Stadensmellanrum

För era tankar, er tid och era åsikter,Emma, Johanna, Anna, Sofia, André och Fredrik,

tack så hjärtligt!

Stadens mellanrumEn essä om stadens publika rum ur en relationell perspektiv

BY207B Samtida arkitektur och arkitekturteorierMalmö HögskolanGalina Lalova, författareEmma Nilsson, examinator

det viktigaste är osynligt för ögonen.den syns endast med reven”“

jjhjartat

7

Viaggio nel tempo

Where the sound and starshine collideTheir paths gets crossed and cut is the line.Mixed fragments scatter in space,Musical haze coveres your face.Dark dazzling eyes in a dark blinded rest:Two bullets spread warmth in my chest.Mute voieces, then rythm from outside,Crowd colors and sparks in a slideTurned into motion of dust.Friendly talking of friends from the past,Then stairs, smooth stone, and echo of high heels,Swishing grate trace of some scateboarding weels.Wave of laughter lashed against old wallAnd returned again with thirst for some more.Trusted codes, a flirt, a gameThey all remain the same.Above us - trees of wisdom, aside - benches of mind,And sudden wind littered, oh, farewell wrenches of mine!Soundless words of freedom, faith tough:Sheets of paper rustling in the air rough.Skywater dropped on the ink and made all gone.Do you remember or am I standing alone?

8

9

Det tidsliga, det rumsliga och det mänskligaAtt älska staden med alla dess sidor - både de positiva och de negativa - innebär att älska människors mångfald och att förstå och acceptera att förändringar sker hela tiden. För mig, betyder att vara uppväxt i staden en förståelse för dessa förändringar och en positiv tillgivenhet. Längtan efter en överraskning, äventyr eller känsla som jag vill återuppleva ur en annan synvinkel. Något som jag förn-immer i framtiden varje gång jag vandrar i staden och söker. Stadsmönster star-tar minnesimpulser, olika ställen är som pusselbitar av den personliga historien. En plats kopplas till en viss upplevelse genom oändligt antal dimensioner! Tid, minne, känsla, ljud, doft, mönster, färg, relation med materialitet, med männi-skor, med naturen. Så många är platsens alla dimensioner! Precis som Till (2009, s.95) menar att arkitektur borde kopplas med tid, är staden för mig ett rum, fylld med den upplevda tiden.

För Till är tiden omedelbar, mångfaldig, sammanhängande och maktfull. Den utvecklas linjärt, personligt men också i ett cirkulerande mönster, som är öp-pet för slumpmässighet likt vardagen. I varje ögonblick är det många händelser som sker samtidigt: ett förlängt nu som undviker både ren upprepning av den förflutna och det omedelbara bemötandet av framtiden. Detta innebär att ett tidsligt mellanrum öppnas för att koppla ihop det förflutna med framtiden. Som Till förklarar är ”här och nu” inte en fryst stund - på grund av tidens samman-

10

11

hängande. Han beskriver begreppet som thick time i stället: en del av det för-längda nuet som driver materialiteten i en kontinuitet och förändring. Thick time är därför ett tidsligt mellanrum som kritiskt samlar det förflutna och samtidigt kastar framtidens skugga i nuet (projicerar framtiden), (Till 2009, s.95f). Som en konsekvens av tidens samtidighet upplever de olika personerna en och samma situation på olika sätt.

”By pulling in individuals and experiences which were not supposed to be in a particular site, a space is magnified, a town is turned inside out” (muf architec-ture/art 2000, s.13). Med hjälp av konst och experimentering skaffar rummet ny atmosfär och bindar ihop de olika individualiteterna med tid och plats. muf architecture/art, en arkitektbyrå, baserad i London, kallar sina kunder för super-visors (rådgivare). Det är avslöjande för deras sätt att designa – en blandning mel-lan arkitektur och konst som lyfter beställarna till nivån av experter som faktiskt vet mest om de konkreta omständigheterna, gällande projektet. Det är ju de som kommer först att uppleva arkitekturen, det kommer att bli deras vardag.

12

13

Under projektet Open spaces that are not parks (with an emphasis on youth) upptäckte muf architecture/art att ungdomarna brukar definiera open spaces (stadens öppna mellanrum) annorlunda än vuxna. Open spaces är en serie av små projekt (totalt 34) inom Oxford Gardens, Newham. Arkitekterna intervjuade så många olika grupper av människor som möjligt för att få med de olika rösterna. Det visade sig att vuxna definierar stadens mellanrum som små gröna areor bland bostäder eller små rester av landskap – platser de inte brukar gå på. muf architec-ture/art konstaterar vidare i rapporten att gröna areor är sådana som exkluderar aktiviteter (muf architecture/art 2004, s. A12).

Unga människor hade dock en annan synpunkt om vad öppet mellanrum är. I deras värld, rik på fantasi och äventyr, kunde mellanrum vara grusgångar, gång-tunnlar, gångbroar, bio entréer, remsor av gatsten framför små butiker: platser de brukar gå till för at hänga på och träffa andra (muf architecture/art 2004, s.A4). Många platser runt i staden kan då bli mer uppskattade på grund av kvaliteter som just ungdomarna upptäcker och använder i en mer social kontext.

Under 1990-talet hade jag och mina vänner identifierat ett nätverk av olika platser och gator som vi använde till att träffas och även att träffa nya människor. Tillsammans med de nya studenterna som kom till vår stad varje år, brukade vi använda de platserna för att prata, spela gitarr och sjun-

Öppet mellanrum

14

15

ga, röka eller göra olika galna saker, till exempel att klättra högt eller måla graffiti med sprejfärg. Plats brukade vi bestämma beroende på vem vi skulle vilja träffa. Till exempel ville vi prata med studenterna på den Konstnärliga Institutionen, så gick vi framför deras byggnad. De berättade gärna om vad de läsete och ofta nådde vårt lösa babblande till alla möjliga filosofiska teman. Vi lärde mycket av varandra i det vänskapliga samtalet. När ibland fanns det ingen där, satt vi ändå där på bänkarna så kanske någon hittade oss i stället.

Som muf architecture/art påpekar, betyder lyckat plats för ungdomar en lyckat offentlig plats för alla (muf architecture/art 2004, s.A4). Ungdomar har förmågan att uppskatta och använda platser inte bara praktiskt, men också relationellt. De åker dit t.ex. för att de bara hoppas att träffa viss person där, eller för att de tycker att en betongkant passar till att testa sin skateboard på. Eller plötsligt får de lust att leka med den fysiska miljön. Detta förvandlar platsen till ett meningsfullt ställe som drar människor till sig. Green Street (se bild) är ett exempel på en plats som fungerar lika bra för ungdomar och andra grupper av befolkningen. En gen-eröst bred trottoar med många sittmöjligheter som ungdomarna gillar. Platsen är också uppskattad av deras föräldrar, på grund av den informella bevakningen ifrån butikerna runt om. Butiksägarna verkar ha bra inställning gentemot ung-domarna, eftersom platsen känns mer livlig (muf architecture/art 2004, s. B59).

Grooseley Playing Fields (muf architecture/art 2004, s.B56) däremot verkar inte är lika attraktiv plats. Stället består av ett brett fält som bara används till att spela fotboll på och anses inte vara en träffpunkt. Det är ofta för blött och det gör platsen otillgänglig och därför inte föredraget för andra åldersgrupper eller andra

källa: muf architecture/art 2004, s59

16

aktiviteter förutom sport. Med andra ord, det är inte mycket som händer, förutom träning. I sin förstudie föreslår muf architecture/art en korrekt uppfattning av vad en öppet mellanrum är och att man borde inkludera vidare, t.ex. gator, halv- offentliga entréer, och även genvägar. Ungdomarna verkar vara mest attraherade av platser som inte är designade speciellt för dem. Platserna, avsetta för ung-domar är ofta begränsade eftersom där är unga snarare accepterade (tillåtna) än välkomna (muf architecture/art 2004, s. A4).

Unga brukar dras till platser ingen annan vill gå till men lika mycket tycker de om de ”tuffa” offentliga och halv offentliga ställen som samhället har investerat mer resurser i (muf architecture/art 2004, s.A5). Det vekrar som att samhällets system av olika regler och normer (och inte minst stadens materialitet) styr var ungdomarna får vara och inte får vara. De försöker i sin tur att försvara sitt territorium och rät-tigheten att vara med på en viss offentlig plats. Enligt muf architecture/art är ung-domar i de flesta fallen i sämre position vad gäller tillgång till de offentliga platser, trots att de också har rätt till det. De behöver hävda sig för att vara accepterade där, medan vuxnas tillgång är implicit (underförstått), (muf architecture/art 2004, s.A6). Detta kan ha ett samband med vad ungdom betyder i sig. Enligt Nilsson (2010, s. 58) är ungdom snarare en livssituation än för en tidsperiod i människornas liv. Denna livssituation kännetecknas av ”ett tillstånd som tillåter skapandet och ianspråkta-gandet av mellanrum i bemärkelsen situationer som bär på en otydlighet om vilken territoriell ordning som råder”.

Viljan att utforska och utnyttja stadens materialitet kan därför ibland innebär att

17

vara i konflikt med en viss betydelse som arkitekturen är avsedd att presentera. Ett exempel är vad Kostof (1991, s. 279) beskriver som stadsbild: ”The urban silluette, what the Germans called ”city portrait” or stadtbild, was the result of cumulative process, and its reading was calculated. The landmarks stood out in this picture were symbols of a collective life; they advertised civic priorities, and made palpa-ble the hierachy of public institutions.” Vissa platser används då för att högakta samhällets prestation och är därför en del av stadsbilden. Dessa platser markerar hierarki, territorialitet eller är arkiv. Det betyder att med sitt arkitektoniska uttryck kan sådana platser styra och kräva ett visst beteende inom sin ram, alltså har de en förbestäm funktion.

De platserna i min hemstad som är en del av stadsbilden är ofta terräng för oenighet mellanungdomarna och den lokala makthavaren (Kommunen). Material förstörning(framför allt graffiti) som händer där tolkas som respektlöshet mot statens historia och en del av allmänheten anklagar stadens ”bussiga ungar”. Poliser brukar nu hålla koll på ungdomar runt Ryttarna , ett monument vars område är en populär offentlig plats. Just på kvällarna känner ungdomarna sig inte välkomna längre. Det fick jag veta med hjälp av enkät men senare hittade jag en intressant artikel om ungdomarnas reaktion. Graffiti har börjat dyka upp runt och på monumentet, samt på andra centrala ställen(se bild). Dessutom hade någon klättrat längst upp på den ena ryttare och knutit rep runt statyns hals. Borgmästaren hade vänt sig till ungdomarna genom medierna och sagt att han välkomnar samtid konst och han kommer att ge möjligheter för dess uttryck på offentliga platser på så sätt som samti-digt respekterar det historiska och den estetiska i staden (Stoyanova 2013). För mig är oklart om graf-fiti uppstår i form av protest mot olika förbud, eller förbud är resultat av materiell förstörning, men en sak är uppenbar: det är just arkitekturen som blir ett offer i konflikten, på grund av en viss metaforisk mening som vävas in i arkitekturen och territorialiteten i samband med denna mening.

Graffiti runt Ryttarna; foto Darik News 2013

18

19

Arkitekturen är mest utsatt för beroende just på de offentliga platserna på grund av den allmänna tillgången till materialitet och aktiviteterna. Det publika rum-met är offentligt eftersom alla har tillgång till det men de olika myndigheterna (som tar ansvar för underhållet) mer eller mindre reglerar intressenterna och tillgången i det offentliga. Tillgången yttrar sig då genom den fysiska tillgången till platsen, tillgång till aktiviteter, information och resurser (Benn & Gaus 1983 i Madanipour 2003, s.111). De dimensionerna för tillgång kontrolleras, dock, av olika statliga myndigheter och därför kan olika typer av tillgång variera. På det viset skapas sociala relationer mellan individerna och deras individuella intresse möter den publika. Eftersom denna reglering styrs med hjälp av byråkratiska medel så är de snarare ett möte av sociala relationer än emotionella och men-ingsfulla kontakter (Madanipour 2003, s. 112). Vid exemplet med Ryttarna, en grupp av ungdomar möter sina intressen med de offentliga. Som vi såg tidigare, är ungdomarnas intentioner till platserna ganska irrationella, till skillnad med myndigheterna som agerar mer programmerat och rationellt.

Ett sådant medel för reglering av tillgång till det offentliga kan vara arkitekturen. Genom fasader, grindar, trappor, portar m.m., styrs ju människans rörelse. Detta ger myndigheterna möjligheten att använda arkitektur för att skapa ordning som är lättkontrollerat inom systemet. Starkast i den meningen är det modernistiska

Arkitektur och lust

20

idealet för ”det goda” som grundas allt för mycket på fysisk form och ordning, samt unifiering. Detta har haft stor påverkan i stadens ram under 1900-talet. Inte minst arkitekturen i sig lyfter detta ideal. Strävandet till skönhet genom fysisk ordning presenteras som estetik, vilken i sin tur likställas (helt felaktigt) med etik, eller rakt sagt, blir god arkitektur också etisk. Många århundrande har detta varit bärande princip, inte bara i arkitektur, men också i konst och filosofi. En av de etiska konsekvenserna av detta är att hindra etableringen av de grupperna av samhället, som inte stämmer med detta ideal (Till 2009, s. 174).

Ett annat resultat av modernismen är en stark framtidsorienterad vision för staden och idén att bygga på ny ren grund, vilket avbryter med den förflutna alldeles för skarpt. ”Man byggde för att skapa bättre värld för den stora massan människor... Det expansiva byggandet medverkade till att läka de sår som ännu fanns kvar efter kriget” (Lindal 2001, s.46). Akitekturens språk blir metaforiskt för att legitimera de rationella filosofiska idéer. Detta är starkt kritiserad av Till (2009, s.43f) på grund av att han inser en del negativa konsekvenser. Arkitek-turen tycks vara oberoende, som i det vetenskapliga “stängda system” där man provar teorier. Viljan för ordning undertrycker contingency (tillfällighet, slump). Rationaliteten strävar efter regelbundenhet, upprepande, förutsägbarhet och exkluderar tillfälligheten ifrån det levda livet. Som Till (2009, s. 38) påpekar, dock, är värld utan tillfällighet dehumaniserat.

När Rybczynsky diskuterar nostalgi, observerar han den som ett fenomen (om inte svaghet) i resultat av det moderna livet. ”Är denna längtan efter tradition bara en egendomlig anakronism, eller är den ett uttryck för ett djupare missnöje

21

med de omgivningar vår moderna värld har skapat? Vad är det vi saknar, vad är det vi lägger ner så stor ansträngning på att finna i det förflutna?” (Rybczynsky 1988, s.27). Kan det då bli så att det är just tillfällighet som har blivit tagen ifrån det vardagliga livet?

Enligt muf architecture/art (2000, s.19) är den frågan både känslig och viktigt: ”...’including the excluded’ applies as much to the the unloved, unregarded detri-tus of urban life as it does to the notion of a supervisor client. For them, in urban renewal, as in devorce and mariage, the wholesale excision of the past only leads to uncritical nostalgia for it, the moment it has gone.” muf architecture/art menar att stadsutformning borde inkludera också det som är “det andra” oavsett om det uppfattas som fint eller fullt. När saker plötsligt försvinner, försvinner också en historia, en berättelse vars frånvaro leder till nostalgi. Den okritiska nostalgin har kraften att minska njutbarheten för ”här och nu” eftersom längtan på det förflut-na tar över uppteckningen av möjligheterna i nuet. muf architecture/art jobbar i stället med vad som redan finns på plats: människor med deras omständigheter och stadens fysiska värld med dess omständigheter (muf architecture/art 2000, s.19). Att ersätta nostalgi med lust är ett av deras sätt för att tillfredsställa och att göra platserna njutbara och levande.

Sådana projekt är t.ex. A Car-Free London (muf architecture/art 2000 s.16), där de identifierar lust som skapas i samband med bil och föreslår design som provo-cerar denna lust. I Borrowed Pleasures (muf architecture/art 2000, s. 40) kunde

22

23

lust ”lånas” av turisterna till befolkningen genom att specifika areor förbättrades: gatsten täckte areorna som man såg ifrån den vägen turisterna brukar går på (för att lyfta de fattiga lokala människor och deras självförtroende) i stället för att snygga till bara de ställen som turisterna besöker. ”Our own desires to make work, to make space, overlap with the other (some other) people’s desires for... space to play or fall in love. Desire as a motivation and the pleasure sought are always oscillating back and forth, being exchanged between people in the mak-ing of situations”(muf architecture/art 2000, s. 66). Idén hur meningsfulla plat-ser skapas kommer utifrån den grundläggande förståelsen att människor har känslor som måste respekteras och lust som driver deras aktiviteter.

24

25

Vuxna förstår inte barn och deras fantastiska tänkesätt eftersom moderna livet villar så pass mycket på det rationella. För Till (2009) är tillfällighet denna bort-glömda värld av det oväntade, relationella, oförutsägbara samtidighet som är osynlig för ögonen och geometriskt omätbar. En möjlighet, i stället för hot. Den påverkar arkitekturen i varje stund, vilket gör det omöjligt att skapa arkitektur med social kontext, baserat bara på rent rationella principer. I sin bok Archi-tecture Depends, utvecklar Till sin idé om tillfälighet som oregerlig för män-niskans kontroll och lyfter det positiva i begreppets innebörd: det kräver av människor att leva samman sina öden och formar de som mindre dogmatiska personer (Till, 2009, s.59).

Contingent person är driven av situated knowledge (vetande baserat på egen erfarenhet i relationell värld). En sådan person “walks over the abyss, and is

Space som rum och space som plats“...det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen”

Antoine de Saint-Exupéry

26

therefore in need of a good sence of balance, good reflexes, tremendous luck, and the greatest among them: a network of friends who can hold her hand”(Hellers 1989 i Till 2009, s.54). Däremot tenderar de flesta arkitekterna att betrakta, analysera och beskriva ett utrymme väldigt rationellt: med dess geometriska dimensioner, alltså att tolka space som rum; och försöker att göra det som de kan bäst – att skapa vackra saker genom ordning (Till 2009, s.174).

Hantering av rum enligt en ren rationell metod skapar fysisk, statisk och metrisk utrymme - den så kallade av Till(2009, s.122f) hard space. Begreppet omfattar en-dast de fysiska dimensionerna, uppdelning och kontrolleringen av rum med syfte för ordning. Ett exempel på hard space är platser som är en del av stadsbilden. Använd-ningen där är förbestämt, vilket även förutsätter hur människor upplever den fysiska miljön. Tills huvudargument är att tiden, inte utrymmet, borde vara ledande vid ska-pandet av arkitektur (Till 2009, s.95). Tiden bär i sig det vardagliga och det sociala.

En mindre geometriskt kontrollerade alternativ till hard space, som ungdomarna dras till är slack space (Till 2009, s.133). Det är ett mellanrum, öppet för förändrin-gar. Användningen erbjuder en ram där livet kan utvecklas i. På en sådan plats kan det förväntas att någonting kommer att hända, men den här någonting inte är pro-grammerat (redan bestämt genom materialiteten). Slack space handlar inte bara om den fysiska miljön. Till skillnad med hard space innebär slack space tvångslöshet i ordning - både fysiskt och funktionsmässigt. Det är en gemensam ram som lyfter de medborgerliga egenskaper framför de rumsliga. Slack space släpper in tiden och tillåter människor att fatta beslut inom dess ram - space som plats. Platserna är sna-

27

rare bakgrund till det som sker inom dem, i stället för att vara blanka centrala objekt. (Till 2009, s.133f)

Little Ilford Underpass (se bild nästa sida), där muf architecture/art identifi-erade kvaliteterna som fanns redan på plats och som lokalbefolkningen upp-skattade: bra förbindelse mellan grannskapet, andra grannskap och 2 stora vägar, samt länk till andra små platser använda av ungdomar; järnvägen över gångtunneln; tillräckligt lång avstånd för att inte störa granskapet oavsett vilken tid. Platsen var en redan etablerad träffpunkt. Gångtunneln erbjuder stor täckt och tort utrymme med potential för ännu mer sociala aktiviteter. Projektet föreslog då små materiella förbättringar: mark ytor, mer variation av belysning, stolar och andra sittplatser som uttryckte en fokus mot platsen och engagemang, vilket också bidrar till mer säkerhet. Två gångar har platsen om-möblerats tillfälligt för att visa de olika möjligheterna för aktiviteter som finns (muf 2004, s. B13-19).

Gångtunneln agerar som en ram utan att begränsa aktiviteterna. Platsen kan lika bra användas som en liten marknad, utställning eller fest.

28

29

Stadens mellanrum

”A place to meet friends...do activities or nothing. Shelter from the weather and somewhere save to hang without my ma stressing me”

(Abiole Bankole)

”We want them on the estate so you can watch them and keep an eye on them while they’re playing”

(Vera Cohen) (ur mufs konsultation med invånarna)

Vad betyder öppet mellanrum i staden utifrån ungdomarnas perspektiv? För-modligen inte exakt samma sak som utifrån deras föräldrars. Som designers i det offentliga har muf architecture/art en tuff uppgift att etablera de ungas önskningar så att de blir accepterade av så många andra grupper som möjligt.

De små platserna i staden, som en slags mellanrum i det offentliga, kan tyckas tillhöra alla människor som formar antingen samhälle eller stat. Med andra ord är offentligt allt utanför kontrollen av en individ eller en mindre grupp, t.ex. familj. Utifrån en liberal uppfattning kan det verka att samhälle och stat är en och samma sak. Det är inte så egentligen, skriver Madanipour (2003 s.109), eftersom samhället inte är en homogen enhet och det i sin tur betyder decen-traliserat kontroll (territorialitet). En resultat av territoriel kontroll inom det of-fentliga kan då bli olika konflikter mellan mydigheterna och unga människor.

30

Detta säger att statens beslut styrs av majoriteten och då är det många andra (annorlunda) röster som inte får uttryck i begreppet för offentligt.

Mellanrummen som ungdomarna använder är därför inte låsta i det offentliga. Som sagt tidigare, är territorialitet och regler inom de offentliga platser svåra att identifiera eller stämmer inte med vad ungdomarna tycker att de platserna borde vara. Således försöker de etableras även i det halv-offentliga (t.ex. entréer till bio eller musikklubbar), eftersom de platserna underhålls, de erbjuer säker-het och uppdateras efter design trender. Dessutom är de borta från föräldrarnas bevakning. Ett problem som muf architecture/art lyfter i deras verk är om un-gdomar verkligen får använda de platserna på sina vilkor. Till exempel menar arkitektera att det är tveksamt om stor antal (som 40 ungdomar) kan samlas samtidigt och på vilken tid som helst. Det betyder att varken de offentliga eller de half-offentliga platser kan fullständigt uppfylla vad ungdomarna egentligen behöver, samt kan erbjuda fri tillgång både tidsligt och rumsligt.

I sitt projekt Open spaces that are not parks arbetar muf architecture/art med tillgänglighet i dess bredaste definition, nämligen att öppna mellanrum borde vara inkluderande för alla. Tillgänglighet handlar inte bara om fysisk till-gänglighet, utan hur, i princip, människor upplever användningen av stadens platser (muf architecture/art 2004, s. A6). Om halvoffentliga platser öppnades för allmänheten, föreslår de, skulle det vara möjligt att lägga till mervärde till dessa platser och stadens öppna mellanrum kommer att användas av mer grupper. “If , for example, a stage is build within the grounds and is available for public use after school hours, the stage is both insured by the standard of

31

care that is customary within the school grounds (where that standard of care would be less common in public space outdoors) and the school is able to draw on broader, community-based (i.e. non- educational) budgets to fund such a project. Funding need not necessarily be tied to a side”(muf architecture/art 2004, s. A6)

De halfoffentliga platserna öppnas för det offentliga, som i sin tur hjälper tillbaks med underhållet. Det som händer i så fall är att man skapar en mju-kare gräns mellan privat och offentligt och terrirorialitet blir inte lika skarp nu längre, vilket underlättar etablering av ungdomar på de ställen. På samma sätt uttrycker sig slack space genom den utsträckning bortom de geometriska grän-serna. Att ta vara på det levda livet gav det viktigaste information till för pro-jektet i Newham: vad öppet mellanrum betyder för ungdomarna. Grupper av tjejer och killar hittades på deras favorita platser och genom informella samtall identifierades oväntade små platser och önskningar – “those that do not nec-essarily conform to customary expectations/tolerance for what is the proper location/place/behaviour for young people in open space”(muf architecture/art, 2004, s. A10)

muf architecture/art:s projekt i Newham undersöker frågor om ungdomarnas situation för att förbättra det genom små förändringar som dock har en stor betydelse. Med tanke på att de flesta platserna var en del av framtidsplan var det omöjligt att skapa permanenta lösningar. I stället var målet att involvera ungdomarna och de andra invånarna att samarbeta och se de tillfälliga möjli-gheterna i den miljön de har för här och nu. muf architecture/art ansåg detta

32

33

som serie av prövningar, värda att senare användas i områdets utveckling (m u f architecture/art, 2004, s.A4). Denna respekt för det tillfälliga innebär att respektera de ett eller två år av tonåringens liv som är väldigt viktiga för indivi-dens utveckling. Det är just den tiden som man får bredare sociala erfarenheter utanför familjen och skapar sin identitet. Mina tonår kopplar jag starkt med de platserna i min hemstad på grund av de människor jag träffade där och vad vi gjorde tillsammans. Ofta minns jag inte själva rummet med dess geometriska egenskaper, utan de kvaliteter som tillät oss att göra ”våra grejer”. Att ta ansvar för det tillfälliga är också ett uttryck för vad etik inom arkitektyrket egentligen är (måste) vara.

Under mina tonår hade jag och mina vänner identifierat inte bara platserna i vår stad. Vi lyckades träffa varandra lika bra bestämt som slumpmässigt med hjälp av ett system av målpunkter i rymd och tid och förbindelser(gator och stråk) mellan de som fungerade ganska oförutsägbart men gav många möjligheter varje gång. Lite som Thomas Schumacher (1986, s. 145) menar, var gatorna för oss en slags öppet mellanrum med “the quality of getting there”, fast i en bredare mening. Inte bara de rumsliga men också de tidsliga mellanrum var avgörande för detta nätverk. Beroende på olika tider på dygnet träffade vi olika personer, och brukade förmedla viss införmation/ upplevelse/ sinnesstämning från en plats till en annan. Upplevelsen och våra aktiviteter i det rumsliga var därför beroende av tid och hur vi agerade i samband med olika personligheter vi träffade. För oss var gatorna tillsammans med platserna ett slags kom-munikationsnätverk.

34

Gåstråket identifieras som ett måll i stället för passage även i mufs arbete. . Projektet Coke Path (muf architecture/art 2004A, s.16) föreslår en förbättring av existerande passage i en mer social sammanhang (se bild). Informella sittplat-ser längst stråket, dränering och galler för att minska fuktighet i marken, fin belysning, växtlihet som skapar rum, avskärmning där det behövs, nya hårda landskap vid förbindelserna och temporära event bidrar till att en gång ska up-plevas som en mötesplats.

Annat exempel är gångbron vid East Ham. Platsen är intressant för en grupp tjejer för att den är mellan hemma och skolan, dessutom trappor för sittplatser och vederskydd. Platsen var dock mörk och därför tyckte visa föräldrar att det var förnedrande för tjejer att vara där. Placering av belysning görde platsen mer användbar även kvällstid och även löste morala problem. Gångbron var inte en negativ ställe att vistas på (m u f architecture/art 2004B, s.21)

35

36

37

Staden som upplevelseRyttarna (se bild ovan) var för mig och mina vänner platsen med de kvaliteterna som slack space beskriver och tillåter samtidighet av många händelser i sin ram. Arean - inte så stor egentligen, men den kan kännas enorm tack vare omgivningen – en slags amfiteatralisk terräng med ett monument i centrumet. Monumentet består av fyra ryttare på tjocka sten-stolpar i konfiguration och man kan gå eller sitta bland dem och vara en del av konfigura-tionen. Nu förtiden arrangeras konserter där, ibland blir platsen en del av 3D mapping show, men vanligast, drar platsen besökare på grund av sina informella sittmöjligheter (stenkanter och trappsteg) i kombination med en fin vy. Vi brukade sitta bland statyerna eller på be-tongkanterna runt om och tittade mot gamla staden som liknade ett mönster i våra ögon. Tak, fönster och terrasser utan ordning stog ovanpå varandra åt andra sidan av floden som delade platsen ifrån resten av staden. Där hade andra människor möjligheten att se på oss, men i den skala som gjorde oss lika små som myror. Den är en sådan plats som ungdomarna tycker om även i dag, eftersom den fungerar samtidigt som scen och som hemligt ställe. I detta öppna rum lät vi staden att bli både bakgrund och vittne till vara upplevelser.

38

39

Kathrene Shonfield definierar offentlig plats i samband med en sådan upplev-else: “ We are able to experience those unexpected encounters of momentary wellbeing that confirm for us the exclusive pleasure of being a citizen. Public space is a place of a lived experience of democracy” (muf architecture/art 2000, s.28).

En riktig utmaning för arkitekten i hans/hennes roll som konsult kan vara just de olika önskan de olika grupper har i samband med demokratisk upplevelse på en och samma plats. Unga människor har både tiden och önskan att leta och hitta platser runt om staden där de trivs bäst. De platserna oftast redan existerar så de behöver inte skapas på nytt. m u f indentifierar de platserna och utvecklar ett strategi utifrån vad de platserna betyder för invånarna och vad de betyder just för ungdomarna. Det verkar att arkitektens roll här inte är som problemlösare eftersom ungdomarna brukar ha sitt sätt att hitta lösningar själva: hemliga små ställen, gångbroar, grusgångar eller trappor framför en byg-gnad, små rum mellan två byggnader. Arkitekterna kan då se till att identifiera de platserna och att förbättra de utifrån de intressenterna som är kopplade till platsen. Genom utveckling av små öppna mellanrum i staden öppnas plötsligt en möjlighet att många andra röster hörs.

40

Kostof, Spiro. 1991. The City Shaped London: Thames&Hudson

Lindvall, Jöran& Myrman, Ann-Kristin 2001. Vardagens arkitektur: vem bestämmer din livd miljö? Stockholm: Bäckströms Förlag

Madanipour, Ali, 2003. Public and Private Spaces of the City New York:Routledge

Muf, Shonfield, Katherine, Dannatt Adrian & Ailey, Rosa, 2000. This Is What We Do: A Muf Manual London: Ellipsis

NIlsson, Emma, 2010. Arkitekturens kropslighet. Staden som terräng Lunds Universitet

Saint-Exupéry, Antoine, 1946. Lille prinsen Stockholm: Rabén&Sjögren

Till, Jeremy, 2009. Architecture Depends Massachusetts: Institute of Technology

Muf 2004. Open spaces that are not parks (with emphasis on youth) http://www.muf.co.uk/london-newham [seen 25-03-2014 ]

Källförteckning:

41

Schumacher, Thomas 1986. Buildings and Streets: Notes on Configurations and Use Andersen,S. (red.) On Streets, MIT Press, Cambridge Massachusetts

Stoyanova, Marieta, 2013. http://dariknews.bg/view_article.php?article_id=1088188 [seen 25-03-2014 ]

http://myvelikoturnovo.com/ot_grada/news/ [seen 25-03-2014 ]

Bilder:Sida 15, 27, 31, 35: http://www.muf.co.uk/london-newham [seen 25-03-2014 ]Sida 17: http://dariknews.bg/view_article.php?article_id=1088188 [seen 25-03-2014 ] Sida 37: http://myvelikoturnovo.files.wordpress.com/2013/08/untitled_panorama1small.jpg

Alla bilder är författarens om inte annat sagt.