Atiq Rahimi

TÅLAMODETSSTEN

Översättning

sa larsson

leopard frlag stockholm 2010

Denna berättelse är skriven till minne av den afghanska poeten N.A., brutalt mördad av sin man, och tillägnas M.D.

atiq rahimi Tålamodets stenleopard frlag

S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se

Ouvrage publié avec le soutien du Centre national du livre – ministère français chargé de la culture

Copyright © p.o.l diteur, 2008 For the Swedish translation © by Leopard förlag.

This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris

Originalets titel : Syngué sabour. Pierre de patience

Översättning : sa larsson

Omslag:

Sättning : team media sweden ab, falkenberg

Tryckt 2 0

isbn 978-91-7343-295-5

hos UAB PRINT-IT, itauenL 1 001

ELSA WOHLFAHRT LARSSON

9

Rummet r litet. Rektangulärt. Det är kvävande trots de ljusa, blågröna väggarna och de två gardiner­

na med flyttfåglar, stelnade i flykten mot en gul och blå himmel. Gardinerna är trasiga, här och var slipper solstrå­larna igenom hålen och landar på en kelimmattas urblekta ränder. Längst in i rummet hänger ett draperi. Grönt. Omönstrat. Det döljer en igenbommad dörr. Eller ett för­råd.

Rummet är tomt. Inga prydnader. Utom på väggen mellan de två fönstren där det hänger en liten kandjar och ovanför den ett fotografi, ett porträtt av en mustaschprydd man. Kan han vara i trettioårsåldern? Lockigt hår. Fyrkantigt an­sikte, som inom parantes mellan de välansade polisongerna på kinderna. De svarta ögonen gnistrar. De är små, åtskilda av en örnnäsa. Mannen på fotografiet skrattar inte, fast han ser ut som om han försökte låta bli att skratta. Det ger ho­nom en underlig min, som om han inombords hånar åskå­daren. Fotografiet är svartvitt, färglagt i efterhand med blekta kulörer.

10

Längs väggen mittemot fotografiet ligger samma man, om än äldre, på en röd madrass på bara golvet. Han har skägg. Det är gråsprängt. Han har magrat. Alldeles för mycket. Det är bara skinn och ben kvar. Blekt skinn. Fullt av rynkor. Näsan ännu mer lik en örnnäbb. Fortfarande inget leende. Men samma hånfulla min. Munnen är halv öppen. Ögonen är ännu mindre än förut och insjunkna i sina hålor. Blicken är fäst vid taket, vid de synliga, svartnade, ruttnande bjäl­karna. Armarna ligger livlösa längs sidorna. Under den ge­nomskinliga huden slingrar sig venerna likt svullna maskar kring den knotiga kroppens utstickande ben. Kring vänstra handleden bär han ett armbandsur som dras upp för hand och på ringfingret en vigselring i guld. I högra armvecket droppar en kateter en ofärgad vätska in i honom från en plastpåse som är upphängd på väggen, ovanför mannens huvud. Resten av kroppen är täckt av en lång blå skjorta med broderier på kragen och manschetterna. Benen är stela som störar och nedstoppade under ett smutsigt, vitt lakan.

På hans bröst, i höjd med hjärtat, vilar en hand, en kvinno­hand. Den höjs och sänks i takt med andningen. Kvinnan sitter ned. Benen är hopvikta och tätt tryckta mot bröstet. Huvudet vilar mellan knäna. Hon har svart hår, långt och kolsvart, som täcker axlarna som höjs och sänks i takt till armens regelbundna rörelse.

11

I andra handen, den vänstra, håller hon ett svart radband. Hon räknar bönerna med hjälp av radbandet. Tyst. Lång­samt. I takt till axlarnas rörelse. Eller i takt till mannens andetag. Hon är insvept i en lång, purpurröd klänning. I kanten på ärmarna och längs fållen pryds den av ett dis­kret mönster bestående av veteax.

Inom räckhåll på en sammetskudde ligger en bok uppsla­gen på försättsbladet. Det är Koranen.

En liten flicka gråter. Hon befinner sig inte i det här rum­met. Möjligen är hon i rummet bredvid. Eller i hallen.

Kvinnan rör på huvudet. Hon är trött. Hon lyfter huvu­det från knäna.

Hon är vacker. I vänster ögas ytterkant har hon ett litet ärr som drar ihop ögonlocket en aning och skänker blicken en säll­sam oro. Läpparna är fylliga, om än torra och bleka, och mum­lar mjukt och långsamt samma ord om och om igen i bön.

En andra liten flicka gråter. Hon verkar vara närmare än den första, förmodligen på andra sidan dörren.

Kvinnan lyfter handen från mannens bröst. Hon reser sig och går ut ur rummet. Hennes frånvaro ändrar ingenting. Mannen rör sig fortfarande inte. Han fortsätter att andas, tyst och långsamt.

12

Vid ljudet av kvinnans fotsteg tystnar de två barnen. Hon stannar hos dem en god stund, ända tills huset, världen, för­svinner i de slumrande skuggorna. Sedan återvänder hon. I ena handen har hon en liten vit flaska, i den andra det svarta radbandet. Hon sätter sig vid sin mans sida, öppnar flaskan och lutar sig fram och häller två droppar tårersätt­ningsvätska i höger öga och två i vänster öga. Utan att släp­pa radbandet. Utan att sluta att be.

Genom hålen i gardinens gula och blåa himmel smeker sol­strålarna kvinnans rygg och axlar, som rör sig i samma re­gelbundna rörelse, i samma takt som radbandets kulor gli­der mellan hennes fingrar.

Långt borta, någonstans i staden, exploderar en bomb. Den är kraftig, kanske förstör den några hus, några drömmar. Moteld. Repliken trasar sönder den tryckande middagstystnaden, fönsterrutorna skallrar, men barnen vaknar inte. Kvinnans ax­lar stelnar till för ett ögonblick – bara så länge det tar att räkna två kulor på radbandet. Hon stoppar flaskan med ögondrop­parna i fickan. ”Al-qahhar”, mumlar hon. ”Al-qahhar”, säger hon igen. Hon upprepar samma ord för varje andetag som mannen tar. Och för varje ord räknar hon en pärla på radbandet.

Ett varv är färdigt. Nittionio kulor. Al-qahhar nittionio gånger.

13

Hon reser sig och intar sin plats vid madrassen, vid man­nens huvud, och lägger handen på hans bröst igen. Hon bör­jar om med radbandets första kula.

När hon kommer till det nittionionde Al-qahhar igen flyttar hon handen från mannens bröst till hans hals. Fingrarna försvinner först in i det täta skägget där de dröjer sig kvar ett andetag eller två. De kommer fram och söker sig till läp­parna, stryker över näsan, ögonen, pannan och försvinner till slut in i det tjocka, smutsiga håret. ”Kan du känna min hand?” Dubbelvikt över mannen stirrar hon honom stint i ögonen. Inte ett tecken. Lutar örat mot läpparna. Inte ett ljud. Han har samma tomma uttryck: halvöppen mun, blick­en förlorad någonstans bland de mörka bjälkarna i taket.

Hon böjer sig fram en gång till och viskar: ”I Allahs namn, visa att du kan känna min hand, att du lever, att du kommer tillbaka till mig, till oss! Bara ett tecken, ett litet tecken som kan ge mig styrka, tro.” Hennes läppar darrar. Hon bönar: ”Bara ett ord …”, snuddar vid mannens öra. ”Jag hoppas åtminstone att du kan höra mig.” Hon lägger huvu­det på kudden.

”De sade att du skulle kunna röra dig efter två veckor, ge något tecken åt oss … Nu har det gått tre veckor … nästan. Och ingenting har hänt!” Hon rullar över på rygg. Blicken

14

söker sig dit mannens blick har förlorat sig, någonstans mel­lan de svarta murkna bjälkarna.

”Al-qahhar, al-qahhar, al-qahhar …”

Kvinnan sätter sig långsamt upp. Tittar förtvivlat på man­nen. Hon lägger handen på hans bröst igen. ”Om du kan andas kan du hålla andan också, eller hur? Håll andan!” Hon samlar håret i nacken, upprepar enträget: ”Håll andan, bara en enda gång!” och lägger örat mot munnen. Hon lyss­nar. Hon hör. Han andas.

Hon vet inte vad hon ska ta sig till, hon skäller på honom: ”Jag orkar inte mer.”

En uppgiven suck, sedan reser hon sig med ett ryck och upprepar, nu med högre röst: ”Jag orkar inte mer …” Kraf­terna sviker henne. ”Jag reciterar oavbrutet Guds namn, från morgon till kväll, jag orkar inte mer!” Hon tar några steg mot fotografiet, utan att titta på det, ”Sexton dagar …”, tvekar, ”nej …” och räknar undrande på fingrarna.

Osäker vänder hon sig om och går tillbaka till sin plats och tittar i den uppslagna Koranen. Hon kontrollerar. ”Sex­ton dagar … i dag ska jag läsa det sextonde namnet för Gud. Al-qahhar, Segraren. Just det, det är det sextonde namnet …” Eftertänksamt: ”Sexton dagar!” Hon backar. ”I sexton dagar

15

har jag levt till rytmen av dina andetag.” Aggressivt: ”I sex­ton dagar har jag andats i din takt.” Hon tittar stint på man­nen. ”Se själv, jag andas som du!” Hon andas in djupt och andas mödosamt ut igen. I samma takt som mannen. ”Även om jag inte har handen på din bröstkorg kan jag andas som du.” Hon böjer sig ned över honom. ”Till och med när jag inte är vid din sida andas jag i samma takt som du.” Hon backar bort. ”Hör du?” Hon skriker: ”Al-qahhar”, och börjar räkna bönerna på sitt radband. I samma takt som tidigare. Hon går ut ur rummet. ”Al-qahhar, al-qahhar”, ljuder i hallen och omgivningarna …

” Al-qahhar …” försvinner bort.” Al-qahhar …” allt svagare.”Al …” ohörbart.Borta.

Några ögonblick förflyter i tystnad. Sedan ljuder ”Al-qahhar” igen mot fönstret, i hallen, bakom dörren. Kvinnan kommer in i rummet och stannar bredvid mannen. Hon blir stående. Vänstra handen räknar fortfarande kulorna i det svarta rad­bandet. ”Jag vet till och med att du har andats trettiotre gånger under tiden som jag var borta”. Hon sätter sig på huk. ”Nu också, medan jag pratar med dig, kan jag räkna dina andetag.” Hon håller upp radbandet i mannens otyd­liga blickfång. ”Sedan jag kom tillbaka har du tagit sju ande­

16

tag.” Hon sätter sig på kelimmattan och fortsätter: ”Jag har slutat dela upp dagarna i timmar, och timmarna i minuter och minuterna i sekunder … en dag för mig är lika med nittionio varv på radbandet!” Hennes blick dröjer sig kvar vid det slitna armbandet som håller kvar klockan på man­nens handled. ”Jag kan tala om för dig att det är fem rad­band kvar innan mullan kallar till middagsbönen och pre­dikar haditherna.” Ett ögonblick. Hon räknar. ”Efter tjugo radband knackar vattenbäraren på grannarnas dörr. Som vanligt går den gamla kvinnan med den skrällande hostan ut och öppnar för honom. Efter trettio cyklar en pojke över gatan visslande ”Laili, Laili, Laili Djan, Djan, Djan, mitt hjärta det krossade du …” för grannflickan … Hon skrattar. Skrattet är sorgset. ”Och när jag kommer till det sjuttioandra varvet kommer den dumma mullan hit för att besöka dig och, som han alltid gör, kasta anklagelser efter mig, för att, som han säger, jag inte har skött om dig ordentligt, inte har följt hans instruktioner, för att jag har slarvat med bönerna … För an­nars hade du blivit frisk!” Hon stoppar in handen under mannens arm. ”Men du är mitt vittne. Du vet att jag bara lever för dig, vid din sida, till dina andetag!” Hon värjer sig: ”Det är så lätt att säga att du måste läsa ett av Guds nittio­nio namn nittionio gånger om dagen … Och det i nittionio dagar! Den där enfaldiga mullan vet inte vad det innebär att vara ensam med en man som …”, hon kommer inte på or­

17

det, eller vågar inte säga det, ” … vara ensam med två små flickor!”, muttrar hon lågt.

Lång tystnad. Nästan fem radband. Fem varv, under vilka kvinnan sitter tryckt mot väggen med slutna ögon. När kal­lelsen till middagsbönen ljuder väcks hon ur sin dvala. Hon tar den lilla mattan, viker upp den och lägger ut den på golvet. Bönen börjar.

Efter bönen sitter hon kvar på mattan och lyssnar till mullan som predikar haditherna om den innevarande vecko dagen: ”… och i dag är en blodets dag, ty det var en tisdag som Eva för första gången blödde orent blod, som en av Adams söner dödade sin bror, som Gregorius, Sakarja och Yahya – må de vila i frid – dödades, samt Faraos trollkarlar, Faraos hustru Assaya Bent Muzahim, och Israels barns ko …”.

Hon ser sig tankfullt om. Rummet. Hennes man. Denna kropp i tomheten. Denna tomma kropp.

Hon får något oroligt i blicken. Hon reser sig, viker ihop mattan och lägger tillbaka den på sin plats i hörnet och går sin väg.

Hon kommer strax tillbaka och kontrollerar hur mycket se­rum det finns kvar i droppåsen. Det är inte mycket kvar.