PÄR LAGERKVIST

SAMLADEDIKTER

BROMBERGS

Copyright © 2014 Pär Lagerkvist Estate licensierat genom alis och Brombergs Bokförlag ab (samlingsvolymen)

Motiv 1914Ångest 1916Kaos 1919

Den lyckliges väg 1921Hjärtats sånger 1926

Vid lägereld 1932Genius 1937

Sång och strid 1940Hemmet och stjärnan 1942

Aftonland 1953

Omslag och inlaga Moa SchulmanFörfattarfoto Lennart Nilsson

Tryck Livonia Print, Lettland 2014Satt hos rp Form, Köpingisbn 978 91 7337 568 9

www.brombergs.se

i n n e h å l l

f ö r o r d – 7

m o t i v – 13

å n g e s t – 55

k a o s – 103

d e n ly c k l i g e s v ä g – 185

h j ä r t a t s s å n g e r – 239

v i d l ä g e r e l d – 287

g e n i u s – 329

s å n g o c h s t r i d – 379

h e m m e t o c h s t j ä r n a n – 453

a f t o n l a n d – 515

r e g i s t e r – 595

MOTIV

1914

M O T I V

15

vå r morg on

Mörka, jordbehöljda, högamän inunder molnens mullframgå över skumma markerdenna morgon, skymningsfull.

Det är såningsmän som framgåöver sina åkrars mull.Hur i händren praktfullt blossarsädens skira gull!

M O T I V

16

p s a l m om s om m a r e n

Nu blomstrar marken vit och skär,all jorden sig med vällust kläri söta sommarkläder.Den svarta mull vi nyligt såghur den i ångst och mörker lågoss nu med fägring gläder.

De fagra berg och kullar småsom killingar tillhopa stådem ljuva dofter söva.Men hög välvs skyn kring fur och lindoch friska moln i ljummig vindde ljusa segel pröva.

Nu blomstre ock min själ och kropp!Du blod påskynda fort ditt loppatt hjärtats djup upphinna.Mitt bröst sväll högt som rymdens rumnär kvällen ligger vid och ljuminunder moln som brinna.

M O T I V

17

f l ode n

Ett ljuvligt vatten brådskande framrinneremellan sina väna stränder små,jag ser hur det i fjärran land försvinneri dunkel under fjärran skogar blå.

Den floden sjunker hastigt djupt inunderdet landets stora fuktiga blå träd.— O mänska, räkna dina korta stunderoch dig åt varje stund av hjärtat gläd!

M O T I V

18

å l de r d om

Så stora läggas mörkren på vägarna jag gått,på stigar som jag ännu ville vandra.De höga, gråa moln församla sig så brått,så tunga de tätt inför mig stanna.

Jag står i djupan natt allena denna stund.Jag är en gammal man, en man rätt gammal bleven.Jag vandrar icke mer. Jag står här stel och stum.Och tomma skynda mina stigar över heden.

M O T I V

19

b ön e r t i l l gu d

Jag är ett litet barn. Mina armar äro spensliga och över bröstet är jag smal såsom de unga enarna i skogen.

Du Gud är så stor och mäktig som stormen där den sväller bredast ut och så djup som havet och så hög som himmelen, vilken är ditt hus där du bor. Jag ber att du skyddar och bevarar från allt ont mina späda lemmar, de bleka skuldrorna och bröstets sköra ben, så att inte den vassa blixten eller de tunga vilda djuren slå kroppens spröda glas isönder till blott röda skärvor på blomstrande marken.

Det lider mot aftonen.Hur stråla icke dina himlar, Herre. Hur strömmar

icke ljus igenom dina vida riken.Det lider mot aftonen. Mörkret famnar oss snart och

vi hitta icke längre varandras händer.Fader, när natten är över oss, låt oss drömma att

vi sitta på de stora vita torgen i dina strålande städer.

M O T I V

20

Du är oss så fjärran, Gud. Aldrig se vi ditt anlete. Aldrig se vi dina ögon. Och vi frukta morgon och kväll att du vredgas över våra gärningar. Vi ängslas som sjuka och ensamma hundar; kvidande ville vi slicka dina händer, Herre.

Herre, de sjuka hundarnas kojor stå ej vid grinden till din mäktiga gård. Herre, sök oss i det fjärran mörk-ret, där vi bo.

Stinn som en havande kvinnas buk är min själ av läng-tan efter rättfärdighet, o Herre.

Stinn som en havande kvinnas buk är min själ av längtan efter rättfärdighet, o Gud min förlossare.

Stinn som en havande kvinnas buk är min själ av längtan efter rättfärdighet, o du min frälsare, du min hugsvalare.

Herre hör mitt skri!Min bön är inga smekande ord. Min bön är inga

högt lyftade händer.Min bön är ett vrål som dräglas ur min mun.

M O T I V

21

f ol k e t i ko jor na

I sina låga gråa kojor kring sjöarna och utefter de dova älvar sitter ett folk och drömmer om det eviga och om gud den högste. I rymderna äro dess tankar och upp mellan kalla stjärnor stiger dess längtan, värmd av de seniga kropparnas blod, de seniga kroppar i kojorna.

Det är ett storväxt och väldigt folk, ett stridsfolk och ett folk av hjältar. Men lågt och grått är dess hus och under skumma, nerrökta tak gå de resligaste krokiga.

Nu ha de gamla gudar blivit döda, de gamla gudar som fäderna följde. Och en ny och starkare gud ropar folket efter med skriande längtan, folket i de gråa ko-jorna, kojorna vid havet, vid de böljande sjöar och vid älvarnas dån. I rymderna vandra dess tankar ut, de dristiga tankar om det eviga. I himlens blåa ödemarker gå vid alla stjärnors sken kämparna ut att söka den nya guden och av väldiga drömmar sjuder de seniga krop-parnas blod, de seniga kroppar i kojorna.

M O T I V

22

h y m n t i l l de e v iga

Hell er gudar i gråa höstliga mantlar, smyckade spar-samt i de djupa vecken med dunkelt gnistrande guldsöm.

Under dessa väldiga mantlar, vilka såsom tornande moln stiga tunga och mörka upp genom rymden men vända sina breda bringor att glödgas vita av solen, stå era spensliga kroppar, de evigt unga, med stram och strålande hud kring anklar och smidiga knän.

M O T I V

23

h y m n t i l l de e v iga

Hell er drömmande gudar på troner av frostvita mar-morn.

Kyssa ville vi med läppar, feta av blod, era slutna ögon vilkas glober välvas höga och kallnade såsom döda kvinnors bröst inunder de tunga locken.

Kyssa ville vi era händer, de breda, vita, som vila orörliga och med långa räta fingrar korsande varandra mitt över barmens ödsliga rund.

Famna ville vi hårt med blossande heta armar om era kroppar de isiga, tusenåra; den röda, smala ringen av armarnas blod ville vi smida om bålens kolonn strax ovan den svällande länden.

Hell er drömmande gudar. Tiotusen ären I. Och er väldighet är utan mått. Era kroppars väldighet är som de stora molnens.

Vi kräla som maskarna i jorden kring i mörkren vid era fötter.

M O T I V

24

l ä ngta r e

Mina åldror äro ömma och sjuka, ty för stort och tungt är mitt blod. Genom lemmarna vältrar det fram som sjudande järn och jag hör med ångest dess dån i mitt hjärta.

För trång är min kropp, köttet ömmar inunder den hårt åtstramande huden. För styva äro de krumma benen kring bröstets bukiga brunn. För skumma och trånga ögonens hålor för de svällande globerna.

Ack, mina ådror äro ömma och sjuka. Ack, mitt blod är för stort och tungt.

Men ljuva ären I, heliga stjärnor …

M O T I V

25

o b l od !

Såsom en liljas andakt när det lider mot aftonen och rymden kallnar inunder himlens immiga glas, så är vår andakt då vi tänka på dig, o Blod.

Såsom stormen och den milda västanfläkten genom-susa skogarna på de sköna bergen, så genomsusar du vår kropp, o Blod.

Såsom det efterlängtade regnet silar läskande genom åkrar, grå och skrumpna av torka, så silar du genom våra händer, o Blod.

Såsom i de ljuvliga dalarna sensitiva och anemon, ranunkler och orchis med de resligaste stänglar och vällustigt öppna kalkar blomma, så blommar rik och skiftande i våra ögon, du o Blod.

Men såsom de dånande, krokiga floder hejda sitt brådskande lopp och styvna i knotiga leder när vintren kommer och den bitande frosten, så styvnar i våra ådror då vi döde vila under mullen, du o Blod.

M O T I V

26

öde l a n d

Landet ligger öde. Människor bo där ej. Betande hjor-dar gå där icke fram. Och de susande vindar kringsväva icke bergen.

Ljuvligt blommade marken och i söta dofter vaggade fett och fuktigt dess gräs; vilket förvissnat. Lyckligt levde i soliga dalar, bördiga, breda, ett smärt och lockigt folk; var multna de glänsande benen? Ensligt spelade på den veka flöjten väldiga, bröstvida längtare, sittande höga utefter de heliga floder; vilka nu sinat.

M O T I V

27

no c t u r n e

Två hästar gå bet vid en sval å, utefter strandbräd-den. Ur det blanka vattnet stiger höstkvällens dimma, översköljande deras tunga länder.

Redan vila under stugornas tak människorna på sina vita bäddar, man vid kvinna, stela, domnade som de döda. Vida kring i bygderna ligga de räta kropparna, orörliga sida vid sida.

Men hästarna sänka sina heta mular i daggigt gräs. Och upp kring deras myckenhet blod stiger dimmans kyliga grå, döljande den ene … den andre …

Det lider mot natten.

M O T I V

28

mo t i v f r å n e n s m å s ta d

En gammal man sopar torget i stan. Han sopar det mellan sex och sju på kvällarna, sedan alla bodarna och stånden körts bort.

Han är en gammal man. Ett vitt och böljande skägg bär han över sitt bröst. Det är hans stolthet. Dess tät-het och vithet gläder honom på ålderdomen. Det ligger brett ned över den blanka rocken.

Han har till sin hjälp en pojke från fattighuset, en sinnesslö, en idiot, som går lång och krokig vid kvasten och flinar.

I lyktskenet hittar pojken där slaktarbodarna stått seniga köttslamsor bland soporna. Och i lyktskenet sätter han sig ner och äter dem ur händernas gropiga flator.

M O T I V

29

mo t i v

Mina hundar äro svarta, högväxta djur. De följa mig vart jag går.

Det är idag en för underbar dag, en sommardag som ingen annan! På marken stå de skönaste blomster och genom rymderna dansar vinden. Mitt väsen upplöser sig i fröjd och jubel. Mina tankar följa de brådskande skyarna, mina tankar leta sköna örter på alla ängar, på ängarna långt borta, på ängarna som äro mig nära. Mitt väsen upplöses: mitt väsen är blomstren, är alla de ljuva örterna, är grönskan, är doften, är svalkan från marken, är solen i luften, är vinden, är skyarna, de väna och små, är allt som andas och lever på denna ljuvliga dag.

Vid min sida gå de högväxta djuren. De skrida framåt med lugna, avmätta steg och de se sig icke om.