En arabisk skapelseberättelse

När Allah, den Högste, ville skapa himlarna och jorden skapade han en grön ädelsten. Han såg på den med en sträng blick och då smälte den genast till vatten. Han såg på vattnet och då började det ögonblickligen koka så att skum och rök och ånga steg upp. Det sjöd och bävade av fruktan inför Allah. Därför är havet från denna dag alltid i svallning. Av röken och ångan skapade Allah himlen. Av skummet danade han jorden. Det första av jorden som dök upp över vattnets yta var Mekka. Därför kallas Mekka städernas moder. När Allah skapat jorden var den som en enda zon, men han delade upp den i sju zoner, så som den nu är.

Därefter skickade Allah en av de änglar som stod under hans tron att skynda iväg ned till jorden och vidare nedåt tills han kom under den sjunde jorden. Så fick han lägga alla de sju jordarna på sin skuldra. Han lyfte upp dem och höll dem fast men han hade icke något att stödja sina fötter på. Då skickade Alla ner en tjur från den översta delen av paradiset. Tjuren hade sjuttiotusen horn horn och fyrtiotusen fötter, och ängeln stödde sina fötter på dess manke. Men ändå fick ängeln inte tillräckligt stöd. Då skickade Allah en grön hyacintsten från paradisets högsta terrasser. Den stenen var så oerhört stor att det skulle ta femhundra år att färdas över den från den ena änden till den andra. Stenen lades på tjurens manke och så blev det plats för ängelns fötter.Tjurens horn stack ut genom jorden så skilda håll. Näsborrarna låg intill havet. Varje dag andades tjuren ett långt andetag. När den andades in blev det ebb i havet och när den andades ut steg det i flod. Men tjuren hade ingenting att stå på. Då skapade Allah, den Högste, en klippa som var så tjock som alla de sju himlarna och de sju jordarna tillsammans, och på den fick tjurens fötter fäste.Men klippan hade ingenting att vila på. Allah skapade en fisk som ficknamnet Leviatan. På ryggen på den lade han klippan med tjuren och hyacintstenen och ängeln och de sju jordarna, men i övrigt lämnade han kroppen på fisken fri. Nu sam fisken omkring i urhavet som i sin tur vilade på vindens rygg medan vinden vilar på Allmakten.

När Allah skapat jorden började den vackla och gunga. Allah skapade då ber-gen och lade på jorden så den blev stadig.Några påstår att jorden suckade och klagade och skakade av sorg över vad som skulle inträffa. - Skynda dig, Herre, suckade jorden, att skicka på mig Adams barn så de kan börja begå sina synder på mig och besudla mig med sina vederstyggligheter.Då skapade Allah, den Mäktige och Härlige, ett ofantligt berg av grön smaragd, och det berget kallas Qaf. Det ät skimret från det berget som kan färga himlen grön. En man kom till berget Qaf och såg en mängd småberg framför det.- Vilka är dessa små berg? Frågade han.- Det är mina förberg, svarade berget Qaf. När Allah vill att jorden ska skaka i jordbävningar då ger han mig befallning och jag sätter ett av de här småbergen i rörelse så skakar jorden. - O Qaf, bad mannen, säg mig något som ger en föreställning om Allahs stor-het!- Det går inte att ge en föreställning om Hans storhet, men jag kan berätta detta. Här bakom mig ligger ett land så stort att det skulle ta femhundra år att resa igenom det, och det består bara av berg av snö och bortom det ligger ett lika stort land som bara består av berg och ishagel. Om inte dessa massor av snö och hagel fanns så skulle människornas värld brännas upp av hettan från helvetet.

Adam och Eva

Allah formade en lerfigur och blåste in liv och kraft i den så att den blev livs levande. Det var den första människan, och han kallades Adam.Sedan befallde Allah änglarna att falla ner inför Adams fot. Det gjorde alla utom Iblis, den högmodige, som vägrade.- Jag faller inte ner inför honom, ty jag är förmer än han. Jag är äldre än han. Jag är skapad mäktigare, ty mig har du skapat av eld men honom av lera, sva-rade Iblis Allah.Då berövade Allah honom allt hans goda och gjorde honom till en fördömd Satan till straff för hans olydnad.

När Allah skapt både Adam och Eva sade han till dem:- Gå in i paradiset och ät och lev ett lyckligt liv som ni vill bland allt som bjuds där. Men gå inte näradet här trädet för då blir er plats bland syndarna.Detta underkastade sig Adam.Då sade Allah till ängeln Gabriel:’- Säg till Ridwan, paradisets väktare, att han för ut till dig Adams häst, som jag skapade för hans räkning femhundra år innan jag skapade honom. Denna häst var skapad av paradisets mysk blandad med livets vatten. Dess man var av korall, dess pannlugg av hyacint och dess hovar av krysolit. Gabriel, frid vare med honom, gick alltså till Ridwan och denna öppnade paradisets portar och ropade:- O du lycksaliga häst, kom hit.Då kom den och den lovade Allah och prisade honom helig och bekände att det inte finns någon gud utom Han, och den stannade framför Gabriel, frid över honom. Hästen bar en sadel av smaragd och krysolit och tyglar av hyacint och den hade vingar av alla slags ädelstenar. Gabriel förde nu hästen till Adam som häpnade över hans skönhet och satte sig upp på hans rygg medan Gabriel höll stigbygeln åt honom. - Prisad är Allah som givit allt detta i vår hand!Då sade hästen under honom:- Det sade du rätt, Adam. Det passar sig icke att någon rider på mig som inte är en tacksam tjänare.Då ropade en röst till Adam:- Det tack som du framförde med orden ”Prisad är Allah” har nått mig.Till Eva förde man fram en kamel till vilken Allah sagt, ”Varde”, och så hade den blivit till. Eva satte sig upp på kamelen liksom Adam på hästen, och så red de fram till paradiset. Eva red bakom Adam och änglarna omgav dem till höger och vänster och framför och bakom. Keruberna och andeväsendena var ordnade i led med sina lansar och fanor.

Närde kom till paradisets port ropade Allah:- Adam, nu har du sett himlarnas folk. Har du sett någon som är dig lik i din ge-stalts skönhet?- O Herre, svarade Adam, jag har inte sett någon bland dem som är mig lik, och ingen har fått det som jag har fått. Dig vare lov, hur stor är icke Din härlighet. - Adam, du är förmer än de i mina ögon, sade Allah. Du har varit lydig mot mig och tagit emot mitt uppdrag utan att vara högmodig och oaktsam. Adam och Eva smyckades med krona och diadem och drog in härligheten medan änglar och fåglar och träd lovprisade dem. I paradiset, Edens lustgård, såg Adam en vilobädd som var gjord av en pärla som vilade på olika ädelstenar och var belagd med mattor av finaste siden och brokad med högar av mysk och ambra mellan mattorna. Över vilobädden fanns fyra kupoler: välbehagets kupol, förlåtelsens kupol, det eviga livets kupol och här-lighetens kupol. Och viloplatsen ropade:- Jag, o Adam, har skapats för dig och smyckats för dig. Adam och Eva gick runt i paradiset och åt av druvor och frukter. De vilade under de sköna kupolerna, och när Adam ville vara ensam med Eva sänkte kupolerna sina förhängen över vilobädden, och han famnade henne.

Adam levde med Eva i paradiset i femhundra år, sådana som jordens år, i den fullkomligaste glädje och under de saligaste förhållanden. Men Satan som låg gömd fick en dag veta höra en röst som sa:- Adam och Eva bor i paradiset under ett villkor. Allt som finns i paradiset är dem tillåtet utom det eviga livets träd. Om de äter av det då blir de räknade som syn-dare.När Satan hörde detta blev han glad. - Jag ska sannerligen laga så de kommer ut från denna kungliga härlighet, sa han för sig själv.Satan gick först till påfågeln som var paradisets förnämsta fågel och talade om att han ville blicka in i paradiset. - Kunde du hjälpa mig att komma in där? Om du gör det lovar jag att lära dig tre ord som skyddar den som uttalar dem från att åldras, försvagas och dö. - Vad säger du, okända varelse, sa påfågeln, ska också de som bor i paradiset dö?- Ja visst, sa Satan, alla utom de som känner dessa tre ord. Och djävulen bekräftade detta med en ed vid Allah, och påfågeln trodde honom. - Jag kan inte hjälpa dig, ty jag tror att paradisets väktare skulle visitera mig. Men jag ska skicka dig till ormen som är herre över paradisets alla djur.

På den tiden var ormen skapad som kamel och hade ben som en kamel och brokig svans. Den doftade mysk och ambra. Allah hade den tvåtusen år innan han skapade Adam. Ormen gick ut och mötte Satan, och Satan talade inställsamma ord och sade sam-ma sak som han hade sagt till påfågeln.- Svär på att det du sagt är sant! sa ormen.Och djävulen svor en ed vid Allah.- Det är nog, sa ormen, men hur ska jag föra in dig?- Jag ser ett mellanrum mellan dina framtänder, sa Satan. Det är tillräckligt för att ge plats åt mig. Låt mig få gå in där, så ska jag lära dig de tre orden.- Om jag bär dig i min mun hur ska jag då kunna svara när paradisets väktare talar till mig? frågade ormen.- Du ska inte bekymra dig, sa Satan. Jag kan namn på min Herre som är så mäk-tiga att när jag uttalar dem kan varken väktaren eller någon av änglarna upptäcka vare sig dig eller mig. Så fortsatte djävulen att övertala ormen tills den trodde på honom och lät Satan hoppa in i munnen och sätta sig mellan tänderna. Då blev ormens tänder förgiftade allt intill tidernas ände. Men ormen slöt sin mun och gick in i paradiset utan att väktaren sade ett enda ord till den, ty så var nu en gång bestämt. När de kommit in i paradiset sade or-men till Satan att gå ur hans mun. Men Satan sa:- Inte så brått. Jag vill tala med Adam och Eva innan jag lär dig de tre orden. För mig till dem annars lär jag dig ingenting. Ormen gick med honom till Adam och Evas boning och sa:- Gå ut nu och tala till dem!- Jag vill tala ur din mun, sa Satan.Och han talade till Eva som var ensam i vilorummet. - Jag är en pålitlig upplysare, sa han. Tala om för mig var Herren tillåtit er och vad han förbjudit er i detta paradis. Eva berättade detta.- Varför har Herren förbjudit er att äta av det eviga livets träd? - Jag vet inte, sa Eva.- Men jag vet, sa Satan. Han vill göra med er som med den varelsen som har sitt tillhåll under det eviga livets träd.

Eva skyndade sig strax från sitt vilorum för att se den varelsen, och djävulen gick ur ormens mun som en ilande blixt och satte sig under trädet. - Vem är du, okända varelse? frågade Eva.- Jag är en varelse som min Herre har skapat. Han skapade mig med sin egen hand liksom han skapade er. Han lät mig bo i paradiset och förbjöd mig att äta av detta träd. Jag åt inte heller av det förrän en av änglarna rådde mig till det. ”Den som äter av det blir för evigt i paradiset”, sa han. Och jag litade på hans ed och han var ärlig. Nu är jag i paradiset sedan tvåtusen år och skyddad för åldrande och sjukdom och död. Skynda dig nu och är av det!Ormen teg hela tiden för han var angelägen att få höra de tre orden som djävulen lovat lära dem. Men Eva gick till Adam full av lycka och berättade vad den okände lärt henne, och Adam litade också den okändes ord och eder. Eva gick till trädet som på sina grenar hade ax, vita som mjölk och mer söta än honung. Hon tog sju ax från trädet; hon åt ett, gömde ett och gav fem till Adam och Adam smakade på dem.

Knappt hade Adam gjort detta så flög kronan från hans huvud och allt som han och Eva hade på sig föll till marken, kläder, prydnader och smycken. Varje sak som flög ifrån dem ropade:- O, Adam och Eva, lång blir er sorg och tungt blir ert öde. Farväl nu allt intill domens dag.Så stod de där och hade inte längre någonting på sig. De försökte sy ihop löv åt sig från paradisets träd. Adam och Eva betraktade varandra och började upptäcka varandras fel och bris-ter, och devände sig bort från varandra i missräkning. Djävulen flydde i största hast för att gömma sig ute i himlens yttre områden. Allt och alla i paradiset drog sig bort från Adam och Eva och överöste dem med förebråelser. Allah kom buren i sin tron. De som bar honom ropade:- Ära, ära! Helig, helig! Högtlovad, högtlovad! Nåd, nåd! Men den Härlige ropade på Adam som kastade sig till marken medvetslös av för-skräckelse inför Allah.

- Här är jag, min Herre och Härskare, sa han med svag röst.- Adam, sa Allah, förbjöd jag er icke det där trädet och sa jag icke att Satan var er uppenbara fiende?- O Herre, svarade Adam. Vi trodde icke att någon vågade svära falskt vid Ditt namn. När Adam och Eva begått synden drev Allah ut dem ur paradiset, och tog ifrån dem lycka och ära. Han störtade dem och deras fiender, Iblis, Satan och ormen ner till jorden.

I Koranen står:”Men Allah sade:Ut härifrån, Nu skall den ene bli den andres fiende. Jorden skall från och med nu bli er boning och ert livs uppehälle för en liten tid.Då lärde Adam av Allah bönens ord och Gud vände sig åter i nåd till honom, ty han är Förlåtaren och Förbarmaren. Han sade:Jag skall låta en vägledning komma er till del, och den som följer denna skall varken lida fruktan eller sorg. Men den som inte tror och som förnekar vårt teck-ens bok skall bo i helvetets eld och förbli där.