när vinden vände. olof palme 1969-1986 av kjell Östberg

Leopard förlagStockholm 2010

När viNdeN väNde

KJELL ÖSTBERGOLOF PALMe 1969–1986

Kjell Östberg När vinden vände. Olof Palme 1969–1986

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Kjell Östberg 2009 Grafisk form omslag Niklas Lindblad/

Mystical Garden DesignGrafisk form inlaga Sara R. Acedo

Omslagsfoto © Lars IlshammarTryckt hos Print-It, Litauen 2010

ISBN 978-91-7343-270-2

INNEhåll

DEl I StatSminiSter

InledningKretsarna kring Palme

Gruvstrejken och den svenska modellens fallInrikespolitikern

PalmebilderKrislösaren

JämställdhetspolitikernInternationalisten

IB- och GeijeraffärenEfter 2000 dagar

DEl II OppOSitiOn

Den historiska valförlustenOppositionsledaren

Palmes dilemmanLöntagarfonderna

Förhållandet till de intellektuella

7

9 16 31 44 70 76 86 102 148172

177

179198 228 247 260

Nar_vinde_vande.ORIG.indd 5 10-03-09 08.02.23

DEl III MotVIND

HögervågÅter till makten

Den utsträckta handenFredsaktivisten

U-båtarnaInrikes utrikespolitik

PalmehatetTrött, trött, trött

Mordet Avslutning

Efterord

Noter Källförteckning

Register

273

275287 315 321 328 348 362366386407

422

423433442


9

INlEDNING

Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen. Socialdemo-kratins 24:e kongress gick mot sitt slut och Stockholms Folkets hus var draperat i röda fanor. Det hade varit en intensiv arbetsvecka för 350 ombud och lika många inbjudna allt från LO och kvinnoförbund till Föreningsfilmo och Folkrörelsernas lotteribyrå och dessutom interna-tionella gäster från ett trettiotal länder. Bara en punkt återstod, Olof Palmes avslutningstal. Det var ingalunda hans första inlägg denna kon-gress. Han hade som avgående utbildningsminister föredragit skol- och kulturfrågor och som kyrkominister talat om kyrka-statutredningen. Han hade på ett glimrande sätt avtackat den avgående partiledaren Tage Erlander och lyft fram vad han lärt av honom, inte minst att poli-tik är ett praktiskt slit med en trög verklighet.

Men nu, framåt eftermiddagen den 4 oktober 1969, skulle han hålla sitt första egna anförande som det socialdemokratiska arbetarpartiets fjärde kongressvalde ordförande – fler hade partiet inte haft under sina 80 år. Förväntningarna var stora. Olof Palme var redan känd som en gudabenådad talare, kanske den främste partiet haft. Hans talskrivare, framför allt Anders Ferm, hade jobbat länge men till syvende och sidst hade ändå Palme själv som vanligt tagit kommando över talet.

Han börjar med att lugna åhörarna. Partiets kurs ligger fast. Ledarskif-tet innebar ingen palatsrevolution. »Partiordförandens ansvar är givet-vis stort. Ingen – allra minst jag själv – vet om jag personligen duger till den uppgiften.« Partiets politik har traditionellt kännetecknats av sta-bilitet, vilket inte är det samma som stillastående, fortsätter Palme och räknar upp 1960-talets många reformer.


10

Men samtidigt, inför övergången till 1970-talet är situationen delvis annorlunda. Motsättningarna i samhället har ökat. Å ena sidan en tilltagande radikalisering och medvetenhet om samhällets brister: »Tem-pot i samhällsdebatten ökar, intensiteten växer … anspråken ställs hög-re på partier och politiker.« Å andra sidan en tilltagande känsla av kris, »en möjligen annalkande katastrof … Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänning-arna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstö-ringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet …« 1970-talet riskerar att bli förintelsens, våldets, svältens och förstörel-sens decennium, Palme sparar inte på hoten.

Men 70-talet kan också bli det årtionde då människorna inte längre låter sig nöjas, fortsätter han. Det kan bli de möjliga vändpunkternas decennium. Och här har den svenska socialdemokratin ett särskilt an-svar för att detta ska kunna ske i acceptabla former. I de fattiga länder-na kommer sannolikt revolutionen bli en sista förtvivlad åtgärd mot en olidlig situation. De kommunistiska byråkratierna har stelnat och mö-ter krav på reformer med polis och pansarvagnar och i väst hotas möj-ligheterna till förändringar av inbördes splittring. Men i Sverige finns socialdemokratin, »en rörelse med tillräcklig samling och slagkraft för att genomföra en meningsfull samhällsförändring … Jag säger inte det-ta för att ge en känsla av förträfflighet … Min avsikt är tvärt om att un-derstryka vårt ansvar.«

Sedan skisserar han de tre huvuduppgifter socialdemokratin står inför under det kommande decenniet:

För det första att förhindra att den tekniska utvecklingen får orim-liga konsekvenser. Han understryker att partiet på intet sätt har en ne-gativ inställning till teknik och vetenskapen. Tvärtom. Men samtidigt mister tusentals människor varje år sitt arbete på grund av rationalise-ringar. För många innebär det lägre lön, sämre arbetsmiljö, stress, jäkt, ökade risker för sjukdom och skador. Avfolkningen leder till sämre ser-vice och en utglesning av de mänskliga kontakterna. Andra möter tek-nikens konsekvenser i form av förorenade vattendrag eller skämd luft. Lösningen på detta finns inte på lokal nivå eller i de enskilda företagen. Det behövs helt enkelt ett starkt samhälle som kan vara med och på-verka produktionens inriktning och fördelning i stort, är Palmes enty-diga svar:


11

»Vi kommer inte att tveka att ingripa i marknadshushållningen när detta är nödvändigt för att tillgodose de krav, som växer fram ur människornas vardag.«

För det andra att vidga och fördjupa demokratin. Den allmänna röst-rätten var bara första steget:

»Nu växer kraven på medbestämmande. På arbetsplatserna, i skol-orna, i boendemiljön, i det ekonomiska livet i stort … Vi behöver inte vara värnlösa offer för den tekniska utvecklingen, för den fria marknaden, för anonyma krafter som vill styra vår framtid … Därför skall vi aldrig tveka att föra ut de stora politiska frågorna i vardagen, göra politiken till ett möte med människor i ständigt fort gående dialog.«

Samtidigt, återigen: Demokratiseringen måste alltid ha förankring i en stark stat. Kommunerna måste stöttas av en statlig politik som ger dem verkliga handlingsmöjligheter, det lokala fackliga inflytandet måste kompletteras med det centrala politiska.

Den tredje huvuduppgiften är att fortsätta att arbeta för jämlikhet. Det hade varit partiets viktigaste uppgift sedan Arne Geijers uppmärk-sammade tal på partikongressen 1967 men än återstår mycket. Jämlik-hetsdebatten hade lett till en skärpning av samhällskritiken, en ökning av kraven på den praktiska politiken som bara verkade tillta. »Och vår främsta motståndare är inte reaktionärt motsträviga politiker utan … en motspänstig verklighet.«

LO:s låglönesatsningar, Strängs aviserade skattereform och, igen, en fortlöpande utbyggnad av den offentliga sektorn, är nästa steg i denna process.1

Palmes tre huvuduppgifter fångade väl in mycket av det som skulle komma att dominera hans kommande år som partiledare och statsmi-nister. Många av de förslag hans regering skulle lägga fram hade sin grund i det program han presenterade i sitt tal. 1970-talet skulle inledas med omfattande sociala reformer med jämlikhets- och jämställdhets-prägel, medbestämmandelagar och löntagarfonder, en utbyggd offent-lig sektor, ökade befogenheter för en stark stat.

Men var och en av huvuduppgifterna innehöll också, uttalat eller


12

inte, inre motsättningar som starkt skulle prägla resten av Olof Palmes politiska liv. De kom att utvecklas till en serie dilemman som han stän-digt tvingades återkomma till och som stundtals tog överhanden över andra aspekter av hans politiska gärning.

Tydligast är kanske motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling å ena sidan och dess avigsidor å den andra. Arbets-löshet, industrinedläggningar och arbetsmiljö diskuterades mer än nå-gonsin. Vattenkraftsutbyggnad, kärnkraft och oljeberoende var stän-digt återkommande frågor.

Ett annat dilemma gällde relationen mellan marknad och stat. Hur djupt var socialdemokratin redo att ingripa i marknadshushållningen för att bygga den starka staten? Näringslivet visade tecken på en tillta-gande oro för att det började gå för långt – och från arbetarleden och olika sociala rörelser växte trycket på ökade ingrepp.

Och fanns det verkligen ingen motsättning mellan den starka staten och en fördjupad demokrati? Var de bara nödvändiga komplement som Palme ville hävda eller fanns det en reell motsättning mellan central-styrning och inflytande? Räckte det med den representativa demokra-tin? Fanns det ingen anledning att komplettera den med t.ex. ekono-misk demokrati som gav de anställda reell makt över produktionen, som många vid denna tid hävdade?

Slutligen, och detta dilemma kom att dominera Palmes sista år, vad händer med jämlikhetspolitik och sociala reformer när den ekonomis-ka verkligheten – efterkrigstidens långa högkonjunktur gick mot sitt slut – tvingar fram nedskärningar och lösningar mer på marknadens villkor än på politikernas.

Men när Palme stod där i talarstolen den vackra höstdagen i början av oktober 1969 var det, trots det maktpåliggande värv som låg framför honom, inte oron som dominerade.

Olof Palme inledde sitt partiledarskap i ett guldläge. Som statsminis-ter tog han över ett land som av många betraktades som det mest ut-vecklade i världen. Levnadsstandarden var högre än i nästan alla andra länder. Det svenska välfärdssystemet var världsberömt. Svenskarna hade pensioner, sjukförsäkringar och familjestöd i en omfattning som väckte internationell uppmärksamhet och den officiella arbetslösheten låg under två procent.

Den svenska modellen tog sig också andra uttryck. Arbetsmarkna-


13

den kännetecknades av sällsynt fredliga förhållanden. Visst förekom en och annan strejk – hamnarbetarna i Göteborg hade just gått ut i en vild konflikt – men LO och SAF hade slutit ett tvåårsavtal som omfattade 1,4 miljoner arbetare.

Ekonomin fortsatte att växa, de sista åren av 1960-talet kallades inte utan anledning Rekordåren. Den svenska exportindustrin gick på högvarv. Volvo höll just på att jämte Asea bli Sveriges största företag. Varvsindustrin tillhörde de största i världen och Facit i Åtvidaberg hade fler anställda än någonsin.

Det politiska läget var också utomordentligt. Socialdemokraterna hade för första gången sedan andra världskriget egen majoritet i riksdagen. De borgerliga partierna var splittrade och ett par av dem hade problem med sina partiledare.

Partiet hade genomgått en påtaglig radikalisering under de senaste åren. Med LO, SSU och kvinnoförbundet som pådrivare hade jämlik-het och jämställdhet blivit nyckelord. Flera viktiga beslut hade tagits (inte minst inom undervisningsområdet) med Palme som ansvarig mi-nister, och fler var att vänta. En rad statliga utredningar förberedde re-former inom sjukförsäkring, föräldrastöd, daghemsutbyggnad. Alva Myrdals jämlikhetskommitté höll som bäst på att göra en generalinven-tering över hur den praktiska politiken skulle kunna fördjupas.

Dessutom hade de borgerliga partierna i betydande utsträckning ac-cepterat huvuddragen i den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Om de skulle svika kunde Palme också söka stöd hos ett växande antal radikala sociala rörelser: kvinnorörelsen, miljörörelsen och många internationella solidaritetsrörelser ville inget hellre än att driva på en radikal politik.

Den första delen av denna biografi, I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969, var en success story. Den skildrade en ung, begåvad mans bana från en elit till en annan, från den svenska överklassen där han föddes till socialdemokratins innersta maktcentrum. På vägen hade han skaf-fat sig unika erfarenheter av politikens former och villkor. Frågan är om någon svensk politiker vid så unga år har haft en sådan bredd som Olof Palme, i sådan utsträckning varit indragen i praktiskt reformarbete, haft sådana kunskaper om stort och smått, om jordbruksuppgörelser och underrättelseverksamhet, om vuxenutbildningsreformer och kolo-nial befrielsekamp.


14

Hans värderingar och politiska utveckling följde på ett slående sätt tidens skiftningar. Under 1950-talets kalla krig tillhörde han dem som utan att tveka slöt upp bakom USA och västmakterna, antikommunis-men var en central del av Palmes politiska arsenal. Hans anslutning till socialdemokratin var samtidigt en anslutning till tidens dominerande socialliberala strömningar där målet var en marknadsorienterad väl-färdsstat, vilket i sin tur förutsatte en väl fungerande kapitalistisk eko-nomi i ständig tillväxt.

När tiden under 1960-talet skiftade ansikte tillhörde Palme den be-gränsade grupp etablerade politiker som förmådde fånga upp de nya strömningarna, påverkas av dem och i viss utsträckning påverka dem. Tydligast var det märkbart i internationella frågor. Få talade med sam-ma genomslag om kolonial frigörelse och apartheid. Men även i in-rikes politiska och ideologiska frågor hördes Palme mer än någon an-nan när han argumenterade för jämlikhet, jämställdhet eller att politik var att vilja. Och många var de som ville tala med honom. Särskilt bland tidens radikala intellektuella fanns förhoppningar om Palme som ett annan slags politiker.

Visst var han ifrågasatt, både från höger och vänster – för radikal, allt för lite radikal – men lika fullt, han var en politikens super star för att citera en recensent.2

Palme var trots sin ungdom redan en erkänd statsman utanför lan-dets gränser. Han hade tilldragit sig stor uppmärksamhet i den interna-tionella pressen och han presenterades som en radikal politiker med en särskild lyskraft. Hans engagemang för Vietnam saknade motstycke bland västvärldens ledare.

Också internt i partiet var Palmes ställning stark. Han hade varit den enda seriösa ordförandekandidaten. Den unga generationen social-demokrater betraktade honom som sin företrädare, de äldre såg honom som den som kunde få partiet på talefot med tidens nya strömningar.

Så nog kunde Olof Palme se fram med tillförsikt mot de kommande åren när han klev ner från talarstolen i Folkets hus den där höstdagen i början av oktober 1969.

Men Palmes smekmånad blev kort. Snart började det kärva i de ekono-miska konjunkturerna, den långa efterkrigsboomen gick definitivt mot sitt slut. I själva verket inträffade vid decennieskiftet mellan 60-tal och 70-tal en rad förskjutningar på olika nivåer som i grunden kom att för-


15

ändra villkoren för en traditionell socialdemokratisk politik. De fulla konsekvenserna av detta var inte möjliga att urskilja, vare sig för Palme eller för någon annan vid denna tid. Men vinden hade börjat vända.


16

kREtSaRNa kRING palME

Olof Palme var 42 år när han tillträdde som statsminister. Sedan tio år tillbaka levde familjen till vardags radhusliv i Vällingby, den förort norr om Stockholm som vid invigningen i slutet av 1950-talet mer än någon annan symboliserade folkhemmets boendeideal. Nu hade väl glansen mattats något och vissa delar börjat bli lite slitna, men kvarteren där Palmes bodde befolkades av en uppåtsträvande medelklass. Familjen hade tre pojkar, den äldste närmade sig tonåren, mellanpojken hade just börjat skolan och den yngste var bara året. Lisbet Palme arbetade deltid som barnpsykolog. Till det yttre skilde sig familjen inte särskilt från sin omgivning. Palmes telefonnummer stod i telefonkatalogen och livvakter för politiker förekom bara undantagsvis. När en fotograf vid ett tillfälle följde honom hem plockade Palme fram nyckeln till ytter-dörren ur en träsko under trappan. När fotografen förvånat frågade om han verkligen hade sin hemmanyckel i en träsko svarade Palme: »Ja, i den högra … men säg det inte till nån för det är en hemlighet.«3

Fram till sin utnämning hade Olof Palme fungerat som en slags politi-kens libero. Även när han hade ansvar för egna departement som kom-munikations- och utbildningsminister fick han ständigt vara beredd att rycka in där hans insatser efterfrågades. »Vi hör om inte lille Olof kan komma till oss lite och prata«, kunde Tage Erlander höras säga när det krisade någonstans.4

1969 ändrades Palmes arbetsvillkor radikalt. Nu var det han som ytterst ansvarade för såväl regeringens som partiets politik och det var han som var beroende av hjälp och stöd från sin omgivning. Samtidigt var han inte längre ansvarig för något eget politikområde.


17

Bengt Göransson, som samarbetade med Olof Palme redan under SSU-tiden på 1950-talet och som 1982 blev hans kulturminister, menar att få konkreta beslut var kopplade till honom som regeringschef. Pal-mes betydelse låg på ett annat plan.

»Hans storhet är att han hela tiden satte igång tankeprocesser … Precis som konstnärer ofta ligger före genom att känsligt registrera och ana. Det handlar alltså om intuition mer än dokumenterad kunskap, att fånga det som är på gång.«5

Mats Hellström, som blev handelsminister strax därpå, pekar på hur regeringssammanträdena under denna tid i hög grad präglades av Palme själv.

»Han hade en intuitiv förmåga att belysa dagsproblem i ideologiska perspektiv, som en del i större samhällsförändringar. Det var lätt – ibland allt för lätt – att lockas med och låta sig övertygas om bärigheten i den nya infallsvinkel han just presenterat. Hans personliga hållnings-sätt lockade i och för sig till debatt, som dock på något sätt hämmades av intensiteten i hans argumentering.«6

Göransson, som jämförde Palme med Lewi Pethrus, uttrycker sam-ma tanke när han lyfter fram ett auktoritärt drag:

»De som är besatta av uppfattningar och idéer vill till varje pris över - tyga. Är de som Palme starka i sin argumentering kan de uppfattas som förtryckande – Palme kunde inte dölja sin för tjusning när han upptäckte att han hade greppat en motståndare i en debatt.«7

De bägge regeringskollegorna fångar in några drag som ständigt åter-kommer i beskrivningen av Palme som politisk ledare: hans fallenhet för överblick, hans politiska intuition och improvisationsförmåga, hans skicklighet att initiera projekt och att entusiasmera sina medarbetare – och hans tendens att dominera.

I stor utsträckning var detta en följd av Olof Palmes långa erfaren-het av politiskt arbete på många olika nivåer. Han hade hållit tal både i FN:s generalförsamling och på SSU:s distriktsårsmöten, samtidigt för-sökt påverka den portugisiska revolutionen och beslut om storleken på svenska mjölksubventioner, haft öppenhjärtiga samtal med såväl tredje världens ledare som trilskande partiombudsmän.

Ett av de mest framträdande dragen hos Palme var hans förmåga att prioritera. Ett motto som han ständigt återkom till var »Ett helvete i ta-


18

get«. Det innebar inte bara att han tillfälligtvis kunde låta andra frågor hamna i bakgrunden utan också att han verkligen satte in alla klutar på att lösa just det problem som var mest akut. Palme var beslutsfähig. Där skiljde han sig från sin läromästare Erlander, som i beslutsångest kunde skjuta problem framför sig under långa tider.

En annan sida av samma mynt var hans benägenhet att driva vissa utvalda frågor under avgränsade perioder. Även om han ständigt är in-dragen i allsköns praktiska beslut kan man över tid tydligt urskilja des-sa prioriteringar. I början är de ofta knutna till hans politiska uppdrag under 60-talet, till exempel utbildningsfrågor och kulturfrågor. Men snart väljer han själv: i slutet av decenniet jämlikhet och Vietnam, i bör-jan av 70-talet jämställdhet och arbetslivets reformering, i slutet av 70-talet barn- och ungdomsfrågor och en ny ekonomisk världsordning, under 80-talet den ekonomiska krispolitiken och nedrustningsfrågor … Tendenserna framgår tydligt när man studerar sakregistret i hans biblio-grafi.8 Till en del avspeglar dessa teman skickligt rörelser i tiden. Men det är samtidigt lätt att läsa in en genomtänkt strategi i Palmes priori-teringar. Syftet är att sätta igång eller åtminstone förstärka de tankepro-cesser Bengt Göransson talar om och att hitta former för att omvandla dem till praktisk politik. Genom de barnstugeutredningar, jämställd-hetsdelegationer, arbetsrättskommittéer och Palmekommissioner som han initierar lever frågorna vidare.

Till det sista draget i regeringskollegornas karaktäristik, det aukto-ritära, ska vi återkomma.

miniStrar

En förutsättning för Palmes strategi var naturligtvis att han lyckades skapa ett lag omkring sig som var lyhörd för hans idéer. Samtidigt var hans möjligheter att välja sina medarbetare inledningsvis begränsade.

Den regering som Olof Palme tog över i oktober 1969 var med två undantag Erlanders val. De tunga namnen – socialminister Sven Asp-ling, utrikesminister Torsten Nilsson, försvarsminister Sven Andersson och inte minst finansminister Gunnar Sträng – tillhörde alla en äldre ge-neration, uppvuxna i rörelsen och med egna nätverk. De tre förstnämn-da hade dessutom varit partisekreterare. Även om Palme successivt för-nyade sin regering var mer än hälften av ledamöterna fortfarande kvar


19

sedan Erlanders tid när regeringen lämnade in sin avskedsansökan 1976. Detta arv begränsade givetvis hans möjligheter att snabbt sätta sin prägel på politiken. Det är inte orimligt att det var en av anledning-arna till att Palme ett ögonblick vintern 1968/69 tvekade att ta över partiledarskapet.9 Att regeringen kännetecknades av en sådan kontinui-tet kunde samtidigt lugna alla dem som kände oro för att en 42-åring med radikal image nu tagit över skutan.

Naturligtvis gjorde han förändringar. Sammanlagt tillförde Palme åtta nya namn till regeringen fram till 1976. Vid regeringsskiftet 1969 lät han sin gamle medarbetare Ingvar Carlsson efterträda sig som ut-bildningsminister. Motivet var lätt att se: Precis som Erlander matchat sin påläggskalv Palme mot toppen genom nya politiska uppdrag ville naturligtvis han själv ge Carlsson möjlighet att utvecklas utanför kansli-huset. Det innebar dock att han under några år förlorade den dagliga kontakten med en av sina viktigaste politiska rådgivare och dessutom en skicklig statssekreterare i statsrådsberedningen.

Samtidigt kompletterade han regeringen med en juristkonsult, Carl Lidbom. Även Lidbom var en gammal vän till Olof Palme, och dessut-om granne i Vällingby. Familjerna umgicks privat och männen åkte ofta tillsammans in till jobbet på morgnarna. Lidbom blev på så sätt en av Palmes närmast förtrogna. Hans placering i statsrådsberedningen för-stärkte detta och han användes ofta att utarbeta lagförslag i frågor som låg Palme nära: konsumentlagstiftningen, expropriationslagen och inte minst den stora arbetsrättslagstiftningen i mitten av 1970-talet.10 Möj-ligtvis förenades Palme, som ju också var jurist, och Lidbom i en för-domsfri inställning till allt för mycket stelbent juridiskt inflytande i po-litiken och en strävan att undanröja onödiga hinder för politiskt re-formarbete. Lidbommeriet, »en mycket pragmatisk och nyttobetonad syn« på lagstiftning för att citera en lärobok i juridisk etik,11 kan tänkas ha passat Palmes stundom improvisatoriska läggning väl.12

När Krister Wickman 1971 ersatte Torsten Nilsson som utrikesmi-nister var det en allmän uppfattning att utnämningen gav större utrym-me för Palmes eget utrikespolitiska agerande, detta var ju när Vietnam-frågan var som allra hetast. Men det kan också tolkas som en strävan från hans sida att knyta en grupp nära förtrogna ur sin egen generation och vänkrets till sig. På samma sätt kan man se Kjell-Olof Feldts ut-nämning till handelsminister 1970. Hans huvuduppgift blev att hålla i de svenska förhandlingarna med EEC som Palme just var i färd att blå-


20

sa liv i. Palme hoppades nog att Feldt hade en mer positiv inställning till EEC än de mer skeptiska äldre socialdemokraterna.13

Först efter valet 1973 skedde Palmes första större regeringsombildning. Krister Wickman fick lämna regeringen för att bli riksbankschef och er-sattes av Sven Andersson. Utnämningen av denna veteran kunde tolkas som en reträtt, inte bara i förnyelsearbetet utan också därför att Palme nu önskade bättre relationer till USA, och här var amerikavännen An-dersson ett utmärkt val. De dittills enda två kvinnliga ledamöterna i re-geringen, Alva Myrdal och Camilla Odhnoff, byttes också ut. Samtidigt rekryterades nya statsråd: Bertil Zachrisson ersatte Ingvar Carlsson som blev bostadsminister och tre nya kvinnor tillkom: Anna-Greta Lei-jon, Gertrud Sigurdsen och Lena Hjelm-Wallén. Fortfarande var kvin-norepresentationen påfallande låg, Palme var ingen föregångare på det-ta område. Bara tre av nitton i regeringen var kvinnor och ingen av dem anförtroddes att bli departementschef. De var samtliga underställda man-liga kollegor i respektive arbetsmarknads-, utrikes- och utbildningsminis-teriet. Däremot valde Palme obestridligen kompetenta kvinnor, de kom alla tre att spela en framträdande roll i svensk politik de kommande de-cennierna. Ytterligare en komplettering gjorde Palme 1975 när Thage G. Peterson, fram till dess statssekreterare i statsrådsberedningen, upphöj-des till konsultativt statsråd med samordningsfunktioner.

Att byta ut statsråd var en uppgift som Palme fann besvärlig. När han ville göra sig av med Camilla Odhnoff fick hon höra: »Du, det har varit en intern strid inom regeringen vem som ska bli först. Svante Lundqvist vill utnämna en ny kvinnlig landshövding eller Alva Myrdal en kvinnlig biskop. Nu kommer Svante Lundqvist att vinna för vi har tänkt att du skall bli landshövding i Blekinge.«14 Att han själv hade in-tresse av att bli av med Odhnoff framgick knappast.

Och i en möjligtvis inte helt sann anekdot med drag av vandrings-sägen skildrar Thage G. Peterson det tårfyllda avsked som den utbytte handelsministern Gunnar Lange gav sina kamrater vid sin sista rege-rings lunch. »Jag känner mig som Jesus vid den sista måltiden«, sa Lange och Peterson beskriver den pressade stämning som uppstod tills Palme fann de förlösande orden: »Bara du inte återuppstår på söndag.«15

Det är uppenbart att det inom regeringen fanns ett A-lag där förutom Palme de äldre ledamöterna med tunga uppdrag i partiets verkställande


när vinden vände. olof palme 1969-1986 av kjell Östberg

Documents