3

Atiq Rahimi

Satans DostojevskijÖversättning

Kristina Ekelund

Leopard förlagStockholm 2013

4

Citat ur Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Bokförlaget

Aldus/Bonniers (Delfinserien), 1973, reviderad översättning av

Ellen Rydelius

Atiq Rahimi Satans Dostojevskij

Leopard förlag

S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm

www.leopardforlag.se

Copyright © 2011 Editions P.O.L.

For the Swedish translation © 2013 by Leopard Publishing

This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris

Originalets titel: Maudit soit Dostoïevski

Översättning: Kristina Ekelund

Omslag: Rasmus Kellerman

Omslagsbilder: © iStockphoto

Sättning, tryck och bind: ScandBook Falun, 2013

ISBN 978-91-7343-376-1

7

Rassul hinner knappt lyfta yxan för att hugga den i huvudet

på den gamla damen förrän historien i Brott och straff far

genom huvudet på honom. Den träffar honom som en blixt.

Armarna darrar, benen blir ostadiga. Och yxan glider honom

ur händerna. Den klyver skallen på henne och sjunker in

i den. Utan ett skrik faller den gamla damen omkull på den

rödsvarta mattan. Hennes slöja med äppelblomsmotiv fladdrar

i luften och faller sedan över den kraftiga och slappa kroppen.

Hon skakas av spasmer. Ytterligare ett andetag, kanske två.

Hennes uppspärrade ögon stirrar på Rassul som mer gråblek

än ett lik står mitt i rummet och håller andan. Han skakar,

hans patou faller ner från de breda axlarna. Hans skräckslagna

blick fastnar i det flödande blodet, som strömmar ur den gamla

damens skalle, det blandas med det röda i mattan och täcker

de svarta inslagen, sedan rinner det långsamt mot hennes feta

hand som håller hårt om en sedelbunt. Pengarna kommer att

fläckas av blod.

Rör på dig, Rassul, rör på dig!

Han rör sig inte en tum.

Rassul?

Vad tar det åt honom? Vad tänker han på?

På Brott och straff. Just det, på Raskolnikov, på hans öde.

8

Men innan han begick detta brott, när han planerade det, hade

han aldrig tänkt på det då?

Uppenbarligen inte.

Eller kanske drev historien honom till att mörda, där den låg

försjunken i hans innersta djup.

Eller kanske ...

Eller kanske ... Vad då? Är det verkligen rätt ögonblick att

grubbla över gärningen? Nu när han har dödat den gamla damen

återstår det bara att ta hennes pengar, smycken ... och försvinna.

Försvinn!

Han rör sig inte. Han står kvar. Som ett visset träd. Ett dött träd

rotat under husets stenplattor. Blicken följer fortfarande rännilen

av blod som nästan når fram till den gamla damens hand. Strunta

i pengarna! Stick genast därifrån, innan den gamla damens syster

kommer!

Den gamla damens syster? Den där kvinnan har ingen syster.

Hon har en dotter.

Det spelar ingen roll, vare sig det är hennes syster eller dotter

så förändrar det ingenting. Vem det än är som kommer in i huset

blir Rassul just nu tvungen att döda även den personen.

Innan blodet når fram till den gamla damens hand har det tagit

en annan väg. Det rinner nu mot en lappad del av mattan där det

bildar en pöl inte långt från en liten trälåda som är överfull av

kedjor, halsband, guldarmband, klockor ...

Varför bryr du dig om alla de där detaljerna? Plocka upp lådan

och pengarna!

Han sätter sig på huk. Tvekande sträcker sig hans hand mot

9

den gamla damen för att slita loss pengarna. Hon har redan blivit

styv i näven, den är hård som om hon fortfarande var vid liv och

med kraft höll tag i sedelbunten. Han envisas. Förgäves. Hans

oroliga blick faller på kvinnans själlösa ögon. Där får han syn på

spegelbilden av sitt eget ansikte. De uppspärrade ögonen påminner

honom om att den sista syn som ett offer får av sin mördare etsar

sig fast i pupillerna. Rädslan tar överhanden. Han ryggar tillbaka.

Bilden av honom i den gamla damens iris försvinner sakta bakom

ögonlocken.

»Nana Alia?« en kvinnoröst genljuder i huset. Det är kört, nu är

hon som inte skulle komma här. Rassul, allt är slut!

»Nana Alia?« Vem är det? Hennes dotter. Nej, det är ingen ung

röst. Spelar ingen roll. Ingen får komma in i det här rummet.

»Nana Alia!« Rösten närmar sig, »nana Alia?«, går uppför trappan.

Stick, Rassul!

Som ett agn virvlar han iväg, störtar mot fönstret, öppnar det

och hoppar ut på taket till grannhuset och struntar i sin patou,

pengar, smycken, yxa ... allt.

När han kommer fram till takkanten tvekar han att hoppa

ner i gränden. Men det hemska skrik som genljuder från nana

Alias rum får hans ben, hustaket, berget att skaka ... Han kastar

sig handlöst ut och landar hårt. En kraftig smärta genomborrar

vristen. Strunt i det. Han måste resa sig. Gränden är tom. Han

måste fly.

Han springer.

Han springer utan att veta vart han ska ta vägen.

Och stannar först mitt i en hög med sopor, i en återvändsgränd

där stanken sticker i näsborrarna.

10

Men han känner ingenting längre. Eller så struntar han i det.

Han står kvar där. Lutar sig mot väggen. Han kan fortfarande

höra kvinnans gälla röst. Han vet inte om det är hon som

fortsätter att vråla eller om det är han som hemsöks av vrålandet.

Han håller andan. Gränden eller hans huvud blir plötsligt tomt.

Han tar ett steg från väggen för att ge sig av igen. Smärtan i

vristen paralyserar honom. Ansiktet förvrids. Han stödjer sig

återigen mot väggen, kryper ihop för att massera foten. Men

något börjar bubbla upp inombords. Han känner sig illamående,

lutar sig fram lite och spyr upp en gulaktig vätska. Gränden med

alla sina sopor snurrar runt honom. Han håller i huvudet med

båda händerna, lutar sig med ryggen mot väggen och glider ner

på marken.

Med slutna ögon sitter han stilla en lång stund, håller andan

som för att lyssna efter ett skrik, ett stön, som kunde komma

från nana Alias hem. Ingenting. Ingenting förutom blodet som

pulserar i tinningarna.

Kanske svimmade kvinnan när hon upptäckte liket.

Nej, hoppas han.

Vem var den där kvinnan, denna satans kärring som förstörde allt?

Var det verkligen hon ... eller Dostojevskij?

Dostojevskij, ja, det är han! Med Brott och straff träffade han

mig som en blixt, paralyserade mig. Han förbjöd mig att följa

hjälten, Raskolnikovs öde, att döda ytterligare en kvinna – som är

oskyldig – att ta med mig pengarna och smyckena som skulle ha

påmint mig om mitt brott ... att falla offer för mina samvetskval,

sjunka ner i en avgrund av skuld, sluta i fängelse ...

Än sen då? Det skulle vara bättre än att fly som en stackars dum

jävel, en idiotisk brottsling. Blod på händerna, men ingenting i

fickorna.

Så absurt!

Satans Dostojevskij!

Han trycker nervöst med händerna över ansiktet, drar dem genom

det lockiga håret och knäpper dem sedan i den genomsvettiga

nacken. Så plötsligt far en plågsam tanke genom huvudet på

honom: om kvinnan inte är nana Alias dotter kan hon sno allt

och lugnt gå sin väg igen. Och jag då? Min mor, min syster Donia

och min fästmö Suphia, vad ska det bli av dem? Det var verkligen

för deras skull som jag begick det här mordet. Den där kvinnan

får inte utnyttja det. Jag måste gå tillbaka. Åt helvete med vristen!

Han reser sig.

Går tillbaka.

12

åter på brottsplatsen. Vilken fälla! Liksom alla andra vet du

mycket väl att det är ett ödesdigert misstag att återvända till

brottsplatsen. Ett misstag som gjort att man förlorat så många

mycket skickliga brottslingar. Har du inte hört de här orden från

gamla visa män: pengar är som vatten, när de försvinner kommer

de aldrig tillbaka. Allt är över. Och glöm aldrig att en förbrytare

bara får en chans när han begår ett brott. Om han missar den är

allt kört, att försöka rädda det hela blir oundvikligen ödesdigert.

Han stannar, kastar en blick runt omkring sig. Allt är tyst och

lugnt.

Efter att han masserat vristen går han tillbaka. Är inte övertygad

om de visa männens ord. Med beslutsamma och snabba steg

kommer han fram till en gatukorsning. Han stannar återigen till

en kort stund och hämtar andan innan han slår in på den gata

som leder till brottsplatsen.

Vi får hoppas att kvinnan verkligen har svimmat bredvid liket

av den gamla damen.

Där står han nu på offrets gata. Han är överraskad över den

tystnad som råder kring huset och saktar därför in stegen. En

slö hund som ligger i skuggan av en husvägg reser sig tungt när

den får syn på honom och morrar mödosamt. Rassul stelnar till.

13

Tvekar. Låter lite tid rinna iväg för att motvilligt övertyga sig om

det idiotiska i att vara så nyfiken. När han är på väg att gå hör han

brådskande steg inne på gården till nana Alias hus. Han grips av

panik och trycker sig mot husväggen. En kvinna i en himmelsblå

tchadari kommer ut från huset och utan att stänga dörren efter

sig skyndar hon från platsen. Är det hon? Säkert. Hon har gömt

pengarna och smyckena och flyr nu.

Å, nej! Vart ska du gå så där, din hedning? Du får inte röra de

där pengarna och smyckena. De tillhör Rassul. Stopp ett tag!

Kvinnan går snabbare, försvinner in i en gränd. Trots att

Rassul har ont i vristen störtar han efter henne. Han får syn på

henne igen i en mörk portgång. Ljudet av steg följt av skriken

från några ungdomar som går nerför gränden hejdar honom i

farten. Han trycker sig mot husväggen för att gömma sig. Trots

att kvinnan har bråttom håller hon sig undan så att de kan gå

förbi. Hennes blick genom tchadarins galler möter Rassuls blick.

Han tar tillfället i akt och masserar sin värkande vrist igen. Hon

går sin väg efter ungdomarna och har mer bråttom och är mer

oroad än innan.

Linkande och andfådd rusar han återigen efter henne. Vid

en gatukorsning tar hon in på en annan, större gata med mer

folk. När Rassul kommer fram till gatukorsningen stannar han

tvärt och blir mållös när han ser ett tiotal kvinnor i himmelsblå

tchadari som trippar fram. Vem ska han följa efter?

Förtvivlad går han framåt, irrar omkring i detta hav av beslöjade

ansikten. Spanar efter minsta tecken – en blodfläck i kanten på

en tchadari, en låda gömd under en arm, ett misstänksamt ivrigt

sätt ... Han lägger inte märke till någonting. Han plågas av yrsel,

14

behärskar sig för att inte svimma. Återigen blir han illamående.

Han svettas och drar sig undan i skuggan av en husvägg, viker sig

dubbel och spyr återigen upp en gulaktig vätska.

Inför hans slöa blick strömmar människornas fötter förbi. Han

är utmattad och uppfattar allt mindre av ljuden. Allt sjunker

in i tystnad: människornas rännande och prat, gatuförsäljarnas

oväsen, tutandena och trafikljuden ...

Kvinnan är försvunnen. Borta mitt ibland de andra utan ansikte.

Men hur kunde hon fly och lämna nana Alia – säkert en av

hennes släktingar – i ett sådant tillstånd? Hon vrålade, det var

allt. Hon ropade inte ens på hjälp. Hur skickligt måste hon inte

ha förberett det här, bestämt sig och dolt allt. Och detta utan att

begå något brott. Den satmaran!

Utan att begå något brott förvisso, men hon har förrått. Hon

har förrått de sina. Förräderi är värre än brott.

Ögonblicket är illa valt för att fundera ut en teori, Rassul. Titta,

någon ger dig pengar, femtio afghani.

Vad tror han att jag är, den där mannen?

En tiggare. Eländig och stående på knä på trottoaren med

smutsiga och slitna kläder, slarvigt rakat skägg, insjunkna ögon

och lortigt hår liknar du mer en tiggare än en brottsling. Men en

tiggare som inte kastar sig över pengar.

Mannen är skeptisk och insisterar genom att skaka sedeln

framför Rassuls stirrande blick. Finns inget att göra åt det. Han

trycker ner pengarna i Rassuls beniga näve och går sin väg. Rassul

sänker blicken mot sedeln.

Där har du priset för ditt brott!

Ett bittert leende får hans blodfattiga läppar att darra. Han

15

sluter näven, gör sig beredd att resa sig, men plötsligt ekar ett

fasansfullt oljud och naglar fast honom på plats.

En missil exploderar.

Marken skakar.

Några kastar sig på marken. Andra springer och skriker.

Ytterligare en missil, närmare, mer fasansfull. Rassul kastar sig

också ner på marken. Runt omkring honom utbryter kaos, oväsen,

överallt. Från en gigantisk eld stiger det upp svart rök som lägger

sig över hela kvarteret vid foten av berget Asmai i Kabuls centrum.

Efter några minuter dyker så småningom några huvuden upp,

likt dammiga svampar, under tryckande tystnad. Det tränger

fram rop och skrik:

»De träffade bensinstationen!«

»Nej, det är utbildningsministeriet«

»Nej, bensinstationen ...«

Inte långt från Rassul på hans högra sida söker en gammal

gubbe, som ligger på magen, med förtvivlad blick efter något

på marken samtidigt som han muttrar i skägget: »Jag skiter i

er jävla bensinpump, ert ministerium ... Var är mina tänder?

Gud, var har du fått den där armén med Yâdjûdj och Madjûdj

ifrån? Mina tänder ...« Han gräver i marken under magen. »Du

har inte sett mina löständer?« frågar han Rassul som stirrar på

honom ur ögonvrån som för att fråga sig om den gamle gubben

inte blivit träffad. »De föll ur munnen på mig. Jag har tappat

bort dem ...«

»Hör du, bâba, har du verkligen användning för en lösgom

under sådana här tider av svält och krig?« frågar en skäggig man,

som ligger mitt emot honom, och hånskrattar.

16

»Varför inte?« svarar den gamle gubben stolt och bestämt

eftersom han blir upprörd över en sådan fråga.

»Vilken turgubbe!« säger den skäggige mannen när han reser

sig och borstar av sig dammet. Med händerna i fickorna går

han sin väg medan den gamle gubben tittar misstänksamt efter

honom och mumlar: »Koss-mâdar, den där jäveln har stulit mina

löständer ... det var säkert han som stal dem.« Sedan vänder han

sig mot Rassul: »Jag hade satt in fem guldtänder. Fem tänder!«

Efter en snabb blick mot den skäggige mannen fortsätter han med

klagande stämma: »Min fru tvingade mig att sälja dem på grund av

hushållskostnaderna. Flera gånger satte jag mina löständer i pant.

Så fort min son skickade lite pengar från utlandet hämtade jag ut

dem. I dag vid tolvtiden var jag hos pantlånaren. Vilken fördömd

dag!« Han reser sig och slinker in i folkmassan, kanske på jakt efter

mannen.

Rassul uppskattar den skäggige mannens ironiska kommentar,

inte så mycket av cyniska skäl utan för att han avskyr tandproteser av

guld, ett yttre tecken på snålhet i all sin fulhet. Även nana Alia hade

två stycken. Om han hade haft tid hade han gärna ryckt ut dem!

Tid hade han haft, men han hade inte varit slug. Annars skulle

han inte stå där så ynklig med en sedel på femtio afghani i näven.

Han reser sig bland människorna som rör på sig igen, springer åt

alla håll och så gott det går försöker ta sig hem, samtidigt som de

täcker för näsa och mun för att inte kvävas av röken och dammet.

De flesta går iväg i riktning mot branden. Lågorna och röken

stiger allt högre. Även Rassul går närmare. De brinnande liken

får honom att rygga tillbaka, men en man som går genom röken

17

ropar på honom för att få hjälp. Han försöker bära en skadad flicka

på ryggen. »Jag är alldeles ensam. Den här stackars flickan lever

fortfarande.« Rassul rusar till undsättning, tar flickan i sina armar

och går en bit bort, sedan räcker han över henne till mannen igen.

»Vi måste härifrån! Reservoaren kommer att explodera!« skriker

mannen och sprider en våg av panik bland alla dem som försöker

släcka lågorna.

Rassul fortsätter på vägen som leder till berget Asmai. Hans

trötta blick förlorar sig i de smala och mörka gränderna som

slingrar sig fram över bergssluttningen. De bildar en riktig labyrint,

ett vidsträckt område med tusen ihopbyggda hus, alla av jord, på

terrasser upp till bergets topp som delar staden Kabul geografiskt,

politiskt och moraliskt i dess drömmar och mardrömmar. Man

skulle kunna tro att den var en mage på väg att explodera.

Där nere kan man urskilja taket på nana Alias hus. Ett stort hus

med grön fasad och vita fönster.

Nu när kvinnan har gått kan han gå tillbaka dit och bara kasta

en blick.

Med mycket möda går han uppför gatans branta backe tills han

kommer fram till en portgång. Då dyker tre beväpnade, rasande

män upp ur en gränd. Rassul tittar ner för att dölja ansiktet

och hör bara hur de öser ur sig: »De jävlarna, nu bombar de vår

bensinstation ...«

»Två raketer! Vi ska minsann skicka åtta stycken mot dem så

att deras bensinstation förstörs. Deras stadsdel kommer att ligga i

ruiner, flöda av blod!«

De försvinner.

Rassul fortsätter på sin väg. Innan han kommer fram till sitt offers

gata tar han en paus. Benen skakar. Han andas tungt. Lukten av

förruttnelse blandas med lukten av bensin och krut. Luften är

ännu tyngre och svårare att andas. Det finns också en annan lukt,

lukten av kött, bränt kött. Skrämmande. Rassul håller för näsan.

Han tar ett steg fram. Nästa steg är tvekande, det hejdas av bilden

av nana Alias lik som framträder i Rassuls utmattade sinne. Han

kan inte se det där liket igen, kvinnan som mördats med hans

egna händer, dessa händer som darrar, rör sig oroligt, svettas. Han

måste strunta i allt, allt.

Han vänder på klacken. Men en morbid, nästan sjuklig

nyfikenhet får honom att stanna upp igen. Polisen är säkert där,

släktingarna, grannarna, man gråter och skriker ...

Eftersom han är säker på vad han kommer att få se går han

tillbaka. Går framåt. Fortfarande ingenting. Går försiktigt genom

den rökfyllda tystnaden på gatan ända fram till huset. Inte en

levande själ. Förutom den där slöa hunden som inte ens reser sig

för att skälla.

Förvirrad kommer Rassul fram till husets dörr igen. Låst. Han

trycker handen mot den. Den öppnar sig inte. Någon har alltså

låst den inifrån. Men varför så tyst, så dött?

Det bådar inte gott.

Gå hem!

19

han går inte hem. Han irrar omkring i staden. Nu har han

gått runt i nästan tre timmar. Utan brådska. Utan att bry sig om

sin skadade vrist. Den har han redan glömt. Han stannar först

när han kommer fram till floden Kabuls strand. Det är lukten

av gyttja som får honom att kvickna till, den vämjeliga stanken

som stiger upp från flodbädden i slutet av sommaren. När han

står stilla kommer smärtan tillbaka och hindrar honom från att

fortsätta irra omkring. Han håller sig i räcket och masserar vristen.

Det blir allt svårare att andas. Rassul hostar. En besvärlig, tyst

hosta.

Strupen är sträv.

Tungan är torr.

Inte en gnutta hopp, vare sig som en droppe i munnen, i floden

eller på himlen.

Den gamla solen, som blivit mattare av ett dis av damm och

rök, kommer sorgligt nog gå ner bakom bergen ... Solen gå ner?

Vilken fånig metafor! Nej, solen går aldrig ner. Den faller till

andra sidan av jorden, har bråttom att lysa över inte lika dystra

trakter. Ta mig med dig! hör Rassul sig själv skrika inombords.

Han kisar, stirrar mot solen och tar några steg framåt, stannar

sedan. Med handen skuggar han sina ögon och kastar en flyktig

blick runt omkring sig för att på ett diskret sätt förvissa sig om att

20

ingen lagt märke till hans tysta fantasier. Nej då, min lille Rassul,

världen har andra bekymmer än att iaktta en stackars galenpanna!

Gå hem. Och sov!

Sova? Går det?

Givetvis går det. Du ska göra som Raskolnikov som efter att

han mördat pantlånerskan går hem och sjunker ihop i feber på

divanen. Nåja, även om du inte har någon divan har du i alla fall

en smutsig madrass på golvet, som medlidsamt väntar på dig.

Och sedan?

Inget mer. Du sover.

Nej, jag svimmar.

Okej, du svimmar om du vill, det spelar ingen roll, och ända

fram till morgonen. På morgonen när du vaknar upptäcker du att

allt bara var en mardröm.

Å nej, jag kan inte glömma allt så lätt.

Jomen visst. Hör här, du har ingenting på dig som får dig att

tänka på mordet. Varken pengar, smycken, yxa eller ...

Blod!

Plötsligt stannar han. I panik granskar han sina händer,

ingenting, ärmarna, ingenting, västen, ingenting, men längst ner

på skjortan är det en stor fläck! Varför just där? Nej, det är inte

blod från nana Alia. Det är från flickan som du räddade.

Han blir förvirrad. Han undersöker sig själv en gång till. Inte en

blodsdroppe till. Inte ett enda spår av mordet. Hur är det möjligt?

Det är troligt att du inte har begått det. Det var bara din

stackars inbillningsförmåga. Att du så naivt identifierat dig med

en romanfigur. Något så banalt och inget annat! Nu kan du i lugn

och ro gå hem till dig själv. Du kan till och med glömma att du

21

i går lovade din fästmö Suphia att du skulle bo över hos henne i

natt. Med tanke på hur du mår, träffa inte någon.

Ja, jag går inte dit. Men jag är hungrig.

Nu när du har femtio afghani kan du köpa lite bröd och frukt.

Du har inte ätit något på flera dagar.

Så styr hans tomma mage honom mot Joyshirtorget. Bageriet

är stängt. I andra änden av torget håller en gammal torgförsäljare

på att packa ihop sitt stånd. Rassul står och velar en stund innan

han långsamt går fram mot ståndet. Han hinner knappt ta tre steg

förrän han står som fastnaglad för att någon skriker. »Nej, nej, ta

ingenting!« En beslöjad kvinna kommer springande från en av grän-

derna och skriker samtidigt som en galning.« Det är kött ... kött

från ...« Hon stannar upp mitt på torget, överraskad av att platsen

är så tom och tyst. Hon faller ihop på marken och jämrar sig: »Kött

från flickor ... i förrgår delade de ut det framför mausoleet ...« Hon

ser bara Rassul som hon kan utgjuta sina tårar för: »Jag svär, bror,

jag ljuger inte. Jag såg ...«, sträcker sig mot honom, »offergåvan som

de gav mig«, sänker rösten, »det var brösten från en flicka!« tar fram

ena handen ur tchadarin, »jag svär, bror ... samma män som gav

offergåvan var ... här för en stund sedan«, tar av slöjan, »samma ...

häromdagen ... framför mausoleet ...« och blir till sist tyst. Medan

hon sedan torkar sig med fliken på tchadarin ber hon svagt: »Bror,

har du pengar? Jag har tre barn att försörja.«

Utan att säga ett ord tar Rassul fram sedeln på femtio afghani

och ger den till kvinnan som kastar sig för hans fötter. »Tack, min

bror ... må Allah beskydda dig!«

Han blir trött på kvinnans klagan, men blir stolt i själen och

går sin väg.

22

Vilken gest! Som om det var så lätt för dig att köpa dig fri.

Nej. Jag vill absolut inte köpa mig fri.

Men varför då denna välgörenhetshandling? Säg inte att det

var på grund av medlidande?! Ingen kommer någonsin att tro dig.

Det är bara för att övertyga dig själv om att du trots allt är god

i grund och botten. Även om du är i stånd att döda en skadlig

varelse, kan du förhindra att en stackars familj dör av svält. Det

som räknas är din avsikt, att ...

Ja! Och det är det som räknas för mig: min ...

Han snubblar över en stor sten. Smärtan i vristen får honom

att grina illa. Han stannar upp en liten stund. Han slutar inte

bara att gå utan även att tugga om Raskolnikovs prat. Gud(eller

stenen)skelov!

Det är ingen lång väg han måste gå för att komma till huset där

han bor. Han kan gå försiktigt, långsamt.

När han kommer fram till dörren väntar han en stund och

kollar en sista gång – så gott det går i skymningsljuset – om han

har ytterligare spår av blod någonstans. Fortfarande samma fläck

där han inte riktigt kan urskilja om det är spåret efter hans brott

eller tecknet på hans redbarhet.

Han tar ett djupt andetag innan han går in på gården, som

ekar av glädjetjuten från hyresvärdens båda döttrar, där de gungar

på ett rep som är upphängt i en gren på det enda döda trädet.

Rassul smyger uppför trappan till sitt lilla rum, som ligger i andra

änden av gården. När han kommer upp till sista trappsteget hörs

småflickornas skrik ännu högre: »Salam kâkâ Rassul!«

Medan han öppnar dörren hörs en annan hes och hotfull

röst, vilket hindrar honom från att slinka in på rummet. »Hallå

23

där, Rassul, hur länge tror du att du kan hålla dig undan?« Det

är Yarmuhamad, hyresvärden. Rassul vänder sig mot honom,

samtidigt som han tyst förbannar hans döttrar. Yarmuhamad har

en bönemössa på huvudet och håller sig i fönsterkarmen: »Nå, var

är hyran? Va?«

Rassul går irriterad och med svårighet nerför trappan igen,

ställer sig under fönstret och säger, som han hade lovat honom

i går, att han i dag hade gått för att hämta sina pengar, men det

fungerade inte. Damen som var skyldig honom pengar är bortrest.

Han har letat efter henne hela dagen. Men ...

Men han får en egendomlig känsla av tomhet i halsen. Det

kommer inte ut ett enda ljud. Han hostar. Tomt. Torrt. Ljudlöst.

Spottlöst. Han tar ett djupt andetag och hostar igen. Fortfarande

ingenting. Han blir orolig och försöker stöta fram ett skrik, ett

enda skrik, det gör det samma. Och fortfarande kommer det inte

ut något förutom ett undertryckt, löjligt andetag.

Vad är det med mig?

»Nå?« säger Yarmuhamad otåligt.

Han får väl vänta! Det är något allvarligt som håller på att

hända. Rassul har tappat rösten.

Han försöker andas djupt igen, samla sina krafter i bröstet,

pressa fram orden mot läpparna. Förgäves. »Fick du tag på den

där personen som var skyldig dig pengar?« utbrister Yarmuhamad

sarkastiskt. »Säg mig vem det är, då! Så får du dina stålar i morgon.

Kom igen, säg mig vem det är ...« Om du visste, Yarmuhamad,

skulle du inte våga prata så där med Rassul. Han dödade henne.

Och han kommer att döda dig också om du gör honom irriterad.

Kolla så mycket blod han har på sig!

Rassul stryker med handen över sin blodfläckade skjorta och

får då tyst på Yarmuhamad som räddhågad drar sig in i sitt rum

samtidigt som han fortsätter muttra: »Skitsnack! Han bluffar

som vanligt ...« Låt honom klaga, Rassul. Du vet hur han brukar

fortsätta: han kommer att komma tillbaka till fönstret och

upprepa att om han har stått ut med dig i två år är det bara för

att visa din kusin Razmodin respekt, och att vore det inte för den

vänskapen hade han kastat ut dig för länge sedan, att nu är det

slut, ni betyder ingenting för honom, varken du, din kusin och så

vidare.

Slå dövörat till och gå upp till dig. Kolla inte om hans fru Rona

är hemma eller inte.

Hon är självklart hemma, trycker bakom ett annat fönster. Med

bedrövad min tittar hon på Rassul som för att hitta en ursäkt.

Hon älskar honom. Men Rassul litar inte på henne. Ändå har

han ingenting emot henne. Han onanerar ofta medan han tänker

på henne. Att han inte litar på henne beror på att han inte vet än

vilket slags känsla – passion eller medlidande – som hon hyser för

honom. Om det är medlidande, skulle han avsky henne. Och om

det är passion, skulle det försämra hans relation till Yarmuhamad

ännu mer. Så vad tjänar det då till att tänka på det? Det är bättre

att han går upp på sitt rum. Det är bättre att han vilar sig för att

få tillbaka andningen och rösten.