN och förklarar att det inte bara är förutsättningarna här som får honom att vilja lämna Serbien utan att det egentligen mest handlar om en avsaknad av det andra, en avundsjuka. Förvånat höjer jag på ögonbrynen, vet att många tänker så, men Andrej? “You don’t know what I missed” förklarar han. “No international bands ever played here”. Men det kan väl ändå inte spela någon roll? Åh, gud, låt ungarna här resa, tänker jag, det kan ju verkligen inte vara bra att man vill lämna sitt land för att gå under jorden i ett illusionärt främmande land, som man aldrig tidigare besökt, på grund av missade konserter?! “Why not?”

“BUT YOU CAN’T TELL ME THAT you will leave all that you have here just because you missed some conserts” försöker jag, och dessutom har det ju ändå hänt ett och annat här, även om det kanske snarare handlade om techno än om punk. Jag blir arg på den snobbism som ibland fi nns väldigt närvarande här, när folk förklarar att de bara inte kan stå ut med att vara här för allting är komplett förkastligt och dessutom var allt bättre förr och så vidare. Som om resten av världen bara glassade hela tiden. Jag fattar att de vill ha bättre materiell standard, men ibland får de det verkligen att låta som om det var sämre ställt i Belgrad än i någon avlägsen landsort i Ukraina... varför klaga på trivialiteter när det fi nns så mycket större problem?

OCH DET KOMMER JU FRAM OCKSÅ om man diskuterar ett tag. När jag snackar med Tina kommer det – efter allt det här ytliga

КИШНИ ПЛЕСRegndans18 MAJ 2007

DE SENASTE DAGARNA HAR VÄDRET fullständigt tryckt mig ner i asfalten. Uppförsbackarna har blivit brantare och nerverna har krupit utanför huden. Jag är trött i benen, trött i tankarna, trött på att stå i entrén och se pigg och glad och svensk och söt ut. Trött på bakgrundsmattan av högfrekventa ljud och knaster – experimentell konstmusik gör sig inte på avstånd – men på nära. I like: Belgradeyard Sound System, Saadet Türköz, Schnee, Exploding Customer, Th omas Ankersmit. Alla mer eller mindre osannolika, och har spelat under festivalen Ring Ring som Rex arrangerar). Så när jag kom hem igår kväll ville jag bara kasta mig på sängen och ligga kvar, låta bbc world rulla, äta grapefrukt. Men kvällen var bortlovad och jag är plikttrogen så det var bara att svepa en stor kopp kaff e, förlita sig på rosenrotens uppiggande eff ekt och ge sig ut i igen en timme senare.

VET INTE OM DET VAR DET SISTNÄMNDA, mörkrets infall eller oväntad självövertalningsförmåga, men plötsligt var jag på strålande humör och det blev en helkväll som inkluderade fl ytande barer både på Donau och Sava tillsammans med arrangörer och gäster från festivalen. Lite tungt att gå upp i morse, men nu skvalar regnet och med hjälp av det turkiska kaff et jag just kokat ihop i Rex signalröda lo tech-vattenkokare, så ska nog även den här dagen kickas igång. /AW

”You don’t know what I missed. No international bands ever played here.

tjafset – fram, att det egentligen handlar om en ovilja att anpassa sig till alla oskrivna regler och koder. Egentligen vill hon bara kunna leva ett gott liv utan att behöva gå över lik, men kan inte förverkliga det här. Och till slut erkänner Andrej, “okey, okey, it’s more that I don’t know what I’m missing you know?” Och så beskriver han den där känslan jag känner igen alldeles för bra, och jag skrattar, “but Andrej, this is not just here, this is exactly the reason why I chose to come here!” /SF

КРАЈ СВЕТАVärldens ände21 FEBRUARI 2008

JAG VAKNAR PÅ MORGONEN och har redan en molande känsla i magen. Varför har jag det? Solen skiner och det är fi nt, och visst, jag har försovit mig en smula, men vem har någonsin brytt sig om det? Så kommer jag på vad det är: det är torsdag idag. Idag ska Belgrad demonstrera för Kosovo. Premiärministern Kostunica är den som håller i tyglarna och han är hal som en ål. President Tadić ska på ett blixtbesök till Rumänien och har därmed en ursäkt utan att behöva ta alltför mycket avstånd från spektaklet. Man har slagit på stortrumman och gett alla skolor ledigt och det är gratis att ta sig in till huvudstaden om man ska demonstrera, plus att det fi nns en massa extra bussar. Ska vi på utfl ykt till storstan? Javisst!

JAG SKYNDAR IVÄG TILL REX och börjar arbetsdagen med att lusläsa alla artiklar på b92s engelska hemsida. Den mest fantastiska läsningen är alla kommentarer som folk lägger upp. Argumentationen är verkligen är på sandlådenivå. I stil med “Don’t worry about Dutch national Gas resouces coz Albania will replace Russia in the future” och “I almost spat coff ee on the screen

when I read this! Do you have any clue of what you are talking about?”. Man undrar hur det kommer sig att serber i diasporan nästan är mer radikala (märk att radikal här syftar på höger-radikal eller nationalistisk) än de som är kvar i Belgrad.

JAG LÄSER EN ARTIKEL om den stundande demon. “I do not agree with organizing the meeting through political parties, Kosovo is not a party question”, säger Tadić. LDP som fi ck 5% av rösterna är det enda partiet som öppet stöder Kosovos självständighet. Jag slås gång på gång av att mycket av nyhetsrapporteringen på den här hemsidan, som ändå har ett gott anseende, oftast begränsas till kortklippta citat som någon viktigpetter lyckats kläcka utan att de egentligen innehåller någon information. Läser man på bbc till exempel så är reportagen alltid mycket mera analytiska. Visst de är också mer serbfi entliga och drar alltid de värsta slutsatserna (i alla de senaste valen har man förutspått att de radikala kommer att vinna men med hårfi n marginal har vågskålen i slutändan alltid vägt tyngst på den EU-vänliga sidan). Jag saknar verkligen en nykter analys som ser realistiskt på saker och ting, som inte tar allt det här löjliga tjafset på alltför stort allvar, men inte heller predikar anpassning och NATO-underkastning som enda alternativ.

”I almost spat coffe on the screen when I read this!

NÄR NATIONALISTER demonstrerar på Belgrads gator ställer sig modehuset Nike på deras sida. Visst, i ett försök att förhindra vandalism, men ändå.

SÅ SLÅR DÖRREN IGEN OCH SNART står en blek och håglös Dušica i dörren. “Dobro jutro, gde si? God morgon, hur är det?” Jag kramar om henne och föreslår att vi ska ta en kopp kaffe. Hon instämmer och börjar uppgivet berätta om hur hon inte vill behöva ha det såhär och att hon inte förmår stänga av tv:n trots att hon för länge sedan tröttnat på att lyssna på allt struntprat. Med tårar i ögonen förklarar hon: “This is just like the ninties. The radicals invite some crazy people from the villages and they don’t care about our city, they just come here to destroy everything and then we have to rebuild everything afterwards.” Efter lite överläggning bestämmer vi att det inte finns någon poäng med att deppa på Rex idag.

ISTÄLLET TAR VI TRAM NUMMER 13 mot Banovo Brdo och hoppar av vid Ada Ciganlia. Adan var en gång en ö som man valt att “bygga ihop” med Savas högra strand. Där floden tidigare rann finns nu istället en sjö som är Belgradbornas främsta badställe under sommarhalvåret. När solen stått på ett tag och kondomer och godisförpackningar börjar flyta upp till ytan börjar man undra om insjön verkligen är renare än Sava och Donau och efterhand har det visat sig att det nog är hugget som stucket. Vissa jag träffar här badar gärna i Adans sjö men skulle aldrig få för sig att bada i floderna, medan andra gör precis tvärtom. Återigen andra totalvägrar när det kommer till sommar-bad och nöjer sig inte med mindre än kusten i Montenegro.

VÄL FRAMME SLÅR VI OSS SNART NER och virar in oss i tjocka filtar på solstolarna i ett utav kaféerna längs stranden. Vi dricker limunada – ett oerhört bra påhitt – vatten med färsk citronsaft och så kan man välja att hälla i socker om man vill. När vi börjar promenera

– vi har bestämt oss för att runda sjön – lättar stämningen och vi lyckas tänka på annat för en stund. Vi diskuterar våra kollegor och framför allt vår chef och hennes kille. Jag börjar förstå varför Dušica har så mycket agg inom sig och varför hon jämt måste klaga och skälla. Jag blir glad av att höra att hon ändå uppskattar det hon gör, att hon inte kan tänka sig ett annat jobb och inte riktigt kan tänka sig att flytta till en annan stad. Att hon skäller har snarare att göra med att hon måste få ur sig skiten för att inte bära på det sen. Och det är ju inte konstigt att man blir frustrerad när man vuxit upp i ett normalt land, man har haft framtidsutsikter, planer på att resa och ambitoner. När hon väl kom upp i åldern då det var dags att göra något av de planerna började kriget mot Kroatien och sedan Bosnien. Dag för dag tvingades hon till reträtt, först intellektuellt och sedan även materiellt. Många har gett sig av och man förstår att det inte är lätt att vara en av de som “är kvar” även om Dušica varit smart nog att inse att de som gav sig av på många sätt säkert haft det jobbigare än de som stannat.

HALVVÄGS TAR VI EN LIMUNADA TILL och dessutom en zito (gröt med nötter och muskot) med grädde. Kaféet är Dušicas favorit här vid Adan och heter “Världens ände” och spelar en massa gamla klassiker. Inte förrän vid fyra-fem tiden tar vi bussen tillbaka mot tågstationen och möts redan på vägen av orosmoment. En buss full med skrålande ungdomar kör förbi i hög fart och gatorna är fulla med folk som alla rör sig in mot centrum. Plötsligt märker jag hur jag sänker rösten när jag i skämtsam ton föreslår att vi ska ställa oss på torget med en skylt med orden “Grattis Kosovo!”... Ojojoj, har det gått såhär långt? Att jag inte längre öppet vågar säga vad jag vill? Hela centrum är avspärrat för biltrafik och vi sneddar genom

bakgator för att hålla oss undan. Jag märker hur Dušica följer mig längre än vad hennes hemväg egentligen tillåter och försäkrar henne om att jag visst då kommer att kunna ta mig hem utan problem. Jag lovar att skicka ett sms så fort jag kommit i säkert förvar.

NÄR JAG KOMMER UT PÅ REVOLUTIONSBULEVARDEN möts jag av en oöverskådlig folkmassa som sträcker sig förbi St. Markuskyrkan i Tašmajdanparken och det vimlar av flaggor, ölburkar, slagord och killar. Jag skyndar hemåt genom parken som just nu fungerar som allmän herrtoalett. Jag drar en suck av lättnad när jag kommit innanför dörren samtidigt som händelsens vidd och storlek ger mig nya krafter och på något tokigt sätt eggar min nyfikenhet. Jag slår på tv:n som visar parlamentsbyggnaden och parken mittemot, gatorna ner mot Terazie och början på Revolutionsbulevarden – alla packat fulla med folk som jublar och skriker medan Kostunica och hans allierade eldar på. “Kosovo je srce Srbije”, “Kosovo är hjärtat av Serbien” ryter han i mikrofonen. Novak Djoković, tennisstjärnan, är med genom en videolänk och förskräckt inser jag att Emir Kosturica, serbiens stolthet och enda namn inom filmbranschen, är på väg upp i talarstolen. Vad fan gör han här? tänker jag och får inte rätsida på tankarna. Varför skulle en internationellt erkänd filmregissör som garanterat inte tjänar på en ökad isolering gå med på att delta i det här spektaklet? Och som dessutom måste förstå vad det han förespråkar skulle innebära i praktiken?

JAG DISTRAHERAS AV ATT TELEFONEN RINGER. Det är Zoe. “Hi, where are you?” Hon, Sunšica och Tanja ska hänga och kolla på en lesbisk komikers show för att förtränga verkligheten för en stund. Vill du med? Det är klart att jag vill. Sen ringer telefonen igen och

denna gången är det Nebojša som undrar. Jag blir plötsligt gråtfärdig när jag inser att det krävs hemska inslag i vardagen som denna för att folk ska höra av sig en torsdagskväll bara för att höra vad man har för sig och för att få en försäkran om att man mår bra.

NÄR JAG KNACKAR PÅ hos Zoe en stund senare känner jag lukten av gräs redan i hallen. Även om alla försöker att låtsas som att de håller

huvudet kallt så är “jag ser inte, hör inte, vet ingenting”-metoden inte vattentät. Vi traskar iväg till Tanjas ställe och bänkar oss i soffan och sätter igång komedi-showen. Det är skönt att för ett tag skratta åt shamponerings-anvisningar och annat banalt. Men när vi ska ta ut dvd skivan slår tv:n automatiskt om till nyheterna och vi får beskedet att en person dött när demonstranter satt den amerikanska ambassaden i brand. Tänk om det är någon diplomat-viktigpetter som kommer att utlösa ett mindre krig.

FAN! JAG KÄNNER JU TILL den där gatan i tv:n, jag brukar gå där ibland. Det är så knäppt och overkligt, det går inte att förstå att det verkligen händer på riktigt. Vi kramas länge innan vi skiljs åt. Ni får inte tappa hoppet! Det är så orättvist. Jag kan ju alltid dra om det inte behagar. Zoe, Sunšica, och Majda däremot, som vill åka till Slovenien på queerfestival nästa vecka kommer antagligen inte ens kunna ta sig till denna ex-jugge republik nu när den slovenska ambassaden massakerats. Och just nu känner man inte att det här är världens hippaste ställe att vara på. Jag börjar se på folk på gatan och tänker att säkert hälften av dem är knäppa, att de röstar på nationalister och

”This is just like the nine-ties. They just come here to destroy every-thing.

slår sina fruar. Men värmen jag känner i mina vänners närvaro dessa dagar och förhoppningen om att kunna skänka dem styrka i sin kamp förbinder mig på ett underligt sätt med denna krutdurk. /SF

ГЕЈМ ОВЕРGame over12 JUNI 2008

IDAG HAR MILOŠ PÅ SIG en t-shirt med texten “game over” och en bild med två streckgubbar – sådana som man hittar på dörrarna till offentliga toaletter – i brud- och brudgums uniform. Snygg faktiskt! Den passade verkligen in där vi var, på konsthögskolans avslutningsutställning. Med vin och gipsskulpturer och duggregn. Och massor med unga och gamla konstnärssjälar och konstnärsaspiranter med större visioner och ett omättligt frihetsbehov. Det var bara det att medan brudgummens smiley-face ansikte var surmulet och hade hängande mungipor, hade bruden fortfarande ett leende på läpparna och verkade vara nöjd med att spelet nu skulle vara över. Skrattande påpekade jag detta och gjorde klart för Miloš att hans t-shirt var ganska sexistisk. “Oh? Oh, yes, you’re right.” Och när allt kommer omkring är utställningen en förvånansvärt samstämmig samling bilder och bråte. /SF

ПИК-УП У “БРОДУ”Pick-up på “Brod”7 APRIL 2008

RAŠA HAR SÅ RÄTT NÄR HAN SÄGER “I don’t think there are any problems before we make them”. Befriad från den vanliga coola attityden under alkoholens inverkan tittar han pilskt på mig när jag deklarerat att jag tänker bege mig hemåt eftersom att klockan redan är två – igen – och jag måste jobba i morgon. “Why?” Jag försöker frenetiskt att komma på någon mer ursäkt. “So many bad excuses” förklarar han och drar på axlarna. Jag ger upp tänker jag och viskar “but I promised Tina that we would walk home together”. Ett leende sprider sig snabbt över hans ansikte. “Ok. So this is what you do. You walk home with Tina, and then I will call you some minutes later when I’m outside your house and then I will give you back your key”. Förnöjt väntar han på mitt instämmande. Det esset i ärmen hade jag inte räknat med. Tidigare hade han lånat mina nycklar till Rex eftersom att de skulle repa och jag hade fortfarande inte fått tillbaka dem. “OK, call me then”.

JAG VET INTE RIKTIGT vad det är jag kämpar emot, varför jag kämpar. Tina genomskådar mig direkt. Så fort vi kommit utanför dörren frågar hon: “So what are you two cooking?” Vad ska jag svara? Neznam, jag vet inte... “He obviously likes you. I think you should let yourself enjoy the situation, because I was in the same situation and I didn’t do it and now I know that I made a mistake.” Hennes ord tränger innanför mina sista försvarsvallar och jag kan inte annat än le när telefonen ringer så fort jag kommit innanför dörren. /SF

ЈЕДАН ОСЛОБАДЈАЈУ НЕДОСТАТАК УКУСАEn befriande avsaknad av (västerländsk) smak10 OKTOBER 2007

OM KAFFE ÄR KONST är kaféer spegelbilder av samhället. Som en självklar bakgrundsmiljö för socialisering och avkoppling, och dessutom ofta så nära som man kan komma människors privatliv utan att besöka dem i hemmet, kan en titt på kaffeställen avslöja en hel del om en plats. Det här är en spaning på Belgrad genom stadens kaféfönster.

DET SÄGS ATT BELGRAD HAR ETT KAFÉ PER åtta invånare. Överdrivet eller inte så har det blivit en populär referens som får kontrastera mot socialistbetong och luftföroreningar i guideböcker och resereportage. Och ja, de är många och eftersom möjligheten att få en central bostad är lika osannolik som i de flesta huvudstäder så är det ofta just på kaféerna folk träffas. Trots det misslyckades jag när jag som nykomling började leta efter “mitt” kafé. Generellt sett finns det två kafékategorier i Belgrad – de traditionella “kafanas” och deras moderna motsvarighet “coffee bars”. Take away-latte i pappersmugg är förvånansvärt sällsynt. Kanske är det anti-amerikanismen som ännu skyddar Belgrad från denna globala epidemi, kanske är det arbetslöshet och uttänjda studier som ger människor tid att sitta ner.

PÅ EN KAFANA DRICKER MAN TURKISKT KAFFE. Ibland med turkisk konfekt som får smälta i munnen i takt med kaffeklunkarna,

ibland med rakija, brännvin på diverse frukter. Kaffet är starkt och lämnar tillräckligt med sump för att säga något om framtiden. Det är populärt att bli spådd i Serbien. “Kafana”-ställena är charmiga men för långsamma för min dagliga rutin, så min jakt på ett stammishak – som snart blev en ansträngning och senare resulterade i den här texten – utfördes främst på kaffebarerna, där främst de lite yngre träffas för att dricka espresso eller öl. Slutsatsen efter ett par månader i Belgrad är att kaffet är okej – jag vande mig till och med vid det turkiska – servicen funkar, men inredningen är en katastrof. Och även om tapeter och bordsdukar knappast är livsavgörande är design kommunikation precis som vilken annan och jag kunde helt enkelt inte hitta ett ställe att identifiera mig med. De med plaststolar och platt-tv-apparater är enkla att undvika, men motsägelsefullt utnyttjande av yta och krångel med överdimensionerade möbler desto svårare. För att inte nämna Yugo-bilarna och andra rost- och avgasbomber som tvunget skulle passera alldeles intill min fika.

KVAR BLEV PLÖTSLIGT BARA alltför fancy ställen med överpriser, som när man tittar lite närmre ser ut att ha plockat hela sin inredning från en katalog och dekorerat enligt anvisningar som följde med i paketet. Dessa hittar man ofta längs med en gata, som något tendentiöst kallas Silicon Valley efter överrepresentationen av plastikopererade kvinnor där. Feminism är inte populärt i Serbien.

DET ÄR LOCKANDE ATT SE ALLT DET HÄR som en del av Serbiens övergångsproblem som hänger ihop med regionens anpassning till

en fri marknad. Det är allt eller inget, och plötsligt är alla medel tillåtna. Men av någon anledningen känns det som en alltför enkel lösning. Belgrad är en huvudstad och ett regionalt kulturcentrum – fullt med studenter, konstnärer och andra koffeinberoende med för mycket fritid. Hur kan det vara möjligt att ingen fått idén att öppna ett ställe med alternativ musik, böcker, tidskrifter och Do It Yourself-inreding? Hur kommer det sig att den typen av mainstream subkultur-kaféer, som man alltid trillar över i andra europeiska städer jag besökt, och som antagligen skulle kvalificera sig för mitt vardagskaffe, fortfarande inte finns i Belgrad?

PÅ SÄTT OCH VIS TROR JAG att det speglar en generell frånvaro av indiekultur, den som följer med second hand-affärernas och vegetarianismens sällsynthet. Eller så har människor helt enkelt annat att irritera sig på än lysrör och spygrön energidrycksreklam.Och av någon anledning känns det väldigt befriande. Antagligen är det bara en tidsfråga, men idag är Belgrad faktiskt varken artificiellt autentiskt som i fattigt men pittoreskt, eller särskilt Lonely Planet-anpassat för att tillfredsställa den unga självständiga medelklass-resenärsstereotypen. Som mig, till exempel. /AW

ОПРАВДАНА НОЋНА МОРАEn befogad mardröm30 APRIL 2007

VAKNADE MED SVETTEN RINNANDES i går natt. Drömde att en atombomb fällts i Skåne och jag försökte desperat få kontakt med mormor, syster, mamma och pappa. En mardröm av värsta slaget, inspirerad av helgens filmvisning på Rex. Inom programmet Slobodna Zona (Free Zone) visade Rex i helgen dokumentären Original Child Bomb, som tog publiken på en hårresande resa från dagen då den första atombomben fälldes över Hiroshima fram till världen post 9.11, med tiotusentals kärnvapen och kapacitet att förinta jorden flera gånger om. På plats för diskussion var regissören Carey McKenzie och Lawrence J Korb, som bland annat var statssekreterare i amerikanska försvarsdepartementet under Ronald Reagan. De bildade en panel med två minst sagt olika sätt att angripa ämnet och tillsammans fick begreppen “säkerhet” och “massförstörelsevapen” att bli mer och mer relativa.

ÄVEN OM FILMEN VERKADE INTRESSERA PUBLIKEN ägnades frågestunden som följde främst åt att skälla ut/ställa Korb (som fick representera såväl NATO som Vita huset) mot väggen i frågor som Irakkriget, bombningarna i Belgrad och Kosovos eventuella självständighet. Han svarade tålmodigt, ofta med ett inledande “but you must understand”, ibland med ett lite överlägset leende. Och över ett glas vin i baren någon timme senare förklarade han (i uppmanande tonläge) för mig och Rebecca som också jobbar på Rex: “You know, we won the cold war. Now it’s up to you to win the war on terror.” Suck.. /AW

И СВИ СТАРИМОOch alla blir vi äldre... 2 JUNI 2008

ATT PRATA OM NATOS BOMBNING av Belgrad under 1999 med “unga vuxna” i Belgrad är ganska enkelt. De allra fl esta har aldrig varit i Kosovo, och har ingen direkt koppling till konfl ikten. Visst, många har någon släkting som var med i armén då eller känner någon som tidigare bodde i Kosovo eller så, men det är oftast på den nivån. Och de som är “unga vuxna” i Belgrad nu var kring 20 när bombningen skedde så de var i sitt esse då – utan ansvar för ett eget hem och utan ansvar för sin ekonomi, men med nya friheter som vuxenlivet bär med sig. Och de har vuxit upp i ett redan skadat land och tar ingenting för givet. Tiden då Tito fortfarande styrde minns de bara som vaga, söta minnen från barndomen. Det är när man pratar med andra generationer som man inser vilken, kanske framför allt psykisk påfrestning bombningarna trots allt var.

DÄREMOT ÄR DET INTE HELT ENKELT att prata med “unga vuxna” om krigen i Kroatien och Bosnien i början av 90-talet. Nu när man återigen börjar närma sig varandra – jag har under mina månader här stött på förvånande många kroater som för första gången besöker Belgrad och för många härifrån är det inte längre otänkbart att åka på solsemester till Istria i Kroatien – blir det tydligt att det fi nns många frågetecken och skillnader i vad man valt att fokusera på i den moderna historieskrivningen. För “unga vuxna” är det mycket mer luddigt och oklart vad det egentligen var som hände, då det mesta de vet är andrahandsinformation de fått av föräldrar och släkt.

“JAG VET EGENTLIGEN INTE SÅ MYCKET”,

förklarar Tina, “men vi bodde i Zagreb på den tiden. Som vanligt åkte jag och min syster till våra släktingar i Serbien över sommarlovet, så det var inget konstigt för mig. Mina föräldrar skulle möta upp med oss lite senare, de behövde stanna och jobba några dagar extra. När de sen kom, kom de med hela vårt hus på ett släp och inte förrän då

förklarade de för mig och min syster att vi skulle stanna i Belgrad nu och att vi inte kunde åka tillbaka till våra vänner i Zagreb. Mina föräldrar åkte med den sista övervakade konvojen med serber som lämnade Zagreb”.

RAŠAS FAMILJ, Å ANDRA SIDAN, fl yttade från Slavonien i Kroatien redan på 70-talet, så Raša är till och med född här. Ändå står det fortfarande Riza på deras ris-burk istället för pirinač, som det heter här. De behöll en sommarstuga i Slavonien, i en liten by i ett kulligt och vackert landskap. Under kriget brändes den till grunden eftersom att den var “serbisk”. Numera är renoveringen av stugan Rašas nästa stora projekt och stolt berättar han att han gjort ett avtal med några lokala byggare om att de ska lägga ett nytt tak på 20 dagar. “I will show you photos from now and I will show you photos after 20 days of buildning”, säger han och ler belåtet. “I removed all the... ehm.... I don’t know the word...” stönar Raša som vanligt. “Krš?” fyller jag i och han lyser upp, “yes, yes, krš!” Krš är ett utav våra lokala favoritband, och namnet betyder någonting i stil med skräp, bråte, saker man inte längre använder. “What is the village like” frågar jag och glimten av samförstånd avlägsnar sig snabbt.

THERE WILL BE NO MIRACLES HERE av den brittiske konstnären Nathan Coley stod utanför Belgrade Museum of Contemporary Art våren 2007. Installationen var en del av utställningen Breaking Step, och sammanfat-tade för mig mycket av intrycken från de första månaderna på Balkan. Livet är inte mer mytomspunnet än vad vi gör det till, och mirakelmediciner är varken mindre eller mer eff ektiva än människans vilja att förändra. /AW

”I removed all the... ehm... I don’t know the word.

“There are only few old people left. They ask me all the time what are you doing here? What do you want you serb?” Jag blir sådär illa berörd som jag blir här med jämna mellanrum när man blir varse att krigen och hemskheterna faktiskt är verkliga. När man inser att den här soppan är så sjuk och invecklad att det är helt omöjligt att se nyktert på något alls och att alla har något emot någon. Det är med andra ord också helt omöjligt att leka domare i de här konflikterna. Jag ruskar på mig och tar till ett riktigt belgradiskt knep – byter samtalsämne.

“I FOUND A ROOM IN STOCKHOLM TODAY” berättar jag istället. Bara ett rum? undrar Raša och suckar att han skulle vilja bo i en egen lägenhet. Jag förstår ju det att inte är så kul, men tröstar och säger “but living with your brother must be nice anyhow, I would like to live with my sister sometime”. Han suckar igen och förklarar “but I have problem now. I have to learn how to cook. My brother is...“ och så viftar han och rör runt med händerna som om han diskar, “... and he does the... uf!” stönar Raša frustrerat och jag fyller i “washes the clothes?” “Yes, yes... and now I have to learn... cook!” Jag kan inte tro mina öron och jag har svårt att stoppa hånflinet som sprider sig över mina läppar. “Ok I think I would prefer to live alone rather than living in the same appartment with you”, skämtar jag. Raša skrattar men ser att jag är konfunderad och lägger till “I like to eat food with spoon. Ehm... soup, beans... like mother prepare. Now I only eat bread and pljeskavica” ler han. Oförstående

skakar jag på huvudet, “but I can’t understand how you cannot cook, it must have been a long time that you have had this problem, right?” Och då trillar polletten ner “No, no, no! Mother and father move just few months... eh.. before!” förklarar han och det går upp för mig att tvåan med ett rum utan fönster hyst två föräldrar med två vuxna söner i hur lång tid som helst. Och det är i sådana här situationer som man verkligen ser skillnaderna i våra liv. Herregud, tänker jag, och förstår verkligen att ha vill bo på egen hand. Han skulle bara må bra av att behöva göra det. Just då tappar Raša sin ölflaska som dimper i marken och slås i småbitar. Tumulten som uppstår räddar mig från den fortsatta diskussionen som jag verkligen inte vet hur jag hade tacklat – mållös som jag var. /SF

АКТИВИЗАМ НА СРПСКОМAktivism på serbiska10 DECEMBER 2007

I VÅR LILLA MINIBUSS SKUMPAR VI FRAM på landsvägen i västlig riktning. “Ljudi, människor!” ropar Zoe och förklarar att idag ska vi än en gång ge allt. Vi är ett gäng på tio grymma brudar som ska framföra en feministisk antivåldspjäs på de centrala torgen i tio olika städer i Serbien – och idag står Velika Plana och Smedervo på tur. Pjäsen är en del av en större kampanj där man uppmärksammar våld mot kvinnor och barn och informerar om de få kvinnojourerna och jourtelefonerna som finns.

BREDVID MIG SITTER MILKA, som idag följt med oss på resan eftersom att hon missade framförandet i Belgrad och eftersom att hon tyckte att det skulle vara kul att hjälpa till lite grann. Vi börjar prata och det visar sig att Milka precis kommit tillbaka till Belgrad efter att ha spenderat ett par år i staterna. “Oh, so you are from Sweden?” utbrister hon och lyser upp. “That must be the perfect country. I hope that you will have time some day to tell me more about Sweden, because I have never been there, but I heard so many good things about it!” Än en gång kommer jag att få damma av en lite väl utopisk bild av ett Sverige som kanske existerade en gång i tiden, men som verkligen känns främmande för mig idag. Tråkigt att vara den som pajar föreställningen om att paradiset ändå finns på jorden, även om det är klart att de saker jag anmärker på mest är i-landsproblem.

MILKA ÅKTE TILL STATERNA för att hennes syster emigrerat dit för många år sedan. Hon hade stannat och hjälpt till med barnpassning och annat, eftersom att hon som pensionär inte haft något som hållit kvar henne i Belgrad. Tydligen hade hennes syster gift sig med en väldigt religiös snubbe som velat tvinga deras ungar att gå i kyrkan. Det hade gjort att de till slut skilde sig och nu hade ungarna ändå anammat faderns religiösa världssyn medan de beskyller modern för skilsmässan och annat gräl. En problematik som känns avlägsen från Milkas egen tragik – hon har trots alla påtryckningar aldrig gift sig och istället valt att jobba – och fastän att hon inte säger det rakt ut förstår jag att hon aldrig kunnat avslöja att hon är lesbisk. Det är nog så svårt som det är idag att vara homosexuell i Serbien. Men att ha vuxit upp som lesbisk för 50-60 år sedan? Jag kan bara ana mig till vad Milka fått stå ut med. Men jag vågar inte fråga för mycket utan

låter henne prata på istället. “My sisters son will come and visit me here in Beograd” berättar hon och fnyser till “he wants to collect money and build an anglican church here.” “What??” Jag kan inte tro mina öron. “Yes, I know, he is crazy” lugnar hon mig och berättar att han fått för sig att han fått en uppenbarelse. “Do you understand now why my sister wanted to protect the kids from this church?” Killen är tydligen bara 20 år gammal och Milka hoppas på att han ska komma på bättre tankar när han blivit lite äldre.

SÅ KOMMER VI TILL VELIKA PLANA och smäller upp rekvisitan och gör oss i ordning för den första föreställningen. Ana värmer upp med att sjunga falskt till “I don’t wanna go to rehab, I say no, no, no” och allt fler förbipasserande stannar till och väntar på vad som komma skall. Det är förvånansvärt många gubbar och killar som stannar och ser föreställningen. Andra år har tjejerna och kvinnorna tydligen varit i majoritet i publiken. Zoe har berättat att föreställningarna de gjort andra år fått väldigt starka, och väldigt olika reaktioner. Nästan alltid är det någon som kommer fram och tackar för att de äntligen tar upp den här frågan. Många gånger har någon i publiken börjat gråta, ibland blir någon sur och börjar skälla. Vid ett tillfälle försökte en gubbe till och med att slå en av skådespelarna och jagade iväg henne från scenen. Och i en annan stad hade ett helt gäng kvinnor kommit till polisstationen dagen efter och krävt att någon skulle skydda dem. Alltid finns det någon kvinna som efter föreställningen kommer fram och pratar eftersom att hon själv eller någon nära bekant till henne blir utsatt för våld och övergrepp.

”What are you doing here? What do you want you serb?

NÄR VI ÅKER VIDARE MOT SMEDEREVO berättar Lori, en av skådespelarna i vårt glada gäng, att hon arbetar i en lesbisk organisation i Novi Sad. Novi Sad är ändå Serbiens tredje största stad och är öppet och storsint för att vara i Serbien och jag hade förväntat mig att situationen där skulle vara lite bättre. Men när jag undrar vad hon gör i sin organisation suckar hon och förklarar. “Everything. Everything from shopping, to marketing, to giving interviews, to taking care of organizational stuff .” För om man så bara ska gå och köpa något för organisationens räkning måste man be om ett specialskrivet kvitto där kassörskan ska fylla i till vilken organisation de sålt en viss grej. Och det skulle ju kunna vara så att kassörskan känner igen personen som handlar och därmed skulle kunna avslöja henne som lesbisk. Jag börjar fatta “...so you are the only one in the whole organisation that is open about being lesbian?” Lori försvarar sina skyddslingar “but I understand them, you know... Th ey are all so young still.” Förfärat ruskar jag på huvudet “what do you mean, so young, how young are they?” Och Lori förklarar “we decided not to accept anyone under 18 or it could give us trouble becuase of upset parents. Most of them are 20-25 or something like that.”

OCH JAG FÖRSTÅR ATT DET ÄR SKILLNAD

på att vara 22 i Sverige och att vara 22 i Serbien. Framför allt bor de allra fl esta säker hemma hos föräldrarna fortfarande och är beroende av dem i en helt annan omfattning än vad jag som bortskämd svensk någonsin kan förstå (det är ju bara att ta lite CSN-lån så löser sig allt). Men

jag har ändå svårt att greppa hur pass hårt grepp familjen och de traditionella normerna fortfarande har om folk. Jag tror att jag aldrig kommer att förstå på riktigt. Uppgivet suckar jag och försöker hitta något jag kan jämföra det här med i mitt Sverige. Att man tjuvröker när man är 25? Det är ju inte det att det är en dans på rosor att komma ut i Sverige heller, men ändå.

I SMEDEREVO KOMMER BORGMÄSTAREN NER för att se föreställningen. Sen bjuder han oss på kaff e i sitt kontor som säkert varit jävligt fl ådigt på 50-talet. “Det är så himla bra att ni gör det här”, berömmer han oss. Inte undra på, tänker jag, för han har tydligen precis stöttat uppbyggandet av en första jourtelefon i Smederevo, så det är klart att han gillar läget – nu när han får en chans att skryta och dessutom hoppas på uppmuntrande klappar på axeln. /SF

МИЛЈАMilja30 AUGUSTI 2007

MILJA ÄR ETT MASKROSBARN i familjen Serbien. Full av innerlighet och med ett porlande skratt som tvärt byts mot ilska som färgar ögonen svarta och blanka. Hon är sjutton år och kommer från den lilla staden Leskovac i södra Serbien. “Mest känd för sina narkomaner, men skriv inte det, det gör de alltid i media”, säger hon, och jag skriver det. Där fi nns också en konstskola och ett naturvetenskapligt gymnasium där Milja studerar. Och ungdomar, som enligt Milja är

ЗАБОРАВЛЈЕНА СЕЦАНЈА - НЕСТАЛЕ ИСТИНЕGlömda minnen – försvunna sanningar28 APRIL 2007

JAG SÅG EN FANTASTISK PJÄS häromdan av serbiska DAH Th eatre. Förstod knappt ett ord, men det var ändå den starkaste teaterupplevelsen jag haft på väldigt länge. Pjäsen, “Story of Tea”, tog avstamp i Chekhovs “Tre systrar” och använde den som en referenspunkt för att berätta historier om saknade människor, saknade minnen och saknade sanningar. En av de absolut starkaste scenerna var när de tre kvinnorna plötsligt gick från stillsamt tedrickande till att innerligt dansa runt med blodfl äckade jackor från sina män. I programbladet ställs frågan “Vad är betydelsen av minnen?” – ett tema som är lika aktuellt som kontroversiellt här. Många, särskilt unga, verkar helst vilja dra ett streck över vad som hänt. På läktaren i skolsalen som teatersällskapet fått förfoga till föreställningen var förträngandet dock en omöjlig strategi. Och i det här fallet var förståelsen av ord överfl ödig. /AW”So you are the

only one that is open about being lesbian?

uppdelade i två grupper – de som går på disko och de som sitter på trottoarerna och pratar till klockan fem på morgonen. Milja tillhör den senare och jag träff ar henne på dokumentärfi lmslägret kulturhuset jag jobbar på anordnar.

“JAG HAR SKRIVIT LÅTAR OCH JAG VILL skriva en bok och jag vill göra fi lm, för genom fi lm kan alla förstå dig”, säger hon. “Min generation vill förändra världen och jag kommer att hata mig själv om jag inte fortsätter att vara mig själv när jag blir äldre.” Hon verkar uppriktigt oroad över vuxenvärlden och mitt i all underbar naivitet fi nns ett gravallvar. “En av mina låtar handlar om att i mitt land är det bra att vara dålig. Hjälper man någon går det bara sämre för en själv. Ger man ett fi nger tar de hela handen.”

KLART ATT DET GÖR EN RÄDD för att ta steget in i vuxenlivet. För om man inte väljer att skaff a sig ett bättre liv utomlands måste man ta för sig för att få sin beskärda del av det marknadsanpassade samhället. “Jag såg ett tv-program där de pratade om ‘brain drain’. Att de smartaste drar utomlands. Men jag vill stanna här och försöka göra något bra.” Ja, stanna Milja, tänker jag. Du klarar det. Vi har haft ett samtal där jag tror att hon är min idol och jag är hennes. Dagen därpå åker jag tillbaka till Belgrad. I bilen kommer ett sms: hej Anna! glöm inte att läsa den lilla prinsen! hälsningar Peter Pan. /AW

ПАЛАЧИНКЕ, ПРЕДРАСУДИ И ШЛАГЕРPannkakor, fördomar och schlager22 MAJ 2008

“HEJ DARLING, HOW ARE YOU?” hälsar Jelena när jag kommer till vårt favvisställe bakom parlamentet för att käka palačinke, pannkakor, och dricka kaff e. Jelena har tagit med sig John, en pensionerad australiensisk diplomat och Goran, en kompis till denne. “Oh nije loše, not bad” svarar jag och sätter mig tungt. Jag har precis kommit tillbaka efter att ha varit på ett genrep för den andra semifi nalen för Eurovision Song Contest. And? frågar Jelena förväntansfullt. Hon har blivit bjuden på fi nalen på lördag. Jo, säger jag och förklarar att det som jag tyckte var mest intressant var att se hur de 20 olika tv kamerorna samspelade och att se hur uträknat och regisserat allting var. Dessutom är Djordje stage manager och Jovan är ansvarig för ett trettiotal humpare, så det var kul att se dem in action. Och vilken takrigg! Och så funderade jag på hur skärmen bakom scenen var gjord.

“HMM...” JELENA KAN INTE RIKTIGT dela min fascination för tekniska lösningar. Så jag länkar in samtalet på henne istället. “Well, I had an awful week at school, I quarrelled so much with my director.” Jelena jobbar på “Britannica” en engelskspråkig internationell skola i Dedinje, Belgrads ambassad- & nyrika kvarter, där hon undervisar i både historia och historie-relaterade ämnen. Ägarna verkar vara riktiga utsugare som lägger sig i minsta detalj i undervisningen och verkar vilja behålla undervisningsstilen från brittiska internatskolor från mitten av förra århundradet. Och

РЕЛАТИВНЕ ПАЗДАЛЈИНЕRelativa avstånd5 NOVEMBER 2007

JAG FÅR OFTA EN KÄNSLA AV att andra sidan jorden är väldigt nära i Belgrad. Inte ens fem mil iväg börjar EU. En union med måttstockar att avundas, frukta, och anpassa sig till, för det fi nns ingen annan väg att gå. Trettio mil söderut ligger Kosovo. Ett politiserat stycke land, ett snälla-kan-vi-prata-om-nåt-annat och, samtidigt, ett det-går-inte-att-prata-om-nåt-annat. Få har varit på andra sidan. Många är nyfi kna om hur det är, och vad dem egentligen tycker om oss.

AVSTÅND AVGÖRS av människans kreativa förmåga, både geografi skt och psykologiskt. Hoppet ligger i dem som utforskar. Konstnärer som skapar, ifrågasätter och samarbetar. Kvinnor som nätverkar, avmystifi erar, informerar. Barnen. De är den enda genvägen till avlägsenheten runt knuten. /AW

”Glöm inte att läsa den lilla prinsen! Hälsningar Peter Pan.

en update på den fronten. “Uff... stönar jag och vill helst av allt bara skaka av mig tankarna. “I don’t know really. With Alex I just quarrell all the time because he is so stubborn and doesn’t want to listen to me. And with the other guy, suckar jag och himlar med ögonen, I just can’t read his face. Now the other night they were rehearsing in Rex with Horkeštar, the choir. They rehearsed until 11.30 so it was quite late but I still decided to meet them and when I arrived I just realized that he was completely drunk by then and that I for sure was not going to have a sound conversation with him that night. I’ll just try not to care about it anymore, now that I’ll soon be leaving anyhow...” Jelena försöker släta över med någon analys av hur “our boys” reagerar på utländska tjejer, men den gör hela grejen ännu värre egentligen. Mina planer på att flytta till Stockholm känns tacksamt frestande nu, även om jag älskar denna stad och vet att den här grejen ju inte påverkar det faktum att jag hittat enormt många finfina vänner här. “Guys, guys, guys”, suckar Jelena. Och vi vänder vår uppmärksamhet åter till John och Goran, som är mitt uppe i en diskussion om vad man kan göra för serberna i Kosovo.

GORAN HAR NÄMLIGEN DENNA HELGEN tagit hand om en pojke från en by i en enklav i Kosovo, visat honom Belgrad och tagit honom på shoppingrunda på Delta City, stans största galleria. “They are so sweet these kids, förklarar han, they are brought up in such a traditional, old-fashioned way. He would only speak when you adress him and my own kid seemed very rude by his side. And he has lived so much horror, I really adore this kid.” Jelena håller med och lägger till något banalt om “traditionell serbisk” uppfostran och lägger till “and so many of these kid’s fathers

have taken part in the war, but I mean, of course he would, when someone threatens his family and kids!” Jag mulnar till och suckar, försöker att bryta av och byta samtalsämne, men nu är Goran och Jelena i farten och klagar lite mer över sin nations orättvist behandlade “minoritet” i “det förlorade landet”. Man skulle tro att det var ett jävla Palestina till runt hörnet, på sätt och vis är det väl det också. Jag försöker stänga av öronen. Orkar inte höra mer på sånt här. Tack och lov är det mest i de här sällskapen jag har stött på de här tendenserna, annars är folk bra på att bara ignorera det helt och att inte nämna Kosovo alls. Den enda som egentligen självmant pratat om Kosovo och i det uttryckligen kallat serberna för förövarna är Miloš – som också åkte till Sarajevo och kom tillbaka ganska deprimerad efter att han sett vad hans landsmän åstadkommit.

UNDER TIDEN GLIDER SAMTALET PÅ ICEBAR in på den serbiska nationens säregenheter, och därmed även andra nationers folks gemensamma egenskaper. “I never liked the brittish” förklarar Goran och lägger till att de alltid ska klaga så förbannat mycket. “Ska du säga” muttrar jag, men tack och lov är Goran för självupptagen för att höra min kommentar. Istället lägger John sig i och ifrågasätter huruvida “inat” – en egenskap som många serber tillskriver sin nation, en slags envis och stolt ihärdighet, som gör att många reagerar ogenomtänkt och ologiskt och sedan envisas med att hålla fast vid sin ståndpunkt – verkligen existerar. Det här går över min gräns för vad jag orkar stå ut med och jag packar ihop och ursäktar mig med jobb som väntar. Lättad går jag därifrån och njuter plötsligt av den milda sommaren och den vackra färgskalan stan får såhär när solen sakta närmar sig horisonten. /SF

НЕДОСТАЈЕШ МИDu fattas mig7 JUNI 2008

NU ÄR JAG SNART PÅ VÄG HÄRIFRÅN. Usch! Jag går här på gatorna och känner redan distansen växa. Det är så jäkla sorgligt. Här är så jäkla vackert, så jäkla underbart att bara vara. Och nu när de blommande Lind-träden fyller staden med sin sockersöta doft och de första varma sommardagarna värmer själ och hjärta gör det alldeles ont så underbart här är. Men sommaren kommer med oundvikliga snabba steg och tar med sig romantiken – Majda ska till London, Midica till Scotland, Miloš kommer snart att deppa ihop och Tina är redan på Grekland. Värmen kommer lägga ett tjockt lock på det glada humöret. Så jag vet att det är onödigt att misströsta över att jag ska lämna nu, men kan ändå inte låta bli. Till slut kommer jag till en punkt där jag bara vill bryta med en gång. Det är bara jobbigt att vara här till hälften i vetskapen om att allt ändå bara är på lånad tid. Men först ska jag uppleva kören Horkeštar in action, avluta några grejer på Rex, samla på mig allas mailadresser och mycket mer. Jag försöker förtränga tankarna och fokusera på nuet och att vara här fullt ut så länge jag kan.

TILSAMMANS MED PAOLA, min “efterträdare” och Rex nya volontär, tar jag bussen till Novi Beograd och Studentski grad, studentområdet. Idag firas här en studentrevolt som började för 40 år sedan, 1968. Vi är lite sena och smyger in och hittar Ivana och hennes kompisar i den genomgående tungt bruna biosalongen – heltäckningsmattan har en nyans, biostolarna en annan, träfanéret på väggarna en tredje

eftersom att Jelena inte är officiellt anställd är det svårt för henne att värja sig, då hon verkligen behöver det här jobbet. “But nevermind, at least I met some nice guy on facebook, some greek guy, and he sends me these marathon poems and really is quite interesting to speak to. But of course, it’s just on facebook and nothing real, I know that, so I don’t care about it too much.”

JELENA HAR RÅKAT UT FÖR EN SKUM GREJ på facebook, för någon av hennes kompisar hade nominerat henne till någon snygghetstävling där och sen dess får hon flera meddelanden om dagen där okända killar berömmer hennes underbara skönhet. Jag hade stängt ner mitt facebook konto om något sådant hade hänt mig, men Jelena ser det snarare som ett tillfälle att promota Belgrad lite grann och att få kontakt med folk från andra länder. Även här i Belgrad umgås hon mycket med utlänningar och söker sig till de “internationella” kretsarna.

IBLAND KAN JAG TYCKA att den internationella kretsen verkar vara jävligt ytlig, att man bara umgås med varandra för att man inte fått tillgång till det lokala livet. Men Jelena har visat sig vara en välbehövlig och äkta vän. När jag kom tillbaka till Belgrad efter jobbiga veckor med göra slut och stöta och blöta med Alex var hon den första som tog hand om mig och tog mig, till icebar såklart, för ett ingående snack och pepp-talk. Det var grymt gjort av henne för just då behövde jag verkligen den pushen att kunna fokusera framåt och kasta mig in i livet här i Belgrad till hundra procent. Så hon vill såklart också ha

”They are so sweet these kids, they are brought up in such a tradi-tional way.

och så vidare. En gammal räv som var med och startade upproret talar i svulstiga ord och ibland spontanklappar några entusiastiska studenter. Efter några minuters tal presenterar han Hoskeštar och Midica, Raša, Kate, Tića, Ceca, och de andra kommer in på scen i t-shirt och blåställ. Djordje presenterar låten genom megafon och så sätter de igång. Låtarna är framför allt gamla partisan-låtar och arbetarrörelsens sånger och någon enstaka egenkomponerad. Energiskt sjunger de för full hals och jag är uppriktigt förvånad över hur pass bra det låter.

EFTER KONSERTEN HITTAR JAG MIDICA OCH MILOŠ och billigt vitt bjudvin och snacks i entrén. Kate och hennes pojkvän joinar oss och vi upptäcker att pojkvännen har en oupptäckt talang – han fångar varenda kikärta Midica kastar till honom med munnen, och dessutom gör han det med en alldeles underbar självklarhet och utan ansträngning, som en groda. Pazi, se upp! och så fångar han en till... alldeles otroligt. Paola, Miloš och jag viker oss av skratt och försöker härma men misslyckas.

SEN SKÄMTAR VI OM ATT CECA har samma namn som en av serbiens mest populära turbofolksångerskor. Sångerskan är lite av en serbisk motsvarighet till Bert Karlsson – hon har plötsligt blivit folkkär igen trots att hon är änka till en av de största krigsförbrytarna, Arkan. Precis som med Bert verkar ingen vilja bry sig om sådana petitesser längre. Tića är glad och nöjd med konserten. Tydligen har det gått typ ett år sen de senast uppträdde eftersom att kören genomgått en förändringsperiod. Så det var ett viktigt steg att komma på scen och få lite peppande energi! När vi börjar sjunga stämmer folk runtomkring oss in.

SÅ AVBRYTS JAG I MIN TANKAR när Midica plötsligt drar med mig – nu ska vi in till Kalamegdan och Klub Indigo! På en terass under det turkiska gamla huset har man utsikt över Sava och nya Belgrad och ur högtalarna pumpas indie och alternativ rock och stämningen är på topp! Glada kramas vi och skuttar omkring. “Jag trodde inte att stiffa svenskar kunde dansa” skrattar Miloš och vi spelar luftgitarr och dansar frigörande i ordets verkliga mening.

MITT I VIMLET HITTAR JAG RAŠA igen och passar på att höra mig för hur det gått med stugbygget i Slavonien. Stolt berättar han att det nu börjar lika ett hus igen och att han hittat en kompis där. Men något är på konstigt kväll och jag får inte riktigt grepp om huruvida det handlar om att rättegången nu fastslagit att han riskerar att åka i finkan om han överträder lagen på minsta sätt de nästa två åren eller om det har med konserten och en missbelåtenhet över livssituationen i Belgrad att göra.

SÅ SPRINGER JAG IN I TICA. Jag ber att få rulla en cigg och Tića är inte den som säger nej. Så uttalar han de förbjudna orden “Hur lång tid är det till du åker nudå?” och vi blir sentimentala. “Det enda jag har att klaga på egentligen är att du inte lärde dig mer serbiska.” “Ja, fan, det har du rätt i.” Men det går i alla fall lite grann nu, och när Midica ska testa mig är alla förvånade över hur mycket jag kan eftersom att de bara vet hur lite jag pratar och inte hur mycket jag fattar.

SEN MÅSTE VI DANSA IGEN för nu spelar de Jarboli och de är ju så underbara att studsa omkring till. Jarboli – flaggstängerna – och deras skiva spelades på radiokanalen B92 när Milošević störtades eftersom att deras texter är sådär lagom politiska utan att vara för uppenbara och för att de beskriver den då unga generationens problem och huvudbry.

I LÅTEN “GLAVU GORE”, “Head up” säger de: “uvek između zlog i loseg”, “alltid mellan dåligt och sämre”, tako biramo predsednike”, “så väljer vi president”, “zato ljudi odavde beze”, “därför lämnar folk det här stället”, “i svi beze da sačuvamo prijateljstva”, “och det är svårt att bevara vänskapen”. Jag vill inte vara en utav dem som drar. Fast nu är det oundvikligt. Och jag vet att det också är det som skänker det här ögonblicket så mycket sötma. Och jag vet att mitt nya liv kommer att bli grymt. Att det kommer att vara underbart att komma hem. Men det värker mer än någonsin när jag avslutar kvällen och slår följe till med Midica och Miloš, och återigen får bekräftat att vi verkligen kommit varann nära. “I really enjoy your company guys” avslutar Midica innan hon svänger av med två nyss inköpta jogurt och Miloš och jag promenerar vidare. Han stönar “what will I do in this godforsaken city when both you and Midica are out of town?” Och jag önskar verkligen att jag hade ett bättre svar än “I don’t know, Miloše, what will I do in fucking icecold Sweden without the two of you?” Och vi äter upp vår natta-burek respektive natta-pljeskavica från Nišlia och strosar mot min lilla lya, respektive busstationen och jag överväldigas av det bitterljuva i att ha hittat så fina vänner som jag kommer att tvingas lämna här alldeles för snart och kryper ner i min varma sköna säng och gråter en skvätt. /SF

ХВАЛА ВАМАStort tackALLA UNDERBARA OCH HJÄLPSAMMA

TEXT OCH BILD av Anna Weitz och Sascha Fülscher / RåKOST

MED STÖD AV Kulturmejeriet i Lund, projektet “The Lift” och nät-verket “Trans Europe Halles”, Ungdomsstyrelsen (Europeisk volo-ntärtjänst) samt Region Skåne genom “pengabunken”. Tack till alla som hjälpt och gjort möjligt. Extra stort tack till Emma Ernsth!

KONTAKT sascha@statementblues.com, anna.weitz@rafilm.se

MER INFO FINNS PÅ:

Om Mejeriet: www.kulturmejeriet.seOm Rex: www.rex.b92.netOm Trans Europe Halles: www.teh.netOm europeisk volontärtjänst: www.ungdomsstyrelsen.seOm pengabunken: www.skane.seOm RåFILM: www.rafilm.se

”Det enda jag har att klaga på är att du inte lärde dig mer serbiska.