svensk linje, nummer 3 2014

NUMMER 3 sensommar 2014

FÖRDJUPAT:Vänsterpopulism

Socialförsäkringar

TV-licensen

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

Fria ModerataStudentförbundet

2 Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Funnet


Innehåll

LEDAREN 4

FÖRBUNDSORDFÖRANDEN 6

BOMBER 8

FÖRDJUPAT: VÄNSTERPOPULISM Om populismen vore höger | Magnus Jernkrok 10Arbetslös eller arbetsfri | Andreas Bergström 12Varför väljs vänstern? | Susanna Pettersson 16Vet högern att den är vänster? | Adam Vallin 18 Högerns förlust sänkte vänstern | Joakim Rönnbäck 20När Partiet föll | Ulrica Schenström 22

MITT I LINJEN 26

TÄNKVÄRT Valanalys Europarlamentsvalet | Henrik Hall 28Den liberala miljöutmaningen | Niklas Elert 32Radio- och TV-avgiften | Gunnar Karlsson 34

TANT RAND REKOMMENDERAR 38

FARBROR HAYEK HAUSSAR

TÄNKVÄRT

Inflytande över sjukvården | Mattias Lundbäck 40

KLASSISKT Man’s soul under socialism | Oscar Wilde 44

INFLIKAT 48

REDAKTIONEN 49

LINJERAT 50


ledaren

1968 stod vänstern på topp. Socialdemokraterna hade fått egen majoritet i riksdagen. Det var inte första gången, men tidigare hade skett under krigsåren då samlingsregering ändå rådde och direkt därefter. Under de här åren växte sig också den extrema vän-stern med förebilder i Sovjetunionen, Kommunistkina och Kuba sig stark. De nya studenterna som kunde studera gratis på universiteten tog med sig sin radi-kalitet dit. Vietnamkriget rasade och den tacksamhet som får antas ha funnits gentemot USA för dess ingri-pande i andra världskriget dog ut och togs över av ett frenetiskt hat mot vad som skedde i Vietnam.

I Sverige kan det ha kulminerat vid en demonstration utanför den amerikanska ambassaden, där svensk vän-ster, inte helt olikt men grövre och mindre insnärjt i sluga formulering skrek “nigger” och “housenigger, go home!” åt den svarte ambassadören Jerome Holland.

Men under 70-talet växte sektvänstern ytterligare, samtidigt som Socialdemokraterna minskade. Ungefär samma sak sker nu, S stagnerar medan Miljöpartiet och

Feministiskt initiativ tar steg framåt. Men samtidigt som sektvänstern åtminstone förefall stark mullrades det hos den obetydliga sekten på högerkanten. Det har berättats till leda hur Moderaterna var det enda partiet i Sverige som på allvar stod mot löntagarfonderna, medan till och med ägarna själva endast förhandlade ett längre slutdatum för den oundvikliga socialiserin-gen av landets tillgångar. Timbro föddes och ur myllan växte en passion för marknadsliberala idéer samtidigt som Sverige gick in i recession som en följd av det extremt höjda skattetrycket, monopoliseringen och regelbördan.

Sensmoralen i att gång på gång återberätta historien om när liberalismen åter fick en plats i svensk politik på ett sätt den inte haft sedan Gripenstedts dagar är att det går att ändra även det som ter sig oundvikligt. När nu åter vänstervindarna blåser är det värt att påminna om och dessutom titta på några av vänsterns mest framgångsrika projekt de senaste åren.

Aftonbladet är nog den tidning som bäst kapitaliserat

POPULISMENGÅR IGENHENRIK HALL

Vänsterpopulismen är på stark frammarsch. Den har växt sig stark i eskalerande takt. Nu är det dags att den borgerliga sfären tar lärdom av vad de gjort och motar utvecklingen.

5Svensk Linje • nr. 2 • 2014

på vänstervågen. Tidningen har dels varit instrumen-tell för skapandet av Politism, som rekryterat bland annat Margret Atladottir, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden. Nöjesguiden är ett ytterligare bra exem-pel på vänsterpopulismens utbredning. För 10 år sedan var tidningen allt jämt en tidning som skrev om film, musik, teater, krogliv och populärkultur i största allmänhet. Men sedan skedde ett skifte, tidningen började långsamt fokusera allt mer på jämställdhet (i största allmänhet), feminism och antirasism och har i dag gått vidare till att vara mer eller mindre social-istisk och vänsterpopulistisk. Eftersom Nöjesguiden sedan dess grundande varit central för utveckla nya skribenter och trender i svensk popjournalistik följer andra efter.

Men åter till Aftonbladet. Under Perssonregeringens sista och åren därefter var tidningens inflytande begränsat, både politiskt och stilistiskt. Det är helt enkelt svårare att skriva ledare när det egna partiet är i regeringsställning, framför allt för de socialdemok-ratiska tidningarna som historiskt ligger närmare partiet än deras borgerliga kollegor. Att Aftonbladet dessutom ägs av LO gör det inte lättare att vara kritisk. Men sedan skribenterna och ledningen bytts ut har tidningen fått en revitalisering och är i dag tongivande i debatten. De har också i god tid före Stefan Lövfens maktövertagande skapat en skribentskola för att fostra framtidens ledarskribenter när många av de nuvarande kommer sugas upp på framtida kanslier. Men det är inte bara ledarsidan som är en del av den vitaliserande vänstern hos Aftonbladet. Kulturdelen skriver som bekant knappt längre om kultur, utan fungerar som en mer fri ledarsida där allt är tillåtet i kampen mot kapitalismen och ibland demokratin. Under Åsa Lindeborgs ledning har både radikala tankar och rena galenskaper publicerats på löpande band och givet att hennes position aldrig verkar hotas, oavsett vad som publiceras, tycks kultursidan vara läst, uppskattad och inkomstbringande. Men vänstervågen på tidningen tar inte slut där, även sportsidorna ägnar sig i stor omfattning åt samhällsjournalistik. Det är visserligen alldeles utmärkt, skribenter som Simon Bank och Erik Niva tillhör det absolut toppskiktet i Sverige: stilistiskt och kunskapsmässigt. Och då räknas alla skribenter in, inte bara de som skriver om sport. De har uttalade vänstersympatier, precis som en del andra tongivande namn i den rosa bilagan som Robert Laul och Johanna Frändén. Till och med Aftonbladets debattchef tar nu tydlig ställning i debatten. Det är i stort sätt enbart nyhetsrapporteringen som inte är direkt politiserad, om än drev-drivande. Men i dreven kan som bekant

ledaren

även vänstern hamna. Aftonbladet är alltså en genom-politiserad tidning.

Är då slutsatsen av detta att Aftonbladet borde skäm-mas och skuldbeläggas? Absolut inte. Tidningen bör i stället ses som ett exempel på vad borgerligheten bör göra, precis som Politism och Alliansfritt bör studeras. Det är genom ett gediget opinionsbildningsarbete som börjar från grunden och tar ett brett grepp som sam-hället kan förstås och därmed förändras. Det var det som skedde under 70 och 80-talet och det är det som måste ske igen för liberalismens idéer åter ska få fäste i Sverige.

Där har Studentförbundet en ovärderlig uppgift. Det är bara att sätta igång.


FörbundsordFöranden

Det finns fler aspekter av val – även supervalår – än att heja på någon utanför en TV-studio. Den fjortonde september kommer svenska folket att välja politiska företrädare och med det den kurs Sverige skall sätta under nästkommande fyra år. Det är ett stort ansvar som den moderna demokratin överlåter från folket till de folkvalda och med det kommer stora krav.

Politiker måste presentera sina värderingar och målsättning inför väljaren. Givet att de med den mak-ten de får kommer att förändra människors liv är det deras skyldighet att tala om varför väljaren skall stödja just dem – allt annat blir en demokratisk chimär. På det här området finns det brister i svensk politik.

Moderaterna och Socialdemokraterna använder båda parollen »Alla Behövs«. Det är inte förvånande. Nästan alla partier i dagens riksdag bryter ned debatten till att man vill samma sak men att vägen dit skiljer sig mellan att man kallar medlet antingen innovationskatapult eller statlig investeringsfond. Debatten ter sig vara ett spel där parterna för fram den egna uppfattningen så

välpolerat som möjligt samtidigt som man försöker misstänkliggöra motståndarens hederliga avsikter. Det för osökt mina tankar till förbundsordförande emeri-tus Peje Emilsson som under sin tid i presidiet kallade valen för demokratins egna karnevaler.

Det stundande valet vore desto mer intressant om våra folkvalda ryckte upp sig, borstade av kavajen och proklamerade var värderingarna går isär. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven vet mycket väl vad det är som skiljer dem åt. Utöver det kräver en polariserad debatt även polarisering i sak. I annat fall blir den politiska debatten ett löjeväckande spel där vuxna människor – som borde veta bättre – gnäller och tjab-blar över sysselsättning vs arbetslöshet.

Vad betyder detta för Studentförbundet? I förhål-lande till våra politiska motståndare kan vi blicka framåt med optimism. Vi vet vad vårt budskap är och vi vet hur vi vill föra fram det. Vi motsätter oss social-ism, byråkrati och centralisering. Vi ryggar tillbaks när vi hör social ingenjörskonst och politiska styrmedel. Vi

ORDFÖRANDE HAR ORDET

Alla behövs, säger partierna som aspirerar på regeringsmakten. Men det som framför allt behövs är politik med en tydlig förankring i idéer.


FörbundsordFöranden

tror på människan och hennes rätt att bestämma över sitt eget liv.

Det är inte intressant för ett studentförbund att kasta sig ut i en debatt om dagens situation – något de borger-liga partierna med förödande trofasthet redan ägnar all sin tid åt – utan att också ta upp utvecklingstendenser och framtidens samhälle. Vårt existensberättigande utgår från våra visioner och idéer tillsammans med vår förmåga att göra det gällande här och nu.

Vår roll och vårt uppdrag kommer snart att bli vik-tigare än på många år. Det är vår uppgift att både före och efter valet visa att en annan värld är möjlig. Det är därför både statskollektivister och statsindividualister räds oss. När andra tvistar om vem som skall styra människan och för vilket mål säger vi rent ut att män-niskan inte är ett medel för något eller några andra.

Under de senaste åren har vi visat att det går att kam-panja, skriva artiklar och producera rapporter som är budskapsbaserade. Men nu måste vi göra mer. Nu har vår chans kommit. Vi måste – som Storbritanniens ikoniska premiärminister Margaret Thatcher slog fast – gå upp tidigare än moralisterna och socialisterna för att försvara vår frihet. Vi måste kämpa dubbelt så mycket för att försvara den frihet som de andra kämpar för att begränsa. Vår kamp mot elitmakt och majoritetsdiktatur måste vara outtröttlig för den kom-mer aldrig att ta slut. Däremot kan vi vara med och forma vilka strider framtiden kräver och inte kräver.

Under vår resa finns det ett par saker vi inte får glömma bort: Vi står tillsammans. Vi har varandra och alla de vi får med oss. Med det i åtanke och som ett aktivt mål sprider vi i dag frihet runt vårt rike på ett sätt som inte skett på länge. Vår högkvalitativa verksamhet attraherar det törstande intellektet, den studentikosa statsskeptikern och den idédrivna spolingen.

Det känns fantastisk att vara en del av en sådan rörelse. Över det kan jag inte annat än salutera er alla. Vi samlas från olika politiska och akademiska bak-grunder och bygger de idéer som en dag skall forma Sverige. Låt heder över det sporra oss alla till perfek-tion – jag vill inte bo i ett Sverige där Fria Moderata Studentförbundet inte verkar.

Det är snart riksdagsval i Sverige och framtiden är oviss. Vi är alla barn av den borgerliga regeringen Reinfeldt och känner inte till alltför mycket av den verklighet som format resten av vår omgivning. Tanken på den socialdemokratiska hegemonin ger oss rysningar och hjälper till att förklara vår samtid, men är snarare ett ämne för historikerna och nostalgikerna än oss själva (Lästips på ämnet: Fredrik Segerfeldts nya bok “Sossesverige – en återblick”).

Det är omöjligt att förutse vad framtiden har att dölja. Däremot kan vi alltid påverka vår roll och vår närvaro. Vi kan hitta fler medlemmar som inte bara vill förvalta utan även förädla vårt förbund och våra föreningar – och än viktigare våra idéer.

Befria människan! Riv gränserna! Stärk försvaret! Befria marknaden! Sänk skatten!


bomber

(Islamska) statenBetala skatt, flytta eller dö

KDCentrism utan pastoralism

CCentrism med pastoralism

FPLiberalism utan individualism

F!Individualism utan liberalism

SDRasism utan Nazism

SSocialism utan schism

S+V+MP+F!Socialism med schism

MiljöpartietFemen-ism med socialism

Nya ModeraternaRevanschism med pragmatism

Nya Gudrun SchymanRevanschism utan pragmatism

Låt eleverna få tillbaka sina lärareSkicka tillbaka Fridolin

“Det är nästan outhärdligt att leva i Sverige”Börja supa igen Uffe!

Klasskampen skärpsModeraterna lovar mindre

Self-serving biasJohan Ehrenberg förklarar att företag inte alls behöver gå med vinst

August Strindberg eller Kent Persson?Det var icke segern jag ville, utan striden!Miljöpartistiskt föregångslandFinland har haft negativ tillväxt i tre år

Betyg hjälper...Arbetsgivaren att sålla

Låt det gro och låt det växaCentern lär av Colorado

SD ifrågasättare evolutionenVi kan nog utesluta intelligent design i alla fall

Logisk utvecklingMegasuperdupergrovt narkotikabrott

Låt tusen barn blommaMen i statlig skola

Woop woopIt’s the sound of Beatrice

En röst på Jonas SjöstedtTillåtet att sälja - inte att köpa

Den svenska överklassen mår fortfarande braEtt bättre Sverige. För alla.

Rösta för paretooptimalitetEtt bättre Sverige. För någon.

Nej till vinster i välfärdenRosinante Dinamarca till storms mot väderkvarnar

Öppna era hjärtanJag tänker bara det alla säger

Lex SerafenVad händer om kursen på statsobligationer går upp?

Lex Serafen IIHur har värdeökningen varit på Norra Latin?

F!atvalutaUppbackad av 300 hp genusvetenskap


Kona för kronaFår säljas men inte köpas

Krona för lybska markFrihetsrörelse....

FrontförkortningInte ens självmordbombarna

kan hålla isär S och M

Pallor mortisAlliansens valmanifest

Rigor mortisDen svenska modellen

GuldtackaFeminist

Krona för lybska markFrihetsrörelse....

Tröttsamt sommarpratPalla Athena

ThirdTerm or wave_

GalghumorS firar M:s resultat i europaparlamentsvalet

GalagohumorHänga ut studentförbundare

Statligt riskkapitalNär far super är det rätt

Alla medborgare är jämlikaMen störst av alla medborgare är Marcus Wallenberg

Tit for tatSympatilockout

HRFHLR för hjärtlös modell

bomber

Bail out av Banco Espirito SantoDen katolska etiken och

interventionismens helige ande

Valfläsk Sverigebygget är ingen Galt-linje

Kassaskåpssäkert SD-bankskatten

Kass skåpmatS-bankskatten

Idéer går i konjunkturcykler“Borg vill ha österrikisk modell”

RånartjänstMors certa, vita incerta

Post-moderantFi in i EP 2014

Pots-utopisktFi kvar i EP 2019

Hälsningar Buffeln“Om man inte får ta med sig korna

in på UD vill jag inte heller dit.”

Das KapitalFörsta gången som tragedi, andra gången som fars

Bona för kronaRUT

Dona för kronaROT

Kona för konaHäxprocessen

Klona för kronaBioetiken och kapitalismens anda

Krona gör kronaPikettys problem

Krona stör kronaStatskapitalismens problem


OM POPULISMEN VORE HÖGERAV: MAGNUS JERNKROK

Magnus Jernkrok är ny i redaktionen för Svensk Linje. Han har tagit en master i historia vid Uppsala universitet och är ledamot i FMS Uppsala. Här skriver han om en av svensk borgerlighets svagheter och styrkor: rädslan för att vara populistiska.

Fördjupat: VänsterpopulIsm

Hur kommer det sig att partier utan sakpolitisk substans växer i Sverige? Det är lätt att raljera över ytligheten hos EU-valets framgångsrika partier. Ett parti har gjort invandringen till profilfråga, utan någon som helst aning om hur man ska hantera dagens seg-regations- och utanförskapsproblem. Ett annat parti tänker sig att man kan rädda miljön om man flyttar till storstaden, betalar extra för fair trade-kaffet och stänger ner Forsmark. Ett tredje parti tänker sig att jämställdhet går ut på att människor fattar identiska val och försvaret ersätts med kamratstödjare. Men vi kan också vända på det. En stor del av landets befolkn-ing – oavsett utbildningsnivå – röstar på löften utan verklighetsförankring. Förlorar då inte borgerligheten på att alltid söka vara nyanserade?

I Sverige finns en ängslighet för det politiskt inkor-rekta, som det definieras av högutbildade män-niskor med högt kulturellt kapital företrädesvis i storstadsregionerna. Det är en grupp människor där socialliberalismen utgör högerflygeln. Den politiska mitten befinner sig strax vänster om Sveavägen 68.

Kulturutövare och journalister lever kanske inte i en åsiktskorridor, men väl i ett eget rum med röda väggar. Omvärlden betraktas endast genom rummets fönster och vill man se bortom tullarna får man ta fram kika-ren. Det är lätt att få uppfattningen att det som utspelar sig i detta rum är de normala samtalsämnena, med den neutrala vinklingen, i det naturliga tonläget.

Denna det politiska samtalets obalans har gett vän-stern ett övertag som den påstått goda kraften i samhäl-let. I brist på moralisk tyngd förpassas borgerligheten till att som bäst anses kompetent och ansvarstagande. Så ser det inte ut i andra västländer. Där klarar den – i bred bemärkelse – borgerliga sidan av att kombinera sakpolitik med tydliga blockskiljande värderingar. Man kombinerar ethos och logos – svensk borger-lighets esse – med tydligt pathos. Man är inte rädda för att vara provocerande. Republikanerna, CDU, Tories och UMP är ofta politiskt inkorrekta, men när de är som framgångsrikast lyckas man vara emotionellt korrekta. Man fångar in och vädjar till människors känslor. Som Sally Kohn, homosexuell amerikanskt


progressiv f.d. talking head på Fox News, uttryckte det: ”Liberals on my side, we can be self-righteous, we can be condescending and we can be dismissive of anyone that doesn’t agree with us. [...] And here’s the kicker: Conservatives are really nice.” Dessa partier och grupper lyckas vinna väljares förtroende, trots misstänkliggörande, genom att faktiskt pejla in män-niskors värderingar.

På samma sätt har MP, F! och SD vunnit framgån-gar. Klimatoron, jämställdheten och integrationen är frågor som berör människor. Då spelar det mindre roll om ens förslag är politiskt inkorrekta eller ogenom-förbara, om man tydligt tar ställning på ett sätt som resonerar hos väljarkåren.

Svensk borgerlighet har dock andra förutsättningar än ekonomiskt liberala – nåja – partier i övriga väst-världen. Dessa partier lyckas ofta genom att spela på religionen, vilket är omöjligt i detta religionsskepsisens Mecka. Fråga KD, som trots försök att ompaketera sig själva fortfarande av många ses som böghatande sek-terister. Vid sidan av det värdenihilistiska arvet från Uppsalafilosofin, är det förmodligen en av anlednin-garna att svenska borgerliga undvikit kontroversiella värderingar; om man är för tydlig på fel sätt, i fel fråga, kan man brännmärka sig själv för lång tid framöver i bondesamhället Sverige. Det finns dock områden där man idag tar stryk för att man inte klarat av att vara tydlig. Man förlorar mycket på att framstå som värder-ingsmässigt velig i integrationsfrågor, miljöfrågor och jämställdhetsfrågor. Låt mig förtydliga med ett exem-pel bland många: familjen.

En majoritet av svenskarna lever i familj. Det är få som självmant väljer bort den levnadsformen. Som bekant bygger familjen på närhet, beroende, ansvarst-agande, respekt och kompromissande. Man måste ibland låta sina egna intressen stå tillbaka för sina nära och käras. Det är kanske inte den individuella utlevnadens främsta symbol, men förutsatt att männi-skor själva väljer att ingå i familjer, är det ändå en lib-eral levnadsform. Trots att alla känner till att familjen är vårt samhälles dominanta levnadsform, är det inte politiskt korrekt att tala om familjen: Ett köksbords-beslut är en kvinnofälla. En tvåsamhet är ett hot mot alternativa levnadsformer. Att lyfta fram ett ideal är att utesluta alla andra och peka ut dem som lever i dys-funktionella familjer. Kritiken är inte grundlös. Men att människor trots kritiken väljer att ingå i familjer, vittnar om den emotionella sprängkraft som ryms inom institutionen.. Det är inte politiskt korrekt, men det är emotionellt korrekt. Även den mest principiella

och stringenta liberala individualist kan finna ett värde i detta lilla kollektiv. Receptet är enkelt: Anledningen till att individen inte kunnat försvaras, är att man inte har starka institutioner att försvara henne med. Saknar man informella institutioner där beslut kan fattas fritt från länsman eller kommunpampens kladdiga fingrar, kommer våra mellanmänskliga relationer bli föremål för de formella institutionernas likformighet. Att som borgerligt parti spela på dessa känslor och rela-tionsformer, är inte politiskt korrekt och det är inte heller nyanserat, men det kan vara framgångsrikt och emotionellt korrekt. Vänstern bryr sig mest om social-bidragstagare och ”rasifierade”. Vi bryr oss mest om din familj och människor som saknar den tryggheten många av oss kan ta för givet. Det är att utsätta vän-stern för moralisk konkurrens.

Men kanske är det helt fel tänkt. Kanske vore det falskt att anpassa sig på detta sätt. När svensk vänster skapar löpsedlar och twitterstormar, anordnar borger-ligheten seminarier och skriver ledartexter vars enda budskap är att folk ska ”skärpa sig”. Kanske har detta stoiska tänkesätt och intellektuella ambitionsnivå ett egenvärde. Kanske är det resonerande samtalet en del av det samhälle borgerligheten försöker skapa; ett samtal och samhälle där vi närmar oss politiska frågor lite mer förutsättningslöst. I så fall vore högerpopulis-men ett misstag. Men om man bara spelar på några av lyrans strängar, då ska man heller inte förvånas över att man bara vinner val när vänstern är svag och splittrad.




ARBETSLÖS ELLERARBETSFRI?AV: ANDREAS BERGSTRÖM

Andreas Bergström är vice vd på Tankesmedjan Fores. Här skriver han om Ludditernas oro för att maskinerna ska ta över, och vad för påverkan detta kan

ha på arbetsmarknaden. Bör alla ha rätt till arbete eller kommer ett ökande antal oundvikligen hamna utanför i takt med större automation?

En fabriksarbetande pojke vid namn Ned Ludd slog sönder en vävstol 1779. Kanske. Vi vet egentligen inte om han verkligen hette så, om händelsen över huvud taget har inträffat och varför han var så arg. Men han användes som symbol bland “ludditer”, arbetare som motarbetade arbetsbesparande maskiner i början av 1800-talet. Deras oro, som ständigt återkommit i deb-atten, var att maskinerna skulle göra dem arbetslösa.

Nationalekonomins standardsvar på det har alltid varit att även om enstaka individer kan bli av med sina jobb vid teknikskiften, så ger den ökade produktiv-iteten och de ökade vinsterna efterfrågan på nya jobb. Tekniken har utvecklats enormt under de 200 år som har gått sedan ludditerna var aktiva, utan att vi kan se något konsekvent mönster av ökad arbetslöshet.

En rad böcker som har fått genomslag i debatten de senaste åren pekar på att den här utvecklingen inte är given för alltid. Man behöver inte ha något jätteintresse för science fiction för att kunna tänka sig en framtid där maskiner kan uppfylla alla våra behov. Då blir vi

alla arbetslösa - eller kanske snarare arbetsbefriade.

Det är förstås oerhört långt till en sådan situation, och frågan är vad som händer på vägen. Tesen i böcker som “The Second Machine Age”, “Average Is Over” och “The New Geography of Jobs” är att vi är på väg in i en situation där väldigt många jobb försvinner samtidigt. Det handlar inte bara om enkla, manuella jobb, utan även om sådana som vi tills nyligen trodde var alldeles för avancerade för en dator. Datorprogram kan ge deklarationsråd, ställa diagnoser och översätta dokument. En spansk artikel som jag kör genom Google translate blir inte njutbar, men begriplig.

Den stora förändringen beror på flera tekniska genombrott som råkar inträffa samtidigt. Snabbare datorer med bättre program är förstås en del. Att våra mobiltelefoner nu ger oss ständig tillgång till alla tänkbara tjänster över nätet gör också att vi använder tjänsterna på helt nya sätt. Enorma mängder data som görs tillgängliga över internet används som underlag


för datorprogrammen.

Runt hörnet ser vi också robotar som kan göra mycket mer än industrirobotarnas repetitiva rörel-ser. Automatiska gräsklippare och dammsugare har redan slagit igenom och vi ser nu flera varianter av självkörande bilar som provats i trafiken och fungerar hyfsat. Om 20 år kanske alla fordon körs av datorer. Effekterna på arbetsmarknaden blir mycket stora.

Arbetslöshet uppstår av flera skäl. En delförklaring är att fackliga avtal eller statligt reglerade minimilöner hindrar utbudet av arbetskraft att möta efterfrågan på utfört arbete. Men det är långt ifrån hela sanningen. Även om lönerna kunde sättas hur lågt som helst skulle en del människor inte kunna hitta en anställning. En förklaring är att människor kan ha en negativ produk-tivitet. Det kan vara för att kostnaderna för arbetsledn-ing är större än det som blir producerat. Eller så bygger produktionen på samarbete, där en besvärlig person kan vara till mer skada än nytta. En person som gör ett dåligt jobb kan också dra ner ett helt företags rykte så att man tappar kunder.

Ett annat skäl för arbetslöshet är också att folk kan välja att leva på att tigga, att få hjälp av familjemedlem-mar och liknande. Därmed blir de inte beredda att acceptera hur låga löner som helst. Ett ytterligare skäl är att arbetsgivare kan vara osäkra på hur produktiv någon är - det är inte alltid lätt att veta ens om per-sonen får provjobba. Då är det enklare att låta bli att anställa någon som i bästa fall ger ett litet överskott.

De jobb som nu framför allt försvinner är enkla, manuella jobb och tjänstejobb som är mer rutinartade och kan systematiseras. De som klarar sig många år till är jobb som bygger på mer avancerad koordina-tion i kombination med många varierade beslut - till exempel hantverksyrken - och jobb med sociala och emotionella moment. Även om en dator blir bättre på att ställa diagnos och utföra en behandling vill vi förmodligen ändå möta människor i vård och omsorg.

De böcker som har satt tonen i debatten lyfter fram förändrad inriktning på skolundervisningen och fort-bildning för personal som blir uppsagd. Frågan är hur långt det räcker. En övergång från enkla manuella yrken till komplexa serviceyrken är svår för många. I viss utsträckning går det förstås att träna sig på att hantera människor, men det är också en fråga om läg-gning. Redan i dag är det så att många av dem som blir långtidsarbetslösa har svårt att samarbeta, möta kunder och liknande.

För den som tycker att staten inte har rätt att vara mer än en nattväktarstat är det inte aktuellt att tänka sig statliga åtgärder mot arbetslösheten. Då måste vi i stället hitta frivilliga överenskommelser. Med tanke på hur många som är att betrakta som hopplösa fall redan idag, och att den tekniska utvecklingen sannolikt kom-mer göra situationen värre, så har jag svårt att se att det kommer räcka särskilt långt.

Den negativa inkomstskatt som Milton Friedman förespråkade fungerar i praktiken som en medbor-garlön för dem som har små eller inga inkomster. Det skulle förstås lösa den mest basala försörjningen för personer som slås ut vid teknikskiften. Flera i debatten har kommit med liknande förslag.

Men ett arbete är så mycket mer än försörjning. Arbetet ger en känsla av mening, ett socialt samman-hang, status och en struktur i vardagen. Även om man lutar åt att det finns ett större utrymme för statliga åtgärder, som Hayek till exempel, så är det ändå inte särskilt självklart att staten är bra på att tillgodose de behoven. Beredskapsjobb och liknande brukar varken göra arbetskraften eller konsumenterna särskilt nöjda.

Sammantaget tror jag att vi ska ha lite is i magen. Jag är helt övertygad om att de snabba tekniska framsteg vi ser kommer att leda till stora förändringar på arbets-marknaden, men det kommer inte finnas en enkel lösning. Vi får pröva oss fram, kanske med negativ inkomstskatt, kanske med större ansträngningar från civilsamhället för att få fler att känna sig delaktiga, kanske med vissa offentliga insatser för att hjälpa per-soner att hitta nya vägar till försörjning.

Det vi kan vara säkra på är att vi inte ska ta efter Ned Ludd och försöka stoppa utvecklingen. För hur mycket problem som än uppstår på vägen ska vi komma ihåg att den större bilden är att vi går mot att kunna få alltmer av det vi vill ha med allt mindre ansträngning. Ned Ludd vore nog rätt nöjd om han såg hur korta arbetsdagar och hur hög materiell standard dagens arbetare har fått.



sVensk lInjes Vänner

SVENSK LINJES VÄNNER

Fria Moderata Studentförbundet har, under olika namn, varit verksamt sedan 1942. Ständigt har

det skrivna ordet varit det främsta vapnet i kampen mot ofrihet och förmynderi. Ända sedan

starten har ett av de främsta medlen såväl för att lära upp skribenter som för att sprida budskap

och möjliggöra en akademisk diskussion varit Studentförbundets tidskrift – Svensk Linje.

Samtidigt är utgivningen av Svensk Linje en kostsam verksamhet. Därför finns sedan 2001 Svensk Linjes

Vänner, en sammanslutning för dem som är villiga att bidra ekonomiskt till utgivningen av Svensk Linje.

Medlemsskap kostar 500 kronor per år för privatpersoner och 2000 kronor för juridiska personer.

SOM TACK FÖR DITT STÖD FÅR DU FÖLJANDE:- Prenumeration på Svensk Linje

- Förhandsinformation från redaktören inför varje nytt nummer

- Inbjudan till en årlig träff med redaktionen och föredrag samt information om tidningen

- Hedersomnämnande på såväl Svensk Linjes som FMSF:s hemsidor (valfritt)

- Glädjen att stödja en av Sveriges ledande debattskrifter

För frågor, kontakta Fria Moderata Studentförbundet:

E-post [email protected], tel 08-791 5005.

För medlemsskap, sätt in 500 alternativt 2000 kronor på pg 29 74 25-1.

Ange ditt namn samt ”Svensk Linjes Vänner”.

Tack för ditt stöd!



Det sägs ha varit Winston Churchill som sa “Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna”. En raljant kommentar som har viss bäring oavsett avsändare — för visst finner vi generellt fler vänsterradikaler i de yngre åldrarna än i de äldre. Men vad är det egentligen som lockar så till vänster?

När en SVT-journalist intervjuade krist-demokraternas partiledare Göran Hägglund under Almedalsveckan i år och Hägglunds uppväxt och tidiga engagemang i Amnesty kom på tal följdes det av kommentaren: “Men borde du inte ha blivit vänster?”.

Det finns en utbredd uppfattning att valet att stå till vänster politiskt är detsamma som att vara “god”. Att välja vänster är att önska rättvisa och jämlikhet, att vara solidarisk och att älska sin nästa. Att vara vänster är att värna mänskliga rättigheter och engagera sig i Amnesty. Detta likamedtecken har blivit så allmänt vedertaget att det till och med kan undslippa en public service-journalist i direktsändning utan att det höjs ett

ögonbryn.

Det är med detta i bakhuvudet inte underligt att vänsterpolitik utövar en alldeles särskild lockelse för just unga människor. I ett politiskt klimat där en namnkunnig journalist knappt kan förstå hur en högerpolitiker kan ha varit aktiv i en människorättsor-ganisation, blir att välja vänster att på enklast möjliga sätt välja politisk absolution. Att välja vänster är att välja att upptas i en godhetens församling som erb-juder syndernas förlåtelse.

Vänsterns famn är mjuk och varm att krypa upp i, den är ett löfte om att slippa allt det jobbiga det innebär att vara människa. Där behöver inga avvägningar göras, där finns inget behov av kompromisser. Ingen motsättning mellan en utbyggd skattefinansierad välfärd och fri migration existerar, ingen behöver välja om skattepengar ska gå till vård eller skola. Allt finns åt alla, alla är lyckliga och alla kommer vilja dra åt samma håll när de till slut “kommer till insikt” om den rätta vägen.

VARFÖR VÄLJSVÄNSTERN?AV: SUSANNA PETTERSSON

Susanna Pettersson har tidigare varit djupt insyltad i den svenska vänsterrörelsen. För Svensk Linje skriver hon om lockelserna med kollektivismen och ger goda råd om hur

man vinner över de som tror att mänskliga rättigheter per definition är vänster.



Vänsterperspektivet lösgör en tacknämligt från betungande ansvar, från svåra moraliska beslut och realpolitiska prioriteringar — vad spelar siffror och statistik för roll mot högstämda ideal?

I strikt strukturella förklaringsmodeller om mul-tipla maktrelationer finns inget utrymme för oket av individuellt ansvar. Förluster och svårigheter får en förklaring utanför en själv, vilket är särskilt trösterikt för den som haft det motigt på ett eller annat sätt. Det mer eller mindre eländiga liv man lever som gängse tonåring är här endast en följd av faktorer man ej kan råda över — kön, hudfärg, den socioekonomiska position man blivit född in i. En yttre förklaring ger ansvarsfrihet, och ansvarsfrihet ger en tillfällig lindring från det som ömmar. Man slipper ställa sig själv den obekväma, men utvecklande, frågan: “Vad kan jag göra annorlunda?”.

De aktuella framgångarna för Feministiskt initiativ bland förstagångsväljare i Europaparlamentsvalet är ett tydligt exempel på hur attraktivt detta förhållningssätt kan vara. Partiets talesperson Gudrun Schyman har gång efter annan duckat att ge konkreta svar om hur partiets allt åt alla-politik egentligen ska genomföras, och framförallt finansieras. På högerkanten har man förvirrat sett på när partiets bristfälliga program till

slut granskats — utan att det haft den minsta negativa påverkan på opinionen! Tvärtom har Fi dragit nytta av den sakliga, “torra” kritik som riktats mot dem, då detta på politikens vänsterkant blir ett kvitto på par-tiets ideologiska driv. När högerns elaka tråkmånsar invänder med tabeller och diagram vet man att man har valt “gott”.

Den samtida utmaningen för högern är inte enbart att med fakta punktera vänsterpolitik — de som lockas av dylika löften bryr sig nämligen mycket lite om huruvida dessa är realistiska eller ej. Utmaningen är att förmedla själva känslan av varför det allra mest mänskliga och solidariska är att varje människa tar sitt individuella ansvar och vågar ställa sig även de svåraste frågorna. Att omtanke om medmänniskor är att värna deras egenbestämmande, och att respektera och värna en verklig mångfald av levnadssätt och åsikter.

Högern är mycket duktig på att presentera siffror och fakta, men den behöver bli radikalt bättre på att framhäva motiven till sina ideologiska bevekelseg-runder. Att sådant som omsorg om samhällsekonomi och värnandet av individens frihet är sprunget ur en genuin övertygelse om att detta gör världen till en bättre plats — för alla. Högern behöver helt enkelt oftare visa sitt mänskliga ansikte.


AV: ADAM VALLIN

VET HÖGERN ATTDEN ÄR VÄNSTER?

Adam Vallin är civilekonom och psykologstudent. Han är redaktionssekreterare för Svensk Linje, alumn från Stureakademin och vice ordförande i Fria Moderata

Studentförbundet. Politikens kanske viktigaste skiljelinje är den som går mellan våld och argument, frihet och ofrihet. Men den aspekten tappas nästan alltid bort.

Skrapar man på ytskiktet av statens självklarhet, bortom den mest närliggande och diskuterade frå-gan om hur stat och samhälle skall styras börjar mer, klargörande, fundamentala antaganden att synas. Bortom den mer avlägsna frågan varför eller i vilken riktning stat och samhälle skall föras finns frågan om och med vilken rätt detta kan göras. Med utgång-spunkten att inget existerar förutom människan – var-ken kommuner, företag eller nämnder kommer finnas dagen människan inte finns – övergår frågan till att bli med vilken rätt somliga individer kan bestämma över andra.

Rimligheten i att få besluta över och mer generellt agera mot en annan individ kan problematiseras ur ett antal olika aspekter. Bland de mest relevanta frågorna man bör ställa sig när man tar sig friheten att ingripa i en annan individs livsvärld är om man förstår vad agerandet innebär för denne. Någonting som är lät-tare sagt än gjort. Att förvänta sig eller överhuvudtaget begära en fullständig förståelse är väl drakoniskt. Vad som inte bara är en försvårande omständighet, utan

snarare ligger i den mänskliga samvarons natur, är att det saknas en otvetydig skala att stödja sig mot för ledsagning. Att begränsa lämplighetsbedömningen av ageranden till en antingen strikt intentionalism eller konsekventialism låter sig inte göras, inte utan stora friktioner med verkligheten. Ett exempel från det område som kanske tydligast berör samvarons gränser, juridiken, är att ett mekaniskt applicerande av lagen inte sker – i alla fall inte genomgående. Olika rättsliga principer vägs mot varandra, omständigheter tas i beaktande och inte minst finns det en rättsska-pande roll i uttolkandet av lagen.

Det är svårt att hitta någon idealtyp där mänsklig interaktion och handlande låter sig reduceras så till den grad att det kan bedömas och behandlas rent maski-nellt. Frånsett mycket av politiken, vill säga. Frågan om man kan förstå en annan individ besvaras av politiken allt som oftast med ett distinkt och tveklöst ja.

Politiken behandlar individer som om de delade ett gemensamt mål. Något som i en begränsad och snäv



dimension kan tänkas stämma. På ett övergripande plan kan det tänkas att människan vill uppleva sam-hörighet, känna uppskattning eller hjälpa andra, bara för att nämna några av de behov och drifter vi kan tänkas dela. Att från detta generella abstrakta plan röra sig till de många uttryck dessa mål tar sig, och tro att dessa är generella, är ett desto större och osäkrare steg. Detta ofta outtalade antagande om målrationalitet hos människan gör att politiken kan behandla henne som en i mängden av snarlika eller rent av identiska indi-vider. En individ vars mål går att bryta ned i val och ageranden, som inte bara går att förstå utan dessutom att förutspå.

Inslagen där den enskilde medborgaren istället ses som processrationell och rent av icke-dechiffrerbar är få. Utifrån de två idealtyper man kan se får vi en indi-vid vars hela själsliv, tankar, mål och förhoppningar går att uttyda och en där individen är en otillgänglig sfinx som aldrig kommer gå att begripa. Nu låter sig kanske inte den politiska verkligheten helt fångas av någon av dessa, men att så obekymrat lägga sig nära eller närmare den uttolkbara versionen av individen är ett ställningstagande som rimligtvis behöver under-byggas, grundligt. Något som de som verkar utifrån och indirekt framför ståndpunkten sällan gör.

Ett dilemma man ställs inför när man anlägger pers-pektivet på andra som bortom uttolkandets räckhåll är att man därmed inte undgår att behöva interagera med och agera mot dem. Att existera innebär att behöva handla. Dessutom utifrån begränsad, ingen eller i värsta fall felaktig information. Fel kommer att begås, både i agerande och i uttolkningar. Den fråga man rimligtvis bör ställa sig är vilken ordning som minime-rar risken för och omfattningen av dessa.

Vänder man sig till regelutilitarismen för hur en fungerande stats- och samhällsordning ska fungera uppstår problem. Den största bristen med denna ansats är att det som bekant inte finns någon regel utan undantag. Varje regel kommer i mötet med verk-ligheten behöva en reservation som i sin tur kan kräva ytterligare en och så vidare. Till slut kollapsar den ned till den mer bekanta varianten av utilitarism där varje handlings utfall får värderas enligt nyttan och onyttan den kommer att skapa. På grund av osäkerheten i att bedöma och kvantifiera nyttan för en annan individ lämnar utilitarismen oss på ruta ett. Vattendelaren i om man kan förstå en annan individ kvarstår.

Att närma sig en annan person utifrån den försik-tigare infallsvinkeln av förståelsemässig oförmåga

är många gånger en bättre början. Det positiva med avstampet i att sträcka ut istället för att peka med hela handen är att det tillåter för den andre att välja bort, om man tänkt, tolkat eller agerat fel. Något regeln och tvånget inte tillåter.

På ett inte lika abstrakt plan kan den statliga sam-manhållningen ses som ett problem, eller lite mildare uttryckt som i alla fall förknippad med kostnader. Precis som ett harmoniserande av offentliga system kan tänkas ge positiva effekter måste vi också tillåta oss se kostnaderna med detta. Tanken på dessa kostnader låter sig inte begränsas till Montesquieus maktdelning-sprincip, av kontroller och motvikter, utan kan ses som mycket mer individnära. Det totala systemet har sina förtjänster men i det seriekopplade livet blir den indi-vid som bränner sin enda bro verkligen en ö. Att vi inte tillåts plocka russinen ur kakan, eller kanske tydligare om vi ser det från andra hållet, tvingas äta hela kakan för att inte gå hungrig kan inte ses som något annat än ett misslyckande.

En kanske minst lika viktig måttstock som hur de svagaste blir behandlade för att bedöma samhället kan vara hur de som inte vill vara en del av samhäl-let blir behandlade. Att inte stå upp för frihetens idéer och att hemfalla åt den falska motsättningen mellan att å ena sidan vara för medmänsklighet, omsorg och å andra sidan vara emot en statlig monopolisering av detsamma, är inget annat än etatism. Vi kommer aldrig komma ifrån de två premisser utifrån vilket ett samhälle kan organiseras: tvång eller frivillighet. Våld eller argument. Den högst relevanta diskussionen om var någonstans mellan dessa poler statsmaktens tyngd ska placeras, varför och om frivillighetens princip över huvud taget behöver överges, tappas ofta bort. Att osynliggöra denna grundläggande skillnad i jakten på kortsiktiga politiska vinster kan knappast beskrivas som något annat än vänsterpopulism.



”I have little interest in streamlining government or in making it more efficient, for I mean to reduce its size. I do not undertake to promote welfare, for I pro-pose to extend freedom.”

Citatet ekar på möte efter möte hos den amerikan-ska Tea party-rörelse som gör sig redo för höstens kongressval. Mötesdeltagarna har inte för avsikt att stifta lagar, utan att riva upp dem. Att avskaffa statliga program, snarare än att införa dem. Allt i vad rörelsen identifierar som konstitutionens och frihetens anda.

Detta omfamnande av obstruktion ter sig lätt barockt från andra sidan Atlanten. Den politiska låsningen och de många Tea party-kandidaterna som nu möter återval borde tala emot det. Det gör kanske även den omfattande försäljningen av citatets upphov, den spök-skrivna klassikern The Conscience of a Conservative. Inte minst som boken kom att bli startskottet till en presidentkampanj som femtio år senare fortfarande utgör en av den politiska historiens största förluster, en förlust som nära nog drog med sig ett helt parti i fallet.

Likväl fortsätter Arizonasenatorn Barry Goldwater att hyllas, nytryck av hans valmerchendise från 1964 att sälja som smör och det republikanska partiets ledarga-rnityr att måna om att lyfta fram dagens motstånd mot Demokraterna som en fortsättning av Goldwaters arv.

Barry Goldwater avslutade sin karriär som en över-bryggare i den amerikanska senaten, han var även avgörande i utdrivandet av Richard Nixon. På 1980-talet rasade han mot den kristna högern, homofobin i militären, Reagans sjöminor i Honduras och inslag i kriget mot droger. Efter hans död delar Planned par-enthood-rörelsen dessutom ut The Barry Goldwater award bland konservativa för att uppmärksamma sex-uella rättigheter.

Att det inte är denna Barry Goldwater som hyllas i det stora och socialt konservativa tält det republikanska partiet framställs som är logiskt. Men att det i stället är vad Barry Goldwater gjorde under det tidiga 1960-talet kan även det förbrylla. Goldwater lyckades bara skrapa ihop 38 procent av rösterna i presidentvalet 1964. Och

HÖGERNS FÖRLUSTSÄNKTE VÄNSTERNAV: JOAKIM RÖNNBÄCK

För femtio år sedan förlorade republikanen Barry Goldwater stort mot Demokraternas Lyndon B Johnson i kampen om USA:s presidentskap. Likväl är Goldwater en viktig symbol för den amerikanska högern. Dels för sin strid mot partiets mittenvridning,

och dels för tändandet av en ideologisk flamma som lyser än i dag.

Joakim Rönnbäck är skribent och kommunikatör. Han återfinns vanligtvis i tidskriften Liberal debatt.



USA:s statskritiker fram ett framgångsrecept.

Goldwaterkampanjen lyckades genom innova-tivt arbete att bygga en ny sorts gräsrotskampanj. Valresultatet döljer lätt att antalet bildekaler med Goldwaterlogga överskred dem med LBJ:s tiofalt. Johnsonkampanjen må ha haft en större krigskassa men genom att samla in små summor stöddes Goldwaterkampanjen av över en miljon donatorer, att jämföra med tjugotvå tusen till Kennedy fyra år tidigare. Med nästan fyra miljoner kampanjarbetare tar politiska engagemang i en hel högergeneration avstamp i 1964. En generation som skulle se presi-dentämbetet återtaget åt Nixon och Ford utifrån vad som påbörjats då.

Ideologiskt kom Goldwaterarvet sedan att blomstra i Reagankampanjen. När dennes ekonomiska reformer i stort kom att accepteras av Clinton var den ideologiska segern ett faktum. Johnson må ha vunnit 1964 men hans motståndares tankar stod sig. Goldwaterarvet är därför avgörande det republikanska partiets utveckling. Att blicka mot vad som var ideologiskt och organisatoriskt vitalt 1964 verkar dock grumla en lärdom från senatorns gärning. Även om han var djupt principiell genomgick han förändringar i takt med tiden. Han tog strid men sökte även uppgörelser. Och den Machiavelliska manöver det krävdes för att slita sydstaterna ur vad som tidigare var demokrater-nas fasta grepp är samma manöver som i dag låser in republikanerna i en så genomgående vit medlemskår. En nutida Goldwater på jakt efter att tända nya ideolo-giska flammor hade gjort upp med detta.

smutskastades så effektivt av Lyndon B Johnsons kam-panj att Goldwater i efterhand sade att om han hade varit tvungen att förlita sig på tidningar och teckningar 1964 hade han röstat emot sig själv.

Värre är dessutom reaktionerna på Goldwaters motstånd mot Civil rights act samma år. Hans motivering var torr och juridisk med hänvisning till näringsfrihet och konstitutionens maktdelning. Men även om Goldwater var en motståndare till segrega-tion, var långvarigt engagerad mot rasism och stödde huvuddelen av medborgarrätten så drog hans kampanj snabbt till sig de obehagligaste inslagen i en turbulent samtid. Journalisten Martin Gelin skriver kärnfullt i Den amerikanska högern att Barry Goldwater inte var segregationist men blev en hjälte för segregation-ister. Historikern Rick Perlsteins tegelsten om 1964, Before the storm, är därför bitvis även ett dokument över hur djupt sådana element tog sig in i kretsen runt Goldwater, och hur de kom att spela en avgörande roll i den sydstatsstrategi kampanjen grundlade.

Så varför är 1964 ett viktigt jubileum för den som vill förstå amerikansk statskritik av i dag? Goldwater kandiderade i en tid där samhällsvetare talade om ideologiernas död, ett amerikanskt konsensus och ifrå-gasatte tvåpartisystemets framtid efter the New deals management-ideologi. När Republikanen Dwight D. Eisenhower slutligen brutit det långa demokratiska innehavet av Vita huset inrättade han exempelvis snart Department of Health, Education and Welfare.

Populärkulturens återgivning av sextiotalet visar ofta Kennedys presidentskap och den hippierörelse som drev på åt vänster. Men som Rick Perlstein skriver fanns det två 1960-tal. Fler människor än någonsin bodde i USA:s villaförorter, och för första gången i historien hade ett land fler studenter än jordbrukare. En radikalt antistatlig rörelse förstod i detta läge att appellera till dessa. Och den värdekonservative men ekonomiskt libertarianske Goldwater kom att bli deras symbol.

Kampanjen runt Goldwater kom därför att bli ung och radikal med ögonen på de nya villaförorterna bor-tom USA:s traditionella maktcentra. Symboliskt nog slog Goldwater östkustens mittenorienterade kandidat Nelson Rockefeller i primärvalet och i sitt konventtal slag han fast att extremism i försvar av friheten inte är en last. Republikanerna kom därför att gå till val på ett nytt ideologiskt budskap fjärran triangulering och försiktig Burkeinspirerad konservatism. Kampanjen blev ett präktigt misslyckande men ur askan skrapade



Den senaste opinionsmätningen i Poll of Polls, Novus, visar att Socialdemokraterna har 30,8% stöd. Det är historiskt sett en helt osannolikt dålig siffra för ett parti som vanligtvis legat på cirka 40% av väljarstö-det. Om valresultatet skulle bli kring 30%, eller till och med under 30%, måste man fundera kring vad det kommer att leda till för det svenska politiska landskapet och för arbetarrörelsen i framtiden.

Men först måste vi backa bandet lite och komma ihåg att socialdemokratin var dominerande i svensk politik i 65 av 74 år, från mellankrigstiden fram till mitten av 2000-talet. Nästan alla svenskar födda på 80-talet och bakåt var en del av det maktpartiet – oavsett vilket parti vi egentligt parti vi röstade på, var medlem i eller sympatiserade med.

Socialdemokratin var de som dominerade syste-men, utnämningarna och många värderingar som vi svenskar har.

Lägg därtill att Sverige är ett land som inte varit med i några av de senaste världskrigen, vi var inte en del i den europeiska integrationen förrän mycket sent och vi har sedan länge haft en helt egen modell – den svenska modellen.

Detta har gjort att Socialdemokratin har fått härja fritt tillsammans med fackföreningsrörelsen.

Något som långsiktigt cementerat arbetarrörelsens hegemoni.

Ett ytterligare påpekande är att socialdemokratin har varit det enda parti som tränat på att sitta i regeringsställning, med kunskap om den svenska statsmakten och hur den skall styras.

Vad har hänt med detta självsäkra och gedigna parti – som varit experter på statskonst med höga betyg i konsten att både regera och bedriva idé- och reformutveckling? Har svensken nu vaknat och börjat fundera på framtiden? När var det egentligen som de regerade sönder sig själva? Hade de suttit på övertid redan när Alliansen tog över regeringsmakten 2006?

Till att börja med skall vi inte underskatta det som socialdemokratin gjorde för Sverige under början av 1900-talet. Bygget av Folkhemmet kan nog av många undervärderas men det var i sin tid ett välbehövligt projekt för den dagens Sverige.

För det andra måste vi förstå vad regeringsmakten gör med människor. Att under lång tid, där genera-tioner leder departement, myndigheter och organi-sationer förändrar attityder. Orsaken till att man har dessa positioner hamnar lätt i glömska.

Vidare var det nog ganska lätt att behålla makten

NÄR PARTIET FÖLL

AV: ULRICA SCHENSTRÖM

Ulrica Schenström är tidigare organisationssekreterare för FMSF och numera seniorrådgivare hos Hallvarsson & Halvarsson. Här skriver hon om hur det svenska politiska landskapet

förändrats av en svag socialdemokrati, och hur Socialdemokraterna påverkas själva.



när oppositionen under så lång tid aldrig egentligen utmanade den sittande socialdemokratin annat än i systemskiftestermer. Det gjorde naturligtvis social-demokraterna än mer självsäkra. Och här tar sig nog en början av den situation som vi ser idag. Man såg sig helt enkelt oövervinnerliga och drivkraften var makten och inte politiken. Att börja varje morgon med att läsa Machiavellis Fursten hade nog varit på sin plats.

För det fjärde har nog, sedan 2006, många av de ja-sägare, som regeringar så lätt blir befolkade av, fått nya jobb och nya uppdrag. De ser nu ett nytt maktcentrum att visa sig lojala inför – inte social-demokraterna och arbetsrörelsen. Och det tog nog nästan två mandatperioder för denna grupp att vända sin kappa.

När Alliansregeringen äntrade Rosenbad 2006 stod en Socialdemokrati som ett stort frågetecken på Mynttorget. Och här sker det stora, stora misstaget; underskattandet av människor och politik.

Den stora lärdomen i politiken och i livet – att aldrig underskatta någon eller något. Den framkom-mer naturligtvis bara av en övertro på sin egen förträfflighet.

Och vad kommer hända med den generation som hade makt och trodde sig vara oövervinnerliga? Och vad händer med den generation som bara växt upp med makten som målet?

Socialdemokratin har sedan 2006 haft svårt att knyta till sig en större skara personer av det rätta virket - det inte längre är självklart att arbetsinsatsen leder till fina positioner. De allra flesta har engagerat sig för att få makt och inte för att förändra och förbättra för män-niskor. Socialdemokratin har helt enkelt glömt bort varför man skall engagera sig politiskt – kärnan i hela verksamheten. De allra flesta partier i maktställning lider av detta men för Socialdemokraterna och även arbetsrörelsen är det särskilt märkbart.

För det andra tappar man genom denna utveckling en stor del av historien och erfarenheten av allt det som socialdemokratin byggt upp. Det innebär att den generation som framöver skall bygga upp arbetsrörelsen (ja, både och) kommer att få bygga en partistruktur som ska kunna fungera även i opposi-tion. Så är det inte idag då man är fast i sin gamla struktur.

Sist men inte minst är det ett socialdemokratisk B

och C-lag som kommer att få bygga upp allt detta då A-laget har allt för höga löner i näringslivet och inte tycker sig ha råd att anta de verkliga och stora samhällsproblemen. I alla fall inte om det inte betalar sig i en ministerpost.

Vidare bör vi fråga oss hur socialdemokratin kunde missuppfatta den vänster-, värderings- eller välfärdss-väng som ligger till grund för Sverigedemokraternas, Miljöpartiets, Vänsterns och Feministiskt initiativs framfart?

Att se de verkliga samhällsproblemen och hitta kreativa lösningar på dagens samhällsproblem kräver en politisk vilja. Tror man att politik är affischer, PR och kampanjer har man sneglat för mycket på ytliga recensioner av andra partiers framgångar.

Politik är att vilja förändra och förbättra för män-niskor. Punkt.

Socialdemokraterna har egentligen gjort det mycket enkelt för sig under de senaste tio åren. Man har undervärderat människor och partier. Man har trott att man varit näst intill gudagåvan till regeringsdug-ligheten och man har trott att man är det enda parti som kan och skall genomföra egentliga reformer.

Samtidigt seglar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och F! förbi med svar på frågor som de anser vara de stora samhällsproblemen.

Det bör även tilläggas att socialdemokratin har ryckt upp sig något under de senaste åren men man har egentligen bara lärt sig läxan kring ekonomin som man helt fumlade bort under mandatperioden 2006-2010. Problemet är bara att den valrörelse som man hittills bedriver, möjligen hade varit framgång-srik 2010. Och man kan verkligen fråga sig varför Magdalena Andersson lät sig luras ner i den där källaren för att i oändlighet prata överskottsmål och brytpunkter med Anders Borg.

Men den stora läxan har man inte gjort alls. Svaren på dagens samhällsproblem har uteblivit.

Och självbilden, att man är ett parti som alla andra, verkar inte vara relevant.

Socialdemokratin är inte längre ett parti som har prenumeration på regeringsmakten.

Slutligen. Socialdemokratin har genom sin oförmåga att ha en relevant självbild gett svenska folket det underlaget de behövde för att se Sverige för vad det är och behöver bli.


ATENEUM FYLLER 80 ÅRTobias Sjö, ordförande i FMSF 2000-2002 och i Ateneum 1998, och Johanna Grönbäck, ordförande i Ateneum

2013 och nuvarande vice ordförande i Studentförbundet, tecknar den frihetliga, lundensiska utpostens

historia för att uppmärksamma föreningens 80-årsjubiluem som firas 7-9 november i år.

Året var 1934. Det är samma år som en tysk folkomröstning förenar de två ämbetena som rikspresident

och rikskansler till ett sådant och med det kan Hitler ta titeln som Führer. Det är samma år som Alva och

Gunnar Myrdal kommer ut med boken Kris i befolkningsfrågan.

Kanske var det som ett kontrasterande svar på den politiska utvecklingen som tankarna uppkom eller

kanske var det en vilja att få dricka rusdrycker i goda vänners lag som ledde till att Lunds i dag äldsta politiska

förening startade. (Jo, det fanns en socialdemokratisk studentklubb som startade något år tidigare, men de

lade officiellt ner både verksamhet och organisation under 70-talet.)

Föreningens ordförandelängd inleds med 1934 års ordförande Gösta Lindskog och bland senare namn

märks bl.a. Sven Johansson, Göran Hydén, Dag Magnusson, Göran Thorstensson och P J Anders Linder.

Därutöver finns naturligtvis många av föreningens andra mest omtyckta seniorer av idag.

Ett särskilt omnämnande ska ges till Fredrik Swartling, ordförande år 1944-1946 samt ständig hedersmedlem

i Ateneum, som dessvärre gick bort tidigare i år. Swartling var ordförande under en tid då många av

föreningens aktiva var inkallade till beredskap och han har beskrivit föreningsverksamheten som ”blygsam”.

Swartlings insats för föreningen och för frihetens idéer märks dock tydligt och särskilt i hans arbete i att

låta Ateneum förbli en förening vilken värnar just individers rättigheter och friheter, detta i en tid då många

obehagliga element dessvärre kunde söka sig till föreningar som denna. Kanske är det svårt att idag, runt 70

år senare, inse vilken oerhörd skillnad personer som Swartling har gjort, inte bara studentförbundet, utan

för Sverige och för friheten.

Föreningen, vilken sedermera var med och grundade FMSF, grundades år 1934 som Ungsvenska

Studentföreningen och har sedan dess hetat såväl Konservativa studentföreningen (1942) som Fria

Moderata Studentföreningen (1974). Namnet Studentföreningen Ateneum tog man år 1992 och visst ska

det erkännas att föreningen – vars medlemmar i dag bär förbundsnålen med stolthet – vid ett tillfälle på

90-talet lämnade förbundet eftersom det senare upplevdes ha en för liberal inställning till narkotikapolitik.

När Lundaföreningen ett tag senare återigen blev medlem kom den snart att istället bli en av förbundets

mest liberala föreningar. Föreningen har alltid odlat sin särart, vilket möjligen har bidragit till att de politiska

svängningarna har varit stora. När det har varit konservativt har det varit väldigt konservativt, medan det vid

andra tillfällen har varit i just Ateneum FMSF:s mest utrerade libertarianska böjelser har funnits.

En del av föreningskulturen har dock varit konstant under mycket lång tid: det studentikosa. I allt från

marknadsföringen av föreningen till de aktiviteter som har anordnats har det lundensiska och studentikosa

tillåtits ta stor plats. Det har inte bara gåtts på spex, utan dessutom avsatts många timmar till att köa till

spexbiljetterna – allt för att suga ut det mesta av de lundensiska traditionerna. Att firandet av Siste April

(utomlunds ofta felaktigt kallat ”Valborg”) är en av föreningens större festligheter är en självklarhet.

Även i föreningsorganet sedan 1961 ”Nya Atenaren” har självklart seriösa debattinlägg om EU-medlemskap

eller Anders Chydenius påverkan på svensk liberalism blandats med mer studentikosa inslag som ”Frk

Ingrids hushållsspalt” eller ”Kandidaten”. Det är förmodligen heller ingen tillfällighet att det kårparti som

under Lunds Studentkårs sista år hade de tätaste kopplingarna till föreningens inre kärna ingalunda var

Moderata Studenter – utan Pubpartiet, vars partiuniform var en systembolagspåse på huvudet och vars krav

var ”snyggare tentavakter” och ”pipeline till Carlsberg”.

Bland övrig kuriosa kan nämnas att föreningens insamlande av pengar till George W Bushs återvalskampanj

2004 rönte uppmärksamhet både i Lund och Sverige och även uppmärksammades av Washington

Post. Intresset för Ateneum har även nått den sociologiska vetenskapen, och renderat i att föreningen

beskrivits i en uppsats där föreningen karakteriseras på följande sätt:”[i]ntervjupersonerna är också

ovilliga att kompromissa med sin politiska hållning och hänvisar ofta sin ståndpunkt i aktuella politiska

frågor till grundläggande filosofiska resonemang om individens fria vilja och ansvar för sitt eget liv […]

Studentföreningen Ateneum är på så sätt ett kollektiv av individualister”.

Dagens Ateneum följer traditionerna med en bred verksamhet av studentikosa upptåg, livliga diskussioner,

politiska ställningstaganden, talarkvällar, debatter, helgutbildningar, Gimoresor och sittningar där förmodligen

varje nu och tidigare aktiv medlem har sin alldeles egen version av varenda aktivitet.

Året är 2014. Det är 80 år sedan det som i dag är Studentföreningen Ateneum grundades. För att fira dessa

80 år av klang- och jubeltid kan meddelas att ett jubileum kommer att avfiras med en storstilad bal uti

dagarna tre på anrika Hypoteksvåningen den 7-9 november. Ateneums styrelse genom ordförande Mårten

Viberg bjuder in till hemvändarafton, lunchseminarium, bankett och brunch och ni alla vänner av föreningen

och förbundet är varmt, varmt välkomna.

Den mörkröda nyårsnattenDet var nyår på den nyligen tvångsinlösta herrgården Engelsberg, som efter regeringsskiftet snart tillfallit redaktionen för Politism. Strax skulle klockan slå 2015. Ivar Arpi tvangs servera drinkar och för varje glas han hällde upp recitera en sida per millimeter dryck ur Edward Saids Orientalism. Det var andra bullar nu.

I en annan del av landet hade arbetsläger satts upp. Eftersom förlagan hade kommit ur Fredrik Segerfeldts lösryckta funderingar om hur sömmerskor från Bangladesh kunde försörja sig om de kom till Sverige via en fri migration hade han naturligtvis satts i arbete med att sy könsneutrala kläder. Med den snillrika tvisten att sömmerskorna från Dhaka som kommit, när just den fria migrationen införts, i stället för att arbeta som hederligt folk i stället var utsugande chefer över Segerfeldt och övriga Migro-majestäter. Denna hierarkiska ordning var ett pris man fick betala när revolutionen kom till stan.

Ja, nyåret firades. Men det hade upptäckts en ojämlikhet i hur - och av vem! - nyåret kunde firas. Barnfattigdomen, som hatades av den nya regeringen, gjorde att just skolbarnen inte kunde förväntas fira på likvärdigt sätt. Skolminister Gustav Fridolin hade osjälviskt ställt upp, samlade landets samtliga skolbarn, varken de ville eller ej - jämlikt!, i kommunala arenabyggen och mässade på storbildsskärm. Han pratade om hur snäll han var, och hur snälla barnen var. Han berättade om de ekologiska korna som mjölkats varsamt till den vegetarisk-ekologiska oboyen som bjöds. I pausunderhållningen tvingades Jan Björklund cykla enhjuling, något han fått lära sig på en folkhögskola i utanför Markaryd.

På en gränd i Gamla Stan serverades tårta med ketchup. “Vi måste lära oss hur fienden tänker!”, utbrast en man i dunväst och glasögon. Det var

mItt I lInjen

mItt I lInjen

en maktklick ur en förgången tid som satt där och led, medan marängen blandades med den söta tomatsåsen. “I Italien hade vi sagt basta till tårtfusket!” sa en av de församlade.

Bland de som fortfarande firade nyåret med sina snart upplösta familjer var det inte samma fest som tidigare. Skattmasen hade tagit så mycket av de tjänade, därtill var de av länsman förbjudna att arbeta den tid det krävde att få ihop till mat och hyra. Klagobreven hade gått till Rosenbad om att julskinka och parmesansillen var svår att få råd med. På vände post hade svaret kommit: Varför äter ni inte surdegsbröd i stället?


AV: HENRIK HALL

Henrik Hall är redaktör för Svensk Linje. Från september 2013 till juni 2014 gjorde han praktik på Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet. Här

beskriver han populismen, den bristfällig organisationen, felprioriteringarna och de missade möjligheterna som ledde fram till valnederlaget i maj.

För första gången sedan 1976 är Moderaterna inte Sveriges näst största parti i ett val. I valet till Europaparlamentet backade vi 5,3 procentenheter, från 18,9 procent till 13,6 procent och tappade dessu-tom ett mandat. Från ungefär det tillfälle då motstån-det mot löntagarfonderna tog form har Sverige lång-samt börjat bända sig loss från Socialdemokraternas grepp. Det har fått den naturliga konsekvensen att det enda parti som aldrig samarbetat med S, Moderaterna, vuxit och dessutom vuxit så mycket så mycket att de numer på lika villkor konkurrerar om posten som statsbärande parti. I förra valet var Moderaterna endast en hårsmån från att blir Sveriges största parti. I ljuset av detta är tillbakagången naturligtvis än värre, stödet i Europaparlamentet är mindre än häften av det i riksdagen. Att nederlaget kan skyllas på att vi innehar regeringsmakten och blir straffade på grund av det är inte hela skälet till nedgången. Även social-demokraterna har betydligt mindre stöd än nationellt, även om deras status quo kan ses som en framgång i ljuset av framväxten av andra vänsterpartier. Men,

det här är inget mellanårsval utan snarare en försmak om vad som komma skall. Därför är det allvarligt, inte bara för Moderaterna i Europaparlamentet utan också nationellt och kommunalt. Frågan som ställs efter ett val, oavsett med- eller motgång, är den samma. Varför gick det som det gick?

Bristande samordning

Europaparlamentsvalet är det tydligaste personvalet i Sverige. Möjligen är det mer så för Moderaterna än för andra, givet partiets individualistiska hållning. Kanslierna i Bryssel är organiserade per kandidat, inte som partikanslier. Därför måste valet ses som ett personval. Många samverkande faktorer gjorde att det sammanlagt måste ges underbetyg till den centrala samordningen kring de fem kampanjerna. Framför allt gäller detta de tre kandidaterna som redan sit-ter i Europaparlamentet. Fram till sista sessionen i Strasbourg var de tvungna att samtidigt sköta det parlamentariska arbetet och dessutom försöka planera sina valkampanjer. Hade detta mer noggrant övervägts

tänkVärt

VALANALYS


från centralt håll, hade det funnits tydligare sam-manställt vilka orter som partiet är starkt men med dålig mobilisering hade kampanjen kunnat vara mer effektiv.

Att valet inte prioriterades av ledningen syntes aldrig så tydligt som när Kent Persson och Fredrik Reinfeldt presenterade valaffischerna för media. Trots att de flesta kandidaterna befann sig i Sverige var ingen av dem med på presentationen som Persson och Reinfeldt själva tog hand om.

De av partiet anställda och förtroendevalda har i låg utsträckning mobiliserats till valstugor och valarbete. Knappt något Europavalsorienterat arbete har kunnat noteras bland de politiska sekreterarna. De flesta som stått i valstugor har stått i valstugorna och inte rört sig bland de som passerar gator och torg. Kampanjen har vid okulär besiktning handlat mer om att visa upp sig och göra en motvillig plikt än riktigt påverkansarbete mot väljarna. Dessutom kan vissa frågetecken ställas kring vilken information som getts till valarbetarna. Många väljare har haft frågor om GMO och TTIP. Det är kontroversiella frågor som gör många väljare arga. Via ett snabbt infoblad, likt det om tiggare, hade valar-betarna kunnat ge bättre svar.

På de dagliga morgonmötena har det minst lika ofta talats om inrikespolitik som EP-val, vilket bidragit till bilden av att arbetet “här” är viktigare än arbetet “där”.

Vissa stridsyxor bör begravas

Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal på valvakan att vi inte ska anpassa oss till det nya politiska landskapet. För oavsett hur starkt populismen växer är det inget skäl att själv gå i fällan. Moderaterna har rätt, och ska fortsätta ha rätt med vår egen politik. Det är ett glädjande besked. Men efter en valrörelse där väljarna definierat miljön som den viktigaste frågan och Moderaterna mer eller mindre stått ensamma mot alla andra partier i frågan om klimatmål och därmed fått stå vid skampålen på torget. Debatterna mot Miljöpartiet i nationell TV har inte hjälpt, snarare tvärt om. Att säga att MP vill lägga ner svensk kärnkraft fungerar inte, eftersom de även vill lägga ner den i Sverige. Frågan om ett eller tre kli-matmål översätts genom medierna till att vara för eller emot en ambitiös klimatpolitik. Striden borde i stället tas på de orter där människor vet om att MP hotar deras jobb. Industritunga bruksorter, där folk ändå är relativt högavlönade och därför kan tänkas rösta mod-erat. Orter som är väldigt beroende av ett visst företag är också väldigt kunniga om vilka förutsättningar som

krävs för att det företaget ska gå framåt. MP:s politik är ett direkt hot sysselsättningen, men de behöver aldrig ta ansvar för sin siffergalopp. Inför nästa valrörelse kan det naturligtvis se annorlunda ut eftersom de troligen kommer sitta i regeringsställning då. Men här och nu var det ett misstag.

Inget helhetsbudskap

Det som beslutas Där påverkar våra liv Här. Det var Moderaternas huvudbudskap inför valet. Ett kor-rekt budskap, naturligtvis. Att visa hur politiken och besluten i EU påverkar här hemma är ett viktigt peda-gogiskt arbete. Men det var för otydligt, resonerade inte med väljarna och kopplades framför allt inte till Moderaternas huvudfråga i valet. Vilken det var är fortfarande ett frågetecken. Vi pratade om ordning i ekonomin, men parlamentet har ingen direkt makt över statsbudgetarna i Spanien, Grekland och Italien. Det vet väljarna om. Naturligtvis ska även den euro-peiska budgeten hållas i schack, men trots att väljarna är upprörda över den påverkar inte oordningen i EU-budgeten den enskilde väljaren på samma sätt som statsfinansiellt kaos i Sverige gör det. Därför funkar inte argumentet “ordning och reda” där, på samma sätt som det gör här. Att beklaga sig över EU-budgeten lär inte heller det fungera, eftersom det lockar pro-teströster, och det kan inte Moderaterna i egenskap av regeringsparti få.

Vi hade ingen tydlig fråga som väljarna kunde identi-fiera sig med, men det hade tyvärr många andra. Ebba Busch Thor lanserade tidigt sin kampanjen om gris-knorrar, något som vi redan från början borde vetat att väljarna anser viktigt. Det var ju på djurskydd som “Marit-effekten” sparkade igång. När den danska anti-biotikaskandalen lanserades borde vi tydligare kunnat slå mynt av detta. Svenskt djurskydd är en valvinnare.

Det allt i genom EU-positiva kampanjen kom vid helt fel tidpunkt, när alla andra partier (förutom ett uppenbart undantag) hade mer eller mindre negativa budskap. Men att stämningarna skulle vara så pass EU-kritiska inför valet kunde nog inget anat, inte heller att M och FP skulle stå helt ensamma inför en överhopade EU-kritik.

Vänsterpopulismen

Det allvarligaste genombrottet i valet var inte Sverigedemokraterna. Deras framgång har varit väldo-kumenterad ett par val i rad nu, men deras inflytande är extremt begränsat och kommer vara det även i Europaparlamentet. Men deras framgångar har hjälpt

tänkVärt


att mobilisera vänsterpopulistiska väljare i V, MP och FI. Samtidigt som deras kompanjoner i media saknat vilja att kritiskt granska dem, men heller inte ignorerat dem, vilket skett med bland annat SD och JL, utan sna-rare hyllat deras engagemang och Gudrun Schyman som the come back kid. Detta samtidigt som identitet-spolitiken tar ett allt starkare grepp om framför allt, men inte endast, kvinnor i akademisk och kulturell miljö. Det vänster-feministiska problemformulering-sprivilegiet sätter sig nu allt starkare. Att FI förslår saker som skulle belasta statsbudgeten med hundratals miljarder, vill ge EU beskattningsrätt och omfördela resurser i hela unionen och andra groteska maktför-skjutningar. Men det spelar ingen roll, eftersom popu-listen röstar med mage, inte med hjärna. Moderaternas sakpolitiska hållning i valet har inte lönat sig, eftersom väljarna inte bryr sug om sakpolitik i det här valet, utan röstar på det som känns rätt, oavsett konsekvens.

Hederlighet lönar sig inte

Det är i princip endast Moderaterna som gått till val på ett allt igenom hederligt budskap. Det har vi för-lorat på. Miljöpartiet har i princip enbart behövt ställa ut skorna på plan för att få stöd. Socialdemokraternas tal om “lika lön för lika arbete” går hem i stugorna. Framför allt eftersom den gängse bilden av ekonomin inte är att den är ett dynamiskt system av tillväxt där vi ständigt får det bättre på lång sikt, utan ett kortsiktig nollsummespel där den enes bröd är den andres död. Därför har storys om lönedumpning kunnat säljas in. Därför går det sociala protokollet hem. Också jäm-ställdshetsfrågor, som drivits hårt av Folkpartiet har som bekant inget med EU att göra. Men väljarna gillar jämställdhet och de ogillar italienska gubbar i EPP som hatar bögar. Vår balanserade inställning till vad EU ska göra har inte fungerat, varken i ekonomiska frågor, HBTQ-frågor eller miljöfrågor. Att försöka driva en valrörelse och centrera budskapet kring saker som Europaparlamentet faktiskt arbetar med var tyvärr en misslyckad strategi. Dock ska partiet ha heder för att som enda parti hållit sig till sakfrågorna, men långt inför nästa val kommer ett folkbildningsarbete behöva göras. Annars kommer sakpolitiken åter trumfas av populismen.

Eftersom väljarna inte vet vad som sker eller var-för i Europaparlamentet måste budskapet anpassas. En mer populistisk hållning, exempelvis genom att hårt angripa byråkrati, frihandelsmotstånd ur ett rättviseperspektiv eller att driva en hökigare linje i Ukrainafrågan hade kunnat ge resultat.

Ett splittrat MUF

Carl-Oskar Bohlin var Moderata ungdomsförbun-dets kandidat till Europaparlamentet. Den som gick förbi Sergels torg dagen efter “slaget om Sergel”, där ungdomsförbunden tävlar om vem som bäst affis-cherar Sergels torg märkte inte av det. I stället var det Stockholmförbundens kandidat Arba Kokalari, sexa på listan, som prydde torget. I andra städer, där förbundet heller inte höll med om förbundsstyrelsens val priorit-erades andra kandidater, i Göteborg kampanjade man exempelvis listans femma, Cecilie Tenfjord-Toftby.

MUF är Sveriges vassaste kampanjorganisation. De har högst medlemsantal och har på senare år breddat sin rekryteringsbas betydligt. Bilden av den stereotype medlemmen som en halvstekare som mest vill supa har längre ingen grund i verkligheten. Det är en mycket sund utveckling. Men värvandet av medlemmar måste också ge resultat. Ungdomsförbund kan avgöra en valrörelse. Medlemmarna har fritid och energi för att orka kampanja och är dessutom påhittiga. Men om förbundet är splittrat och kampanjar för olika kandi-dater kan de positiva effekterna utebli. Inget av detta syntes visserligen utåt och förhoppningsvis får det hel-ler interna efterverkningar, men ett MUF som slöts sig samman bakom en och endast en kandidat med alla sina resurser hade varit önskvärt.

Hade förbundet helhjärtat kampanjat bakom en kandidat hade Moderaterna fått mer utrymme i medi-erna och därmed utrymme för att prata om fler frågor. Eftersom Bohlin var den ende kandidaten på valbar plats som inte är Stockholmsbaserad hade också ett bredare moderat alternativ synliggjorts.

En mot alla, alla mot en

Aldrig ensam, alltid ensam. Så hette Erik Fichtelius reportagebok om Göran Persson, men det kunde lika gärna handlat om Moderaterna i Europaparlamentet. Eftersom blockpolitiken genom partigrupperna är uppluckrad i Europaparlamentet kunde inte Moderaterna räkna med något vidare stöd från varken Folkpartiet eller Centerpartiet. Mer förvånande var nog att båda partier, framför allt Folkpartiet, skulle bedriva kampanj mot Moderaterna. Socialdemokraterna anklagade EPP-grupper, högern som Marita Ulvskog sa med darr på rösten, för att ansvara för Europas arbetslöshet. Tvärt om är det naturligtvis så att social-demokratisk spenderpolitik orsakat betydligt högre arbetslöshet än svångrem och hushållning av resur-serna. När Gunnar Hökmark påtalade detta i en debatt

tänkVärt


hos Aftonbladet kallade Ulvskog honom för skithög. Stämningarna piskades vidare upp av Miljöpartiet vars överbudspolitik på miljöområdet kanske skulle rädda miljön, men i så fall på bekostnad av mänsklig utveckling och tillväxt. Folkpartiets främsta anklagelse handlade om Moderaternas (och Kristdemokraternas, ska sägas) inställning till abort och reproduktiva rät-tigheter. Glömt var nu allt samarbete inom regeringen för att förbättra just detta. I stället dök mer eller min-dre subtila anklagelser upp om att Moderaterna skulle vara emot abort. Det är ett löjligt påstående. Många journalister vet också om det, om inte annat för att det påtalats så oerhört tydligt för dem när frågan ställs.

Det handlar om vad EU ska och inte ska bestämma om. Trots ställdes aldrig frågan: “Vill du ge Silvio Berlusconi möjlighet att påverka svensk abortlagstift-ning” till Cecilia Wikström, som ostört fick sitta och gapa om onda högermän.

Centerpartiets vill så väldigt gärna framstå som Alliansen gröna röst, en grön röst som ironiskt nog sub-ventionerar bruna bönor. Därför låg också mycket av deras fokus att ställa sig mot Moderaterna, att säga till väljarna att partiet sviker miljön i Europasamarbetet. Många väljare som gått till Moderaterna efter omsvängningen 2004 lockas troligen bort från partiet

tänkVärt

Studentföreningen AteneumMårten Viberg076-348 85 [email protected]/StudentforeningenAteneum

FMS GöteborgAndreas Fock073-330 69 [email protected]/FriaModerataStudentforeningenGoteborg

Linköpings FMSCatarina Kärkkäinen070-292 90 [email protected]/linkopingsfms

FMS StockholmKarl von Baumgarten070-752 40 [email protected]/FMSStockholm

HögerteknologernaKlara Hovstadius070-253 35 [email protected]/hogerteknologerna

HögerjuristernaHugo Selling072-371 20 [email protected]/hogerjuristerna

HandelshögernHampus Bergquist076-328 39 [email protected]/groups/310219962413858/

Geijerska StudentföreningenVictoria Elmgren070-459 82 [email protected]/geijerska

FMS UmeåEmil Marklund076-809 54 [email protected]/FMSume

Vill du starta en förening? Kontakta Alexandra [email protected] 073-550 11 23

LOKALA FÖRENINGAR


”Som en konsekvens ses miljöskydd nästan utes-lutande som en vänsterfråga, och de som bryr sig om miljöskydd dras obönhörligen till en progressiv politisk agenda. Det här tillståndet är inte hållbart. Det kommer inte leda till anammandet av sund politik.”

Så behöver det inte vara. Det bygger dock på att den som uppskattar marknadsekonomi och ekonomisk tillväxt utan skygglappar funderar på om och hur de kan fås att stå i samklang med en grönare värld.

Då Edward H Crane, grundare till den libertari-anska amerikanska tankesmedjan Cato i en artikel i Washington Post 2002 förespråkade slopandet av energisubventioner till förmån för ett system där alla energislag fick tävla fritt, gjorde han det tillsammans med Carl Pope, chef för miljöorganisationen Sierra Club:

”Den ene av oss är en hängiven miljövän, den andre en förespråkare för den fria marknadens principer, men vi finner oss i ett sällsynt tillfälle av samförstånd.”

tänkVärt

Nobelpristagaren och miljöaktivisten Al Gore har liknat den växande globala ekonomin vid Armageddon – en ”tur genom Uppenbarelseboken”. Biologerna Paul och Anne Ehrlich varnar för att ”mänsklig efter-frågan överstiger vad naturen kan erbjuda – trots att den stora majoriteten människor inte ens har börjat närma sig den extraordinära amerikanska nivån av resurskonsumtion”. Miljöorganisationen Worldwatch Institute påpekar att ”precis som en stadigt växande cancer till slut förstör sitt livsuppehållande system genom att förstöra sin värd, håller ett stadigt växande globalt ekonomiskt system på att förstöra sin värd – jordens ekosystem”.

Det är begripligt att många miljövänner ser miljö-frågan som marknadsekonomins och den ekonomiska liberalismens akilleshäl. I viss mån är det ett problem som den ekonomiska liberalismens anhängare själva orsakat, genom att stoppa huvudet i sanden eller erb-juda urvattnade versioner av vänsterns lösningar på miljöproblemen. Med den amerikanske juridikprofes-sorn och miljödebattören Jonathan Adlers ord:

DEN LIBERALAMILJÖUTMANINGENAV: NIKLAS ELERT

Niklas Elert är doktorand i nationalekonomi vid Ratio och Örebro Universitet och har nyligen utkommit med boken Människoapans utmaning om relationen mellan miljö

och tillväxt. Här skriver han om varför miljöproblemen är en liberal kärnfråga, varför liberalerna slutligen är de som måste komma fram till svaren på de frågorna.


Den sortens samförstånd borde inte vara sällsynta. Enligt vissa uppskattningar är så mycket som två tredjedelar av de politiska subventioner som läggs på bidrag till jordbruk, vatten, fiskeri, energiproduk-tion, skogsbruk och transport dåliga - inte bara för ekonomin utan också för miljön, på grund av ökad förorening och missbruk av naturresurser.

När det kommer till kritiken av sådana subventioner borde principfasta liberaler och lika principfasta miljövänner inse att de är varandras bästa allierade. Det kommer antagligen an på liberalerna att ta det första steget mot en sådan allians. För att ta några andra exempel:

Det råder brett samförstånd bland ekonomer att marknader är bättre än politisk centralstyrning för att allokera resurser i komplexa sammanhang eftersom marknader är så anpassningsbara. Men trots att de flesta miljöproblem är komplexa till sin art, finns en tendens bland miljövänner att utgå från centralstyrn-ing för att bestämma hur resursallokeringen ska gå till.

Det är stor en pedagogisk utmaning att ändra på den synen, men mycket vore vunnet på att liberaler tog sig an den, och förklarade att också när det kommer till miljöfrågor är det viktigt att värna privat äganderätt och att mobilisera marknadskrafterna, eftersom det ger mer eller mindre okunniga, mer eller mindre

själviska människor incitament att bry sig om miljön. Om de kan tjäna pengar på att göra vår planet grönare kommer de att göra det, och om de själva måste ta kostnaden för beteenden som är skadliga för miljön kommer de i stor utsträckning att sluta skada den.

Kanske ännu viktigare är att liberaler förklarar var-för tillväxt inte behöver vara en cancer. I takt med att människor blir rikare ökar deras efterfrågan på vissa sorters varor proportionellt mer, och många miljöas-pekter, såsom rent vatten, skydd för utrotade arter, och ren luft, har visat sig höra till denna typ av lyxvaror. Det är med andra ord först när folk har mat på bordet och vissa andra grundläggande behov tillgodosedda som de har möjlighet att bry sig om miljön.

Alltså: Om människan får det bra kommer hon att ha större möjligheter att se till att naturen omkring henne också mår bra. Utmaningen för liberaler är att förklara för de som bryr sig om miljön hur de mekanismer som gjort oss rika – konkurrensutsatta marknader och de innovationer som dessa gett upphov till – också är en förutsättning för att vår planet ska må bättre.

tänkVärt

Hela världen är beroende av energi, och även om många av våra produkter blir mer energieffektiva, hittar vi ständigt nya sätt att göra av med energi. Hur ska vi kunna upprätthålla vår levnadsstandard, minska vår miljöpåverkan och bibehålla en teknisk utveckling på samma gång. Dokumentären Power to the People med Johan Norberg visas på PBS i januari 2015 och kommer dyka upp online kort därefter. Se trailern genom att gå in på följade adress: tinyurl.com/powertosvensklinje

REDAKTIONEN REKOMMENDERAR POWER TO THE PEOPLE


RADIO- OCH TV-AVGIFTENAV: GUNNAR KARLSSON

Gunnar Karlsson är professor i teletrafiksystem och chef för avdelningen för kommunikationsnät på KTH. Han doktorerade vid Columbia University och har tidigare

varit forskare vid IBM och Swedish Institute of Computer Science. Han har medverkat i både Axess Magasin och Svenska Dagbladet Brännpunkt i debatten rörande högre

utbildning och Internet. Han har även debatterat kring radio- och tv-avgiften.

Fredagen den 13 juni förlorade Radiotjänst sin kamp emot lagen. Sedan mars 2013 har företaget drivet en kampanj för att all internetansluten utrustning—datorer, mobiltelefoner och datorplattor—ska anses vara tv-mottagare för vilken innehavaren ska betala radio- och tv-avgift. Företagsledningen behövde en helgs betänketid innan man meddelade att företaget avsåg betala tillbaka avgiften som olagligen krävts in från allmänheten under dryga femton månader. Det var en passande avslutning på en kampanj som varit ovärdig en verksamhet som bedrivs i allmänhetens tjänst.

Kampanjen har gällt en kortfattad teknisk defini-tion av en tv-mottagare i Lag (1989:41) om finan-siering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Den definierar en tv som teknisk utrustning avsedd att ta emot rundradioutsändning och vidaresändning (i kabel-tvnät och över satellit) av tv-program. Jag har visat att definitionen inte innefattar internetansluten utrustning och har debatterat mot Radiotjänsts kam-panj i Svenska Dagbladet samt redogjort för frågan i

ett YouTube-föredrag samt en teknisk rapport från KTH (Karlsson 2013). Skälen är enkla att förstå och kontrollera: internet stöder inte utsändning och data-förmedlingen är inte heller vidaresändning i lagens mening; datorn tar inte emot tv-program, utan data-paket och är därmed inte avsedd för ändamålet. Det är en programvara, såsom Adobe Flash Player, som tar emot tv-programmen, men den är inte heller avsedd för ändamålet i meningen vara konstruerad för att ta emot tv-program med hög kvalitet och tillförlitlighet.

Definitionen infördes i lagen 2007 för att göra det enkelt för alla parter att bedöma om en utrustning är en tv-mottagare: för den möjliga innehavaren som ska rapportera innehavet och betala avgift, för försäl-jare som ska rapportera överlåtelse av tv-apparater samt för Radiotjänst som ska kunna kontrollera om innehav föreligger hos de som inte betalar avgiften. Departementschef Pagrotsky skrev i Prop. 2005/6:112, där lagändringen föreslogs, att Bedömningen av om den tekniska utrustningen är avsedd för att ta emot TV-program torde i de flesta fall inte förorsaka större

tänkVärt


problem; det tog tre rättsliga prövningar under ett år i realiteten.

Så hur har då Radiotjänst resonerat utifrån en så tydlig definition av en tv-mottagare? Anledningen som Radiotjänst anger till det nya avgiftskravet är att SVT i början på 2013 lade ut tv-sändningar på web-ben (under fliken Kanaler på SVT Play; fliken Program däremot är beställ-tv och inte avgiftspliktig). Sedan är resonemanget att alla tekniska apparater som kan ta emot en sådan sändning är tv-mottagare. Med bri-stande respekt för sammanhang och kausalitet citerar man Prop. 2008/09:195 där det står att det inte längre är relevant att tala om vad en viss apparat är avsedd för att göra utan att det viktiga är vad som kan göras med apparaten. Detta kallar man teknikneutralitet. Bristen på sammanhang menar jag består av följande mening i samma stycke av propositionen: Ett syfte med utredningens förslag är att snäva in begreppet TV-mottagare för att endast de som verkligen kan ta emot TV-sändningar ska behöva betala TV-avgift. En förelagen insnävning i utredningen som föregick prop-ositionen blev alltså till en utvidgning i Radiotjänsts nytolkning och en proposition från 2008 användes som förarbete för en lag från 2007 och det framgår av att Regeringen anser i och för sig att utredningens syfte med förslaget är eftersträvansvärt. Intressant är också att Radiotjänst invände mot förslaget i sitt remissvar med argumentet att företaget inte kan kontrollera vad någon kan eller inte kan göra med en utrustning. Så, hur kan företaget då kontrollera vad någon kan eller inte kan göra med sin dator? Det kan man naturligtvis inte men verkar inte längre ha varit angeläget om att bedöma det.

Det är värt att notera att det ställs krav på utsändn-ing av tv: Den ska nå 99,8 procent av landets bofasta befolkning med tekniskt hög kvalitet. Därför kan varje hushåll ordna för att ta emot utsändningen i princip var som helst i landet; i de fall det inte går behöver man inte heller ha tv (och de kan rapportera mottag-ningsproblem till Teracom som ansvarar för rundra-diosystemet). Det finns inget motsvarande för internet och programvaran i en dator kan kanske ta emot tv-program ibland, men ingen kan garantera att det alltid är möjligt.

Radiotjänst har hela tiden hänvisat till att lagen är teknikneutral, men har aldrig definierat vad man avser med begreppet. Så här är det. För standardisering så strävar man efter teknikneutralitet i meningen att inte ange hur en funktion eller ett system realiseras tekniskt sett. På så vis kan teknikutvecklingen ske utan

att standarden blir inaktuell. Lagens definition av en tv-mottagare är teknikneutral i denna bemärkelse: Den anger inte vilken teknik som ingår i utrustningen och inte heller hur utsändningen ska ske. Exempelvis är den giltig både för analog och digital utsändning och kommer innefatta 3G-standarden Multimedia Broadcast Multicast Service i fall mobiloperatörer väljer att erbjuda tjänsten.

I Radiotjänsts svar till Högsta förvaltningsdomsto-len i mål nr 7368-13 skriver man att begreppet tv-mottagare ska förstås teknikneutralt och omfatta alla elektroniska apparater förutsatt att de är konstruerade för att ta emot tv-sändningar (Radiotjänst 2014); alltså det som lagen kallar vara avsedd för ändamålet. Det utesluter en internetansluten dator (Karlsson 2013). Alltså har man själv kommit fram till att en dator inte är en tv-mottagare men driver ändå tesen att den är det! Det är anmärkningsvärt.

Vid kampanjens slut hade den gett ca 130 miljoner i ökade intäkter. Potentiellt finns det 450 000 hushåll som enligt Radiotjänst inte betalar radio- och tv-avgift. Alltså hade intäkterna kunnat gå upp ytterligare till en knapp miljard kronor per år. Man kan förmoda att Radiotjänsts kontrollfunktion skulle förstärkas med tiden för att komma åt större andel av den potentiella ökningen.

Många har blivit upprörda av Radiotjänsts kampanj, även företagare. Föreningen Företagarna tog upp avgiftsproblemet för småföretag i debatten (Thand 2014). Organisationen skulle vara en jämbördig mot-part vid en klagan mot Radiotjänst. Det blev dock inget möte i rätten. Radiotjänst släppte nämligen alla avgift-skrav på företag för datorinnehav genom att tillåta en självdeklaration av att datorn blivit spärrad för tv-mottagning (utan att anvisa hur man gör det). För en tv-apparat kräver Radiotjänst fackmannamässig pluggning av antenningången för att godkänna block-eringen och apparaten får inte finnas i en bostad. Här nöjde man sig däremot med enbart ett intyg. Vidare så är lagens paragraf inte enbart riktad till juridiska personer, men Radiotjänst godkände endast intyg från företag. Därför diskriminerade man föreningar och privatpersoner som faktiskt också har rätt att spärra mottagaren enligt lagen. Det var ett taktiskt men prin-ciplöst agerande!

Men den 13 juni meddelade Högsta förvaltnings-domstolen domen där man fastställer att tv-sändn-ingar över internet, som man kallar webbsändnin-gar, inte omfattas av kravet på radio- och tv-avgift.

tänkVärt


Därmed ogiltigförklarades domar i ärendet från Förvaltningsdomstolen i Luleå och Kammarrätten i Sundsvall, domar med grava teknisk felaktigheter (man anlitade inte någon tekniskt sakkunnig) som bygger på Radiotjänsts tendentiösa läsning av lagens förarbeten.

Webbsändningar är därför en tjänst som ska innefat-tas av de licensmedel SVT har. Det finns redan ett stort utbud av public-servicetjänster som man inte direkt betalar för: radioprogram från SR och UR, bolagens textnyheter på webben samt beställ-tv på webben. Varför drev man en kampanj för en tjänst som erb-jöds frivilligt och som faktiskt inte ger allmänheten så mycket mervärde eftersom programmen ändå publiceras efter att de är sända? Kanske intäktsmaxi-mering? Veterligen har ingen journalist undersökt det (Karlsson 2014).

Radiotjänsts kampanj har blivit ett test av public-ser-viceföretagens integritet och vilja att tjäna allmänheten. Programbolagen SR, UR och SVT äger Radiotjänst och bolagen ska enligt lagen verka i allmänhetens tjänst. Alla programbolagens vd:ar är styrelseledamöter och Eva Hamilton, SVT:s vd, är styrelseordförande i bola-get. Vi kan därför anta att Radiotjänsts kampanj har haft stöd från samtliga programbolag som alla skulle vinna på de ökade intäkterna.

Integriteten testas först när det gäller att avstå vin-ning för egen del och att granska handlingar som man själv vinner på. Det vi sett är företag som väljer egen-intresset framför allmänhetens bästa. Vidare har det varit ett test av SRs och SVTs journalister som valt att inte granska Radiotjänsts kampanj och av den svenska journalistkåren i allmänhet, eftersom ingen har gjort det. Hur kan ett bolag driva in 130 miljoner kronor i strid mot lagen utan att bli granskat, utan att vd och styrelseordföranden ställs till svars när det blir klart att man agerat olagligen, ja utan att drevet går?

Jag hade förväntat en ursäkt från Radiotjänsts sty-relseordförande till allmänheten. Istället skriver Eva Hamilton i ett pressmedelande att frågan går tillbaka till riksdagen som måste förtydliga lagen (Hamilton 2014). Men riksdagen ska inte gå enskilda bolags ärenden. Hur skulle SVTs journalister agera om något annat företag krävde det? Och lagen är tydlig.

Hamilton skriver vidare att lagen måste hålla för den snabba förändringen av medienyttjande och fortsatt garantera programbolagens oberoende. Oberoendet regleras inte i lagen som det gäller, vilken enbart gäller

finansiering. Alltså tolkar jag Hamilton som att hon vill att riksdagen expedierar en ändring av lagen så att public-serviceföretagen kan öka intäkterna på det vis de redan försökt för att kunna kräva avgift från datorinnehavare. I allmänhetens tjänst?

Fram till 2019, då det blir en översyn av finansier-ingen, ligger nuvarande lagstiftning kvar (om inte Hamilton får gehör för en lagändring). Det betyder inte status quo till dess. I närtid kan regeringen utlysa frekvenser för nya sändningstillstånd för radio och tv i allmänhetens tjänst. Radio- och tv-lagen (SFS 2010:696) tillåter det och jag tycker att det vore bra för mångfalden att public service inte bara erbjuds av nuvarande programföretag utan konkurrens. Jag föreställer mig att flera stora förlag skulle kunna vara intresserade av att erbjuda bra program utan reklam.

Vad är då allmännyttans framtid inom radio och tv på längre sikt och varför omfattar den inte andra media?

Går man tillbaka till 1920-talets början så sändes radio på många platser innan AB Radiotjänst, SRs föregångare, inrättades. De radioklubbar som sände program finansierade verksamheten med reklam. Det var som så ofta enskilda entreprenörer som var först med att utnyttja ny teknik när lagstiftningen inte för-bjöd verksamheten. Radiotjänst skapades för att sända radio utan reklam, i högsta grad med pressens gillande eftersom de fruktade radions konkurrens på tidning-släsning samt att reklamen skulle flytta till det nya mediet. Dessutom gavs nyheterna exklusivt från TT som ägdes gemensamt av pressen. Vidare insåg man potentialen hos det nya mediet som maktmedel.

I en statlig utredning från 1933 står det (Hadenius 1998): Rundradion berör allt för många människor och innebär allt för rika möjligheter på såväl gott som ont, för att den skulle få vara en fri och av staten okontrollerad rörelse eller enbart handhavas av någon enskild sammanslutning, som direkt eller indirekt arbetade för sina egna intressen. För en verksamhet som denna bör staten ensam bära ansvaret.

Och så blev det, och så förblev det när televisionen kom, fram till 1993 när reklamfinansierad radio blev tillåten respektive 1992 när kommersiell tv tilläts. Med monopolet följde krav på objektivitet och att medierna skulle verka för folkbildning, men eftersom inte några andra sändare tilläts så erbjöds ett komplett utbud som även innehöll underhållningsprogram. När senare kommersiella sändare erbjöd ett brett utbud så


minskade följaktligen behovet av allmännyttan och egentligen finns bara folkbildning kvar som argument för bevarandet. Objektiviteten förutsätter journalister med integritet, den svår att styrka och ifrågasätts ofta (t ex beroende på partisympatier i journalistkåren som inte återspeglar samhället i stort). Det går inte allmänt säga att journalister verksamma i kommersiella media saknar objektivitet medan allmännyttans journalister alltid har den. Vi behöver därför mångfald i rapporter-ing och analys av nyheter och samhällsfrågor, vilket vi också har om alla medier har rimliga villkor för verksamheten.

Kommersiell radio och tv konkurrerar om allmän-hetens intresse med public service, men gör det inte på lika villkor. Kommersiella media upplever ekonomiska minskningar när reklamintäkter går till andra kanaler, medan public-serviceföretagen har avgiften satt av riksdagen. Trots att intresset för tablå-tv minskar så ligger intäkterna konstanta så länge allmänheten inte gör sig av med tv:n (Nordström 2014). Vidare betalar kommersiella media höga koncessionsavgifter för rät-ten att sända. Exempelvis är avgiften upp till närmare 4 mkr per år för radio. Om man beklagar utbudet i kommersiella radion så bör man faktiskt vända sig mot staten som tar ut så höga avgifter att inget annat än mainstream musik blir affärsmässigt gångbart.

Det vi ser i Sverige nu är en ökad konkurrens för tidningar som tappar reklamintäkter och som inte lyckats få betalande kunder till sina webbtjänster. Nu möter de även konkurrens av SR som utökat sin nyhetsrapportering på webben (ironiskt med tanke på att föregångaren Radiotjänst skapades som skydd för pressen) (Ottosson 2013). Givet detta, så bör alla medier innefattas i stödet till kvalitetsprogram i allmänhetens tjänst.

Hur bör då allmännyttiga media stödjas? Det är svårt för en ingenjör att låta bli att skissa på en lösning: Här är min. Enklast sker distribuering av mediainnehållet över internet på en webbplats som kan heta Sveriges media. Där kan alla innehållsleverantörer såsom tidningar och produktionsbolag erbjuda ett urval av artiklar och program till allmänheten. Urvalet är det viktiga och görs av en grupp redaktörer som värnar om oberoende i nyhetsrapportering, mångfald för åsiktsyttringar samt integritet och kvalitet, allt under granskning av Myndigheten för radio och tv som idag. Om Sveriges media inte kräver upphovrätt på innehållet kan det även återges i andra kanaler och tidningar som på så vis höjer kvaliteten. Den som vill ha reklamfri leverans kan alltid välja SM. Innehållet

kan sändas i linjära radio- och tv-kanaler samt erb-judas på beställning. SMs programinköp blir därmed ett produktionsstöd till högkvalitativt innehåll för alla olika mediakanaler.

Sedan kan SVT och SR bli betalkanaler som därmed går att välja bort; Radiotjänsts kan avvecklas med en besparing på 150 mkr om året och UR kan säljas ut. Bolaget borde vara attraktivt som professionell pro-ducent av MOOCs åt landets skolor och högskolor. Vidare sänks koncessionsavgiften för de tv- och radio-kanaler som tydligt profilerar sig som för hög kvalitet i programinnehållet. Finansiering av allmännyttigt mediainnehåll sker lämpligen genom en reklamskatt.

Vad ska då allmännyttiga medier tjäna till? De ska naturligtvis verka för att höja den intellektuella nivån i samhället samt värna och stärka demokratin. Allmännyttiga media ska verka för bildning i allmän-hetens tjänst.

Källor:

Stig Hadenius, Kampen om monopolet, Prisma, 1998

Bengt Ottosson, Charlotta Friborg, Raoul Grünthal, SR snedvrider konkurrensen, SvD, 2013-04-03

Eva Hamilton, Lagen måste förtydligas, SVT press-medelande 2014-06-13

Andreas Nordström, Nu kommer krisen för gammel-tv, DN, 2014-08-11

Gunnar Karlsson, Radio- och tv-avgiften och inter-net, KTH rapport, 2013-12-03

Elisabeth Thand Ringqvist och Ingemar Fredriksson, Fel att kräva tv-avgift för företagsdatorer, SvD, 2014-01-09

Radiotjänst, Ang tv-avgift, svar i mål nr 7368-13 i Högsta förvaltningsdomstolen, 2014-02-19.

Gunnar Karlsson, Varför granskas inte Radiotjänsts krav?, SvD, 2014-06-02.


tant rand rekommenderar

THE VIRTUE OF SELFISHNESSMånga är det nog som läst Urkällan eller Och världen

skälvde men minst lika intressant är Rands essäbok som hon författade med sin älskare psykoterapeuten Nathaniel Branden. De var inte bara älskare – tills Rand upptäckte att han hade en annan älskarinna utöver henne och lämnade honom – utan också de båda grundarna av The Objectivist Newsletter. När tankarna om rasifiering och essentialism, annan än den om människans rationalism, svallar högt kan det vara extra skönt att läsa kapitlet om rasism, den kanske värsta formen av kollektivism och socialism.

NATT KLOCKAN TOLV PÅ DAGENMånga är skildringarna av tveksam kollektivism

och romantiserande av socialism, och annat våld mot både intellekt och medmänniskor. Vad som inte är lika vanligt är skildringarna av kollektivismens här-jningar. Här har Arthur Koestlers skildring av Stalins utresningar en viktig och speciell roll. Att man trillar dit och blir kommunist är i och för sig inget bra men något mer randianskt än att man till slut är ärlig mot sig själv och ändrar sig finns nog inte. Arthur Koestlers oryggliga brytning med kommunismen och hans själv-mord, som dödligt sjuk, har en filosofisk och moralisk klangbotten värd att ägna en tanke åt. Boken som är en klassiker och det kanske främsta skildringen av tiden i Sovjetunionen under Stalin finns att köpa hos alla

Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godiva-choklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

Tant Rand

bokhandlare värda namnet.

KRIGSFILMMan kan säga vad man vill om våld, det gjorde i

alla fall Rand. Bland annat på West Point när hon 1974 höll ett tal för en avgångsklass med temat och titeln Philosophy: Who Needs It? Den kanske inte övertygar alla men att ha läst någon mer än Hobbes tankar om våld och statsmakt skadar inte. Hade hon levt längre än 1982 hade hon fått chansen att uppleva en rad med krigsfilmer som man kan tänka sig skulle kunna fallit henne på läppen. Rädda menige Ryan är Hollywood produktion som säkert hade gett lite gåshus till popcornätandet och då inte bara för dess effekter utan då som ett epos över det rättfärdiga och rimligast projektion av våld mot det orimliga. Den tunna röda linjen är också en sevärd lagom bombastisk Hollywoodproduktion man kan se, när man läst klart Svensk linje som garanterat inte är röd, och fundera kring när totalitära system måste bekämpas.


Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

Farbror Hayek

Farbror hayek haussar

NÅGOT VARMT ATT DRICKANu på tröskeln till inte bara höstterminen utan även

kylan och mörkret kan någonting att värma sig med börja att kännas aktuellt. Likt hur nytta kan samman-falla med nöje så blandar den typiskt österrikiska dry-cken Jägertee nöje med funktion. Bestående av svart te, råsocker, rom – gärna stroh – eller det österrikiska fruktbrännvinet obstler och kryddor, dricks den varm. Enligt historien dracks den starkvinsstarka drycken ursprungligen av skogsarbetare, jägare och andra som arbetade utomhus för att värma sig. För att Jägerteet ska bli riktigt bra är det bästa om man kan bränna sin egen obstler – att bränna hemma är nämligen, till skillnad från Sverige, inte bara en tradition utan också lagligt i Österrike.

INDIVIDUALISM AND ECONOMIC ORDER

Med risk för att vara lite övermodig och rekom-mendera sina egna texter är Hayeks samling av essäer Individualism and Economic Order en riktig gul-dgruva, inte minst för den som behöver få begreppet individualism utrett. Boken ger en känsla av Hayeks bredd och behandlar inte bara individualism utan berör även kalkyleringsproblemet, en fristående och

regelstyrd riksbank, expropriering, arvsskatt och hur viktiga regleringar och detaljer är i motsats till bara idéer. Boken finns kostnadsfritt via mises.org

RED BULLRed Bull med sina nästan 5.4 miljarder sålda burkar

om året är kanske det bästa exemplet på det öster-rikiska inflytandet sträcker sig utanför ekonomiämnets arena. Baserat på ett thailändskt recept men paketerat till global igenkänning av en österrikisk entreprenör har de flesta en relation till drycken. Det går alltid att diskutera kring vad det är i Red Bull som livar upp kropp och själ. Taurinet säger somliga, socker eller koffein andra. Att något som ökar förmågan att reson-era och verkar stimulerande för studier kommer från Österrike är för oss inte förvånande, och kanske är det just ursprunget som är den hemliga ingrediensen.

UBIKApropå informationsproblem och aktörer utan perfekt och fullständig information är den amerikanska science fiction-författaren Philip K. Dicks bok Ubik ett utmärkt val för den som vill läsa något utanför kurslittearturen. I en värld med myntinkast på allting får man följa några individer som, i en tid där ens innersta tankar går att läsa och övervaka, försörjer sig på att freda den personliga integriteten. Lite av dystopisk mardrömsvärld alltså, där en randiansk nidbild blandats upp med en övervakning som till och med hade fått NSA att rodna. Att faktiska pengar spelar en central och symbolisk roll för protagonisternas kunskapskritiska och anti-realistiska insikt gör inte direkt denna litterära Gettierproblemsgestalning sämre.


I svensk politisk debatt finns det i princip två sjukvårdssystem – det europeiska och det amerikan-ska. Det ena är privat och det andra är offentligt finan-sierat. Det första bygger på försäkringar, det andra är organiserat i en traditionell förvaltningsstruktur.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns en mängd modeller och lösningar. Debatten om svensk sjukvård hämtar emellertid sällan influenser från andra länder. Det mest radikala utspel vi sett de senaste åren är socialminister Göran Hägglunds, som tycker att vi kan göra som i Norge och förstatliga den specialiserade vården.

Att den svenska vårddebatten är högst provinsiell beror på att sjukvårdssystem är komplicerade till sin natur. Förstår vi ens vårt eget system? Vad som är landstingens respektive kommunernas ansvar. Skillnaden mellan Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Socialtjänstlagen? Hur får vårdgivarna betalt för sitt arbete och hur sätter dom sina priser?

Och om de flesta inte ens förstår sitt eget sjukvårdssystem, hur kan vi då begära att politikerna som diskuterar vårdens organisation ska kunna förstå och analysera ett annat lands sjukvårdssystem och eventuellt hämta inspiration därifrån? De flesta vet inte ens att skillnaderna mellan länder som Holland och i Sverige är betydande.

Det finns förstås likheter också. Alla sjukvårdssys-tem bygger på omfördelning. Omfördelningen sker såväl mellan individer, som kan ha olika höga vård-kostnader, och över en individs livscykel. Om man ser till en större population är sjukvårdskostnaderna fördelade lognormalt. Ett litet antal individer står för en stor andel av de totala vårdkostnaderna. Det gör det nödvändigt att tillämpa något slags försäkringssystem.

Det finns också utmaningar som är gemensamma för alla sjukvårdssystem. Ekonomen Kenneth Arrow beskrev i en klassisk artikel från 1963 (Uncertainty and The Wefare Economics of Medical Care, American Economic Review) dessa utmaningar. Det handlar

INFLYTANDE ÖVER SJUKVÅRDENAV: MATTIAS LUNDBÄCK

Mattias Lundbäck är doktor i nationalekonomi från Lunds universitet och forskare på Ratio. Han har varit politiskt sakkunnig på Socialdepartementet och hans forskning berör bland anant socialförsäkringars utformning och effekterna av detta. Han bloggar även på ekonomism.us och finns på twitter @ekonomism

tänkVärt


om att efterfrågan på sjukvård är slumpmässig, att läkaren förväntas bete sig altruistiskt, att det är svårt att bedöma produktens kvalitet, att utbudet av läkare begränsas för att hålla uppe kvaliteten, samt att det förekommer ett stort inslag av korssubventionering där personer med låg betalningsförmåga av etiska skäl får tillgång till vård gratis eller till en låg kostnad.

Dessa faktorer har lett till att de flesta länder byggt upp system för sjukvårdsproduktion som varken är marknader eller byråkratier. Men trots att de olika sys-temen försöker lösa likartade problem finns det stora skillnader. Vissa är uppbyggda som hierarkiska för-valtningsstrukturer. Storbritanniens sjukvårdssystem brukar betraktas som urtypen för ett sådant system, men även Sverige och de övriga nordiska länderna klassificeras som sådana ”Beveridgesystem”.

Den andra huvudtypen är Bismarckmodellen, som i stället bygger på korporativa strukturer och försäkringslösningar. Traditionellt har de europeiska sjukvårdsmodellerna delats upp i dessa två typer; Beveridgemodellen och Bismarckmodellen.

Bismarckmodellen bygger på att staten och den ideella sektorn i samspel ansvarar för att leverera vård och omsorg. Staten är finansiär, medan den ideella sek-torn är producent. Ett exempel på en Bismarckmodell är det holländska sjukvårdssystemet. Just denna mod-ell är intressant då Holland har minst lika höga ambi-tioner på vård- och omsorgsområdet som Sverige. Holland och Sverige avsätter båda ungefär fyra pro-cent av bruttonationalprodukten till handikapp- och äldreomsorg – de högsta nivåerna i EU. Både Holland och USA har i grunden försäkringsbaserade modeller. Skillnaderna mellan det Svenska och det Holländska sjukvårdssystemet är därför på många sätt större än skillnaden mellan det holländska sjukvårdssystemet och det amerikanska.

Låt oss börja med finansieringen. I Sverige har vi landsting. Landstingen är politiska församlingar som ansvarar för sjukvården inom ett visst geografiskt område. Även om det ofta finns privata vårdgivare arbetar de antingen på landstingens villkor eller med helt privat finansiering.

I Holland finansieras vården av försäkringsbolag. Försäkringsbolagen tar ut premier av sina anslutna kunder. Försäkringsbolagen bestämmer själva priset för sjukvårdsförsäkringarna, men de måste ta ut samma pris för alla kunder som valt just deras bolag.

I Sverige är landstingsskatten den viktigaste

finansieringskällan, en skatt som är proportionell mot inkomsten. I Holland är den viktigaste finansieringen en försäkringspremie som är lika stor för alla som är anslutna till samma försäkringsbolag. Det innebär att alla betalar lika mycket – fattig som rik.

Samtidigt ställs den som saknar möjlighet att betala försäkringspremien inte helt utanför det holländska systemet, då låginkomsttagare får en skatterabatt som – för den som helt saknar inkomst – är lika stor som försäkringspremien.

Mycket få personer står också utanför det holländska försäkringssystemet, det handlar inte om så många fler än de papperslösa flyktingar som saknar tillgång till sjukvård i Sverige. Trots att Holland inte har ett obligatoriskt system är det alltså få som står vid sidan av. Detta eftersom det finns mekanismer som gör att alla har möjlighet att betala premien.

I Sverige har vi ett kommunalt utjämningssystem. Det fördelar om resurser mellan olika landsting och regioner så att förutsättningarna när det gäller kostnader och skatteinkomster jämnas ut. De två delarna av utjämningssystemet kallas därför för ”kost-nadsutjämning” och ”inkomstutjämning”. Förutan utjämningssystemet skulle Stockholm vara jätterikt, som Monaco ungefär, och Jämtland jättefattigt, som Rumänien ungefär.

I Holland sker utjämningen i stället på individnivå. Hälften av försäkringsbolagens inkomster utgörs av ett statligt utjämningsbidrag som riktar sig till indi-vider som förväntas kosta mer än genomsnittet. För att avgöra vilka dessa individer är använder sig staten av statistik om ålder, kön, tidigare vårdkonsumtion, diagnoser, med mera. Dessutom ansvarar staten för nittio procent av alla vårdkostnader som överstiger 20 000 euro per år och person. För en individ som behöver ett riktigt kostsamt ingrepp, som till exempel levertransplantation, betalar staten alltså merparten av vårdkostnaden – inte försäkringsbolaget.

Ja, redan så här långt förstår ni att de båda systemen påtagligt skiljer sig.

Även politikernas roll är annorlunda i Holland.

Här i Sverige bestämmer politikerna hur sjukvården ska bedrivas – vilka sjukhus som ska läggas ned och åtgärder som ska vidtas för att korta vårdköerna. Men var kommer de holländska politikerna in?

Svaret är att de förvisso styr vården, men på ett annat sätt. I Holland finns det riktlinjer, kontrollmyndigheter,

tänkVärt


ersättningssystem och mycket annat. Men den hol-ländska styrningen är indirekt. Det handlar inte om vilka enskilda vårdcentraler eller sjukhus som ska byg-gas eller läggas ned, utan mer om hur ersättningssyste-men ska se ut.

Holländska vårdgivare är i regel icke-vinstdrivande organisationer. Välfärdssystemet har växt fram i sam-verkan med staten och inte som i Sverige blivit en del av den offentliga sektorn. Det är i huvudsak religiösa organisationer som lagt grunden för välfärdssystemen inom vård, skola och omsorg.

De ideella – icke-vinstdrivande organisationerna – står i Holland för 90 procent av all vård och omsorg, medan de i Sverige står för några enstaka procent. Precis som i Sverige finns det vinstdrivande utförare med offentlig finansiering, men de är som här i huvudsak verksamma inom primärvård och öppen specialistvård.

Primärvården har traditionellt bedrivits av allmänläkare med egen praktik och ersättningen till primärvårdsaktörerna regleras av staten. Det finns emellertid exempel på nya vårdkoncept där man försöker skapa sammanhållna vårdkoncept för per-soner med kroniska sjukdomar, exempelvis diabetes och Parkinson. Staten vill stimulera denna typ av inte-grerad vård och driver på för att öka dess omfattning. Och eftersom finansieringsansvaret är samlat hos en och samma aktör – försäkringsbolaget – är det möjligt att finansiera förebyggande insatser om man därig-enom kan reducera kostnaderna senare i vårdkedjan.

Men precis som i Sverige finns det många hinder för att bedriva vården effektivt. Ersättningssystemen är ofta fokuserade på enskilda prestationer och detta leder till att vårdgivarna inte alltid väger nyttan av prestationerna mot kostnaden. Får man bra betalt för att göra något vill man gärna göra mycket av just detta.

Precis som Sverige har Holland ett väl utbyggt system för äldreomsorg. Nederländerna lägger 3,6 procent av Bruttonationalprodukten (BNP) på omsorg, medan Sverige använder 3,5 procent. Omsorgen är antingen ett ansvar för kommunerna eller något som finansieras via en separat försäkring som kallas AWBZ (försäkrin-gen mot katastrofala vårdkostnader).

Vilket system fungerar då bäst? Ja, det beror helt på hur vi mäter. Ser vi till vårdresultat i den slutna specialiserade sjukvården kommer Sverige att vinna – inte bara mot Holland, utan mot de flesta andra länder. Men ser vi till vårdens tillgänglighet är Holland

en lika självklar vinnare. Vårdköer är över huvud taget ovanliga i de kontinentala försäkringsbaserade sjukvårdssystemen.

Både Holland och Sverige rankas högt när det gäller vårdens kvalitet. Så mer avgörande för valet av vård-modell torde vara vilken potential systemen har att utvecklas vidare. Och här finns en avgörande skillnad.

Både försäkringsbolagen i Holland och landstingen i Sverige konkurrerar på sätt och vis om sina kunder. I Sverige kan man rösta bort sina landstingspolitiker om man är tillräckligt missnöjd. Det finns som vård-konsument också möjlighet att utöva inflytande inom ramen för de valfrihetssystem som de olika landstin-gen infört.

Även i Holland kan man utöva inflytande på flera nivåer. Man kan välja ett av flera försäkringsbolag – det finns i dag åtta stycken. Men trots att man valt ett försäkringsbolag går det sedan även att välja vårdg-ivare i primärvården eller i specialistvården och det är sällsynt att försäkringsbolagen försöker begränsa medborgarnas valfrihet.

Vi har alltså två modeller där medborgarna kan utöva inflytande på delvis olika sätt. Den kanske avgörande skillnaden är att inflytandet på den högsta beslutande – och samordnande – nivån utövas på olika sätt. Inflytandet över de holländska försäkrings-bolagen sker genom att man byter försäkringsbolag, medan inflytandet över landstingen utövas genom att man röstar bort politiker man är missnöjd med.

Valet av system beror på vilken mekanism som man på sikt tror är den mest effektiva. Tror man på exit som påtryckningsmekanism väljer man kanske den holländska modellen. Men är man anhängare av voice och den politiska processen föredrar man kanske den svenska modellen med lokala politiska organ som konkurrerar om att arrangera vården på bästa möjliga sätt.

tänkVärt

VALKAMPANJ 2014

Sverige är mitt uppe i en valrörelse med å ena sidan en svag socialdemokrti uppbackad av extrem- och

identitetsvänster och å andra sidan en ansvarstagande men mycket försiktig borgerlig regering. Det är svårt

att se vilka alternativ som egentligen står emot varandra när Moderaterna för första valrörelsen någonsin

inte går till val på sänkta skatter. Häri ligger FMSF:s syfte och uppdrag.

Inför årets val presenterar FMSF fem ideologiska affischer som tillsammans representerar vår vision för ett

rikare, friare och mänskligare Sverige. Vi tror att fria människor lever bättre i en befriad marknad med låga

skatter, rivna gränser och ett starkt försvar.

Över hela Sverige kommer våra medlemmar och föreningar att kampanja för ett friare Sverige. Finns det

intresse av att veta mer om kampanjen eller att bli en del av valrörelsen hittar ni våra föreningar på fmsf.se

eller genom att kontakta organisationssekreterare Hugo Selling 072-371 20 59.

Ditt liv – ditt valDu äger din egen kropp. Du är inte någons slav. Frihet är rätten att på egen hand få bestämma vem du älskar, vad du konsumerar och hur länge du är ute om kvällarna. Rätten till liv, frihet och egendom är absolut och oförytterlig. Den viktigaste minoriteten att skydda är den minsta: individen. Alliansens facit: Individen i centrumFör åtta år sedan fick du inte välja vård, bestämma om du ville vara en del av försvaret eller gifta dig med någon av samma kön. I dag är allt detta möjligt, tack vare Alliansens frihetsreformer. Valfrihet har blivit vardag.

Det rödgröna hotet: Förmyndarstatens återkomstVänsterblocket är valfrihetens värsta fiende. Vänsterpartiet vill avskaffa det fria skolvalet, Miljöpartiet vill införa köttskatt, och Socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen. Alla vill de stärka det statliga alkoholmonopolet, så att du blir utan vin till söndagssteken.

Vision Sverige: Du bestämmer!Ingen vet bättre än du själv hur du ska leva ditt liv. Inför full val-frihet inom skola, vård och omsorg. Skrota alkoholmonopolet, slopa rökförbudet och släpp nätpokern fri. Låt varje individ leva sitt liv efter eget huvud. Begränsa staten – inte människan!

Fria Moderata Studentförbundet

BEFRIA mänNISKAN! BEFRIA MARKNADEN!

LAS

PBL

System-

bolaget

Tullar

MBL

Tillväxt-

verket

Regler-ingar

Fria Moderata Studentförbundet

Protekt-ionism

Fria marknader – fria människorMarknadens frihet är en grundläggande förutsättning för ekonomiskt välstånd och personlig frihet. Ändå vill politikerna kontrollera marknaden, vilket i praktiken leder till kontroll av människor. Det är kontraproduktivt – och farligt!

Alliansens facit: Avreglering och privatiseringAttefallshus och förenklad andrahandsuthyrning har gett fler boendemöjligheter. Apoteksprivatiseringen har förbättrat tillgängligheten genom ökad konkurrens. Nordea har sålts – och skatten sänkts. Sverige har blivit friare.

Det rödgröna hotet: Planekonomi och dirigismeSkatter, regleringar och monopol är Vänsterblockets enda verktyg. Hyresreglering och byggnormer orsakar bostadskris. LAS och fackvälde leder till arbetslöshet. När arbetsmarknadens regel är »först in – sist ut«, kommer du aldrig ens in.

Vision Sverige: I morgon kapitalism!Marknadsekonomin och den fria företagsamheten är välståndets urkälla. Låt människor få verka och skapa fritt. Släpp hyrorna fria, skrota LAS och lägg ned Systembolaget. Sälj av det statliga ägandet. Avskaffa tullarna. Laissez faire!


klassIskt

The chief advantage that would result from the estab-lishment of Socialism is, undoubtedly, the fact that Socialism would relieve us from that sordid necessity of living for others which, in the present condition of things, presses so hardly upon almost everybody. In fact, scarcely anyone at all escapes.

Now and then, in the course of the century, a great man of science, like Darwin; a great poet, like Keats; a fine critical spirit, like M. Renan; a supreme artist, like Flaubert, has been able to isolate himself, to keep himself out of reach of the clamorous claims of others, to stand ‘under the shelter of the wall,’ as Plato puts it, and so to realise the perfection of what was in him, to his own incomparable gain, and to the incomparable and lasting gain of the whole world. These, however, are exceptions. The majority of people spoil their lives by an unhealthy and exaggerated altruism – are forced, indeed, so to spoil them. They find themselves sur-rounded by hideous poverty, by hideous ugliness, by hideous starvation. It is inevitable that they should be strongly moved by all this. The emotions of man are

stirred more quickly than man’s intelligence; and, as I pointed out some time ago in an article on the func-tion of criticism, it is much more easy to have sym-pathy with suffering than it is to have sympathy with thought. Accordingly, with admirable, though misdi-rected intentions, they very seriously and very senti-mentally set themselves to the task of remedying the evils that they see. But their remedies do not cure the disease: they merely prolong it. Indeed, their remedies are part of the disease.

They try to solve the problem of poverty, for instance, by keeping the poor alive; or, in the case of a very advanced school, by amusing the poor.

But this is not a solution: it is an aggravation of the difficulty. The proper aim is to try and reconstruct society on such a basis that poverty will be impossible. And the altruistic virtues have really prevented the car-rying out of this aim. Just as the worst slave-owners were those who were kind to their slaves, and so pre-vented the horror of the system being realised by those

MAN’S SOULUNDER SOCIALISMAV: OSCAR WILDE

Oscar Wilde än kanske numera främst känd som en gay-ikon som bland annat blev dömd till två års straffarbete. Efter att ha avtjänat sitt straff dog han blott 46 år gammal i och

utblottad i Paris, då han likt många andra homosexuella flydde Storbritannien på grund av trakasserier och kriminalisering. Han författade ett flertal kända böcker, pjäser och hade ett stort intresse för estetik. Influerade av den ryska anarkisten Pjotr Kropotins tankar skrev Wilde en originell kritik av både kapitalismen och altruism i form av The Soul of Man under

Socialism. Texten är intressant både utifrån en radikal individualistisk och anarkist såväl som i en anti-kapitalistisk infallsvinkel. Kanske några av beskyllningarna känns igen?


who suffered from it, and understood by those who contemplated it, so, in the present state of things in England, the people who do most harm are the people who try to do most good; and at last we have had the spectacle of men who have really studied the problem and know the life – educated men who live in the East End – coming forward and imploring the community to restrain its altruistic impulses of charity, benevo-lence, and the like. They do so on the ground that such charity degrades and demoralises. They are perfectly right. Charity creates a multitude of sins.

There is also this to be said. It is immoral to use pri-vate property in order to alleviate the horrible evils that result from the institution of private property. It is both immoral and unfair.

Under Socialism all this will, of course, be altered. There will be no people living in fetid dens and fetid rags, and bringing up unhealthy, hunger-pinched children in the midst of impossible and absolutely repulsive surroundings. The security of society will not depend, as it does now, on the state of the weather. If a frost comes we shall not have a hundred thousand men out of work, tramping about the streets in a state of disgusting misery, or whining to their neighbours for alms, or crowding round the doors of loathsome shel-ters to try and secure a hunch of bread and a night’s unclean lodging. Each member of the society will share in the general prosperity and happiness of the society, and if a frost comes no one will practically be anything the worse.

Upon the other hand, Socialism itself will be of value simply because it will lead to Individualism.

Socialism, Communism, or whatever one chooses to call it, by converting private property into public wealth, and substituting co-operation for competi-tion, will restore society to its proper condition of a thoroughly healthy organism, and insure the mate-rial well-being of each member of the community. It will, in fact, give Life its proper basis and its proper environment. But for the full development of Life to its highest mode of perfection, something more is needed. What is needed is Individualism. If the Socialism is Authoritarian; if there are Governments armed with economic power as they are now with political power; if, in a word, we are to have Industrial Tyrannies, then the last state of man will be worse than the first. At present, in consequence of the existence of private property, a great many people are enabled to develop a certain very limited amount of Individualism. They

are either under no necessity to work for their living, or are enabled to choose the sphere of activity that is really congenial to them, and gives them pleasure. These are the poets, the philosophers, the men of sci-ence, the men of culture – in a word, the real men, the men who have realised themselves, and in whom all Humanity gains a partial realisation. Upon the other hand, there are a great many people who, having no private property of their own, and being always on the brink of sheer starvation, are compelled to do the work of beasts of burden, to do work that is quite uncongenial to them, and to which they are forced by the peremptory, unreasonable, degrading Tyranny of want. These are the poor, and amongst them there is no grace of manner, or charm of speech, or civilisa-tion, or culture, or refinement in pleasures, or joy of life. From their collective force Humanity gains much in material prosperity. But it is only the material result that it gains, and the man who is poor is in himself absolutely of no importance. He is merely the infini-tesimal atom of a force that, so far from regarding him, crushes him: indeed, prefers him crushed, as in that case he is far more obedient.

Of course, it might be said that the Individualism generated under conditions of private property is not always, or even as a rule, of a fine or wonderful type, and that the poor, if they have not culture and charm, have still many virtues. Both these statements would be quite true. The possession of private property is very often extremely demoralising, and that is, of course, one of the reasons why Socialism wants to get rid of the institution. In fact, property is really a nuisance. Some years ago people went about the country saying that property has duties. They said it so often and so tediously that, at last, the Church has begun to say it. One hears it now from every pulpit. It is perfectly true. Property not merely has duties, but has so many duties that its possession to any large extent is a bore. It involves endless claims upon one, endless attention to business, endless bother. If property had simply pleas-ures, we could stand it; but its duties make it unbear-able. In the interest of the rich we must get rid of it. The virtues of the poor may be readily admitted, and are much to be regretted. We are often told that the poor are grateful for charity. Some of them are, no doubt, but the best amongst the poor are never grateful. They are ungrateful, discontented, disobedient, and rebellious. They are quite right to be so. Charity they feel to be a ridiculously inadequate mode of partial restitution, or a sentimental dole, usually accompanied by some impertinent attempt on the part of the sentimentalist

klassIskt


to tyrannise over their private lives. Why should they be grateful for the crumbs that fall from the rich man’s table? They should be seated at the board, and are beginning to know it. As for being discontented, a man who would not be discontented with such sur-roundings and such a low mode of life would be a perfect brute. Disobedience, in the eyes of anyone who has read history, is man’s original virtue. It is through disobedience that progress has been made, through disobedience and through rebellion. Sometimes the poor are praised for being thrifty. But to recommend thrift to the poor is both grotesque and insulting. It is like advising a man who is starving to eat less. For a town or country labourer to practise thrift would be absolutely immoral. Man should not be ready to show that he can live like a badly-fed animal. He should decline to live like that, and should either steal or go on the rates, which is considered by many to be a form of stealing. As for begging, it is safer to beg than to take, but it is finer to take than to beg. No: a poor man who is ungrateful, unthrifty, discontented, and rebellious, is probably a real personality, and has much in him. He is at any rate a healthy protest. As for the virtuous poor, one can pity them, of course, but one cannot possibly admire them. They have made private terms with the enemy, and sold their birthright for very bad pottage. They must also be extraordinarily stupid. I can quite understand a man accepting laws that protect private property, and admit of its accumulation, as long as he himself is able under those conditions to realise some form of beautiful and intellectual life. But it is almost incredible to me how a man whose life is marred and made hideous by such laws can possibly acquiesce in their continuance.

klassIskt


redaktIonen

Hanna Wagenius

1. Avskaffat vårdnadsbidrag

2. Stora förändringar av LAS och MBL

Hugo Selling1. En regering framröstad under illusionen att alla tror sig kunna leva på någon annans bekostnad kan inte medföra något positiv.2. Avskaffad värnskatt

Johanna Nylander

1. Förtätade städer och bättre järnväg

2. Lägre skatt

Henrik Hall

1. Presstöd till Svensk LInje

2. Marknadshyror och reformerad Plan och Bygglag

Hall är redaktör för Svensk Linje.

Adam Vallin

1. Partnerantalneutral äktenskapslagstiftning

2. Omstöpning av public service

Victoria Nilsson

1. Löfvéns “Industrikansler” kan bli roande

2. Studentförbundsk översyn av antaletstatliga bolag

Jacob Dexe 1. En asylsystemsreform driven av MP

2. Gårdsförsäljning av alkohol och Systembolagets upplösning

RedaktionHär ser du Svensk Linjes redaktion. Inför detta numret svarade vi på frågorna vad för reform vi ser fram emot om; 1. Det blir maktskifte 2. Alliansen behåller makten

Magnus Jernkrok

1. Förstatligad skola

2. Uppluckrat alkoholmonopol.

REPRESENTANTSKAPET 2014

Fria Moderata Studentförbundet avhöll den 9-11 maj 2014 representantskap. Studentförbundare ur flera

generationer samlades för att ägna sig åt det förbundet gör bäst: tradition, muntration och politiska

diskussioner.

Under helgen diskuterade allt från samtyckes lagstiftning, rätten att diskriminera till att öppna upp för privata

armeér. Valmötet beslutade bland annat att uttala att skatt är rån och att de inskränkningar som gjordes i

offentlighetsprincipen genom lag (2013:972) bör strykas.

Ur det sittande presidiet lämnade förbundsordförande Victoria Nilsson och viceordförande Alexander

Ivarsson sitt arbete inom presidiet. Victoria Nilsson har efter två år i förbundets tjänst i egenskap av

förbundesordförande gått vidare till riksdagskansliet där hon arbetar som handläggare för näringslivsfrågor.

Alexandra Ivanov, hemmahörande i Fria Moderata Studenföreningen i Stockholm, valdes enhälligt till

förbundsordförande. Hon arbetade tidigare vid Timbro Medieinstitut under Mats Olin och studerar vid

Stockholms Universitet.

Representantskapet gästades av förbundsordförande emeritus Peje Emilsson som delade med sig av

inspiration och kunskap. Emma Söderberg Majanen vann det nyinstiftade Chydeniuspriset för sin text i

Svensk Linje nr 3 2013 Djursex.

PRESIDIET 2014Ur det sittande presidiet lämnade förbundsordförande Victoria Nilsson och viceordförande Alexander

Ivarsson sitt arbete inom presidiet. Victoria Nilsson har efter två år i förbundets tjänst i egenskap av

förbundesordförande gått vidare till riksdagskansliet där hon arbetar som handläggare för näringslivsfrågor.

Alexandra Ivanov, hemmahörande i Fria Moderata Studenföreningen i Stockholm, valdes enhälligt till

förbundsordförande. Hon arbetade tidigare vid Timbro Medieinstitut under Mats Olin och studerar vid

Stockholms Universitet.

Omvalda till presidiet är Johan Ridenfeldt från Geijerska Studentföreningen – FMS Uppsala och Lucas

Karlsson hemmahörande i Högerjuristerna. Nyvalda till presidiet är Adam Vallin och Johanna Grönbäck.

Adam Vallin studerar psykologi vid Stockholms universitet och är omsadlande civilekonom. Han har under

det gånga året arbetat som redaktionsassistent för Svensk Linje. Johanna Grönbäck är ordförande emerita

för Studentföreningen Ateneum och läser till hösten klart en master i statsvetenskap vid Lunds Universitet.

Hon slriver därtill regelbundet krönikor på temat utbildningspolitik i tidningen Lundagård och har under

sommaren varit vid Ratio som forskningsassistent.

DET NYVALDA PRESIDIET Från vänster till höger (riktning, ej politisk skala), Johan Ridenfeldt, Johanna Grönbäck,

Alexandra Ivanov (ordförande), Adam Vallin samt Lucas Karlsson.


FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET

Schönfeldts Gränd 2Box 2294

103 17 Stockholmtel: 08 - 791 50 05

www.fmsf.se

FÖRBUNDSORDFÖRANDE:Alexandra Ivanov

[email protected]

VICEORDFÖRANDE:

Johan [email protected]

Lucas [email protected]

Adam [email protected]

Johanna Grönbä[email protected]

INTERNATIONELL SEKRETERARE:Olivia Andersson

[email protected]

PRENUMERATIONSÄRENDEN:[email protected]

TEXTER:Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdel-ningen samt för osignerat material svarar redaktionen.

Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller

oss rätten att redigera inkommet material.

TRYCK:Trydells tryckeriISSN 0346-2161

lInjerat

SVENSK LINJEÅRGÅNG 72

REDAKTÖR:Henrik Hall

[email protected]

REDAKTION:Jacob DexeHugo Selling

Hanna WageniusVictoria NilssonMagnus Jernkrok

REDAKTIONSSEKRETERARE:Adam Vallin

FORMGIVNING:Johanna Nylander

ANSVARIG UTGIVARE:Alexandra Ivanov

FUNNET:“Ivan the Terrible and His Son Ivan“ av Judith Leyster, 1885.

WWW.SVENSKLINJE.SE

Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: [email protected], kommentera på vår facebooksida: facebook.com/

svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här

numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller

15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

Missa inte Timbros böcker i höst

Är du på Bokmässan i

Göteborg 25-28/9?

Missa inte Timbros

semiarier & monter

B07:28

Ingens herre, ingens trälRadikalen Anders Chydenius i 1700-talets SverigeNils Erik Forsgård

Den nya jämlikhetenGlobal utveckling från Robin Hood till BotswanaFredrik Segerfeldt

Ljusets fienderJohan Lundberg

Läs mer på www.timbro.se

”Anders Chydenius är en person som vi en gång valde bort, men som det är hög tid att vi väljer in i vad som bör betraktas som allmänbildning. Jag kan inte tänka mig en bättre introduktion till personens gärning än Nils Erik Forsgårds bok.”Dick Harrison

”I sanning en behövlig upplysnings-skrift, historisk och aktuell med många skakande partier.”Per Wästberg

Nu som pocket!

POSTTIDNING BReturer sändes till:Svensk LinjeBox 2294103 17 Stockholm

Value through communicationTackling communications challenges worldwide

Founded 1970www.kreabgavinanderson.com

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och närings-livets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt. Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

svensk linje, nummer 3 2014

Documents