keryx nr 2 2012

En tidskrift för tEologi och andligt liv

Kyrkan som Andens boningsimon chan

En kristen församlingbiörn fjärstEdt

Anden och kyrkan i Lewi Pethrus ecklesiologi

torbjörn aronson

Kyrka utanför KyrkanpEtEr hockEn

nummer 2 årgång 10 2012

nu

mm

er

2 å

rg

ån

g 10

20

12k

er

yx

www.keryx.nu

NR 2 2012

Tränad att gå ut!Du som är kallad behöver förbereda dig.

På Livets Ords Teologiska Seminarium får du både teori, praktik i församling och på missions-fältet – och en miljö där du växer andligt. Välj mellan pastors- och mission inriktning på bachelor- eller masternivå.

Världen väntar på dig!

Beställ vår broschyr på [email protected]

och gå in påwww.loteol.se

Ansök nu!

2

mEdvErkandE

Chefredaktör oCh ansvarig utgivare

Ulf Ekman

redaktör

benjamin Ekman

art direCtor& illustrationer

jonatan strömgren

repro/tryCk

hallvigs reklam ab, morgongåva

isBn

978-91-7866-857-1

issn

1652-2494

utgivare

livets ords förlag

prenumeration

helår (4 nr): 299 kr

lösnummer: 89 kr

för prenumeration och adressändring, kontakta:

kontakt

keryx, box 17, 751 03 Uppsala

018-489 81 00

[email protected]

www.keryx.nu

vad Betyder keryx?

keryx är grekiska och

betyder förkunnare, härold.

tidskriften keryx vill stå upp

för den klassiska kristna

förkunnelsen. i tidskriftens

logotyp ses även det klassiska

kristusmonogrammet Xp. med

detta vill vi betona att kristus

är förkunnelsens kärna. den

kristna kyrkan behöver radikal

teologi och radikal förkunnelse

om jesus kristus.

copyright © 2012

Eftertryck av artiklar och allt

annat material i denna tidning,

helt eller delvis, är förbjudet.

vid frågor, kontakta redaktionen.

ulf ekman är fil kand, teol kand,

pastor i församlingen livets ord

samt hedersdoktor vid oral

roberts University.

Biörn fjärstedt är td och

biskop emeritus i visby stift.

torBjörn aronson är td,

fd, forskare vid teologiska insti-

tutionen, Uppsala universitet.

simon Chan är phd (University

of cambridge, Uk) och professor

i systematisk teologi vid trinity

theological college i singapore.

peter hoCken är är katolsk

präst och medlem i mother of

god community i gaitersburg,

maryland.

KERYX 2 2012 3

INNEHÅLL

NR 2 2012

LEDARE

ULF EKMAN 4

ARTIKLAR

En kristen församlingBIÖRN FJÄRSTEDT SIDA 6

Anden och kyrkan i Lewi Pethrus ecklesiologiTORBJÖRN ARONSON SIDA 20

Kyrkan som Andens boningSIMON CHAN SIDA 38

Kyrka utanför KyrkanPETER HOCKEN SIDA 60

KERYX 2 20124

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE!VI FORTSÄTTER I DETTA NUMMER av Keryx att dela med oss av det symposium vi hade på Ribbingebäck i höstas. Som jag nämnde i förra numret var det ett mycket intressant och produktivt symposium. Alla talarna rörde sig, på lite olika sätt, kring temat »Anden och kyrkan«. Det är natur-ligtvis ett stort och vitt ämne, men ett mycket viktigt sådant i vår tid.

Hur förhåller sig Anden till kyrkan och till de enskilda troende? I en värld som har präglats av superindividua-lism, med stark fokusering på den enskilde individens er-farenheter och upplevelser, det egna livsprojektet och den egna tillfredställelsen, präglas också förståelsen av både Anden och kyrkan av detta. Risken blir att kyrkan blir plat-sen där jag skall konsumera andliga upplevelser och Anden blir instrumentet för detta. Med andra ord, det kristna livet blir en förlängd egotripp, bara med mer religiösa förtecken.

Utan en rätt förståelse av både Anden och kyrkan, förflackas vi lätt i vårt andliga liv. Det blir egentligen inte mycket som skiljer oss från alla andra. Men frälsningen innebär ju att mitt gamla liv dör med Kristus och att jag inte bara får ett nytt liv i Anden, utan också inlemmas i ett nytt sammanhang, Kristi kropp, kyrkan. Det innebär att vi måste fördjupa vår förståelse av Andens verk i oss som en-skilda personer och i kyrkan som stort, att vi måste förstå vad vi blivit insatta i.

PERSONLIGEN HAR JAG UTMANATS det senaste decenniet att djupare försöka förstå kyrkans – församlingens – själva väsen. Det känns som om jag ännu bara är början av detta. Det har samtidigt lett till en ökad förståelse av Anden. Det går nämligen inte att tala om kyrkan utan att tala om Anden och tvärtom. Risken finns att vi nedvärderar kyrkan till bara en mänsklig, pragmatisk och socialt konstruerad funktion, ett yttre, snabbt hopsnickrat ramverk, en slags byggnadsställning som rivs och byggs om som det passar. Då förlorar vi förståelsen av vad Kristi kropp egentligen i sitt väsen är och egentligen består av.

KERYX 2 2012 5

LEDARE

Utan en rätt förståelse av både Anden och kyrkan, förflackas vi lätt i vårt andliga liv. Det blir egentligen inte mycket som skil-jer oss från alla andra

Denna mentala nedmontering av kyrkan har pågått länge och har spätt ut och relativiserat förståelsen av den organism, den institution, det instrument Gud har placerat mitt i världen för dess frälsnings skull. Risken är också att vi gör Andens liv och verk till något enbart individuellt, något som bara handlar om den enskilda människans inre liv, där kyrkan nästan framstår som ett klumpigt yttre hin-der. Kopplingen mellan Anden och kyrkan, mellan det inre och det yttre, mellan det personliga och det korporativa är viktigt. Vi är Kristi kropp, vi är den levande Gudens tempel, vi är Guds folk. Det är inte så att vi först möter Jesus och sedan går till kyrkan. I frälsningen inlemmas vi i kyrkan som levande stenar i det andliga templet och vi blir en del av ett heligt folk, ett andligt prästerskap.

Det ligger också en sådan styrka i att vi är många, att vi hör ihop, att vi är lemmar varandra till tjänst. Bara genom att djupare förstå vilka vi verkligen är, kan vi uppfatta vad det är vi skall göra, vilket uppdrag vi har och vilken poten-tial som ställts till vårt förfogande för att betjäna den värld vi är satta i.

JAG HOPPAS ATT DETTA NUMMER fortsätter att utmana dig. Jag hoppas att du får en passion för att både förstå, förenas med och tillsammans med alla de heliga möta den levande uppståndne Jesus där han finns, inte bara i himlen utan också i sin Kropp. Det kommer att vederkvicka dig och egga dig att gå djupare, både i helig tillbedjan och i helig tjänst.

Med önskan om en välsignad läsning!

KERYX 2 201238

SIMON CHAN

Kyrkan som Andens boning den pentekostala andlighetens sanna kännetecken

KERYX 2 2012 39

KYRKAN SOM ANDENS BONING

AV SIMON CHAN

PINGSTENS HUVUDSAKLIGA INNEBÖRD står att finna i det faktum att Anden kommer för att i sin egen person ta sin boning i kyrkan, på ett sådant sätt att Anden nu uppenbaras som den tredje personen i Treenigheten och kyrkan uppenbaras till sitt väsen som Kristi andedöpta kropp. (För en utförligare genomgång av deras ömsesidigt klargöran-de roller hänvisar jag till min essä »Jesus as Spirit-Baptizer: Its Significance for Pen-tecostal Ecclesiology« i Toward a Pente-costal Ecclesiology, red. John Christopher Thomas, CPT Press, 2010). Att kalla kyrkan för pentekostal innebär att man erkän-ner pingstens (det vill säga andedopets) avgörande betydelse i att forma kyrkans identitet. Pingstvänner har därför helt rätt när de ser andedopet som »kronjuvelen bland de pentekostala särdragen«,1 för att använda Frank Macchias ord. Ändå har vi endast börjat inse de oerhörda konsekven-serna av det här synsättet vad det gäller

pingsten. I den här artikeln skall jag titta på några av de konsekvenser detta har för den pentekostala andligheten.

Andens tempel

Den bild som bättre än någon annan hjälper oss att förstå förhållandet mellan Anden och kyrkan är templet. Templet utgör kär-nan i den gammaltestamentliga religionen.

De tankegångar som ingår i tempelbilden är mer omfattande och vidsträckta än begrep-pet i sig självt. För bakom bilden finner vi en tanke som är central i Guds uppenbarel-se: Guds längtan efter att vara närvarande

Den bild som bättre än någon annan hjälper oss att förstå förhållandet mellan Anden och kyrkan är templet

KERYX 2 201240

I Nya testamentet används templet först om Jesus. Jesus är Andens tempel genom att han i inkarnationen blir mötesplatsen mellan Gud och mänskligheten

SIMON CHAN

hos det folk han har skapat och i hela sin skapelse.2 Templet kan därför ses som en metafor för Guds närvaro som på olika sätt manifesteras hos hans folk.

Sambandet mellan Guds uppenbarelse och en »plats« för Guds närvaro kan här-ledas till de tidiga patriarkerna. Det mest anmärkningsvärda exemplet är kanske berättelsen om Jakobs dröm och resandet av en stenstod som fick namnet Betel: Guds hus (1 Mos 28:10-22). Händelsen ingav Jakob fruktan: »Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning« (1 Mos 28:17). Berättelsen innehåller ett tema som återkommer genom hela Gamla testamen-tet och som kulminerar i Salomos bön vid templets invigning: »Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud« (1 Kung 8:27-28). Salomos bön erkänner den djupa paradoxen: Den högste Guden, som inte ens himlarna förmår rymma, har valt att bo »med oss« i en synlig byggnad. Tanken i sig är inte ny utan sträcker sig bakåt till en

tidigare period av Israels nomadiska tillvaro i öknen, då Gud uppenbarade sin närvaro i tabernaklet, Guds boning, och i mötestältet, mellan Gud och hans folk.3 Man kan till och med säga att det var platsen där Jahves she-

kina »huserade« i den synliga molnskyn och där han talade »mellan de två keruberna« (2 Mos 40:34; 4 Mos 7:89).

I Nya testamentet används templet först om Jesus. Jesus är Andens tempel genom att han i inkarnationen blir mötesplatsen mellan Gud och mänskligheten. Det här är tydligast i Johannesevangeliet, där tempel-bilden är »den huvudsakliga symbolen« för Jesus och den gemenskap som tillhör ho-nom.5 Logos blev kött och »tältade« bland oss, för att på så sätt ge oss möjligheten att verkligen se Guds härlighet (Johannes 1:14). I honom strålar Guds shekina fram. Det finns ingen mer avgörande uppenbarelse än denna, eftersom Jesus är »den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern« och som har »gjort honom känd« (Joh 1:18).

Med Balthasars ord är han »den i jämfö-relse med vilken inget högre kan tänkas« när det gäller Guds uppenbarelse.6 Mer spe-cifikt är templet hans kropp, och hans död och uppståndelse ses som förstörelsen av den gamla ordningen och upprättandet av det sanna templet: »Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar … Men det tempel han talade om var hans kropp« (Joh 2:19, 21). Det här är kanske Johannes unika sätt att säga det som de synoptiska evangelierna också säger, att i samma ögonblick som han dog, revs templets förlåt itu, uppifrån och ner (Matteus 27:50, 51; Markus 15:37, 38; Lukas 23:45, 46).

Genom sin död – förstörelsen av hans kropp – avhelgade Jesus det jordiska templet samtidigt som han visade att i det sanna templet finns det inte längre någon förlåt som skiljer mänskligheten från Guds närvaro. Det är tydligt att Johannes, genom att identifiera Jesus som det sanna temp-let, också vill få oss att förstå att Jesus är

KERYX 2 2012 41

Också kyrkan utgör Andens tempel i egenskap av dess för-ening med Kristus, genom att Andens inneboende gör denna till totus Christus


ersättningen av det gamla templet (Johan-nes 2:21).7 De judar som anklagade Jesus för att försöka ersätta det tempel som byggts med händer med ett som inte var byggt av händer, kan knappast ha missat innebörden i detta (Markus 14:58).

Johannes berättar vidare att lärjungarna förstod den sanna innebörden i Jesu ord när han väl hade uppväckts från de döda (Johannes 2:22); det vill säga, genom Jesu kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd förstod de att det sanna templet hade upp-rättats med fullständig frihet och tillgäng-lighet till Gud.8 »Ty genom honom har vi båda [ judar och hedningar] i en och samme Ande tillträde till Fadern« (Ef 2:18).

Det som är sagt om Jesus som tempel kan också sägas om kyrkan.9 Också kyrkan utgör Andens tempel i egenskap av dess förening med Kristus, genom att Andens inneboende gör denna till totus Christus (Efesierbrevet 2:21-22).10 Denna tanke har ibland lett till en överdriven institutionalism i kyrkan. Så behöver dock inte vara fallet, om Andens inneboende förstås i både dess aktiva och dess passiva dimensioner.

Anden är både given och givaren; han är både den som är sänd från Fadern och den som aktivt fördelar sina dynamiska gåvor till Kristi kropp. Han är inte i kyrkan för att vara en religiös relik som oavbrutet kan beskådas i en monter, utan som en aktiv person som samtidigt bekräftar (Johannes 14:26) och överbevisar (Johannes 16:9), upplyser (Efesierbrevet 1:17, 18) och för-blindar (Apostlagärningarna 13:9-11). Han är inte enbart kopplad till kyrkans ordning och sakrament, utan kommer också alltid från »bortom historien«, som de ortodoxa ofta påminner oss om. Anden uppehåller ett paradoxalt förhållande till kyrkan – han är

både i historien och bortom historien – och den paradoxen måste hållas i fokus om vi skall kunna undvika att tämja Andens inne-boende och undvika att använda Anden för att rättfärdiga ett institutionellt status quo.

Detta paradoxala förhållande karaktäriserar också kyrkan, som utgör den helige Andes gemenskap. Om inte paradoxen uppehålls, finns ingen sann Andens gemenskap.

Andens kollektiva och

personliga inneboende11

Pingsten utgör på en och samma gång ett kollektivt och ett personligt uppfyllande av Anden. Det är en paradoxal händelse som samtidigt omfattar den enskilde och de många – enhet i mångfald. Anden som fyller hela kyrkan (Apostlagärningarna 2:4), fyller också varje enskild lem genom varje persons inlemmande i Kroppen genom do-pet (Apostlagärningarna 4:8; 9:17; 13:9).

Det finns ett mystiskt samspel mellan de kollektiva och de personliga aspekterna av Andens inneboende. Den kollektiva aspek-ten utgör dock den primära verkligheten. Detta är tydligt i det faktum att närhelst Paulus använder tempelbilden för att tala om de troende, gör han det i singular, men när han talar till de kristna mer individu-ellt, kallar han dem »lemmar« eller »delar« i Kristi kropp (Första Korintierbrevet 6:15;

KERYX 2 201242

»Den helige Ande förmedlar sig till personer och märker varje lem i Kristi kropp med ett sigill som består av ett personligt och unikt förhållande till Treenighe-ten, och blir därigenom närva-rande hos var och en«

SIMON CHAN

12:27). De troende utgör tillsammans ett tempel: »ni (humeis) är ett Guds tempel (naos)« (1 Kor 3:16, 17); »vi är den levande Gudens tempel« (2 Kor 6:16). Det enda möjliga undantaget är 1 Kor 6:19: »Eller

vet ni inte att er kropp (to sōma humōn)12 är ett tempel åt den heliga Ande…?« Den omedelbara kontexten handlar om problem med sexuell omoral, som omfattar särskilda medlemmar i kyrkan (särskilt vers 15).

Paulus betonar vidare att otillåten sexu-ell förening innebär att man syndar mot den egna kroppen (vers 18). Det är därför osannolikt att sōma i vers 19 handlar om Kristi kropp, som Badcock föreslår.13 Det är troligare att, som Fee säger, »Paulus har tagit det bildspråk som egentligen handlar om kyrkan som helhet… och tillämpat det på den enskilde troende.«14

Om detta är fallet måste vi fråga oss i vilken bemärkelse Anden kan sägas innebo varje enskild person, så att var och en kan ses som ett tempel åt den helige Ande. Los-sky har uppmärksammat Andens person-liga inneboende hos var och en i pingsten, och säger:

[Anden] uppenbarade sig som en person i Treenigheten, oberoende av Sonen i sitt hypostatiska ursprung,

men sänd till världen ›i Sonens namn‹. Sedan visade sig han sig i form av tungor av eld som fördelades och vilade över var och en av de närva-rande. Detta är inte längre en Andens förmedling som kan ses som kollek-tiv… Den helige Ande förmedlar sig till personer och märker varje lem i Kristi kropp med ett sigill som består av ett personligt och unikt förhållande till Treenigheten, och blir därigenom närvarande hos var och en.15

På sistone har man kunnat se en växande ecklesiologisk medvetenhet bland protes-tanter (och särskilt bland evangelikaler), och som ett resultat har man lagt större vikt vid de kollektiva aspekterna i det kristna livet. Detta är förståeligt utifrån deras historiska tendens att betona Andens verk i »mitt hjärta« snarare än hans inneboende i hela Kristi kropp.16 Gary Badcock går så långt att han, i en nyutkommen bok om ecklesiologi, överväger om individualism är »protestantismens stora synd«, och fortsät-ter:

Det kan inte bli någon sann rörelse mot enhet i protestantismen, eller något äkta förverkligande av enhet mellan protestantismen och resten av den kristna kyrkan, förrän man har ansträngt sig för att omfatta, och låt sig omfattas av, fullheten av den pneu-matologiska gemenskapsprincipen.17

Det finns dock alltid en risk för överdri-ven korrigering, och vår tids evangelikala riskerar att göra sig skyldiga till det i sina försök att befria sig från individualism. Detta exemplifieras av Badcocks tolkning

KERYX 2 2012 43

Vägen framåt för evangelikala troende är att erkänna att när kyrkan samlas runt ordet och sakramentet är den inte längre bara en samling individer


av tempelmetaforen i exklusivt kollektiva termer.18

Katolicismen står, i motsats till detta, inför ett helt annat problem. Medveten om sin egen kvävande institutionalism har den gett ökat utrymme för den personliga och existentiella dimensionen av tron, dock alltid i det ecklesiala livets kontext.19 Den adresserar samspelet mellan det kollektiva och det personliga genom att åtskilja dessa två aspekter av kyrkan.

I den aktiva bemärkelsen kan kyrkan för-stås som en kollektiv enhet med sina apos-toliska institutioner, funktioner, läror och sakrament, som samlar och sammankallar folket. Den här aspekten i tron beskrivs med uttrycket ecclesia congregans. I den här bemärkelsen är kyrkan alma mater, alla tro-endes moder (Galaterbrevet 4:26) och mer än bara summan av sina olika delar.

I den passiva bemärkelsen kan kyrkan också förstås som den samlade kroppen av troende, frukten av moderskyrkans hop-samlande och sammankallande. Den här aspekten kallas ecclesia congregata.20 Om kyrkan förstås i den senare bemärkelsen, kan man säga att det som gäller helheten också gäller varje kristen, eftersom »varje själ är Kyrkan«,21 enligt Congar som citerar kyrkofäderna.

Utifrån den här distinktionen står de evangelikala inför ett tvåfaldigt problem i sin ecklesiologi. För det första tenderar de att förstå kyrkan enbart som ecclesia con-gregata, vilket är synligt i deras allmänna misslyckande att erkänna att tron har en kollektiv-objektiv dimension (»Se inte på våra synder, utan på din kyrkas tro«).22 Tron ses nästan enbart som individuell och subjektiv: det är min tro, snarare än kyrkans tro. Detta misslyckande förklarar

varför evangelikala troende i regel föredrar troendedop framför barndop och varför man i allmänhet är anti-sakramentala. De skulle inte kunna annat, därför att erkänna trons objektivitet innebär att man erkänner att det finns objektiva ting (sakramenten och de centrala andliga övningarna), i och genom vilka Anden verkar.

För det andra misslyckas man i regel att resa sig över en enbart sociologisk förstå-else av kyrkan. Även om det nu finns en växande medvetenhet om kyrkans kol-lektiva liv bland de evangelikala, består denna kollektivitet uteslutande av ecclesia congregatas kollektivitet, snarare än ecclesia congregans. Att erkänna det senare innebär nämligen också det att man i någon mån er-känner objektiviteten i tron och sakramen-ten, samt det ontologiska sambandet mellan Kristus och hans kyrka, till vilken Kristus ger trons gåvor och sakramenten.23 Men de evangelikalas fruktan för »sakramentalism« har hindrat dem från att ta sakramentets objektiva aspekt seriöst.24

Vägen framåt för evangelikala troende (och här måste vi inkludera pingstvänner) är att erkänna att när kyrkan samlas runt

ordet och sakramentet är den inte längre bara en samling individer, utan en konstitu-erad kollektiv enhet i Anden. Den är Kristi kropp och Andens tempel. Utan någon form av liknande förståelse av ecclesia congre-

KERYX 2 201244

Det är Anden i kyrkan som ser till att samspelet mellan det personliga och det kollektiva fungerar

SIMON CHAN

gans är det tveksamt om evangelikaler och pingstvänner förmår överbrygga det återkommande problem som individua-lismen utgör. Det är svårt att föreställa sig hur deras ecklesiologi skulle kunna resa sig över förståelsen av kyrkan som en social samling där individuella behov möts – nå-got som nutida evangelikaler dock är måna om att göra.25

Det är Anden i kyrkan som ser till att samspelet mellan det personliga och det kollektiva fungerar. Det här är tydligt i hans roll som den »givande gåvan«. I egenskap av Faderns gåva förenar han kyrkan i en kropp genom dopet (Första Korintierbrevet 12:13) och i egenskap av gåvogivare fördelar han sin verksamhet i varje lem i kroppen, genom att han »till var och en« (hexastō) ger en bestämd gåva, för det gemensamma goda (Första Korintierbrevet 12:7-11). Själva tanken bakom den gemenskap som An-den åstadkommer i Kristi kropp innebär med nödvändighet en dialektik mellan det personliga och det kollektiva.26 Gemenskap förutsätter att varje person är unikt »an-norlunda« än den andre. Om jag inte är den jag är i egenskap av att jag kallades med ett unikt namn vid mitt dop och att jag gavs en

unik gåva av Anden, så är jag bara en med-lem i en hjord; jag kan inte vara en särskild lem i Kristi kropp. Det är bara som särskilda och olika lemmar av en kropp som man kan ha sann gemenskap mellan personer i

kyrkan. Det kanske inte är någon tillfällig-het att de enda två ställena i det romerska missalet där ordet »jag« förekommer, är i början och slutet på mässan. I början bekänner varje medlem i kyrkan sin synd till Gud och till varandra: »Jag bekänner inför den allsmäktige Guden, och inför er, mina bröder och systrar…«; och mot slutet, i gensvar till inbjudan till måltiden, bekänner Guds folk: »Herre, jag är inte värdig att ta emot dig, men säg bara ett ord så skall jag bli helad.«27

I gemenskapen är varje person verkli-gen sig själv inför det gudomliga och inför den mänskliga »andre«. Om jag i sanning skall vara mig själv, måste jag vara det i gemenskap med andra, och jag kan inte vara i gemenskap utan att först ha bekänt mina synder för mina bröder och systrar och bekänt min egen ovärdighet att ta emot inbjudan till måltiden utan Kristi egna ord om läkedom och upprättelse. I tillbedjan står jag som en ansvarstagande medlem i Kristi kropp, en person som getts förmågan att gensvara till Gud och andra människor. Detta är något helt annat än den narcis-sistiska självupptagenhet som förekom-mer i »modern lovsång« i evangelikala och karismatiska kyrkor idag, där det knappast finns någon objektiv och kollektiv prokla-mation av vem Gud är och därför heller inte något objektivt personligt och kollektivt gensvar till Guds uppenbarelse. Tillbedjan blir då istället ett uttryck för individuella och gemensamma känslor av hur god Gud är mot mig.

Gemenskap som Andens proprium

Andens karaktäristiska verk är att förena och sammanföra människor. Därför är en-het den första av kyrkans fyra kännetecken,

KERYX 2 2012 45

Om den helige Ande uppenba-rar sin person som en gåva till kyrkan och som gemenskap i kyrkan, så uppenbarar kyrkan sitt sanna väsen som Kristi kropp och Andens boning, genom att vara en karismatisk gemenskap


enligt trosbekännelsen: »Vi tror... på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka... « I Treenigheten är Anden en ömsesidig gåva och ett kärlekens band mellan Fadern och Sonen. Han är det som Fadern och Sonen har gemensamt, som Ratzinger, i Augusti-nus efterföljd, noterade: »Den helige Andes särdrag är uppenbarligen att han är det Fadern och Sonen har gemensamt. Hans särdrag är att vara enhet.«28

Mellan Treenigheten och kyrkan utgör Anden den »formella gåvan« till kyrkan, det vill säga han själv, i sin egen person, är Faderns gåva (Apg 2:38; 8:20; 10:45; Hebr 6:4).29 Han förenar varje person till Kristi kropp genom dopet (1 Kor 12:13) och förenar hela kroppen med Huvudet. I kyrkan är An-den gemenskapens band mellan de troende (2 Kor 13:13). Han är det troende har gemen-samt, på samma sätt som han är det Fadern och Sonen har gemensamt. Anden visar sig alltså som person genom att vara gåva och gemenskap. Nikos Nissiotis säger:

… den helige Andes gemenskap består inte bara i handlingar, karismata eller i det kristna gemenskapslivets en-tusiastiska inslag, utan i den helige Andes personliga ›hypostas‹. Kyrkans gemenskap är inte en kategori av den helige Andes gärningar, utan den synliga indikationen av hans närvaro bland människor. Den helige Ande är koinonia, därför att i honom och genom honom är Fadern och Sonen ett och närvarande i kyrkan. Den helige Andes gemenskap är hans personliga uppenbarelse såsom kyrkans Skapare i tiden, genom den nåd som getts i Jesu försonande verk och Faderns kärlek.30

Om den helige Ande uppenbarar sin person som en gåva till kyrkan och som gemenskap i kyrkan, så uppenbarar kyrkan sitt sanna väsen som Kristi kropp och Andens boning, genom att vara en karismatisk gemenskap.

Som Congar så träffande formulerar det:

Enligt Irenaeus, Athanasius, Kyrillos av Alexandria och andra kyrkofäder uppenbarar det inkarnerade Ordet den osynliga Fadern och Anden up-penbarar Ordet, Kristus. Vi kan ta det ett steg längre och säga att de heliga uppenbarar Anden, det vill säga, de uppenbarar Gud som gåva, kärlek, kommunikation och gemenskap.31

Det innebär att för den som vill vara verk-ligt pentekostal (i teologisk bemärkelse) räcker det inte att ha en smal förståelse av andedopet som fokuserar på »ett utrus-tande av kraft« och »givande av gåvor«, i enlighet med klassisk pentekostalism.32 Det är bara i den kärleksfulla gemenskapen som gåvorna verkligen kan vara till Kristi kropps uppbyggelse (1 Kor 13). Kyrkan är Guds nya folk, vars kännetecken är dess nya förhål-lande till Gud genom Andens inneboende. Det här är innebörden i det »nya bud« Jesus

KERYX 2 201246

SIMON CHAN

KERYX 2 2012 47

Anden som person är kärleks-gåvan mellan Fadern och Sonen och Faderns gåva genom Sonen till kyrkan


ger (Johannes 13:34). Precis som Mose lag var grunden för det gamla förbundet med Israel, så är det »nya budet« att älska varan-dra grunden för Guds nya förbundsfolk.

Kärlek är den nya andefyllda gemen-skapens landmärke, eftersom Anden är kärlekens band mellan Fadern och Sonen. Gemenskap är den vidare verklighet, utan vilken kraften och gåvorna inte kan fungera som det var tänkt. Kyrkan instiftades av Kristus och konstituerades av Anden som Andens gemenskap. Gemenskap innebär ett personligt förhållande, alltså ett förhål-lande där personer uttrycker sin personliga och unika påtaglighet för varandra. Om kyrkan skall utgöra en gemenskap av perso-ner, måste den helige Ande, som möjliggör den gemenskapen, vara påtagligt personlig. Det är därför det bara är i kyrkan, såsom utgörande en gemenskap av personer, som Anden uppenbaras som en person. Och omvänt, i samma utsträckning som kyrkan misslyckas att utgöra denna gemenskap av personer, skymmer man också Andens personliga inneboende.

Även om vi talar om den helige Ande som gåva och gemenskap, är begreppen egentli-gen oskiljaktiga. Gåvor är ett tecken på ett förhållande mellan två eller fler personer; de förutsätter och etablerar ett förhållande mellan givaren och mottagaren.33 Andens gåva från Fadern etablerar den helige An-des gemenskap i kyrkan, eftersom kyrkan genom Anden får förmågan att tilltala Gud som Fader (Galaterbrevet 4:6). Men det finns också en skillnad. I egenskap av ge-menskap förenar Anden; i egenskap av gåva flerfaldigar han. Som gemenskap förenar Anden kyrkan med Kristus och Fadern, och förenar de troende med varandra; men som gåva kommer Anden till kyrkan såsom

givaren av olika gåvor: Han är den »Givande Gåvan«.34 Anden som person är kärleksgå-van mellan Fadern och Sonen och Faderns gåva genom Sonen till kyrkan. Anden å sin sida fördelar de olika gåvorna (karismata) till lemmarna i Kristi kropp. Andens ge-menskap är en gemenskap i mångfald.35

Nya testamentet tydliggör att denna gemenskap i mångfald är både ömsesi-dig och differentierad, både reciprok och ordnad. I exempelvis Efesierbrevet 5:18ff. modifieras budet att »låt er i stället uppfyl-las av Anden« (plērousthe en pneumati) omedelbart av en rad participiella satser som innebär ömsesidigt underordnande (hupotassomenoi allēlois, vers 21), såväl som ett ordnat eller differentierat förhållande mellan hustrur och män, mellan föräldrar och barn, mellan herrar och slavar (vers 22ff.). Dessa ordnade förhållanden är i lika hög grad ett resultat av att ha låtit sig uppfyllas av Anden. Andens gemenskap utesluter inte ordningar i kyrkan. Moderna protestanter (inklusive en del evangelikaler och pingstvänner) har svårt att förstå den här sidan av gemenskap. I likhet med Molt-mann har man tenderat att ryggmärgsmäs-sigt reagera mot vare form av ordning (med

möjligt undantag för arbetsplatsen) såsom förtryck och dominering.36 De har tenderat att föredra en i stort sett funktionell för-ståelse av kyrkans ordning i motsats till en institutionell förståelse. Men som Zizioulas

KERYX 2 201248

Andens grundläggande identi-tet kan beskrivas i de särskilda kännetecken han upprättar i kyrkan, eftersom uppenbarelsen av Andens identitet och kyrkans identitet hänger ihop

SIMON CHAN

nyligen har påpekat, så är kyrkans ord-ningar varken funktionella eller ontologiska (i bemärkelsen att de är något objektivt i sig själva), utan »existentiella och personliga« eftersom det handlar om en särskild slags gemenskap i Anden som har sitt högsta ut-tryck i eukaristin.37

Andens företräde som gåva och gemen-skap återspeglas i encyklikan Dominum et Vivificantem, genom dess beskrivning av Anden som »person-kärlek« och »person-gåva« både inom Treenigheten och inom kyrkan:

Man kan säga att i den helige Ande blir den Treenige Gudens förtroliga liv helt och fullt en gåva, ett utbyte av ömsesidig kärlek mellan de gudomliga personerna, samt att genom den he-lige Ande existerar Gud såsom gåva. Det är den helige Ande som är det personliga uttrycket för detta självut-givande, för denna väsenskärlek. Han är person-kärlek. Han är person-gåva. Här har vi en outtryckbar fördjup-ning av person-konceptet i Gud och

en outtömlig skatt av den verklighet som bara gudomlig uppenbarelse får oss att se. Den helige Ande är samtidigt, genom att han är konsubstantiell med

Fadern och Sonen i sin gudomlighet, kärlek och en oskapad gåva från vil-ken allt gåvogivande mellan skapade varelser (skapade gåvor) har sin källa ( fons vivus): tillvarons gåva till allting genom skapelsen; nådens gåva till människorna genom hela frälsningens ekonomi. Det är som aposteln Paulus skriver: »Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.«38

Om Andens gåva, det vill säga hans ankomst till kyrkan i egen person, etablerar kyrkan som Andens gemenskap, så kan den eckle-siala gemenskapens natur enbart få sin kor-rekta förståelse utifrån vem Anden är. Det vill säga, Andens grundläggande identitet kan beskrivas i de särskilda kännetecken han upprättar i kyrkan, eftersom uppen-barelsen av Andens identitet och kyrkans identitet hänger ihop. Hans närvaro, i egen-skap av dessa förmågor i kyrkan, klargör den ecklesiala gemenskapens andlighet.

I återstoden av artikeln kommer jag att översiktligt titta på några av den ecklesiala gemenskapens kännetecken.

Anden som den tredje personen

En av Andens grundläggande identiteter är att han är den tredje personen i Treenighe-ten. Anden är Faderns och Sonens »vi«, som definitivt överbryggar oppositionen mellan »jag« och »du« i Fadern och Sonen. Andens relation till Fadern och Sonen är analogt med det barn som utgör frukten av man-nens och kvinnans förening (»vi«).

Som Faderns och Sonens »Vi« är Anden huvudsakligen anonym (något som redan antyds i hans namn, för

KERYX 2 2012 49

Anden, i egenskap av den tredje personen som har sin boning i kyrkan, skapar en ge-menskap som är olik all annan gemenskap i världen. Det är en gemenskap som har potential att växa i oändlighet


Gud är i sin fullhet »Ande«, vilket innebär att den tredje personen inte har något verkligt eget namn), men det är just detta som gör honom till Faderns och Sonens kärlek, så att säga, genom sammanströmningen av deras frihet i kärlek. Och som detta »Vi« är han också Guds absoluta san-ning, avslöjandet (a-lētheia) av den gudomliga kärlekens eviga liv (precis som barnet avslöjar föräldrarnas sexuella förening; vännernas samar-bete och verk), som låter oss se in i Gud och se honom sådan han är...39

Den tredje personens betydelse beskrivs väl av Vladimir Lossky. Ett förhållande mellan två innebär en »reciprok begränsning«, medan ett förhållande mellan tre »etablerar en absolut mångfald« och en »förutsätt-ningslös oändlighet«.40

Det innebär att sann gemenskap inte enbart kan vara rent ömsesidig. Om två personer utbyter gåvor påverkar det inte något utanför de två det gäller. Det är på många sätt en självbegränsad ömsesidig-het: Jag välsignar dig och du välsignar mig. Men om utbytet är öppet gentemot någon annan än den från vilken jag fick något, så öppnas en ny dimension av relation. Jesus själv lärde oss detta när han sade: »Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hed-ningar det också?« (Matt 5:46-47). Men om vi älskar vår fiende (vers 44), så öppnar vi gemenskapen för en »tredje part« – någon utöver min välgörare. I den mänskliga ge-menskapen ses den tredje parten ofta som ett ovälkommet intrång, också i vad som är

menat att vara den allra mest intima formen av förhållande: familjen. Förhållandet mel-lan maken och makan kan bli så exklusivt att barnet inte längre utgör ett välkommet tillskott till familjen.

Tragedin i vår moderna värld är att äktenskapet huvudsakligen ses som ett medel till ömsesidigt berikande. En sådan förståelse utgör i själva verket ett slags självförverkligande genom den andre, och självförverkligande utgör ofta det yttersta rättfärdigandet bakom alternativa former av äktenskap: homoäktenskap, tillfälliga äktenskap eller olika former av samboför-hållanden »så länge kärleken varar«. Denna moderna (eller borde den kallas postmo-derna?) förståelse av förhållande motsätter sig den tredje parten. Det är ingen tillfäl-lighet att den utbredda acceptansen av sådana tankesätt vad det gäller mänskliga förhållanden sammanfaller med en alarme-rande nedgång i födslotal i de utvecklade länderna.41

Anden, i egenskap av den tredje personen som har sin boning i kyrkan, skapar en ge-menskap som är olik all annan gemenskap i världen. Det är en gemenskap som har potential att växa i oändlighet. Han för oss utanför oss själva och utanför vår själv-begränsade ömsesidighet, in i en ständigt

KERYX 2 201250

SIMON CHAN

växande gemenskap som slutgiltigt kom-mer att omfamna hela skapelsen. I Ande-gemenskapen utgör inte självförverkligan-det eller ens det ömsesidiga berikandet den huvudsakliga realiteten. Den är istället en

gemenskap som öppnar sig för så många andra människor som möjligt – »absolut mångfald« och »förutsättningslös oändlig-het«. Den inkluderar en rörelse ut ur det egna till de många. Den rörelsen skulle kunna beskrivas som en extatisk rörelse.

Extas

Anden rör sig fritt och extatiskt som Fa-derns och Sonens »gemensamma frukt«, och sänds ut som Guds gåva till den mot-tagande kyrkan. Genom att innebo kyr-kan förvandlar Anden också denna till en extatisk rörelse, en gemenskap som går ut ur sig själv och in i världen. Extas är mer än ha en euforisk erfarenhet eller en känsla av att vara utom sig av glädje.

Andlig extas är, liksom härligheten, paradoxal. Det finns både en glädje och en smärta i den extatiska rörelsen ut ur det egna för att förenas med någon annan. I föreningen med den »andre« förlorar man sig själv. Samma sak gäller äktenskapet – när de två blir ett, så förlorar var och en sitt tidigare själv och ut ur föreningens extas uppstår den tredje parten (barnet). I den förening som Anden åstadkommer vid vårt dop, är ingen av oss längre en individ utan

ett »ecklesialt jag« (Zizioulas). De heligas extatiska gemenskap i den

helige Ande är inte bara något allmänt triv-samt; den innebär också att vi förlorar oss själva för att finna nytt liv såsom lemmar i Kristi kropp. Koinonia handlar inte om artighetsfraser och utbyte av vänligheter. Den är inte heller till för min egen andliga uppbyggelse, trots att dessa saker mycket väl kan vara konsekvenser av sann koinonia. Det är alltid för kyrkans uppbyggelse som var och en överlåter sig till den »andre«, också när det innebär det egna jagets död.

Den ecklesiala gemenskapen, om den verkligen är under den självuppgivande helige Andes ledning, kommer att kän-netecknas av samma självuppgivande och osjälviskhet (Fil 2:1, 3). Men när man förlo-rar sitt liv, finner man det.

Missio Dei

Andens extatiska rörelse förklarar också innebörden i missio Dei. Andens uppdrag kan givetvis inte förstås som något helt frånskilt Sonens uppdrag. Precis som Sonens uppdrag är pneumatiskt villkorat (hans uppdrag möjliggjordes genom An-dens smörjelse), så är Andens uppdrag kris-tologiskt villkorat i både sin grund och sitt resultat. Det är kristologiskt villkorat i sin grund, eftersom Andens uppdrag förutsät-ter Sonens uppdrag. Jesu »avfärd« genom korset, uppståndelsen och himmelsfärden tillbaka till Fadern är förutsättningen för Andens ankomst som en »annan Hjälpare« (Joh 16:7).42

Det är också kristologiskt villkorat i sitt reslutat, eftersom hans uppdrag som san-ningens Ande är att uppenbara Kristus San-ningen, att förhärliga honom och vittna om honom (Joh 16:4). Han är den strålkastare

Det är alltid för kyrkans uppbyg-gelse som var och en överlåter sig till den ”andre”, också när det innebär det egna jagets död

KERYX 2 2012 51

»Kärlekens Andes osjälviska transparens vilar över hela Tre-enigheten och uppenbarar på så sätt hela skapelsens yttersta mening«


som skiner på Kristus, medan han själv för-blir dold och osedd. Kristus som förhärligas av Anden, förhärligar i sin tur Fadern (Joh 5:41; 7:18), och Fadern förhärligar Sonen (Efesierbrevet 1:10-12; Fil 2:9-11).

Hela den trinitariska gemenskapen kän-netecknas av ett pneumatiskt etos av att vända sig från sig själv till den »andre«. Andens gemenskap vänder sig alltid utåt. Balthasar formulerar det så här: »Kärlekens Andes osjälviska transparens vilar över hela Treenigheten och uppenbarar på så sätt hela skapelsens yttersta mening.«43 Sådant är Andens uppdrag och sådant är också kyrkans uppdrag, om kyrkan nu avbildar Anden. Så länge »världen« existerar kan inte kyrkan, såsom Andens gemenskap, vara tillfredställd med att vara en gemenskap för sig själv. Den ser alltid bortom sig själv för att förvandla världen till kyrka, för att kalla dem som inte är Guds folk till att bli Guds folk. Därför ber kyrkan vid slutet av sitt eukaristiska firande:

Allsmäktige Gud, vi tackar dig för att du ger oss din Son Jesu Kristi kropp och blod till föda. Genom honom frambär vi våra själar och kroppar som ett levande offer. Sänd ut oss i din Andes kraft för att leva och verka till ditt lov och ära. Amen.

Andens helighet

Om helighet utgör ett kännetecken på den som kallas helig Ande, innebär det också att helighet måste karaktärisera den kyrka han innebor. Därför kallas kyrkan för ett »heligt tempel« (1 Kor 3:16; Ef 2:21), ett »heligt prästerskap« (1 Pet 2:5) och ett »heligt folk« (1 Petr 2:9).44

Helighet har både en positiv och en

negativ aspekt. I positiv bemärkelse, kan man se Andens verk med att förena troende till Kristus som en ständig förvandling i Kristus. De blir nya skapelser genom att in-lemmas i Kristus som är helig (2 Kor 5:17), genom den Ande som är helig. De, som är döda i sina överträdelser och synder och le-ver efter den här världens sätt, levandegörs genom att uppstå med Kristus (Ef 2:1-6; Rom 6:4). Syndare förvandlas till helgon och världen till kyrkan, i Andens dop; det skapade förvandlas ständigt genom den Ande som åkallas i eukaristin. Eukaristin är kyrkans mest karaktäristiska handling och den utgör också Andens handling i kyrkan. Det är där som kyrkan erfar en »ständig pingst«,45 en kontinuerlig Andens ankomst som gör de ordinära gåvorna av bröd och vin till andlig föda. Vi blir vad vi äter; i eukaristin blir vi »andliga«, det vill säga Andens skapelser.46

Helighet är inte enbart en personlig kvalitet utan även en ecklesial kvalitet. Som en ecklesial kvalitet handlar heligheten inte så mycket om något som läggs till kyrkan, utan om något som ger ytterligare klar-het i kyrkans natur som den helige Andes

gemenskap. Kyrkans helighet är gemenska-pens helighet. Det är ett sätt att leva med varandra i Kristus. Det här framgår mest tydligt i Efesierbrevet, där enheten ses som »något som nödvändigt hänger samman

KERYX 2 201252

SIMON CHAN

med renhet.«47 Att bevara den helige Andes enhet genom fridens band (Ef 4:3) inklude-rar ett kultiverande av vissa relationsmäs-siga dygder: »Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek« (Ef 4:1-2).

På ett liknande sätt är kyrkan byggd på apostlarnas och profeternas grund (Ef 2:20), och dessa utgör, tillsammans med evangelister, pastorer och lärare, Kristi gåvor för det fortsatta uppbyggandet av kyrkan »tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus« (Ef 4:12-13). Tecknet på denna mognad i tro och kunskap är att kristna inte längre försva-gas av falska läror, utan blir kompetenta att »i kärlek hålla fast vid sanningen« medan de växer till en enad kropp (Ef 4:14-16). Samma samhörighet mellan enhet och helighet återkommer i Fil 2:1-4, där enhet med Kristus och gemenskap i Anden (vers 1) utgör grunden för Paulus uppmaning till ett särskilt sätt att leva tillsammans: att inte göra något utifrån självisk strävan och

att hålla andra högre än sig själv, samt att sätta andras intressen framför sina egna (vers 3-4). Alla dessa förmaningar om ett visst sätt att leva tillsammans grundas på kyrkans enhet – en kropp som delar ett

hopp, en tro, ett dop – i enheten i Gud – en Ande, en Herre, en Gud (Efesierbrevet 4:4-5).

Helighet har också en negativ dimen-sion: att hålla sig bort från allt som är oheligt. Den helighet som kännetecknar Andens gemenskap gör att kyrkan står i stark kontrast till världen och dess vägar, och utgör något som väcker världens mot-stånd. Världens motstånd mot Jesus och hans efterföljare utgör ett av de teman som genomsyrar Johannesevangeliet. Redan i prologen hittar vi en antydan till det (Joh 1:5, 10). Av större vikt är kanske att detta tema är kopplat till Andens verk som Hjälpare i Johannes 14-16. Beasley-Murray har hävdat att den gemensamma nämna-ren i de fem utsagorna om Hjälparen (Joh 14:15-17; 14:25-26; 15:26-27; 16:7-11; 16:12-15) består av Andens verk som advokat eller rådgivare, för att försvara sanningen gentemot världen »i världshistoriens största rättegång«.48 Han är Sanningens Ande och uppenbarar sanningen i Jesu liv och undervisning för de lärjungar, vars uppdrag det är att vittna om samma san-ning (Joh 14:26; 16:12-15), eftersom de är vittnen om sanningen »ända från början« (Joh 15:26, 27).

I likhet med Jesus kommer också Hjäl-paren, som lever »med« och skall vara »i« lärjungarna, att få sitt vittnesbörd förkas-tat av världen. Trots att världen bestrider Jesu anspråk, kommer Hjälparen, när han tar sin boning i kyrkan, att överbevisa värl-den om synd, rättfärdighet och dom (Joh 16:8-11) vad det gäller sanningen om Jesus. Hjälparen separerar kyrkan från världen och detta separerande är samtidigt själva förutsättningen för världens omvändelse, för att världen skall upphöra att vara värld.

Hjälparen separerar kyrkan från världen och detta separerande är samtidigt själva förutsätt-ningen för världens omvändel-se, för att världen skall upphöra att vara värld

KERYX 2 2012 53

Kyrkan är både en institution och en karismatisk gemenskap: instiftad av Kristus och konsti-tuerad av Anden


Andens nyhet

Kyrkans enhet och renhet är ett faktum, men också en uppmaning. Templet är både en verklighet och på väg att byggas upp. Det är ännu inte helt färdigställt. Grunden har lagts av apostlarna och profeterna. I Efesierbrevet 2:20 och 3:5 är både apostlar och profeter inblandade i kyrkans grund-läggning. Detta tyder på att kyrkans grund-läggningsarbete inte enbart hör apostlarna till – de som utgör sanningens huvudsakliga vittnen »ända från början« (Joh 15:26-27) – utan hör även till dem som besitter »karis-matisk auktoritet«.49

Schnackenburg har rätt när han säger: »det profetisk-pneumatiska tillhör också kyrkans grund«.50 Både arbetet med att vara vittne och att framlägga inspirerade klargö-randen av sanningen behövs för att lägga en stabil grund. Kyrkan är både en institution och en karismatisk gemenskap: instiftad av Kristus och konstituerad av Anden. Men byggandet pågår ännu med att resa upp »ett heligt tempel« (Ef 2:21). Congar menar att medan byggnadsprocessen i vers 20 fram-ställs i mer »rumsliga« termer där stenar »läggs till ovanpå hörnstenen«, så ger vers 21 ett mer organiskt intryck där växten kommer »inifrån den enda hörnstenen« – som ett träd som växer upp ur rötterna (Kol 2:7), eller som en mänsklig kropp som växer genom att varje del av kroppen växer (Ef 4:15-16).51

Även om man inte kan dra detta hur långt som helst, så kan denna hopbland-ning av tempel- och kroppsmetaforer ( jämför med Johannes 2:21 där templet är Kristi kropp) tyda på att också i de fall då framställningen ger intryck av ett yttre eller »rumsligt« förhållande mellan Anden och kyrkan, såsom av någon som bor i en

byggnad, så är inte heller då den mer onto-logiska och organiska sidan av förhållandet långt borta.

Den fortsatta växten av detta organiska, andliga tempel, byggt av »levande stenar«

och grundat på den levande Stenen (1 Petr 2:4-5), innebär också att kyrkan växer i sin förståelse av tron. Den tro som en gång »meddelats de heliga« behöver fortfarande ytterligare förtydligande, allt eftersom kyrkan mognar. Det innebär inte att nya uppenbarelser läggs till kyrkans tro, utan att på grund av att hon fortfarande ser en gåtfull spegelbild, behöver hon ständig upplysning genom Anden (Ef 1:17, 18).

Men växten är inte endast nödvändig utifrån hennes nuvarande ofullkomliga till-stånd och dimmiga seende. Det finns också en annan slags växt som utgår från själva det trinitariska liv i vilket kyrkan deltar. Balthasar talar om kärleken mellan Fadern och Sonen som ett ständigt växande »evigt mirakel«:

Det övergår all logisk uppfattnings-förmåga … att kärleken skall kunna fortsätta att ständigt blomstra på nytt på högre sätt än vad som tycktes vara de älskandes allra högsta och mest fullkomliga punkt, och att de älskande i sin tur skall kunna lockas till nya lekar och påhitt genom den oväntade beskaffenheten i deras kraft, deras

KERYX 2 201254

SIMON CHAN

gärning, deras inre belöning och krö-ning.«52

Fullkomnandet i Treenigheten känneteck-nas av en »evig fruktsamhet« och ett »över-flöd av kärlek«: kärleken mellan Fadern och Sonen som »objektifieras« i den tredje personen, som alltid utgör »en pågående tillkomst … i gudomen från Fadern och So-nen,«53 och vars närvaro i kyrkan säkerstäl-ler, inte bara nya sätt att »i kärlek hålla fast vid sanningen« (Ef 4:15) som »variationer på [samma] tema«, utan även en ständig fördjupning av kyrkans förståelse av den sanning som har uppenbarats i Kristus och som aldrig till fullo kan bemästras.54

Balthasar fortsätter sedan att tala om Andens särskilda verk efter himmelsfärden, vilket inkluderar att öppna upp »Skriftens pneumatiska mening« utan att »upplösa bokstaven i Anden«.55 »Ordets återvän-

dande till Fadern« innebär »det timliga Ordets återvändande till evig tystnad« och sammanfaller med »utgjutandet av kärle-kens Ande i frihet, som nu oupphörligt kan framställa det dubbla mysteriet av Fader och Son: Tystnad och Ord, Ord-Tystnad.« Denna ord-tystnad har sin motsvarighet i två aspekter av kyrkans liv: »den stilla, kärleksfulla kontemplationen av Ordet« och hennes aktiva engagemang i världen i »ver-bala, legala och institutionella termer«.56 Dessa två aspekter förmedlas genom två bibliska bilder av kyrkan: »den Brud som har uppmärksamheten helt på sin Brudgum och den Moder som öppnar sin famn för alla«.57 En ständigt pågående kontemplation och aktion behövs för att aktualisera kyrkan som Brud och Moder. Inom ortodoxin kall-las detta aktualiserande av kyrkan för den »levande traditionen«, vilket är Andens liv i kyrkan.

1 Frank D. Macchia, Baptized in

the Spirit: A Global Pentecostal

Theology (Grand Rapids, MI:

Zondervan, 2006), 20.2 Yves Congar, The Mystery

of the Temple, or The Man-

ner of God’s Presence to His

Creatures from Genesis to the

Apocalypse, trans. Reginald F.

Trevett (Westminster, Maryland:

Newman Press, 1962).3 Det har ifrågasatts huruvida

det verkligen fanns två tält, ett

som härbärgerade arken och

ett annat där Mose tog emot

Guds profetiska uppenbarelse

(2 Mos 33:7-11; 4 Mos 11-12);

eller om det förra bara utgör

en idealisering av den tradition

som kallas P. Se »Tabernacle«

i International Standard Bible

Encyclopedia, vol. 4, revised,

red. Geoffrey W. Bromiley m.

fl. (Grand Rapids: Eerdmans,

1988). Oavsett vilket alternativ

man föredrar är poängen här

att »tältet« är platsen där Gud

och mänskligheten möts.4 David Peterson, Engaging God:

A Biblical Theology of Worship

(Grand Rapids: Eerdmans,

1992), 81.5 Se Mary L. Coloe, God Dwells

with Us: Temple Symbolism in

the Fourth Gospel (Collegeville,

MN: Michael Glazier, 2001), 3.

Författarens kursivering.6 Hans Urs von Balthasar, Explo-

rations in Theology III: Creator

Spirit, övers. Brian McNeil (San

Francisco: Ignatius Press, 1993),

153.7 Peterson, Engaging God, 93-95.8 Congar, Mystery, 142-143.9 Skillnaden är att i Kristus åstad-

kommer Anden den hypo-

statiska föreningen mellan de

två naturerna, medan Anden

i kyrkan inte är hypostatiskt

förenad med densamma, utan

innebor kyrkan i sin person.

Utifrån detta finns det en viktig

skillnad mellan kyrkan som

Kristi mystiska kropp och Kristi

egen förhärligade kropp. Se

Yves Congar, I Believe in the

Holy Spirit (New York: Seabury,

KERYX 2 2012 55

I Jesu avskedsbudskap avslö-jas den helige Andes person-liga identitet tydligt för första gången och där är hans roll hu-vudsakligen att peka på Jesus


Den treeniga gemenskapen känneteck-nas av en ständigt växande förundran och förvåning.58 Det innebär att förundran och förvåning också karaktäriserar kyrkans liv, eftersom hon deltar i det treeniga livet genom Anden som bor i henne. Det verkar som att de tidiga pingstvännerna hade en djupgående, instinktiv förståelse av den här sanningen. De hade en ständig längtan efter att söka »ny uppenbarelse«, eftersom de var helt övertygade om att Gud »gör något nytt« (Jes 43:19). Andens eget »överflöd« och överväldigande närvaro skapar en förhöjd förväntan efter »mer«. Det var ett riskabelt steg, särskilt när den nya up-penbarelsen inte var tillräckligt grundad i den Stora Traditionen, men det var inte helt utan grund, eftersom den Ande Jesus lovade att sända skulle »förkunna för er vad som kommer att ske« (Joh 16:13).

Andens dolda aktivitet

De Andens paradoxer som vi har tit-tat på handlar om det sätt på vilket han verkar. Han är den aktive tredje personen som alltid spelar en anonym roll. I Jesu

avskedsbudskap avslöjas den helige Andes personliga identitet tydligt för första gången och där är hans roll huvudsakli-gen att peka på Jesus. Anden vittnar om Jesus (Joh 15:26), talar vad han hör från Jesus och ger på så sätt ära åt Jesus (Joh 16:13-14), men inte bara det – också hans

1983), 2:19-20.10 Congar, I Believe, 2:67. Det finns

också andra saker i NT, förutom

tempelbilden, där det som sägs

om Kristus direkt tillämpas på

kyrkan (Kol 2:9-10; 1 Pet 2:4-5).11 När jag talar om de olika lem-

marna i kyrkan använder jag

begreppet »personlig« snarare

än »individuell«, eftersom, som

Zizoulas påpekar, varje person

utgör ett ecklesialt jag, inte en

isolerad individ.12 Enligt Gordon Fee är to soma

humon ett distributivt singular,

vilket innebär att »något som

tillhör varje person i en grupp

människor formuleras i singu-

lar«. Fee, The First Epistle to

the Corinthians, NICNT (Grand

Rapids: Eerdmans, 1987), 263.13 Gary D. Badcock, The House

Where God Lives: Renewing

the Doctrine of the Church

for Today (Grand Rapids: Eer-

dmans, 2009), 125.14 Fee, First Corinthians, 264.15 Mystical Theology, 168. Lossky

ser Andens förmedling till kyr-

kan som en kollektiv förmedling

i den johannitiska pingsten i

Joh 20:19-23 (166-168). Lossky

har kanske rätt om den första

förmedlingen är riktad till eccle-

sia congregans och den andra

(Apostlagärningarnas pingst) är

riktad till ecclesia congregata.16 En kort redogörelse av denna

evangelikala problematik finns

i Telford Work, »Reordering

Salvation: Church as the Proper

Context for an Evangelical

Ordo Salutis« i Ecumenical

theology in worship, doctrine

and life: essays presented to

Geoffrey Wainwright on his

sixtieth birthday, red. David S.

Cunningham, Ralph del Colle,

Lucas Lamadrid (N.Y.: Oxford U.

Press, 1999), 182-186.17 The House, 192.18 The House, 125.19 Congar har till exempel ett ka-

ptiel om »The Christian and the

Church as Spiritual Temples«

(My stery of the Temple, 151-172).

Lägg märke till att tempel står i

KERYX 2 201256

SIMON CHAN

överbevisande verksamhet handlar om att bekräfta Jesus. Den synd som Anden överbevisar världen om är synden att inte tro på Jesus (Joh 16:9; jfr. 1:11; 3:19; 15:22). Den rättfärdighet Anden överbevisar värl-

den om handlar om Jesu återvändande till Fadern (Joh 16:10); det vill säga Jesu uppståndelse och himmelsfärd är Guds sätt att vända på Sanhedrins onda dom och öppet kungöra att Jesus verkligen är den rättfärdige ( jämför med Apostlagär-

ningarna 2:23-24; 3:13-15). Slutligen över-bevisar han världen om dom, eftersom den här världens furste är dömd – en dom som ägde rum när Jesus blev upphöjd på korset (Joh 12:31-32).59 Han är »per-sonen utan ett personligt ansikte«, vars huvudsakliga omsorg handlar om att rikta strålkastarskenet på Jesus.

Denna dubbla roll har sin grund i Treen-ighetens förhållande. Från Balthasars sätt att se det handlar den helige Andes ano-nymitet om att han är Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek. Han är det som Fadern och Sonen har gemensamt: den ömsesidiga kärleksgåvan till varandra, Faderns och Sonens »vi«. Vi skulle till och med kunna säga att uppmärksamheten i det trinitariska förhållandet är mellan Fadern och Sonen, där den helige Ande utgör det osynliga bandet dem emellan. Paradoxalt nog är han samtidigt också frukten av den kärleken,

plural.20 För en diskussion av dessa två

aspekter av kyrkan, se Henri

de Lubac, The Splendor of the

Church (San Francisco: Ignatius

Press, 1999), 102-125.21 Congar, I Believe, 2:54; The

Mystery of the Temple, 153-154.22 Detta är prästens bön i sam-

band med fridskyssen (ritus

pacis) i det romerska missalet.23 Jag säger »i någon mån« därför

att det finns skillnader i olika

kristna traditioner om i vilken

grad sakramenten objektivt

förmedlar nåden.24 Detta har uppmärksammats av

katoliken Avery Dulles i den ka-

tolsk-evangelikala dialogen. Se

Avery Dulles, »Church, Ministry,

and Sacraments«, Catholics and

Evangelicals, 111.25 Till exempel Badcock, The

House, 197.26 Denna gemenskap är till sitt

väsen eukaristisk, som Zizioulas

övertygande har hävdat i sin

senaste bok. Se John D. Ziziou-

las, The Eucharistic Communion

and the World, red. Luke Ben

Tallon (London: T and T Clark,

2011).27 Det nya romerska missalet

säger: »Herre, jag är inte värdig

att ta emot dig i under mitt

tak...« Detta är en mer bok-

stavlig översättning av latinet:

»Domine, non sum dignus, ut

inters sub tectum meum …«28 Ratzinger diskuterar Augusti-

nus syn på den helige Ande.

»The Holy Spirit as Communio:

Concerning the Relationship of

Pneumatology and Spirituality

in Augustine,« Communio 25:2

(Summer 1998), 327.29 Congar, I Believe, 3:144.30 »Spirit, Church, and Ministry,«

Theology Today 19 (1963), 485.31 I Believe, 2:58.32 Se Assemblies of God’s »State-

ment of Fundamental Truths«,

no. 7.33 Heribert Mülen, A Charismatic

Theology: Initiation in the Spirit

(NY: Paulist, 1978), 119.34 Detta är titeln på Tom Smails

Det är i egenskap av frukten av Faderns och Sonens kärlek som Anden sänds till världen och utövar sin egen suveräna frihet för att leda världen tillbaka till Gud genom kyrkan

KERYX 2 2012 57


den fria tredje personen, som »övergår« ömsesidigheten.

Anden visar sig alltså (först) som Fa-derns och Sonens gemensamma frukt, som (för det andra) kan bli självstän-dig i förhållande till dem (resultatet är att bli »sänd«) och som (för det tredje) är Guds gåva till världen, som än en gång låter hela Guds suveräna frihet bli känd genom det sätt på vil-ket det råder i skapelsen, i förbunden och i kyrkan.60

Det är i egenskap av frukten av Faderns och Sonens kärlek som Anden sänds till världen och utövar sin egen suveräna frihet för att leda världen tillbaka till Gud genom kyrkan. Han verkar fritt och mäktigt likt den vind som blåser vart den vill och samtidigt alltid som den som är utsänd (passivt) och vars

mål det är att vittna om Jesu och förhär-liga honom (aktivt). Balthasar påpekar att det är just denna dialektik mellan att vara dold och att agera fritt som vi ser i Apost-lagärningarna och hos Paulus. I Apostla-gärningarna ser vi det i den helige Andes mirakulösa gärningar bortom mänskliga begränsningar och i apostlarnas frimodiga vittnesbörd om Kristus, där Anden är den dolda kraftkällan. Hos Paulus ser vi Andens frihet i en ofta upprepad Paulinsk dialek-tik mellan indikativ och imperativ. Anden åstadkommer ett faktum i oss, oberoende av oss (indikativ). Vi är på så sätt passiva mot-tagare av hans verk. Samtidigt ger den de kristna frihet att agera (imperativ).61

Pingstvänner har inte alltid varit så framgångsrika i att hålla samman denna paradox. De flesta tenderar att betona Anden som den aktive tredje personen och inte hans anonymitet. Att uppehålla den

bok, som passande nog har

undertiteln »The Holy Spirit in

Person«.35 Andens gemenskap är en dif-

ferentierad gemenskap, inte

bara för att var och en har olika

gåvor, utan också för att den

innebär ett visst ordnande av

relationerna bland gemenska-

pens medlemmar.36 Utrymmet tillåter inte att jag

utvecklar den här sidan av den

andliga gemenskapen, men

jag behandlar det i min bok

Pentecostal Ecclesiology: An

Essay on the Development of

Doctrine (Blandford Forum,

Dorset: Deo Publishing, 2011).37 John D. Zizioulas, The Eucharis-

tic Communion and the World,

red. Luke Ben Tallon (London: T

and T Clark, 2011), 22-24.38 Dominum et Vivificantem 10.

http://www.newadvent.org/li-

brary/docs_jp02dv.htm. Besökt

9 April 2010.39 Hans Urs von Balthasar, Explo-

rations in Theology III: Creator

Spirit, trans. Brian McNeil (San

Francisco: Ignatius Press, 1993),

127.40 Lossky, Orthodox Theology, 44,

45.41 Se till exempel Philip Longman,

The Empty Cradle: How Falling

Birthrates Threaten World Pros-

perity and What to Do About It

(New York: Basic Books, 2004).

42 Den här punkten betonas upp-

repade gånger i Dominum et

Vivificantem, 11, 13, 14, 22, 27, 30,

61, 64.43 Balthasar, Creator Spirit, 111.44 Congar, I Believe, 2:52-55.45 Nikos Nissiotis, »The Theology

of the Church and its Accom-

plishment,« Ecumenical Review

29.1 (Jan. 1977), 7246 För en genomgång av det

viktiga temat om skapelsens

förvandling, se Robert Davis

Hughes, III, Beloved Dust: Tides

of the Spirit in the Christian Life

(New York: Continuum, 2008).47 Congar, The Mystery, 169.48 G. R. Beasley-Murray, Gospel

of Life: Theology in the Fourth

KERYX 2 201258

SIMON CHAN

här paradoxen skulle exempelvis innebära att man utför stora ting för Gud, till och med mirakulösa sådana, utan att ge dem otillbörlig uppmärksamhet.

Slutsats

Om kyrkan är Andens gemenskap, borde den uppvisa Andens paradoxala karaktärs-drag. Anden kommer för att ta sin boning i kyrkan och även i varje troende; han verkar i historien för att etablera institutionen och kommer samtidigt från bortom histo-rien för att förnya institutionen med sina karismatiska gåvor; han rör sig fritt och suveränt i kyrkan och i varje person, men han rör sig också anonymt och drar aldrig uppmärksamheten till sig själv, utan leder

alltid tillbedjarna i riktning mot Jesus och Fadern. Han påminner kyrkan om det som har varit och visar också kyrkan vad som skall ske. Han upplyser kyrkan med en ständigt växande förståelse av den tro som en gång meddelats de heliga. Att hålla de här paradoxerna samman är kännetecknet på en verklig pentekostal andlighet, det vill säga, en andlighet som på ett avgörande sätt har formats av pingstens stora händelse.

SIMON CHAN är PhD (University of Cam-

bridge, UK) och professor i systematisk

teologi vid Trinity Theologaical College i

Singapore.

Gospel (Peabody, MA: Hen-

drickson, 1991), 72.49 Andrew T. Lincoln, Ephesians:

Word Biblical Commentary

(Dallas, TX: Word Books, 1990),

153.50 Rudolf Schnackenburg, Ephesi-

ans, övers. Helen Heron (Edin-

burgh: T and T Clark, 1991), 123.

Det faktum att »apostlar och

profeter« i båda texterna styrs

av en bestämd artikel kan tyda

på att samma grupp männis-

kor avses: apostlar som har en

karismatisk, profetisk funk-

tion, som till exempel aposteln

Paulus som också var en profet

(Apg 13:1). Ef 4:11 skiljer på dem

som två separata grupper, men

refererar inte till deras grund-

läggande arbete.51 Ibid., 165.52 Balthasar, Creator Spirit, 107, jfr.

145-146. Denna ständigt väx-

ande nyhet utgår från Baltha-

sars förståelse av den treenige

Guden som en »kärlekshändel-

se«. Se Antonio López, »Eternal

Happening: God as an Event of

Love,« Communio 32 (Summer

2005): 214-245.53 Ibid., 107, 155.54 Ibid., 152-153.55 Ibid., 109.

56 Ibid., 110.57 Ibid., 113.58 López, »Eternal Happening«,

236-42.59 G.R. Beasley-Murray, Gospel

of Life: Theology in the Fourth

Gospel (Peabody, MA: Hen-

drickson, 1991), 77.60 Balthasar, Creator Spirit, 125-

126. Jfr. David L. Schindler,

»Institution and Charism: The

Missions of the Son and the

Spirit in Church and World,«

Communio 25:2 (Summer

1998), 258.61 Balthasar, Creator Spirit, 128-131.

keryx nr 2 2012

Documents