blå tornet
DESCRIPTION
Science FictionTRANSCRIPT
-
Bl Tornet
1985
Personligen tycker jag att Du som fr tillgng till boken denna vg kan gldja
frfattaren genom att lgga en "selma" (eller om du knner fr det tv selmor)
och ett "tack fr lsningen av Nattens Lsen" p ntet,
Det skulle p ett enkelt stt sporra till fler medgivanden. Adressen finner du
genom en lnk p "wizardsidorna" OCR, betyder inte att allt r klart, det krver
genomlsning, och rttning i tv steg, Steg ett ( Billy ) Steg 2 (SG).
Under arbetet med dataverfring har ngra missar av ordtekninsk natur
ptrffats, de r inte ndrade men en notering har tillfrts i bokens slutdel.
Format dokument r full A4-storlek med Times New Roman storlek 16
fr att i utskrift krympas till 70% som ger god lsbarhet p pocketformat.
Annan utskrivningsform br beakta detta och eventuellt omformatera.
( Rttningsdatum 2001-04-21 )
-
1
Han hll sin frsta tempelvakt nr han var tolv r gammal. Det var
varken fr tidigt eller fr sent. Alla, som antogs fr utbildning till prsterlig
tjnst, hll sin frsta tempelvakt vid tolv rs lder, eftersom man antogs fr
utbildning vid just den ldern och tempelvaktstjnsten var ett av de frsta
proven. Det fanns mnga prov. Svra prov. Provet att tjnstgra som tempelvakt
rknades inte bland de lttare, snarare bland de svrare. Att ensam i nattens
mrker, totalt ensam i hela templet, vakta Vktaren i hgaltarets sal var
inte ngot ltt prov fr en tolvring. Det hade frekommit att pojkar
grtande av skrck strtat ut ur templet. Men att gra s blev dyrt. Man
gjorde sig inte bara omjlig fr den prsterliga tjnsten, utan fr alla andra
aktade tjnster inom samhllet. Priset fick betalas resten av livet. Man blev
en paria, en utsttt.
Mot den bakgrunden tedde det sig inte underligt att en pojke rusat upp p
templets tak och kastat sig ver balustraden nr skrcken blev fr stor fr
honom. Han valde hellre dden n skammen. Men han dog inte. Det var
visserligen nrmare tio meter till marken, men han landade med ftterna fre i
mjuk grsmatta, brt benen, fick usel vrd (eftersom han uppfrt sig s nesligt)
och blev invalid. Hans pris blev dyrare n flertalets.
Ervin Selita Ganila, son till Ganil av Selitas stam, tnkte inte dra skam
ver varken sig sjlv, familjen eller slkten. Han var inte rdd fr Vktaren. Han
var nyfiken istllet. Sedan portarna till hgaltar salen hade stngts vid solens
nedgng och alla lmnat templet var det hans enda uppgift att hlla oljelamporna
brinnande i salen nda till solens uppgng. Ingenting mer. Det var allt
tempelvakten hade att gra. Han skulle stanna kvar i altar salen och inte bry
sig om resten av templet. Att hlla tempelvakt innebar inte att man skulle vakta
templet mot intrnglingar utifrn. Vem skulle vga trnga in i templet med
ohederliga avsikter i sinnet? Ingen. Nej, tempelvakten innebar inte att man
skulle skydda den sovande Vktaren mot ngra faror, fr inga faror hotade
Vktaren. Han var, om inte en gud s dock en gudarnas Vktare och sdana
hotas inte av ngra faror. Om n sovande sedan sekler var han skrare n ngon
levande och vaken varelse. Tempelvakten var en hederstjnst. Inte ngon
skyddstjnst. Tempelvakten innebar endast att man hll lampornas lgor
brinnande och i vrigt frhll sig passiv.
Sida 1
Nr Ervin blev ensam med Vktaren steg han lngsamt fram till altaret, stod en
-
lng stund helt stilla och betraktade Vktaren. Sedan rrde han vid honom.
Frst helt snabbt och ltt, prvande, vaksamt. Sedan, nr ingenting alls hnde,
litet noggrannare. Hans fingrar strk ver Vktarens arm. Den var hrd, glatt
som glas och kall. Han kunde inte frst att ngon kunde bli rdd fr Vktaren.
Fr det frsta hade Vktaren legat orrlig i en smn s djup att den liknade
dden i sekler, i generation efter generation. Ingen hade ngonsin sett Vktaren
rra sig eller ens ppna gonen, lngt mindre andas. Fr det andra var ju
Vktaren en god vktare fr allt levande varfr skulle man d frukta honom? Fr det tredje skulle det ju vara ngot helt underbart att vara nra Vktaren om
han vaknade.
Men Ervin trodde inte att Vktaren skulle vakna. Han trodde inte ens att
Vktaren var dd. Han trodde istllet att Vktaren aldrig ngonsin hade levat.
Det var en oerhrt hdisk tanke, men den aktade han sig noga fr att yttra infr
en enda mnniska. Han visste inte sjlv var han hade ftt den tanken ifrn. Han
hade aldrig hrt ngon annan yttra tvivel p att Vktaren haft liv, varit vaken och
gtt omkring bland mnniskorna fr snart tvtusen r sedan. Alla trodde p det.
Alla trodde att Vktaren ter skulle vakna nr mnniskorna behvde honom.
Men Ervin trodde det inte.
Han hade sett Vktaren mnga gnger, vid alla de tillfllen nr folket fick
defilera genom altarrummet under de stora religisa hgtiderna. Och han hade
alltid uppfattat Vktaren, gudavakten, ungefr som en stor docka. Dockor leker
man med. Dockor diktar man in liv i. Men de r inte levande "p riktigt" och de
vaknar aldrig ngonsin upp till liv.
Han hade aldrig ftt mjlighet att rra vid Vktaren. Ingen annan n
prsterna fick rra vid Vktaren. Nr han nu fr frsta gngen i sitt tolvriga liv
var ensam med Vktaren i det gula skenet frn nio oljelampor i hgaltarrummet
hade ingen frbjudit honom att rra vid Vktaren. Det frutsattes att han absolut
inte skulle gra ngot sdant . Han hade ju ftt veta att endast de prstvigda fick
rra vid Vktarens heliga lekamen. Det enda man frbjudit honom var att lmna
altarrummet. Man hade upplyst honom om att drren var frsedd med ett
vaxsigill p utsidan: Lmnade han rummet s skulle man f veta det ven om
han tervnde dit fre gryningen. Men man hade inte frbjudit honom att rra
vid den gudomliga kroppen p altaret.
Sida 2
Han mnade inte lmna rummet, men han mnade rra vid Vktaren. Det hade
han velat gra i ratal. Den blaktiga kroppen glnste i lampornas sken som
glas, eller hgglanspolerad metall, eller som det frska brottet hos flinta. Det var
-
en glans som glas eller obsidian, utan att kroppen var ngotdera. Altaret var av
samma materia. Blaktig, glnsande, som om ytan var nstan, men ocks bara
nstan, genomskinlig. Det mste vara ngon sorts metall, en mycket hrd och
mycket blank metall. Eller en metall med en tunn hinna av glas. Det fanns
ingenting liknande ngonstans i den vrld mnniskorna utforskat mer n p ett enda stlle. Uppe i bergen, dr Bl Tornet reste sig frn en bergsplat. Bl
Tornet var av samma blskimrande materia.
Han hade aldrig sett Bl Tornet. Platsen var helt frbjuden fr alla utom de
prstvigda. Det var en hghelig plats, fr drifrn hade Vktaren och Profeten
kommit tillsammans en gng fr lngesedan och skapat mnniskorna och gett
dem lagen. Till den hgheliga platsen fick endast prsterna vallfrda p vissa
bestmda hgtidsdagar. Men de berttade ju vad de sg druppe i bergen i vster.
Bl Tornet, det tysta, slutna gudatornet.
Han inte bara studerade Vktaren. Han lyfte ven upp den tunga, rikt broderade
altarduken och studerade altaret. Han blev litet besviken. Det sg s enkelt ut.
En stor, avlng lda. Inga utsmyckningar. Ingenting alls mer n en speglande
blank yta. Det enda som brt den slta ytan var en tunn linje strax under altarets
vre kant. I vrigt ingenting.
Nr solen brt horisontlinjen i ster kom prsterna. De fann en lugn om n ngot
smnig pojke. Det blev inget berm fr att han hade upptrtt med lugn. Det
skulle han ju gra, om han ville bli prst. Och han frdes bort och fick genomg
dagens lektioner utan att ta igen den frlorade nattsmnen. Det skulle en
blivande prst klara av. Smn var fr vanligt folk. Eller fr gudarnas Vktare.
Man antog ett mycket ringa antal adepter till prsterlig utbildning varje vr.
Antalet bestmdes av den naturliga avgngen inom prsterskap och munkordnar
fram till vintersolstndet. Tillsammans med Ervin hade fyra andra pojkar tagits
in: Det hade varit f ddsfall bland de heliga frra ret. Nr en farsot hrjat fr
mnga r sedan hade man tagit in trettiotta adepter. D hade novisernas antal
knappt rckt till. Adepterna uttogs bland no-viser, vilka utsgs av en prsterlig
kommission. Noviserna utsgs bland elever i den rtta ldern i skolorna och alla
skolor skttes av prsterna.
Sida 3
Vad man gick efter nr man utsg noviser visste bara prsterna. Men Ervin hade
sttt hgt p listan. Han hade alltid varit vetgirig och visat en helt enastende
frmga att tillgna sig skolans lrdomar. Han kunde lnga stycken utantill ur de
heliga skrifterna och visade en from och hngiven fantasi nr det gllde att tolka
svrbegripliga stycken. Det ansg prsterna. I sjlva verket var det s att Ervin
-
mycket tidigt hade mrkt att lrarna blev vlvilliga om han tolkade skrifterna p
ett visst stt och reagerade surt om han tolkade p andra stt. Han var lyhrd.
Han tolkade p "det rtta sttet" och kom hgt i gunst. Vad han tnkte innanfr
sin omsorgsfullt hllna mask var hans ensak.
Men falskspelet fick en bestmd konsekvens: Han uppfattade efterhand hela
religionen som en sorts rollspel, dr det gllde att inte med en min eller ett
felaktigt tonfall avslja att det fanns ngonting annat bakom masken n vad
denna visade. Han knde det som en lek, men visste att om ngot brt mot
lekens regler s kunde det bli mycket obehagligt . Han brt aldrig mot lekens
regler.
Av de fem pojkarna, som prvat tempelvakten, var Ervin den som klarat sig
bst. Samtliga hade klarat sig, samtliga var godknda fr fortsatt utbildning i det
heliga kallet, men prsterna noterade att Ervin var den lugnaste av dem. De
andra hade verkat lttade ver att natten och den hotfulla samvaron med
Vktaren var frbi, nr prsterna brt vaxsigillet och steg in i altarrummet.
De fick aldrig veta det, men en av de fem pojkarna hade svimmat av anspnning
och sinnesrrelse under sin tempelvakt. Han hade legat p golvet och efterhand
hade svimningen vergtt i tung, utmattad dvala. Han vaknade vid lursttar. D
steg prstema uppfr templets stora huvudtrappa.
Frfrad upptckte han att bara tv av oljelamporna brann. Snabbt fyllde
han samtliga och tnde de sju som hunnit slockna. Han blev precis klar
med detta innan vaxsigillet brts och rddade p s stt sin framtid.
Men naturligtvis hade han sett blek och rdd ut. Det hade inte Ervin
gjort. Smnig mjligen, men absolut inte rdd. Han lg bst till av de fem
och under den fortsatta utbildningen frkovrade han sig raskt. Redan efter
ngot r visste prsterna att han skulle komma att g lngt, kanske nda till
toppen: Kyrkans rkebiskopstjnst.
Om de anat den kyliga hdiskheten i hans sjl skulle de ha begravt
honom levande, som man gjorde med grova hdare. Utan att ha gjort ngot
hdiskt alls bar han sjlva hdiskhetens rkedemon i sin sjl. Men det
anade ingen.
Han gick sina tempelvakter, som alla prster och noviser. Men vid varje
tempelvakt underskte han noga Vktarens kalla gestalt och undrade. Det
var en docka. Han mste konstatera att det var en docka. Men vem hade
gjort dockan? Och varfr?
Den var stor, ver tv meter. Dess form var mnsklig, men detaljerna
var omnskliga. Den hade huvud med tv gon, tv ron, nsa och mun,
men det var omnsklig form p dessa saker.
gonlocken var kupor av bl metall, stora som hnsgg som kluvits p
-
lngden. En natt, nr han var fjorton r gammal, ppnade han dessa
Bl Tornet - 7 -
gonlock, satte fingertopparna mot dem och pressade uppt. Han fick
pressa hrt, fr de strvade att vara slutna, och fr en stund rs han och
drog sig undan: Det kndes precis som om gestalten hll emot. Rysningen
kom djupt nerifrn. Ngonting sa att kanske hade han fruktansvrt fel.
Kanske hade prsterna och alla andra rtt och detta var en gudomlig
varelse i gudomlig dvala. Hur skulle han s skert kunna veta motsatsen?
Vad visste han om gudars form? Han rs, men den medfdda vetgirigheten
och ren av rollspel, knslan att allting var falskhet och frstllning,
segrade ver vidskepligheten. Han steg ter fram, vidrrde den sovandes
gonlock.
De rrde sig fr hans tryck och ppnades. Men blicken ur de dolda
gonen var s ohygglig att han steg bakt igen. Han fick samla allt sitt
mod fr att ter ppna Vktarens gonlock och mta blicken ur det
ickemnskliga.
Det fanns inga gonvitor, inga irisar, inga pupiller. Det var bara ett
glimmande mrker. Han bjde sig djupt framt och tittade noga, men dr
fanns ingenting. En hinna som av det allra finaste glas som glasmakarna
frmdde stadkomma i sina hyttor, av sand, kalk och soda. Men ingen
glasmstare skulle kunna stadkomma ett s rent och fint och glimmande
genomskinligt glas som detta om det nu var glas. Nr han sedan strckte handen efter en oljelampa och lyste ner i den glimmande svrtan
skymtade han ngonting. Det var som tunna blad, som delvis tckte
varandra. P ngot vis liknade det en irisring och kanske kunde de dr
bladen rra sig och f ppningen i mitten att bli strre eller mindre. Men
vilket ga! Och ter kom den kalla rysningen upp i honom och han slppte
de gudomliga gonlocken. De slog igen med tunna, metalliska ljud.
En annan gng underskte han Vktarens nsa. Ingen luft strm rrde
sig ut och in ur den. Den hade inte tv nsborrar, bara en. Nr han lyste in i
den sg han ett finmaskigt nt av tunna metalltrdar, det var allt.
ronen i viss mn liknade de ron. Men inne i deras tratt form syntes ett nt av metalltrdar.
Munnen, var det en mun? Inte avsedd att ta med, i alla fall. Den sg ut
som en utdragen oval, tckt med ett metallnt. Vilken stmma skulle hras
ur en sdan mun?
Sedan fanns det fler underliga organ p Vktarens huvud. Uppe p
hjssan fanns en liten slt kula. Ovanfr vardera rat satt sm sprt. Det
syntes en tunn linje som gick frn pannan till nacken, som om man skulle
kunna lyfta av hela hjssan. Hr och var satt sm runda saker, med en tunn
skra tvrs ver.
Bl Tornet - 8 -
Hnderna var strre n mnniskors hnder och insidorna var en av de f
-
platserna p gudakroppen med mjukhet. De var grsvarta och det kndes
som att trycka mot en fast muskel om man pressade fingret mot dessa ytor.
Fotsulorna var likadana. Dr var det mjuka omrdet tjockt, lika tjockt som
lngden p hans yttersta tumled. Vktaren kunde tydligen g mjukt och nr han tnkte det kom ter en rysning djupt inne i honom, fr om
Vktaren var sdan, d mste han ju verkligen ha gtt omkring och varit
levande.
Mitt p Vktarens vlvda brstkorg fanns en fyrkant. En tunn linje, som
bildade en fyrkant. Vid vre lngsidan satt en ltt upphjd fyrkantig sak.
En natt slogs Ervin av en tanke: Det sg ut precis som en lucka. Hade
Vktaren en lucka i brstet? D mste den dr lilla saken vid dess vre
sida vara en lsanordning? Han prvade mnga gnger att ppna, men det
lyckades aldrig. Gudavarelsens inre var slutet fr honom.
Nr Ervin fyllde arton r och allts hade varit fem r vid templet som
adept hade han ntt den lder d han kunde ern den allra frsta graden
som prst. Arton r var minimildern. Sedan skulle han kunna avancera
snabbt. Men om han verkligen skulle bli rkebiskop fr hela Kyrkan s
mste han vnta tills han fyllt femtio fr det var minimildern fr den tjnsten. Mnga trodde redan nu att han skulle bli rkebiskop vid den
ldern. Om den tidigare rkebiskopen dog skulle man rentav kunna hlla
posten vakant ngra r, ifall en stjrna som Ervin var nra den rtta ldern.
Hela Selitaslkten var nrvarande vid Ervins prstvigning. Det hade
funnits en prst i Selitaslkten tidigare, men det var lnge sedan. Han hade
dtt lngt fre Ervins fdelse. Slkten var stolt. Att ha en prst inom
slkten var ngot att yvas ver. Och ryktet kunde redan bertta att Ervin
var en prst med en lysande framtid. Det hade sagts att vissa prster anskt
om dispens fr att ge honom frsta graden redan fre arton rs lder, men
de hgre prsterna hade avrtt. Huvudet p en adept kunde ltt vxa sig fr
stort om han steg fr snabbt.
P kvllen efter prstvigningen hll Selitaslkten stor fest med mnga
gster, men Ervin var inte nrvarande. Den nyvigde prsten skulle vistas i
hgaltarrummet den natten, frsnkt i bner till gudarna om vgledning.
Ervin tillbringade allts natten hos Vktaren, men inte frsnkt i bn. Han
underskte altaret istllet, fr en tanke hade kommit fr honom: Den dr
fina linjen runt altaret, strax under dess vre kant, liknade ju den fyrkants
linje som fanns p Vktarens brst. Den liknade ocks linjen runt
Vktarens huvud. Var kanske linjen ett tecken p att altarets vre del
kunde lyftas av? Var altaret en lda? Och vad fanns i s fall i denna lda?
Bl Tornet - 9 -
Men det kunde han inte ta reda p. Vktaren lg ovanp altaret. Dr
hade Vktaren alltid legat. Ingen visste vem som lagt Vktaren dr, det
hade skett i den avlgsna forntid d Vktatren varit samman med Profeten.
Det mste ha skett efter Profetens dd. Sedan hade ingen ngonsin flyttat
-
Vktarens gudakropp.
Altarduken, den tunga och rikt broderade, hade ett avlngt hl i mitten.
Den trddes runt Vktarens kropp och syddes se dan ihop. Nr den skulle
bytas fick man sprtta upp smmarna. Fr Vktarens kropp fick inte
rubbas. Blotta tanken var ett helgern. Ervin skulle inte drmma om att
sga till ngon att Vktarens kropp kunde ju lyftas medan man bytte
altarduk. r av lyhrd frsiktighet hade lrt honom att noga undvika
blasfemier, och det skulle varit en blasfemi, en grov hdelse, att fresl
flyttning av den hgheliga lekamen frn altaret.
Var fr vrigt gestalten flyttbar? Den natten provade Ervin fr frsta
gngen hur tung Vktaren var. Han grep tag i Vktarens hgra arm och
lyfte. Det var en tung arm, men den gick att lyfta. Det hrdes ett mjukt
knirkande ljud nr han lyfte. Sedan lyfte han i benen, frst det ena, sedan
det andra. Tungt var det, men utfrbart. Ngra starka karlar borde kunna
lyfta hela kroppen.
Om prsterskapet sett hur den nyinvigde prsten uppfrde sig i det
heliga rummet under sin bnenatt skulle en avlng grop hastigt ha grvts,
han skulle ha hljts ver lngt innan morgonrodnaden kom i ster och hans
namn skulle strukits ur bckerna. Men ingen visste det. Alla tog fr givet
att hans natt tillbringades p kn i brinnande bn.
Efter tacksgelsen vid soluppgngen begav han sig till hemmet fr att
fr frsta gngen, som nybliven prst, ge sin familj och hela sin slkt
vlsignelsen. Han gjorde det med hngivelse och vrdighet och hll en
fngslande predikan om hur gudarna i nattens tystnad gett honom hrliga
visioner och en underbar vgledning. Den efterfljande psalmsngen
klingade stark ur mnga strupar. Selitaslkten visste att den nu hade en
prst med verkligt hg kallelse inom sin krets.
Ervin hycklade inte. ren av rollspel hade frvandlat honom dithn att
han inte lngre knde det som om han upptrdde falskt nr han talade om
det heliga med mnniskor. Han gjorde det helt otvunget. Det var inte
frstllning, inte lgn och bedrgeri. Det var ju bara s att livets spel
krvde detta. Han knde rentav en varmt religis hnfrelse nr psalmen
brusade ur hundratals strupar och slktingarnas gon glnste mot honom i
krlek och stolthet. Han var sjlv vertygad om att han skulle bli en vrdig
prst. Han fljde ju spelets regler in i dess minsta detaljer. Han tnkte det
inte i ord, men hade det som en aning in om sig: Att alla andra prster
Bl Tornet - 10 -
ocks var medvetna om dubbelheten i livet. Att de frstod att verkligheten
var en, medan livsspelets rollvrld var en annan men att bda var verkligheter. Han trodde att de andra var som han, men att ingen ngonsin
lt ana det. Det ingick i spelet att aldrig tappa masken det allra minsta, att
fullflja rollen nda in i dden.
Drfr var hans varma predikan kta. Drfr glimmade hans gon i
-
uppriktig gldje mot dem alla. Han var ju precis vad han skulle vara. Han
var en god rollspelare, en stolthet fr dem allesammans. Han skulle aldrig
gra dem besvikna genom att missa ngon replik eller genom att ha fel
tonfall och inte heller genom att ha fel minspel. Spelet mste vara kta. D
r man god.
Att Vktaren bara var en docka av ngon underlig metall, att den inte
sov, eftersom den aldrig varit vaken, inte var dd, eftersom den aldrig levt
och samtidigt var en gudavarelse: Det var ju tv olika verkligheter och bda var verkliga i sig sjlva, men overkliga i relation till varandra. S r
livet: Dubbeltydigt, tvsant.
De heliga skrifterna fanns. Han hade lst dem, lste dem nnu, skulle
fortstta att lsa dem i hela sitt liv. De berttade sllsamheter, som p ett
stt var helt sanna, p ett annat stt rena phittet. Sagan r sann i sagans
vrld. Allting r sant, frn sina egna utgngspunkter och med sina egna
spelregler. Nr mnniskan dr s ruttnar hon bort och finns inte mer. Det
r den ena sortens verklighet. Men i en annan sorts verklighet lever
mnniskans tankeliv, hennes sjl, vidare. Bda verkligheterna r verkliga,
p olika stt.
Ervin trodde att ju hgre grad man uppndde inom det prsterliga kallet
desto fler verkligheter kunde man srskilja och hlla verkliga bredvid
varandra, utan att en enda av dem blev mindre sannolik. Han var verkligen
en lovande prst, bde i andras och egen uppfattning.
Han fortsatte idogt sina studier sedan han erntt den allra frsta graden.
Han lste och lste igen, luslste och tolkade, diskuterade med andra
prster och skrev med omstndlig mda ner sin tankeverksamhets
produkter med hjlp av blck i olika frger p pappersark.
Framstllningen av olikfrgade blcksorter fanns beskriven i de heliga
skrifterna. Dr fanns ven beskrivet hur man kokade bark frn vissa sorters
trd, tvttade och bearbetade massan tills den filtade ihop, tog upp den p
formar och lt arken torka, var p de glttades fr att bli jmna. De sm
pappersbruken lydde under Kyrkan, eftersom de var sakrala verk. Det allra
mesta papperet gick till Kyrkan, resten till skolorna som ocks stod under Kyrkan. Ls- och skrivkonst var ju sakrala konster.
Bl Tornet - 11 -
Endast en prst kunde tnkas skriva p papper, fr papperet var avsett att
bevara. I skolorna skrev barnen p tavlor av mjuk lera eller vax, ibland p
tavlor av slt skiffer, med krita. Det skulle inte bevaras, det var bara skrift
fr vning i skrivkonsten och rknekonsten. Men vad Ervin nu skrev p
papper, med blck i olika frger, var avsett att bevara. Det var ju
tolkningar av de heliga skrifterna.
Med tiden skulle han f skriva sdant, som skulle samlas i buntar och
bindas till bcker fr att antingen g till skolorna, klostren eller bli placerat
i Kyrkans bibliotek. Sistnmnda var omfattande. Men det allra mesta var
-
vad prster frfattat. De ursprungliga heliga skrifterna var f, ven om de
mngfaldigats av tlmodiga munkar och prster.
S lnge han fortfarande var adept fick han inte se de ursprungliga
heliga skrifterna. Ibland tvivlade han p att de fanns. Men nr han blivit
prst frdes han till det rum under templet dr dessa unika bcker
frvarades. Det var ett litet rum, fr bckerna var f. Han tillts att ppna
dem och studera dem, men det skulle inte bli ngon vana. De fick inte
slitas ut. All deras text och alla deras bilder fanns kopierade gng p gng.
Men som nybliven prst skulle han f uppleva storheten att rra vid dem,
knna kraften frn dem, se den ursprungliga skriften och se de kta
bilderna. Det var en stor upplevelse.
Papperet i dessa bcker var snvitt och mrkligt blankt. Texten var liten
och otroligt jmn. Och bilderna det var inga teckningar. Inte ens den skickligaste bokillustratr eller konstnr, frsedd med massor av frger,
skulle kunnat f fram ngot sdant. Det var som att se verkligheten sjlv.
Och infr detta sviktade Ervins hela vrld. Detta var ju verklighet. Ingen
mnniska kunde stadkomma ngot sdant, endast gudar. Och vid den
tanken darrade han fr han blev medveten om hur hdiskt han uppfrt sig mot gudarnas Vktare.
Sedan vxte han hastigt in i rollen och accepterade ven denna
verklighet bland verkligheter. De andra gjorde det ju, de uppfrde sig helt
naturligt, som prster skall. Han var nu en av dem och inte en min i hans ansikte var fel nr han sakta vnde bladen i den heliga skriften och
godtog dess verklighet..
: 2
Bl Tornet - 12 -
Staden Medrel, dr Ervin ftts, kallades Den Heliga Staden eftersom det
var dr Kyrkans modertempel, med den sovande Vktaren, fanns. Det var
den strsta staden, med nrmare trettiotusen mnniskor. De flesta arbetade
fr templet.
Templet lg p en hjd i nrheten av floden och omgavs av parker. Det
var byggt i kvadersten och frsett med pelarrader, gesimser och balkonger,
omgivet av terrasser, paviljonger, prydnadsmurar och fontner. Det var ett
mycket vackert tempel, om n lgt och p ngot vis tungt massivt som en
borg. I vardera hrnet av sjlva huvudbyggnadens tak fanns torn. Taket i
vrigt var helt fritt och ppet. Dr hll man vissa gudstjnster, frmst vid
vinter- och sommarsolstndet, vid vr-och hstdagsjmning och vid de
tillfllen nr den ena av de bda mnarna passerade den andra p himlen.
Taket var belagt med jmna stenplattor, vars fogar ttats med asfalt fr att
skydda det underliggande bjlklagret mot fukt.
Innertaket var gjort av mycket kraftiga bjlkar, fr att klara tyngden av
stenmassorna. Det stttades av grova pelare. ven inne i hgaltarrummet i
-
templets mitt fanns tv pelare, vid altarets huvud- och fotndar. Det skulle
ju inte duga att taket strtade in ver den sovande Vktaren.
Templets huvudtrappa var riktad t ster och floden. Bakom templet,
strax utanfr tempelparken, lg de byggnader i vilka prsterna hade sina
bostder. Ogifta prster bodde i sm lgenheter i en- eller
tvvningsbaracker. Gifta prster hade sm stugor. Hgre prster bodde i
ett annat omrde, nrmare staden. Strre hus, strre trdgrdar.
Staden var uppfrd av tr, lera, tegel och huggen sten. Den var prydlig.
Det dg inte att Vktarskapets heliga stad var gyttrig och lortig. Gatorna
var raka och breda, belagda med sten. Husen kunde vara upp till tre
vningar hga. Utanfr denna stadsform lg villorna i sina trdgrdar de rikares stadsdelar.
Templet och den prsterliga bebyggelsen lg sder om staden. t ster
fanns floden. Dr lg hamnen med sina kajer, pirar och magasin. Floden
var bred, nrmare fyrahundra meter mitt fr staden. Btar kom och gick
dagligen.
Vster om staden vidtog skogarna, som strckte sig nda till
bergskedjorna i vster. Frn staden sg man dem inte fr skogarnas skull,
men frn templets tak kunde man se deras blnande kontur.
Norr om staden lg lantbruken. De strckte sig milsvitt.
Landsvgen mot norr, bort genom jordbruksdistrikten, anvndes
betydligt mer n landsvgen t sder, som gick lngt vster om templet
och frsvann i skogarna. Men staden Medrel lg ganska lngt t sder, s
Bl Tornet - 13 -
lngt att dr aldrig fll sn, och hade betydligt fler stder norr om sig n
sder om sig. Sderut, mot mer tropiska trakter, upprtthlls
frbindelserna bst med hjlp av fartyg lngs floden. Och lngt nere i
sder fanns havet. Det strckte sig bort i evighet eller tminstone till den plats dr himlakupan mtte det.
Fortsatte man mnga dagsresor t ster ndde man havet ven dr. Men
t vster fanns bara berg, bergsomrden s dsliga att ingen kunde leva
dr. Antagligen fortsatte dessa berg nda fram till himlakupan.
ven i norr kom man till havet, men drute fanns ar och sedan en
strre kontinent. Fortsatte man lngt, lngt upp i norr p den kontinenten
ndde man den eviga vinterns rike. Och bortom isarna fanns ju sedan
kupan, den kupa som vilade ver hela vn den.
Det var Ervins vrld och han godtog den sdan den var. Det var en bra
vrld. Naturligtvis, eftersom det var den enda vrld som fanns. Brdigt,
gott land, omgivet av hav och hljd av en kristallkupa och dr utanfr den
goda solen, de tv mnarna och de sm, sm stjrnorna.
Gudarna, de fanns ngonstans bortom stjrnvrlden. Stjrnorna var, som
det sades i skrifterna, sm hl in till det eviga ljusets vrld. Det var en
verklighet bland alla andra verkligheter.
-
Ngon sllsynt gng fick han tillstnd att granska de ur sprungliga heliga
skrifterna. Varenda en av dem hade sin egen titel och alla titlarna brjade
med ordet "elementr". Uttolkare hade olika uppfattningar om vad det
ordet innebar. Den of_ficiella uppfattningen, stdd av de hgsta kyrkliga
kretsarna, var att det bara betydde att skriften handlade om tillvarons
element. Men i vissa uttolkares skrifter antyddes att ordet kunde betyda att
boken handlade om det frsta, enkla och skulle ha en mer komplicerad
fortsttning i fljande bcker. Men var fanns d dessa fljande bcker?
Uttolkarna med denna uppfattning ppekade att praktiskt taget alla
bckerna hade siffran "1" under titeln. Det borde ha som konsekvens att
det skulle finnas bcker med siffran "2" och s vidare. Men det fanns ju
inga bcker med annat n siffran "1" under titeln. Den officiella sikten
var att siffran "1" betydde att boken ifrga stod frmst, var det frsta och
frnmsta.
Ervin hll naturligtvis fast vid den officiella sikten. Han fljde det goda
spelets regler. Det goda spelets regler sger att nr man handlar rtt s r
livet behagligt, men nr man handlar fel s r livet obehagligt. Om man
opponerade sig mot den officiella sikten fick man uppleva obehag. Det
var ju beviset fr att man handlade fel.
Bl Tornet - 14 -
Men eftersom alla verkligheter r verkliga i sig sjlva kunde han
naturligtvis inom sig vervga vad andra sikter kunde ge fr resultat. Att
ppet diskutera dem skulle dock vara oklokt. Han visste att personer, som
antytt andra mjligheter n de officiellt sanktionerade, hade ftt
bekymmer. Det mildaste av alla dessa bekymmer var att de stannat dr de
var och inte kommit en enda grad hgre. Kyrkan tnkte inte tillta falska
ider att nrma sig topplacering.
Men det fanns ju begrundansvrda saker att hlla i minne. Alla dessa
heliga skrifter hade, utan tvivel, ngot "elementrt" i stilen. Det lt som om
en vuxen berttade fr barn. Till och med nr det avsljades hur man
utvann malm ur bergen, tillverkade koppar, tenn, mssing, brons, jrn och
stl, lt det inte som om en vuxen delgett sina rn till en annan vuxen. Det
lt inte ens som beskrivning, snarare som en frklaring till ett litet barn,
som uttryckt undran. Det var verkligen ngot "elementrt" ver det hela.
Ervin hade sjlv helt hdiskt tnkt att han kunnat uttrycka sig klarare, mer
exakt, mer detaljerat och nd med frre ord. Men den officiella och sanktionerade frklaringen till det ngot
barnsliga uttryckssttet var att mnniskorna var gudarnas barn och
naturligtvis talade gudarna d som vuxna till barn. Vad eljest? Skulle de
tala till sina sm barn som till jmlikar? Blotta tanken var en blasfemi.
Ervin sg mycket noga upp med blasfemier. Men inom sig, i de mnga
verkligheterna, kunde han tnka fritt.
Men av alla de heliga bckerna var den namnlsa boken det mrkligaste.
-
Den hade inga bokstver och heller ingen siffra p prmen. Och dess text
var helt olik alla de andra bckernas text.
I sjlva verket sg den ut att vara handskriven, med blck. Men det var
ett mrkligt blck. Det var svart och tydligt, hade inte bleknat p tvtusen
r. Alla andra sorters blck, som ju dock framstllts efter anvisningar i de
heliga skrifterna, bleknade. ven de bsta sorterna blev blekare med tiden.
Vissa efter r hundraden, men nd. De bleknade. Inte s texten i den
namnlsa boken.
Den boken var upphov till mnga myter. Det sades att den hgste av
gudar sjlv skrivit den. Det sades att Profeten skrivit den och dr gett
mnniskorna hemligheter, som gudarna egentligen inte velat utlmna till
sina barn. Det sades att nr den boken kunde tolkas s skulle tidens nde
ns och gudarna stiga ner i mnniskornas vrld.
Det berttades sagor om hur en och annan lyckats tolka texten och d
uppntt samma makt som gudarna. Kyrkan sjlv hade aldrig slppt ut
ngon sanktionerad sikt. Den namnlsa boken var ett mtligt mne. Men
Bl Tornet - 15 -
Kyrkan hade inte frbjudit kopiering av boken. Det fanns mnga kopior.
Det fanns ocks mnga tolkningar. Men ingen av dem blev meningsfull.
Den namnlsa bokens hemlighet var vl frborgad.
Ervin hade studerat den och gnade sig sedan t studium av kopiorna,
varefter han begravde sig i bcker med mer eller mindre obegripliga
tolkningar. Han gjorde ingen egen analys. Lyhrd som han var mrkte han
att Kyrkans hgsta ogillade rotande i den namnlsa bokens mysterium,
antagligen drfr att Kyrkan inte hade ngon egen sikt om den. Helst
hade vl de hga velat slippa den namnlsa boken, den gav ju bara
bekymmer. De kunde ju frklarat den som falsk, men den var klart och
tydligt tillverkad p samma stt som vriga heliga skrifter. Fr
rhundraden sedan hade en munk frskt lsa problemet genom att
frklara den namnlsa boken som ett verk av de onda. Men det var att g
fr lngt. Kyrkan hade ogillat frsket. Vad som hnt med munken var
numera ovisst, men hans bok var illa sedd och fick endast studeras av
prstvigda, som hade gudomligt frsvar i sitt hjrta gentemot lgnens
andar.
Att studera helig skrift krvde ett sinne av rtt sort. Vad som stod i de
heliga skrifterna gllde som hgsta och enda sanning, bortom alla tvivel.
Ibland kunde denna officiellt godknda sikt hejda mnniskorna, p ett stt
som kunde tyckas mindre gott. Det fanns sdana fall beskrivna i
historiebckerna.
En gng i tiden hade en man konstruerat en frbttrad version av det
vattenhjul, som fanns beskrivet i de heliga bckerna. Det hade haft hgre
verkningsgrad. Men hans version hade frbjudits och mannen hade
frdrivits frn mnniskors gemenskap. Om man anvnde hans vattenhjul
-
skulle man g utver vad gudarna faststllt. Skert skulle man d rubba
den naturliga balansen och stra tingens ordning. Hur hans hjul sett ut
fanns inte lngre beskrivet.
Det fanns fall av liknande art skildrade i historien. Samtliga nmndes
som varnande exempel. Ervin tog varning. Han avvek inte frn vad
gudarna faststllt. Men inom sig undrade han: Om det lg ngot i vad vissa
vgat yttra att "elementr" betydde "grundlggande" s hade gudarna bara gett grunderna och menat att mnniskorna skulle g vidare
frn dessa grunder.
Men, och det var ett viktigt men: Gudarna hade inte sagt detta
ngonstans i skriften. Att sjlv anta ngot sdant var att upp hva sig mot
gudarna, tro sig veta minst lika bra som de. Det kunde bara en dre ta sig
fr.
Bl Tornet - 16 -
Om gudarna yttrat sig helt obegripligt s fanns det skert en mening
ven i det. En av de heliga bckerna handlade om biologi, skildrade hur
animaliska och vegetabiliska kroppar var uppbyggda. Mycket dr var
gtfullt. En avdelning handlade om kroppsvrd och hygien och dr
nmndes sjukdomar. Det sades att sjukdomar vllades av mycket sm onda
vsenden, som kallades "bakterier" och "virus". Eftersom man inte kunde
se dem mste de vara andevarelser.
Men dr nmndes ven att nr gudarna skapat de frsta mnniskorna s
hade de gett dem gudomligt skydd mot de sm demonerna. Mnniskor
skulle inte kunna bli sjuka. Om ngon n d blev sjuk s mste det bero p
att det rvda skyddet frndrats och frsvagats.
Fr mycket lnge sedan hade man drfr avlivat sjuka. De mste ju ha
avvikit frn det godas vg och ftt det onda i sig och om de fick fortplanta
sig skulle det onda g i arv.
Numera ddade man inte de sjuka, men de isolerades och fick inte stta
barn till vrlden. Att bli sjuklig betraktades som antingen ett straff eller en
prvning. I sistnmnda fallet ville gudarna prva om man hade gudomlig
kraft nog att st det onda emot. Dog man, ja d hade man inte den kraften.
D var det rtt att d.
Men i skrifterna stod om sjukvrd. Man fick inte vara obarmhrtig mot
de sjuka. Man mste ge dem vrd, ge dem krleksfullt std i deras kamp
mot demonerna i det ondligt lilla, bedja till gudarna tillsammans med
dem, ivrigt uppmana dem att offra, frsaka, avst frn all njutning, ptaga
sig brdor och bekymmer och drmed visa sin vilja att vara som gudarna
krvde. De flesta dog av alla dessa umbranden, men d hade inte viljan
till det goda varit stark nog.
Men sjukdomar var mycket sllsynta. Det var verkligen, precis som
skriften ld, de svaga som blev sjuka.
Det var nr Ervin hll p med studierna av sjukdomar som han kom att
-
tnka p den farsot, som hrjat fr mnga r sedan. Trettiotta personer
inom Kyrkan hade dtt. Hur mnga vriga hade dtt?
Han brjade forska i biblioteket i Templets omfattande kllare och fann
att det blev rtt svrt. Av ngon anledning ville inte Kyrkan orda om
saken. Han fick leta rtt p hnvisningar hr och var, ska sig frn en klla
till en annan. Ovntat nog hittade han bra hnvisningar i en bok med
sedelrande berttelser. Dr nmndes att inte ens de prstvigda gick fria
frn frestelser, att de kunde f hgmodiga tankar och frng gamla goda
seder och straffas s som biskop Javal hade straffats, tillsammans med hela sitt flje av trettiosju prster.
Bl Tornet - 17 -
Trettiosju plus en blev trettiotta. Ervin kunde snabbt leta rtt p en bok
med biskop Javal Dorida Kasatas levnadsteckning. Dr fanns alltsammans.
Farsoten hade krvt trettiotta ddsoffer, men inte fler. Alla farsotens offer
var prster. Varfr hade gudarna straffat eller prvat enbart dessa? Ervin
forskade metodiskt vidare. P vad stt hngde de trettiosju prsterna
samman med biskop Javal? Hur, var och nr drabbades de av sjukdomen?
De hade drabbats p ett och samma r, sedan de vid sommarsolstndet
varit samlade till en religis hgtid. De hade samtliga varit deltagare i den
rliga vallfarten till Bl Tornet i bergen i vster.
Var det s farligt, s verkligt livsfarligt, att vallfrda till Bl Tornet? Nej,
ingen hade blivit sjuk av det, vare sig fre eller efter Javals och hans fljes
vallfart. Varfr d just de?
I Javals egen levnadsteckning stod inte mycket. Dr stod att han "i sin
krlek till gudarna trtt dem alltfr nra". Det var egentligen det hela. Men
vad hade han gjort?
Ervin fick ska lnge innan han hittade ngon sorts frklaring och den
stod i en bok, som beskrev hur det sg ut i de trakter dr Bl Tornets
gudomliga mysterium var belget. Dr nmndes, givetvis, mest om Bl
Tornet sjlvt dess fantastiska hjd, dess slta glimmande yta, dess vlvda std, dess oerhrda majestt. Men dr nmndes ven Kistan, som
lg i en rmna ngra hundra meter sder om Bl Tornet.
Biskop Javal hade tilltit sig att ppna Kistan. Han hade sagt att
eftersom det inte var frbjudet eftersom Kistan inte ens fanns nmnd i skrifterna s var den kanske en gva frn gudarna till mnniskorna. Ingen hade tnkt p det frut. Kistan var knd sedan historiens gryning.
Den bara lg dr. Men ingen hade rrt den. Kanske hade biskop Javal rtt i
sitt antagande, kanske hade gudarna ingett honom den tanken?
Kistans lock var ltt att ppna. Man bara lyfte det. Utsidan var av den
blglnsande gudamaterian. Insidan var graktig. Och i Kistan fanns en
silvervit metall i form av pulver. En mycket tung metall. Man tog upp den
i olika krl och underskte den. Man hll p med denna metall under hela
den tid som besket vid Bl Tornet varade. Metallen var ett mysterium.
-
Man hade fyllt psar med metallen och burit den som amuletter. Ngra
hade gnidit pulvret mot kroppen fr att helga sig. Slutligen hade man
kryddat maten med pulver fr att bibringa den gudarnas kraft. Men nr
man skulle lmna platn och tervnda hem hade biskop Javal pltsligt
bestmt att all metallen skulle terbrdas till Kistan: Man skulle invnta ett
gudarnas tecken innan man frde ngot av detta heliga pulver bort frn
bergen.
Bl Tornet - 18 -
Sedan blev alla mycket sjuka och dog. De dog inte ltt. De fick
fasansfulla sr, tappade hret, led ohyggligt.
Biskop Javal hade handlat i krlek till gudarna, men han hade handlat
fel. Gudarna hade snt sitt straff. Varenda en av de trettiotta, som deltagit
i det rets vallfart, hade dtt. Det var den farsot, som gjort att man
pfljande r mst ta in trettiotta adepter till prsterlig utbildning, fler n
ngonsin i historien.
Det gllde att hlla sig till de heliga skrifterna. Om ngonting inte stod
nmnt i dem s betydde det inte att det var tilltet. Snarare tvrtom. Hll
man sig till skrifternas pbud och frbud s vandrade man sker genom
livet, trygg i gudarnas nd. Ervin lste, begrundade och stadfstes i sin tro:
Det gllde att flja spelets regler.
Han ville se Bl Tornet. Han ville medflja en vallfart dit. Vallfarten
skedde varje r, en gudstjnst hlls vid sjlva sommarsolstndet uppe vid
Bl Tornet. Men Ervin var nnu fr ung och hade fr lg rang.
Prsterskapets grader var mnga. Hgst upp fanns rkebiskopen, som var
verhuvud fr alla biskopar. I realiteten var han hgste herren ver
modertemplet i staden Medrel, men templet styrdes av biskop Emsako.
rkebiskop Maddur var gammal och hll sig hemma i sitt biskopsste i
norr. Han gjorde inget vsen av sig. Hgste ledarens auktoritet lg i det
ickesedda, ickehrda.
En ung prst som Ervin var ingenting. Han var otnkbar fr en vallfart.
Tiden mste ha sin gng.
Ervin gifte sig nr han var tjugotv r gammal. En prst hade inga
svrigheter att hitta en lmplig maka. Vilken prst som helst skulle kunna
gifta in sig i de rikaste familjerna. Att ha en prst som mg var en storhet.
Att ha en prst i slkten var en ra nstan som att ha ngot mer del i gudarna n folk i allmnhet. Ett prsterligt gifte var nstan alltid en
frmlning mellan gudomlighet och ekonomisk makt. Ervin, med sitt rykte
att vara en stigande stjrna, hade absolut inga svrigheter.
Han hade i sjlva verket haft fyra lskarinnor ur hgt uppsatta familjer.
Men den fjrde blev svr. Hon ville ha honom till kta make och var s
fast besluten att n detta ml att hon brjade hota honom. Han blev vldigt
illa berrd. Frsiktig till sin natur som han var ville han inte riskera ngon
skandal. Men hotet gick frbi nr flickan rkade f en mer frmnlig
-
friare: Mer kapital. Kanske mindre av gudars glans, men mera av pengars.
Sistnmnda segrade.
Ervin hittade sin rtta brud strax eftert. Hon tillhrde en burgen familj,
en gammal och ansedd slkt. Hon var ett lmpligt parti fr en ung prst.
Bl Tornet - 19 -
Tyst och eftergiven, snll och lydig. Faktiskt ocks vacker. Och slutligen,
men inte minst viktigt: Hon hyste en varmt romantisk krlek till den
reslige unge prsten. Ervin skulle varit galen om han inte gift sig med
henne och galen var han inte. Han var klok. Han lskade henne inte, men tyckte att hon var trevlig. Resten fick bli gudarnas sak.
Ernjeli Mokanja Dyleta blev en frtrollande vacker brud och Ervin en
sttlig brudgum. De fick en stuga med tre rum och kk av templet.
Samtidigt hjdes Ervin nnu en grad p den lnga gradskalan inom den
prsterliga hierarkin. Framtiden var full av ljus. Ett r senare blev han stolt
fader till en npen liten flicka och samtidigt gjordes han till frestndare
fr templets bibliotek, nr den gamle bibliotekarien dog mycket lmpligt.
Bara tjugotre r gammal hade han uppntt en mycket vacker post inom
Kyrkan och samhllet. Han borde vara lycklig och tillfreds. Det var han
ocks. Han var lycklig, tillfreds, full av frvissning att hans bana genom
livet var upptriktad. Men han grubblade stndigt ver gtor, som han inte
borde ha grubblat ver om han skulle siktat enbart p hgre positioner.
Han kunde acceptera de mnga verkligheternas verklighet. Det var inte
svrt. Verkligheten r mngfaldig och nd en, det var han invand med.
Men han kunde inte f grepp om den dr hgre verkligheten, i vilken alla
verkligheter ingick. rkebiskopen kunde det skert. Det mste en
rkebiskop kunna. Det r ju just drfr som han r rkebiskop. Han har i
sig helheten av alla delverkligheter. Tids nog fr man den insikten, om
man r av rtt sort. Ervin ansg sig vara av rtt sort. Vid femtio rs lder,
rkebiskopsldern, skulle han skert kunna samla alla verkligheter till en
och se sambanden mellan dem. Men han var otlig: Han ville se denna
helhet redan vid tjugotre rs lder.
Som chefsbibliotekarie ver modertemplets vldiga bibliotek hade han
oinskrnkt tillgng till allt som ngonsin inbundits fr frvaring i dess
hyllor. Han rdde ver alla de rum och gngar, som genomborrade
hjdstrckningen under templet. Det var smala gngar, sm rum. verallt
fanns pelare, som skrade underjordens hemvist mot tyngden av templet
ovanfr. Det var vindlande gngar och lnga gngar. De strckte sig lngt
utanfr templet och ven utanfr tempelparken. En gng i tiden hade man
ftt problem med floden ster om templet: Dess vatten sipprade in nr man
gick mot ster och p djupet. Men sedan hade man plomberat de gngarna
med den form av cement, som man hade beskrivning p i de heliga
skrifterna, dr basmaterialet var lera och kalk. Numera var gngarna skra
och torra.
-
I detta vldiga bibliotek skte Ervin efter svar p frgor som han inte
kunde uttala hgt. Det fanns otaliga bcker dr. Men alla gick tillbaka p
Bl Tornet - 20 -
de heliga original som han redan lst och det mesta tycktes honom vara
fromt svammel. Ingenstans fanns ngon redogrelse fr vad som hnt i
historiens gryning, nr Vktaren vandrat omkring bland de frsta
mnniskorna. Ingenstans fanns ngot nmnt om vart Profeten tagit vgen.
Vart Vktaren tagit vgen visste man. Han lg p altaret och sov och
ingen visste hur lnge den smnen skulle vara. Men vad hade det blivit av
Profeten? Det visste ingen.
Det fanns legenderna och myterna. Heliga mn hade haft visioner och
skrivit ner dem. Men alla dessa visioner var olika. Kanske inte strande
mycket: Kyrkan tillt inte motstridigheter. Versioner som avvek fr
mycket frn de stadfsta blev avlgsnade fr lnge sedan. Det mste rda
ngon form av samstmmig het mellan de versioner som de heliga gav.
Om version vision var fr frmmande i relation till de tidigare s mste den vara falsk och ingiven av demonerna i det ondligt lilla: virus,
bakterier.
Men nd fanns det olikheter. Ervin knde att dessa verkligheter lg litet
lngre bort n andra verkligheter. De var, med ett ord ur boken om
talvrden och rknekonst, "mindre sannolika".
Men vad var d "mest sannolikt"?
Det var en mycket underlig frga fr att komma frn Ervin. Han ansg
alla sannolikheter som lika sannolika, utgende frn egna fundament. De
var ojmfrbara. Varje verklighet var osannolik om den granskades utifrn
andra verkligheter. Varje verklighet var mest sannolik frn sitt eget
fundament.
Men, tyckte han, det borde finnas en generell ververklighet, i vilken
alla de vriga var delar. Var fanns den verkligheten? Kunde ngon levande
varelse under rkebiskops niv fatta den? Han hade rentav vilda funderingar p att ta kontakt med rkebiskop Maddur och framlgga sina
tankar. I sina mest optimistiska stunder drmde han att Maddur skulle
bermma honom och upphja honom. I sina mest pessimistiska stunder
sg han den grop i vilken en hdare fick ta jord och d i vnda.
Men det fanns skert ett svar ngonstans. Han mindes vad han hade sett
fr mnga r sedan i templet, nr han lyft altarduken och tittat p altaret
dr inunder: En tunn linje. En mycket tunn linje, som gick runt hela altaret,
kanske s lngt som en tumled nedanfr verkanten. Den linjen mste
betyda att det fanns ett lock p altaret.
Nu, nr han var en aktad man inom hierarkin, lyfte han ter p
altarduken och studerade den glnsande materian, tittade p den tunna
linjen och fann nnu en sak: P ena lngsidan, strax ovanfr linjen, fanns
Bl Tornet - 21 -
-
en frdjupning. Den var inte stor. Kanske litet mer n en handsbredd i
sidled. Men det var en frdjupning avsedd att sticka in fingertopparna i.
Detta var ett bevis s gott som ngot. Altaret hade det lock han trott att det
skulle ha. Altaret var en lda. Altaret innehll ngot.
En lda utan innehll var fr dumt att tnka p. Lggs en gudavktare
ovanp en lda s mste ldan innehlla ngot, som Vktaren r satt att
vaka ver sen fr Vktaren sova bst han vill. Det mste finnas ngot i den lda, som uppfattades som ett altare. Vktaren vilade p en hemlighet.
Men fr att komma t den hemligheten mste man f bort Vktaren och
det var inte ngon ltt uppgift. tminstone inte fr en ensam person.
Vktarens hgheliga lekamen var en tung lekamen, tyngre n vad en
ensam mnniska orkade lyfta.
Men hjlpmedlet fanns. Det hade funnits dr i rhundraden.
Mnga av de ting, vars konstruktion fanns beskriven i de heliga
bckerna, hade tillverkats i relikexemplar, som fanns p bord och hyllor i
altarrummet. Dr fanns, till exempel, vattenhjulet. Dr fanns verktyg, som
hammare, yxor, mejslar och tnger. Dr fanns ljuster, metkrokar, ryssjor
och nt. Dr fanns plogar och harvar i miniatyrexemplar. Dr fanns ven den enkla och n d geniala konstruktion, som kallas block och talja.
Med denna kunde en ensam man lyfta vldiga tyngder.
Block fanns det gott om i samhllet. De anvndes inom gruvdriften. De
anvndes ombord p fartygen. Det fanns inga som helst svrigheter att f
tag i block..
: 3
Ervin skaffade sig ngra block och en mngd rep. Han frenade blocken
tv och tv och fick p s stt taljor. Eftersom han aldrig frut provat en
talja blev han hpen ver hur ltt han kunde lyfta tunga saker bara genom
att dra i ett rep, som lpte ver sprskivorna i de bda blockhusen.
Som prst var det ingen svrighet fr honom att fra in tre taljor i
templet. Han placerade dem i ett litet rum strax under altarsalen. Frn
gngen utanfr gick en trtrappa upp till en lucka i altarsalens sydstra
hrn. Luckan var sprrad frn undersidan, s att inte ngon skrckslagen
adept skulle fly den vgen under sin tempelvakt. Ervin drog undan sprren.
Bl Tornet - 22 -
Under flera dagar studerade han altarrummet mycket noga. Tv meter
frn altarets bda kortndar reste sig kraftiga pelare, som bar tv grova
bjlkar, vilka strckte sig p tvren lngs altarrummets tak. Ervin lmnade
ett frslag till templets ledning att taket borde rengras och mlas om.
Frslaget ledde till att man underskte taket. Naturligtvis deltog Ervin, han
var ju fr slagsstllaren. Stende p fem meter lnga stegar underskte
prsterna taket och det bestmdes att det skulle renoveras, men frst
senare.
-
Ervin bar ner en av stegarna i kllaren och placerade den i gngen till
den trappa, som ledde upp till altarrummet. Sedan vntade han tlmodigt
p att det skulle bli hans tur att hlla tempelvakt.
Nr han slutligen ntt fram till sin vakt och alla lmnade templet knde
han ingenting alls. Han var mrkligt lugn. Det fanns ingen oro i honom,
ingen ngslan, inte ens spnning bara en stor nyfikenhet. Han borde ha varit ngslig. Vad han mnade gra var ngot helt oerhrt. Det var vrre n
hdelse: Det var gudaskndning. Om han blev pkommen skulle man
skert inte nja sig med att begrava honom levande. Hans brott skulle vara
fr svrt, man skulle frska blidka gudarna genom att offra plgor till
dem: Hans plgor. Skert mycket svra plgor. Men han tnkte sig aldrig
mjligheten att bli avsljad. Natten var lng, han var ensam i templet.
S snart han hrt de lursttar, som talade om att solen frsvunnit under
horisontlinjen och att han allts var ensam i templet, lyfte han luckan i
salens sydstra hrn, tog en av de nio heliga lamporna och hmtade upp
stegen och de repfrbundna blocken. Sedan reste han stegen mot den ena
pelaren, klttrade upp och knopade omsorgsfullt fast det vre blocket vid
den T-form som bildades av pelaren och takbjlken.
Han upprepade manvern med den andra pelaren. Sedan fste han repet
frn det ena av de nedre blocken runt Vktarens skuldror, i armhlorna.
Det andra blockets rep fste han runt Vktarens knn. Han grep tag i det
lpande tget och halade och blocken rrde sig mot varandra.
Det var hpnadsvckande ltt att lyfta Vktarens tunga kropp. Ervin hll
i bda repen och drog och knde inget strre motstnd. nd rrde sig
pltsligt den blglnsande skepnaden och hjdes frn det underlag, dr den
legat i tjugo sekler.
Ervin observerade att Vktaren glidit litet t ena sidan, eftersom repen
inte satt exakt i den linje hans kropp bildade. Han mste vara frsiktig nr
han senare snkte gestalten, s att den hamnade p samma plats dr den
frut hade legat. Det dg inte att den hamnade en enda centimeter frn sin
tidigare plats.
Bl Tornet - 23 -
Nr den tunga skepnaden hngde en meter ovanfr altaret brjade Ervin
lgga repen kring benen p ett mycket tungt sten bord, p vilket en mngd
reliker och heliga artefakter var placerade. Han fortsatte sedan att hala i
repen tills Vktaren hngde nstan tv meter ovanfr sin urgamla viloplats.
D fste han omsorgsfullt repndarna och steg fram till altaret.
En tanke kom: Om repen brister r jag ddens. Sedan tog han bort
altarduken, lt den falla till golvet och stack in hgra handen i den
frdjupning han tidigare lokaliserat. Han lyfte och blev frvnad ver hur
ltt det gick. Locket vgde skert inte mer n trettio kilo. Han hade vntat
sig strre tyngd, med hnsyn till hur tung Vktaren var. Han hade rentav
tnkt sig mjligheten att anbringa en tredje talja, placera en jrnkrok i
-
handtaget och p s stt f upp locket. Men det behvdes inte, locket kom
upp och vgde ver, fr att bli stende litet bortom lodlinjen.
Ldan var full av bcker.
Han hade visst det. Naturligtvis mste det finnas fler bcker och
naturligtvis mste de ligga i den jttelr, p vilken Vktaren vilade. Det var
helt logiskt.
Men han blev hpen ver mngden av bcker. Ldan var full och den
mtte 80 centimeter i hjd, en meter i bredd och nstan tv och en halv
meter i lngd. Det var en vldig massa bcker.
Han brjade lyfta upp dem och placerade dem p ett bord. Nr han lagt
upp en sdan stapel att han hll under nedersta boken med strckta armar
och hade versta boken mot haken placerade han en oljelampa ovanp och
bar stapeln ner i kllargngarna.
Han visste precis vart han skulle bege sig. I kllaren fanns ngra rum,
som var avsedda fr enskild andakt. Det var lsbara rum. Prster brukade
ibland lsa in sig i timmar ibland i dagar fr att meditera eller bedja. Ervin bar in bckerna i ett sdant rum. Dr fanns naturligtvis inga fnster.
Vggarna var av sten. En trbrits, ett bord, en stol och en toalettspann med
lock det var allt dr fanns. Ervin placerade bckerna p britsen. Han lt lampan vara kvar och trevade sig tillbaka genom gngen. Sedan placerade
han ut ytterligare tre lampor och fortsatte med arbetet att tmma den stora
lren.
Allt eftersom han tmde lren upptckte han att det fanns annat n
bcker i den. Dr fanns sm askar, somliga av metall, andra av helt oknda
mnen. Tre askar sg ut att vara av grvit talg och kndes p samma stt,
men ytan var s hrd att hans nagel inte lmnade ngot spr p den. Dr
fanns flera underliga freml, som inte liknade ngonting han tidigare sett.
Men han tittade inte nrmare p dem. Det fick han gra senare. Nu gllde
Bl Tornet - 24 -
det att snabbt f lren tmd och allting i vrigt terstllt i ursprungligt
skick. ven om han hade gott om tid s kunde ngot ofrutsett ske och d
kunde tidsfristen krympa ihop till ingenting alls.
Nr han lyft locket hade han haft en oroande tanke: Det fanns ju
mjlighet att altaret var ngot i stil med Kistan druppe i bergen. D skulle
han hotas av en grym dd, samma som drabbat Javal och de trettiosju
prsterna. Men han hade lst noga om hur det sg ut i den dr Kistan.
Pulvret, det tydligen gudomligt laddade och livsfarliga silverpulvret, lg
inte lst i Kistan. Det lg i sm fyrkantiga skrin av ngon grglnsande
metall. Om han sett sdana skrin nr han ppnat locket skulle han genast
ha snkt det igen och aldrig mer rrt vid altaret.
Han var frdig vid midnatt. D var den stora lren helt tom. Han lste
andaktsrummet i kllaren och hngde nyckeln i ett snre om halsen,
innanfr drkten. Man skulle kunna ppna det dr rummets ls med en
-
bjd spik, men ingen skulle tillta sig att ppna ett andaktsrum, som s
tydligt var reserverat.
Han stngde lren och placerade altarduken p plats. Sedan snkte han
Vktarens kropp tills den fick kontakt med altaret, varefter han noga
passade in den exakt dr den frut legat. Det fanns svaga mrken, som
uppsttt nr man rengjort och polerat altaret, men inte kommit t p de
punkter som doldes av Vktarens kropp. Han knde ocks efter s att inte
altarduken kom i klm.
Nr han var frdig tog han ner taljorna och bar bde dessa och stegen
tillbaka ner i kllaren. Sedan tog han upp oljelamporna och stngde
luckan. Resten av natten lg han frsnkt i bn, fr inom honom fanns
dock tanken att han kunde ha dragit sig gudarnas vrede.
Han var orolig, nu nr allt var ver. Men om gudarna velat hejda honom
s kunde de gjort det innan han ens fst upp det frsta blocket. Det skulle
varit enkelt fr gudarna. Om de nu velat hejda honom och bevara bckerna
i deras lnnliga frvaringsrum under ytterligare ett ovisst antal sekler.
Men han knde sig trots allt underligt sker och trygg, frvissad om att
han inte handlat i ondo. Ingen hade sagt till honom att lyfta Vktaren och
ppna altaret, det var en id ur honom sjlv. Och nr han sedan sett vad
altaret innehll kunde han stngt det igen och senare frskt f de hgre
prsterna att tnka att det kanske var dags att underska vad altaret kunde
dlja fr gudomliga hemligheter. Men hur skulle han kunnat f dem att
tnka s? Blotta tanken att flytta Vktaren var ju hdisk.
Nej, han visste vad han ville: Han ville sjlv ha dessa bcker, sjlv
studera gudarnas kunskaper. Han ville det s starkt att han var beredd att
Bl Tornet - 25 -
bde kmpa fr det och d fr det. Ja, han insg nr han lg dr p kn framfr altaret och den tysta gestalten ovanp det att han var beredd till
och med p dden. S dyrbar var fr honom den sllsamma skatt han
funnit.
Han deltog i den fljande dagens mssor och bnestunder, s som det
vntades av en prst efter en tempelvakt. Han sktte sitt arbete i
biblioteket, men var inne i det lsta andaktsrummet tv gnger. Frsta
gngen studerade han boktitlarna och upptckte tjugofyra volymer med
titeln "Lexikon". Den upptckten gjorde honom yr av gldje, hr hade han
frklaringar till alla obegripliga ord han kunde stta p. Andra gngen han
var inne i rummet medfrde han en sck och packade ner de tjugofyra
ordbckerna. Han tog scken med sig hem nr han lmnade templet i
solnedgngen. Ingen undrade ver scken. Han var prst som de andra och
hade vl skl att bra hem ngot i en sck.
Det hus han frfogade ver som prst var byggt i tegel, ett gediget och
vackert hus med prydlig trdgrd. Det fanns kllare under huset och i
kllaren ett andaktsrum. Dr placerade han bckerna. Hustrun, Emjeli,
-
skulle inte komma p tanken att g in i hans andaktsrum. Det var helgat,
det var laddat med goda vibrationer och fick inte stras, inte ens av henne.
Skulle hon g ditin s skulle det vara i hans sllskap. Bckerna lg skra
dr.
Det tog tid fr honom att transportera hela skatten frn templet till
hemmet. Han tillverkade en fyrkantig konstruktion av pinnar, som han
riggade upp inne i tomscken. P s stt sg den ut att vara full av ngot,
nr han bar den tillbaka till templet. Fr att frekomma alla funderingar
nmnde han fr ngra andra prster att han tog hem bcker och studerade
under natten.
Detta, jmte det faktum att han uppehll ett andaktsrum mycket lnge,
gav honom ryktet att vara varmt religis och innerligt hngiven gudarna.
Medan han bar hem sin stulna skatt fick han ord om sig nda upp till
biskop Emsako, templets verhuvud. Och denne frde med sig ryktet vid
ett besk hos rkebiskop Maddur, vilket ledde till ngot s enastende som
att rkebiskopen snde personligt bud till en prst av de lgre graderna ett faderligt rd att inte helt slita ut sig i ungdomlig gld och hngivelse fr
gudarna: Livet r lngt, d inte all kraften i din ungdom.
Rdet kom, mycket lgligt, vid just den tid nr Ervin ntligen hade tmt
rummet i templet p dess skatter. Han bugade dmjukt infr biskop
Emsako, tackade fr det rd rkebiskopen snt och sade sig vara instlld
p litet mindre eld fr en tid.
Bl Tornet - 26 -
Biskopen var faderlig, fryntlig:
Du mste ju sova ocks, unge man. Hr har du din tjnst t gudarna frn solens uppgng till dess nedgng, mer n halva dygnet under
sommartiden. D duger det inte att du offrar ven dina ntter, fr d tar du
slut och till vad nytta r du d? Du skall spara dig och leva ett lngt liv i
gudarnas tjnst, d r du till bst nytta. Prster har ord om sig att vara
lnglivade, skert en bevgenhet frn det hga. Ta emot gudarnas gva, lev
ett lngt och rikt liv och d inte bort din kraft redan i ungdomen.
Det lg en vnlig frebrelse i orden. Ervin stod med snkt blick och
lovade dmjukt att flja det faderliga rdet. Det lftet kunde han ge med
rlighet: Det stulna var avlgsnat.
I rummet i sin kllare sorterade han bckerna mycket noga och
placerade undan de obegripliga fremlen: Vad de var fr ngot skulle han
skert f veta genom bckerna. Men vilken bok skulle han brja med?
Hr fanns band nr 2 till alla de elementrbcker, som frvarades i
templet. Men dr fanns andra bcker, som tydligen var mer avancerade
lrobcker inom samma mnen. Och bcker som tydligen lg p en helt
annan niv och handlade om helt andra mnen. Han hittade en bok med
titeln "Astronomi". Vad var det?
Han tog till ordbckerna och fann: "Astronomi: Vetenskapen om
-
himlakropparna, en av de ldsta vetenskaperna. Astronomin studerar
himlakropparnas rrelser och lgen, deras egenskaper och utveckling ."
Allts: Solen, de bda mnarna och stjrnorna. Eftersom astronomin var en
av de ldsta vetenskaperna passade det bra att brja med den. Han satte sig
tillrtta i en mjukt stoppad stol i sitt andaktsrum, rttade till de bda
oljelamporna och slog upp boken. Och hamnade i ett tillstnd av
overklighet efter bara ngra minuter.
Vad var detta? Ett ondligt tomrum? Ondligt? Och tomt inte ens luft? Och att Vrlden inte var ngot unikt, utan bara en vrld bland vrldar.
. . en planet? Rund, inte platt. Hngande i intet, kretsande kring solen
istllet fr tvrtom. Och solen, millioner gnger strre n Vrlden, n
denna vrld denna. . . planet. Om det inte s alldeles uppenbart varit en gudomlig bok skulle han
kastat den i elden. Men detta otroliga, detta helt orimliga, mste vara sant
eftersom gudarna sjlva pstod det.
Han lste hela natten. Det var till slut hustrun som fick ropa utanfr
drren att det snart var soluppgng och han mste ila till templet, utan att
ens hinna ta. Han var som bedvad, dels av brist p smn, dels av den
ofattbara upplevelsen att ha ftt se ondligheten. Endast hans vana frn
Bl Tornet - 27 -
barndomen att ta alla verkligheter som jmvrdiga hindrade honom att bli alltfr omtcknad. Hans vrld hade inte bara vacklat den natten. Den
hade rasat ihop.
Fr frsta gngen sedan han blivit tempeltjnare gick han omkring i ett
tillstnd av tankspriddhet. Han fumlade, han skte rentav efter orden nr
han deltog i en vxelsng. Inom honom strlade otaliga stjrnors ljus och
det var stjrnor av ett slag han aldrig anat.
Det tog mnader fr honom att bli frdig med astronomiboken, men det
berodde p att han stndigt mste sl i ordbckerna fr att finna frklaring
till obegripliga termer och sedan ofta lsa i ngon annan bok fr att f en utfrlig frklaring.
Fusionsprocessen i stjrnornas inre det ledde ver till fysik och dri krnfysik. Planeternas bildning ledde ver till geologi och sedan till kemi,
fr att han skulle frst hur gldande klumpar kunde bli till livbrande
planeter. Drmed hamnade han i livsmysteriet och studerade
utvecklingslra, vilket ledde in p en djupare biologi n de heliga
skrifterna i templet hade lrt om. Han hamnade i mikrobiologin och
studerade bilder av vad som finns i den levande cellens inre och fattade ntligen vad bakterier och virus r fr ngot.
Det blev mnader av jmfrande studier, dr astronomiboken bildade
stommen, ryggraden i det hela. Efterhand kom han in p psykologi, vilket
krvde studier i logik och drmed ven i matematik, samtidigt som det
ledde till filosofi och teologi.
-
Och teologin blev en chock fr honom. Var fanns det gamla, plitliga
mnstret av gudar, gudinnor, halvgudar, helgon, mytiska naturvsenden
som bergsandar, havsandar, nymfer, vttar, troll och demoner? Det fanns
olika lror. Men vad teologiboken slutligen mynnade ut i var psilogi. Och
nr han studera de psilogin fann han att det mjligen fanns en gud, en
enda, vilken var verkosmisk och ofattbar bortom allt frstnd. En slags
all-ande i vilken varje levande varelses psykiska kraft var som cellerna i en
biologisk kropp eller nnu mindre: Som elektronerna i ett skvder. Det utan all jmfrelse svraste fr honom under dessa frsta mnader
var att fortstta att spela det invanda rollspelet. Det var s otroligt svrt att
endast vetskapen att en tappad mask skulle betyda en grym dd fick
honom att ta sig samman. Men spelet, som redan frut varit en sorts lek fr
honom, en allvarsam lek, tycktes honom alltmera barnsligt och genant.
Ingen, inte en enda mnniska i hela vrlden, anade ju hur stor den strsta
verkligheten var.
Bl Tornet - 28 -
Han hade trott att rkebiskopen, gamle Maddur sjlv, knde till alla
delverkligheters gemensamma ververklighet. Men Maddur var som ett
barn nr det gllde verkligheten bortom gudamyterna.
Alla, varenda en, trodde precis som han sjlv hade trott utan ngra tvivel att Vrlden var den enda vrlden. Ngot sdant som "vrldar" fanns inte. Vrlden var en, nmligen denna vrld. Ingen kunde ana att den
var ett klot, som kretsade runt en stjrna, vars storlek skert var minst en
million gnger strre n vrldens. Ingen av dem anade vad ett ljusr var fr
ngot. Han kunde inte sjlv frestlla sig ngot s oerhrt stort som ett
ljusr. En kilometer r ettusen meter och tio kilometer r en mil. Det fanns
angivet i de heliga skrifterna och alla skolbarn visste det. Men om man
skrev 9,46 x 1012 kilometer skulle inte ens de mest belsta och i
matematiken vlbevarande fatta vad det var fr ngot. Det r niotusen
fyrahundrasextio miljarder kilometer. Ett orimligt hgt tal.
Man kunde namnen p hga tal och visste vad de betydde. En million r
tusen gnger tusen. En miljard r en million gnger tusen. Men att tnka
sig en million kilometer var meningslst, fr s lnga strckor fanns inte.
nnu mindre en miljard kilometer. Och 9.460 miljarder kilometer var ett
absurt avstnd. Men det var ett ljusr och ljusret var inte ett srskilt lngt
mtt i vrldsrymden.
Man rknar hellre i parsek, som r 3,26 ljusr. Och avstnden mellan
stjrnor r hundratals och tusentals ljusr.
Galaxens storlek frn rand till rand r hundratusen ljusr och denna
galax r inte ens srskilt stor. Den nrmaste, Andromedagalaxen eller M
31, r dubbelt s stor och dess massa tre gnger s stor.
Hur skulle han ngonsin kunna s ngot av sin vetskap och f fortstta att leva? Han skulle bli fngslad om han uttalade sdana hdiska
-
lror. Men om han visade bckerna? Ja dr var tvekan: De mste tro p honom om han omtalade var dessa bcker kom ifrn. De skulle absolut
skert tro honom. Men skulle de godta att han gjort sig skyldig till den
jttelika gudaskndningen att hissa upp Vktaren och stjla vad som fanns
i altaret?
De skulle skert mena att skatten skulle ftt bli kvar i altaret till dess att
Vktaren vaknade och enligt gudarnas vilja och endast enligt den sknkte mnniskorna dessa kunskaper. Han hade upphjt sig i vanvettigt
vermod att fregripa gudarnas vilja och beslut. Det skulle han inte tilltas
verleva. Han skulle f kpa gudarnas nd med en dd i grymma plgor. . .
Naturligtvis mste han tiga.
Bl Tornet - 29 -
Men han hade en mjlighet, en vldig mjlighet: Om han kunde vcka
upp Vktaren ur dess dvala s skulle han sedan kunna sga och gra vad
som helst.
Det fanns en bok om Vktaren. En utfrlig bok. Fast dr kallades han
inte "vktare" utan "robot".
Boken var en presentation av de robotar, som anvndes inom
astronautiken, med utfrliga data om dem samt ett angivande av de vanligaste felen, ett felskningsschema och anvisningar om service och
enklare reparationer. Kunde han bara lra sig den boken vilket skulle ta tid, fr han mste sl i ordbckerna och i bcker om mekanik och
elektronik s skulle han kanske kunna f roboten levande igen. "Aktivera den", som det kallades i boken.
Men det fanns en bok, som han mste studera frst. Han hade
naturligtvis hittat den redan den gng han sorterade upp bckerna, men
sedan hade han fngats in av astronomiboken. Det var lttare att studera
astronomiboken n den andra. Astronomiboken var dock skriven med
vanliga bokstver (eller "tryckt", som det kallades) och med begripligt
sprk, tminstone i huvudsak. Det var inte den andra boken.
Den innehll det sprk, som den namnbsa boken i templet var skriven
p. Den lrde ut hur man skulle lra sig det sprket och kunna lsa det
obehindrat. Men det var en svr bok och han trstade efter snabbare
kunskaper och brjade drfr lsa astronomi, vilket sedan ledde till s
mycket annat. Men nu var det dags att brja studera den bok, p vars prm
stod: "Lrobok i stenografi."
Den namnlsa bokens text var stenografisk. Vem som n hade skrivit
den s hade han inte velat slsa tid p att gra anteckningar med hjlp av
det vanliga sprkets bokstver. Han hade ftt plats till mycket mer
information p en sida genom att stenografera.
Och Ervin brjade studera stenografi.
Under tiden fortsatte han sin prsterliga tjnst och lrde sig efterhand att
inlemma ven sin nya, ofantligt stora verklighet i mngden av tidigare
-
inlemmade verkligheter. Han fyllde tjugofyra r och blev strax eftert
fader till en pojke. Han var en stabil och trygg prst, med ett vackert hus,
en prktig hustru och tv sm npna barn. Han lg bra till hos sina
verordnade. rkebiskop Maddur hade rentav tv gnger frhrt sig om
hur det stod till med den hngivne unge prsten och snt vlvilliga rd.
Han fick uppgifter i sin tempeltjnst, visserligen sm men nd, som lg
ver hans tjnstegrad. Det kunde s ltt ha vllat missunnsamhet bland
hans kollegor p samma grad eller i nrheten av den han hade. Men han
Bl Tornet - 30 -
var omtyckt ven av kamraterna. Ingen kunde pst att hans sysslor
ovanfr befogenhetsnivn steg honom t huvudet. Han var dmjuk, vnlig,
nstan sjlvutplnande. Han steg aldrig p ngons tr, lngt mindre p
ngons skuldror.
Anledningen till det var helt enkelt att han tyckte att hela spelet var s
generande barnsligt, s ynkligt smttigt, s ljevckande inskrnkt. Han
hade ingen lust att upphva sig, eftersom han inte efterstrvade en hgre
niv p denna barnsliga skala. Han ville leva obemrkt och studera de
vetenskaper den gudomliga kunskapsfond han hade rvat t sig. Men just hans mildhet, hans undfallenhet och tydliga krlek till gudarna
(i frsta hand) och mnniskorna (i andra hand) meriterade honom till hgre
poster. Och han fick hgre poster. Nr han fyllde tjugofem r hade han
redan ntt en grad, som f upp ntt fre trettio. Att han inte ville ha den faktiskt ppet fre slog att ngon annan skulle f trda till var ju bara ytterligare meriterande.
Men med befordran fljde krav p studier. Han mste resa bort till ett
kloster i bergstrakterna i sder och bedriva studier. Hustrun medfljde och,
naturligtvis, barnen och en tjnsteflicka. Huset skulle bli tillsett av folk
frn klostret. Det hll p att skrmma vettet ur honom. Han tillbringade
flera ntter med att bryta ner en tegelvgg i kllaren, inreda ett litet
frvaringsrum dr bakom och sedan gmma sina skatter dr. Det var ett
slit. Han var inte van vid kroppsarbete och mste nu formligen grovarbeta
flera ntter. Men nr han sedan lmnade huset var skatten vl dold. Inte
ens eldsvda skulle hota den eller avslja dess plats.
Han avskydde studierna vid klostret, men var piskad att grva ner sig i
dem. Han mste studera gamla myter och studera dem s noga att han
kunde hlla predikan p dessa tema och ange rtal och namn, som alldeles
tydligt var helt fiktiva.
Han mste spela hngivet allvar och ltsas tro p myter, som frlades
rtusenden tillbaka i tiden. Han visste att vid den tiden hade det inte
funnits mnniskor i Vrlden p denna vrld. De hade kommit senare. De hade kommit fr tvtusen r sedan, frn rymden. De hade kommit ner
ur skyn frn stjrnornas ondliga rymd, noga rknat frn en stjrna som
kallades "Solen" (liksom denna) och frn en planet, som nog ocks en
-
gng bara kallats "Vrlden", men senare "jorden" eller "Tellus" eller
"Terra".
En planet i en planetkrets om nio planeter, vilka kretsade kring en gul
dvrgstjrna, lik denna. Ofattbart lngt borta. S mycket hade han hunnit
Bl Tornet - 31 -
lsa sig till. Jorden lg inte nra, jorden lg fjrran. Den lg tusentals ljusr
bort.
Fr tvtusen r sedan hade mnniskor frn Jorden landat p denna
planet. Bl Tornet uppe i bergen var naturligtvis ett rymdskepp.
Men vad hade hnt? Varfr hade mnniskorna tappat all sin hgkomst
och blivit s frfrande inskrnkta? Vad fr sorts katastrof kunde f
besttningen p ett rymdskepp att bli nstan vildar och sedan bygga upp en
enkel civilisation, starkt styrd av en mytisk teologi?
Han hatade studietiden vid klostret och lngtade tillbaka till den
ovrderliga skatten bakom tegelmuren i sitt hus. Sanningsskatten, som
skulle kunna ge mnniskorna tillbaka den stjrnstorhet de tydligen haft fr
tjugo sekler sedan. Och som skulle strta detta myternas samhlle i stoftet
om han vl kunde vcka den sovande: Vktaren.. : 4
Det tog tid att lra stenografi, men han mste om han skulle kunna lsa
den handskrivna boken utan namn. Den mste ge frklaring till vad som
hnt fr tjugo sekler sedan, nr ett rymdskepp frn jorden landat p en ny
planet. Alla de vriga bckerna innehll kunskaper frn Jorden. Inte en
enda av dem handla de om denna vrld. Men den namnlsa boken mste
ha skrivits sedan skeppet landat.
Nr han slutligen obehindrat lste och sjlv skrev stenografisk text lnade han hem en av de mnga kopior som fanns i templets bibliotek. Att
lna hem originalet var otnkbart. Det fick absolut inte lmna templet. Inte
ens templets verhuvud, biskop Emsako, kunde tillta sig ngot sdant.
Men det fanns gott om kopior och Ervin, som tittat p samtliga kopior,
valde den mest stiltrogna.
Han frstod mycket snart att den namnlsa boken var en sorts logg eller
dagbok, som frts av den man, som var knd som Profeten. Vad han burit
fr namn fortsatte att vara oknt, ven se dan Ervin brjat lsa boken.
Profeten hade inte ngonstans skrivit sitt eget namn.
Men fastn Ervin nu kunde lsa den stenografiska texten fortsatte
mycket att vara obegripligt. Det lt ofta som om Profeten skrivit ner
Bl Tornet - 32 -
rubriker eller ingresser till en text som fanns p annat hll. Ervin kunde
inte veta att det faktiskt var s: Att de fullstndiga rapporterna hade
radierats till Bl Tornet och fanns bevara de dr i form av inspelningar.
Bokens korta notiser var bara hnvisningar, fr att det senare skulle bli
-
lttare att snabbt ska sig fram till olika detaljer i de fullstndiga
rapporterna.
Varje notering inleddes med en siffra. Frst s smningom insg Ervin
att dessa siffror stod fr dagar och att frsta dagen p denna planet angetts
som "1". Dr, vid frsta dagens notering, fanns ocks gudarnas namn p
planeten. Den kallades "A3".
Frsta dagens rapport ld:
"1. Summering sondrapporter. Primater alla kontinenter utom en.
Lokalisering landningsplats. Rutinlandning bergen. Tre robotar, flotte,
baslger sex mil ostnordost."
Det var det hela och Ervin slog i ordbckerna. Vad "sond" var kunde
han hitta. Det fanns flera alternativ, men han ansg det mest sannolikt att
Profeten menat en sorts robotfarkoster, som utsndes fr att inhmta data.
Dessa sonder hade avskt planeten och tydligen fanns det fler kontinenter n den som Ervins folk bebott i tvtusen r, vilken hade
grannknning med en nordlig och tmligen livls kontinent. Men vad var
"primater"? Han slog i ordbckerna och blev sittande med stirrande blick.
"Herredjur". . .? Mjliga fregngare till mnniskorna. . . Tanken var som
en blixt rtt in i hans gon.
Han hade lst utvecklingslran, fascinerad studerat gudaorden om hur
det frsta proteinet bildades i ljumma glar p frska planeter. Han hade i
boken om teologi mtt det frunderliga att gudarna sjlva undrade ver
hur det var mjligt fr protein att bildas spontant. Tidsfaktorn var
ogynnsam. Om de komponenter, som tillsammans bildade en
ggvitemolekyl, skulle skakas samman p rtt stt som en fljd av
naturliga rrelser i ursoppan av kemiska substanser och allts bygga en ggvitemolekyl helt slumpartat s skulle detta ta en helt otrolig tid. Det skulle ta 10243 miljarder r: En etta fljd av 243 nollor. Det gick inte att
uttala ett sdant talvrde. Och s lng tid hade inte gtt sedan Jorden blev
nog avkyld fr att kunna hysa liv, fram till den tidpunkt nr de frsta
spren av liven kunde sknjas. Processen hade tagit ungefr en miljard r,
inte mer. Just detta frbryllande faktum anvndes av teologerna som ett
bevis fr existensen av en verkosmisk ande, en gudomlig Tanke och
Vilja.
Bl Tornet - 33 -
Det hade frbryllat honom att gudarna sjlva grubblade ver den
eventuella existensen av gudar men det var innan han helt insg och godtog att de urgamla gudarna var mnniskor som han sjlv.
Han hade lst vidare i utvecklingslran om hur de frsta cellerna
bildades och hur cellerna samordnade sig till organismer och hur sedan
myllret av arter utvecklades. Utvecklingen ledde fram till apliknande
primater och ur dessa utvecklades slutligen mnniskan.
Eftersom gudar sade det s var det helig text. Han kunde inte betvivla
-
det. Nr han senare insg att gudatexten var mnniskotext godtog han
ocks. Han hade studerat de djurbilder, som fanns i boken. Men somliga
av dessa djur fanns inte hr och i gengld fanns hr somliga djurarter, som tydligen inte fanns p jorden. Hr fanns inga apliknande varelser.
Men nu avsljade den namnlsa boken, Profetens dagbok, att det visst
fanns sdana blivande mnniskor: P andra kontinenter. Mnniskan frn
jorden var ett implant och en inkrktare.
Och en kuslig tanke slog honom: Tnk om dessa primater hade
utvecklats till mnniskor under de tvtusen r som gtt sedan
jordmnniskan landade p A3? Enligt utvecklingslran hade det tagit tv
miljoner r och kanske mer innan primaternas sdd blev till den moderna
mnniskan men vad sade teologin om tidsmtt? Det borde ha tagit en tid av 10243 miljarder r fr proteinet att bildas. Det hade i verkligheten
inte tagit ens en miljard r. Med detta i tanke var det inte otroligt att de
andra kontinenternas primater blivit mnniskor p tvtusen r istllet fr
p tv miljoner.
De kanske i detta nu frberedde angrepp mot inkrktarna fr att rena sin
planet frn infektionen frn vrldsrymden? Tanken skrmde upp honom.
Den skrmde upp honom ytterligare nr han insg att han var den ende,
som besatt dessa vetskaper. Alla andra var ofrberedda som en skock barn,
trygga i sin tro att Vrlden r en landmassa mitt i ett hav under en
kristallkupa.
Han pljde sig vidare i boken, men dr nmndes inte mera om
primaterna. Dr nmndes istllet att sonderna lokalierat malmfrekomster
ngonstans och att robotar skulle utvinna krnbrnsIe. Senare kom
upplysningen att krnbrnslet placerats i en isolerad kista, vilken
tillsvidare placerats i en klipprmna. D stelnade Ervin ter.
Han borde ha fattat det tidigare, tyckte han sjlv. Han hade ju lst om
atomer och molekyler, studerat vad bckerna hade att sga om
grundmnen. Han hade lst fysik. Han knde till de radioaktiva mnena.
Han hade lst om uran. Kistan druppe i bergen: Pulvret i den var givetvis
Bl Tornet - 34 -
uran. Och det pulvret hade biskop Javal och hans trettiosju ledsagare lekt
med och ven strtt ver maten. Det var en vlsignelse fr mnskligheten
att de inte frt med sig pulvret tillbaka.
Eller blandat samman innehllet frn de mnga skrinen, som tydligen
var gjorda av ngot isolerande eller absorberande material. Ervin hade lst
om kritisk massa. Den minsta mngd klyvbart material som behvs fr att stadkomma kedjereaktion.
Han lste de korta, p ngot vis hackiga orden i boken. Robotarna
byggde en bas av sten, som de transporterade frn bergen. De anvnde
ngon kraft fr transporten. Kraften kallades levi och det drjde lnge innan Ervin fick klart fr sig att det ordet stod fr levitation.
-
Stenmassorna frdes tyngdlsa frn bergen till floden.
Basen gjordes stabil. ven om sonderna rapporterat att det inte fanns
ngra faror p A3 s mste man vara frsiktig. Basbyggnaden gjordes
robust, som en borg.
D hade de gamla legenderna rtt: Templet var byggt av gudarna sjlva i
historiens gryning fr tvtusen r sedan. Det hade reparerats och tillbyggts.
Takets tr hade ftt ersttas med friskt virke ibland, men byggnaden var
uppfrd i original av gudarna.
Men sedan kom en gtfull anteckning:
Gameterna ur stasis. Zygoterna lyckades. Etthundra. Han fick sl i ordbckerna. Gameter var detsamma som knsceller. Och nr han fann ordet stasis var dr en lng spalt, som gjorde honom helt frvirrad. Det handlade om tid. Stasisprocessen innebar att tiden
upphrde. Han fattade inte ett dugg. Men zygoter var lttare att frst: det var befruktade gg.
Etthundra befruktade gg? Vad d fr gg?
Ngot senare kom nnu en gtfull anteckning:
"DNA-koll embryo. Felfria. Adapterade perfekt. Han fann att DNA stod fr deoxirybonukleinsyra, vilket var detsamma som den spiralformade arvsmolekylen. Profeten hade gjort en koll p
DNA-molekyler och funnit dem vara felfria. Men vad innebar det att de
var perfekt adapterade? Anpassning? Ordboken frklarade: . . . att en organism anpassar sig till att leva i en viss milj, anpassning av
sinnesorgans knslighet efter retmedlets styrka. Och sedan fljde nsta anteckning:
Tar stasis nio mnader. Charlie vcker. Den omedelbart drp fljande anteckningen upplyste:
Bl Tornet - 35 -
Ur stasis. Fosterstadium ver. Flyttat till faddrarna. 93 % perfekt. Baslgret redo. De fljande anteckningarna talade om att ngonting flyttats frn skeppet
till lgret. Dit flyttade ocks Profeten och Charlie och Ervin frstod att Charlie var namnet p Vktaren. Dessa tv bosatte sig i lgret, allts i templet. Dr fortsatte de att vervaka ngonting som kallades faddrar. Det dr tog tid. Ervin studerade siffrorna fre anteckningarna, sedan han
frsttt att de betydde dygn. Det fascinerade honom att se att det inte blev
ngon lucka mellan den gngen Profeten tog stasis och kom ur stasis: De dygn som lg mellan dessa anteckningar hade inrknats och dr fanns
ett hopp p 280 dygn. Vad hade Profeten gjort under dessa 280 dygn,
medan han var i stasis? Det kom fler sdana hopp. Ibland lmnade Profeten baslgret och lt
Charlie skta de dr mystiska faddrarna, medan han sjlv gick i stasis. D blev det hopp p mnader, men dessa verhoppade mnader
-
rknades in i dagbokens datering.
Till slut kom Ervin s lngt i dagboken att barnen nmndes: De togs ut ur faddrarna. D klarnade det otroliga fr honom, det som han inte hade frsttt. Det hade ftts barn ombord p det dr skeppet uppe i bergen.
ggen, zygoterna det var mnskliga gg. Han satt dr frvirrad och tittade i sina versttningar. Mnskliga gameter gg och sdesceller. Befruktning. Graviditet. Frlossning. . . men av vem? Dr fanns ju bara
Profeten och Charlie och Charlie var en robot. Hur kunde barn bildas utan kvinnor?
Ngonstans i bckernas mngd mste det finnas frklaring till detta
mysterium, men innan han brjade ska efter de rtta bckerna ville Ervin
verstta den namnlsa boken rakt igenom.
Nr barnen var nstan tv r gamla blev Profeten sjuk. Anteckningarna
var som vanligt gtfulla, men det antyddes att det artificiella virusskyddet sviktat. Profeten skulle ta flotten tillbaka till skeppet och bota sig.
Och dr kom ytterligare en liten upplysning:
Fr hmta nytt batteri t Charlie. Dr var texten slut. Profeten kom inte tillbaka frn Bl Tornet och
Charlie blev den sovande Vktaren. Vad hade hnt? Mysteriet var fortfarande olst. Den namnlsa boken upphrde att bertta just dr den
stora frgan tornade upp sig: Vad hade hnt i slktets gryning, nr
teokratin, det tvtusenriga prsterliga vldet, tog sin brjan?
Bl Tornet - 36 -
Ervin terstllde sitt hemlnade exemplar av den namnlsa boken till
templets bibliotek och studerade sedan sin prydligt textade versttning
mycket noga. Han framstllde nnu en versttning, dr han skrev ut de
korthuggna, avhackade meningarna s som de borde lyda. Han ersatte de
gtfulla termerna med mer vardagliga, dr s var utfrbart. Men det
fortsatte att vara ett mysterium.
Han brjade ska i bokskatten. Det var nr han hll p med detta som
han kom underfund med att han hade otrol