Tack till vår projekthandledare Cecilia Nachemson och Henrik Forslund på Trycknu i Fruängen

-Titta!

Här är bilderna de tog!

- Titta!

Här kommer Boris ut ur hallonskogen, med

kladd runt munnen. Mätt och belåten av

alla hallon. I handen har han sin nya

kamera.

Ängen är full av vackra blommor som man

inte får trampa på. Här finns violer,

prästkragar, vitsippor, blåklockor, rosor,

gullvivor, tulpaner, ängsklöver och

smörblommor.

En så fin dag kan man inte vara annat än

glad, men Boris vill vara med

sin vän Bubba.

-Titta!

Där sitter ju Bubba. Där, bakom

rosenbusken!

Men allt står inte rätt till.

Bubba är alldeles blöt, i ögonen glimmrar

tårar. Tårarna har blivit en liten sjö.

- Varför gråter du Bubba?

- För att världen är så stor och jag är så

liten.

Det har Boris inte tänkt på, men inser ändå

att Bubba har alldeles rätt.

- Det är väl ingenting att vara ledsen över ?

Plötsligt får han en väldigt bra idé.

-Kom Bubba! Jag ska visa dig världen!

Han torkar Bubbas tårar. Boris tar hans

hand och så börjar de gå.

- Titta!

Här är havet. Idag är det stort och blått och

lugnt. En sån här dag kan man bada.

Men havet kan vara stort grått och argt

också. Då ska man inte bada.

I vattnet simmar fiskar. På stranden ligger

snäckor. Ute till havs guppar en fiskebåt

och högt i skyn flyger en fiskmås.

-Det är så vackert här och så mycket att

titta på! Utbrister Bubba.

Ett perfekt ställe för att ta den första bilden

med min nya kamera, tänker Boris. Så tar

han ett vackert kort på Bubba när han

sitter där, vid strandkanten.

-Kom Bubba! Vi går vidare. Jag har mycket

kvar att visa dig!

-Titta!

Här är hagen. Gräset är grönt, kossorna

muar och flugorna surrar. En fluga sätter

sig på Bubbas nos. Han nyser

- Atjoooooo!

Boris skrattar högt och länge.

Bakom hagen finns en åker. Där kör

bonden med sin röda traktor. Bubba

klappar på en av kossorna.

Här ska jag ta min andra bild tänker Boris.

Och så gör han det.

-Kom Bubba! Vi går vidare, jag har mycket

kvar att visa dig!

Titta!

Här är skogen. Solen skiner genom trädens

lövverk, så att ljuset nästan känns grönt.

-Åh! Blåbär! Utbrister Bubba förtjust. Han

slår sig ned bland blåbärsriset och stoppar

genast en hel näve små bär i munnen. Hans

rumpa blir alldeles blåfläckig.

På avstånd hör de en hackspett picka och

fåglarna sjunger. Marken är klädd med

mossa och svampar. Lite längre bort

hoppar ett rådjur skrämt iväg. De skymtar

bara den vita baken.

De blir kvar ett tag för allt är så lugnt och

fridfullt i skogen. Dessutom finns det ju

massa smaskiga blåbär.

-Kom Bubba! Säger Boris till slut.

-Vi går vidare, jag har mycket kvar att visa

dig!

Titta!

De har kommit till öknen. Här är det sand

så långt ögat kan nå.

-Gah! Här är det ju jättejättevarmt! Klagar

Bubba. Han slår sig ner av utmattning men

far snabbt upp igen! För om luften var

varm så var sanden ännu varmare!

-Kolla kameler! Säger Boris, för i horisonten

har en hel karavan dykt upp.

-Kom vi klappar! Skriker Bubba och

springer bort mot karavanen. Boris följer

efter men har svårt att hänga med i

värmen.

-Kom Bubba! Flåsar Boris

-Det är för varmt här. Vi går vidare jag har

mycket kvar att visa dig!

-Titta!

Framför dem reser sig höga, spetsiga berg.

En stig ringlar sig fram över landskapet.

Boris plockar upp en gren från marken

-Titta Bubba, en vandringsstav.

Triumferande ställer han sig på en sten

medan han stödjer sig på staven. Bubba

tar Boris kamera och fotar.

-Kom Bubba, men nu orkar jag bara visa

dig en sak till.

Han lämnar sin stav, tar Bubbas hand

och så vandrar de vidare.

-Titta!

De är i den stora staden nu. Här är husen

nästan lika höga som bergen och bilarna

kör fort på asfalterade gator. Bubba och

Boris har satt sig på en parkbänk för att

vila. De hör stadens alla ljud eka mellan

husväggarna. De är båda mycket trötta.

Aldrig tidigare har de sett så mycket på en

och samma dag.

-Du är en världsvan Nalle nu, säger Boris.

Bubba undrar vad det betyder.

-Att du sett världen och att det inte finns

så mycket att vara rädd för, förklarar Boris.

- Kom Bubba, nu orkar jag inte visa dig mer.

Vi går hem och vilar.

De är tillbaka på ängen. Det har mörknat,

himlen är rosa, lila, orange och mörkblå.

I den mörkaste blå har stjärnorna och

månen tänts. De ligger där, sida vid sida

bland alla blommor. Violer, prästkragar,

vitsippor, blåklockor, rosor, gullvivor,

tulpaner, ängsklöver och smörblommor.

De är båda mycket trötta efter dagens

upptäcktsfärd. Boris håller just på att

slumra till när Bubba frågar:

-Hur långt är det till stjärnorna?

-Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att vi är små, att

världen är jättestor, att rymden är större än världen

och att rymden är oändlig.

Men det ska vara så.

Tack till vår projekthandledare Cecilia Nachemson och Henrik Forslund på Trycknu i Fruängen

-Titta!

Här är bilderna de tog!