IndIgo

En handbok om

Färgning & projekt

INDIGO

KE

RS

TIN

NE

UM

ÜL

LE

RDO

UG

LA

S L

UH

AN

KO

Varm färgning med färgpilört   68Färsk färgpilört med isvatten   70Färsk vejdekyp   74Jästa kypar   77Jäst kyp med vetekli   78Indigo i kombination med andra färgämnen    80Att färga bomull och ull med växtfärger   82Betningsbad med alun   82Gula färger med björklöv   83Röda färger med krapp   84Recept på järn och tannin   85

P RO J E KT 8 9

Shibori    91Honeycomb-shibori   93Arashi shibori   97Itajame shibori   99Gradvisa färgövergångar   103

Sashiko    109Moyo -sashi: ASA no HA, hampabladsmönstret   110Hitome-sashi: kaki no hana, persimonblomsmönstret   112

Lappat och lagat    115Lappa med förstygn   117Laga med stoppningsteknik   118Laga ett hål med invikta kanter   120Lapptäcke   124

Ikat   129Blåtryck   130

Materiallära    132Växtfibrer    132Animaliska fibrer    134

Ordlista   136

FÖ RO R D 7

VAD ÄR I N D I G O ? 1 1

Historik   12Syntetisk indigo   13Den vita kärnan   14Från planta till pigment   16

AT T O D LA I N D I G OVÄ X T E R 2 1

Indigofera   22Färgpilört   24Vejde   26Hapa-zome   30

AT T FÄRGA M E D I N D I G O 3 5

Indigons olika kypar   36Färga med torrt indigopigment    39Förbered textilen    40Färgningsmomentet    40Krama ur materialet i ett separat kärl    43Oxidera indigon    43Upprepade doppningar    44Nyanser    44Skölja och tvätta    46Att göra sig av med en färgkyp    46Felsök    49

R E C E P T 5 5

Om olyckan är framme   56Gösta Sandbergs hydrosulfitkyp   59Banankyp   62Fruktoskyp   66

6 7

föro

rd

FÖRORD

Vi träffades en grå novemberdag när jag letade efter någon att färga indigo med och genom en slump klev in i butiken som Douglas driver. Det visade sig att han precis hade beställt ett startkit för naturlig indigofärgning. Sen dess har vi ägnat oss åt att tillsammans utforska indigons möjligheter och begränsning-ar. Douglas har vigt sitt yrkesliv åt jeans och denim och driver idag butiken Unionville på Södermalm i Stockholm och själv är jag herrskräddare med ett stort intresse för slöjd.

Indigo har använts för att färga textilier blå i över 6 000 år och har spelat en stor roll i olika kulturer och sammanhang, inte minst i vår egen tid. Kanske är indigo det färgämne som det har kretsat flest myter och rykten kring. Det har bland annat missta-gits för att vara ett mineral, kallats för »Djävulens färg« och idag är ett vanligt rykte att man måste använda urin för att få den blå färgen att fästa. Man kan även fråga sig varför just indigo och blått kom att bli synonym med arbetskläder.

Efter att ha läst massor av recept och provat på att odla in-digoväxter själva är vi väldigt glada över att ha samlat allt vi lärt oss i den här boken och vi hoppas att den kommer vara till hjälp för dig som vill färga med indigo. Vi vill visa att indigofärgning egentligen inte behöver vara mycket svårare än att baka scones en söndagsmorgon. Trevlig läsning!

Douglas Luhanko och Kerstin Neumüller

8 9

Indigoväxter förekommer naturligt i de blåfärgade områdena.

10

föro

rd

11

vad är In

dIg

o?

VAD ÄR INDIGO?

Indigo är en färg och ett pigment som kan ut­

vinnas ur växter eller framställas på kemisk väg.

Otroligt nog finns det cirka 800 växtarter sprid­

da över jorden som alla innehåller ett ämne

som tillsammans med syre bildar indigo. Dock

innehåller endast en handfull av dessa växter

tillräckligt höga halter av ämnet för att de ska

vara värda att odla för färgframställning.

Kunskapen om att färga med indigo tycks

ha dykt upp i flera olika områden i världen

samtidigt under förhistorisk tid, trots det

komplexa förarbete som krävs innan man

faktiskt kan färga. Vi ser det som ett tydligt

exempel på hur människans nyfikenhet kan

leda till liknande lösningar på olika platser

helt oberoende av varandra, för att sedan

spridas över hela världen.

Ordet indigo härstammar från grekiskans

indikon som blev till latinets indicum och orda­

grant betyder »från Indien«. Större delen av

indigon som används idag är syntetiskt fram­

ställd, men det finns också naturligt framställt

pigment att få tag på och det är dessutom fullt

möjligt att odla växter som innehåller indigo

hemma.

R1-rubriken på ett uppslag med bild på ena sidan direkt efter världskartan, eller hur?

Bild på blått tyg? Finns t ex en mapp som heter Shibori Tyger Extra. Men den på s 122 i pdf:en skulle också vara fin att ha i början!

Detalj av japanskt lapptäcke tillverkat av flera lager indigofärgade tyger.

12

vad

är

Ind

Igo

?

13

vad är In

dIg

o?

Syntetisk indigo

Det går nästan inte att tala om indigo historiskt utan att nämna slaveri och mänskligt lidande. Under mitten av 1800-talet var indigo en mycket eftertraktad handelsvara och i takt med att industrialiseringen pågick för fullt i västvärlden ökade efterfrå-gan. Många landområden med bra förutsättningar för indigo- odling var under denna tid koloniserade av Europeiska stormak-ter och plantageägarna insåg snabbt att det fanns pengar att tjä-na. I Indien och Sydamerika bredde stora indigoplantager ut sig och priset betalades av lokalbefolkning och slavar som tvingades arbeta där. Efterfrågan växte så mycket att man i Indien prio-riterade att odla indigo istället för andra grödor – inklusive föda, vilket ledde till svält och elände.

Det växande problemet bidrog till att man försökte komma på ett sätt att framställa syntetiska färgämnen med målsättningen att skapa färger som var både effektivare och billigare än de som växtriket erbjöd. 1883 presenterade den tyske forskaren Adolf von Baeyer ett pigment med samma kemiska sammansättning som naturligt indigopigment. Resultatet var syntetisk indigo som har en högre indigohalt och som dessutom är lättare att färga med, eftersom dess egenskaper är mer konsekventa och därför pas-sar industrins behov bättre än den naturliga indigon. Det dröjde inte länge innan den nya syntetiska indigon konkurrerade ut den naturliga, på samma sätt som den österländska indigon hade konkurrerat ut den europeiska ett par hundra år tidigare.

Dilemmat med indigo är att den naturliga varianten inte kan odlas i den mängd som marknaden kräver idag och att syn-tetisk indigo har en mer negativ påverkan på miljön. Det forskas i ämnet och förhoppningsvis kommer det finnas mer miljövän-liga alternativ för framställning och användande av syntetisk in-digo i framtiden.

Historik

Konsten att färga med indigo sträcker sig långt bak i tiden och färgen räknas som en av de äldsta växtfärgerna i textila samman-hang. Väldigt gamla indigofärgade textilier har påträffats i olika delar av världen och det äldsta fyndet är daterat till kring 4 200 f.Kr. från Huaca, Peru.

I Europa hade man inte utvecklat någon teknik för att ut-vinna rent pigment ur vejdeblad, istället sparade och fraktade man indigo genom att krossa bladen och knåda dem till bollar som torkades. Länge trodde man därför att indigo (som kom från öst i form av blåa kakor) var ett mineral och det var inte förrän i slutet av 1200-talet när Marco Polo kom tillbaka från sin resa till Asien som myten om mineralen krossades. 

Kålväxten vejde var den dominerande källan till blå färger i Europa fram till 1400-talet, då Vasco da Gama lyckades möj-liggöra handel med Indien via sjöfart. Nu kunde man börja importera indigopigment i större skala istället för den begrän-sade mängd som tidigare nått Europa via Sidenvägens handels-karavaner.

Men indigon från öst fick inte ett varmt välkomnande över-allt och i vissa regioner infördes till och med lagar som förbjöd användning av importerad indigo eftersom den hotade att slå ut den lokala vejdeproduktionen. Den nya indigon var både billi-gare och effektivare att färga med, men i en del områden kunde man straffas med döden om man bröt mot denna lag. Under 1600-talet fick importerad indigo namnet Djävulens färg av Fer-dinand III av Ungern och det dröjde fram till 1737 innan använd-ning av importerad indigo blev laglig i hela Europa.

14

vad

är

Ind

Igo

?

15

vad är In

dIg

o?

Ett par välanvända och omsorgsfullt lappade Wrangler-jeans från tidigt 60-tal.

Den vita kärnan

Jeans och denimtyg har alltid varit synonymt med indigo – från guldruschen i västra USA fram till idag. Jeansen har gått från att vara arbetskläder till att senare bli förknippade med rebel-lisk ungdomskultur och är idag ett av de vanligaste plaggen i garderoben.

Nästan all indigo som produceras i världen idag används till att färga denim, och man kan säga att jeansens ökade popularitet kring mitten av 1900-talet räddade indigon. Under den här tiden hade det dykt upp alternativa blå färger som var både bil-ligare och mer hållfasta, men indigons unika egenskap att åldras och slitas uppskattades och ledde till att indigo förblev det blå i blåjeans.

Jeansens popularitet beror förmodligen på en lyckad kom-bination av bomullens och indigons egenskaper. Bomull är vär-mande, slitstark och går att odla storskaligt medan indigo ger vacker färg och stärker materialet eftersom pigmentets mole-kyler fastnar i bomullsfibrerna. Dessa egenskaper vävs samman i denim, ett kypertvävt tyg med ofärgat inslag och varp som fär-gats med indigo. Garnet spinns innan det färgas och indigon når då inte hela vägen in till garnets mitt, vilket innebär att det får blå yta och vit kärna. Tyget vävs oftast så att inslaget löper under tre varptrådar och sen över en, vilket ger tyget en rätsida med övervägande indigofärg och en nästan ofärgad avigsida. Man spa-rade förmodligen både tid och pengar genom att bara färga var-pen och eftersom tyget vävs så att indigotrådarna tar mest plats på rätsidan får tyget den mest slittåliga ytan vänd utåt.

Med tiden skavs indigon bort, vilket skapar kontrast tack vare garnets vita kärna. Ett denimplagg kan läsas genom dess slitningar och på så vis får vi en inblick i vad personen som burit plagget har upplevt. Livet i jeansen lämnar sina spår, både hos dem som sökte lyckan med hacka och spade i Kalifornien vid mitten av 1800-talet och hos dagens småbarnsföräldrar som får hål på knäna.

16

vad

är

Ind

Igo

?

17

vad är In

dIg

o?

några timmar och några dagar beroende på klimat, årstid och temperatur. Därefter silas vattnet av till ett annat kar och syresätts genom häftig omrörning.

När indoxylen kommer i kontakt med syre blir det till in-digotin och vattnet blir tydligt blått. Man låter då indigotinet sjunka till botten och överflödigt vatten tappas ut. Kvar finns en blå massa av indigo som torkas för att därefter paketeras, förvaras och säljas.

Beroende på var växten är odlad kan indigopulver framställt från Indigofera tinctoria innehålla 10–50 procent ren indigo, och det kan också innehålla 5–15 procent indigorött och indigobrunt. Det sägs att det röda och bruna ger naturlig indigo vackrare nyanser än syntetisk, som endast innehåller blå pigment och är 90–95 procent rent.

Indoxyl, indikan, indigotin

Indoxyl är ett färglöst ämne som finns i gröna indigoproduce­

rande växter och som tillsammans med sockerarten glukos,

som skapas i växten med hjälp av fotosyntesen, bildar indi­

kan. Undantaget är vejde där en syra fyller glukosens roll.

När bladen plockas från växten börjar indikanet brytas ner av

enzymer, som finns naturligt i växten, och återgår då till indoxyl.

Tillsätter man sen alkali och syre omvandlas indoxylen till

indigotin, det vi kallar indigopigment. Detta är det blå pulvret

som kan sparas och lagras för att färga med.

För att reducera indigopigmentet före färgning tillsätts al­

kali och ett syrereducerande ämne, vilket omvandlar moleky­

len till indigovitt. En process som är nödvändig för att indigon

ska fästa på textilmaterial.

Vid kontakt med syre återskapas indigopigmentet och blir

blått igen.

Från planta till pigment

När man sätter sig in i indigofärgning kommer man snabbt i kontakt med ordet kyp. Det beskriver en process som kallas förkypning och det är den som skiljer indigo från andra växtfär-ger. Indigo är inte lösligt i vatten och måste först genomgå en så kallad reducering för att kunna användas som textilfärg, vilket innebär att man med hjälp av en alkalisk och syrefattig lösning temporärt ändrar pigmentets kemiska uppbyggnad till ett sta-dium kallat indigovitt, eller leuco-indigo. Indigon förändras då och molekylen blir mindre och nästintill färglös. När materialet man sedan färgar lyfts upp och kommer i kontakt med syre åter-bildas indigo molekylen. Den återfår sin blåa färg och blir även större igen, vilket innebär att den fastnar på och mellan fibrerna i materialet.

Före färgning omvandlas växten från färsk grön planta till torkade blad eller indigopigment och det är dessa produkter som sen används för att starta ett färgbad. Det finns olika sätt att förädla den färska växten på och vi delar in dem i torrjäsning och blötjäsning:

T O R R J Ä S N I N G är vanligt i Japan och Västafrika. I Japan kallas processen sukomo och går ut på att blad komposteras under noggrann uppsikt. I Västafrika krossas och knådas bladen till bollar som torkas. Anledningarna till att man gör detta är framförallt två. Den första är att man påbörjar en jäsprocess, vilket gör att torrjäst indigo lämpar sig bra till jästa färgkypar eftersom den innehåller en bakteriekultur som är gynnsam i en jäst kyp. Den andra anledningen är att de torkade bladen går att lagra, vilket är bra ur ett handelsperspektiv.

B L Ö T J Ä S N I N G är vanligt i Indien och Sydamerika. Växterna placeras i stora kar som fylls med vatten och ganska snabbt påbörjas en nedbrytningsprocess där växterna släpper ifrån sig ett rödbrunt ämne som kallas indoxyl. Tiden kan variera mellan

21

att od

la Ind

Igoväxter

ATT ODLA INDIGOVÄXTER

Oavsett om du odlar i kruka inomhus på föns­

terbrädan, på balkongen, i växthus eller i träd­

gårdslandet, är det fullt möjligt att producera

egna blåa nyanser från frö till färg.

Vi har fått våra odlingstips av vår vän Kaili

Maide som är trädgårdsmästare på Bergianska

trädgården i Stockholm och har många års erfa­

renhet av att odla färgväxter. Tipsen är avsedda

för växtzon 2–3, det vill säga Mellansverige,

men eftersom Sverige är ett avlångt land med

många olika odlingszoner är det bra att ha koll

på temperaturen. I de nordliga delarna av landet

kan växthus vara en förutsättning för att få god

skörd och i Skåne och på Gotland kan odlings­

säsongen börja tidigare på året. Oavsett var du

odlar är det bra om växterna får så mycket sol

som möjligt, eftersom ljuset stimulerar dem till

att producera mer indigo.

Nyskördad vejde, Isatis Tinctoria.

22

att

od

la I

nd

Igov

äxte

r

23

att od

la Ind

Igoväxter

Plantera om dem i blomjord i större krukor när de har växt till sig lite, vanligtvis ungefär 1–1 ½ månad efter sådd. Indigofera älskar ljus, så ge dem så mycket som möjligt redan under förkul-tiveringen. Plantorna kan nå upp till 1 ½ meter och kan behöva stöttas med stödpinne och snöre eller liknande.

Under sommarmånaderna är det viktigt att vattna regelbun-det. Växterna vill ha så mycket vatten att jorden aldrig blir helt genomtorr, men den bör heller inte vara genomblöt hela tiden. Tillför extra gödsel en gång i veckan. Flytande gödsel för gröna växter fungerar fint, följ rekommendationerna på flaskan.

Indigoferaplantor som står i växthus eller inomhus löper stor risk att bli angripna av vita flygare och spinnkvalster. Har du andra krukväxter i närheten av indigoferan bör du se över dem eftersom ohyra av den här typen sprider sig snabbt mellan olika plantor. Spreja de angripna plantorna med grönsåpalösning (1 deciliter såpa + 5 liter vatten), vid kraftiga angrepp i flera omgångar med en veckas mellanrum.

S K Ö R D Indigohalten påstås vara högst just när de första blom-morna dyker upp. Indigofera skördas på samma sätt som färgpi-lört (sidan 24), men ger i våra temperaturer oftast bara en skörd per år.

Indigofera tål inte för svala temperaturer och frost, men kan övervintras i rumstemperatur över +20 grader med så bra ljusförhållanden som möjligt – helst med extra belysning under vinterhalvåret.

Indigofera [Indigofera Tinctoria, Indigofera Suffruticosa,

Indigofera Australis]

Indigofera tillhör familjen ärtväxter. De trivs bäst i subtropiska klimat och har historiskt sett använts till att färga blått med i flera olika kulturer. Gemensamt för alla indigoferaarter är att de innehåller indikan, men endast en handfull av dem inne-håller tillräckligt hög koncentration för framställning av indigo i större skala.

Indigoferasläktet är fleråriga växter som i vårt nordliga kli-mat trivs bäst planterade i kruka inomhus, i växthus eller på en inglasad balkong. Vill man prova odla på friland är upphöjda od-lingsbäddar som upphöjda rabatter eller pallkragar att föredra. Av de tre indigoferaarter vi nämner här klarar sig I. Australis bäst utomhus. Indigofera fäller ner sina blad på natten och ser ut att sloka, men fäller upp dem igen när solen går upp. Det är lätt att tro att de håller på att torka ut och vill ha mer vatten på kvällen men vänta till morgonen så ser du att de mår prima!

Fröna sås i såjord i februari. För att de ska gro bör de blötläg-gas i varmt vatten ett dygn före plantering. När de små plantorna har grott växer de ganska långsamt under de första månaderna.

24

att

od

la I

nd

Igov

äxte

r

25

att od

la Ind

Igoväxter

terna på friland bör jorden vara välbearbetad och gödslad med stallgödsel och granulerat hönsgödsel. Plantera med 30–40 cm mellan rum. Vid goda förhållanden blir plantorna cirka en meter höga och förgrenade och då behövs en del plats. Plantorna kan förökas genom att man låter några skott stå i vatten och skjuta rötter ett par dagar. När de har en ordentlig tofs av rötter är det dags att plantera.

Plantorna mår bra av att ha jorden runt sig täckt av gräs-klipp som håller borta ogräs, behåller fukten i jorden, gödslar och ger bättre jordstruktur. Vattna rikligt under varma och torra perioder. Plantor som står i krukor och urnor kan behöva vatten varje dag.

Färgpilörtplantor är väldigt dramatiska av sig och kan se slo-kiga ut om de blir för torra, men de repar sig fort om de får vat-ten i tid. Luckra upp jorden efter regn eller vattning på friland.

S K Ö R D Bästa tiden att skörda är när första blomställningen vi-sar sig, då är indigohalten i topp. I Mellansverige sker det oftast under augusti. Klipp ner växterna till 10–15 centimeters höjd, så skjuter plantorna snabbt ut nya skott. Gödsla och vattna efteråt, så blir det flera skördar under ett år.

På hösten eller vid kallt väder kan plantorna skyddas med fiberduk. Färgpilört är väldigt frostkänslig och övervintrar inte, så när den kalla säsongen närmar sig kan man skörda det växt-material som finns kvar. Fröna kan sparas och användas till nästa års sådd.

Färgpilört drabbas sällan av ohyra när den står på friland. I växthus kan däremot bladlöss och spinnkvalster vara ett pro-blem. Spreja i så fall med grönsåpalösning (1 deciliter såpa + 5 liter vatten) i en blomspruta en gång i veckan vid lätta an-grepp. Vid svårare angrepp kan du behöva spreja dem oftare.

Färgpilört [Persicaria Tinctoria]

Färgpilört kallas även kinesisk eller japansk indigo och har tidigare gått under benämningen Polygonum Tinctorium. Växten tros ha exporterats från södra delarna av Kina till Japan någon gång runt 500 e.Kr. och har sen dess varit den huvudsakliga indigoväxten i Japan. Färgpilört kan odlas norr om ekvatorn så länge den inte utsätts för frost. Under 1700-talet gjordes försök att odla växten i Europa eftersom den, precis som indigofera, innehåller mer indigopigment än vejde. Färgpilört förekommer i olika varianter med antingen rundade eller spetsiga blad och blommorna kan vara rosa eller vita.

Färgpilört är lämplig att odla på friland, i upphöjda rabat-ter, pallkragar, urnor, krukor eller större balkonglådor. Plantorna förkultiveras inomhus eller i växthus 6–8 veckor innan risken för nattfrost är över. I Mellansverige är det första eller andra veckan i juni och förkultivering kan i så fall ske i april. Avhärda plantorna och täck med fiberduk under odlingens första tid för att ge växten en bra start.

Vid plantering i krukor eller urnor är det bäst att använ-da bra planterings- eller blomjord. Om man planterar ut väx-

26

att

od

la I

nd

Igov

äxte

r

27

att od

la Ind

Igoväxter

Grundgödsla jorden med stallgödsel och granulerat hönsgöd-sel minst två veckor före sådd/utplantering. Om växterna känns svaga kan kompletterande gödsel behövas under sommarmåna-derna, mylla då ner hönsgödsel mellan plantorna (läs på gödsel-förpackningen hur mycket som rekommenderas).

Vejde älskar vatten och fukt och i högsommarvärme blir växten fin om man vattnar rikligt. Rensa ogräs och luckra upp jorden runt plantorna då och då. Små vejdeplantor angrips ofta av jordloppor som vid mindre angrepp bara gör små hål i bladen, men som i värsta fall kan äta upp hela plantor. För att motverka det kan man hålla sådder och små plantor fuktiga och strö lite träaska över plantorna.

Vejde går att odla i kruka, men ofta blir plantorna svagare än på friland och drabbas lätt av insektsangrepp, till exempel bladlöss.

S K Ö R D Det sägs att indigohalten är högst när första bladen får gula kanter eller gulnar, oftast i slutet av juli och början av augusti. Det bästa är om man inte plockar bort alla blad på en gång utan lämnar kvar unga blad i mitten av bladrosetten, så plantorna kan återhämta sig och ge flera skördar. När du har skördat bör du ge växterna lite kompletterande gödning och en extra vattning. En etablerad vejdeplanta klarar minusgrader och vinter, men indigohalten minskar drastiskt ju kallare det blir. Nästa år när solen lockar fram nya blad ökar indigohalten och du kan färga igen.

Vejde är en så kallad tvåårig växt. Första året består den av en bladrosett på marken och under andra året skjuter den upp en blomstängel med gula blommor. Plocka gärna egna frön till nästa odlingsår, men klipp ner de flesta fröställningarna. Vejde frösår sig och sprider sig snabbt över stora ytor om den får chansen!

Vejde [ Isatis Tinctoria ]

I Sverige kan vejde påträffas i vilt tillstånd på kalkhaltiga strand-ängar. Precis som Indigofera Tinctoria innehåller vejde indigo, men koncentrationen av pigment är trettio gånger lägre. Arkeo-logiska fynd visar att vejde har odlats i Europa sen neolitisk tid, det vill säga runt 8 000–3 000 år f.Kr.

Vejde lämpar sig fint för frilandsodling och kan sås direkt i marken under april–maj. Vill man förkultivera går det bra redan i mars, men se till så att temperaturen inte överstiger 20 grader, gör den det blir växterna för långa och rangliga för att klara av utplantering senare. Det är viktigt att avhärda förkulti-verade växter innan de planteras ut, genom att plantorna får stå på en skuggig plats utomhus dagtid under en vecka.

Vejde ska planteras i välgödslad och bearbetad trädgårds-jord. Plantera i rader med 25–30 cm mellanrum och sätt plan-torna med 15–25 cm mellanrum. Hur tätt du planterar beror på hur ofta du tänkt skörda; tänker du skörda intensivt kan du sätta plantorna tätare och vill du låta dem breda ut sig behöver de utrymme. Så gärna tätt och gallra när växterna har kommit upp.

Spetsbladig färgpilört med vita blommor.

30

att

od

la I

nd

Igov

äxte

r

H A PA - Z O M E

Det finns ett väldigt enkelt sätt att ta reda på om färska blad inne-håller indigo. Hapa-zome är en japansk term som betyder löv-färgning och tekniken går ut på att man pressar ett blad mellan två tygbitar och på så vis skapar ett avtryck. De flesta växter kan användas, men arter som innehåller indigo lämpar sig särskilt bra eftersom pigmentet i växten är i sitt färglösa förstadium och inte oxiderar och blir blått innan det befinner sig i tyget. Inte nog med att det går väldigt snabbt att färga på det här sättet, det är också helt miljövänligt.

du behöver

– färska blad av

indigoväxt

– hammare

– tygbitar av

naturfiber

Placera bladet mellan tygbitarna och slå på

det med en hammare. Avtrycket ser till en

början ut som ett grönt blad, men efter att

ha luftats 1 timme kan du skölja tyget med

lite varmvatten och diskmedel. Då börjar

det gröna klorofyllet brytas ner och om

bladet innehåller indigo kommer ett blått

avtryck att framträda. På vissa tyger kan det

vara svårt att få ur den gröna färgen. Låt då

tygbiten ligga framme i starkt dagsljus så

sköter solen jobbet.

32

att

od

la I

nd

Igov

äxte

r

33

att od

la Ind

Igoväxter

35

att färga m

ed In

dIg

o

ATT FÄRGA MED INDIGO

Att färga med indigo har många likheter med

att baka bröd. En jäst kyp är beroende av en

bakteriekultur för att mogna och är på så sätt

väldigt lik en surdeg, samtidigt som recept som

innehåller syrereducerande medel har likheter

med sconesrecept – de går fort att röra ihop och

ger ett snabbt resultat.

Alla indigorecept fyller egentligen samma

syfte, att försätta indigon i ett stadium där den

kan fästa på en textil fiber. Detta kallas för­

kypning och kan åstadkommas på olika sätt.

För att förkypning ska bli möjlig behövs två

grundläggande huvudfaktorer: Ett pH­värde

mellan 7 och 10 och något som reducerar syre­

mängden i färgbadet.

36

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

37

att färga m

ed In

dIg

o

moderna kemikalier. De fick helt och hållet förlita sig på sina sinnen, framför allt syn, doft och smak, för att avgöra när färg-badet var redo.

Vad är pH?

Kanske minns du hur din lärare gick igenom vad pH­värde är

på kemilektionen? Och kanske hade du precis som vi svårt att

förstå när du skulle få användning av informationen du fick

av att slicka på ett lackmuspapper, för att konstatera att ditt

pH­värde låg på en helt normal nivå. Nu har den dagen kom­

mit! Vi tänkte skriva några rader om just pH­värde för att fris­

ka upp minnet och för att det ska bli lättare att förstå kemin

bakom indigofärgning.

pH är ett mått på surhet, det vill säga ett mått på koncen­

trationen av vätejoner (H+) i en lösning. Lösningar med låga

pH­värden är sura och kallas för syror och de med högt pH­

värde kallas basiska. Lösningar som har pH 7 vid 25 grader

Celsius är neutrala.

Den enklaste metoden för att mäta pH­värdet är att an­

vända så kallat pH­indikatorpapper – små pappersremsor

som behandlats med en kemisk förening som visar olika färg

vid olika pH­värden. Resultatet visas så fort pappret kommer

i kontakt med vätska och därefter jämför man färgen med en

medföljande skala för att på så vis se pH­värdet. Tänk på att

skaffa indikatorpapper som går från 0 till 14 så du lätt kan

avgöra att du har rätt pH­värde i färgbadet.

Indigons olika kypar

Det finns kypar för hemmabruk som liknar de som används på industriell nivå. De är anpassade för att ge snabbt och effektivt resultat och man kan även utöka färgmängden i badet efter be-hov. Baksidan av myntet är att man använder starka kemikalier som natronlut och natriumhydrosulfit för att reducera indigon, ämnen som är skadliga för både människor och miljö om de hanteras på fel sätt.

Före 1500-talet och upptäckten av att metallsalter kunde an-vändas för att reducera indigo gjordes alla kypar på naturlig väg.

De två grundförutsättningarna högt pH-värde och en sy-refattig miljö är möjliga att skapa på andra sätt än att tillsätta starka kemikalier, till exempel kan man använda sig av släckt kalk för att höja pH-värdet och socker för att reducera syre. Man kan använda fruktsocker, vilket ger en snabbreducerad kyp, eller strösocker för att starta en jäst kyp. Oavsett vilket så är en kyp baserad på socker mindre skadlig för miljön än de som inne-håller natriumhydrosulfit.

I Cajsa Wargs bok Hjelpreda för fruentimber från 1700-talet finns ett recept på en indigokyp med bara två ingredienser; in-digo och urin. Urinet placeras på en varm plats och när det bör-jar jäsa minskar syrehalten och ammoniak bildas, vilket skapar en alkalisk miljö.

I Japan är det vanligt att man förbereder blad av färgpilört genom att delvis kompostera dem. Resultatet kallas sukomo och innehåller en bakteriekultur som är gynnsam för jäsning. Detta gör att kypar med sukomo går relativt fort att starta upp när det väl är dags att färga, till skillnad från färgbad som jäses med indigo i pigmentform som kräver längre tid för att utveckla en gynnsam bakteriekultur.

Idag vet vi exakt vad som händer med indigon från planta till pigment, men den kunskapen är förhållandevis ung sett till indigons historia. Det är intressant att tänka på dem som fär-gade med indigo i en tid före termometrar, indikatorpapper och

39

att färga m

ed In

dIg

o

Färga med torrt indigopigment

Våra recept fungerar för både syntetisk och naturligt framställd indigo, men kypen kan bete sig lite olika beroende på indigons kvalitét. Ett naturligt framställt indigopigment innehåller ound-vikligen en varierande mängd restämnen från framställnings-processen, till exempel slam från växtsediment. En färdig kyp kan därför innehålla en hel del grums och slagg och det finns alltså ingen anledning att oroa sig om kypen inte blir helt klar-grön och genomskinlig som vissa recept beskriver.

D E G A I N D I G O N Torrt indigopigment kan vara svårt att röra ner i vätska. Det lägger sig gärna på ytan och vill inte sjun-ka, ungefär som kakao i mjölk. För att pigmentet ska bli lättare att lösa upp rekommenderas »degning« i recepten. Det går till så att indigon blandas med en liten skvätt t-röd eller varmvatten i en mindre behållare så det bildas en pasta. Rör om med en sked samtidigt som du använder skedens baksida till att pressa pastan för att lösa upp eventuella kornigheter och klumpar.

S TA M K Y P Man kan tillreda en kyp genom att blanda alla ingredienser i samma kärl direkt, men ofta är det smidigare att blanda ut indigopigmentet i en liten mängd vatten till en så kallad stamkyp på cirka 5 deciliter. Sedan löses stamkypen i det som kallas ett blankt bad bestående av vatten preparerat med kemikalier som kontrollerar syremängden och pH-värdet. Syf-tet är att det är lättare att se till att förkypningen sker när du blandar den i en liten mängd vatten. En annan fördel med en stamkyp är att den är smidig att spara till ett senare tillfälle om inte hela mängden går åt.

En stamkyp kan sparas länge men det är viktigt att tänka på att det ska vara så lite luft som möjligt i burken. Ett sätt är att fylla upp den med glaskulor tills kyp och kulor fyller burken. Skruva på ett lock och spara i rumstemperatur till nästa färgning.

VAT T E N B A D Ett vattenbad är ofta den bästa metoden för att hålla en stamkyp varm. Ställ ner burken i en större behål-lare som fylls med varmvatten och fyll på med nytt varmvatten

Torrt indigopigment i kakform.

40

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

För att pigmentet lättare ska lösas upp degas indigon.

med jämna mellanrum. Du kan också värma upp en större kyp genom att sänka ner flaskor fyllda med varmvatten i den.

Förbered textilen

För en jämn färgton kan du blötlägga materialet före färgning. Vattnet i textilen kommer då hjälpa indigon att sprida sig jämnt i fibern. Men du vill inte tillföra för mycket syresatt vatten till kypen, så det är bra om du kramar ur överflödigt blötläggnings-vatten ur materialet innan du doppar det i färgbadet.

Om du istället doppar ner det som ska färgas utan att blöta det först blir resultatet mer ojämnt, eftersom luftfickor skapas i vecken och mellan fibrerna – vilket å andra sidan kan bilda vackra mönster. Tekniken är effektfull när man färgar garn, ef-tersom garn ofta drar på sig mer färg på utsidan än i trådens kärna.

Ska du färga ett tyg som inte har tvättats tidigare rekom-menderar vi att du gör det först. Under vissa vävprocesser till-sätts nämligen klister och andra ämnen för att vävningen ska gå lättare, något som kan göra det svårare för färgen att fästa på fibrerna.

Färgningsmomentet

Se till att det tyg du färgar är så rakt och utvecklat som möjligt när det förs ner i färgbadet för att undvika att syre följer med och påverkar indigon i badet. Färgar du ett plagg, till exempel ett par byxor, håller du dem med öppningen uppåt så luften kan passera ut så smidigt som möjligt. Färgar du garn kan du först knöla ihop det till en liten boll i handen innan du för ner det i färgbadet för att sen låta bollen veckla ut sig under ytan. Både

43

att färga m

ed In

dIg

o

tyg och garn får ett jämnare resultat om man kramar det i badet medan det färgas, men var försiktig så du inte rör ner syre i ba-det. När färgtiden är ute lyfter du upp materialet ur badet och även nu gäller det att röra ner så lite syre som möjligt. Ett knep är att krama materialet när bara en del av det är ovanför ytan, på så vis leds färgen ner i kypen igen utan plask.

Krama ur materialet i ett separat kärl

När man lyfter upp textil ur ett färgbad är den naturliga reflexen att hålla det över kärlet för att låta överflödig färg rinna ner i ba-det. Det är inte lämpligt att göra så när man färgar med indigo, eftersom färgen som rinner ner i kypen tar med sig syre som förstör badet. Använd därför ett separat kärl som placeras bred-vid färgbadet och vrid ur textilen i det. Den uppsamlade kypen kan sen tillföras till färgbadet igen i samband med att du skärper badet genom att tillföra mer alkali och reduceringsmedel. På så vis försäkrar du dig om att du inte slösar med indigopigment.

Oxidera indigon

När textilen lyfts upp ur badet har den en gröngul färg och i och med att den kommer i kontakt med syret i luften framträder den blå färgen i en process som kallas oxidation. Se till att luften kommer åt överallt, garnhärvor kan du skaka och tyger bör inte hängas för tätt. Efter ungefär 15 minuter är oxidationen klar! Det går bra att vänta ytterligare innan påföljande doppning eller sköljning och tvättning, men materialet bör inte torka utan att sköljas först eftersom kypen är frätande.

Kypen kramas ut i ett separat kärl innan tyget hängs upp och får oxidera.

44

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

Tygprover färgade i naturlig indigo doppade 5, 10, 15 och 20 gånger.

Upprepade doppningar

För att den blå färgen ska fästa bra och för att bygga upp mörka nyanser behöver textilen doppas i färgbadet upprepade gånger. Processen kan liknas vid att stöpa ljus: Materialet doppas i färg-badet med perioder av vila däremellan. När det gäller ljusstöp-ning behöver stearinet stelna mellan doppningarna, i indigons fall behöver färgmolekylerna tid att oxidera ordentligt. Det finns inga regler för hur många doppningar man ska göra, men en god riktlinje är att starta med ett minimum av fyra. Sen kan färgen byggas upp till önskad nyans, beroende på hur mörkt resultat man vill ha. Den första doppningen kan vara upp till 15 minuter och de efterkommande bör inte vara mer än 5 minuter, om inget annat anges i receptet. Det beror på att det lager indigo som byggts upp i textilien börjar lösas upp när det sänks ner i det syrefattiga färgbadet igen. Är efterkommande doppningar längre börjar färgen lösas upp istället för att byggas på och färgen på tyget blir inte mörkare än efter första doppningen.

Nyanser

Tänk på att blöta textiliers nyans uppfattas som mörkare än när de har torkat. Materialet kommer även ha en överflödig mängd indigo som inte fästs och därmed sköljs bort i tvättning och sköljning. Om du börjar känna dig nöjd kan du med fördel dop-pa materialet några gånger till för att undvika besvikelse när det slutgiltiga resultatet blir ljusare än du trott.

46

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

47

att färga m

ed In

dIg

o

Ett annat sätt att utnyttja kypen maximalt efter färgning är att ha ett tyg som man alltid sänker ner i färgbadet när man har färgat klart och låta det suga upp överblivet pigment. Tyget kom-mer förmodligen vara ljust och ojämnt till en början, men med tiden kommer även det att få en fin blå nyans.

Att färga med indigo är tyvärr inte helt smärtfritt för miljön. Oavsett om man använder sig av kemikalier eller kalk för att höja pH-värdet kommer badet behöva hanteras på rätt sätt efter avslutad färgning.

Kypar som innehåller natronlut eller natriumhydrosulfit klassas som farligt avfall och ska lämnas till en miljöstation. Häll vätskan i en dunk som går att försluta och var noga med att märka dunken med vad den innehåller. På så vis minskar risken för olyckor och arbetet på miljöstationen underlättas. Det är viktigt att inte använda en dunk som kan misstas för att inne-hålla något ätbart eller drickbart.

Kypar som innehåller kalk och andra naturliga ingredienser går bra att spola ner i avloppet. Har kypen pH-värde över 7 efter avslutad färgning ska den spolas ner med riklig mängd vatten så den frätande vätskan späds ut ordentligt. Vätskor med ovanligt högt eller lågt pH-värde kan orsaka korrosionsskador på vatten-ledningar, varmvattenberedare, hydroforer och liknande. Det går att tillsätta ättika i badet innan det hälls ut, för att på så vis sänka pH-värdet.

Skölja och tvätta

Allt färgat material bör sköljas och tvättas ordentligt efter färg-ning, oavsett vilken kyp man har använt. En bra tumregel är att alltid skölja materialet åtta gånger, med lite ättika eller vinäger i sista sköljvattnet. Syran återställer tygets pH-balans efter det basiska färgbadet. Om det färgade materialet får torka utan or-dentlig sköljning finns en risk att det blir strävt och skört och det kan även vara irriterande för huden. Man kan tvätta textilen utan tvättmedel i maskin som sista behandling, men tänk på att bara köra indigofärgat i den maskinen för att undvika att andra textilier blir blåa. Efter ordentlig sköljning är det fritt fram att använda textilierna, ingen annan fixering behövs. Indigo torr-fäller, så rid inte barbacka på en vit häst i din nya blåbyxa! Vill du öka färgäktheten och gnidhärdigheten kan du göra en så kallad tvålning genom att materialet hettas upp i 80–90-gradigt vat-ten under en timme. Med ull ska man vara noga med att inte röra om så mycket under tvålningen och att låta materialet ligga i kärlet under hela uppvärmningsprocessen, samt att låta mate-rialet ligga kvar medan badet svalnar. På så vis minskar risken att ullen börjar filta sig.

Att göra sig av med en färgkyp

När du har färgat klart finns ofta indigo kvar i färgbadet. Vill du spara på miljön, ditt pigmentförråd och din plånbok går det bra att spara badet några dagar genom att lägga plastfolie över kypens yta så onödigt syre inte tränger ner. Oftast behöver man bara skärpa badet för att kunna fortsätta färga genom att justera pH-värdet, värma upp kypen till +50 grader och reducera syret igen.

48

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

49

att färga m

ed In

dIg

o

Felsök

Även om man har mätt upp ingredienserna noga och i lugn och ro har tillrett sitt färgbad, kan det hända att kypen inte beter sig riktigt som man önskar. Men ta det lugnt, det har hänt oss alla! Historiskt sett finns det flera exempel på hur man skyllde på övernaturliga krafter vid misslyckad färgning. Till exempel kunde en stackars höna ha gått för nära färgbadet och stulit ma-gin bakom den blå färgen och i Japan finns en lång tradition att tillbe en särskild indigogud för att försäkra sig om att färgen ska uppträda som det är tänkt. Dessa exempel gäller främst färgbad med aktiva jäsprocesser som förlitar sig på bakteriekultur för att badet ska bli redo för färgning.

Med dagens kemiska ämnen och redskap är det lättare att få koll på hur ens kyp mår. I början kan det verka svårt, men ju mer tid man spenderar med indigofärgning desto lättare blir det att läsa av färgbadet. Här följer ett antal tips baserade på våra erfarenheter:

D E N U LT I M ATA K Y P E N En ultimat reducerad indigokyp är klar och utan grums, om det inte gäller en jäst kyp som bör vara ogenomskinlig. En kyp bör inte vara mörkt blå, men kan ha färgerna rött, gult, blågrönt och grönt – beroende på vilken reduceringsprocess som har använts. Om kypen är blå betyder det att merparten av indigon inte är reducerad och alltså inte kommer kunna fästa på en fiber. Ett bra knep är att sänka ner en sked precis under ytan för att lättare se vilken färg badet egentligen har.

AT T S K Ä R PA B A D E T Tyg som färgas i en kyp med oredu-cerad indigo kan se väldigt blått ut när färgningen är klar, men under sköljningen eller vid första tvätten lossnar färgen. Ett sätt att kontrollera om indigon är i reduktion är att sänka ner en vit tygbit i badet 5–10 minuter. Om lappen är grön/gulaktig när man tar upp den ur badet och sakta ändrar färg till blått är badet

En kyp gjord på färsk indigofera före reduktion.

50

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

51

att färga m

ed In

dIg

o

ett tyg innan man färgar det. Oavsett om det gäller ett nytt tyg som kommer direkt från vävstolen eller ett gammalt tyg som du köpt på loppis kan det nämligen innehålla olika orenheter som klister, fett och smuts. Tyg kan också ha surt pH-värde, vilket kan påverka vid färgningen. Även detta motverkas genom tvätt.

O F R I V I L L I G T R E S E R VAG E Materialet som du har färgat kan ha legat vikt i badet och på så vis bildat ett ofrivilligt reservage. För att undvika det är det bra att skölja materialet innan det doppas och att sen arbeta med det under ytan, knåda och vänd det så färgen kommer åt överallt. Tänk på att inte plaska i badet för att undvika att röra ner syre.

S Y N T E T I S K A F I B R E R Ytterligare en orsak till flammiga färg-resultat kan vara att tyget eller garnet som färgats innehåller syntetiska fibrer som inte har samma förmåga att ta upp indi-gofärg. Många nyproducerade tyger och kläder innehåller till ex-empel några procent lycra eller akryl, som vid färgning kommer framstå som ljusare partier.

S K Ö L J N I N G Efter färgningen är det viktigt att skölja materi-alet noga och många gånger för att avlägsna reduceringsmed-let. Slarv med sköljningen kan resultera i att materialet bleknar. Skölj ordentligt och tvätta sen i maskin för att vara på den säkra sidan.

välmående. Om lappen är helt eller delvis blå direkt när den tas upp betyder det att en stor del av indigon i badet befinner sig i olöst form och behöver reduceras igen, en process som kallas »att skärpa badet«.

När man skärper badet börjar man med att kontrollera ba-dets pH-värde. Under färgningsprocessen är det vanligt att pH-värdet sjunker i takt med att syre rörs ner och därför kan mer alkaliskt ämne behöva tillsättas.

När det är gjort bör badet värmas upp till 50 grader och där-efter tillsätts mer reduceringsämne. Om inget händer när man har gjort detta kan man lägga på ett lock och låta badet stå varmt en timme eller två. Använder man natriumhydrosulfit för att re-ducera syret är det bra att tänka på att denna kemikalie är en färs-kvara. Gammal natriumhydrosulfit som kommit i kontakt med för mycket syre får en sämre verkan, var därför noga med att för-sluta burken direkt när du har mätt upp den mängd du behöver.

Ett sätt att avgöra om natriumhydrosulfiten är i bra skick eller inte är att för S IKtIgt dofta på den. Den ska ha en dis-tinkt lukt, men var noga med att inte andas in pulvret och att inte få det i ögonen!

Jästa kypar skärps genom att mer organiskt material tillförs så att jäsprocessen kan fortsätta.

P I G M E N T E T S K VA L I T E T Att arbeta med naturlig indigo kan vara lite lömskt. När den framställs innehåller pigmentet en hel del annat än ren indigo, och det gör att naturlig indigo inte är lika stark som syntetisk indigo. Indigopigment är en vara som är lätt att späda ut utan att det märks, och det finns många his-toriska belägg för att det har hänt, men det är svårt att veta hur vanligt det är idag. Tyvärr är det svårt att se om pigmentet är bra eller inte innan man börjar färga.

O J Ä M N T O C H F L A M M I G T Om du upplever att det textila ma-terialet du färgar får ett ojämnt eller flammigt resultat kan det finnas olika orsaker. Det är bra att ta för vana att alltid tvätta

52

att

färg

a m

ed I

nd

Igo

53

att färga m

ed In

dIg

o

55

recept

RECEPT

I det här kapitlet finns recept på åtta olika

indigokypar. Vissa är klara på bara en timme

medan andra kan ta flera veckor att förbereda.

Vissa recept är mer skonsamma för miljön än

andra. En del recept beskriver hur du använder

färska växter medan andra istället utgår från

pigmentet. Här finns recept som lämpar sig bra

att arbeta med i en liten lägenhet och andra

som lämpar sig bäst utomhus under varma

sommarveckor.

Kypens utseende och beteende kan variera

från gång till gång. Oavsett hur noga du är kan

det vara svårt att känna att du någonsin kommer

förstå dig på processen helt och hållet. Ett stort

mått nyfikenhet och viljan att prova sig fram är

de viktigaste faktorerna bakom detta kapitel

och vi vill också uppmuntra till att experimente­

ra med mängder, tider och temperaturer.

Är det första gången du färgar med indigo

rekommenderar vi att du läser kapitlet Att färga med indigo innan du börjar, och ta även en titt

på Om olyckan är framme på nästa uppslag så

är du väl förberedd. Sen är det bara att ta fram

färggrytan, kavla upp ärmarna och sätta igång!

Reservagefärgning med klädnypor.

57

om

olycKan

är framm

e

N AT R O N L U T är högt basiskt och därmed frätande. Kan irritera huden, ge allvarliga ögonskador och orsaka irritation i luftvägarna.

Vid kontakt med ögonen: Skölj försiktigt med vatten flera minuter och håll ögonlocken vidöppna. Ta ur eventuella kon-taktlinser om det går lätt. Fortsätt skölja. Uppsök sjukhus eller ögonläkare.

Vid hudkontakt: Tvätta med mycket tvål och vatten.Vid inandning: Flytta personen till frisk luft och se till att

andningen underlättas. Vid andningsproblem uppsök genast sjukhus.

Vid förtäring: Framkalla inte kräkning. Skölj omedelbart ur munnen och drick ett par glas vatten eller mjölk. Uppsök genast sjukhus.

A M M O N I A K Koncentrerade lösningar av ammoniak är starkt frätande. Ammoniakgas är kraftigt irriterande på ögon och slem-hinnor och vid inandning av ammoniakgas i hög koncentration finns risk för andningsbesvär och lungskador.

Vid kontakt med ögonen: Skölj försiktigt med vatten flera minuter och håll ögonlocken vidöppna. Ta ur eventuella kon-taktlinser om det går lätt. Fortsätt skölja. Uppsök sjukhus eller ögonläkare.

Vid hudkontakt: Tvätta med mycket tvål och vatten.Vid inandning av ammoniak i hög koncentration: Flytta perso-

nen till frisk luft och se till att andningen underlättas. Vid and-ningsproblem uppsök genast sjukhus.

Vid förtäring: Framkalla inte kräkning. Skölj omedelbart ur munnen och ge lite dryck, uppsök genast sjukhus.

56

om

oly

cKan

är

fram

me

O M O LY C K A N Ä R F R A M M E

Några av kemikalierna som används i våra recept är hälsofarliga och god ventilation, handskar, andningsmask och skyddsglas-ögon är ett måste när du hanterar dem. Följande ämnen bör förvaras inlåsta och oåtkomliga för barn.

S L Ä C K T K A L K är högt basiskt och därmed frätande. Kan irritera huden, ge allvarliga ögonskador och orsaka irritation i luftvägarna.

Vid kontakt med ögonen: Skölj försiktigt med vatten flera mi-nuter. Ta ur eventuella kontaktlinser om det går lätt. Fortsätt skölja.

Vid hudkontakt: Tvätta med mycket tvål och vatten.Vid inandning av damm: Flytta personen till frisk luft och se

till att andningen underlättas.Vid förtäring: Framkalla inte kräkning. Skölj genast munnen

och drick sen lite vatten.

N AT R I U M H Y D R O S U L F I T är självupphettande och kan börja brinna om det får för mycket kontakt med syre. Detta gäller främst stora lagringsvolymer, men återslut alltid burken väl för att vara på den säkra sidan. Natriumhydrosulfit kan orsaka frätskador vid kontakt med huden, ge allvarliga ögonskador och orsaka irritation och frätskador i luftvägarna.

Vid kontakt med ögonen: Spola omedelbart med vatten minst 15 minuter och håll ögonlocken brett isär. Ta ur eventuella kon-taktlinser så fort som möjligt och fortsätt skölja. Uppsök genast sjukhus.

Vid hudkontakt: Tvätta genast med mycket tvål och vatten.Vid inandning: Flytta personen till frisk luft och se till att

andningen underlättas.Vid förtäring: Framkalla inte kräkning. Skölj omedelbart

munnen och drick sen vatten. Uppsök genast sjukhus.

59

recept

G Ö S TA S A N D B E R G S H Y D R O S U L F I T K Y P

Det här receptet är hämtat ut Gösta Sandbergs bok Indigo – en bok om blå textilier som kom ut 1986 och snabbt blev ett standard-verk i svenska färgningskretsar. Det är uppdelat i två moment, först förbereds en stamkyp som sen kan användas till två olika sorters färgbad – ett för cellulosafibrer och ett för animaliska fibrer. Receptet är skrivet med syntetisk indigo i åtanke. Om du färgar med naturlig indigo kan du öka mängden tillsatt stamkyp till det blanka badet för att kompensera att färginnehållet i na-turligt indigopulver är lägre än i syntetiskt. Natriumhydrosulfit är svår att få tag på idag, men kan bytas ut mot remol.

tIdSåtgång

– 1–1 ½ timme

redSKap

– burk med lock som

rymmer minst 5 dl

– sked

– mätglas med milli-

litermarkering

– våg

– termometer

– munskydd

– plasthandskar

– skyddsglasögon

IngredIenSer

– 10 g indigo

– 165 ml vatten,

50 grader varmt

– 16 ml natronlut

– 10 g natrium-

hydrosulfit/remol

– en skvätt t-sprit

S TA M K Y P

Väg upp indigon och dega den med t-sprit.

Tillsätt vattnet och rör om.

Mät upp och tillsätt natronlut. Tänk på

att använda munskydd, handskar och

skyddsglasögon.

Väg och strö i natriumhydrosulfit.

Natriumhydrosulfiten reducerar

syremängden i kypen och därför är det

viktigt att röra om lugnt och försiktigt, så

syre inte rörs ner i onödan.

Sätt på locket och ställ burken i ett

vattenbad som håller 50–55 grader. Låt

stå 30–60 minuter. Det är bra att röra om

försiktigt en eller två gånger under tiden.

Stamkypens färg kommer sakta ändras

från mörkblå till brunaktig med gulgröna

kanter.

Färgbad för cellulosafiber redo för användning.

60

rece

pt

61

recept

tIdSåtgång

– 20 minuter

redSKap

– färgkärl som rym-

mer minst 15 liter

– sked

– mätglas med milli-

litermarkering

– våg

– termometer

IngredIenSer

– 10 liter vatten,

20–24 grader

varmt

– 2 gelatinblad + 1 dl

varmt vatten

– 200 g salt

– 2 ml 25-procentig

natronlut

– 2–3 g natrium-

hydrosulfit

StamKyp bero -

ende på önSKat

reSultat

– 10 ml för ljusa

nyanser

– 50 ml för mellanblå

nyanser

– 250 ml för mörka

nyanser

F Ä R G B A D F Ö R

C E L L U L O S A F I B E R

Häll upp 10 liter vatten i färgkärlet.

Lös upp gelatinet i 1 dl varmt vatten. Rör om

ordentligt och se till så allt gelatin löses

upp, annars kan det fastna på tyget och

bilda fläckar. Häll gelatinlösningen

i färgkärlet.

Väg saltet och häll i, rör om.

Mät upp natronlut och tillsätt den.

Väg natriumhydrosulfiten och häll i den

genom att strö den över badets yta. Rör om

försiktigt.

Mät upp önskad mängd stamkyp och tillsätt

den. Rör om försiktigt.

Vänta några minuter tills färgbadet är redo.

Badet bör hålla 20–24 grader under hela

färgningen. Den första doppningen kan

göras i upp till 10 minuter, doppningarna

därefter bör vara 1–2 minuter långa.

tIdSåtgång

– 20 minuter

redSKap

– färgkärl som rym-

mer minst 15 liter

– sked

– mätglas med milli-

litermarkering

– våg

– termometer

IngredIenSer

– 10 liter vatten,

50 grader varmt

– 2 gelatinblad + 1 dl

varmt vatten

– 200 g salt

– 30 ml ammoniak

– 5 g natrium-

hydrosulfit/remol

StamKyp bero -

ende på önSKat

reSultat

– 10 ml för ljusa

nyanser

– 50 ml för mellanblå

nyanser

– 250 ml för mörka

nyanser

F Ä R G B A D F Ö R U L L O C H S I L K E

Häll upp 10 liter vatten i färgkärlet.

Lös upp gelatinet i 1 dl varmt vatten. Rör om

ordentligt och se till så allt gelatin löses

upp, annars kan det fastna på tyget och

bilda fläckar. Häll gelatinlösningen

i färgkärlet.

Väg saltet och häll i, rör om.

Mät upp ammoniak och tillsätt den.

Väg natriumhydrosulfiten och häll i den

genom att strö den över badets yta. Rör om

försiktigt.

Mät upp önskad mängd stamkyp och tillsätt

den. Rör om försiktigt.

Nu är badet redo för färgning. Håll det på

50 grader under hela färgningen.

För proteinfibrer rekommenderas en

sammanlagd färgningstid på max

30 minuter för att undvika att fibern blir

torr och skör. Den första doppningen kan

göras i upp till 10 minuter, doppningarna

därefter bör vara 1–2 minuter långa.

62

rece

pt

63

recept

IngredIenSer

– 650 g bananer utan

skal (5–6 bananer)

– 10 liter vatten

– 30 g indigo

– 20 g släckt kalk

Badet bör nu vara redo för färgning.

Doppningstiderna som rekommenderas

här är ovanligt långa: 15–30 minuter för

cellulosafibrer och upp till 1 timme för

proteinfibrer.

I botten på kypen kan det samlas ett sediment

som består av fruktdelar, kalk och indigo

som inte förkypats. Om ditt mål med

färgningen är att få ett jämnt resultat utan

fläckar ska du vara försiktig och inte röra

upp detta från botten av badet. Ett knep

kan vara att lägga tyget som ska färgas i en

sil som sänks ner i färgbadet.

För att skärpa kypen kan du koka upp

bananmoset igen i lite vatten (eller ta en ny

banan), sila av vätskan och tillsätta den till

kypen för att på så sätt tillföra nytt socker.

Efter färgningen kan du spara kypen. Den

innehåller så mycket socker och organiskt

material från bananerna att den har

goda möjligheter att börja jäsa och syret

kommer då reduceras igen. Mata den med

lite vetekli, kolla att pH-värdet håller

8–9 och testa med jämna mellanrum med

provlappar om kypen är redo för färgning

igen.

B A N A N K Y P

Vem har inte gamla bruna bananer hemma? I det här receptet kan du omsätta ditt dåliga samvete för att bananerna inte blev uppätna (den här gången heller) till blå färg istället. Du behöver bara fixa ytterligare två ingredienser: indigo och kalk. Tekniken har utvecklats av Michel Garcia som driver Plantes et couleurs i Frankrike, som bland annat producerar textilfärg med or-ganiska pigment som bas. Michel reste runt i Nordafrika på 50-talet och samlade information som han senare hade som grund när han experimenterade fram sitt recept. Resultatet blev ett smidigt tillvägagångssätt baserat på lättillgängliga ingredien-ser, vilket gör denna kyp perfekt för förstagångsfärgaren.

tIdSåtgång

– 30–60 minuter

redSKap

– färgkärl som rym-

mer minst 15 liter

– kastrull att koka

bananerna i

– gaffel att mosa

bananerna med

– trådsil eller silduk

– liten skål och sked

att dega indigon

med

– pH-indikatorpapper

– våg

– termometer

Mosa bananerna med gaffeln i en kastrull.

Tillsätt 2 liter vatten och koka några

minuter. Under tiden kan du passa på att

dega indigon med en skvätt varmt vatten.

Sila bort fruktdelarna från banankoket och

häll vätskan i färggrytan.

Tillsätt resten av vattnet så den totala

mängden blir cirka 10 liter. Spara

fruktdelarna, de kan vara bra att ha om du

vill starta om färgbadet senare.

Tillsätt först indigo och sen kalk i badet.

Rör om försiktigt 3–4 gånger med några

minuters mellanrum. Små bubblor och en

rödskimrande utfällning på ytan är tecken

på att förkypningen har startat.

Värm upp badet till 50 grader. Det kan få en

grön, brun eller rödaktig ton men bör se

genomskinligt ut ovanför sedimentlagret

när det är förkypat. Processen kan ta

mellan 15 minuter och 1 timme, så boka in

en fika här!

Kalk, indigo och banan (recept sidan 62).Färsk vejde förbereds för färgning (recept sidan 74).

66

rece

pt

67

recept

G Ö R I O R D N I N G F Ä R G B A D E T

Fyll en värmetålig behållare med 50-gradigt

vatten.

Häll försiktigt i stamkypen inklusive

sedimentet i burkens botten.

Rör om i färgbadet och låt vila 30 minuter.

Badet ska bli gulgrönt med blåa bubblor

på ytan och är då redo för färgning.

Om badet behöver skärpas kan du göra det

genom att värma upp det till 50 grader

och tillföra en sked fruktos. Vänta därefter

30 minuter och se om det blivit gulgrönt

igen. Har det inte det kan du prova att hälla

i lite kalk, röra om och vänta ett tag till.

F R U K T O S K Y P

Här är ännu ett recept från Michel Garcia. Istället för bananer används ren fruktos, vilket är enkelt och fördelaktigt om du ska färga stora mängder textil. Fruktos hittar du i sockerhyllan i välsorterade mataffärer. Tillvägagångssättet är enkelt och kallas 1-2-3-principen; en del indigo blandas med två delar kalk och tre delar fruktos. Utifrån dessa mått går det bra att skala upp och ner hur som helst. Du kan även välja att använda hela eller bara en del av stamkypen, beroende på vilken nyans du vill färga.

tIdSåtgång

– 1 ½–2 timmar

redSKap

– färgkärl som rym-

mer minst 15 liter

– glasburk som rym-

mer 1 liter

– liten skål och sked

att dega indigon

med

– pH-indikatorpapper

– våg

– termometer

IngredIenSer

– 10 g indigo

– 30 g fruktos

– 20 g kalk

– 10 liter 50-gradigt

vatten

G Ö R E N S TA M K Y P

Dega indigon med lite varmvatten

i glasburken. Häll på 1 liter 50-gradigt

vatten och rör om.

Häll i fruktosen och rör om. Häll i kalken och

rör noga. Var försiktig så du inte rör ner

onödigt mycket syre i badet.

Häll på resten av vattnet. Badet bör nu se

gulgrönt och grumligt ut. Låt det stå och

vila 1 timme i ett vattenbad och rör om

några gånger. Efter 45 minuter rör du om

en sista gång och låter sedimentet av kalk

och indigo sjunka till botten.

Stamkypen är redo att användas när allt

sediment har sjunkit till botten av burken

och vätskan ovanför sedimentet ser klar ut.

Vätskan kan vara gulgrön eller brunaktig,

men bör inte se blå ut. På badets yta bör

det finnas blåa bubblor och kopparröda

utfällningar. Om den inte ser ut så kan du

låta den stå i varmt vattenbad ett tag till.

68

rece

pt

69

recept

Tillsätt 1 tsk målarsoda per liter vätska. Vispa

upp badet med en elvisp eller häll det från

en hink till en annan upprepade gånger för

att syresätta det. När pigmentet får tillgång

till syre slår vattnets färg om till blågrönt.

Plasthandskar och skyddsglasögon bör

användas, eftersom badet nu är starkt

basiskt. Kontrollera då att pH-värdet ligger

på 9–10. Är det lägre kan du strö i lite mer

målarsoda. Låt badet vila 20 minuter.

Värm badet till 60 grader. Se noga till att det

inte kokar!

Tillsätt 1 tsk natriumhydrosulfit genom att strö

det över badets yta. Rör om försiktigt och

låt badet stå 30–40 minuter. Vätskan blir

gulgrön och är redo för färgning.

VA R M F Ä R G N I N G

M E D F Ä R G P I L Ö R T

Kaili Maide, trädgårdsmästare på Bergianska trädgården i Stock-holm, färgar blåa toner med färsk färgpilört på följande vis:

redSKap

– hink eller stor

kastrull

– tallrik

– sil

– elvisp eller en extra

hink

– pH-indikatorpapper

– termometer

– plasthandskar

– skyddsglasögon

IngredIenSer

– färsk färgpilört

– vatten, 40 grader

varmt

– målarsoda

– 1 tsk natrium-

hydrosulfit/remol

per liter vatten

–

Hacka eller riv bladen i mindre bitar och lägg

dem i en hink. Häll över 40-gradigt vatten

så det täcker bladen och lägg på en tallrik

som tyngd. Se till så alla blad är under

ytan. Målet är att få fram en tegelröd-brun

vätska. Det kan gå till på fyra olika sätt:

Alt 1: Placera hinken i ett större kärl fyllt med

vatten som är 50–60 grader varmt. Slå in

hela paketet i ett tjockt täcke eller en filt

och låt stå över natten.

Alt 2: Ställ kastrullen på en spisplatta och håll

temperaturen på 50–60 grader under

4–6 timmar.

Alt 3: Låt hinken med bladen stå i rumstemp-

eratur några dagar tills badet har rätt ton.

Alt 4: Om du har en kompost som håller en

medeltemperatur på runt 50–60 grader kan

du gräva ner hinken med bladmassan och

på så sätt hålla den varm tills färgbadet fått

rätt ton.

När bladmassan har jäst klart är badet

brunaktigt och kan se blågrönt ut

i kanterna. Sila bort växtdelarna och

pressa ur resten av vätskan.

70

rece

pt

71

recept

tIdSåtgång

– 20 minuter

redSKap

– blender (mixer),

ca 1 ½ liter

– skål att färga i,

minst 3 liter

– tät silduk eller

trådsil

– siden, 1x1 meter

IngredIenSer

– 2 liter löst packade

färgpilörtblad

– tillräckligt mycket

kallvatten för

att fylla en halv

blender

– 2 dl is

Blöt tyget i kallvatten.

Repa av bladen från stjälkarna, skölj dem och

lägg dem i en hink med iskallt vatten.

Fyll en mixer till hälften med vatten och is.

Fyll upp med löst packade blad och mixa

1–2 minuter.

Fyll på med fler blad allteftersom tills

mixern är full med bladmassa. Tänk på

att arbeta snabbt och var väl förberedd.

I samma sekund som mixern startar

kommer indikanet i bladen att påbörja sin

oxidering.

Sila genast ner vätskan i en bunke avsedd för

färgning för att få bort så mycket växtdelar

som möjligt. Använd gärna ett glesvävt tyg

istället för en trådsil, eftersom tyget fångar

upp mer material än vad en sil gör.

Lägg ner tyget som ska färgas i vätskan och

låt det ligga 3–5 minuter. Förmodligen

är tyget för stort för att kunna ligga

slätt i färgbadet, vilket är helt ok. Krama

tygstycket ofta i badet så ger du färgen

chans att komma åt vävens alla skrymslen

och vrår för att få ett jämnt resultat.

Ta upp tyget ur badet, låt det oxidera, skölj och

torka.

F Ä R S K F Ä R G P I L Ö R T M E D I S VAT T E N

Följande recept presenteras av Rowland Ricketts, som har till-bringat många år med att studera det japanska sättet att odla och färga med färgpilört. Receptet skiljer sig från de andra på flera sätt. Dels innehåller det bara två ingredienser, isvatten och blad av japansk indigo (persicaria tinctoria), dels måste bladen vara färska. Helst bör de plockas och användas på en gång och därför lämpar sig receptet bra för den som själv odlar färgpilört. Växten sloknar snabbt när den har plockats, och så fort den gör det sätter en process igång som bryter ner indikanet i bladen. Har man inte möjlighet att plocka i samband med färgning går det som tidigast att plocka färgpilörten kvällen innan och förva-ra den stående i kallt vatten i ett svalt utrymme för att bromsa nedbrytningsprocessen.

Anledningen till att man använder isvatten är att kylan bromsar indigons oxideringsprocess och ger på så vis mer tid vid färgningsmomentet, men det är ändå snabba puckar som gäller. När du startat mixern har du cirka 7–10 minuter på dig att färga! Var därför väl förberedd och ha allt du behöver nära till hands.

Receptet räcker till att färga ungefär en kvadratmeter tyg i ljusblå nyans. För mörkare nyans får du färga tygstycket flera gånger, med andra ord mixa ett nytt bad inför varje doppning. Det här sättet att färga på lämpar sig bäst för siden som har ett relativt neutralt pH-värde. Efter avslutad färgning kan du spara den mixade bladmassan och använda den igen genom att göra en reducerad kyp av den.

Färsk färgpilört med isvatten (recept sidan 70).Rundbladig färgpilört.

74

rece

pt

F Ä R S K V E J D E K Y P

Det här receptet kommer från Anna Vasko, verksam inom natur-lig färgning i Finland. Receptet är baserat på färska blad. Precis som i receptet med färsk färgpilört bör bladen användas så fort som möjligt när de har plockats.

tIdSåtgång

– 1 ½ timme

redSKap

– två 10-liters hinkar

– tät silduk eller

trådsil

– kastrull att färga i

– pH-indikatorpapper

IngredIenSer

– färska vejdeblad

– kokande vatten

– släckt kalk

– ättika

– 5 g natriumhydro-

sulfit/remol per liter

vatten

AT T U T V I N N A P I G M E N T E T

U R VÄ X T E N

Hacka eller riv bladen i mindre bitar. Lägg

bladmassan i kastrullen och häll över

kokande vatten. Se till så vattnet täcker

bladmassan och låt vätskan stå minst

40 minuter, tills den får en rödaktig ton.

Sila av växtdelarna och tillsätt kalk i små doser.

Mät kontinuerligt tills pH-värdet blir

9–10 och se hur vätskan ändrar färg till

grönt.

Häll vätskan mellan två hinkar för att syresätta

den så det blå pigmentet framträder. Om

du inte har tid att färga direkt kan du

nu hälla upp badet i en behållare med

tättslutande lock och förvara den

i rumstemperatur några dagar innan du går

vidare med färgningen.

AT T G Ö R A E N F Ä R G N I N G S K Y P

Häll över färgbadet i en kastrull och hetta upp

det till 55–60 grader.

Tillsätt natriumhydrosulfiten genom att strö

den över färgbadets yta och därefter röra

om försiktigt. Låt stå cirka 30 minuter tills

badet är gulgrönt och alltså har förkypats.

Färgbadet är nu redo att användas.

77

recept

Jästa kypar

Att jäsa en indigokyp är den reduceringsteknik som har längst historia och det är också den teknik som tar mest tid att för-bereda. Fördelen när du väl har en jäst kyp igång är att du kan hålla den vid liv under lång tid genom att tillföra mer socker och biologiskt material, precis som när du matar en surdeg.

I en jäsningsprocess konsumerar jästsvampar socker och un-der den processen förbrukar de syre. En vätska som är under jäsningsprocess innehåller alltså mindre syre än en vätska utan jäsning, vilket vi kan dra nytta av när vi vill skapa en syrefattig miljö för indigon.

Du kan jäsa en kyp med vanlig jäst och lite socker, eller skapa en vildjäst med vetekli och något sött, till exempel en dadel och lite krapp.

Alla jästa kypar utvecklar unika bakteriefloror och beter sig alltså lite olika. Även om en jäst kyp tar längre tid och kan kän-nas aningen krångligare än andra tillvägagångssätt ligger en stor del av tillfreds ställelsen i att man får större förståelse för ämnet och att det går att färga blått på ett naturligt sätt.

Det går bra att använda indigo både från färska växter och från torrt pigment i en jäsningsreduktion. Väljer du att jobba med färska växter kan du börja med att utvinna indigon ur dem enligt recepten för färsk färgpilört eller för färsk vejde. Har du blad från en indigofera-art kan du förbereda dem på samma sätt som i receptet för färsk färgpilört.

Vill du jäsa ett torrt indigopigment kan du dega det som vanligt och hälla ner det i en större mängd vatten. Ett rimligt standardmått att förhålla sig till är 6–8 gram indigo per liter vat-ten. Mängdangivelserna i det här receptet är i allmänhet ganska vaga, eftersom det är själva jäsprocessen som gör jobbet. Se till att hålla pH-värdet runt 9 och temperaturen någorlunda varm. Då spelar det ingen roll om du jäser en eller tio liter kyp.

Jäst kyp med vetekli redo för färgning.

78

rece

pt

79

recept

IngredIenSer

– vätska med indigo-

lösning från färska

växter eller degad

indigo löst i vatten

– släckt kalk eller

asklut

– 2 msk vetekli per

liter vatten

– 3 dadlar eller

45 g krossad

krapprot eller 1 msk

honung per 10 liter

vatten

– vatten, 40 grader

varmt

Doften från en aktiv och välbalanserad

kyp ska vara fuktig och söt, som en aktiv

förruttnelseprocess i skogen eller i en

mosse. Blir lukten skarpare kan badet

vara överjäst och lite mer basiskt material

behöver tillsättas. Kommer inte jäsningen

igång kan du istället lägga i lite mer av

något sött. När kypen är redo för färgning

ska den vara olivgrön och lite grumlig, en

kopparskimrande hinna uppstår och små

bubblor kan bildas.

För att testa om kypen är redo kan du göra

ett test och doppa en bit garn eller tyg

10 minuter. När du lyfter upp provbiten ska

den ha gulgrön färg och sakta oxidera till blått.

F Ä R G A !

Alla naturfibrer kan färgas i denna kyp.

Otvättad ull är extra bra, eftersom det

tillför näringsämnen till kypen. Förbered

det du vill färga genom att lägga det i blöt

i vatten som håller samma temperatur som

kypen. Krama ur överflödigt vatten innan

du börjar färga.

Själva färgningen sker som vanligt: Sänk ner

materialet i kypen med så lite plask som

möjligt.

Rekommenderad färgningstid varierar

beroende på material och hur kypen har

utvecklats, du kan börja med doppning på

5 minuter och prova dig fram. När du har

färgat klart behöver kypen återhämta sig

efter färgning. Mata den med lite vetekli

och låt den vila över natten så kan du snart

använda den igen.

J Ä S T K Y P M E D V E T E K L I

Jeanette Schäring har lagt ner mycket tid på att utforska bak-teriefloror hos jästa kypar och arbetar med att sprida kunskap kring naturliga färger. Hon verkar i skärningspunkten där hant-verk, konst och vetenskap möts och har ett filosofiskt förhåll-ningssätt till färgning där hon inkluderar tankar kring natur, miljö och hållbarhet. Följande recept är ett exempel på hur Jea-nette går tillväga för att förbereda en jäst indigokyp.

tIdSåtgång

– 5–9 dagar

redSKap

– färgningskärl med

tättslutande lock

– pH-indikatorpapper

– sked att röra om

med

F Ö R B E R E D F Ä R G B A D E T

Häll upp din förberedda indigovätska i en

behållare med tättslutande lock. Vätskan ska

stå högt i behållaren, så att så lite luft som

möjligt får plats mellan vätska och lock.

Kontrollera pH-värdet och justera det genom

att tillsätta kalk tills du når pH 9.

Tillsätt vetekli och lägg till något som är sött

och innehåller antioxidanter för att få

igång en jäsningsprocess. Honung, en dadel

eller lite krapprot fungerar bra.

Kypen behöver nu stå på ett varmt ställe

5–9 dagar och jäsa. Temperaturen ska vara

runt 40 grader. På sommaren håller till

exempel ett växthus perfekt temperatur.

På vintern kan kypen lindas in i en yllefilt

och placeras nära ett element eller annan

värmekälla. Minst en gång om dagen ska

kypen röras om försiktigt, men var noga

med att inte plaska ner syre.

80

rece

pt

Ylletyg färgat med krapp, järn och björk som sen doppats 1, 5 och 10 gånger i indigo.

Indigo i kombination med andra färgämnen

För att dämpa, tona eller helt förändra den indigoblå färgen kan man kombinera den med andra färgämnen. En gul textil kan till exempel bli grön och en röd kan bli vinröd, brun eller lila beroende på om grundfärgen var varm eller kall. En vanlig kom-bination i sammanhanget är att färga en textil gul med björklöv och sen färga över den med indigo för att få fram en intensiv grön ton. Om man istället vill kombinera med rött färgämne kan krapprot ge bruna till vinröda toner och koschenill-lusen kan användas för att ge en lila färgskala.

Att färga med andra växter än de som innehåller indigo är på många sätt enklare. Principen är att växtdelar värms upp i vatten, varpå de fäller ut färgämnen och sen kan garn eller tyg läggas ner i badet och dra åt sig en del av färgen. De flesta växter ger en ganska blek färg om inte en förbehandling som kallas betning gjorts, vilket rekommenderas i de flesta fall. Undanta-gen är vissa lavar, ljung och bark som innehåller ämnen som fungerar som naturlig betning.

Ett betämne är ett ämne som gör det lättare för färgmole-kyler att fästa på garnet. I följande recept används alun (kalium-aluminiumsulfat). Den som vill prova andra betämnen kan experimentera med svart te, vatten med järnrost i eller galläpp-len, som är resultatet av stekelangrepp på eklöv.

För alla växtfärgningsrecept gäller att det går bra att experi-mentera med mängden färg i förhållande till garn. Ett färgbad som du har använt en gång kan senare användas igen och ge en svagare färgton. Färgningstiden kan alltid förlängas och det är ofta en god idé att låta textilen ligga i badet medan det svalnar eller över natten för att maximera färgens intensitet. Färgbad gjorda med växtdelar är i de flesta fall helt ofarliga för miljön och kan hällas ut direkt i avloppet eller användas som gödsel i rabatter och trädgårdsland.

82

rece

pt

83

recept

G U L A F Ä R G E R M E D B J Ö R K L Ö V

Björklöv ger olika färg beroende på när de plockas. Före mid-sommar ger de renare, gula toner och frampå sensommaren drar färgen lite mer åt gulgrönt. Det går även bra att färga gult med hjälp av lökskal. Skal från gul lök ger gula toner, men färgtonen blir matt och gråaktig om textilen utsätts för intensivt solljus under lång tid.

tIdSåtgång

– 1–4 timmar

redSKap

– kastrull

– sil

– sked att röra med

– termometer

IngredIenSer

– 1–2 kg björklöv

eller ½ kg lökskal

– vatten

Beta textilen.

Lägg löven i kastrullen och fyll på med vatten

så det täcker. Koka upp och låt koka på låg

värme minst 1 timme, gärna 3–4.

Sila av växtdelarna och lägg i textilen. Håll

badet på 90 graders värme minst 1 timme.

Rör om ofta, speciellt i början så färgen

kommer åt överallt.

När du är nöjd med färgningen tar du upp

garnet och sköljer och tvättar det, precis

som efter en indigofärgning.

AT T F Ä R G A B O M U L L O C H U L L

M E D V Ä X T F Ä R G E R

Recepten som följer här är klassiska växtfärgningsrecept för ull. Ull och bomull har en ganska likartad förmåga att ta till sig färg vid färgning med indigo. Det gäller dock inte när man färgar med växtfärger lösta i vatten. Ull och silke har mycket lättare att dra åt sig växtfärg än vad cellulosafibrer har, och bomull och lin som färgas med recept avsedda för ullfärgning får generellt sett myck-et mindre färgintensiva resultat. För den som ändå vill prova att färga cellulosa rekommenderar vi att använda ordentligt tvättade textiler, till exempel gamla lakan. De drar åt sig färg mycket lätta-re än ett nyproducerat tyg, eftersom fibrerna är mer slitna.

B E T N I N G S B A D M E D A L U N

Genom att förbehandla textilen med alun ökar man dess möjlighet att ta upp färg. Färgtonerna blir också klarare och mer intensiva.

tIdSåtgång

– 1 timme och

15 minuter

redSKap

– kastrull

– blötläggningsbunke

IngredIenSer

– vatten

– 15 g alun per kg

textil

Värm upp vatten i en kastrull som med god

marginal rymmer det material du vill

färga. Blötlägg samtidigt materialet i cirka

40-gradigt vatten.

Tillsätt alunet i kastrullen när vattnet är varmt.

När alunet har lösts upp läggs textilen

ner. Låt den ligga cirka 1 timme och håll

temperaturen strax under kokpunkten.

Rör om några gånger under tiden för att

undvika att luftfickor uppstår.

Efter 1 timme kan du ta upp materialet och

skölja det i ljummet vatten. Därefter kan

textilen färgas med växtfärg direkt eller

torkas för senare färgning.

84

rece

pt

85

recept

R E C E P T P Å J Ä R N O C H TA N N I N

Om du vill ha en dunkel gråblå indigofärg kan du prova att färga textilen grå först genom att låta ett ämne som är rikt på tanniner (till exempel svart te, ekollon eller granatäppelskal) reagera med järn och sen färga över det med indigo. Ett lätt sätt att förbereda järnvatten är att låta järnföremål rosta i en burk med vatten tills vattnet är orangefärgat. Det kan ta allt från ett par dagar upp till ett par veckor, beroende på mängd och skicket på järnskrotet som används. Mögel kan bildas på ytan, det kan du lätt peta bort men akta dig för att andas in mögelsporerna.

tIdSåtgång

– 3–5 timmar

redSKap

– kastrull

– termometer

IngredIenSer

– 30 g svart te, kros-

sade ekollon eller

granatäppelskal per

100 g textil

– järnvatten

Koka ur växtdelarna i vatten 1–3 timmar och

lägg ner textilen i badet. För en jämn

färgton och för att undvika fläckigt resultat

kan växtdelarna silas bort ur badet innan

materialet läggs i. Om du istället vill ha ett

definierat fläckigt mönster kan växtdelarna

lindas eller knytas in i textilen innan den

läggs ner i badet. Värm grytan med innehåll

till omkring 90 grader och låt stå 1 timme.

Lyft sen upp materialet och skölj det.

Häll upp järnvattnet i en ren gryta och värm

till 90 grader. Sänk ner materialet och

låt det ligga 1 timme. Vill du ha ett jämnt

färgresultat bör du röra om några gånger

under färgningen.

Lyft upp materialet och låt det oxidera i luften

innan det sköljs och tvättas.

R Ö DA F Ä R G E R M E D K R A P P

Krapp är en växt i mårasläktet och förekommer oftast i mald eller hackad form. För att dra ut färgpigmentet ut rotdelarna blötlägger du krappen i vatten över natten. Temperaturer över 70–75 grader dämpar den klarröda färgen och den blir istället rödbrun. I vissa recept på indigokypar anges krapp som en in-grediens. Det går bra att färga med krappen innan den används i kypen, eftersom det är sockret och bakteriefloran i krappen som är verksamma i en kyp och inte det röda färgämnet.

tIdSåtgång

– från 2 timmar till

2 dagar

redSKap

– kastrull

– termometer

– sked att röra med

– blötläggningsbunke

IngredIenSer

– 50–100 g krapp per

100 g textil

– vatten

– 2 msk vinäger av

valfri sort

– beta textilen

(se betningsrecept

sidan 82)

Tillsätt så mycket vatten till den redan blötlagda

krappen så textilen du vill färga kan flyta

fritt i färgbadet. Värm sen upp till aktuell

färgningstemperatur: För klarröda nyanser

bör temperaturen inte överstiga 70 grader,

för tegelröda kan du gå upp till 80 och för

rödbruna är 95 grader bra. Håll badet på

önskad färgningstemperatur 1 timme för att

utvinna så mycket pigment som möjligt.

Färgbadet är nu redo att användas. Om du

använder hackad krapp till att färga garn är

det bra att lägga garnet i en nätpåse så inte

rotbitar fastnar i det. Lägg i materialet som

ska färgas och låt det ligga i badet minst

1 timme. Rör om ofta och kontrollera

att temperaturen håller sig så stabil som

möjligt. Det går bra att låta garnet svalna

i badet över natten för en intensiv färgton.

Skölj noga efter färgningen för att avlägsna

överflödig färg. I sista badet kan du

tillsätta 2 msk vinäger eller ättika för att ge

materialet extra lyster.

86

rece

pt

87

projeKt

89

projeKt

PROJEKT

När du har lärt dig hur du går tillväga för att

tillreda ett färgbad är nästa steg att fundera på

vad du ska färga. Det finns en hel värld fylld av

traditioner kring indigo och vi har valt att samla

några projekt här i hopp om att väcka intresse

för hantverkets möjligheter. Vissa projekt

baseras på mönstringstekniker som förbereds

före färgning, andra fokuserar på sömmar som

är både förstärkande och vackra, ytterligare

några fokuserar på hållbarhet i form av lappat

och lagat. En sak har alla gemensamt, de blir

väldigt fina om man använder indigofärgat

material, men de funkar självklart med andra

färger också. I det här kapitlet skrapar vi på

ämnets yta och hoppas att du hittar inspiration

till egna projekt.

Sist men inte minst – regler är till för att brytas!

Kerstin kviltar ett lapptäcke.

90

pro

jeKt

91

projeKt

Shibori

Shibori är ett samlingsnamn för olika japanska reservagetekni-ker. Konsten är uråldrig och räknas som ett traditionellt hant-verk. Tekniken går ut på att man genom att till exempel binda, sy, vika, vrida eller pressa samman ett tyg hindrar färgen från att komma åt delar av tyget när det doppas i färg badet.

Shibori och batik är två olika ord som beskriver samma typ av process. Historiskt sett syftar batik på reservage-tekniker där man använder vax eller annan trögflytande pasta för att skapa mönster, men idag används ordet ofta som ett samlingsbegrepp för alla typer av reservage.

När man ägnar sig åt shibori är tygets täthet och material viktigt – ju tätare vävt tyget är, desto svårare har färgen att tränga igenom flera lager. Vi arbetar helst med tunna tyger tillverkade av silke eller växtfibrer, eftersom det är lättast att göra ett tydligt mönster på dem. Efter färgning är det bra om tyget får oxidera or-dentligt med reservage-redskapen kvar. Är det vikt i flera lager och hålls ihop med exempelvis klämmor kan man dela på tyglagren så gott det går för att syret ska nå överallt. Ett annat knep är att oxi-dera tyget under rinnande vatten, eftersom syret i vattnet hjälper indigon att oxidera och det är lättare för vattnet att komma åt där det annars är svårt för syret i luften. Efter oxidationen kan man fortsätta doppa tyget flera gånger tills man känner sig nöjd med nyansen, då kan redskapen tas bort inför den sista oxidationen. På så vis försäkrar man sig om att syret når hela tygstycket.

En av anledningarna till att det är så roligt att experimen-tera med reservage-tekniker är att det är svårt att förutse slut-resultatet. Små förändringar i tygets material, hur en klämma är placerad, hur tyget är vikt och hur det hanteras i färgbadet kan betyda stora skillnader, vilket innebär att inget mönster blir det andra likt. Reservage är ett intressant sätt att skapa mönster på och det finns något avslappnande i att inte kunna kontrollera exakt hur slutresultatet blir.

93

projeKt

H O N E Y C O M B - S H I B O R I

Den här tekniken är enkel, rolig att förbereda och ger ett spän-nande och detaljrikt mönster. Färgskiftningarna skapas genom att tyget veckar sig slumpartat och varje mönster blir unikt, men har en känsla av upprepning. Att den går fort att förbereda är inte direkt en nackdel och faktum är att tekniken är så lätt att vi har hört att den kallas dagis-shibori! Lindar du tyget hårt blir mönsterbilderna mindre och skarpare, och chansen att få en ände som är helt blå och en som är helt vit ökar. Lindar du lösare kan indigon sprida sig mer mellan tyglagren och mönstret blir lite mjukare och mer diffust.

du behöver

– en tygbit

– ett snöre

– en bit rep

Rulla upp tyget runt repet. Ta snöret och linda

det löst runt tygkorven för att hålla ihop

den så den inte rullar upp sig igen.Knyt

fast i båda ändarna. Se till så du inte lindar

för hårt, för i nästa steg ska tyget skjutas

ihop längsmed repet som nu kan knytas

ihop till en ring. Nu är det dags att färga!

Ibland tar det tyg som legat innerst inte

upp någon färg alls. Vill du ha mönster

även där kan du linda tyget en gång till på

samma sätt, men med den vita sidan ut och

färga igen. Låt i så fall tyget oxidera och

gärna torka innan du gör andra färgningen.

Ett annat alternativ är att vika tyget på mitten

innan det rullas upp på repet, så den vikta

änden hamnar innerst i rullen. Tyget blir

då ljust i mitten med mörkare kanter.

1. Tyget lindas upp på repet och knyts om

med ett snöre för att hålla det på plats inn-an tyget skjuts ihop.

2. Om man låter den ihopdragna ringen

flyta på ytan blir tyget randigt.

3. Ska man rulla upp stora tygstycken på ett rep underlättar det om man är två.

Honeycomb-shibori.

97

projeKt

A R AS H I S H I B O R I

Ordet Arashi betyder storm och det är ett passande namn för det här dramatiska mönstret. Principen liknar Honeycomb-shiborin i utförandet, men skillnaden är att man lindar tyget runt ett hårt objekt med större diameter. Resultatet blir ett utdraget mönster som sägs påminna om stormpiskat regn. Denna typ av shibori kräver en del förberedelser och redskap, men när man väl veck-lar ut tyget är det värt tiden. Enligt den japanska traditionen används långa trästockar att linda upp tyget på, men ett större plaströr duger också fint.

du behöver

– en tygbit

– ett snöre

– ett rör

– tejp

Börja med att rulla tygstycket runt röret. För

ett jämnt färgresultat bör det inte rullas

över sig självt, eftersom det undre tyget

i så fall färgas ljusare än det övre. Fäst ihop

tyget med några tejpbitar för att hålla det

på plats medan du lindar ett snöre runt

röret. Spänn snöret försiktigt så det hålls

på plats, men inte för hårt eftersom det

försvårar i nästa steg.

Ta bort tejpen och skjut ihop tyget så det

samlas i rörets ena ände. Nu kan du stoppa

ner änden på röret i färggrytan.

1. Linda tråden runt tyget ganska löst,

annars blir det svårt att pressa ner det

längsmed röret sen.

2. Fördelen med ett stort rör är att det kan stå på grytans

botten.

3. Var försiktig så du inte klipper hål

i tyget när du tar bort tråden som höll det

på plats.

99

projeKt

I TA JA M E S H I B O R I

Itajame är en teknik som bygger på att man viker ihop ett tyg-stycke för att sen pressa samman det mellan två objekt. Områ-det som täcks förblir ofärgat i färgningsprocessen. Vi sågade till en trälist och borrade hål för vingmuttrar när vi gjorde itajame-klämmor, men det går lika bra med limklämmor, gummisnod-dar eller att binda ihop listbitarna med snöre.

De itajame-tekniker vi visar bygger på att man viker ihop tyget till en trekant eller fyrkant. Vi utgår från ett tygstycke som mäter 40 x 70 cm. Först viks tyget två gånger så det blir en 10 x 70 cm lång remsa. Därefter viker man den till antingen en fyrkant eller trekant. Vänd materialet mellan varje vikning, tänk dig att du skapar ett dragspel och inte en rulle.

du behöver

– en tygbit

– en trälist

– skruv, limkläm-

mor, klädnypor,

gummisnoddar eller

snöre

Börja med att skölja tyget och vik sen ihop det.

Hur du viker tyget kommer att påverka

mönstret, så försök visualisera hur du vill

att slutresultatet ska bli och fundera sen

på hur du viker på bästa vis. Prova gärna

flera olika viktekniker för att hitta den du

uppskattar bäst. (På nästa uppslag finns

förslag på olika mönster.) Sätt sen på en

eller flera klämmor för att skapa mönstret.

Nu är du redo att färga.

Du kan även skapa mönster med flera olika

indigonyanser genom att färga din itajame

en gång och därefter flytta klämman till en

annan position innan du färgar igen. Efter

första doppningen låter du tyget oxidera

15 minuter med klämman på plats innan

du flyttar klämman och färgar igen.

Textilier förberedda för itajame-färgning.

100

pro

jeKt

101

projeKt

Exempel på olika itajame-tekniker. Illustrationerna visar först klämmans place-ring på det vikta tyget och därefter mönstret som bildas.

103

projeKt

G R ADV I S A F Ä R G Ö V E R G Å N G A R

För att bygga upp mörka indigonyanser krävs flera doppningar i kypen. Här har vi använt det till vår fördel genom att färga delar av en handduk i olika omgångar för att skapa ett mönster.

du behöver

– färgkärl, lika brett

som den längsta

sidan på tyget

– en trälist att hänga

tygbiten på

– linjal

– tygkrita

– nålar

Börja med att krita upp mönstret på tygets

baksida med hjälp av en linjal. Sätt nålar

i kanten för att förtydliga var linjen börjar

och slutar, eftersom kritan kan vara svår att

se efter några doppningar.  

Fukta tyget så det är riktigt blött innan du

doppar det i färgbadet. Detta gör du för att

hindra att tyget suger upp färg ovanför den

kritade linjen.

Lägg trälisten över kanten på färgningskärlet

och häng tygstycket så ett av de markerade

fälten hamnar i badet med kritstrecket

i linje med ytan. Låt ligga 5 minuter. Lyft

sen upp försiktigt och oxidera minst

10 minuter. Upprepa tills alla partier har

färgats.

Ibland har tjocka tyger en tendens att flyta upp

och ligga ovanför färgbadets yta, vilket kan

resultera i ett ojämnt mönster. Problemet

kan lösas genom att knyta eller klämma

fast något tungt i änden. När färgningen är

klar sköljer och tvättar du som vanligt.

104

pro

jeKt

105

projeKt

Exempel på hur du genom doppningar kan få till mönstervariationer i olika nyanser.Illustrationerna visar hur du doppar en textil för att bygga upp gradvisa färgöver-gångar, som på handduken på sidan 102.

Moyō-sashi.

108

pro

jeKt

109

projeKt

Sashiko

Sashiko är ett japanskt ord för en broderiteknik som används för att förstärka, laga eller hålla samman ett eller flera lager tex-til. Tekniken går ut på att man syr förstygn i olika formationer. Enligt traditionen sys sashiko med vit tråd av bomull eller ham-pa på blått tyg, men idag går det att köpa speciellt framställd sashikotråd i många färger. Om du inte får tag i sashikotråd går det bra att använda någon annan fyllig tråd, vi tycker till exempel om att jobba med lingarn 16/2. När du syr är det bra att inte dra åt tråden för hårt, eftersom det kan resultera i att arbetet blir ihopdraget.

Att sy med förstygn är inte en teknik som är specifik för Japan, men under 1700-talet kom en förordning som bestämde att japanska bönder och fiskare inte fick bära kläder av bomull eller i starka färger. De fick inte heller brodera sina kläder med stygn större än ett riskorn. Denna reglering gjorde att speciella mönsterbilder och förhållningssätt växte fram och bildade det vi idag kallar sashiko. Eftersom kläder av ull inte förekom i Japan under den här tiden var folket hän visade till kläder som främst bestod av hampafiber, som värmer sämre än bomull. I norra Ja-pan där vintrarna är kalla kom man snart på sätt att kringgå förordningen – om man inte fick använda tyg av bomull kunde man fortfarande brodera hampatyget med bomullstråd som gav både stadga och värme. Så formades den broderitradition som kom att bli sashiko.

I modern sashiko talar man om tre huvudgrenar: moyō-sashi, hitome-sashi och kogin-sashi. Vi har valt att fokusera på de två förstnämnda.

Så broderar du moyō-SaShI:

1. En ny linje påbörjas helst mellan

två stygn.2.

I hörn sys ett stygn ända ut i kanten av den tänkta formen innan linjen vänder.

3. Där många linjer möts lämnas

alltid ett tomrum.

exempel på tradItIonella moyō-SaShI-mönSter:

1. Havsvågor.

2. Fisknätsmönster.

3. Sju skatter.

110

pro

jeKt

M OYO - S AS H I :

AS A N O H A , H A M PA B L AD S M Ö N S T R E T

Moyō-sashi är vanligtvis det vi tänker på när vi pratar om sashiko. Principen bakom moyō-sashi är att man broderar linjer som till-sammans bildar mönster. För att skapa ett harmoniskt intryck ska stygnen varken möta eller korsa varandra.

Med krita och linjal kan du märka upp ett mönster på tyget. Därefter är det enkelt att brodera det här mönstret som består av raka linjer som bildar geometriska former. Mönstret symbol-iserar hampablad. Hampa räknas som en kulturväxt i Japan och har traditionellt använts för att tillverka tyg och papper. Det an-vändes ofta förr när man dekorerade och förstärkte barnkläder och tanken var att barnet, precis som hampan, skulle växa och bli starkt.  Man kan även välja att lämna ASA no HA-mönstret ofullstän-digt, för att låta ögat få lite att arbeta med. Det finns något vack-ert i det som är bristfälligt, tillfälligt eller ofullständigt – oavsett om det gäller en handgjord skål, ett slitet material eller ett ofull-ständigt mönster.  

du behöver

– nål

– tråd

– tyg

– krita

– linjal

Börja med att rita upp ditt mönster. Tänk

på att krita hårt och att använda en färg

som syns mot tyget eftersom krita har

en tendens att lossna. Ett tips är att börja

krita upp de lodräta strecken först, följt

av de diagonala. Därefter fyller man

i mellanrummen. Nu är du redo att börja

brodera. Enklast är att börja med de raka

linjerna och sen fylla i mellanrummen

med de krokiga linjerna. Så småningom

kommer du att se mönstret växa fram

samtidigt som tyget förstärks.

112

pro

jeKt

H I T O M E - S AS H I :

K A K I N O H A N A , P E R S I M O N B L O M S M Ö N S T R E T

Hitome-sashi är en teknik där det enskilda stygnet bildar en mönsterbild tillsammans med de stygn som sys bredvid eller över det. Stygnen kan korsa och möta varandra och alla stygn ska vara lika långa och sys med ett avstånd som motsvarar stygn-ets längd. Hitome-sashi sys över ett rutnät av punkter som van-ligtvis prickas upp på tyget innan man börjar brodera. Det går också bra att räkna trådarna i tyget för att få ett rutnät att för-hålla sig till. Mönstret bildas genom att man syr stygnen i rader. Först alla lodräta stygn, sen alla vågräta och sist diagonala stygn.

du behöver

– nål

– tråd

– tyg

– stencil, t ex ett rutat

papper med hål i

– penna/krita som

syns på tyget men

som kan tvättas bort

Markera upp ett rutnät på tyget. Du kan an-

tingen pricka hål i ett rutat papper med en

nål, lägga det på tyget och sen pricka med

en penna i hålen. Eller så kan du krita upp

ett rutnät på tyget med hjälp av en linjal.

Sy de första raderna av stygn, till exempel

alla lodräta. Fundera på hur du vill att det

färdiga mönstret ska se ut och se till så

stygnen hamnar rätt i relation till varandra.

Fortsätt sen med de vågräta stygnen.

Avståndet mellan stygnen ska vara lika

långt som själva stygnen.

utvecKlIngar av hItome-SaShI-mönSter:

1. Enkel grundform. 2. Fyra grundformer tillsammans. 3. Persimonblomsmönstret. Alla stygn är lika långa och sydda med en stygnlängds mellanrum.

114

pro

jeKt

115

projeKt

Lappat och lagat

Kunskapen om hur man vårdar och lagar sina kläder tycks ha försvunnit mer och mer inom loppet av några generationer. För de flesta av oss i västvärlden är det numera ett val och inte en nödvändighet att laga våra kläder, men den som vill kan lätt för-länga livet på sina favoritplagg. Tycker man det är synd att slänga ett par jeans som är hela förutom ett hål på knäet kan man till exempel lappa dem. Det går att göra på olika sätt, antingen med en så osynlig lagning som möjligt eller så låter man lagningen ta plats och vara synlig och visa spår av personen som burit plagget. Det finns något vackert i ett plagg som man har ägt och burit länge.

B O R O är ett japanskt ord som beskriver lappade och laga-de plagg och brukstextilier som främst skapats ur nödvändighet. Dessa plagg kommer från en tid då man var tvungen att vara på det som fanns genom att tillföra nya lappar som fästes omsorgs-fullt med handsydda sashikosömmar. Tekniken uppstod i norra Japan och sträcker sig flera hundra år tillbaka. I norra Japan är klimatet inte gynnsamt för bomullsodling, men bomullens vär-mande egenskaper var nödvändiga för att skydda sig från kylan. Bristen på bomull ledde till att man tog vara på det som fanns och stuvbitar blev en eftertraktad handelsvara. Med sashikosöm-mar fäste man lappar i flera lager där materialet, tråden och bro-deriet tillsammans byggde upp varma och slitstarka textilier.

Idag ses borotextilier som värdefulla antikviteter. I ett sam-hälle där det är lätt att köpa massproducerade textilier blir jakten på det som känns genuint en utmaning och historien blir en del av produktens värde.

Detalj av ett par japanska arbetsbyxor, så kallade Monpe, tillverkade av kasurityg som har förstärkts och lappats med sashikostygn.

117

projeKt

L A P PA M E D F Ö R S T Y G N

Förstygn är den enklaste sömnadsteknik man kan tänka sig, du syr bara upp och ner genom tyget. Lagningar med den här tek-niken kan göras med alla sorters tråd och ses på kläder över hela världen. Vi har använt en indigofärgad bomullstråd som är tjockare än vanlig sytråd till lagningen på bilden, eftersom den fyller ut stygnen fint och låter dem stå i cent rum. På insidan av det trasiga knäet har vi använt lite textillim för att fästa en lagningslapp som sen har sytts fast ordentligt med förstygnen. Lagningen blir både dekorativ och stärkande.

du behöver

– nål

– tråd

– lagningslapp

– textillim eller

knappnålar

Tygbiten du lagar med bör vara så stor att den

täcker det tunna och nötta materialet runt

hålet. Lappar du bara hålet finns en risk att

tyget bredvid lappen spricker när plagget

används.

Börja med att fästa tyget bakom hålet. Du

kan använda nålar, tråckelstygn eller lite

textillim för att hålla lagningsbiten på

plats under arbetets gång. Var sparsam

med limmet, annars kan det bli fläckar på

plaggets framsida.

Sy fram och tillbaka med förstygn över hela

ytan för att fästa lappen. Både sömmarna

och lappen kommer bidra till att plagget

lagas och håller längre. Dra inte åt stygnen

för hårt om du vill ha ett slätt och jämnt

resultat.

Jeans lagade med indigofärgad bomullstråd.

118

pro

jeKt

L AG A M E D S T O P P N I N G S T E K N I K

Den här lagningen går ut på att bygga upp ny väv som täcker hålet. Den passar bäst för mindre skador i tyget, upp till ungefär en kvadratcentimeter stort hål eller för att stärka tyget där det är svagt. Är man noga med tråd, färg och stygn går det att skapa en lagning som är näst intill osynlig, men det finns också en charm i att arbeta med kontraster och att låta lagningen synas.  

du behöver

– nål

– tråd

Tänk dig att du jobbar på samma vis som en

vävstol och för att kunna väva behövs först

varp. I det här fallet får varpen vara längre

stygn som diagonalt eller lodrätt täcker

hålet som ska lagas. Spänn upp trådar över

hålet du vill täcka och se till att eventuellt

svagt tyg runt hålet också täcks.

Därefter kan du börja väva genom att gå över

och under varannan varptråd med nål och

tråd. Tänk på att byta vilka trådar du går

över eller under när du vänder håll för att

skapa en tät och hållbar stoppning. Tryck

gärna till trådarna med nålen under tiden

du arbetar för att tajta till lagningen, enligt

samma princip som i en vävstol. Fortsätt

tills du tycker att resultatet är tätt och fint.

Jeans lagade med stoppningsteknik.

120

pro

jeKt

Jeans lagade med japanskt indigotyg.

L AG A E T T H Å L M E D I N V I K TA K A N T E R

Den här lagningen är enkel att göra och får ett effektfullt utseen-de. Här börjar man med att vika in kanterna runt hålet. Det går bra att använda nålar eller tråckelstygn, men vi föredrar textil lim eftersom det är smidigt att arbeta med och dessutom adderar hållbarhet till lagningen. Men var försiktig när du limmar, an-vänder du för mycket lim blir det fläckar på tygets framsida.

du behöver

– nål

– tråd

– textillim

– lagningslapp

Börja med att klippa bort det skadade tyget

runt hålet. Det är viktigt att även ta bort

det som är svagt, eftersom det annars

finns risk att ett nytt hål uppstår bredvid

lagningen.

Vänd sen plagget så du jobbar med avigsidan.

Limma tunt runt hålet och vik in

kanten 3–4 mm. Därefter limmar du fast

lagningslappen över hålet från insidan

genom att limma runt hålet och sen sätta

lappen på plats för att undvika synliga

limfläckar.

Nu kan du sy runt kanten för att hålla lappen

på plats. Sömmarna blir på det här sättet

både dekorativa och stärkande.

122

pro

jeKt

123

projeKt

Lapptäcke: Baksida.Lapptäcke: Framsida.

124

pro

jeKt

125

projeKt

10 centimeter, annars finns det risk att stoppningen börjar flytta sig. Det går bra att kvilta med symaskin om täcket inte är för tjockt, eftersom det då är svårt att komma åt i mitten av täcket. Vi rekommenderar att kvilta för hand, det tar längre tid men ger ett mer livfullt uttryck.

Vid handkviltning används ofta förstygn, men andra sort ers stygn som prickstickning och efterstygn kan också passa bra. Kvilt-ningen kan sys i skarvarna mellan lapptäckets bitar eller så kan den sys över dem och bilda egna mönster. Använd en tråd som är tjockare än vanlig sytråd om du handkviltar, till exempel ett väv- eller broderigarn. Lapptäcken som sys på det här sättet kan tvät-tas om det görs försiktigt, handtvätt i badkar eller ullprogram i tvättmaskin är att föredra.

du behöver

– tyg till fram-

och baksida

– nål

– tråd

– sax

– bomullsvadd

– symaskin

– krita

– hård papp

– ca 50 säkerhetsnålar

Vi börjar med täckets ovansida. Bestäm dig

för hur du vill att lapptäcket ska se ut

och planera mönstret så du på smidigaste

vis kan sy ihop samtliga bitar med raka

sömmar. Det kan innebära att man bygger

upp mönster av fyrkanter eller trekanter

som sys ihop till en större formation, eller

att man syr längder av mindre bitar som

sys ihop med varandra.

Förbered ett mönster genom att rita upp

mönsterdelarna på hård papp och tänk på

att räkna med 1 cm sömsmån. Sen är det

bara att börja klippa till bitar med hjälp av

mall och krita. Räkna ut redan innan hur

många bitar du behöver så spar du både tid

och material.

Lägg bitarna i högar i den ordning de ska sys

ihop. Sy med raksöm på symaskin och håll

1 cm sömsmån. Du behöver inte sicksacka

eftersom alla kanter kommer att hamna

inuti lapptäcket, men det är viktigt att

L A P P T Ä C K E

En sak vi märkte när vi började färga med indigo var att högen med provbitar växte efter varje gång vi färgat och till slut bestäm-de vi oss för att ta vara på dem genom att sy ett lapptäcke. Det kändes fint att göra något användbart av alla små biprodukter som färgningsexperimenten lämnade efter sig.

Ett lapptäcke, patchwork eller en quilt är ord som beskriver täcken som består av två lager tyg ihopsydda med vadd emellan. Idag används oftast täcke och påslakan för att bädda sängen, men tidigare fyllde lapptäcket denna funktion. Nuförtiden lever lapptäcket framförallt kvar som överkast.

Lapptäcken har historiskt sett varit viktiga i många kulturer. Att sy täcken av lappar har även varit ett bra sätt att ta vara på spillbitar eller utslitna textilier och på så sätt skapa något funk-tionellt.

Ett lapptäckes utformning kan vara mer eller mindre avan-cerad. Oftast tänker man på täcken med geometriska mönster som skapats genom att man pusslat ihop mindre tygbitar. Det finns även täcken som består av två hela tygstycken med vadd emellan, de kallas vaddstickade täcken eftersom sömmarna som håller ihop de olika lagren framträder tydligare och bildar möns-ter.

När du syr ett lapptäcke behöver du minst tre lager: Det över-sta lagret, ett vaddlager och ett stödlager underst. Du kan använda antingen bomullstyg eller ulltyg, men det är bra att inte blanda materialen eftersom det kan bli svårt att tvätta täcket då. Mellan-lagret kan bestå av vadd av ull, bomull eller polyesterfiber, eller så kan du använda ett tunt täcke eller en ullfilt. Vi använder ekolo-gisk bomullsvadd som vi tycker ger en skön tyngd och värme.

När man väl har sina tre lager använder man en teknik som kallas kvilta eller vaddstickning (quilting på engelska), vilket innebär att man med nål och tråd syr igenom samtliga lager av lapptäcket. Sömmarnas syfte är att hålla ihop alla lager samtidigt som stoppningen hålls på plats. De bör ha ett avstånd på max

126

pro

jeKt

127

projeKt

Sista steget är att sätta ett kantband på täcket.

Kantbandet kan tillverkas av tygremsor

som sys ihop till en längd som med god

marginal räcker runt hela täcket. Bredden

på bandet beror på hur bred kant du

önskar. Vill du till exempel ha en kant som

är 2 cm bred, klipp bandet 8 cm brett och

sy fast det med 2 cm sömsmån. När du har

sytt fast bandet på ovansidan vränger du

det över lapptäckets kant och syr fast det.

Ett tips är att sy det för hand, så stygnen

inte syns på lapptäckets framsida.

Några exempel på former som kan användas för att

skapa ett lapptäcke.

klyvpressa sömsmånen innan du börjar sy

ihop delarna till en större formation.

När ovansidan är färdig lägger du ihop den

med vaddlagret och det undre stödlagret.

Klipp gärna bakstycke och vadd lite

större än framstycket. Du kan klippa bort

överflödet senare, men det vore tråkigt om

bakstycke och vadd blir mindre än översta

lagret. Se till så alla lager ligger slätt och

fäst sen ihop dem med säkerhetsnålar

Börja i mitten av lapptäcket och fortsätt utåt

i en spiral, sätt säkerhetsnålar genom

samtliga lager med cirka 30 cm mellanrum.

Håll koll så inget av lagren veckar eller

drar sig. När hela lapptäcket sitter ihop

med säkerhetsnålar kan du vara säker på

att lagren inte kommer förskjutas när du

arbetar med täcket.

Börja kvilta! Syr du för hand kan du lägga

lapptäcket slätt på ett bord och placera

ett oömt material under, till exempel en

skärbräda eller en tidning. Sy från täckets

ovansida genom alla lager. Det går också

fint att kvilta med symaskin om täcket inte

är för tjockt, men det är bra om maskinen

har övermatning – med andra ord att

den matar fram tyget både under- och

överifrån. Se till att ha gott om plats runt

symaskinen så lapptäcket kan ligga på

bordet för att minska risken för dragningar.

När kviltningen är klar kan du lägga ut

täcket på golvet och klippa till kanterna så

de blir raka.

128

pro

jeKt

129

projeKt

Ikat

Ikat är en färgningsteknik som används för att skapa mönster i en vävd textil. Den skiljer sig från andra färgningstekniker som till exempel shibori och batik, där man skapar mönster genom att göra reservage på vävt tyg före färgning. Med ikat sker reser-vaget redan innan tyget vävs. Det görs genom att man spänner upp garnet som ska bli varp eller inslag. Sen binder man om trå-darna på olika platser med hjälp av hårda omknytningar för att skapa ett mönster. Därefter färgas garnet och där det är omknu-tet förblir det ofärgat. Omknytningarna plockas bort, och det är först i vävprocessen som resultatet framträder.

Tekniken kan användas för att skapa mer eller mindre avan-cerade mönster, från enkla prickar till detaljrika mönster som föreställer till exempel djur och växter. När man pratar om ikat brukar tre kategorier nämnas: varpikat, inslagsikat och dubbel-ikat. Varpikat är den enklaste varianten med omknytningar en-dast på varpen. För inslagsikat gäller samma sak, men omknyt-ningar görs endast på inslagstrådarna. I en dubbelikat har man gjort omknytningar på varp och inslag, det är en konstform i sig att få de ofärgade trådpartierna att mötas på rätt plats i väven.

Ikattextilier karaktäriseras oftast av sina aningen oskarpa mönster, som är ett resultat av svårigheten att få trådarna på rätt plats. Många anser att det är just detta som gör ikatvävar så intressanta att betrakta och det är lätt att fascineras av hur livfull en ikatväv kan se ut. Ikat tros vara en av de äldsta teknikerna för att skapa mönstrade textilier och olika varianter har vävts i fle-ra delar av världen som Afrika, Europa, Latinamerika och stora delar av Asien.

I Japan kallas tekniken Kasuri. Bilden visar en dubbel-ikat som färgats med indigo.

130

pro

jeKt

131

projeKt

Indigofärgat blåtryck, detalj från ett antikt lapptäcke.

Blåtryck

Det är lätt att tro att ordet blåtryck syftar på blå mönster tryck-ta på vit botten, men tyg med blåtryck har vita mönster på blå botten. Tekniken går till så att man trycker det mönster man önskar med en pasta som sen får torka in i tyget och som under färgningen hindrar färgen från att komma åt de områden som är reserverade. Pastan består antingen av ämnen som genom att de fastnar på tyget blockerar färgen från att fästa, eller av kemiska ämnen som bryter ner indigon när den kommer i kontakt med de delar av tyget som tryckts med reservage. Efter färgningen avlägsnas pastan och det vita mönstret framträder.

Även vax, harts och kombinationer av dessa kan användas till reservagefärgning. Vi kan rekommendera att använda bivax för enklare stämplade mönster. För att få bort vaxet från tyget efter färgningen kan man koka det i vatten med en ordentlig skvätt diskmedel. Använd en kastrull som du inte är så rädd om, vaxet har en tendens att fastna!

Ordet blåtryck är besläktat med tyskans Blaudruck och syftar på de blå tyger med vita mönster som trycktes i Europa främst under 1700- och 1800-talen. Tekniken var framförallt utbredd och uppskattad i Östeuropa där det kunde förekomma att bön-dernas kläder helt bestod av blåtryckta tyger.

Även i Sverige har blåtryck varit en del av den traditionella dräkten, och har förekommit i mindre plagg som förkläden och halskläden.

132

mat

erIa

llär

a

133

materIallära

När bomullsplantans blommor vissnar bildas en frökapsel som är omsluten av fröhår och det är dessa fibrer som förädlas och spinns till bomullstråd. Bomull har en betydande roll för många länders ekonomier och dess historia är präglad av hårt arbete och lidande, inte minst om man tänker på slavhandel. Idag finns det fortfarande problem med bomullsproduktion, i odlingarna an-vänds ofta stora mängder bekämpningsmedel och många av dem är placerade på mycket torr mark som måste konst bevattnas.

I Sverige började vi importera bomull under senare delen av järnåldern, men riktigt genomslag fick den inte förrän på 1700-talet. Bomull har god slitstyrka och svalkar i varma kli-mat eftersom cellulosafibern leder bort värme. Fibern blir lätt smutsig, men i och med att den är slitstark tål den att tvättas i höga temperaturer. Dessa egenskaper i kombination med lågt pris har gjort bomull till den i särklass vanligaste fibern när det gäller textilproduktion.

Boll weevil

Under sent 1800­tal emigrerade insekten Boll weevil från Mex­

iko till USA. Den livnärde sig på att äta bomullens knoppar

och blommor, vilket snabbt blev ett ödesdigert problem för

större delen av landets bomullsindustri. Hårdast drabbades

områden i södra USA där merparten av bomullen odlades

och detta följdes senare av den stora depressionen som in­

träffade under 30­talet, vilket kom att innebära en tuff tid för

dessa områden. Boll weevil blev senare även ett stort problem

i Sydamerika. Idag har man lyckats få bukt med den glupska

skalbaggen, men den kommer alltid påminna oss om att vårt

uppbyggda system kan vara väldigt sårbart med tanke på att

en liten insekt kan ödelägga en hel industri och därmed även­

tyra ett lands ekonomi.

Materiallära

De naturliga fibrerna delas in i två kategorier; växtfibrer och animaliska fibrer. Alla material som innehåller naturliga fibrer går att färga med indigo, men de har olika förmåga att ta till sig färg. Silke och ull är animaliska fibrer med högt proteininnehåll och har därför hög upptagningsförmåga, medan lin, bomull och andra växtfibrer till största delen innehåller cellulosa som har lägre upptagningsförmåga. Syntetiska fibrer som är tillverkade av plast lämpar sig mindre bra att färga, eftersom indigon inte får lika bra fäste på dem.

Växtfibrer

L I N (Linum usitatissimum) räknas som en av de äldsta nyttoväx-terna och har använts till att producera bland annat garn, tråd och rep. I Sverige har linet haft en betydande roll eftersom väx-ten lämpar sig att odla i kallare klimat. Lin är en tunnstjälkig blåblommig gräsväxt och själva fibrerna, lintågorna, finns i plan-tans stjälk. För att man ska kunna skapa en lintråd måste växten först genomgå fyra olika processer: rötning, bråkning, skäktning och häckling.

Linnetyg suger upp fukt bra och är därför ett vanligt ma-terial i bland annat handdukar. Fibern är lätt att känna igen, eftersom det lätt skrynklar och har en naturlig glans.

B O M U L L tillhör släktet Gossypium som består av cirka 50 arter och förekommer både som buskar och träd. Gossypium hirsutum är namnet på den som främst odlas för textil produktion. För större odlingar lämpar sig subtropiska klimat bäst. Egypten, USA och Ryssland är exempel på områden som har varit av be-tydelse för världens bomullsproduktion.

134

mat

erIa

llär

a

Materialprover

Materialprover

Materialprover.

Kan vara tyger som jag bara scannar in om jag får olika exempel från Kerstin och Douglas.

Uppifrån och ner: Siden, bomull, ull och lin från råmaterial till tyg.

Animaliska fibrer

S I L K E Ordet silke används för fibrer och tråd medan det vävda tyget kallas siden. Det finns flera olika arter av silkeslarver, den som oftast används i silkesproduktion heter Bombyx Mori eller mullbärsfjäril. När larven är redo att förpuppas spinner den in sig i en kokong som består av en enda lång tråd bestående av ett sekret ur körtlar på larvens kropp. De flesta silkeslarver som föds upp i sidenindustrin når aldrig fjärilsstadiet, eftersom det skulle innebära att fjärilen äter sig ut ur puppan och därmed ka-par silkestrådarna. Silkeskokongerna hettas istället upp i varmt vatten, vilket dödar larven, och därefter kan tråden som kan vara upp till cirka 300 meter lång lindas av. Silkestråd som spinns av silke från kokonger där fjärilen har fått överleva består av myck-et kortare fibrer och kallas vildsilke eller etiskt silke.

Silke är lätt och har en förmåga att kännas varmt om man är kall och svalt om man är varm. Det är starkt om det dras i sin fiberriktning, men som tyg är det mindre slitstarkt och det tappar upp till 20 procent av sin styrka i blött tillstånd. Konsten att hantera silke uppstod i Kina, där ett sidenfragment daterat till 3 600 f.Kr. har hittats.

U L L är ett samlingsord för hår från olika djur. Metoden att an-vända ullfibrer som textil råvara är troligtvis en av de äldsta och idag är framförallt fårull en viktig fiber. En övervägande stor del av all ull som idag går till klädproduktion kommer från merino-fåret som har avlats till att ha en mjuk, finkrusig och långfibrig ull. Fåret klipps 1–2 gånger per år och därefter kan ullen tvättas, kardas och spinnas till tråd .

Både ull och silke är relativt lätta att färga med indigo, men eftersom de till största delen består av proteiner kan de börja brytas ner i alltför alkaliska miljöer som blir frätande. Det är därför bra att hålla pH-värdet på mellan 7 och 8 vid färgning med animaliska fibrer.

136

ord

lISt

a

137

ord

lISta

Ordlista

En samling ord och begrepp som finns med i boken. Stöter du på något som du inte förstår hoppas vi att du hittar svaret här:

alKalI Ett basiskt ämne med pH-värde över 7,0.

alun Kaliumaluminiumsulfat, framställs ur alunskiffer eller bauxit. Används för att få mer färg att fästa vid textil i en process som kallas betning.

aSKlut En vätska som görs genom att aska från lövträd får ligga i vatten och utlösa alkaliska ämnen. Kan vara starkt frätande. Asklut är ett traditionellt rengöringsmedel och kan användas till att höja pH-värdet i andra vätskor, t ex en indigokyp.

betnIng Ett sätt att förbehandla textilen för att på så sätt öka möjligheten att ta upp mer färg.

blanKt bad En färgkyp där alla ingredienser förutom indigon har tillsatts.

dega Att förbereda indigopigment för färgning genom att röra ihop det med en liten mängd vätska.

denIm Ett kypertvävt tyg med ofärgat inslag och varp som färgats med indigo.

förKypnIng Indigon försätts i ett stadium där den

kan fästa på en textil fiber.

förStygn Enkel handsömnadsteknik där stygnen sys upp och ner genom tyget.

hapa-zome En teknik som går ut på att växter pressas mellan två tygbitar och skapar ett avtryck.

IKat En färgningsteknik för att skapa mönster i en vävd textil.

IndIgo En färg och ett blått pigment som kan utvinnas naturligt ur växter eller framställas kemiskt.

IndIgotIn Syftar på rena indigomolekyler.

IndIKan Bildas av indoxyl och sockerarten glukos. Förekommer i växter.

Indoxyl Ett förstadium till indigotin. Förekommer i växter där det tillsammans med glukos bildar indikan.

InSlag, InSlagStråd Den tråd som skyttlas mellan varp-trådarna i en vävstol för att skapa ett tyg.

KlyvpreSSa Att stryka isär två hopsydda tygstycken så att sömsmånerna läggs åt varsitt håll.

138

ord

lISt

a

139

ord

lISta

Kyp Ett färgbad där indigon genom syrereduktion och högt pH-värde försätts i ett stadium där den kan fästa på en textil.

Kypert En grundbindning i vävning. Denim är t ex vävt i kypert.

oxIdatIon En kemisk reaktion. I detta fall när en textil lyfts ur färgbadet och kommer i kontakt med syre, vilket gör att den blå färgen framträder.

pH-värde Ett mått på surheten i en vätska.

reServageteKnIK En teknik för att undanhålla färg från specifika partier av textilen och på så sätt skapa mönster.

SaShIKo Japanskt ord för en broderiteknik som går ut på att man syr mönster av förstygn.

ShIborI Ett samlingsnamn för olika japanska reservage-tekniker.

SKärpa badet Att tillsätta ämnen till en färgkyp för att få indigon att återgå till sitt lösta stadium.

StamKyp Innan indigon tillsätts i färgkypen rör man ut den med några dl vatten, ett alkaliskt ämne och ett syrereducerande ämne. Därefter väntar man tills förkypningen har skett och häller sen stamkypen i ett blankt bad.

tannIner Bittra ämnen som förekommer i växter och har en sammanlänkande effekt på proteiner. Används som betmedel vid växtfärgning.

tråcKelStygn Förstygn som sys för att hålla delar av ett sömnadsarbete på plats under arbetets gång. När sömnaden är klar tas tråckelstygnen bort och de har alltså ungefär samma funktion som en knappnål.

tvålnIng Att upphetta en textil under en särskild period för att öka färgens härdighet.

varp Ett horisontellt uppspänt trådsystem som används för vävning.

vattenbad Ett kärl, t ex en kastrull, som fyllts med varmvatten där ett mindre kärl sänks ner för att dess innehåll ska värmas upp.

141

ord

lISta

Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera

självständigt och långsiktigt. Vårt mål är att genom stöd, inspiration,

utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och demokrati.

www.nok.se

info@nok.se

© 2017 Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko

Natur & Kultur, Stockholm

Foto: Fredrik Ottosson

Grafisk form: Sebastian Wadsted

Illustration: Terése Karlsson

Redaktör: Elisabeth Fock

Repro: Turbin

Tryckt i Lettland 2017

ISBN 978­91­27­14993­9

TACK TILL

Elisabeth Fock utan ditt engagemang och

hårda arbete hade vi aldrig kommit så här långt

Maria Nilsson för att du uppmärksammade vårt

arbete och gav oss en chans att skriva en bok

Kaili Maide för färska växter och stor hjälp i

odlingsprojekten

Fredrik Ottosson för de vackra bilderna

Sebastian Wadsted för formen

Therése Karlsson för illustrationerna

Lina Nääs för din bibliotekarieinsats

Mia Olsson för tips och stöd

Rieko Takahashi för din hjälpsamhet

Och alla andra som har bidragit med tips,

information och recept.

142

ord

lISt

a

143

ord

lISta