4.SeKeL-sidor4 Styrelsen har ordet 5 SOF 6 Mitt år som festerichef

7.Vad är ett lärosäte?Studentpolitik

8.Tänk själv! Intervju med Jonas Ramsten

11.Vad är anarkism?

12.William Gibson och cyberpunken

14.Pistols & EbbaFilmrecension

16.Det kommersiella upproret

18.Punk.1979.

20.

Novell

22.Kulturvetare som har jobbIntervju med Gustav Borg

24.The Sounds

26.Vardagens punkidolerVera i biktbåset

27.Dikter

Innehåll.

Kult. 2001.03 3

8

NU TROR JAG att vi alla

äntligen kan känna att

sommaren nalkas, vissa

dagar mera tveksamt

trevande och smygande

och andra dagar som

ett basebollträ i huvudet.

Ah, härliga Sverige! Hon

vet precis hur hon bäst

kan ingjuta hopp i våra

blekfrusna kroppar för att

sedan triumferande slå

oss i ansiktet med en

riktig östgötaorkan. Hon

är för go´, moder Svea.

Och det är nu, nu när

vi mår som bäst och är

som vackrast, som vi ska

engagera oss mest. Vad

yrar hon om? frågar du

dig genast. Snart är det

ju sommar och då ska

jag inte göra någonting

alls överhuvudtaget. Så

det så! Bara sola, bada,

sova på mornarna och

äta tusen miljarder ton

glass (åtminstone ville

man det i så där fem-

sex-årsåldern). Ja, gör

det, säger jag då. Vila

upp dig riktigt ordentligt

under sommaren, för i

augusti….. Ja, i augusti,

då kommer nollorna och

då är det du världsvana,

sexigt solbrända och

solglasögonprydda

seklerist det hänger på

för att vi ska kunna få

nollorna att bli lika bra

SeKeL-medlemmar som

du. Under nolle-p är

ingenting tråkigt. Alla är

glada och inget allvar

syns bortom horisonten.

Livet är helt OTROLIGT

roligt under nolle-p. För

de som deltar vill säga.

Nu när både du och jag

har insett att studier på

universitet inte fungerar

utan ett nolle-p minst en

gång per år så fi nns det ju

ingenting annat för dig att

göra än att engagera dig i

detta. Annars kommer du

ju inte att få nåt kul alls!

Eftersom nollorna bara

blir fl er och fl er för

varje termin så behöver vi

allt fl er faddrar till dessa

stackars vilsna själar.

Därför vill jag att du

anmäler dig snarast så att

även du kan bli en av

deras stora förebilder.

Kanske vill du bli ännu

mer hyllad och dyrkad än

så? Kanske vill du vara

med i nolleregeringen och

bestämma en massa?

Sök till nolleregeringen

omgående och fadder

senast den 18:e juni. Jag

ska engagera mig, ska

du?

Styret önskar alla söta

medlemmar en ball

sommar!

Inga bekymmer, man är lycklig var dag

Styrelsen har ordet

Text: Jennyralen Foto: Beata Bergkvist

4 Kult. 2001.03

I ÅR VAR DET åter

igen dags för SOF,

StudentOrkesterFestivalen.

I Kårtegen som rullade

genom staden fanns

självklart SeKeL med!

När Kult. pratar med

SeKeLs SOF-gäng är det

fortfarande några dagar

kvar till lördagen när

Kårtegen skall bana väg

genom Linköping. De är

totalt sexton personer som

jobbar med att bygga upp

Pippi Långstrumps Villa

Villekulla med trädgård.

Under Kårtegens gång

skall de dela ut

sockerdricka (från Pippis

sockerdricksträd) och

krumelurpiller. De skall

också vara utklädda till

Pippi och hennes vänner.

Allt går under parollen:

“Jag vill inte bliva stur,

därför har jag valt kultur!”

Byggchef Caroline

Henrysson menar att

anledningen till att de

valde just Pippi

Långstrump och Villa

Villekulla var att Pippi

aldrig blir stor, att hon

är så glad och framför

allt för att hon är en

kulturfi gur. Caroline säger

att hon personligen tycker

att Pippi borde få mer plats

inom kulturen. Jag tror inte

att vi andra är sena att hålla

med!

Under förra SOF vann

SeKeL priset för bästa

bygge. Eftersom jag i

skrivande stund inte vet

hur det gick, kan jag bara

säga att jag hoppas att de

lyckades med den bedriften

även i år!

Jag vill inte bliva stur, därför har jag valt kultur!

“Jag vill inte bliva stur, därför har jag valt kultur” stod

det på en vagn i SOFs kårtege, som den 12 maj 2001 i

sakta mak rörde sig genom Linköping och folkmassorna. Den

representerade kulturvetarna vid Linköpings universitet.

Detta gjorde mig ganska uppgiven.

Jag förstår först och främst inte vad man vill säga med detta

och efterlyser en motivering av de som hittat på det. Är det

något slags självironi (i brist på respekt för sig själv, ämnena,

kurskamraterna och mänsklig kommunikation och behov av

att uttrycka sig)? Eller har vederbörande kanske helt enkelt

valt fel program/kurs?

Detta är en stad där kulturutbudet inte är särskilt stort och

debatten kring kultur är ganska loj. Universitetet är präglat av

dels tekniska högskolan, dels de nya pedagogiska drag som

vissa utbildningar fått de senaste åren. Kulturvetarprogram-

met och de enstaka kurserna har alltså hamnat i kläm och

kvalitén på utbildningen är ju uppenbart därefter…

Sättet att förhålla sig till kulturstudier eller kulturella int-

ressen, tyder ofta, anser jag, snarare på behov av en image

än renodlade intressen och fascinationer (vilka dessutom lätt

mattas med en “icke levande” pedagogik, vilket man alltför

ofta möter).

Vad jag då frågar mig är om det inte skulle vara positivt

förebyggande om vi som studenter skulle bli lite bättre på

att marknadsföra oss själva och våra ämnen. Om vi kanske

skulle visa lite mer stolthet över det utbildningsval vi gjort,

lite mera intresse och kanske även respektera oss själva och

inte hela tiden skämta om vår framtid som tunnelbanevakt,

konsumbiträde osv. (inget illa menat om de som arbetar som

det, men det är ju inte det bästa sättet att ta till vara de

kunskaper som vi ägnar tid och pengar åt att skaffa oss).

Jag har stor erfarenhet av “kulturfolk”, allt från

lärare, bibliotikarier, konstnärer, författare, administratörer

inom kommuner och landsting, till studenter från olika

utbildningsnivåer. Och jag ser ett samband mellan jargonger

och ekonomiska satsningar. Det ser jag som en skrämmande

utveckling. Det är alltid viktigt med intresse för kommunika-

tion och människors sätt att uttrycka sig och se på livet och

världen, samt att respektera sig själv! Genom att förbättra

detta tror jag att vi i längden kan vinna både respekt och

ekonomiskt stöd, vilket ger mer kvalité och större utbud!

Med vänliga hälsningar,

Elenor Månsson, KVB2

Insändare

Text: Anna Hougström Foto: Beata Bergkvist

5Kult. 2001.03

TIDEN GÅR SÅ FORT, allde-

les för fort. Det har gått ett helt

år sedan jag skiftade på och

blev festerichef. Fast det känns

nästan som om det var igår

vi spelade laserdome, klängde

på fotbollsmål, drack läskiga

shots och blev riktiga fester-

ister. Då var vi ynka fem i

sKVaLp och vi fem lyckades

ta oss igenom höstens nolle-p

och ordna skojigheter för de

nya studenterna. Därefter blev

vi nio stycken. Vi lyckades

ragga upp fyra tjejer ur den nya

årskullen.

Detta gäng på nio personer

har tillsammans ordnat en

välbesökt drinkfest med

smaskiga drinkar, en julsittning

som tomten inte glömde bort,

ett pojkbandspartaj som rock-

ade och så självklart den

bästa chilifesten ever… men

nu är det slut. Nästa gång

är det förmodligen vi som

dricker mest och hörs mest på

sKVaLp-festerna.

Det är både skönt och

skrämmande att det är över.

Skönt för nu kan jag slippa

oroa mig hela tiden för ditt

och datt som har med festeriet

att göra, skönt för att nu

kan jag ägna mig åt saker

jag inte hunnit med under det

här året. Skrämmande eftersom

det kommer att bli så tomt,

någonting kommer att saknas.

Jösses, jag kommer ju inte

längre att vara chef. Hur ska

det här gå? Till en början

kommer jag säkert att njuta,

men sen kommer nog SeKeL-

nerven börja rycka lite. Det

kommer att bli tomt att inte

vara engagerad, jag får väl leta

upp nåt annat projekt…

Till sist vill jag ge en riktigt

stoooor puss till mina med-

festerister under det här året

som gjort allt för att underlätta

mitt arbete som chef. Tack till

Katrin, Eva, Maria, Marcus,

Lisa, Niclas, Ida och Jesper.

Ni är bäst! Sen vill jag ju

självklart säga tack till alla

er som kommit på festerna.

Fortsätt gå på sKVaLp-fester!

Och till sist lycka till Mattias

med det nya festeriet!

Mitt år som festerichef Text: Sofi a Skoog

Festeriet 00-01, från v-h: Niclas, Maria, Katrin, Marcus, Lisa, Eva, Ida & Jesper. Foto: Sofi a Skoog

Sofi a leker mexican på Chilifesten. Foto: Katrin Wilhelmsson

6 Kult. 2001.03

I VÅR STRÄVAN ATT LÄGGA en grund för diskussion kring

studiesituationen har de problem som skapas av studenternas

självbild och kunskapssyn behandlats. Även alternativa sådana

har skisserats. Det är nu dags att ta upp frågan om en av de

kanske viktigaste komponenterna i denna diskussion, nämligen

synen på vår arbetsplats, universitetet. Vad ett lärosäte är och

hur studenter, föreläsare och resten av samhället förhåller sig

till det kan inte uteslutas ur diskussionen om vår situation som

studenter.

För att fungera kräver dagens komplexa samhälle en allt större

grupp välutbildade människor. Därför måste nya generationer

kontinuerligt utbildas i konsten att axla de arbetsuppgifter

som krävs, en uppgift som i Sverige ombesörjs av staten,

genom dess lärosäten. Universitet och högskolor står för den

specialisering dagens samhälle kräver. Diskussionen måste

beakta att utbildningen sker i statlig regi för att tillgodose

statliga och samhälleliga behov. Staten investerar stora summor

och måste därför anses vara berättigad att ställa krav på den

kompetens studierna syftar till. Verksamheten vid lärosätena

skall betraktas som statligt egenintresse. Vårt resonemang

bygger på en god stat som representerar samhällets behov och

intressen.

UTBILDNINGENS MÅL SKALL vara att tillgodose

samhällets behov. Därför skall undervisningen också inriktas

mot detta. Den intressanta och mer problematiska frågan

är vilka som verkligen kan bestämma vilken kunskap som

motsvarar samhällets behov, det vill säga vad som är relevant

kunskap. Vilka som idag formulerar svaret på den frågan är

ytterligare en intressant aspekt som inte kommer att diskuteras

här. Staten kan enligt ovan förda resonemang ställa sådana

krav. Den har en dubbel roll dels som fi nansiär och dels som

den institution som bör ha bäst överblick över samhällets behov

av utbildad arbetskraft. Näringslivet skall också ha infl ytande

över synen på relevant kunskap eftersom de rekryterar delar av

sin arbetskraft bland de vid lärosätena utbildade människorna,

något som legitimeras av näringslivets betydelsefulla roll

i samhället. Dessa två gruppers krav utgår från deras

behov av välutbildad arbetskraft. Forskarsamhället kan utifrån

sin ämneskunskap ställa rättmätiga krav på forskningens

och undervisningens inriktning samt att åt stat/näringsliv

defi niera innebörden av begreppet välutbildad inom de olika

disciplinerna. Studenter kan likaså resa rättmätiga krav på vad

deras utbildning skall innefatta och därigenom dess mål. Detta

för att samhället är i behov av problemlösning, av kritiskt

ifrågasättande av dess grundprinciper samt upprätthållande

av dess administrativa och intellektuella struktur. Därför

måste vi kunna analysera förhållanden i detsamma, något

som endast kan åstadkommas genom fritt tänkande och fritt

problemformulerande, en verksamhet som även legitimerar

forskarsamhällets intressen. Studentinfl ytande medverkar också

till större mångfald i undervisningen. En bra lärosätesmiljö

kräver att dessa gruppers intressen balanserar varandra.

Humanioras existensberättigande vid läroverken är, i ljuset

av ovan sagda, lätt att ringa in. Ingen annan vetenskaplig

inriktning är så väl anpassad för att kritiskt analysera vad det

innebär att vara människa i förhållande till det omgivande

samhället, något som innefattar kritisk granskning av den

mänskliga självuppfattningen, en av civilisationens viktigaste

utgångspunkter.

Detta är den tredje delen i en artikelserie om studentpolitik som kommer att publiceras under året. Har du synpunkter? Maila redaktionen eller gör din röst hörd på vårt diskussionsforum!

Vad är ett lärosäte? Text: Johan Jarl & Ola Lundqvist

Kult. 2001.03 7

Jonas Ramsten, doktorand på Tema Kommunikation, beskriver punken som främst en attityd där man alltid gjort allt själv. Detta har gett punken en framskjuten plats vad gäller skapandet av globala nätverk. På det lokala planet var punken i slutet av 70-talet dessutom viktig för de avvikande landsortskillarnas identitetsskapande.

Tänk själv!

Jonas Ramsten arbetar som lärare på Kultur, samhälle och

mediegestaltning på Campus Norrköping, samtidigt som han

håller på att avsluta sin doktorsavhandling om garagerock/

garagepunkscenen i Austin, Texas på Tema Kommunikation

vid Linköpings universitet. Med detta avhandlingsämne och

med ett gediget personligt punkintresse får man betrakta Jonas

som något av en expert på de sociologiska aspekterna av

punk.

Från början visste han inte riktigt vad han ville skriva om,

men det som fi ck bli vägledande var hans önskan att skriva

om ett ämne som han kunde brinna för över en längre period.

På en konferens för medieforskare i Danmark träffade han en

professor från Texas, som bjöd in honom till South by South

West-festivalen i Austin för att där göra intervjuer som skulle

kunna utgöra underlag för avhandlingsarbetet. Väl i Texas

insåg dock Jonas ganska snabbt att festivalen var lite för bred

och kommersiell för hans inriktning. Istället råkade han gå

förbi en musikaffär som skyltade med vad vi i Sverige kallar

garagerock men som i USA kallas garagepunk.

- En av expediterna ägnade en halvtimme åt att guida mig i

utbudet av den lokala garagescenen och bjöd in mig till en

konsert dagen därpå, där ett par av de lokala banden skulle

spela. Jag hade inte så mycket uttänkt då, men började intervjua

de människor som rörde sig i den här kretsen, säger Jonas.

Det han fann mest intressant var att utifrån sitt svenska

perspektiv se på hur de förhöll sig till resten av världen.

- De levde i lika hög grad i en garage-värld som i en Austin-

värld, menar Jonas. De var inte speciellt intresserade av att i

någon större utsträckning samarbeta med folk lokalt, för de

hade sin egen krets och publik att vända sig till och den var

inte mindre än den värld som festivalmänniskorna rörde sig

i. Man kan tala om att de rörde sig i en begränsad global

värld. De spelade in och pressade skivorna själva och trots

att det hela rörde sig om en lågbudgetaffär fungerade det rent

kommunikativt. Det paradoxala var att nu, då musikindustrin

blir allt starkare och centraliserad, verkar dessa band egentligen

inte behöva den alls.

Anarkism och vardagsilska

På frågan vad som defi nierar punk svarar Jonas att det handlar

om en ganska hård, högljudd och lågbudgetproducerad musik.

Korta effektiva låtar utan gitarrsolon där det tekniska kunnandet

inte anses vara det viktigaste. Men han menar att man även kan

ha en annan utgångspunkt.

- Det kan också handla om en attityd, ett sätt att förhålla sig

till musiken. Man ser sina egna möjligheter att göra det man

faktiskt känner för, oavsett vilka krav som andra ställer eller

vilka kriterier som anses viktiga för bra musik.

Idag blir punken ofta sammankopplad med anarkism, något

Jonas menar knappast är en självklarhet:

- Det var egentligen Sex Pistols fel att det blev en onödigt stor

fokusering på det. Pistols sjöng om anarki, något som säkert

var uttänkt från Malcolm McLarens (Sex Pistols manager,

red anm) sida. Många punkare hade anarkisympatier, men

det var mer attityden än ideologin som de kände sig hemma

med. I Sverige var det mycket svårare att få in anarkin än

i England, för här hade anarkismen redan uteslutits ur det

politiska sammanhanget. För många svenska punklyssnare var

The Clashs utveckling mest signifi kativ: man började som ett

ilsket garageband och tog aktiv ställning för sandinistregimen

i Nicaragua genom att döpa sin debut till “Sandinistas”.

Text & foto: Lucas Forsberg

8 Kult. 2001.03

Det där med tredje världen-engagemanget menar Jonas var

något som fungerade bra för en svensk lyssnare.

- Som följd av proggmusikens politiska värderingar kom man

här i Sverige att tolka all ungdomsmusik som politisk, vilket

också gjorde det lättare för unga punkare att bli legitimerade.

Men det var långt ifrån alla band som var genompolitiserade

och ofta stoppade man in sådana texter enbart därför att de

skulle fi nnas där. De lokala exemplen säger mest, eftersom

de är rörande korkade på något sätt. Det fanns en grupp

från Örebro som försökte reagera på polisens brutalitet och

övermakt genom att sjunga om väktarna på Åhléns. Man

försökte skriva politiska låtar men det slutade bara i något slags

vardagsilska. Då blev det lärare, väktare, poliser och andra som

på något sätt satte en gräns för friheten att tänka själv.

Effektiva kommunikationsnät

Enligt Jonas är det långt ifrån

självklart att man skall ha ett tydligt

budskap som punkare; det pågår en

fortgående diskussion kring detta i

punkkretsar.

- Punkarna i Austin har bestämt sig

för att politik är viktigt, men att det

inte får gå före musiken. Därför talar

man inte om för lyssnaren vad man

själv tycker, utan uppmanar var och en

att tänka själv. Man talar mycket om

behovet av att skapa ett offentligt rum

där folk kan mötas för att diskutera.

Man vänder sig mer mot tystnaden

och stumheten i samhället, än mot

själva etablissemanget.

Samtidigt menar Jonas att punken

i sig själv kan ses som en politisk

faktor. Banden väljer att själva ta

kontrollen över musiken. Det som

alla punkare skulle kunna samsas

om är uppmaningen att tänka själv.

Denna attityd dominerade i slutet av

70-talet men läget kom, enligt Jonas,

att förändras.

- Punken splittrades ganska tidigt.

De första punkarna var en blandning

av relativt välutbildade intellektuella,

människor som hade svårt att komma

in i det sociala livet samt

halvkriminella. Men när den

intellektuella publiken försvann kring

1980 blev råpunkarna kvar och det är

de vi känner igen med mohikanfrisyrer

och nitar. Det var i dessa kretsar som

den politiska punken överlevde. Vi

hade bl a en högerreaktion - oipunken

- som är bred och har många gråzoner.

Detta gjorde att den blev beskylld

för att vara fascistisk. Denna andra våg av punkare föll inte

musikpressen i smaken och där slutade också svensk bevakning

av punken för några år framöver.

- Det är för att punken i långa perioder har fått sköta sig själv

som den har utvecklat väl fungerande nätverk. Punken står

av många skäl i första ledet i skapandet av egna världar och

kommunikationsnät. Återigen kan man se det som en, om inte

ideologisk, så åtminstone politisk motkraft.

Skydda stilen

Om punken kan beskrivas som en protest mot likformighet, hur

förhåller man sig då till kommersialiseringen av punken och

dess attribut? Jonas menar att det fi nns två vägar. Antingen kan

man välja en stil som är så svår som möjligt att stå ut med.

Kult. 2001.03 9

- Det krävs en del om du

skall köra det till vardags. Även

om det idag är en accepterad

ungdomsstil är det något som

föräldrar och lärare har svårt

för. Man blir ofta sedd som

lågpresterande och en naturlig

måltavla för nazister och brutala

lördagsfestare. Den andra vägen

är att släppa utseendegrejen helt

och köra med jeans och t-shirt.

Det är en stil som är svårhärmad,

eftersom de fl esta har den. Denna

grupp vill fortfarande lyssna på

sin musik och hålla på med den,

men inte ha en stil som andra

kan stjäla eller som de riskerar

att bli nedslagna för. Alla som

håller på med alternativ musik

vet att spotlighten när som helst

kan hamna på dig och din musik

och då måste du på något sätt

vara beredd.

De punkband som gör mer

kommersiella karriärer verkar

Jonas inte ha några problem

med.

- Jag tycker inte att det är

konstigt att band som Offspring,

som har hållit på länge och

harvat till slut väljer att få betalt

för vad de gör. Det är svårare att förstå den attityd unga musiker

har då de inser att de både kan spela punk och tjäna en massa

pengar. Den bild som t ex Rage Against the Machine ger av

punk är dubbel eftersom protest och målet att “nå” människor

går hand i hand med att tjäna mycket pengar och få så stor

exponering som möjligt. Det som framställs som den största

ilskan utgör den största faran för punken eftersom protesten

blir ett koncept som alla andra.

Punk på landsbygden

Jonas menar sig som punkare uppvuxen på landsbygden ha

andra erfarenheter än de som befann sig i städerna, mycket till

följd av dåliga kommunikationer.

- På den tiden hade småorterna mindre kontakter med städerna.

Man hade ganska vaga föreställningar om vad som gällde i

storstan. Ofta var man lite försenad också. Idag är det lättare att

hitta rätt till Stockholm, eller så tar man klivet förbi Stockholm

och söker sig till London eller Detroit.

Tidigare hade de fl esta enligt Jonas lyssnat på ouppnåeliga

arenagrupper som Deep Purple, Blue Oyster Cult och Genesis.

Men punken kändes som deras egen musik, något som krävde

få resurser och som man kunde göra själv.

- När punken dök upp på allvar innebar det ett slags befrielse;

man fi ck göra vad som helst och inget var utdömt på förhand.

Man fi ck vara sig själv, fånig

och arg - allt som en tonåring

längtar efter.

- De som tilltalades av den nya

musiken var dels de som kunde

sägas tillhöra den intellektuella

medelklassen - de som satt

hemma och läste böcker och

inte alltid passade in i det

lokala sammanhanget och som

spelade fotboll enbart därför

att det krävdes av en. Sen fanns

också de som absolut inte hade

någonting med idrottslivet att

göra, de som passerade som

bokmalar med glasögon, och

slutligen de som verkligen var

utanför, de som inte passade in

någonstans. I punken möttes

dessa grupper.

- Vi som satt på landsbygden

var mer breda alternativlyss-

nare. Det var inte bara punk,

utan new-wave, synt och lite

hårdrock. Många av oss blev

förvånade över att stadslyss-

narna var mer inriktade på en

sorts musik, medan vi hade en

bredare bas. Vi kunde inte på

samma sätt välja vad vi ville

bli och knappast bli livstidspunkare. Hittade man en annan

som lyssnade på alternativ musik fi ck man vara glad för det.

De fl esta av oss gick ur den perioden utan ett defi nierbart

punkutseende, men hade ändå ett slags uniform: korta, svarta

jeans, mörk kavaj och kortklippt hår. Det signalerade att man

läste böcker och gick att ha i möblerade rum, men att man

också lyssnade på nya, fräcka grejer. Landsortsbon har på det

sättet varit mer intressant än stadsbon. Många driftiga lands-

ortsgrabbar har satt igång klubbar, tidningar och band. De var

de ensamma grabbarna som suttit och drömt om en annan värld

i den glimrande storstaden men som när de kom dit insåg att

det inte var så som de föreställt sig och därför tvingades skapa

en egen värld igen.

Jonas Ramsten menar att punken började spela ut sin roll på

landsbygden när The Clash släppte “London Calling” 1979.

- Då blev punken mainstream på landsbygden. “London

Calling” lyssnade alla som påstod sig vara musikintresserade

på. Det var helt plötsligt ok att inte bara lyssna på punk, utan

också att se ut som om man gjorde det. Efter det kom punken

att få mindre betydelse för hur man defi nierade sig.

10 Kult. 2001.03

Kult. 2001.03 11

ANARKISMEN ÄR EN RÖRELSE inom socialismen och när

arbetarrörelsen tog form under 1800-talet stred i huvudsak

marxister och anarkister/federalister mot varandra om den rätta

vägen till socialismens förverkligande. Anarkister och marxister

var (och är) överens om att arbetarna skulle överta produktions-

medlen, men de hade olika taktik för att nå dit. Marxisternas

taktik var att organisera sig för ett maktövertagande, alltså

att införa socialismen uppifrån, genom ett partis ledarskap.

Anarkisternas taktik var att avskaffa staten och införa social-

ismen underifrån, genom ekonomisk kamp, dvs människorna

själva skulle organisera sig i egna sammanslutningar och föra

en direkt kamp utan ledarskap av någon partielit.

I början av 1900-talet uppstod syndikalismen som är den

gren av anarkismen som mest betonar den fackliga kampen

på arbetsplatserna som medel för samhällsomvandling. Den

enda teoretiska skillnaden mellan anarkister och syndikalister

är vikten av facklig kamp kontra annan kamp, dvs vilka

medel man använder sig

av i kampen.

Anarkismen har även ett

borgerligt arv från liberal-

ismen när det gäller indiv-

idens rätt till tanke- och

handlingsfrihet. Vad som

skiljer anarkismen både

från ett borgerligt och

ett marxistiskt synsätt är

avståndstagandet från

auktor i te tspr incipen.

Anarkisten ser makten i

sig som den största

fi enden, till skillnad från

marxisten som anser att

klassamhället är det

största och enda hotet mot

mänsklig frigörelse.

Den anarkistiska utopin är

ett samhälle med största

möjliga frihet åt alla

människor. Anarkisterna

menar att frihet bara kan

skapas genom frihet och

därför ska de borgerligt

demokratiska rättighet-

erna gälla oinskränkt för

alla människor i alla poli-

tiska läger. Anarkism handlar om frigörelse av människor som

var och en kräver sin egen kamp.

ANARKISMEN ÄR INTE enbart emot kapitalismen utan även

staten eftersom man hävdar att statens roll är kapitalismens

förutsättning och att staten är ett organ med egna maktint-

ressen. Förutom att arbetarna ska äga produktionsmedlen så

ska även konsumtionen vara socialiserad enligt den kommunis-

tiska anarkismen. Den kommunistiska grenen av anarkismen

anser vidare att människors grundläggande behov är gemen-

samma och att de sociala skillnaderna är skapade - det fi nns

mer som förenar människor från olika kulturer än som skiljer

dem åt. Individens rätt är okränkbar och varje individ är per-

sonligen ansvarig för sina egna handlingar.

Den anarkistiska politiken går ut på att bygga upp ett alternativ

till borgerlighetens etablerade institutioner, vilket på sikt ska

leda till en total samhällsomvandling. Det anarkistiska syftet

är att verksamheterna

(skolor, producentkooper-

ativ, daghem, etc) ska

drivas utan statliga och pri-

vatekonomiska intressen

(utan statliga bidrag).

Anarkismen är en han-

dlingsteori som betonar

människans individuella

ansvar, inbegripet den

personliga livshållningen.

Kritiken mot anarkismen

bygger på att anarkin är

ogenomförbar i praktiken

eftersom människor tydli-

gen är motvilliga till att

samarbeta av egen kraft.

För anarkisten måste syftet

(målet) och dagskampen

stämma överens - något

som man kan tillämpa på

studentvärlden - pluggar

man inte kör man (oftast)

på tentan.

I min mellanstadieklass fanns det två hobbypunkare som tyckte att de var jättehäftiga när de andades imma på bussrutorna och ritade anarkist-a:n. Men vad visste de egentligen om anarkismen som politisk ideologi?

Vad är anarkism?Text: Sofi a Engvall Illustration: Kajsa Sjökvist

The sky above the port was the color of television, tuned to a

dead channel.

DEN ALLRA FÖRSTA MENINGEN i William Gibsons

roman Neuromancer har för cyberpunken uppnått

klassikerstatus. Metaforen är ett ställningstagande och

presenterar den synvinkel som senare skulle bli typisk

för rörelsen som helhet. Himlens färg åskådliggörs genom

bilden av ett stycke dåligt fungerande teknik. På samma

sätt står tekniken alltid i centrum för cyberpunkens litterära

landskap och bestämmer synen på den verkliga världen.

Det råder delade meningar om hur själva begreppet

cyberpunk (av “cybernetik”, studiet av kontroll och

kommunikation i levande varelser och maskiner, och

“punk”, ligist) egentligen uppstod. Ordet användes

ursprungligen som ett samlingsbegrepp för en grupp

unga författare som i början och mitten av 1980-talet

sökte förnya science fi ction-litteraturen som i det nya

informationssamhällets ljus föreföll hopplöst föråldrad. En

av dessa författare var William Gibson och det var hans

roman Neuromancer som blev grundstenen till cyberpunken

som massrörelse. Boken utspelar sig, liksom många andra

av genrens romaner, i en mörk och dekadent men inte alltför

avlägsen framtid. Stater och nationer tycks ha fallit samman

och världen styrs av enormt mäktiga storföretag,

s k zaibatsus, med betydande makt över sina anställdas liv:

The crowd, he saw, was mostly Japanese. Not really a Night

City crowd. Techs down from the arcologies. He supposed that

meant the arena had the approval of some corporate recreational

committee. He wondered briefl y what it would be like, working

all your life for one zaibatsu. Combany housing, company hymn,

company funeral.

Den riktiga världen har blivit mindre, mer inskränkt och

smutsigare till förmån för cyberspace (Gibson har äran

av att ha myntat begreppet) där allt fl er viktiga händelser

utspelar sig. Huvudpersonen i Neuromancer, Case, är

cyberspacecowboy vilket innebär att han ägnar sig åt

att fl ytta information mellan olika platser i datarymdens

virtuella verklighet. En äkta cowboy föraktar köttet och

vistas så mycket som möjligt i cyberspace, en dimension

som bäst kan beskrivas som den plats där ett telefonsamtal

utspelas eller där ett fax befi nner sig från det att man

trycker på sändknappen tills dess att ett papper skrivs ut av

mottagarfaxen.

William Gibsons roman Neuromancer (1984) blev starskottet för cyberpunken, en subkultur som snabbt fann representanter bland såväl författare som musiker och fi lmmakare. Gibson beskriver en mörk och skruvad framtid där storföretagen har oinskränkt makt och där människor sammankopplade med datorer vistas och verkar i cyberspace. Information är makt och förfalskad ungdom och evigt liv fi nns inom räckhåll.

William Gibson och cyberpunken

12 Kult. 2001.03

Text: Andreas Hedberg

EN COWBOY TAR SIG IN i cyberspace genom att

bokstavligt talat koppla ihop sin egen hjärna med datorn.

Därefter kan han förfl ytta sig och röra vid saker i den

nya dimensionen precis som i den verkliga världen. En

cowboys arbete är ofta illegalt och syftar till att stjäla

information från olika databaser. Spänningsmomentet ligger

i svårigheten att forcera “isen” (ett slags system som

skyddar mot intrång) kring en sådan bas, ett företag som

är förenat med stor fara eftersom stora energifl öden kan

skada en cowboy rent fysiskt och till och med döda honom.

De hårdaste motståndarna är de artifi ciella intelligenserna,

datorer med mänskliga fattningsförmågor. Ingen vågar lita

på dessa elektroniska hjärnor och därför byggs de alltid

“med en elektromagnetisk pistol fäst mot pannan”. Gibsons

roman handlar just om mötet med en av dessa artifi ciella

intelligenser som kan uppenbara sig som vem som helst och

som har makt över människors minnen.

Neuromancer utspelar sig inte vid någon bestämd tidpunkt.

Några få och korta historiska tillbakablickar antyder något

som verkar vara ett tredje världskrig med

atombombsangrepp som kulmen. Det talas

bl a om de radioaktiva ruinerna av det gamla

Bonn. Romanens samtid härjas av vågor

av kriminalitet och människor styrs i stor

utsträckning av kemiska droger som helt

har legaliserats. Den som har pengar kan

lätt köpa sig nya och framodlade inre

organ om drogmissbruket skulle leda till

fysiska men. Plastikkirurgins framsteg har

medfört att människans fysiska fulhet så gott

som utraderats samtidigt som gentekniken

erbjuder möjligheter till evigt liv.

Såväl språkligt som motiviskt har Gibson

inspirerats av beatnick-poeten William

Burroughs som bl a hade idéer om Interzone,

en plats där människor och maskiner muteras

till varelser och där människor kan kontrolleras genom

telepati eller psykedeliska droger. Språket i Neuromancer är

målande och ibland svårgenomträngligt. Ett bra exempel är

följande passage:

His eyes were eggs of unstable crystal, vibrating with the

frequency whose name was rain and the sound of trains, suddenly

sprouting a humming forest of the hair-fi ne glass spines.

Med Neuromancer som startskott blev cyberpunken snabbt

en utbredd subkultur och själva begreppet cyberpunk, som

från början haft pejorativ anstrykning, blev en åtråvärd

etikett som snart användes som beteckning på en mängd

olika kulturfenomen som hade med science fi ction och

teknologi att göra. Exempelvis fi nns det idag en mängd

fi lmer som räknas till cyberpunken. Gibson själv antas

ha varit inspirerad av Ridley Scotts Blade Runner (1982)

men även fi lmer som The Matrix (1999), i vilken

huvudpersonerna rör sig genom dataprogram och virtuell

verklighet, kan och har räknats till cyberpunken. Dessutom

blev cyberpunk benämningen på en aggresiv och maskinell

musikstil med representanter som Ministry, Skinny Puppy

och Thåströms Peace, Love and Pitbulls. En speciell

klädstil och speciella diskotek upprättades raskt medan

data- och programutvecklare som tagit Neuromancer

på fullt allvar började drömma om hur romanens

tekniska landvinningar skulle kunna förverkligas. Många

datahackers på amatörnivå fylldes av beundran inför

cyberspacecowboyens anarkistiska frihetsdeklaration.

WILLIAM GIBSON SJÄLV hade i högsta grad anledning

att förvånas över denna utveckling. Han skrev sin roman på

en manuell skrivmaskin och inspirerades till uppfi nnandet

av cyberspace när han betraktade barn som spelade tv-spel.

Själv visste han ingenting om datorer. Enligt legenden var

hans enda mål med skrivandet att få ihop tillräckligt med

pengar för att kunna köpa en färg-tv och han hade knappast

någon aning om att hans roman skulle bli ett enormt

genombrott och belönas med Nebula-priset. Men anledning

av teknikoptimisternas fascination lär han ha yttrat: “det

som känns mest konstigt för mig är att de som läst

mina böcker tydligen har antagit att

de beskriver den slags framtid som jag

skulle vilja se förverkligad. I vissa fall

är det rentav beskrivningar av mina

värsta mardrömmar!”

I ljuset av ett sådant uttalande skulle

Neuromancer kunna räknas till en

lång 1900-talstradition av dystopiska

framtidsvisioner. Gemensamt för

sådana romaner är att de egentligen

beskriver sin samtid, fast “med

volymen uppskruvad” som Gibson

uttrycker det. Huxleys Brave New World beskriver ett hårt stratifi erat

samhälle där människor

massuppfostras genom psykologisk

betingning och Karin Boyes Kallocain

och George Orwells 1984 är båda berättelser om

de totalitära staternas övergrepp mot de mänskliga

rättigheterna. Varje epok har sin skräckvision som

baseras på olycksbådande drag i samtiden. Även om

Neuromancer inte är en renodlad dystopisk roman är dess

framtidsscenario inte direkt lockande. Det är med ett slags

skräckblandad förtjusning som läsaren närmar sig Gibsons

teknologiska groteskerier.

IDAG BETRAKTAS den ursprungliga cyberpunken som ett

dött fenomen. Många anser att det var premiären på fi lmen

Johnny Mnemonic (1995) (baserad på en novell av William

Gibson) som blev spiken i genrens redan ruttnande kista.

Filmen fi ck mycket dålig kritik vilket togs som ett tecken

på att 1980-talets typ av science fi ction var föråldrad. Men

i en dödspredikan över cyberpunken bör man poängtera

att många av iakttagelserna i romaner som Neuromancer

fortfarande är aktuella och värda att begrunda.

13Kult. 2001.03

Från omslaget till Willam Gibsons bok Iduro,illustration av Patrik Lindvall.

JAG KAN MYCKET LITE OM PUNK och punkmusik.

Detta beror på att jag större delen av mitt liv tyckt att det

är löjligt att människor uttrycker sin personlighet genom

att klä sig på ett visst sätt. Dessutom ingick inte namn

som Thåström och Johnny Rotten i vokabulären under min

uppväxt i ett borgerligt hem (annat än som skällsord). Detta

innebär att det lilla jag tror mig veta om punk kommer från

två dokumentärer (The Filth and the Fury och Ebba the movie) så om de är ute och seglar så är jag det också.

Filmerna är väldigt olika till sin uppbyggnad: The Filth and the Fury är en dokumentär om Sex Pistols som skildrar

bandets existens (inte inräknat deras comeback för ett par

år sedan). Ebba the movie däremot, visar lite om hur Ebba

Grön bildades men handlar primärt om deras Sverigeturné

1982. Trots att källorna är så olika ska jag inte bara försöka

jämföra fi lmerna utan även banden själva. I processen

hoppas jag lära mig lite om vad punk och punkmusik

innebär.

The Filth and the Fury är en hyfsat givande dokumentär

som visar en version av hur punkkulturen uppstod i

England med Sex Pistols i förgrunden. Filmen skildrar

punkkulturen och bandet parallellt vilken ger den både

bredd och djup. För en sån som jag som inte kände till

så mycket om Sex Pistols var den tämligen givande; jag

tyckte till och med att en del av deras låtar var bra och jag

sympatiserar med deras revolt mot det engelska samhället.

Ebba the movie är en dokumentär som har sitt största värde

i de live-spelningar med Ebba Grön som dominerar fi lmen.

I mina ögon verkar de ha varit ett mycket bra band att

se live och även här stöter jag på en del låtar som jag

nog kommer att skaffa mig. Jag blir dock ganska trött

när jag hör låten “Häng Gud”; utan att ha toklyssnat på

texten känns det som om den är ganska ogenomtänkt och

kan härledas till den hacka-på-de-kristna-mentaliteten som

råder då som nu i vårt avlånga land.

Ett patetiskt försök att fatta lite om punkEn samrecension av The Filth and the Fury av Julien Temple och Ebba the movie av Johan Donner.

Text: Marcus Blomberg Illustration: Lucas Forsberg

14 Kult. 2001.03

BÅDA FILMERNA HAR i mina

ögon problem med trovärdigheten

eftersom de skildrar verkligheten

mycket ur bandens perspektiv,

något som begränsar synfältet. Nu

är detta inget jätteproblem, bara

något man bör ha i åtanke. Detta

gäller speciellt The Filth and the Fury där fi lmaren, Julien Temple,

verkar vara en kompis till bandet.

När jag jämför Sex Pistols och

Ebba Grön som band så tycker jag

att det förstnämnda handlar mer

om revolt mot samhället och de

sistnämnda mer om själva musiken.

Sex Pistols använde musiken som

ett redskap för att uttrycka sin

avsky mot etablissemanget medan

Ebba Grön var ett band som

mer skrev texter om vad de

verkligen kände. Ofta blev det

samhällskritiska texter. När det

gäller image är det lite samma

sak; Sex Pistols kläder och attityd

uppfattar jag som en protest mot

samhällets normer medan de kläder

och den attiyd som medlemmarna i

Ebba Grön uppvisar inte får mig att

reagera på något anmärkningsvärt

sätt. Överhuvudtaget känns det

som om imagen var viktigare

för Sex Pistols som mer känns

som artister än musiker medan

åtminstone Thåström i Ebba Grön

verkar vara mer musiker.

Vad är då punk och punkmusik?

Efter att ha sett de båda fi lmerna

så är detta vad jag kommit fram

till: Punk var från början en

ungdomskultur som växte fram

i England. Punken präglades

åtminstone till en början av

antimaterialism, protest mot

etablissemanget och en strävan

efter individualitet som främst kom

att uttrycka sig genom klädval där

risighet var en ledstjärna. För att

ett band ska få kallas punkband

så ska det uppfylla tre av följande

fyra villkor: 1) musiken får inte

vara speciellt avancerad (budskapet

ska vara viktigare än framförandet),

2) bandet ska vara aktiva på

scen, 3) bandet ska uttrycka sin

individualitet genom att ha risiga

kläder och 4) texterna ska ofta vara

samhällskritiska.

Kult. 2001.03 15

Grattis, du har tagit steget ut påarbetsmarknaden!

Tog du hjälp av DIK under dina studierför att göra resan lättare?

Ja? Klokt val!

DIK är facket för dig som utbildar dig inomdokumentation, information och kultur.

D O K U M E

N T A T I O

N I N F O R

M A T I O N

K U L T U R

��

NÄR SEX PISTOLS 1976 SLÄPPTE sin debutsingel

“Anarchy in the U.K.” kunde knappast någon tveka om vilket

budskap de förde fram. Singeln bannlystes omedelbart av

BBC och dessutom blev bandet dumpat av sitt skivbolag

EMI. “I wanna be an anarchist / Get pissed / Destroy”

sjunger sångaren Johnny Rotten - eller John Lydon som

han egentligen heter - och det är onekligen en helt annan

samhällskritik än t.ex. folksångarnas protester mot kriget i

Vietnam. Det är ingen protest inifrån samhällsstrukturen,

istället ställer man sig utanför systemet och vill krossa allt vad

regeringar, makthavare och överhet heter. Men gav Sex Pistols

verkligen fullkomligt fan i allt? Var deras uppror helt grundat

i en avsky mot allt de såg omkring sig? Så kan det mycket

väl ha varit, men upprorets form var långt ifrån oberoende av

trender och marknadens krav.

Sex Pistols’ manager Malcolm McLaren var kläddesigner och

innehavare till en boutique på King´s Road i London - det var

kring denna affär bandmedlemmarna möttes. Man är oense

om hur mycket McLaren påverkade bandets musik, däremot

råder det ingen tvekan om att han skapade deras klädstil.

Även om punken i sig inte föddes med Sex Pistols utan

ursprungligen uppstod i USA (Ramones, The Modern Lovers

m.fl .) var det de som lanserade den tillhörande klädstilen:

trasiga kläder, läder, nitar, kedjor, säkerhetsnålar. I media

blev uppståndelsen självklart stor. Särskilt stor blev den sedan

bandet under en tv-intervju sagt “fuck”. Framgången var ett

faktum.

Drygt 20 år senare, i oktober 1999, intervjuar Andres Lokko

Bobby Gillespie och Alec Empire för den ganska kortlivade

tidskriften bibel (#13). Bobby Gillespie är sångare i brittiska

Primal Scream, vid tillfället aktuella med den USA-kritiska

singeln “Swastika Eyes (War Pigs)”. Alec Empire är frontfi gur

i tyska Atari Teenage Riot, ett band som med låtar som

“Destroy 2000 Years of Culture” och “Revolution Action”

har fört fram ett tydligt anarkistiskt, anti-auktoritärt budskap.

I artikeln talas det om “västvärldens liberala smygfascism”

och om hur “musikbranschens grundstruktur” styrs av

“de multinationella företagen”. Alec Empire tror att “hela

kapitalismens struktur och i synnerhet den tyska traditionen,

vår historia, är livsfarlig”. Han anser att problemet inte

står att fi nna i små, perifera nazistpartier utan i att

“den politiska mittfåran är så smygfascistisk att dess

idéer håller på att förvandlas till norm”. Bobby Gillespie

menar att det inte längre fi nns någon vänster i England.

“Det fi nns inget socialistiskt parti! Det fi nns bara en

massa socialdemokratliberala skämtpartier. Fackföreningarna

är döda.” En orsak till detta fi nner Gillespie i åttitalets

Thatcher-regim. “Thatcher lyckades med sitt uppsåt att ta

ifrån arbetarklassen sina rättigheter. Hon avpolitiserade en

hel generation och förvandlade dem till offer. Hennes dröm

om en nation som bara består av apatiska konsumenter gick

i uppfyllelse. Och ett av konsumtionssamhällets viktigaste

ingredienser är att ingen ska ha några åsikter.”

HOS GILLESPIE OCH EMPIRE fi nner vi, betydligt

mer välartikulerad, samma ilska och frustration, samma

våldsamma samhällsprotest (ibland så våldsam att det blir

parodiskt) som hos Sex Pistols. Bobby Gillespie säger t.ex.:

“Idealet är ju att vi ska lyckas avskaffa monarkin och

skjuta alla i den brittiska regeringen, förstås.” Samtidigt

fi nns i artikeln ett bejakande av just det kapitalistiska

konsumtionssamhälle som det talas om att revoltera mot.

Själva intervjun föregås av en beskrivning av Gillespie och

Empire samt en bakgrund till det följande samtalet. “Alec

Empire halvligger i en soffa i svarta läderbyxor och en lika

svart ärmlös T-shirt” skriver Andres Lokko och fortsätter lite

längre fram: “Bobby Gillespie är på ett lysande humör; orakad

och korthårig i för långa jeans, en John Smedley-tröja och

svarta yogi-skor från Duffer of S:t George.” Precis som i fallet

Sex Pistols är revolten måhända viktig, men av minst lika

I slutet av 70-talet ville Sex Pistols krossa samhällsordningen. På 90-talet förvaltades arvet från dem av band som Primal Scream och Atari Teenage Riot. Men kan den revolutionära attityden, med eller mot artisternas vilja, reduceras till en stil som alla andra?

Text: Henrik WallheimDet kommersiella upproret

16 Kult. 2001.03

stor betydelse - åtminstone för pressen - är hur man

ser ut medan man gör revolt. Detta tas också upp i

intervjun. Bobby Gillespie menar att “om revolutionärer

som faktiskt uppnådde något blir ikoner i modevärlden så

är det ju utmärkt”. Och Alec Empire fortsätter: “Om det

så bara får en enda tonåring att ta reda på vad han stod

för så har den designer som sätter Che Guevaras ansikte

på en tröja, medvetet eller inte, uppnått något.”

I ETT TIDIGARE NUMMER av bibel samma år (#11)

hittar man en anonym ledare med titeln “Bättre våld”.

“Kläder blir aldrig snyggare - och text, fi lm och musik

blir aldrig bättre - än när de på ett eller annat sätt har

våld fl åsande i nacken”, hävdar skribenten - ett påstående

som sammanfattar hans/hennes tes: våldet är en estetisk

faktor, en källa till skönhet. På omslaget till tidningen

syns tre manliga modeller iklädda någon slags blandning

av glam- och punkmode. Deras uppkäftiga miner och

upproriska klädstil är en stil vilken som helst, en image

att ta efter. I ledarens kommentar förefaller orden “ser

ut” vara de centrala: “De har inte bara höstens snyggaste

kindben utan ser ut som om de skulle slå dig på käften

om du dissade deras kläder.”

I en analys av Karl Marx’ och Friedrich Engels

kommunistiska manifest (i Allt som är fast förfl yktigas,

1982) diskuterar Marshall Berman, amerikansk professor

i statsvetenskap, konsekvenser av kapitalismens fria

marknadskrafter. Frihandeln innefattar inte bara varor

utan även idéer. Eller snarare: på den fria marknaden blir

även idéer varor; idéer värderas efter hur lönsamma de är.

Om ett samhälle anammar principen om fri konkurrens

måste det även tillåta idéer som kritiserar och protesterar

mot samhällsordningen att röra sig fritt på marknaden.

“Men deras rörelsefrihet”, skriver Berman, “förvandlar

deras rörelse till ett företag, och de kan fi nna sig

omstöpta till den paradoxala rollen av försäljare och

främjare av revolution, som ofrånkomligen blir en vara

bland andra.” Berman menar att “revolutionsfrämjandets

affär är öppen för samma missbruk och frestelser,

manipulativa bedrägerier och självbedrägerier som varje

annan karriärväg”.

Blir ett revolutionärt budskap - som det Sex Pistols,

Primal Scream och Atari Teenage Riot fört fram -

automatisk inordnat, och på så vis oskadliggjort, i det

kapitalistiska samhället? Är det enda sättet att göra sin

röst hörd att konkurrera på kapitalismens egna villkor,

att sälja sitt budskap med en tilltalande förpackning?

Eller fi nns det andra sätt att nå ut? Man frågar sig

också i vilken utsträckning dessa band medvetet designat

sitt uttryck för att tilltala en publik. Är budskapet bara

en fasad för cynisk spekulation, eller tvingas man av

konkurrensens villkor ofrivilligt tjäna motståndarsidan?

Kult. 2001.03 17

Krigsveteranen Bobby Gillespie står i givakt. Foto: (c) Sony Music Entertainment

LIZ ÄR PUNKARE. Åtminstone enligt 1979 års defi nition.

Jag måste erkänna att jag kände en viss skepsis till en början,

men blev strax övertygad om det. Inte minst genom god

dokumentation. Liz saknar de yttre attribut som vi brukar lägga

fram som kriterier för att någon skall kallas punkare. Jag tänker

på nitar, svarta skinnjackor, engelska fl aggor, fl ammiga jeans

och tuppkammar.

Liz hjälper mig att ompröva

min bild av punk.

På frågan om vad punk

betyder för Liz, är hon först

noga med att påpeka att det

punken är idag inte är något

som hon kan identifi era sig

med. Liz blev punkare 1979

när hon var tolv år. Det började

med att hon inte tyckte om

samma musik som alla andra

och inte ville anpassa sig efter

dem. Medan klasskamraterna

tittade på Grease och lyssnade

på Abba klippte hon av sig

håret och lyssnade på Stooges

och Ramones. Man fi ck ta

mycket stryk för att man var

den man var när man gick

i sjuan, säger Liz. Men det

ändrades senare när man gick

på konserter och skaffade sig

en umgängeskrets.

Är det inte mycket mer än bara musik som punk handlar om; fi nns det inget politiskt ställningstagande?

- Ja, delvis men det handlade om mycket annat som tas för

självklart idag. Det var inte accepterat att vara punkare och

det var svårt att få tag på skivor. Det handlade nog mer om att

om man ville något fi ck man göra det själv. Om du ville få hit

ett band så fi ck du fi xa det själv och om du ville göra en skiva

fi ck du trycka upp den och sälja den själv. Det trycktes små

upplagor av skivorna vilket

gjorde det svårt att få tag på

dem; de såldes ut snabbt.

Jag tänker på en gammal punksamling jag fi ck som hette “Vägra för helvete!” där det på baksidan stod “Köp inte den här skivan, spela själv istället”. Jag tyckte den var skitdålig.

- Men det är ju mina kompisar,

säger Liz och skrattar. De

fl esta av låtarna på den skivan

är inspelade live på en liten

bandspelare i ett hörn av

replokalen så det är väldigt

dåligt ljud. Det var mest lokala

band med på den samlingen.

Radioprogrammet Ny Våg

spelade en stor roll för oss

och höll alla punkare hemma

på tisdagskvällarna för att

lyssna och spela in de senaste

punkskivorna och höra

intervjuerna, men det är

förmodligen det radioprogram

som dragit på sig fl est

anmälningar hittills.

Punkare. 1979.Text: Simon Kjellander Foto: Beata Bergkvist

18 Kult. 2001.03

- En gång när jag hade dubbel-mohikan [mohikan= tuppkam

red. anm.] stod jag vid busshållplatsen på Trädgårdstorget och

två poliser tog in mig i bilen och sa att det borde fi nnas en

lag mot förargelseväckande utseende så att de kunde sätta dit

mig för det. Idag är man mycket mer tolerant vad det gäller

utseende; det är knappt någon som bryr sig idag. Det är väl

snarare andra saker som är avvikande som föraktas, om man

ser på till exempel främlingsfi entlighet.

För mig handlade det nog mest om att jag aldrig ville anpassa

mig. Det fanns förakt för det avvikande, framförallt för hur

man såg ut. Det var ett uppror mot konventionen att man ska se

bra ut, ha ett bra jobb, en fi n bil och hus bara för att passa in. På

ett skivkonvolut med KSMB står det “Tro inte att du undviker

döden för att du slutar leva” och det var viktigt för mig.

Men man stör sig ju fortfarande på punkare och då är det inte utseende utan snarare beteende och attityd som stör. Brukar man inte förknippa punk med terroristromantik? Finns det inte någon sanning i det?

- Jag tror det är mycket den bild som massmedia velat måla

upp av punken. Det är ungefär som med militanta veganer i

Sverige idag. Några få rötägg bland fl era tusen veganer ställer

till det för de andra. På samma sätt var det med en punkare

som begick ett mord i Stockholms tunnelbana 1979 och genast

var löpsedlarna uppe med “punkmördaren” och “punkmor-

det” som rubriker. Mytbildningen om Sid Vicious mord på sin

fl ickvän är också ett typiskt exempel på något som massmedia

älskar att blåsa upp. Massmedia har påverkat punken på detta

sätt, vissa punkare har gått på den massmediala myten om hur

det var.

Hur märks det idag att du fortfarande är en punkare?

- Jag började trappa ner med de yttre attributen, t ex nitarna,

när jag fi ck mitt första barn. För ett tag sen hade min son fått

i uppgift i skolan att ta reda på vad hans mamma hade för

musiksmak när hon var yngre, vad hon lyssnade på idag och

vad hon dansade till. Det blev förstås samma svar på frågorna;

Ramones, New York Dolls och Sex Pistols, men det blev en

markant skillnad mot de övriga föräldrarna där nästan samtliga

svarat Beatles.

Vi bad Liz lista fem viktiga punkalbum. Skivor som är

angelägna för nybörjaren, men även för dem som inte

kallar sig punkare.

Sex Pistols Never Mind The Bollocks (1977)

The Clash s/t (1977)

The Ramones s/t (1976)

Iggy and The Stooges Raw Power (1973)

Damned Damned, damned, damned (1977)

Kult. 2001.03 19

Novell

20 Kult. 2001.03

DET LÅG NÅGONTING FRENETISKT över den unge

doktorns rörelser - den feber som brinner hos de som

ser sitt yrke inte som ett medel utan som ett mål - och

en brinnande passion fanns i hans ögon. Han talade hela

tiden, alltmedan hans fi ngrar dansade över tangentbordet

framför en enorm dataskärm, som dränkte honom i fl im-

rande ljus. Bakom honom stod ett tjugotal personer - några

i militäruniform, några i vita rockar och några i kostym.

“Det speciella med AlphaOmega-systemet är dess enorma

kapacitet”, sade doktorn just. “Den gränsar till det

gränslösa, om man får skämta lite.” Han verkade oerhört

road av sin egen fyndighet. “Den kan utföra operationer

som vi aldrig vågat drömma om, och ett exempel på det

är fraktaler.”

På dataskärmen framför den unge mannen framträdde

plötsligt en bild av en fraktal, svart på vit bakgrund. Dok-

torn tryckte på några knappar, och en del av fraktalen

isolerades och förstorades, så att man kunde se de krulliga

utskotten på dess sidor tydligare. Doktorn fortsatte att

zooma in på fraktalens delar, bara för att få upp bilder som

såg ut nästan precis som de tidigare.

“Vanligen kan man bara zooma på detta sätt till en

gräns”, sade doktorn och knappade lite till på tangentbor-

det. Plötsligt skedde zoomningen av sig själv, och mycket

snabbare. “Till slut kan nämligen en konventionell proces-

sor helt enkelt inte klara av mer beräkningar.” Ännu en

knapptryckning, och zoomningen blev nästan omöjlig att

följa. “Men AlphaOmega har inte denna begränsning, tack

vare den nya processor som jag…” Han ändrade sig utan

att titta på åskådarna. “Som vi har utvecklat. Detta är

naturligtvis bara en prototyp, men den är, som ni ser” -

han visade på dataskärmens blixtrande fraktalzoomningar

med en yvig gest - “fullt funktionell.” Han snurrade runt

på sin stol och spände sin glansiga blick i militärerna, for-

skarna och politikerna. “Förstoringen är redan trehundra

gånger. Fraktalerna är visserligen inte själva poängen med

systemet, men ni kan själva förstå vad denna processor

kommer att göra med datamarknaden, om vi ens vågar

släppa ut den så här tidigt. Även internt är naturligtvis

möjligheterna obegränsade…”

En åskådare i militäruniform lutade sig framåt och avbröt

doktorn. “Ursäkta, men vad är det som håller på att hända?

Är detta ett skämt?”

Doktorn snurrade på stolen och stirrade på dataskärmen.

En av fraktalens utskott höll på att zoomas in, och istället

för nya utskott så hade den någonting annat, placerat i

mitten - det var fortfarande otydligt, men det var inte

någonting som hörde hemma i en fraktalbild.

“Vad i helvete…?” utbrast doktorn, som började bli nervös

att demonstrationen skulle få en otrevlig vändning. Han

tryckte på några tangenter, och zoomningen saktade ner.

Sakta men säkert framträdde en bild inuti fraktalutskottet.

Som när ljus från en fi cklampa tränger ner i mörkt vatten

och man kan se botten, så dök någonting fram och blev allt

tydligare, och plötsligt började det få färg - först mycket

enkelt, som en barnteckning, men sedan mer detaljerat,

tills färgerna fl öt ihop och gjorde de skarpa kontrasterna

mjukare. Och till slut kunde de se vad det var.

Doktorn stirrade på skärmen. Militärerna, forskarna och

politikerna stirrade på skärmen. Och skärmen stirrade

likgiltigt tillbaka.

Där fanns en bild på en sal, där män i uniformer, kostymer

och vita rockar satt församlade. Framför dem satt en man

i vit rock, med feberglans i ögonen, och framför honom

fanns en bildskärm, med en bild på en sal, där män i uni-

former, kostymer och vita rockar satt församlade. Framför

dem satt en man i vit rock, med feberglans i ögonen, och

framför honom fanns en bildskärm, med en bild på en sal,

där män i uniformer…

Kult. 2001.03 21

Text: Daniel Johansson Illustration: Kajsa Sjökvist

8

Han är före detta kulturvetarstuderande med dokumentärfi lmarambitioner, numera nöjesredaktör på Corren. Jag träffade Gustav Borg, för att tala om den dåvarande kulturvetarutbildningen, hans väg till den nytillträdda posten och kulturvetares roll och möjligheter i arbetslivet.

EFTER ATT HA GÅTT en treårig ekonomisk linje på

gymnasiet, läst så lite kurslitteratur men istället så mycket

skönlitteratur som möjligt och praktiserat på en bank, lovade

han sig att skulle han någonsin läsa vidare så skulle det vara

något han verkligen tyckte var kul och som han var intresserad

av. De två första åren efter gymnasiet arbetade han som

sjukvårdsbiträde, men sedan gjorde han högskoleprovet och

började hösten 1991 läsa på dåvarande KVL, KulturVetarLinjen

i Linköping. Uppvuxen i Åtvidaberg som han var, låg Linköping

som universitetsstad nära till hands och han säger att han var

inställd på att läsa här, eftersom han uppfattade det som att

universitetet jobbade på profi lering och verkade framåt vad

gäller sådana här typer av utbildningar.

Linjen var som nuvarande KVB uppbyggd med epokstudier,

men studerande på KVL läste de tre utbildningsåren tillsammans

och de innehöll en del andra kurser än de fyra nuvarande KVB-

ämnena. De läste t ex en kurs i utställningskunskap, fl era kurser

i skriftlig framställning samt media, framför allt inriktat på

video och radio. Dessutom bestod utbildningen av 13 veckors

praktik, till vilka platser man själv sökte. Gustav var bl a några

veckor på P4 och han poängterar i förbifarten att de faktiskt

var fyra kulturvetare med honom som arbetade där då. Under

studietiden på KVL var Gustav mycket intresserad av radio,

så praktiken var givande, trots att han idag inte känner någon

dragning till den delen av media. Skrivarkurserna är de som

han i efterhand säger sig ha haft mest nytta av, men erkänner

att det var den omfattande mediadelen som han lockades av när

han sökte utbildningen -91.

Han säger att han var nöjd med utbildningen och att det

gick bra, förutom med uppsatsskrivandet. Han har fortfarande

kvar en B-uppsats i litteratur och en C-uppsats i konst,

som han tvivlar på att han någonsin kommer skriva färdigt.

Litteraturuppsatsen fi ck ge vika åt engagemanget i ett av

radioprogrammen på Radio Ryd och när uppsatsen i konst

skulle skrivas hade han helt enkelt pluggat lite för länge. När

Gustav sökte in till KVL fanns inga tankar på journalistyrket.

De tankarna växte fram genom att en kursare uppmuntrade

honom och gjorde honom uppmärksam på att han faktiskt var

bra på att skriva och han insåg att han tyckte det var kul.

EFTER UTBILDNINGEN i Linköping sökte han och två

kompisar en dokumentärfi lmarutbildning på folkhögskolan

Biskops Arnö, norr om Stockholm. Gustav förklarar att man

söker ett gäng tillsammans, beskriver vad fi lmen skall handla

om och sedan söker man med sitt projekt. De kom in, men

väl uppe på skolan kände han att dokumentärfi lmare var nog

ingenting han egentligen ville satsa på. Kanske mest för att

det verkade så opraktiskt och jobbigt att kånka runt på all

utrustning. Istället ägnade han ett år åt fristående konstkurser.

Men journalistik var det som lockade mest och hösten -96

sökte han en ettårig journalistutbildning i Kalix och kom

in. Han trivdes bra och påpekar att motsvarande utbildning

i Göteborg är mer teoretisk och innehåller mer metodkurser

medan de i Kalix satsar mer på de praktiska delarna. Det

innebar för Gustav bl a sex veckors praktik på DN, där han fi ck

skriva lite om teater och nöjen för “På stan” .

Efter Kalix och en sommar som arbetslös, fl yttade han till

Stockholm och fi ck på hösten en API-plats på den litterära

tidskriften 90-tal, som redaktionssekreterare.

- Jag levde på 500 kronor per vecka. En bra vecka, lägger

han till. Det var mycket nudlar och jag var nog på gränsen till

skörbjugg ibland, men det gick.

Efter att ha arbetat där ett halvår fi ck han jobb på Norrköpings

Tidningar som redigerare men efter 11 månader där, gick

han över till Corren. Början till recensionsskrivandet och så

småningom redaktörskapet började med att han och dåvarande

nöjesredaktören Lollo Asplund började prata 50-talsrock.

Lollo spelade in ett band med musik som de båda verkade

brinna för och frågade om inte Gustav ville börja skriva

recensioner. Därefter varvades redigerarjobbet med fi lm-,

bok- och musikrecensionsskrivande. När sedan dåvarande

kulturredaktören skulle lämna sin post för att bli redaktionschef

och Lollo tog över, blev nöjesredaktörsposten ledig. Gustav

sökte och fi ck den. Han säger att hade han inte fått

redaktörsjobbet då så hade han nog försökt komma vidare,

kanske vidarutbilda sig inom grafi sk formgivning. Istället får

han nu ansvara för den del av journalist- och tidningsvärlden

Kult. 2001.0322

Text & Foto: Beata Bergkvist

Nöjesredaktör som tror på kulturvetare

som engagerar honom mest:

- Musik. Det är nånting som jag helt enkelt inte kunnat låta

bli att vara intresserad av. Men även fi lm och böcker, förstås,

lägger han till.

NÄR MAN KOMMER IN på dessa kulturgrenar ligger frågan

nära till hands om hur han själv ser på fi nkultur kontra

folkkultur; han reagerar genast negativt på att distinktionen

över huvud taget görs:

- Varför bedöms teater och böcker annorlunda jämfört med

fi lm och musik? Varför betygsätter man fi lmer och skivor, när

man inte gör samma sak med de andra? Jag säger inte att allt

bör betygsättas eller inget av det, men det borde behandlas

på samma sätt. Betygsättningen

tycker jag egentligen gör det stelt;

det dör. Allt handlar ju om en vilja

att kommunicera om man så spelar

punk eller skriver dikter.

När vi går vidare och börjar

prata om hans ambitioner som

nytillträdd redaktör fortsätter han

med att hans önskan just är att

man på kultursidorna ska hitta det

“höga” bredvid det “låga”, känt

bredvid okänt osv:

- Ett av målen är att t ex få folk

som inte gillar opera att läsa en

artikel om det och bli förvånade

över att de precis gjort det och

tyckt att det var intressant. Det är

idealet, men det är svårt att nå dit.

Man ska kunna le när man läser

en artikel, ha kul. Det får också

gärna framgå att skribenten haft

roligt när han skrev den.

I övrigt är hans målsättning att

kunna få sätta sin egen dagordning

och inte stirra sig blind på vad

andra håller på med, utan hitta sin

egen grej. Han vänder sig emot alla

inom mediavärlden som springer

åt samma håll, att man inte vågar

låta de små synas:

- Det är så många som sliter, varför

inte ta fram dem i stället för dem

som haft en hel TV-kanal bakom

sig, som t ex bandet Excellence,

som han påpekar att de valt att inte

uppmärksamma.

Vi talar om Linköping som kultur-

och nöjesstad och dess eventuella

begränsningar och Gustav upp-

lever inte att det egentligen fi nns

något att klaga på där. Möjligtvis

att det inte fi nns någon

motsvarighet till Herrgår´n i stan,

inga bra bandbokare som lyckas med det som John Doe-gänget

gör för studenterna.

AVSLUTNINGSVIS TAR VI upp kulturvetarnas situation

och möjligheter i arbetslivet och Gustavs tips till nuvarande

studenter är att våga tro att det ordnar sig:

- Vi fi ck det inhamrat på journalistutbildningen i Kalix att

arbetslivet som väntar är tufft; man åker in och ut hela tiden

och det har visserligen jag också gjort, men så tror jag att det

är inom alla yrken. Jag är förvånad att det trots allt inte var

svårare. Är man duktig, så visar det sig till slut. Till och med

utan direkt formell kompetens kan man inom journalistvärlden

ta sig in bara på att vara bra.

23Kult. 2001.03

Den gemensamma nämnaren är dock att de

alla gillar band som Ramones, Duran Duran,

Ultravox och Clash - band som på ett eller annat

sätt går att beskriva som punk/new wave. Jag

ber dem om en defi nition av punk.

- Jag tycker att punk främst är en attityd och

livsstil, säger Maja. Det handlar mest om att det

skall vara mycket röj, så man kan defi nitivt vara

punkare utan att ha tuppkam.

The Sounds låter mycket som sina infl uenser,

men blandar det till något eget. Materialet

de framförde i Linköping var något ojämnt,

men en bra The Sounds-låt hämtar drivet

från rocken, attityden från punken och den

slagkraftiga refrängen från popmusiken. Med

denna kombination har de charmat publiken i

Helsingborg, på Roskilde, Hultsfred och på sina

otaliga spelningar runt om i Sverige. I sommar

blir det dock inte så många livespelningar för

The Sounds, som istället skall ägna tiden till att

spela in sin skiva i gamla Tambourine-studion

i Malmö.

Nyligen fi ck de skivkontrakt och släpper senare i

år sin debut. I mitten av maj var de i Linköping

för andra gången i år, nu som förband till

The Soundtrack of Our Lives. Förutom några

entusiaster längst fram var publiken ovanligt

loj och sångerskan Maja Ivarsson minst sagt

uppgiven när hon går av Herrgårns utescen efter

framträdandet.

- Våra två senaste spelningar har varit väldigt

lyckade. Du vet hur det blir då... man vill

överträffa sig själv och så går allt åt skogen,

kommenterar hon på sin skånska.

The Sounds har på scen en ganska kaxig

framtoning, men det visar sig att

bandmedlemmarna är osedvanligt trevliga när jag

träffar dem. De förklarar fenomenet med att

kaxigheten blir en bieffekt av energin som kommer

när de spelar ihop. På samma sätt menar de

att deras new wave-infl uenser inte är beräknade,

utan är summan av bandmedlemmarnas infl uenser.

Gitarristen Felix Rodriguez är exempelvis

egentligen DJ och basisten Johan Bengtsson

spelade tidigare i olika punkband.

Det verkar gå vägen för helsingborgsbandet The Sounds. De har med sin syntinfl uerade rock imponerat på många, inte minst kritiker och

skivbolagsfolk.

The SoundsText: Lucas Forsberg Foto: Jeanette Fredenberg

24 Kult. 2001.03

missa inte ett bra erbjudandebli medlem du också!

SKTF är fackförbundet för akademiker i den gemensamma välfärden. Vi har bred kompetens och lång erfarenhet, vilket ger oss ett starkt infl ytande på beslutsfattare och opinionsbildare. Oavsett om du vet exakt vad du vill syssla med efter studierna eller inte, är det bra att hålla sig uppdaterad om yrkeslivet och arbets-marknaden. Som blivande kulturarbetare är det möjligt att ditt framtida yrke kommer att fi nnas inom det område där SKTF är verksamt. Som studerandemedlem kan du redan under studietiden träffa yrkesverksamma inom SKTF Kultur och följa utvecklingen på arbets-marknaden. Det är en fantastisk möjlighet att knyta kontakter och skapa värdefulla nätverk med framtida kollegor.

Vill du veta mer om SKTF och vad vi kan göra för dig är du välkommen att ringa till våra studentombudsmän.

Kontakta oss!www.sktf.se/student tel 08-789 63 00

Ge dig själv ett fackförbund i present!

www.sktf.se/student

MIN ABSOLUTA FAVORIT bland punkdrömmar är att

Sveriges representant i den stundande Miss Universum-

tävlingen kliver in på scenen i direktsändning, med rakat

huvud och en säkerhetsnål i kinden, matchat med ett par

trasiga nätstrumpor, kängor och en skinnjacka med De

Lyckliga Kompisarna och Coca Carola skrivet på ryggen. Min

dröm är en enda kandidat som struntar fullständigt i djur och

barn och som inte gärna vill se världen. En punkdrottning!

Min favoritpunk i verkliga livet var en klasskompis på

gymnasiet. Hon hade punkigt lockigt hår och dreads lite här

och var i kalufsen. Hennes hårfärgsbyten var en raffl ande

följetong; grönt, gult, rött, multifärg och till sist svart. Hon

hade de fl esta andra attribut som behövdes också och var i och

för sig inte så exotisk, vi gick ju på musiklinje och befann

oss sålunda i ett sällskap där det var gott om udda människor.

På studenten var denna Cecilia icke desto mindre snyggast av

oss alla. Svart kjol och topp. Svart hår och knallrött läppstift.

Naturligtvis ingen löjlig studentmössa. En punkdrottning i

verkliga livet.

Idag kan traditioner vara punk, upptäcker jag. När vi dagligen

dränks i eurodisco och dokusåpor. Var lite traditionell och du

ska se att du får folk att häpna! Mari Boine är en av Nordens

största folkmusiker. Hon ville bli rockstjärna när hon var

yngre, men drabbades av insikten att den samiska traditionen

var värd att värna om. Nu jojkar hon så att taket lyfter

sig. I ett ord: punk.

TIDEN ÄR NU MOGEN för att hylla även

medlemmarna av krönikörskollektivet. Moderna Tiders

krönikör Bengt Ohlsson är bland de punkigaste. Eller

vad sägs om citat som “Jag hade uppemot 15 hinkar

fulla med bajs på vardagsrumsgolvet” och apropå Lars

Leijonborg: “då hade jag trängt mig upp i talarstolen

och rakat pungen på honom” och så vidare. Och detta i

en ganska politiskt korrekt tidning. Ett punkdiplom till

Benkan som vilt pekar verbala fi ngrar åt politiker och

samhällets fascism!

Jag har själv märkt att det inte ska mycket till för

att vara lite punkig. Ett absolut måste för sociala

människor är att älska att spela spel och leka lekar.

Blä. Jag slår bakut när tillställningar kommer till den

punkten. Och det, kära läsare, är inte vad man kallar

social kompetens. Man ska ju kunna bjuda på sig och

kunna lattja lite. Jotack, jag har sysslat med teater i x

antal år. Men, sällskapsspel. Där går gränsen för vad jag

förmår. Lycklig är jag dock över att jag på sistone har

mött likasinnade och alldeles nyligen kunnat konstatera

att jag mött min överkvinna i detta avseende. Fröken J

vägrar bestämt att medverka i dylika aktiviteter och jag

prisar henne! Det är fantastiskt att möta någon som på

detta sätt är om möjligt mer asocial än jag själv.

Så, nu vet jag att jag i evig tid kan se mig i månen

efter inbjudningar till festligheter där det kan tänkas

dyka upp ett sällskapsspel. Varför jag helt enkelt får

bära huvudet högt, sticka en säkerhetsnål genom kinden

och färga håret grönt.

No future for you, mina vänner!

Vardagens punkidolerText: Veronika Andersson Illustration: Kajsa Sjökvist

26 Kult. 2001.03

VARNING! SVAG IS!

Kult.2001.03

Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitetRedaktör & ansvarig utgivare: Beata Bergkvist Layout: Lucas Forsberg Korrektur: Andreas Hedberg Annons: Beata Bergkvist

Illustrationer: Kajsa Sjökvist Postadress: c/o Betata Bergkvist, Vallgatan 14, 2 tr, 582 33 Linköping Telefon: 013-140816

E-post: beabe443@student.liu.se Tryck: Linus & Linnea Omslagsbild: Beata Bergkvist Modell: Emilia Johansson

Hemsida: stuff.liu.se/sekel/kultingen Nästa utgivningsdatum: 27 augusti Manusstopp: 6 augusti

Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag.

Poesi

2 Kult. 2001.03 Kult. 2001.03 27

A� vara smal, men ändå våga ta plats

HAR LEVT MED TRE ANDRA PERSONER och ett

projektarbete de senaste dagarna. Vi var ett och världen utanför

något annat och avlägset, t o m mataffären 50 meter från

lägenheten. Därför bestod kosten mest av kall spaghetti (varm

vid första tillfället dock) med konserverad ananas; gin &

tonic, saltgurka och Tom & Jerry kex. Vi blev under de här

förhållandena snart ganska familjära och mer raka. Vi blev

helt enkelt tillräckligt bekväma med varandra för att våga

vara obekväma. Var lite mer besvärliga än vanligt. Hade sen

lite roligare än vanligt. Skämtade om saker man inte brukar

våga skämta om. Skrattade för mycket. I diskussioner tog vi

motpolernas roller. Det var för varmt, för lite luft. För kallt.

För lite förnuft. Kanske för tidig morgon, eller för kort natt. Vi

visste allt.

Någon gång under sista arbetskvällen eller natten fi ck jag för

mig att jag skulle låna

J:s klocka. För stor,

konstaterade vi alla. I

alla fall i jämförelse

med den jag brukar

ha. Ville ha den ändå.

Hade dock lite svårt

att gå rakt. Det kändes

som min vänsterarm

var dubbelt så tung som

vanligt. Mest ovana.

Behöll den lite för

länge, men började gå

rakare sen. Opropor-

tion känns ofta naturlig

efter ett tag. Särskilt

om den endast får sin

defi nition i jämförelse

med något tidigare

invant, inte av

företeelsen i sig.

Inser att det säkert låter långsökt - men visst är det lite punkigt?

Kanske inte om du endast förknippar det med nitar på svarta

skinnjackor, bredvid de svart- eller mörkrödmålade läpparna

- en säkerhetsnål genom kinden. Anarkism. Sex Pistols. Punk

kan vara det. Men också att plötsligt börja gå rakt med en tung

herrklocka på vänsterarmen. Att tänja på gränser och tämja

förväntningar. Det är punk för mig.

Till hösten kommer Kult. bli tre gånger större. Fortfarande

kommer vi vara lite smala, fortsätta vara stolta över det och

visa att vi har något att dela med oss av, men ta lite mer plats.

Det är lite punkigt.

Ytterligheter. Oproportionalitet. När jag har mycket i huvudet,

många beslut jag borde fatta, mycket jag borde tänka

på och göra, upplever jag ibland precis innan jag ska

sova, hur min kropp

ändrar proportioner.

Händerna blir stora i

ett försök att greppa

problemet för att sedan

minska när när det

ändå verkar svårt att

överskåda. Just nu

känns det som om jag

försöker skriva stora

ord med små händer.

Skulle för någon vecka

sen antagligen inte

vågat skriva något om

punk, inte ansett mig

veta tillräckligt, men

det som jag känner nu

vill jag ge en halvsida.

Jag vill skriva något

smalt om något stort

och låta det ta plats.

Redaktör: Beata Bergkvist

Vissa delar av redaktionen lider av oskärpa så här i sommartider (v-h): Andreas, Beata,

Catrine, Simon, Anna, Stefan & Niclas. Foto: Lisa Hedström

Solen värmer

Rosorna är ljuvliga, sa han

och trampade sönder dem.

Trevliga leenden smittar, sa han

och jagade iväg glädjen.

Kärleken är underbar, sa han

och kvävde känslorna

Solen värmer skönt, sa han

och släckte stjärnorna.

och nu sitter han där

John Doe

VARNING! SVAG IS!

Ofta hör jag att isen knakar under mina fötter. Ibland tänker jag: “Den här

gången är det slut, den här gången brister det under mig, den här gången

sjunker jag ner i vattnet och fryser ihjäl.” Men varje gång, hur otroligt

det än låter, lyckas jag kravla mig in till land. Där ställer jag mig och

väntar. Men islossningen kommer aldrig.

Suttung

En anklagads försvarstal

Hur vet du vad kärlek är

Du som aldrig varit ihop med någon

Hur vet du vad sexualitet är

Du som aldrig pratar om det

Hur vet vi vad du menar

när du svär

att du inte är lagd åt fel håll

Hur vet ni att jag inte vet vad kärlek är

Ni som aldrig öppnat en bok om Isfolket

Hur vet ni att jag inte vet vad sexualitet är

Ni som serverar det till mig vid lunchbordet

Hur vet ni att jag inte menar detsamma som ni

när jag svär

att jag inte är lagd åt fel håll

Hur vet jag att ni vet vad kärlek är

Ni hittade själva på att uttrycket

att vara lagd åt fel håll

skulle bli synonymt med homosexuell

Hur vet jag att ni vet vad skillnaden

mellan kärlek och sann vänskap är

ni som aldrig har visat mig den

ni har aldrig visat mig kärlek

ni har aldrig visat mig vänskap

ni har aldrig visat mig respekt

Hur vet jag att ni hade godtagit min ed

om jag hade svurit

att jag inte var homosexuell

Hur vet jag att ni hade lämnat mig ifred

att det inte inneburit

ännu fl er förklaringar

till varför jag skulle vara speciell

Lena Petersson