ASSIA DJEBAR

Kärleken, kriget

L E O PA R D F Ö R L A GS T O C K H O L M 2 010

Översättning från franska av Ingvar Rydberg

Till Gayatrimed tillgivenhet

Assia Djebar Kärleken, kriget

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Albin Michel 1995 Den svenska översättningen © 2003 Leopard förlagOriginalets titel L’amour, la fantasiaÖversättning Ingvar RydbergGrafisk form omslag Elsa Wohlfahrt LarssonOmslagsmålning The Market Place, Ghardaia av Thomas Frederick MasonSheard © Getty ImagesOmslagsmosaik © Robert Harding/Masterfile/ScanpixTryckt hos ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-7343-278-8

3006colofon 10-02-16 16.58 Sida 1

Första delen | Intagandet av stadenLiten arabisk flicka går till skolan för första gången

ITre inspärrade flickor

IIDen franske gendarmens dotter

IIIMin far skriver till min mor

IVÖverstrykning

Andra delen | Ryttarspelets skrikKapten Bosquets razzia från Oran

IKvinnorna, barnen och boskapen i grottorna

IIMazounas nakna brud

IIISistrum

9111418243141495362

63657683

103106129139

Innehåll

Tredje delen | De begravda rösternaFörsta satsen. De två okända

RösterRop

Kärlekens afasiRöster

Omslingrade kropparAndra satsen. Trancer

RösterSorl

PlundringRöster

Omslingrade kropparTredje satsen. Abrahams klagan

RösterViskningar

KoranskolanEn änkas röst

Omslingrade kropparFjärde satsen. Ett skrik i drömmen

En änkas röstMöten

TitterskornaEn änkas röst

Omslingrade kropparFemte satsen. Nessosmanteln

Monolog

Tzarl-rit (final)Pauline

RyttarspeletMelodi på rörflöjt

Ordförklaringar

141143148155158164178181185191194200207212217221225234238241247250253257259264270

273275278281

283

Första delen

INTAGANDET AV STADENeller

Kärleken skrivs

”Våra vaktposter blev allt erfarnare. De kunde nu skiljaarabernas steg och skrik från de vilda djurens, som strök

omkring i mörkret runt lägret.”

Barchou de Penhoën: Expédition d’Afrique, 1835

Liten arabisk flicka går till skolan för första gången

En liten arabisk flicka går en höstmorgon till skolan för förstagången hand i hand med sin far. Han, en rak, högrest gestalt ieuropeisk kostym och med fez på huvudet, bär en portfölj ochär lärare i den franska skolan. En liten arabisk flicka i en bypå Algeriets sahel.

Städer och byar med vita gränder och hus utan fönster. Re-dan den första dagen, då flickan går hemifrån för att lära sigalfabetet, iakttas hon av grannarna. De skakar på huvudetsom om de kände medlidande tio-femton år i förväg med dendjärve fadern och den obetänksamme brodern: Detta kom-mer bara att föra olycka med sig. Varenda flickebarn kommeratt kunna skriva och då också brev. Den tid kommer då denkärlek som hon skriver om är farligare än den kärlek som ärinspärrad.

Beslöja den snart giftasvuxna flickan. Gör henne osynlig.Gör henne mer blind än en blind. Utplåna varje minne av yt-tervärlden hos henne! Kan hon skriva? En ordlös varelsesfångvaktare sover lugnare, ty skrivna ord kan flyga. Han be-höver bara se till att det inte finns några fönster, sätta lås påden enda dörren och resa en brandmur upp mot skyn. Är denunga flickan skrivkunnig? Då kan hennes röst få vingar trots

11

tystnaden. Ett papper, en tillskrynklad lapp, en tjänstekvin-nas hand i mörkret. Detta barn bär på en hemlighet. Då måstehennes förmyndare vaka dag och natt. Skrivna ord kan faraiväg över en innergård eller kastas ned från en terrass. Enplötsligt alltför vid himmel. Då måste allt tas om från början.

När jag var sjutton år, hamnade jag i en kärlekshistoria pågrund av ett brev. En okänd man hade skrivit till mig. Omed-vetet eller våghalsigt hade han gjort det öppet. Min far ska-kades av tyst raseri, rev sönder brevet inför mina ögon ochkastade det i en papperskorg. Han lät mig inte läsa det.

Den unga flickan är hemma på sommarlov från internat-skolan och har stängts in i lägenheten som vetter mot bynsskolgård. Under siestan pusslar hon ihop pappersbitarna somväckt den faderliga vreden. Den mystiske brevskrivarennämner en prisceremoni som ägt rum några dagar tidigare ien närbelägen stad. Han har sett mig gå upp på podiet. Jagminns faktiskt att jag gett en ung pojke en utmanande blick igossläroverkets korridor när jag var på väg ut. Han föreslårlite omständligt en ”vänskaplig” brevväxling. En oförskämdbegäran i faderns ögon, som om denna invit ofrånkomligenrymde en förberedelse för kvinnorov.

Den sommarledige studentens konventionella franska komhans ord att i hennes ögon fyllas med en oförutsedd, överdri-ven åtrå just därför att hennes far ville utplåna dem.

Under de följande månaderna och åren upptogs jag av den-na kärlekshistoria eller snarare detta kärleksförbud. Intrigenfick näring just genom min fars censur. I denna begynnandehjärtats fostran fördes korrespondensen på franska. På så visblev detta språk som min far gett mig ett redskap för tvivel-aktiga kontakter och min invigning i det hamnade i ett tvety-digt ljus.

Liksom hos en hjältinna i den västerländska romanen befri-

12

ade ungdomstrotset mig ur den trollkrets som mina osynligaanmödrars viskningar dragit upp kring mig och i mig. Seder-mera förvandlades kärleken i njutningens tunnel till äkten-skapets vadande i dy.

Barndomsljuden, som genomgår en rening i minnet, omgeross fram till upptäckten av sensualiteten. Efterhand bländaross upptagenheten med den alltmer. Tyst, berövad min morsord genom en stympning av minnet, tog jag mig som genomett under genom hålvägens mörka vatten utan att ana dessmurar. De första uppenbarade orden blev en chock. Sanning-en bröt fram ur en rämna i mitt framstammade tal. Ur vilkennattlig njutnings klippa har jag lyckats få loss den?

Jag sprängde rummet omkring mig, en rymd vild av skrikutan röster, sedan länge förstelnade i en förhistoria till kärle-ken. Sedan jag väl förmått tyda orden – desamma som den obe-slöjade kroppen upptäckte – kapade jag förtöjningarna.

Min lilla flicka höll mig i handen, när jag gav mig av i gry-ningen.

13

I

Det är den 13 juni 1830, den korta gryningsstund när dagernbryter fram över den djupa bukten. Klockan är fem. Inför denimposanta flottan som på otaliga punkter brutit horisontlin-jen framträder den ”ointagliga staden”, spöklikt vit genomett gråblått dis: en brant sluttande trehörning, som sedan densista nattdimman skimrat till antar ett mildrat ljus, lik enövergiven kropp på en matta av mörk grönska. Bergen bak-om avtecknar sig som en väldig akvarellblå barriär.

Det är det första mötet ansikte mot ansikte. Staden, etttornbestrött landskap i utsökta färger, träder fram som enorientalisk kvinna orörlig i sin mystik. Den franska armadanglider långsamt förbi i majestätisk parad, som varar från gry-ningen till den larmande middagstiden. En tyst konfronta-tion, ett högtidligt ögonblick, som drar ut på tiden i andlösväntan som inför en operaouvertyr. Vilka är åskådarna? Påvilken sida befinner sig publiken egentligen?

Klockan är fem och det är en söndag, Kristi lekamens festenligt den kristna kalendern. En första spanare, i fregattkap-tensuniform, står i aktern på ett skepp i reservflottan, somdefilerar framför stridseskadern, ett drygt hundratal segel-fartyg. Mannen som håller utkik heter Amable Matterer. Han

14

iakttar och antecknar samma dag: ”Jag var den förste somsåg staden Alger, en liten vit triangel som låg på en bergs-sluttning.”

Klockan är nu halv sex. I tre rader blockerar den väldigaprocessionen av fregatter, briggar och skonare med mångfär-gade flaggor utan avbrott infartsleden till bukten, nu helt frifrån nattens dunkel och risken för stormbyar. Ordern om den-na rörelse har getts från amiralsskeppet Provence.

Tusentals matroser och soldater blir nu synliga på däck. Dehar i grupper klapprande strömmat upp ur fartygens inre ochsamlats på de överbyggda halvdäcken. En plötslig tystnad in-finner sig, vidsträckt som ett ofantligt reflekterat tygstycke,som om det redan intensiva ljuset, slösande i glänsande sjok,skulle börja frasa som siden. Barbareskstaden ligger därorörlig. Inget skälver till eller förtar de terrasserade husensmjölklika glans. Husen kan så småningom urskiljas på en delav bergssluttningen, vars massa klart skiljer sig från en radrunda ljusgröna kullar.

Officerarna och soldaterna, som står sida vid sida längs re-lingarna, stöter lätt till varandra med sina värjor. Ett utrophär, en svordom där, en hostning eller en spottloska längrebort kan knappt uppfattas. Bland de uppstaplade hängmat-torna mellan artilleripjäserna och deras avvaktande serviser,tittar massan av blivande inkräktare på, likt cirkusdjur redoför en föreställning i strålkastares sken. Staden framträder iett orörligt ljus, som absorberar ljuden.

Sekonden på Ville de Marseille Amable Matterer och hanskamrater förblir orörliga. Den ”ointagliga staden” stirrar pådem med sina många osynliga ögon. Det är som om detta öka-de dess vita glans, som om panoramat med dess dock väntadeinslag – en moskékupol reflekterad i vattnet, längre upp vakt-tornssilhuetter och minaretspetsar – befann sig oroväckandenära.

15

Fartygen därute räknar tusentals åskådare. Vem kommeratt tala och skriva om det? Sådana som klarat sig genom sam-mandrabbningen men då först efter dess slut. I den första es-kadern som omärkligt glider västerut betraktar Amable Mat-terer staden, som i sin tur säkert betraktar honom. Sammadag beskriver han detta möte på sitt nyktra rapportspråk.

Jag skriver i min tur på hans språk, men över hundrafemtioår senare. Jag undrar, liksom flottans stab måste ha gjort, omdejen Hussein stigit upp på qasbans terrass med en kikare ihanden. Betraktar han personligen den främmande armadan?Tar han detta hot på allvar? Alltsedan kejsar Karl V, Spani-ens kung, har så många angripare fått vända om efter blottsymboliska bombningar. Känner sig dejen förbryllad, kanskerentav lugn och fattad, eller darrar han åter av en teatraliskilska? Så många vittnen har återgett hans sista replik till denfranske kungens sändebud, när denne kom och krävde omfat-tande ursäkter:

– Nu återstår det bara för Frankrikes kung att kräva migpå min hustru också!

Jag för min del föreställer mig att Husseins hustru har av-stått från gryningsbönen och stigit upp på terrassen, och attde andra kvinnorna, som annars mest vistas där vid dagensslut, också befinner sig där för att betrakta den väldiga, blän-dande franska flottan.

Vid avfärden från Toulon tog eskadern med sig fyra målare,fem tecknare och ett tiotal gravörer. Striden har ännu intebörjat; man närmar sig tills vidare inte ens bytet direkt. Menuppgiften att illustrera expeditionen är av största betydelse.Som om det krig som stod för dörren krävde att bli firat.

Vad säger stadens kvinnor till varandra på morgonen för den-na ömsesidiga upptäckt? Vilka kärleksdrömmar tänds hosdem eller släcks för alltid, medan de betraktar den kungliga

16

flottan, som tecknar gåtfulla koreografiska figurer därute?Jag drömmer om detta korta lugn innan allt tar sin början.Jag smyger som påträngande gäst in i detta nära förflutnasförrum, tar enligt gängse sed av mina sandaler och försökerandlöst avlyssna allt.

Denna dag den 13 juni 1830 varar mötet öga mot öga någratimmar fram till middagens dramatik. Som om inkräktarnaskulle vara älskarna! Fartygen, som följer solens gång, seglarså stilla och långsamt att den ”ointagliga stadens” blick tycksha förlamat dem där ute på den gröna vattenspegeln. Ja, detär som om båda sidor förblindats av en åskvigg utslungad avmotparten.

Denna storslagna morgons tystnad föregår de skrik ochmassakrer som kommer att fylla de följande decennierna.

17

Tre inspärrade flickor

Tre flickor sitter inspärrade i ett ljust hus i en by nära kusten,omgiven av väldiga vinodlingar. Jag reser dit på vårens ochsommarens skollov. Att ge sig dit ut och stängas in tillsam-mans med dessa systrar kallar jag att ”åka på landet”. Jagmåste ha varit i tio-elvaårsåldern.

Där leker jag med den yngsta dottern, ett eller två år äldreän jag. Vi tillbringar timmar i gungan nära hönsgården längstbort i trädgården. Då och då avbryter vi vår lek för att genomhäcken kika på grannhusens högljudda kvinnor. I skymning-en öppnas porten och en liten hjord getter släpps in. Jag lärmig att mjölka de fogligaste. Till slut dricker jag mjölk ur enlägel trots att dess tjärlukt äcklar mig. Jag längtar knappastefter att vandra ut på byns dammiga gator.

Huset är rymligt. Många svala, skuggiga rum med madras-ser staplade på golvet, bonader från Sahara och mattor somen gång vävts av husets fru. Hon är genom gifte anförvantmed min mor och kommer från grannstaden.

Jag går aldrig in i rummet längst in. En senil mormor hållertill där i ständigt halvmörker. Den yngsta systern och jagstannar ibland till nära tröskeln. En klanglös röst ömsomjämrar sig, ömsom far ut i obskyra anklagelser om inbillade

18

komplotter. Vilket fördolt drama föds på nytt och vidrör osshär i den åter till barn vordna mormoderns yranden? Den för-orättades våldsamma röst paralyserar oss. Vi kan inte som devuxna värja oss med besvärjelser och högt uttalade citat urKoranen.

Denna närvaro av en person som redan befinner sig på an-dra sidan graven driver kvinnorna att samvetsgrant be da-gens alla böner. I den största salen, bredvid kontoret, syr el-ler broderar en av dem, medan en annan sitter framåtböjd pågolvet och energiskt rensar linser eller kikärter som liggerutbredda på vita dukar. Plötsligt reser sig fem-sex kvinnormed huvudena och axlarna helt insvepta i slöjor, magra, tystaoch med nedslagen blick som försoningsliturgin gör både ste-la och matta. De bräckliga gestalterna böjer sig flera gånger itakt upp och ned. Min mor tar ibland del i övningarna. Honsträcker sig då också fram och vidrör det kalla stengolvetmed läpparna.

Vi flickor flyr ut under misplarna för att slippa mormo-derns monolog och de andras fromma viskningar. Vi räknarduvorna på vinden och luktar på johannesbröden och höetsom stoet trampat sönder innan det gett sig ut på fälten. Vitävlar om vem som kan gunga högst. Jag känner ett rus närjag i korta ögonblick och med växlande rytm befinner migovanför huset och byn, när jag svävar med benen högre änhuvudet. Djurens och kvinnornas ljud dör bort under oss.

En het, oändlig sommar träder fram i en dunkel nisch i mittminne. Den yrande mormodern måste ha dött vintern innan.Släktens kvinnor är inte längre så många. I grannstaden ägermånga omskärelser och bröllop rum vid denna årstid. Gruppenfrustrerade besökare har många brudar att gratulera, styrkaoch trösta. Jag finner byns tre systrar nästan ensamma.

På den lilla gården längtar jag trots getterna, johannesbrö-den och duvorna på vinden efter skolan och internatet. Det

19

roar mig att beskriva basketbolltimmarna för mina väninnor.Jag bör då ha varit tolv-tretton år, men jag verkar nog äldre,antagligen för lång och mager för min ålder. Den äldsta sys-tern påminner mig i tid och otid om att en fru nyligen, när jagför första gången beslöjad gick ut på stan för någon ceremoni,surrat kring mig som ett bi:

– Hennes son måste ha blivit förälskad i din figur och dinaögon. Det första frieriet är säkert på väg!

Jag stampar i golvet och sparkas. Ett tvetydigt obehagöverdriver min barnsliga ilska. Jag vägrar att tala med hennepå flera dagar.

Samma sommar lyckas den yngsta och jag ta oss in i husetsbibliotek, den frånvarande broderns, som dittills varit låst.Han arbetar som tolk i Sahara, som förefaller oss lika avläg-set som Amerika. På en månad läser vi alla romaner som lig-ger där huller om buller: Paul Bourget, Colette och AgathaChristie. Vi upptäcker ett album med erotiska foton och i ettkuvert brevkort från Ouled-Naïl, vilkas med smycken över-lastade kvinnor visar upp sina nakna bröst. Tidigare har bro-derns vresiga stränghet dagligen skrämt oss. Här, under sies-tans dunkla timmar, blir han åter märkligt närvarande. Närkvinnorna stiger upp för eftermiddagsbönen, stänger vi skå-pet så försiktigt. Vi tycker att vi lämnar ett förbjudet områ-de. Vi känner oss äldre.

Den sommaren anförtrodde mig systrarna sin hemlighet, entung, ovanlig och underlig sådan. Jag avslöjade den inte förnågon av vår stams kvinnor, ung eller gammal. Det hade jagsvurit på och det löftet höll jag. De inspärrade flickorna skrevbrev! De brevväxlade med män i världens fyra hörn, arab-världens naturligtvis.

De fick brev från Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Tunisien,från arabiska studenter i Paris och London, ja från alla möjli-

20

ga håll, sända av män som satt in annonser i en då i haremenvida spridd kvinnotidskrift. Prenumerationen gav som gra-tispresent i varje nummer ett mönster till en klänning ellermorgonrock, vilket till och med analfabeterna utnyttjade.

Dessa systrar var de enda muslimska flickor i byn som ge-nomgått grundskola. Deras far – en from, robust lantbo, trak-tens främste expert på grönsaksodling – kunde varken läsaeller skriva franska. Varje år bad han någon av sina döttrarkontrollera fakturorna som skickades till kamreren.

Bara brevbäraren, son till en hantverkare i byn, måste hahäpnat över dessa brev, som strömmade in från så avlägsnaorter till hans dittills ignorerade postkontor. Men även hanbevarade hemligheten. ”Sheikhens tre döttrar” hade hansjälv aldrig sett. De måste ha framstått som prinsessor förhonom. Som avsändare på brevens baksidor stod kvinnligatäcknamn, sofistikerade förnamn på orientaliska filmstjärnor.Men han lät sig inte luras. Han måste ha drömt om de ungaflickornas vänner, säkert förälskade. Han visste att flickornaaldrig gav sig ut utom till grannstadens finaste moriska badoch då i en kalesch som deras far själv körde. Denna korre-spondens från så många håll måste ha sysselsatt honom ochunderhållit en hemlig frustration hos honom.

Jag minns bara brevens geografiska ursprung och storaspridning. Under de långa eftermiddagarna talade den yngs-ta och jag inte längre om de romaner vi läste utan om det våg-halsiga i denna hemliga brevväxling. Vi pratade om dess fruk-tansvärda risker. I våra städer hade fäder och bröder blivit”rättens verkställare” för mindre saker än så. Jungfruligadöttrars och systrars blod hade utgjutits för en smuggladpapperslapp, för något ord suckat bakom persiennerna, förnågot förtal. I detta hus hade en dov upproriskhet sipprat in.Vi upplevde det med busungars uppspelthet.

Den äldsta systern, känd för sitt högmod som gjort att hon

21

dittills avvisat alla friare som dykt upp, hade satt igång dethela som en lek. En dag hade hon, medan kvinnorna i rummetbredvid började be, läst upp en tidningsannons för sina syst-rar:

– ”Tunisier, 22 år, med blå ögon, som älskar Farid al-Atrache,söker flicka i ett arabland att brevväxla med, romantisk …”Tänk, om jag skulle svara honom!

Vad hon skrev till sin första, andra och tredje brevvän fickjag aldrig veta. Var det om sitt dagliga liv, sin instängdhet el-ler sina drömmar, kanske äventyr som hon hittade på, vadhon läste? Jag frågade inte. Jag häpnade bara över den snabb-het med vilken hon dragit på sig ett tiotal avlägsna vänner.Den yngsta systern hade nästan lika många. Men mellansys-tern, som i åratal tyst förberett sin brudutstyrsel och som varden vackraste, ljuvaste och klokaste, framhöll envist att honför sin del aldrig skulle skriva till någon okänd. Om det hände,betydde det att hon var beredd att älska honom. Men honföredrog att vänta, sy och brodera för att sedan ”älska” denväntade fästmannen.

Under en siesta – förmodligen under något lov – lyssnadejag, tretton år gammal, på den yngsta dotterns redogörelseför deras diskussioner och olika uppfattningar om brevskri-vande. Den äldsta utbytte ord ur egyptiska och libanesiskasånger, foton av arabiska film- och teaterstjärnor, med sinamånga vänner. Min kamrat förteg däremot med kryptiskdiskretion helt innehållet i sina egna brev.

Mycket från denna sista vistelse blandas ihop i mitt minne:de oordnade travarna av romaner i broderns förbjudna biblio-tek och de mystiska breven som anlände i högar. Vi roade ossmed att föreställa oss brevbärarens förskräckta nyfikenhet.Han borde dessutom vara fylld av agg över att inte själv kun-na anhålla om dessa bydrottningars hand!

Den yngsta och jag fortsatte att viska. Då och då i den an-

22

nalkande sömnigheten föreställde jag mig att en virvel avhemligt skrivna ord höll på att surra fast våra flickkroppar iosynliga nät där vi låg sida vid sida tvärsöver den gamla fa-miljesängen. Det var samma säng i vars fördjupning denyrande mormodern tills nyligen upphävt sin klagan, glöms-kans hädiska refränger, likt frätande sår.

Jag var rädd och erkände det också. Säkert skulle ett ljusplötsligt bryta fram genom taket och avslöja vår synd. Jagvar ju själv invigd i den fruktansvärda hemligheten!

Den yngsta fortsatte med mycket låg, förorättad röst. Enkrampaktig vilja skakade henne, alltmedan mörkret tätnadeomkring oss och vuxna och djur för länge sedan somnat.

– Aldrig, aldrig kommer jag att gå med på att en dag giftasbort med någon okänd som en natt skulle få rätt att röra vidmig. Det är därför jag skriver. Förr eller senare kommer detnågon till den här hålan och tar mig med sig – okänd för minfar och min bror, men absolut inte för mig!

Varje natt utvecklade rösten med iver samma naiva före-sats. Jag hade en känsla av att en märklig, oväntad kvinno-strid var under uppsegling i den sömniga lilla byn.

23