Iran –

presidentval efter en arabisk vår

del 1

Kent Eklind

1

IRAN -

presidentval efter en arabisk vår

När detta skrivs i april 2013 står Iran inför ett presidentval. Mandatperioden föregicks av en

valrörelse där en reformrörelse förintades med människoliv som offer.

Utanför Iran har under samma period en händelseutveckling skett som fått namnet den

arabiska våren. Den sätter ännu sina spår. De för tillbaka till en förhistoria, 1900-talets första

hälft. Då satte koloniala intressen outplånliga spår i Mellersta östern. Det förbigås när media

beskriver 1900-talets andra hälft med att den iranska revolutionen 1979 omstörtade

Mellanösterns – och ytterst hela världens – politiska liv och rubbade den globala maktbalansen

mellan supermakterna. Gångna oförrätter blev skuldbörda när ett av offren återtog kontrollen

över sina naturtillgångar. 1

Till avvikande röster under 1970-talet hade hört den franske filosofen Michael Focault. Med

ett stort antal artiklar ställde han, utgående från sina arbeten kring makt och en osäker

”modernitet”, den iranska revolutionen vid sidan av andra revolutioner. Focault såg

revolutionen som ett utflöde av en ny, politisk, andlighet. Med återkommande artiklar i fransk

och italiensk press tog han upp ett bakomliggande mönster. Det medförde ingen respons i

västliga media. På hemmaplan mötte han kraftfullt motstånd från Frankrikes ledande islamist,

Max Rodinson. Denne, framträdande historiker, hade gett ut arbeten som Islam and Capitalism

(1973) och Muhammad (1980). I Le Monde kritiserade han Focault och lät förklara att en

islamisk statsmakt inte innebar något annat än despotism. För Rodinson hade en sådan islamism

inte tyngdpunkten i en växande nationalism - däremot i fascism. Rodinson ansåg att den

dominerande trenden är utan tvekan en typ av arkaisk fascism. 2

Den ”arabiska våren” framställs vanligen som ett samhällsbygge med en västlig demokratisk

struktur som förebild. Utvecklingen i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien antyder att

det kan finnas andra bevekelsegrunder. Måhända har väst som föredöme endast varit ett

sekundärt mål. Inom Islam har, över tiden, en rörelse skett mot förändringar. Det har skett inom

ett växande antal geografiskt lokalt förankrade muslimska medborgargrupper. En enhetstanke

har förlorat sitt grepp. Samtidigt har grogrund skapats för mer eller mindre militanta

utbrytargrupper. De har motsatt sig förändringens vindar. En islamisk auktoritet har, på gott

och ont, förlorat terräng. Ali A. Allawi beskriver det i sin bok The Crisis of Islam Civilization

2

som en ”privatisering” av Islam. Det föder rörelser som al- Qaida och utgör ett hot mot islams

andliga innehåll. 3 Religionen – en del händelserna i Iran 1979 - har ett oräkneligt antal gånger utmynnat i

förändringar och anpassningar. Iran har efter 1979 knutits till begrepp som fundamentalism,

terrorism, militant islam och heliga krig, Jihad. Mediabilden påminner om korstågen, heliga

krig mot islam sedan ett påvligt dekret på 1200-talet manat till detta. Därmed förbigås att det

kristna heliga kriget var något annat än begreppet jihad som har sitt ursprung i en uppmaning

till den enskilde om ett sökande inåt. Islam brukar anses mer vidsynt än kristenheten. På detta

sätt skapas en bild som blir bestående. Ett exempel på det som Michel Onfray påpekar i sin

Mothistoria – ett påstående, upprepat tio, hundra, tusen gånger blir till en slutlig visshet. 4

Uttrycket jihad för tillbaka till Mohammads tidiga uppenbarelser i Medina. Där uppmanades

till ett heligt krig mot Mohammads motståndare. Ordet användes sedan som ett av motiven

under kalifatens offensiva krigföring under 6-700-talen. Inom ledande madhabskolor (se not

12) ansåg alla utom hanbaliskolan – dominerande inom den iranska ”tolvsekten” - att jihad var

en skyldighet för de troende under vissa förutsättningar. De otrogna var upproriska. Ett krig

mot dem kunde antas vara framgångsrikt. Under riddakrigen, de inledande klanmotsättningarna

när Mohammad förde fram islam, hade erövrade befolkningar att konvertera eller avrättas om

de inte bekände sig till de någon av de tre religioner som förespråkade en Gud. I sådana fall

blev de som framgått en skyddad men skattskyldig grupp under islamisk överhöghet. Med

erövringsfasens slutskede blev konverteringskravet mindre framträdande – det minskade

skatteinkomsterna. De ortodoxa kharijiterna hade ansett att konvertering skulle utgöra islams

sjätte pelare. Det vann inte gehör. När islams utbredning sedan möttes av korstågen och Europas

motattacker har jihad alltmer tenderat att ses som ett uttryck för försvar snarare än expansion. 5

Inom nutida filosofi i väst återkommer detta i en debatt om separationen mellan religion och

makt. Bland förgrundsfigurerna återfinns sociologen Marcel Gauchet. Han anser i sin Condition

historique att den kristna religionen spelat en avgörande roll för utvecklingen i Europa men

denna roll är nu avslutad. Om detta har han fört en strid om det gudomliga med Luc Ferry,

filosof, som gett ut boken L´homme-Dieu ou le sens de la vie. Ferry var en gång

utbildningsminister i Chiracs första regering. Frågan återkommer hos sociologerna Peter Berger

och Steve Bruce, verksamma vid universiteten i Boston, USA, och Aberdeen, Storbritannien.

Frågan har debatterats flitigt de senaste åren. Debattörer som Gauchet, Ferry, den brittisk-

amerikanske författaren Christopher Hitchens och den amerikanske vetenskapsmannen Steven

Hawking har gett ateismen ett ansikte. I västvärlden pågår en debatt om sekulariseringen.

Samma utveckling kan skönjas i den muslimska världen. I västvärlden var det protestantismen

som banade väg för en mer världslig och mindre kyrklig hållning. Bland muslimer är det,

måhända något förvånande, islamismen och dess allt tydligare politiska agenda som fått en

motsvarande roll. I förgrunden av detta skeende framträder det Muslimska brödraskapet, en

organisation med verksamhet i hela den muslimska världen. 6

Idéhistorikern Marc Lilla ser en separation mellan religion och det världsliga förebådad när

1600-talsfilosofen Thomas Hobbes publicerade sitt verk Leviathan. Det var enligt Lilla ett

angrepp på kristen politik som utmynnade i vår tids förkastande av gudomlig uppenbarelse som

grund för världslig makt och rättvisa. Världen betraktas med det mänskliga ögat där

vetenskapen utgör verktyget. Lilla anser att I dag har vi kommit till en punkt där vi ännu en

gång utkämpar 1500-talets strider – om uppenbarelse och förnuft, dogmatisk renhet och

tolerans, inspiration och samtycke, gudomlig plikt och vanlig hederlighet. Han fokuserar på det

han kallar den stora separationen, åtskiljandet av politik och religion - vi måste ständigt

påminna oss själva om att vi lever i ett experiment, att vi är undantagen och i detta förlopp har

3

vi få anledningar att förvänta oss att andra civilisationer ska följa vår ovänliga väg, som

öppnades upp genom en unik teologisk-politisk kris inom kristendomen. 7

Fundamentalism, jihad, terrorism

Begreppen i rubriken har alltmer kommit i förgrunden, dels efter den islamiska revolutionen i

Iran 1979, dels som en följd av flygkapningar, bilbomber, avrättandet av personer som tagits

som gisslan och självmordsbombare. Händelseutvecklingen väcker en ökande oro. Ett nätverk

växer. För svenskt vidkommande noterar säkerhetskällor att många ungdomar uppväxta i

Sverige söker sig till platser där militanta rörelser förmedlar ett politiskt/religiöst budskap i

förening med gerillaliknande utbildning. En ny form av krigföring har tagit plats. Vapen

kombineras med cyberteknik. I Europa har problemet påvisats inom European Monitoring

Center on Racism and Xenophobia som numera ingår i EU:s organ för fundamentala rättigheter.

Som centralpunkt för terroraktiviteter och självmordsbombare framträder i dag Mellersta

Östern. Som bieffekt följer en tillspetsning med religiösa förtecken. Det förstärks av en rad

faktorer. Exempel utgör Palestinafrågan, kristna kopter i Egypten, sunni- och shiamuslimer i

Irak, talibaner i Afghanistan, buddister och muslimer i Indien - uppräkningen är inte fullständig.

Samtidigt blir heltidsbilden allt med splittrad. Där framträder bland annat, med den 11

september 2001 som inledning, händelserna i Madrid 2004, London 2005, i Stockholm 2010,

Oslo 2011 och, då detta skrivs, Boston april 2013. Oklarhet om händelserna i Boston, i ett tidigt

skede oklara, utgjorde inget hinder för media att klargöra att detta var något som kunde

förknippas med etablerade terroristnätverk. 8

Det hela sönderfaller i olika former av terror. Inhemsk, internationell och statsterrorism. Erik

Åsard, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap och chef för Svenska

institutet för nordamerikastudier (SINAS) vid Uppsala universitet. har pekat på den granskning

för att utreda bakomliggande omständigheter där tre faser kan urskiljas – en sorgefas, en

utredningsfas och, om oklarhet uppstår, en syndabocksfas. 9

Med detta har islam blivit språngbräda för ett synsätt där det sekulära och det religiösa

förvandlas till varandras motsatser. Det sekulära svarar för modernism. Islam för det förflutna.

Det hela avspeglades i en fransk debatt om den islamiska kvinnoklädseln. Där framträdde det

sekulära i två huvudlinjer. Den ena, som kom att kallas den republikanska, slöjans

förbudsanhängare, åberopade republikens inrättande 1789 som stöd. Den andra, den

demokratiska, invände att en demokratisk modell, tillämpad sedan lång hade godtagits inom

kristna och judiska samfund. En republikansk modell för endast islam skulle vara olycklig.

Motsatsförhållandet mellan religiöst och sekulärt utgörs av parallella tolkningssystem. De har

präglats av en ömsesidig påverkan som kan föras långt tillbaka i tiden. 10

Ordet, islamism, används vanligen för att utmärka mer eller mindre fundamentalistiska

versioner av islam. Termen islamisk eller kristen fundamentalism lyfter fram en skillnad mellan

fundamentalism och tolerans men uttrycket fundamentalism inget nytt. Det beskrev en gång

den protestantiska väckelserörelsen. Uttrycket innebar ett återvändande till de ursprungliga

heliga texterna vilket inte är jämförbart med islamisk fundamentalism. Den följer inte bara äldre

texter utan också nyskapad sådan. Dagens språkbruk när det talas om fundamentalism och

terrorism har även ett annat ansikte. Det påminner om ett förhållningssätt till ”den andre”,

följeslagaren till Muhammed som Dante i Divina Commedia placerade i den åttonde av

helvetets kretsar. Voltaire, som inte bara angrep kyrkan, gav även ut teaterstycket Fanaticism,

or the Prophet Mohammed. Det hela speglas i en nutida begreppsanvändning som inte alltid

4

glasklar. I Sverige spetsades frågan till när det största partiet, Socialdemokraterna, uppmanade

en nyvald medlem i partiets verkställande utskott att avgå – han var ordförande i en muslimsk

förening. Föreningens stadgar fällde honom – men det stod klart att personen inte delade de

värderingar som, vilket tydligt kunde motbevisas, fördes fram emot honom. Inte ens de

åberopade stadgeformuleringarna höll vid en senare granskning. Den omständigheten att han i

sin egenskap av ordförande bjudit in fel talare, vilket han ångrade, räckte för att be honom

lämna partiet. I en efterföljande debatt återkom flera exempel på begreppens luddiga innehåll.

En framträdande partimedlem ansåg att Omar Mustafa är islamist, och som sådan inte

representativ för Sveriges muslimer medan det från annat håll ansågs att partiet har dömt Omar

Mustafa efter en hårdare regelbok därför att han är muslim. Med en sådan ordväxling öppnas

för misstankar om det som brukar inordnas under samlingsnamnet dold rasism. 11

En term som i dag har fått en framskjuten plats är militant islam. Med denna framträder ett

hotfullt islam där militant kan ersättas med ordet terror. Uttrycket kan sökas tillbaka till

engelskans zealot som går tillbaka till den judiska frihetsrörelse, seloterna, som 73 e. Kr begick

kollektivt självmord på klippfästet Mazada, belägrat av romarna. Ett annat ord med samma

negativa klang, engelskans lönnmördare, assassin, är hämtat från en utbrytarsekt i det shiitiska

Iran. Assasinerna, beskrivna som en mördarsekt, hade flera kraftfulla försvarsanläggningar,

bland dem Alamut i västra Iran. Även engelskans ”ligist”, thug, kan föras tillbaka till en religiös

terrorism, en rövarsekt i Indien som mördade för att offra till Kali, hindusimens gudinna för

terrorhandlingar. Beskrivningen av assasinerna blir med språkbruket grovt förenklad eftersom

de ingick i en shiagren, Ismailiterna. I västerländsk vokabulär kommer allt ont österifrån. 12

Till sin natur kan fundamentalismen ses som en vilja till total kontroll och försvar av en

doktrin. Skulle någon motsätta sig detta genom ett ifrågasättande lider denne av personliga

svagheter. Doktrinen är fulländad och överordnad vilket ofta medför en militant hållning.

Samtidigt har den engelske forskaren Stuart Sim påpekat, Fundamental World; The New Dark

Age of Dogma, att en fundamentalism kan appliceras på andra områden än religionens. Som

exempel pekas på marknadsfundamentalismen, ett mantra som innebär att marknadsekonomin

löser alla problem, ett antagande om en osynlig hand som verkar i det fördolda. 13

Den kristna fundamentalismen

Inom kristenheten kom en fundamentalism till uttryck vid 1900-talets inledning. Då grundade

kyrkoledaren William Bell Riley Northwestern Bible College, 1902, senare Worlds Christian

Fundamentals Association. Samtidigt växte pingströrelsen fram men medan fundamentalisterna

ville frondera mot modernismen med bibeltext och logos som vapen valde pingstvännerna en

sufiskt färgad väg. Man talade med tungor, en mystik som man hade satt stopp för 200 år

tidigare i ett safavidiskt Iran. 14

I väst led fundamentalismen nederlag i en uppmärksammad rättegång i USA 1925 kring ytt-

randefriheten så som den kom till uttryck i konstitutionen. I Iran hade samma strid förts som en

förövning till den konstitutionella revolutionen. Mot en konservativ Shayk Fazlolla Nuri hade

stått Hossein Naini (d. 1936). Han hade i Varning till nationen och utläggning för folket slagit

fast att ett representativt styrelseskick var det bästa vid sidan av en dold imam och väl förenligt

med shiaislam. Det var ett försök att inom Koranens ram legitimera den konstitutionella

revolutionen vid 1900-talets inledning. För en tid fick fundamentalisterna stå tillbaka. En delvis

sekulär riksdag inrättades men en tillkommen författning hade religiösa inslag. De förstärktes

1979 när Khomeini introducerade Velayat-e Faqih, en religiös makt som ett temporärt tillstånd

5

i avvaktan på den försvunne imamens återkomst. Tillträdet till den iranska riksdagen blev

underställt ett väktarråd.

Inom kristenheten skulle fundamentalisterna återkomma under 1930-talet. En

”evangelistgeneration” vände sig mot en modernistiskt inriktad liberalism. I USA grundades

Bob Jones University 1927. Baptisten Gerald Winrod bildade Den kristna trons försvarare för

att möta undervisningen i utvecklingslära. Efter en rundresa i Nazityskland predikade han om

det judiska hotet. Tillsammans med presbyterianen Carl McIntyre brännmärkte Winrod varje

liberal tendens. McIntyre anslöt sig till Joseph Mc Carhys kommunistjakt. Judendomen mötte,

efter förintelsen och bildandet av den israeliska staten 1948, krafter som ansåg att den nya staten

inte kunde tas i anspråk av vilken jude som helst. Sionismen var för dem oacceptabel. Rättrogna

måste avskiljas. Något inrättande av en sekulär stat för ”avfällingarna” kunde det inte bli fråga

om. För de ultraortodoxa var moderniteten inget annat än ett exiltillstånd som ökade avståndet

till Gud. Ledande fundamentalister som rabbin Abraham Yeshayahu Karlitz skapade

institutioner som Bob Jones University där studiet av Torah var livslångt som judendomens

väktare. 15

Den islamiska fundamentalismen

Inom islam har spridningen med arabiska ryttarförband blivit utgångspunkt för att betrakta

islam som en militant rörelse. Till hörnstenarna hör den motsättning mellan kristenheten och

islam som ställdes på sin spets när islam gått över Bosporen och Gibraltar. Det utmynnade i

slaget vid Poitiers 732 e Kr. Med korstågen skulle sedan S:t Francis missionerande budskap

tillbakavisas. Missionärsrörelsen drog på sig ett motstånd när den ägnade sig åt martyrskap

genom provokativt uppträdande istället för att söka konvertiter inom de muslimska leden. 16

Från slutet av Napoleons krigföring i Egypten skulle missionärsandan leda till ett starkt

motstånd. Det hela vilade på sekulära europeiska staters koloniala strävanden. Under 1800-talet

skulle en kamp föras mellan missionärer och islam i holländska, brittiska och franska

intresseområden i Asien, Afrika och Mellersta östern. 17

Till uttrycken för detta hör brittisk kolonisationspolitik i Sudan. Där utspelades i vår tid

konflikten i Darfur. Britterna hade i södra Sudan etablerat ett kristet antiislamiskt Bantustan där

Nilens flöde söderut kunde blockeras. Från 1917 kastades muslimerna ut från området. Södra

Sudan förklarades 1922 som ett stängt område. Missionärsledda skolor med engelska som

undervisningsspråk inrättades. Arabiskan förbjöds 1927. Den öppnade för Islam. Efter det

andra världskriget följde sedan en insikt om den förda politikens orimlighet. Den avskaffades

1949 under missionärernas högljudda protester. En viss separation behölls emellertid mellan

landsdelarna. Motsättningar ledde till krigshandlingar 1967-72. Grunden hade lagts för dagens

Darfur. Det skall repareras av kloka västmakter som kan vägleda en okunnig befolkning. Det

sker mot en bakgrund där, från 1798 till 1900-talets mitt, koloniala imperier som England,

Ryssland, Frankrike, Holland, Italien och Spanien infogade islamiska områden i en västlig sfär

vid 58 tillfällen, 31 under 1800-talet, 25 under 1900-talet. 18

Som militant färgad företrädare för islam uppträdde under mitten av 1700-talet Mohammad

ibn Abdel-Wahhab, 1703-1787. Han grundlade Wahhabismen, en islamisk puritanism, idag på

frammarsch med salafisterna. En islamisk stat byggd på sharia skulle komma till stånd. I Saudi-

Arabien klingade hans budskap ut efter hans död. Men det spred sig. I Västafrika mötte

europeisk kolonialpolitik, ”en politisk metod för utrotning och av kulturisering”, ett ökat

6

motstånd. Det var en ”förmodernism” där religionen i outvecklade samhällen var den enda

givna ideologiska ramen för politiska rörelser. 19

I Sudan uppkom en militant islamisk rörelse, nedgjord av engelsmännen 1899 men resningar

återkom 1908, Katifiyyaresningen och 1927, Darfurrebellerna. Österut blev vid avslutningen

av det första afghanska kriget 1842 britter som lämnat Kabul nedgjorda till sista man. Brittisk

kolonialpolitik tvingades för första gången tvingades på reträtt. Händelsen utgjorde det andra

steget i en militant islamisk sedan Abdel Wahhab trätt fram ett knappt århundrade tidigare.

I Iran medförde ryskt tryck i norr att den dåvarande shahen påbörjade ett krig under namnet

Jihad med betydande landförluster som följd, Turkamenchaifördraget. Iran förlorade

Azerbaijan norr om Arasfloden. Den sista gången ett reellt upprop till Jihad kom till stånd var

1914 då en pan-islamisk kalif, den turkiske sultanen, manade till en uppslutning på Turkiets

sida, allierat med Tyskland. Det blev sultanatets fall. Senare har Jihad åberopats vid flera

tillfällen, bland annat mot Israel. Det har varit verkningslöst. Liknande maningar upprepades

under Kuwaitkriget 1990 och färgade terrorattacken mot World Trade Center i New York. 20

Kolonialmakternas uttåg

En senare tids islamiska fundamentalism slog rot vid 1920-talets slut. En islamisk motreaktion

mot en kristen mission buren av kolonialmakterna hade förts fram av indiern Sayyed Ami Ali,

1849-1928, i hans The Spitit of Islam som kom ut 1893.

Egyptiern Hasan al-Banna, utbildad vid Dar al-Ulum i Kairo, blev drivande kraft vid bildandet

av det Muslimska brödraskapet. Islams ”själ” som den sett ut före en kolonisation skulle återtas.

Det föll tillbaka på Mohammad Rashid Rida, 1865-1935, en framträdande idébärare. Från 1948

växte det militanta ”hemliga redskapet” fram. När Banna avled 1949 utbröt interna stridigheter.

Det tillspetsades av palestiniernas fördrivande 1948, fullföljandet av den engelske

utrikesministern Balfours brev till sionistledaren Chaim Weizmann 1917. Britterna såg till att

Wafdpartiet som vann de allmänna valen inte kunde tillträda. Anwar Sadat, senare Egyptens

premiärminister, grundade i slutet av 1940-talet en organisation avsedd för attacker på britterna.

Strax efter inleddes en terroristkampanj som slutade med mordet på premiärministern

Mohammad al-Nuqrashi. Regimen föll 1952. Gamal Abdel Nasser tillträdde med stöd hos

brödraskapet. Brödraskapet fann sedan att Nassers Egypten inte blev den islamiska stat som

man hade tänkt sig. Brödraskapet blev upplöst av Nasser. Det följdes av ett attentat men Nasser

överlevde med folkligt stöd. När Nasser sedan gick bort efter en hjärtattack 1970 följdes han av

vise premiärministern Sadat. Han kom att inleda en fredsprocess då Sovjetunionens närvaro i

regionen alltmer framstod som ett större hot än Israel. Tusentals sovjetiska rådgivare

avvecklades. Nasserismen, panarabismen och socialismen övergavs. Det öppnade för

västerländskt inflytande med razzior mot vänsterfolk – men ekonomisk blomstring. Senare

började en stigande inflation träda in.

Det blev i ett pro-västligt Egyptens fängelser där brödraskapets anhängare placerats som en

islamisk fundamentalism växte. I en cell skrev Sayyid Qutb, 1906-66, sina Vägmärken. Med

begreppet jahiliya, trons fiender, pekade han på ett arabsamhälle före Mohammad som alltmer

sekulariserats. Gud hade placerats i en avskild livssfär. Det moderna samhället hade inte följt

Guds påbud. I lagstiftningen skulle korantexten omsatts till sharia. För brödraskapet och ett

islamiskt etablissemang, om än knutet till regimen, var det utmanande. Qutb frigavs 1964 men

arresterad på nytt anklagades han för attentatsplaner. Efter tortyr hängdes han 1966. Med detta

7

närdes en radikaliserad islamism. Det kom till uttryck i mordet på Anwar Sadat. Förgreningar

växte fram. Händelseutvecklingen under den sovjetiska närvaron i Afghanistan fördes vidare

till ett al-Qaida. Senare kom den i Qom födde Musa al-Sadr, teolog/aktivist, till Libanon som

religiös ledare för att 1974 grunda Harakat al-Mahrumin. Där sögs de sämst ställda upp. Vid

ett besök i Libyen, året före händelserna i Iran 1979, kom al-Sadr att utan spår försvinna,

eventuellt mördad av Kadaffis regim. 21

Al-Sadr hade samlat åtskilliga anhängare. Hans försvinnande kom med politiska förtecken att

jämföras med den tolfte imamen och efterföljare startade den militanta Amalrörelsen. När Israel

i början av 80-talet skulle krossa det palestinska upproret genom att gå in i Libanon kom en

sidogren att utvecklas som från 1985 utgör det oberoende Hizbollah med ett välfärdsprogram

som skiljer det från en militant palestinsk Hamasrörelse. 22

I Iran utspelades samma motsättning mellan sekulära och fundamentalistiska krafter. Där

fanns en historisk bakgrund som gick långt tillbaka i tiden. Efter Alis bortgång, den fjärde

kalifen som kom ur shialeden, hade imamatet utövat en provisorisk auktoritet, delad i en

världslig och en andlig sfär. Den förstnämnda hade missbrukats när kalifatet prioriterat politiska

och administrativa åtgärder. Med detta kom frågan om imamatets politiska inflytande att ägnas

uppmärksamhet. Med den shiitiska buyyiddynastin (900-talets andra hälft) hade jihadfrågan

blivit en skiljelinje mellan sunni och shia. De förstnämnda hade lett kalifaten under en islamisk

expansion. Den hade enligt shiitisk uppfattning inte vilat på en legitim grund, ett familjeband

med profeten. Frågan blev när avsteg gjordes från denna princip vem som hade som legitima

rätten att avgöra förutsättningarna för ett heligt krig. Tvisten om detta bidrog till att permanenta

imamatet som representant för den rätte ledaren, al Sultan al Adil. 23

Bindande beslut om tillvaratagandet av det goda samhället och mottagandet av den religiösa

kallelsen kunde endast tillkomma den rätte ledaren, provisorisk i avvaktan på Mahdis

återkomst. Endast denne kunde uttolka den gudomliga uppenbarelsen. Hur man skulle hantera

en folksuveränitet inom de ramar som därmed drogs upp kunde varken Hasan al-Banna, Sayyid

Qutb, andra upphovsmän till en islamisk politisk ideologi som Mawdudi i Indien eller Khomeini

med sitt Velayat-e Faqih, ledarskapet, förklara. Reza Shahs hårdhänta moderniseringsprogram

långt senare, från 1920-talet och framåt, skulle komma att ge näring åt en motrörelse. Med Qom

som ett konservativt fäste framträdde Shaykh Abd al-Karim Hairi Yazdi, följd av andra fram-

stående shiitiska uttolkare, mujtahid. Bland dem valdes Ayatollan Sayyid Aqa Husain

Borujerdi, 1875-1961, till marja taqlid, (shiamuslimsk förebild). Andra religiösa auktoriteter

som kom till Qom var den mer liberale Mirza Mohammad Hossein Naini, d. 1936. 24

Till Yazdis elever hörde Ruhollah Musawi Khomeini, 1902-1989. Han undervisade i

rättsvetenskap (fiqh) men var också en anhängare av Mulla Sadra. Denne hade fördjupat sig i

mystik, irfan. Till andra präster som bidrog till framväxten av fundamentalistiska grogrunder

hörde, efter andra världskrigets slut, ayatollan Sayyid Mustafa Kashani, 1882-1962. Fängslad

av britterna kom han att motta medel från USA och upphöra med sitt stöd av Mossadeq vilket

medverkade till statskuppen 1953. En polarisering hade skett med fundamentalistiska krafter

som, liksom Gerald Winrod, Carl McIntyre, Abraham Karlitz och Hasan al-Banna, ovan, ansåg

att man måste gå till motangrepp mot en sekularisering. Islam ansågs utsatt för press med

politiska omvälvningar som kriget mellan Israel och arabvärlden 1967 och delningen av den då

största muslimska staten, Pakistan. Det omgavs av konflikter i Algeriet, Marocko och

spänningar mellan Irak och Iran.

8

Den islamiska revolutionen

Khomeinis återkomst till Iran föregicks av ett turbulent förlopp. Under en hundradagarsperiod

växte en demonstrationsvåg. Strejker bröt ut inom oljeindustrin. I en växande kritik mot

regimens tryck på befolkningen, verkställt av en hemlig polis, SAVAK, ingick

köpmannaskikt/basarfolk, traditionell borgarklass, moskéernas nätverk, industriarbetare,

landsbygdsbefolkning och intellektuella. Irans kvinnorörelse var ett av de dominerande

kraftfälten. Där hade Society for Democratic Women tillkommit 1949. Shahens tvillingsyster

Ashraf startade High Council of Woman 1959 varefter Womens Organization of Iran inrättades

1966. Efter den 1963 tillkomna rösträtten för kvinnor hade även en viss utökning av kvinnors

rättigheter skett inom ramen för shahens ”vita revolution”. Den 1967 antagna Family Protection

Law hade utvidgats 1975 men Mohammad Reza Shah hade upphävt faderns förbud mot

beslöjning.

Revolutionen 1979 har betecknats som en kamp mot en modernisering, en repressiv

samhällsordning, en korrupt monarki och aggressiv västimperialism. Det var ett motstånd som

vilade på fundamentalistiska inslag. Bakom detta låg omvälvningar inom en bakomliggande

social struktur. Där fanns motsättningar mellan olika sociala grupper. De yttre formerna

framträdde i regimens reformprogram, den vita revolutionen. Den bröt ned en traditionsbunden

ekonomisk struktur, ersatt av en industrialiseringsprocess med en ny tids företagande och

finansieringsformer. Den gamla ordningen hade i ett iranskt agrarsamhälle vilat på lokala, till

stora delar självförsörjande, enheter med inslag av naturahushållning. Det var ett levnads- och

produktionsmönster där en konsensus kring markanvändning, avkastning och upparbetade

tillgångar utgjorde en form av risk- och kostnadshantering. En stor andel arrenderad jord

brukades mot en ersättning som till stora delar bestod av naturaprodukter. Med de landreformer

som infördes under åren 1962 till 1978 ökade producentledets beroende av kontanta medel.

Jordägaren hade allt mindre intresse av en producerad naturaprodukt, gynnad av landreformer,

inriktade mot att 1) frigöra överflödig arbetskraft inom en småskalig jordbrukssektor för att

vidga en lönebaserad arbetsmarknad, 2) öka produktiviteten och minska kostnaderna, 3)

transferera jordbruksöverskott till en växande industrisektor genom prisökningar på mark och

tillsatsvaror, 4) stärka en privat företagsamhet och bygga storskaliga enheter inom

jordbrukssektorn samt 4) vinna ett stöd i jordbrukarleden för att motverka tredskande

bygemenskaper vilket under 1950-talet hade föregåtts av en utförsäljning av shahegendom i

arrendatorsledet.

Problemet var att omdaningen, en tioårsperiod, motsvarade det som i Europa hade skett under

två århundraden. Det fick återverkningar som lade grund för händelserna 1979. Med ett

jordägande kollektiv som behärskade 60 % av riksdagsplatserna blev reformförslagen

blockerade. Först efter en upplösning av riksdagen kunde, 1962, reformen godkännas av

riksdagen. Den vilade emellertid på en inbyggd social snedfördelning. En jordbrukande

befolkning i små samverkande lokala enheter blev alltmer beroende av kapitalstarka ägare. Med

försäljningen av shahegendom hade denna krets utökats vilket medförde en splittring inom

lokalsamhället. Med landreformen följde en situation där 1) nya markägare måste generera

större inkomster för att behålla sin förvärvade egendom, 2) en social struktur omformades när

nya producenter som stod utanför en ny markägarkrets fjärmades från denna och 3) den gamla

jordägararistokratin förlorade ett inflytande sedan konfiskerad egendom sålts ut under statligt

beskydd. Med detta följde att hela den jordbruksrelaterade näringen i sin gamla form

förändrades. 25

9

Den snabba förändringstakten på landsbygden hade sin motsvarighet i tätorternas handels-

och affärsliv. Detta var till största delen centrerat till basarverksamheten. Basaren har varit ett

av det iranska samhällets nav kulturellt och ekonomiskt. Den kan ses från olika utgångspunkter,

organisation, kultur, struktur, marknad och distribution. I ett näringsliv utgör den ett av två

huvudområden. Det andra innefattar oljesektor och industriell verksamhet.

Basaren, marknad, var från början en benämning mer eller mindre synonym med ordet stad.

Där inrymdes ett komplicerat mönster med mellanhanden, grossisten, distributören,

detaljhandlaren och finansiären. De blev bazaari eller bazargan, vanligen sysselsatta med

affärsverksamhet i egenskap av butiksägare, hojteh. Basaren var en institutionellt uppbyggd

plats som vilade på social skiktning, normer, traditioner, värderingar och attityder. Basaren hade

med detta i huvudsak samma ekonomiska och sociala uppbyggnad som landsortens

bygemenskaper. Det fanns ett inslag av självförsörjning, egenfinansiering och vinstfördelning.

Ägande och äganderätt medförde ett samspel med ulama som kontrollerade det fond- och

avgiftssystem där en kapitaltillväxt kunde ske. Det hela hölls samman av en samordnande

styrelsefunktion, asnafs, i nära samarbete med ulama. Det var en ordning som mötte problem

när landreformer infördes som skulle modernisera gamla traditionella affärs- och

levnadsmönster. Egendomsägare fjärmades från producenter på samma sätt som inom

bygemenskaperna. Där hade en utförsäljning av mark skapat konflikt-ytor mellan ett

löntagarkollektiv, arrendatorer och en gammal jordaristokrati. Expanderande statliga banker

undergrävde etablerade ekonomiska strukturer. Leverantörs- och distributions-vägar slogs ut

liksom delar av en befintlig detaljhandel. Till detta kom en infiltrering i byråd, basarernas asnaf

och ulama där en expanderande säkerhetsapparat, SAVAK, manövrerade in sig i ledande

funktioner. 26

Ahmad Ahmadi urskiljer i sitt arbete Nätverksorganisation och kulturell styrning av

marknaden, Studie av den iranska traditionella Bazaaren några grundläggande karaktäristika.

Dit hör informella kontakter, hierarkisk struktur, branschspecifika funktioner, organisation och

samhörigheten mellan basarens aktörer. Basarkollektivet spelade en inte obetydlig roll i

händelserna som ledde fram till revolutionen 1979. Idag har basaren tappat marknadsandelar.

En traditionell marknadsform befinner sig förmodligen i ett slutskede för att allt mer lämna

plats för exklusiva gallerior. Om basarernas köpmannaskikt och en jordbrukande hierarki

utgjort två av de hinder som mötte regimens reformiver så utgjorde de shiitiska ulama (lokala,

religiösa, församlingar) ett tredje. Som uttolkare av islamisk lag var de obenägna att godta

förändringar i ett etablerat livsmönster i byar och städer. Där hade ett prästerskap långtgående

inflytande. Även om regimens införande av en oligopolliknande marknadsstruktur eliminera en

jordägande aristokratis rovdrift gentemot ett agrart kollektiv så vann reformarbetet inget gehör

inom prästleden. Där fanns väl etablerade kontaktkanaler till samtliga skikt av aktörer.

Samtidigt flödade vinstmedel över till religiösa fonder och välgörenhetsinrättningar, tithe.

Denna inkomstkälla hotades att bli reducerad till följd av finansiella transaktioner och

kapitalplacering.

När en rad sociala aktörer, jordägare, långivare och köpmän drabbades av samma

inkomstreduceringar fick en växande opposition ulamas stöd. Det var ett motstånd som sträckte

sig från en utarmad landsbygdsbefolkning och över ett köpmannaskikt till en jordägande

aristokrati. Denna fick se sitt kapital förvandlat till nya bolagsstrukturer, svåråtkomliga i en

växande banksektor. För prästleden uppstod samma problem. Inkomsterna från mark

tillhörande religiösa organisationer äventyrades. Sådan mark hade, ofta med arvsrätt, överförts

till religiösa företrädare som i egenskap av förvaltare betalat en viss del av avkastningen som

10

ersättning. I denna mening var många inom prästerskapet även jordägare. När landreformen

ersatte arvsrätten med långtidskontrakt (99 år) blev motståndet kompakt.

Sammanfattningsvis mötte den vita revolutionen ett antal svårforcerades flaskhalsar. De

sträckte sig över hela den iranska samhällsstrukturen, från landsort till städer, över jordbruks-

och handelssektorer, produktion och distribution. Målet, en industrialiseringsprocess,

förvandlades till en hämsko för tillväxt och utveckling. En gammal, smal, aristokrati och en allt

mer utarmad jordbrukssektor hade fortlevt vid sidan av mer eller mindre självförsörjande lokala

bygemenskaper. Där hade en lokal konsensus förankrats på religiösa ideal. En lokal

prästhierarki hade stått nära kommunala ledningar och basarernas styrande asnafs. I denna

sociala struktur hade med den vita revolutionen en ändrad fördelning av resursflödet införts.

Det medförde att de konfliktområden växte som skulle driva fram revolutionen 1979. 27

Revolutionsförloppet

Förloppet inför Khomeinis återvändande föregicks av den rörelse som under Mehdi Bazargan

växt fram under fältropet ”Befria Iran”. Den hade förankring både i en urban medelklass och

bland en landsbygdsbefolkning som ofta levde nära ett fattigdomsstreck. Med ljudband från

Paris kunde Khomeini nå ut till en fortfarande inte läskunnig del av befolkningen. Det var för

islamister en betydelsefull bas vilket gjorde sig påmint i presidentvalet 2009.

I januari 1978 hade Khomeini attackerats i iransk press. Det medförde motreaktioner med en

demonstration i Qom. Där ingrep armén med dödsoffer som följd. Tiden därefter ökade

instabiliteten i landet. Inflationen skenade. Den 8 november följde en massiv demonstration i

Teheran, den svarta fredagen. Stridsvagnar och helikoptrar sattes in. Hundratals dödsoffer

följde. Med detta hade regimen slutgiltigt förlorat sitt fotfäste i ett iranskt samhälle. I oktober

följde en generalstrejk. I december kulminerade den i dagliga demonstrationer. Armén vägrade

att öppna eld. Shahen försökte med en justering av författningen och en ny premiärminister,

Shapour Bakhtiar, att lösa den situation som uppstått. Det var för sent. Den 1 februari 1979

landade Ruholla Khomeini med Air France på Teherans flygplats. Ett högkvarter sattes upp i

centrala Teheran för att få till stånd en provisorisk regering. Det mötte motstånd från den

dåvarande premiärministern Bakhtiari. Khomeini, som inte ansåg dennes regering som legitim

förde fram Mehdi Bazargan. Denne skulle bilda en ny ministär och förbereda folkomröstning

om en ny konstitution. Med detta uppstod motsättningar. Anhängare till den avsatte Bakhtiari

fronderade. Oro för en väpnad konflikt uppstod. Arméchefen Qarabeghi gav Khomeini sitt stöd,

åberopande att shahen lämnat landet med önskemålet att en blodsutgjutelse skulle undvikas. En

konfrontation mellan gardesofficerare och flygkadetter med gatudemonstrationer bröt ut men

kunde stabiliseras. Strax därefter kungjordes Khomeini tagit makten med Bazargan som

premiärminister.

Ett försök att förena de två poler som utgjordes av en liberal Mehdi Bazargan och en

konservativ Khomeini blev kortvarigt. Strax före Khomeini lämnade Paris hade han besökts av

Bazargan. Han hade avrått Khomeini från att återvända med förslag om en långsiktig

handlingsplan. Den skulle utnyttja shahens löfte om fria riksdagsval. Khomeini vägrade.

Bazargans påpekande att en eliminering av shahen inte skulle godtas av USA påverkade inte

Khomeini. Strax därefter försökte USA organisera en egen statskupp som misslyckades, delvis

en följd av USA-ambassadören Sullivans tillkortakommanden. 28

11

Det hela följdes, inför införandet av en ny konstitution, av motsättningar mellan Khomeini

och Bazargan. Den förstnämnde hade Velayat-e Faqih, ledarskapet, som riktmärke. Bazargan,

med en provisorisk regering där flera tillhört Mossadeqs Nationella Front och Bazargans

frihetsrörelse, ville ha en konstitutionell ordning påminnande om Charles de Gaulles femte

republik. En öppen konflikt bröt ut när Bazargan vid sidan av ett ja eller nej i en folkomröstning

om konstitutionen ville ha ett tredje alternativ, en demokratisk islamisk republik. Khomeini

vägrade. Vad nationen behövde var en islamisk republik, inte en demokratisk sådan. Med

folkomröstningen följde sedan 99 % ja-röster. Därmed hade grunden lagts för den med 73

ledamöter skapade expertförsamlingen, majles-e Khebregan. Valet till denna blev en

uppslutning kring Khomeini.

Församlingen kom att bestå av 15 ayatollor, 40 hojjat al-islam 29 och 11 lagfarna ledamöter

knutna till Khomeini. Församlingen skulle utarbeta ett förslag till konstitution. Resultatet blev

en hybrid, pendlande mellan Khomeinis velayat-e faqih och Bazargans femte republik. Strax

efter följde gisslandramat vid den amerikanska ambassaden. Bazargan begärde, när Khomeini

inte beordrade Pasdaran att befria ambassadpersonalen, sitt entledigande. Med detta följde en

andra folkomröstning. I den första hade 20 miljoner deltagit. I den andra deltog endast 16

miljoner. Omkring 17 % hade avstått från att godkänna författningen. 30

Ett motstånd mot Khomeinis Velayat-e Faqih hade även funnits i de mer konservativa leden

med storayatollan Shariatmadari. Bazargans provisoriska regeringen hade velat se ett

upplösande av expertförsamlingen. Den förebådade utformningen av konstitutionen ansågs

kränka folksuveräniteten. Författningen saknade grund för en konsensus. Ulama förvandlades

till en ledande elit. Ayatollan Javad Amoli deklarerade sedan Khatami valts till president 1997

att velayat-e faqih innebär ett samhälle som berättigades att tillsätta och avsätta profeter. Hur

svarade detta mot Koranens texter? På europeisk botten påminner formuleringen om Berthold

Brechts poem Buckow-elegierna. Efter upploppen i Östtyskland 1953 lät statsledningen

meddela att eftersom folket hade förlorat statsledningens förtroende fick folket ta igen detta

med fördubblad ansträngning. Men, frågade Brecht, vore det inte lättare för statsledningen att

i sådant fall upplösa folket och välja ett annat? 31

För många hade följderna av revolutionsförloppet varit otänkbara. Frånvaron av ett

ingripande från USA:s sida betraktades som ett svek. Bazargan påminde om Jimmy Carters

installationstal 1977 som hade innefattat propåer om mänskliga rättigheter och stödet för

sådana. Det hade varit en av de faktorer som lämnat plats för en opposition i Iran. En växande

besvikelse hade manifesterat i två öppna brev med kritik mot statsledningen. Bakom det ena

stod Nationella Fronten, välkända författare och professorer. I det andra krävde ett antal jurister

ändringar i det juridiska systemet och uppmanat till bildandet av ett juristförbund. Det skulle

vara en motpol till de juristutbildade teologernas dominans. Under tiden hade, vid iransk-tyska

institutet i Teheran, poesiläsningar pågått med regimkritiska texter. 32

I skeendet drogs en studentrörelse som vistades utomlands med. Inom landet aktiverades de

gerillaliknande rörelser som växt fram efter upploppen 1963, Fedaiyan-e Khalq och

Mojahedin-e Khalq, de senare i ett tankeutbyte med Ali Shariati. 33

Andra bakomliggande omständigheter hade en utopisk/populistisk dimension som fått kraft

med Mojtaba Navvab Safavis, 1924-1956, Fedaiyan-e Islam, en militant fundamentalistisk

rörelse. Safavis och andra ledare för rörelsen avrättades 1956. De hade i ett veckoblad,

Manshor-e Baraqdari, och skriften Barnameh-ye Enqelqbi-ye Fedaiyan-Eslam, tecknat bilden

av det ideala islamiska sociala systemet. Khomeini hade varit förbunden med Safavi som stått

12

bakom mordet på Ali Kasravi 1945 efter Khomeinis fördömande av dennes krav på en

sekularisering av islam. Kasravi, teologiutbildad, hade övergått till en post som sekulär domare.

Han hade gett ut arbetet Sharia-te Ahmadi, ansett som ett framstående arbete kring islam och

shia. 34

Sammantaget hade ett antal förutsättningar öppnat för revolutionära aktiviteter. Så sent som

1978 hade förhandlingar förts mellan Iran och England om en revidering av 1954 års oljeavtal.

Överläggningarna hade kollapsat när britterna ställt krav på att tillerkännas exklusiva rättigheter

till Irans framtida oljeutvinning. Garantier om importvolymer vägrades. Det var en diktatorisk

hållning som skapade en klyfta mellan väst och shahen. Charles Kurzman pekar på faktorer

som 1) politiska (minskat tryck som öppnade för mobilisering), 2) organisatoriska

(oppositionella krafter kan samla resurser för att motstå en regimkontroll), 3) kulturella

(oppositionen kan falla tillbaka på normer, ideologi, tilltro och sedvana), 4) ekonomiska och 5)

militära (statsmaktens repressiva kapacitet avtar).

Den uppkomna situation som schematiskt refererats ovan har bland andra belysts av Ali

Gheissari och Vali Nasr i deras arbete Democracy in Iran. I en första del, Rice of the State,

ställs frågan om perioden 1906-1941 inneburit en demokratisering eller endast ett

statsbyggande. Ett följande kapitel rör perioden 1941-1979 under rubriken Statsmaktens triumf.

I en andra del, tiden 1979-2005, återkommer en problembild som lyfts fram av Kurzman.

Gheissari och Nasr menar att utvecklingen efter 1979 haft likheter med den ryska revolutionen,

en ”krigskommunism”, i Iran överfört till en ”krigsfundamentalism” som påverkat av en

vänsterrörelse kom att ”islamiseras”. 35

En jämförelse med den ryska revolutionen är emellertid vansklig. Händelserna 1979 saknar

till stor del ideologiska likheter med motsvarande förlopp på andra håll och den konstitutionella

revolutionen 1905-11. I väst har sådana förändringar i ett radikaliserat skede tenderat att röra

sig åt ”vänster” med en sekulär inriktning. Det iranska förloppet 1979 vilade i inte obetydlig

utsträckning på ett ortodoxt prästerskap som krävde återgång till en islamisk fundamentalism.

I detta saknades den socioekonomiska komponent som i den ryska revolutionen aktiverat ett

jordbruksproletariat. Iran karaktäriserades av lokala uppror som spritts till de större städerna. I

detta avseende intar Iran en tätposition bland länder under 1900-talet och där framträder

protesterna mot brittiska koncessioner, den konstitutionella revolutionen, resningar i Azarbaijan

och utmed Kaspiska havet, upploppen 1963 i Siakal, nationaliseringsfrågan och förloppet 1979.

Qajarerna lyckades inte etablera en centraliserad ledning på samma sätt som Turkiet, Egypten

och Tunisien. Istället stärkte shiitisk ulama den ideologiska skiljelinjen mellan en usulirörelses

rationalistiska synsätt och akhbariternas traditionalism. Usuli motsatte sig den akhbaritiska

ståndpunkten att den enskilde skulle efterkomma ett prästerligt diktat. En shiitisk ulama hade

en mer långtgående social och ekonomisk maktbas än en sunnitisk med beskattningsinstrument

som zakat och khums. 36

Vid en jämförelse mellan den konstitutionella revolutionen och de revolutionära händelserna

1979 pekar Nikki R. Keddie i en studie av de iranska revolutionerna på en paradox. I den första

revolutionen där ulama spelat en framträdande roll blev resultatet en västinspirerad

konstitution. I den andra, där sekulära vänstergrupper och liberaler hade en framskjuten plats,

blev resultatet en islamisk konstitution. Majid Teheranian har lyft fram en typologisk indelning

där ledande personligheter som Reza Shah, Mohammad Reza Shah, Mohammad Mossadeq,

Amir Abbas Hoveyda och Ruohollah Khomeini kategoriseras. Teheranian menar att de

representerar positiva och negativa inslag i en förmåga att hantera komplexa politiska,

13

ekonomiska och kulturella problem. Medan Pahlavi och Hoveyda svarade för en

elitistisk/populistisk inriktning uttryckte Mossadeq och Khomeini en antiimperialistisk

populistism med religiös inriktning hos Khomeini. 37

Homa Katouzian fokuserar vid en jämförelse av europeiskt och iranskt 1900-tal distinktionen

short-term society och long-term society. Han hänför Iran till den förstnämnda kategorin. Det

är enligt honom en strömning som trädde fram redan i ett förislamiskt Iran - en avsaknad av

långsiktig ackumulering av kapital som förutsättning för industriell utveckling. Ett tillstånd

präglat av osäkerhet och oförutsägbarhet medförde, mellan 1900-talets två revolutioner, varken

uppbyggnad av en kapitalbas eller långsiktighet för att behålla skapade resurser. Med detta

följde en ”pseudo-modernism” under 1960- och 70-talen. Den förstärktes av ökade

oljeinkomster, nya institutioner, organisationer, varor och tjänster - men de föll ner som ”manna

från himlen”, maedeh, men relationen stat och samhälle var oförändrad. En medelklass kom

sedan att stödja revolutionen eller att förbli neutral på samma sätt som den gjort vid 1900-talets

ingång. 38

Med Reza Shah hade, efter ett 1800-tal präglat av qajarernas ineffektiva statsledning, följt en

modernisering. Militär uppbyggnad hade emellertid kombinerats med en folkvald riksdag vars

handlingsutrymme var begränsat. När Mohammad Reza Shah tillträtt följde en ökning av

oljeintäkterna, från $34 miljoner 1954-55 till $181 miljoner 1956-57 - men samtidigt ökade de

väpnade styrkorna från 120 000 till 200 000. Budgetramarna ökade från $80 miljoner 1953 till

$183 miljoner 1963 men vid 1960-talets inledning stod det klart att oljeinkomsterna inte

motsvarade utgiftsramen. Det krävde finansiering med en ökad låneram. 39

Det var, ovan citerat från Louise Fawcett, en ingång till The Rentier State Paradigm,

hanteringen av ”oljeräntan”. Detta i förening med en dålig skörd 1959-60 ökade

levnadskostnaderna. En strejkvåg och motsättningar i riksdagen följde med en rad

premiärministrar varefter den förre iranske ambassadören i USA, Ali Amini tillträdde. En

landreform följde som motarbetades av Nationella Fronten där man krävde en upplösning av

SAVAK och fria val. Amini kunde inte få stöd från USA när han i konflikt med shahen ville se

en reducerad militärbudget. Återigen medverkade USA till en premiärministers avgång. Aminis

landreform omstrukturerades och blev shahens ”vita revolution” och efter en genomförd

folkomröstning tillkännagavs ett valresultat enligt vilket 99.9 % av befolkningen gett sitt stöd

för reformen. 40

Hotet mot fundamentalisterna

När en amerikansk ambassadgisslan förvandlades till ett ”jihad” gentemot ”den store satan”

frös Irans omvärldsrelationer även om Khomeini inte gjort något sådant uttalande. Han hade

emellertid, som G. H. Jansen påpekar i sin Militant Islam, uppmärksammat en ny fiende, en

ungdomskultur som lanserats av fyra unga män från Liverpool, Beatles. Den kom att spridas

med transistorradion, mobiltelefoner och internet. Detta kunde Khomeini inte stillatigande

acceptera. En fatwa blev utsträckt utanför iranskt territorium, dödsdomen mot Salman Rushdie.

Den upphävdes 1996 men det var inte konfliktfritt. En vänsterfalang ansåg fatwan oangripbar.

Summan för den som utförde dödsdomen dubblades av en stiftelse.

Utvecklingen har härefter placerat begreppet imam i en ny verklighet. Från

fundamentalistiska utgångspunkter har begreppet vidgats från ett teologiskt till ett

handlingsinriktat perspektiv. Den rätte ledaren, en ”imam” behöver inte bara vara försvunnen.

14

Han kunde också vara någon som har gått under jorden likt Usama bin Laden. Med framväxten

av militanta islamiska strömningar efter det andra världskriget har muslimska ledarpersoner

framträtt med skiftande bakgrund. Professionella politiker, ofta med en sekulär inriktning,

västutbildade men med en svag religiös förankring har utnyttjat islam för att nå politiska mål.

Andra har stigit fram ur religiösa led, å ena sidan ur etablerade religionssamfund, å andra sidan

ur fristående religiösa grupper. Ofta har en gemensamma nämnare varit deras hemvist i

diktaturstater, enpartistater eller auktoritära monarkier. Samtidigt har den ovan nämnda

sekulariseringsprocessen satt avtryck. Som ett exempel kan nämnas Bangladesh där ett två-

partisystem utvecklats med ett center-vänsterorientera falang, Awami League och en center-

högerorienterad falang, Nationalistpartiet, BNP. I likhet med i Indien har presidenten i

huvudsak ceremoniella arbetsuppgifter. Den reella makten har premiärministern men han måste

ha parlamentets förtroende. Enkammarparlamentet, Jatiya Sangsad (Nationens hus), har 300

ledamöter med mandatperioder på 5 år genom majoritetsval i enmansvalkretsar. 30 av dessa

mandat är reserverade för kvinnor. Senare val har pekat på ett ökande antal kvinnliga

parlamentsledamöter och både premiärministern och ledaren för oppositionspartiet är kvinnor.

En nyvald regering har proklamerat att den skall återinföra och uppliva Women Development

Policy som eget parti. Med val som hölls i december 2008 skapades en grundval för en balans

mellan de två rivaliserande partigrupperna sedan Awami League med Sheikh Hasina gått starkt

framåt för en andra mandatperiod efter en jordskredsseger.

Nationalistpartiet med en starkare islamisk profil har fått falla tillbaka. Trots strukturella

problem och en utbredd korruption utgör Bangladesh en av de muslimska nationer där

demokratiska val kunnat genomföras full ut. Med en parlamentarisk demokrati, alla medborgare

över 18 år har rösträtt, kan Bangladesh fortsätta den väg som stakades ut i den konstitution som

infördes vid oberoendet 1971. Fram till år 2021 siktar landet för närvarande på att

spädbarnsdödligheten skall ha sjunkit från 54 till 15 per tusen barn, mödradödligheten från 3,8

% till 1,5 %. Till år 2021 beräknas användandet av preventivmedel ha ökat till 80 %.

I Pakistan var statschefer som Muhammad Ali Jinnah, uttalat västinfluerad - men han ville

föra in sharia som rättsgrund, följd av Ayub Khan under 1960-talet. Med Zulfikar Ali Bhutto

som steg fram efter Bangladeshhändelserna, utbildad i Los Angeles, lyftes flertalet islamiska

restriktioner. Det islamiska Ahmadiyas förbjöds. Butto tvingades på reträtt 1977 av generalen

Zia al Haq som återinförde avhuggna händer och offentliga hängningar. Pakistans två största

partier, Pakistans folkparti och Pakistanska muslimska förbundet (stöttat av det militära

Pakistan), fick flertalet av rösterna i oktober 2002. Muttahida Majlis-e-Amal, en koalition av

sex muslimska partier, blev det tredje största partiet med 11 % av rösterna. Generalen Pervez

Musharraf tillträdde som president. Den 27 december 2007 mördades Pakistans kvinnliga

oppositionsledare Benazir Bhutto. Musharraf utlyste undantagstillstånd, motiverat med en

ökande islamistisk terrorism. En annan förklaring har varit att Musharraf fruktade att Högsta

domstolen skulle ogiltigförklara valet av honom som president eftersom han fortfarande var

överbefälhavare. I november 2007 övergick Musharraf till att vara en civil president.

Undantagstillståndet drogs tillbaka men tvingades i exil 2008. Då han återvände för att

kandidera till presidentposten greps han efter domstolsbeslut.

Sekulära politiska partier i Pakistan är idag utsatta för hot, mord- och bombattentat ifrån

talibaner och islamister, medan islamiska partier är förskonade. Enligt en rapport av BBC Urdu

har över 700 medlemmar i sekulära partiet Awami National Party (ANP) dödats av krypskyttar

och bombattentat mellan 2009 och 2013.

15

Samtidigt framträder idag vid sidan av renodlat fundamentalistiska rörelser sådana vars

dagordning har en gemensam nämnare i den meningen att en modernisering på en reformistisk

väg prioriteras. Valresultat som lägger den politiska makten i sådana rörelsers händer kan

emellertid väcka oro för att en fortgående förändringsprocess skall ändra riktning. Exempel

utgör det muslimska brödraskapet i Egypten, bildat 1928. På några år spred sig rörelsen över

Egypten. Med grundaren Hassan al-Bannas underavdelningar spred sig rörelsen till Sudan,

Syrien, Palestina, Libanon och Nordafrika. Den framstår idag som den äldsta, största och mest

inflytelserika islamistiska rörelsen. Efter den egyptiska revolutionen 1952 och kung Faruqs

avrättning 1953, blev Egypten republik med en militärdiktatur. Det regeringsbärande partiet

från 1920-talet, Wafd, upplöstes. Gamal Abdel Nasser valdes till president 1956. Efter kriget

1973 mot Israel följde en orientering mot USA. Med Anwar Sadat blev Egypten första arabland

som undertecknade ett fredsavtal med Israel. Med kritik från andra arabländer mördades Sadat

1981, följd av vicepresidenten Hosni Mubarak. Ekonomiska reformer infördes, politiska

reformer uteblev.

Wafd reorganiserades 1978, Nya Wafd-partiet, Hizb al-Wafd al-Jadid med nationalistisk-

liberal profil men förbjöds kort därefter för att återkomma efter mordet på Anwar Sadat 1981.

Partiet bojkottade parlamentsvalen 1990. Vid 1995 års val, betecknat som ett riggat val, erhöll

partiet sex mandat av 444 och blev det största legala oppositionspartiet i Egypten. Vid

presidentvalet 2005 fick paritet endast 6 av 454 röster. Partiets kandidat, Numan Gumaa, erhöll

2.9 procent. Nuvarande ledare är El-Sayyid el-Badawi. Efter händelserna 2011 förenade sig

partiet med den nationella demokratiska alliansen, dominerad det muslimska brödraskapet och

Frihets- och Rättvisepartiet. I det senaste valet ställde Wafd upp som oberoende parti och blev

som icke-islamistiskt parti det största med 9.2 % av rösterna.

I januari 2011 startade stora folkliga demonstrationer med krav på ett slut på diktaturen,

president Mubaraks avgång och fria val. Med detta kom bland andra IAEA:s f.d. generaldirektör

Mohamed El Baradei att framträda som motkandidat till Mubarak med stöd bland många

egyptiska liberaler. Den 11 februari meddelades att Mubarak avgått. En militärjunta tog över.

Valet 2012 medförde att ingen kandidat fick minst 50 % i första omgången. Muhammad Mursi

och Ahmad Shafiq gick vidare till en andra valomgång. Det var det andra presidentvalet i

Egypten med mer än en kandidat (det första 2005), och var det första som hölls efter

revolutionen 2011 under den arabiska våren. Valet vanns av Frihets- och rättvisepartiets

kandidat, Muhammad Mursi, som tillträdde den 30 juni 2012.

I Jordanien har en pågående utveckling kartlagts i intervjuer med ledande företrädare för det

Muslimska brödraskapet 1991, 1995 och 2007. Intervjuerna har rört brödraskapets förhållande

till demokrati, grundandet av en islamisk stat och kvinnors roll. Brödraskapets politiska entré i

det jordanska parlamentet 1989 innebar att politiska partier var ett "oislamiska" påfund.

Samarbete skulle inte ske med regeringar som saknade en islamisk orientering. Intervjuerna

pekade på att Brödraskapet var emot "västlig demokrati" med flerpartisystem, men för ett

islamiskt demokratiskt system grundat på shura (islamisk lag). Jordanien är en konstitutionell

monarki med en konstitution från 1952. Lagstiftande makt vilar på ett tvåkammarparlament.

Underhuset, 110 personer valda till perioder av fyra år, kan upplösas av kungen. Av de 110

platserna är nio reserverade för kristna, sex för kvinnor och tre för tjerkesser och tjetjenier. Det

40 personer stora överhuset väljs av kungen för perioder av åtta år. Statschefen och ett

ministerråd har den verkställande makten. Deras veto kan emellertid fällas av två tredjedelar i

över- och underhuset i Jordaniens parlament.

16

Största oppositionella parti är Islamiska aktionsfronten, IAF, bildat som politisk gren av det

Muslimska brödraskapet. Under 1990-talet verkade IAF för att göra Jordanien till en islamistisk

stat. I början av 2000-talet kom en liberalisering. 2007 beskrev den dåvarande ledaren Zaki

Bani Irshayd, partiet som ett sekulärt, medborgerligt politiskt parti med stark islamisk

orientering. Partiet spelar en aktiv roll i protesterna i Jordanien 2011. Dess ledare Hamza

Mansour har tagit avstånd från premiärministern Maroud al-Bakhit och utlovat fortsatta

demonstrationer. Partiet vill med fredliga medel göra Jordanien till en islamisk stat. Radikala

islamiska partier är förbjudna. I realiteten slår emellertid familj- och klantänkande igenom.

Flertalet parlamentsledamöterna är inte medlemmar i något politiskt parti.

Sedan det tillåtits att bilda politiska partier 1993 etablerade Brödraskapet islamiska

aktionsfronten (IAF). I intervjuer 1995 svarade samma intervjupersoner att shura är detsamma

som "västlig demokrati". 2007 användes inte begreppet shura. Ett sekulariserat

demokratibegrepp hade tagit över trots målsättningen att grunda en islamisk stat. Samtidigt kan

noteras att den antidemokratiska islamistgruppen Hizb ut Tahrir, ursprungligen verkande i

Jordanien och Saudiarabien, är på väg att etablera sig i Sverige. Organisationen, förbjuden i

flera länder, är känd för demokratiförakt och spridande av antisemitism. För att med sociala

program motverka spridningen av en fundamentalism bland ungdomar har en brittisk

antiextremistisk tankesmedja, The Quilliam Foundation, startats av två tidigare medlemmar i

Hizb ut Tahrir. Då ekonomiskt stöd utgick från den brittiska regeringen följde en muslimsk

motreaktion – åtgärder för att motverka en spridning av extremistiska tendenser kan leda till få

motsatta effekter. 41

Iran – omvärld och presidentval

Denna artikel fick sin inledning med formuleringen När detta skrivs i april 2013 står Iran inför

ett presidentval. Mandatperioden föregicks av en valrörelse där en reformrörelse förintades

med människoliv som offer.

Ovan har ett långsiktigt perspektiv tecknats. Där ingår ett 1900-tal präglat av två revolutioner,

utländsk exploatering av iranska naturtillgångar, en utlandsmanövrerad abdikation 1941 och en

utlandsregisserad statskupp riktad mot en demokratiskt vald president 1953. Med revolutionen

1979 bröts detta. Naturtillgångarna återfördes till Iran. I ett kortsiktigt perspektiv etablerades

1979 en teokratisk diktatur, en islamisk republik. Det gav ett eko i Irans omvärld. I den

islamiska världen hade Iran lyckats etablera det islamiska samhälle som Hassan Banna talat om

i Egypten. Det hade varit den första arabiska våren. Den islamiska republiken Iran blev den

andra. Den skulle komma att profilera sig med en doktrinär inrikespolitik, en oförmåga att

kommunicera fullt ut med vare sig arabstater eller väst allt medan en militär stat i staten växte

fram. Missiler och urananrikning väckte omvärldens oro.

Utvecklingen i Iran harmonierar inte med den som följt i en omgivande muslimsk värld. Den

arabiska våren, här betecknad som den tredje, går måhända inte den väg som västerländska

media antagit – men inte heller en väg som pekar på den islamiska republiken Iran. Med den

senaste arabiska våren bröts etablerade maktmonopol – försöken att bryta ett sådant

maktmonopol i Syrien motarbetas av Iran. En reformrörelse som bar ett arv från den förre

presidenten Khatami vidare, en tredje väg, slogs brutalt ned 2009.

Det vittnar om ett inre tryck där ett civilsamhälle tycks bli allt med avklätt.

17

Jämställdhetsfrågan

Khomeini hade under exilen uttalat att med revolutionen skulle följa ett likaberättigande mellan

kvinnor och män. I sitt motstånd mot shahregimen hade han haft ett stöd från kvinnorna. När

han kom till makten blev det emellertid hans tidigare lärosatser, utgående från det traditionella

synsättet i kvinnofrågan, som kom i förgrunden. Efter revolutionen har en liberal lagstiftning

reviderats med försämrad ställning för den iranska kvinnan även om den tidigare civilrättsliga

familjelagstiftningen successivt återinförts under 1980- och 90-talen.

Med Khomeini skulle Family Protection Law upphävas men före hans återkomst kom

kritiken mot shahen att avspeglas i ett växande stöd för honom inom kvinnorörelsen. Guity

Nashat har i Women in Iran - From 1800 to the Islamic Republic pekat på några huvudlinjer.

Bland kvinnor inom vänsterrörelsen fanns en uppgivenhet inför utsikterna om ett bredare stöd.

Det öppnade för allianser med prästkollektivet. Medelklasskvinnor som ofta hade en

nationalistisk grundsyn, delade vänsterrörelsens shahkritik men såg det religiösa kraftfältet som

en av orsakerna till att Iran hamnat i ett bakvatten, en sekulär profil liknande den som framträtt

med Nationella Fronten. Bland mera traditionsbundna grupper hade den omständigheten att det

religiösa förlorat inflytande gentemot en statsledning alltmer öppnat för Khomeini och

kvinnornas roll som politisk kraft skulle senare bli tydligt vid de demonstrationer som följde

efter ett presidentval 2009, då med en annan politisk agenda. 42

En första utvecklingsplan, 1989-93, Economic, Social, Cultural Development Plan of the

Islamic Republic, inriktades på förbättrade villkor för kvinnor genom utbildning och ökat

engagemang i samhällsfrågor. Ett andra program, 1994-98, fokuserade på kvinnors utbildning.

Detta återkom i planen 1999-2003. 43

Män kan ensidigt få skilsmässa till stånd, giftasåldern för kvinnor ändrades till nio år, i vissa

fall sju år och rätt till vårdnaden över barnen försämrades. En kvinna måste ha sin fars eller

någon annan manlig släktings medgivande för att ingå äktenskap. Möjligheten att ingå tillfälligt

äktenskap, siqhe, har återinförts. Domstolarna har i allmänhet gett vårdnaden till fadern vid

skilsmässa även om, 1998, kvinnors vårdnadsrätt vidgades något fram till dess att barnet fyllt

sju år. Den tidigare regeln, fram till sju år för flickor och två år för pojkar, hade varit en

inskränkning i kvinnornas rätt som kom till stånd efter 1979. Iransk kvinnokamp har en lång

historia. Efter 1979 pekade åren 1997-2005 på vissa framgångar. Ett Center för Kvinnors

deltagande inrättades vid presidentämbetet men väktarrådet satte hinder för många av de förslag

som förts fram. I augusti 2002 stoppade rådet ett förslag om att Iran skulle ansluta sig till FN:s

konvention mot diskriminering av kvinnor. Motivet förklarades vara att en anslutning skulle

tvinga Iran till en följdlagstiftning i strid med islam och sharialagstiftning. 44

Manifestationer för reformer inom en växande kvinnorörelse har mött hinder. Kvinnors andel

av arbetskraftsutbudet nådde 1996 den nivå som den haft 1956. Från 1956, då den utgjorde ca

10 %, steg den för att 1976 överstiga 15 %. Den föll sedan till 8 % 1986. Efter Khomeinis

bortgång följde en uppåtgående trend men kvinnors arbetslöshet är fortsatt hög.

Ahmadi Shervin, ansvarig för utgivningen av Le Monde Diplomatique på persiska, har pekat

på att utvecklingen efter 1979 har medfört minskade skillnader i tillgång på utbildning och

hälsovård med en förhöjd hälsonivå. Antalet universitets- och högskolestuderande har 30 år

efter revolutionen ökat från 160 000 till 1.2 miljoner. Andelen kvinnliga studenter har ökat från

38 % till 65 % - under republikens tid har de hinder som funnits för kvinnor utbildning tagits

18

bort. Samtidigt har ett misslyckande skett ifråga om tillgodoseendet av uppkomna behov.

Andelen arbetslösa bland unga under 25 år var 2005 29 %, för unga kvinnor 39 %.45

Allmänt sett har kvinnors ställning inskränkts efter 1979. Viss uppmjukning har skett rån

1990-talet men en patriarkalisk grundsyn slår igenom. Familjelagstiftningen vilar på kvinnans

äktenskapliga skyldigheter, hushållsarbete och barnavård. Ett deltagande i arbetslivet kommer

först på tredje plats. Som en följd av arbetskraftsnedgången har samtidigt andelen kvinnliga

studenter ökat från 15 % 1976 till över 50 % 2008 och efter att ha varit delvis utestängda från

högre tekniska utbildningar fick kvinnor från 1994 rätt att delta i all högre utbildning. Överförs

jämställdhetsdebatten i Sverige till Iran bör försiktighet iakttas. Vid upprördhet mot kvinnors

representation inom företag och bolagsstyrelser bortses från att man i Sverige tillåts att uttrycka

denna ståndpunkt och att detta stöds i grundlagsskyddade rättigheter. Frågan handlar i Sverige

inte om kvinnors generella närvaro i bolagsstyrelser. Den handlar om antalet. Det är, citerat

från Alice Teodorescu, en elitfråga som vittnar om svenskens skeva verklighetsuppfattning. I

ett land som Iran där könsdiskrimineringen är sanktionerad i lag är verkligheten på riktigt.

Där tillåts kvinnor bland annat ej inneha vissa ämbeten, de saknar samma civilrättsliga

möjligheter i fråga om äktenskap, arv och skilsmässa och deras vittnesmål i domstol är bara

till häften värda en mans. Teodorescus upprördhet mot svensk debatt är inte fel – men den bör

även vändas mot Iran.

Kvinnorörelsen beskylldes 2007 för att genomföra en ”mjuk omstörtning” av republiken. Mot

denna bakgrund har kvinnorättsgrupperingar samt NGO:s (Non governmental organization,

inom FN finns närmare 3 000 sådana godkända organisationer som tagit emot bidrag från

internationella givare) stängts av. Deras ledare och medarbetare har utsatts för förhör av

säkerhetstjänsten. Parallellt pågår åtgärder mot ”social osedlighet” där tusentals kvinnor och

män som inte följer ”koden” har varnats, gripits och i en del fall åtalats. Följden blir som

framhålls av Teodorescu att så länge förtrycket av kvinnor består omöjliggörs den demokratiska

processen i sin helhet. Kvinnor har i flera år, precis som i Sverige, kommit att dominera de

högre utbildningarna i allmänhet och prestigeutbildningarna i synnerhet. Detta faktum kan

vara av avgörande vikt för Irans möjlighet att en dag återerövra friheten. Just utbildning verkar

nämligen vara den gemensamma nämnaren för jämlikhet i demokratiska länder. Med

utbildning följer nämligen oftast oberoende. 46

Brottmålslagstiftningen

Till andra områden där revolutionen förde med sig en fördjupad islamisering hör

strafflagstiftningen. I ett första skede präglades den av revolutionsdomstolar, inrättade för att

motverka politiska brott riktade mot regimen. I en lag införd 1979 preciserades emellertid inte

brottstyper och straffsatser. Domslut var inte överklagbara. Från 1981 utvidgade

revolutionsdomstolarna sin domsrätt med påföljder som amputering, korsfästning och

avrättning genom stening.

Den iranska strafflagen har en shiitisk profil. Det medför bland annat att en mördad kvinnas

skadestånd, blodpeng, endast utgör hälften av en mans. Sedan kvinnliga ledamöter inträtt i

riksdagen har krav ställts på en likställighet mellan könen vilket väktarrådet motsatt sig.

Ändringar för att likställa män och kvinnor stöds emellertid av flera företrädare för

prästkollektivet. Andra skillnader innebär att där man i Saudi-Arabien hugger av en hel hand

hugger man i Iran av fyra fingrar/tår. Rapporter från organisationen för mänskliga rättigheter

visar att de olika straffmetoderna tillämpas med undantag för korsfästning. 47

19

Steningen har i förordning från iranska justitiedepartementet, 2003, förbjudits men iransk

rättsordning öppnar för den enskilde domaren att avgöra domslutet. Förordningen skulle följas

av lagstiftning. Någon sådan har inte kommit till stånd men en internationell opinion kunde

2010 skjuta upp verkställigheten av en sådan dom. 48

Dödsstraff genom stening faller tillbaka på shiamuslimsk tradition. Muhammeds

favorithustru Aisha hade efter dennes död lett ett uppror mot den valde fjärde kalifen, Ali.

Denne hade ansett att hans företrädare, Uthman, uteslutit vissa partier när han utgav den första

versionen av Koranen. Där föreskrevs ”ett kok stryk” vid äktenskapsbrott. Inom shiarörelsen

kom med det äktenskapsbrott som Aisha påstods skyldig till följt en muntlig tradition enligt

vilken straffet, som en vördnadsbetygelse för kristendomens gamla testamente, skulle vara

stening till döds. Redan den andre kalifen, Omar, 634-44, hade emellertid föreskrivit stening

som straffmetod. Under Omar försvagades kvinnans ställning och han ville förhindra kvinnor

att tillträda moskéerna. När det inte lyckades lät han föreskriva särskilda böneledare för kvinnor

respektive män. Aisha skulle för sin del återkomma i Salman Rushdies bok Satansverserna”

medförande den dödsdom som Khomeini lät utfärda i en fatwa.

Under åren 1982-83 tillkom fyra lagar som skulle kodifiera islamisk lag. De inkorporerades

1991 i en samlad strafflagstiftning. Om ett brott inte kan infogas i lagtexten följer av artikeln

289 i strafflagen att Shari´a skall tillämpas. Med detta följer, ovan, att den enskilde domaren

har ett stort utrymme för egna bedömningar vid brottsrubricering och bestämmande av påföljd.

Det beskrevs en gång av sociologen Max Weber, 1864-1920, som en kadijustiz, en domarrätt

grundad på godtycke där ett subjektivt inslag i lagtolkningen fått en framskjuten plats. 49

Avslutning

I dag har brytningen inom islam mellan fundamentalistiska, moderata och sekulära krafter fått

andra grundpelare. På sina håll utmålas moderata och liberala islamiska krafter som strävar

efter samförstånd och anpassning som ett större hot än renläriga salafister (not 20) och militanta

islamister. Med en modifierad hållning gentemot islam sedan Barack Obama efterträtt George

W Bush har muslimska intellektuella som Tariq Ramadan, utpekad som företrädare för en

extrem islamism, beviljats visum till USA. Ramadan, symbol för en islamism fri från

våldsinslag, anses kunna utgöra en bro mellan två tidigare helt skilda synsätt. Samtidigt pågår

en dragkamp mellan islamisk teokrati och liberal demokrati. Arabvärlden och Irans framtida

plats i historieskrivningen avgörs av utfallet av denna dragkamp. 50

Härefter har det som kallats en arabisk vår utspelats. Den har varit omvälvande. Den uppges

ibland ha vad som brukar kallas barnsjukdomar – med västerländska glasögon på näsan. Utanför

arabvärlden, men nära arabvärlden, finner vi Iran. Hur långt är avståndet där till en arabisk vår?

Står Iran, allierat med Syriens sittande maktblock, inför en upprepning av det valförlopp som

utspelades i juni 2009?

På kandidatlistan återfinns inom den nuvarande administrationen transportministern Ali

Nikzad, utrikesministern Ali Akbar Salehi, presstalesmannen Gholam Hossein Elham och den

tidigare presidentrådgivaren/stabschefen Esfandiar Rahim Mashaei.

Bland de traditionellt konservativa kandiderar förre inrikesministern Mostafa Pourmo-

hammadi som tidigare varit kärnvapenförhandlare. Där finns också parlamentsledamoten Ali

Larijani MP, handelskammarens chef Mohammad Reza Bahonar, Yahya Al-e Eshaq och den

20

förre inrikesministern Ali Fallahian. I den konservativa högerfalangen finns förre hälsomi-

nistern Kamran Bagheri-Lankarani, chefen för iranska Hizbollah Mohammad Bokiri Kherro-

zi, den förre parlamentstalesmannen Gholamali Haddad Adel och kärnvapenförhandlaren

Saeed Jalili. Den mera moderata konservativa falangen består av förre näringsministern Mo-

hammad Shariatmadari, Tehranborgmästaren Mohammad Baqer Qalibaf, expeditionsrådets

ordförande Mohsen Rezai, förre utrikesministern Minister Ali Akbar Velayati samt förre

bostadsministern Mohammad Saeedikia.

I reformledet finns den tidigare parlamentsledamoten Mostafa Kavakebian, den förre

industriministern Eshaq Jahangiri, den tidigare kärnvapenförhandlaren Hassan Rouhani samt

förre förste vicepresidenten Mohammadreza Aref. 51

Utgången återstår att se. Både de traditionellt konservativa, den konservativa högerfalangen

och reformisterna upptar kandidater som tidigare lett Irans kärnvapensamtal. Det är

mångfacetterat. Där framträder en formell struktur och en informell. Den senare är svårfångad

på samma sätt som de klaner vilka var till bekymmer för den iranske shahen Reza Shah under

1900-talets första kvartssekel.

2013-04-24/Kent Eklind – e-post: eklind.reimers@telia.com

Föregående artiklar:

Weber, etiken, protestantismen och Islam

Iran och Montesquieus Persiska brev i vår tid

Irans olja, en strategifråga, då som nu

Irans olja, ett stormaktsspel mellan två världskrig

Irans olja, från 40-tal till 1979

Litteratur: Kent Eklind, Iran – Från dåtid till nutid, Ferdosi Publications, 2010, www.ferdosi.com samt

notförteckning.

Noter:

1 Gardell, Carl Johan, Tredje attacken mot moderniteten, SvD 2003-08-15; Tripp, Charles, All (Muslim) Politics Is Local, Foreign Affairs,

oktober 2009 2 Janet Afary och Kevin B. Anderson, Focault and the Iranian Revolution, s. 102

3 Tripp, Charles, All (Muslim) Politics Is Local, Foreign Affairs, oktober 2009 4 Onfray, Michel, Contre histoire de la philosophie, I: Les Sagesses antiques, Editions Grasset & Fasquella, 2006

5 Rashid, A., Jihad, Svenska Afghanistankommittén, 2002; Amir Ali, M., Jihad Explained, The Institute of Islamic Information and Education,

Chicago; Engineer, Ali A., The Real Meanings of Jihad – The Greatest Jihad is to Conquer ones greed and Selfishness; Nasr, Seeyed Hossein, The Spiritual Significanse of Jihad, Al Serat vol IX no I, Internet 2003-01-07; Seyed Kamran Mirza, An Exegesis on Jihad in Islam; Kharijiter

- "de som utträder", ”separatister”, islamisk sekt med centrum i Basra under sent 600-tal och tidigt 700-tal. Sekten var avskild från såväl

sunniter som shiiter. Sekten bildades under den kamp om politisk hegemoni som följde efter profeten Muhammeds död. Mordet på den tredje kalifen Uthman utfört av myterister 656 följdes av en maktkamp mellan Ali och Uthmans släkting Muawiya I. Anhängare från båda sidor

möttes 657 i slaget vid Siffin. Omkring 12 000 Kharijiter deltog i Alis armé men lämnade den för att bekämpa båda de stridande parterna. De

besegrades senare av Ali själv i slaget om Naharwan men överlevde som grupp. En av dem utförde mordet på Ali 661, missnöjda med att denne gått med på en skiljedom som ansågs gynna Muawiya. Kharijitisk teologi var radikal och fundamentalistisk. Med tiden blev kharijiterna mer

pragmatiska och toleranta - deras huvudort Basra blev 690-730 ett viktigt teologiskt centrum som attraherade resningar mot det sunnitiska

kalifatet. Den kharijitiska sekt som fortfarande existerar, ibaditerna, förkastar den kharijitiska etikett andra vill ge rörelsen. De utgör en betydande del av befolkningen i Oman med små grupper i Mzab-området i Algeriet, ön Jarba i Tunisien och Nafusabergen i Libyen. I modern

tid brukar terroristgrupper ibland kallas nykharijiter, till exempel Groupe Islamique Armée i Algeriet och Takfir wal-Hijra i Egypten. Även

gruppen Al-Qaida framställs ibland i arabisk media som kharijiter - nykharijiter. al-Qaida anser sig inte vara kharijitliknande trots att de, liksom kharijiterna, anklagar andra muslimer för att vara otrogna (kafirer).

6 Bruce, Steve, Secularization: In Defense of an Unfashionable Theory, Oxford University Press, 2011; Berger, Peter, The Desecularization

of the World – Resurgent Religion and World Politics, Ethics and Public Policy Center, Washington DC, 1999.

7 Lilla, Mark, f. 1956 i Detroit, essäist och idéhistoriker med arbeten som The Reckless Mind: Intellectuals in Politics, 2001 och The Stillborn

God: Religion, Politics and the Modern West, 2007. Professor, New York University, University of Chicago, från 2007 Columbia University.

Boken har kommenterats av Daniel Braw, doktorand i historia vid University College i London, i SvD Kultur den 22 september 2008 och tagits upp i SR P1 Teologiska Rummet samma år. Andra arbeten av Lilla: 1987, The Public Face of Architecture: Civic Culture and Public Spaces,

21

1994, New French Thought: Political Philosophy, 1994, G.B. Vico: The Making of an Antimodern, 2001, The Legacy of Isaiah Berlin;

Lötmarker, Ruth, Religionens privatisering hotar politiken, SvD 2004-05-30, Franska ateister strider om det gudomliga, SvD 2005-01-18

8 Stern, Jessica, Mind over Martyr – How to Deradicalize Islamist Extremists, Foreign Affairs, jan-febr 2010; Jansen, G. H. Militant Islam, Pan Books, London, 1979; Kederstedt, Daniel, Svd 2013-04-18.

9 SvT 2 2012-04-16

10 Kramer, M., Fundamentalist Islam in Large – The Drive for Power, Internet; Wallach Scott, Joan, Slöjans politik, Tankekraft, 2010 11 Svenska Dagbladet 2013-04-19

12 Gardell, Carl Johan, Tredje attacken mot moderniteten, SvD 2003-08-15; Karlsson, Ingemar, Våld som sakrament och gudomlig plikt, SvD

2003-09-24- 13 Roth, Hans Ingvar, Behovet av total visshet föder fundamentalism, SvD 2004-04-15

14 Armstrong, Karen, Kampen för Gud, kap 6-7, Fundament och Motkulturer, Bokförlaget Forum AB, 2001; William Bell Riley, 1861 –

1947, verksam i Minneapolis, Minnesota, känd som The Grand Old Man of Fundamentalism. Verksam inom olika baptistkyrkor i Kentucky, Indiana, and Illinois; Safaviderna, iransk dynasti med azerbajdzjanskt och kurdiskt ursprung, härskade från 1501 till 1736. Etablerade

shiaislam som Irans officiella religion. Dynastin grundades av Ismail I med en storhetstid under shah Abbas I (1588-1629) då Isfahan var

huvudstad. Namnet, Safaviderna, kommer av Safi-al-din, slutet av 1200-talet, som ses som grundaren till en sufiorden Safavidorden. 15 Gerald Burton Winrod, 1900- 1957, pronazistisk anti-semitisk evangelist, författare och politisk aktivist. Carl McIntire, 1906-2002,

grundare av The Bible Presbyterian Church, president inom The International Council of Christian Churches och The American Council of

Christian Churches, populär religiös radioman där han identifierade sig själv som en hängiven fundamentalist; Avrohom Yeshaya Karelitz, 1878- 1953, även känd under namnet Chazon Ish, vitrysk ortodox rabbin, ledare för Haredijudismen i Israel; Haredi – den mest konservativa

formen av ortodox judendom, ultraortodoxi; Torah eller Tora, skrift som ingår i Tanach, den hebreiska bibeln, grunden för judisk, messiansk

och hebreisk tro. Torah är de skrifter som den kristna världen benämner Moseböckerna eller Pentateuken som består av fem delar: Bereshit (I

begynnelsen), Shemot (Namnen), Vajikra (Och Herren kallade), Bamidbar (I öknen) och Devarim (Ord).

16 Denna klassiska formulering har emellertid omvärderats. Det har sedan länge varit oklart var emellan Poitiers och Tours det hela ägde rum och den exakta tidpunkten. Det har även påpekats att det hela kan ha utspelats vid gränsområdet i det antika Gaule där ett mord på en arabisk

härförare medförde ett tillbakadragande mot Pyrenèerna. Araberna stoppades knappast vid Poitiers – det var inte fråga om någon regelrätt

invasion utan utgjorde förmodligen en mindre kavalleriframstöt. Araberna dominerade de berörda områdena och däribland provinsen Narbonne. En ära som tillskrivits Karl Martell utgjorde snarast ett sätt på vilket den karolingiska dynasti där Karl Martell följdes av Pippin den

Lille legitimerades, ett fenomen som sedan levt kvar ”tout au long de l´histoire des relations complexes entre la France et l´Islam……et ce

jusqùa aujourd´hui”, Le Monde des Religions, sept-oktober 2009, s 16-18. 17 Lewis, Bernard, What went Wrong?, The Clash Between Islam and Modernity in the Middle East, kap 5, Secularism and the Civil Society,

Oxford University Press, 2002 i

18 Jansen,G.H., Militant Islam, a.a. 19 Salafismen, riktning inom sunniislam som vill gå tillbaka till religionen så som den lärdes och praktiserades av de tre första generationerna

av muslimer efter profeten Muhammed. Gemensamt för salafisterna är en idealbild av hur de första muslimska samfunden såg ut – man skall

följa Muhammed och hans följeslagare i sina handlingar. Giltigheten av sann salafism erkänns av Ammanbudskapet. Salafisterna är bokstavstroende – man behöver inte omtolka de religiösa texterna. Salafisterna anser sig förstå Koranen och sunna som profeten och hans

följeslagare gjorde. Salaf betyder förfäder, den man som bekänner sig till riktningen kallas salafi, medan en kvinna kallas salafiyya. Sunna,

"traditionen", islam definieras inte bara i Koranen utan även av hur Muhammed levde (sunna) och vad Muhammed yttrade, hadith; Sharia, islamisk lag, enbart tillämpad på muslimska befolkningsgrupper, följer i Iran de lagtolkningsprinciper som är inordnade i den djafaritiska

lagskolan. Zoroastriska, judiska och kristna får tillämpa sin egen familjelagstiftning.

20 Den shiamuslimska aspekten blir framträdande hos t ex Kramer, Martin, Moshe Dayan Center for Middle Eastern and African Studies vid Tel Avivs Universitet, Fundamentalist Islam in Large - The Drive for Power (Internet); Ahmed Rashid, intervju, The Atlantic Monthly Group,

Internet 2003-01-07.

21 Sayyid Qutb, 1906- 1966, egyptisk författare, islamist, ledande intellektuell inom Muslimska brödraskapet på 1950- och 60-talet. Främst känd för sina arbeten om den islamiska fundamentalismens roll inom socialt arbete och politik, speciellt i böckerna Al-'adala al-Ijtima'iyya fi-

l-Islam (Social rättvisa i islam) och Ma'alim fi-l-Tariq (Milstolpar). Hans omfattande kommentar till Koranen, Fi Zilal al-Qur'an (I skuggan

av Koranen), gav betydande bidrag till den moderna uppfattningen om islamiska begrepp som jihad, jahiliyya och ummah.

22 Gardell, C. J. Al-Qaida - ett medieföretag i livsstilssektorn; SvD Kultur 02-05-22 angående budskapet, kanske dubbelt, att Islam måste

förankras i den västeuropeiska kulturen - utan att bryta med denna kunde en sonson till Hassan al-Banna, Tariq Rasmadan, vinna ett långtgående

stöd bland unga muslimer i Paris förortsområden, SvD 2003-11-23, Rosin, Stjärna bland unga muslimer. 23 Sachedina, A. Abdulhossein, The Just Ruler in Shiite Islam, Oxford University Press, 1988.

24 Mujtahid - muslimsk jurist som efter examen kvalificerat sig för lagtolkning och nytolkning, Ijtihad, att självständigt med sitt förnuft tolka

Koranen. 25 Abrahamian, E. o.a.a; Amuzegar, Jahangir, Irans Economy under the Islamic Republic, I.M. Tauris, London/NY 1997

26 Ulama, sing. ālim, de som besitter kunskap.

Beteckning på religiöst lärda inom islam. Ulama växte fram under islams inledande skede 750-950. Ulama har auktoritet att tolka islam och den religiösa lagen sharia. Den kulturella rollen är att garantera samhällsordningen för umma, det islamiska samfundet. Ulama har ett stort

inflytande både i teorin och i praktiken och påverkar såväl egendomsförhållanden, affärsangelägenheter och familjeliv. Ulama är främst lokala

råd och hämtar inte sin legitimitet från staten. Inflytandet vilar på en ideologisk/symbolisk bas ofta påverkad av politisk dominans och kommersiella intressen. Under 1900-talet med ökande reformer inom utbildning och rättssystem har tjänstemän med västerländsk utbildning

fått ett inflytande, förändringar som Ulama ofta funnit oislamiska, se t.ex. Bakhshayeshi, Aqiqi, Ten Decades of Ulama´s Struggle, Islamic

Propaganda Organization, Tehran, 1985

27 Satya, J. Gabriel, Class Analysis of the Iranian Revolution of 1979, ur Representing Class, ed. Gibson-Graham, Resnick and Wolff, 2001,

Duke University Press

28 Murray, Donette, US Foreign Policy and Iran, Routledge, New York, 2010

29 I den hierarkiska ordningen en befattning mellan mulla, arabiskan faqih, och ayatolla, den högsta utbildningsgraden inom shia.

30 Andersson, Jonas, Is Iran an Islamic State: A Comparison between Shia Islamic Theory of State and Ayatollah Khomeini's Islamic Republic

of Iran, Högskolan i Jönköping, 2009; Abrahamian, Erwand, A History of Modern Iran, a.a; Den amerikanska ambassaden hade belägrats i februari 1979 och invaderades, sedan Jimmy Carter i oktober öppnat för shahens läkarvård i USA, i november då 66 personer togs som gisslan.

31 Reesalat, 1997-11-20

32 Nationella Fronten, sammanslagning av den tidigare Nationella Unionen och Nationella Kommittén vilket medförde en partisamverkan där Mohammad Mossadeq, senare president, blev förgrundsfigur. Det var en koalition, inte ett parti i egentlig mening, tillkommen i ett skede

då den iranska oljan stod allt högre på dagordningen. En anslutning till fronten kunde inte göras av en enskild person utan endast via

intresseföreningar, organisationer och politiska partier.

22

33 Ali Shariati, 1933 i Kahak, avled 1977 in Southampton, England, iransk sociologist med fokus på religion. Bertraktas som en av Irans mest

inflytelserika intellektuella under 1900-talet. Har kallats den iranska revolutionens ideolog – se Mahdi Ali Akbar & Lahsaeizadeh, Sociology

in Iran, Jahan Book Co, Bethesda, USA, 1992

34 Jahanbegloo, R. a.a.s. 71-91, Behdad, S., Utopia of Assassins: Navvab Safavi ant the Fa-da´ian-e Eslam in Prerevolutionary Iran; Molavi,

A. a.a.s. 177-184. Jahanbegloo, Rahim, f. 1961 I Teheran. Disputerade i filosofi vid Sorbonneuniversitetet i Paris där han bodde i tjugotalet år.

Innehar post-doktorsutbildning i mellanösternstudier vid Harvard University. Författare till ett flertal böcker i filosofi och religion på engelska, franska och persiska. Kusin till filosofen och teologen Seyyed Hossein Nasr. 35 Kurzman, professor i sociologi vid University of North Carolina; Gheissari och Nasr. Gheissari, Ali, är utbildad vid Teherans Universitet

och i Oxford, knuten till University of California, forskningsanknuten till Oriental Institute, Oxford. Nasr, Vali, f. 1960 i Teheran, iransk-amerikansk professor, statsvetare och författare. Sakkunnig på politisk islam i USA, son till filosofen och teologen Seyyed Hossein Nasr och

knuten till The Fletcher School of Law and Diplomacy. Sakkunnig för president George W Bush rörande sekteristiskt våld i Irak. Om Seyyed

Hossein Nasr se Leif Stenberg i Tidskrift för mellanösternstudier nr 2/2000, En annan bild av Seyyed Hossein Nasr. 36 Zakat, obligatorisk skatt; Khums – en femtedel av inkomsten till den lokale religiöse ledaren; Sahm iam – frivilligt tillägg som generellt

samfundsstöd; Akhbārīs, tolvorna, shī‘amuslimer, dominerande sekt i Iran, , förkastade förnuftsregeln som metod för att härleda slutsatser –

Koranen och hadiths var enda rättskälla; Usulis, minoritet bland tolvorna, skilde sig från akhbariterna genom att förespråka ijtihad, möjlighet att med mänsklig aktivitet, förnuft, självständigt tolka Koranen. Utövaren benämns mujtahid – denna kan skapa ny tillämpningsregel inom

rättsläran genom att ställa en hadtih mot en traditionsenlig tillämpning som kunde anses mer eller mindre självklar och därmed obligatorisk.

Skolbildningarna usuli och akhbari faller tillbaka på al-Shafi, 767-820, med huvudarbetet al-Risalah och al-Ashari, 873-935 vars teologi blev sunnimuslimernas huvudfåra; Qajardynastin, (ibland Ghajar eller Kadjar), kungafamilj med Turkiskt ursprung som höll shahämbetet från

1785 till 1925. Dynastin tog den fulla kontrollen över landet 1794 då Lotf 'Ali Khan, den siste i Zanddynastin, avlägsnades. Iran återtog

suveräniteten över delar av Kaucasus. Österut förlorades Mashhad 1796 och Durranidynastin som eliminerat Afshariddynastin utsåg

Mohammad Khan till shah.

37 Hourani-Khoury-Wilson, The Modern Middle East, s. 601-625, Iranian Revolutions in Comparative Perspective; Keddie, Nikki R., Modern Iran – Roots and Results of Revolution; Pahlavidynastin, den iranska dynasti som avlöste Qajardynastin - regerade från Reza Pahlavis kröning

1925 tills Mohammad Reza Pahlavi störtades i den iranska revolutionen 1979. Det markerade slutet för Irans långatradition som monarki.

38 Keddie, N. R. Modern Iran, a.a.s. 58-72, 214-239, Iranian Revolutions in Comparative Perspective; Abrahamian, E., Iran – Between Two Revolutions; Fischer Michael M. J. Iran – From Religious Dispute to Revolution; Katouzian, H., Iran in the 21st Century, s. 273-290

39 Tazmini, Ghonsheh, Khatami´s Iran, I.B. Tauris, New York, 2013, s 21-38

40 Oljeräntan - skillnaden mellan det pris som kan tas ut för ett ton olja vid försäljning till konsument och den faktiska kostnaden för framställningen vilket leder över till frågan vem som tillgodogör sig denna mellanskillnad och hur den används. Detta i sin tur är knutet till

frågan om producentländernas delägarskap i koncessioner eller producerande bolag. För Iran med NIOC (ovan) har delägarskapsfrågan en

särskild karaktär med olja och naturgas som nationaliserats. Iran förfogar över äganderätten till samtliga installationer med kontroll av produktionsvolymen vilket medför en högre vinstandel där NIOC kan välja mellan en direkt marknadsföring av olja/gas eller ett deltagande i

”de storas” verksamhet i senare produktionsled; Fawcett, Louice, International Relations of the Middle East, Oxford University Press, New

York, 2005; Jean-Marie Chevalier, a.a., Oljan ett internationellt maktspel. Abrahamian, E., a.a.s. 420-449, The Politics of Uneven Development. 41 Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist, Islam och sekulariseringen, Dagens Nyheter 01.07.2008; Stern, Jessica, Mind Over Martyr – How

to Deradicalize Islamist Extremism, Foreign Affairs, jan-febr 2010; Shura – arabiska, konsultation, i Koranen en uppmaning att fatta beslut

efter samråd med dem som berörs av saken. Ordet återkommer tre gånger i Koranen som en prisvärd aktivitet och tillämpas ofta i samband med organisaions- förenings och parlamentsröstningar; Sharia - ett begrepp inom islam som avser att beskriva den gudomliga viljan.

Lagsystemet stöder sig på texter ur Koranen och Muhammeds sunna som återfinns i haditherna (muntligt traderad berättelse). Tillämpningen

varierar stort från land till land. Reglern omfattar: plikter inför Gud, ibadat, som behandlar till exempel bönen och gudstjänstlivet, transaktioner mellan människor, muamalat, som rör samhälleliga frågor. Sharia omfattar även regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska

områden, vid krig och konflikter och så vidare. Islamisk rättsvetenskap kallas fiqh, den rättsvetenskapliga uttolkningen av sharia

42 Family Protection Act infördes 1967 i en serie av progressiva familjerättsliga lagar som vidgade kvinnors rättsskydd. Rättigheterna utvidgades i The Family Protection Law of 1975. Den ersattes 1979 av sharia men utgör fortfarande en motpol till tillämpningen av

shariabestämmelser.

43 Tazmini, Ghonsheh, Khatami´s Iran, o.a.a.

44 Fatimeh, Zarrin Taj Baraqani, Qurrat al-Ayn 1814-1852, Beck & Nashat, Women in Iran from 1800 to the Islamic Republic; Ridgeon, a.a.

kap 5, Sediqeh Dowlatabadi - An Iranian Feminist (1882-1961); NetNative, A Brief History of Womens Movements in Iran 1850-2000. Ridgeon,

Lloyd, docent islamiska studier, universitetet Glasgow. Utgett Persian Mysticism and Metaphysics Selected Works of Aziz Nasafi;

Väktarrådet, Shora-ye Negaban-e Qanun-e Assassi, oftast bara Shora-ye-Negaban, självständig icke-folkvald institution i det iranska

statsskicket. Består av sex troslärda samt sex jurister. Irans högste religiöse ledar utser de sex troslärda. Chefen för rättsväsendet, utsedd av

den högste religiöse ledaren, rekommenderar väktarrådets jurister men de utses av den högste ledaren. Väktarrådet har en central kontrollerande roll då det godkänner kandidater till de folkvalda institutionerna parlamentet, expertrådet samt presidentämbetet.

45 Ahmadi, Shervin, Från den ena revolutionen till den andra, Le Monde Diplomatique, februari 2010; Saam Beik, One Man- One Desire, A

Study of the Reasons of the Iranian Revolution in 1979 and its Mobilization Process, Lunds universitet STVK01, Statsvetenskapliga institutionen; Andrea Petersson och David Eriksson, Opium för folket? Religionens påverkan på den politiska sfären i en allt merglobaliserad

värld, med fokus på Iran och USA, Lunds universitet, Statsvetenskapliga institutionen HT06, STV102; Mahmoud Sadeghian, Från Khatami

till Ahmadinejad, En studie om politisk jämlikhet och demokrati i Iran, Södertörns högskola; Nomani, Farhad & Behdad, Sohrab, Class and Labor in Iran – Did the Revolution Matter? Syracuse Univeristy Press, New York, 2006

46 Alice Teodorescu, Kvinnorna kan återerövra demokratin, Friheten i Iran - en essäsamling, Fores/Captus, Ohlininsititutet. Teodorescu

grundade 2009 det kvinnliga nätverket Det finns en plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra med syftet att nyansera den svenska

jämställdhetsdebatten, kritisera feminismensdominerande ställning samt hjälpa de handplockade kvinnorna att lämna sina ”mentala burar”.

47 Peters, Rudolph, Crime and Punishment in Islamic Law – Theory and Practice from the Sixteenth to the Twenty-first Century

48 Peters, Rudolph, Crime and Punishment in Islamic Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2005 49 Ali, Tariq, Fundamentalisternas kamp; Kamrava, Mehran, The New Voices of Islam, kap 9, Leila Ahmed, Women and the Rice of Islam;

Weber, Max, Ekonomi och samhälle, Förståendesociologins grunder, 2, Religionssociologi, Rättssociologi; Om Aisha se Eklind, Kent, Iran –

från dåtid till nutid, s 117-142.

50 Sveriges ambassad, Dhaka, 2010-06-16; Lynch, Marc, Veiled Truths, The Rice of Political Islam in the West, Foreign Affairs, juli/augusti

2010; Lewis, Bernard, Free at Last? The Arab World in the Twenty-first Century, Foreign Affairs, mars-april 2009.

51 Nada, Garret, United States Institute of Peace - The Iran Primer, Latest on the Race: Rival Conservative Coalitions, April 11, 2013; Ziya, Mohammad Hossein; Iranian presidential election: why turnout will be key, Tehran Bureau Wednesday 13 March 2013, GMT guardian.co.uk